Prop. 1997/98:145D1

Bilagor

Bilagor till kapitel 2 Sid

Angående ärendet och dess beredning 3

bilagor 1 56

Bilaga till kapitel 4.1

Tidigare mål och beslut, bilaga 57 113

Bilaga till kapitel 12

Protokolltext, bilaga 58 151

Bilaga till kapitel 13

Konventionstext bilaga 59 158

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4765

Ren luft och gröna skogar

Ren luft och gröna skogar 18 nya mål för vår miljö

I Naturvårdsverkets förslag, rapport Ren luft och gröna skogar

presenteras Vision, Miljömål, Strategier, Målstyrning,

Kostnadseffektiva åtgärder för att nå målen (metodbeskrivning),

Uppföljning av miljömålen, Hur andra länder målar sin miljö samt

Kunskapsbehov.

Visionen är att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. De nya miljö-

målen beskriver den kvalitet i miljön som vi önskar nå för att ha en

hållbar utveckling och det tillstånd för miljö, hälsa och naturresurser som

eftersträvas långsiktigt.

Sverige har idag 167 miljömål som Naturvårdsverket delat in efter

tretton miljöhot. Naturvårdsverket har haft i uppdrag att systematisera,

samordna och uppdatera dessa mål. I Naturvårdsverkets nya förslag är de

övergripande målen 18 stycken miljökvalitetsmål och de delas in i en ny

tredelad struktur efter; Lagerresurser, Användning av mark och vatten

och Föroreningar. Genom att presentera målen i denna tredelade struktur

belyses tydligare vilket problem i miljön som målet är kopplat till.

Strukturen ger också möjlighet att visa vad som är det begränsande i en

aktivitet, det vill säga vad som är det mest akuta problemet inom ett

område.

Miljömålen är så långt som möjligt konkretiserade i kvantitativa

termer, de är långsiktiga, mer lättförståeliga, mätbara och

uppföljningsbara samt pådrivande. För varje miljömål beskrivs mål för

åtgärder (etappmål) och aktörer.

Naturvårdsverkets namn på de 18 miljömålen är:

gröna skogar,

ett rikt odlingslandskap,

storslagen fjällmiljö,

hav i balans,

levande sjöar och vattendrag,

gott grundvatten,

myllrande våtmarker,

en god bebyggd miljö,

fosfor i kretslopp,

värdefullt naturgrus sparas,

metaller i kretslopp,

begränsad klimatpåverkan,

skyddande ozonskikt,

bara naturlig försurning,

ren luft,

Ingen övergödning,

giftfri miljö och

säker strålmiljö.

Mål för olika åtgärder (etappmål) är steg på vägen mot att nå miljö-

målet, de är mer preciserade och kortsiktiga. Etappmålen anger t.ex. hur

stora mängder av olika ämnen som får släppas ut eller pekar ut behov av

förändringar eller åtgärder i samhället. Etappmålen är så långt som

möjligt tidsbestämda och uppföljningsbara samt sektorsövergripande. De

pekar inte direkt ut medel eller åtgärd men anger vilka aktörer som bör

handla. Det är viktigt att betona att etappmålen i de flesta fall inte är

tillräckliga för att uppnå miljömålen utan etappmålen måste ständigt

kompletteras. Etappmålen är oftast inte heller heltäckande för problem-

området utan behövs kompletteras av mål fastställda av aktörer inom

berörda sektorer.

Miljömålen tar endast upp önskvärda kvaliteter i miljön. Mål om

medel och strategier för att nå dessa kvaliteter har ej angetts men det är

viktigt att regeringen eller grupper av aktörer gör detta i olika

sammanhang. Exempel på strategier är energibesparing och

effektiviseringar, ökad återanvändning och återvinning av produkter och

material samt en god samhällsplanering.

En viktig nyhet i förslaget är att målen nu ska vara uppföljningsbara.

En bra uppföljning visar om samhället är på väg åt rätt håll mot målet

och hur fort det går. Ansvaret för uppföljningen av de nationella

miljömålen måste delas mellan miljömyndigheterna, och mellan

myndigheterna och aktörer inom olika samhällssektorer.

Naturvårdsverkets revidering och nya förslag innebär mer konkret att

flera mål har tagits bort. Det gäller framför allt mål för områden där

tydlig lagstiftning finns, mål som berör endast enstaka aktörer och mål

som redan är uppfyllda. Vidare har nya måldatum satts, målen har

förenklats och förtydligats samt gjorts mer uppföljningsbara. Förslag på

mått för uppföljning har Naturvårdsverket verket redovisat den 16

december 1997 (enligt uppdrag).

Naturvårdsverket föreslår att flera miljömål skärps. T.ex. för att nå

målet om begränsad klimatpåverkan, behöver utsläppen av koldioxid i en

första etapp minska med 20 % till år 2020. Även mål som Bara naturlig

försurning går längre än tidigare beslutade mål. Åtgärdsmålen innebär

t.ex. en ytterligare minskning av utsläppen av svaveldioxid med 25 % till

år 2010 och en minskning av kväveoxidutsläppen med ytterligare 40 %

till år 2005 och med 70 % till år 2020 (räknat från 1995 års nivå).

Visionen

En ekologiskt hållbar utveckling

Miljöpolitikens syfte

Skydda människors hälsa

Bevara den biologiska mångfalden

Hushålla med naturresurser

Skydda natur- och kulturlandskap

Lagerresurser

Miljömålen

Användning av mark

och vatten

Föroreningar

Fosfor i kretslopp

Värdefullt naturgrus

sparas

Metaller i kretslopp

Gröna skogar

Ett rikt

odlingslandskap

Storslagen fjällmiljö

Hav i balans

Levande sjöar och

vattendrag

Gott grundvatten

Myllrande

våtmarker

En god bebyggd

miljö

Begränsad

klimatpåverkan

Skyddande

ozonskikt

Bara naturlig

försurning

Ren luft

Ingen övergödning

Giftfri miljö

Säker strålmiljö

Strategierna

Energieffektivisering

Minskad materialanvändning

Kretsloppsanpassning

Avfallshantering

Kunskap

Konsumentpåverkan

Principer , ex. försiktighetsprincipen

Miljöledningssystem

Fysisk planering

Internationellt arbete

Förteckning över remissinstanserna avseende

Naturvårdsverkets rapport 4765 Ren luft och gröna

skogar

Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk, Kust-

bevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap, Fortifikationsverket,

Försvarets Materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen,

Folkhälsoinstitutet Banverket, Vägverket, Statens Institut för kommuni-

kationsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB)

Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk,

Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet,

Stockholms universitet, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruks-

verk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets

forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),

Centrum för biologisk mångfald, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),

Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riks-

muséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges

geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för

ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Glesbygdsverket,

Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne

län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän, Länsstyrelsen i Gävleborgs

län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,

Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens

Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för

biologisk mångfald, Forskningsrådsnämnden, Institutet för vatten- och

luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka

kommun, Stockholms kommun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun,

Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro

kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Piteå kommun,

Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns

landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland, Länsmuséet i

Kristianstad, Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet,

Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges

Industriförbund, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,

Hushållnings-sällskapens förbund, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska

Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisationen

SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska

Arbetsgivarföreningen, Bilindustriföreningen, Bygg-sektorns

Kretsloppsråd, Chalmers Tekniska högskola, Fältbiologerna, Föreningen

Skogsindusrierna, Greenpeace, ICA förbundet, Jernkontoret, Jägarnas

riksförbund - landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskin-

entreprenörerna, Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000,

SIS Miljömärkning, Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studie-

främjandet, Svenska Gruvföreningen, Svenska Kyrkans

Riksorganisation, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska

Transportarbetar-förbundet, Svenska elleverantörer, Sveriges

Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges

livsmedelsindustriförbund, Sågverkens Riksförbund, Villaägarnas

Riksförbund, Världsnaturfonden.

Naturvårdsverkets sammanfattning av skriften Vem

förorenar Sverige

Sverige och andra länder i Europa brottas med många former av

allvarliga luft- och vattenburna miljöproblem. I denna rapport behandlas

växthuseffekten, ozonuttunning, försurning, tätortsluft & marknära ozon,

övergödning, miljögifter (metaller och organiska miljögifter) och

strålning. En klar bild över belastning orsakad av konsumtion och

kvittblivning av varor och material saknas, vilket medför att denna

belastningskälla inte kunnat rangordnas i förhållande till andra. Av de

källor som belysts i denna rapport är industri, transporter och energi de

samhällssektorer som bidrar mest till problemen. Av stor vikt för vissa av

problemen är även jordbruk (övergödning, bekämpningsmedel), avlopp

(övergödning, metallbelastning), byggnation (radon) och arbetsmaskiner

(marknära ozon).

Stora problem med övergödning och dålig tätortsluft har funnits i

hundratals år i Europa. Andra luft- och vattenburna miljöproblem började

nå omfattande proportioner först i slutet av 1800-talet eller under första

årtiondena av 1900-talet. Numera är knappast något område av Europa

helt förskonat från luft- och vattenburna miljöproblem.

Sveriges miljöproblem orsakas i många fall i första hand av egna

utsläpp. Många andra länder påverkar Sveriges miljö på olika sätt i olika

omfattning.

För strålning, luftkvalitet i tätorter och övergödning av sjöar är den

svenska andelen högre än 70 %. I vissa fall är dock det svenska bidraget

litet. För klimatförändringar är det svenska bidraget till utsläpp av

växthusgaser i världen cirka 0,2 % och vårt bidrag är också procentuellt

sett blygsamt i fråga om utsläpp som orsakar uttunning av ozonskiktet.

Tyskland påverkar Sverige mycket i fråga om försurning och marknära

ozon. Storbritannien är av betydelse i fråga om försurning och marknära

ozon, Polen har betydelse till exempel för försurning och metaller,

Danmark för övergödningen av Kattegatt och Ryssland för

växthuseffekten. USA dominerar klart i fråga om växthuseffekten och

ozonuttunningen.

Under de senaste 10-25 åren har en måttlig till kraftig minskning av

utsläpp/läckage skett för de flesta luft- och vattenburna ämnen med

negativ effekt på miljön och hälsa i Sverige. Störst och mest långvarig

har minskningen varit för utsläpp av metaller och hälsofarliga ämnen i

tätorter. Stora minskningar kan konstateras för utsläpp av försurande

svaveldioxid och flera organiska miljögifter som PCB och dioxiner.

Blygsam har minskningen varit för ämnen som orsakar marknära ozon

och för strålning (genomsnittlig individdos) är det tveksamt om någon

minskning skett. För de flesta ämnen med negativa miljöeffekter i

Sverige bedöms den minskade trenden för utsläpp/läckage hålla i sig

under de kommande 5-10 åren. För koldioxid är det tveksamt om en

minskning kommer att ske.

Trots i många fall påtagliga förbättringarna i fråga om utsläpp så tar

det i de flesta fall lång tid innan effekterna i miljön är lika påtagliga.

Endast i fråga om övergödning av sjöar och organiska miljögifter i

rovdjur kan stora förbättringar i miljön konstateras i Sverige. Positiva

tendenser finns för försurning i del sjöar och korrosion på olika material.

Den förbättrade luftkvaliteten i våra tätorter torde ha medfört påtagligt

minskade hälsoproblem. Samtidigt misstänks dock luftföroreningar i

tätorter ha del i att mer än dubbelt så många invånare i Sverige har astma

eller allergi än för tjugo år sedan. Sett 5-10 år framåt i tiden torde

ytterligare förbättringar av miljösituationen i Sverige kunna ske också

innefattande miljöproblem som marknära ozon och metaller. Däremot är

det osäker om ozonuttunningen minskat och det samma gäller för

strålning. För växthuseffekten kan det dröja hundratals år innan den

pågående uppvärmningen hejdats.

Påverkan på Sverige från andra länder kommer inte bara via

gränsöverskridande luft- och vattentransporter. En tredje väg är de varor

och produkter vi importerar. Denna spridningsväg är föga undersökt och

skadorna på miljö är svårbedömda. Vi har överhuvudtaget mycket dålig

kunskap om hur stora miljöproblem som orsakas eller i framtiden kan

orsakas av den mängd kemikalier och metaller som finns i varor och

produkter.

Många av de miljöfarliga ämnen vi släpper ut i Sverige hamnar till viss

del i andra länder eller i internationellt vatten. För flera områden i våra

grannländer och för Östersjön är de svenska bidraget av betydelse för

miljösituationen. Sverige står för 5-10 % av övergödningen av Östersjön,

och upp till 15 % av övergödning i delar av marken i Finland, Danmark

och Norge. Försurande svavelutsläpp i Sverige bidrar med högst 5 % av

den totala belastningen i södra Finland och södra Norge.

Sju internationella fora framstår som extra viktiga för de svenska

arbetet med att åtgärda utsläpp till luft och vatten. Dessa är EU,

Luftkonventionen (CLRTAP, luftburna miljöproblem), Klimat-

konventionen, Wienkonventionen (ozonskiktet), Helsingfors-

kommissionen (HELCOM, Östersjön), Oslo/Pariskommissionen

(OSPAR, Nordostatlanten) och Nordsjökonferenserna. Av dessa har EUs

betydelse ökat mest under senare år.

Förteckning över remissinstanserna avseende

Naturvårdsverkets skrift Vem förorenar Sverige?

Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk,

Kustbevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap,

Fortifikationsverket, Försvarets Materielverk, Försvarets

forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket,

Vägverket, Statens Institut för kommunikationsanalys (SIKA),

Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Sjöfartsverket,

Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska

centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet, Stockholms

universitet, Chalmers Tekniska högskola, Institutet för framtidsstudier,

Statens jordbruksverk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs-

och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges

lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för biologisk mångfald,

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen,

Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riksmuséet, Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning

(SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll

(SWEDAC), Glesbygdsverket, Boverket, Byggforskningsrådet,

Lantmäteriverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,

Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän,

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,

Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens

Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för

biologisk mångfald, Forskningsnämnden, Institutet för vatten- och

luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka

kommun, Stockholms kommmun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun,

Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro

kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Piteå kommun ,

Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns

landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland,

Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet, Grossistförbundet

Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,

Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,

Hushållningssällskapens förbund, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska

Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens

centralorganisation TCO, Sveriges Akademikers Centralorganisationen

SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige LO, Svenska

Arbetsgivarföreningen SAF, Bilindustriföreningen, Byggsektorns

Kretsloppsråd, Fältbiologerna, Föreningen Skogsindusrierna,

Greenpeace, ICA förbundet, Jernkontoret, Jägarnas riksförbund -

landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskinentreprenörerna,

Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000, SIS

Miljömärkning,

Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Svenska

Gruvföreningen, Svenska Kyrkans Riksorganisation, Svenska

Renhållningsverksföreningen, Svenska Transportarbetarförbundet,

Svenska elleverantörer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges

Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund, Sågverkens

Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund, Världsnaturfonden,

Sammanfattning av Grundvattenutredningens

delbetänkande (SOU 1994:97) Reglering av

vattenuttag ur enskilda brunnar

Utredningen behandlar i detta delbetänkande frågan om reglering av

vattenuttag ur enskilda brunnar i områden med risk för vattenbrist eller

saltvatteninträngning. Som bakgrund till utredningens överväganden och

förslag redovisas i avsnitt 2 översiktligt vissa uppgifter om grundvattnet i

Sverige. Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en

förnybar naturresurs i ständig rörelse. Nybildning av grundvatten sker

när nederbörden är större än avdunstningen från markytan och

växtligheten. En grundvattenförekomsts storlek beror på många olika

faktorer. Av avgörande betydelse är områdets areal, nederbörden och de

geologiska förhållandena. För Sveriges vattenförsörjning är grundvatten

av stor betydelse. Den kommunala vattenförsörjningen sker till ca en

fjärdedel med utnyttjande av naturligt grundvatten. Den enskilda

vattenförsörjningen är helt beroende av grundvatten.

Grundvatten förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Grund-

vattenförekomsterna i jordlager i Sverige är i allmänhet jämförelsevis

små. De största vattenvolymerna finns i de sand- och grusavlagringar

som bildades under den senaste nedisningen. Jämfört med t.ex. konti-

nentala Europa är också grundvattenförekomsterna i Sveriges berggrund

begränsade. Det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund förekommer i

sprickor. I vissa yngre sedimentära lager av kalksten och sandsten finns

dock förutsättningar för stora grundvattenuttag.

En betydande del av hushållens vattenbehov tillgodoses genom enskild

vattenförsörjning. Ca 1,2 miljoner permanentboende baserar sin vatten-

försörjning på vatten från egna brunnar. Om fritidsboende tas med be-

räknas drygt 2,5 miljoner människor till större eller mindre del utnyttja

vatten från enskilda grundvattentäkter. Antalet brunnar för sådan vatten-

försörjning uppskattas till mellan 600 000 och 800 000. Årligen anläggs

genom etablerade brunnsborrare mellan 5 000 och 10 000 brunnar.

Många fastighetsägare har problem med sitt brunnsvatten i form av

dålig kvalitet eller bristande tillgång. Oftast beror kvalitetsproblemen på

att grundvattnet innehåller höga halter av vissa ämnen men det är inte

ovanligt att det är brunnens konstruktion, placering eller dåliga underhåll

som är orsaken.

Den vanligaste orsaken till att problem med saltvatten uppstår i en

brunn bedöms vara brunnens tekniska utformning. Problemet kan också

bero på att uttagen av sötvatten är för stora. De största riskerna för denna

typ av problem föreligger i områden med tät permanent- och fritidsbe-

byggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och

vattendrag i Mellansverige. Det är delvis fråga om samma områden där

problem med brist på vatten i enskilda brunnar har visat sig. Risken för

brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning finns lokalt främst

längs våra kuster och på skärgårdsöar i allmänhet och därvid särskilt i

Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs,

Bohus och Blekinge län samt på Gotland och Öland.

Vattenbrist i enskilda brunnar anses generellt vara ett mindre problem

än att vattnet är av dålig kvalitet. Lokalt kan dock vattenbrist vara en

fråga av stor betydelse. Av grundläggande betydelse för att det skall gå

att bedöma vilka närmare problem som föreligger och vilka lösningar

som är tänkbara vid en förmodad brist på grundvatten eller vid salt-

vatteninträngning är att man har kunskap om dels nybildningen av

grundvatten inom det aktuella området, dels förutsättningarna för avrin-

ning och magasinering av grundvattnet, dels också vattenbehovet inom

området. För att dessa frågor skall kunna klarläggas behövs i allmänhet

en s.k. hydrogeologisk undersökning. En översikt lämnas i avsnitt 3.2

över olika metoder för hydrogeologiska bedömningar. Därefter redovisas

i avsnitt 3.3 kortfattat de viktigaste lagarna genom vilka en reglering av

uttag ur enskilda brunnar kan ske, nämligen vattenlagen, hälsoskydds-

lagen, plan- och bygglagen samt anläggningslagen.

I avsnitt 3.4 redovisar utredningen sina överväganden och förslag vad

gäller reglering av enskilda grundvattenuttag. Utredningens förslag avser

sådana områden där inte kommunerna enligt lagen om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar är skyldiga att sörja för att vattenförsörjningen

ordnas i ett större sammanhang. Utredningen framhåller att den grund-

läggande utgångspunkten bör vara att där problem som gäller den en-

skilda vattenförsörjningen kan sägas vara gemensamma för flera fastig-

heter måste berörda fastighetsägare i första hand eftersträva lösningar i

frivillig samverkan.

Om ett problem med vattenbrist eller saltvatteninträngning inte kan

lösas på den enskilda fastigheten eller om en frivillig samverkan mellan

berörda fastighetsägare inte kommer till stånd kan en reglering av uttagen

bli nödvändig. Med reglering av vattenuttagen från enskilda brunnar

inom ett avgränsat bebyggelseområde får då i första hand förstås in-

förandet av bestämmelser som begränsar uttagen från de befintliga

brunnarna. Genom en begränsning av uttagen förutsätts den

gemensamma grundvattenförekomsten belastas mindre och risker för

olägenheter i de drabbade brunnarna därmed minska. En förutsättning för

att minskade uttag ur några brunnar skall få denna positiva effekt på

möjligheterna till uttag ur andra brunnar är dock att det finns samband

mellan uttagen i brunnarna. I många fall är en begränsning av uttagen

inte tillräcklig. Det kan då krävas nya brunnar eller andra anläggningar

för en gemensam lösning av vattenförsörjningen inom ett område.

Allmänna utgångspunkter för en reglering har varit att problemen med

vattenbrist eller saltvatteninträngning är lokalt begränsade. Regler om

begränsning av vattenuttagen bör därför inte gälla allmänt i landet utan

bör kunna göras tillämpliga inom sådana områden där problemen

uppkommer. En reglering måste kunna omfatta såväl nya som existe-

rande uttag. För att det skall vara möjligt att få överblick och kontroll

över uttagen inom ett problemområde behövs någon form av anmälnings-

eller tillståndsplikt.

Utredningen har övervägt en reglering av vattenuttag genom nya be-

stämmelser i vattenlagen, anläggningslagen eller plan- och bygglagen.

Utredningen har dock funnit att det är lämpligast att införa sådana be-

stämmelser i hälsoskyddslagen. Kommunerna föreslås därför få möjlig-

het att föreskriva anmälnings- och tillståndsplikt för inrättande och an-

vändning av anläggning för grundvattentäkt inom områden där det råder

eller befaras uppkomma brist på sött vatten. I tillståndsbeslut skall sedan

villkor för användningen av vattentäkt kunna ställas upp. För befintliga

anläggningar föreslås dock bara anmälningsplikt. För sådana anlägg-

ningar har kommunen sedan möjlighet att gå ut med råd och anvisningar

samt, om dessa inte följs, förelägganden om hur vattentäkten får använ-

das. Grunden för att hälsoskyddslagstiftningen skall kunna tillämpas är

att brist på godtagbart vatten för en bostads grundläggande behov anses

vara sanitär olägenhet

Sammanfattning av Grundvattenutredningens

slutbetänkande (SOU 1995:45) Grundvattenskydd

Utredningen behandlar i detta slutbetänkande frågor om åtgärder i syfte

att bättre skydda våra grundvattenförekomster. Som bakgrund till

utredningens överväganden och förslag redovisas i kapitel 2 översiktligt

vissa uppgifter om grundvattnet i Sverige och om vilka hot som riktas

mot grundvattnet.

I kapitel 3 redovisar utredningen vissa allmänna utgångspunkter och

mål som angivits i miljöpolitiska ställningstaganden under de senaste

åren och som kan vara av intresse vid behandlingen av grundvatten-

frågor. Vidare tar utredningen upp frågan om vilka allmänna utgångs-

punkter som bör ställas upp för ett arbete som syftar till en förbättrad

hushållning med grundvatten. Mål för ett arbete med grundvattenfrågor

kan, enligt utredningen, syfta till att säkerställa tillgången på grundvatten,

ett kvantitetsmål, och till att säkerställa att grundvattnet har viss godtag-

bar beskaffenhet, ett kvalitetsmål.

När de gäller att säkra tillgången på grundvatten anser utredningen att

målsättningen bör vara

att uttag av grundvatten inte får överstiga nybildningen av

grundvatten inom berört område och,

att allmänna försiktighets-, resurshushållnings- och miljöaspekter

motiverar en återhållsamhet med vattenförbrukningen också utanför om-

råden där bristsituationer föreligger.

När de gäller grundvattnets kvalitet anser utredningen att målsätt-

ningen bör vara

att vattnet skall kunna användas som dricksvatten utan särskilda

ågärder för att rena vattnet från föroreningsutsläpp eller annan påverkan

av människan och,

som ett kompletterande allmänt mål i de fall grundvattnet inte har den

kvalitet som angivet mål innebär,

att grundvattnets kvalitet i varje fall inte bör ytterligare försämras.

Utredningen anse dessutom att det bör vara ett ytterligare allmänt mål

att alla större anläggningsarbeten och liknande som kan tänkas

påverka en grundvattenförekomst antingen genom att nybildningen

påverkas, genom att vattnets kvalitet försämras eller genom att

grundvattnet avleds, skall få komma till stånd endast om arbetena eller

anläggningen inte allvarligt påverkar grundvattnet.

När det gäller vilka åtgärder som behöver vidtas för en bättre hushåll-

ning med grundvatten anser utredningen

att grundvattensituationen behöver ägnas ökad uppmärksamhet vid

utarbetandet av åtgärdsstrategier för olika storskaliga miljöproblem,

att konsekvenserna för grundvattnet noga måste beaktas vid miljö-

skyddsprövningen eller annan tillståndsprövning såväl av stora anlägg-

ningar med påverkan över ett större område som när det gäller anlägg-

ningar med endast lokal påverkan och

att, för undvikande av problem med vattenbrist, all planering av be-

byggelse och andra anläggningar bör ta hänsyn till grundvattenförhållan-

dena och att det alltid bör utredas hur vattenförsörjningen för ett nytt be-

byggelseområde skall ordnas.

Utgångspunkterna för utredningens överväganden och förslag är

att en av de viktigaste åtgärderna för en förbättrad hushållning med

grundvatten och därmed också ett bättre skydd av grundvattnet är att

kunskaperna om grundvattenförhållandena ökas i samhället,

att grundvattenfrågor behöver behandlas på ett mera ingående sätt i

översiktsplanerna än vad som hittills i allmänhet skett och

att det är viktigt att lagstiftningen är tydlig för att det skall gå att få

genomslag för de strävanden att bättre beakta grundvattnet som är

utgångspunkten för utredningens arbete.

I kapitel 4 redovisar utredningen hur den anser att skyddet av våra

grundvattenförekomster kan förbättras. Utredningen föreslår att en ny be-

stämmelse förs in i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser

m.m. (naturresurslagen) som ger ett uttryckligt skydd för värdefulla

grundvattenförekomster mot åtgärder som kan påverka grundvattnets

kvalitet eller förutsättningar för grundvattenbildning. Förslaget får åter-

verkningar i samtliga de lagar som är anknutna till naturresurslagen. Ut-

redningen föreslår att Naturvårdsverket skall vara den myndighet som, i

samråd med Sveriges geologiska undersökning, SGU, skall lämna upp-

gifter enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen om hus-

hållning med naturresurser m.m. om vilka områden som innehåller eller

kan bilda grundvattenförekomster av riksintresse.

Vidare föreslås vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:12) i syfte

att öka medvetenheten om betydelsefulla grundvattenförekomster. För-

slaget går ut på att områden som innehåller grundvattenförekomster av

betydelse ur planeringssynpunkt skall redovisas i översiktsplanen på

samma sätt som markområden och ytvattenområden redovisas i dag. Bo-

verket föreslås få i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket och SGU

ge ut allmänna råd om vilka slag av grundvattenförekomster som lämpli-

gen bör redovisas i översiktsplanen och vad en sådan redovisning bör

omfatta.

Utredningen föreslår dessutom ändringar i 19 kap. vattenlagen

(1983:291) för att förtydliga de möjligheter till skydd kapitlet ger mot

såväl planerad som befintlig miljöfarlig verksamhet. Sålunda föreslås att

det av lagtexten skall framgå att föreskrifter inom ett vattenskyddsom-

råde, som inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsam-

hetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen och motsvarande bestämmelse i

annan lag, inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Därmed utgår inte ersättning till den som berörs av sådana föreskrifter.

I kapitel 5 behandlar utredningen möjligheterna att förbättra hushåll-

ningen med grundvatten genom en minskning av hushållens vattenför-

brukning. Utredningens bedömningar och förslag när det gäller rekom-

mendationer i syfte att minska vattenförbrukningen i hushållen redovisas

i avsnitt 5.4. Förslagen innebär att förordningen (1994:1215) om tekniska

egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skall ändras så att också enkla

fritidshus i områden med brist på grundvatten skall omfattas av kravet på

hushållning med vatten. Vidare avses berörda myndigheter få möjlighet

att meddela tillämpningsföreskrifter eller allmänna råd, avseende hus-

hållning med vatten och krav på vattensnål teknik.

I kapitel 6 behandlar utredningen frågor om dricksvattenkontroll och

enskild vattenförsörjning. Utredningen konstaterar att det centrala myn-

dighetsansvaret för dricksvattenkontrollen är delat mellan i första hand

Statens livsmedelsverk och Socialstyrelsen och att oklarheter föreligger

främst när det gäller det centrala tillsynsansvaret för dricksvattenfrågor

som rör enskilda hushåll. Utredningen föreslår att Livsmedelsverket ges

ett tydligare och mera samlat ansvar för dricksvattenkonrollen. Detta

föreslås ske genom att Livsmedelsverket, vid sidan om det tillsynsansvar

som verket har enligt livsmedelslagen, också får ansvaret för central till-

syn enligt hälsoskyddslagen såvitt gäller frågor om vatten till dryck,

matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål.

Utredningen konstaterar vidare att bebyggelseplanering och prövning

av avloppsanordningar har en betydelsefull roll när det gäller att skapa

och bevara förutsättningarna för att vattenförsörjningen inom ett område

skall klaras genom enskilda brunnar. Utredningen föreslår att Boverket

respektive Naturvårdsverket skall överväga behovet av kompletterande

allmänna råd för prövning av bebyggelsefrågor och avloppshantering i

syfte att stärka grundvattenskyddet och trygga vattenförsörjningen ge-

nom enskilda brunnar inom områden för villa- och fritidshusbebyggelse.

Problem med dålig kvalitet på vattnet i enskilda brunnar beror inte

sällan på olämplig placering eller felaktigt utförande av brunnarna.

Allmänt gäller att fastighetsägare med enskilda brunnar har svårt att få

tillräcklig information och rådgivning om de faktorer som är viktiga när

det gäller skötsel av brunnar och utrustning och kontroll av vattnets kva-

litet. Utredningen föreslår att berörda myndigheter och andra organ tar

initiativ till att ett arbete med åtgärdsprogram för bättre vatten i enskilda

brunnar kommer till stånd. Programmet bör innehålla insatser som syftar

till att bättre kompetens hos och kontroll av brunnsborrare uppnås och att

kontrollen av vattenfilter och annan liknande utrustning förbättras.

Vidare behövs ökade insatser för information, rådgivning och utbildning

vad gäller frågor om enskild vattenförsörjning.

I kapitel 7 redovisar utredningen samlat sina överväganden och förslag

dels när det gäller frågor om ansvarsfördelning och samordning mellan

berörda centrala myndigheter vid behandlingen av grundvattenfrågor,

dels i fråga om behovet av åtgärder inom det aktuella området från olika

myndigheters sida

Förteckning över remissinstanserna avseende

Grundvattenutredningens delbetänkande (SOU

1994:97) Reglering av vattenuttag ur enskilda

brunnar

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne

och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre

Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Växjö

tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt,

Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,

Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Överstyrelsen för

civil beredskap, Statens räddningsverk, Smittskyddsinstitutet,

Socialstyrelsen, Statens geotekniska institut, Sveriges meteorologiska

och hydrologiska institut, Riksrevisionsverket, Boverket, Tekniska

högskolan i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Statens jordbruksverk,

Sveriges lantbruksuniversitet, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,

Fiskeriverket, Sveriges geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk

ackreditering, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge

kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Klippans

kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms kommun,

Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun, Mjölby

kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje kommun,

Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö kommun,

Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun, Älmhults

kommun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Statens

naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd

Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, statens lantmäteriverk,

Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,

Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas

riksförbund, Byggentreprenörerna, Svenska brunnsborrares

branschorganisation Geotec, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Sveriges Avanti-borrare förening samt

Villaägarnas Riksförbund.

Förteckning över remissinstanserna avseende

Grundvattenutredningens slutbetänkande (SOU

1995:45) Grundvattenskydd

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Stockholms tingsrätt, Växjö

tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,

Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Försvarsmakten,

Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen,

Smittskyddsinstitutet, Statens geotekniska institut, Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut, Statskontoret,

Riksrevisionsverket, Boverket, Kungl. Tekniska högskolan, Uppsala

universitet, Chalmers tekniska högskola, Sveriges lantbruksuniversitet,

Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket,

Glesbygdsmyndigheten, statens råd för byggnadsforskning, Sveriges

geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk ackreditering,

Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge

kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Kiruna kommun,

Klippans kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms

kommun, Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun,

Mjölby kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje

kommun, Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö

kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun,

Älmhults kommun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun,

Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd

Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk,

Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,

Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas

riksförbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen,

Byggentreprenörerna, Föreningen Vatten, Grus- och

Makadamföreningen, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA),

Svenska brunnsborrares branschorganisation Geotec, Sveriges Avanti-

borrare förening, Villaägarnas Riksförbund, HSB:s riksförbund,

Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,

Sveriges fastighetsägareförbund samt Riksbyggen..

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4463

Aktionsplan för biologisk mångfald vad avser utökat

markavvattningsförbud

Naturvårdsverket föreslår en utvidgning av förbudsområden med stöd av

§ 18d naturvårdslagen (1964:822) för: Gävleborgs län utom Ljusdals

kommun med undantag för Järvsö församling, Västernorrlands län utom

Ånge och Sollefteå kommuner samt Lidens och Holms församlingar i

Sundsvalls kommun, Anundsjö, Björna, Sidensjö och Skorpeds

församlingar i Örnsköldsviks kommun. I Västerbottens län Bjurholms,

Nordmalings, Robertsfors, Umeå och Vännäs kommuner samt Skellefteå

kommun med undantag för Kalvträsk och Jörns församlingar

Förteckning över remissinstanserna avseende

Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för

biologisk mångfald, avseende remiss om förslag till

utökat markavvattningsförbud (Dnr M97/471/4)

Gävle kommun, Hofors kommun, Sandvikens kommun, Ockelbo

kommun, Söderhamns kommun, Bollnäs kommun, Ovanåkers kommun,

Hudiksvalls kommun, Ljusdals kommun, Nordanstigs kommun

Sundsvalls kommun, Timrå kommun, Härnösands kommun, Kramfors

kommun, Örnsköldsviks kommun, Nordmalings kommun, Bjurholms

kommun Umeå kommun, Vännäs kommun, Robertsfors kommun,

Skellefteå kommun.

Dessutom erinras om remissinstanser som yttrat sig över förslaget vid

remittering av rapporten i sin helhet (Dnr M95/5058/4)

Jordbruksverket, Göteborgs universitets Marina Forskningscentrum,

Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,

Skogsägarnas riksförbund, Skogsindustrierna och Lantbrukarnas

riksförbund

Sammanfattning av Miljövårdsberedningens

betänkande (SOU 1997:97) Skydd av skogsmark

Naturvårdsbiologi

Den naturvårdsbiologiska kunskapen är omfattande men bitvis

ofullständig. Det är t.ex. svårt att bedöma effekterna i ekosystemen av

enskilda artförluster. Givet målet att bevara i Sverige naturligt

förekommande arter finns dock tillräcklig kunskap för att ange riktningen

för bevarandearbetet.

Dagens hotbild mot arter bedöms vida överstiga vad som kan betraktas

som naturligt och ännu syns få tecken på förbättring. Cirka 1 900 är

rödlistade i hotkategorierna: försvunnen (87 st), akut hotad (278 st),

sårbar (519 st), sällsynt (350 st) och hänsynskrävande (714 st). Orsakerna

till att arter är hotade är många, men det beror i allt väsentligt på den

landskapsomvandling människan ägnat sig åt under det senaste

årtusendet. Brist på substrat som död ved och grova träd inverkar

negativt på många arters möjligheter att överleva.

Luftburna föroreningar har orsakat förändringar i organismvälden bl.a.

genom att kvävegynnade arter kunnat breda ut sig samt att markens pH

sänkts på stora arealer.

Ett eventuellt ökat uttag av avverkningsrester från barrträd kommer

sannolikt inte att ha mer än marginella effekter på skogens artmångfald.

Hur mycket skog behöver skydd bedömningsunderlag

Det förelåg tveksamhet från forskarna, på grund av vetenskaplig

osäkerhet, inför att göra en prognos av skyddsbehovet. På uppdrag av

beredningen har dock en skattning av behovet av att skydda produktiv

skogsmark nedan fjällnära gränsen genomförts. Skyddsbehovet på lång

sikt har beräknats genom att anta att 20 procent av den ursprungliga

utbredningen av skogsmiljöer som är intressanta ur naturvårdssynpunkt

främst gammal och lövrik skog behövs. På lång sikt (ca 40 år) skulle

enligt analysen 9 16 procent av skogsmarksarealen, beroende på

landsdel behöva skyddas. I detta ingår även restaurering och

återskapande av tillbakaträngda skogsmiljöer. På kortare sikt (10 20 år)

skulle befintliga skogsmiljöer med höga eller snabbt utvecklingsbara

naturvärden behöva skyddas. Omfattningen av dessa skattas till ca

900 000 ha eller 4,2 procent av skogsmarksarealen, utöver vad som i dag

är skyddat i lag.

Beroende på hur arealen skattas och på vilken kostnadsuppgift som

används blir värdet av dessa 9 18 miljarder kronor.

Bedömningar och förslag

Det långsiktiga behovet av att ägna skogsmark helt eller övervägande åt

naturvård är än så länge svårt att kvantifiera, beroende på osäkert

underlag. Beredningen bedömer att det i ett kortsiktigt perspektiv finns

behov av att skydda ytterligare skogsmark motsvarande drygt tre procent

eller ca 700 000 ha av den produktiva skogsmarksarealen nedanför den

fjällnära skogen för att inte försitta möjligheterna att långsiktigt bevara

den biologiska mångfalden. Därutöver finns ca 200 000 ha där det

föreligger ett behov av att låta naturhänsynen vida överstiga den

generella naturhänsyn som normalt tas vid brukandet. Vi anser att det

kortsiktiga behovet kan tillgodoses genom att Naturvårdsverket ges

möjlighet att som reservat skydda ca 250 000 ha och Skogsstyrelsen ca

25 000 ha som biotopskyddsobjekt. Resterande del av skyddsbehovet (ca

600 000 ha) torde kunna fyllas inom ramen för näringens frivilliga

åtaganden.

Att säkerställa de föreslagna målsättningarna för naturreservat och

biotopskydd skulle vid en tidshorisont på 20 år motsvara en anslagsnivå

för Naturvårdsverkets naturskyddsanslag på ca 195 mkr/år. Att nå denna

målsättning på tio år motsvarar en anslagsnivå på ca 390 mkr/år. För

Skogsstyrelsens anslag för biotopskydd och naturvårdsavtal blir

motsvarande nivåer ca 40 mkr/år respektive ca 80 mkr/år.

Försiktighetsprincipen talar för att säkerställandet sker på ca 10 år

snarare än 20 år. Anlagsnivån är starkt beroende av framtida

avverkningsbeteende och omfattningen av frivilliga åtaganden.

Beredningen delar Skogsstyrelsens uppfattning att det är angeläget

med en lagändring som innebär att civilrättsliga naturvårdsavtal

medföljer fastigheten vid ägarskifte.

En hög ambitionsnivå inom naturvårdsbiologisk forskning liksom

fortlöpande inventering, uppföljning och miljöövervakning är nödvändig

för att ytterligare klarlägga var och hur naturvårdsinsatserna gör mest

nytta

Förteckning över remissinstanserna avseende

Miljövårdsberedningens betänkande (SOU 1997:97)

Skydd av skogsmark

Jokkmokks kommun och Miljöförbundet Jordens vänner har avstått från

att yttra sig.

Yttranden har inkommit från remissinstanserna Fortifikationsverket,

Statens fastighetsverk, Universitetet i Stockholm, Universitetet i Lund,

Universitetet i Umeå, Statens jordbruksverk,

Sveriges lantbruksuniversitet, Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer, Naturhistoriska riksmuseet, Skogsstyrelsen,

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län,

Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens

naturvårdsverk, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas

Riksförbund, Kalmar kommun, Kristianstad kommun, Karlstad kommun,

Naturskyddsföreningen, Föreningen skogsindustrierna, Skogsägarnas

riksförbund, Sveriges jordägares riksförbund, Världsnaturfonden

(Sverige), Greenpeace, Sveriges Ornitologiska Förening, Sågverkens

riksförbund, Egendomsnämndernas samarbetsorganisation,

Skogssällskapet, Centrum för Biologisk Mångfald, SkogForsk

Sammanfattning av Miljövårdsberedningens del-

betänkande (SOU 1997:145) Förvalta med

miljöansvar Statsförvaltningens arbete för ekologisk

hållbarhet

Statsförvaltningens olika roller och uppgifter samt omfattning gör att den

är central aktör i utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle.

Krav på hänsyn till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling inom

statsförvaltningen måste åtföljas av en betydande höjning av

ambitionsnivån.

Ekologisk hållbarhet berör hela samhällsutvecklingen vilket

understryker betydelsen av samhällssektorernas och deras aktörers

gemensamma ansvar.

Principen om sektorsansvar bör vara vägledande för myndigheternas

arbete för en ekologiskt hållbar utveckling. Det vore dock mer relevant

att tala termer om ett samhällsansvar för miljö och ekologisk hållbarhet.

Detta skulle stämma bättre överens med det ansvar som alla aktörer i

samhället förväntas ta, från den enskilde individen till aktörer eller

grupper av aktörer inom privat och offentlig sektor.

Alla myndigheter inom statsförvaltningen skall ges ett generellt ansvar

att ta hänsyn till ekologikskt hållbar utveckling inom ramen för sin

kärnverksamhet. Styrformen för detta är verksförordningen där

regeringen aviserat en ändring i dess 7 § med innebörden att

myndigheterna skall beakta ekologiskt hållbar utveckling. I

inledningsskedet är det viktigt med särskilda insatser som t.ex. dialog,

informations- och kunskapsspridning. Miljövårdsberedningen föreslår att

regeringen ger miljömyndigheterna i uppdrag att i samverkan ta fram

förslag på en generell informations- och utbildningsstrategi inklusive

konkreta handledningar och utbildningsmaterial. Det är också viktigt att

departementen för en dialog med sina respektive myndigheter i dessa

frågor. Miljövårdsberedningen föreslår att en stödfunktion för

departementens arbete och dialog med myndigheterna åtminstone i ett

initialskede bör övervägas.

Förutom det generella ansvaret anser miljövårdsberedningen att ett

antal myndigheter skall ges en särskild roll som ansvarsmyndigheter. Det

är sådana myndigheter där en anpassning av kärnverksamheten är särskilt

viktig för ekologiskt hållbar utveckling. Detta innebär en vidgning av den

krets av myndigheter som idag har tilldelats ett särskilt sektorsansvar för

miljön inom resp område.

Miljövårdsberedningen föreslår regeringen att ge ett särskilt ansvar till

28 centrala myndigheter som verkar inom viktiga områden för en ökad

ekologisk hållbarhet. Dessa är:

Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Svenska

Kraftnätet, Energiverket, Vattenfall, Boverket, NUTEK, Fiskeriverket,

Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Sveriges Geologiska undersökning,

Sveriges Lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Konsumentverket,

Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Arbetsmarknadsverket,

Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinsitutet, Riksförsäkringsverket,

Socialstyrelsen, Skolverket, Försvarsmakten, Sida, Kommerskollegium,

Finans-inspektionen. Därutöver anser Miljövårdsberedningen att alla

länsstyrelser skall ges ett särskilt ansvar eftersom de på regional nivå har

sitt uppdrag inom de flesta områden. Ansvarsmyndigheterna bör

avrapportera i den årliga resultatredovisningen. Styrning bör ske dels

genom en precisering av ansvaret i myndighetsinstruktionen och dels

genom regleringsbreven.

Delbetänkandet har ej varit ute på formell remiss. Betänkandet har

dock skickats ut till hundratalet instanser och en hearing har avhållits.

Synpunkter från hearingen är ännu ej sammanställda. Ett fåtal instanser

har också kommit in med skriftliga svar

Förteckning över remissinstanserna avseende

Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för

biologisk mångfald avseende Miljövårdsberedningens

delbetänkande SOU 1997:145 Förvalta med

miljöansvar Statsförvaltningens arbete för ekologisk

hållbarhet

Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, SIDA, Försvarsmakten, Fortifika-

tionsverket, Försvarets Materielverk, Kustbevakningen, Överstyrelsen

för civil beredskap, Statens Räddningsverk, Försvarets forskningsanstalt,

Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg-

och transportforskningsinstitut (VTI), Kommunikationsforsknings-

beredningen (KFB), Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Kammarkollegiet,

Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån (SCB),

Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivarverket, Statens

skolverk, Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden, Stockholms

universitet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Chalmers Tekniska

högskola, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruksverk, Statens

Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd

(SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Arbets-

marknadsstyrelsen (AMS), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen,

Rådet för arbetslivsforskning, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska

Riksmuséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges

geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Svenska Kraftnät,

Vattenfall, Kommerskollegium, Boverket, Byggforskningsrådet Lant-

mäteriverket, Konsumentverket, Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i

Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söder-

manlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön-

köpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,

Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen

i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen Göteborg och

Bohuslän Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län,

Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen

i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävle-

borgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands

län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,

Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens

Strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL),

Avfallsforskningsnämnden, Byggsektorns Kretsloppsråd, Vetenskapliga

rådet för biologisk mångfald, Svenska kommunförbundet, Landstings-

förbundet, Sverige Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Lant-

brukarnas Riksförbund, Fältbiologerna, Greenpeace, Miljöförbundet,

Naturskyddsföreningen, Q2000, SIS Miljömärkning, Skogssällskapet,

Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Sveriges Fastighetsägare-

förbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustri-

förbund

Sammanfattning av Miljöövervakningsutredningens

betänkande (SOU 1997:34) Övervakning av miljön

I betänkandet dras två grundläggande slutsatser som har stor betydelse

för de överväganden och förslag som presenterats. Dels, att det är

meningsfullt att bedriva miljöövervakning på en annan nivå än den som

Naturvårdsverket föreslog år 1996 och dels, att det under alla

omständigheter behövs ett nytt program för den framtid

miljöövervakningen. Utredningen har strävat efter att skapa utrymme för

vissa av de nya angelägna delar av miljöövervakningen som

Naturvårdsverket pekat på.. Utredningen konstaterar att det krävs politisk

prioritering för att omfattningen skall kunna öka till den volym

Naturvårdsverket föreslagit. Eftersom miljöövervakning är en långsiktig

verksamhet är det mycket viktigt att de finansiella förutsättningarna så

långt som möjligt läggs fast.

Det nya programmet måste utformas med utgångspunkt i de

miljöpolitiska målen samt tydligt formulerade kvalitetskrav och principer

för prioritering mellan olika delar. Det måste också anpassas till de nya

förutsättningarna, dvs de långsiktiga ekonomiska ramarna, riktlinjerna

för miljöövervakningen samt till den kommande lagstiftningen om

miljökvalitetsnormer och EG-direktiv om miljökvalitet. Nedan

förtecknas och kommenteras i korthet utredningens olika förslag.

Inriktning och omfattning

Utredningen har granskat följande övergripande mål som anges i

miljöproposition 1990/91:90.

Miljöövervakningen ska gör det möjligt att:

beskriva tillståndet i miljön,

bedöma hotbilder,

analysera olika utsläppskällors nationella och internationella

påverkan på miljön,

ämna underlag för åtgärder,

följa upp beslutade åtgärder.

Förslag

Miljöövervakningen bör inriktas mot de nya miljömålen.

Miljöövervakningen är inget självändamål, utan ett medel i det

samlade miljöarbetet. Uppgiften är bl.a. att följa upp de mål som

statsmakterna har formulerat för utvecklingen i miljön. De skall göras

tydligare och enklare att följa upp. Den framtida miljöövervakningen bör

därför inriktas och utformas på ett sätt som gör att den fungerar som ett

sådant instrument. Det är viktigt att det finns en helhetsbild av

miljösituationen i Sverige. Informationen från miljöövervakningen kan

ge viktiga bidrag till den bilden men det krävs också andra typer av

information. Att samla och sammanställa den information som behövs

bör var en central del av Naturvårdsverkets ansvar men inte för

miljöövervakningen.

Förslag

Målet om att miljöövervakningen ska analysera olika utsläppskällors

miljöpåverkan bör strykas.

Utredningens skäl är att målet skiljer sig från de övriga målen på så

sätt att det krävs sådan forsknings- och utredningsverksamhet för att

uppfylla det som inte har något direkt samband med

miljöövervakningens övriga uppgifter. Utredningen vill dock betona att

uppgiften är viktig i andra delar av de samlade miljöarbetet och att

Naturvårdsverket har ett ansvar för att den utförs.

Förslag

Jordbrukets recipientkontroll bör inte ingå i miljöövervakningen.

Utredningens skäl är att i det miljöövervakningsprogram som

finansieras med statliga anslag och nu är föremål för denna utredning inte

ingår s.k. recipientkontroll. Den skiljer sig i princip inte från den

recipientkontroll som finns för andra verksamheter och bör därför betalas

av jordbruksnäringen såsom andra näringar betalar för sin

recipientkontroll.

Förslag

Miljöövervakningen bör avgränsas tydligare mot forskningen.

Utredningens anser det viktigt att forskningen inte styr utformningen

och inriktningen av de olika miljöövervakningsprogrammen.

Miljöövervakningen ska genomföras med utgångspunkt i beställarnas,

dvs. riksdagens och regeringens mål, kvalitetskrav etc. vilka åtminstone

delvis skiljer sig från dem som gäller för forskningen.

Förslag

Åtaganden mot internationella organ måste samordnas bättre med

miljöövervakningen.

Utredningen föreslår att samråd bör ske med Naturvårdsverket och

Miljöövervakningsnämnden innan några nya åtaganden görs om

rapportering till internationella organ. När förutsättningar finns så bör

den svenska miljöövervakningen anpassas till den som görs i andra

länder, t.ex. när det gäller metoder och inriktning.

Förslag

Kvalitetskraven bör uttryckas tydligt.

Det är viktigt enligt utredningen att informationen har rätt kvalitet, dvs

varken för låg eller för hög. Parterna måste vara överens om att kraven är

realistiska i förhållande till de resurser som satsas på miljöövervakning.

Förslag

Miljöövervakning av biologisk mångfald bör prioriteras.

Utredningen anser att den biologiska mångfalden är ett centralt mål för

miljöpolitiken och bör prioriteras i det framtida

miljöövervakningsprogrammet. Sverige har anslutit sig till konventionen

om biologisk mångfald och Naturvårdsverket har tagit fram en plan för

det framtida arbetet. Även den hälsorelaterade miljöövervakningen kan

behöva ses över och utvecklas för att följa upp det handlingsprogram

som redovisats i Miljöhälsoutredningens betänkande, SOU 1996:124.

Strukturen

Förslag

Möjligheterna till en ny regional organisation med ökat ansvar bör

utvecklas.

Utredningen har analyserat förutsättningarna för en samordning mellan

den regionala och den nationella miljöövervakningen i syfte att

effektivisera verksamheten. Utgångspunkten har varit att det också i

framtiden ska finnas en nationell och regional miljöövervakning som

delvis har olika syften. Utredaren bedömer att den nuvarande

rollfördelningen ger små ytterligare samordningsvinster. Tre olika

modeller har prövats. Dels successiva vardagsrationaliseringar genom att

Naturvårdsverket exempelvis fortsätter utveckla sin Handbok för

miljöövervakning , dels koncentration av miljöövervakningen till

Naturvårdsverket och dels genom att ge den regionala organisationen för

miljöövervakningen ett större ansvar för att genomföra den nationella

övervakningen. En förutsättning för den senast nämnda modellen är

enligt utredningen att det skapas regionala organ för miljöövervakningen

som har större resurser än de nuvarande länsstyrelserna. En sådan

organisation måste omfatta flera län.

Utredningen anser det senast nämnda förslaget värt att utveckla. En

avgörande fråga är om det i framtiden under alla omständigheter kommer

att finnas regionala organ som skulle kunna ta ansvar för den regionala

miljöövervakningen. Utredningen tar emellertid inte ställning till idén,

bl.a. med anledning av den under utredningstiden pågående utredningen

om avrinningsområden (M 1996:03) som har betydelse

miljöövervakningsorganisationen i sin helhet. Utgångspunkten för det

administrativa systemet ska bl.a. vara införandet av miljökvalitetsnormer

i den svenska lagstiftningen och ett ramdirektiv för vatten inom EU (Se

närmare härom i kap 9.4).

Finansiering

Förslag

Delar av miljöövervakningen bör intressent finansieras.

Utredningen har undersökt förutsättningarna för att tillämpa intressant

finansiering av miljöövervakningen. I detta sammanhang kan det vara ett

uttryck för ett sektorsansvar på myndighetsnivå. Det årliga ekonomiska

utrymmet bedöms uppgå till 10 miljoner kronor. Det kan bestå antingen

via direkta ekonomiska bidrag eller genom att utföra olika tjänster.

Utredningens idé är att Naturvårdsverket tecknar avtal med olika

myndigheter/intressenter om att de under en bestämd tid ska bidra till de

delar av miljöövervakningen som ger information av det slag som

myndigheterna har nytta av i sin verksamhet, t.ex. för att kunna ta sitt

sektorsansvar för miljön. Det gäller bl.a. Skogsstyrelsen,

Jordbruksverket, fiskeristyrelsen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och

de olika trafikverken. Den verksamhet som det handlar om måste ingå i

det program som Naturvårdsverket och Miljöövervakningsnämnden

utformar med utgångspunkt i målen för verksamheten. Intressenterna bör

få utse representanter i miljöövervakningsnämnden om de inte redan är

representerade där. Som stöd för myndigheternas beslut anser utredaren

det vore värdefullt att precisera ansvaret i instruktioner eller i

regleringsbrev.

Förslag

Naturvårdsverket bör ta ut självkostnader för informationen.

Utredningen bedömer att intäkter på 1 miljon kronor per år kan skapas

på sikt genom att ta ut ersättning för information av bl.a. de som inte

själva bidrar till den.

Effektivisering och minskning av kostnaderna

Förslag

Naturvårdsverket bör så långt som möjlig ta vara på möjligheterna att

effektivisera verksamheten och minska kostnaderna.

Utredningen uppskattar att de årliga kostnaderna för det nuvarande

programmet kan minskas med omkring 5 miljoner kronor genom att

minska intervallen mellan återkommande mätningar, ha färre

mätstationer och se över de variabler som mäts. Vidare anser utredningen

att stödet till uppbyggnaden av Miljödatacentrumet i Kiruna med 3

miljoner kronor per år under 5 år skall åtföljas av motprestationskrav i

form av miljöövervakningsinformation.

Ekonomi och organisation

Utredningen konstaterar bl.a. att det behövs ett forum för utförarna inom

vilket resultat och metoder inom miljöövervakningsprogrammen kan

diskuteras ur ett professionellt perspektiv

Förteckning över remissinstanserna avseende Miljö-

övervakningsutredningens betänkande (SOU

1997:34) Övervakning av miljön

Kommerskollegium, Kustbevakningen, Socialstyrelsen,

Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg- och

transportforskningsinstitut, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Sveriges

meteorologiska och hydro-logiska institut, Statskontoret, Statistiska

centralbyrån, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet, Uppsala

universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet,

Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sveriges lantbruksuniversitet,

Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geologiska

undersökning, Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk

kontroll, samtliga länsstyrelser, Statens naturvårdsverk,

Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Institutet för Vatten- och

Luftvårdsforskning, Stockholm stad, Miljöförvaltningen, Mönsterås

kommun, Miljöförvaltningen, Malmö stad, Miljöförvaltningen, Varbergs

kommun, Miljökontoret, Göteborgs kommun, Miljöförvaltningen,

Västerås kommun, Miljöförvaltningen, Örnsköldsvik kommun,

Miljökontoret Kiruna kommun, Miljöförvaltningen, Stockholms läns

landsting, Svenska kommunförbundet, Sveriges Industriförbund,

Lantbrukarnas Riksförbund, Föreningen Skogsindustrierna,

Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers

Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Kemikontoret,

Standardiseringen i Sverige, Svensk Industriförening, Greenpeace

Sverige, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Q2000,

Kommunförbundet Stockholm län, Naturhistoriska riksmuseet,

Göteborgsregionens Luftvårdsprogram, Umeå kommun, Kungliga

vetenskapsakademien, Göta älvs vattenvårdsförbund,

Vätternvårdsförbundet Åtgärdsgrupp Vänern, Skogsägarna,

Livsmedelsverket, Gryts skärgårdsförening.

Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport

1997:14 Strategi för kretsloppsanpassade material och

varor

Ekosystemen kommer att utsättas för stora påfrestningar i framtiden,

bland annat på grund av en snabb befolkningsökning på jorden och

växande ekonomier i befolkningsrika regioner.

Beräkningar visar att omkring en halv miljard människor skulle kunna

leva långsiktigt hållbart på dagens genomsnittliga levnadsnivå i

industriländerna, givet dagens teknik. I dag lever drygt en miljard

människor med hög materiell levnadsstandard och ytterligare fyra-fem

miljarder strävar efter den. Om ytterligare 40 50 år beräknas

befolkningen ha fördubblats. För att klara utvecklingen krävs helt nya

lösningar för att tillfredsställa våra behov.

Arbetet med att kretsloppsanpassa varor och material ska fokuseras på

att minska miljöpåverkan från materialanvändningen. Miljöbelastning

uppstår när råvaror utvinns, när material, komponenter och färdiga

produkter framställs, när produkterna används och när de hanteras efter

användningen och vid transporter i alla dessa led. Genom att byta från

skadliga till mindre skadliga material och genom att återanvända varor

och komponenter och återvinna material kan vi minska

miljöbelastningen. Det kommer att krävas effektiviseringar och

utsläppsbegränsningar i alla led. Långlivade och uppgraderbara produkter

som är material- och energisnåla behöver utvecklas.

Det kommer också att krävas ett helt nytt tänkande med innovativa

lösningar och tekniksprång för att klara våra framtida behov av varor. Ut-

maningen är att hitta sådana lösningar med i storleksordningen en tiondel

av dagens resursåtgång i industriländerna.

Kretsloppsarbetet innebär stora förändringar. Användningen av fossila

material behöver minska drastiskt och helst ska dessa inte användas alls

som bränslen. Alla metaller bör föras i så slutna kretslopp som möjligt,

vilket innebär att nytillförseln av metaller på sikt kan minska betydligt.

Användningen av mycket giftiga metaller och långlivade

naturfrämmande kemiska föreningar bör upphöra. Uttagen av naturgrus

bör också upphöra.

Biomassa, mark och vatten måste användas så att den biologiska

mångfalden inte utarmas och så att återväxten och vattnets tillgänglighet

och kvalitet garanteras. Fosfor och andra näringsämnen måste återföras

till jordarna. Solenergi, vatten och biomassa kommer att vara samhällets

nyckelresurser i framtiden. Kretsloppsdelegationens vision är att denna

omställning kan klaras på en till två generationer.

Varuområden som ger stor miljöbelastning och som är strategiska bör

prioriteras. Hit hör byggnader, livsmedel, transporter och elektriska och

elektroniska produkter. Delegationen har tidigare lämnat förslag till

regeringen om producentansvar för uttjänta bilar och däck, elektronik och

för byggsektorn. I denna rapport analyseras hur producentansvaret inom

dessa områden bör utvecklas bland annat för att omfatta också

miljöbelastning under användningen. Delegationen ställer upp mål för

produkt-utvecklingen på medellång sikt. Bland annat bör nya bilar inte

dra mer än 0,2 liter drivmedel per mil och kunna köras på biobränsle. Ett

annat exempel är att energianvändningen för uppvärmning i nya hus bör

minska med 80 procent jämfört med 1990-talets nya hus. Målen föreslås

utgöra utgångspunkt för överläggningar med berörda företag.

Överläggningarna ska syfta till att ta fram handlingsplaner för att nå de

mål som delegationen satt upp på lång sikt.

Förändringsprocessen kommer att kräva ett brett och målmedvetet

arbete med många inblandade aktörer och ett stort antal verktyg och

styrmedel. Den politiska ledningen i landet och i kommuner och

landsting måste ta initiativ till omställningen och ange ramar och

riktlinjer. De har också ansvar för många av de infrastruktursystem som

måste förändras. Producenterna har ett huvudansvar för att förändra

produkterna och materialanvändningen men det är då också viktigt att

konsumenterna efterfrågar sådana varor. Myndigheter och forskare

behöver mobiliseras för omställningen. Lokala initiativ och Agenda 21-

arbetet är en viktig del av processen. Dialog och samarbete är centralt. En

internationell utveckling i riktning mot hållbar utveckling är nödvändig

för att lyckas.

Kretsloppsdelegationen föreslår att regeringen tar initiativ till att

utveckla EUs inre marknad till ett medel för att nå hållbar utveckling.

Det närmaste steget är en kretsloppsanpassning av varuflödena, vilket bör

bli en huvudfråga vid nästa regeringskonferens. En vitbok bör utarbetas.

Sverige bör ha en plan för detta arbete framme till år 2001 då Sverige blir

ordförandeland i EU.

Delegationen överväger vidare ett generellt producentansvar, som

innebär övergripande krav på att varor ska vara långlivade,

uppgraderbara och så långt möjligt kretsloppsanpassade liksom krav på

att den som introducerar en produkt på marknaden ska veta vad den

innehåller och vilka miljökonsekvenser den kan få. Regeringen bör få

möjlighet att förordna om miljövarudeklarationer för angelägna

produktgrupper. Kontrollavgifter för den som lämnar felaktiga uppgifter

övervägs. En återtagandeplikt som kan tillämpas generellt övervägs

också. Delegationen ska enligt tilläggsdirektiv från regeringen ta fram

konkreta lagförslag före 1997 års utgång.

För att förbättra restprodukthanteringen föreslås att näringslivet tar

fram en lista på 100 200 med bred funktionalitet, liten miljörisk och bra

egenskaper för återvinning. Restprodukter bör hanteras i effektiv

konkurrens. Återanvändning och materialåtervinning bör öka successivt

och på sikt i stort sett helt ersätta alternativen deponering och

förbränning av blandat avfall.

Överläggningar och rundabordssamtal, utbildning och en

miljöanpassad offentlig upphandling är viktiga instrument för att driva

omställningen. Miljöskatterna på fossila bränslen bör höjas successivt

och förslag till råvaruavgifter utvecklas och drivas internationellt.

Miljöklassindelning bör utvecklas för ytterligare produktgrupper, t.ex.

däck. Skattereglerna bör ses över med avseende på oönskade effekter på

ett miljöanpassat beteende. Statliga bidrag och lån bör systematiskt ses

över och kopplas till miljövillkor.

Det är också viktigt att utveckla instrument för uppföljning, t.ex.

indikatorer för hållbar utveckling. Myndighetsstrukturen bör ses över och

anpassas till den nya miljöpolitiken med fokus på material och varor.

Tillsynen behöver skärpas.

Vidare föreslås ett femårigt program för att utveckla hållbar teknik.

Delegationen stödjer också tankarna på ett investeringsprogram för

omställning till en ekologiskt hållbar utveckling

Förteckning över remissinstanserna avseende

Kretsloppsdelegationens rapport 1997:14 Strategi för

kretsloppsanpassade material och varor

Kommerskollegium, Post och Telestyrelsen, Vägverket, Statskontoret,

Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden

för offentlig upphandling, Lunds universitet, Högskolan i Luleå

Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers Tekniska Högskola,

Jordbruksverket, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivs-

institutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikvarieämbetet (RAÄ),

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,

Boverket, Byggforskningsrådet, Institutet för Verkstadsteknisk forskning

(IVF), Jernkontoret, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Östergötlands län,

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV),

Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI),

Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Sollentuna kommun,

Stockholms kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun,

Malmö kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Luleå kommun,

Beijerinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet

(KF), Svenska Fjärrvärmeföreningen, Föreningen Skogsindustrierna,

Svenska Petroleum Institutet, Arkitekt- och Ingenjörsföretagen med

Arkitektförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges

Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i

Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown

Boveri (ABB), Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB,

Byggherreföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Dagab AB,

Electrolux, Elektronik Förbundet Svenska, Föreningen Sveriges

Energirådgivare, Föreningen Sveriges Plastfabrikanter, Företagarnas

riksorganisation, Gotthard-Ragnsells Elektronikåtervinning AB,

Greenpeace, HSB:s Riksförbund, Hyres-gästernas riksförbund, ICA

förbundet, Kemikontoret, Lantbrukarnas riks-förbund (LRF),

Miljöförbundet, Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter

(MEEP), Mo och Domsjö AB, MobilteleLeverantörerna (MTL),

Näringslivets Förpackningsråd (NFR), Perstorp AB, Plast- och

Kemibranscherna, Ragn-Sells AB, Stena Metall AB, Svensk Industri-

förening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Arkitekters Riks-

förbund, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen, Svenska

Bioenergiföreningen, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska IT-

företagens organisation (SITO), Svenska Renhållningsverks-Föreningen

(RVF), Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag

(SABO), Sveriges Ekokommuners Förening (SEKOM), Sveriges

Fastighetsägareförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Umeå Energi AB,

Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksförbund,

WMI Sellbergs AB

Sammanfattning av rapporten Växande råvaror SOU

1994:113

Drivkrafter bakom utvecklingen av förnyelsebara råvaror

Ett flertal faktorer har varit drivande bakom de senaste årens markant

ökande intresse i hela västvärlden för användande av förnyelsebara

råvaror.

Ett starkt miljöengagemang i samhället har påskyndat utvecklingen av

nya produktionsmetoder, material och produkter i strävan att lösa miljö-

och avfallsproblemen. De biologiskt baserade råvarornas förnyelsebarhet

och koldioxidneutralitet innebär möjligheter till en långsiktigt hållbar

utveckling. Många produkter baserade på förnyelsebara råvaror är ocskå

biologiskt nedbrytbara. Under förutsättning att avfallshanteringen

utformas så att denna egenskap tas till vara kan biologiskt nedbrytbara

produkter bidra till att minska avfallsberget. Utbyggnaden av kommunala

komposteringssystem kan därför komma att bli en viktig drivkraft för

industriella FoU-satsningar inom området.

Livsmedel produceras i överskott i västvärlden. Förhoppningar finns

därför att delar av överskottsarealen skall kunna användas för produktion

av förnyelsebara råvaror för tekniska ändamål.

Framtagandet av ett europeiskt miljömärkningssystem kan också

komma att gynna produkter baserade på förnyelsebara råvaror.

Europakommissionen har föreslagit att medlemsstaterna skall ansluta sig

till ett gemensamt miljömärkningssystem - eco labelling - för bästa

miljöval. Ett initialt hinder för produkter från förnyelsebara råvaror kan

dock vara att såväl standarder som olika mätmetoder för miljöegenskaper

och teknisk prestanda ännu saknas. Existerande standarder för

petroleumbaserade alternativ är inte överförbara på de biologiskt

baserade produkterna.

Produkterna

Produkter baserade på förnyelsebara råvaror kan bara ta stora

marknadsandelar om de uppfyller konsumenters och producenters högt

ställda krav på funktion och pris. Eftersom råvarorna är naturliga

produkter, som stärkelse, växtfibrer och vegetabiliska oljor, innebär det

att dessas struktur och sammansättning är given. Råvarorna måste därför

på olika sätt modifieras för att uppfylla de olika krav som ställs på

produktkomponenter. Modifieringen kan utföras med hjälp av

växtförädling eller med hjälp av biotekniska metoder, men vanligare blir

sannolikt genom organisk- eller enzymatisk syntes.

Om råvaran skall ingå i industriell produktion krävs även ökad

kunskap om processtekniska egenskaper.

Såväl i Sverige som internationellt pågår forsknings- och

utvecklingsverksamhet i direkt syfte att utveckla produkter baserade på

förnyelsebara råvaror för olika tillämpningar. Vid kommersialisering är

de generella problemen dels att produkterna i många fall ännu inte

tekniskt kan konkurrera fullt ut med konventionellt framställda alternativ,

dels att de nästan undantagslöst är dyrare.

Papper och pappersprodukter är för närvarande de överlägset största

materialgrupperna som baseras på förnyelsebar råvara. Utredningen har

dock koncentrerat sitt arbete till nya produkter baserade på förnyelsebar

råvara.

Exempel på nya produktgrupper som kommit ut på marknaden är

produkter baserade på vegetabilisk olja, t.ex. smörjmedel, och produkter

baserade på stärkelse, t.ex. plastsubstitut. För ett stort antal

mineraloljebaserade smörjmedel finns idag tekniskt likvärdiga - och

miljömässigt överlägsna - vegatabiliska alternativ. De s.k.

stärkelseplasterna bestod initialt huvudsakligen av mineraloljebaserade

komponenter. Dessa rönte dock en tillbakagång sedan det stod klart att

den förmenta biologiska nedbrytbarheten endast bestod i att plasten

fragmentiserades. Nya bionedbrytbara plaster, som nästan fullständigt

består av förnyelsebara råvara, börjar dock nu komma ut på marknaden.

Utredningen förslag

Utredningens förslag syftar till att åstadkomma såväl kortsiktiga som

långsiktiga resultat. Avgörande för en framgångrik introduktion av

förnyelsebara råvaror och produkter är att en helhetssyn utgör basen för

statens agerande inom området. Utredningen föreslår därför ett antal

åtgärder vars samlade effekt stimulerar utveckling och kommersialisering

av produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Dessa åtgärder kan

indelas i fyra huvudgrupper:

Avgifter på miljömässigt negativa produkter. Denna åtgärd möjliggör

en snabbare marknadsintroduktion av alternativa produkter.

Framtagande av miljöstandarder för önskade produkter, samt utveckling

av mätmetoder, för att möjliggöra jämförelser mellan produkter baserade

på traditionella respektive förnyelsebara råvaror.

En tvärvetenskaplig och industrirelaterad forskningssatsning inom

området vid svenska universitet och högskolor.

En statlig satsning på stöd till prototyp- och

demonstrationsanläggningar, vilket skapar förutsättningar för en

kommersialisering av forskningsresultat.

Petroleumbaserade smörjmedel har dokumenterat negativa miljöeffekter.

För flera produktgrupper bland smörjmedeln finns idag tekniskt fullgoda

alternativ. Utredningen har diskuteratinförandet av ett producentansvar

för mineraloljebaserade smörjmedel men har funnit att detta inte skulle

öka intresset för utveckling av vegetabiliskt baserade smörjmedel.

Utredningen har också övervägt att belägga vissa mineraloljebaserade

smörjmedel med förbud men men funnit att ett system med avgift ger

motsvarande effekt men innebär men innebär större flexibilitet för

marknadens aktörer. Utredningen föreslår därför att mineraloljebaserade

smörjmedel beläggs med en avgift om 5 kronor per liter. I avsikt att

stimulera insamling av förorenade smörjmedel föreslår utredningen

införandet av en restitution (återbetalning av avgiftsmedel) för dessa. Ett

sådant förfarande skulle sannolikt öka insamlingsgraden, vilket är

angeläget från miljösynpunkt, men är förenat med vissa adminsitrastiva

problem. Formerna för ett restitutionssystem bör därför närmare utredas.

Bristen på standarder för miljöanpassade produkter är ett generellt

problem inom området. Till utredningen har famför allt bristen på

standarder för vegetabiliska smörjmedel och hyrauloljor återkommande

anförts som ett avgörande hinder för en expansion på marknaden.

Avsaknaden av tekniska standarder har bl.a. lett till att maskintillverkare

lämnar inga eller korta garantier om maskinerna körs med vegetabiliska

alternativ. Utredningen anser att det är avgörande för

konkurrensförmågan för produkter baserade på förnyelsebara råvaror att

miljömässiga och tekniska standarder utarbetas. Utredningen föreslår

därför att delar av de medel som genereras av den ovan föreslgna

avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel avsätts till miljörelaterad

standardisering. Medel bör också avsättas för uppbyggnad av de tekniska

resurser som krävs för fastställande av tekniska och miljömässiga

prestanda.

En kommersiell utveckling av förnyelsebara råvaror förutsätter en

långsiktig och storskalig forskningssatsning över ämnesgränser och

mellan industrin och den akademiska världen. Regeringen har i andra

sammanhang vidtagit åtgärder för att stimulera till samverkan mellan

industrin och den akademiska forskningen. Exempel på fruktbara initiativ

är industridoktorander, forskarskolor och teknikbrostiftelserna. Dessa

system måste dock utvecklas vidare för att leda till den kontinuerliga och

aktiva samverkan som eftersträvas. Utredningen bedömer, liksom t.ex.

NUTEK (Närings- och teknikutvecklingsverket), att en slagkraftig

forskningssatsning inom området förnyelsebara råvaror förutsätter

statliga forskningsanslag om 50 miljoner kronor per år under 10 - 15 år.

Från utredningens sida finns en klar uppfattning att kapitalförsörjning

är en begränsande faktor för kommersialisering av forskningen inom

området förnyelsebara råvaror. I bl.a. Tyskland och USA har anslagits

betydande statliga medel till stöd för initiala kommersiella satsningar

inom området. Delar av det överskott som genereras av den av

utredningen föreslagna avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel bör

avsättas för finansiering av prototyp- och demonstrationsanläggningar för

produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Utredningen uppskattar

behovet av statligt kapitaltillskott till 100 miljoner kronor per år under

fem år, och anser att de statliga medlen bör utgöra upp till 40% av

finansieringen för det enskilda projektet, medan medverkande företag

bidrar med resterande kapital.

Utredningen har beaktat en rad produktgrupper för vilka det idag finns

vegtabiliska och miljömässigt bättre alternativ. Detta gäller t.ex.

mjukningsmedel i plaster, tryckfärger, färger och lacker, vaskmedel,

tvätt- och rengöringsmedel, bilvårdsmedel, isolermaterial, organiska

lösningsmedel och plaster. Utredningens bedömning är att det är

motiverat att flera av av dessa produktgrupper närmare utreds med

avseende på miljömässiga , tekniska och ekonomiska möjligheter till,

och konsekvenser av, en ökad användning i Sverige. Utredningen

föreslår vidare att, vid offentlig upphandling av tryckeriarbeten,

prioriteras ett utnyttjande av vegetabiliska tryckfärger.

Förteckning över remissinstanserna avseende

Bioråvaruutredningens betänkande SOU 1994:113

Växande råvaror

Kommerskollegium, Försvarets materielverk, Statskontoret,

Riksrevisionsverket, Boverket, Kungliga Tekniska Högskolan, Chalmers

Tekniska Högskola, Jordbruksverket, Statens Maskinprovningar,

Livsmedelsverket, Skogsstyrelsen, Skogs- och Jordbrukets

Forskningsråd, Sveriges Lantbruksuniversitet, NUTEK,

Konkurrensverket, Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut,

Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Avfallsforskningsrådet,

Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen,

Beijerinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Värmeverksföreningen,

Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Akzo Nobel, Hydro

Plast AB, Kemikontoret, Sveriges Stärkelseproducenter,

Standardiseringskommissionen i Sverige, MISTRA, Allmänna

Standardiseringsgruppen, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska

Lantmännen, Svenska vegetabilolje- och etanolbränsle institutet,

Sveriges Färgfabrikanters Förening, Frö- och oljeväxtodlarna, AB Tetra,

Branschföreningen för industriell- och institutionell hygien, Swedisol,

Partek Insulation AB och Sveriges Gummiindustriförening

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4748

Har producenterna nått målen?

De flesta målen har klarats

Producenterna har i stort sett klarat de återvinningsmål som har satts upp

i förordningen om producentansvar för förpackningar. Uppföljningen

visar att materialbolagen administrerar återvinningen av huvuddelen av

de förpackningar som sätts på marknaden, undantaget retursystemen.

Alla mål för förpackningar har uppnåtts förutom målet för återvinning

av förpackningar av aluminium och återanvändningen av vin &

spritflaskor.

Inte heller målet om materialutnyttjande av PET-flaskor uppnås.

Naturvårdsverket avser att inleda diskussionen med AB Svenska

Returpack-PET i syfte att föreslå åtgärder för att öka

materialåtervinningen.

Metallkretsen har till Naturvårdsverket kommit in med förslag på

åtgärder för att öka insamlingen av aluminiumförpackningar. Att målet

inte har nåtts, anser Metallkretsen är att utbyggnaden av

insamlingssystemet försenats och att dessa förpackningar ofta inte

sorteras ut eftersom de är små och kladdiga.

Vin & Sprit AB har aviserat att retursystemet för vin och spritflaskor

skall upphöra. Målet för år 1997 om återanvändning av sådana flaskor

uppnås inte. Vin & Sprit anser att orsaken beror på förändrade

konsumtionsvanor och är en följd av att andelen returflaskor genom ökad

import har minskat. Naturvårdsverket kommer att ta kontakter med

branschen för att undersöka om det finns möjligheter för systemet att

återuppstå.

Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av

returpapper fungerar bra. Redan år 1996 var insamlingsgraden i närheten

av målet som skall uppnås år 2000.

Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av

uttjänta däck hittills har fungerat bra. Resultatet år 1996 visar på att 85 %

av däcken inte deponeras. Verket anser att nuvarande förordning bör

förtydligas så att en fortsatt hög insamlingsgrad stimuleras:

Förslag till ny lydelse i förordning 1994:1236

1 § I denna förordning regleras producenters skyldigheter att ta hand om

uttjänta däck. Syftet är att de däck som tjänat ut efter den 30 september

1994 genom producenters försorg skall omhändertas på ett miljömässigt

godtagbart sätt. Vid nedanstående tidpunkter skall följande mängder

årligen omhändertas enligt andra stycket .

Återvinningen och återanvändningen har ökat

Naturvårdsverkets undersökning visar att alla utsorterade förpackningar

går till återanvändning eller materialåtervinning, med några få undantag.

Från det att förordningarna infördes år 1994 och fram till idag har den

årliga materialåtervinningen ökat med 130 000 ton för förpackningar och

med 10 000 ton för returpapper. Motsvarande siffra för däck är 10 000

ton.

Den del som i dag inte återanvänds eller materialåtervinns är en mindre

del av de hårda plastförpackningarna, som i stället går till förbränning,

samt som också förbränns.

I dag sorteras inte mjukplast i alla kommuner, utan denna fraktion

läggs tillsammans med övrigt hushållsavfall. Denna hantering sker efter

en överenskommelse mellan Plastkretsen och de kommuner som har

tillgång till förbränning. Naturvårdsverket anser att en sådan hantering

har varit rimlig i ett uppbyggnadskede, men att det i längden inte kan

vara ett acceptabelt sätt att uppfylla kraven enligt förordningen om

producentansvar.

Producenternas insamlingssystem fungerar tillfredställande

Naturvårdsverket anser att viktiga krav på producenternas

insamlingsystem är att systemen ger förutsättningar för en miljömässigt

riktig hantering av avfallet och att systemen är utformade så att

sorteringen underlättas för avfallslämnarna. Det är viktigt att

återvinningstationerna samordnas för alla materialslag så långt det är

möjligt, så att hushållen på ett enkelt sätt kan lämna sina sorterade

tidningar och förpackningar. En sådan samordning har ännu inte skett i

tillräcklig omfattning. Naturvårdsverket kommer att följa upp att en

sådan samordning verkligen sker.

Materialbolagen har byggt upp sin insamling från hushållen genom

återvinningstationer i motsvarande täthet och servicegrad som

glasåtervinningen tidigare hade byggt upp. Naturvårdsverket anser att

den ser-vicegrad som nu byggs upp med ett heltäckande system i alla

landets kommuner måste anses som tillfredsställande i detta skede.

Naturvårdsverkets undersökning visar att servicegraden (behållare per

1000 invånare) är högre i glesbygd än i storstadsområden.

Önskemål om högre servicegrad (hämtning närmare bostäder) bör

kunna lösas i samråd med de entreprenörer som har materialbolagens

uppdrag att sköta insamlingen. Naturvårdsverket anser att det i dagsläget

är rimligt att en högre servicegrad bekostas av dem som önskar sådan

service. Hushållen kan spara kostnaden för en sådana hämtning genom

att själva göra en insats och lämna materialet vid en återvinningstation.

En utbyggd hämtning närmare bostäderna måste ske på ett miljömässigt

sätt så att inte transporterna ökar eller andra störningar uppstår.

Problemen med nedskräpning måste upphöra

Naturvårdsverket har uppmärksammat problem när det gäller skötsel av

återvinningsstationerna som har resulterat i ökad nedskräpning.

Nedskräpningen är enligt verket ett symptom på för låga

tömningsfrekvenser, bristande samordning av alla materialslag vid

återvinningsstationen och bristande information till hushållen.

Nedskräpningen är ett problem som kräver gemensamma ansträng-

ningar hos kommuner och producenter för att lösa. Naturvårdsverket

kommer att ha en fortsatt dialog med materialbolagen för att få en

uppfattning om skötseln av återvinningsstationerna förbättras. Det är av

yttersta vikt att insamlingsplatserna för materialslagen är välskötta så att

inte förtroendet från allmänheten att delta i sorteringsarbetet rubbas.

Säkerheten är viktig

Naturvårdsverket anser att säkerheten vid återvinningstationerna är

mycket viktig. Verket kommer att följa Haverikommissionens utredning

av den tragiska olyckan i Norberg. Verket avvaktar

Haverikommissionens utredning och föreslår därför i dagsläget inga

åtgärder. Naturvårdsverket ser positivt på att branschen tagit initiativ till

åtgärder för att öka säkerheten.

Ökad lokal information behövs

Naturvårdsverket anser att det är viktigt att informationen om

källsortering får en ökad lokal anpassning och att den samordnas med

kommunernas information. Kommunerna har en viktig roll i

källsorteringen av hushållens övriga avfall och uppfattas fortfarande ofta

som ansvariga för all avfallshantering.

Det är dessutom viktigt för förtroendet för källsorteringen att

allmänhet och verksamheter får återkoppling av de resultat som

arbetsinsatserna lett till. Information om återvinningens resultat och vad

som händer med det insamlade materialet är ytterst viktig för att

motivationen skall bibehållas. Naturvårdsverket anser att det är positivt

att Förpackningsinsamlingen har ökad sina insatser på lokalt anpassad

information samt ökat informationen till allmänhet och verksamheter om

vad som sedan händer med det insamlade materialet.

Samarbetet med kommunerna allt bättre

Ansvarsgränserna mellan producenter och kommuner har klarnat. Men

det är fortfarande viktigt att göra ännu tydligare vilket ansvar

kommunerna har som tillsynsmyndigheter och hur samrådet med

producenterna skall bedrivas.

Kritik har framförts angående de krav som kommuner ställer vid ut-

placering av återvinningsstationer. Detta gäller exempelvis att frågan om

bygglov hanteras olika i olika kommuner. Naturvårdsverket anser att

föreslå ett obligatoriskt bygglov för återvinningsstationer bör införas

genom förtydligande i plan- och bygglagen (1987:10) men avvaktar med

lagförslag till Haverikommissionens utredningen slutförts. Denna

utredning utgör ett viktigt underlag till att bedöma om bygglov är en

lämplig reglering av säkerhetsfrågor för återvinningsstationer.

Mer information om tillsyn

Naturvårdsverket anser att ökad information behövs till kommunerna om

hur fördelningen mellan centralt och lokalt tillsynsansvar över producent-

ansvaret fördelas. Dessutom behövs information om hur den lokal till-

synen över de producenter som inte tagit ett producentansvar kan

bedrivas.

Naturvårdsverket avser att i samråd med Svenska Kommunförbundet

informera kommunerna om hur tillsyn över producentansvaret kan

bedrivas. En sådan insats kan genomföras under hösten 1997.

Naturvårdsverket anser även att materialbolagens verksamhet bör

regleras i lagstiftningen. I annat fall blir tillsynsverktygen mot

producenterna verkningslösa i de fall de inte uppfyller sitt ansvar,

eftersom det inte finns någon part att rikta sig mot. Naturvårdsverket

föreslår därför en förändring i dagens lagstiftning angående

materialbolagens rättsliga ställning.

Förslag till ny paragraf i renhållningslagen

6 c § Den som helt eller delvis gentemot enskild producent åtar sig att

fullgöra producentens ansvar enligt föreskrift som meddelats med stöd av

6 b § svarar vid sidan av producenten för att ställda krav uppfylls.

Ökad sortering måste ske genom miljöanpassade transporter

Naturvårdsverket uppmärksammar behovet av ytterligare utredningar när

det gäller miljöanpassade transporter av varor och avfall. Här har pro-

ducenterna ett ansvar att när de handlar upp tjänster ställa miljökrav på

insamlingssättet.

Förpackningar som innehåller farligt avfall

Förpackningar som innehåller eller har innehållit farliga ämnen kan

medföra risker i senare led vilket bör särskilt uppmärksammas.

Naturvårdsverkets kommande föreskrifter om förpackningar omfattar

även förpackningar som på grund av sitt innehåll kan innebära risker från

miljö- eller hälsoskyddssynpunkt

Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-

vårdsverkets rapport 4748 Har producenterna nått

målen?

Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Socialstyrel-

sen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget AB, Statens haverikommission,

Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket

(RRV), Universitetet i Umeå, Chalmers tekniska högskola, Statens

jordbruksverk, Statens livsmedelsverk (SLV), Sveriges

lantbruksuniversitet (SLU), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för

ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS-

Standardiseringskommissionen i Sverige, Kommerskollegium,

PACKFORSK- Institutet för förpackning och distri-bution, Boverket,

Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Östergötlands län,

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV),

Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI),

Sollentuna kommun, Växjö kommun, Nybro kommun, Ovanåkers kom-

mun, Arjeplogs kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA),

Svenska Kommunförbundet, Stockholm Kommunförbund, Uppsala

Kommunförbund, Södermanland Kommunförbund, Östergötland

Kommunförbund, Jönköping Kommunförbund, Kronoberg Kommunför-

bund, Kalmar Kommunförbund, Gotland Kommunförbund, Blekinge

Kommunförbund, Kristianstad Kommunförbund, Malmöhus

Kommunförbund, Halland Kommunförbund, Göteborgs och Bohus

Kommunför-bund, Älvsborg Kommunförbund, Skaraborg

Kommunförbund, Värmland Kommunförbund, Örebro Kommunförbund,

Västmanland Kommunförbund, Kopparberg Kommunförbund,

Gävleborg Kommun-förbund, Jämtland Kommunförbund, Västerbotten

Kommunförbund, Norrbotten Kommunförbund, Landstingsförbundet,

Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges

Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet

(KF), Lant-brukarnas Riksförbund (LRF), Föreningen Skogsindustrierna,

Tjänste-männens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers

Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen Metallgrossisterna,

Före-ningen Sveriges Plastfabrikanter, Förpackningsinsamlingen,

Greenpeace, HSB Riksförbund, Hushållningssällskapens Förbund,

Hyresgästernas Riksförbund, ICA Kemikontoret, Konsu-

mentberedningen, Konsumenter i samverkan - UNDERVERKET,

Konsument-vägledarnas förening, Miljöförbundet, Näringslivets För-

packningsråd, Plastkretsen AB, Pressretur AB REFORSK, Ragn-Sells-

företagen AB, Repa-registret, Returpack, AB Svenska, Returplast i

Sverige AB, Riksbyggen, RWA Returwell AB, SRV återvinning AB,

Stiftelsen Håll Sverige Rent Stiftelsen Återvinningen, Svensk Däckåter-

vinning AB, Svensk EPS-återvinning AB, Svensk Glasåtervinning AB

(SGÅ), Svensk Kartongåtervinning AB, Svenska Bryggareföreningen

AB, Svenska Metallkretsen AB, Svenska Renhållningsverksföreningen

(RVF), Svenska Återvinningsföreningen, Sveriges Allmännyttiga

Bostadsföretag (SABO), Sveriges Villaägarnas Riksförbund, Vin & Sprit

AB, WMI Sellbergs AB.

Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport

1997:15 Producentansvar för möbler

Producentansvar för nya möbler

Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på kunskap och in-

formation om innehåll, återvinningsegenskaper och tillverkare för alla

nya möbler från år 2002. Informationen ska vara tillgänglig vid

inköpstillfället och när möbeln ska återvinnas.

Kretsloppsdelegationen anser samtidigt att alla möbler ska vara för-

sedda med mer utförlig miljöinformation, t.ex. en enklare

miljövarudeklaration. Sådan miljöinformation bör i första hand tas fram

frivilligt. Delegationen föreslår därför inte nu något lagstadgat krav på

sådan information.

Kretsloppsdelegationen anser att möbelbranschen bör leda arbetet med

att ta fram mer preciserade krav på vilka uppgifter som ska tas fram och

kunna redovisas. En mall för information om innehåll och återvinnings-

egenskaper bör tas fram så att den kan användas från halvårsskiftet 1998,

dvs. i god tid innan de lagstadgade kraven träder i kraft. Parallellt bör

detta arbete vidareutvecklas till en mer komplett mall för

miljöinformation som kan börja användas från år 1999.

Producentansvar för uttjänta möbler

Möbler liknar, vad gäller miljöriskernas omfattning, många andra varor i

samhället som ännu inte aktualiserats för producentansvar. Kretslopps-

delegationen överväger i sitt fortsatta arbete med ett generellt producent-

ansvar möjligheten att införa ett producentansvar för alla uttjänta varor.

Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar för att

möbler inte behöver särbehandlas. Delegationen redovisar i denna

rapport vilka krav som kan ställas vid ett producentansvar för uttjänta

möbler, men anser samtidigt att införandet av ett sådant ansvar kan

avvakta resultatet av arbetet med ett generellt producentansvar.

Ett producentansvar för uttjänta möbler bör formuleras så att det

skapar drivkrafter till mer kretsloppsanpassade nya möbler och att

resurser i möbler tas till vara genom att styra mot återanvändning och

materialåtervinning. Följande krav bör ställas vid ett producentansvar för

uttjänta möbler:

möjlighet att kostnadsfritt lämna in möbler till producenter och god

service i insamlingssystemen,

möbler bör i första hand göras tillgängliga för återanvändning, av de

möbler som lämnats till producenterna och inte återanvänds bör minst

25 viktprocent materialåtervinnas från år 2005,

inga möbler bör deponeras från år 2005.

Producenter bör anpassa sina system till lokala förhållanden och möj-

ligheter tillsammans med kommunerna.

Kraven bör preciseras och målen successivt skärpas och vidareutveck-

las. Detta kan exempelvis ske genom att regeringen utser en kommitté

med representanter för möbelbranschen och andra intressenter.

I denna rapport redovisas två alternativa sätt att reglera ett producent-

ansvar för uttjänta möbler.

Nya möbler

Kretsloppsdelegationen anser att krav på kunskap och information om

innehåll och återvinningsegenskaper bör finnas för alla varor och således

även för möbler. Kraven bör gälla lika för importerade och svensktillver-

kade möbler.

Information om innehåll

Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information om

innehåll för alla möbler från år 2002.

En grundläggande förutsättning för att kunna förändra möbler så att de

blir mer kretsloppsanpassade under hela livscykeln, är att producenten

har kunskap om innehåll av material och ämnen.

Utan kunskap om innehållet finns inte underlag för att bedöma kon-

sekvenser på hälsa, miljö och hushållning av naturresurser. Kunskap om

innehållet underlättar för avgiftning och för producenter att ställa krav på

underleverantörer och i den egna tillverkningen.

Kännedom om innehållet underlättar också materialåtervinning.

Information om återvinningsegenskaper

Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information som i

första hand syftar till att underlätta materialåtervinning från år 2002.

Till sådan information hör:

om materialen är separerbara,

om materialen är märkta enligt någon internationell standard, så att

det framgår exempelvis vilken plastsort eller metallegering som ingår i

möbeln,

lämplig hantering av ingående material och ämnen, som teknik för de

enskilda materialens återvinning,

annan lämplig hantering för de olika delarna och/eller materialen,

eventuell hänvisning till inlämnings- och hanteringssystem.

Förutom att denna information ska underlätta för en bättre

sluthantering ger den konsumenten information om hur besvärlig eller

hur väl förberedd en möbel är för materialåtervinning.

Information om tillverkare

Kretsloppsdelegationen föreslår ett obligatoriskt krav på information om

yrkesmässig tillverkare från år 2002.

Möbler är i dag i allt väsentligt anonyma produkter.

Genom att förse möbler med information om tillverkare skapas möjlig-

het att välja tillverkare som kretsloppsanpassar sina möbelprodukter.

Därmed skapas också drivkrafter att tillverka mer kretsloppsanpassade

möbler. Information om tillverkare skulle också underlätta för möbel-

branschen att skapa återkoppling och drivkrafter bakåt i de hanterings-

system som byggs upp.

EU strategi

Det behövs en strategi för hur lagstadgade krav på information om inne-

håll, återvinningsegenskaper och uppgifter om tillverkare för möbler

skall vinna gehör i EU.

Det finns starka kopplingar mellan Kretsloppsdelegationens förslag för

nya möbler och delegationens pågående arbete med att formulera ett

generellt producentansvar för nya varor.

I arbetet med det generella producentansvaret avser delegationen att ta

fram en EU-strategi för producentansvar. Kretsloppsdelegationens

förslag till lagstadgade krav på information om nya möbler bör kunna

omfattas av denna EU-strategi.

Producenterna leder arbetet med miljöinformation

Branschen bör själv leda arbetet med att ta fram underlag för precisering

av de lagstadgade kraven på kunskap och information om innehåll och

återvinningsegenskaper.

I första hand bör arbetet syfta till att i samarbete med andra intressenter

ta fram en branschgemensam mall för information om innehåll och åter-

vinningsegenskaper som kan börja användas från halvårsskiftet 1998.

Mer omfattande miljöinformation

Kretsloppsdelegationen föreslår också att branschen tar fram mer utförlig

miljöinformation om möbler, t.ex. i form av en mall för en enklare miljö-

varudeklaration som kan användas från år 1999.

Kretsloppsdelegationen anser att alla varor ska vara miljödeklarerade

så att deras inverkan på hälsan och miljön framgår. Detta gäller även för

möbler.

Det finns också ett behov på marknaden av mer omfattande miljö-

information utöver information om innehåll och återvinningsbarhet. Det

kan gälla uppgifter om utsläpp, energiåtgång, grad av avgiftning, materi-

alsnålhet, reparerbarhet och hållbarhet. All denna information är viktig

för att bedöma möblers grad av kretsloppsanpassning och driva på en

sådan utveckling.

Kretsloppsdelegationen kommer att arbeta vidare med frågan om

vilka krav som bör ställas generellt på nya varor och vill därför tills

vidare avvakta med ett lagstadgat krav på mer utförlig miljöinformation

för möbler.

Utbildning och information

Kretsloppsdelegationen har i sin strategirapport föreslagit att krets

loppskunskap bör ingå i undervisningen på alla nivåer. När det gäller

möbler kan staten följa upp och vid behov förtydliga detta.

Det är särskilt väsentligt att designers och inredningsarkitekters ut-

bildning omfattar kretsloppskunskap, eftersom det vid möblernas form-

givning, konstruktion och materialsammansättning bestäms hur krets-

loppsanpassade de blir.

Möbelbranschen bör också själv lyfta fram kretsloppskunskap som

en väsentlig del av de krav de ställer på sina formgivare.

Producentansvar för uttjänta möbler

Kretsloppsdelegationen konstaterar att möbler inte utgör samma tydliga

risk för miljön som de varuområden delegationen tidigare har arbetat

med. I det avseendet liknar möbler många andra varor i samhället som

ännu inte aktualiserats för producentansvar.

Delegationen kommer i sitt fortsatta arbete med ett generellt pro-

ducentansvar att överväga ett generellt producentansvar för alla uttjänta

varor. Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar

för att möbler inte behöver särbehandlas. Därför kan ett producentansvar

för uttjänta möbler avvakta resultatet av delegationens arbete med ett

generellt producentansvar.

Delegation har därför i denna lägesrapport valt att dels redovisa vilka

krav och mål som bör gälla vid ett producentansvar för uttjänta möbler,

dels presentera två alternativa sätt att reglera ett producentansvar för

möbler.

Krav vid ett producentansvar

Kvalitet är viktigare än kvantitet

Inga krav på producenterna att samla in en viss mängd möbler på en viss

tid bör ställas inledningsvis.

Kretsloppsdelegationen anser att en allt mer kretsloppsanpassad han-

tering, valfrihet att lämna möbler även till andra aktörer, god service och

fri konkurrens om resurserna i möbler är viktigare än att alla möbler

samlas in och hanteras av producenterna.

Kvalitet i hanteringen är också viktigare än att storskaliga system för

insamling byggs upp på kort tid.

Hanteringsmål

Kretsloppsdelegationen anser att följande mål för hanteringen bör gälla

vid ett producentansvar:

producenterna ska ge möjlighet för inlämning av uttjänta möbler till

ett system som producenterna är ansluta till och som håller en god

servicenivå,

möbler görs tillgängliga för återanvändning innan de materialåter-

vinnas, eller deponeras. Ett sådant krav bör gälla även för andra aktörer

som samlar in och hanterar möbler,

inga möbler deponeras från år 2005,

minst 25 viktprocent av de möbler som lämnats in till producenterna

och som inte återanvänds materialåtervinns från år 2005,

kretsloppsdelegationen anser att hanteringsmålen bör vara flexibla,

utvecklingsbara och driva mot en allt högre grad av återanvändning och

materialåtervinning.

Två sätt att reglera

Till stöd för den vilja att ta ansvar som finns inom möbelbranschen be-

hövs vid ett producentansvar viss reglering för att göra ansvaret obligato-

riskt och därmed konkurrensneutralt för de berörda producenterna.

Möbelbranschen har också framfört önskemål om ett sådant lagstöd.

Det finns olika uppfattningar om hur reglerna bör utformas för att bäst

tjäna det avsedda syftet.

I fråga om ansvar för uttjänta möbler redovisas därför två sätt att reg-

lera. Det ena sättet ansluter till den modell som använts för de införda

förordningarna om producentansvar för förpackningar, returpapper och

däck. En sådan reglering förutsätter att producenterna frivilligt tar sitt

ansvar.

Det andra sättet är inriktat på att kunna fungera tvingande gentemot

de enskilda producenterna samtidigt som den ger producenterna frihet att

sinsemellan göra upp om hur ansvaret ska tas.

De två alternativa förslagen om uttjänta möbler bör sättas i relation

till om möbelbranschen utvecklar sitt åtagande i handlingsplanen från

maj 1996 och åtar sig att frivilligt enskilt eller kollektivt organisera

hanteringen.

Precisering av producenternas ansvar för uttjänta möbler

Vid ett producentansvar för uttjänta möbler bör närmare riktlinjer för

hantering och redovisning tas fram. Ett mer preciserat och utvecklat mål

för materialåtervinning som successivt höjer ambitionen bör också tas

fram.

Dessa preciseringar kan göras av en kommitté tillsatt av regeringen

med representanter från möbelbranschen och andra intressenter. Kom-

mittén kan utgöra en länk mellan statsmakterna, producenterna och andra

intressenter under ett uppbyggnadsskede om några år och ta till vara

producenternas vilja att engagera sig i hanteringen av uttjänta möbler

Förteckning över remissinstanserna avseende Krets-

loppsdelegationens rapport 1997:15 Producentansvar

för möbler

Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statskontoret,

Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga

tekniska högskolan (KTH), Linköpings universitetet,

Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket

(NUTEK), Konkurrensverket, Kommerskollegium, Boverket,

Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i

Skaraborgs län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för

miljöskydd, Kemikalie-inspektionen (KemI), Stiftelsen Institutet för

vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Hässleholms kommun, Göteborgs

kommun, Tibro kommun, Bodens kommun,

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet,

Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk

Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund

Föreningen Skogsindustrierna Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Lands-

organisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),

Europa Möbler, Greenpeace, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksför-

bund, IKEA of Sweden AB, Kemikontoret, Kinnarps AB, Miljöförbundet

Jordens Vänner, MIO Möbler, Möbelbranschrådet, OBS! Interiör, Ragn-

Sellsföretagen AB, Riksbyggen, Snickerifabrikanternas Riksförbund

(SNIRI), Stiftelsen Håll Sverige Rent, Svenska Renhållningsverks-

föreningen (RVF), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO),

Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges

Fastighetsägareförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges

Möbelhandlares Centralförbund, Sveriges Möbelindustriförbund,

Villaägarnas Riksförbund, WMI Sellbergs AB.

Sammanfattning av Kemikommitténs betänkande

(SOU 1997:84) En hållbar kemikaliepolitik

Mål för kemikaliepolitiken (kapitel 2)

Kemikommittén formulerar en ny typ av mål jämfört med traditionella

miljömål. Målen är inriktade på de ämnen som företag och konsumenter

skall styra bort från och byta ut. Målen är avsedda att understödja och

driva på arbetet mot en hållbar utveckling. Målen ska utgöra grunden för

den politik Sverige ska driva nationellt, inom EU och internationellt.

Målen ska nås genom:

samarbete mellan stat, näringsliv och konsumenter i kombination

med ett aktivt myndighetsarbete,

förbättrad information som ett underlag för det marknadsdrivna

miljöarbetet,

förändrat vägval för industrins planerade utvecklingsarbete,

lagstiftning på gemenskapsnivå men även nationellt,

globala överenskommelser.

Kemikommittén föreslår följande mål:

år 2002 innehållsdeklarerar företagen sina varor så att:

konsumenterna kan göra medvetna val. Information från

myndigheterna gör att fler och fler faktiskt gör dessa val,

år 2007 tillhandahåller företagen varor fria från innehåll av

stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen,

ämnen framställda av människan som ger allvarliga eller kroniska

effekter på hälsa eller miljö,

år 2012 har företagen utvecklat produktionsprocesserna så att:

de är fria från användning av stoppämnen,

utsläppen är fria från ämnen framställda av människan som ger

allvarliga eller kroniska effekter på hälsa eller miljö,

år 2012 använder företagen metaller i sådana tillämpningar där:

metallerna under användning behålls intakta,

metallerna efter användning samlas in för återanvändning,

återvinning eller säker deponering.

Kemikommitténs bedömning är att den samlade risken från kemikalier

idag är mer komplicerad och svårbedömd än tidigare. Hotbilden visar ett

brett spektrum av ämnen i låga koncentrationer. Hela befolkningen

exponeras för dessa ämnen och det sker i högre grad genom varor.

Varorna innehåller många ämnen i låga halter, bl.a. på grund av att

varorna skall uppfylla en mängd funktioner samtidigt.

Globaliseringen innebär att varorna förflyttar sig snabbt över världen.

Detta innebär bl.a. att det är svårare att veta vad varorna innehåller.

Kemikalier som tillverkas och används i länder utanför OECD granskas

inte på samma sätt.

En fortsatt användning av organiska långlivade, bioackumulerbara ämnen

utgör ett hot mot en hållbar utveckling

Ämnen framställda av människan och som upptäcks i vilda djur är en

allvarlig varningssignal. Dessa ämnen är ofta organiska, långlivade och

bioackumulerbara ämnen. Vi anser att en fortsatt användning av sådana

ämnen inte är förenlig med en hållbar utveckling. Esbjergdeklarationen

definierar ytterligare ett kriterium dvs. att ämnet dessutom ska vara

giftigt för att begränsas. Vi anser att egenskapen giftig är viktig för att

prioritera insatserna men inte nödvändig för att fatta beslut om åtgärder.

Vi menar att kravet på känd giftighet ytterst är en fråga om huruvida

arbetet ska vara förebyggande, eller om det ska ske ämne för ämne först

när skadeverkan är känd. När ett organiskt långlivat och

bioackumulerbart ämne visat sig ha skadliga effekter är skadan oftast

redan skedd. Det långlivade ämnet finns redan i miljön och kommer att

fortsätta orsaka effekter eftersom det svårligen bryts ner och i regel inte

går att samla in.

Miljöarbetet behöver utvecklas och förstärkas ytterligare

Kemikaliearbetet har tidigare framförallt inriktats på hälsoområdet men

inriktas nu mer och mer på att förstärka miljöarbetet.

Genom studier i miljön kan man upptäcka potentiella hälsoeffekter av

kemikalier tidigt, innan de medfört skada på människors hälsa. Miljö-

arbetet är också viktigt i sig bl.a. för att bevara den biologiska

mångfalden.

Vi anser att en inriktning mot att fortsätta förstärka miljöarbetet bör

ske parallellt med en motsvarande utveckling på hälsoområdet.

Nuvarande arbetsätt går för sakta

Arbetssättet att utvärdera och reglera ett ämne i taget går för långsamt

och kräver mycket resurser. Det fångar inte heller risker med

kombinationseffekter av flera ämnen samtidigt. Även de långsiktiga

effekterna kan vara svåra att mäta med ett ämnesvis arbetssätt.

Genomförandet av Esbjergdeklarationen kräver en ny politik

Målen i Esbjergdeklarationen ställer krav på omfattande förändringar av

kemikalieanvändningen i de länder som undertecknat deklarationen.

Länderna måste vidta omfattande åtgärder för att målen ska nås. Bl.a.

innebär deklarationens mål ett generellt angreppsätt på icke önskvärda

egenskaper.

Åtgärder på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå

På det nationella området ska kemikaliepolitiken genomföras bl.a. genom

att myndigheterna i ökad grad eftersträvar ett arbetssätt som integrerar

kemikaliekontroll, utsläpps- och avfallsfrågor samt förstärker och stödjer

det marknadsdrivna miljöarbetet. De styrmedel som ska användas är

aktivt och tydligt myndighetsarbete, kunskap och information till

aktörerna samt ekonomiska styrmedel.

På EU området ska Sverige arbeta för att EUs kemikaliepolitik

utvecklas. Utgångspunkten för detta arbete ska i första hand vara

Esbjergdeklarationens mål samt på längre sikt Kemikommitténs mål.

Våra mål är ett förslag till hur EUs medlemsländer ska uppnå

Esbjergdeklarationen.

På det internationella området ska Sverige i första hand arbeta genom

forum för kemikaliesäkerhet. Sverige kan också driva frågor genom att

påta sig värdskapet för möten på hög nivå. Sverige skall föra ut

Kemikommitténs mål internationellt för att få uppslutning kring dem.

Särskilda frågor

Kommittén har enligt direktivet behandlat frågan om PVC och om

hormonstörande ämnen.

Kommittén föreslår bl.a. att:

användningen av de tillsatser i plastmaterial som är stoppämnen eller

ämnen framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter på

hälsa eller miljö ska ha avvecklats senast till år 2007,

ett plastmaterial ska ersättas med annat material om det innehåller

stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen eller ämnen

framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter för hälsa

eller miljö.

Dessutom drar kommittén följande slutsatser:

PVC-plast hör, mot bakgrund av försiktighetsprincipen och dagens

bristande kunskap om dess långsiktiga miljö- och hälsoeffekter, inte

hemma i ett kretsloppssamhälle,

dagens PVC-plast ska snarast och senast till år 2007 ha ersatts med

långsiktigt miljöanpassade material.

Kommittén har också presenterat förslag till åtgärder för att minska

risker från hormonstörande ämnen. Bl.a. anser kommittén att:

Kemikalieinspektionen upprättar en lista över misstänkt

hormonstörande ämnen,

Kemikalieinspektionen tar omgående initiativ till arbete med kriterier

inom EU och påbörjar arbetet med att ta fram förslag till kriterier,

nya ämnen inom EU ska vara undersökta med avseende på

hormonstörande egenskaper,

ämnen som uppfyller kriterierna för att vara hormonstörande

avvecklas

Förteckning över remissinstanserna avseende Kemi-

kommitténs betänkande (SOU 1997:84) En hållbar

kemikaliepolitik

Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Försvars-

makten, Försvarets materialverk (FMV), Överstyrelsen för civil

beredskap (ÖCB), Kommerskollegium (KK), Socialstyrelsen,

Läkemedelsverket, Apoteksbolaget, Statskontoret, Statistiska

Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig

upphandling (NOU), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Institutet för

miljömedicin (IMM), Lunds universitet, Umeå universitet, Luleå

Tekniska universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens

livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet

(SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS),

Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknikutvecklingsverket

(NUTEK), Konkurrensverket, SIS-Miljömärkning, Institutet för verk-

stadsteknisk forskning (IVF), Jernkontoret, Sveriges Provnings- och

Forskningsinstitut (SP), Boverket, Byggforskningsrådet (BFR), Styrelsen

för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Konsumentverket

(KOV), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Blekinge län,

Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens Naturvårdsverk (SNV), Kon-

cessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI), Stiftel-

sen Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Stockholms kom-

mun, Norrköpings kommun, Helsingborgs kommun, Landskronas kom-

mun, Karlstads kommun, Borlänges kommun, Sundsvalls kommun,

Kirunas kommun, Stockholms läns landsting, Kungl.

Vetenskapsakademin (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA),

Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges

Köpmannaförbund (SKFB), Sveriges Industriförbund, Kooperativa

Förbundet, Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet,

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers

Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown Boveri (ABB),

Bilindustriföreningen, Byggentreprenörerna, Byggsektorns

kretsloppsråd, Golvbranschens Riksorganisation, Greenpeace,

Göteborgsregionens Avfalls AB (GRAAB), Handelsanställdas förbund,

Hyresgästernas Riksförbund, ICA förbundet, IKEA of Sweden AB,

Industrins Byggmaterialgrupp, Industrin för växt- och träskyddsmedel

(IVT), Kemikontoret, Kemisk-tekniska Leverantörsförbundet (KTF),

Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen (M1993:A), Lantbrukarnas

Riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen, Miljöfarligt avfall i

Sverige AB, Miljöförbundet, Nordiska Plaströrsgruppen, Näringslivets

Förpackningsråd (NFR), Plast- och Kemibranscherna, Svensk

Industriförening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska

Renhållningsverks Föreningen (RVF),. Svenska Returpack, Svenska

Sjukvårdsleverantörsföreningen (S L F), Svenska

Tekoindustriföreningen, Svenskt Natron AB, Sveriges

Elektroindustriförening, Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF),

Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges Textilhand-

lareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, Technoworld AB, Textilimportö-

rerna, Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksför-

bund.

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport

2/97 Kemikalier i textilier

Kemikalieinspektionen fick i januari 1996 i uppdrag av regeringen att

föreslå åtgärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från

kemikalier som förekommer i textilier. Uppdraget redovisas i denna

rapport.

I Sverige förbrukas årligen ca 250 000 ton textilier. Den svenska textil-

industrin har genomgått stora omvälvningar de senaste decennierna och

idag domineras den svenska textilmarknaden av importerade varor.

På senare år har initiativ som tagits av myndigheter och

textilbranschen samt kriterier för positiv miljömärkning inneburit att

uppmärksamhet har riktats mot möjliga problem orsakade av

textilkemikalier.

Textilier kan innehålla rester av ett stort antal kemikalier från tillverk-

ningen. Dessa kemikalier kan ha inneboende hälso- eller miljöfarliga

egenskaper. Halterna av dessa ämnen är vanligen låga, men kan i vissa

fall ändå utgöra problem för dem som hanterar eller använder textilier.

Även den yttre miljön kan eventuellt påverkas negativt av kemikalier i

textilier då ämnen urlakas vid tvätt av textilier eller om textilavfall läggs

på deponi.

För att skydda dem som hanterar och/eller använder textilier bör

tillverkare och importörer se till att ämnen som kan utgöra en risk för

män-niskors hälsa inte finns kvar i de färdiga textilierna. Likaså bör

ämnen med allvarliga miljöeffekter förhindras att via textilier hamna i

den yttre miljön. Detta kan ske genom att tillverkare undviker att

använda sådana ämnen vid tillverkningen. Importörer bör på samma sätt

förmå sina leverantörer i utlandet att upphöra med denna användning.

Kemikalieinspektionens förslag inom uppdraget är i korthet:

Undersökning av och information om de kemikalier som används i

olika led i textiltillverkningen måste förbättras. Tillförlitliga analysmeto-

der bör utvecklas.

Uppmärksamhet bör riktas mot ett antal ämnen/ämnesgrupper som

kan innebära potentiella risker för människa och/eller miljö. Generella

kriterier anges för dem.

Kemikalieinspektionen föreslår ett förbud mot användning av de azo-

färgämnen som kan bilda cancerframkallande arylaminer.

Vidare avser Kemikalieinspektionen att utreda möjligheterna till ett

förbud mot förekomsten av pentaklorfenol i importerade textilier.

Kemikalieinspektionen anser att halten fri formaldehyd i textilier bör

begränsas enligt finska gränsvärden och att en eventuell märkning av

plaggen bör övervägas.

Arbetet med förbud bör bedrivas inom EU. I detta arbete är det av

stor vikt att utnyttja textilbranschens erfarenhet och kontaktnät.

Kemikalieinspektionen anger vidare följande ämnen/ämnesgrupper

som bör undvikas i textilier:

alkylfenoletoxylater (AFE),

allergiframkallande dispersionsfärger,

di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP),

distearyldimetylammoniumklorid (DSDMAC),

flamskyddsmedel: polybromerade difenyletrar (PBDE) och

klorparaffiner,

klororganiska carriers,

polyklorerade bifenyler (PCB),

tungmetaller: kadmium, krom och kvicksilver.

Förteckning över remissinstanserna avseende

Kemikalieinspektionens rapport 2/97 Kemikalier i

textilier

Kommerskollegium, Försvarets Materielverk, Statens Räddningsverk,

Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Statistiska Centralbyrån, Riksrevi-

sionsverket, Institutet för miljömedicin, Konstfack, Sveriges Lantbruks-

universitet, Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och

teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Boverket, SIS-Miljömärk-

ning, Institutet för Fiber- och Polymerteknologi, Sveriges Provnings- och

Forskningsinstitut, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Statens Naturvårdsverk, Koncessions-

nämnden för miljöskydd, Statens Strålskyddsinstitut, Stiftelsen för

Vatten- och Luftvårdsforskning, Stockholms kommun, Ulricehamns

kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Naturskydds-föreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges

Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet,

Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Tjänstemännens

Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen,

Greenpeace, Handelsanställdas förbund, HAO Handelsarbetgivarna,

Hennes & Mauritz AB, Indiska Magasinet AB, Industrifacket,

Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet,

Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen, Plast- och Kemibranscherna,

Svenska Tekoindustriföreningen, Sveriges Färgfabrikanters Förening,

Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges

Textilhandlareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, TEKO-industrierna,

Textilimportörerna.

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens och

Naturvårdsverkets rapport 6/97 Avvecklingsprojektet

Denna rapport redovisar hur det har gått med avvecklingen av fyra av de

ämnen eller ämnesgrupper om behandlades inom ramen för det s.k. Be-

gränsningsuppdraget 1990. Dessa ämnen är bly, bromerade flamskydds-

medel, klorerade paraffiner och nonylfenoletoxilater. De två sistnämnda

ämnesgrupperna ansvarar Naturvårdsverket för, i övrigt Kemikalie-

inspektionen.

I rapporten ingår bedömning av behov av ytterligare åtgärder och styr-

medel för att uppnå de mål som fastställdes av riksdagen 1991 vid anta-

gandet av propositionen En god livsmiljö 1990/91:90.

Dessa mål anges i kursiv stil. Samtliga ämnen eller delar av ämnes-

grupper är s.k. stoppämnen enligt kemikommitténs förslag. Ett intensivt

arbete pågår inom många områden för att minska användningen av dessa

ämnen. I flera fall har stora förändringar skett, men det finns fortfarande

områden där användningen är lika stor som tidigare.

Bly och blyhagel

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Använd-

ningen av bly bör på sikt avvecklas och att den genomförs i huvudsak

genom frivilliga åtgärder.

Rapportens förslag till ytterligare åtgärder

Sportskytte

Svenska Sportskytteförbundet bör fortsätta verka för att de

internationella reglerna ändras så att sportskytte blir blyfritt. Förbundet

bör redovisa utfallet av sina insatser senast år 2002 till

Kemikalieinspektionen.

Användningen av blyhagel inom tävlings- och övningsskytte bör ha

upphört senast 1 september 2004 i de skyttegrenar som står upptagna på

det olympiska programmet och senast den 1 september 2000 i övrigt

tävlings- och övningsskytte. Svenska Sportskytteförbundet, Svenska

Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund bör redovisa avvecklingen

senast år 2000 till Kemikalieinspektionen. Förbud mot användning av

blyhagel på skjutbanor bör övervägas om målet att avveckla inte infrias.

Jakt

Användningen av blyhagel vid jakt i våtmark bör ytterligare begränsas.

Naturvårdsverket avser att införa sådana begränsningar.

Villkoren vid jägarexamen bör ses över med inriktning att proven i

framtiden kan genomföras med blyfri ammunition. Förslag till ändring av

regler är under behandling vid Naturvårdsverket.

Naturvårdsverket bör få i uppdrag att följa upp de utökade förbuden

för användning av blyhagel. Uppdraget bör redovisas under år 2000.

Användningen av blyhagel bör ha upphört vid all jakt inom tio år,

genom frivilliga åtaganden. Svenska Jägareförbundet och Jägarnas

Riksförbund bör rapportera avvecklingen till Kemikalieinspektionen år

2000 och 2005. Förbud mot användning av blyhagel för jakt bör

övervägas om målet att avveckla inte infrias.

Övrig användning av ammunition med bly

Användningen av övrig ammunition av bly, både civil och militär,

bör ha upphört genom frivilliga åtaganden inom tio år. Försvarsmakten

och Frivilliga Skytterörelsen bör avrapportera avvecklingen till

Kemikalieinspektionen år 2000 och 2005.

Kemikalieinspektionen bör få i uppdrag att utreda möjligheten att

införa miljöavgift på ammunition som innehåller bly.

Branschen och intresseorganisationerna bör verka internationellt för

att ammunition och vapen som saluförs är typgodkända, för att minska

olycksrisken. Arbetet bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2002.

Åtgärdsplaner för övningsfält och skjutbanor bör tas fram för att mi-

nimera spridningen av bly i miljön. Ansvaret för att ta fram dessa planer

bör vila på dem som bedriver verksamheten. Planerna bör vara fastställda

av lokala tillståndsgivande myndigheter senast år 2000.

Information bör spridas om vilken tidplan som gäller för

avvecklingen av bly i hagel och ammunition. Informationen bör också

sakligt beskriva alternativen. Material tas fram i samarbete mellan

berörda myndigheter och intressenter. Kemikalieinspektionen initierar

arbetet.

Ackumulatorer

Bilindustrin bör tillsammans med batteritillverkarna genom

internationellt arbete utveckla miljömässigt bättre alternativa

startbatterier/startsystem. Resultat och plan för avveckling bör redovisas

till Naturvårdsverket senast år 2003.

Tillverkare av varor/produkter/system som innehåller stationära acku-

mulatorer bör utreda möjligheterna att använda alternativ, samt att driva

på utvecklingen av nya miljömässigt bättre energilagringssystem. En

övergång till nickel/kadmiumbatterier är dock inte önskvärd. Uppnådda

resultat bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2003.

Användare och tillverkare av fordon/maskiner/redskap med s.k. trak-

tionära batterier bör aktivt driva på utvecklingen av alternativ. Tillverkar-

na bör redovisa uppnådda resultat och plan för avveckling senast år 2003

till Naturvårdsverket.

Insatser för att utveckla alternativ har gjorts. Dessa aktiviteter bör fort-

sätta och göras i samarbete mellan olika intressenter och med staten som

sponsor via Nutek.

Metoder för återvinning av bly bör utvecklas så att en tillräckligt bra

kvalitet erhålls så att inget nyproducerat bly krävs för tillverkning av

ackumulatorer. Batteritillverkare och återvinner bör redovisa sitt arbete

till Naturvårdsverket senast år 2003.

Fiske

Yrkesfiskarna bör presentera en avvecklingsplan för användningen av bly

i fiskeredskap. Planen bör presenteras för Kemikalieinspektionen under

år 2000.

Gemensamma informationsinsatser bör göras för att motivera både

yrkes- och fritidsfiskare att avstå från bly i sina redskap. Insatsen bör

göras gemensamt mellan myndigheter, Sveriges Sportfiske- och

Fiskevårdsförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Sveriges Kust-

och Insjöfiskares Organisation. Kemikalieinspektionen avser att ta

initiativ till att sådana åtgärder kommer tillstånd.

Vikter och motvikter

Bilindustrin bör i samarbete med andra berörda branscher verka inter-

nationellt så att miljömässigt bättre alternativ till hjulbalansvikter av bly

utvecklas. Resultat och plan för avveckling bör redovisas till Kemikalie-

inspektionen under år 2000.

Tillverkare av båtar med köl bör genom internationella insatser verka

för att alternativ tas fram. Tillverkarna bör ta fram planer för avveckling

av blyanvändningen i samarbete med Båtbranschens Riksförbund.

Planerna bör presenteras för Kemikalieinspektionen under år 2000.

Tillverkare av båtar och tillbehör till båtar bör göras medvetna om må-

len för avveckling av bland annat bly. Kemikalieinspektionen avser att ta

initiativ till att informera i samarbete med Båtbranschens Riksförbund.

Bly används i många tillämpningar, både som metalliskt bly och som

kemiska föreningar, och det finns inte alternativ inom alla områden.

Avändningsmönstret har varierat mycket under 1900-talet och stora

mängder bly finns upplagrat i samhället. De stora tillskotten av bly till

teknosfären är idag blyhagel, ackumulatorer, vikter och motvikter.

Förbrukningen av bly till ammunition har minskat med cirka en tredje-

del under de senaste fem åren. Mängden bly per hagel är mindre, men

antalet blyhagel som sålts har bara minskat med ca 10 % under samma

period. Alternativen säljs fortfarande i liten omfattning. Skytte- och

jägareförbunden arbetar för att uppnå de målsättningar som de tidigare

ställt upp. Internationella tävlingsregler motverkar utfasningen. Villkoren

för jägarexamen behöver också ses över. Målet för blyavveckling har

varit kända hos organiserade jägare och sportskyttar under lång tid, men

för närvarande talar inget för att de uppställda målen nås om inte

ytterligare insatser görs.

Tillskottet av bly till samhället genom ackumulatorer är stort och inga

kommersiellt gångbara alternativ tycks finnas. Däremot pågår utveck-

lingsarbete för att öka livslängden och minska blyinnehållet i ackumula-

torn. Batteritillverkarna i Sverige använde 35 800 ton bly 1996. Av detta

var 21 000 ton återvunnet och resten nyproducerat bly. Totalt exportera-

des ca hälften av det bly som användes i produktionen. Det totala till-

skottet av bly från ackumulatorer uppskattas vara 25 000 ton.

Bilindustriföreningen uppger att alternativ till hjulbalansvikter av bly

har övervägts, men hittills tycks detta ha resulterat i att blyvikterna behål-

lits. Däremot pågår en utveckling mot fälgar som behöver mindre balan-

sering, vilket föreningen anser vore den bästa lösningen på sikt.

Bly används också i båtkölar. Kölar av järn är ett alternativ till bly som

är väl beprövat, men kräver mera underhåll. Tillverkarna tycks inte vara

motiverade att ersätta bly.

Yrkesfisket har minskat och mängden redskap som förloras i vatten har

troligen också minskat från de 600 ton som uppskattades användas 1992.

Det finns idag acceptabla alternativ för alla typer av blysänken. Målet att

på sikt avveckla bly tycks vara måttligt känt bland fiskare.

Kommersiellt gångbara alternativ finns ännu inte för alla typer av bly-

mantlad sjökabel. Ett intensivt arbete pågår dock hos tillverkarna för att

finna alternativ. Mindre mängder bly används för reparationer i befintliga

nät. De svenska användarna har genom olika beslut i sina organisationer i

allmänhet tagit aktiv ställning för utfasning av bly i kablar.

Nyanvändningen av bly till kristallglas sjunker alltjämt och kommer,

1997, sannolikt att ligga på ca 40 % av 1988 års användning. Nyproduk-

tion av den glaskvalitet som tidigare benämndes halvkristall är blyfri

sedan 1992. Alternativa recept för kristall har utvecklats och utprovning

sker för närvarande av kvaliteter som delvis kommer att kunna ersätta

helkristall. Branschen har som målsättning att avveckla användningen av

bly. Den svenska branschen verkar också för att få gehör internationellt

för förändringar av EG-direktivet om kristallglas så att fysikaliska egen-

skaper istället för kemisk sammansättning hos glaset skall vara styrande

för kvalitetsbenämning.

Endast små mängder bly används fortfarande som tillsats i bensin och

det är i vissa flygplan, militärfordon samt vid dragracing på dispens.

Avändningen av bly till färg, lack och rostskydd visar en stadig

minskning. Branschen arbetar vidare med tidigare åtaganden som gjorts i

samband med redovisningarna 1990 och 1993, och Sveff kommer att

redovisa avvecklingen senast 1999 till Kemikalieinspektionen, enligt

tidigare planer.

Industrin har lämnat tidplaner för avvecklingen av bly i PVC till Kemi-

kalieinspektionen.

Konservburkar med blylödning förekommer i stort sett inte på den

svenska marknaden. De stora grossisterna har ställt krav på sina leveran-

törer att konservburkar med blylödning inte får förekomma.

Användningen av bly till lödning är relativt oförändrad sedan 1992. Ut-

vecklingsarbete pågår för att hitta alternativ inom elektronikindustrin.

Tidigast om ett par år kan man avgöra om idag kända alternativ är kom-

mersiellt användbara. Hos de större företag som tillverkar glödlampor

och lysrör finns en uttalad målsättning att avveckla bly i både glas och

lödning före sekelskiftet.

Utveckling pågår av plana bildskärmar som alternativ till dagens

katodstrålerör i TV-apparater och dylikt. Hittills finns inga kommersiellt

tillgängliga alternativ för TV-apparater. Blyfria skärmar för PC finns i

dag på marknaden.

Bly används för många ändamål i byggnader bl.a. för skorstenskragar

och fogtätningar. I förslag till ändring i Allmän Material- och Arbetsbe-

skrivning, AMA, föreslås att bly inte ska få användas för nuvarande

tillämpningar utan att andra material ska användas i framtiden. Metalliskt

bly används också för strålskydd. För detta ändamål finns idag inga alter-

nativ.

Bromerade flamskyddsmedel

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:

Användningen av bland annat bromerade flamskyddsmedel ska

begränsas. Målet är en snabb avveckling av de ämnen inom gruppen som

är mest skadliga.

Föreslagna ytterligare åtgärder

Kemikalieinspektionens ställningstagande att PBB och PBDE bör

avvecklas står fast.

Den svenska industrin ska fortsätta verka för en substitution av PBDE.

Förekomsten bör redovisas senast den 31 december 2002 till Kemikalie-

inspektionen.

Importörer av elektriska och elektroniska varor och komponenter bör

redovisa förekomsten av PBB till Kemikalieinspektionen senast den

31 december 2002.

Den elektriska och elektroniska industrin ska verka för att kunskapen

ökar om TBBP A och plast med reaktivt bunden TBBP A. Underlag

måste tas fram och en riskbedömning göras. Bedömningen bör avrappor-

teras till Kemikalieinspektionen senast den 31 december 2000.

Flödet av bromerade flamskyddsmedel i det svenska samhället

domineras sannolikt av bidraget från importerade varor, andra än

kemiska produkter. Det är svårt att uppskatta mängden, eftersom ingen

information om ingående ämnen finns på produkterna. En uppskattning

kan göras från världsproduktionen och kunskaper om

användningsområden och det ger vid handen att cirka 10 ton PBB och

400 ton PBDE kommer in i landet via varor. PBB och PBDE är de två

flamskyddsmedel som pekats ut för avveckling av

Kemikalieinspektionen.

Förekomst och ökande halter i miljön av tetra-, penta- och hexabrom-

difenyleter ger upphov till allvarlig oro. Det finns en risk för att skadliga

effekter kan uppträda i ekosystemet om halterna i miljön fortsätter att

öka. Möjligheten att okta- och dekabromdifenyleter kan brytas ner till

lägre bromerade ämnen i miljön är oroande.

PBDE med lägre grad av bromering är bioackumulerande och svårned-

brytbara, och halterna av dem ökar i miljön. Det finns stora likheter mel-

lan PCB och PBB respektive PBDE när det gäller biologiska effekter,

kemisk struktur och förekomst i naturen.

De uppgifter som erhållits ur öppna databaser vid utredningen visar att

TBBP A har miljöfarliga egenskaper. Bristen på data om exponering och

hälsofarliga egenskaper gör att det inte går att göra en fullständig risk-

bedömning. De uppgifter som KemI haft tillgång till vid utredningen

visar att HBCD har miljöfarliga egenskaper.

Endast fyra bromerade flamskyddsmedel importeras i kemiska produk-

ter, enligt Produktregistret, och mängden varierar kraftigt mellan olika år.

Användningen av TBBP A är ojämförligt störst med ca 250 ton 1995.

14 ton dekaBDE importerades 1995. Ingen registrerad användning av

PBB finns i Sverige.

Kemikalieinspektionen har tagit ställning för en avveckling av PBB

och PBDE. Resultatet från riskvärderingen av PBDE inom EU:s program

för existerande ämnen bör dock inväntas innan ytterligare åtgärder

föreslås. Även HBCD utreds för närvarande inom samma program.

Utvärderingen av HBCD beräknas vara klar under 1998. TBBP A är en

tänkbar kandidat till utredning i programmet.

Utfasningen av bromerade flamskyddsmedel, som Kemikalieinspek-

tionen initierade, har fått spridning genom andra aktörer i samhället.

Importörer av varor och varukomponenter efterfrågar redan idag

information om bl.a. ingående flamskyddsmedel. Producentansvar,

miljöledningssystem, miljövarudeklarationer, positiv miljömärkning

m.m. kan bidra till att minska användningen av bromerade

flamskyddsmedel.

Klorerade paraffiner

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:

Användningen av bl.a. klorparaffiner skall begränsas. Målet är en

snabb avveckling av de ämnen inom ämnesgrupperna som är mest

skadliga.

Förslag till ytterligare åtgärder

Arbetet med att ersätta den kvarvarande delen av kortkedjiga högklore-

rade paraffiner ska fortsätta Utfasningsmålet enligt beslut i OSPAR ska

uppnås till år 2000. Detta bör ske genom frivilliga åtgärder inom berörd

industri. Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket

att, baserat på underlag från industrin, fortlöpande följa och redovisa

avvecklingen.

Arbetet ska påskyndas inom OSPAR med att ta fram och utvärdera

underlag för ett åtgärdsprogram för mellan- och långkedjiga klorerade

paraffiner. Sverige har huvudansvaret och det ankommer för närvarande

på Naturvårdsverket att driva detta arbete.

Den totala användningen av klorparaffiner som råvara och i kemiska

produkter i Sverige har minskat med ca 70 % mellan 1990 och 1995. Det

är svårt att exakt säga hur stor nedgången är för de kortkedjiga högklore-

rade paraffinerna sedan 1990. Huvuddelen av dessa kortkedjiga

högklorerade paraffiner användes tidigare i metallbearbetningsvätskor.

Användningen inom detta område har minskat med 90 % mellan 1990

och 1995.

Ingen produktion av klorparaffiner äger rum i Sverige. Enligt Produkt-

registret importerades 1995 drygt 1 000 ton klorparaffiner som råvara

och ca 130 ton som komponent i kemiska produkter. Flödet via andra

importerade varor än kemiska produkter är okänt. Sverige exporterar

klorerade paraffiner i kemiska produkter, ca 60 ton 1995.

Användningen av klorparaffiner har minskat inom landet till stor del

beroende på aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Natur-

vårdsverket och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som sam-

arbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder.

Arbetet fortsätter inom industrin och från importörssidan för att ersätta

den resterande delen, i första hand då kortkedjiga högklorerade

paraffiner.

Nonylfenoletoxilater

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:

Minst 90 % av användningen i Sverige av nonylfenoletoxilater bör ha

upphört till år 2000. Detta bör kunna ske genom frivilliga åtgärder inom

berörda branscher.

Förslag till ytterligare åtgärder

Arbetet ska fortsätta med att fasa ut resterande användning av

nonylfenoletoxilater som leder till direkta utsläpp. Detta bör ske genom

frivilliga åtgärder inom berörd industri.

Arbetet ska påskyndas med att ta fram och utvärdera underlag för att

ändra rekommendationen i OSPAR till ett mer omfattande beslut.

Parallellt med detta ska möjligheterna undersökas att samordna arbetet

inom OSPAR med motsvarande arbete inom OECD och EU. Sverige har

huvudansvaret och det ankommer för närvarande på Naturvårdsverket att

driva detta arbete.

Resultatet från riskvärderingen av nonylfenoletoxilater inom EU:s

program för existerande ämnen bör inväntas innan ytterligare åtgärder

föreslås.

Användningen av nonylfenoletoxilater dels som råvara, dels som kom-

ponent i kemiska produkter i Sverige, har minskat med 70 till 8 000 %

sedan 1990. År 1995 uppgick den svenska produktionen till ca 8 000 ton

och importen till ca 500 ton. Samtidigt exporterades ca 8 000 ton.

Förbrukningsmönstret i Sverige har förändrats sedan 1990. Tidigare

användes de största volymerna för industriell rengöring, men där har

användningen minskat kraftigt och numera sker den största

förbrukningen, 80 till 90 %, vid polymer- och färgtillverkning.

Användningen av nonylfenoletoxilater i polymer- och färgtillverkning

innebär en mindre risk för miljön än när de används för industriell

rengöring.

Utsläppen från reningsverken av nonylfenoletoxilater har under den

senaste femårsperioden minskat till en tiondel. Stockholm Vatten har

minskat utsläppen från ca 1 000 till mindre än 100 mg per kg

torrsubstans per år mellan 1990 och 1995.

Användningen har minskat inom landet till stor del beroende på

aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Naturvårdsverket

och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som

samarbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder

Förteckning över remissinstanserna avseende

Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets

rapport 6/97 Avvecklingsprojektet

Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV), Överstyrelsen för civil

beredskap (ÖCB), Statens räddningsverk (SRV), Kommerskollegium

(KK), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Statskontoret, Statistiska

centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Institutet för tillämpad

miljöforskning, Kungl. Tekniska Högskolan (KTH), Institutet för miljö-

medicin (IMM), Umeå universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens

livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet

(SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikva-

rieämbetet (RAÄ), Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknik-

utvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Standardiseringen i

Sverige (SIS), Bo-verket, Konsumentverket (KOV),Länsstyrelsen i

Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, Länsstyrelsen

Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk

(SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Stiftelsen Institutet för

Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), Älvkarleby kommun, Ronneby

kommun, Simrishamn kommun, Staffanstorp kommun, Örebro kommun,

Sundsvalls Kommun, Örnsköldsviks kommun, Kungl. Vetenskapsakade-

mien (KVA), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Natur-

skyddsföreningen, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Industriförbund,

Föreningens Skogsindustrierna, Tjänstemännens Centralorganisation

(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorga-

nisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Bil-

industriföreningen, Byggentreprenörerna Byggsektorns kretsloppsråd,

Frivilliga Skytterörelsen, Glasforskningsinstitutet, Greenpeace,

Industrins Byggmaterialgrupp, Jägarnas Riksförbund, Kemikontoret,

Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet (KTF), Konsumenter i

Samverkan, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Miljöfarligt avfall i

Sverige AB, Miljöförbundet, Plast- och Kemibranscherna, Returbatt AB,

Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Glasbruksföreningen, Svenska IT-

företagens Organisation (SITO), Svenska Renhållningsverksföreningen

(RVF), Svenska Sportskytteförbundet, Sveriges

Elektronikindustriförening, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges

Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Konsumentråd, Sveriges

Kust- och Insjöfiskares Organisation, Sveriges Sportfiske- och

Fiskevårdsförbund, Sveriges Tvätteriförbund, Sveriges

Verkstadsindustrier, Teko-industrierna, Vatten- och Avlopps-

verksföreningen (VAV).

Prop. 1997/98:145

Prop. 1997/98:145

Bilaga 1

5

7

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 2

9

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 3

11

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 4

14

3

Prop. 1997/98:145

Bilaga 5

17

3

Prop. 1997/98:145

Bilaga 6

18

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 7

19

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 8

20

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 9

21

0

Prop. 1997/98:145

Bilaga 10

23

2

Prop. 1997/98:145

Bilaga 11

24

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 12

26

2

Prop. 1997/98:145

Bilaga 13

27

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 14

31

4

Prop. 1997/98:145

Bilaga 15

32

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 16

35

3

Prop. 1997/98:145

Bilaga 17

36

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 18

40

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 19

41

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 20

45

4

Prop. 1997/98:145

Bilaga 21

47

2

Prop. 1997/98:145

Bilaga 22

53

5

Prop. 1997/98:145

Bilaga 23

Prop. 1997/98:145

Bilaga 24

53

1

56

3

Prop. 1997/98:145

Bilaga 25

58

2

Prop. 1997/98:145

Bilaga 26

60

2

Prop. 1997/98:145

Bilaga 27

61

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 28

69

7

Prop. 1997/98:145

Bilaga 29

70

1

Prop. 1997/98:145

Bilaga 30