Prop. 1995/96:30

Regeringens skrivelse

1995/96:30

EU:s regeringskonferens 1996

Skr.

1995/96:30

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 30 november 1995

Lena Hjelm-Wallén

Mats Hellström

(Utrikesdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas en redogörelse för förberedelsearbetet inför EU:s

regeringskonferens 1996 samt för vissa principiella ställningstaganden i

de frågor som konferensen kan komma att behandla.

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 30

Innehållsförteckning Skr. 1995/96:30

1 Ärendet..................................... 3

2 Förberedelsearbetet inför regeringskonferensen 1996 ...... 4

2.1 Inledning............................... 4

2.2 Den parlamentariska kommittén ............... 4

2.3 Reflektionsgruppen ........................ 7

3 Övergripande svenska målsättningar................. 7

4 Demokrati, öppenhet och insyn .................... 10

5 Jämställdhet.................................. 12

6 EU:s utvidgning............................... 12

7 Tillväxt, sysselsättning, inre marknaden, miljöfrågor m.m. . . 13

7.1 Sysselsättning............................ 13

7.2 Den ekonomiska och monetära unionen.......... 14

7.3 Inre marknaden........................... 14

7.4 Konsumenternas intressen ................... 15

7.5 Miljöfrågor.............................. 15

7.6 Arbetstagarnas rättigheter.................... 16

7.7 Ungdomsfrågor........................... 17

7.8 Handikappfrågor.......................... 17

8 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ....... 18

8.1 Beslutsordningen ......................... 18

8.2 Förberedelser, genomförande och uppföljning av

beslut.................................. 19

8.3 Försvarsfrågan och fredsbevarande insatser........ 19

9 Samarbete i rättsliga och inrikes frågor............... 21

9.1 Inledning ............................... 21

9.2 Beslutsnivåerna........................... 22

9.3 Överföring av områden från tredje till första

pelaren................................. 22

10 Institutionella frågor............................ 22

10.1 Rådet.................................. 23

10.2 Kommissionen ........................... 23

10.3 Domstolen .............................. 24

10.4 Europaparlamentet......................... 24

10.5 Revisionsrätten........................... 25

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 30 november 1995............................ 27 2

1 Ärendet

Skr. 1995/96:30

Sverige är medlem i Europeiska unionen (EU) sedan den 1 januari 1995.

Samarbetet inom EU grundar sig främst på fördraget om

upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (Parisfördraget),

fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget),

fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen

(Euratomfördraget) och fördraget om Europeiska unionen

(Maastrichtfördraget). De tre förstnämnda fördragen utgör den s.k. första

pelaren i vilken medlemsstaterna har överlåtit vissa beslutsbefogenheter

till gemenskaperna. Genom Maastrichtfördraget har samarbetet utvidgats

till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) och

till det rättsliga och inrikespolitiska området (tredje pelaren).

'Fördragsändringar kräver enighet mellan företrädare för

medlemsstaternas regeringar. Ändringarna måste godkännas av samtliga

medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.

Fördragsändringar kan ske genom att en medlemsstat eller

kommissionen föreslår ändringar till rådet. Rådet kan därefter inleda ett

ändringsförfarande genom att kalla samman en regeringskonferens.

Enligt Maastrichtfördraget (artikel N.2) skall en regeringskonferens

sammankallas år 1996 för att undersöka vilka bestämmelser i fördraget

som skall revideras i enlighet med de mål som anges i fördragets

inledning.

Vid Europeiska rådets möte i Korfu i juni 1994 beslutade stats- och

regeringscheferna att upprätta en grupp bestående av personliga

representanter för medlemsländernas utrikesministrar (reflektionsgrupp)

med uppgift att förbereda regeringskonferensen. Gruppens rapport skall

föreligga i tid till Europeiska rådets möte i Madrid den 15-16 december

1995.

I ett anförande i riksdagen den 1 juni 1995 redovisade statsrådet

Hellström regeringens arbete i vad avser den information till och det

samråd med riksdagen som skall äga rum inför och under

regeringskonferensens genomförande (prot. 1994/95:113).

Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1994/95 :KU43 EU:s

institutioner m.m. uttalat att regeringen under hösten 1995 i en skrivelse

till riksdagen bör redovisa uppläggningen av förberedelsearbetet inför

regeringskonferensen samt vissa mer principiella ställningstaganden från

regeringens sida i de sakfrågor som konferensen kommer att behandla.

Riksdagen beslutade att ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört

(rskr. 1994/95:387).

1* Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 30

Skr. 1995/96:30

I denna skrivelse lämnar regeringen den redovisning som riksdagen

har begärt.

2 Förberedelsearbetet inför regeringskonferensen

1996

2.1 Inledning

Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige fullt ut deltar i

besluten om EU-samarbetets inriktning och i beslut som är av stor

betydelse för Europas framtid. 1996 års regeringskonferens är i dessa

avseenden en viktig händelse.

De svenska förberedelserna inför regeringskonferensen har pågått

sedan hösten 1994. I ett första skede har de frågor som väntas komma

upp vid konferensen identifierats och de svenska intressena i dessa frågor

analyserats. Detta arbete har löpande redovisats i EU-nämnden samt vid

föredragningar i utrikes- och konstitutionsutskotten. Vid EU-nämndens

sammanträde den 22 juni 1995 ägde samråd rum om svenska intressen vid

konferensen. Regeringen har vidare i en skrift - ”Svenska principiella

intressen inför EU:s regeringskonferens 1996” - redovisat sina

utgångspunkter inför konferensen.

Arbetet i reflektionsgruppen har pågått sedan juni 1995. Svensk

företrädare i gruppen är statssekreteraren i Utrikesdepartementet Gunnar

Lund. EU-nämnden har fortlöpande informerats om arbetet i gruppen.

Regeringen bemyndigade i mars 1995 statsrådet Hellström att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag dels att genomföra

kvalificerade utredningar kring de frågor som väntas komma upp i

regeringskonferensen, dels att anordna aktiviteter avsedda att stimulera

den offentliga debatten kring dessa frågor (dir. 1995:15).

Som ett led i förberedelserna för konferensen har EU:s institutioner

och organ lämnat särskilda yttranden med synpunkter på hur

Maastrichtfördraget och unionen har fungerat.

Enligt planerna skall konferensen inledas under första hälften av år

1996. Hos flertalet medlemsländer förefaller för närvarande siktet vara

inställt på att konferensen skall vara avslutad sommaren 1997.

Inför och under de förhandlingar som förestår avser regeringen

fortlöpande samråda med EU-nämnden.

2.2 Den parlamentariska kommittén

Den i maj 1995 tillsatta kommittén har antagit namnet EU 96-kommittén

(UD 1995:02). Ordförande är Björn von Sydow (s). Övriga ledamöter är

Berit Andnor (s), Birgit Friggebo (fp), Siv Holma (v), Göran Lennmarker

(m), Berit Löfstedt (s), Helena Nilsson (c), Mats Odell (kds), Marianne

Samuelsson (mp), Yvonne Sandberg-Fries (s) och Sten Tolgfors (m).

Kommittén har uppdraget att dels låta göra utredningar om

viktigare frågor som kan komma att behandlas vid regeringskonferensen,

dels stimulera den offentliga debatten kring regeringskonferensens

huvudfrågor och ge företrädare för olika åsiktsriktningar utrymme att

argumentera för sina uppfattningar.

De utredningsinsatser som kommittén har enats kring rör ett brett

falt av EU:s framtidsfrågor och engagerar experter från universitet,

forskningsinstitut och statsförvaltning. De frågor som framför allt

analyseras är:

- Offentlighet och öppenhet.

Konsekvenser och genomförande av en utvidgning med flera

medlemsländer (anpassningsbehov, relationen mellan små och stora

stater, andra maktrelationer).

- Subsidiaritet (bl.a. tillämpning och konsekvenser av principen).

- Den demokratiska kontrollen (Europaparlamentets folkliga

förankring, relationen mellan Europaparlamentet och de nationella

parlamenten, maktbalansen mellan institutionerna,

effektiviteten i beslutsfattandet).

- Instrument för legitimitet (folkomröstningar, möjligheter att säga

upp fördragen).

- Medborgarskap och mänskliga rättigheter.

- Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

- Rättsliga och inrikes frågor (bl.a. polissamarbete, asyl- och

invandringspolitik).

- Ekonomisk och monetär union.

Miljöpolitik.

Jämställdhet.

- Regionalpolitik.

- Sysselsättningspolitik.

Expertrapporterna kommer att publiceras i SOU-serien. Kommittén

har inte till uppgift att lägga fram förslag till svenska ståndpunkter vid

regeringskonferensen. Kommittén kan enligt sina direktiv, där den finner

lämpligt, göra sådana bedömningar i enskilda sakfrågor som kan vara av

värde vid beredningen av svenska ståndpunkter i förhandlingarna.

Kommittén arrangerar hearingar eller seminarier om olika teman

som rör regeringskonferensen. Fr.o.m. november månad anordnas även

regionala debatter på ett tiotal orter i landet. Offentliga möten är ett

återkommande inslag i verksamheten.

Temat vid kommitténs första hearing i maj 1995 var de

konstitutionella spelreglerna inom EU. Medverkande var

samhällsdebattörer, organisations- och myndighetsföreträdare, politiker

och forskare vilka redovisade sin syn på EU:s vägval, svenska intressen

och 1996 års regeringskonferens.

I juli avslutades ett seminarium som behandlade andra länders

erfarenhet av EU - ”Vägen till Regeringskonferensen 1996”.

Skr. 1995/96:30

Under augusti månad arrangerades en hearing om Europeiska Skr. 1995/96:30

unionens framtida utvidgning.

I september hölls ett seminarium med rubriken ”Sverige i EU -

Makt, öppenhet och kontroll”. Där medverkade svenskar verksamma i EU

- medarbetare inom kommissionen och vid Sveriges representation i

Bryssel, journalister med erfarenhet av EU, ledamöter i

Europaparlamentet samt svenska ledamöter från EG:s förstainstansrätt och

från revisionsrätten. I november ägde ett seminarium rum på temat

”Medborgaren i det utvidgade EU - frihet och säkerhet?” Seminariet

behandlade rättsliga och inrikes frågor.

Under hösten och de första månaderna 1996 planeras ytterligare ett

antal hearingar/seminarier. Teman för dessa är: gemensam utrikes- och

säkerhetspolitik, olika sakfrågor under första pelaren (jämställdhet,

konsumentfrågor, sysselsättning, miljöfrågor m.m.), institutionella och

konstitutionella frågor och den offentliga debatten utomlands.

Förutom dessa utåtriktade aktiviteter pågår en

publiceringsverksamhet. Tre sorters skrifter har getts ut, nämligen:

- sammanfattningar av synpunkter och debatt i övriga medlemsländer;

- dokumentation av hearingar/seminarier;

- skrifter som behandlar regeringskonferensens huvudfrågor.

Särskilda medel - ca 11 miljoner kronor - har ställts till kommitténs

förfogande för att stimulera den offentliga debatten och ge stöd till

kunskaps- och åsiktsbildningen kring frågor om Europas och EU:s

långsiktiga utveckling. Detta har bedömts som angeläget emedan Sverige

är ny medlem i EU och Europafrågorna bör fa sin naturliga plats i den

svenska samhällsdebatten. Sverige och övriga medlemsländer i EU står

vid regeringskonferensen inför stora och för EU:s framtid viktiga frågor.

Kommittén har beslutat om vissa riktlinjer och målsättningar för

användningen och fördelningen av medlen. Tre program har utarbetats.

Det första gäller folkbildning. Det andra handlar om åsiktsbildning bland

gymnasieungdom. Det tredje avser debatt kring de svenska

ståndpunkterna. Målet i det första programmet är att minst 50 procent av

befolkningen före regeringskonferensen skall ha kommit i kontakt med

debatten om Europas framtid och känna till regeringskonferensen. Målet

med det andra programmet är att nå gymnasieungdomar för att öka

kunskaper och fördjupa åsiktsbildningen om EU:s framtidsfrågor. I det

tredje programmet är målet att stimulera en debatt kring dessa frågor i

samband med att regering och riksdag lägger fast vilka frågor som

Sverige önskar driva vid regeringskonferensen. Ca 300 organisationer,

skolor, bibliotek m.fl. har ansökt hos kommittén om bidrag för olika

verksamheter. Kommittén kommer inom kort att fatta beslut om

fördelningen av de statliga medlen.

2.3 Reflektionsgruppen

Europeiska rådet beslöt under sitt möte på Korfu i juli 1994 att tillsätta

en reflektionsgrupp för att förbereda regeringskonferensen.

Ledamöterna i reflektionsgruppen är personliga representanter för

medlemsländernas utrikesministrar. I gruppen ingår också en representant

för ordföranden i kommissionen samt två representanter för parlamentet.

Ordförande i gruppen är Spaniens statssekreterare för europeiska

frågor. Ledamöterna från Frankrike, Irland, Nederländerna, Storbritannien,

Sverige och Tyskland är samtliga europaministrar eller statssekreterare för

Europafrågor. Italien, Luxemburg och Österrike företräds av diplomater.

Övriga länder har sänt representanter som är mer fristående från sina

regeringar.

.Enligt mandatet från Korfu skall reflektionsgruppen gå igenom och

utarbeta idéer i anslutning till de bestämmelser i fördraget om en

europeisk union som skall revideras. Gruppen skall också redovisa andra

möjliga förbättringar med utgångspunkt från hur fördraget fungerar. Med

hänsyn till den kommande utvidgningen skall den dessutom granska och

föreslå alternativa lösningar på institutionella frågor, som behandlas i

slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel 1993 och Ioannina-

kompromissen från utrikesministermötet i Grekland i mars 1994

(röstviktning i rådet, antalet röster som krävs för kvalificerad majoritet,

antalet medlemmar i kommissionen samt reformer som kan anses vara

nödvändiga för att underlätta institutionernas arbete och säkra att de

fungerar väl vid en utvidgning).

Reflektionsgruppen fick ett tilläggsmandat vid Europeiska rådets

möte i Cannes i juni 1995. Enligt detta skall gruppen också inrikta sig på

frågor av direkt intresse och betydelse för medborgarna i unionen. Det

gäller särskilt sysselsättning, miljö, inre och yttre säkerhet samt

subsidiaritetsfrågoma.

Reflektionsgruppens första möte ägde rum i Taormina på Sicilien

den 2 juni 1995. Under de efterföljande mötena har en genomgång skett

av frågor relaterade till institutionerna, medborgarna och unionen, rättsliga

och inrikes frågor, utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken samt vissa

andra samarbetsområden.

Med ledning av denna genomgång har ordföranden på eget ansvar

lagt fram en interimsrapport som därefter har behandlats kapitel för

kapitel i en ny omgång möten inom reflektionsgruppen.

Arbetet i reflektionsgruppen är nu inne i en slutfas. Slutrapporten

skall vara färdig till Europeiska rådets möte i Madrid den 15-16 december

1995.

Skr. 1995/96:30

3 Övergripande svenska målsättningar

Medlemskapet i EU ger Sverige ökade möjligheter att verka för ett

Europa präglat av demokrati, solidaritet och öppenhet. En fortsatt

sammanflätning av de europeiska staternas ekonomier och en ökad

1** Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 30

förståelse kulturer emellan skall göra krig och konflikter otänkbara i vår Skr. 1995/96:30

del av världen. Regeringen avser bedriva en aktiv och framåtsyftande EU-

politik som bidrar till att lösa gemensamma problem och till att forma

Europas framtid.

Uppgiften för 1996 års regeringskonferens är att se över de

grundläggande fördragen i ljuset av unionens mål.

Regeringskonferensen äger rum i en situation då unionen står infor

stora utmaningar, internt och externt.

En central utmaning för regeringskonferensen är att inrikta EU-

samarbetet mer på människors behov och problem i vardagen. För många

ter sig idag EU och dess arbete avlägset och abstrakt. Endast om

samarbetet avsätter konkreta resultat som bidrar till människors trygghet

och välstånd kan EU fa den förankring hos medborgarna som idag brister.

Då måste EU bl.a. göra mer för att öka sysselsättningen och förbättra

miljön, sträva efter att förbättra konkurrens och frihandel, stärka den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, främja jämställdhet mellan

kvinnor och män, bekämpa internationell brottslighet och stärka

konsumenternas och löntagarnas ställning på den gemensamma

marknaden.

Den nuvarande, mycket höga arbetslösheten driver fram den

hopplöshet och de antidemokratiska tendenser som har fatt växtkraft i

dagens Europa. Att 18 miljoner människor står utanför den ordinarie

arbetsmarknaden är oacceptabelt och ett enormt slöseri med mänskliga

resurser. Arbetslösheten är ett hot mot ekonomisk och social stabilitet och

ytterst mot vårt demokratiska styrelseskick.

EU-ländema måste höja ambitionen när det gäller att direkt

bekämpa arbetslösheten och denna höjda ambition bör återspeglas i

fördraget.

Sverige har i förberedelserna för den kommande

regeringskonferensen lagt fram förslag med denna inriktning. Regeringen

vill se tydligare mål for och en starkare institutionell förankring av

sysselsättningspolitiken. EU:s ambitioner måste vara lika höga for

sysselsättningen som for den finansiella stabiliteten. En stark ekonomi

förutsätter att människors vilja till arbete tas tillvara. EU bör bli en union

för sysselsättning.

Medborgarna runt om i Europa kräver en bättre miljö och ett

gränsöverskridande samarbete är ett oundgängligt medel för att uppnå

detta mål. Skall miljösamarbetet bli effektivt bör fler beslut kunna fattas

med majoritet och miljöhänsyn bör slå igenom på samtliga

politikområden.

Ett Europa utan gränser skapar frihet och välstånd men kan också

innebära hot mot människors säkerhet. Även den internationella

brottsligheten skapar sin gemensamma marknad. Skall den framgångsrikt

bekämpas måste EU:s rättsliga och polisiära samarbete göras mer

effektivt.

Andra hot mot säkerhet och stabilitet i Europa utgörs av etniska

och religiösa motsättningar, främlingsfientlighet och massiva

flyktingströmmar. Det är problem som måste hanteras av de europeiska 8

länderna i samverkan. Kriget i forna Jugoslavien har drabbat befolkningen

hårt. Det har djupt berört människorna runt om i Europa och rest krav på Skr. 1995/96:30

att EU står bättre rustat i framtiden för att förebygga och hantera

konflikter i sitt närområde. Regeringen vill verka för en effektivisering av

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och att EU utvecklar sin

förmåga när det gäller konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser.

Regeringskonferensen måste också lägga grunden för en utvidgning

av EU med länderna i Central- och Östeuropa inklusive de baltiska

staterna samt Cypern och Malta. En utvidgning av EU skulle stärka

freden, välståndet och samhörigheten för alla Europas folk. EU:s

institutioner måste därför anpassas till att fungera i en väsentligt större

medlemskrets.

Principbeslut fattades vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i

juni 1993 om att de länder i Central- och Östeuropa som så önskar skall

bli medlemmar i EU. Därefter har viktiga steg tagits för att bereda vägen

för unionens utvidgning men mycket återstår att göra både inom EU och

i kandidatländerna.

Regeringskonferensen bör ges en viktig roll när det gäller att skapa

förutsättningar för unionens kommande utvidgning. Konferensen far

därmed särskild betydelse för EU:s och Europas framtid.

Regeringens utgångspunkt är att EU också i fortsättningen kommer

att utvecklas som en sammanslutning av självständiga stater till vilken

medlemsstaterna i vissa fall överför beslutsbefogenheter för att lättare

uppnå gemensamma mål. De små staterna i unionen är relativt starkare i

EU:s första pelare än i traditionella mellanstatliga relationer. En väl

avvägd tillämpning av subsidiaritets- eller närhetsprincipen leder till ett

effektivare unionssamarbete genom att beslut fattas på den nivå där de hör

hemma. Vissa problem behöver hanteras på det europeiska planet medan

andra bäst behandlas på nationell, regional eller lokal nivå. Regeringen

anser att det noggrant bör prövas vilka frågor som med fördel kan föras

till gemensam eller nationell nivå. Försök att i subsidiaritetens namn till

det nationella planet återföra frågor som bäst hanteras på

gemenskapsplanet, t.ex. miljösamarbetet, bör dock avvisas. Att ytterligare

fördragsfasta subsidiaritetsprincipen synes inte vara motiverat.

Sverige ser öppenhet som ett instrument för att stärka det

medborgerliga inflytandet. Ett öppnare, enklare och effektivare EU är

också en förutsättning för ökat folkligt stöd och demokratisk legitimitet.

EU:s gemensamma handelspolitik bör präglas av en strävan mot

ökad frihandel i enlighet med Sveriges traditionella engagemang för

öppna handelsvillkor för både i- och u-länder. Därmed stimuleras

konkurrensen på den europeiska marknaden och konsumenternas intressen

gynnas.

Sverige har ett starkt intresse av att det gemensamma regelverket

beträffande den ekonomiska integrationen tolkas och tillämpas på ett

enhetligt sätt. Det är viktigt att EU-samarbetet säkrar rättvisa

konkurrensvillkor för företagen, en sträng disciplin vad gäller statsstöd,

fortsatt strävan efter frihandel och en väl fungerande inre marknad.

Den framtida utvidgningen kan komma att leda till krav på en

integration vars innehåll varierar efter de enskilda medlemsländernas 9

kapacitet och vilja. På några områden har det godtagits att länder kan

närma sig ett gemensamt slutmål med olika hastigheter men inom ett Skr. 1995/96:30

gemensamt institutionellt ramverk. Denna lösning har valts ifråga om den

ekonomiska och monetära unionen. Även på andra områden har särskilda

lösningar överenskommits för enskilda medlemsländer.

Sådana lösningar bör heller inte uteslutas för framtiden, eftersom

de bidrar till en flexibilitet som kan vara nödvändig för att föra samarbetet

framåt. Icke desto mindre är det för svensk del ett intresse att den

fortsatta integrationen - även i ett utvidgningsperspektiv - i största möjliga

utsträckning bygger på ett sammanhållet samarbete inom ett enhetligt

institutionellt ramverk. Ett europeiskt samarbete i vilket medlemsstaterna

mer allmänt kan välja bort vissa samarbetsområden ligger inte i vårt

intresse eftersom fördelarna med den inre marknaden då skulle urholkas.

De mindre medlemsländernas ställning i samarbetet måste värnas.

Detta gäller i synnerhet i rådet som i sig är ett uttryck för samarbete

mellan suveräna och jämbördiga stater. Förslag som underminerar

balansen mellan större och mindre medlemsländer bör avvisas.

De frågor som kommer att behandlas vid konferensen är inte nya.

Flertalet av dem är föremål för uppmärksamhet i det löpande samarbetet

och Sverige kommer att söka uppnå sina målsättningar i EU såväl i det

löpande samarbetet som vid regeringskonferensen. Konferensen är en

förhandling mellan EU:s medlemsländer om ändringar i fördragen.

Fördragsändringar kräver enighet medlemsländerna emellan. Det gör att

kompromisser blir nödvändiga. Sverige bör konstruktivt verka för sådana

och kommer att verka för sina mål med unionssamarbetet även efter

konferensens slut.

EU står under de närmaste åren inför flera viktiga beslut som inte

direkt kommer att diskuteras vid regeringskonferensen men som ändå är

centrala för EU-samarbetets fortsatta utveckling. Hit hör framför allt

övergången till den ekonomiska och monetära unionens tredje fas, beslut

om EU:s budget för perioden 2000-2004 samt reformer av den

gemensamma jordbrukspolitiken och regionalpolitiken.

4 Demokrati, öppenhet och insyn

Att tillgodose medborgarnas växande och berättigade krav på öppenhet

och insyn är ett starkt svenskt intresse inför regeringskonferensen.

Regeringen anser att EU måste bli öppnare. En offentlighetsprincip lik vår

svenska bör gälla även för institutionerna inom EU.

När EU:s ministerråd sammanträder som lagstiftare bör debatterna

i större utsträckning än för närvarande vara offentliga. Protokoll från

möten bör vara tillgängliga för allmänheten. Framsteg inom dessa

områden har gjorts under det senaste året och på många håll har en

attitydförändring ägt rum, men mer behöver göras.

Sverige vill uppnå att medborgarnas möjligheter till insyn i EU-

institutionemas verksamhet säkerställs på ett varaktigt sätt. Vår egen

erfarenhet, som grundar sig på en långvarig tradition av

offentlighetslagstiftning, visar att ett sätt att åstadkomma detta är att det

i EU:s fördrag skrivs in grundläggande principer om offentlighet inom Skr. 1995/96:30

EU:s institutioner.

Regeringen avser att vid regeringskonferensen verka för att

fördragsändringar av denna innebörd genomförs. Härigenom skulle

uppnås att offentlighet blev utgångspunkten för all verksamhet i

institutionerna. Kommissionen skulle förpliktas att vaka över att

principerna efterlevdes. För EG-domstolen skulle fördragsförändringama

få betydelse som grundval för tolkningen av bestämmelser om offentlighet

och sekretess i det EG-rättsliga systemet. Ett fördragsfästande av

principerna skulle också ge en nödvändig markering av den betydelse som

EU:s medlemsstater fäster vid insyns- och öppenhetsfrågoma.

De principer som på detta sätt bör slås fast i grundfördragen skall

gälla den verksamhet som EU:s institutioner bedriver. Däremot skall

medlemsstaterna liksom hittills själva bestämma vilka regler om

offentlighet som skall gälla på det nationella planet. Det är alltså inte

fråga om att i fördragen skriva in gemensamma principer för

offentlighetslagstiftningen i de olika medlemsstaterna.

EU-fördraget är oöverskådligt och svårbegripligt. Fördraget bör

göras enklare och lättare att förstå. Regeringen kommer att verka för detta

vid regeringskonferensen.

Beslutsprocedurerna i rådet och parlamentet är idag många och

utomordentligt komplicerade. Detta är ett demokratiskt problem som

också hämmar effektiviteten i beslutsfattandet. Regeringen avser under

regeringskonferensen verka för färre och enklare beslutsprocedurer och att

beslutsfattandet effektiviseras. Rådets arbetsformer bör reformeras i syfte

att förbättra möjligheterna till välgrundade ställningstaganden i

huvudstäderna efter samråd med parlamentariska organ.

Ett sätt att ytterligare betona den vikt som EU:s medlemsländer

faster vid respekten för mänskliga rättigheter vore att ansluta den

europeiska gemenskapen till den europeiska konventionen om skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I debatten om ”Medborgarnas Europa” glöms ofta de demokratiska

strukturer bort som ligger utanför den politiska sfären. Vanligtvis

begränsas diskussionen om den demokratiska legitimiteten till att gälla

maktfördelningen mellan å ena sidan de politiska institutionerna inom EU

och å andra sidan medlemsstaternas regeringar och de nationella

parlamenten.

Folkrörelser och föreningsliv har stor betydelse för den

demokratiska förankringen. Det ankommer på de enskilda

medlemsländerna att lägga fast formerna för föreningarnas verksamhet.

Medlemsländerna bör underlätta och främja föreningssamarbete. Detta kan

också stärka den demokratiska legitimiteten i Europasamarbetet. Rätten

att bilda föreningar bör om möjligt ges ett mer tydligt stöd i fördraget.

11

5 Jämställdhet

Skr. 1995/96:30

Vid Europeiska rådets möten i Essen och Cannes underströk stats- och

regeringscheferna att jämställdhet mellan kvinnor och män liksom kampen

mot arbetslösheten skall vara ett överordnat mål för EU och dess

medlemsländer.

Som ny medlem har Sverige spelat en aktiv roll när det gäller

jämställdhetsfrågoma. Sverige bidrog starkt till att dessa frågor

behandlades vid toppmötena i Essen och Cannes och har bl.a. tillsammans

med EU:s nuvarande ordförandeland Spanien aktivt verkat för att främja

jämställdhet.

Sverige avser arbeta för att Romfördraget förstärks vad gäller

jämställdhet mellan kvinnor och män. Syftet med detta är bl.a. att göra

jämställdhet till ett centralt mål för unionens arbete och att klargöra att

jämställdhetsperspektivet måste beaktas i alla gemenskapens aktiviteter.

6 EU:s utvidgning

Regeringskonferensen måste bidra till att lägga grunden för en utvidgning

med länderna i Central- och Östeuropa, inklusive de baltiska staterna,

samt med Cypern och Malta.

Det politiska beslutet att unionen skall utvidgas har redan fattats.

Både för EU och för kandidatländerna gäller det nu att genomföra de

anpassningar som krävs för att utvidgningen skall bli möjlig.

Utvidgningen österut och söderut kan bli ett viktigt steg på vägen

mot den alleuropeiska freds- och säkerhetsordning som Sverige

eftersträvar. Ett EU-medlemskap kommer att stärka det demokratiska

styrelseskicket i de länder som intill för några år sedan ännu var

enpartistater och befästa marknadsekonomin i dessa länder. En utvidgning

far på sikt gynnsamma effekter på den samlade ekonomiska utvecklingen

i Europa. Den främjar också utvecklingen och samarbetet i vårt närområde

- Östersjöregionen. EU:s utvidgning österut bör även ge gynnsamma

effekter på miljön i dessa länder.

Förhandlingsprocessen kommer att inledas först efter det att

regeringskonferensen har avslutats. Regeringen anser att

förhandlingsprocessen bör inledas vid samma tidpunkt för samtliga

kandidatländer, dvs. senast sex månader efter regeringskonferensens

avslutning. Förmåga att uppfylla de krav som medlemskapet ställer bör

avgöra den fortsatta förhandlingsgången och tidpunkt för inträde. För

svenskt vidkommande är det av särskild vikt att de baltiska staterna i

dessa avseenden behandlas på samma sätt som de övriga

kandidatländerna.

För unionen handlar det om att förbereda en utvidgning som på sikt

kan komma att omfatta 12 nya medlemsländer. Detta ställer krav på

anpassning av unionens arbetssätt så att handlingsförmåga och beslutskraft

inte försvagas. Konferensen måste därför enligt regeringens uppfattning

bana väg för utvidgningen. Utvidgningsperspektivet måste beaktas under

12

hela konferensarbetet och på samtliga områden som behandlas.

Utvidgningen far stora konsekvenser för EU även i andra

avseenden. Särskilt angeläget är det att analysera de finansiella aspekterna,

och att ansvaret för de kostnader som uppstår fördelas rättvist mellan alla

medlemsländerna. En viktig förutsättning är också att gemenskapspolitiken

anpassas så att utvidgningen blir ekonomiskt realistisk.

Genom den politiska och ekonomiska omvandlingen i

Östersjöländerna har förutsättningar skapats för att Östersjöregionen skall

bli en dynamisk och expansiv region i Europa. Östersjösamarbetet länkar

ihop länder med skiftande relationer till EU och bidrar till ökad stabilitet

och välfärd i regionen. Sverige har verkat för att inom EU lyfta fram

Östersjöregionens betydelse för unionen. Kommissionen har utarbetat en

skiss för sitt engagemang i Östersjöregionen och skall i kommande

rapporter mer i detalj redovisa sin Östersjöpolitik.

7 Tillväxt, sysselsättning, inre marknaden,

miljöfrågor m.m.

7.1 Sysselsättning

Den höga arbetslösheten är idag det största interna problemet för EU och

dess medlemsstater. Om lösningar inte nås kan detta utgöra ett hot mot

fortsatt social och ekonomisk stabilitet och ytterst mot själva demokratin.

Genom väl avvägda insatser av ekonomisk politik och aktiv

arbetsmarknadspolitik kan förutsättningar skapas för en hög tillväxt och

sysselsättning samt en låg arbetslöshet. Att bekämpa den höga

arbetslösheten i Europa är ett centralt mål i EU-samarbetet, ett mål som

bör främjas även inom ramen för regeringskonferensen.

Hög tillväxt och hög sysselsättning utgör centrala mål för

gemenskapen enligt artikel 2 i Romfördraget. Inför regeringskonferensen

måste frågan ställas huruvida fördraget i övriga delar betonar de mål som

anges i artikel 2 i tillräcklig grad och om fördraget tillhandahåller

tillräckliga medel för att uppnå dessa mål.

Ett nytt avsnitt om sysselsättningspolitik i fördraget skulle ge

frågan en större tyngd i ett mer långsiktigt perspektiv. Ett sådant avsnitt

skulle slå fast gemensamma mål, gemensamma procedurer och ett

gemensamt åtagande att följa vissa principer för sysselsättningspolitiken.

I fördraget bör starkare mekanismer skapas för samordning mellan finans-

och arbetsmarknadsministrarna och en särskild sysselsättningskommitté

upprättas med företrädare på statssekreterarnivå från finans- och

arbetsmarknadsdepartementen. En ökad samordning av den ekonomiska

politiken bör eftersträvas för att nå en högre och jämnare tillväxt och

sysselsättning. Sveriges representant i reflektionsgruppen har under

konferensens förberedelser lagt fram förslag i denna riktning.

Inom ramen för den s.k. multilaterala övervakningen finns idag

procedurer för övervakningen av medlemsländernas ekonomiska politik.

Skr. 1995/96:30

13

Övervakningen av sysselsättningen har emellertid inte samma tyngd och Skr. 1995/96:30

konkretion som övervakningen av andra aspekter av den ekonomiska

politiken. Ändringar i fördraget bör därför göras med syfte att stärka

procedurerna för övervakning av medlemsländernas och gemenskapens

åtgärder för sysselsättningen.

7.2 Den ekonomiska och monetära unionen

Sverige eftersträvar inte någon revidering av regelverket för den

ekonomiska och monetära unionen (EMU) inom ramen för

regeringskonferensen. EMU är inte heller tänkt att bli ett ämne vid

konferensen. Sverige deltar fullt ut i EMU:s andra etapp. De

konvergenskriterier som utgör ett centralt inslag i EMU är ett uttryck för

vad som bör känneteckna en sund och stark ekonomi.

Under medlemskapsförhandlingama avgavs från svensk sida en

deklaration att ett slutligt ställningstagande avseende övergången från den

andra till den tredje etappen kommer att göras i ljuset av den fortsatta

utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget. Detta

noterades i förhandlingsprotokollet.

I samband med förhandlingarna klargjordes också att det är

Sveriges riksdag som ytterst skall ta ställning i frågan om Sveriges

deltagande i den tredje etappen av EMU.

Regeringen har den 19 oktober 1995 tillsatt en utredning som skall

analysera för- och nackdelar med ett svenskt deltagande i tredje etappen

av EMU.

7.3 Inre marknaden

Den inre marknaden, dvs. att varor, tjänster, personer och kapital fritt

skall kunna röra sig mellan EU.s medlemsstater, utgör ett kärnområde i

EU-sam arbetet.

Förverkligandet av den inre marknaden symboliserar mer än något

annat unionens framsteg på det ekonomiska området. Genom den inre

marknaden har svenska företag och konsumenter fått tillgång till en

hemmamarknad som omfattar 370 miljoner invånare.

Den inre marknaden är i det närmaste fullbordad när det gäller den

fria rörligheten av varor, kapital och tjänster. Detta innefattar huvuddelen

av den lagstiftning som avser den inre marknaden. En viktig uppgift är nu

att säkerställa en effektiv tillämpning av denna lagstiftning och att verka

för fortsatt regelförenkling. Brister i genomförandet gör att det skapas

ojämlika konkurrensförutsättningar mellan företagen i de skilda

medlemsländerna. Sverige bör därför vid regeringskonferensen stödja

förslag som har till syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av den

inre marknadens lagstiftning.

14

1A Konsumenternas intressen

Den gemensamma marknaden ger förutsättningar för ökad handel över

gränserna och därmed också för en skärpt konkurrens mellan företagen.

Den fria rörligheten för varor och tjänster bör ge konsumenterna ett

billigare och mer varierat utbud. Medlemskapet bör således ha

huvudsakligen positiva konsekvenser för konsumenterna. Men när handeln

blir gränsöverskridande finns det också risker för konsumenterna när det

gäller produktsäkerhet, avtalsvillkor, möjligheter att lösa tvister m.m.

Utan en väl fungerande europeisk konsumentpolitik och ett högt

utvecklat konsumentskydd riskerar konsumenternas förtroende för EU-

samarbetet att fortsatt urholkas.

Även om åtgärder har vidtagits inom den europeiska gemenskapen

som innebär att konsumenternas ställning har stärkts måste konstateras att

frågor som avser den inre marknaden har varit dominerande som grund

för åtgärder på områden som rör konsumentintresset. Stärkt

konsumentskydd har därför sällan kunnat genomföras om åtgärder inte

samtidigt har syftat till att förbättra den inre marknadens funktion. Målen

för konsumentpolitiken inom EU har inte heller haft önskvärd precisering

i Romfördraget. Ett uttryckligt konsumentpolitiskt mål tillfördes först

genom Maastrichtfördraget. Detta innebär att gemenskapsreglering inte har

kunnat genomföras på för konsumenterna betydelsefulla områden som

t.ex. tvistlösning. På andra områden har de initiativ som har tagits mött

starkt motstånd under beslutsprocessen.

Den rättsliga grunden för en gemensam europeisk konsumentpolitik

behöver enligt regeringens mening förstärkas. Det bör klarare framgå att

det är ett överordnat mål för unionen att främja konsumentintresset. Ett

sådant mål måste också antas leda till att marknadens funktion förstärks.

Vidare bör konsumentintresset på ett klarare sätt integreras vid

utformningen av gemenskapspolitik på andra områden än de som har

konsumentskyddsfrågor som direkt utgångspunkt.

Det bör vidare klart framgå av fördraget att konsumenterna - utöver

att tillförsäkras skydd för hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt

en god konsumentupplysning - skall ges skydd för sina rättsliga intressen

och beredas möjlighet att utöva inflytande. Det bör dessutom vara ett

uttryckligt mål för EU:s konsumentpolitik att utveckla sådana

produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på

miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Sverige bör även pröva möjligheten att vid konferensen ta upp till

behandling frågan om djurskydd i ett etiskt perspektiv.

7.5 Miljöfrågor

Maastrichtfördraget innebar en förstärkning av det europeiska

miljösamarbetet. Men för att på ett effektivt sätt kunna arbeta för de

områden som prioriteras av Sverige och för att kunna kombinera tillväxt

med miljöhänsyn bör ytterligare åtgärder vidtas i syfte att stärka såväl den

gemensamma miljöpolitiken som förpliktelsen att väga in miljön vid

Skr. 1995/96:30

15

beslut inom andra politikområden. Ett övergripande svenskt mål är att Skr. 1995/96:30

Sverige inte skall behöva sänka miljöstandarden samt att vi skall vara

drivande i EU:s miljöpolitik så att nya miljöregler sätts på en så hög

skyddsnivå som möjligt. Miljöreglema bör huvudsakligen vara

minimibestämmelser som ger länder möjlighet att gå före i miljöpolitiken.

Regeringen studerar också frågan att stärka miljöns ställning i

Euroatomfördraget.

FN:s konferens om miljö och utveckling, UNCED, ägde rum i Rio

de Janeiro i juni 1992. Vid konferensen antogs Rio-deklarationen, som

fastslår ett antal gemensamma principer för arbetet med att säkerställa en

hållbar utveckling. En handlingsplan för detta arbete, Agenda 21,

beslutades också. Rio-konferensen ägde rum efter att Maastrichtfördraget

beslutades. Det är viktigt att de principer för en hållbar utveckling som

man enades om vid konferensen på ett tydligare sätt än som sker i dag

återspeglas i EU:s fördrag.

Kravet på att miljöhänsyn integreras i övriga politikområden -

nuvarande och eventuellt tillkommande - bör förstärkas. Detta är också en

av grundtankarna bakom den vid Rio-konferensen antagna

handlingsplanen. Sektoransvaret är i detta sammanhang av stor vikt. Ett

exempel är jordbrukspolitiken. Regeringen avser att vid

regeringskonferensen föreslå att ett miljömål för den gemensamma

jordbrukspolitiken förs in i Romfördragets artikel 39. Vidare skulle det

kunna införas en skyldighet för kommissionen att göra

miljökonsekvensbedömningar av sina förslag.

Andra viktiga områden som kan aktualiseras vid konferensen är:

- att än tydligare framhäva att EU:s miljöregler

skall utgå från en hög skyddsnivå,

- att verka för att den i Sverige gällande substitutionsprincipen

blir accepterad som norm i gemenskapen,

- att stärka miljökraven i artikel 100a i Romfördraget,

- att betona medborgarnas rätt till en god miljö

och förbättra tillgången till miljöinformation,

- att förbättra efterlevnaden av EU:s miljöregler,

- att tillämpa majoritetsbeslut på områden

där det för närvarande krävs enhällighet.

7.6 Arbetstagarnas rättigheter

Frågor som behandlas i det sociala protokollet rör bl.a. arbetstagarnas

rättigheter. Det är frågor som är väsentliga för att den inre marknaden

skall fungera. Om ett land står utanför det sociala protokollet kan det

innebära en snedvridning av konkurrensförhållandena om landet tillämpar

lägre löner och sämre sociala villkor än övriga länder i EU.

Sverige bör därför verka för att det sociala protokollet skrivs in i

fördraget, dvs. att innehållet i de sju artiklarna i avtalet förs in i

unionsfördragets avdelning II (Romfördraget) och därmed kommer att

gälla i samtliga medlemsstater. Det sociala protokollet skulle därmed

avskaffas. Skr. 1995/96:30

Sverige fick i samband med medlemskapsförhandlingama

försäkringar beträffande svensk praxis såvitt gäller arbetsmarknadsfrågor

och särskilt vad avser systemet med att fastställa arbetsvillkor i

kollektivavtal mellan parterna.

Arbetsmarknadspartema och kollektivavtalen har en central roll när

det gäller att möta de utmaningar som Europa står inför. Kollektivavtalen

kan genom sin flexibilitet många gånger fungera bättre än lagstiftning,

särskilt i ett snabbt föränderligt Europa.

Regeringen anser därför att det bör övervägas om inte sådana

fördragsändringar bör genomföras som innebär att kollektivavtal skall

kunna jämställas med lagstiftning i de länder där så är möjligt, dvs. där

täckningsgraden är hög och där avtalen har rättslig verkan nationellt.

Möjligheterna för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärder

bör enligt regeringens uppfattning även i framtiden ligga utanför EU:s

reglering. Däremot är det viktigt att de enskilda medlemsstaterna

nationellt inför regler som möjliggör internationella sympatiåtgärder.

Regeringen avser därför ta upp denna fråga vid regeringskonferensen.

7.7 Ungdomsfrågor

En av de stora fördelama med Europeiska unionen är de ökade

möjligheterna till utbyten mellan länderna. Den inre marknaden har t.ex.

inneburit att många ungdomar tagit chansen till arbete och studier i ett

annat europeiskt land.

EU:s mandat för aktiviteter inom ungdomsområdet är idag mycket

begränsat. I artikel 126 i Romfördraget, vilken reglerar ungdomsfrågorna

inom EU, sägs endast att målen för gemenskapens insatser skall vara att

främja ungdoms- och ungdomsledarutbyte. Åtgärder för att förstärka

samarbetet kring ungdomsfrågor i fördragen bör övervägas. De insatser

som utvecklas inom unionens olika politikområden, t.ex. insatser mot

arbetslösheten, bör i ökad utsträckning innefatta också ett

ungdomsperspektiv.

7.8 Handikappfrågor

För att det skall vara en reell möjlighet också för människor med

funktionshinder att tillgodogöra sig vinsterna med den inre marknadens

fyra friheter är det viktigt att handikappfrågorna uppmärksammas vid

regeringskonferensen. Handikappaspekter bör enligt regeringens mening

beaktas i alla relevanta EG-beslut utan att EG far kompetens att lagstifta

om handikappolitik.

17

8 Den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) bör förstärkas

så att EU bättre förmår att möta de nya risker och utmaningar som Europa

idag står inför. Den nya instabiliteten i EU:s omvärld hänger samman med

etniska och religiösa motsättningar, med ekonomiska klyftor och hot mot

miljön. EU:s medlemsstater måste skaffa sig verktyg för att bemästra

dessa problem. Unionen bör kunna inskrida på ett tidigt stadium och

medlemsstaterna måste även ha förmågan att ingripa i ett akut krisförlopp.

Unionens instrument måste alltså spänna över ett brett falt, från den

preventiva diplomatin till de fredsbevarande insatserna. Det är dessa

frågor .som för svenskt vidkommande står i förgrunden vid beredningen

av de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna inför regeringskonferensen.

8.1 Beslutsordningen

Flertalet medlemsländer inklusive Sverige önskar effektivisera GUSP för

att bättre kunna ta tillvara de gemensamma utrikespolitiska intressena.

Synen på hur en effektivisering skall komma till stånd varierar emellertid.

En effektivisering av samarbetet kan i första hand ske genom att

medlemsländerna i än högre grad visar den solidaritet som krävs för att

finna en gemensam linje i enskilda frågor. Det är således den politiska

viljan till samarbete som måste öka. Vissa medlemsländer ser även avsteg

från enhällighetsprincipen som ett sätt att öka effektiviteten i GUSP och

underlätta att beslut uppnås. Däremot förordar knappast något land en

generell övergång till kvalificerad majoritet.

Samtidigt är det inte givet att samarbetet i varje enskilt fall skulle

underlättas eller effektiviteten öka om avsteg gjordes från

enhällighetsprincipen. Detta skulle ju innebära att besluten inte hade fullt

politiskt stöd i medlemskretsen.

Ett borttagande av vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitiken är

inte aktuellt. I frågor som rör vitala utrikes- och säkerhetspolitiska

intressen kan Sverige inte låta sig röstas ned av en majoritet inom EU. I

grundläggande utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, t.ex. sådana som rör

vår militära alliansfrihet och säkerhetspolitiska grundhållning eller övriga

frågor av övergripande utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse, måste

Sverige ha avgörandet helt i sin egen hand. Däremot har vi förklarat oss

beredda att pröva om enhällighetsprincipen skulle kunna modifieras i

frågor av begränsad räckvidd.

Vid en EU-utvidgning med ett stort antal länder kommer

diskussioner om reformer på flera områden att föras i EU. Till dessa

områden hör just beslutsreglema i GUSP. Eftersom vi önskar bana väg för

en utvidgning av EU och samtidigt vill föra en aktiv och handlingskraftig

utrikes- och säkerhetspolitik, bör vi vara beredda att konstruktivt delta i

denna diskussion.

Skr. 1995/96:30

18

8.2 Förberedelser, genomförande och uppföljning av beslut Skr. 1995/96:30

En påtaglig brist i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är

avsaknaden av en tillräckligt omfattande gemensam struktur för

förberedelse och uppföljning av beslut. Härigenom förloras mycket av

samarbetets potential. Dessutom sker i många fall ett onödigt

dubbelarbete.

I debatten inför regeringskonferensen har dessa problem kommit att

uppmärksammas av flera medlemsländer. Planerings- och analysförmågan

bör stärkas genom en förstärkt gemensam funktion för beredning och

uppföljning av beslut. Den skulle innehålla ett konfliktförebyggande

element. Arbetet skulle inte minst riktas in på att fa fram ett underlag för

insatser i förebyggande syfte från EU:s sida ("tidig förvarning"). Var

denna funktion skulle placeras måste noga övervägas. En möjlighet skulle

- för att betona samarbetets mellanstatliga prägel - kunna vara att

förlägga uppgiften i huvudsak till rådssekretariatet men ge utrymme för

en roll också åt kommissionen.

I anslutning till denna fråga framhåller flera länder att det finns ett

behov av ett gemensamt ansikte utåt i GUSP. En person skulle ges

uppgiften att företräda unionen gentemot omvärlden. Från svensk sida har

denna tanke inte avvisats, men det har framhållits att uppgiften måste vara

av begränsad karaktär och att den inte far medföra en oklar

ansvarsfördelning gentemot andra företrädare inom det utrikespolitiska

området. Personen ifråga bör endast agera som stöd åt och på uppdrag av

rådet eller ordförandeskapet.

Från svensk sida har dessutom behovet av uppföljning av beslut i

GUSP uppmärksammats. Besluten genomförs av olika parter, t.ex.

ordförandeskapet, den s.k. trojkan (dvs. nuvarande, föregående och

nästkommande ordförandeland i EU), medlemsländerna, kommissionen

och i någon mån av Västeuropeiska unionen (VEU). En förbättrad

uppföljning kommer att stärka GUSP.

8.3 Försvarsfrågan och fredsbevarande insatser

För att bemästra de nya utmaningar och risker som nämndes inledningsvis

och därmed motverka instabilitet i vår omvärld, kan också behov av

fredsfrämjande verksamhet i vid mening uppstå. På detta område behöver

Europa stärka sina instrument.

Ett aktivt engagemang för fredsbevarande verksamhet,

katastrofhjälp, evakueringsinsatser och krishantering i vid mening bör vara

en självskriven och högt prioriterad uppgift för EU-ländema i deras arbete

för att säkra freden i Europa. Inte minst erfarenheten av konflikten i f.d.

Jugoslavien visar hur viktigt det är att EU:s medlemsstater har god

förmåga att klara sådana uppgifter. Det är det konfliktförebyggande och

krishanterande arbetet som bör stå i förgrunden i diskussionen om

försvarspolitiken vid regeringskonferensen.

EU har enligt Maastrichtfördraget möjlighet att anmoda VEU att

genomföra sådana uppgifter. VEU har också i den s.k.

19

Petersbergsdeklarationen 1992 uttalat ambitionen att bygga upp sin Skr. 1995/96:30

förmåga att agera i det fredsfrämjande arbetet som det här har beskrivits.

Sverige avser inte bli medlem i VEU, eftersom dess traktat

innehåller ömsesidiga säkerhetsgarantier (dvs. åtagande av länderna att

komma till varandras undsättning om ett lands territorium utsätts för

angrepp eller hot). Vid förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU

framhölls från svensk sida att man insåg att en gemensam försvarspolitik,

som enligt Maastrichtfördraget med tiden skulle kunna leda till ett

gemensamt försvar, hörde till EU:s långsiktiga mål på utrikes- och

säkerhetspolitikens område. Sverige förklarade sig ej ha för avsikt att

hindra en utveckling i denna riktning. Samtidigt har regeringen vid ett

flertal tillfallen framhållit att Sverige inte är berett att ta emot eller utfärda

några militära säkerhetsgarantier. Deltagande i ett gemensamt försvar

kommer därför inte i fråga för vår del. I dessa frågor har Sverige vetorätt

vad gäller vårt eget deltagande. Sveriges militära alliansfrihet består. Den

syftar till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt

närområde.

I stället har Sverige liksom de övriga nya, militärt alliansfria EU-

medlemmama valt att ansluta sig till VEU som observatör. Regeringen

ansåg det vara av värde att Sverige, med bibehållen alliansfrihet, bereddes

insyn och deltagande i den säkerhetspolitiska diskussion som förs inom

VEU, inte minst angående sådana fredsfrämjande insatser som VEU kan

verkställa på uppdrag av EU. Sverige är berett att delta i genomförandet

av vissa sådana insatser. Grund för dylikt deltagande måste vara ett

nationellt beslut i det enskilda fallet.

Det gäller nu att stärka förmågan att agera gemensamt inom ramen

för fredsbevarande operationer m.m. Detta kan ske på flera sätt. EU:s

kapacitet för analys och tidig upptäckt av möjliga konflikter kan stärkas.

Även VEU:s operativa förmåga kan i olika avseenden förbättras. EU:s

samtliga medlemsstater bör ha rätt men ej skyldighet att delta i

genomförandet av fredsfrämjande operationer. Regeringen kan enligt lag

besluta om deltagande i fredsbevarande insatser endast om dessa grundar

sig på mandat från FN:s säkerhetsråd eller OSSE (Organisationen för

säkerhet och samarbete i Europa). Fredsframtvingande operationer vilka

också regleras inom ramen för Petersbergsdeklarationen får enligt FN-

stadgan endast genomföras om de baseras på ett mandat från

säkerhetsrådet.

Ett närmare samarbete och en starkare samordning avseende

fredsbevarande och humanitära insatser mellan EU och VEU bör bli ett

resultat av regeringskonferensen. Mer långtgående alternativ har

diskuterats, som t.ex. att ge EU en klar direktivrätt gentemot VEU. En

annan, än mer radikal förändring vore att flytta över ansvaret för

genomförandet av fredsfrämjande och liknande insatser från VEU till EU.

Under alla förhållanden måste de ömsesidiga försvarsgarantiema mellan

VEU:s medlemsländer hållas åtskilda från samarbetet på det

fredsfrämjande området, där Sverige såsom militärt alliansfritt land kan

delta.

20

9 Samarbete i rättsliga och inrikes frågor

Skr. 1995/96:30

9.1 Inledning

Syftet med samarbetet i rättsliga och inrikes frågor är att - med bibehållen

säkerhet och trygghet for medborgarna - uppnå fri rörlighet för personer.

Det innebär på sikt en avveckling av inre gränskontroller och andra

åtgärder vilket kommer att underlätta för personer att fritt röra sig över

gränserna. Detta ställer stora krav på samarbetet mellan unionsländema

i flykting- och invandringsfrågor. Detsamma gäller för samarbetet kring

brottsbekämpning. Sverige bör medverka till ett så effektivt samarbete

som möjligt i dessa frågor. Detta samarbete är nära förknippat med

gemenskapssamarbetet när det gäller området för fri rörlighet för personer.

En översyn av fördragen bör ta hänsyn till detta.

Sverige kan komma att ansluta sig till det s.k. Schengen-samarbetet

och bli delaktig i ett område med fri rörlighet för personer som omfattar

ett antal av EU:s medlemsländer samt Norge och Island. En förutsättning

är att insatserna för bekämpning av narkotika kan bli tillräckligt effektiva.

Förhandlingar i denna fråga pågår. Det är emellertid regeringens

långsiktiga strävan att den fria rörligheten för personer skall förverkligas

mellan alla EU:s medlemsländer, dvs. inte endast i Schengen-gruppen.

Brottslighet med internationell anknytning är ett växande problem.

Det gäller inte minst den internationella narkotikatrafiken. Det är därför

nödvändigt att i samverkan med andra länder finna nya vägar för att

bekämpa illegal narkotikahandel och annan kriminalitet med internationell

anknytning. Ett sådant samarbete bedrivs mellan EU:s medlemsländer

inom ramen för det polisiära och rättsliga samarbetet. Det är regeringens

uppfattning att detta samarbete behöver effektiviseras och förstärkas.

Ett effektivt samarbete på dessa för medborgarnas säkerhet centrala

områden är av stor betydelse för allmänhetens uppfattning om unionen

som sådan och dess framtid. Detta gäller för det nu pågående samarbetet

liksom för våra ställningstaganden inför och vid regeringskonferensen

1996.

Det är en utbredd uppfattning att samarbetet på det rättsliga och

inrikes området inte fungerar tillräckligt bra. Högt ställda förväntningar

har på många håll inte infriats. Sverige kommer med kraft att engagera

sig i arbetet med dessa frågor under konferensen. Vi skall verka för att

samarbetet i huvudsak skall förbli mellanstatligt men samtidigt överväga

om inte institutionernas roll kan förstärkas på ett ändamålsenligt sätt och

därigenom få till stånd ett mer effektivt och resultatorienterat arbetssätt.

Vad beträffar asyl- och invandringsfrågor är det regeringens

uppfattning att det kan övervägas att föra över lämpliga delar av detta

område till gemenskapslagstiftningen. Därigenom skulle bättre

förutsättningar skapas för förverkligandet av den fria rörligheten för

personer. Det bör också bidra till att lättare finna lösningar för en mer

rättvis ansvarsfördelning mellan EU:s medlemsstater.

21

9.2 Beslutsnivåerna

Skr. 1995/96:30

Den organisatoriska strukturen för det rättsliga och inrikes samarbetet är

komplicerad och påtagligt hierarkisk med arbetsgrupper, styrgrupper, en

samordningskommitté med högre tjänstemän, Coreper och ministerrådet.

Samarbetet bör kunna effektiviseras genom att antalet berednings-

och beslutsnivåer minskas. Styrgruppsnivån eller samordningskommittén

bör avskaffas.

9.3 Överföring av områden från tredje till första pelaren

Enligt Maastrichtfördraget kan rådet besluta att föra över ett område från

det rättsliga och inrikes samarbetet till gemenskapssamarbetet. Ett sådant

beslut innebär att det gemenskapsrättsliga systemet blir gällande, inklusive

de kompetenser som domstolen, kommissionen och de övriga

institutionerna har. Beslutet måste godkännas av medlemsstaterna i

enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.

Möjligheten att med stöd av det nuvarande fördraget föra över

områden till det gemenskapsrättsliga området har hittills inte utnyttjats.

När det gäller asyl- och invandringsfrågor är det, som förut har nämnts,

regeringens uppfattning att Sverige bör överväga förslag om en överföring

till gemenskapskompetens.

10 Institutionella frågor

De institutionella frågorna kommer att inta en framträdande plats på

regeringskonferensens dagordning. Dessa frågor berör EU-samarbetet i

hela dess vidd.

För Sverige är utgångspunkten att vi är starkt betjänta av ett

gemensamt regelverk vad gäller den ekonomiska integrationen med

harmoniserade regler på vissa områden. För ett handelsberoende land som

Sverige, med Europa som en naturlig hemmamarknad, är den inre

marknaden av avgörande betydelse. En fungerande inre marknad är också

en förutsättning för en angelägen förstärkning av den europeiska

konkurrenskraften och för att EU skall kunna samlas kring en

frihandelsinriktad politik, något som är ett starkt svenskt intresse.

Det är av särskild vikt att regelverket tolkas och tillämpas på ett

enhetligt sätt inom hela unionen. En enhetlig tillämpning av det

gemensamma regelverket förutsätter starka, effektiva och oberoende

institutioner för verkställighet, kontroll och revision, tvistlösning samt

beivrande av brott mot gemenskapsrätten och missbruk av gemenskapens

medel. Av detta följer att Sverige bör slå vakt om en fortsatt stark roll

för kommissionen, revisionsrätten och domstolen inom EU-samarbetet.

Regeringen anser att det är en central uppgift för

regeringskonferensen att förbereda institutionella anpassningar som

möjliggör en utvidgning av unionen med nya medlemmar.

I det följande redovisas kortfattat svenska intressen i några centrala

22

institutionella frågor som regeringskonferensen kan väntas behandla. En Skr. 1995/96:30

del av dem har behandlats i det föregående.

10.1 Rådet

Rådets arbetsformer bör ses över i syfte att bringa bättre ordning och

klarhet i mötes- och beslutsprocedurer. Därvid bör bl.a. sådana ändringar

vidtas att de nationella parlamentens deltagande i beslutsprocessen

underlättas.

Enklare och färre beslutsprocedurer bör eftersträvas. På vissa

områden kan ökad tillämpning av beslut med kvalificerad majoritet i syfte

att öka effektiviteten i beslutsprocessen inom EU-samarbetet övervägas.

.Röstviktningen kan komma att bli en viktig fråga, inte minst i

utvidgningsperspektivet. För Sverige är det av stor vikt att vårt inflytande

inte minskar. Balansen mellan stora och små medlemsländer far inte heller

undermineras. Sverige bör argumentera mot uppfattningen att

befolkningsstorlek i högre grad än vad som gäller nu bör återspeglas i

röstviktningen. Sverige bör hävda att medlemsstaternas samarbete i

kommissionen, rådet och domstolen i största möjliga utsträckning skall

bygga på principen om likvärdig representation.

Principen om roterande ordförandeskap bör bibehållas. Påståenden

att de små länderna skulle ha sämre möjligheter att på ett effektivt sätt

fullgöra ordförandeskapet kan tillbakavisas med hänvisning till tidigare

erfarenheter. Sverige bör emellertid vara berett att överväga alternativa

modeller, exempelvis ett lagordförandeskap bestående av flera länder för

att dela på den samlade arbetsbördan och ge bättre kontinuitet.

En förstärkt budgetdisciplin inom lagstiftnings- och

budgetprocesserna bör eftersträvas.

10.2 Kommissionen

Det är ett svenskt intresse att kommissionen är handlingskraftig och

effektiv. Åtgärder för att höja effektiviteten inom kommissionen bör

stödjas. Rätten för varje medlemsstat att nominera en egen kommissionär

bör bibehållas. Om en begränsning av det totala antalet ledamöter är

önskvärd kan detta enklast åstadkommas genom att ingen medlemsstat far

rätt att utse mer än en medlem i kommissionen.

Maastrichtfördraget har inneburit en formell bekräftelse av

kommissionens roll på området för rättsliga och inrikes frågor och har

också förstärkt dess ställning. Kommissionen har numera rätt att fullt ut

delta i arbetet på samtliga områden och har initiativrätt på de flesta

områden. Ökad effektivitet skulle kunna uppnås genom att kommissionen

ges initiativrätt också på de områden där kommissionen för närvarande

saknar sådan rätt (straffrättsligt samarbete, tull- och polissamarbete).

Kommissionens roll kan ytterligare förstärkas om den far i uppdrag

att övervaka efterlevnaden av de överenskommelser som träffas inom

ramen för det rättsliga och inrikes samarbetet. En sådan kompetens för

23

kommissionen skulle enligt regeringens mening dels bidra till en ökad Skr. 1995/96:30

effektivitet och likformighet i det nationella genomförandet av

konventioner och andra överenskommelser, dels ha fördelar vad gäller

konventioner inom det rättsliga och inrikes samarbetet för vilka EG-

domstolen fungerar som tvistlösare.

10.3 Domstolen

EG-domstolen har till uppgift att tolka EG-rätten och lösa tvister. Dess

avgöranden är bindande för tolkningar och tillämpningar av EG-rätten.

Domstolen är en garant för likabehandling. En fortsatt stark och

oberoende domstol är därför ett svenskt intresse. Principen om en domare

från varje medlemsland måste upprätthållas.

EG-domstolen har - med ett undantag - ingen kompetens inom

samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Undantaget avser den möjlighet

som medlemsstaterna har i artikel K.3.2 att i mellanstatliga konventioner

föreskriva rätt för domstolen att tolka konventionsbestämmelsema och

avgöra alla tvister om deras tillämpning. På vilket sätt detta skall ske

regleras närmare i respektive konvention. Att tolka konventions-

bestämmelsema innebär - om konventionen föreskriver detta - att

domstolen på begäran av nationella domstolar lämnar bindande besked om

hur bestämmelserna skall tolkas (förhandsavgörande). Att avgöra tvister

om konventionernas tillämpning innebär att EG-domstolen är

tvistlösningsorgan vid oenighet medlemsländer emellan om tillämpningen

av konventionerna.

Sverige bör acceptera att domstolen tilldelas en roll som både

tvistlösare och uttolkare av konventioner som medlemsstaterna ingår på

det rättsliga och polisiära samarbetsområdet. Frågan måste dock bedömas

från fall till fall med hänsyn till det sakliga innehållet i varje konvention.

Sverige bör främja förändringar som gör att domstolen kan meddela sina

avgöranden snabbare än i dag.

I två av de tre konventioner som undertecknades i juli 1995

(bedrägeri- och tullsamarbetskonventionema) har EG-domstolen tilldelats

rollen som tvistlösare. I den tredje konventionen (Europolkonventionen)

är tvistlösningsfrågan reglerad så att det ges möjlighet att hänskjuta en

uppkommen tvist till ett tvistlösningsorgan. I samband med

undertecknandet har Sverige tillsammans med övriga medlemsstater utom

Storbritannien i en deklaration förbundit sig att hänskjuta uppkomna

tvister till EG-domstolen.

10.4 Europaparlamentet

Sverige bör verka för en fortsatt betydelsefull roll för parlamentet i EU:s

beslutsprocess.

De många och komplicerade beslutsprocedurerna enligt vilka rådet

och parlamentet fattar beslut bör ses över i syfte att åstadkomma en

väsentlig förenkling och för att främja effektivitet och begriplighet hos

24

medborgarna. Skr. 1995/96:30

Beträffande frågan om initiativrätt för Europaparlamentet kan

konstateras att parlamentet i sin rapport inför regeringskonferensen inte

framför krav på sådana utan slår fast att kommissionen bör behålla

ensamrätten till initiativ.

Åtgärder bör övervägas för att ge Europaparlamentet en starkare

roll vad gäller kontroll av unionens finanser. Detta bör emellertid bara

gälla frågor avseende uppföljning och utvärdering och inte beslut om

utgifternas nivå eller inriktning.

De nationella parlamentens roll i beslutsprocessen bör stärkas

eftersom denna roll är av fundamental betydelse för EU-samarbetets

demokratiska legitimitet. Varje land har sin procedur för

samråd/information mellan regering och parlament. Beslut som rör hur

dessa procedurer utformas bör även forsättningsvis fattas på nationell

nivå.

Det är av stor vikt att unionen arbetar på ett sätt som underlättar

informations- och samrådsförfarandet mellan medlemsstaternas regeringar

och parlament. I samband med regeringskonferensen bör åtgärder

övervägas som underlättar de nationella parlamentens roll i

beslutsprocessen. De nationella parlamenten bör ges förbättrade

möjligheter att påverka arbetet i EU, framför allt genom att de ges ökad

tid att pröva de frågor och ställningstaganden som föreläggs dem.

Europaparlamentets roll i beslutsprocessen inom det rättsliga och

inrikes samarbetet är mindre framträdande än samarbetet under den första

pelaren. Enligt fördraget skall ordföranden och kommissionen regelbundet

underrätta parlamentet om överläggningar på relevanta områden.

Ordföranden skall också i vissa fall rådfråga parlamentet. Parlamentet kan

vidare ställa frågor och lämna rekommendationer till rådet och håller

dessutom en årlig debatt om vilka framsteg som har gjorts inom det

rättsliga och inrikes samarbetet.

Beslut inom ramen för det rättsliga och inrikes samarbetet rör

angelägenheter som är av stor betydelse för medborgarnas grundläggande

individuella rättigheter och för deras personliga säkerhet. Av det skälet är

det viktigt att sådana beslut fattas i former som präglas av öppenhet och

insyn samt under förhållanden som gör det möjligt för parlamentet att

lämna synpunkter på de beslut som medlemsländerna fattar.

Regeringen anser därför att det vid regeringskonferensen bör

övervägas hur parlamentets roll i beslutsprocessen på detta område skulle

kunna utvidgas. Parlamentet bör i högre grad än för närvarande ha

tillgång till förslag till beslut som är bindande för medlemsstaterna. I ett

sådant fall skulle parlamentet kunna ges möjlighet att inom viss tid

inkomma med synpunkter på förslaget.

10.5 Revisionsrätten

Det är angeläget för Sverige att all användning av unionens medel

kontrolleras på ett effektivt och ändamålsenligt sätt för att därigenom

skydda gemenskapernas finansiella intressen. Sverige bör därför verka för

25

en fortsatt stark revisionsrätt.

Sverige bör verka för att de nuvarande reglerna för revisionsrättens

verksamhet i Romfördraget ses över och förtydligas för att säkerställa att

rätten ges erforderliga befogenheter för att kunna uppfylla sin

granskningsuppgift enligt fördraget. Nuvarande regler bör kompletteras så

att revisionsrätten ges rätt att inhämta upplysningar från samtliga organ

som förvaltar gemenskapsmedel.

Revisionsrätten föreslår i sin rapport inför regeringskonferensen att

den bör ges rätt att väcka talan vid EG-domstolen i fall där rätten har

förvägrats uppgifter som rätten bedömer att den bör ha tillgång till enligt

fördraget. Sverige bör vara berett att överväga en sådan ordning, då det

handlar om att säkerställa att revisionsrätten har tillgång till det

granskningsmaterial som den anser vara erforderligt för att utföra sina

skyldigheter på revisionsområdet. När det gäller frågan om antalet

ledamöter i revisionsrätten bör Sverige avvisa förslag som innebär avsteg

från principen att varje medlemsstat ges rätt att nominera en ledamot.

Frågan om procedurer för utnämning av revisionsrättens ledamöter

kan komma att aktualiseras bl.a. eftersom långa tidsfördröjningar vid

ledamotsskiften ibland uppstår vilket har gjort det svårare att upprätthålla

kontinuitet i rättens arbete. Sverige är berett att överväga lösningar som

undanröjer problemet, t.ex. genom beslut om tidsmässigt fastslagna

mandatperioder.

Skr. 1995/96:30

26

UTRIKESDEPARTEMENTET

Skrivelse 1995/96:30

Skr. 1995/96:30

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden

Hellström, Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,

Blomberg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson.

Föredragande: statsrådet Hellström

Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996.

27

gotab 49370. Stockholm 1995