Prop. 1996/97:120

Regeringens skrivelse

1996/97:120

om handikappolitik

Skr

1996/97:120

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 22 maj 1997

Göran Persson

Margot Wallström

(Socialdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Det finns ett starkt stöd för de övergripande målen för och den allmänna

inriktningen av handikappolitiken. Mot denna bakgrund bedömer rege-

ringen situationen inom handikappområdet och redovisar den samlade

strategi som kommer att ligga till grund för regeringens fortsatta arbete

inom detta område. Denna samlade strategi innebär bl.a. att det är frågor

om tillgängligheten inom olika verksamhetsområden som i större ut-

sträckning kommer att prioriteras under de närmast kommande åren.

I skrivelsen redovisar regeringen åtgärder som vidtagits inom handi-

kappområdet under de senaste två åren, förslag som nyligen förelagts

riksdagen för dess prövning och pågående utredningsarbete. Skrivelsen

innehåller inte en fullständig redovisning av insatserna på handikappom-

rådet utan begränsar sig till några områden där förändringar nu är aktu-

ella eller nyligen har genomförts. Personlig assistans tas t.ex. inte upp i

denna skrivelse, då frågan har behandlats av riksdagen i flera andra

sammanhang, senast i den ekonomiska vårpropositionen. Ytterligare

medel föreslås där skjutas till för att täcka kostnaderna för denna ange-

lägna stödform.

1 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 120

Innehållsförteckning

Skr. 1996/97:120

1 Målen för handikappolitiken .........................3

2 Regeringens samlade strategi inom handikappområdet .......4

3 Tillgänglighet i vardagsmiljön........................7

4 Tillgänglighet inom trafikområdet ....................11

5 Tillgång till teletjänster............................ 15

6 IT-program för äldre och för personer med funktionshinder ... 18

7 Ett tillgängligt regeringskansli.......................19

7.1 Tillgängliga publikationer....................... 19

7.2 Tillgängliga lokaler m.m........................20

8 Vård och omsorg................................21

8.1 Extra resurser till vård och omsorg ................21

8.2 Utjämning av kostnadsskillnader mellan kommuner för verk-

samhet enligt LSS............................22

8.3 Ändringar i socialtjänstlagen.....................22

8.4 Avveckling av vårdhem och specialsjukhus m.m.......23

8.5 Större inflytande och bättre bemötande - utredning tillsatt 24

9 Elever med funktionshinder.........................25

9.1 Bättre kvalitet och likvärdighet i utbildningen för elever med

funktionshinder..............................25

9.2 Bättre utbildning i teckenspråk ...................27

9.3 Tillgänglighet till högre utbildning.................28

9.4 övriga åtgärder på skolområdet...................29

10 Arbetsmarknad och arbetsliv........................31

10.1 Arbetsmarknadsåtgärder för arbetshandikappade .....31

10.2 Förbud mot diskriminering i arbetslivet ...........35

11 Tillgång till kultur och information ...................36

12 Handikappfrågorna i ett internationellt perspektiv..........38

12.1 FN.....................................38

12.2 Sida....................................39

12.3 EU ....................................39

13 Handikappinstitutet...............................41

14 Nationell samordningskommitté i handikappfrågor.........42

15 Allmänna arvsfonden .............................43

Utdrag ur protokollet vid regeringssammanträdet den 22 maj 1997 45

1 Målen för handikappolitiken

Skr. 1996/97:120

Målen för handikappolitiken är

- att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i sam-

hällslivet för personer med funktionshinder,

- att ge förutsättningar för ökad självständighet och självbestäm-

mande för personer med funktionshinder,

- att ge förutsättningar för funktionshindrade personer att skapa

sig ett värdigt liv i gemenskap med andra,

- att främja internationellt samarbete på handikappområdet.

Dagens ideologi inom handikappområdet har utvecklats successivt från

1960-talet och framåt. Under 1960-talet kom alltfler att dela uppfatt-

ningen att personer med funktionshinder borde ha samma möjlighet till

delaktighet i samhället som andra människor. Hinder för sådan delaktig-

het skulle undanröjas.

Detta synsätt har vuxit sig allt starkare under de senaste årtiondena.

Regering och riksdag har i olika sammanhang lagt fast målen för handi-

kappolitiken. Principerna om föll delaktighet, jämlikhet i levnadsvillkor,

självbestämmande och tillgänglighet är de grundstenar på vilka den

svenska handikappolitiken byggs nu och framgent. Utgångspunkten är

alla människors lika värde och lika rätt. Insikten om att människor har

olika funktionsförmåga måste ligga till grund för samhällsplaneringen.

Resurserna måste användas så att alla individer så långt möjligt ges lika

förutsättningar att delta i samhällslivet. Begreppen delaktighet och jäm-

likhet innefattar en process som leder till att olika samhällsområden

liksom den omgivande miljön blir tillgängliga för funktionshindrade. Det

gäller såväl den fysiska tillgängligheten som tillgänglighet till informa-

tion och service, vård och stöd, kultur, fritidsaktiviteter m.m. Målet är

att skapa förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv för personer

med funktionshinder.

Att få leva som en självständig individ utifrån sina egna resurser och

få bestämma över sin vardag är av avgörande betydelse för enskilda

människors livskvalitet. Att sådana möjligheter finns är också en förut-

sättning för ett samhälle där alla är delaktiga. Frågor om inflytande

måste få särskild uppmärksamhet i situationer där enskilda personer till

följd av omfattande funktionshinder dagligen är mycket eller totalt bero-

ende av olika stödinsatser.

De handikappolitiska målen överensstämmer i hög grad med innehållet

i FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsätt-

ning delaktighet och jämlikhet och med den resolution (97'/C 12/01) av

den 20 december 1996 om lika möjligheter för människor med funk-

tionshinder, som utfärdats av EU:s ministerråd (EGT nr C 12,

13.1.1997,s.l).

Under de senaste årtiondena har levnadsvillkoren i Sverige för personer

med funktionshinder successivt förbättrats. En grundläggande förutsätt-

ning för detta har varit utvecklingen av den generella välfärden. Även i

fortsättningen kommer den generella välfärdspolitiken, i kombination

med särskilt inriktade handikappolitiska insatser och åtgärder för en

förbättrad tillgänglighet, att utgöra fundamentet i svensk handikappolitik.

Sverige anses i internationella sammanhang vara ett föregångsland på

handikappområdet. FN:s standardregler kom till genom ett svenskt initia-

tiv. Regeringen har också under många år medverkat till att stärka FN:s

handikappenhet genom att ställa särskilda medel till förfogande.

Inom EU har regeringens ambition varit att arbeta för att handikapp-

frågorna tas upp och beaktas inom olika politikområden då gemenskapen

fattar beslut inom ramen för fördraget och att stärka handikapporganisa-

tionernas inflytande. Insatser på biståndssidan har bidragit till att förbätt-

ra situationen för funktionshindrade på olika håll i världen. Informations-

och erfarenhetsutbyte med ett stort antal länder både inom och utom

Europa har spritt svenskt förhållningssätt till och kunskap om handikapp

samtidigt som metoder och idéer från andra länder vunnit insteg i svensk

handikappomsorg. Det är värdefullt att sådant samarbete främjas och

utvecklas också fortsättningsvis.

Skr. 1996/97:120

2 Regeringens samlade strategi inom

handikappområdet

Sammanfattning

Regeringens politik inom handikappområdet bygger på en samlad

strategi där huvudinriktningen är att ge staten, landsting, kommuner,

organisationer m.fl. förutsättningar att utveckla tillgängligheten i vid

bemärkelse inom olika samhällssektorer och verksamheter. Personer

med funktionshinder skall därigenom så långt möjligt kunna delta i

samhällslivet på motsvarande sätt som de som inte har något funk-

tionshinder. De åtgärder regeringen vidtagit, föreslår och planerar

bygger på principen att handikappaspektema skall beaktas inom varje

samhällsområde. Handikapporganisationerna ingår som viktiga sam-

verkanspartners i ett sådant arbete.

Regeringens samlade strategi inom handikappområdet syftar till att in-

rikta den nuvarande och framtida handikappolitiken på målet ett sam-

hälle tillgängligt för alla, alltså även för personer med funktionshinder.

Den har sin grund i de handikappolitiska målen och bygger därutöver

bl.a. på Handikapputredningens slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett sam-

hälle för alla.

Handikappolitiken berör alla samhällsområden och praktiskt taget vatje

fråga har en handikappaspekt. Ändå händer det ofta att insatserna för

personer med funktionshinder tas upp och behandlas utanför de samman-

hang där de hör hemma. De betraktas sällan som en naturlig del i de

frågeställningar som är aktuella. Så har t.ex. funktionshindrades möjlig- Skr. 1996/97:120

heter att färdas länge behandlats som en fråga främst för socialnämnden

i stället för att ses som en del av trafikhuvudmannens ansvarsområde.

Det är regeringens uppfattning att handikappaspektema måste beaktas

inom alla politikområden och i planeringen på central, regional och lokal

nivå. Utbildningspolitiken bör alltså utformas så att också elever med

funktionshinder kan delta i undervisningen. Arbetsmarknadspolitiken

måste bedrivas på ett sådant sätt att även funktionshindrade personer

integreras i arbetslivet. Trafikpolitiken bör utformas med hänsyn till

människor med rörelsehinder, nedsatt orienteringsförmåga eller andra

funktionsnedsättningar etc.

För att målen för handikappolitiken skall kunna uppnås fordras att in-

dividuella service- och stödinsatser kombineras med åtgärder för att

förbättra tillgängligheten i samhällsmiljön som helhet. De handikappoli-

tiska reformer som har genomförts under senare år har i hög grad in-

riktats på att förbättra det individuella stödet till personer med funktions-

hinder. Dessa har haft och har självfallet stor betydelse för dem som får

del av insatserna. Men ibland har sådana insatser fått kompensera brister

i den generella utformningen och planeringen.

Åtgärderna inom handikappområdet måste nu enligt regeringens

mening i större utsträckning inriktas på att åstadkomma bättre tillgäng-

lighet i verksamheter och miljöer. Det gäller den fysiska tillgängligheten,

dvs. anpassade bostäder, utemiljöer, kollektivtrafik m.m., men också

tillgång till tolk, information, service och andra insatser som krävs för

att personer med funktionshinder skall kunna delta i samhällslivet på

samma villkor som andra.

Handikapporganisationernas medverkan i det handikappolitiska arbetet

har haft en avgörande betydelse för dagens handikappolitik och för de

förbättringar som har uppnåtts. Organisationerna har påverkat såväl

synen på handikapp som utformningen av olika stödsystem. Staten,

landstingen och kommunerna stödjer också organisationerna så att de

kan bedriva verksamhet på central, regional och lokal nivå. Regeringen

avser att fortsätta det samarbete med organisationerna som redan pågår

och att vidareutveckla det, bl.a. genom utökade kontakter mellan stats-

sekreterargruppen för handikappfrågor och organisationerna.

Strategin, som presenteras närmare i det följande, innehåller rege-

ringens bedömning av tillgängligheten i vid bemärkelse på olika sam-

hällsområden för funktionshindrade personer. Den omfattar också be-

skrivningar av åtgärder som regeringen vidtagit eller planerar att vidta

för att stärka och skynda på utvecklingen inom olika politikområden och

på insatser som planeras för att göra verksamheter bättre tillgängliga för

personer med funktionshinder. De viktigaste områdena i strategin är

följande:

Den egna kommunen är vår närmiljö. Det är där man bor, oftast arbetar

eller studerar, gör inköp, tillbringar största delen av sin fritid, deltar i det

sociala livet, förflyttar sig, får huvuddelen av den hjälp och service man

behöver etc. De flesta av oss tar för givet att vi kan röra oss fritt i kom-

munen och ta del av de aktiviteter och det utbud av varor och tjänster

som finns där. Så är det inte för alla. För en person som har ett funk-

tionshinder har tillgänglighet i miljö, byggnader och bostäder, kommuni-

kationer och information en avgörande betydelse för om han eller hon

skall kunna leva som andra kommuninvånare. I regeringens strategi

ingår därför ett program för ökad tillgänglighet i kommunerna.

Ungefär en miljon människor i landet bedöms ha svårt att förflytta sig

på grund av funktionshinder. För dem är kommunikationernas utform-

ning av avgörande betydelse för deras möjligheter att arbeta och delta i

olika samhällsaktiviteter. I dag pågår ett omfattande arbete på att förbätt-

ra tillgängligheten inom trafikområdet. Men utvecklingen mot förbättrad

tillgänglighet på detta område behöver intensifieras. Regeringen planerar

därför att ställa särskilda statliga stimulansmedel till trafikhuvudmännens

förfogande för åtgärder som bidrar till att öka tillgängligheten för funk-

tionshindrade.

Förslagen i regeringens proposition (1995/96:86, bet. 1995/96 TU9) om

funktionshindrades tillgång till teletjänster syftade bl.a. till att förstärka

forsknings- och utvecklingsarbetet samt standardiseringsverksamheten

inom området telekommunikationer och handikapp. Funktionshindrade

personers behov av telekommunikationer skall liksom i dag tillgodoses

genom statlig upphandling, genom tillståndsvillkor samt genom fortsatt

stöd till forskningsinsatser.

Praktiskt taget varje människa kommer i framtiden att behöva använda

informationstekniken (IT) i vardagen och i arbetet. För personer med

funktionshinder kan, rätt använd, IT skapa helt nya förutsättningar för att

uppnå de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Så

kan t.ex. dövblinda personer via databaser få kontakt med andra och få

tillgång till information som de annars inte skulle få del av. Tekniken

kan också användas för att göra miljöer och verksamheter tillgängliga,

vilket i sin tur skapar större självständighet och mindre beroende för

funktionshindrade personer. Personer med stora rörelsehinder kan t.ex.

med hjälp av en "fjärrkontroll" styra dörröppnare, belysning, spis, TV,

radio, telefon m.m. Ett förslag till program för att främja funktions-

hindrades och äldre personers användning av IT har på regeringens upp-

drag utarbetats av Handikappinstitutet. Programförslaget bereds nu i

regeringskansliet.

Regeringens strategi innefattar ambitionen att göra först och främst

regeringskansliets publikationer och lokaler tillgängliga. Åtgärder har

redan gjorts för att öka antalet tillgängliga publikationer, skrifter m.m.

från regeringskansliet. Regeringen verkar för att myndigheter, landsting

och kommuner skall vidta liknande åtgärder inom sina ansvarsområden.

Tillgången till vård och omsorg är särskilt viktig för personer med

funktionshinder och deras anhöriga. I vissa situationer kan den vara ett

livsvillkor. Regeringen har i 1997 års ekonomiska vårproposition före-

slagit att kommuner och landsting skall tillföras 4 miljarder kronor år

1997 och 8 miljarder kronor år 1998 och framåt. Regeringens avsikt

med detta resurstillskott är att antalet sysselsatta inom den kommunala

sektorn skall kunna öka och att det kommer vården, omsorgen och

skolan till godo.

Skr. 1996/97:120

Regeringen har i en proposition till riksdagen under våren 1997 före-

slagit vissa ändringar i socialtjänstlagen. Ändringarna syftar bl.a. till att

underlätta för personer med ett varaktigt behov av omfattande vård och

omsorg att flytta till en annan kommun. Regeringen föreslår även en ny

bestämmelse som anger att närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre

och funktionshindrade bör få stöd och avlösning av socialtjänsten.

Utbildning och kunskap måste alltid stå i centrum när ett samhälle

formas och utvecklas. Alla behöver lära sig mer och få del av kun-

skapssamhällets utveckling. Barn, ungdomar och vuxna måste få samma

möjligheter och förutsättningar till lärande. Det innebär att skolan måste

ha både beredskap och förutsättningar att ge särskilt stöd till de elever

som behöver det. Regeringen anser att det är av stor betydelse att elever

med funktionshinder får en utbildning som kvalitetsmässigt och i övrigt

är likvärdig med den som övriga elever får.

Det finns risk för att personer med funktionshinder trängs undan i det

rådande svåra arbetsmarknadsläget. Det finns också tecken som tyder på

att arbetsgivare mer ser till funktionshindret än till den sökandes kvali-

fikationer. Många har därför hävdat att det behövs en lagstiftning som

förbjuder diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder.

Arbetet med att öka funktionshindrade personers tillgång till kultur och

information skall fortsätta. Regeringen har givit Statens kulturråd i upp-

drag att utarbeta ett handlingsprogram för att främja funktionshindrade

personers möjligheter att delta i kulturlivet.

Skr. 1996/97:120

3 Tillgänglighet i vardagsmiljön

Sammanfattning

Bostadsförsörjningen och tillgängligheten i vardagsmiljön for per-

soner med funktionshinder bör förbättras.

Det är regeringens avsikt att uppdra åt Boverket att samordna ar-

betet med att utforma ett program for generellt ökad tillgänglighet i

kommunerna. Arbetet bör utformas som ett pilotprojekt, där kommu-

ner inbjuds att medverka. Programmet skall bygga på bl.a. handi-

kapporganisationernas kunskap och erfarenheter. Boverket bör arbeta

med programmet i samråd med Handikappinstitutet, handikapporgani-

sationer och andra berörda.

Regeringen avser vidare ge Boverket i uppdrag att undersöka vad

kommunerna m.fl. fastighetsägare nu gör for att begränsa de hinder

for framkomlighet som finns i publika lokaler och på allmänna

platser och vad som planeras for att förbättra tillgängligheten.

Tillgänglighet i miljö, byggnader och bostäder är en viktig förutsätt-

ning for att personer med funktionshinder skall kunna leva ett själv-

ständigt och oberoende liv och kunna delta i samhällslivet. Bestämmel-

ser om bostäders och miljöers tillgänglighet finns i plan- och byggstift- Skr. 1996/97:120

ningen.

Plan- och byggutredningen

De undersökningar som gjorts av Plan- och byggutredningen visar, att

det befintliga byggnadsbeståndet ofta uppvisar brister. Nya byggnader

uppfyller däremot i huvudsak de tillgänglighetskrav som kan ställas.

Men även i dessa är det tyvärr vanligt att det finns brister i detaljutform-

ningen. Det finns också brister i gatumiljö och publika lokaler.

Regeringen uttalade i propositionen (1994/95:230) Kommunal över-

siktsplanering enligt plan- och bygglagen m.m. bland annat att arbetet

med att förbättra tillgängligheten måste ske i hela plan- och bygg-

processen - från den översiktliga planeringen, via detaljplanering till

bygglov, samråd och kontrollplan. Regeringen pekade också på social-

tjänstens ansvar i denna process, från det strukturinriktade översiktliga

planeringsarbetet till den individuella bostadsanpassningen. Enligt rege-

ringens uppfattning fanns det behov av att öka kunskapen inom bygg-

sektorn och hos andra aktörer som medverkar i utformningen av be-

byggelsemiljön om funktionshindrade personers behov och hur dessa

skall tillgodoses.

Resultatet av den analys av tillgängligheten som Plan- och byggutred-

ningen lät utföra visar att bristande tillgänglighet ofta beror på olämpligt

utformade detaljer i bygget som t.ex. fel placerade toaletter och dörröpp-

nare liksom förekomst av svårforcerade trösklar. I den yttre miljön kan

det röra sig om trottoarkanter, som inte är avfasade, fel färgsättning och

belysning eller otydlig skyltning. Om sådana brister rättades till skulle

tillgängligheten for personer med rörelsehinder och nedsatt orienterings-

formåga bli betydligt bättre. Utredningen föreslog därför att det skulle

införas krav på att sådana hinder för tillgänglighet och användbarhet för

personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga som är enkla att

åtgärda skall vara åtgärdade före år 2000 i befintliga publika lokaler och

på befintliga allmänna platser. Regeringen tog i nämnda proposition inte

ställning till Plan- och byggutredningens förslag i denna del.

Boverket har därefter på regeringens uppdrag närmare analyserat kon-

sekvenserna av Plan- och byggutredningens förslag vad gäller insatser

för att förbättra tillgängligheten på allmänna platser och i befintliga

publika lokaler. Resultatet har presenterats i en rapport från Boverket

(1996:8) med titeln Tillgängligheten i den offentliga miljön. Av rappor-

ten framgår att ett genomförande av Plan- och byggutredningens förslag

skulle innebära betydande kostnader framför allt för den kommunala

sektorn.

Boverket föreslår där bl.a. att det görs en inventering av de hinder för

framkomlighet som finns i publika lokaler och på allmänna platser. Den-

na inventering bör därefter följas av en kartläggning av de åtgärder som

skulle behövas för att få dessa platser tillgängliga och användbara för

personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. En sådan inven-

tering bör kunna ligga till grund för kommunernas arbete med att för- Skr. 1996/97:120

bättra tillgängligheten.

Den bostadspolitiska utredningen

Den bostadspolitiska utredningen tog också upp behovet av att öka till-

gängligheten. I sitt betänkande (SOU 1996:156) Bostadspolitik 2000 -

från produktions- till boendepolitik (SOU 1996: 156) påpekar kommittén

att det finns brister i bostäders tillgänglighet för personer med funktions-

hinder. Kommittén menar också att kunskapen hos beslutsfattare, arki-

tekter, byggherrar m.fl. är otillräcklig när det gäller tillgänglighetsfrågor

och föreslår särskilda satsningar för att öka kunskaperna och informatio-

nen om dessa.

Handikappombudsmannen

Handikappombudsmannen framhåller också i sin rapport till regeringen

år 1996 att det fortfarande återstår mycket arbete för att anpassa fysiska

miljöer och kommunal verksamhet till funktionshindrade personers be-

hov. Det framgår bl.a. av den enkät som Handikappombudsmannen

gjorde under hösten 1996 till landets kommuner. Stora brister i tillgäng-

ligheten finns i alla kommuner. Det gäller t.ex. tillgänglighet till

information, skolor, bibliotek och sammanträdeslokaler. Det saknas

också viktiga inslag i kommuners policy och planering; drygt hälften

saknar handikappolitiskt program. Sambandet mellan bra tillgänglighet

och förekomsten av kommunala handikappolitiska program är tydligt.

Kommuner som har en plan för hur funktionshindrade personer skall bli

jämlika och delaktiga i samhällslivet har också en generellt sett bättre

tillgänglighet än kommuner som saknar sådana program.

Enligt regeringens bedömning bör flera av de åtgärder som vidtagits

medföra att bostadsbeståndet och den omgivande miljön successivt för-

bättras och tillgängligheten ökar. Men detta är inte tillräckligt.

Tillgängl ighetsprogram

Kunskapen och kompetensen hos byggherrar, kommuner och andra ak-

törer om hur bostäder, närmiljöer, publika lokaler, terminaler, hållplatser

och annat i anslutning till dessa bör vara utformade för att kunna an-

vändas av personer med funktionshinder måste också bli bättre. Detta

kräver särskilda insatser.

Ett utvecklingsarbete bör därför påbörjas i några kommuner. Arbetet

bör bl.a. inriktas på att finna metoder för att tillvarata handikapp-

organisationernas kunskaper om vad som krävs för att förbättra tillgäng-

ligheten på olika områden, hur detta skall göras och formerna för ett

sådant arbete.

Utvecklingsarbetet bör utformas som ett pilotprojekt, där kommuner

inbjuds att delta och utforma program i samarbete med handikapporgani-

sationerna på orten, berörda myndigheter och andra intressenter. Goda

1 * Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 120

exempel på hur man på ett kostnadseffektivt sätt kan förbättra tillgäng-

ligheten i den offentliga miljön, i publika lokaler m.m. bör redovisas.

Exempel på hur tillgängligheten till olika kommunala verksamheter och

förvaltningar kan förbättras skall också redovisas - t.ex. tillgängligheten

till kultur- och fritidsaktiviteter, föreningsverksamhet och information.

En del av tillgänglighetsprogrammet bör inriktas på att hitta former för

en integrerad anpassning av trafiksystem och bebyggelse. Syftet bör vara

att få till stånd ett fungerande nätverk i kommunerna där varje del av

resandet som en person med funktionshinder gör är anpassad från hem-

met över hållplats och färdmedel fram till och in i den byggnad/evene-

mang resan avser. Detta kräver ett väl utvecklat samarbete mellan olika

myndigheter och andra berörda.

Insatser bör göras för att öka informationen till handikapporganisa-

tionernas medlemmar, kommuner, byggbransch, arkitekter och andra

som arbetar med plan- och byggfrågor om vilka brister i tillgängligheten

som finns och hur dessa kan undvikas och avhjälpas.

Boverket har bl.a. till uppgift att samordna tillämpningen av plan- och

bygglagstiftningen och utarbeta föreskrifter på byggområdet. Verket

svarar också för frågor som rör bostäder och boendemiljö för särskilda

grupper på bostadsmarknaden, t.ex. äldre och personer med funktions-

hinder. I detta arbete ingår även tillgänglighetsffågoma. Regeringen

anser därför att Boverket är den myndighet som bör få i uppgift att sam-

ordna arbetet med ett tillgänglighetsprogram. Som ett led i detta arbete

avser regeringen inom kort att ge Boverket i uppdrag att undersöka vad

kommunerna och andra fastighetsägare gör för att begränsa de hinder

som finns för tillgänglighet i publika lokaler och på allmänna platser och

vad som planeras för att förbättra tillgängligheten och användbarheten.

Handikappinstitutet skall enligt sina stadgar arbeta för att förbättra

livskvaliteten för människor med funktionshinder genom bra hjälpmedel

och ökad tillgänglighet i samhället. Institutet har en samlad tvärsektoriell

kompetens inom tillgänglighetsområdet. Handikappinstitutets kompetens

bör därför tas tillvara när programmet utarbetas.

Programmet bör omfatta en period av tre år. Regeringen planerar att

avsätta särskilda medel ur Allmänna arvsfonden för den del av program-

met som avser medverkan av handikapporganisationerna.

Skr. 1996/97:120

10

4 Tillgänglighet inom trafikområdet

Skr. 1996/97:120

Sammanfattning

Transportsystemet skall kunna utnyttjas av alla medborgare. Den

kollektiva trafiken skall i ökande grad göras tillgänglig för personer

med funktionshinder. I de fall där resenärens behov kräver det skall

anpassade transportmöjligheter, t.ex. färdtjänst, erbjudas. En anpass-

ning av kollektivtrafiken till olika funktionshinder bidrar till att göra

den mer tillgänglig och attraktiv för de flesta i samhället.

Ökad tillgänglighet kräver också att olika transportformer och

transportmedel samordnas. Det gäller inte minst färdtjänst, riksfärd-

tjänst och den lokala och regionala kollektivtrafiken. Regeringen

lägger därför i dag fram propositionen (1996/97:115) Mer tillgänglig

kollektivtrafik, som behandlar just denna samordning och en mer

tillgänglig lokal och regional kollektivtrafik. För att stimulera och

stödja utvecklingen planeras cirka 1,5 miljarder kronor fördelade på

5 år , som en planeringsutgångspunkt, att avsättas för bidrag till

trafikhuvudmän för åtgärder som ökar tillgängligheten till kollektiv-

trafiken för funktionshindrade resenärer.

Utöver denna satsning är det viktigt att arbetet med att inventera

och åtgärda återstående problem i trafiksystemen och trafikmiljön

fortsätter. Det under senare tid intensifierade samarbetet mellan

trafikverk, trafikhuvudmän, kommuner och handikapporganisationer

har stor betydelse för utvecklingen mot ett tillgängligt transport-

system - ett transportsystem för alla.

Ungefär en miljon människor i landet bedöms ha svårt att förflytta sig

på grund av funktionshinder. För dem är kommunikationernas utform-

ning av avgörande betydelse för möjligheterna att delta i olika samhälls-

aktiviteter.

De flesta resor som görs av personer med funktionshinder sker med

specialfordon eller privat med bil. Huvuddelen av sjukresoma sker också

på detta sätt. De studier som bl.a. Samreseutredningen (SOU 1995:70)

gjort visar emellertid att äldre och funktionshindrade personer har goda

möjligheter att använda kollektiva färdmedel, förutsatt att de bättre an-

passas till deras behov. Detta har också visat sig på de orter där sär-

skilda servicelinjer i kollektivtrafiken har införts.

Inom transportområdet finns det numera ett antal lagar, förordningar

och föreskrifter med syfte att underlätta resmöjlighetema för personer

med funktionshinder. Detta regelverk täcker i princip den offentligt

finansierade delen av transportsystemet. Det gäller den lokala och regio-

nala kollektivtrafiken, färdtjänsten och riksfärdtjänsten, utformningen av

färdmedel/fordon, terminaler samt stöd till inköp och ombyggnad av

personbilar till funktionshindrade förares behov.

11

Vägverkets roll

Ökad tillgänglighet i trafiksystemet kräver att de olika transportformer-

na och transportmedlen samordnas på ett bättre sätt än vad som görs

idag. I arbetet med att åstadkomma detta spelar Vägverket en central

roll. Sedan år 1993 har Vägverket ett utökat ansvar för handikappfrågor-

na inom trafiksektorn. Inom sitt eget område har Vägverket ansvar för

att underlätta funktionshindrades resor på vägtrafikens område, svara för

anpassningen av kollektivtrafik på väg samt anpassning av hållplatser

och terminaler. Vägverket har dessutom ett sektorsövergripande ansvar,

som innebär att man skall verka för att anpassningen av kollektiva färd-

medel samordnas mellan olika trafikslag, initiera, planera och följa upp

anpassningen samt tillsammans med övriga trafikverk utfärda nöd-

vändiga föreskrifter.

Vägverkets arbete på området har successivt intensifierats. En policy,

som bygger på FN:s standardregler har utarbetats. Den innebär bl.a. att

funktionshindrades behov skall vägas in vid alla beslut som rör väghåll-

ning, vägtrafikmiljö och vägtrafikfordon.

Det övergripande sektorsansvaret för handikappanpassning av all

kollektivtrafik kräver samordning över trafikslagsgränsema. Vägverket

har därför bildat en samordningsgrupp med representanter för Banverket,

Boverket, Luftfartsverket, SJ och Sjöfartsverket. Verket har dessutom

organiserat regionala råd för handikappfrågor i sina sju regioner. Här

deltar handikapporganisationer, kommunförbund och trafikhuvudmän i

arbetet. Råden tar fram åtgärdsprogram för handikappanpassning av

kollektivtrafiken och trafikmiljön.

Som statens företrädare för kollektivtrafik på väg har Vägverket startat

ett arbete med att ta fram ett nationellt kollektivtrafikprogram. I detta

ges ökad tillgänglighet för funktionshindrade en viktig roll. Avtal har

också tecknats med Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF), som rekom-

menderar trafikhuvudmännen i länen att ta fram program för en stegvis

anpassning av fordon och trafikmiljöer till funktionshindrades behov.

Vägverket arbetar nu också med en översyn av gällande regelverk för

statsbidrag till vissa investeringar i regional kollektivtrafik. Det nya

regelverket kommer i större utsträckning än det nuvarande att beakta och

beskriva kraven på handikappanpassning. En översyn görs även av

gällande föreskrifter för handikappanpassning av de fordon som används

i kollektivtrafiken.

Kunskapsuppbyggnaden på handikappområdet stimuleras genom stöd

till olika forsknings- och utvecklingsprojekt, utbildning och informations-

spridning.

Även om Vägverket har en viss särställning i arbetet med att få till

stånd ett mer tillgängligt trafiksystem så har även övriga trafikverk ökat

insatserna för att åstadkomma en bättre handikappanpassning på sina

ansvarsområden. Flera av verken har organiserat egna samverkans-

grupper med handikapporganisationer och andra aktörer på sina respek-

tive områden. Man har inventerat problem och möjliga åtgärder med

avseende på infrastruktur, färdmedel och service av olika slag. Det är

Skr. 1996/97:120

12

viktigt att arbetet för en ökad tillgänglighet utvecklas och drivs med

kraft såväl inom verkens respektive ansvarsområden som i samarbetet

dem emellan och med övriga intressenter på området. Det är angeläget

att verken utarbetar strategier för en successiv handikappanpassning på

sina ansvarsområden. Sådana strategier är ett nödvändigt underlag för att

kunna åstadkomma en handikappstrategi för hela transportområdet.

Det är emellertid inte tillräckligt med strategier på den nationella

nivån. Den lokala nivån är minst lika viktig, framför allt när det gäller

konkreta åtgärder i trafikmiljön. Med utgångspunkt från resenären är det

lätt att inse att hela resekedjan måste vara anpassad till den funktions-

hindrades behov för att resan skall vara möjlig att genomföra. Detta

ställer krav, inte bara på färdmedlens utformning och samordningen

mellan olika trafiksystem, utan också på den omgivande trafikmiljön.

Här är kommunernas medverkan och aktiva insatser en nödvändig förut-

sättning för att man skall kunna nå målet om ökad tillgänglighet.

En viktig roll spelar också trafikhuvudmännen, som ansvarar för den

lokala och regionala kollektivtrafiken i länen. Trafikhuvudmännens in-

satser för att förbättra kollektivtrafikens tillgänglighet påverkar starkt

kommunernas kostnader för färdtjänsten. Kommuner och landsting har

även ansvaret för skolskjutsar och sjukresor, vilkas kostnader också i

hög grad påverkas av kollektivtrafikens tillgänglighet och av samord-

ningen mellan olika resor. En bättre samordning mellan olika former av

samhällsbetalda resor och den allmänna kollektivtrafiken kan, enligt

regeringens mening, ge ökad effektivitet och minskade kostnader.

Skr. 1996/97:120

Propositionen Mer tillgänglig kollektivtrafik

Regeringen lägger nu också fram en proposition om ökad tillgänglighet

i den lokala och regionala kollektivtrafiken. Propositionen (1996/97) Mer

tillgänglig kollektivtrafik grundar sig delvis på Samreseutredningens

förslag i betänkandet (SOU 1995:70) Allmänna kommunikationer - för

alla? och på en departementspromemoria (Ds 1996:69) som tagits fram

inom Kommunikationsdepartementet. Inriktningen är att en samordning

skall ske av färdtjänst, riksfärdtjänst och den lokala/regionala kollektiv-

trafiken.

En ny lag om färdtjänst ersätter socialtjänstlagens (1980:620) nuvaran-

de bestämmelser om färdtjänst. Färdtjänst skall i första hand betraktas

som en transportform i stället för en form av bistånd. Varje kommun

ansvarar för att färdtjänst anordnas i kommunen och, om det finns sär-

skilda skäl, mellan kommunen och annan kommun.

Om kommunen, landstinget och trafikhuvudmannen i länet är överens

kan ansvaret för färdtjänst och riksfärdtjänst överlåtas till trafikhuvud-

mannen. Genom att erbjuda möjligheten att beslut om färdtjänst, riks-

färdtjänst och ordinarie kollektivtrafik kan fattas i samma organ, skapas

ett ekonomiskt incitament för bättre samordning av resorna och för ökad

tillgänglighet för funktionshindrade i kollektivtrafiken.

Regeringen bedömer att det arbete som nu pågår kommer att förbättra

tillgängligheten inom trafikområdet. Möjligheterna för funktionshindrade

13

personer att kunna utnyttja kollektivtrafiksystemet behöver emellertid

ytterligare förbättras. Det är t.ex. väsentligt att åtgärder vidtas så att hela

resekedjan fungerar från dörr till dörr. Detta ställer krav på samverkan

över sektorsgränsema.

För att påskynda denna utveckling avser regeringen att ställa särskilda

statliga stimulansmedel till trafikhuvudmännens förfogande. En plane-

ringsutgångspunkt är därvid att en medelsram på 1,5 miljarder kronor

avsätts för åtgärder för ökad tillgänglighet för funktionshindrade. Ramen

disponeras under perioden 1998 - 2002. Statsbidrag skall kunna ges med

50 procent av kostnaderna. Om det finns särskilda skäl skall bidrag kun-

na ges med 75 procent. En del av dessa medel bör även kunna dispone-

ras för åtgärder i gatumiljön. Statsbidraget får användas för att förbättra

tillgängligheten inte bara i kollektivtrafikfordonen utan också i termi-

naler, hållplatsanläggningar samt den fysiska miljön runt dessa. Bidraget

får också användas för investeringar i olika slag av informationsanlägg-

ningar för meddelande av resemöjligheter och annan information som

underlättar funktionshindrades resor.

Handikapporganisationerna skall ha ett stort inflytande i detta utveck-

lingsarbete. Särskilda medel ur Allmänna arvsfonden kommer att av-

sättas för den del som avser medverkan av handikapporganisationerna.

Forskning och utveckling

För utvecklingen på lång och medellång sikt är det också nödvändigt

med en viss forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet

(FUD). Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) har under många

år haft särskilda FUD-medel till sitt förfogande att använda på kollek-

tivtrafikens område. Under de senaste åren har ca 15 miljoner kronor per

år satsats på FUD på detta område. Efter förslag i budgetpropositionen

för år 1997 disponerar KFB ett ramanslag på 30 miljoner kronor per år

som under budgetåren 1997-1999 får användas till större forsknings-,

utvecklings- eller demonstrationsprojekt avseende kollektivtrafik och

samhällsbetalda resor. Under medverkan av bl.a. handikapporganisa-

tionerna utarbetas ett forskningsprogram för FUD-verksamheten de

närmaste åren. Tillsammans med de 1,5 miljarder kronor till investe-

ringar i en mer tillgänglig kollektivtrafik, som regeringen planerar att

ställa till förfogande under den närmaste femårsperioden kommer detta

att utgöra en stimulans till att prova och utvärdera nya lösningar till

gagn för en snabbare utveckling på området.

Skr. 1996/97:120

14

5 Tillgång till teletjänster

Skr. 1996/97:120

Sammanfattning

Riktlinjer för forskning och utveckling samt standardisering inom

området telekommunikation och handikapp har fastställts av riks-

dagen i enlighet med regeringens proposition (1995/96:86, bet.

1995/96: TU9) om funktionshindrades tillgång till teletjänster.

Funktionshindrade personers behov av telekommunikationer skall

liksom i dag tillgodoses genom statlig upphandling, genom tillstånds-

villkor samt genom fortsatt stöd till forskningsinsatser.

Forskning och utveckling

Genom de åtgärder, som föreskrivs i telelagen (1993:597) och som i

huvudsak finansieras över statsbudgeten, tillgodoses i dag funktions-

hindrade personers behov av teletjänster. I samband med bolagiseringen

av Televerket uppkom bl.a. frågan om hur forsknings- och utvecklings-

arbetet rörande funktionshindrade personers behov inom telekommunika-

tionsområdet skulle bedrivas och redovisas fortsättningsvis. Behovet av

att utreda frågan om standardisering av teletjänster och utrustning för

funktionshindrade personer uppmärksammades också.

Regeringen betonade i propositionen (1995/96:86) Funktionshindrades

tillgång till teletjänster vikten av att säkra funktionshindrades tillgång till

anpassade kommunikationer för att förbättra möjligheterna till delaktig-

het, jämlikhet och självständighet. Kommunikationsforskningsbered-

ningen (KFB) har ansvaret för forskning och utveckling rörande funk-

tionshindrades tillgång till telekommunikationer. Närings- och teknik-

utvecklingsverket (NUTEK) är ansvarigt för den övergripande forsk-

ningen inom telekommunikationsområdet som har industripolitisk inrikt-

ning.

KFB och NUTEK arbetar för att skapa förutsättningar och utvecklings-

miljöer med positiv inverkan på teleteknisk forskning, utveckling och

ffamtagning av produkter och tjänster till stöd för personer med funk-

tionshinder. En samordningsgrupp som KFB och NUTEK tillsammans

inrättat arbetar för att stärka forskning och utveckling inom området

telekommunikationer och handikapp. Samordningsgruppen rapporterar

fortlöpande om hur utvecklingen av nya teletjänster och terminaler för

funktionshindrade fortskrider och ger regeringen underlag för beslut om

nya tjänster inom telekommunikationsområdet.

Regeringen anser att samordningsgruppen kan spela en viktig roll i

ansträngningarna att förstärka forsknings- och utvecklingsarbetet inom

området telekommunikation och handikapp.

15

Standardisering

På uppdrag av regeringen har Post- och telestyrelsen utrett behovet av

att standardisera telekommunikationstjänster inom handikappområdet.

Uppdraget finns redovisat i rapporten Nuvarande och kommande

standardiseringsbehov inom telekommunikationsområdet för funktions-

hindrade. Post- och telestyrelsen föreslog bl.a. att en projektgrupp inom

den s.k. Informationstekniska Standardiseringen borde inrättas för arbetet

med frivilliga standarder inom området telekommunikation och handi-

kapp.

En särskild standardiseringsgrupp med uppgift att öka medvetenheten

och kunskapen om funktionshindrades behov av standardisering av tele-

tjänster och terminaler har därefter inrättats. Gruppens uppgift är att

säkra att handikappaspektema beaktas i det nationella och internationella

standardiseringsarbetet.

Regeringen föreslog i nämnda proposition om funktionshindrades till-

gång till teletjänster att en samlad utvärdering av telekommunikations-

området med inriktning mot funktionshindrade personers behov skall

göras inom tre år. En sådan utvärdering skall omfatta såväl forsknings-

och utvecklingsarbetet som standardiseringsarbetet.

Ansvars- och finansieringsprincipen

Frågan om huruvida den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen borde

gälla för funktionshindrade personers tillgång till teletjänster togs upp

redan av Handikapputredningen. Inom teleområdet skulle principen i

detta hänseende innebära att kostnaderna för att tillhandahålla tjänster

anpassade till personer med funktionshinder skulle beräknas och sedan

fördelas rättvist mellan operatörerna och deras abonnenter.

Regeringen tog inte ställning till frågan i propositionen (1995/96:86)

Funktionshindrades tillgång till teletjänster utan avsåg att återkomma i

samband med översynen av telelagen.

Regeringen har i propositionen Översyn av telelagen m.m. som över-

lämnades till riksdagen den 12 mars 1997 föreslagit att funktionshindra-

de personers behov av goda telekommunikationer liksom i dag skall

tillgodoses genom statlig upphandling, genom tillstånds villkor och

genom fortsatt stöd till forskningsinsatser. Bakgrunden till ställnings-

tagandet är att flera skäl har kunnat framföras mot ett införande av an-

svars- och finansieringsprincipen på teleområdet. Ett system där opera-

törernas kostnader för att tillhandahålla tjänster anpassade för personer

med funktionshinder skall beräknas och där kostnaderna sedan skall

fördelas rättvist mellan operatörerna och deras abonnenter innebär att en

kontrollapparat måste inrättas. Det kan också bli problem att avgränsa

tjänsterna så att de personer som verkligen behöver dem också får dem.

Antingen måste en tillsynsmyndighet i detalj föreskriva vilka funktions-

hinder som skall anses motivera ett kostnadsfritt eller kostnadsreducerat

tillhandahållande eller så ikläder sig operatören en myndighetsroll genom

Skr. 1996/97:120

16

att själv bestämma vilka personer som skall få tjänster kostnadsfritt eller Skr. 1996/97:120

till reducerat pris.

I nämnda proposition framhålls också de problem som uppstår om krav

på ett allmänt tillhandahållande av tjänster knyts till en viss teknik. En

samhällsstyming av tekniken kan leda till felbedömningar och risker för

stora felinvesteringar. Dessa problem gör sig också gällande om ansvars-

och finansieringsprincipen skulle införas. Europeiska kommissionen har

i sitt dokument om samhällsomfattande tjänster (KOM (96) 73) angett

att finansieringen av funktionshindrade personers behov av goda tele-

kommunikationer i första hand bör vara en socialpolitisk fråga för

respektive medlemsstat. Mot bakgrund av detta har regeringen ansett att

upphandling har visat sig vara ett bra sätt att hålla kostnaderna nere och

att ett upphandlingsförfarandet bör tillämpas även i fortsättningen.

Riksdagens trafikutskott framhåller i betänkandet (1996/97:TU5) Över-

syn av telelagen m.m. bl.a. följande:

"Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i de

aktuella motionerna om att den s.k. ansvars- och finansierings-

principen har många fördelar vid uppbyggnaden av ett samhälle

som är anpassat för alla. Riksdagen har också tidigare lagt fast att

denna princip bör ligga till grund för anpassningen av bl.a. trafik-

systemet till funktionshindrade personers behov. Därmed minskar

behovet av särlösningar som ofta är väsentligt dyrare.

Utskottet vill vidare erinra om att den nuvarande ordningen hittills

i huvudsak har fungerat väl för att tillgodose funktionshindrade

personers behov. Utskottet har därmed ingen erinran mot att ett

upphandlingsförfarande även fortsättningsvis tillämpas för att till-

försäkra funktionshindrade personer tillgång till effektiva telekom-

munikationer."

Riksdagens revisorer har i sin rapport (1995/96:RR 10) angående upp-

följning av post- och telepolitiska mål föreslagit att upphandlingsansvaret

för tjänster av icke-kommersiell karaktär borde koncentreras till en

myndighet. En samordning har skett så att Post- och telestyrelsen (PTS)

får ett helhetsansvar för upphandlingen av de teletjänster som personer

med funktionshinder behöver. Anslaget för funktionshindrades behov på

post- och telesidan har i budgetpropositionen för år 1997 (prop.

1996/97:1, utg.omr.22, bet. 1996/97:TU1, rskr. 1996/97:115) utformats

så att PTS friare kan prioritera mellan olika post- och teletjänster. Medel

som tidigare varit öronmärkta för t.ex. postområdet skall således kunna

användas för upphandling av tjänster på teleområdet och vice versa.

Myndigheten skall år från år kunna prioritera viktiga delområden.

PTS skall i enlighet med Riksdagens revisorers förslag ff.o.m. den

1 januari 1997 upphandla förmedlingen av texttelefoni, vilken Social-

styrelsen tidigare ansvarade för. Fr.o.m. den 1 januari 1997 kan PTS

även upphandla nya typer av tjänster för funktionshindrade personer

efter behovsprövning och inom ramen för anslaget. Under år 1997 kom-

mer PTS att påbörja en försöksverksamhet med nationell förmedlings-

tjänst för bildtelefoni. Tjänsten omfattar förmedling och samtalstolkning.

17

1** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 120

PTS upphandlar också nummerupplysningstjänst, fri sjukvårdsupplysning Skr. 1996/97:120

för texttelefonanvändare samt som tidigare nämnts förmedling av text-

telefoner. Handikappinstitutet biträder sedan 1994 PTS i dessa frågor.

6 IT-program för äldre och för personer med

funktionshinder

Sammanfattning

Ett program för att främja funktionshindrade och äldre personers

användning av informationsteknik (IT) har på regeringens uppdrag

utarbetats av Handikappinstitutet. Förslaget bereds nu i regerings-

kansliet.

Regeringen framhöll i propositionen ( 1995/96: 125) Åtgärder för att

bredda och utveckla användningen av informationsteknik (prop.

1995/96:125) betydelsen av att informationstekniken görs tillgänglig och

användbar för funktionshindrade och äldre personer. Rätt använd kan IT

skapa helt nya förutsättningar för att uppnå de handikappolitiska målen

om delaktighet och jämlikhet. Den kan vara ett effektivt instrument för

att göra miljöer och verksamheter tillgängliga, vilket i sin tur leder till

ett aktivare och självständigare liv och mindre beroende av andra. Om

kraven på tillgänglighet och användbarhet inte tillgodoses finns å andra

sidan en uppenbar risk för att klyftorna i samhället ökar och människors

livskvalitet försämras. En sådan negativ utveckling måste förhindras. Att

göra den nya tekniken tillgänglig för så många som möjligt är därför en

central demokratiffåga.

Redan i dag används IT för att skapa nya förutsättningar på olika om-

råden för personer med funktionshinder. Dövblinda kan med hjälp av

informationsteknik få social gemenskap och nå ökad tillgång till infor-

mation. Svårt rörelsehindrade personer kan styra datorer och får därmed

tillgång till redskap som i mycket hög grad underlättar deras dagliga liv

och medför mindre beroende av andra insatser som t.ex. personlig

assistans. Det finns många exempel på att rörelsehindrade barn och barn

med autism eller DAMP utvecklas positivt med hjälp av datorlek. Döva

kan kommunicera på teckenspråk med hjälp av bildtelefoni. Genom IT

kan det abstrakta och svårförståeliga beskrivas och förklaras på ett mer

konkret sätt, vilket utvecklingsstörda har stor glädje och nytta av. Per-

soner med dyslexi kan använda datorstöd för att läsa och skriva.

Mot den bakgrunden aviserade regeringen i nämnda proposition att

förutsättningarna att genomföra ett särskilt IT-program med inriktning på

funktionshindrade och äldre skulle prövas.

För att få tillräckligt underlag i frågan uppdrog regeringen den

29 augusti 1996 åt Handikappinstitutet att utarbeta ett IT-program för

äldre och funktionshindrade personer. I uppdraget ingår att samråda med

18

berörda myndigheter och organisationer både vad gäller att utarbeta pro- Skr. 1996/97:120

grammet och att föreslå finansiering av det. En redovisning av uppdraget

har nyligen lämnats och bereds nu i regeringskansliet.

7 Ett tillgängligt regeringskansli

Sammanfattning

En utvärdering av tillämpningen av regeringens riktlinjer när det

gäller funktionshindrade personers tillgång till regeringskansliets

publikationer skall göras senast år 1999. Det ankommer på regerings-

kansliets informationscentral att bevaka att riktlinjerna följs.

En inventering av den fysiska tillgängligheten inom regerings-

kansliet bör genomföras samt förslag presenteras till åtgärder som

kan bidra till att avhjälpa eventuella brister.

7.1 Tillgängliga publikationer

Enligt tryckfrihetsförordningen har varje medborgare rätt att få ta del av

allmänna handlingar och frihet att ta del av upplysningar och annan

information. Det är ett viktigt inslag i demokratin. Rättigheterna gäller

alla medborgare vilket innebär att ingen får utestängas från informations-

rätten.

FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsätt-

ning delaktighet och jämlikhet innehåller bl.a. regler om tillgång till

information och att informationen bör ges i sådana former som gör den

tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Handikappombuds-

mannen har med utgångspunkt i FN:s standardregler undersökt hur till-

gänglig informationen är vid statliga myndigheter och i kommunerna.

Undersökningarna visar att många personer med funktionshinder har

svårt att utnyttja informationsrätten. Skriftligt material finns sällan i en

form så att den kan läsas av t.ex. synskadade, dövblinda eller utveck-

lingsstörda personer.

Regeringen har vid olika tillfällen pekat på vikten av att information

görs tillgänglig.

Inom regeringskansliet och i kommittéerna utarbetas årligen ett stort

antal kommittédirektiv, betänkanden, lagar, förordningar och andra lik-

nande publikationer. Propositioner och regeringens skrivelser till riks-

dagen ingår dock i riksdagstrycket och därmed i riksdagens ansvarsom-

råde. Det är, enligt regeringens uppfattning, viktigt, inte minst från

demokratisk utgångspunkt, att se till att alla medborgare - oberoende av

om de har någon form av funktionshinder - kan ta del av sådana

publikationer.

19

Regeringen har därför låtit en arbetsgrupp inom regeringskansliet ar-

beta fram ett förslag till i vilka former direktiv, betänkanden, lagar och

andra liknande skrifter som produceras inom regeringskansliet kan göras

tillgängliga för personer med funktionshinder.

Uppdraget redovisades i december 1995 i promemorian (Ds 1995:80)

med titeln Samhällsinformation för alla - Regeringskansliets publika-

tioner och deras tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Som ett resultat av förslaget har nu en lässtation ställts i ordning inom

regeringskansliet, där funktionshindrade personer kan få hjälp med att ta

del av regeringskansliets skrifter via dator. Vidare har riktlinjerna för

publicering och distribution av regeringskansliets trycksaker komplette-

rats med ett tillägg. Av detta framgår bl.a. att respektive departement har

ansvaret för att bedöma vilka skrifter som skall framställas i tillgänglig

form för personer med olika funktionshinder. Utgångspunkten är att alla

skrifter om funktionshinder, med handikappolitisk inriktning eller om

viktiga frågor skall läsas in på kassett och skrivas om till lättläst version.

De skall också finnas på datadiskett. Andra skrifter skall läsas in på

kassett och skrivas om till lättläst version när någon ber om det.

I vissa fall görs sammanfattningen tillgänglig.

Regeringen anser att dessa åtgärder förbättrar möjligheterna för

personer med funktionshinder att få del av regeringskansliets publika-

tioner m.m. Regeringen avser också att följa upp de nya riktlinjerna och

utvärdera dem senast år 1999. Regeringen verkar för att myndigheter,

kommuner och landsting skall följa efter så att också deras handlingar

och skrifter skall kunna anpassas till funktionshindrade personers olika

behov.

7.2 Tillgängliga lokaler m.m.

Lokalemas tillgänglighet är av avgörande betydelse för att funktions-

hindrade personer skall kunna besöka regeringskansliets byggnader.

Personer med funktionshinder måste också kunna anställas vid regerings-

kansliet och inte uteslutas från sådant arbete p.g.a. lokalemas utform-

ning.

Regeringen avser därför att ta initiativ till en inventering av den

fysiska tillgängligheten inom regeringskansliet. Förslag bör också

presenteras för att avhjälpa eventuella brister.

Skr. 1996/97:120

20

8 Vård och omsorg

Skr. 1996/97:120

Sammanfattning

När det gäller vård och omsorg om personer med funktionshinder har

regeringen nyligen föreslagit eller avser att föreslå riksdagen att vidta

sådana förändringar som syftar till att stärka funktionshindrades

situation och underlätta för kommunerna att ge den service och det

stöd de behöver. Det innebär bl.a. att regeringen i den ekonomiska

vårpropositionen föreslagit ett resurstillskott till den kommunala sek-

torn och avser att återkomma med förslag om utjämning av kostnads-

skillnader mellan kommunerna för verksamhet enligt lagen om stöd

och service till vissa funktionshindrade (LSS)

Vissa ändringar i socialtjänstlagen har föreslagits för att underlätta

för personer med funktionshinder att flytta i de fall de är beroende av

kommunens service och stöd. Vidare finns förslag om att de sär-

skilda reglerna för tvångsvård av personer med utvecklingsstörning

slopas och att en slutlig tidpunkt fastställs för avvecklingen av vård-

hem och specialsjukhus.

Frågan utreds om hur personer med funktionshinder bemöts.

8.1 Extra resurser till vård och omsorg

Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation (HSU 2000) har i delbetänkandet Behov och resurser i

vården - en analys (SOU 1996:163) konstaterat att gapet mellan behov

och resurser inom hälso- och sjukvård och äldreomsorg kommer att öka.

Även om det fortfarande finns möjlighet att möta ökande behov av vård

och omsorg genom ett effektivare resursutnyttjande är detta inte tillräck-

ligt. Resurstillskott behövs för att möta brister och otillfredsställda behov

inte minst hos äldre och långvarigt sjuka. Inom äldreomsorgen är idag

en ökande andel av vård- och omsorgsbehoven beroende av anhörigas

insatser. Många psykiskt störda saknar ett anpassat boende och en daglig

sysselsättning och vidare ökar väntetiderna till vissa behandlingar.

Bl.a. mot denna bakgrund har regeringen i 1997 års ekonomiska vår-

proposition (1996/97:150) föreslagit ett resurstillskott till kommunsektorn

på 4 miljarder kronor år 1997 och 8 miljarder kronor år 1998 och framåt

bl.a. för att stärka vården och omsorgen. Inriktningen bör enligt rege-

ringens mening vara att kommuner och landsting vidtar åtgärder så att

väntetiderna i sjukvården kortas, kvaliteten i äldreomsorgen höjs, de

psykiskt störda ges en bättre vård och omsorg och att vården i livets

slutskede förbättras.

21

8.2 Utjämning av kostnadsskillnader mellan kommuner för

verksamhet enligt LSS

Den 1 januari 1994 trädde lagen (1993:387) om stöd och service till

vissa funktonshindrade (LSS) i kraft. Införandet av LSS innebar bl.a. att

de tidigare omsorgsinsatsema för personer med utvecklingsstörning m.fl.

fördes över från landstingen till kommunerna. HuvudmannaskapsfÖränd-

ringen har genomförts successivt under åren 1991 - 1995. Den ekono-

miska regleringen har i allmänhet skett genom skatteväxling i kombina-

tion med särskilda inomregionala kostnadsutjämningssystem. I något fall

har landstinget lämnat särskilt bidrag till kommunerna. Det finns

emellertid stora kostnadsskillnader mellan kommuner för LSS-insatser.

Redan i det utredningsarbete som föregick det nationella utjämnings-

systemets införande diskuterades frågan om möjligheterna och behovet

av att inom ramen för kostnadsutjämningen också utjämna kostnader för

insatser enligt LSS. Ett tillräckligt underlag saknades emellertid for att

fastställa de strukturella faktorer som påverkar kostnaderna. Regeringen

tillsatte därför i maj 1995 en arbetsgrupp inom Socialdepartementet med

uppgift att utreda frågan. Arbetsgruppen lämnade sin slutrapport Utjäm-

ning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS (Ds 1996:47) i

juni 1996.

Arbetsgruppen ansåg att ett nationellt kostnadsutjämningssystem är det

lämpligaste alternativet for att utjämna kostnadsskillnader mellan kom-

muner for LSS-insatser. Systemet bör infogas i det nuvarande nationella

statsbidrags- och utjämningssystemet. Gruppen lämnade också ett förslag

på lämpliga faktorer som skulle kunna användas i ett sådant kostnads-

utjämningssystem. Gruppen har därefter studerat ett urval av landets

kommuner med avseende på antalet LSS-insatser, innehållet i insatserna

och kostnaderna för dessa. Studien har gjorts i samverkan med bl.a. den

parlamentariska kommittén (Fi 1995:16) om uppföljning och utveckling

av det nya utjämningssystemet for kommuner och landsting (Dir.

1997:32). Avsikten är att ett nationellt kostnadsutjämningssystem for

LSS-insatsema skall kunna införas fr.o.m. den 1 januari 1998.

8.3 Ändringar i socialtjänstlagen

Regeringen beslutade den 6 mars 1997 att överlämna en proposition till

riksdagen med förslag till ändringar i socialtjänstlagen. Ändringarna

innebär bl.a. att vissa nya bestämmelser införs som preciserar rätten dels

till försörjningstöd, dels rätten till annat bistånd. Försörjningsstödet be-

står av en schabloniserad del och därutöver vissa andra preciserade kost-

nadsposter som skall utges till skäliga kostnader.

I en annan ny bestämmelse i socialtjänstlagen anges att insatser inom

socialtjänsten skall vara av god kvalitet och vidare att det skall finnas

personal med lämplig utbildning och erfarenhet för att utföra social-

nämndens uppgifter (7a §).

I 6h § socialtjänstlagen införs en bestämmelse som reglerar möjlig-

heterna att flytta till en annan kommun for människor som pga ålder-

Skr. 1996/97:120

22

dom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av

omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan genomföra

flyttningen utan att den andra kommunen erbjuder detta.

Regeringen föreslår också en ny bestämmelse i socialtjänstlagen som

anger att socialtjänsten genom stöd och avlösning bör underlätta för

närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre och människor med funk-

tionshinder. Anhörigomsorgens omfattning är betydande och det finns

mycket som tyder på att anhöriga inte får det stöd som krävs i situa-

tioner med ett ofta ensamt och psykiskt påfrestande vårdansvar. Rege-

ringen anser att det är viktigt att synliggöra och utveckla stödet till an-

höriga. Förslaget till ny bestämmelse markerar vikten av att social-

tjänsten tar ansvar för att ge ett sådant stöd.

När det gäller avgifter inom äldre- och handikappomsorgen bedömer

regeringen att det är viktigt att kommunerna följer de allmänna riktlinjer

för handläggning av avgiftsfrågor som redovisades i propositionen

(1992/93:129) om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen. Utveck-

lingen av avgifter måste följas med största uppmärksamhet och bl.a.

rättssäkerhetsaspekter måste få större genomslag. Inom ramen för sitt

tillsynsansvar skall länsstyrelserna följa upp utvecklingen på avgiftsom-

rådet med utgångspunkt dels från rättssäkerhetsaspekter, dels från den

enskildes rätt till en skälig levnadsnivå även vid behov av omsorg och

vård.

8.4 Avveckling av vårdhem och specialsjukhus m.m.

Sedan flera årtionden tillbaka har det skett en successiv avveckling av

vårdhem och specialsjukhus för personer med utvecklingsstörning till

förmån för mer normala boendeformer. I dag bor ca 900 personer kvar

på sådana institutioner. Enligt befintliga avvecklingsplaner kommer

knappt 200 personer att bo kvar år 2000.

När den nya omsorgslagen (1985:568) antogs beslutades att vårdhem-

men skulle avvecklas, men någon sluttidpunkt angavs inte. Huvud-

männen fick i uppdrag att planera för avveckling. Nyintagning av barn

skulle upphöra och för intagning av vuxna skulle det finnas synnerliga

skäl. I införandelagen till lagen om stöd och service till vissa funktions-

hindrade (LSS) år 1994 sägs att inte heller vuxna får tas in på vårdhem,

utom i samband med tvångsvård. Det sista specialsjukhuset, Salberga,

kommer att avvecklas vid utgången av år 1997.

Utvecklingsstörda kan enligt 1967 års omsorgslag tvångsomhändertas

på specialsjukhus eller vårdhem om de är störande för sin omgivning,

farliga för sig själva eller andra, riskerar att bli utsatta för sexuella över-

grepp eller är ur stånd att ta vård om sig själva. 1967 års omsorgslag har

avskaffats men bestämmelsen om tvångsvård finns kvar, senast i in-

förandelagen till LSS. Antalet personer som vårdas enligt denna tvångs-

lagstiftning har minskat från 1 144 personer år 1986 till dagens 16.

I en proposition som föreläggs riksdagen idag föreslår regeringen att en

slutlig tidpunkt för avvecklingen av vårdhem för personer med utveck-

lingsstörning fastställs och att reglerna om vård oberoende av samtycke

Skr. 1996/97:120

23

i speciella former för personer med utvecklingsstörning skall upphöra. Skr. 1996/97:120

Genom detta fullföljs en utveckling från institutionsboende till andra

boendeformer, främst gruppbostäder, som pågått sedan 1970-talets

början.

8.5 Större inflytande och bättre bemötande - utredning

tillsatt

Möjligheterna för personer med funktionshinder att kunna påverka sin

situation har alltmer kommit att framstå som en av handikappolitikens

huvudfrågor. Behovet av inflytande och valfrihet har vuxit fram ur en tid

då personer med funktionshinder var starkt beroende av anhöriga och

privat välgörenhet och hade få eller inga möjligheter att själva påverka

sin situation.

Sedan dess har den generella välfärdspolitiken i kombination med en

rad handikappolitiska insatser under de senaste trettio åren medfört av-

sevärda förbättringar för personer med funktionshinder och deras an-

höriga. Men trots detta finns en rad hinder för valfrihet och inflytande

fortfarande kvar.

Regeringen anser att en av de viktigaste förutsättningarna för att målet

om delaktighet och jämlikhet skall kunna uppnås är att personer med

funktionshinder kan göra sina röster hörda och bli tagna på allvar. Rege-

ringen har tillkallat en särskild utredare med uppgift att kartlägga och

analysera frågan om bemötandet av personer med funktionshinder. Arbe-

tet skall inriktas på att se över hur kraven på bl.a. valfrihet, inflytande

och information för funktionshindrade personer respekteras och tillgodo-

ses framför allt inom hälso- och sjukvård, service och omsorg, socialför-

säkringssystemet, habilitering och rehabilitering samt hjälpmedelsförsörj-

ningen. Utredaren skall beskriva funktionshindrade personers erfaren-

heter av hur de bemöts och behandlas vid kontakter med myndigheter

och andra offentliga organ och vilka möjligheter de har att göra sina

intressen gällande. Vidare skall utredaren undersöka vilka utbildnings-

satsningar och kompetenshöjande åtgärder huvudmännen vidtar för att

öka medvetenheten hos personalen om frågor som rör inflytande, själv-

bestämmande m.m. samt visa på goda exempel. Utredaren skall föreslå

åtgärder som kan bidra till att avhjälpa brister och missförhållanden i

o

bemötandet av personer med funktionshinder och redovisa sina förslag

till regeringen senast den 30 juni 1998.

24

9 Elever med funktionshinder

Skr. 1996/97:120

Sammanfattning

Elever med funktionshinder har rätt till en utbildning som har samma

kvalitet som och är likvärdig med övriga elevers. Regeringen har i

1997 års ekonomiska vårproposition föreslagit att kommuner och

landsting skall tillföras extra medel som bl.a. bör leda till att för-

stärkta resurser ges till elever och studerande vid universitet och

högskolor med behov av särskilt stöd.

Studiesituationen för vuxenstuderande med funktionshinder skall

ses över och de hinder som kan finnas skall kartläggas och analyse-

ras. Regeringen avser att uppdra åt Kunskapslyftskommittén att ut-

reda frågan.

9.1 Bättre kvalitet och likvärdighet i utbildningen för elever

med funktionshinder

Flera utvärderingar visar att resultaten och standarden i svensk skola är

god. Det finns dock nya, oroande signaler om att elever med behov av

särskilt stöd inte får den utbildning som de har rätt till. Dessa varnings-

signaler måste tas på allvar. En likvärdig skola av hög kvalitet förut-

sätter att alla elever får den hjälp de behöver och att stödet sätts in så

tidigt som möjligt. Det resurstillskott regeringen föreslagit i vårproposi-

tionen bör därför bl.a. leda till att förstärkta resurser ges till elever med

behov av särskilt stöd.

Regeringen framhöll i skrivelsen (1996/97:112) Utvecklingsplan för

förskola, skola och vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet, att ut-

bildningens kvalitet är ett prioriterat område och att åtgärder måste vid-

tas för att höja och säkra utbildningens kvalitet. Detta är av särskilt stor

betydelse när det gäller elever med funktionshinder.

Men alltjämt saknas det i hög utsträckning åtgärdsprogram för elever

med funktionshinder. Handikappombudsmannen har analyserat samtliga

Skolverkets tillsynsbeslut och konstaterar i sin rapport till regeringen

1996 dels att en fjärdedel av Skolverkets tillsynsbeslut under perioden

1992 - juli 1996 gällde elever med s.k. dolda funktionsnedsättningar,

dels att den vanligaste orsaken till Skolverkets kritik mot huvudmännen

var bristfälliga åtgärdsprogram eller att skolan inte ens upprättat ett åt-

gärdsprogram.

Åtgärdsprogrammen har, enligt regeringen, en viktig funktion när det

gäller att se till att eleverna i grundskolan får den hjälp och det stöd som

de behöver och också har rätt till. Skolverket har bl.a. med anledning av

detta uppmanats att intensifiera sitt tillsynsarbete vad gäller elever med

såväl synliga som dolda funktionshinder. Skolverket har dessutom i

regleringsbrevet för år 1997 fått i uppdrag att vidta särskilda ut-

värderings- och utvecklingsåtgärder avseende elever som har behov av

25

särskilt stöd. I uppdraget ingår att belysa och värdera, bl.a. ur kvalitets-

synpunkt, de insatser som görs för att eleverna skall få en med övriga

elever likvärdig utbildning. Verket skall göra en analys av de hinder som

kan finnas för skolor att leva upp till sitt resultatansvar när det gäller

dessa elever samt analysera och rapportera på vilket sätt kommunernas

besparingar påverkar skolsituationen. Särskild uppmärksamhet skall

ägnas åt utvärderingsinsatser när det gäller elever med synliga eller

dolda funktionshinder eller med studiesvårigheter i vuxenutbildning.

Brister som uppstår i grundskolan är både svåra och kostsamma att

reparera senare i livet. Skolans uppgift är att se till att alla elever når de

grundläggande kunskaper som uttrycks i läro- och kursplaner för grund-

skolan. Skolhuvudmännen är skyldiga att se till att barn med behov av

särskilt stöd får det. För elever med funktionshinder kan stöd t.ex. ges i

form av särskilda hjälpmedel, särskilda lärarinsatser, specialanpassade

lokaler eller anställning av särskilda elevassistenter.

Vuxna studerande med funktionshinder möter också problem i sin

studiesituation. Det kan gälla skollokaler som inte är handikappanpassa-

de, brist på teckenspråkstolkar eller läromedel, vilket kan omöjliggöra

studier i kommunal vuxenutbildning eller på folkhögskola. Även de

högre kostnaderna för handikappanpassade bostäder vid folkhögskolor

kan vara ett hinder för fortsatta studier. Synskadade elever vid t.ex.

kommunal vuxenutbildning får inte subventionerad punktskriftslitteratur

och talböcker från Statens Institut för Handikappfrågor i skolan (SIH),

något som synskadade elever i grundskolan, särskolan, gymnasieskolan

och gymnasiesärskolan får. Detta förhållande gör att läromedelskostna-

dema för synskadade elever blir orimligt höga vilket i praktiken kan leda

till att synskadade vuxna måste avstå från studier.

Enligt regeringens mening bör studiesituationen för funktionshindrade

vuxenstuderande ses över och de hinder som kan finnas bör kartläggas

och analyseras. Frågan om synskadades läromedel har redan överlämnats

till Kunskapslyftskommittén (U 1995:9). Kommittén skall bl.a. bedöma

vilka målen bör vara för ett nationellt kunskapslyft och vilken kontinuer-

lig utbildning och fortbildning som vuxna behöver i ett samhälle där

kraven på kunskap ökar. Kommittén skall göra denna bedömning ur den

enskildes, samhällets och arbetslivets perspektiv. Regeringen anser

emellertid att situationen som helhet bör ses över för funktionshindrade

personers möjligheter att delta i kommunal vuxenutbildning och i folk-

högskolestudier. Regeringen avser uppdra åt kommittén att också utreda

den frågan.

Skr. 1996/97:120

26

9.2 Bättre utbildning i teckenspråk

Skr. 1996/97:120

Sammanfattning

Teckenspråksutbildningen för föräldrar till barn som för kom-

munikation är beroende av teckenspråk bör förbättras. Särskilda

medel bör avsättas för att påskynda utvecklingen av läromedel i

teckenspråk. Regeringen har denna dag i en proposition

(1996/97:162) lämnat förslag i fråga om utbildningens inriktning,

innehåll och organisation.

Regeringen avser också att införa teckenspråk som kärnämne vid

Riksgymnasiet för döva i Örebro (RGD).

Alla föräldrar skall ha möjlighet att ge sina barn god vård, omsorg och

stöd för deras utveckling. Detta innebär också att föräldrar och barn

måste kunna kommunicera med varandra på ett språk som både barn och

föräldrar förstår. Är barnet dövt måste föräldrarna ha möjlighet att lära

sig teckenspråk.

Regeringen tillsatte hösten 1995 en särskild utredare med uppgift att

utreda frågor kring utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva, döv-

blinda och hörselskadade barn.

Utredningen föreslår bl.a. att ett statsbidrag inrättas för utbildning i

teckenspråk för föräldrar till barn som för kommunikation är beroende

av teckenspråk. Förslag läggs också om utbildningens organisation och

administration, utbildningstidens längd, ersättning till föräldrar och ut-

bildningsanordnare m.m. Regeringen har i propositionen (1996/97:162)

om utbildning i teckenspråk för vissa föräldrar m.m. lagt fast de närmare

riktlinjerna för en sådan utbildning.

Inom teckenspråksområdet är behovet av studiematerial stort inom alla

utbildningsformer och det finns, enligt regeringens uppfattning, ett stort

behov av nya och bättre läromedel och av samordning inom området.

Regeringen avser därför att avsätta medel ur Allmänna arvsfonden för att

påskynda bl.a. utvecklingsarbete inom området.

Det råder stor brist på utbildade lärare i teckenspråk. Sådana lärare be-

hövs i flera olika utbildningar t.ex. vid de statliga specialskolorna. Det

behövs också andra personer, t.ex. elevvårdspersonal, kunniga i tecken-

språk.

Det råder i dag även stor brist på teckenspråkstolkar. Regeringen har i

budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 17)

anmält sin avsikt att noga följa frågan och ta initiativ till ytterligare

åtgärder som kan visa sig nödvändiga för att förbättra situationen.

Men det saknas tillräcklig kunskap om var bristerna finns och hur

dessa skall kunna avhjälpas. Regeringen avser därför att initiera en kart-

läggning och analys av behovet av lärare i teckenspråk inom olika ut-

bildningsformer och av andra kategorier kunniga i teckenspråk.

Undervisning i svenska för döva måste utgå från att eleverna har

teckenspråk som sitt primära språk. Ämnet svenska för döva skiljer sig

27

med nödvändighet till form och innehåll både från svenska som moders- Skr. 1996/97:120

mål och från svenska som andra språk.

Regeringen har i nämnda proposition närmare redovisat åtgärder för att

göra teckenspråk till kärnämne. Ändringen berör också ämnet svenska

som andra språk för döva.

9.3 Tillgänglighet till högre utbildning

Sammanfattning

Otillräcklig information och tillgänglighet får inte hindra funktions-

hindrade att studera i högre utbildning. Statens institut för särskilt ut-

bildningsstöd (SISUS) har genom sitt dataregister över tillgänglig-

heten vid universitet och högskolor lagt en god grund för information

om tillgängligheten på de olika studieorterna. Det bör på sikt kunna

underlätta för fler personer med funktionshinder att bedriva högre

utbildning. Det är angeläget att databasen blir väl känd och lättill-

gänglig och att det sker en uppföljning av systemet.

Studenter med funktionshinder är i dag starkt underrepresenterade vid

universitet och högskolor. Det ger anledning till oro i en tid när hög-

skoleutbildning blir allt viktigare för att kunna konkurrera på arbets-

marknaden.

Det är angeläget att funktionshindrade studenter kan få bättre och mer

omfattande information om tillgängligheten till högre utbildning. Det

räcker i regel inte att få information om själva utbildningens tillgänglig-

het. Det är också viktigt att få veta om boendemiljön och den studie-

sociala verksamheten är tillgängliga.

De som ger studie- och yrkesvägledning till grundskolans elever skall

infomera om möjligheterna till högre utbildning och vilken kompetens

som krävs för det. Varje universitet och högskola har medel för handi-

kappanpassning.

SISUS är den centrala myndighet som har till uppgift att förbättra

förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna personer

med funktionshinder samt att administrera och utveckla olika stöd som

behövs i och omkring studiesituationen i olika utbildningssammanhang.

På uppdrag av regeringen har SISUS undersökt universitets och hög-

skolors fysiska tillgänglighet för personer med funktionshinder. Syftet är

att upprätta ett dataregister över denna tillgänglighet som personer med

funktionshinder lätt skall kunna ta del av.

SISUS har tillgång till ett omfattande informationsmaterial som för

närvarande bearbetas och läggs in i en databas. Sedan hösten 1996 finns

informationen också på Internet. På så sätt kan informationen nå studen-

ter vid gymnasier, riksgymnasier, folkhögskolor och kommunal vuxenut-

bildning men också syokonsulenter, bibliotek, arbetsförmedlingar, insti-

tutioner vid universitet och högskolor, studentkårer och enskilda intemet-

28

användare. Syftet är också att de som ansvarar för lokaler m.m. skall få Skr. 1996/97:120

ett underlag för renoveringar och ombyggnader.

SISUS arbetar nu på att få fram ett system som gör att informationen

kan uppdateras och hållas aktuell. En rapport om projektet förväntas till

sommaren 1997.

9.4 Övriga åtgärder på skolområdet

Omfattande förändringar har genomförts eller håller på att genomföras

på skolans område. Även om huvudlinjen är att funktionshindrade elever

får sin utbildning i kommunala skolor på hemorten är ansvaret för ut-

bildningen av elever med funktionshinder uppdelat på olika huvudmän.

Ansvarsfördelningen är olika beroende på vilka funktionshinder eleverna

har och i vissa fall graden av funktionshinder.

Regeringen tillkallade i november 1995 en kommitté (U 1995:14) som

skall utreda hur ansvaret för utbildning och omvårdnad i anslutning till

utbildning av funktionshindrade elever skall fördelas mellan stat, kom-

mun och landsting samt vem som skall finansiera verksamheten. Kom-

mittén har antagit namnet Utredningen om funktionshindrade elever i

skolan, FUNKIS. I uppdraget ingår att kartlägga samhällets nuvarande

insatser för elever i skolan samt beskriva hur dessa insatser tillgodoser

deras behov av samhälleligt stöd. Utredningen har kommit med ett del-

betänkande - Gymnasieutbildning för vissa ungdomar med funktions-

hinder (SOU 1996:167). I betänkandet föreslås bl.a. preciseringar av

målgruppen vid de riksrekryterande gymnasieskolorna för döva och

hörselskadade och de riksrekryterande gymnasieskolorna för svårt

rörelsehindrade. I betänkandet lämnas också förslag rörande antagning,

behörighetskrav och ansvarsfördelning. Betänkandet har remissbehand-

lats. Uppdraget skall slutredovisas senast den 15 september 1997. En

bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av kommitténs samlade

förslag skall då redovisas.

Specialskolan

Utbildningen i specialskolan har som övergripande mål att ge barn och

ungdomar med synskada, dövhet, hörselskada eller talskada en till varje

elevs förutsättningar anpassad utbildning som så långt det är möjligt

motsvarar den utbildning som ges i grundskolan. Någon tillsyn av

specialskolorna eller utvärdering av utbildningen har emellertid inte

gjorts. Enligt regeringens uppfattning behövs mer kunskap om hur

undervisningen fungerar i specialskolorna och hur eleverna lyckas att nå

upp till läroplanens mål. Regeringen har därför gett Skolverket i uppdrag

att i samråd med Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH)

utvärdera utbildningen vid de statliga specialskolorna.

I den ovan nämnda FUNKIS-utredningens uppdrag ingår att undersöka

om ansvaret för specialskolorna helt kan överföras till kommunerna eller

om staten även i fortsättningen bör vara huvudman.

29

Särskolan

Skr. 1996/97:120

Antalet elever i särskolan har ökat successivt under de senaste fem läs-

åren. Variationen mellan länen är stora. Skolverket har genomfört tillsyn

i tre kommuner med särskilt stora elevökningar. Av tillsynsbesluten

framgår att inga elever utanför särskolans personkrets tagits emot i sär-

skolan, att beslut om mottagandet baserats på tillräckliga utredningar, att

utredarkompetensen varit god samt att beslut om intagning föregåtts av

samråd med elevens vårdnadshavare. Elevökningen kan förklaras av att

kommunaliseringen av särskolan inneburit att den kommit närmare kom-

muninvånarna, att föräldrar har fått en mer positiv syn på särskolan och

dess verksamhet samt att stödet till elever med särskilda behov har

minskat i grundskolan. Skolverket har i uppdrag att följa upp och ut-

värdera konsekvenserna av en kommunalisering av särskolan. I upp-

draget ingår också att följa elevutvecklingen i särskolan. Skolverket skall

redovisa sitt uppdrag senast den 1 februari år 1998.

Läs- och skrivkommittén

En av skolans viktigaste uppgifter är att lära alla barn läsa och skriva.

De elever som har svårigheter i arbetet skall ha särskilt stöd, vilket

också fastslagits i skollagen. Stödet till elever som behöver särskild hjälp

är därför ett område som måste ges hög prioritet. Debatten om läs- och

skrivsvårigheter har varit omfattande de senaste åren. Det har också visat

sig att det finns brister i skolan vad gäller att ge elever med dessa

svårigheter den hjälp de behöver. Exempelvis konstaterade Handikapp-

ombudsmannen i en undersökning 1994 att det var möjligt att genomgå

en lärarutbildning utan att få läsa om dyslexi eller DAMP.

Regeringen har mot denna bakgrund tillsatt en utredning med uppgift

att förebygga läs- och skrivsvårigheter (dir. 1996:60). Kommitténs upp-

gift är att redovisa viktiga utgångspunkter för arbetet i skolan med att

stödja elever med stora läs- och skrivsvårigheter samt ta fram förslag till

åtgärder. I uppdraget ingår även att analysera lärarutbildningens möjlig-

heter att ge de blivande pedagogerna beredskap att upptäcka och stödja

elever med läs- och skrivsvårigheter. Utredningen skall också lämna

förslag till lämpliga åtgärder för lärares kompetensutveckling. Uppdraget

skall vara slutfört senast den 1 september 1997.

30

10 Arbetsmarknad och arbetsliv

Skr. 1996/97:120

Sammanfattning

En undersökning visar att nästan varannan person med funktions-

hinder i åldern 16-64 år är utan arbete.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för arbetshandikappade har

stor betydelse. En översyn har gjorts av stödformerna anställning

med lönebidrag, skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare och arbete

inom Samhallkoncemen. I 1997 års ekonomiska vårproposition har

regeringen lagt fram förslag som bl.a. syftar till att förhindra upp-

sägningar av anställda med lönebidrag inom allmännyttiga organisa-

tioner och som innebär en långsiktig lösning av frågan.

Villkoren för funktionshindrade kvinnor och män på arbetsmark-

naden bör belysas bättre.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda

och föreslå hur en lagstiftning bör vara utformad som förbjuder disk-

riminering i arbetslivet av personer med funktionshinder.

På initiativ av Handikappombudsmannen har Statistiska centralbyrån

under våren 1997 undersökt funktionshindrades situation på arbetsmark-

naden. Undersökningen visar att nästan varannan funktionshindrad (ca

45 procent) i åldern 16-64 år är utan arbete. För hela befolkningen är

motsvarande siffra 29 procent. Till de mest utsatta hör personer med

psykisk funktionsnedsättning, vilka har en sysselsättningsgrad på 22

procent. Undersökningen visar också att funktionshindrade har betydligt

sämre utbildning än befolkningen i övrigt. Nästan varannan person med

funktionshinder har inte av sin arbetsgivare fått behövlig hjälp med ar-

betshjälpmedel eller anpssning av arbetsplatsen.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är avsedda enbart för arbets-

handikappade sökande syftar till att tillförsäkra dem samma rätt och

möjlighet att delta i arbetslivet som icke arbetshandikappade har. Dessa

sökande har naturligtvis även samma möjligheter som andra att ta del av

övriga arbetsmarknadsåtgärder.

10.1 Arbetsmarknadsåtgärder för arbetshandikappade

Det är angeläget att arbetsförmedlingar och arbetsmarknadsinstitut också

fortsättningsvis prioriterar sökande med arbetshandikapp och försöker

tillgodose deras behov av vägledande och stödjande insatser. De arbets-

marknadspolitiska åtgärder som är särskilt förbehållna arbetshandikappa-

de sökande har stor betydelse för att dessa skall ha möjlighet att få en

förankring på arbetsmarknaden. Det gäller exempelvis anställning med

lönebidrag eller inom Samhall-koncemen, arbetshjälpmedel for funk-

tionshindrade eller arbetsbiträde.

31

Lönebidrag

Den stora betydelse som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har för

sökande med funktionshinder utgör bakgrunden till regeringens beslut

om en översyn av stödformerna anställning med lönebidrag, skyddat

arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA) och arbete inom Samhall-

koncemen. Den särskilde utredare (A 1996:02) som fått uppdraget att

genomföra översynen har i januari 1997 lämnat ett delbetänkande Aktivt

lönebidrag - ett effektivare stöd för arbetshandikappade (SOU 1997:5).

Delbetänkandet har remissbehandlats. Regeringen har i 1997 års ekono-

miska vårproposition (prop. 1996/97:150) lagt fram förslag, som bl.a.

syftar till att förhindra uppsägningar av anställda med lönebidrag inom

allmännyttiga organisationer och innebära en långsiktig lösning av

frågan. I det följande beskrivs förslagen i propositionen kortfattat.

Lönebidragen är en särskild åtgärd för arbetshandikappade som syftar

till att fler personer med arbetshandikapp skall få anställning på den

reguljära arbetsmarknaden. Lönebidraget skall också i fortsättningen vara

flexibelt och bestämmas med hänsyn till den enskildes arbetsförmåga

och funktionsnedsättning. En allmännyttig organisation kan under vissa

villkor beviljas bidrag med upp till 90 procent av den bidragsgrundande

lönesumman vid nyanställning av en arbetshandikappad sökande eller i

samband med beslut om förlängning av lönebidraget.

Individuella och målinriktade handlingsplaner bör utformas i syfte att

utveckla den rehabiliterande inriktningen i lönebidragssystemet samt for

att öka samarbetet mellan den anställde, arbetsgivaren och arbetsförmed-

lingen eller arbetsmarknadsinstitutet. AMS får i uppdrag att utveckla

metoder, kompetens samt uppföljnings- och utvärderingsinsatser för att

förbättra den lokala hanteringen av lönebidragen.

Sedan den 1 januari 1996 gäller bl.a. att bidragsnivåer vid förlängning

av beslut om lönebidrag efter de fyra första anställningsåren inte får

överstiga 80 procent av lönekostnaden. Det har medfört att särskilt de

allmännyttiga organisationerna har haft svårt att bära de kostnadsök-

ningar som riksdagens beslut om sänkta lönebidragsnivåer fort med sig.

Undantag har gjorts for vissa grupper med omfattande handikapp. Riks-

dagen har också antagit arbetsmarknadsutskottets betänkande

(1995/96:AU15), i syfte att förhindra uppsägningar av anställda med

lönebidrag inom allmännyttiga organisationer.

Regeringens förslag i den ekonomiska vårpropositionen for 1997 inne-

bär bl.a. att en långsiktig lösning skapas för stödformen anställning med

lönebidrag. Målsättningen är att riksdagens tidigare beslut om en lägre

lönebidragsnivå så långt det är möjligt skall kunna genomföras på ett

sådant sätt som begränsar riskerna for att arbetshandikappade anställda

förlorar arbetet. Särskilda villkor kommer bl.a. att ställas för att allmän-

nyttiga organisationer skall kunna särbehandlas och kunna komma i

fråga for en bidragsnivå som överstiger 80 procent av den bidrags-

grundande lönekostnaden. Syftet med regeringens förslag är att Arbets-

marknadsverket (AMV) inom ramen for befintliga medel som disponeras

for ändamålet, skall agera på ett sådant sätt att lönebidragets nivå fak-

Skr. 1996/97:120

32

tiskt svarar mot graden av nedsättning av arbetshandikappade personers Skr. 1996/97:120

arbetsförmåga. Den genomsnittliga bidragsnivån som lämnas till andra

arbetsgivare än allmännyttiga organisationer föreslås få uppgå till högst

60 procent av den bidragsgrundande lönekostnaden.

Funktionshindrade kvinnor och män

Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden är ett av de

viktigaste politiska mål som uppställts av regering och riksdag. Handi-

kappfrågor ur ett jämställdhetsperspektiv är emellertid ett relativt nytt

begrepp i arbetslivssammanhang och därför är informationen om funk-

tionshindrade kvinnors och mäns yrkesarbete bristfällig.

I utredningen Aktivt lönebidrag (SOU 1997:5) konstateras att AMS

statistik under slutet av år 1996 visar att en högre andel kvinnor än män

med arbetshandikapp var registrerade som deltidsarbetslösa eller hade en

tillfällig anställning. I Handikappolitiska Utredningsinstitutets levnads-

villkorsundersökning 1996 och i slutrapporten Arbetsmarknad för unga

med funktionshinder framkommer också att kvinnorna i övervägande fler

fall än män har en deltidsanställning. I den sistnämnda rapporten uppger

fler kvinnor än män att skälen till deltidsarbetet är att de själva står för

barntillsynen eller att de utnyttjar föräldraledigheten.

När det gäller arbetshjälpmedel konstateras i utredningen Aktivt löne-

bidrag att AMS inte har någon tillgänglig statistik över hur bidrag till

arbetshjälpmedel och arbetsplatsanpassningar är fördelade mellan kvin-

nor och män, men sannolikt är det vanligare att män får avancerade

hjälpmedel. Utredningen konstaterar också att fler män än kvinnor finns

inskrivna inom arbetsmarknadsinstituten (Ami).

Det är regeringens uppfattning att statistikredovisningen bör förbättras

för att ge en bättre belysning av villkoren för funktionshindrade kvinnor

och män på arbetsmarknaden. Fortsatta satsningar på forsknings- och

utvecklingsarbete bör göras för att arbetshandikappade kvinnors och

mäns situation skall synliggöras. Det är angeläget att funktionshindrade

kvinnor får del av Ami:s resurser i större utsträckning än vad som sker

i dag.

När det gäller lönebidragen konstateras i utredningen Aktivt lönebidrag

att andelen kvinnor anställda med lönebidrag är störst vid statliga

myndigheter, allmännyttiga organisationer och kommuner. Detta speglar

den könsfördelning som förekommer på arbetsmarknaden i stort. Det

förefaller också som om kvinnor med funktionshinder stannar längre på

samma arbetsplats än män med funktionshinder. Stora skillnader före-

kommer mellan kvinnor och män när det gäller den genomsnittliga

bidragsgrundande lönekostnaden. Den bidragsgrundande lönekostnaden

för män med arbetshandikapp är i allmänhet påtagligt högre än for kvin-

nor, vilket bl.a. beror på att kvinnor oftare än män arbetar deltid.

Regeringen anser att det är viktigt att noga följa utvecklingen av even-

tuella löneskillnader mellan män och kvinnor som är anställda med löne-

bidrag. Även här behövs det fortsatta forsknings- och utvecklingsinsat-

ser.

33

Skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare

Samhall AB är ett av staten helägt bolag som har till uppgift att anord-

na, leda och samordna verksamhet som bedrivs inom koncernen för att

ge meningsfullt och utvecklande arbete åt arbetshandikappade där be-

hoven finns. Verksamheten styrs genom ett avtal mellan ägaren staten

och Samhall AB. Enligt avtalet skall Samhall erbjuda en viss minsta

sysselsättningsvolym och medverka till att minst tre procent av de ar-

betshandikappade anställda varje år lämnar Samhall för arbete på den

reguljära arbetsmarknaden. Vidare skall minst 40 procent av nyrekryte-

ringen avse de prioriterade grupperna utvecklingsstörda, psykiskt sjuka

och personer med mer än ett funktionshinder.

I den nyss nämnde särskilde utredarens uppdrag (A 1996:02) ingår

också att se över Samhalls verksamhet. Utredarens förslag i denna del

-"Samhall-en arbetsmarknadspolitisk åtgärd" (SOU 1997:64)- lämnades

till regeringen i april 1997. Utredaren understryker Samhalls uppgift att

utveckla och stärka de anställda så att de i så stor utsträckning som

möjligt skall kunna ta steget över till arbete på den reguljära arbetsmark-

naden. Förslaget remissbehandlas under våren 1997.

Skr. 1996/97:120

Övrig aktuell verksamhet

Inom ramen för Arbetsmarknadsverkets ansvarsområdet har satsningar

gjorts på försöksverksamhet med särskilt introduktions- och uppfölj-

ningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet (SIUS) och verksamheten

Unga Handikappade. Den särskilde utredaren (A 1996:02) har i utred-

ningen Aktivt lönebidrag (SOU 1997:5) redogjort för de hittills upp-

nådda erfarenheterna från verksamheterna.

SIUS motsvarar det som internationellt benämns Supported Employ-

ment och är en försöksverksamhet som innebär att den funktionshindrade

under sin första tid på arbetsplatsen får stöd av en stödperson, en s.k.

"job coach". Modellen är ursprungligen amerikansk. AMS har sedan år

1993 utvecklat den till en modell för introduktions- och uppföljningsin-

satser anpassade till svenska förhållanden på arbetsmarknaden. Det är

regeringens uppfattning att det krävs en ytterligare utveckling av SIUS-

verksamheten innan modellen kan upphöra att vara försöksverksamhet

och etableras som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, varför försöksverk-

samheten förlängts t.o.m. utgången av år 1997. Regeringen har i 1997

års regleringsbrev gett AMS i uppdrag att under året återkomma med ett

klargörande när det gäller organisationsformerna, arbetsgivaransvaret

samt att tydligare avgränsa SIUS-verksamhetens mål och inriktning.

Arbetsmarknadsverket fick budgetåret 1986/87 ett regeringsuppdrag att

bedriva en bred försöksverksamhet som syftade till att försäkringskassor-

na skulle söka upp ungdomar med förtidspension eller sjukbidrag och

erbjuda stöd av arbetsförmedlingen /Ami. Uppdraget utvidgades senare

med en förebyggande verksamhet för skolungdomar med funktions-

hinder. Verksamheten med de särskilda insatserna för unga handikappa-

34

de ingår sedan verksamhetsåret 1990/91 som en del av den reguljära

verksamheten vid arbetsförmedlingar och Ami.

Genom det omfattande Tuffa projektet (Teknikupphandling för Funk-

tionshindrade i Arbetslivet) som AMS bedrev under tiden 1987-1992,

har särskilda arbetsplatser med olika former av datorstöd kunnat inrättas.

AMS disponerar en del av medlen till arbetshjälpmedel för att kunna

stödja teknikutveckling. Dessutom får högst 10 miljoner kronor användas

för särskild expertmedverkan i sådana ärenden. Datorbaserade hjälp-

medel har stor betydelse för att många personer med arbetshandikapp

skall kunna arbeta. Mer än 2 300 arbetsplatser för personer med funk-

tionshinder har skapats och hela tiden tillkommer nya arbetsmöjligheter.

10.2 Förbud mot diskriminering i arbetslivet

Personer med funktionshinder möter svårigheter på arbetsmarknaden

också när konjunkturerna är goda och efterfrågan på arbetskraft stor.

Strukturomvandling inom såväl näringslivet som den offentliga sektom

ställer ökade krav på omställning och flexibilitet hos arbetskraften. Det

finns en risk för att arbetsgivarna mer ser till funktionshindret än till de

faktiska kvalifikationerna som funktionshindrade personer har. När ar-

betslösheten ökar blir personer med funktionshinder ännu mer utsatta.

Det gäller i särskilt hög grad men även funktionshindrade kvinnor, som

ofta är missgynnade i dubbel bemärkelse.

Det saknas för närvarande lagstadgat skydd mot diskriminering av per-

soner med funktionshinder vid anställning på den privata arbetsmarkna-

den. Personer med funktionshinder riskerar således att bli förbigångna

som arbetssökande utan att få sina kvalifikationer och förutsättningar för

arbetet sakligt bedömnda.

Frågan om på vilket sätt arbetsmarknaden skall kunna bli mer tillgäng-

lig för personer med funktionshinder har tagits upp i flera olika samman-

hang. 1989 års handikapputredning föreslog bl.a. en lagstiftning om

arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder, med bl.a.

förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Därefter har ytterligare

ett förslag (Ds 1996:56) till lag om förbud mot diskriminering i arbets-

livet av personer med funktionshinder lagts ffarn av en arbetsgrupp inom

Arbetsmarknadsdepartementet.

De förslag som hittills lagts ffarn har mött kritik i olika avseenden. Det

har bl.a. efterlysts en mer samlad lagstiftning mot diskriminering i ar-

betslivet eftersom också andra grupper än personer med funktionshinder

bör skyddas. I flera sammanhang har också behovet av en samordning

av olika diskrimineringslagstiftningar tagits upp eftersom de tillämp-

ningsproblem som kan uppstå när flera olika diskrimineringsförbud är

tillämpliga inte är tillräckligt belysta. Ju fler förbudsregler som införs

avseende olika grupper desto större blir risken för att det uppstår pro-

blem vid tillämpningen.

Enligt regeringens uppfattning finns det flera faktorer som talar för att

en lagstiftning som förbjuder diskriminering i arbetslivet av personer

med funktionshinder skulle stärka funktionshindrades ställning. Mot den

Skr. 1996/97:120

35

bakgrunden och med hänsyn till hur frågan tidigare har behandlats har Skr. 1996/97:120

regeringen tillkallat en särskild utredare ( Dir. 1997:8) med uppgift att

utreda och föreslå hur en lagstiftning med förbud mot diskriminering i

arbetslivet av personer med funktionshinder bör vara utformad. Rege-

ringen återkommer med en samlad bedömning av frågan då utredaren

lämnat sitt förslag och när detta har remissbehandlats.

11 Tillgång till kultur och information

Sammanfattning

Arbetet med att öka funktionshindrade personers tillgång till kultur

och information bör fortsätta.

Regeringen har gett Statens kulturråd i uppdrag att utarbeta ett

handlingsprogram för att främja funktionshindrade personers möjlig-

heter att delta i kulturlivet.

De statliga insatserna for funktionshindrade på kulturområdet har

främst varit stöd till produktion av anpassad litteratur, nyhetsinformation

och kultur. Inom den statliga kulturbudgeten avsätts ca 200 miljoner

kronor för sådana ändamål. Medlen är avsedda för Talboks- och punkt-

skriftsbiblioteket (TPB), Stiftelsen lättläst nyhetsinformation och littera-

tur, Sveriges dövas riksförbunds medieverksamhet - Dövas TV samt till

radio- och kassettidningar genom Taltidningsnämnden.

Inom ramen för TPB:s verksamhet har utvecklingen av punktskriften,

forskningen kring bilder för synskadade och användningen av digital

teknik i produktion och kommunikation väckt stort internationellt in-

tresse. TPB har bl.a. utvecklat en prototyp till en digital talbok, Digital

Audiobased Information System (DAISY). Den digitala talboken innebär

att utbudet och kvaliteten av litteratur förbättras avsevärt framförallt för

synskadade personer. Synskadade högskolestuderande kan t.ex. häri-

genom få sin kurslitteratur mer tillgänglig på grund av bättre sök-

metoder. Den analoga kassetten kommer troligen att försvinna på sikt.

TPB och andra blindbibliotek i världen förbereder sig för ett teknikbyte.

Förutsatt att biblioteken kan enas om ett nytt gemensamt digitalt talboks-

system för framtiden, planerar TPB under perioden 1997 - 1999 att

påbörja nyproduktion av digitala talböcker inom oförändrade budget-

ramar samt överföra de gamla analoga masterbanden till digitala

original. Till en början kommer mediet att vara en CD-ROM skiva. I

framtiden kan andra distributionskanaler användas i takt med att den

digitala tekniken utvecklas och får spridning.

Verksamheten med radio- och kassettidningar eller s.k. taltidningar på

dagspressområdet har varit under uppbyggnad under 1990-talet. År 1996

gavs sammanlagt 80 dagstidningar ut som taltidningar. Radiosända ana-

loga tidningar som tas emot med särskilda mottagare nattetid är den

36

dominerande formen av taltidningar. Utvecklingsverksamhet pågår för att

förbättra tekniken för digitala taltidningar. Det gäller bl.a. förbättringar

av talsyntesen och former för sökning och interaktivitet. En förstudie

genomförs för närvarande om möjligheterna att utveckla ett nytt digitalt

taltidningssystem baserat på öppna standarder. Studien skall lämnas till

Kulturdepartementet i maj 1997.

I sändningstillstånden för programbolagen Sveriges Television AB,

Sveriges Radio AB och Utbildningsradio AB regleras att program-

bolagen skall ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade.

Villkoren för dessa bolag att sända rikstäckande television och ljudradio

har nyligen skärpts när det gäller ansvaret för att göra programmen till-

gängliga för dessa grupper. För tillståndsperioden 1997 - 2001 anges att

programbolagen är skyldiga att beakta funktionshindrade personers be-

hov, att program skall produceras för speciella målgrupper samt att bo-

lagen, genom att utnyttja befintlig och ny teknik, under perioden skall

öka möjligheterna för funktionshindrade personer att ta del av program-

men.

I TV4 AB:s sändningstillstånd anges att TV4 skall göra stora under-

hållningsprogram och svensk TV-dramatik tillgängliga för funktions-

hindrade i minst samma utsträckning som under år 1996. Verksamheten

skall under tillståndsperioden 1997 - 2001 utökas i den mån nya tek-

niska förutsättningar gör detta möjligt inom ramen för oförändrade kost-

nader.

Regeringens anser att arbetet med att öka funktionshindrade personers

tillgång till kultur- och informationsutbudet bör fortsätta. Viktiga delar

av kulturlivet bedrivs i institutionella former. Institutionernas insatser för

funktionshindrade personer varierar dock och fortfarande är verksam-

heten vid många kulturinstitutioner inte tillgänglig för personer med

funktionshinder. Det gäller såväl anpassningen av själva verksamheten

som det faktiska tillträdet till lokalerna.

En samlad information om vad som idag görs för funktionshindrade

inom kulturområdet och en samlad kunskap om vilka möjligheter som

finns att öka tillgängligheten saknas. Regeringen uttalade därför i propo-

sitionen 1996/97:3 om kulturpolitik att en översyn inom området är

nödvändig. Mot bakgrund av detta har regeringen uppdragit åt Statens

kulturråd att kartlägga dagens situation för funktionshindrade på kultur-

området. Kartläggningen skall, så långt det är möjligt, omfatta såväl

myndigheter och institutioner som övriga organisationer med statligt

verksamhetsstöd inom kulturområdet och avse handikappaspekter på

utbud, tillgänglighet, möjligheter till aktivt deltagande och information.

De faktorer som gör det svårt för funktionshindrade personer att delta i

kulturlivet skall också identifieras och analyseras. Utifrån kartläggningen

skall Statens kulturråd utarbeta ett handlingsprogram för att främja funk-

tionshindrades deltagande i kulturlivet. I handlingsprogrammet skall mål

på både kortare och längre sikt presenteras och konkreta åtgärder före-

slås. Arbetet kommer att bedrivas i nära samarbete med handikapporga-

nisationer, kulturinstitutioner, studieförbund, folkhögskolor, folkrörelser

Skr. 1996/97:120

37

och berörda myndigheter. Statens kulturråd skall redovisa sitt uppdrag Skr. 1996/97:120

till regeringen i mars 1998.

12 Handikappfrågorna i ett internationellt

perspektiv

12.1 FN

Sammanfattning

Sverige har verkat aktivt såväl inom FN som genom det bilaterala ut-

vecklingssamarbetet för att förbättra situationen för personer med

funktionshinder. Detta arbete bör intensifieras och få fortsatt stöd.

Sverige har länge varit aktivt och pådrivande inom FN i handikapp-

frågor och under många år medverkat till att stärka FN:s handikapp-

aktiviteter genom att ställa särskilda medel till förfogande i form av

expertstöd och projektmedel. Det gäller t.ex. i samband med det interna-

tionella handikappåret 1981, antagandet av FN:s världsaktionsprogram

för handikappade 1982 och i genomförandet av FN:s handikappårtionde

1983-1992. Dessa initiativ ledde till en markant ökning av åtgärder för

att förbättra situationen för människor med funktionshinder runt om i

världen, inte minst genom att starka handikapporganisationer upprättades

på många håll. Som ett resultat av handikappårtiondet antogs FN:s

standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder del-

aktighet och jämlikhet av medlemsländerna år 1993.

Arbetet med genomförandet av standardreglerna övervakas av en sär-

skild rapportör som utsetts av FN. Till sin hjälp har denne en expert-

panel som består av tio ledamöter från olika delar av världen, vilka

representerar internationella handikapporganisationer. Den särskilde

rapportörens verksamhet har hittills i stort sett inte fått några medel från

FN:s reguljära budget utan är beroende av extrabudgetära bidrag från

medlemsländerna, för närvarande från bl.a. Sverige, övriga nordiska

länder, Nederländerna, Italien, Kina och USA. Sverige har nyligen med-

verkat till att en resolution antagits av FN:s sociala utvecklingskom-

mission med syfte att stärka det politiska stödet för och de finansiella

resurserna till handikappaktivitetema. Resolutionen ger ett starkt stöd för

det arbete som FN:s särskilde rapportör utför. I resolutionen rekommen-

deras FN:s Ekonomiska och Sociala Råd att förlänga den särskilde

rapportörens mandat för ytterligare tre år (1998-2000).

Enligt regeringens bedömning är det angeläget att den svåra ekono-

miska situation som FN nu befinner sig i inte får försvåra eller försena

arbetet för personer med funktionshinder och förverkligandet av FN:s

standardregler. Regeringen kommer att stödja den särskilde rapportörens

arbete och aktivt verka för att handikappfrågornas ställning stärks inom

38

hela FN-systemet, d.v.s. inom FN-sekretariatet och i t.ex. UNDP, Skr. 1996/97:120

UNICEF, UNESCO, WHO och ILO.

12.2 Sida

Sammanfattning

Sidas bistånd inom handikappområdet har bidragit till att förbättra

förhållandena för personer med funktionshinder. Sida bör vidareut-

veckla detta arbete. För närvarande gör Sida en översyn av biståndet

inom handikappområdet. Det är angeläget att denna översyn inriktas

på att få till stånd en koncentration och integration av insatserna för

att få största möjliga effekt av befintliga resurser.

Sida har under ca 15 år, bl.a. med hänvisning till FN.s världsaktions-

program på området, verkat för att integrera insatser till förmån för

funktionshindrade personer i sin biståndsverksamhet. Insatserna har in-

riktats på förebyggande åtgärder och rehabilitering; på senare tid särskilt

s.k. “Community Based Rehabilitation” (CBR). Sidas insatser omfattar

bl.a. människor som skadats till följd av väpnade konflikter och männi-

skor med psyko-sociala skador.

Sida stöder såväl globala insatser, genom WHO.s rehabiliteringsenhet,

UNDP:s handikapprogram och SHIA, som medicinska forskningspro-

gram i bl.a. Lund, Uppsala, Nairobi och på Sri Lanka. Dessutom finan-

sierar Sida flera mindre bilaterala insatser inom ramen för hälsobiståndet

bl.a. i Zimbabwe, Kenya och Gaza/Västbanken och ger bidrag till CBR-

projekt genom svenska enskilda organisationer i bl.a. Ghana, Vietnam,

Jemen och Kap Verde.

Sida gör för närvarande en översyn av sitt bistånd på handikappom-

rådet. Två viktiga utgångspunkter i detta arbete är integration och kon-

centration. Syftet är att med begränsade administrativa och ekonomiska

resurser, integrera arbetet inom handikappområdet i biståndet i stort och

begränsa antalet mottagarländer.

12.3 EU

Sammanfattning

Handikappolitiken skall också i fortsättningen vara en nationell ange-

lägenhet i vårt land och en del av den välfärdspolitiken. Arbetet inom

handikappområdet på gemenskapsnivå bör inrikta sig på erfarenhets-

och informationsutbyte mellan medlemsländerna och på frågor som

rör införlivandet av handikappaspekter i gemenskapens egna politik-

områden. Den svenska Helios-kommittén skall i fortsättningen funge-

ra som en samrådsgrupp för handikappfrågor inom Europasamarbetet.

39

EG saknar tydlig kompetens på handikappområdet. Samarbetet som

direkt rör personer med funktionshinder har fram t.o.m. den

31 december 1996 skett genom det s.k. Helios Il-programmet, som var

EU:s handikapprogram. Programmet byggde i stor utsträckning på er-

farenhets- och informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Sverige har

deltagit fullt ut i programmet sedan år 1995. För att samordna Sveriges

aktiviteter med anledning av Helios Il-programmet tillsatte regeringen i

april 1995 en svensk Helios-kommitté. Kommitténs uppgift var att

bereda, samordna och informera om de svenska insatser som skulle

komma att genomföras inom programmet samt att vara ett rådgivande

organ till regeringen. Kommittén bestod av representanter för olika

departement, myndigheter, kommun- och landstingsförbund samt handi-

kapporganisationerna. EU:s Helios II- program har nu upphört och

någon omedelbar fortsättning planeras inte.

Visst samarbete inom handikappområdet sker också med stöd av medel

inom ramen för Europeiska socialfonden. Employment är ett s.k. gemen-

skapsinitiativ inom ramen för Europeiska socialfondens mål 3-program.

Syftet är att genom utvecklingsprojekt, som genomförs i samarbete med

andra medlemsländer, förbättra möjligheterna till arbete för personer

med funktionshinder, utsatta grupper och ungdomar samt att uppnå jäm-

ställdhet på arbetsmarknaden mellan kvinnor och män. Delprogrammet

Horizon har direkt inriktning på personer med funktionshinder och deras

möjligheter till sysselsättning. Sverige deltar med en rad projekt i detta

delprogram.

Handikappfrågorna behandlas också inom ramen för olika sakområden.

Det finns ca 40 miljoner människor inom EU som har ett funktions-

hinder. Många av de beslut som genomförs på gemenskapsnivå berör i

hög grad personer med funktionshinder. Det är därför angeläget att åt-

gärder vidtas på denna nivå för att behovet av tillgänglighet, delaktighet

och lika möjligheter för funktionshindrade skall kunna tillgodoses. Rege-

ringen aktualiserade av denna anledning handikappfrågorna i sin skrivel-

se till riksdagen inför EU:s regeringskonferens 1996. (skr 1995/96:30).

Regeringen säger där följande:

"För att det skall vara en reell möjlighet också för människor med

funktionshinder att tillgodogöra sig vinsterna med den inre mark-

nadens fyra friheter är det viktigt att handikappfrågorna uppmärk-

sammas vid regeringskonferensen. Handikappaspektema bör enligt

regeringens mening beaktas i alla relevanta EG-beslut utan att EG

får kompetens att lagstifta om handikappolitik."

Socialutskottet instämde i regeringens uppfattning och utrikesutskottet

ställde sig i sin tur bakom socialutskottets yttrande.

Då handikappfrågorna har behandlats på regeringskonferensen har

Sverige verkat för olika förslag med ovanstående inriktning. Sverige

kommer också i fortsättningen att agera utifrån dessa utgångspunkter.

Sverige har således haft ambitionen att inom EU arbeta för att funk-

tionshindrade personer behov beaktas när gemenskapen fattar beslut

Skr. 1996/97:120

40

inom ramen för fördraget samtidigt som medlemsstaternas rätt att själva

utforma handikappolitiken respekteras fullt ut.

Sverige har också aktivt arbetat för att FN:s standardregler för att till-

försäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet

skall vara vägledande för arbetet med handikappfrågor på gemenskaps-

nivå samt agerat till förmån för ökad representation av funktionshindrade

personer i EU-samarbetet.

I december 1996 antog Ministerrådet och företrädarna för medlems-

staternas regeringar, församlade i rådet, en resolution om lika möjlig-

heter för personer med funktionshinder (97/C 12/01). Resolutionen är i

princip ett ställningstagande för att i unionen och dess medlemsstater

arbeta efter de principer som fastställts i FN:s standardregler. Rådet

uppmanar också i resolutionen medlemsstaterna att integrera handikapp-

frågorna i alla relevanta politikområden. Resolutionen kan ses som ett

led i en europeisk strategi på handikappområdet.

Enligt regeringens bedömning har den svenska Helioskommittén varit

ett bra instrument för erfarenhetsutbyte och information mellan berörda

departement, myndigheter, handikapporganisationer m.fl. En samsyn på

handikappffågoms hantering på gemenskapsnivå håller på att växa fram.

Kommitténs arbete har dock varit tidsbegränsat och avsett enbart EU:s

handikapprogram. Enligt regeringens uppfattning bör kommittén fortsätta

sitt arbete som en samrådsgrupp för handikappfrågor inom Europasam-

arbetet. Regeringen har därför genom beslut den 6 mars 1997 förlängt

kommitténs arbete t.o.m. den 30 juni 1998.

Skr. 1996/97:120

13 Handikappinstitutet

Sammanfattning

Handikappinstitutet är samhällets centrala organ i frågor om hjälp-

medel för personer med funktionshinder. Regeringen avser att åter-

komma till riksdagen med förslag om Handikappinstitutets framtida

verksamhet, organisation och finansiering.

Handikappinstitutet är samhällets centrala organ inom hjälpmedelsom-

rådet. Det övergripande målet för institutets verksamhet är att medverka

till att öka livskvalitén för personer med funktionshinder genom bra

hjälpmedel och ökad tillgänglighet i samhället. Handikappinstitutets

centrala uppgift att samordna och främja forskning och utveckling anges

i propositionen (1996/97:5) Forskning och samhälle. Handikappinstitutet

drivs för närvarande av landstingen och staten gemensamt. Institutets

rättsliga ställning är dock oklar.

Ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för den dagliga livsföringen

och hjälpmedel för vård och behandling var t.o.m. år 1991 i princip

samlat hos landstingen. Genom Ädelreformen år 1992 fick kommunerna

41

ansvar för viss sjukvård och därmed också ansvar för att tillhandahålla

hjälpmedel för personer med funktionshinder. Kommunernas åtaganden

varierar mellan olika delar av landet beroende på vilka överenskommel-

ser som träffats med landstingen. Totalt sett anses kommunerna numera

svara för mer än hälften av den hjälpmedelsförsörjning som sker enligt

hälso- och sjukvårdslagen.

Mot bakgrund av de ovan nämnda förändringarna i ansvarsfördelningen

inom hjälpmedelsområdet tillkallade regeringen i december 1995 en

särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande Handikapp-

institutet (Dir. 1995:161). Huvuduppgiften var att pröva vilka föränd-

ringar som borde genomföras i fråga om institutets verksamhet, organi-

sationsform och finansiering med anledning av att landstingen och kom-

munerna numera har ett gemensamt ansvar för att tillhandahålla hjälp-

medel. Utredaren överlämnade i december 1996 betänkandet Handikapp-

institutet för bra hjälpmedel och ökad livskvalitet (SOU 1996:174).

Utredaren föreslår ingen förändring av Handikappinstitutets uppgifter.

En tydligare organisatorisk form föreslås genom att en ideell förening

bildas av staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet

som huvudmedlemmar och finansiärer. Ett andrahandsaltemativ finns

som innebär att institutet tills vidare drivs enbart av staten och Lands-

tingsförbundet.

Förslaget har remissbehandlats. Regeringen avser att senare lägga för-

slag till riksdagen om Handikappinstitutets framtida verksamhet, organi-

sation och finansiering.

Skr. 1996/97:120

14 Nationell samordningskommitté i

handikappfrågor

Sammanfattning

Frågan om en nationell samordningskommitté i handikappfrågor bör

bedömas av den särskilde utredare som avses tillkallas för att ut-

värdera Handikappombudsmannen.

I FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsned-

sättning delaktighet och jämlikhet tas frågan om nationella samordnings-

kommittéer upp. I regel nummer 17, som handlar om samordning, sägs

bl.a. att staterna är ansvariga för att nationella samordningskommittéer

eller liknande organ inrättas, som säkerställer att handikappfrågorna

samordnas. Handikapporganisationerna föreslås få ett betydande inflytan-

de i en sådan kommitté.

Ett samordningsorgan av den karaktär som beskrivs i FN:s standard-

regeler finns inte i Sverige i dag. Den statssekreterargrupp som finns

inom regeringskansliet för att samordna regeringens hantering av handi-

kappfrågorna kan inte sägas motsvara den samordningskommitté som

42

standardreglerna föreslår. Inte heller Handikappombudsmannen, med den

inriktning och de uppgifter Handikappombudsmannen har i dag, passar

utan vidare in i en sådan beskrivning.

Regeringen anser att också frågan om ett nationellt samordningsorgan

då bör prövas.

Enligt regeringens proposition (1993/94:219) Handikappombudsman

skall myndighetens verksamhet utvärderas efter en treårsperiod. Rege-

ringen har därför för avsikt att under hösten 1997 tillkalla en särskild

utredare med uppgift att genomföra en utvärdering av Handikappom-

budsmannens verksamhet under myndighetens tre första år samt föreslå

inriktning för ombudsmannens verksamhet under kommande år. Frågan

om en nationell samordningskommitté i handikappfrågor bör bedömas i

det sammanhanget.

Skr. 1996/97:120

15 Allmänna arvsfonden

Sammanfattning

Allmänna arvsfonden bör liksom hittills prioritera projekt som syftar

till att öka medvetandet om olika funktionshinder, ökat självbestäm-

mande och oberoende för personer med funktionshinder och på

projekt med inriktning på kvinnor med funktionshinder.

Hög prioritet bör i kommande arvsfondssatsningar ges projekt som

syftar till att öka tillgängligheten i bostäder, publika lokaler, miljö,

kommunikationer och olika kommunala verksamheter. Handikapp-

organisationerna bör med stöd av fonden få möjlighet att i samverkan

med bl.a. Boverket och Handikappinstitutet utforma ett särskilt till-

gänglighetsprogram.

Sådana utvecklingsprojekt som syftar till att påskynda utvecklingen

av läromedel i teckenspråk, framförallt inom vuxenutbildningsom-

rådet, bör stödjas.

Stödet ur Allmänna arvsfonden skall medverka till att stärka den

sociala välfärden för fondens målgrupper. Genom stöd ur arvsfonden har

föreningar och andra organisationer under årens lopp kunnat förverkliga

nya idéer och visioner som förbättrat situationen för barn, ungdomar och

personer med funktionshinder. Det har gällt verksamheter som före-

ningar och organisationer själva svarat för och som kompletterat verk-

samhetsformer i samhällets regi men också verksamhetsformer som

samhället svarar för men som brukarorganisationema fått ett ökat in-

flytande över.

Under de senaste åren har många projekt som stötts av fonden syftat

till att öka medvetandet hos beslutsfattare och olika personalgrupper om

olika funktionshinder. Projekt som syftar till ökat självbestämmande och

43

oberoende för personer med funktionshinder har också prioriterats lik-

som projekt som har inriktning på kvinnor med funktionshiner.

Regeringen anser att projekt med ovan nämnda inriktning bör priorite-

ras också i framtiden.

Ett område som enligt regeringens uppfattning bör få hög prioritet i

kommande arvsfondssatsningar är projekt som syftar till att öka tillgäng-

ligheten i bostäder, publika lokaler, miljö, kommunikationer och olika

kommunala verksamheter. Regeringen anser att det behöver göras en

samlad satsning på utvecklings- och förnyelsearbete i kommunerna när

det gäller tillgängligheten i vid bemärkelse. Handikapporganisationernas

roll är här av stor betydelse för att kunskapen och informationen om

behov och lösningar skall komma beslutsfattare, arkitekter, byggherrar

m.fl. till del.

Handikapporganisationerna bör med stöd av fonden få möjlighet att i

samverkan med bl.a. Boverket och Handikappinstitutet utforma ett sär-

skilt tillgänglighetsprogram. En del av medlen bör avsättas direkt för

handikapporganisationerna och användas för att öka informationen till

handikapporganisationernas medlemmar, kommuner, byggbransch, arki-

tekter och andra som arbetar med plan- och byggffågor om hur brister i

tillgängligheten kan avhjälpas.

Ett annat eftersatt område är utvecklingen av studiematerial och läro-

medel inom teckenspråksområdet. Behovet av studiematerial är här stort

inom alla utbildningsformer. Det finns, enligt regeringens uppfattning,

ett stort behov både av utveckling av nya och bättre läromedel och av

samordning inom området. Regeringen anser att det är viktigt att utveck-

lingsprojekt startas som syftar till att påskynda utvecklingen av läro-

medel i teckenspråk, framförallt inom vuxenutbildningsområdet. Det är

också angeläget att få en samordning av produktionen av material om

teckenspråket och en samlad information på området. Enligt regeringens

mening är det önskvärt att sådant projektarbete kan inledas omedelbart.

Skr. 1996/97:120

44

Socialdepartementet

Skr. 1996/97:120

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson,

Freivalds, Wallström, Tham, Asbrink, Schori, Andersson, Winberg,

Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall,

Ahnberg, Pagrotsky, östros, Messing

Föredragande: statsrådet Wallström

Regeringen beslutar skrivelse 1996/97:120 om handikappolitik

45