Prop. 1997/98:45D4

5.1.12 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus,

sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock mark-

innehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av

föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens

husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke

får föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i

första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig

skada på miljön.

Första och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln, eller

3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt

lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Paragrafen, som i stora delar utarbetats efter mönster i 18 § naturvårds-

lagen, innehåller regler om tillståndsplikt för täktverksamhet.

Inledningsvis i paragrafen uttrycks samma krav på tillstånd för

kommersiella täkter som i gällande rätt. Enligt 5 § skötsellagen krävs

idag tillstånd för täkt av matjord på jordbruksmark som är lämplig för

jordbruksproduktion, när täkten har till ändamål att tillgodose annat än

mark-innehavarens husbehov. Förevarande paragraf i miljöbalken avses

omfatta även skötsellagens bestämmelse, eftersom begreppen jord eller

andra jordarter kan anses inbegripa matjord utan att det anges särskilt.

Av första stycket andra meningen framgår att täkt för husbehov inte

omfattas av tillståndsplikt om det inte har föreskrivits särskilt enligt

andra stycket. Här finns det anledning att på nytt erinra om gränsen

mellan en kommersiell täkt och en husbehovstäkt. I avsnitt 4.17.1

hänvisas till en dom av Regeringsrätten som ytterligare klargjort denna

gränsdragning (RÅ 1993 ref. 4). I domen uttalas att täkt för husbehov kan

ske på varje slag av fastighet. Avgörande för om täkten har skett för

husbehov är enligt domen om det utbrutna materialet har använts inom

fastigheten för dess eget behov och inte för avsalu.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i gällande rätt. Där

införs nu en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för

husbehovstäkter. Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får således föreskriva att åtgärder enligt första stycket inte får

ske utan tillstånd, när åtgärderna avser att tillgodose markinnehavarens

husbehov. Förutsättningarna för att besluta om sådana föreskrifter anges i

styckets andra mening. Täktåtgärderna skall antas motverka

hushållningen av de i första stycket angivna naturresurserna eller

medföra en icke obetydlig skada på miljön. Tillståndskrav även för

husbehovstäkter förutsätter alltså att täkterna kan medföra skadliga

ingrepp i naturen eller att hushållningen med de naturresurser som anges

i paragrafen, t.ex. den begränsade resursen naturgrus, motverkas.

Genom att husbehovstäkter jämställs med andra täkter får

skyddsbehovet generellt genomslag i balken. De nya reglerna innebär

framför allt att stora täkter som kan antas komma att omfatta uttag av

mängder överstigande 1 000 m3 naturgrus eller flera tusen kubikmeter

morän kan göras tillståndspliktiga om skyddsbehov föreligger. Med den

angivna mängden avses det totala uttaget i täkten även om det görs över

flera år. Om ett mindre uttag görs i t.ex. ett särskilt skyddsvärt område

kan även det komma att omfattas av föreskrifter om tillståndsplikt.

Smärre täkter där den uttagna mängden understiger 100 m3 avses

däremot inte bli belagda med tillståndsplikt eftersom sådana små uttag

vanligtvis får anses medföra relativt obetydlig inverkan på naturresurser

och miljön. Om sådana små uttag befaras medföra skada på miljön som

bör undvikas får andra skyddsformer i balken användas, närmast de olika

slag av områdesskydd som regleras i 7 kap.

I paragrafens tredje stycke anges att undantag gäller i vissa fall där

prövning sker enligt annan lagstiftning. Även i dessa fall skall

miljöbalkens mål- och hänsynsregler m.m. tillämpas.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av

det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet

och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte

lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon

djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall

beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

I avsnitt 4.17.1 har påpekats att gällande regler om täkttillstånd inte ger

någon uttrycklig ledning för prövningsmyndighetens överväganden. Där

har även sagts att prövningen av en ansökan om täkttillstånd bör ske mot

bakgrund av en intresseavvägning. I denna paragraf införs en

prövningsregel som ger uttryck för hur denna avvägning bör göras.

Paragrafen sammanfattar i huvudsak vad som redan gäller i praxis, dock

med större tyngd på intresset av att bevara den biologiska mångfalden.

Såsom också har utvecklats i avsnitt 4.17.1 är syftet med miljöbalkens

regler om prövning av tillstånd till täkt att verksamhetens samtliga

effekter på omgivningen skall prövas vid ett tillfälle. Detta följer av att

bl.a. naturvårdslagen och miljöskyddslagen samordnas i miljöbalken.

Följaktligen skall en täktansökan prövas med hänsyn också till de

aspekter som gäller för miljöfarlig verksamhet, dvs. buller, damm etc.

Det torde alltså inte behöva uttryckas särskilt i paragrafen att t.ex.

balkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd också

gäller i tillämpliga delar vid prövning av täkter, eftersom det i den

föreslagna bestämmelsen anges att skador på miljön skall vägas mot

materialbehovet.

För tydlighetens skull bör anmärkas att också balkens allmänna och i

övrigt allmängiltiga bestämmelser självfallet skall tillämpas vid

prövningen. I avsnitt 4.8 samt delvis i författningskommmentaren till 2

kap. 3 § utvecklas betydelsen av de allmänna hänsynsreglerna och

samspelet mellan dem och särskilda regler för vissa verksamheter, i detta

fall täktverksamhet. I täktfrågor har vidare hushållningsbestämmelserna i

balken stor betydelse för avvägningen mellan olika intressen (jfr. 2 kap.

4 § och 3-4 kap). Bland dessa bestämmelser märks t.ex. regeln om att

företräde skall ges åt sådan användning av ett markområde som medför

en från allmän synpunkt god hushållning (3 kap. 1 §).

Första meningen i paragrafen får mot bakgrund av det som nu har sagts

inte uppfattas så, att betydande skador på naturmiljön kan accepteras om

behovet av täktmaterialet är mycket stort. Finns det risk att

täktverksamheten orsakar stora skador, kan tillstånd hindras redan enligt

andra meningen i paragrafen där sådana intressen anges som löper

särskild risk att skadas vid täktverksamhet. För att tillstånd skall kunna

meddelas måste verksamheten självfallet också alltid kunna förenas med

de allmänna hänsynsreglerna. Den enskilde täktexploatörens intressen

beaktas genom att behovet av täktmaterialet från allmän och enskild

utgångspunkt vägs mot de intressen som anges i förevarande paragraf

samt genom att en skälighetsavvägning görs enligt 2 kap. 7 §.

Prövningen av en ansökan om täkttillstånd kan följaktligen utmynna i att

den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § sätter hinder för verksamheten oavsett

hur stort behovet av materialet än är.

Genom tillämpningen av balkens allmänna regler avses också sådana

för- och nackdelar beaktas som inte har omedelbart samband med

täktverksamheten men som är av betydelse för miljön. I lagtexten

markeras detta genom att behovet av täktmaterialet skall vägas mot

skador på inte bara djur- och växtlivet utan även på miljön i övrigt.

Täktmaterialet kan behöva bevaras för annat utnyttjande än det som

täktansökan syftar till, t.ex. för att härbärgera ett grundvattenmagasin

eller för framställning av dricksvatten genom filtrering. Vid prövningen

av en täktansökan skall också värdet av geologiska formationer beaktas.

Vidare skall beaktas att täkten kan komma att lokaliseras så att

transporter till och från den orsakar stora olägenheter för människor, djur

och natur. Prövningen skall alltså vara allsidig och djupgående.

Vid prövning av täkter tillämpas vidare bestämmelserna i balkens

fjärde avdelning. Där finns bl.a bestämmelser om utredningsskyldighet i

samband med ansökan om tillstånd. Utredningen bör i likhet med vad

som gäller idag innefatta bl.a. täktplan och uppgifter om materialbehov. I

detta sammanhang skall också nämnas att balkens allmänna

bestämmelser om t.ex. miljökonsekvensbeskrivningar naturligtvis blir

tillämpliga.

I kommentaren till föregående paragraf har nämnts att det enligt 5 §

skötsellagen krävs tillstånd till täkt av matjord på jordbruksmark som är

lämplig för jordbruksproduktion, när täkten sker för annat ändamål än

markinnehavarens husbehov. Bestämmelsen kom från början till för att

skydda brukningsvärd jordbruksmark. Det betyder att dess syfte skiljer

sig från naturvårdslagens täktregler, som primärt syftar till att skydda

naturmiljön. Skötsellagens ursprungliga tillståndskrav för att ta

jordbruksmark ur jordbruksproduktion är numera ändrat till en

anmälningsplikt. Kravet på tillstånd för matjordstäkt kvarstår däremot

oförändrat. Det får visserligen förutsättas att en ansökan om täkt av

matjord prövas allsidigt men för att även behovet av jordbruksmark skall

kunna beaktas införs i paragrafens andra stycke en särskild hänsynsregel

med avseende på täkt av matjord.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de

villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får

länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare

bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 §.

Behovet av återställningsåtgärder efter det att täktverksamhet har

avslutats är särskilt stort eftersom täkterna kan orsaka stora och

förfulande sår i landskapet. En ekonomisk garanti måste därför finnas för

att åtgärder vidtas för återställning av täktområdet.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 18 § andra stycket

naturvårdslagen, föreskrivs en obligatorisk skyldighet att ställa säkerhet

för att få tillstånd till täktverksamhet. Motsvarande regel i

naturvårdslagen infördes år 1974 som ett led i den allmänna skärpningen

av täktbestämmelserna till skydd för naturmiljön. Säkerheten kan bestå i

att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att bankgaranti ställs.

Under alla omständigheter skall säkerheten utgöra garanti för att de

åtgärder utförs som föreskrivs i täkttillståndet för att begränsa eller

motverka skadan på miljön. Säkerhetens storlek skall motsvara de

kostnader som uppkommer om åtgärderna måste utföras genom det

allmännas försorg. Vid granskning av ställd säkerhet måste

prövningsmyndigheten se till att det klart framgår att säkerheten ställs för

sökandens förpliktelser. Såvitt gäller uppskattningen av säkerhetens

värde bör t.ex. borgensåtaganden i koncernförhållanden godtas endast

undantagsvis och efter omsorgsfull granskning.

En allmän fakultativ regel om säkerhet för verksamheter som prövas

enligt miljöbalken finns 16 kap. 3 §. I författningskommentaren till

sistnämnda paragraf utvecklas det nyss berörda huvudsyftet med

bestämmelserna om säkerhet, nämligen att kostnaderna för

efterbehandling säkras.

4 § Ägaren eller annan innehavare av marken är skyldig att tåla

åtgärder i enlighet med villkor i täkttillståndet.

En särskild paragraf motsvarande den bestämmelse som nu finns i 18 §

tredje stycket naturvårdslagen arbetas in i miljöbalken med viss

redaktionell ändring. Paragrafen avser det fallet att den som har

täkttillståndet inte äger marken där täkten är belägen. Markinnehavaren

är i detta fall skyldig att tåla de åtgärder, t.ex. återställningsåtgärder, som

tillståndshavaren åläggs i täkttillståndet. Paragrafen som har avseende

endast på täkttillstånd innebär således ingen ändring i sak av vad som

redan gäller.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som

kräver tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har

meddelats med stöd av balken eller för den som bedriver

stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs

som underlag för planering av naturvården.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som

avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som är

exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken

tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller

föreskrifter som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren

anses som exploatör av täkten.

I avsnitt 4.17.1 har redogjorts för lagen (1995:1667) om skatt på

naturgrus (prop. 1995/96:87, bet. 1995/96:SkU18, rskr. 1995/96:122).

Miljöbalkens förevarande paragraf, som motsvarar 18 a §

naturvårdslagen, handlar om bl.a. viss uppgiftsskyldighet som har

samband med naturgrusskatten.

Första stycket bygger på en äldre utformning av 18 a § naturvårdslagen

och avser primärt skyldighet för en täktexploatör att lämna uppgifter för

planering av naturvården. Texten i stycket har ändrats så att paragrafen

skall överensstämma begreppsmässigt med lagen om skatt på naturgrus.

Andra och tredje styckena har helt och hållet avseende på den nya

naturgrusskatten. Andra stycket syftar till att länsstyrelsen skall vara

underrättad om vem som är exploatör, dvs. vem som faktiskt bedriver

verksamheten i täkten. Det tredje stycket medför att det alltid finns någon

person som är att anse som exploatör av en tillståndsgiven täkt.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds-

eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att

väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den

myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller

bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid

skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av

verksamheter eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också

meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.

Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas

tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte

tillsynsmyndigheten medger något annat.

Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den

anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa

eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är

tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får

myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till

ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

I avsnitt 4.17.2 har anförts att en samrådsparagraf motsvarande 20 §

naturvårdslagen skall finnas i miljöbalken. Samrådsbestämmelser

bedöms nämligen fylla en viktig funktion som komplement till regler om

tillståndsplikt. Vad gäller Lagrådets synpunkter avseende paragrafens

placering i balken hänvisas till nyssnämnda avsnitt.

Samrådsparagrafen i miljöbalken har utformats med iakttagande av

den princip som fastslås i 26 kap. och som går ut på att regeringen mera i

detalj bestämmer vilka myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter

enligt balken. Det bör alltså ankomma på regeringen att genom

föreskrifter bestämma vilka statliga myndigheter som skall vara

tillsynsmyndigheter, tillika samrådsmyndigheter, eller att kommunal

myndighet skall fullgöra uppgiften som samrådsmyndighet. Liksom

enligt naturvårdslagens motsvarande paragraf kan det förutses att

länsstyrelsen ofta är den lämpligaste myndigheten för handläggning av

samrådsärenden, men i linje med vad som föreslås gälla beträffande

tillsyn, områdesskydd m.m. kan och bör också kommunerna självfallet

komma i fråga för dylika uppgifter. Detta stämmer överens med vad flera

remissinstanser har gett uttryck för. Efter påpekande från Lagrådet har

paragrafen justerats för att det skall komma till uttryck att anmälan för

samråd också skall kunna göras hos kommun.

En verksamhet eller åtgärd kan utföras så att den får större eller mindre

inverkan på naturmiljön. Det skall observeras att samrådsbestämmelsen i

miljöbalken, på samma sätt som motsvarande bestämmelse i

naturvårdslagen, innebär en skyldighet att anmäla den planerade

verksamheten eller åtgärden för samråd, om det finns risk för väsentlig

ändring av naturmiljön. Den som avser att påbörja verksamheten eller

åtgärden bör därför alltid pröva, om det som planeras är så ingripande för

naturmiljön att det skall anmälas för samråd. Detta gäller även om inga

naturvårdsföreskrifter meddelats angående det aktuella området och

oavsett om området omfattas av anmälningsskyldighet enligt första eller

andra stycket i samrådsparagrafen. I tveksamma fall bör alltså samråd

ske, även om verksamhetsutövaren själv anser att ändringen av

naturmiljön inte är till skada. Begreppet verksamhet används enhetligt i

balkens regler och i samrådsparagrafen innefattar begreppet självfallet

det som i naturvårdslagen avses med arbetsföretag. Exempel på

verksamheter som det kan vara motiverat att anmäla för samråd är större

schaktningar och dräneringar, upptagande av ledningsgator, förvandling

av åkermark till skogsmark, skydds- och kompensationsdikning,

uppförande av radio- och telemaster samt tippning av schakt- och

rivningsmassor. Även utförande av vägar betraktas som samrådspliktig

verksamhet om vägprojektet inte prövas i annan ordning. I samband med

behandlingen av allemansrätten har en särskild typ av verksamhet

diskuterats beträffande vilken anmälan om samråd kan bli aktuell,

nämligen verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras (se avsnitt

4.12).

I paragrafens tredje stycke, som saknar motsvarighet i gällande rätt,

har införts ett förbud mot att påbörja sådan verksamhet som avses i första

och andra styckena inom en viss tid sex veckor efter det att den har

anmälts för samråd. Beträffande vissa övervägande vad gäller styckets

formulering hänvisas till avsnitt 4.17.2. Ett syfte med denna bestämmelse

är att ge samrådsmyndigheten rimlig tid att fullfölja samrådsförfarandet

och överväga vilka åtgärder som den anmälda verksamheten bör

föranleda. Samrådsmyndigheten skall naturligtvis kunna medge

igångsättning av verksamheten så snart samrådsförfarandet har ägt rum.

Begär den som avser att utöva verksamheten formellt medgivande om att

få sätta i gång verksamheten bör samrådsmyndigheten medverka till det i

lämplig form, t.ex. genom muntligt besked som dokumenteras i

ärendehandlingarna eller i en formellt upprättad handling med beslut.

Samrådsmyndighet enligt paragrafens fjärde stycke bör enligt vad som

följer av första stycket vara den myndighet som regeringen bestämmer.

Samrådsmyndighet enligt fjärde stycket ges, liksom idag, möjlighet att

förelägga den som bedriver samrådspliktig verksamhet, att vidta de

åtgärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets inverkan

på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är

nödvändigt för skyddet av naturmiljön får myndigheten förbjuda

verksamheten. Ett föreläggande eller förbud enligt denna paragraf får

förenas med vite. Allmänna bestämmelser om detta meddelas i 26 kap.

som innehåller tillsynsbestämmelser.

Paragrafens sista stycke innehåller också en hänvisning till

miljöbalkens kapitel med regler om ersättning. Av 31 kap. 4 § första

stycket framgår att fastighetsägaren kan vara berättigad till ersättning när

föreläggande eller förbud meddelas med stöd av bestämmelserna i

samrådsparagrafen. I detta sammanhang finns det anledning att återknyta

till det som tidigare har sagts om förhållandet mellan samrådsparagrafen

och den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § (se avsnitt 4.17.2). De verksamheter

som omfattas av samrådsparagrafen har normalt en helt annan omfattning

och effekt än sådan verksamhet som kan föranleda tillämpning av

stoppregeln. Verkningarna av samrådspliktig verksamhet är i huvudfallet

lokalt begränsade men kan just där vara så ingripande att naturmiljön

ändras i strid med de mål som ställs upp i balken. Typiskt sett utgör

verksamhet av detta slag sådan markanvändning som avses i plan- och

marklagstiftningens ersättningsbestämmelser. Av detta skäl är det inte,

som vissa remissinstanser har påpekat, ologiskt att förelägganden och

förbud enligt samrådsparagrafen kan ge rätt till ersättning medan

tillsynsåtgärder med stöd av stoppregeln inte berättigar till ersättning.

Samrådsregeln skall således fungera som ett förebyggande och

lättillgängligt medel för samrådsmyndigheten att kontrollera, styra och

eventuellt hindra miljöstörande verksamheter.

I annat sammanhang har redovisats att naturmiljöfrågor ofta hör ihop

med kulturmiljöfrågor, se bl.a. avsnitt 4.13.4 samt

författningskommentarerna till 7 kap. 4 och 9 §§. Samrådsparagrafen

innehåller visserligen endast begreppet naturmiljön, men om

samrådsmyndigheten finner att en verksamhet eller åtgärd kan komma att

skada också kulturvärden skall myndigheten självfallet underrätta den

myndighet som ansvarar för kulturmiljöfrågor.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 § Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och

betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet.

Bestämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på

jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än

jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller

2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och

bygglagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Paragrafen, som i allt väsentligt motsvarar 1 § och 2 § skötsellagen,

innehåller en definition av vad som skall avses med begreppet

jordbruksmark vid tillämpningen av 8 och 9 §§. Definitionen har förts in

i miljöbalken efter inrådan av Lagrådet. En sådan definition får i

praktiken sin största betydelse vid tillämpningen av bestämmelsen i 9 §

där det ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om

anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion.

Beträffande vad som gäller generellt om miljöbalkens

tillämpningsområde hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 4.6 och i

författningskommentaren till 1 kap. 3 §.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som

skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i

jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet

samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande

att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten

avsevärt försvåras.

Av avsnitt 4.17.2 framgår att miljöbalken skall innehålla regler som

motsvarar skötsellagens s.k. hänsynsregler. Som redan angetts i

kommentaren till 1 § har skötsellagens regler om matjordstäkt smälts in i

balkens täktbestämmelser.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 6 a § andra stycket

skötsellagen, meddelas regler om att hänsyn skall tas till naturvårdens

och kulturmiljövårdens intressen i jordbruket. Innebörden av paragrafen

kommer delvis till uttryck också i miljöbalkens allmänna hänsynsregler

vilka i likhet med balkens övriga allmänna regler blir tillämpliga på

verksamhet i jordbruket. Numera torde det ingå som ett naturligt led i

jordbruket att ta hänsyn till natur- och kulturvärden. I denna paragraf ges

möjlighet att ställa upp generella och konkreta krav på hänsyn i

jordbruket, vid sidan av de situationer då natur- och kulturvärdena kräver

särskilda eller mera långtgående föreskrifter enligt balkens regler.

Hänsynsföreskrifter med stöd av denna paragraf skall därför inte vara så

ingripande att de medför inskränkningar i pågående markanvändning.

Behövs i en sådan situation skydd för vissa värden som hotas med

anledning av markanvändningen får andra skyddsformer, t.ex. enligt

reglerna i 7 kap. om områdesskydd övervägas. Omvänt ger paragrafen

möjlighet att till skydd för naturvårdsintressen m.m. avsevärt inskränka

eller förbjuda åtgärder som kan definieras som ändring i pågående

markanvändning, utan att någon rätt till ersättning för den enskilde

föreligger. Här kan hänvisas till vad som anförs beträffande

skogsplantering på jordbruksmark i avsnitt 4.33.1.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter

anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för

jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.

Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars

tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

Paragrafen, som har utarbetats efter mönster i 4 § skötsellagen, innehåller

bestämmelser som ger möjlighet att övervaka användningen av värdefull

jordbruksmark. När det gäller markens betydelse för jordbruk knyter

paragrafen an till den grundläggande hushållningsbestämmelsen i 3 kap.

4 §. Även från naturmiljö- och kulturmiljösynpunkt är det av vikt att få

uppgifter om användningen av jordbruksmark. Av dessa skäl införs

därför denna paragraf med bemyndigande för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva

anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion. Då kan,

liksom enligt gällande rätt, bestämmelserna i detalj föreskrivas i en

förordning eller, efter delegation, i myndighetsföreskrift.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från

miljöskyddssynpunkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

I gällande rätt ges möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter

för jordbruket i 6 b § skötsellagen. 9 kap. 5 § i balken innehåller regler

om generella föreskrifter beträffande miljöfarlig verksamhet.

Skötsellagens nyssnämnda bestämmelse kunde på goda grunder, som

vissa remissinstanser har påpekat, smältas in i balkens paragraf om

generella föreskrifter. För att hålla samman de regler som specifikt riktar

sig till jordbruksverksamhet finns dock enligt regeringens mening skäl att

behålla en särskild bestämmelse i balken som motsvarar skötsellagens

paragraf.

Paragrafen kan t.ex. användas för att utfärda föreskrifter om

gödselhantering för att genomföra åtaganden som följer av rådets direktiv

(91/676/EEG) den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas

av nitrater från jordbruket. Enligt gällande rätt har regeringen i

förordningen (1979:426) om skötsel av jordbruksmark beslutat om regler

av det slag som avses i förevarande paragraf, bl.a. för genomförandet av

det nyssnämnda EG-direktivet.

Vilthägn

11 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på

områden där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och

naturmiljön beaktas.

Tillstånd till vilthägn inom ett strandskyddsområde får meddelas

endast om det finns särskilda skäl.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller om vilthägn

idag enligt 24 a § naturvårdslagen. Tredje stycket saknar dock

motsvarighet i gällande rätt.

Vilthägn utgörs av hägn för djur som anses som vilda, t.ex. hjortdjur,

vildsvin och andra djur som hålls inhägnade även om de har fötts i

fångenskap. Däremot anses inte renar som vilda djur, varför anläggningar

för renskötsel inte omfattas av bestämmelsen.

Stängsel avsedda att utestänga djur från vissa områden, t.ex. bostads-

eller vägområden, anses inte som vilthägn enligt paragrafen (se prop

1981/82:220 s. 28).

I paragrafens tredje stycket anges att tillstånd till vilthägn inom

strandskyddsområde får meddelas endast om det finns särskilda skäl.

Enligt 7 kap. 17 § första stycket 2 undantas vilthägn från de särskilda

bestämmelser som gäller för byggande m.m. i strandskyddsområden.

Undantaget har tillkommit för att undvika en dubbelprövning i

tillståndsärendet. Ett vilthägn i strandskyddsområde skulle i annat fall

fordra såväl tillstånd enligt denna paragraf som dispens enligt 7 kap.

18 §. Prövningen bör i dess helhet ske inom ramen för

tillståndsförfarandet. När det gäller intrång i strandskyddsintressena bör

bedömningen följa samma principer som om det är fråga om

dispensförfarande i ett strandskyddsärende. För att tillstånd skall lämnas

måste således särskilda skäl föreligga.

Det bör påpekas att det i 24 kap., som innehåller allmänna regler om

tillstånds giltighet, omprövning m.m., finns bestämmelser som ger

länsstyrelsen möjlighet att besluta nya eller ändrade villkor för vilthägn. I

samma kapitel finns dessutom en regel, motsvarande 24 a § tredje stycket

naturvårdslagen, som ger möjlighet att under vissa förutsättningar

återkalla tillstånd till vilthägn (se 24 kap. 12 §).

Avslutningsvis erinras om att vilthägn även prövas från

viltvårdssynpunkt enligt jaktlagstiftningen.

Föreskrifter om tillståndsplikt

12 § Regeringen får föreskriva om sådan tillståndsplikt för verksamheter

eller åtgärder som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

Enligt paragrafen får regeringen föreskriva om tillståndsplikt som kan

krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Bestämmelsen kan exempelvis tillämpas för att föreskriva tillståndsplikt i

de fall detta föreskrivs i rättsakter från EU och det inte avser miljöfarlig

verksamhet, vattenverksamhet eller någon annan verksamhet för vilken

tillståndsplikt kan föreskrivas enligt annan bestämmelse i balken.

Exempelvis krävs numera enligt rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27

juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och

privata projekt att det skall krävas tillstånd för vissa projekt. Tidigare

krävdes bara att de blev föremål för en bedömning av miljöpåverkan i de

fall det är betydande miljöpåverkan. Direktivet har ändrats genom

direktivet (97/11/EG) och där föreskrivs att angivna projekt skall bli

föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan

tillstånd ges. Ändringsdirektivet skall vara genomfört senast den 14 mars

1999. Direk-tiven har behandlats mera utförligt i avsnitt 4.11.2. I

direktivets bilaga II anges under infrastrukturprojekt bl.a. anläggning av

vattenledningar över långa avstånd. För sådana anläggningar kan inte

föreskrivas tillstånd enligt någon annan bestämmelse i balken.

5.1.13 13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten

användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.

Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller

består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första

stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan

verksamhet som avses i första stycket.

I paragrafen anges bestämmelsernas tillämpningsområde och syfte.

Av paragrafens första stycke framgår att kapitlet är tillämpligt på

innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade

organismer. Det är också tillämpligt när produkter som innehåller eller

består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

Begreppen definieras i 3-7 §§. Verksamhet enligt detta kapitel omfattas

därutöver även av de andra allmänt tillämpliga bestämmelserna i balken,

som t.ex. hänsynsreglerna i 2 kap. Av stor betydelse är också 14 kap.

som behandlar kemiska produkter och biotekniska organismer. Ett flertal

sådana produkter är eller kommer att vara genetiskt modifierade.

Vid sidan om balkens regler kommer, precis som idag, dessutom en

rad andra lagar och förordningar att vara tillämpliga på genetiskt

modifierade organismer och produkter som består av eller innehåller

sådana.

Exempelvis tillämpas övergripande straffbestämmelser vid

användningen och hanteringen av genetiskt modifierade organismer och

förfarandet med produkter som innehåller eller består av levande sådana

organismer. Tänkbara brottsrubriceringar enligt 13 kap. brottsbalken är

bl.a. spridande av gift eller smitta, förgöring och vårdslöshet med gift

eller smitta. Andra exempel på bestämmelser som gäller för genteknisk

verksamhet är arbetsmiljölagen (1977:1160) vad gäller den yrkesmässiga

användningen av gentekniken och hanteringen av framställda produkter,

lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om transport av farligt

gods, produktsäkerhetslagen (1988:1604), läkemedelslagen (1992:859),

livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807).

Vad gäller användningen av genetiskt modifierade djur tillämpas bl.a.

djurskyddslagen (1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539),

jaktförordningen (1987:905) och epizootilagen (1980:369). Vid

användning av genetiskt modifierade växter är bl.a. växtskyddslagen

(1972:318), utsädeslagen (1976:298) och skogsvårdslagen (1979:429)

tillämpliga.

Bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet finns i

sekretesslagen (1980:100).

I andra stycket anges kapitlets syfte. Det etiska hänsynstagandet är

särskilt påtagligt vid genteknisk verksamhet och har därför lyfts fram i

detta stycke. Emellertid utgör även bestämmelsen i 1 kap. 1 § första

stycket utgångspunkter för etiska värderingar som ligger till grund för

balkens tillämpningsområde i övrigt.

Lagrådet har ifrågasatt andra stycket och särreglerna om etiska hänsyn

i genteknikkapitlet. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.1.

Bestämmelserna i detta kapitel avser naturligtvis också att skydda

männniskors hälsa och miljön. Eftersom detta är balkens uttryckliga och

övergripande syfte, som regleras i balkens första avdelning, anges det

inte särskilt i lagrummet. Skyddet för människors hälsa och miljön är

också syftet med rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om

innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och

rådets direktiv 90/220/EEG av den 23 april 1990 om avsiktlig utsättning

av genetiskt modifierade organismer i miljön, vilka införlivas i svensk

lagstiftning genom bestämmelserna i detta kapitel och balken i övrigt.

Skyddet av miljön omfattar även skyddet av djur och djurs hälsa i

meningen djurpopulation, dock inte enstaka individer. Individuella djurs

hälsa regleras främst i djurskyddslagen. Däremot avses i balken alla djur

och inte endast sådana som hålls i fångenskap.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets

tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana

beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte

medföra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Med delegationen i paragrafen har regeringen en möjlighet att meddela

föreskrifter om undantag från kapitlets tillämpningsområde vad gäller

organismer som har erhållits med vissa genetiska metoder. En

förutsättning är att det gäller beprövade metoder. Undantag kan alltså

komma ifråga endast för sådana metoder som på ett vedertaget sätt och

under längre tid har använts i ett antal tillämpningar. Det krävs också att

metoden därvid inte har visat sig medföra några risker från hälso- och

miljösynpunkt.

Genom paragrafen uppfylls begränsningarna i artikel 3 i direktivet om

innesluten användning och artikel 3 i direktivet om avsiktlig utsättning.

Definitioner

Definitionerna i kapitlet är hämtade från artikel 2 i direktivet om

innesluten användning och artikel 2 i direktivet om avsiktlig utsättning.

Det blir de tillämpande myndigheternas uppgift att avgöra definitionernas

närmare räckvidd med utgångspunkt i direktiven och med vägledning av

den praxis som utvecklas inom EU (jfr. prop. 1991/92:170 s. 144-150,

bet. 1992/93:EU1 s. 169-172).

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra

över genetiskt material.

Genom definitionen slås fast att en organism i balkens mening alltid är

levande.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det

genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt

genom parning eller naturlig rekombination.

Enligt Nationalencyklopedin betyder rekombination inom gentekniken

omgruppering av arvsmasssan. Definitionen innebär att en genetisk

modifiering inträffar vid användningen av bl.a. hybrid-DNA-tekniker och

cellfusion som innebär att levande celler med nya kombinationer av

ärftligt genetiskt material bildas genom en fusion av två eller fler celler

på ett sätt som inte förekommer naturligt (jfr. bilaga 1 A till direktivet

om innesluten användning och bilaga 1 A till direktivet om avsiktlig

utsättning.) Definitionen innebär också att genetisk modifiering inte

inträffar vid bl.a. befruktning in vitro och induktion av polyploidi

(kromosomtalsfördubbling), om metoderna inte omfattar användning av

hybrid-DNA-molekyler eller genetiskt modifierade organismer (jfr de

förut nämnda bilagorna till direktiven).

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon

modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder,

transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade

organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och

kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa

organismers kontakt med allmänheten och miljön.

Med innesluten användning avses all hantering där det finns hinder som

begränsar de genetiskt modifierade organismernas kontakt med

allmänheten och miljön, t.ex. ett laboratorium med särskilda ventilations-

och avloppssystem eller en industriell produktion med organismer i

reaktortankar. En innesluten användning kan också ske i ett växthus, om

detta är tillräckligt slutet.

Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig

utsättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 §

nedan.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt

modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

Avsiktlig utsättning kan avse både försöksutsättning och produktion.

Som exempel kan nämnas lösgående genetiskt modifierade får och

odling med genetiskt modifierade fiskar. Avsiktlig utsättning definieras

som ett avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer i miljön

utan någon särskild inneslutning. Det betyder att allt som inte är

innesluten användning är att anse som avsiktlig utsättning. Om det inte

finns någon inneslutning är verksamheten således att bedöma som en

utsättning.

Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig

utsättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 §

nedan.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller

göra en produkt tillgänglig för någon annan.

I kommissionens handbok om direktivet om avsiktlig utsättning

(XI/322/92-EN) diskuteras innesluten användning, avsiktlig utsättning

och utsläppande på marknaden och hur begreppen förhåller sig till

varandra (handboken s. 86 f.). Där sägs att om genetiskt modifierade

organismer har framställts av ett företag och levererats till ett annat

företag för en försöksutsättning, torde organismerna inte anses ha släppts

ut på marknaden, trots att de egentligen har tillhandahållits och gjorts

tillgängliga för andra. I handboken finns även en rad andra exempel på

förfaranden som, enligt kommissionens uppfattning, inte är att bedöma

som utsläppande på marknaden.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt

modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna

läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och

miljöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord

i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning

skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av

genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

I bestämmelsen sägs att en innesluten användning, en avsiktlig utsättning

och ett utsläppande på marknaden skall föregås av en utredning som kan

ligga till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- eller

miljöskador som kan vara aktuella. Det åligger den som är ansvarig för

verksamheten att genom egna undersökningar eller på annat sätt se till att

det finns relevant underlag för en bedömning av verksamheten.

Vilken utredning som är tillräcklig beror på en rad omständigheter.

Hur omfattande underlaget måste vara beror på verksamhetens karaktär,

organismens egenskaper och vad som är påkallat från miljö- och

hälsosynpunkt. En innesluten användning för forskningsändamål t.ex.

innebär ofta små risker för skador. I sådana fall kan utredningen, om

beprövad erfarenhet ger så vid handen, vara av förhållandevis liten

omfattning. Höga krav måste däremot ställas när det gäller ett helt nytt

användningssätt eller nya produkter. Den möjliga exponeringen är alltid

en faktor av betydelse. Den närmare innebörden av kraven på uppgifter

bestäms av den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån.

I utredningen behöver inte anges vilka etiska problem som hanteringen

kan föra med sig.

Genom paragrafen uppfylls närmast artikel 6 i direktivet om innesluten

användning (jfr även artikel 5 i direktivet om avsiktlig utsättning).

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Genom särskilda föreskrifter kan bl.a. preciseras hur de hälso- och

miljömässiga övervägandena skall göras (jfr bilaga 3 till direktivet om

innesluten användning och bilagorna 2 och 3 till direktivet om avsiktlig

utsättning).

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och

avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en

produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på

marknaden.

I paragrafen uttrycks att särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten

användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer

samt utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består

av sådana organismer. Redan i 1 kap. 1 § slås dock fast att det skall

beaktas att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att

förändra naturen är knuten till ett förvaltaransvar. Detta synsätt är

grunden för en etisk bedömning. Ett etiskt hänsynstagande gör sig

emellertid särskilt påmint när det gäller gentekniken. Därför innehåller

detta kapitel en särskild bestämmelse om etiska hänsynstaganden.

Lagrådet har emellertid frågasatt bestämmelsen och frågan behandlas

närmare i avsnitt 4.18.1.

Att etiska hänsyn skall tas betyder bl.a. att människan har ett ansvar att

förhindra allvarliga störningar i de ekologiska systemen liksom att tillse

att olika gentekniska tillämpningar inte uppfattas som stötande eller

stridande mot god sed och allmän ordning. De får heller inte ge upphov

till onödigt lidande hos djur.

Den etiska värderingen handlar om att göra en avvägning mellan olika

intressen. Ett sätt att i det enskilda fallet avgöra om en verksamhet är

etiskt försvarbar är att tillämpa en analysstrategi som gör det möjligt att

identifiera de olika intressen som står emot varandra eller i övrigt gör sig

gällande, och att bedöma effekterna av alternativa handlingssätt. Om t.ex.

användningen av ett genetiskt modifierat djur inte kan förväntas ha något

egentligt värde och de etiska invändningarna är betydande bör tillstånd

inte ges.

Analysen av de olika intressena kan naturligtvis också leda till att det

bedöms vara etiskt olämpligt att inte ge tillstånd till en viss genteknisk

verksamhet. Ett exempel är framställning av ett viktigt läkemedel.

Styrkan av intresset att utveckla läkemedlet får då vägas mot de etiska

betänkligheter som kan finnas.

De etiska frågorna har en särskild tyngd när det gäller industriellt

utnyttjande av gentekniskt modifierade djur. Det är viktigt att

gentekniken tillämpas på djur så att både genförändringen i sig och syftet

med förändringen kan försvaras etiskt och inte uppfattas som stötande av

allmänheten. Detta gäller också för djurets vård och förvaring i samband

med användningen. Vid industriellt utnyttjande av genetiskt modifierade

djur bör tillstånd lämnas endast om det finns starka skäl för detta.

I kraven på särskilda etiska hänsyn ligger att genteknisk verksamhet

bör tillåtas bara om den medför en samhällsnytta, dvs. en nytta som inte

begränsar sig till verksamhetsutövaren utan som också har ett

allmännyttigt värde.

Det bör i detta sammanhang erinras om de allmänna hänsynsreglerna i

balken som är direkt tillämpliga. Den i gentekniklagen angivna

skyldigheten att vidta de åtgärder och den försiktighet i övrigt som

behövs för att undvika negativa effekter på människors och djurs hälsa

och miljön motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §. Någon förändring

av gentekniklagens allmänna aktsamhetskrav avseende genteknisk

verksamhet är inte avsedd.

Aktsamheten om människors och djurs hälsa regleras alltså av balkens

allmänna hänsynsregler. Den gentekniska verksamheten medför dock,

sannolikt mer än någon annan verksamhet som omfattas av balken,

direkta konsekvenser för djur. Det finns därför skäl att i detta

sammanhang nämna något om detta.

Aktsamheten om djurs hälsa tar, som tidigare nämnts, sikte på hela

djurpopulationer och inte enstaka djur. Det är emellertid inte meningen

att djurpopulationen skall skyddas i varje läge utan det måste göras en

övergripande bedömning av syftet med verksamheten. En vägning

mellan människors och djurs intressen kan bli aktuell vid bland annat

framställning av mediciner. En avvägning får också göras när två

djurpopulationer ställs mot varandra. Eftersom bestämmelsen avser

hälsan hos en djurpopulation hindrar den inte att gentekniken används i

enskilda fall t.ex. för att framställa ett djur som avses utveckla cancer.

Däremot följer av de särskilda etiska hänsyn som skall tas enligt denna

paragraf att också hänsyn skall tas till det enskilda djuret.

Den gentekniska verksamheten har också särskild betydelse för

möjligheten att tillgodose balkens syfte att skapa förutsättningar för en

hållbar utveckling. Det är av synnerlig vikt att också långsiktiga

konsekvenser värderas vid bedömningen av om en genteknisk

verksamhet får bedrivas. Det kan t.ex. vara bra på kort sikt att växter görs

resistenta mot ett visst bekämpningsmedel eftersom det kan innebära en

övergång till en mindre miljöskadlig kemikalie men på lång sikt kan det

försvåra övergången till en ekologiskt hållbar utveckling. Det gagnar inte

heller en hållbar utveckling om lösningar på befintliga problem medför

andra nya problem. Ett exempel på detta är framställning av oljeätande

bakterier som i och för sig kan användas för att ta hand om oljespill, men

som är giftiga och sprids i naturen. Gentekniska metoder bör användas

för att ersätta andra metoder som på kort och lång sikt är mer

hälsoskadliga eller miljöbelastande.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer att meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid

sidan om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 3 § har betydelse för

uppfyllandet av EG-direktiven. Som exempel på sådana försiktighetsmått

kan nämnas skyldighet att föra protokoll (artikel 9 i direktivet om

innesluten användning), beredskapsplaner (artikel 14 i direktivet) och

underrättelseskyldighet vid olycka (artikel 15 i direktivet).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter om

försiktighetsmått kan straffas enligt 29 kap. 8 § p 18.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av

genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som

innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

I bestämmelsen finns ett allmänt tillståndskrav för avsiktlig utsättning av

genetiskt modifierade organismer och för utsläppande på marknaden av

produkter som innehåller eller består av sådana organismer.

Innesluten användning som sådan omfattas inte av tillståndskravet.

Produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade

organismer och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten

användning kan med stöd av föreskrifter enligt 15 § vara undantagna från

tillståndskravet.

Frågan om tillstånd skall prövas av den myndighet regeringen

bestämmer. Detta framgår av 17 §.

Av Jordbruksutskottets PM, 1995-06-14, Genteknik Reglering och

utveckling, framgår bl.a. följande beträffande erfarenheter av

riskbedömningar vid hittillsvarande tillståndsprövning.

Myndigheterna gör en bedömning av tänkbara risker samt vilka krav

som skall ställas för att minimera dessa. Vid tillståndsprövningen vägs

riskerna ihop i en samlad bedömning. Ett grundläggande krav är att

förväntade skadeverkningar inte får stå i ogynnsam proportion till

förväntade positiva effekter. Jordbruksverkets ambition har varit att

inte acceptera några skador över huvud taget. Inom läkemedelsområdet

jämför man även förväntade effekter med kända effekter vid

tillgängliga behandlingsalternativ.

Inom flera myndigheter påpekar man en obalans mellan å ena sidan

kraven i EG:s direktiv om innesluten användning och avsiktlig

utsättning och implementeringen av dessa och å andra sidan kravnivån

i fråga om andra skador. Påverkan som inte är hänförlig till

gentekniken som sådan kan nämligen medföra lika höga eller kanske

t.o.m. högre risker för hälsa och miljö. Man påpekar det väsentliga i en

sammanvägd bedömning av olika risker och hur dessa kan minimeras.

Inom livsmedelsområdet har man internationellt börjat arbeta med

begreppet "substantial equivalence". Detta innebär att man med hjälp

av olika parametrar bestämmer olika normvärden vilka används som

jämförelse vid riskbedömningar. Inom EU kommer detta att regleras i

den s.k. Novel Foods-förordningen.

Genom bestämmelsen uppfylls reglerna i artiklarna 6.4 och 11.5 i

direktivet om avsiktlig utsättning.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen kan

straffas enligt 29 kap 4 §.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt

försvarbar.

I paragrafen anges som en förutsättning för att tillstånd skall kunna ges

att verksamheten måste vara etiskt försvarbar. Det bör dock för

tydlighetens skull anmärkas att all verksamhet som omfattas av

miljöbalken självfallet dessutom måste prövas mot balkens allmänna

hänsynsregler i 2 kap. Förutsättningen i 7 § första stycket gentekniklagen

att verksamheten skall vara godtagbar från hälso- och

miljöskyddssynpunkt motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §.

Artiklarna i 6 och 10 i direktivet om avsiktlig utsättning uppfylls därmed.

Att en genteknisk verksamhet bedöms vara godtagbar enligt

försiktighetsprincipen innebär, liksom för all annan verksamhet som

omfattas av miljöbalken, att redan riskerna för skadlig påverkan har

beaktats. Se vidare om detta i författningskommentaren till 2 kap. 3 §

andra stycket.

Den gentekniska verksamheten måste dessutom, till skillnad mot annan

verksamhet enligt miljöbalken, bedömas vara uttalat etiskt försvarbar för

att tillstånd skall meddelas. Lagrådet har emellertid frågasatt en sådan

särreglering. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.

De etiska frågorna är av särskild tyngd vad gäller tillämpningen av

genteknik på djur. I sådan fall måste myndigheten fästa mycket stor vikt

vid att verksamheten verkligen är etiskt försvarbar och inte uppfattas som

stötande av allmänheten. Skälen för att utsättning eller utsläppande på

marknaden skall tillåtas måste vara mycket starka.

Bedömningsgrunderna vid den etiska prövningen har utvecklats i

författningskommentaren till 10 §.

För att få hjälp vid den etiska bedömningen kan prövningsmyndigheten

hämta in ett rådgivande yttrande från Gentekniknämnden (se vidare om

Gentekniknämnden under 19 §). Samråd med andra myndigheter kan

också komma ifråga. Naturvårdsverket har en samordnande roll. Dess

insatser är av stor betydelse vid uppbyggandet av strategier och praxis.

Även organisationer och enskilda kan beredas tillfälle att yttra sig i

tillståndsärendena. Jordbruksutskottets PM 1995-06-14, Genteknik

Reglering och utveckling, redovisar bl.a. följande erfarenheter

beträffande den etiska bedömningen.

En av huvuduppgifterna för Gentekniknämnden är att främja en etiskt

försvarbar användning av gentekniken. I enlighet med sin instruktion

har nämnden en etiskt sakkunnig ledamot. Vid diskussion med denne

ledamot kring hittillsvarande erfarenheter och etiska hänsyn framträder

följande.

Etik kan sägas handla om vilka värderingar som får slå i genom vid

konkurrerande intressen, ett moraliskt dilemma. Etiska hänsyn vid

användningen av genteknik rör inte bedömningar av tekniken som

sådan. De etiska bedömningarna blir tillämpliga vid olika praktiska

tillämpningar av tekniken. De etiska bedömningarna skall hållas

åtskilda från kvantitativa bedömningar av riskernas omfattning. Sådana

bedömningar vilar mer på vetenskapliga experter inom olika

samhällssektorer med ansvar inom genteknikens område. Etiska

hänsyn inom genteknikens område kan avse såväl innesluten

användning som avsiktlig utsättning och utsläpp på marknaden. När

det gäller djur blir etisk hänsyn ofta aktuell redan vid innesluten

användning. Gentekniken föranleder etiska frågor som i många fall

liknar frågor som diskuteras inom medicinsk etik och försöksdjursetik.

I vissa fall kan dock principiellt nya frågeställningar dyka upp.

De etiska frågorna kommenteras förutom av Gentekniknämnden och

Naturvårdsverket av tre av de sju tillsynsmyndigheterna. Den

vanligaste kommentaren är att etisk hänsyn rör bedömningar i

förlängningen av myndighetens kompetensområde, där primära kända

effekter och överskådliga tidsperspektiv blir otillräckliga. Etiska

hänsyn kommer därmed snarast att röra effekter i andra och tredje hand

i långa tidsperspektiv.

Inom Läkemedelsverket särskiljer man bedömningar av

skadeverkningar från etiska hänsyn genom att det senare även

omfattar imaginära värden, som vad liv betyder och vad liv har för

värde. De etiska frågorna berörs på allvar inom läkemedelsområdet när

det blir aktuellt med genterapi. Tekniken för genterapi uppges dock

ännu vara outvecklad. Det saknas också kunskaper om långsiktiga

effekter. Samtidigt framhålls vikten av att en debatt om dessa frågor

inleds redan nu, då frågorna rör svåra avgöranden.

Inom Jordbruksverket har framförts att de etiska frågorna är mer

uttalade först när det gäller avsiktlig utsättning inom djurområdet.

Innesluten användning inom djurområdet (anläggningar med

försöksdjur) prövas från etisk synpunkt av Centrala

försöksdjursnämnden. Nämnden är huvudman för landets

djurförsöksetiska nämnder, vilka svarar för alla djurförsök.

Flera myndigheter ser en viktig uppgift för Gentekniknämnden när

det gäller bistånd och ledning med hanteringen av de etiska frågorna.

Man uttrycker bl.a. önskemål om minimikrav och gemensamma

synsätt. Internationellt går uppfattningarna om etiska hänsyn rätt vitt

isär.

Frågorna om genteknik rör avvägningar mellan å ena sidan

samhällets kontroll i enlighet med politiskt fattade beslut och å andra

sidan upprätthållande av ett gott forskningsklimat, vilket även betonats

av statsmakterna.

Av 16 kap. 2 § andra stycket framgår att ett tillstånd får förenas med

villkor.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för människors hälsa

och miljön för att få tillstånd enligt 12 §.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela sådana särskilda

föreskrifter om materiella förutsättningar för tillstånd som behövs från

hälso- och miljösynpunkt.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om

undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om undantag från tillståndskravet. Det kan naturligtvis bara

röra sig om sådana undantag från tillståndskravet som är möjliga enligt

direktivet om avsiktlig utsättning (jfr artikel 13.5). Regeringen har

utnyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och meddelat

undantag från i lagen angivet tillståndskrav vid utsläppande på

marknaden om ett annat EU-land har meddelat motsvarande tillstånd (6 §

förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer).

Miljöbalksutredningen skall i ett kommande betänkande lämna förslag

till vilka föreskrifter som behövs i anslutning till miljöbalkens

bemyndiganden.

De produkter som består av eller innehåller genetiskt modifierade

organismer, och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten

användning bör, i de fall de förses med produktinformation om detta,

kunna undantas från tillståndskravet. Reglerna om innesluten användning

med krav på användaren torde i dessa fall vara tillräckligt för att

tillgodose hälso- och miljöaspekter samt etiska hänsyn.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten

användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av

hälso- eller miljöskäl.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer att föreskriva om tillståndskrav eller anmälningsskyldighet

för innesluten användning. Genom sådana föreskrifter uppfylls bl.a.

artiklarna 8 och 10 i direktivet om innesluten användning.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som

har meddelats med stöd av paragrafen kan straffas enligt 29 kap. 4 §.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet

som regeringen föreskriver.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen

föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i

tillståndsbeslutet.

Genom första stycket bemyndigas regeringen att bestämma vilken

myndighet som ansvarar för tillstånd och anmälan. Regeringen har

utnyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och föreskrivit i

förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer hos

vilken myndighet ansökan om tillstånd och anmälan skall göras för

respektive område. Förordningen ses för närvarande över av

Miljöbalksutredningen som skall lämna förslag till föreskrifter med stöd

av miljöbalken.

Bestämmelsen i andra stycket avser handläggningstiden för tillstånds-

ärenden. Regeringen måste, när den föreskriver tidsfrister, beakta

regleringen i EG-direktiven.

Huvudregeln är enligt tredje stycket att tillståndet gäller i fem år.

Myndigheten kan dock i enskilda fall besluta att tillståndet skall gälla

kortare eller längre tid.

I 24 kap. 3 § finns bestämmelser om under vilka förutsättningar ett

tillstånd får återkallas.

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består

av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka

produkten.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen, eller den myndighet

regeringen bestämmer, att föreskriva om märkning av produkter som

innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer som släpps ut

på marknaden. Ett sådant krav gäller alla produkter oavsett om de är

avsedda för innesluten användning eller ej.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.18.2) har närmare redogjorts

för märkningskravet enligt direktivet om avsiktlig utsättning och

omfattningen härav. Enligt art. 11 i direktivet krävs att det i anmälan

lämnas förslag till märkning och förpackning som minst uppfyller de

krav som fastställs i bilaga 3. Det pågår för närvarande revidering av

direktivet.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på

genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om

användningen av gentekniken.

Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter

samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

I paragrafen anges att det skall finnas en gentekniknämnd och beskrivs i

stora drag vilka uppgifter nämnden har.

Gentekniknämnden har ett övergripande ansvar för övervakningen av

hela genteknikområdet och ger råd om användningen av tekniken.

Kontrollen skall omfatta alla sorters organismer. Nämndens verksamhet

är rådgivande. En betydelsefull uppgift är att lämna yttranden till

vägledning för myndigheternas bedömning om en tillståndspliktig

verksamhet är etiskt försvarbar.

Närmare bestämmelser om Gentekniknämndens uppgifter och dess

sammansättning meddelas av regeringen. Regeringen har beslutat

förordningen (1994:902) med instruktion för Gentekniknämnden.

Gentekniknämnden har en hög kompetens inom de verksamheter och

områden som berörs av gentekniken.

5.1.14 14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter

och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall

tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk

produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra

skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas

genom denna balk.

I första stycket ges en allmän upplysning om att kapitlets bestämmelser

skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer.

Begreppen definieras i 2 och 3 §§. Den som hanterar kemiska produkter

och biotekniska organismer skall dock inte bara tillämpa bestämmelserna

i detta kapitel. Även andra allmänt tillämpliga bestämmelser i balken,

framför allt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap., skall tillämpas. Dessa

gäller för all verksamhet enligt balken, även hantering, införsel eller

utförsel av en kemisk produkt eller bioteknisk organism. De allmänna

hänsynsreglerna omfattar alltså all verksamhet som rör kemiska

produkter och biotekniska organismer och, efter särskilda föreskrifter

med stöd av paragrafens andra stycke, varor som innehåller eller har

behandlats med en kemisk produkt.

En viktig hänsynsregel för alla som hanterar en kemisk produkt eller

bioteknisk organism är 2 kap. 3 §, att en verksamhetsutövare skall vidta

de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att

förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller

olägenhet för människors hälsa eller miljön. Den motsvarar delvis

nuvarande 5 § lagen om kemiska produkter. Som exempel på

skyddsåtgärder och försiktighetsmått kan nämnas att produkten förpackas

säkert. Med stöd av 24 § får närmare föreskrifter om detta meddelas. En

annan viktig hänsynsregel är 2 kap. 6 § som uttrycker

produktvalsprincipen som också delvis motsvarar 5 § lagen om kemiska

produkter. I detta kapitel anges de särskilda försiktighetsmått som

kompletterar bestämmelserna i 2 kap.

Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer utvidga tillämpningen av balkens bestämmelser om kemiska

produkter. Tillämpningen kan utvidgas till att omfatta en vara som

innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, om varan på

grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller

miljön eller andra intressen som skall skyddas genom denna balk.

Förutsättningen för detta är alltså att varan innehåller ett kemiskt ämne

som har någon farlig egenskap som kan befaras medföra angivna skada.

Bemyndigandet omfattar även varor som har behandlats med en kemisk

produkt. Detta innebär i många fall att varan av den anledningen

innehåller den kemiska produkten, men behöver inte alltid vara fallet

varför behandling anges särskilt i paragrafen. Någon definition av vad

som skall räknas som en vara till skillnad från en kemisk produkt är inte

erforderlig eftersom detta avgörs i och med att särskilda föreskrifter

meddelas med stöd av paragrafen. Med andra intressen som balken avser

att skydda avses bl.a. hushållning med material, råvaror och energi och

sådana delar av naturvården som gränsar till kulturmiljövård.

Bemyndigandet har inte angetts omfatta möjlighet att utvidga

tillämpningen till varor som innehåller eller har behandlats med en

bioteknisk organism, eftersom en sådan vara definitionsmässigt är en

bioteknisk organism och omfattas därför alltid av reglerna.

Bemyndigandet innefattar möjlighet att utvidga även till biotekniska

organismer som innehåller en kemisk produkt, eftersom det är en vara.

För närvarande har regeringen med stöd av 1 § lagen om kemiska

produkter i 2 § förordningen om kemiska produkter gett

Kemikalieinspektionen rätt att föreskriva att vissa bestämmelser i lagen

om kemiska produkter skall tillämpas även på en vara som innehåller

eller har behandlats med en kemisk produkt. Kemikalieinspektionen har

med stöd av bemyndigandet exempelvis meddelat föreskifterna KIFS

1990:10, Kemikalieinspektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat

virke, KIFS 1992:7, Kemikalieinspektionens föreskrifter om begränsning

av vissa kemiska produkter som bl.a avser varor som innehåller

asbestfibern krysotil och KIFS 1992:9, Kemikalieinspektionens

föreskrifter om kvicksilverhaltiga varor.

Frågan om avgränsning mot arbetsmiljölagen behandlas i 1 kap 3 §.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av

kemiska ämnen.

I paragrafen definieras begreppet kemiska produkter som ett kemiskt

ämne och beredningar av kemiska ämnen i enlighet med vad som gällt

enligt lagen om kemiska produkter. Begreppet kemiska produkter

infördes genom den lagen men uttrycken ämnen och beredningar

överfördes från lagen om hälso- och miljöfarliga varor som ersattes av

lagen om kemiska produkter. Med ämnen avses grundämnen och

kemiska föreningar, ofta benämnda (kemiska) substanser. Hit räknas

också biologiska naturprodukter, t.ex. vissa som droger använda

växtdelar.

Med beredningar av kemiska ämnen avses sådana sammansatta varor

som t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor. Begreppet

kemiska produkter omfattar alla kemiska ämnen och beredningar av

kemiska ämnen som är föremål för någon form av mänsklig hantering.

Det innebär att t.ex. silikosrisker omfattas av reglerna om kemiska

produkter men att dessa inte skall tillämpas vid miljöskada på grund av

urlakning av ett i naturen förekommande ämne till följd enbart av

naturliga processer. För att bestämmelserna skall vara tillämpliga är det

tillräckligt att skadliga effekter kan uppstå genom att människor eller

miljö utsätts för ämnet.

Definitionen i paragrafen överensstämmer med den som används inom

EU. I direktivet 67/548 om klassificering, förpackning och märkning av

farliga ämnen avses med ämnen kemiska grundämnen och deras

föreningar i naturlig eller industriellt framställd form.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts

särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt

eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer,

däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

Modern bioteknik har utvecklats snabbt under de senaste decennierna

och spelar en allt större roll för samhällets utveckling. Den moderna

biotekniken omfattar utvecklingsarbete och tillämpningar av all den

kunskap som genererats inom biokemi, molekylärbiologi och genteknik

på områden som jord- och skogsbruk, livsmedel, miljövård,

finkemikalier och processutrustning. Biotekniska organismer kan

beskrivas som produkter som skapats, utvecklats eller modifierats genom

användning av levande material - organismer. Biotekniska organismer

har många gånger en parallell användning till kemiska produkter. Det

gäller t.ex. som bekämpningsmedel och rengöringsmedel.

I paragrafen definieras som biotekniska organismer sådana produkter

som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer,

däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur, och som har

framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte.

Organism definieras i 13 kap. 3 § som en biologisk enhet som kan föröka

sig eller föra över genetiskt material. Det är alltså en levande organism

vilket också angetts i denna paragraf. Definitionen omfattar sådana

mikroorganismer och organismer som anges i paragrafen, oavsett om de

har fått sitt genetiska material ändrat eller inte. Det innebär att begreppet

framställa omfattar även genetisk modifiering av organismer. Särskilda

regler om genetiskt modifierade organismer finns i 13 kap. Begreppet

framställa omfattar även t.ex. odling efter selektion ur naturligt material

och blandning av olika organismer. En bioteknisk organism kan alltså

innehålla dels levande mikroorganismer, varav virus är en typ, dels de

levande organismerna nematoder (rundmaskar), insekter eller spindeldjur

men inga andra organismer.

Med biotekniska organismer avses alltså sådana mikroorganismer och

organismer som nu är upptagna i 1 § lagen om förhandsgranskning av

biologiska bekämpningsmedel. Det är mikroorganismer däribland virus

samt nematoder, insekter eller spindeldjur som framställts särskilt i

bekämpningssyfte. Den lagen gäller också oavsett om organismerna är

genetiskt modifierade eller inte.

Med uttrycket bekämpningssyfte avses i denna paragraf detsamma som

anges i 5 och 6 §§ "att förebygga eller motverka att djur, växter eller

mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för

människors hälsa eller skada på egendom".

Definitionen omfattar angivna organismer och mikroorganismer under

förutsättning att de framställts särskilt i bekämpningssyfte eller i annat

tekniskt syfte. Det kan t.ex. vara för miljösanering eller metallutvinning.

Exempelvis används bakterier för oljesanering, för destruktion av

bekämpningsmedelsrester, som fryspunktnedsättande medel och som

kärnor för bildning av snö-/iskristaller i snökanoner. Bakterier har t.ex.

använts vid sanering av kreosot vid Blekholmstorget i Stockholm.

I begreppet något annat tekniskt syfte innefattas också

forskningsändamål.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en

verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning,

behandling, förpackning, förvaring, transport, användning,

omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse

och därmed jämförliga förfaranden.

I paragrafen definieras vad som avses med hantering av kemisk produkt

eller bioteknisk organism. Det omfattar som framgår av paragrafen i stort

sett all befattning som kan förekomma utom införsel eller utförsel.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är

avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller

mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för

människors hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av

livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är av-

sedda att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i

första stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat

sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

I paragrafen definieras kemiskt bekämpningsmedel. Definitionen

avgränsar ett kemiskt bekämpningsmedel mot andra kemiska produkter.

Avgörande för avgränsningen mot övriga kemiska produkter är enligt

första stycket avsikten med användningen av produkten. Avsikten är att

förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer

förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på

egendom, dvs. ett bekämpningssyfte. Normalt faller t.ex. inte målarfärg

under definitionen av bekämpningsmedel. Är avsikten främst att skydda

virke mot skador av nämnda slag är däremot produkten att anse som

bekämpningsmedel. Ett träskyddsmedel är därför normalt att anse som

ett bekämpningsmedel när det används till skydd för angrepp mot

svampar, bakterier, insekter eller marina organismer.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism som

framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller

mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för

människors hälsa eller skada på egendom.

I denna paragraf definieras vad som avses med biologiskt

bekämpningsmedel. Det är en bioteknisk organism som har framställts

särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller

mikroorganismer förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa

eller skada på egendom. Dvs. den har framställts i bekämpningssyfte.

Bioteknisk organism definieras i 3 §. De organismer som används som

bekämpningsmedel kan spridas antingen i form av en för ändamålet

särskilt framställd beredning eller, som är fallet med t.ex. insekter, i sin

naturliga form. Bekämpningsmedlet består alltså av levande organismer.

En beredning med döda organismer är inte en bioteknisk organism utan

en kemisk produkt.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en

bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande

utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten

eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet

med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en

bedömning av produktens egenskaper från miljö- och

hälsoskyddssynpunkt och visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen

farliga egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön

vid hanteringen, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten

eller organismen.

Eftersom det inte är möjligt att undvara alla kemiska produkter och

biotekniska organismer som har något slag av farliga egenskaper, krävs

att hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer sker så

att skador på människor eller i miljön kan undvikas. En förutsättning för

detta är att de som hanterar produkterna och organismerna känner till i

vilket avseende dessa är farliga eller om andra problem kan uppkomma. I

paragrafen stadgas därför att den som tillverkar eller till Sverige för in

kemiska produkter eller biotekniska organismer skall se till att det finns

tillfredsställande utredning för att bedöma vilka egenskaper en produkt

eller organism har. Det åligger alltså dessa en undersökningsskyldighet

och det är att märka att utredningsskyldigheten för kemiska produkter

och biotekniska organismer gäller oavsett om det finns några konkreta

farhågor beträffande deras hälso- och miljöskadlighet och

utredningsskyldigheten är fortlöpande och upphör således inte då

produkten eller organismen släpps ut på marknaden.

Vilken utredning om en kemisk produkt eller bioteknisk organism som

får anses tillfredsställande beror på en rad olika omständigheter. T.ex.

måste kraven ställas högt då det gäller att använda produkten eller

organismen på ett nytt sätt även om ett ämne är väl utrett i andra

sammanhang. Höga krav måste också ställas i fråga om nya ämnen. Den

närmare innebörden av kravet på utredning bestäms självfallet också av

den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån. Enligt 2

kap. 2 § skall den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller

vidta en åtgärd skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till

verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Den bestämmelsen är

särskilt viktig när det gäller verksamheter med hantering av kemiska

produkter och biotekniska organismer.

När det gäller biotekniska organismer är särskilt att märka att

mikroorganismer och andra levande organismer kan vara svåra att

begränsa till ett visst geografiskt område. Det är därför från risksynpunkt

viktigt att känna till överlevnaden av biotekniska organismer i miljön och

deras inverkan på den ekologiska balansen. En annan riskfaktor är att

användningen av biotekniska organismer såsom exempelvis biologiska

bekämpningsmedel kan orsaka negativa hälsoeffekter på människan.

Exponering för mikroorganismer i bl.a. arbetsmiljön kan t.ex. orsaka

luftvägsallergier eller infektioner.

Riskbedömningen enligt denna paragraf utgör också underlag för

tillämpning av produktvalsprincipen i 2 kap. 6 §.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en

kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på

annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa

eller miljön (produktinformation).

Enligt paragrafen skall uppgifter, dvs. den information lämnas som

behövs till skydd för människors hälsa eller miljön. Det innebär att de

uppgifter som är av betydelse för detta skall lämnas tillsammans med den

kemiska produkten och biotekniska organismen. Syftet med

produktinformationen bör i första hand vara att sprida kunskap om de

risker som hanteringen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism

kan innebära. Produktinformation skall dock även kunna innehålla

sådana upplysningar som inte är av ren varningskaraktär, men som ändå

är av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Som exempel kan

nämnas uppgifter om en kemisk produkts eller bioteknisk organisms

identitet, tillverkarens eller importörens namn och resultatet av gjord

bedömning. För en brukare kan nämligen sådana uppgifter vara av

intresse även beträffande produkter och organismer som leverantören inte

bedömt som hälso- eller miljöfarliga.

Produktinformation kan lämnas även på annat sätt än genom märkning,

t.ex. genom att ett informationsblad bifogas den kemiska produkten eller

biotekniska organismen. Informationen kan avse både hälso- och

miljörisker. Beroende på om mottagaren är en konsument eller en

näringsidkare kan olika krav ställas på informationen. Det är viktigt att

information som riktar sig till konsumenter är särskilt lättbegriplig.

Sådan produktinformation som hittills avsetts i 3 § lagen (1976:1054)

om svavelhaltigt bränsle, dvs. halten svavel i bränslet, kommer genom

den lagens inarbetande i miljöbalken att kunna regleras med stöd av

denna paragraf. Bestämmelsen, se 21 §, utökas nu till att avse även

kvalitet och egenskaper av alla typer av bränslen. Vid behov kan

ytterligare föreskrifter medddelas med stöd av 24 §. Även 9 § kan

tillämpas om det behövs för uppgifter om innehållet i bränslet.

När det gäller biotekniska organismer som är genetiskt modifierade

kan ytterligare krav på märkning ställas enligt 13 kap. 18 §.

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en

kemisk produkt eller bioteknisk organism, skall till den myndighet som

regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter

regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter

om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för

att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten

eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Uppgiftsskyldigheten enligt denna paragraf gäller alla som yrkesmässigt

hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en kemisk produkt eller en

bioteknisk organism. Det ankommer på regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter angående

omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Genom föreskrifter kan också

anges tidpunkten då uppgiftsskyldigheten inträder liksom vem som i ett

visst fall är skyldig att lämna uppgifter. Den uppgiftsskyldighet som kan

föreskrivas med stöd av paragrafen kan omfatta alla de uppgifter om den

kemiska produkten och den biotekniska organismen och dess hantering

som kan behövas för att överblicka och bedöma tänkbara hälso- och

miljörisker. Den gäller inte bara till följd av användningen av varje

enskild produkt eller organism för sig, utan av hela användningen i

samhället.

Det är att märka att uppgiftsskyldighet enligt paragrafen avser sådana

uppgifter "som kan behövas" och således inte "som behövs". Denna

skillnad är avsiktlig och har sin grund i att det skulle bli näst intill en

omöjlig uppgift för i första hand den centrala kemikaliemyndigheten

Kemikalieinspektionen att visa att en uppgift behövs för det fall tvist

skulle uppkomma beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning.

Uppgifter som kan samlas in med stöd av paragrafen kan vara sådana

som läggs till grund för produktregistret enligt 10 §. Stadgandet ger

emellertid också utrymme för insamling av sådana uppgifter som kan

behövas för exempelvis kartläggning av ett problemområde utan att

insamlingen för den skull har något direkt samband med produktregistret.

Det bör påpekas att uppgifter som behövs för tillsyn inte skall

inhämtas med stöd av denna paragraf. För inhämtande av sådana

uppgifter skall i stället balkens bestämmelser om tillsyn komma till

användning.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till

Sverige skall registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar.

Registret skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande

produktregister för biotekniska organismer.

Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige

skall enligt första stycket registreras i ett produktregister enligt de

föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer meddelar. I begreppet att yrkesmässigt föra in innefattas

också att någon i sin yrkesmässiga verksamhet för in en produkt för att

använda den i sin verksamhet. Hittills har föreskrifter om

produktregistret funnits i förordningen (1985:835) om kemiska

produkter, 12-15 §§, och registret förs av Kemikalieinspektionen. Det

omfattar sådana varuslag av kemiska produkter beträffande vilka det har

bedömts finnas ett behov att registrera uppgifter. Ett motsvarande

register bör upprättas för biotekniska organismer. Därför bemyndigas

regeringen i andra stycket att föreskriva om ett sådant.

Förhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en

kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i

landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt

redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan

skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den

tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Det är angeläget att samhället har möjlighet att ta ställning till nya

kemiska produkter eller biotekniska organismer i god tid. För att

tillgodose detta behov ges i paragrafen ett bemyndigande som gör det

möjligt att föreskriva krav på förhandsanmälan vad gäller nya sådana.

Krav på en sådan anmälan skall inte kopplas samman med villkor enligt

detta kapitel för att få hantera eller föra in en kemisk produkt eller

bioteknisk organism.

Tillstånd

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om tillstånd för

1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska

organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,

2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och

biotekniska organismer, och

3. annan hantering av särskilt farliga kemiska produkter och

biotekniska organismer.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer föreskriva om krav på tillstånd för import av särskilt farliga

kemiska produkter och biotekniska organismer från länder som inte är

medlemmar i Europeiska unionen och för yrkesmässig överlåtelse samt

för annan hantering av sådana.

I förordningen om kemiska produkter föreskrivs för närvarande med

stöd av 11 § lagen om kemiska produkter om krav på tillstånd för bl.a.

import av livsfarliga och mycket farliga produkter från länder som inte är

medlemmar i EU. Kemikalieinspektionen har meddelat närmare

föreskrifter om vad som avses med sådana i KIFS 1986:5,

Kemikalieinspektionens föreskrifter om tillståndskrav för livsfarliga och

mycket farliga kemiska produkter. Något krav på tillstånd för biotekniska

organismer har hittills, förutom för sådana som är genetiskt modifierade,

inte funnits annat än i lagen om förhandsgranskning av biologiska

bekämpningsmedel, som innehåller krav på godkännande för

saluhållande och användning, dock inte för import.

Med särskilt farliga kemiska produkter avses i paragrafen i första hand

sådana livsfarliga och mycket farliga produkter för vilka tillstånd krävs

redan för närvarande. Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får med stöd av paragrafen föreskriva om vilka kemiska

produkter och biotekniska organismer som är särskilt farliga och därför

skall omfattas av tillståndsplikt samt vilken myndighet som skall pröva

ansökan om tillstånd m.m. Miljöbalksutredningen har föreslagit att ett

sådant bemyndigande ges till Kemikalieinspektionen.

Tillståndskrav som meddelas med stöd av punkt 3 skall inte avse

skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön, eftersom det skyddet

regleras i arbetsmiljölagstiftningen (jfr. 1 kap. 3 § andra stycket

miljöbalken).

Vid tillståndsprövningen skall prövningsmyndigheten bedöma risken

med produkten och organismen eller hanteringen av dessa. Den skall då

göra en avvägning mellan risk och nytta. Avvägningen skall givetvis

göras mot bakgrund av balkens syfte, nämligen omsorgen om

människors hälsa, miljön och naturresurserna.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras

från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på

marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt paragrafen får ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel

importeras från länder som inte är medlemmar i EU, släppas ut på

marknaden eller användas endast om det är godkänt enligt 14 § av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som

avses med ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel framgår av 5

och 6 §§. Med att släppa ut på marknaden avses detsamma som i 13 kap.

7 §, att tillhandahålla eller göra en produkt tillgänglig för någon annan.

Innebörden är därmed densamma som i direktivet 91/414 av den 15 juli

1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Varje

handelsprodukt som marknadsförs som ett kemiskt eller biologiskt

bekämpningsmedel skall vara godkänd även om den verksamma

beståndsdelen ingår i ett redan godkänt medel.

Paragrafen innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning till att

även avse krav på godkännande av biologiska bekämpningsmedel för

import av sådana från länder som inte är medlemmar i Europeiska

unionen. Import från EU-länder eller EES-länder regleras i 14 §.

Paragrafen riktar in sig på medlet och anger inte vem som får

importera det. För sådana bekämpningsmedel som är så farliga att

tillstånd krävs enligt föreskrift som meddelats med stöd av 12 § måste

den som vill importera eller sälja medlet ha sådant tillstånd även om

medlet är godkänt enligt 14 §.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso-

och miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som

anges i 5 eller 6 §.

Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett

annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv

91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på

marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om

jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för

användningen av medlet är jämförbara.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda

skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

Enligt första stycket får ett godkännande lämnas om bekämpningsmedlet

är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och behövs för de

bekämpningsändamål som anges i 5 eller 6 §§. Kraven gäller både

kemiska och biologiska bekämpningsmedel. För att ett godkännande

skall lämnas måste det alltså finnas ett klart bekämpningsbehov inom det

avsedda användningsområdet. Vid prövningen skall beaktas om det finns

andra godkända medel som är mindre riskabla att använda. Om sådana

finns eller om det inte finns något behov av medlet i Sverige, exempelvis

om medlet anses onödigt, skall ett godkännande inte lämnas. Gäller

ansökan ett medel som är likvärdigt med ett tidigare godkänt, får ett

godkännande meddelas, om förutsättningarna i övrigt för ett

godkännande är uppfyllda. I prövningen ingår givetvis att bedöma om

medlet fungerar för det avsedda syftet.

Prövningsmyndigheten skall alltid göra en noggrann avvägning mellan

risken att använda medlet och nyttan av användningen. En ansökan om

godkännande kan avslås av den anledningen att medlet bedöms som

olämpligt eller mindre lämpligt därför att det kan förorsaka oacceptabla

eller eljest oönskade olägenheter från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Farligare medel än vad som behövs för att uppnå det avsedda syftet får

inte godkännas. Kemikalieinspektionen har meddelat ett flertal

föreskrifter om kemiska bekämpningsmedel, bl.a. KIFS 1993:5,

Kemikalieinspektionens föreskrifter om vissa aktiva ämnen i

bekämpningsmedel. Den innehåller föreskrifter om vissa aktiva ämnen

som inte får förekomma i ett godkänt kemiskt bekämpningsmedel och

vissa ämnen med strängt begränsad användning. Kemikalieinspektionen

har också utfärdat föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel, KIFS

1994:4, Kemikalieinspektionens föreskrifter om biologiska

bekämpningsmedel. Det finns även EG-direktiv som reglerar detta, bl.a.

direktivet 79/117 om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller

vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används.

Enligt andra stycket skall ett kemiskt eller biologiskt

bekämpningsmedel som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom

EU eller i ett EES-land i enlighet med direktivet 91/414 om

växtskyddsmedel godkännas om sökanden begär det. Detta är i enlighet

med kravet på ömsesidigt godkännande i art. 10 i direktivet. Detta gäller

dock under förutsättning att jordbruks-, växtskydds- och

miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är

jämförbara i de berörda områdena. En redogörelse för direktivet lämnas i

avsnitt 4.19.1.

I tredje stycket anges att ett godkännande får meddelas för högst fem

år. Enligt EG-direktivet 91/414 får dock ett godkännande beviljas för

högst tio år. Eftersom ett medel som är godkänt i ett annat EU-land i

många fall måste godkännas i Sverige och godkännandet i det landet kan

löpa på längre tid än fem år, får därför enligt tredje stycket andra

meningen ett godkännande när särskilda skäl föreligger meddelas för

högst tio år. Detta överensstämmer med gällande rätt.

Ansökan om fortsatt godkännande kan göras innan det tidigare

tillståndet går ut, vilket också är det lämpliga eftersom medlet efter

tillståndstidens utgång inte får saluföras. Av 16 kap 2 § framgår att ett

tillstånd får förenas med villkor. Ett sådant villkor kan vara att

tillverkaren utarbetar ett kontrollprogram som följer upp erfarenheter av

användningen av medlet.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt

bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen

bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på

marknaden inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett

fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en

ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som

redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller

i ett land inom EES och den sökande begär det, får krav på upprepning

av redan genomförda tester och analyser inte ställas, om jordbruks-,

växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av

medlet är jämförbara.

Enligt paragrafen skall den myndighet som regeringen bestämmer pröva

frågor om godkännande av bekämpningsmedel. Detta bör även i

fortsättningen vara Kemikalieinspektionen. Ansökan skall göras av den

som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom

Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom

gemenskapen eller EES. Dessa krav anges i artikel 9 i direktivet 91/414.

Vad som avses med släpps ut på marknaden har kommenterats under

13 §.

I andra stycket anges att beträffande ett bekämpningsmedel som redan

är godkänt i ett annat medlemsland inom EU eller i ett land inom EES får

krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte ställas

om sökanden begär det och jordbruks-, växtskydds- och

miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är

jämförbara i de berörda områdena. Detta krav överensstämmer med

bestämmelsen i art. 10 i direktivet beträffande ömsesidigt erkännande av

godkännanden.

Bemyndigande att medge undantag eller dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer föreskriva om undantag från kravet på tillstånd

eller godkännande enligt 12 15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får

regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan

en kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Enligt första stycket krävs särskilda skäl för att föreskrifter om undantag

skall få meddelas. För att dispens skall få medges i ett enskilt fall krävs

synnerliga skäl. I art. 8 i dir. 91/414 finns övergångsbestämmelser och

undantag om växtskyddsmedel.

Särskilda och i vissa fall synnerliga skäl kan vara användning för

forskningsändamål eller annat vetenskapligt syfte.

Enligt andra stycket får, om föreskrifter och beslut om dispens från

kravet på godkännande meddelas, i stället införas en anmälningsplikt.

Anmälningsplikt kan t.ex. komma i fråga för ett bekämpningsmedel som

bedöms kunna användas utan nämnvärd risk.

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana

som har godkänts eller som omfattas av undantag eller dispens enligt

13 16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska

eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast

om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors

hälsa eller miljön.

I paragrafen föreskrivs en regel om försiktighetsmått. Den innebär att

andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har

godkänts eller omfattas av undantag eller dispens enligt 13-16 §§ för att

släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska

bekämpningsmedel, dvs. sådana som släpps ut på marknaden i annat

syfte än bekämpningsändamål, får användas för bekämpning endast om

det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors

hälsa eller miljön. Bevisbördan för att det är uppenbart att användningen

av andra ämnen inte medför risker ligger hos användaren. Vad som avses

med släppas ut på marknaden har kommenterats under 13 §.

Spridning av bekämpningsmedel

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett

sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas

annan olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt.

Åtgärder skall vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett

spridningsområde.

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från

luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer medge dispens i enskilda fall från

detta förbud.

Enligt första stycket skall kemiska och biologiska bekämpningsmedel

spridas på ett sådant sätt att människor inte skadas eller vållas annan

olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall

vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde.

Spridning av växtskyddsmedel bör ske enligt principerna för en god

växtskyddssed och, där så är möjligt, enligt principerna om en integrerad

bekämpning. Detta är i enlighet med artikel 3 i direktivet 91/414. I

direktivet avses med integrerad bekämpning en rationell användning av

en kombination av biologiska, biotekniska, kemiska, odlings- och

växtförädlingsmässiga åtgärder, som begränsar användningen av kemiska

växtskyddsmedel till vad som är absolut nödvändigt för att hålla

skadedjursbeståndet på en så låg nivå att ekonomiskt oacceptabel skada

eller förlust inte orsakas. Paragrafen omfattar även spridning av

biologiska bekämpningsmedel, vilket för närvarande regleras i

Kemikalieinspek- tionens föreskrift KIFS 1994:4.

Enligt andra stycket är spridning av kemiskt eller biologiskt

bekämpningsmedel från luftfartyg förbjuden. Även detta omfattar alltså

spridning av biologiska bekämpningsmedel, vilket förbud för närvarande

föreskrivs i KIFS 1994:4. Skälet till förbudet är att det vid spridning från

luften finns risk för att bekämpningsmedlet oavsiktligt träffar känsliga

områden. Om det finns synnerliga skäl får dock dispens medges i

enskilda fall.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att

bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda

trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge

dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

Enligt paragrafens första stycke är spridning av såväl kemiska som

biologiska bekämpningsmedel förbjuden för lövslybekämpning på

skogsmark, oavsett om det sker från luften eller marken. Förbudet

omfattar även sådan spridning av bekämpningsmedel, som innebär att

enskilda trädstammar på skogsmark behandlas av medlen i fråga

(fickning, stubbbehandling och liknande metoder). Med begreppet

skogsmark avses skogsmark i skogsvårdslagens (1979:429) mening.

Enligt andra stycket kan regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer medge dispens från förbudet om det behövs för

vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer

av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt

6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte

rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid

bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,

skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på

livsbetingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges

för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets

betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel

eller något annat kommunalt intresse.

I första stycket anges under vilka förutsättningar dispens kan ges från

förbudet mot spridning enligt 19 §. Dispens kan inte ges beträffande

områden inom vilka totalförbud gäller på grund av kommunens beslut

enligt andra stycket. För att dispens skall kunna medges inom övriga

områden inom kommunen krävs att det är nödvändigt att ta bort löv-

vegetationen för att i enlighet med 6 § skogsvårdslagen trygga återväxten

av en skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Det krävs

vidare att lövröjning inte rimligen kan ske med mekaniska metoder med

hänsyn till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets

sammansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt-

och djurlivet och andra allmänna intressen. Att hänsyn skall tas till

spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet är en

ny bedömningsgrund som innebär att hänsyn skall tas till spridningens

inverkan på den biologiska mångfalden. I begreppet "andra allmänna

intressen" ingår även hänsyn till arbetarskyddets krav samt bedömningar

om läget på arbetsmarknaden i regionen.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra

olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om

bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och egen-

skaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela

sådana föreskrifter.

Enligt paragrafen får regeringen i fråga om bränslen meddela föreskrifter

som gäller bränslets kvalitet och egenskaper, förbränning, handel,

överlåtelse eller införsel om det behövs för att motverka utsläpp i luften

av ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller för

miljön. Bestämmelsen gäller alla typer av bränslen, vilket innebär att

regeringen får meddela föreskrifter som gäller även andra typer av

bränslen än svavelhaltiga sådana som hittills reglerats i lagen

(1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Enligt andra stycket får regeringen

i likhet med vad som gällt enligt den lagen överlåta rätten att meddela

sådana föreskrifter till en myndighet eller kommun.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som

innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15o C skall av den som

tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin delas in i och

tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Bestämmelsen som motsvarar 6 a § LKP innebär att bensin som är

avsedd för motordrift eller uppvärmning delas in i olika miljöklasser.

Indelning skall göras av den som tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige

för in sådan bensin. Denna skall också svara för att bensinen

tillhandahålls indelad i olika miljöklasser. Miljöklassindelningen grundar

sig på den mängd skadliga utsläpp som förbränning av bensinen normalt

medför. I bilagan till balken anges miljöklassindelningens närmare

utformning. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:4 och

bet. 1994/95:JoU5 samt prop. 1994/95:54 och bet. 1994/95SkU4.

Dessutom kan erinras om att för motorbensin gäller också särskilda

föreskrifter som meddelats av regeringen i förordningen (1985:838) om

motorbensin.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller

bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den

myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller

godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten

eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i

produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors

hälsa, grundvattnet eller miljön i övrigt.

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och

biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte

gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen

kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper

som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten

eller organismen.

Enligt första stycket skall den som tillverkar eller släpper ut en kemisk

produkt eller bioteknisk organism på marknaden omedelbart underrätta

den myndighet som regeringen bestämmer om det efter ett tillstånd eller

godkännande kommer fram vissa nya uppgifter. Det gäller nya uppgifter

om att den kemiska produkten eller den biotekniska organismen eller

resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga

effekter på människors hälsa, grundvattnet eller på miljön i övrigt.

Miljön i övrigt innefattar även skadliga effekter på djur. Hittills har en

motsvarande bestämmelse i 10 a § förordningen om bekämpningsmedel

bara gällt godkända växtskyddsmedel. Den infördes 1994 för att uppfylla

kravet i artikel 7 i dir. 91/414/EEG. Bestämmelsen i första stycket har

utökats till en generell hänsynsregel om upplysningsskyldighet som skall

gälla inte bara växtskyddsmedel utan alla kemiska produkter och

biotekniska organismer för vilka tillstånd eller godkännande har lämnats.

Uppgiftsskyldigheten avser alltså nya uppgifter som

tillståndsmyndigheten inte hade tillgång till när tillståndet eller

godkännandet meddelades.

I andra stycket anges att sådan upplysningsskyldighet som anges i

första stycket gäller även för kemiska produkter och biotekniska

organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om

nya uppgifter om att produkten eller organismen kan ha cancerogena,

mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka

klassificeringen eller märkningen av produkten eller organismen kommer

fram. I direktivet 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra

författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga

ämnen som genom direktiv 91/325/EEG har anpassats till tekniska

framsteg för tolfte gången finns i bilaga 6 p. 4 en skyldighet att

underrätta om nya uppgifter kommer fram att produkten har egenskaper

som kan påverka klassificeringen eller märkningen av ett ämne på

grundval av hälsoeffekter enligt klassificeringen cancerframkallande

ämnen, mutagena ämnen eller teratogena, dvs. reproduktionstoxiska,

ämnen. Motsvarande bestämmelser har hittills införts genom

Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av

kemiska produkter, KIFS 1994:12 .

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på

tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i

fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och

biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som

avses i 7, 8, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller

föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska

unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som

anges i 12 15 och 21 §§

1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får

hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller

godkännande har lämnats, och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel

av en sådan produkt eller organism.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer meddela ytterligare föreskrifter i fråga om hantering, införsel

och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer.

Hänsynsföreskrifter enligt 2 kap. kan avse exempelvis försiktighetsmått,

kunskapskrav eller tillämpningen av produktvalsprincipen. Som exempel

på föreskrifter som enligt denna paragraf kan meddelas i frågor som

avses i 7 § kan nämnas bestämmelser med precisering av hur en

utredning skall genomföras och redovisas. Det kan vara fråga om vilka

ämnen eller föreningar som ger produkten eller organismen farliga

egenskaper, arten och graden av dessa egenskaper, lämpliga

skyddsåtgärder och vilka åtgärder som behövs för att ta hand om avfall

från produkten eller organismen.

I föreskrifter med stöd av denna paragraf kan regeringen meddela

närmare föreskrifter om vad produktinformationen enligt 8 § skall

innehålla och hur den skall utformas.

Enligt paragrafens andra stycke kan föreskrivas om ytterligare krav på

tillstånd eller godkännande. Om tillstånd krävs och meddelas kan

tillståndsmyndigheten också föreskriva villkor som direkt tar sikte på att

förebygga skador. Tillståndsbeslut inom detta område är inte förbundna

med någon rättskraft. Detta innebär att villkor kan ändras och att tillstånd

kan återkallas när helst det finns skäl för detta. T.ex. kan ett återkallande

bli aktuellt om en produkts sammansättning ändras eller nya risker som

inte tidigare varit kända upptäcks. Vid prövningen av tillstånd skall

beaktas om den kemiska produkten eller biotekniska organismen för en

specifik användning kan ersättas med någon mindre farlig produkt eller

organism. Om sådan finns eller om det inte finns behov av produkten i

Sverige, skall tillstånd inte lämnas, exempelvis om produkten anses

onödig.

Enligt andra stycket kan även föreskrifter utfärdas om t.ex. krav på

anmälan av kemiska produkter. Även föreskrifter av helt eller delvis nytt

slag kan meddelas. Som exempel kan nämnas skärpta krav vad gäller

företagens hantering på så sätt att den som överlåter en kemisk produkt

också blir skyldig att återta denna som ett led i avfallshanteringen.

Beträffande kemikaliekontrollen i marknadsföringsledet har Kemi-

kalieinspektionen med stöd av lagen om kemiska produkter utfärdat

föreskrifter. Arbetarskyddsstyrelsen har också med stöd av

arbetsmiljölagen utfärdat sådana avseende användningen av farliga

ämnen. Sammantaget finns det således ett antal generella föreskrifter som

rör andra kemiska risker än risker för den yttre miljön i användarledet.

Förutsättningar för tillstånd eller godkännande som kan stödjas på

balkens hänsynsregler, på de grundläggande principerna för balken eller

på miljökvalitetsnormer får självfallet tas in i föreskrifterna.

För tillståndsprövningen blir bl.a. 16 kap. tillämpligt.

Prövningsmyndighet blir den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller

miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda

hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk

organism.

Om en kemisk produkt eller en bioteknisk organism kan medföra en

särskilt betydande risk för människors hälsa eller för allvarlig miljöskada

är det möjligt att med stöd av denna paragraf omedelbart ingripa med ett

generellt förbud mot produkten. En förutsättning måste dock vara att

krav på tillstånd eller annat särskilt villkor enligt 24 § inte bedöms vara

en tillräckligt ingripande åtgärd för att undanröja den akuta hälso- eller

miljörisken. Det ligger i sakens natur att ett beslut om förbud underlättas

om den kemiska produkten eller biotekniska organismen kan ersättas

med någon mindre farlig produkt eller organism.

Som exempel på fall där förbud kan bli aktuellt kan nämnas produkter

som på kortare eller längre sikt kan befaras vara cancerframkallande,

fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Det kan också vara produkter

vars befarade skadeverkningar i det enskilda fallet inte behöver vara av

allvarligt slag men som genom den utbredda användningen kan leda till

skadeverkningar för många människor eller miljön, t.ex. kosmetiska och

hygieniska medel samt bekämpningsmedel. Regeringen har med stöd av

motsvarande bestämmelse i 12 § lagen om kemiska produkter förbjudit

stråförkortningsmedel i 12 a § förordningen (1985:836) om

bekämpningsmedel.

Förbud mot en bioteknisk organism kan meddelas på grund av att faran

för att den skall komma lös i naturen och påverka den ekologiska

balansen framstår som särskilt stor.

Eftersom ett förbud är den mest ingripande åtgärden vad gäller

hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer, bör

föreskrifter normalt meddelas av regeringen.

5.1.15 15 kap. Avfall och producentansvar

I detta kapitel har inarbetats bestämmelser som inte har ingått i

lagrådsremissen om miljöbalk. Det gäller 19 och 20 samt 23 - 27 §§.

Bestämmelserna är hämtade från de ändringar i renhållningslagen som

riksdagen nyligen har beslutat med anledning av regeringens proposition

Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar

för alla (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55).

Hänvisningar till Lagrådet i dessa paragrafer avser Lagrådets yttrande

över de föreslagna ändringar i renhållningslagen i prop. 1996/97:172.

Bestämmelserna har redaktionellt anpassats till miljöbalken.

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en

avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är

skyldig att göra sig av med.

Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier enligt första

stycket.

I paragrafen har införts en definition av avfall. Definitionen

överensstämmer med den som gäller inom EU.

I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, som har

ändrats genom rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991,

definieras avfall i artikel 1 på följande sätt: "varje föremål, ämne eller

substans som ingår i de kategorier som anges i direktivets bilaga 1 och

som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av

med. Kommissionen skall enligt det förfarande som fastställs i artikel 18

senast den 1 april 1993 upprätta en förteckning över vilket avfall som

tillhör de kategorier som anges i bilaga 1. Denna förteckning skall ses

över periodiskt och vid behov omarbetas med iakttagande av samma

förfarande". Direktivets bilaga 1 innehåller en uppräkning av ett stort

antal produkter och material i en generell form och är mycket vid.

Kommissionen har genom beslut den 20 december 1993 (94/3/EG)

antagit den förteckning som anges i definitionen. Förteckningen

(Europeiska avfallskatalogen) omfattar 18 sidor.

Lagtekniskt är paragrafen konstruerad så att direktivets bilaga 1 och

avfallskatalogen skall kunna läggas som bilagor till en

regeringsförordning.

2 § Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt

därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

Vad som avses med avfall framgår av 1 §. I denna paragraf definieras det

snävare begreppet hushållsavfall. Det är avfall som kommer från hushåll

och därmed jämförligt avfall. Som exempel på avfall som kommer från

hushåll kan nämnas sopor, köksavfall, latrin och slam från slambrunnar

och slamtankar. Till hushållsavfall räknas också skrymmande avfall som

exempelvis utrangerade möbler, cyklar och liknande föremål. Dit räknas

även överblivna läkemedel samt miljöfarliga batterier, oljerester,

färgrester, rester av bekämpningsmedel och annat farligt avfall som ingår

som beståndsdel i avfall som kommer från hushåll. I enlighet med

gällande rätt bör begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det

svarar mot det behov av borttransport av avfall som regelmässigt

uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål.

Med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med

hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan

likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med

avfall som kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer

som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet

uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan

nämnas avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs

av insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

I paragrafen definieras hantering som är en sammanfattande benämning

på alla de led av avfallshantering som regleras i balken. I förhållande till

gällande rätt har några begrepp ändrats eller utgått för att nå bättre

överensstämmelse med terminologin inom EG.

Inom EG definieras hantering på följande sätt i direktivet 75/442/ EEG

om avfall som har ändrats genom direktiv 91/156/EEG: insamling,

transport, återvinning och bortskaffande av avfall, inklusive kontroll av

sådan verksamhet och efterbehandling av avfallsupplag.

Uttrycket uppsamling i gällande rätt har i enlighet med EG:s

terminologi ändrats till insamling och bortforsling till transport.

Insamling innefattar enligt EG-definitionen uppsamling, sortering eller

blandning av avfall för vidare transport och har samma innebörd i denna

paragraf.

I EG:s definition används vidare begreppen återvinning och

bortskaffande. Definitionerna av dessa begrepp enligt angivna direktiv är

mycket omfattande.

Med bortskaffande avses de förfaranden som räknas upp i bilaga IIA i

kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av

bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om avfall. I bilaga

IIA anges följande åtgärder: Deponering, jordförbättring, djupinjektering,

användning av fyllnadsmassor, användning av särskilt anlagda upplag,

utsläpp till vatten, förbränning och slutförvaring. I bilagan anges även

biologisk och fysikalisk-kemisk behandling, som inte anges på annat

ställe i bilagan och som resulterar i slutliga föreningar eller blandningar

som omhändertas med användning av något av de förfaranden som nyss

räknats upp. Även sammansmältning eller blandning, omförpackning

eller lagring före omhändertagande som innebär användning av något av

de uppräknade förfarandena omfattas av begreppet (utom tillfällig lagring

före insamling på den plats där det produceras).

Med återvinning avses följande förfaranden som räknas upp i bilaga

IIB i kommissionens beslut 96/350/EG: Huvudanvändning som bränsle

eller andra metoder att generera energi, återvinning/vidareutnyttjande av

lösningsmedel, återvinning/vidareutnyttjande av organiska ämnen som

inte används som lösningsmedel (inklusive kompostering och andra

former av biologisk omvandling), återvinning/vidareutnyttjande av

metaller och metallföreningar, återvinning/vidareutnyttjande av andra

oorganiska material, regenerering av syror eller baser, återvinning av de

komponenter som används till att minska föroreningar, återvinning av

katalysatorkomponenter, omraffinering eller andra sätt att återanvända

olja, jordbehandling som är fördelaktig för jordbruket eller ekologisk

förbättring, användning av avfall från något av ovanstående förfaranden,

utbyte av avfall och lagring av avfall som skall underkastas något av

ovanstående förfaranden (utom tillfällig lagring före insamling på den

plats där det produceras).

I avfallsdirektivets artikel 3 talas om återvinning genom

återanvändning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra

processer som syftar till att utvinna sekundära råvaror. Begreppet

återvinning används således för en mängd åtgärder där material

återutnyttjas och kan också innefatta återanvändning.

Som benämning på det sista ledet i avfallshanteringen används enligt

gällande rätt i Sverige uttrycket slutligt omhändertagande. Detta begrepp

innefattar enligt förarbetena till renhållningslagen (prop. 1978/79:205 s

22) exempelvis sådana behandlingsåtgärder som återvinning,

kompostering, oskadliggörande eller slutlig uppläggning av avfallet, dvs.

deponering. Det innebär att även utnyttjande för energiutvinning

innefattas.

Eftersom det i gällande rätt använda begreppet slutligt

omhändertagande omfattar både begreppet återvinning och begreppet

bortskaffande används nu i stället de två sistnämnda uttrycken i

lagtexten. Med begreppen avses detsamma som inom EG.

Uttrycket förvaring i gällande rätt ingår i de båda begreppen

återvinning och bortskaffande som lagring. Därför används inte längre

förvaring som självständigt begrepp i definitionen.

Den svenska definition av hantering överensstämmer med denna

lydelse i stora delar med den som gäller inom EG. Här bör dock

observeras att det förhållandet att en viss metod att ta hand om avfall

finns upptagen i bilaga IIA eller IIB i nämnda direktiv inte innebär att

metoden är tillåten i Sverige. Exempelvis förbränning av avfall till havs

och dumpning är förbjudet enligt 31 §. Detta är även förbjudet enligt

flera konventioner som Sverige ratificerat vilket framgår av avsnitt

4.20.6.

Om det uppkommer behov av att komplettera definitionen utifrån EG-

reglerna kan regeringen göra det med stöd av bemyndigandet i 9 §.

4 § Med producent avses

1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en

vara eller en förpackning, eller

2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som

kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

Enligt paragrafen avses med producent såväl den som yrkesmässigt

tillverkar eller till Sverige för in varan eller förpackningen som hela

försäljningskedjan från grossist till detaljist. Beträffande förpackningar

och förpackningsavfall avses med producent för i Sverige tillverkade

förpackningar den som tillverkar förpackningsmaterial,

förpackningstillverkaren eller den som för försäljning förpackar eller

innehar en vara. Med producent avses enligt andra punkten även den som

i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som fordrar särskilda

åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl. Exempel på sådant avfall är

processavfall och bygg- och rivningsavfall. Den närmare fördelningen av

ansvaret mellan olika producentled kan bestämmas i föreskrifter som

meddelas med stöd av 6 §.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger

fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

I paragrafen definieras begreppet fastighetsinnehavare.

Fastighetsinnehavet har knutits till bestämmelserna i 1 kap. 5 §

fastighetstaxeringslagen där den speciella grupp av nyttjanderättshavare

m.fl. som avses i renhållningslagen räknas upp.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall

samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på

ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar

avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av

de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till

Sverige eller säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer föreskriva om producentansvar. Genom bemyndigandet kan

meddelas föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att

avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, för in till

Sverige eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver

samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på

ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar

avfallshantering. Det innebär att regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om producentansvar för

det avfall som blir av en vara eller förpackning sedan den har förbrukats

eller tjänat ut. Denna skyldighet kan föreskrivas för den som

yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller försäljer en vara eller

förpackning och som enligt definitionen i 4 § är att anse som producent.

Bemyndigandet omfattar även avfall som producenten frambringat i

yrkesmässig verksamhet och som fordrar särskilda åtgärder från

renhållnings- eller miljövårdssynpunkt. Bemyndigandet kan alltså

tillämpas på annat avfall än sådant som blir av varor eller förpackningar,

t.ex. processavfall eller avfall från byggarbetsplatser.

Det ansvar som kan föreskrivas med stöd av paragrafen är både det

fysiska och det därmed sammanhängande ekonomiska ansvaret för

insamling, borttransport, återvinning, återanvändning och bortskaffande.

Ansvaret kan även inskränkas till att omfatta endast något av

hanteringens olika led, t.ex. insamling, borttransport eller återvinning. I

de fall kommunen har kvar ansvaret för t.ex. insamling, borttransport

eller återvinning kan det ekonomiska ansvaret för detta utkrävas av

producenten genom avgifter enligt 27 kap. miljöbalken.

Genom bemyndigandet kan regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer successivt införa producentansvar på områden där

detta är lämpligt och praktiskt möjligt. Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer kan också föreskriva hur ett visst avfall som

bortforslas skall tas om hand, exempelvis genom att en viss procentuell

mängd skall återvinnas, återanvändas eller på annat sätt omhändertas på

ett miljömässigt godtagbart sätt. Hittills har regeringen föreskrivit om

producentansvar på fyra områden genom förordningen (1994:1205) om

producentansvar för returpapper, förordningen (1994:1236) om

producentansvar för däck, förordningen (1997:185) om producentansvar

för förpackningar samt förordningen (1997:788) om producentansvar för

bilar. Sistnämnda förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får även avse krav på förpackningars

sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen

och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om

insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra

förhållanden.

Första stycket är nytt i förhållande till gällande rätt. Med stöd av

bemyndigandet får regeringen, eller den myndighet regeringen

bestämmer, meddela de föreskrifter om förpackningar som behövs för att

Sverige skall uppfylla de krav som anges i Europaparlamentets och

rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och

förpackningsavfall. Enligt artikel 9 p. 1 i det direktivet skall

medlemsstaterna tre år från dagen för ikraftträdandet av direktivet, som

var den 31 december 1994, ha säkerställt att endast förpackningar som

uppfyller alla väsentliga krav som anges i direktivet och dess bilaga 2

släpps ut på marknaden. Direktivets bilaga 2 innehåller väsentliga krav

på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och

återvinningsbarhet. Exempelvis kan nämnas krav på att förpackningar

skall utformas, framställas och saluföras på ett sådant sätt att de kan

återanvändas eller återvinnas och så att inverkan på miljön minskas så

mycket som möjligt i samband med bortskaffandet av

förpackningsavfallet.

Enligt andra stycket får en producent genom föreskrifter föreläggas att

1. märka en vara eller en förpackning som avses i första stycket, 2. lämna

uppgifter som är av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och

material som en vara eller en förpackning innehåller samt om insamling,

återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Bemyndigandet i andra stycket 2 har begränsats till föreskrifter som är

av betydelse för producentansvaret, t.ex. för att underlätta

avfallshanteringen eller för att kontrollera att föreskrifter följs. Detta är

ett förtydligande i förhållande till gällande rätt och innebär inte någon

saklig ändring.

Bemyndigandet i andra punkten har även förtydligats genom att

uttryckligen omfatta rätt att föreskriva om skyldighet för producenter att

lämna uppgifter om vilka ämnen och material en vara eller en

förpackning innehåller. Sådana föreskrifter bör medföra att

producenterna i ökad utsträckning redan vid tillverkningen av en vara

eller förpackning vid val av ämnen och material beaktar möjligheterna att

återanvända den förbrukade varan eller förpackningen eller att ur denna

återvinna material samt att hushålla med material. Vidare kan genom

sådana föreskrifter kravet i artikel 8 i förpackningsdirektivet uppfyllas.

För att underlätta insamling, återanvändning och återvinning, även

materialutnyttjande, skall förpackningar enligt artikeln vara försedda med

uppgift om vilka förpackningsmaterial som har använts, så att den

berörda industrin kan identifiera och klassificera dem. Artikel 8

innehåller också andra regler om märkning av förpackningar. Syftet med

uppgiftsskyldigheten om vilka ämnen och material som ingår i

producenternas varor eller förpackningar är framför allt att underlätta

hanteringen av avfallet av varorna eller förpackningarna.

Syftet med den uppgiftsskyldighet om insamling m.m. som kan

föreskrivas är att kunna kontrollera hur lagstiftningen efterlevs.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara

för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en

behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet

för människors hälsa och miljön som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.

När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall

fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och

nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet

på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors

hälsa och miljön. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut

vidare beakta att borttransporten anpassas till de behov som finns hos

olika slag av bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar

fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om

hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § gäller, annat avfall som

uppkommit hos dem.

Enligt första stycket är kommunen skyldig att transportera bort och

återvinna eller bortskaffa hushållsavfall inom kommunen. Skyldigheten

gäller dock inte sådant avfall för vilket producentansvar har föreskrivits

med stöd av 6 §.

I paragrafens andra stycke understryks att kommunen redan på

planeringsstadiet, när förslag till renhållningsordning utarbetas, skall ta

hänsyn till de enskilda fastighetsinnehavarnas och nyttjanderättshavarnas

möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är

godtagbart med hänsyn till skyddet för hälsa och miljön.

Tredje stycket innehåller en nyhet i förhållande till gällande rätt. Enligt

renhållningslagen skall kommunens renhållningsordning innehålla

föreskrifter om under vilka förutsättningar undantag från

renhållningsordningens bestämmelser kan medges. Förutsättningarna för

att själv få ta hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 §

första stycket gäller, annat avfall skall i stället enligt förevarande

bestämmelse anges i de planer och beslut kommunen antar för att

fullgöra sin skyldighet. Redan på planeringsstadiet skall således

kommunen föreskriva om under vilka förutsättningar

fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv kan ta hand om

såväl hushållsavfall som annat avfall som uppkommit hos dem. Detta

innebär att det, till skillnad från tidigare, tydligt skall anges under vilka

förutsättningar en fastighetsinnehavare eller en nyttjanderättshavare själv

får ta hand om sitt avfall. Som framgår av 11 § skall de i förevarande

stycke angivna förutsättningarna även tas in i kommunens

renhållningsordning. Det kan emellertid hända att det finns fall som inte

är förutsedda i renhållningsordningen, men där undantag från

kommunens renhållningsskyldighet ändå bör medges. För dessa enskilda

fall finns en möjlighet till dispens intagen i 18 § tredje stycket.

En nyhet i förhållande till gällande rätt är att nyttjanderättshavare i

paragrafen jämställs med fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i detta

avseende inte anledning att skilja mellan fastighetsinnehavare och

nyttjanderättshavare.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får

överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om hantering av avfall.

Detta överensstämmer med gällande rätt. Föreskrifter med stöd av detta

bemyndigande kan exempelvis gälla vilken metod som skall användas

vid behandling av olika avfallsslag. Med stöd av bestämmelsen kan

också regeringen bemyndiga kommunerna att meddela bindande

föreskrifter i en renhållningsordning. Paragrafen har utformats med

utgångspunkt i Lagrådets förslag.

10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om

annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.

Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har

meddelats med stöd av 6 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt

första och andra stycket.

Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att utöka eller ge kommunerna

rätt att utöka det kommunala ansvaret till att omfatta även annat avfall än

hushållsavfall. Bemyndigandet, som även finns i gällande rätt, har

ändrats i det avseendet att det inte längre omfattar möjlighet att låta

myndighet meddela föreskrifter om detta.

Möjligheten att utvidga det kommunala ansvaret till annat avfall än

hushållsavfall bör användas endast när detta är motiverat av hälso- eller

miljöskäl.

I paragrafens andra stycket har gjorts ett undantag i fråga om

möjligheter att meddela sådana föreskrifter för avfallstyper för vilka det

finns föreskrifter om producentansvar. Motsvarande undantag finns i 8 §

där kommunens skyldighet beträffande hushållsavfall regleras.

Enligt tredje stycket får regeringen överlåta åt kommunerna att

meddela föreskrifter enligt paragrafen.

Kommunal renhållningsordning

11 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall

innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för

kommunen och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana

förutsättningar anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall

innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens

åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

I paragrafens första stycke föreskrivs att det för varje kommun skall

finnas en renhållningsordning. Den skall innehålla de föreskrifter om

hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan.

Avfallsplanen skall alltså som tidigare vara en del av

renhållningsordningen. I renhållningsordningen skall anges sådana

förutsättningar som avses i 8 § tredje stycket. Det innebär att

renhållningsordningen skall innehålla de förutsättningar under vilka

fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv får ta hand om sitt

avfall. Vidare föreskrivs att avfallsplanen skall innehålla uppgifter om

avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska

avfallets mängd och farlighet.

I andra stycket ges regeringen bemyndigande att föreskriva om vad

som skall behandlas i en avfallsplan. Regeringen kan överlåta denna

uppgift på en myndighet.

12 § Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande

skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige.

I paragrafen slås fast att det är kommunfullmäktige som fastställer

renhållningsordningen. Det överensstämmer med vad som gäller i dag.

Genom paragrafen klarläggs att renhållningsordningar tillkommer med

stöd av bemyndigandet i 9 § för regeringen att meddela närmare

föreskrifter om hanteringen av avfall och regeringens subdelegation till

kommunerna att meddela sådana föreskrifter. Paragrafen har utformats i

enlighet med Lagrådets förslag.

13 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen

på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med

fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i

saken.

Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till

granskning under minst fyra veckor.

Under förberedelsearbetet med renhållningsordningen skall kommunen

samråda med dem som berörs av renhållningsordningen. I lagrummet

regleras inte hur samrådet närmare skall gå till. Det kan dock

understrykas att parterna skall ges en verklig möjlighet att sätta sig in i

förslaget och få tillräcklig tid att framföra sina åsikter om förslaget.

Samrådet kan inskränkas till dem som kan ha ett väsentligt intresse i

saken. Samrådsförfarandet bör därför främst avse sådana områden där

det kan finnas olika åsikter om hur verksamheten skall anordnas och där

det finns olika tänkbara möjligheter att lösa avfallsfrågorna.

Av andra stycket framgår att renhållningsordningen skall ställas ut för

granskning innan den antas av fullmäktige. Därigenom får medborgarna

ytterligare en möjlighet att påverka planens utformning.

14 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall

utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall

innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut

och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

Förslaget till renhållningsordning skall kungöras för att sprida kännedom

om förslaget. Lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos

myndighet m.m. är tillämplig på kungörandet.

Anmärkningar mot förslaget bör kunna framföras muntligen och

skriftligen.

15 § Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller även förslag till ändring i en

renhållningsordning.

En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i

renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal

fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

Förfarandet med samråd och utställning skall i princip gälla även vid

ändring av renhållningsordningen. Av andra stycket framgår dock att

kravet på utställning inte är ovillkorligt. Kommunen får i det enskilda

fallet bedöma om utställning kan undvaras. Kommunen bör därvid ta

hänsyn till om de fastighetsinnehavare som berörs av ändringen och som

har ett väsentligt intresse i saken, har givits tillräcklig möjlighet att inom

samrådsförfarandet framföra sina synpunkter.

16 § Regeringen får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver

verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de

uppgifter som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

För att ge kommunen möjlighet att utforma en ändamålsenlig

renhållningsordning får regeringen enligt paragrafen föreskriva att den

som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov till avfall är

skyldig att lämna kommunen de uppgifter som behövs för

renhållningsordningen. Om det är så att ett företag återvinner eller

bortskaffar avfall från någon annan bör även detta avfall omfattas av

uppgiftsskyldigheten. Det bör också vara möjligt att begära uppgift om

vilka åtgärder för minskning av avfallsmängder eller avfallets farlighet

som har vidtagits. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela

närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten. Det innebär att det

bemyndigande för myndighet att meddela föreskrifter som finns i

renhållningslagen inte har tagits in i miljöbalken.

17 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av

renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om

fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte

är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Enligt paragrafen är kommunen skyldig att även utöver vad som anges i

renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall som en

fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär, om det inte är

oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Det innebär att kommunens

skyldighet att transportera bort hushållsavfall utöver vad som följer av

renhållningsordningen inte är ovillkorlig. Om det framstår som oskäligt

kan kommunen neka att utföra borttransporten. Så kan t.ex. vara fallet

om hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nå. Kommunens

rätt att ta ut avgifter framgår av 27 kap. 4 §.

I paragrafen har nyttjanderättshavare jämställts med

fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i de avseenden som regleras i

paragrafen inte anledning att skilja mellan dessa kategorier.

Paragrafen har utformats med utgångspunkt i vad Lagrådet har anfört

angående under vilken rubrik de i paragrafen föreslagna bestämmelserna

hör hemma.

Hantering av avfall

18 § När avfall skall transporteras genom kommunens eller en

producents försorg, får avfall inte komposteras eller grävas ned eller på

annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller

nyttjanderättshavaren.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om avfallet kan tas om

hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller

miljön.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller

nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos

dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra

detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och

det finns särskilda skäl för en sådan dispens.

Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för

sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i andra stycket.

Förbudet i paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren eller

nyttjanderättshavaren inte får återvinna eller bortskaffa sådant avfall som

kommunen eller producenten skall transportera bort. Detta motsvarar i

sak vad som gäller i dag enligt renhållningslagen.

I andra stycket har införts ett undantag från denna regel när det gäller

avfall som omhändertas på den egna fastigheten. En förutsättning är dock

att det kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Främst är det omhändertagande genom kompostering som är aktuellt. Så

länge fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren ser till att

omhändertagandet sker på ett miljömässigt godtagbart sätt är det således i

sig inte otillåtet att själv på fastigheten ta hand om sitt avfall. Självfallet

måste de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. följas. Det åligger

tillsynsmyndigheterna att fortlöpande, aktivt och noggrant kontrollera att

reglerna efterlevs och ingripa vid behov.

Paragrafens tredje stycket är nytt i förhållande till gällande rätt.

Kommunen får genom bestämmelsen möjlighet att i enskilda fall medge

undantag från renhållningsordningens föreskrifter. Som har redogjorts

för i lagkommentaren till 8 § kommer fastighetsinnehavarens eller

nyttjanderättshavarens möjligheter att själv ta hand om avfall som har

uppkommit hos dem i princip att regleras genom generella föreskrifter

beslutade av kommunen. Bestämmelsen i det tredje stycket har

tillkommit eftersom det inte torde vara möjligt för kommunen att förutse

alla tänkbara behov av undantag. Därför ges denna möjlighet till dispens

i ett enskilt fall. Möjligheten gäller allt avfall som enligt balken eller

föreskrifter meddelade med stöd av balken skall tas om hand av

kommunen.

Det fjärde stycket tar sikte på sådant avfall som fastighetsinnehavaren

eller nyttjanderättshavaren tar hand om på fastigheten. Visserligen är det

enligt andra stycket tillåtet att ta hand om avfallet så länge det inte

medför risk för olägenhet för människors hälsa och miljön, men det kan

trots detta föreligga ett intresse hos fastighetsinnehavaren eller

nyttjanderättshavaren att få omhändertagandet prövat. Stycket har

utformats enligt Lagrådets förslag till lydelse.

Liksom i 8 och 17 §§ har i paragrafen nyttjanderättshavare jämställts

med fastighetsinnehavare, eftersom det i detta sammanhang inte finns

anledning att skilja mellan dessa kategorier.

19 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller

andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som

innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och transporteras bort

skilt från annat avfall samt meddela de ytterligare föreskrifter som

behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt

kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen innebär en möjlighet att föreskriva om sortering av avfall om

det behövs av återvinnings- eller återanvändningsskäl eller av andra

hälso- eller miljöskäl. Således kan föreskrifter om källsortering meddelas

då det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl liksom bl.a. för

att främja hushållning med material, råvaror och energi så att ett

kretslopp uppnås.

Föreskrifterna får även avse att visst avfallsslag skall hållas skilt från

annat avfall under bortforslingen. Genom föreskrifter om källsortering

underlättas återvinning och bortskaffande av avfallet. Detta gäller

exempelvis i sådana fall där föreskrifter om förbud mot deponering av

brännbart avfall har meddelas enligt 20 §.

20 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller

andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om

förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om undantag eller i det enskilda fallet medge

dispens från förbuden som avses i första stycket.

I paragrafen ges regeringen möjlighet att föreskriva om förbud mot

deponering av brännbart avfall och förbud mot deponering av organiskt

avfall. Deponering är en behandlingsmetod som innebär en långsiktig

förvaring av avfall med det primära syftet att slutligt omhänderta avfallet.

Brännbart avfall utgörs av sådant avfall som brinner utan energitillskott

efter det att förbränningsprocessen startat. Med organiskt avfall avses

sådant avfall som innehåller organiskt bundet kol, exempelvis biologiskt

avfall och plastavfall. Det är bara i de fall ett förbud är lämpligt av hälso-

och miljöskäl som det skall meddelas.

I andra stycket ges möjlighet för regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbuden.

Undantag skall kunna meddelas generellt i föreskriftsform eller som

dispens i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara olämpligt att ta om

hand brännbart och organiskt avfall på annat sätt än genom deponering.

Detta gäller bl.a. vissa plaster som innehåller tungmetaller såsom styv

PVC.

I samband med riksdagsbehandlingen av denna fråga (bet.

1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) uttalades att det är av vikt att reglerna

om undantag från det generella deponeringsförbudet utformas så att

kommunerna ges möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt lämpliga

lösningar, att forskning och utveckling av biologiska

återvinningsmetoder inte försvåras samt att miljömässigt godtagbara

behandlingsmetoder för nyttiggörande av det organiska avfallet

underlättas.

21 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte

någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för

ändamålet ta befattning med transporten.

Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får

regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten

eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med

transporten.

I paragrafen regleras kontrollen över avfallstransporter. Genom första

stycket får kommunerna kontroll över transporterna när det gäller avfall

som kommunen skall transportera.

Andra stycket gäller transport av avfall för vilket producentansvar är

föreskrivet. Regeringen ges bemyndigande att föreskiva om motsvarande

kontroll för producenterna som för kommunerna enligt första stycket.

Frågan om producenterna skall ges sådan kontroll över transporten av

avfallet får bedömas från fall till fall med hänsyn till bl.a. vilket

avfallsslag som är aktuellt och marknadssituationen i fråga.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om visst avfall

22 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller

återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i

bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering

och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom denna

paragraf rätt att utfärda föreskrifter om hur demontering och annat

liknande omhändertagande av skrotbilar skall ske. Föreskrifterna avses i

första hand riktade till bilskrotare enligt bilskrotningslagen. Syftet med

föreskrifterna skall vara att främja återanvändning av delar eller

återvinning av material av skrotbilar.

23 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller

andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. yrkesmässig förbehandling av avfall, såsom demontering och

sortering, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, och

2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att

förbehandla avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av

elektriska och elektroniska produkter skall ha personal eller

kvalitetssystem som certifierats av ett organ som ackrediterats enligt

lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Enligt denna paragraf kan vissa krav ställas på yrkesmässig verksamhet

som syftar till att förbehandla avfall som utgörs av elektriska och

elekroniska produkter. Kraven innebär att certifiering kan ske av personal

och kvalitetssystem enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdar de

närmare föreskrifterna om förbehandlingen och certifieringen.

Demontering och sortering av avfall är exempel på två av flera sätt att

uppnå en effektiv återanvändning eller återvinning. För att inte utesluta

andra miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder gäller

bemyndigandet enligt paragrafen elektriska och elektroniska produkter

som har förbehandlats med även andra metoder, förutsatt att

behandlingen har skett på ett miljömässigt godtagbart sätt (se

jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU7).

Med elektriska och elektroniska produkter avses i princip alla

produkter som är beroende av elektriska strömmar eller

elektromagnetiska fält för en korrekt funktion. Även utrustning för

generering, överföring och mätning av elektriska strömmar och

elektromagnetiska fält omfattas av bemyndigandet. Elektriska produkter

är i allmänhet beroende av nätspänning eller batteriförsörjning, t.ex.

borrmaskiner och eltandborstar. Elektroniska produkter är uppbyggda av

komponenter som utnyttjar, förstärker eller omvandlar elektriska

strömmar i elektronrör, halvledare, motstånd, kondensatorer, spolar m.m.

De krav som kan ställas för att bli certifierad kan vara kunskap om

miljöfrågor, miljölagstiftning, berörda produkter, demontering och

sortering. I godkännandet kan också krav ställas på hur verksamheten bör

bedrivas för att tillgodose nödvändiga miljöhänsyn. Paragrafen innebär

att krav inte enbart kan ställas på att personal skall vara certifierad utan

även att kvalitetssystem skall vara certifierade.

24 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller

andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering,

förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och

elektroniska produkter innan avfallet förbehandlats enligt 23 § .

Med stöd av denna paragraf får regeringen förbjuda att avfall som utgörs

av elektriska och elektroniska produkter deponeras, förbränns eller

fragmenteras innan det har förbehandlats i enlighet med 23 § av

certifierad personal. Vad som avses med elektriska och ektroniska

produkter samt förbehandling framgår av kommentaren till 23 §.

Begreppet deponering skall ha samma innebörd som i 20 §. Regeringen

kan överlåta åt en myndighet att meddela sådana förbud som avses i

paragrafen. Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet får

föreskrivas i samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och

14 §§ finns möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om

förelägganden vid vite för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om tillståndsplikt m.m.

25 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har

tillstånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer

eller att andra särskilda villkor skall gälla för sådan verksamhet, och

2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än

hushållsavfall skall lämna det för borttransport till den som innehar

tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven

myndighet.

Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som

regeringen föreskriver.

I denna paragraf bemyndigas regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter som rör tillstånds-

och anmälningsplikt för transportörer.

I första stycket 1 anges att transporter av avfall skall kunna omfattas av

tillstånds- eller anmälningsplikt. Vidare skall det för sådan verksamhet

kunna gälla andra särskilda villkor. Ett annat särskilt villkor kan

exempelvis vara rapporteringsskyldighet för transportörer beträffande

avfallets mängd, art och ursprung. Dessutom kan villkoren innebära krav

på att ett särskilt dokument upprättas som skall följa transporten. Endast

yrkesmässiga transportörer omfattas av paragrafen.

I första stycket 2 anges att föreskrifter skall kunna meddelas om att

avfall skall lämnas för transport till den som har särskilt tillstånd för

transportverksamhet eller är anmäld att utöva sådan verksamhet enligt

första punkten. Endast den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till

avfall skall omfattas av skyldigheten att anlita en anmäld transportör eller

transportör med tillstånd. Paragrafen omfattar allt avfall utom

hushållsavfall. Vad som avses med hushållsavfall framgår av 2 §.

Kommunerna är enligt 8 § skyldiga att se till att hushållsavfall

transporteras till en behandlingsanläggning och återvinns eller

bortskaffas. Denna paragraf innebär ingen förändring i det avseendet.

Däremot innebär paragrafen att kommunerna blir skyldiga att se till att de

transportörer de anlitar har tillstånd eller är anmälda i enlighet med första

punkten. Utför kommunerna själva transporterna kan krav ställas på att

kommunerna söker tillstånd eller anmäler sig enligt första stycket 1. Den

som bryter mot bestämmelsen skall kunna straffas i enlighet med 29 kap.

4 §.

Det är endast i de fall då det är motiverat av hälso- eller miljöskäl som

bemyndigandet skall utnyttjas.

Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera tillstånds- och

anmälningsförfarandet.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger

upphov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt hanterar

annat avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art,

sammansättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer

och var avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala

nämnd som är tillsynsmyndighet.

För att ge kommunen möjlighet att kontrollera avfallsflödena i

kommunen kan enligt paragrafen föreskrivas att den som ger upphov till

eller hanterar avfall skall vara skyldig att till kommunen lämna de

uppgifter som behövs för kommunens tillsyn. Endast yrkesmässig

verksamhet kan omfattas av uppgiftsskyldigheten. I likhet med 25 §

första stycket 2 omfattas allt annat avfall än hushållsavfall av

bestämmelsen. Genom denna paragraf tillsammans med den

uppgiftsskyldighet som kan åläggas transportörerna enligt 25 § första

stycket 2 får kommunerna in rapporter om avfalls mängd, art och

sammansättning etc. från alla led som hanterar avfall. På detta sätt kan

kommunerna få en bild av flödena av avfall till och från kommunen och

därigenom en möjlighet att spåra illegala upplag. Samtliga som

yrkesmässigt hanterar avfall kan göras uppgiftsskyldiga med stöd av

bemyndigandet. Även den som ett mellanled hanterar avfall, t.ex.

certifierad demonterare, omfattas av paragrafen. Hanteringsbegreppet

definieras i 3 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer bemyndigas i paragrafen att meddela föreskrifter om

uppgiftsskyldighet.

Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet får föreskrivas i

samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och 14 §§ finns

möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite

för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

27 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de

som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt

ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda

hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som

omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har

meddelats med stöd av 25 § eller annars enligt denna balk.

I paragrafen ges regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer möjlighet att föreskriva att den som yrkesmässigt samlar in

eller för annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller

återvinning skall vara anmäld hos föreskriven myndighet. Vad som avses

med bortskaffande respektive återvinning framgår av kommentaren till

3 §. Det är handlare och mäklare som omfattas av bemyndigandet. Den

som omfattas av en tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 25 § eller

annars enligt miljöbalken skall inte omfattas av någon

anmälningsskyldighet. Formuleringen av första stycket andra meningen

har på förslag från Lagrådet förtydligats.

Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera

anmälningsförfarandet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i

fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer att meddela föreskrifter om avfall, avfallsplanering och

begränsningar i avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i

EU. Bestämmelser om avfall och avfallsplanering finns bl.a. i rådets

direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (det s.k.

ramdirektivet), senast ändrat genom kommissionens beslut 96/350/EG av

den 24 maj 1996 om anpassning av bilagorna IIA och IIB till rådets

direktiv 75/442/EEG om avfall. Enligt ramdirektivet skall det i

medlemsländerna finnas en eller flera avfallsplaner för hanteringen av

avfall. Planerna skall innehålla exempelvis uppgifter om typ, kvantitet

och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas eller bortskaffas,

allmänna tekniska krav, speciella åtgärder som krävs för bestämda

avfallsslag och lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande av

avfall.

Vidare finns bestämmelser i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt

avfall som har införlivats i svensk rätt genom bl.a. förordningen

(1996:971) om farligt avfall.

Avfallstransporter inom EU regleras genom rådets förordning (EEG)

nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av

avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen som

trädde i kraft i februari 1993. I förordningen finns krav på anmälan och

tillstånd för olika typer av transporter. Förordningen har kompletterats i

vår lagstiftning genom förordningen (1995:701) om gränsöverskridande

transporter av avfall.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

29 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får

meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,

Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt som avviker från

vad som föreskrivs i detta kapitel.

I paragrafen ges ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter

om undantag för försvaret från bestämmelserna i detta kapitel. Det kan

gälla exempelvis föreskrifter om transport av hushållsavfall och

omhändertagande av latrin i samband med övningar och transport från

befästningar av hemlig natur. Regeringen får överlåta sin rätt enligt

denna paragraf på generalläkaren.

Nedskräpning

30 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har

tillträde eller insyn till.

Enligt paragrafen råder ett allmänt förbud mot nedskräpning utomhus på

en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till. Bestämmelsen

riktar sig mot alla som skräpar ner på sådana platser, även

fastighetsägaren, oavsett om det är ute i naturen eller inom bebyggda

områden. Vad som är skräp har inte exemplifierats i paragrafen. Med

skräp avses bl.a. plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat liknande. Med

plåt kan exempelvis avses bilvrak eller delar från sådana. Något krav att

skräpet skall vålla otrevnad eller skada föreligger inte.

En tillsynsmyndighet kan enligt 26 kap. 9 § förelägga den som skräpat

ned att städa upp efter sig. Föreläggandet kan enligt 26 kap. 14 § förenas

med vite. Tillsynsmyndigheten skall enligt 26 kap. 2 § anmäla

överträdelser till polis- eller åklagarmyndigheten om misstanke om brott

finns.

Nedskräpning enligt paragrafen är straffbelagd i 29 kap. 7 §.

Dumpning

31 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte

dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller

dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är

avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den

ekonomiska zonen.

Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av

avfall.

Enligt paragrafen råder ett förbud mot dumpning av avfall inom Sveriges

sjöterritorium och ekonomiska zon. Vilka områden detta omfattar

framgår av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och lagen

(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Förbudet gäller alla slags

transportmedel, även utländska fartyg och luftfartyg. Det gäller också för

svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden. Att förbudet för

det fria havet endast omfattar fartyg och luftfartyg beror på svårigheten

att bestämma nationaliteten på andra transportmedel. Förbudet i

paragrafen avser även dumpning på is. Avfall som är avsett att dumpas

inom andra havsområden får inte heller föras ut ur landet eller ur den

ekonomiska zonen.

Förbudet i paragrafen omfattar alla typer av avfall, oavsett om det är

fast ämne, vätska eller gas och omfattar även avfall som tagits ombord

utomlands. Förbudet att dumpa omfattar även att avfallet sänks i

behållare eller att transportmedlet med last av avfall sänks.

Brott mot dumpningsförbudet är straffsanktionerat enligt 29 kap. 8 § p.

24. Redan försök till dumpning sanktioneras enligt andra stycket nämnda

lagrum.

Enligt paragrafens andra stycke gäller förbudet mot dumpning också i

fråga om förbränning av avfall.

32 § Vad som sägs i 31 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av

skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om

åtgärder mot förorening från fartyg.

I paragrafen görs undantag för alla sådana utsläpp av skadliga ämnen

från fartyg som regleras i lagen om åtgärder mot vattenföroreningar från

fartyg. I den lagen finns särskilda regler om förbud mot

vattenföroreningar från fartyg. Lagen innehåller även straffbestämmelser.

Det erinras om att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas där det har

relevans även om annan lag reglerar frågan.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § första stycket,

om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa och miljön.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när

medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet

meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten

inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet

återkallas.

Enligt paragrafens första stycke får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer medge dispens från förbudet mot dumpning i 31 §

första stycket. Detta gäller endast under förutsättning att dumpning kan

ske utan olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Frågan om dumpning är reglerad i flera konventioner som Sverige

ratificerat, Londonkonventionen (SÖ 1974:8), Helsingforskonventionen

(SÖ 1976:13 och SÖ 1996:22) och Pariskonventionen (SÖ 1994:25). I

praktiken torde därför utrymmet för undantag främst avse muddermassor.

Om tillstånd ges kan villkor ställas med stöd av 16 kap. 2 § andra

stycket.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Prövningen av mål och ärenden

5.1.16 16 kap. Allmänt om prövningen

I denna avdelning ges bestämmelser om prövningen av mål och ärenden

enligt balken, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

balken.

Avdelningen inleds med kapitel 16 med bestämmelser som har en mer

allmän tillämpning vid prövningen. För att underlätta förståelsen av

prövningssystemet anges redan i 16 kap. 1 § vilka organ som är

prövningsmyndigheter. I samma paragrafs andra stycke anges vidare var

de närmare bestämmelserna om vilka mål och ärenden som prövas av

respektive prövningsmyndighet återfinns.

Regeringens prövning har delats upp på två kapitel. I 17 kap. finns

bestämmelser om regeringens tillåtlighetsprövning medan det i 18 kap.

1 § finns en bestämmelse om vad regeringen prövar efter överklagande.

Den förstnämnda prövningen är av speciellt slag eftersom regeringen

prövar tillåtlighetsfrågan. Andra prövningsmyndigheter är bundna av

regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan.

I 19 kap. finns bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna och

kommunernas prövning. I kapitlet ges dessutom särskilda bestämmelser

om länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig

verksamhet.

I de därpå följande fyra kapitlen (20-23) ges bestämmelser om

domstolarnas tillståndsprövning. I de fall som miljödomstol är första

instans kompletteras bestämmelserna i balken av rättegångsbalkens

bestämmelser. Om miljödomstolens prövning sker efter överklagande

från förvaltningsmyndighet är det förvaltningsprocesslagens regler som

blir subsidiärt tillämpliga.

I 24 kap. ges regler om tillstånds rättsverkan, omprövning och

återkallelse av tillstånd m.m.

Avdelningen avslutas med ett kapitel 25 om rättegångskostnader och

liknande kostnader.

Det finns ytterligare bestämmelser om prövning i 7 kap. lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter,

kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta

domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål

om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är

föreskrivet om brottmål i allmänhet.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av

respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1-4 §§, 18 kap. 1-2 §§,

19 kap. 1-2 §§ , 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande

och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller

villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke anges vilka myndigheter som prövar mål

och ärenden enligt balken, eller föreskrifter meddelade med stöd av

balken. I första stycket andra meningen anges dock att rättegångsbalkens

regler om brottmål skall tillämpas vid avgörande av mål om straff eller

förverkande enligt miljöbalken.

I andra stycket hänvisas till de bestämmelser som anger vilka mål som

prövas av respektive myndighet. Genom att läsa de bestämmelser som

det hänvisas till kan en fullständig bild av vilka mål som prövas av

respektive myndighet erhållas. Det anges slutligen i tredje stycket att det

är tillståndsmyndigheten som prövar frågor om återkallelser och

omprövning av villkor m.m.

Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan

tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 §

och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla

finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en an-

sökan i ett ärende skall innehålla.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens första stycke får tillstånd, godkännanden och

dispenser begränsas i tiden. Inom EU förekommer det att tillstånd är

tidsbegränsade. Dessa tidsbegränsningar är Sverige genom EU-

medlemskapet skyldigt att följa. T.ex. skall tidsbegränsning enligt EG-

direktiv ske till fyra år om det finns risk för att grundvattnet förorenas av

vissa ämnen. Möjligheterna att meddela tidsbegränsade tillstånd t.ex. för

miljöfarlig verksamhet blir större än idag. Frågor om tidsbegränsning av

tillstånd behandlas närmare i avsnitt 4.14.3 och 4.25.1.

Vad angår vattenverksamhet så sker det huvudsakliga ingreppet i

naturen vanligen i ett sammanhang när vattenverksamheten påbörjas.

Därefter inträder i regel ett nytt naturtillstånd. Det är därför inte alltid

lämpligt att tidsbegränsa tillstånd till vattenverksamhet. Första stycket

ger dock möjlighet till detta. Det kan jämförelsevis sällan komma i fråga

att tidsbegränsa tillstånd som innefattar byggande i vatten. Däremot

skulle tidsbegränsning kunna ske av tillstånd till bevattningsuttag. Sker

tidsbegränsning så bör tillståndet förenas med villkor om borttagande av

tekniska anordningar (pumpar, ledningar m.m.) för bevattningsuttaget.

I paragrafens andra stycke föreskrivs för tydlighets skull att tillstånd,

godkännande eller dispens får förenas med villkor. Det erinras om att det

i avsnitt 4.31.2 angetts att de regionala miljödomstolarna skall i sin

verksamhet beakta att villkor utformas så att de kan utgöra grund för att

konstatera om en överträdelse har begåtts och i så fall också kan ligga till

grund för påföljder enligt miljöbalkens sanktionssystem.

I tredje stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om vad

ansökningar i ärenden skall innehålla. Vilka mål som är ansökningsmål

framgår av 21 kap. 1 § och vad en ansökan i ansökningsmål skall

innehålla framgår av 22 kap. 1 §.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras

beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet

för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder

som verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och

kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den

myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens

besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-

sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och

förvaras av länsstyrelsen.

Reglerna om säkerhet i denna paragraf omfattar kostnader för efterbe-

handling och andra återställningsåtgärder. I samband med att tillstånd

lämnas för en verksamhet skall frågan om säkerhet för verksamheten

prövas och om sådan säkerhet skall ställas, fastställs detta av

tillståndsmyndigheten genom villkor. Starka skäl att meddela villkor om

säkerhet föreligger om den aktuella verksamheten kan förutses avslutas

inom viss tid och det kan föreligga ett efterbehandlingsbehov. Det kan

också finnas skäl att meddela villkor om säkerhet för fall då det kan

ställas krav på en verksamhet att fortlöpande låta frakta bort avfall. I

enlighet med vad som brukar vara fallet i fråga om ställande av säkerhet

omfattas inte offentligrättsliga organ.

Om det kan antas att säkerheten inte längre är tillräcklig, får den

myndighet som beslutar om tillstånd besluta om ytterligare säkerhet.

Förfarandet motsvarar vad som gäller för ändring av villkor.

Observera att enligt 12 kap. 3 § får tillstånd till täkt lämnas endast om

säkerhet ställs för de villkor som skall gälla för tillståndet.

Hänvisningen i tredje stycket till 2 kap. 25 § utsökningsbalken innebär

att säkerhet skall bestå av pant eller borgen inklusive bankgaranti.

Borgen skall ingås såsom för egen skuld och om flera ingår borgen skall

ansvaret vara solidariskt.

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller

områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre

avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte

motverkas.

Det är enligt plan- och bygglagen kommunerna som har det avgörande

inflytandet över användningen av mark och vatten inom kommunen. De

skall i sin planering göra en sammanvägning av olika anspråk på mark

och vatten. Regleringen av markens användning och av bebyggelsen

inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden som

inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det

behövs för att uppnå syftet med kommunens översiktsplan eller för att

säkerställa att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Paragrafen hindrar att tillstånd meddelas i strid mot detaljplan eller

områdesbestämmelser. Den riktar sig därför i första hand till prövnings-

myndigheter. Indirekt riktar den sig även till den som tänker begära

tillstånd, eftersom denne inte kan få tillstånd om verksamheten skall

bedrivas på ett sätt som strider mot plan. Något krav finns däremot inte

på att icke tillståndspliktiga verksamheter skall bedrivas i enlighet med

detaljplan eller områdesbestämmelser.

Det är tillståndsmyndigheten, och inte kommunen, som skall avgöra

om den ansökta verksamheten strider mot detaljplan eller områdesbe-

stämmelser. Denna bedömning kan ofta vara svår. Vid tveksamhet bör

tillståndsmyndigheten därför samråda med kommunen. Om det vid ett

sådant samråd framkommer att verksamheten visserligen strider mot

planen, men att planen kan komma att ändras inom en snar framtid, kan

tillstånd meddelas med villkoret att det endast gäller om planen ändras

(jfr prop. 1981/82:130, s. 96 f).

Det är inte möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att en

plan, som medger verksamheten inte kan anses visa de aktuella

markanvändningsintressena.

För en detaljplan skall enligt 5 kap. 5 § plan- och bygglagen anges en

genomförandetid på mellan fem och femton år. Efter genomförande-

tidens utgång fortsätter planen att gälla tills den ändras eller upphävs.

Detta torde medföra att tillstånd inte ens får meddelas i strid mot en

detaljplan för vilken genomförandetiden har löpt ut, såvida inte

kommunen har ändrat eller upphävt planen.

I paragrafen medges att mindre avvikelser görs från detaljplan eller

områdesbestämmelser, förutsatt att syftet med planen eller bestämmel-

serna inte motverkas. Även i dessa fall bör tillståndsmyndigheten vid

tveksamhet höra kommunen.

Det förhållandet att en verksamhet är förutsatt i en plan innebär inte att

den utan vidare kan tillåtas. Övriga bestämmelser i miljöbalken måste

naturligtvis vara uppfyllda.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny

verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Verksamheten får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana

åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar

så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte

obetydlig utsträckning.

Som framgår av reglerna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. skall

tillståndsmyndigheterna vid sin prövning ta hänsyn till förekomsten av

miljökvalitetsnormer och ha dessa som en grund för sin prövning. I ett

belastat område är det särskilt viktigt för prövningsmyndigheten att

avgöra huruvida ny verksamhet som ökar belastningen på miljön kan

tillåtas. Tillstånd får inte beviljas för en ny verksamhet som medverkar

till att en miljökvalitetsnorm överträds.

För att tillstånd för ny verksamhet skall kunna meddelas krävs enligt

paragrafen att den som avser att utöva verksamheten vidtar sådana

åtgärder att olägenheter från annan verksamhet upphör eller minskar så

att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig

utsträckning. Detta innebär, som angetts även i kommentaren till 5 kap.

4 §, att om den planerade verksamheten i sig skulle leda till att en

miljökvalitetsnorm överträds bör den inte få komma till stånd om inte

utrymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor

reduceras i minst motsvarande mån så att normen inte överskrids.

I det andra fallet där normen redan är överskriden räcker det dock inte

att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån

eftersom belastningen i ett redan överbelastat område då skulle bli

oförändrad. I dessa fall krävs att olägenheterna från annan verksamhet

minskar så pass att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte

obetydlig utsträckning. Detta innebär att det finns en möjlighet för ny

verksamhet att etablera sig i ett område där en miljökvalitetsnorm redan

är överskriden under förutsättning att utsläppen eller föroreningarna

totalt minskar i området. Eftersom det är viktigt att en miljökvalitetsnorm

som redan är överskriden uppnås krävs att möjligheterna att uppfylla

miljökvalitetsnormen ökar på ett sätt som inte är obetydligt. Det innebär

att endast marginella utsläppsminskningar inte räcker för att ny

verksamhet skall få etableras i ett redan alltför belastat område utan

möjligheten att uppfylla normen skall öka i mer avsevärd mån än så.

Vid prövningen behöver inte åtgärderna vara genomförda. Om den

andra verksamheten bedrivs av någon annan, måste dock avtal ha ingåtts

som kan leda till den avsedda verkan. Det kan därför vara lämpligt att

tillståndsmyndigheten tidsbegränsar tillståndet enligt 2 §.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har

fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller

dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka

om nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan

underlåtelse förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras

också om sökanden eller någon som på grund av ägar- eller

ansvarsförhållanden har väsentlig anknytning till sökandens verksamhet,

har eller har haft sådan anknytning till den verksamhet där underlåtelsen

har förekommit.

I paragrafen behandlas frågan om hur en myndighet som skall pröva

frågor om tillstånd, godkännande eller dispens skall se på tidigare

underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter.

Paragrafen skall tillämpas när det står klart att åligganden enligt ett

tidigare tillstånd inte har följts. Underlåtenheten kan exempelvis bestå i

att utsläppsvillkor inte har följts eller att återställningsåtgärder inte har

vidtagits. Föreligger tveksamhet skall paragrafen inte tillämpas. Den

skall givetvis inte tillämpas när tiden för fullgörande av en förpliktelse

fortfarande löper vid den aktuella tillståndsprövningen.

Paragrafen skall även tillämpas när någon tidigare har bedrivit en

verksamhet som har krävt tillstånd, godkännande eller dispens men har

underlåtit att låta pröva verksamheten. Den får dock inte tillämpas på ett

sådant sätt att den som bedriver t.ex. en äldre miljöfarlig verksamhet

underlåter att begära prövning av verksamheten.

Normalt behöver det inte göras någon utredning om tidigare

försyndelser. Endast om det har framkommit någon särskild

omständighet som tyder på att ett tidigare tillstånd inte har följts eller att

erforderligt tillstånd inte har inhämtats bör en utredning igångsättas.

I första och andra meningen behandlas fall där det är samma fysiska

eller juridiska person som tidigare har underlåtit att fullgöra sina

skyldigheter och nu söker tillstånd, godkännande eller dispens. I sådana

fall kan ansökan alltså avslås. En bagatellartad överträdelse av ett

tidigare tillstånd bör dock inte vara tillräcklig för att vägra nytt tillstånd.

En annan omständighet som bör beaktas är att det har gått lång tid sedan

överträdelsen skedde. I detta sammanhang avses med lång tid minst fem

år. Inte heller bör hinder mot tillstånd föreligga om en verksamhet har

bedrivits utan tillstånd och det har varit oklart om tillstånd har behövts.

Underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vid en typ av verksamhet

skall kunna medföra att tillstånd inte skall ges för en helt annan slags

verksamhet. Tillstånd skall dock vägras endast om det finns anledning att

befara att missförhållandena kan komma att upprepas.

Enligt sista meningen kan den nya ansökan avslås även i vissa fall där

det inte är samma fysiska eller juridiska person som tidigare har

underlåtit att fullgöra sina skyldigheter och som nu begär tillstånd,

godkännande eller dispens. Exempelvis kan underlåtenhetssynder av en

juridisk person leda till att en annan juridisk person, med samma

huvudsakliga ägare eller samma styrelse, skall vägras tillstånd.

Underlåtenhet av en juridisk person skall också kunna medföra att

tillstånd inte ges till en fysisk person och vice versa.

Paragrafen kan tillämpas vid bulvanförhållanden.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra

verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga

för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

När en verksamhet tillståndsprövas bör i bedömningen av om

verksamheten skall få komma till stånd och på vilka villkor detta skall få

ske beaktas även följdföretag som nödvändiggörs av den ansökta

verksamheten. Exempel på sådana följdföretag är vägar och

kraftledningar. Hänsyn kan även tas till farliga transporter som skall ske

till och från den prövade verksamheten. Paragrafen har tillkommit efter

mönster från 3 kap. 5 § vattenlagen.

Vid tillståndsprövningen måste en rimlig avgränsning göras av

följdföretagen, så att endast följdföretag som har ett omedelbart samband

med den tillståndsprövade verksamheten beaktas. Det är i vanlig ordning

sökanden som har att redovisa vilka följdföretag det är fråga om och

konsekenserna av dem i miljökonsekvensbeskrivningen enligt 6 kap.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet

kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka

olägenheter för människors hälsa och miljön, får villkor som avses i 2 §

andra stycket omfatta två eller flera verksamheter. Som förutsättning för

detta gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt

5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på

något annat sätt.

Frågor enligt första stycket får avgöras genom gemensamt beslut om

tillstånd som innehåller villkor för verksamheterna eller genom skilda

beslut med gemensamma villkor.

Paragrafen avser de fall då verksamhetsutövarna för olika verksamheter

helt eller delvis koncentrerar försiktighetsmåtten för respektive

verksamhet till någon eller några av verksamheterna. Det kan exempelvis

avse åtgärder enligt 5 §. I stället för att lägga ner kostnaderna i den egna

verksamheten får företaget därmed medverka till att bekosta försiktig-

hetsmåtten vid ett annat företag, om det innebär att möjligheterna att

uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller om fördelar för

människors hälsa eller miljön uppnås på annat sätt. Gemensamma villkor

kan antingen meddelas i separata tillstånds- eller omprövningsbeslut eller

i ett tillstånds- eller omprövningsbeslut som är gemensamt för olika

verksamheter. Ansvaret för att villkor uppfylls är solidariskt. Detta

innebär att var och en av tillståndshavarna skall se till att villkoren följs.

Att tillträde till verksamhetsområdet ytterst kan ske med tvång framgår

av 28 kap. 4 §.

Reglerna i 3 § om säkerhet gäller. Verksamhetsutövarna bör förpliktas

att gemensamt ställa säkerhet. Frågor om återlämnande av säkerhet, om

någon av de samverkande verksamheterna upphör, kan prövas i samband

med omprövning av villkoren. Kontroll över efterlevnaden av villkor

som har beslutats enligt denna paragraf utövas av tillsynsmyndighet. Vid

bristande efterlevnad kan vitesföreläggande och andra förelägganden

beslutas. I föreskrifter som meddelas med stöd av 9 kap. 5 och 6 §§ kan

samordningsfrågor som gäller prövning av tillstånd enligt paragrafen

regleras. I fråga om samordning av tillsynsansvar finns bemyndigande

för regeringen i 26 kap. 6 §. Samordningsbehov kan uppkomma när

gemensamma villkor skall fastställas för verksamheter som annars

tillståndsprövas av olika myndigheter.

9 § Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får

förenas med skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna

intressen som verksamheten medför.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en

efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

Med stöd av paragrafen kan den som drar nytta av ett tillståndsbeslut

åläggas att utföra eller bekosta undersökningar av det område som

påverkas av verksamheten, åtgärder för att bevara detta område eller

åtgärder för att gottgöra det intrång som verksamheten medför. Vid

bedömningen av om villkor skall meddelas med stöd av paragrafen har

det betydelse hur allvarligt intrång som verksamheten medför samt

vilken nytta som åtgärder enligt paragrafen medför.

Kompensation enligt första stycket tredje punkten kan avse intrång i

naturvårdsintressen, men även i andra allmänna intressen. Som exempel

på andra allmänna intressen kan nämnas att i de fall där en verksamhet

tar i anspråk ett område där det finns bad-, parkerings- eller tältplats eller

en sanitär inrättning bör kunna krävas att verksamhetsutövaren ställer i

ordning en ny liknande anordning på annan plats (prop. 1974:166, s.

117).

I 10 kap. finns bestämmelser om utredning och efterbehandling av

förorenade områden. Efterbehandlingsansvaret omfattar enligt 10 kap. 4

och 8 §§ att den ansvarige i skälig omfattning skall utreda, utföra och

bekosta de efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra

eller motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa

eller miljön. Förevarande paragraf innebär inte någon inskränkning av

detta efterbehandlingsansvar.

Med stöd av 28 kap. 2 § kan åtgärder utföras mot markägarens vilja.

Enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket gäller som förutsättning för att skyddet

för ett naturreservat helt eller delvis skall upphävas att intrånget i

naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Nu behandlad

paragraf har en vidare tillämpning än 7 kap. 7 § fjärde stycket.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är

verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde

i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

Förevarande bestämmelse om bevisskyldigheten gäller om tillstånd

saknas för den aktuella vattenverksamheten, oavsett om tillståndsplikt

föreligger eller inte. Bestämmelsen har hämtats från vattenlagen 4 kap.

6 §. I balken ges bestämmelsen en tydligare processuell karaktär genom

att den införs i ett kapitel om prövningen enligt balken. Den har sin

största betydelse som incitament för verksamhetsutövaren att söka

tillstånd om tillståndsplikt föreligger. Det kan anmärkas att en

motsvarande bevisregel har tillämpats sedan länge i vattenrättslig praxis

när ett tillstånd har fått tas i anspråk innan ersättningsfrågor har prövats.

Lagrådet ifrågasätter om en föreskrift av detta slag lämpligen bör

överföras till ett modernt lagverk, eftersom bevisproblem av det slag som

regeln tar sikte på numera vanligen överlämnas åt rättstillämpningen att

bedöma utifrån de föreliggande omständigheterna, varvid en domstol

även utan särskilt stadgande otvivelaktigt skulle fästa stor vikt vid att en

vattenverksamhet inletts utan tillstånd. Därtill kommer att bevisregeln

kommer att få tillämpning även i brottmål, något som överensstämmer

med vad som i doktrinen antagits gälla i fråga om den motsvarande

regeln i 4 kap. 6 § vattenlagen (se Strömberg, Vattenlagen, s. 72 f ).

Omkastad bevisbörda i brottmål är i svensk rätt synnerligen ovanligt; i

brottsbalken finns inte något annat exempel på detta än förtal (5 kap. 1 §

andra stycket), ett brott som har en speciell karaktär och enligt

huvudregeln får åtalas endast av målsägande. I vad mån omkastad

bevisbörda i brottmål är förenlig med Europakonventionen är inte höjt

över varje diskussion (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 1992 s. 172

och 175). Lagrådet ifrågasätter av nu angivna skäl om inte föreskriften

bör kunna utgå.

Regleringen motsvarar vad som gäller i dag. Den tar i första hand sikte

på skadeståndsrättsliga förhållanden. Om regleringen tas bort skulle detta

kunna tas till intäkt för att bevisbördan i en skadeståndsprocess inte

längre skulle vara omkastad. Bestämmelsen bör därför enligt regeringens

mening finnas kvar och tillämpas endast i skadeståndsmål och inte i

brottmål.

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens

till skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund

av att de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan

utövas vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall

verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan

väsentlig nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan

göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens

med 3 kap.

Första stycket gäller inte om en samfällighet för de särskilda

verksamheterna bildas enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser

om vattenverksamhet.

Enligt 21 kap. 3 § får mål eller ärenden om tillstånd eller dispens under

vissa förutsättningar handläggas gemensamt. Om prövningsmyndigheten

i ett sådant fall finner att båda verksamheterna bör få komma till stånd

men att detta inte kan ske i ansökt omfattning eftersom de t.ex.

konkurrerar om samma naturtillgång, skall myndigheten enligt denna

paragraf i första hand undersöka om det är möjligt att jämka

verksamheten så att de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det

vara lämpligt att försöka ena parterna om en förlikning.

Om det inte är möjligt med en jämkning, skall företräde ges åt den

verksamhet som bäst stämmer överens med bestämmelserna om

hushållning med mark och vatten i 3 kap. Av grundläggande betydelse är

3 kap. 1 §. Enligt denna skall mark- och vattenområden användas för det

eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till

beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan

användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Enligt andra stycket gäller paragrafen inte när en samfällighet bildas

enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av

1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom

eller henne emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i

den verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i

frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbets-

givarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut

som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat

med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser

ett särskilt fall, och

4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som

är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av

balken har rätt att överklaga.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att

överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen anges vem som får överklaga domar eller beslut som det

inte råder fullföljdsförbud mot. Att överklagande av

förvaltningsmyndigheters beslut skall ske skriftligen och ges in till den

myndighet som meddelat beslutet framgår av 23 § förvaltningslagen

(1986:223).

I första punkten anges det att sökanden och sakägare har rätt att

överklaga. Vem som är sakägare enligt miljöbalken har behandlats i

avsnitt 4.26.

Andra punkten motsvarar gällande rätt, 48 a § miljöskyddslagen

(1969:387). Endast redaktionella ändringar har gjorts.

Tredje punkten motsvarar gällande rätt, förordningen (1985:835) om

kemiska produkter. Endast redaktionella ändringar har gjorts.

I fjärde punkten anges att den myndighet, kommunala nämnd eller

annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i

föreskrifter meddelade med stöd av balken skall ha rätt att överklaga.

Detta är föranlett av att det i en lag av miljöbalkens natur, som delvis är

ramlagstiftning, är omöjligt att uttömmande reglera vem som i olika

situationer skall ha rätt att överklaga. Regeringen har således för avsikt

att i den utsträckning det behövs i kommande förordningar som utfärdats

med stöd av balken bl.a. ange vem eller vilka myndigheter som skall ha

rätt att överklaga olika beslut. Regeringen anser t.ex. att

Naturvårdsverket skall få överklaga bl.a. beslut som avser tillstånd till

miljöfarlig verksamhet och beslut som rör frågor som avses i 7 eller 8

kap. miljöbalken. Ett annat exempel är att Riksantikvarieämbetet bör få

överklaga beslut om kultureservat enligt 7 kap. 9 § miljöbalken. Det kan

bli aktuellt att ge Fiskeriverket rätt att överklaga vissa beslut som berör

fiskeintressen. Det görs i denna punkt ingen inskränkning i

kommunmedlemmars rätt till laglighetsprövning av kommunala beslut.

En sådan inskränkning måste föreskrivas någon annanstans.

I andra stycket anges för tydlighets skull - på inrådan av Lagrådet - att

paragrafen inte innebär någon inskränkning av rätten att överklaga enligt

bestämmelser i rättegångsbalken.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell

förening som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata

naturskydds- eller miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut

om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få

överklaga domar och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i

Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör

Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller

Försvarets radioanstalt.

Ett överklagande enligt första stycket prövas inte, om domen eller

beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars

såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga. Skälen för

att ge organisationerna talerätt utvecklas i avsnitt 4.27.

För att få överklaga räcker det inte att organisationen har talerätt enligt

bestämmelsen. Den måste dessutom vara parts- och processbehörig.

Rekvisiten för detta återfinns i 11 kap. 2 § rättegångsbalken. För

partsbehörighet krävs att organisationen är en juridisk person, dvs. att

den har rättskapacitet. En ideell förening brukar anses ha rättskapacitet

om föreningen har stadgar och styrelse. För processbehörighet förutsätts

att det finns en behörig ställföreträdare som kan föra organisationens

talan.

Att en ideell förening skall ha till ändamål att arbeta för naturskydds-

eller miljöskyddsintressen skall inte tolkas så att annan verksamhet som

föreningen bedriver vid sidan av miljövårdsarbetet diskvalificerar den

som taleberättigad. Å andra sidan bör det inte räcka att föreningen har

miljövård inskrivet som en ändamålsbestämmelse i sina stadgar.

Föreningen skall dessutom visa att den har varit verksam i Sverige för att

tillgodose ändamålet. Det skall vara fråga om en kontinuerlig

verksamhet.

Endast personsammanslutningar har talerätt. Det är alltså inte möjligt

för t.ex. en stiftelse att överklaga. Det ankommer på organisationen att

visa att den uppfyller kraven för klagorätt Exempel på sådan utredning

kan vara stadgar, en verksamhetsberättelse eller någon annan

dokumentation om det arbete som har bedrivits eller ett medlemsregister.

Organisationen har således bevisbördan för rekvisitets uppfyllande.

Beviskravet får bedömas på sedvanligt sätt.

Föreningen får överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande

eller dispens enligt miljöbalken. Rätten att överklaga omfattar alltså inte

fristående processuella beslut. Den omfattar inte heller beslut som rör

Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller

Försvarets radioanstalt.

Enligt tredje stycket - som tillagts på inrådan av Lagrådet - behöver ett

beslut eller en dom inte delges miljöorganisationerna. Har beslutet eller

domen vunnit laga kraft mot parterna eller sakägarna så skall den anses

ha vunnit laga kraft mot organisationen.

5.1.17 17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande

slag:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk

produktion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen

enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för

att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för

framställning av kärnbränsle,

7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt

om minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat

med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter

naturgas,

10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av

det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra

inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller

på annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de

områden som anges i 4 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt

av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av

minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter

under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från

vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst

tio kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om

därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen

understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade

lågvattenföringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än

10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna

vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och

vattenbortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser

någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i

Jämtland eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning

eller bli av ingripande slag,

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid

utvinning av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt

tillfällig ankring eller förtöjning av sådana plattformar för reparation,

ombyggnad eller av någon annan anledning,

18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra

körfält och en sträckning av minst tio kilometer,

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på

en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,

20. allmänna farleder,

21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

Denna paragraf behandlar regeringens obligatoriska prövningsplikt av

vissa verksamheter. Gemensamt för dessa verksamheter är att de utgör

viktiga samhällsintressen samtidigt som de riskerar att skada människors

hälsa, medför stor omgivningspåverkan eller stora ingrepp i miljön och

tar i anspråk värdefulla naturresurser.

Regeringen skall pröva verksamhetens tillåtlighet enligt miljöbalken.

Detta har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.21.1

och 4.21.3. När tillåtlighetsfrågan väl är avgjord skall tillstånd till

verksamheten enligt miljöbalken eller annan lagstiftning och därmed

sammanhängande frågor prövas av ordinarie tillståndsmyndighet. Av 7 §

framgår dock att regeringen kan bestämma särskilda villkor för att

tillgodose allmänna intressen.

I paragrafen räknas upp de verksamheter som omfattas av regeringens

obligatoriska prövningsplikt. Prövningsplikten omfattar nya

verksamheter. Utvidgning av en pågående befintlig verksamhet har

endast i undantagsfall sådan inverkan på omgivningen att en särskild

regeringsprövning är nödvändig. Normalt är den prövning som sker

enligt andra bestämmelser tillräcklig. En ny verksamhet är inte liktydig

med en ny fabriksbyggnad. En ny kompletterande fabriksbyggnad är

sålunda normalt inte att betrakta som en ny verksamhet i den mening som

avses i paragrafen. Om den nya byggnaden är avsedd för en verksamhet

som har en helt annan omfattning än den befintliga eller om det i den nya

byggnaden skall bedrivas helt ny typ av verksamhet kan det däremot bli

aktuellt med prövning. Bedömningar av detta slag måste emellertid göras

från fall till fall och några generella regler kan inte ges. Om en utbyggnad

innebär att de olika nivåer på verksamheten som anges i vissa av

punkterna uppnås, är det fråga om en ny verksamhet av det aktuella

slaget och verksamheten skall prövas av regeringen. I de fall där själva

utbyggnaden är av mindre betydelse finns möjlighet för regeringen att

med stöd av 2 § avstå från prövningen. Se också vad som nedan sägs i

kommentaren under punkterna 18, 19 och 21.

Sådana utvidgningar av de i paragrafen uppräknade verksamheterna

som inte kan betecknas som nya kan komma under regeringens prövning

enligt 3 och 4 §§.

Punkt 3 innehåller bestämmelser om prövningsplikt för bl.a. tung

petrokemisk produktion. Härmed avses bl.a. krackning av nafta och eten

samt framställning av basplaster, polyeten, polypropen och

polyvinylklorid (PVC).

Enligt punkt 4 skall prövning ske av bl.a. fabriker för framställning av

baskemikalier. Som exempel kan nämnas industriella gaser, svavelsyra,

natronlut och andra produkter som normalt utgör bas för en fortsatt

industriell vidareförädling. Till de prövningspliktiga verksamheterna hör

däremot inte fabriker för framställning av fin- eller specialkemikalier,

t.ex. läkemedelssubstanser, salter av värdefulla metaller, katalysatorer,

pigment och papperskemikalier.

Punkt 6 behandlar anläggningar för kärnteknisk verksamhet som

prövas av regeringen enligt kärntekniklagen. Prövningen enligt balken

och kärntekniklagen avser skilda frågor. Den prövning som sker enligt

kärntekniklagen är inriktad på säkerhetsfrågor varvid en samlad

bedömning av den kärntekniska verksamhetens inverkan på människors

hälsa och på miljön görs. Prövningen enligt balken skall avse

övergripande frågor såsom anläggningarnas lokalisering, art och

omfattning samt frågor om verksamhetens effekter på markanvändning

och miljö, energi, transporter m.m. Prövningen enligt de båda lagarna

omfattar således helt skilda frågor. I avsnitt 4.14.1 redogörs närmare för

de olika tillstånd som krävs för kärntekniska anläggningar.

Med kärnteknisk anläggning avses enligt 2 § kärntekniklagen bl.a.

kärnkraftsreaktor, forskningsreaktor samt anläggningar för hantering,

bearbetning, lagring eller slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall.

Enligt 5 a § kärntekniklagen får tillstånd inte meddelas för uppförande av

en kärnkraftsreaktor.

Även anläggningar för brytning av uran skall enligt punkt 6 prövas av

regeringen. Frågor om brytning av uran prövas även enligt minerallagen

och kärntekniklagen.

Enligt punkt 7 skall förbränningsanläggningar med en tillförd effekt

överstigande 200 megawatt prövas av regeringen. Prövningsplikten

omfattar inte bara anläggningar som är avsedda för fossila bränslen utan

även andra bränslen, t.ex. biobränsle eller avfall.

Punkt 8 behandlar större gruppstationer för vindkraft. Dessa bör prövas

av regeringen på grund av sin stora påverkan på omgivningen i form av

inverkan på t.ex. fågelliv och landskapsbild samt i form av buller. Med

gruppstation menas en anläggning där aggregaten har gemensam

anslutning till kraftledningsnätet.

Punkt 9 gäller anläggningar för lagring av minst 50 miljoner

normalkubikmeter naturgas.

Punkt 10 behandlar större anläggningar för återvinning och

bortskaffande av farligt avfall. Uttrycket farligt avfall avses ha samma

innebörd som i förordningen (1996:971) om farligt avfall.

Punkt 12 omfattar större vattenkraftverk. För att åstadkomma

enhetlighet vid angivande av effekt har den i gällande rätt använda

enheten kilowatt ändrats till megawatt.

Uttrycket vattenreglering i punkt 13 finns definierat i 11 kap. 5 §. Av

definitionen framgår att endast sådana regleringar omfattas som sker till

förmån för andra vattenverksamheter. En flödesdämpning för att undvika

översvämning är alltså inte en vattenreglering i balkens mening.

Punkt 14 avser vattenöverledningar och vattenbortledningar.

Vattenöverledning finns definierat i 11 kap. 5 §. Med vattenbortledning

avses i punkten dels ytvattentäkter, dels bortledning av ytvatten i annat

syfte än att tillgodogöra sig vattnet.

I punkt 15 regleras grundvattentäkter. Det är givetvis svårt att ange

generellt när ett grundvattenuttag kan antas få betydande omfattning eller

bli av ingripande beskaffenhet. Sådana faktorer som

grundvattenmagasinets sammanlagda volym och hur stora uttag som

redan sker har betydelse. En definition av vattentäkt ges i 11 kap. 5 §.

I punkt 16 behandlas vissa vattenverksamheter i våra sex största sjöar.

Företaget skall vara av betydande omfattning eller ingripande slag.

Punkt 17 behandlar byggande, ankring och förtöjning av plattformar

som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i

havsområden. Med byggande avses såväl nybyggnad som hopmontering

av hela plattformar. Inte bara produktions- och borrplattformar omfattas,

utan även t.ex. kran-, dykeri- och bostadsplattformar. Prövningen avser

sådana plattformar som på grund av sin storlek bara kan byggas eller

förtöjas på vissa speciella platser. Plattformarna kan behöva ligga i

områden där industriell eller liknande verksamhet inte är permanent

etablerad. För arbeten med plattformar på platser där det permanent

bedrivs en redan etablerad verksamhet av liknande art, t.ex. stora varv,

och plattformsarbetena inte skulle innebära någon större förändring av

användningen av området, är det i regel inte befogat med en

regeringsprövning. För sådana fall bör därför regeringen med stöd av 2 §

kunna avstå från att pröva verksamheten.

Enligt punkt 17 skall regeringen även pröva ankring och förtöjning av

plattformar om ankringen eller förtöjningen inte är helt tillfällig.

Tillstånd krävs således inte för sådana tillfälliga uppankringar eller

förtöjningar som kan bli nödvändiga exempelvis under en transport på

grund av väderleksförhållandena. Inte heller skall regeringen särskilt

pröva ankringar eller förtöjningar som under en kortare tidsrymd kan

behövas för viss färdigutrustning eller för s.k. provtursintrimning av

plattformar som har byggts på annan plats. I paragrafen anges därför att

regeringens beslut inte behövs vid helt tillfällig ankring eller förtöjning.

Enligt punkt 18 skall regeringen pröva nya motorvägar,

motortrafikleder samt andra nya vägar som har minst fyra körfält och en

sträckning av minst tio kilometer. Som ny vägutbyggnad räknas också de

fall där en befintlig väg genom att breddas eller få en ny körbana byggs

ut till motorvägs- eller motortrafikledsstandard eller till fyrfältig väg i en

sträcka av minst tio kilometer.

Enligt punkt 19 skall obligatorisk regeringsprövning ske av järnvägar

avsedda för fjärrtrafik. Förutsättningarna är antingen att ny järnväg byggs

eller att ett eller flera ytterligare spår läggs ut på en sträcka av minst fem

kilometer.

Regeringen skall enligt punkt 20 tillåtlighetspröva inrättande av nya

allmänna farleder. Inrättande av allmän farled regleras i lagen (1983:293)

om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och hamn.

Enligt punkt 21 skall regeringen pröva flygplatser med en banlängd av

minst 2 100 meter. Självfallet gäller den obligatoriska prövningen också i

de fall då en flygplats byggs ut med en ny bana som uppgår till minst

2 100 meter eller då en befintlig bana förlängs till denna längd.

Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till

regeringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns

i 19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från

att pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Bland de verksamheter som enligt 1 § är obligatoriskt prövningspliktiga

finns det naturligtvis enskilda fall som inte är av den betydelsen att det är

motiverat med en regeringsprövning. Regeringen har därför möjlighet att,

om det finns särskilda skäl i ett visst fall, genom ett förvaltningsbeslut

medge undantag från kravet på tillåtlighetsprövning. Undantag bör kunna

medges om en verksamhet kan antas få mindre omfattning eller bli av

mindre ingripande beskaffenhet eller om det annars framstår som onödigt

med en prövning av regeringen. Även beträffande etableringar som sker

inom befintliga industriområden torde en prövning i vissa fall kunna

underlåtas.

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten

av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om

1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt

1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av

ingripande slag,

2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller

andra stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt

bevarandeområde, kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom

området,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje

stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet

som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade

med stöd av balken.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning

av verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om

förbehållet till den tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.

Det är inte möjligt att uttömmande ange vilka verksamheter som är av

sådan beskaffenhet att de bör vara obligatoriskt prövningspliktiga. Första

stycket ger därför regeringen rätt att i det enskilda fallet besluta om

prövning även av andra verksamheter än de som alltid skall prövas enligt

1 §. Bortsett från att regeringens prövning sker först efter förbehåll

skiljer sig inte tillåtlighetsprövningen enligt detta lagrum från den

prövning som sker enligt 1 §.

Förbehåll kan ske både för en helt annan slags verksamhet än de som

räknas upp i 1 § och för sådan verksamhet som räknas upp i 1 § men inte

uppfyller det där ställda kravet på att verksamheten skall vara ny. Detta

innebär att en utvidgning av sådana verksamheter som avses i 1 § kan

komma under regeringens prövning med stöd av 3 §. I

författningskommentaren till 1 § har givits exempel på situationer när en

ny verksamhet kan anses föreligga alternativt när det gäller utbyggnad av

befintlig verksamhet.

För att kunna bli föremål för ett beslut om förbehåll enligt första

punkten skall verksamheten antas vara av betydande omfattning eller

ingripande slag. Naturligtvis krävs också att verksamheten måste ha

betydelse från de synpunkter som anges i 1 kap. 1 § för att ett förbehåll

skall bli aktuellt. Punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Exempel på fall där det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla

sig prövningen är bl.a. verksamheter som medför utsläpp av svavel och

andra försurande ämnen inom särskilt föroreningskänsliga områden,

anläggande av rangerbangårdar eller liknande i stadsmiljö,

mineralutvinning eller täktverksamhet som orsakar betydande påverkan

på omgivningen. Ett annat exempel är vattenkraftverk som inte omfattas

av den obligatoriska regeringsprövningen i 1 §, men som i det särskilda

fallet kan antas orsaka betydande eller ingripande påverkan på miljön.

Ytterligare ett exempel är anläggande av vägar och järnvägar i särskilt

känsliga eller värdefulla naturområden som t.ex. fjällområden eller

skärgårdar.

I andra punkten regleras förbehåll som kan behövas med hänsyn till

Sveriges anslutning till EU. För att Sverige skall kunna uppfylla EG:s

fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) kan

regeringen med stöd av 7 kap. 28 § förklara områden som särskilda

skyddsområden eller särskilda bevarandeområden. EU:s medlemsstater

är skyldiga att bereda sådana områden nödvändigt skydd samt bibehålla

detta skydd. Endast under de i sistnämnda direktiv angivna

förutsättningarna får skyddet försämras på ett betydande sätt. En sådan

förutsättning är att nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att

skydda det övergripande sammanhanget i Natura 2000, som är ett

sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda skyddsområden

och särskilda bevarandeområden. I vissa fall skall kommissionens åsikt i

frågan inhämtas.

På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i andra punkten att

regeringen kan förbehålla sig att pröva tillåtligheten av verksamheter

som ligger utanför dessa områden men som kan antas mer än obetydligt

skada naturvärdet inom de områden som förklarats som särskilda

skyddsområden eller särskilda bevarandeområden.

Enligt tredje punkten får förbehåll göras beträffande vattenkraftverk

samt vattenanläggningar och vattenöverledningar för kraftändamål i de

älvsträckor som är skyddade i 4 kap. 6 § tredje stycket och som

förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan och därför får komma till

stånd.

Enligt andra stycket gäller rätten till förbehåll enligt första stycket

andra punkten enbart sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt

miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. Förbehåll

enligt första och tredje punkten förutsätter däremot inte att verksamheten

är tillståndspliktig enligt miljöbalken.

Lagrådet har tagit upp frågan hur paragrafen så vitt den avser

verksamhet som inte är tillståndspliktig förhåller sig till 9 kap. 6 § andra

stycket. Som Lagrådet konstaterar kan en tillsynsmyndighet som i

enlighet med sistnämnda lagrum förelägger en verksamhetsutövare att

ansöka om tillstånd samtidigt anmäla frågan för regeringen om

verksamheten är av det slag att regeringen bör pröva dess tillåtlighet.

Däremot kan noteras, som också Lagrådet framhåller, att regeringen

inte i ett förvaltningsbeslut kan föreskriva att det skall ankomma på

miljödomstol att pröva en fråga om tillstånd beträffande en tillståndsfri

verksamhet.

Tredje stycket innehåller en föreskrift om regeringens skyldighet att

underrätta en tillståndsmyndighet om förbehållet.

Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till

regeringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns

i 19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.

Om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt balken och något annat

inte stadgas kan regeringen i det enskilda fallet besluta om var

tillåtlighetsärendet skall beredas. Det kan vara vid en myndighet som

normalt är prövningsmyndighet för liknande verksamheter. Då skall

beredningsmyndigheten efter remiss och annan beredning överlämna

ärendet med eget yttrande till regeringen för fortsatt handläggning och

prövning. Regeringen kan också bestämma att bereda frågan själv.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får

regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan

verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och

dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning

eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant

förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Bestämmelsen avser att underlätta prövningen av verksamheter som

konkurrerar om samma naturresurs. Motsvarande bestämmelse finns i

dag i vattenlagen, men regeln saknar motsvarighet i naturresurslagen.

Eftersom konkurrenssituationer sällan uppstår angående andra

naturresurser än vatten torde regeln ha sin praktiska betydelse främst

beträffande vattenverksamhet. Exempelvis kan en verksamhet som gäller

ett enskilt uttag av vatten för bevattning av jordbruksmark eller för

industriförsörjning konkurrera med en verksamhet som avser den

allmänna vattenförsörjningen.

Underrättelse

5 § En myndighet eller kommun som inom sitt verksamhetsområde får

kännedom om en verksamhet som avses i 3 § skall underrätta regeringen

om verksamheten.

Genom paragrafen regleras frågan om hur regeringen får kännedom om

verksamheter som det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla sig

prövningen av enligt 3 §. Om en myndighet eller kommun får kännedom

om en sådan verksamhet är den skyldig att underrätta regeringen om

verksamheten. Underrättelseskyldigheten gäller bara verksamheter som

faller inom myndighetens eller kommunens verksamhetsområde.

Självfallet inträder underrättelseskyldigheten enbart om någon i sin

tjänsteutövning får kännedom om verksamheten och inte om en

tjänsteman som privatperson exempelvis läser om verksamheten i en

tidning. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen är inte begränsad till verksamheter som regleras genom

miljöbalken utan omfattar exempelvis även sådana trafikanläggningar

som inte avses i 1 §.

Paragrafen reglerar vilka som är skyldiga att underrätta regeringen. Det

finns självfallet inget hinder att även andra, t.ex. miljöorganisationer och

privatpersoner, gör anmälan till regeringen om ifrågavarande

verksamheter.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1 11 och 17

endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga

om verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser

annat än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.

Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet

som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring

av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9

eller 10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att

verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan

plats bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats

har anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas

godta en placering där.

I paragrafen behandlas den s.k. kommunala vetorätten. Enligt första

stycket är regeringen förhindrad att tillåta vissa verksamheter om inte den

kommun inom vars område etableringen skall ske har tillstyrkt detta.

Av andra stycket framgår att samma förutsättning vad gäller

kommunens tillstyrkan gäller vid regeringens tillåtlighetsprövning efter

förbehåll.

I paragrafens tredje stycke har det kommunala vetot försetts med en

s.k. ventil när det gäller vissa verksamheter. Regeringen får enligt

bestämmelsen i vissa undantagsfall tillåta en verksamhet utan att

kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Bestämmelsen gäller

verksamheter som är av sådan nationell betydelse att det är synnerligen

angeläget att de kan lokaliseras till någon plats. För att verksamheten

skall få tillåtas utan att kommunen har lämnat sin tillstyrkan krävs

dessutom att ingen annan lämpligare plats för verksamheten står att

finna. Härmed avses inte bara platsens lämplighet från tekniska och

ekonomiska utgångspunkter. Hänsyn måste också tas till den inställning

som har redovisats av de kommuner som kan komma ifråga. En plats

inom en kommun som tillstyrker lokaliseringen kan sålunda vara

lämpligare än en plats inom en kommun som motsätter sig en etablering,

även om en lokalisering till den senare kommunen skulle medföra mindre

ingrepp i miljön, lägre kostnader etc. Av det sagda framgår att

möjligheten för regeringen att lämna tillstånd mot kommunens vilja

måste användas ytterst restriktivt.

Det är att märka att p 12-16 och 18-21, dvs. vattenverksamhet och

trafikanläggningar, inte berörs av kommunens veto enligt nu

ifrågavarande paragraf.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt

detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att

tillgodose allmänna intressen.

Regeringen kan ibland vid sin tillåtlighetsprövning komma till resultatet

att verksamheten endast kan tillåtas om särskilda villkor meddelas.

Regeringen kan med stöd av paragrafen besluta om sådana villkor för att

tillgodose allmänna intressen, bl.a. närings-, arbetsmarknads- och

regionalpolitiska intressen. Regeringen kan t.ex. ålägga en sökande att

betala penningbelopp eller vidta åtgärder för att tillgodose allmänna

intressen som annars inte skulle kunna kompenseras, eller vidta åtgärder

av skadeförebyggande karaktär. Regeringen kan exempelvis föreskriva

att sökanden skall betala ett visst belopp att användas till främjande av

turistnäringen i berörd kommunen eller fritidsfisket i området.

Regeringen kan också föreskriva sökanden att bekosta en förstärkning av

det allmänna vägnätet kring en anläggning som ger upphov till

omfattande transporter eller att delta i kostnader för oljeskyddsberedskap

m.m. Regeringen kan även förordna om exempelvis naturvetenskapliga

eller andra undersökningar eller inventeringar som har samband med

projektet, på sökandens bekostnad. Ofta anges den tidpunkt då byggnads-

och anläggningsåtgärder senast skall ha vidtagits. Regeringen kan vidare

bestämma ett "tak" eller ett "golv" för de villkor som senare skall

meddelas i tillståndet av andra prövningsmyndigheter.

5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden

m.m.

1 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring

eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat,

naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller

vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och

2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter

meddelade med stöd av balken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen räknas de beslut upp som skall överprövas av regeringen.

Besluten rör frågor som lämpligen inte bör överprövas av

förvaltningsmyndighet eller domstol. Med stöd av andra punkten kan

även beslut om meddelande, ändring eller upphävande av föreskrifter för

där nämnda områden överklagas.

2 § Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter

överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I enlighet med vad Lagrådet anfört skall ansökan om tillstånd som

regeringen skall pröva tillåtligheten av göras hos behörig myndighet och

inte hos regeringen. Det ankommer sedan på myndigheten att underställa

regeringen frågan, jfr 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 §.

5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas

prövning

Allmänt om prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt

vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har

meddelats med stöd av balken.

Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller

upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen,

strandskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom frågor om

ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt

föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas

hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får

överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

I paragrafen anges det att myndigheterna och kommunerna prövar

ärenden efter vad som är föreskrivet i balken, eller föreskrifter som har

meddelats med stöd av balken. Det finns i miljöbalken alltså inte någon

samlande paragraf som anger vilka beslut myndigheterna kan fatta. En

sådan bestämmelse skulle bli alltför omfattande. Istället anges vilken

myndighet som beslutar i anslutning till den materiella bestämmelse som

är aktuell.

I de fall som kommun prövar frågor som rör områdesskydd bör

besluten i likhet med vad som gäller i dag kunna överprövas av

länsstyrelse oavsett om de fattats av kommunfullmäktige eller kommunal

nämnd. Att regeringen efter överklagande prövar länsstyrelsens beslut i

dessa fall framgår av 18 kap. 1 §.

Kommunala nämnders beslut skall normalt överprövas av länsstyrelse

innan överklagande får ske till regional miljödomstol enligt 20 kap. 2 §

andra stycket.

2 § Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet

eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §

skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande

överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om

regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om

regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap.

3 §.

Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet

enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när

förvaltningsmyndighet eller kommun skall överlämmna ärenden till

regeringen för prövning av tillåtligheten. Det yttrande som myndigheten

eller kommunen skall avge kommer i stället för beslutet. Detta innebär att

myndigheten eller kommunen skall ta fram den utredning som behövs för

att myndigheten eller kommunen själv skulle ha kunnat avgöra ärendet

samt därefter överlämna ärendet till regeringen med eget yttrande. För

miljödomstolen finns en motsvarande bestämmelse i 21 kap 7 §. Efter det

att regeringen prövat tillåtligheten skall förvaltningsmyndigheten eller

kommunen pröva de frågor som återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor

som skall gälla för verksamheten.

Andra stycket innehåller en erinran om att regeringen skall underrättas

om ärenden som regeringen kan vilja förbehålla sig prövningen av.

3 § Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol

gäller även för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en

kommun.

Paragrafen har utformats i enligt Lagrådets förslag.

Paragrafen hänvisar till reglerna om gemensam handläggning i 21 kap.

3§. Paragrafen gör det bl.a. möjligt för länsstyrelsen att på eget initiativ ta

till sig ett ärende hos en kommun om ärendet bör handläggas tillsammans

med ett ärende som handläggs av länsstyrelsen. Kommunen är på begäran

skyldig att lämna över ärendet till länsstyrelsen.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

4 § Länsstyrelser eller kommunala nämnder skall

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda

den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har

väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på

platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter

genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne

tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen

(1986:223).

I paragrafen ges bestämmelser om förfarandet vid länsstyrelse och

kommun i ärenden om miljöfarlig verksamhet. Bestämmelserna är inte lika

långtgående som de som gäller för ansökningsmål. T.ex. behöver

sammanträden inte hållas i samma utsträckning, jfr. 22 kap. 16 §.

Kungörelsen kan ha ett enklare innehåll, jfr. 22 kap. 3 §. Som framgår av 6

kap. 8 § skall uppgift om miljökonsekvensbeskrivningen alltid tas med i

kungörelsen.

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder

skall tillämpas bestämmelserna i

1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

4. 22 kap. 6 § om talerätt,

5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,

7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

8. 22 kap. 25 § första stycket 1 3 och 5 10 samt andra stycket sista

meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

9. 22 kap. 26 § om särskild dom,

10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt

tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska

föreskrifter,

11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om

verkställighetsförordnande, och

12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om

sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

I paragrafen hänvisas till de ytterligare processuella regler som bör

tillämpas vid länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig

verksamhet.

5.1.20 20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala

miljödomstolar.

Miljööverdomstol är Svea hovrätt.

Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

I paragrafen anges hur prövningssystemet i den del det avser domstolar

skall se ut. Det har överlämnats till regeringen att bestämma var

miljödomstolarna skall vara lokaliserade i landet. Dessa skall vara

regionala miljödomstolar som täcker hela landet.

Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att

Miljööverdomstolen knyts till Svea hovrätt.

Lagrådet har utvecklat frågan om en miljödomstol skall anses vara

särskild domstol i den mening som avses i rättegångsbalkens

forumbestämmelser (10 kap. 17 § första stycket 1 och 19 §) eller om

miljödomstolarna, på samma sätt som exempelvis sjörättsdomstolarna

och Stockholms tingsrätt vid avgörande av patentmål, utgör allmänna

domstolar i särskild sammansättning.

Enligt Lagrådet var motsvarande fråga när det gäller

fastighetsdomstolarna föremål för en omfattande rättsvetenskaplig

diskussion och skilda uppfattningar i rättspraxis intill dess frågan

avgjordes av Högsta domstolen i plenum (NJA 1979 s. 107), varvid

fastighetsdomstol befanns vara att anse som särskild domstol. Det torde

inte föreligga någon tvekan om att detsamma gäller för

vattendomstolarna även sedan dessa upphört som organisatoriskt

fristående enheter. De skäl som talar för att fastighetsdomstolar och

vattendomstolar skall anses som särskilda domstolar gör sig

uppenbarligen gällande även med avseende på miljödomstolarna. Dessa

måste således bli att betrakta som särskilda domstolar, vilket bl.a. innebär

att en talan som borde ha väckts vid miljödomstol men som väckts vid

tingsrätt skall avvisas utan foruminvändning - i vart fall om inte

tingsrätten tillika är miljödomstol - och att högre rätt har att självmant

beakta forumfrågan.

Miljööverdomstolen avses bli slutinstans i de mål som i första instans

har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet och skall därvid

tillämpa förvaltningsprocesslagen. Det måste likväl enligt Lagrådet anses

uppenbart att Miljööverdomstolen aldrig kan betraktas som

förvaltningsdomstol. Fråga om resning i ett mål eller ärende som avgjorts

av Miljööverdomstolen ankommer således alltid på Högsta domstolen.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning i dessa frågor.

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §

första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom

verksamheter som avser markavvattning vilka verksamheter skall prövas

av länsstyrelsen,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen

eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2 5 §§,

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna

balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om

förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och

7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild

framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i

förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte

annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga

myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har

meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet. Att miljödomstol efter överklagande

prövar kronofogdemyndighets beslut om handräckning framgår av

26 kap. 17 § andra stycket.

I paragrafens första stycke anges de måltyper som miljödomstolen skall

pröva som första instans. Vid miljödomstolen som första instans kommer

således att prövas mål som i dag motsvaras av mål om miljöfarlig

verksamhet (A-listan), vattenmål, olika typer av ersättningsmål, mål om

förbudstalan och mål om utdömande av vite. Paragrafens femte punkt har

utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens andra stycke kommer flertalet av de beslut som

myndigheter fattar med stöd av balken, eller föreskrifter meddelade med

stöd av balken, att kunna överklagas till en miljödomstol.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även

på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens

prövning av mål som avses i denna balk, om inte annat följer av balken

eller annan lag. Vid handläggningen av ärenden tillämpas lagen

(1996:242) om domstolsärenden.

När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild

talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i

rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte

är föreskrivet.

Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i

miljödomstolarna i dit överklagade mål samt vid överklagande av

sådana mål till Miljööverdomstolen, om inte annat följer av denna balk

eller annan lag. När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 §

överklagar ett beslut eller dom, skall dock inte 7 a §

förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Det har dock lagts till en hänvisning till ärendelagen.

I de mål där miljödomstol är första instans skall enligt första och andra

stycket rättegångsbalkens tvistemålsregler komplettera miljöbalkens

processuella bestämmelser utom i mål om utdömande av vite där reglerna

om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet

tillämpas. Eftersom prövningen enligt miljöbalken kan avse frågor av

såväl dispositiv som indispositiv natur kan rättegångsbalkens regler i

båda dessa avseenden bli tillämpliga. Mål om miljöfarlig verksamhet och

vattenverksamhet (ansökningsmål) som skall prövas av miljödomstol i

första instans har dock erhållit en omfattande reglering i miljöbalken

(21 22 kap.). Det är således främst i mål som rör frågor om skadestånd

eller andra enskilda anspråk som rättegångsbalken tillämpas. Vid

handläggningen av ärenden tillämpas ärendelagen. Exempel på ärenden

som i dag handläggs av vattendomstol är ärenden om ersättning ur

bygdemedel, se förordning (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen

(1983:291), m.m. Som har konstaterats vid 1 § i detta kapitel ankommer

det alltid på Högsta domstolen att pröva frågor om resning i mål som har

avgjorts av Miljööverdomstolen. Med Lagrådets förtydligande av

förevarande paragrafs första stycke blir det klart att Högsta domstolen

vid prövning av en sådan resningsfråga har att tillämpa de för tvistemål

gällande reglerna i rättegångsbalken oberoende av om

Miljööverdomstolen för sin del har tillämpat förvaltningsprocesslagen i

målet. Detsamma gäller vid klagan över domvilla. Till följd av

hänvisningen till tvistemålsreglerna i första stycket kommer även 58 kap.

4 § första stycket, 10 a § första stycket och 13 § samt 59 kap. 2 § första

stycket och 5 § första stycket rättegångsbalken att bli tillämpliga på

extraordinära rättsmedel, vilket innebär att det, om annat inte har

föreskrivits, ankommer på Miljööverdomstolen att pröva frågor om

resning och domvilla, om domen eller beslutet har meddelats av

förvaltningsmyndighet eller miljödomstol, samt frågor om återställande

av försutten tid för fullföljd av talan i miljödomstol eller

Miljööverdomstolen. I samtliga dessa fall gäller vidare att

rättegångsbalkens regler för tvistemål skall tillämpas oberoende av om

målets handläggning, vid överklagande i ordinär ordning, skulle ha följt

reglerna i förvaltningsprocesslagen

Andra stycket har lagts till efter synpunkter i remissyttrandena. Skälet

är att tingsrätterna i övriga fall då vite döms ut tillämpar dessa

brottmålsreglerna.

I de mål som har prövats av förvaltningsmyndigheter och kommunala

nämnder skall miljödomstolen enligt tredje stycket tillämpa det något

friare och enklare förfarandet i förvaltningsprocesslagen, om inte särskild

reglering skett i miljöbalken eller annan författning. Den särskilda

reglering som behövs för dessa måls del är inte alls så omfattande som

för ansökningsmålens del. Det är i huvudsak för länsstyrelsens prövning

av ärenden om miljöfarlig verksamhet som särskilda bestämmelser

behövs (19 kap.). I styckets sista mening anges att

förvaltningsprocesslagens bestämmelse om obligatorisk tvåpartsprocess

inte skall gälla när en ideell förening överklagar. När sådana föreningar

överklagar blir den enskilde vars åtgärder ifrågasätts den ideella

föreningens motpart.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren

domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.

Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och

erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha

erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för

Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets

beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av

industriell eller kommunal verksamhet.

I paragrafen anges miljödomstolens sammansättning.

De två sakkunniga ledamöterna, som inte är fast knutna till miljö-

domstolen, skall beroende på målens karaktär ha sakkunskap och

erfarenhet från olika verksamhetsfält. Detta utvecklas i avsnitt 4.22.

Kravet på erfarenhet av miljöfrågor i andra stycket inkluderar

vattenfrågor.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med

ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid

huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som

avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs

sådana mål i sak utan huvudförhandling skall dock den sammansättning

som anges i 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med

ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet

är av enkel beskaffenhet.

I mål som avses i 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av

ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor

skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

Paragrafens första stycke första mening innehåller regler om när

miljödomstol som första instans är domför med ordföranden och ett

miljöråd. Ordföranden och ett miljöråd får således avskriva eller avvisa

mål om handläggningen inte sker vid huvudförhandling.

Rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i förenklad form,

dvs. när rätten finner det tillräckligt med en domare och parterna

samtyckt till det samt när målet är av enkel beskaffenhet är tillämpliga.

Dock skall alltid ett miljöråd delta. Till skillnad från vad som gäller

enligt rättegångsbalken är det enligt miljöbalkens regler dock tillåtet med

starkare sammansättning vid handläggning som inte sker vid

huvudförhandling och i förenklad form. Att tredskodom inte får

meddelas framgår av 22 kap. 11 § fjärde stycket och 22 kap. 16 § femte

stycket.

I paragrafens första styckes tredje mening anges det att samman-

sättningen är densamma då mål avgörs på handlingarna som då mål

avgörs efter huvudförhandling. Bestämmelsen är nödvändig eftersom mål

under vissa förutsättningar som anges i 22 kap. 16 § kan avgöras på

handlingarna.

I mål som avgörs efter överklagande av förvaltningsmyndigheters och

kommunala nämnders beslut gäller att miljödomstolen normalt skall

bestå av ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande av tillståndsfråga

skall dock domstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser

ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar

sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

På samma sätt som gäller för fastighetsdomstolarna och

vattendomstolarna i dag är det regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer som utser ordförande, utnämner eller anställer

miljöråd samt förordnar sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

För tjänstgöring i miljödomstol bör särskild vikt läggas vid att lagfarna

domare, miljöråd och de sakkunniga har gedigna kunskaper inom

miljörättens område.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma miljödomstolarnas

domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet,

vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den

miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har

bedrivits eller skall bedrivas.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2 5 §§ och

vid ingripande av det allmänna enligt denna balk prövas av den

miljödomstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har

inträffat eller kommer att inträffa.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den

miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i

huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att

bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i

32 kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den

miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller

skall bedrivas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den inbördes behörigheten

mellan miljödomstolarna. Andra stycket har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

9 § Ärenden som överklagas från en myndighet till miljödomstolen

prövas av den miljödomstol inom vars område myndigheten som först

har prövat ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är den domstol som är behörig att

handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som

avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av

högre rätt.

Paragrafens första stycke innebär att i de fall ärendet prövats av två

förvaltningsmyndigheter skall den miljödomstol vara behörig inom vars

område det första beslutet har meddelats. Detta överensstämmer med vad

som gäller enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-

domstolar, se prop. 1993/94:133 s. 55. Ett exempel som kan belysa det

sagda är att Länsstyrelsen i Kronobergs län prövar ett ärende som sedan

överprövas av Naturvårdsverket. Avgörande för vilken miljödomstol som

har att pröva ärendet är då vilken domstol som har Kronobergs län inom

domsområdet. Eftersom de flesta centrala ämbetsverk ligger i

Stockholmsområdet skulle annars en centralisering ske till den

miljödomstol som har Stockholm inom domsområdet.

Regeringen skall enligt 7 § bestämma miljödomstolarnas

domsområden. Det är sannolikt inte möjligt att bestämma domsområdena

så att exakt överensstämmelse mellan domsområdenas indelning för

vattenverksamheter och länsgränserna kommer att råda. Bl.a. därför

behövs den regel som anges i andra stycket denna paragraf.

I paragrafens tredje stycke anges det att miljödomstolarnas inbördes

behörighet inte får prövas i högre rätt utom i fall som avses i 10 kap. 20 §

andra stycket rättegångsbalken. Högsta domstolen kan således på

ansökan av part hänvisa målet till behörig miljödomstol under

förutsättning att flera domstolar genom lagakraftvunna beslut har

förklarats obehöriga.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening,

därefter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden

har utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste

meningen skall gälla.

Paragrafen innehåller en från rättegångsbalken avvikande regel i fråga

om i vilken ordning omröstning skall ske. Regeln överensstämmer med

vad som i dag gäller för fastighetsmål och vattenmål. Vid lika röstetal

skall ordförandens mening gälla utom i mål om utdömande av viten.

Miljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol

skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha

teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner

eller anställer miljöråd.

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre

skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder

sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än

fem ledamöter får inte delta.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall

Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock

ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Miljööverdomstolens

sammansättning.

I paragrafens andra stycke anges vad som gäller om

Miljööverdomstolens domförhet. I enlighet med vad regeringen föreslår i

prop. 1996/97:133 kan en påbörjad huvudförhandling fortsätta även om

en av de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan förhandlingen har

påbörjats.

I tredje stycket som utformats i enlighet med Lagrådets förslag anges

den sammansättning som Miljööverdomstolen skall ha vid behandlingen

av frågor om prövningstillstånd.

För tjänstgöring i Miljööverdomstolen bör särskild vikt läggas vid att

lagfarna domare och miljöråd har gedigna kunskaper inom miljörättens

område.

5.1.21 21 kap. Mål i miljödomstol

1 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som

inte skall prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som

föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall

prövas av en länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller

lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade

bestämmelser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller

åtgärderna inte avser en markavvattning som skall prövas av en

länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller

tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,

5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförande-

tiden eller den tid inom vilken verksamheten skall ha satts igång,

6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap.

3 §,

7. om omprövning enligt 24 kap. 5 9 §§ samt enligt 7 kap. 13 15 §§

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

8. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och

kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får

miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall

behandlas enligt vad som enligt 7 kap. lagen (0000) med vissa

bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

I paragrafens första stycke räknas upp de mål som är att anse som

ansökningsmål. Det handlar om mål som prövas av miljödomstolen som

första instans. Avgörande för om ett mål är att anse som ansökningsmål

eller inte är om domstolens avgörande skall ha rättskraft även mot tredje

man. Det är då inte fråga om någon egentlig tvist mellan parter utan

ansökan och dess konsekvenser drabbar en mera obestämd krets av

personer. Enligt 24 kap. 1 § skall dock tillstånd som länsstyrelse eller

kommun meddelat med stöd av 9 kap. 8 § också ha rättskraft mot tredje

man. Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 13 § vattenlagen.

Mål om miljöfarlig verksamhet på den s.k. A-listan är enligt första

punkten ansökningsmål.

Ansökningsmål är enligt andra punkten bl.a. mål om tillstånd till

markavvattning som inte skall prövas av länsstyrelsen. Med detta avses

mål som kommit under miljödomstolens prövning efter antingen

överlämnande från länsstyrelsen enligt 7 kap. 19 § förslaget till lag med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller anmälan av fastighets-

bildningsmyndighet enligt 7 kap. 20 § samma lag. Såvitt avser de

överlämnade målen skall vissa bestämmelser i balken om

handläggningen av ansökningsmål inte tillämpas. Detta gäller sådana

bestämmelser som reglerar förfarandets inledningsskede och som ersätts

av motsvarande bestämmelser för länsstyrelsen. Fjärde punkten har

utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt pargrafens andra stycke är det i angivna fall möjligt att tillämpa

det enklare förfarandet i stämningsmål. Rättskraften blir då begränsad till

att omfatta de berörda sakägarna varför sökandens medgivande krävs.

2 § Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom

ansökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande

vissa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt

förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § tredje

stycket.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Huvudregeln

är att talan i mål som inte är ansökningsmål skall väckas genom ansökan

om stämning. I fråga om vissa stämningsmål som avser

vattenverksamhet, finns föreskrifter i lagen med särskilda bestämmelser

om vattenverksamhet. Övriga stämningsmål - det gäller främst

miljöskademål och brottmål - skall handläggas enligt rättegångsbalken.

3 § Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken får

mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma

rättegång, om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller

verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol

prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant

ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats

av en länsstyrelse eller kommun. Om ett ärende som prövats av en

förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med

ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket om

tillämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som

sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende

som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen gör det möjligt att handlägga mål och ärenden som rent

faktiskt hör ihop i ett sammanhang. Är samma rättegångsform tillämplig

gäller 14 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken. Enligt första stycket kan även

mål som miljödomstolen skall pröva som andra instans sammanläggas

med ett mål som domstolen skall pröva i första instans.

Tillstånd till exempelvis ett vattenverksamhet och en miljöfarlig

verksamhet skall således kunna handläggas i en rättegång. Ett exempel

som kan anföras är att en sökande ur en å tar en stor mängd vatten och

sedan släpper ut förorenat fabrikationsvatten i samma å. Uttaget av vatten

är att bedöma som en vattenverksamhet och utsläppet som en miljöfarlig

verksamhet. I dag krävs det därför två beslut. Ett enligt vattenlagen och

ett enligt miljöskyddslagen. I framtiden kan prövning i en rättegång ske i

miljödomstolen. Detta även om den miljöfarliga verksamheten skulle

kunna ha prövats av länsstyrelsen i första instans. Ett annat exempel är

prövningen av Öresundsbron. Den har prövats av såväl Koncessions-

nämnden för miljöskydd som av vattendomstolen (i tillåtlighetsfrågan av

regeringen). Sådana slags ärenden kan med stöd av denna paragraf

prövas i ett sammanhang av en regional miljödomstol, sedan

tillåtlighetsfrågan prövats av regeringen. Ytterligare ett exempel är att

ersättning för skador i samband med tillträde som prövas enligt 28 kap.

kan handläggas i en rättegång tillsammans med tillstånd om verksamhet i

vatten eller miljöfarlig verksamhet. Att förena mål förutsätter att

fördelarna överväger nackdelarna med gemensam handläggning. Vid

bedömningen skall naturligtvis även parternas intressen beaktas.

Paragrafens andra stycke gör det möjligt för domstolen att på eget

initiativ ta till sig ett ärende hos en länsstyrelse eller en kommun om

ärendet bör handläggas tillsammans med ett mål eller ärende som

handläggs av domstolen. Den lägre instansen är skyldig att på begäran

överlämna ärendet till domstolen.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva

sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd

till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den

under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, får

miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. En talan om

förbud eller försiktighetsmått kan inte riktas mot någon som har tillstånd,

se 32 kap. 12 §. En talan om tillstånd till verksamheten måste därför

prövas före eller senast i samband med en talan om förbud eller

försiktighetsmått. Miljödomstolen kan således allt efter omständigheterna

vilandeförklara förbudstalan, se 32 kap. 5 § rättegångsbalken, eller

förordna att den skall handläggas gemensamt med tillståndsfrågan, jfr. 3

§ detta kapitel.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket

förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller

avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och

begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden

ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att

tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan

har avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.

I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av länsstyrelsen.

Enligt paragrafen finns det möjlighet för miljödomstolen att inhibera

tillsynsmyndigheters beslut av i paragrafen angivet slag om

verksamhetsutövaren söker tillstånd och ställer säkerhet.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som

behandlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas

upp av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan

myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till

det,

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet

eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild

ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Paragrafen innehåller i punkterna 2-4 bestämmelser som avviker från

motsvarande paragraf i rättegångsbalken (10 kap. 19 §). Paragrafen har

en motsvarighet i 13 kap. 18 § vattenlagen.

7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan

tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen

med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.

Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap.

1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten

enligt 17 kap. 3 §.

Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat

allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall

domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma

gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall

överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut

som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk

eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande

överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när domstolen

skall överlämna mål till regeringen för prövning av tillåtligheten.

Domstolen skall istället för att meddela dom avge ett eget yttrande till

regeringen. Yttrandet, som skall avges efter huvudförhandling, kommer i

detta skede istället för domen och skall därför avse samtliga de

omständigheter som har betydelse för tillåtlighetsfrågan. Efter det att

regeringen prövat tillåtligheten skall domstolen pröva de frågor som

återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor som skall gälla för verksamheten.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag. Det är endast mål där miljöintresset står mot annat allmänt

intresse som skall överlämnas. Utgångspunkten bör vara att

bedömningen av ärendet verkligen kräver ett ställningstagande från

regeringens sida. Här har både miljödomstolen och Naturvårdsverket en

grannlaga och viktig uppgift. Ett exempel är att miljöskyddskrav ställs

mot vittgående arbetsmarknadspolitiska effekter. Ett annat exempel kan

vara frågan om strandskyddsdispens inom ett område som har

riksintresse. Detta är endast exempel och det kan naturligtvis uppkomma

även andra frågor som lämpligen bör prövas av regeringen. Frågor som

rör försvaret är allmänt av denna natur. De skall därför alltid överlämnas

till regeringens avgörande. I dessa fall avgörs ärendena av regeringen och

de skall inte till någon del prövas av miljödomstolen. Yttrandet skall på

motsvarande sätt som angetts för tillåtlighetsfrågan omfatta alla de

omständigheter som är av betydelse för frågan om tillstånd skall lämnas.

5.1.22 22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall

innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för

att bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det

samråd som skett enligt 6 kap. 4 6 §§,

3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns-

reglerna i 2 kap. iakttas,

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som

behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,

och

5. förslag till hur verksamheten skall kontrolleras.

I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande

1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten

eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda

innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sak-

ägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med

sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla

i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan i ansökningsmål

skall innehålla.

I första stycket första punkten anges det att verksamheten skall

beskrivas så att dess beskaffenhet och omfattning kan bedömas.

Enligt första stycket andra punkten skall det i ansökan dessutom ingå

en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. Det framgår av 6 kap. 3 §

vad syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är och av 7 § vad en

sådan skall innehålla.

Vid betydande miljöpåverkan skall ett utökat samråd ske med berörda

myndigheter, kommuner, organisationer och allmänhet (6 kap. 5 §).

Sökanden skall i ansökan redogöra för samrådet, både vad som

framkommit vid det tidigare samrådet enligt 6 kap. 4 § och vid det

utökade samrådet enligt 6 kap. 5 §. Det är sökanden och ingen annan som

har det fulla ansvaret för vad miljökonsekvensbeskrivningen innehåller.

Är något oriktigt eller har något utelämnats har sökanden att ta

konsekvenserna av detta. En konsekvens kan bli straffpåföljd enligt 29

kap. 5 §. En annan är att ansökan avslås.

I första stycket tredje punkten anges det att ansökan skall innehålla de

uppgifter som behövs för att en miljödomstol skall kunna bedöma och i

målet pröva om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. kommer att iakttas

av sökanden. Detta betyder bl.a. att uppgifter skall lämnas om energi,

råvaror och andra ämnen som skall användas för att det skall bli möjligt

att bedöma att hushållning med energi och råvaror iakttas. Kretslopps-

principen skall också iakttas. Det skall således lämnas uppgifter om

insatser av kemikalier, om återvinning och återanvändning samt

avfallshantering och att produktvalsprincipen har uppfyllts.

Enligt första stycket fjärde och femte punkterna räcker det inte med

uppgifter utan sökanden skall också komma med förslag till skyddsåt-

gärder och andra försiktighetsmått samt till hur kontrollen av verksam-

heten skall ske.

Tilläggen för vattenverksamhet i andra och tredje styckena

överensstämmer med gällande rätt. Uppgifterna enligt andra och tredje

styckena behövs för skaderegleringen som normalt skall ske i samband

med tillståndet till en vattenverksamhet.

2 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som

miljödomstolen finner behövligt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar

eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen

förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden

inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på

sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte

kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens möjlighet att få till

stånd behövliga kompletteringar av ansökan eller att vid väsentlig brist i

densamma avvisa den. Beträffande miljökonsekvensbeskrivningen har

detta kommenterats under 6 kap. 9 §.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda

kungörelse. Kungörelsen skall innehålla

1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om

vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,

2. en upplysning om innehållet i 7, 10 och 19 §§,

3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,

4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet

till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och

att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den

som förvarar akten, och

5. namn och adress på aktförvararen.

Miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett

exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av

kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare

som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för

domstolen.

Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,

behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda

delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten,

skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

I paragrafen anges att en kungörelse skall utfärdas om den ansökta

verksamheten. Miljökonsekvensbeskrivningen är en del av ansökan och

uppgift om den skall tas med, vilket framgår av 6 kap. 8 §. Kungörelse är

obligatorisk om inte målet skall handläggas som stämningsmål enligt

21 kap. 1 § andra stycket. I paragrafen anges dessutom vad paragrafen

skall innehålla.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall

sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det

kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt

intresse inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna

dock inte sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de

kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-

skyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter

vars verksamhet kan beröras av ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om till vilka myndigheter och

kommuner som kungörelsen och ansökningshandlingarna skall sändas

till. Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och kommun kan

inta ställning av part i målet, se 6 §. Vilka övriga myndigheter som

ansökan skall sändas till får bedömas från fall till fall.

5 § Kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd

kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn

eller flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen

eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag

eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med

ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda-

hålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt

21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7 miljöbalken.

För att säkerställa att de i paragrafen uppräknade subjekten får del av

kungörelsen föreskrivs att denna skall delges med dem.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det

behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra

allmänna intressen.

En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra

allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket skall, om handlingar sänts till verket enligt 4 §, yttra sig

om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna

fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för

fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen,

skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om

sakkunnigutredning enligt 12 §.

I första och andra stycket finns bestämmelser om vem som företräder

allmänna intressen och således intar partsställning beträffande sådana

intressen. I rätten att föra talan i målet innefattas givetvis rätt att

överklaga miljödomstolens domar och beslut. Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet, länsstyrelserna och kommunerna är företrädare för

miljöintressen och andra allmänna intressen. En kommun företräder

enligt andra stycket allmänna intressen inom kommunen. Här bör erinras

om att myndigheternas agerande är föranlett av en ansökan om prövning

och därmed också får anses som ett led i prövningssystemet enligt

miljöbalken.

När det gäller vem som bör agera i olika frågor bör vägledande kunna

vara att Kammarkollegiets kompetens i vattenfrågor bör utnyttjas.

Naturvårdsverket bör ha en aktiv och central roll och framöver agera i

principiellt viktiga frågor eller frågor som är av omfattande natur eller rör

t.ex. en hel näringsgren, allt i syfte att uppnå att verksamheten bedrivs i

enlighet med miljöbalkens hänsynsregler och övriga regler för att bidra

till uppfyllelse av miljöbalkens mål. Myndigheternas roller utvecklas i

avsnitt 4.22.2.

Tredje stycket handlar om Fiskeristyrelsens medverkan. Styrelsen är

inte part.

7 § Ägare av fastigheter som berörs av en ansökan i ett mål om

vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut,

nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.

Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för

sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsägares

uppgiftsskyldighet och överenstämmer med gällande rätt i vattenmål, 13

kap. 26 § vattenlagen. Giltigt skäl att slippa uppgiftsskyldigheten kan

vara att fastighetsägaren, utan egen skuld, saknar vetskap om någon

rättighetshavare. Någon skadeståndsskyldighet kan inte heller komma i

fråga om rättighetsinnehavaren vet om ansökningen.

Rättighetsinnehavaren kan ju då bevaka sin rätt.

8 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för

miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har

sakägaren inte fört talan i målet, skall sakägaren på lämpligt sätt ges

tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

Tidigare inte kända sakägare skall ges tillfälle att yttra sig, förutsatt att

handläggningen av målet inte uppehålls.

9 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet

avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten

med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess

den lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre

ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som

är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit

meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden

eller kallelser till den nye ägaren.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 28 § vattenlagen.

Paragrafens första stycke innebär att om fler än en har

äganderättsanspråk på en fastighet så blir besittningen avgörande för vem

som har rätt att företräda fastigheten i målet.

Innebörden av andra stycket är att överenskommelser och

processhandlingar som är bindande för ägaren när de ingås eller vidtas

binder även ny ägare.

10 § Synpunkter på ansökan skall lämnas skriftligen och ges in i tre

exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har bestämt.

Ett exemplar skall sändas till den sökande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om synpunkter på ansökan.

Regeringen anser i likhet med Koncessionsnämnden för miljöskydd att

någon kortaste tid för när skriften skall ges in inte bör anges i paragrafen.

Domstolen bör anförtros uppgiften att bestämma tiden.

11 § Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller

muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i

målet får den inriktning och omfattning som krävs.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och

vilka parter som skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges

parterna eller kungöras i ortstidning.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.

Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör

lämnas för skrifternas innehåll.

Paragrafens första stycke innebär att miljödomstolen är friare i valet

mellan skriftlig eller muntlig förberedelse än den skulle ha varit om

rättegångsbalken hade tillämpats i detta avseende.

Enligt andra stycket skall miljödomstolen bedriva en aktiv materiell

processledning. Detta hänger samman med att domstolen har full

utredningsskyldighet.

Miljödomstolen bestämmer också enligt tredje stycket vad den

muntliga förberedelsen skall avse och vilka parter som skall inställa sig

vid denna. Detta kan spara tid och pengar genom att domstolen kan

behandla delar av målet som angår endast någon eller några av sakägarna

för sig. Domstolen slipper t.ex. att kalla samtliga sakägare till en

förhandling som endast angår ersättningen till någon eller några av

sakägarna.

Enligt fjärde stycket får tredskodom inte meddelas. I dispositiva frågor

i övrigt är dock rättegångsbalken tillämplig på förberedelsen. Detta

innebär bl.a. att medgivande binder part och att förlikningar kan ingås.

12 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning

eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga

att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan

undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med

hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,

skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för

undersökningen.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 32 § vattenlagen och 14 § fjärde

stycket miljöskyddslagen.

I förhållande till rättegångsbalkens regler om sakkunnig behövs det i

mål med miljöanknytning utökade möjligheter att anlita sakkunniga. Det

finns exempelvis ofta behov av detta i fiskefrågor. Paragrafen

kompletterar således rättegångsbalkens bestämmelser i 40 kap. om

sakkunnig.

13 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera

ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall

på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid

undersökningen skall protokoll föras.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 33 § vattenlagen och i 14 §

tredje stycket miljöskyddslagen.

Paragrafen innebär att någon eller några av domstolens ledamöter kan

få i uppgift att göra undersökning på platsen. Det kan ibland vara av

värde att t.ex. miljörådet får göra undersökningar på platsen för att bättre

kunna bedöma de tekniska frågorna. Paragrafen möjliggör detta.

14 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudför-

handling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska

skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen

avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer

säkerhet för den ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på

grund av åtgärderna. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena

föranleder det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om provisoriska skadeförebyggande

åtgärder. Bestämmelserna behövs eftersom det kan brådska med sådana

åtgärder.

Genom paragrafen bereds en sökande t.ex. möjlighet att vidta

provisoriska skyddsåtgärder på annans mark innan frågan om sådana är i

sin helhet klart för avgörande.

15 § Framgår det av ett utlåtande enligt 12 § eller på annat sätt att den

sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen

enligt 3 §, skall miljödomstolen med tillämpning av den paragrafen ge

ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter

tillfälle att yttra sig.

Om det är lämpligare får miljödomstolen kalla sakägarna till

huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före

huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för

delgivning av stämning i tvistemål.

Om det tillkommer fastigheter som inte angivits i kungörelsen skall

miljödomstolen antingen utfärda ny kungörelse beträffande dessa

fastigheter eller delge de nya sakägarna kallelse till huvudförhandling i

målet.

16 § När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen

bestämma tid och plats för den.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling, behöver sådan

förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock hållas. Att

målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i

kungörelsen. I frågor som avses i 26 § andra stycket behöver inte

huvudförhandling hållas. Detsamma gäller i fall som avses i 42 kap. 18 §

första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken.

Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas

parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om

anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor

som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,

skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den.

Tredskodom får dock inte meddelas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudförhandling.

Andra stycket gör det möjligt att avgöra mål på handlingarna. Detta

kan bli aktuellt t.ex i mål och ärenden om omprövning av villkor för

tillstånd. Om målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna

skall detta anges i kungörelsen. Sakägare bör få denna upplysning för att

de inte skall göra rättsförluster genom att tro att de kommer att få

chansen att framföra sina synpukter vid kommande förhandling.

Enligt femte stycket hindrar inte parts utevaro att målet avgörs efter

huvudförhandling. Tredskodom får dock inte meddelas. Detta innebär att

rätten får pröva målet på föreliggande utredning trots partens utevaro.

Rätten får alltså inte meddela dom mot part endast på den grunden att

parten uteblivit.

17 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förbe-

redelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till

huvudförhandling i målet. Då gäller 3-9 och 12-16 §§.

Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att

kungörandet skedde.

Paragrafen innebär att enklare ansökningsmål kan avgöras utan

förberedelse. Hela handläggningen sker istället vid huvudförhandlingen i

målet. Det finns en del enklare mål som lämpligen kan avgöras på detta

sätt, t.ex. mål om broar över vattendrag och bevattningsuttag. Att

huvudförhandling inte alltid behöver hållas framgår av 16 § andra

stycket.

18 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

Paragrafen innebär till skillnad från rättegångsbalken att det normala är

att syn skall hållas. Detta är föranlett av att syn på platsen för verksam-

heten ofta kan ge nyttiga upplysningar om den tilltänkta verksamheten.

Vid t.ex. byggande i vatten är det svårt att få en fullständig bild av den

tilltänkta verksamheten utan syn.

19 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en

åtgärd enligt 11 kap. 22 § och synpunkter i anledning av utlåtande om

verksamheten enligt 12 § skall framställas skriftligen eller muntligen

senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa senare

framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av

iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit

under huvudförhandlingen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när yrkanden om ersättning till

följd av vattenverksamhet och synpunkter på sakkunnigutlåtande senast

skall vara framställda.

Huvudförhandlingen bör som regel vara avgörande för när yrkanden

och synpunkter senast skall vara framställda. Framställs ett yrkande först

efter det huvudförhandlingen avslutats kan domstolen därför avvisa det.

20 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon

annan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har

framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna

åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas

innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i samma

skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de

ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte

deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet tas upp till ny

huvudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning

behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det

tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet.

Paragrafen innehåller några från rättegångsbalken avvikande regler i

fråga om huvudförhandlingen.

Vid en huvudförhandling som följer rättegångsbalkens regler skall

normalt allt behandlas i detalj för att det skall få läggas till grund för

domen. I större ansökningsmål enligt balken kan det skriftliga materialet

vara mycket omfattande. Att i detalj redogöra för allt material vid

huvudförhandlingen i ett ansökningsmål skulle ta för lång tid.

Enligt paragrafens första stycke är det därför tillräckligt att parterna

åberopar skrifterna och att en mera översiktlig redogörelse sker av

innehållet i dem.

Andra stycket handlar om att skjuta upp huvudförhandlingar.

Eventuella kompletteringar i ansökningsmål tar ofta betydligt längre tid

än eventuella kompletteringar i mål enligt rättegångsbalken.

Bevisomedelbarhet är normalt inte av samma vikt i ett ansökningsmål

som i ett mål enligt rättegångsbalken. I paragrafen anges således att det

är möjligt att utan bestämd tidsbegränsning fortsätta en avbruten

huvudförhandling i ett ansökningsmål. En avbruten huvudförhandling

bör, trots avsaknaden av tidsbegränsning, fortsätta så snart som möjligt.

21 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid

syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna

innehåller.

Domen skall meddelas så snart som möjligt med hänsyn till målets art

och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl skall,

om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter

det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att

underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom

att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare

som har förordnats.

Paragrafens bestämmelser i första stycket avviker från rättegångsbalkens

bestämmelser i 17 kap. enligt vilka domen om huvudförhandling hållits

skall grundas på vad som förekommit vid denna. De avvikande

bestämmelserna är nödvändiga eftersom materialet i ansökningsmål ofta

består av sakkunnigutredningar, kartor och ritningar som inte i detalj kan

gås igenom vid huvudförhandlingen.

På grund av målens omfattning behövs också ofta längre tid för doms

meddelande efter huvudförhandling än de två veckor som gäller enligt

rättegångsbalken. I andra stycket anges därför att domen skall meddelas

inom två månader efter huvudförhandling, om inte synnerliga skäl för

längre tid föreligger. Hålls inte huvudförhandling gäller

rättegångsbalkens regler i 17 kap. 9 § fjärde stycket.

På grund av det ofta stora antalet sakägare kan underrättelse om

innehållet i domen enligt tredje stycket fullgöras genom att domen hålls

tillgänglig hos aktförvararen.

22 § När det på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet

anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad

den sökande har föreslagit, får miljödomstolen även för andra parter

vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att

uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre

än vad den sökande har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning

dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

Paragrafen, som överensstämmer med 13 kap. 44 § vattenlagen, ger

uttryck för den inom vattenrättsliga ersättningsrätten gällande likformig-

hetsprincipen. Paragrafen avviker från 5 kap. 25 § expropriationslagen

enligt vilken ersättning inte får bestämmas till högre belopp än den

ersättningsberättigade begärt.

23 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket

expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det

värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar

fastighetens värde.

Paragrafen motsvarar närmast 13 kap. 45 § vattenlagen. Endast

redaktionella ändringar har gjorts.

Av 31 kap. 2 § samt 5 kap. 23 § expropriationslagen framgår att

ersättning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Av detta följer att

domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av

särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall beaktas att en särskild

rättighet kan minska en fastighets värde. Om någon särskild bestämmelse

inte fanns skulle emellertid länsstyrelsen bli tvungen att för

tillämpningen av fördelningsregeln i 6 kap. 18 § tredje stycket

expropriationslagen göra en uppskattning av en fastighets värde utan

belastning av särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde och

som har sämre rätt än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En

sådan uppskattning bör lämpligen göras av miljödomstolen.

24 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en

fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området

samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighets-

bildning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen. Ett beslut om inlösen har

fastighetsbildande verkan, varför karta skall upprättas på sätt som anges i

paragrafen.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i

förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska

utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande

åtgärder samt hur betalningen skall ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan

eller andra olägenheter,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av

kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre

miljön,

8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och

återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen

kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,

vatten och andra naturresurser,

10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och

ställande av säkerhet,

11. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får

framställas,

12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap.

22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och

13. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges

den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst

tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall

ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor

av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet

och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller i första stycket en uppräkning som inte är

uttömmande. Uppräkningen är inte heller minimikrav på vad en dom i ett

ansökningsmål skall innehålla. Den är snarare att se som någon form av

minneslista. Vad domen skall den innehålla i varje enskilt mål måste

anpassas till ansökan och de frågor som denna aktualiserar i det målet.

Enligt andra stycket skall tid inom vilken tillståndsgivna arbeten för

vattenverksamhet skall utföras anges i domen. I domen kan också anges

inom vilken tid som miljöfarlig verksamhet skall ha satts igång.

Följs inte tiderna så förfaller tillståndet enligt 24 kap. 2 §.

Särskilt vid miljöfarlig verksamhet kan det ibland vara svårt för

domstolen att fastställa villkoren i minsta detalj. Tredje stycket innehåller

därför en regel om att domstolen får överlämna åt tillsynsmyndigheten att

fastställa villkor av mindre betydelse.

26 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra

frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3

eller 4 § skall prövas av regeringen.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksam-

hetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom

meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudför-

handling inte behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt

skall vila till dess domen fått laga kraft.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser att tillåtlighetsfrågan kan avgöras

av miljödomstolen genom deldom. Detta kan jämföras med att

regeringen kan meddela avgörande om verksamhetens tillåtlighet enligt

17 kap. 1, 3 och 4 §§. Att tillåtlighetsfrågan kan avgöras genom deldom

kan spara tid och pengar. Detsamma gäller tillstånd till de brådskande

arbeten som behöver genomföras. De sistnämnda frågorna bör kunna

avgöras utan huvudförhandling.

27 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig

säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till

verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till

dess erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om

skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela

provisoriska föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande

åtgärder. Om det är nödvändigt för att motverka olägenheter, skall

provisoriska föreskrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått

meddelas.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart som möjligt. Ersättning

får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts

provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som

villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk

föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga

ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som

inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om slaget av

säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som

omfattas av ett uppskovsbeslut.

Villkoren för en verksamhet enligt miljöbalken skall i regel fastställas i

samband med tillståndet. Ibland är dock verkningarna av en verksamhet

svåra att bedöma. För de miljöfarliga verksamheternas del kan det t.ex.

vara fråga om reningsteknik som är oprövad. Paragrafen innehåller

således bestämmelser om uppskov. Uppskovsbeslut bör bara meddelas då

ett verkligt behov föreligger.

Andra stycket innehåller bestämmelser till skydd för sakägarna. Den

provisoriska ersättningen eller åtgärden skall bestämmas så att sakägarna

hålls skadeslösa i avvaktan på det slutliga beslutet i ersättningsfrågan.

Enligt tredje stycket får den slutliga ersättningen inte sättas till lägre

belopp än den provisoriska ersättningen.

28 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet

till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga

kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer

säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att

utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om slaget av säkerhet gäller

2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har

meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att

betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i

verkställighet som om den hade fått laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra

stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot

domen i övrigt prövas.

Paragrafens första stycke innehåller möjlighet för domstolen om den

finner skäl till det att meddela verkställighetsförordnande. Ett skäl till

verkställighetsförordnande kan vara att arbeten måste utföras före en

snabbt annalkande vinter.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om omedelbar verkställighet

av beslut om skadeförebyggande åtgärder sedan tillstånd har meddelats.

Bestämmelsen omfattar uppskovsbeslut, andra fall då tillstånd redan

meddelats samt fall då godkännande har skett.

5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta

domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,

överklagas hos Miljööverdomstolen. Vid överklagande till

Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit

överklagat mål krävs prövningstillstånd.

Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall

miljödomstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och

innehållet i 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Paragrafen har med en redaktionell ändring utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke uppställs krav på prövningstillstånd för att

domar och beslut av miljödomstol som först prövats av en förvaltnings-

myndighet eller kommun skall prövas av Miljööverdomstolen. I mål som

prövas enligt förvaltningsprocesslagen krävs det alltså prövningstillstånd

för att målet skall prövas av Miljööverdomstolen.

Enligt andra stycket skall miljödomstolens dom eller beslut innehålla

uppgift om prövningstillstånd krävs och under vilka förutsättningar

sådant tillstånd lämnas.

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas

34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut

fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innebär att förvaltningsprocesslagens regler om

prövningstillstånd i kammarrätt tillämpas på Miljööverdomstolen i fråga

om under vilka förutsättningar sådant tillstånd skall lämnas och vad ett

sådant tillstånd omfattar.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 14 § samt i

7 kap. 21 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7

kap. 12 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet får överklagas endast i samband med överklagande av

dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

I paragrafens första mening anges när särskild talan får ske. Beslut under

handläggningen som avser provisoriska skadeförebyggande åtgärder

eller markavvattningssakkunnig får överklagas särskilt.

Beslut under handläggningen om inhibition enligt 7 kap. 12 § andra

stycket lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får dock

inte överklagas särskilt. Detta beror på att någon åtgärd inte får vidtas.

Vid sådant förhållande finns det inte något skäl för att tillåta särskild

klagan.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera

ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna

skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid

denna skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av

teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens

dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över

utredningen. Detta gäller dock inte om utredningen i endast oväsentlig

utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

Angående första stycket, se 22 kap. 13 §.

Andra stycket behövs eftersom mål i Miljööverdomstolen kan avgöras

på handlingarna. Utredning som inte tillför något nytt behöver dock

parterna inte beredas tillfälle att yttra sig över.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har

utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får

Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med

motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas

till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt

utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos

aktförvararen eller aktförvararna,

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om

de inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstid-

ningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen

inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som

Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödom-

stolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning

anses ha skett.

Miljööverdomstolen får i likhet med miljödomstolen använda kungörelse

istället för delgivning. Anledningen till detta är att det kan röra sig om ett

stort antal sakägare och att alla sakägare kanske inte är kända av

domstolen.

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av Miljööver-

domstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning, om en

sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och

motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning, skall

dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööver-

domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite

eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får före-

läggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 §

utan skall delges med parten.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 69 § vattenlagen.

Paragrafens första stycke innebär att det inte finns någon absolut rätt

till huvudförhandling eller muntlig handläggning. Huvudförhandling

eller muntlig handläggning behöver inte hållas i samma utsträckning i

överrätt som i underrätt.

Det kan många gånger vara lämpligt att ledamot av domstolen

framlägger utredning. I andra stycket anges det därför att domstolen

bestämmer i denna fråga.

Av rättssäkerhetsskäl räcker det enligt paragrafens tredje stycke inte att

part genom kungörelse delges föreläggande om vite eller annan påföljd.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål

i övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23-28 §§ samt 7 kap. 5 och 7 §§

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som

meddelats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit

laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

I andra meningen anges att Miljööverdomstolen kan förordna om

omedelbar verkställighet av miljödomstolens tillståndsdom. Detta kan få

praktisk betydelse om handläggningen av ett överklagat mål skulle dra ut

på tiden. Förordnandet bör vara betingat av praktiska skäl som att

brådskande arbeten måste utföras.

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljödomstolens domar och beslut i mål som i första instans har

prövats av en kommun eller en förvalningsmyndighet får inte överklagas.

Paragrafen innebär att Miljööverdomstolen är sista instans i mål och

ärenden som i första instans prövats av kommun eller

förvaltningsmyndighet. Anledningen till detta utvecklas i avsnitt 4.22.1.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är

föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om

rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

Paragrafen innebär att rättegångsbalken är tillämplig utom i fall som

regleras i andra stycket. Prövningstillstånd krävs alltså enligt 54 kap. 9 §

rättegångsbalken.

5.1.24 24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål

enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en

verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft,

gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen

eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig

verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av

9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats

av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenan-

läggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av

detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 § denna balk

eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13-17 §§ lagen med särskilda bestämmelser

om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med

ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet

förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande

förelägganden eller förbud enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller

åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan

som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

Enligt första stycket första meningen gäller en lagakraftvunnen dom i ett

ansökningsmål mot alla såvitt avser frågor som har prövats i domen eller

beslutet. Detsamma gäller för beslut som länsstyrelse eller kommun

meddelat i ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet med stöd av

9 kap. 8 § och för beslut som länsstyrelse meddelat i frågor om tillstånd

till markavvattning.

Den materiella rättskraften hos en dom i ett ansökningsmål är alltså en

annan än den hos en tvistemålsdom i ett dispositivt mål enligt

rättegångsbalken. Sådana domar har i dispositiva mål enligt 17 kap. 11 §

rättegångsbalken giltighet endast mellan parterna i målet. Det har också

den betydelsen att 17 kap. 3 § rättegångsbalken inte är tillämplig på

själva tillståndsfrågan. Miljödomstol har i stället

officialprövningsskyldighet i fråga om tillstånd skall beviljas eller inte.

En lagakraftvunnen dom om tillstånd i ett ansökningsmål innebär att

alla som har kunnat föra talan i målet blir bundna av domen. Detta gäller

även om någon inte har blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller

fört talan i målet. Domen kan alltså inte på ordinär väg rivas upp på talan

av någon enskild sakägare. Inte heller med avseende på allmänna

intressen kan tillståndet i ordinär väg rubbas. I fjärde och femte

meningen erinras dock om de möjligheter som ges att ändra och återkalla

samt förbjuda fortsatt verksamhet. Att så kan ske inskränker alltså

rättskraften.

Dessutom finns möjligheter att angripa domen med extraordinära

rättsmedel enligt rättegångsbalken, dvs. begäran om resning eller

återställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs

eller ändras enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel, blir dess

rättskraftsverkan i motsvarande utsträckning inskränkt. Sålunda kan t.ex.

en skadelidande sakägare, som inte har blivit i vederbörlig ordning kallad

i målet och som inte heller har fört talan i detta, anföra domvillobesvär

med påföljd att domen inte gäller ersättning såvitt avser den sakägaren.

Vad nu sagts gäller också beträffande företrädare för sådana allmänna

intressen som är av beskaffenhet att de skall bedömas i ansöknings-

målet. Prövningen enligt miljöbalken ersätter emellertid inte till-

ståndsprövningen enligt annan lagstiftning, t.ex. bygglovsprövning enligt

plan- och bygglagen.

Miljödomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter

enligt t.ex. brand- eller arbetsmiljölagstiftningen. Inte heller

räddningstjänsten omfattas. Tillståndsbeslutet kommer att ha rättskraft

endast i de frågor som beslutet omfattar. Det bör således även

fortsättningsvis vara möjligt för hälsoskyddsmyndigheterna och/eller

kemikaliemyndigheterna att ingripa med stöd av de allmänna

hänsynsreglerna eller de särskilda reglerna om kemikalier och

hälsoskydd i frågor som inte har blivit föremål för prövning av

tillståndsmyndigheten.

Reglerna i balken om tillsyn bör ge tillsynsmyndigheterna rätt att

ingripa med förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att balkens

föreskrifter och vad som kan följa av dem skall iakttas. Detta är viktigt

att slå fast.

Vid tillståndsgiven verksamhet innebär ofta bestämmelserna om

tillståndsbeslutets rättsverkan dock att hänsynsreglerna inte behöver

iakttas i vidare mån än som följer av tillståndet.

Det är således av stor vikt att alla begränsningar och villkor skrivs in i

tillståndet och att detta görs tydligt.

Tillståndet ger alltså en trygghet. Den tillståndshavare som följer

villkoren behöver normalt inte frukta att det allmänna ställer ytterligare

krav med stöd av hänsynsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana

frågor som har prövats vid tillståndsgivningen.

Det bör betonas att det genom tillståndsdomen inte avgörs frågor om

äganderätten till de mark- och vattenområden som tas i anspråk för

verksamheten. Även om det antagande som miljödomstolen har utgått

ifrån är oriktigt, kan något yrkande om utrivning eller ändring av

byggnaden eller annan inskränkning inte framställas i miljömålet av den

rätte ägaren eller någon annan. I de fall då rätten att utföra företaget

enligt tillståndsdomen är förenad med en fastighet, kan emellertid

tillståndshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan

har vunnit rätt till fastigheten, varvid bl.a. ersättningsreglerna i 5 kap.

jordabalken om verkan av att fast egendom frånvinns någon efter klander

m.m. kan bli tillämpliga. I jordabalken finns emellertid också regler om

hävd till fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv på grund av

inskrivning m.m. (18 kap.)

Enligt första stycket tredje meningen innefattar ett tillstånd att uppföra

en vattenanläggning rätt att bibehålla anläggningen. Denna bestämmelse

behövs med hänsyn till andra bestämmelser i miljöbalken, t.ex. reglerna

om återkallelse i 3 § detta kapitel.

I första stycket fjärde och femte meningen anges viktiga

inskränkningar i domens rättskraft. Det hänvisas till 2 kap. 10 § samt

7 kap. 13-17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet om skyldighet att avstå vatten vid torka m.m., 7 kap.

20 § om föreskrifter för ett miljöskyddsområde, 7 kap. 22 § om

föreskrifter för ett vattenskyddsområde, 9 kap. 5 § om generella

föreskrifter, 10 kap. 12 § om inskränkningar i markanvändningen, 26

kap. 9 § fjärde stycket om brådskande förelägganden och förbud som är

nödvändiga till följd av särskilda omständigheter samt till

bestämmelserna i det följande i detta kapitel om omprövning och

återkallelse m.m.

Den omständigheten att ett tillstånd föreligger hindrar naturligtvis inte

att tillståndet och därmed förenade rättigheter får vika helt eller delvis till

följd av tvångsförfoganden enligt balken eller expropriationslagen. I

likhet med för annan egendom gäller expropriationslagen och

tvångsförfoganden även för tillstånd.

Enligt andra stycket gäller samma rättskraftsregler för tillstånd som för

ett godkännande av ändrings- eller lagningsarbeten avseende

vattenanläggningar. Det finns inte skäl att ha andra rättskraftsregler för

godkännanden.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de

bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller

tillståndsbeslutet i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda

eller den tid inom vilken igångsättning skall ha skett.

Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet

eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan

tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillstånds-

myndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är

skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden

har gått ut.

Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven tid

inom vilken arbeten skall vara utförda för en vattenverksamhet eller den

tid inom vilken igångsättande av en miljöfarlig verksamhet skall ha skett

inte iakttas. Miljödomstolen skall enligt 22 kap. 25 § andra stycket alltid

ange dessa tider. Bestämmelsen har utformats så att tillståndet förfaller i

sin helhet. En arbetstid får dock anses iakttagen, om endast obetydliga

delar återstår att utföra.

Verkan av att tillståndet till en vattenverksamhet förfaller även

beträffande redan utförda delar av verksamheten blir att de med

tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur förfaller medan

egendom som har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer

tillståndshavaren. I 26 kap. 10 och 14 §§ ges länsstyrelsen möjlighet att

vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en anläggning som kan

skada allmänna eller enskilda intressen. Handräckning kan också

meddelas enligt 26 kap. 17 §.

Enligt andra stycket kan tiden förlängas med högst tio år. Frågan

handläggs som ansökningsmål (21 kap. 1 § första stycket punkt 5). Som

giltigt skäl har i vattenpraxis brukat godtas svårigheter att utverka

erforderliga tillstånd eller få fram arbetsmaskiner eller personal.

Synnerliga olägenheter kan i allmänhet antas uppstå om en

vattenverksamhet har utförts till en del. Motparters intressen måste

beaktas.

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens

eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter

med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har

vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller

underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen,

godkännandet eller villkoren,

2. när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för

verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av

ringa betydelse,

3. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit

någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när

verksamheten eller åtgärden tilläts,

4. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit

sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte

får bedrivas,

5. om verksamheten slutligt har upphört,

6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7. om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-

medlemskapet,

8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats,

eller

9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats

under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer

att utnyttjas.

Miljödomstolen får om tillståndet avser verksamhet vid en

vattenanläggning eller i fall som avses i första stycket 8 eller 9 återkalla

rätten att bibehålla en vattenanläggning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när återkallelse av tillstånd får

ske samt förbud mot fortsatt verksamhet får meddelas. Reglerna bör så

långt möjligt vara desamma för de olika verksamheter som kan

förekomma enligt miljöbalken. Särreglering har dock skett beträffande

vattenanläggningar och tillstånd som inte utnyttjas och kan påverka

vattenförhållandena i punkterna 8 och 9.

Med oriktiga uppgifter i första punkten avses även ofullständiga

uppgifter. Tillstånd bör återkallas vid vilseledande. Det kan dock

undantagsvis vara tillräckligt att omprövning sker av villkoren eller

tillståndet enligt 5 § första stycket tredje punkten.

Enligt andra punkten kan återkallelse ske om tillstånd, dispens,

godkännande eller villkor som gäller för tillståndet inte följs. Obetydliga

överträdelser skall inte medföra en sådan påföljd. Dessutom bör andra

sätt att åstadkomma rättelse först prövas. Således bör förelägganden om

rättelse enligt 26 kap. 9 § först ges.

Omprövning enligt 5 § första stycket fjärde punkten kan ibland också

vara tillräckligt. Att det anges att även underlåtenhet att följa själva

tillståndet, dispensen eller godkännandet kan leda till påföljd är föranlett

av att det i nuvarande koncessionsnämndspraxis förekommit att

överträdelse av i tillståndet angiven produktionsmängd inte ansetts vara

villkorsbrott.

Tredje punkten motsvarar närmast 23 § första stycket tredje punkten

miljöskyddslagen. I första hand skall möjligheterna till omprövning

enligt 5 § första stycket femte punkten användas. Vid svårare olägen-

heter, som inte kan avhjälpas genom villkorsändring, kan återkallelse ske

eller förbud mot fortsatt verksamhet meddelas.

I fjärde punkten - som utformats i enlighet med Lagrådets förslag -

anges det att om stoppregeln blir tillämplig kan fortsatt verksamhet

förbjudas eller återkallelse ske. Beträffande innebörden av stoppregeln

hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 9 §.

Det finns i enlighet med punkten 5 inte skäl att låta tillstånd, dispens,

eller godkännande gälla som avser en verksamhet som har slutligt

upphört. Har t.ex. en verksamhet övergivits kan tillståndet återkallas och

fortsatt verksamhet förbjudas. Detsamma gäller enligt punkten 6 om ett

nytt tillstånd ersatt ett tidigare tillstånd. Detta gäller på motsvarande sätt

för dispens eller godkännande även om det inte uttryckligen anges i

punkten.

Punkten 7 är en nödvändig följd av medlemskapet i EU. Om EU t.ex.

förbjuder användningen av ett bekämpningsmedel måste Sverige kunna

återkalla ett av svenska myndigheter tidigare givet godkännande.

Enligt punkten 8 kan allvarlig försummelse av underhållet av en vat-

tenanläggning föranleda påföljd. Det är viktigt att vattenanläggningar

underhålls. Detta gäller särskilt dammar som om de brister kan orsaka

stora skador.

Enligt punkten 9 kan ett tillstånd återkallas även när ett tillstånd att

inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och

det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. Hänsyn får

tas till omständigheterna i det enskilda fallet när det gäller att bedöma hur

lång tid som skall ha förflutit för att återkallelse skall kunna ske.

Avgörande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra

intressen, som är beroende av samma vattentillgång och av att osäkerhet

råder beträffande de gällande rättsförhållandena. Punkten är först och

främst tillämplig då ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena, t.ex.

ett dämnings- eller regleringstillstånd, börjat utnyttjas men verksamheten

läggs ner och sedan inte återupptas under en längre tid. Det är också

tillämpligt då tillståndshavaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Under

löpande arbetstid kan dock återkallelse inte ske.

En återkallelse av ett tillstånd innebär inte att tillstånd till en

vattenanläggning som ingår i verksamheten automatiskt förverkas. I

andra stycket föreskrivs därför att rätten att bibehålla en

vattenanläggning får återkallas. Av 4 § framgår att ett sådant beslut skall

kombineras med åläggande att riva ut vattenanläggningen om inte någon

annan övertar ansvaret för den.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som

avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är

ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de

åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom

utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge

någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för

allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut

anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får

också meddela förordnande enligt 11 kap. 20 §. Då äger 11 kap. 20 §

fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

Angående första stycket, se kommentaren till tredje paragrafen andra

stycket.

Enligt andra stycket kan domstolen bestämma att skyldigheten att

underhålla anläggningen skall övergå på någon annan. Då gäller

bestämmelsen i 11 kap. 20 §. Fastighetsägare som skadas genom

anläggningen, staten, kommun eller vattenförbund kan få ta över

underhållsskyldigheten. Om underhållet övertas av fastighetsägare gäller

också 11 kap. 21 §. Om den som övertagit underhållsskyldigheten vill

använda anläggningen för en vattenverksamhet måste han söka tillstånd

till detta.

5 § I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får

tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelse om

tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om

verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra

bestämmelser eller meddela nya sådana.

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller

den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap

i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer,

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten

genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av

betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har

följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon

betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan

uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning

av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre

förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett

område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap.

4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som

har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt

6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet är mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga

kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar

sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ

påverkan på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den

i första meningen angivna tiden.

I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om

andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter

för framtiden.

Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så

ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre

kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Ingressen till första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag. Att bryta mot bestämmelse om tillåten produktionsmängd har i

Koncessionsnämndspraxis inte ansetts vara villkorsbrott. Eftersom ett

sådant förfarande bör kunna föranleda omprövning har ingressen till

första stycket i paragrafen fått den angivna utformningen.

Dock har orden efter vad som är skäligt utgått eftersom 2 kap. 7 §

skall tillämpas på bedömningen av vilken produktionsmängd och vilka

villkor som skall gälla för verksamheten.

För vattenverksamhet bestämmer vattendomstolen idag i domen en tid

för omprövning av villkoren på 10-30 år (15 kap. 3 § vattenlagen).

Villkoren för vattenverksamhet kommer i likhet med villkoren för

miljöfarlig verksamhet att enligt första punkten kunna omprövas efter tio

år. Det förtjänar att påpekas att det inte är fråga om någon obligatorisk

omprövning efter tio år. Tillräckliga skäl saknas att särbehandla

vattenverksamhet som sådan. Det bör istället vara verkningarna av en

verksamhet som skall ligga till grund för om omprövning skall ske.

Enligt första stycket andra punkten kan omprövning ske om

verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds. I författningskommentaren till 5 kap. 3 och

4 §§ ges närmare anvisningar om tillämpningen av

miljökvalitetsnormerna.

Första stycket tredje, fjärde och femte punkterna kommenteras närmare

i kommentaren till 3 § första till tredje punkten.

Av sjätte punkten följer att omprövning kan ske också när för-

hållandena i den miljö som omger verksamheten har ändrats väsentligt.

Innebörden är att alla förhållanden i omgivningen som har ändrats

väsentligt och som medför att störningarna eller påverkan från viss

verksamhet för framtiden inte bör tålas i samma utsträckning som

tidigare kan utgöra grund för omprövning. Läget kan vara det att det efter

tillståndsbeslutet för en verksamhet tillkommit utsläpp från andra

industrier eller anläggningar i samma vatten- eller luftområde. Med

hänsyn till detta kan riskerna för människors hälsa och för miljön ha ökat

på grund av att mängden föroreningar ökat eller på grund av att effekten

av föroreningarna har blivit kraftigare genom samverkan mellan olika

förorenande ämnen (s.k. synergism). Det kan vidare förhålla sig så att

den omgivande miljön efter tillståndsbeslutet har blivit känsligare för

störningar eller påverkan från verksamheten. Det kan också vara fråga

om faktiska förändringar av vattenförhållandena. Det kan t.ex. ha

tillkommit nya vatten eller avloppsföretag som förändrat

vattensituationen.

Sjunde punkten handlar om ny process- eller reningsteknik. Att

tekniken angetts som ny betyder inte att den skall vara ny i den

bemärkelsen att den har uppfunnits först efter det att tillstånd meddelats.

Tekniken kan mycket väl ha varit känd när tillstånd meddelades. Den kan

ha varit för outvecklad eller för dyr för att användas. Vid omprövningen

kan bedömningen vara en annan. Stor vikt bör fästas vid kostnaderna

inom aktuell bransch för övergången till den nya tekniken och till den tid

som behövs för övergången.

Åttonde punkten är avsedd att kunna tillämpas när ny teknik kan

användas för kontrollen av verksamheten, antingen så att en effektivare

kontroll kan erhållas genom att en annan parameter mäts än förut eller

genom att annan mätutrustning används, varigenom det kan upptäckas

nya störningskällor som bör åtgärdas. I fråga om innebörden av att

tekniken skall vara ny gäller detsamma som enligt punkten 7.

Förbud enligt 9 kap. 4 § om utsläpp av avloppsvatten och uppläggning

av fasta ämnen bör kunna utgöra grund för omprövning. Nionde punkten

anger detta.

Omprövning av villkoren kan enligt tionde punkten ske för att förbättra

en anläggnings säkerhet.

Anledning till omprövning enligt elfte punkten kan antingen vara att

den tidigare föreskriften har varit olämplig redan från början eller att

ändrade förhållanden senare inträffat i vattenområdet. Vid ompröv-

ningen kan en årlig avgift enligt 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet fastställas eller ändras. Innebär de

ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten

eller fallhöjd eller en inskränkning i ett regleringstillstånd, är han enligt

31 kap. 23 § berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del

denna överstiger en viss andel som miljödomstolen bestämt i tillstånds-

domen. För någon annan förlust eller kostnad har tillståndshavaren inte

rätt till ersättning.

Andra stycket motsvarar i sak 18 § fjärde stycket naturvårdslagen. Skäl

saknas att inte behålla dessa strängare regler för täkter.

Tredje stycket innebär att det är möjligt att i de fall en verksamhet har

upphört meddela de förelägganden som behövs, t.ex. i fråga om

efterbehandling.

Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I

omprövningsfall är det redan fastslaget att verksamheten får bedrivas.

Miljödomstolen bör därför inte i dessa fall meddela så ingripande

föreskrifter eller villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller

avsevärt försvåras. Med avsevärt försvåras förstås mycket ingripande

föreskrifter eller villkor som är att nästan likställa med att verksamheten

inte längre kan bedrivas. För att återkallelse eller förbud mot att fortsätta

att bedriva verksamhet skall meddelas måste någon av förutsättningarna i

3 § detta kapitel vara uppfylld.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter

enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för

en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna

omprövas.

En förutsättning för att villkor skall kunna fastställas för två eller flera

verksamheter med tillämpning av 16 kap. 8 § måste vara att tillstånden

kan utformas på sådant sätt att verksamheterna genom villkor i

tillståndsbesluten blir formellt bundna av den samverkan de ingått i.

Detta förutsätter att villkoren för samtliga berörda företag prövas

samtidigt. Skulle någon av verksamheterna av någon anledning upphöra

eller annars bryta sig ur samverkan måste villkoren för samtliga

verksamheter kunna omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3 6 §§ får göras hos miljödomstol

av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan

prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den

tas upp utan någon särskild framställning.

I paragrafen anges de myndigheter som har rätt att begära omprövning

och återkallelse av tillstånd samt förbud mot fortsatt verksamhet. När

annan myndighet än domstol eller en kommun är tillståndsmyndighet

behövs det inte någon särskild framställan utan tillståndsmyndigheten

kan självmant ta upp frågan om prövning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten

upphäva eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom

eller ett tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp.

Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att

villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om

ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet

meddelades.

Det kan visa sig att villkor som fastställts vid tillståndsgivningen är

strängare än nödvänndigt eller inte behövs. Det är självfallet inte alltid

möjligt att förutse allt som kommer att hända med en verksamhet i

framtiden. Paragrafen ger därför under angivna förutsättningar möjlighet

till att upphäva eller ändra villkor på begäran av tillståndshavaren utan att

denne behöver söka nytt tillstånd på andra villkor. Villkoren kan ändras i

såväl skärpande som mildrande riktning.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns i

7 kap. 13 16 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

I paragrafen erinras om att ytterligare bestämmelser om omprövning

finns i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har

föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödom-

stolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att

regeringen har medgivit det.

Enligt paragrafen behövs regeringens medgivande för att väsentligt

avvika från villkor som regeringen har bestämt skall gälla.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i

7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

I paragrafen erinras om att lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet innehåller bestämmelser om ändrade förhållanden i

samfälligheter.

Oförutsedda olägenheter med vilthägn

12 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom

ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när

tillståndet gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande,

får tillståndet återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som

avses med tillståndet inte längre behövs.

I anslutning till denna paragraf, som motsvarar 24 a § tredje stycket

naturvårdslagen finns det skäl att uppmärksamma följande. När tillstånd

till vilthägn prövas skall enligt 12 kap. 11 § behovet av skydd för

friluftslivet och naturmiljön beaktas. Länsstyrelsen kan således bl.a.

föreskriva att passager skall ordnas. Följaktligen bör stängselgenombrott

enligt 26 kap. 11 § inte vara möjligt beträffande vilthägn som har

tillståndsprövats. Har ägaren uppfört vilthägn utan vederbörligt tillstånd,

är det sannolikt mera praktiskt att tillsynsmyndigheten vidtar åtgärder

med stöd av den centrala tillsynsbestämmelsen i 26 kap. 9 §. Det som nu

har sagts utesluter dock inte att fall kan förekomma då regeln om

stängselgenombrott blir tillämplig även beträffande vilthägn, t.ex. om

hägnet är av äldre datum och inte omfattas av naturvårdslagens eller

miljöbalkens regler.

Oförutsedda skador

13 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts

i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte

förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den

skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt

intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens

bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att

medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för

tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador.

I fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till

prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid,

högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden

räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken

arbetena skall vara utförda.

Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock

aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk

enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar närmast 15 kap. 17 § vattenlagen. Den sakliga

ändring som har gjorts är att även länsstyrelsen och Naturvårdsverket får

föra talan i fråga om allmänna intressen.

Paragrafen innebär en inskränkning av tillståndets rättskraft. För att

paragrafen skall vara tillämplig skall det röra sig om en missbedömning i

fråga om de faktiska verkningarna av en vattenverksamhet. En

oförutsedd skada skall alltså anses föreligga om domstolen förbisett att

en skada kunde uppkomma eller missbedömt omfattningen av den. Att

tillstånd till att ta anläggning för bortledande av grundvatten ur bruk inte

omfattas av paragrafen framgår av 11 kap. 22 §.

Anspråk enligt andra stycket får framställas såväl av enskilda sakägare

som av företrädare för allmänna intressen.

Parterna kan genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande

oförutsedda skador. En sakägare kan alltså avstå från rätten till ersättning

för oförutsedda skador.

Ett exempel på oförutsedd skada är erosionsskador. Dessa kan ofta inte

förutses eller bedömas omfattningen av.

Domstolen skall bestämma tiden till mellan fem och tjugo år. Så lång

tid som tjugo år bör utgöra ett undantag.

14 § Framställan som avses i 13 § skall vara skriftlig och ges in till

miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshava-

ren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för

framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om

förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 8 12 §§ lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 §

samt 28 § andra och tredje stycket.

Anspråk på oförutsedd skada kan framställas redan innan tiden för

anmälan utgått.

5.1.25 25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte

rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

Första paragrafen innebär att rättegångskostnadsersättningar inte kommer

att betalas i mål om utövande av miljöfarlig verksamhet. En anledning till

detta är den vida sakägarkretsen vid luftföroreningar. Det skulle därför

komma att föra för långt att ålägga sökandena att på samma sätt som i

mål om vattenverksamhet enligt nästföljande paragraf stå för samtliga

kostnader.

2 § I ansökningsmål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i

andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall

sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid

miljödomstolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för

markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte

för kostnader i länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkommit för

deltagare i samfälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har

inte rätt att erhålla ersättning för eller skyldighet att betala

rättegångskostnader.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen

skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de

kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden

har klagat.

Paragrafens första meningen innehåller huvudregeln om kost-

nadsansvaret i mål om vattenverksamhet. Innebörden är att sökanden

skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader.

Vilka kostnader som ersätts framgår av 18 kap. 8 § rättegångsbalken,

som också innehåller en bestämmelse om rätt till ränta på kostnadsersätt-

ningen. Avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan

göras med stöd av 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som innebär att en

motpart till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han

förorsakat genom försumlig processföring m.m. Regeln om

kostnadsansvaret i ansökningsmål om vattenverksamhet gäller också i de

fall att målet enligt 21 kap. 1 § andra stycket skall handläggas som ett

stämningsmål. När det talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas

att, om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till

verksamheten har getts, t.ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa

frågor enligt 22 kap. 27 §, den som innehar tillståndet kan vara en annan

än den som ansökte om tillståndet. Ett exempel är att den samfällighet

som deltagarna i en regleringsverksamhet bildar förfogar över meddelat

tillstånd. I sådana fall måste vad som i paragrafen sägs om sökanden

anses gälla tillståndshavaren. Det bör framhållas att reglerna också blir

tillämpliga i fråga om anspråk på oförutsedd skada. Genom en anmälan

av sådant anspråk anhängiggörs inget nytt mål, utan prövningen sker

inom ramen för det ursprungliga ansökningsmålet.

Första stycket andra meningen innehåller en specialregel för

ansökningsmål som innefattar bildandet av vattenrättsliga samfälligheter.

Sökandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt be-

stämmelsen inte deltagare i samfälligheten.

Enligt sista meningen kommer organisationer enligt 16 kap. 13 § inte

att ha vare sig rätt eller skyldighet till kostnadsersättning.

Andra stycket innebär att en sakägare som klagar till högre rätt får stå

för sina egna kostnader, om han förlorar, men att han inte kan åläggas att

betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 §

rättegångsbalken. Bestämmelsen är tillämplig inte bara vid klagan i

huvudsaken utan också då något beslut under rättegången överklagas.

3 § I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller

omprövning enligt 24 kap. 3 6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina

kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser

omprövning för att tillgodose allmänna intressen skall den myndighet

som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid

miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än

tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 §

första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10

omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall dock

tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och

länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

Vid omprövning m.m. enligt 24 kap. 3 6 §§ samt 7 kap. 15 § lagen

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är det Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet, länsstyrelse eller tillståndshavare som är sökande.

Paragrafen avser endast dessa typer av mål.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i

samfälligheter enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller

kostnadsfördelningen eller enligt 7 kap. 18 § samma lag skall varje part

svara för sina kostnader.

Omprövningar enligt 7 kap. 17 § lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet kan i vissa fall avse endast förhållandena mellan

deltagarna i en samfällighet. Detta gäller alltid omprövningar enligt 18 §

samma lag. Vid sådana omprövningar skall enligt tredje meningen i den

paragrafen varje part svara för sina rättegångskostnader.

5 § Bestämmelserna i 2 4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6

eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet får

efter vad som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina

kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

Enligt andra stycket kan avsteg göras från huvudregeln om sökandens

kostnadsansvar i mål om vattenverksamhet enligt 2-4 §§.

Bestämmelsen kan tillämpas i alla instanser. Som exempel på fall då

stadgandet bör kunna tillämpas kan nämnas att sakägare tvistar om

fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel

inte något eget intresse att bevaka i tvister som enbart gäller fördelningen

av beloppet. Bestämmelsen kan tillämpas också i andra fall där avvikelse

från huvudregeln framstår som motiverad.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastig-

hetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående

ersättning eller inlösen men har den som väckt talan haft skälig

anledning att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen

förordna att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren

av särskild rätt för rättegångskostnader eller att vardera parten skall

svara för sina kostnader vid miljödomstolen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafen gäller generösare regler för sakägare än enligt

rättegångsbalken.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala

ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte

har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta

ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess

betalning sker.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 4 § vattenlagen.

Paragrafen innebär att miljödomstolen i särskilda avgöranden slutligt

kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägare dittills

haft.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens

kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 §

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som

i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande

eller kärande den som fullföljt talan.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att sökanden skall betala

ersättning för kostnader för kungörelser, lokaler m.m. Detta gäller även i

högre rätt. Sökanden är på begäran skyldig att betala förskott.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i

mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i

expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock

bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande

för den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som

avses i 21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har

sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter

omständigheterna förordna att vardera parten själv skall bära sin

rättegångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad

ersättning.

Första stycket motsvarar 14 § miljöskadelagen (1986:225).

Andra stycket, som har en motsvarighet i 37 § miljöskyddslagen, har

tillkommit för att förhindra oskäliga resultat.

Övriga kostnader

10 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning i mål som avses i

7 kap. 19 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet, skall sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna

i markavvattningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till

markavvattningen, skall sökanden betala de kostnader som har

uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att

betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av

dem. Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som

enligt 7 kap. 20 § nämnda lag har inletts på grund av ett beslut vid en

fastighetsreglering, skall kostnaderna anses som förrättningskostnader

vid fastighetsregleringen.

Paragrafen har motsvarighet i gällande rätt i 20 kap 8 § vattenlagen.

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt

2 kap. 9 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den

ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra stycket gäller inte om annat följer vid en

motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödom-

stolen.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 10 § vattenlagen.

Denna paragraf innebär i likhet med 2 § att sökanden eller den

ersättningsskyldige skall stå för kostnaderna.

FEMTE AVDELNINGEN

Tillsyn m.m.

5.1.26 26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk samt

föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med

stöd av balken efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken

och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt

vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information

och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål

skall kunna tillgodoses.

För att kunna uppnå miljöbalkens mål krävs en effektiv tillsyn över

miljöbalkens bestämmelser och föreskrifter, domar i ansökningsmål och

beslut som har meddelats med stöd av balken. Dels behövs kontroll i

efterhand, dels behövs förebyggande åtgärder.

Den verksamhet som tillsynsmyndigheterna bedriver genom

efterlevnadskontroll och vidtagande av åtgärder för att åstadkomma

rättelse i förekommande fall utgör myndighetsutövning.

Tillsynsmyndigheterna har inte endast en rätt till sådan

myndighetsutövning, utan det föreligger en skyldighet för

tillsynsmyndigheterna att kontrollera balkens efterlevnad och att vidta de

åtgärder som behövs.

Exempel på förebyggande åtgärder för att skapa förutsättningar för att

balkens ändamål skall kunna uppfyllas är dels rådgivning och

information i enskilda fall, dels rådgivande, utredande och uppföljande

verksamhet av mer generell karaktär som inbegriper det så kallade

miljöstrategiarbetet. Syftet är då att identifiera hälso- och miljöproblem,

utarbeta handlingsplaner och följa upp av statsmakterna beslutade

långsiktiga eller övergripande miljöpolitiska mål.

Ett säkerställande av balkens efterlevnad förutsätter att de

samordnande och de centrala tillsynsmyndigheterna genom uppföljning,

rådgivning och kontroll bistår de tillsynsmyndigheter som utövar den

direkta tillsynen med tillsynsvägledning. Sådana uppgifter ankommer

därför också på dessa tillsynsmyndigheter.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i

balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till

polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att, som ett led i tillsynen, anmäla de

överträdelser av balkens regler och andra regler som har utfärdats med

stöd av balken och som är straffbelagda till polis- eller

åklagarmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall inte själv göra någon

bedömning av om överträdelsen kan föranleda fällande dom eller om det

är ett ringa brott utan anmäla de faktiska förhållandena så snart en

straffbar överträdelse kan konstateras. Gärningens allvar, om vårdslöshet

eller uppsåt förelegat, vem som är ansvarig för överträdelsen i

straffrättslig mening och liknande bedömningar skall ske i den

efterföljande brottsutredningen.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,

andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i

enlighet med vad regeringen bestämmer.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige

bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt

9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver

tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över

avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen

bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan

tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om

kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet

som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets

materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Paragrafen första och andra stycke har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

En samordning av tillsynsbestämmelserna i en miljöbalk förutsätter att

detaljreglering av fördelningen av tillsynsansvaret sker genom särskilda

förordningar utfärdade av regeringen med stöd av balken och inte

regleras i lag.

Regeringen föreslår att den centrala och regionala tillsynen även

fortsättningsvis skall utövas av statliga tillsynsmyndigheter. I de fall

tillsynsansvar åvilar generalläkaren likställs denne med statlig

tillsynsmyndighet.

Vad gäller den lokala tillsynen föreslås att kommunerna alltid skall ha

tillsyn över viss i bestämmelsen angiven verksamhet. Denna verksamhet

omfattar den tillsyn kommunerna har idag enligt lagen om kemiska

produkter, hälsoskyddslagen och renhållningslagen samt över icke

tillståndspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Regeringen har

också, enligt paragrafens första stycke, möjlighet att förordna att

kommunen skall ansvara för annan lokal tillsyn enligt miljöbalken.

Paragrafens utformning har ändrats efter förslag från Lagrådet för att

klargöra att den tillsyn som avses i andra stycket alltid skall utövas av

kommunen och att det inte är fråga om tillsyn som regeringen med stöd

av första stycket har lagt på kommunerna. Kommunens obligatoriska

tillsynsansvar bör genom sådan förordning redan vid balkens

ikraftträdande utökas att omfatta bl.a. sådan verksamhet som idag

regleras av skötsellagen, naturvårdslagen och en del av den

tillståndspliktiga verksamheten enligt miljöskyddslagen. Därutöver skall

kommunerna, enligt tredje stycket ha möjlighet att från länsstyrelserna ta

över annan tillsyn. Hur tillsynsansvaret bör fördelas behandlas utförligare

i avsnitt 4.28.2.

Tredje stycket behandlar överlåtelse av tillsyn till en kommun. Det kan

förutses att det endast undantagsvis kan komma ifråga för en annan

myndighet än länsstyrelsen att överlåta tillsynsansvar till kommunen. Se

dock under avsnitt 4.28.3 om kemikalietillsyn. Bestämmelsen bör

däremot få stor praktisk betydelse för fördelningen av tillsynsansvaret

mellan länsstyrelserna och kommunerna. Länsstyrelsen får, om det inte

är olämpligt med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen skall

kunna utövas tillfredsställande, överlåta tillsynen i visst avseende åt en

kommun som åtar sig den.

Regeringens förslag till fördelning av tillsynsansvaret i avsnitt 4.28.2

bygger på att överlåtelse av viss verksamhet skall ske regelmässigt. Till

skillnad från idag skall överlåtelsen normalt avse grupper av

verksamheter och inte enskilda tillsynsobjekt. Tillsynsansvaret för annan

verksamhet skall överlåtas endast under vissa förutsättningar. I de fall

kommunen redan tagit över tillsynsansvaret bör detta som huvudregel

ligga kvar på kommunen. Avgörande för om övertagande skall få ske är å

ena sidan verksamhetens karaktär och hälso- och miljöpåverkan och å

andra sidan kommunens kompetens och resurser. Enligt kommunallagen

får ansvaret för driften och tillsynen av en verksamhet inte ligga på

samma nämnd. En grundläggande princip bör vara att drifts- och

tillsynsansvaret skiljs åt även på förvaltningsnivå.

Tillsynen över vissa anläggningar av särskild betydelse, t.ex.

kärnkraftsanläggningar, bör aldrig kunna överlåtas på kommunerna.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt

3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör

överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med

eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om

kommunen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en

kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen

besluta om återkallelse.

Om länsstyrelsen inte vill överlämna tillsynen skall frågan, om

kommunen begär det, hänskjutas till regeringens prövning.

Om omständigheterna föranleder det får överlåtelsen återkallas. Både

omständigheter som kan hänföras till kommunen och omständigheter

som kan hänföras till tillsynsobjekten kan föranleda återtagande. Det kan

vara fråga om en omorganisering i den kommunala förvaltningen som

gör att drifts- och tillsynsansvar inte kan skiljas åt eller nedskärningar

som leder till att erforderlig kompetens försvinner. Det kan vara

förändringar av verksamheterna som ställer särskilda krav på tillsynen

eller som har betydelse för regionala eller nationella förhållanden. Även

verksamhetens påverkan på miljön i en inte förutsedd omfattning kan

innebära att förnyade överväganden måste göras. Erfarenheten kan också

visa att tillsynen inte kan fullgöras av kommunen på det sätt som hade

förutsetts. Har regeringen beslutat om överlåtelse skall regeringen besluta

om återkallelse. Om den centrala eller regionala tillsynsmyndigheten

uppmärksammar att överlåtet tillsynsansvar bör återkallas skall de alltså

överlämna frågan till regeringen för prövning.

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelserna skall gälla även i

fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna

balks tillämpningsområde.

EG:s miljöregler är i allmänhet utformade som direktiv. Det finns dock

några EG-förordningar som avser miljöfrågor, framför allt på kemikalie-

och avfallsområdet. Förordningsform används ofta för regler som avser

export och import från tredje land.

Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller EG-förordningar direkt enligt

2 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till

Europeiska unionen och behöver inte överföras till det svenska

regelsystemet. Däremot ställs det i förordningar krav på att

medlemsstaterna skall säkerställa att de åligganden fullgörs som gäller

för enskilda enligt förordningarna. De behöriga tillsynsmyndigheterna

måste kunna utöva tillsyn för att säkerställa att enskilda fullgör sina

skyldigheter som gäller enligt EG-förordningarna. En sådan utökad

tillsynsbefogenhet måste regleras i lag. Regeringen kan sedan i

förordning ange de EG-förordningar för vilka ett tillsynsansvar skall

gälla, dvs. de EG-förordningar som rör de rättsområden som omfattas av

balken.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana

statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda

hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för

tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana

uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet

skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande

ansvar.

Det primära syftet med tillsynsmyndigheternas verksamhet är att

miljöbalkens ändamål uppfylls. För att uppnå detta krävs i vissa fall

åtgärder och aktioner som inte begränsar sig till en kommun, ett län eller

ett ansvarsområde. Det kan gälla miljötillståndet i ett vattendrag som

breder ut sig i flera kommuner, det kan gälla luftföroreningar av global

betydelse, det kan gälla en sällsynt art som inte alls bryr sig om läns-

eller kommunindelning. Exemplen är många. Det kan också handla om

samarbete med SMHI, SCB och många andra myndigheter som inte är

tillsynsmyndigheter. Det finns skäl att understryka att

tillsynsmyndigheterna och andra kommunala och statliga organ skall

samarbeta för att uppnå största möjliga kostnadseffektivitet och på bästa

sätt söka uppnå miljöbalkens syften. Samarbete skall alltså ske i den

utsträckning det främjar tillsynsverksamheten. Enligt 26 kap. 2 § skall

tillsynsmyndighet om misstanke om brott föreligger anmäla detta till

polis- eller åklagarmyndighet. Det kan i detta sammanhang inte nog

understrykas att tillsynsmyndigheter och polis- och åklagarmyndigheter

bör samordna sina resurser och samarbeta för att åstadkomma ett så

effektivt beivrande av brott mot miljön som möjligt. Vad angår det

praktiska tillsynsarbetet så bör i detta ingå att göra oanmälda

tillsynsbesök.

För att göra möjligt ett rationellt och effektivt miljöarbete måste

miljötillståndet i olika områden och i olika avseenden samt olika

åtgärders effekt följas upp. Detta bör ske inte bara lokalt utan även

övergripande på såväl regional som nationell nivå. En förutsättning för

att ett effektivt övergripande strategiskt miljöarbete skall kunna

genomföras är att de tillsynsmyndigheter som utövar den operativa

tillsynen bistår de regionala och de centrala tillsynsmyndigheterna med

den information de behöver för detta arbete. Regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafens andra stycke

att utfärda föreskrifter angående rapportering av relevanta uppgifter för

att säkerställa att detta sker på ett tillförlitligt och effektivt sätt.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att

tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt

eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta

befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun

uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i

ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24 27

och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall

tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Genom paragafens första stycke ges kommunen rätt att träffa avtal med

en annan kommun om att den senare helt eller delvis skall ombesörja

kommunens tillsynsuppgifter enligt balken. Med detta avses sådana

uppgifter som inte innefattar meddelande av beslut. Exempel på sådana

uppgifter som kan komma ifråga är inspektioner, mätningar eller andra

utredningar av betydelse för tillsynen.

I andra stycket ges kommunen rätt att delegera beslutanderätt till

anställd vid en annan kommun efter överenskommelse med den

kommunen. I detta ligger att delegation inte kan ske till någon i egenskap

av förtroendevald eller till någon som är anställd i ett företag som ägs av

kommunen. Av andra stycket framgår också de begränsningar som råder

i rätten att delegera. Vissa ärenden kan enligt kommunallagen inte

delegeras, t.ex. ärenden av principiell betydelse eller annars av större

vikt.

Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelser om anmälan till

nämnden av de beslut delegaten fattar gäller för delegation till anställd i

annan kommun enligt paragrafen.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt

någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i

tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

I miljöbalken införs en möjlighet att föreskriva att besiktning skall ske av

utförda anläggningar för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet

som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde (22 kap. 25 §). Det

bör dock understrykas att det är själva anläggningen och inte

verksamheten som är föremål för besiktningen. Tillsynsmyndighetens

möjlighet att förordna om utredning av verksamheten och dess

verkningar regleras i 26 kap. 22 §.

Besiktning av en anläggning utförs i vissa fall lämpligast av någon som

har särskild kompetens av relevans för den särskilda anläggningen.

Tillsynsmyndigheten, som förordnar besiktningsman, bör i sådana fall,

efter samråd med sakkunniga organ, kunna uppdra åt någon som har

erforderlig kompetens, oavsett om denne är anställd vid en

tillsynsmyndighet, att utföra besiktningen. Ett sådant uppdrag bör vara

klart avgränsat.

Det ankommer på verksamhetsutövaren att anmäla till

tillsynsmyndigheten när anläggningen är klar att besiktas.

Verksamhetsutövaren svarar för kostnaden för besiktningen.

Tillsynsmyndigheten bestämmer ersättningens storlek. Det är

tillsynsmyndighetens skyldighet att minimera kostnaden varför

upphandling bör ske vid varje tillfälle besiktning skall ske.

Förelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som

behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd,

villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall

efterlevas.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får

inte tillgripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om

tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en

tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden

eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig

skada på miljön uppkommer.

Paragrafen är av central betydelse för tillsynsverksamheten. Den reglerar

när en tillsynsmyndighet kan vidta åtgärder vid överträdelser i enskilda

fall. Möjligheten för tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden och

förbud blir genom bestämmelsen densamma för all verksamhet som

omfattas av miljöbalken.

En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de

förelägganden och förbud som behövs för att stadgandena i miljöbalken

eller föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som meddelats med

stöd av balken skall efterlevas.

Av 24 kap. 1 § framgår att lagakraftvunna domar och beslut som avser

tillstånd enligt balken gäller mot alla såvitt avser frågor som har prövats i

domen eller beslutet. Detta innebär att vad gäller tillståndsgiven

verksamhet är det de i tillståndsbeslutet angivna villkoren som närmare

beskriver vad som åligger verksamhetsutövaren i olika avseenden.

Beträffande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen kan i

princip inte ytterligare krav ställas på verksamhetsutövaren med

hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Förelägganden kan

komma ifråga endast om domen eller beslutet åsidosätts. I de fall villkor i

domar eller beslut är utformade som gränsvärden eller andra

målangivelser utan att det ställs krav på att någon särskild metod eller

teknik skall användas för att uppfylla villkoren, kan ett föreläggande

hänföra sig till det angivna gränsvärdet eller målangivelsen. Det

ankommer enligt 2 kap. 1 § alltid på verksamhetsutövaren att visa att de

åtgärder som behövs har vidtagits. Det är således i dessa fall inte

tillsynsmyndighetens skyldighet att i föreläggandet ange vilken teknik

som skall användas för att villkoret skall uppfyllas. Även ett sådant

föreläggande skall kunna förenas med vite enligt 14 §.

Undantag från regeln att vad som kan krävas beträffande en

tillståndsprövad verksamhet begränsar sig till tillståndets villkor kan

emellertid göras om risk finns för att ohälsa eller allvarlig skada på

miljön uppkommer.

Det förtjänar att även i detta sammanhang påpekas att dispens från

förbud inte är att jämställa med tillstånd. Ett sådant dispensbesluts rätts-

kraft begränsar sig till den åtgärd det avser och medför således inte

befrielse från vad som följer av miljöbalken i övrigt. De allmänna

hänsynsreglerna t.ex., skall tillämpas vid utförandet av den aktuella

åtgärden.

Vad gäller sådana frågor som faller under miljöbalkens

tillämpningsområde, men som inte har varit föremål för bedömning vid

prövningen av en i och för sig tillståndspliktig verksamhet, kan

tillsynsmyndigheten däremot grunda beslut om föreläggande direkt på

balkens regler. Detta gäller t.ex. vid åsidosättande av de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap.

Var och en är bunden av de allmänna hänsynsreglerna om det inte

särskilt anges att regeln endast avser näringsverksamhet. Förelägganden

kan alltså föranledas av annat än åtgärder som vidtas i

näringsverksamhet. Med åtgärd avses i 2 kap. varje åtgärd som inte är av

försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Tillsynsmyndigheten kan agera inte bara vid direkt miljöpåverkande

överträdelser, utan även när t.ex. principen om resurshushållning eller

kretsloppsprincipen inte iakttas. I enlighet med vad som sagts ovan kan

ett föreläggande avseende resurshushållning riktas mot en tillståndsgiven

verksamhet där denna aspekt inte varit föremål för bedömning även om

verksamhetsutövaren följer de villkor som föreskrivits för verksamheten.

En del verksamheter och åtgärder som kan motverka miljöbalkens mål

och således omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde regleras i

annan lag. Miljöbalken och annan lag gäller som huvudregel parallellt. I

den mån en fråga är reglerad i särskilda avseenden i annan lag kan

föreskrivas att dessa bestämmelser skall gälla istället för miljöbalkens

regler. Tillsynsmyndigheten kan således inte ingripa med stöd av balkens

regler i sådana fall. När balkens regler gäller parallellt med annan lag för

en verksamhet kan tillsynsmyndigheten däremot naturligtvis ingripa med

stöd av balkens regler.

I praxis har hittills gjorts skillnad mellan överträdelser av

tillståndsbeslut som sådana och överträdelser av villkoren för tillstånden.

I själva tillståndsbeslutet anges regelmässigt tillåten omfattning av

verksamheten. Endast överträdelse av villkoren har ansetts kunna

föranleda att tillståndet upphävs. Denna tillämpning har knappast varit

åsyftad av lagstiftaren utan har blivit ett resultat av en otydlig utformning

av lagtexten. Detta förhållande läggs tillrätta i 24 kap. 3 och 5 §§ med

bestämmelser om bl.a. tillstånds giltighet och omprövning.

Bemyndigandet att vidta tillsynsåtgärder har formulerats för att göra det

tydligt att åtgärder kan komma ifråga oavsett i vilken del eller på vad sätt

ett tillståndsbeslut överträds.

I enlighet med principen att förorenaren betalar föreskrivs i

miljöbalken att ansvaret för verksamhetsutövaren skall kvarstå till dess

olägenheten upphört, jfr. 2 kap. 8 § och 10 kap. Det saknar betydelse om

verksamhetsutövaren inte längre driver verksamheten beroende på att

verksamheten har överlåtits eller lagts ned. Tillsynsmyndigheten kan

följaktligen meddela förelägganden mot den som bedrev verksamheten

vid olägenhetens uppkomst även om verksamheten har lagts ned eller

överlåtits vid tiden för föreläggandet. Har flera bedrivit verksamhet som

kan ha bidragit till olägenheterna ansvarar de som huvudregel solidariskt.

Även den som har förvärvat en fastighet med vetskap om att den var

förorenad eller som borde ha upptäckt detta kan bli

efterbehandlingsansvarig. Fastighetsägaren ansvarar efter

verksamhetsutövarna.

Stadgandet i 2 kap. 8 § avser ett ansvar för att skadan avhjälps. Regler

om rättelse på den felandes bekostnad finns i 26 kap. 18 §. I enlighet med

förvaltningsrättsliga traditioner bör tillsynsmyndigheten i första hand

bereda den ansvarige möjlighet att avhjälpa skadan. Vem som ansvarar

för efterbehandling, detta ansvars omfattning och hur ansvaret bör

fördelas utvecklas i avsnitt 4.15 och författningskommentaren till 10 kap.

Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis aldrig tillgripa mer ingripande

tvångsåtgärder än vad som krävs i det enskilda fallet för att åstadkomma

att balkens regler följs.

En lagstadgad möjlighet att meddela råd i vissa fall behövs inte då

rådgivning ingår i den verksamhet som ankommer på

tillsynsmyndigheterna enligt 1 §. Tillsynsmyndigheten bör själv kunna

avgöra i vilka fall det är tillräckligt att söka åstadkomma rättelse genom

råd och i vilka fall det är lämpligare att använda sig av mer ingripande

åtgärder såsom föreläggande om rättelse eller förbud.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap.

2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en

med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller

enskilda intressen.

I tillstånd till vattenverksamhet skall anges inom vilken tid anläggningen

måste genomföras. Denna tid kan sättas till högst 10 år. Hinner inte

anläggningen slutföras inom angiven tid förfaller tillståndet. I de fall

anläggningsarbetet inte har påbörjats krävs ingen ytterligare åtgärd. Det

förekommer emellertid att vissa åtgärder har utförts. Ett återställande

kan, allrahelst om viss tid har förflutit och omgivningen anpassat sig till

de vidtagna åtgärderna, medföra skador eller andra olägenheter för

enskilda och från allmän synpunkt. Hur återställningen skall genomföras

behöver därför i vissa fall regleras.

Tillsynsmyndigheten har enligt miljöbalken till uppgift att bl.a. bevaka

att villkoren i tillstånden efterlevs och att följa upp olika verksamheters

påverkan på miljön. Det faller sig naturligt att det ankommer på

tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden om utrivning i

förevarande fall. Föreläggandet måste utformas med tanke på att det kan

krävas tillstånd till utrivningen.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett

område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område

att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att

allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som

omfattas av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga

allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det.

Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt

när det gäller diken.

Med hänsyn till att det inte går att generellt ange i vilka fall ett stängsel

eller dike måste utföras så att det blir möjligt att passera, bemyndigas

tillsynsmyndigheten att i enskilda fall meddela föreläggande om detta.

Tillsynsmyndigheten skall i sitt beslut beakta gällande lag, sedvanerätt

och de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i

denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet

som uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad,

anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap.,

får en tillsynsmyndighet ge ett sådant föreläggande mot en ny ägare eller

tomträttshavare, om det är skäligt.

I paragrafen regleras bl.a. en ny ägares eller tomträttshavares ansvar för

att vidta rättelse vid överträdelser av förbud eller förskrifter beträffande

nationalpark, naturreservat, vattenskyddsområde, kulturreservat,

naturminne, strandskydd, biotopskydd eller annat skydd för växt- och

djurlivet, täkt eller vilthägn som skett under en tidigare ägares eller

tomträttshavares innehav. Enligt bestämmelsen får tillsynsmyndighetens

föreläggande om åtgärder riktas mot den nye ägaren eller

tomträttshavaren. Det är inte en förutsättning att det är den tidigare

innehavaren som har begått överträdelsen.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en

fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller

mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller

nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga den

tidigare ägaren eller nyttjanderättshavaren, att utan dröjsmål lämna

uppgift om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och

adress.

Paragrafens syfte är att göra ett snabbt ingripande mot ny ägare eller

nyttjanderättshavare möjligt, om rättelse inte har skett i enlighet med

tidigare föreläggande. Det är inte meningen att den nye ägaren eller

nyttjanderättshavaren skall vara skydlig att utföra några egna

undersökningar utan skyldigheten begränsar sig till att lämna de

uppgifter om namn och adress som har erhållits vid överlåtelsen.

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Användning av vite förutsätter stöd i lag. Bestämmelser om

vitesföreläggandes adressat, beräkning av storlek, utformning och

utdömande finns i lagen (1985:206) om viten. Viteshotet tvingar fram

konkreta lösningar och verkar vanligtvis snabbare än straffsanktioner. De

problem som förekommer hänger i regel samman med de långa

handläggningstiderna vid överklagande av vitesbeslutet. Det har

förekommit att möjligheten att överklaga har satts i system och

förhindrat en effektiv användning. Ett sätt att komma till rätta med

tredska är att utnyttja möjligheten i 4 § viteslagen att förelägga löpande

viten. Ett sådant vite kan dessutom, om det skrivs in i fastighetsregistret,

bli gällande även mot ny ägare till fastigheten.

Tillsynsmyndigheten bör fortsättningsvis i större utsträckning än

hittills kunna använda sig av vitesförelägganden på ett sådant sätt att

tillsynsverksamheten blir effektiv.

Vitesbestämmelser är i allmänhet effektivare och verkar förebyggande

på ett helt annat sätt än straffbestämmelser. Vad gäller utdömande av vite

redogör regeringen för sin inställning i dessa sammanhang i avsnitt

4.28.1

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud

mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller

ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör

någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till

inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är

föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den

som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om

den sökande inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av

inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas om

anteckningen.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny

ägare av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom

köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller

även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för

äganderätts-övergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av

egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren.

Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var

ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut

som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet

vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat

sin betydelse, skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om

förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i

inskrivningsregistret.

Föreläggande riktat mot någon i egenskap av ägare eller

nyttjanderättshavare till fastighet eller byggnad eller annan anläggning på

fastighet förekommer i de fall föreläggandet är föranlett av

naturvårdsbestämmelser, hälsoskyddsbestämmelser eller bestämmelser

om miljöfarlig verksamhet som avser förvaring. Sådana förelägganden

med anledning av överträdelser av naturvårdsbestämmelser eller

förvaringsfallen är inte fler än att de alltid bör sändas till

inskrivningsregistret för anteckning. Överträdelser av

hälsoskyddsbestämmelser däremot, kan förekomma i många fall och vara

av ytterst skiftande karaktär. Det är inte alltid det finns skäl att anteckna

sådana. Det ankommer på den tillsynsmyndighet som har utfärdat

föreläggandet att bedöma när anteckning bör ske.

Avsikten med att anteckna föreläggandet i fastighetsregistret är att det

då direkt gäller ny rättighetsinnehavare till fastigheten eller byggnaden

eller anläggningen på fastigheten. Det bör dock påpekas att det endast är

löpande viten som blir direkt gällande. Har anteckning inte gjorts måste

tillsynsmyndigheten utfärda ett nytt föreläggande riktat mot den nya

rättighetsinnehavaren. Nytt beslut om andra viten än löpande måste också

alltid meddelas.

Såsom Lagrådet har påpekat kan, med anledning av de skärpta

reglerna om efterbehandlingsansvar i 10 kap., tvekan uppkomma om vem

det är som har att följa ett föreläggande om efterbehandling av en

fastighet. Om någon i egenskap av fastighetsägare förelagts att

efterbehandla en fastighet och detta föreläggande har antecknats i

fastighetsregistret måste tillsynsmyndigheten, för att åstadkomma att

denne behåller sitt ansvar att följa föreläggandet även efter en överlåtelse

av fastigheten, återkalla det ursprungliga föreläggandet mot denne och

utfärda ett nytt föreläggande mot honom. Det är angeläget att

tillsynsmyndigheten i fall av detta slag ger till känna för de berörda på

lämpligt sätt vem som skall följa föreläggandet.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning

eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har

överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att

tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång

tillämpas.

Innebörden av bestämmelsen är att en överlåtelse av exempelvis en

fastighet inte medför att ett ärende måste tas om från början, utan

handläggningen kan fortsätta i vanlig ordning, men med den nye ägaren

som part. På så sätt undviks att ärenden fördröjs på grund av att

överlåtelse av fastigheten sker.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud

enligt 9 13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter

ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får

beslutet verkställas enligt utsökningsbalken.

Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1 4, 8, 9 eller 10 §,

får kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten

meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om

sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning. Avgörande i sådant mål

överklagas hos miljödomstolen.

Huvudregeln medger verkställighet i enlighet med vad som gäller i

utsökningsbalken beträffande verkställighet av förvaltningsbeslut (3 kap.

20 § och 16 kap. 10-12 §§ utsökningsbalken). Bestämmelsen kommer att

gälla samtliga tillsynsmyndigheters beslut och blir därmed en ganska

omfattande utvidgning av möjligheten till verkställighet av tillsynsbeslut.

Verkställighet kan komma ifråga även av beslut grundade på de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. Verkställighet förutsätter inte att förbudet eller

föreläggandet har förenats med vite. I de fall tillsynsmyndigheten inte har

förordnat att beslutet skall gälla omedelbart krävs att det har fått laga

kraft innan verkställighet får ske.

Andra stycket avser fall där det inte finns något beslut meddelat av

tillsynsmyndigheten utan rättelse föranleds av att någon har begått en

gärning som objektivt sett är straffbar enligt 29 kap. I sådana fall måste

frågan om rättelse prövas först. Ärendet skall sedan behandlas av

kronofogdemyndigheten som särskild handräckning enligt reglerna i

lagen om betalningsföreläggande och handräckning (1990:746). Detta

innebär att kronofogden bl.a. skall pröva lagligheten av det framställda

yrkandet. Kronofogden avgör frågan i ett utslag som sänds till parterna.

Utslaget kan överklagas till tingsrätten.

Rätten att begära handräckning enligt miljöbalken bör begränsas till

tillsynsmyndigheten. Skulle en enskild person ha rätt till handräckning på

grund av någon åtgärd som strider mot miljöbalken bör sådan meddelas i

form av särskild handräckning med stöd av 4 § första stycket första

punkten lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Någon

särskild bestämmelse om detta behövs inte i miljöbalken.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får

tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes

bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan

föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med

hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras

genast eller det finns andra särskilda skäl.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt första stycket kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på

den felandes bekostnad, om denne inte rättar sig efter ett föreläggande

eller förbud som tillsynsmyndigheten meddelat. Det kan gälla fall där det

är nödvändigt med en snabb handläggning för att undanröja en hälso-

eller miljörisk. Det kan också avse bagatellartade fall där rättelse kan ske

på ett enkelt sätt genom tillsynsmyndighetens försorg.

Eftersom tillsynsmyndigheten måste förskottera kostnaden för rättelse

torde det vanliga vara att tillsynsmyndigheten istället för att använda sig

av denna möjlighet meddelar ett föreläggande eller förbud och, om det

visar sig att rättelse inte sker, begär verkställighet genom kronofogdens

försorg enligt 17 §. Då kan kostnaderna för verkställigheten tas ut i

samma ärende.

Enligt paragrafens andra stycke kan tillsynsmyndigheten under där

angivna förutsättningar besluta om rättelse på den felandes bekostnad

även utan föregående föreläggande eller förbud. Det är i dessa fall

tillräckligt att någon låter bli att vidta en åtgärd, som åligger honom

enligt balken eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med

stöd av balken. Ett sådant förordnande om rättelse kan aktualiseras om

det finns skäl att anta att ett föreläggande eller förbud inte skulle följas

eller att det inte tillräckligt snabbt eller effektivt skulle leda till det

önskade resultatet. Exempel på andra särskilda skäl är de fall då

efterbehandling måste ske och flera verksamhetsutövare är ansvariga. Av

praktiska skäl kan det vara lämpligast att någon utför hela

efterbehandlingen och att kostnadsansvaret sedan fördelas i enlighet med

reglerna i 10 kapitlet.

Tillsynsmyndigheten skall alltid fatta ett formellt beslut om rättelse.

Detta gäller även i brådskande fall. Beslutet kan överklagas. Det finns

därför ofta skäl, framför allt om beslut enligt andra stycket meddelats, att

förena beslutet med ett verkställighetsförordnande enligt 26 §.

I lagrådsremissen föreslogs att paragrafen skulle innehålla ett tredje

stycke enligt vilket beslut om rättelse på den felandes bekostnad skulle få

verkställas enligt utsökningsbalken. Lagrådet har anfört att

bestämmelsens första och andra stycket, som syftar till att

tillsynsmyndigheten själv skall kunna få föranstalta om rättelse utan att

behöva gå omvägen via kronofogdemyndigheten och därigenom få

tillgång till ett snabbare och enklare förfarande, inte är förenliga med en

regel om att verkställighet av ett sådant beslut skall kunna ske enligt

utsökningsbalken. Lagrådet påpekar att om tillsynsmyndigheten hyser

tvekan om den felandes vilja eller möjlighet att betala kostnaderna, kan

den ju begära verkställighet enligt 17 § istället för att besluta om rättelse

på den felandes bekostnad. Tredje stycket har tagits bort med anledning

av Lagrådets påpekanden.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras

medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall

fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller

förebygga sådana verkningar.

Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall

också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig

underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.

Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till

kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om

tillsynsmyndigheten begär det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

Ansvaret för miljöbalkens efterlevnad ligger främst på

verksamhetsutövarna. Det är verksamhetsutövarens skyldighet att se till

att balkens regler inte åsidosätts och att verksamheten bedrivs så att

miljöbalkens syften uppfylls. Det är den som bedriver en verksamhet

som har störst kunskap om den och dess verkningar. Detta gäller för all

verksamhet av betydelse för miljöbalkens syften oavsett om det avser

näringsverksamhet eller åtgärder som vidtas av någon privat. Även sådan

verksamhet som inte kan räknas till en fast anläggning, t.ex. transporter,

omfattas. Kravet på egenkontroll måste naturligtvis anpassas till varje

verksamhet så att det inte får orimliga konsekvenser. Vad som kan

fordras av den som utövar en hobby skiljer sig väsentligt från vad som

bör ankomma på den som driver en industriell verksamhet. Samtidigt

måste naturligtvis hälso- och miljöeffekterna av verksamheten vara

avgörande.

Verksamhetsutövarens ansvar inskränker sig inte till att kontrollera att

balkens bestämmelser och för verksamheten särskilt meddelade villkor

efterlevs. Det ankommer därutöver på denne att aktivt hålla sig

informerad om verksamhetens påverkan på miljön även i den mån det

inte är fråga om en i och för sig otillåten påverkan. Ett sätt att få en

uppfattning om en verksamhets miljöpåverkan är att använda

livscykelanalyser.

Verksamhetsutövaren skall planera sin verksamhet på ett sådant sätt att

miljöbalkens syfte inte motverkas, utan tvärtom skall verksamheten

bedrivas så att balkens syften nås. Detta förutsätter bl.a. att verksamheten

organiseras så att en tydlig ansvarsfördelning föreligger.

För tillståndspliktig verksamhet föreskrivs ofta i villkoren att

kontrollprogram skall upprättas av verksamhetsutövaren, ibland i samråd

med tillsynsmyndigheten. Det är rimligt att det finns en möjlighet att

kräva att förslag till kontrollprogram skall lämnas även av den

verksamhetsutövare som inte bedriver tillståndspliktig verksamhet i de

fall tillsynsmyndigheten bedömer att det finns ett behov av ett sådant

program.

Enligt fjärde stycket får regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer meddela närmare föreskrifter om kontrollen. Sådana

föreskrifter kommer framför allt att tas fram av Naturvårdsverket men

även andra centrala tillsynsmyndigheter kan bemyndigas att meddela

föreskrifter om kontrollåtgärder avseende frågor som rör deras

ansvarsområde. Påverkan av direkt betydelse för människors hälsa är

t.ex. en fråga för Socialstyrelsen. Det främsta syftet med generella

föreskrifter avseende kontrollåtgärder är att få till stånd kvalitetssäkring

och en metodmässig samordning i mätverksamheten. Föreskrifter har

med stöd av gällande rätt meddelats t.ex. beträffande mätningar avseende

avloppsutsläpp, svavel- och kväveoxidutsläpp från energianläggningar

och utsläpp till vatten från massafabriker.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad

som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket skall den som utövar

verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet

som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller också den som

förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I

miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att

uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av

verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som

omfattas av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra

uppgifter som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får

föreskrivas.

Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om

skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Paragrafen riktar sig delvis till verksamhetsutövaren och delvis till

tillsynsmyndigheten. Den avser emellertid i sin helhet tillsyn, nämligen

dels vad som ibland kallas egenkontroll, dels uppgifter som ankommer

på tillsynsmyndighet.

Var och en som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet skall

enligt huvudregeln varje år ge in en miljörapport som ger en samlad bild

av företagets arbete med att uppfylla och kontrollera att villkoren i

tillståndsbeslutet efterlevs. Detta gäller oavsett om tillståndsplikten följer

av förordning eller föreläggande i det enskilda fallet. Rapporten bör

också innehålla ett ställningstagande till hur villkoren uppfyllts. Regler

om den närmare utformningen av miljörapporten bör ges i föreskrifter.

Vid utfärdandet av föreskrifter skall syftet med miljörapporten beaktas.

Syftet med miljörapporten är dels att förstärka verksamhetsutövarens

egenkontroll, dels att förbättra myndigheternas tillsyn över

verksamheten. Ett annat syfte som tillkommit på senare tid, är att

tillgodose informationsbehov hos andra intressenter, exempelvis

allmänheten och finansiella aktörer. Miljörapporterna ger också en bild

av de samlade utsläppen från miljöfarlig verksamhet i landet.

En effektiv tillsyn över tillståndet i miljön förutsätter dock att

miljörapporten innehåller uppgifter som gör det möjligt att vid sidan av

villkorskontrollen också bedöma belastningen på miljön. Det är viktigt

att med hjälp av tillförlitlig statistik kunna bedöma om utsläppen minskar

och kunna pröva om de av riksdagen fastlagda miljömålen uppnås.

Uppgifterna i miljörapporten kan tillgodose detta syfte.

Det förekommer emellertid, särskilt i äldre tillståndsbeslut, att

villkoren inte omfattar utsläpp av sådana miljöfarliga ämnen, om vilka

riksdagen uttalat, att utsläppen skall minska avsevärt. Sådana

riksdagsbeslut utgör en del av de nationella miljömålen. I fråga om dessa

utsläpp finns det alltså fog för att de skall omfattas av uppgifterna i en

miljörapport, inte minst för att säkerställa statistiskt underlag för

förutsättningarna att nå de nationella miljömålen. En rätt för regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att

miljörapporten skall omfatta en redovisning av verksamhetens

miljöpåverkan även i andra avseenden än vad som omfattas av villkoren,

finns i andra stycket. Detta kan exempelvis gälla miljörelaterade

uppgifter om de produkter som tillverkas vid anläggningen. I samband

med att sådana föreskrifter meddelas bör givetvis berörda myndigheter

och organisationer ges tillfälle att yttra sig.

Miljöbalksutredningen avser att återkomma till frågan om förskrifter

om miljörapportens omfattning i ett kommande betänkande.

Flera miljöfarliga verksamheter kan efter miljöbalkens införande

komma att omfattas av generella föreskrifter istället för tillståndsplikt.

För dessa gäller inget krav på miljörapport enligt huvudregeln. Enligt

paragrafens tredje stycke kan regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer föreskriva skyldighet att lämna miljörapport även

om verksamheten inte är tillståndspliktig. Härigenom kan åstadkommas

dels en kvalitetssäkring av egenkontrollen även för dessa verksamheter,

dels att utsläppen även från dessa verksamheter kan beaktas vid

bedömningen av miljötillståndet och möjligheterna att uppnå de

nationella miljömålen.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet

eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i

föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten

lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma

gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från

sådan verksamhet.

Den som bedriver en sådan verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd som

omfattas av balkens tillämpningsområde är skyldig att på begäran lämna

de uppgifter och de handlingar som behövs för tillsynen till

tillsynsmyndigheten. Detta gäller även den som annars är skyldig att

avhjälpa olägenheter från sådan verksamhet. Således omfattar

bestämmelsen t.ex. en markägare som kan bli saneringsansvarig enligt

10 kap. Ett sådant föreläggande är, till skillnad från vad som gäller idag,

inte straffsanktionerat. Det är enligt regeringens bedömning tillräckligt

med möjligheten att förena detta med vite.

Tillsynsmyndigheten kan inte göra anspråk på vilka uppgifter och

handlingar som helst, utan bara på sådant som är av betydelse för

tillsynen. Med detta avses emellertid inte enbart den löpande tillsynen.

Tillsynsmyndigheten kan också begära uppgifter som den behöver för

övergripande, samordnande och uppföljande strategiskt miljöarbete.

Tillsynsmyndigheten kan med stöd av denna paragraf endast begära

sådana uppgifter och handlingar som inte förutsätter närmare utredning.

Det kan vara fråga om driftförhållanden, omfattningen av verksamheten,

kemikalieanvändning, råvaruval, bränsleval etc. Bestämmelser om

verksamhetsutövarens utredningsplikt finns i 22 §. När ett

utredningsföreläggande enligt 22 § meddelas omfattas de upplysningar

som framkommer och de handlingar som upprättas med anledning av

föreläggandet enligt den paragrafen av skyldigheten att lämna

upplysningar.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan

befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den

som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är

skyldig att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana

undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för

tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder

eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens

skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare

kan tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning

skall utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta

kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med

det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den

berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är

slutförd.

Den som utövar verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras

medföra olägenhet för människors hälsa eller påverkan på miljön kan

föreläggas att utföra de undersökningar av verksamheten eller åtgärden

och dess verkningar som behövs för att tillsynsmyndigheterna på ett

riktigt sätt skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter.

Verksamhetsutövaren skall själv svara för kostnaderna för

undersökningarna. Till skillnad från gällande rätt omfattas inte endast

verksamhet vid fasta anläggningar utan all verksamhet och alla åtgärder

som ryms inom balkens tillämpningsområde. T.ex. omfattas även

färjetrafik. Skyldigheten kommer också att omfatta även exempelvis

bostäder och byggnader som är upplåtna för allmänna ändamål som vård,

undervisning, hotell m.m.

Undersökningen skall syfta till att tillförsäkra tillsynsmyndigheten

fakta som underlag för bedömning av den individuella verksamheten

eller åtgärden. Undersökningar kan också krävas för att klarlägga om

verksamheten eller åtgärden är hälso- eller miljöfarlig.

Begreppet undersökning bör ges en vid tolkning. Det omfattar inte

endast provtagningar och dylikt, utan även exempelvis besiktning.

Undersökningspliktens omfattning skall bedömas med hänsyn till

förhållandena i det enskilda fallet. Ibland räcker det med en enstaka

undersökning, men ibland krävs fortlöpande undersökningar.

Undersökningsplikten begränsar sig dock alltid till vad som behövs för

att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra sina skyldigheter.

Bestämmelsen innebär att i princip samma krav på undersökning skall

kunna ställas oavsett om en verksamhet är tillståndspliktig eller ej.

Kraven på utredning får dock inte vara orimliga (jämför 2 kap. 7 §), och

det kan föreligga skillnader i vad som kan anses som rimligt beträffande

olika typer av verksamhet. Bestämmelsen ger således rätt att begära t.ex.

en utredning av de tekniska möjligheterna att begränsa utsläppen till en

viss nivå eller annars nå ett visst mål, så som sker i tillståndsärenden.

Verksamhetsutövaren kan dock inte åläggas att utföra undersökningar

som utgör ren forskning. Undersökningsplikten innebär givetvis också att

verksamhetsutövaren skall redovisa resultaten av undersökningarna till

tillsynsmyndigheten.

I de fall flera verksamheter gemensamt åstadkommer skador på miljön

bör undersökningsplikt kunna komma ifråga för varje verksamhet som

kan befaras medverka till skadan. Då kan ett underlag tas fram för vilka

skadeverkningarna är i området, i vad mån varje enskild verksamhet

bidrar till dessa och vilka åtgärder som skall kunna krävas av var och en.

Tillsynsmyndigheten kan också föreskriva att undersökningen skall

göras, inte av den som bedriver verksamheten, utan på dennes bekostnad

av fristående expertis med teknisk och vetenskaplig sakkunskap på just

det aktuella sakområdet. Tillsynsmyndigheten bör inhämta

verksamhetsutövarens uppfattning i frågan innan beslut fattas om att

vissa undersökningar skall utföras av särskild fristående expertis.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att se till att en sådan undersökning inte

blir onödigt kostsam. Beslut att anlita annan för att utföra undersökning

skall fattas skriftligen.

Beslutet om undersökning kan enligt tredje stycket förenas med

överlåtelseförbud av det som undersökningen avser. Avsikten med ett

sådant förbud är att undvika ansvarsflykt. Kan detta uppnås på ett annat

lindrigare sätt skall förbud inte tillgripas. Ett överlåtelseförbud skall vara

klart avgränsat i tiden.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse

naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för

områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av

förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på

grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.

En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap,

fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för

utredning av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som

bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 3, 5,

11, 12, 24 eller 28 §, 8 kap. 1 3 §§, 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §, om

detta är straffbelagt enligt 29 kap.

Paragrafen innehåller föreskrifter om tillsynsmän för naturvårdsobjekt,

dvs. naturvårdsvakter.

Enligt första stycket kan naturvårdsvakter utses för tillsynen av

områden såsom nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden,

eller naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 kap. 10 §.

Naturvårdsvakternas befogenheter framgår av andra och tredje stycket.

Enligt andra stycket får en naturvårdsvakt avvisa den som vistas inom

ett naturvårdsobjekt utan att vara berättigad till det. Bestämmelsen är

tillämplig om tillträdesförbud gäller för ett område. När det gäller

möjligheten att använda våld för att genomföra en avvisning finns

bestämmelser i 10 § polislagen (1984:387) som enligt 23 § samma lag

blir tillämpliga på naturvårdsvakter. Våld får användas endast i den mån

andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är

försvarligt samt om den som skall genomföra åtgärden möts av motstånd.

Enligt tredje stycket får föremål som kan antas ha betydelse för

utredningen av exempelvis överträdelse av förbud mot att genomföra ett

samrådspliktigt arbetsföretag eller överträdelse av förbud eller

föreskrifter enligt bestämmelserna om biotopskydd tas i beslag.

Ett beslag får således ske enbart i utredningssyfte. Någon möjlighet att

förverka beslagtagna föremål finns inte.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten

skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den

tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om

tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Paragrafen reglerar både vad en naturvårdsvakt skall göra vid beslag och

hur den som tar emot en sådan anmälan vid polis- eller åklagar-

myndigheten skall göra.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller

naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11

kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en

naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen

gäller.

För att en naturvårdsvakt eller en polis skall kunna kontrollera om den

som t.ex. vistas inom ett område med tillträdesförbud har medgetts

dispens från förbudet är denne skyldig att på begäran visa upp beslutet

om dispens. Bestämmelsen är tillämplig endast om ett sådant beslut har

meddelats i ett särskilt fall. Om det i en föreskrift om tillträdesförbud

t.ex. anges att förbudet inte gäller för markägaren och dennes anställda

gäller skyldigheten enligt paragrafen inte dem.

Den i paragrafen angivna skyldigheten är straffbelagd enligt 29 kap.

5 §.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla

omedelbart även om det överklagas.

Enligt paragrafen ankommer det på tillsynsmyndigheten att bestämma i

vilka fall beslutet skall gälla omedelbart. Verkställighetsförordnande bör

i första hand förbehållas ärenden där skyndsamma åtgärder krävs för att

förhindra skador eller olägenheter. Verkställighetsförordnande bör också

kunna meddelas i de fall villkor i tillståndsbeslut eller föreskrifter, som

har meddelats med stöd av balken, inte har iakttagits.

I de fall beslutet avser en genteknisk verksamhet bör

verkställighetsförordnande normalt meddelas. Enligt 21 § gentekniklagen

gäller i dag tillsynsmyndighetens beslut omedelbart om inte annat sägs i

beslutet. Huvudregeln där är alltså den motsatta.

De beslut som meddelas med anledning av åsidosättande av de

allmänna hänsynsreglerna bör gälla först sedan de vunnit laga kraft.

Eftersom det inte framgår direkt av de allmänna hänsynsreglerna vilka

åtgärder som skall vidtas eller som inte får vidtas måste

skälighetsbedömningar göras vid tillämpningen av dessa regler. I de fall

den som berörs av ett tillsynsbeslut inte delar tillsynsmyndighetens

bedömning bör frågan prövas av domstol innan verkställighet får ske.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har

utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje

meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått

veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse

för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i

sekretesslagen (1980:100).

Bestämmelsen föreskriver tystnadsplikt för den som tagit befattning med

ärenden enligt balken. Med befattning avses såväl den administrativa

hanteringen som praktiska åtgärder som t.ex. mätning.

Vissa undersökningar kan utföras av enskilda på uppdrag av

tillsynsmyndigheten. För dessa och andra enskilda som deltar i

myndigheternas verksamhet enligt balken gäller tystnadsplikt enligt

paragrafens första stycke.

För de som är verksamma vid en statlig eller kommunal myndighet

gäller sekretesslagens regler i enlighet med vad som framgår av andra

stycket.

5.1.27 27 kap. Avgifter

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning

och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats

med stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s

förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommunfullmäktige

får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal

myndighets verksamhet.

Regeringen får föreskriva att en myndighet får bestämma att dess

beslut om påförande av avgift enligt balken eller enligt föreskrifter som

har meddelats med stöd av balken skall gälla omedelbart även om

beslutet överklagas.

Med stöd av bestämmelsen kan föreskrifter meddelas om avgifter för en

myndighets kostnader för prövning och tillsyn. Bemyndigandet avser

balkens hela tillämpningsområde. Till skillnad mot idag blir det därför

möjligt att införa prövningsavgifter för exempelvis verksamhet och

åtgärder i vatten. Bemyndigandet ger också rätt att ta ut avgift för sådana

kostnader som föranleds av EG:s förordningar inom balkens

tillämpningsområde.

När föreskrifter om avgifter beslutas måste alltid gränsdragningen

mellan skatt och avgift beaktas. Gränsen har betydelse eftersom

riksdagen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen inte får delegera

beslutanderätten angående skatter till regeringen eller underlydande

myndigheter. Regeringsformen (RF) innehåller ingen definition av

begreppen skatt och avgift utan gränsdragningen får i första hand göras

med utgångspunkt i förarbetena till RF. Departementschefen anförde

bl.a. att skatt kan karaktäriseras som ett tvångsbidrag till det allmänna

utan direkt motprestation, medan med avgift vanligen förstås en

penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det

allmänna (prop. 1973:90 s 213). Till närmare belysning av

gränsdragningsfrågan uttalade han vidare (s. 219):

"Enligt min mening har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s

bemärkelse endast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda

penningprestationen. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga

anses ha karaktären av avgift och inte skatt. Ett sådant fall föreligger

när penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i

sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler.

Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot

svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana

utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår

som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets område som

avgifter i statsrättslig bemärkelse."

Beträffande hur detaljerat ett bemyndigande skall vara anförde han att det

får avgöras av riksdagen från fall till fall. Vid för medborgarna mindre

ingripande föreskrifter bör man kunna ge tämligen vidsträckta

bemyndiganden. När det gäller föreskrifter, t.ex. på näringsrättens

område, där mer väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras

av regleringen, bör riksdagen däremot preciserat ange de ramar inom

vilken regeringen skall få röra sig (s. 209).

Gränsdragningen mellan skatt och avgift har aktualiserats framför allt

när centrala tillsynsmyndigheter enligt förordningar skall få finansiera

sin verksamhet med avgifter. Frågan har bedömts av Lagrådet såvitt

avser avgifter till Bankinspektionen (prop. 1978/79:170 s. 131 ff) där tre

av Lagrådets fyra ledamöter ansåg att fråga var om avgift. Vidare har

gränsdragningsfrågan bedömts av Lagrådet beträffande avgifter till

ansvariga myndigheter enligt lagen om genetiskt modifierade organismer

(prop. 1993/94:198, s 162 f), mer om det yttrandet senare. Lagrådet har

också bedömt en föreslagen allmän fiskevårdsavgift (prop. 1994/95:231).

I propositionen framhölls att avgiftsmedlens användning skulle komma

de fiskande till del i form av åtgärder som på olika sätt befrämjar

fiskevården och som därmed skapar goda fiskemöjligheter för den

enskilde. Lagrådet konstaterade att fiskevårdsavgiften inte kunde

hänföras till en sådan typ av avgift för vilken det lämnas en direkt

motprestation till den enskilde avgiftsbetalande. Det stod emellertid klart

att avgiftsbegreppet sedan länge ansetts kunna inbegripa även vissa fall

där vederlaget inte är individuellt bestämt utan i stället utgörs av en s.k.

kollektiv motprestation. Lagrådet gjorde bedömningen att

fiskevårdsavgiften, sådan den beskrivits i propositionen, rättsligt kunde

betraktas som en avgift. Yttrandet över fiskevårdsavgiften hade

inhämtats av riksdagens jordbruksutskott och finns därför inte redovisat i

propositionen. Propositionen återkallades sedermera.

Frågan om en avgift i själva verket är att betrakta som en skatt har

också bedömts av Högsta domstolen såvitt avser avgifter för

Socialstyrelsens läkemedelskontroll (NJA 1980 s. 718) och

Regeringsrätten såvitt avser avgifter för Kemikalieinspektionens

verksamhet (RÅ 1991 ref. 87). Det senare rättsfallet är av särskilt intresse

eftersom Kemikalieinspektionens verksamhet kommer att ligga under

miljöbalken. Regeringsrätten redogör inledningsvis för bl.a. regeln i 11

kap. 14 § RF. Där stadgas att om domstol eller annat offentligt organ

finner att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan

överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt

hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke

tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall

tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

Regeringsrätten konstaterar därefter att kemikalieavgiften utgår

huvudsakligen för att bekosta samhällets kemikaliekontroll och att det

uppenbarligen är ett starkt allmänt intresse att en sådan kontroll

upprätthålls men det kan även ligga i de enskilda företagens intresse att

så sker. Eftersom kemikalieavgiften utgick som en allmän produktavgift

utan direkt anknytning till någon motprestation från

Kemikalieinspektionens sida kunde det enligt Regeringsrätten inte anses

att "ett specificerat vederlag utgår för den erlagda penningprestationen".

Kemikalieavgiften uppfyllde således inte avgiftskriteriet. Vid en

bedömning med utgångspunkt i de förarbeten till RF som rör

gränsdragningen mellan skatter och avgifter i statsrättslig bemärkelse

måste, enligt Regeringsrätten, visserligen starkt ifrågasättas om

kemikalieavgiften är att betrakta som en avgift. Det saknades emellertid

uttryckliga föreskrifter i RF om skatte- och avgiftsbegreppens innebörd

och föredragande statsråd hade framhållit att gränsen var flytande. Visst

utrymme för en vidare bestämning av det statsrättsliga avgiftsbegreppet

kunde därför inte uteslutas. Frågan om kemikalieavgiftens karaktär av

avgift eller skatt hade också diskuterats i förarbetena till lagen och

förordningen om kemiska produkter. Departementschefen var där av

uppfattningen att det var fråga om en avgift och inte någon skatt.

Lagrådet hade inte berört saken i sitt yttrande och riksdagen hade inte

heller anmält någon avvikande mening. Efter att ha redogjort för hur

avgifterna till bankinspektionen hade behandlats samt hänvisat till

Högsta domstolens avgörande beträffande avgifter för

läkemedelskontroll fann Regeringsrätten slutligen att

författningsregleringen av kemikalieavgiften i vart fall inte var uppenbart

felaktig.

Beträffande avgiften i förslaget till lag om genetiskt modifierade

organismer fann Lagrådet "att avgiftskriterierna torde vara uppfyllda i

den mån avgiften utgör vederlag för en myndighets kostnader i samband

med myndighetsutövning som är riktad direkt mot den avgiftsskyldige.

Detta gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader för handläggning av en

ansökan eller anmälan eller för provtagning eller inspektion.

Delegationsbestämmelsen i förevarande paragraf ger emellertid

möjlighet att föreskriva en generell avgift för företag som bedriver

verksamhet som avses i lagen, dvs. en avgift som utgår även om företaget

inte varit föremål för någon direkt åtgärd från myndigheternas sida. En

sådan avgift får anses ha karaktären av skatt. Det innebär att

delegationsbestämmelsen i den delen står i strid med RF. Om avsikten är

att en sådan avgift skall tas ut måste alltså avgiften regleras i lagen i vart

fall så att grunderna för avgiftsuttaget anges."

Enligt regeringens bedömning bör självfallet avgifternas utformning

enligt miljöbalken vara sådan att delegering till regering eller

underlydande myndighet stämmer överens med RF. Av genomgången

ovan kan det emellertid konstateras att rättsläget är oklart när det gäller

gränsdragningen mellan skatter och avgifter. Avgifterna skall enligt

regeringens bedömning omfatta myndigheternas kostnader i samband

med prövning och tillsyn och kostnader i anmälningsärenden. Det är

särskilt viktigt att beakta de begränsningar som finns i RF när det gäller

bedömningen av vilka kostnader för verksamhet av förebyggande och

stödjande karaktär - t.ex. rådgivning, information och liknande

verksamhet - som kan finansieras genom avgifter, dvs. verksamhet som

inte kan hänföras till direkt myndighetsutövning. En viss schablonisering

vid utformningen av avgiftsförordningarna är nödvändig. Förordningarna

måste dock utformas så att avgifterna kommer att stå i rimlig proportion

till de kostnader som den avgiftsbetalande åsamkar myndigheterna.

I dag förenas ofta beslut om avgift med så kallat

verkställighetsförordnande. Enligt paragrafens andra stycke kan

regeringen föreskriva att sådant verkställighetsförordnande får meddelas

för beslut om påförande av avgift.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns

också i 10 kap. 11 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 22 § andra stycket.

Utöver avgifter enligt 1 § för myndigheters verksamhet kan en

verksamhetsutövare åläggas att betala ersättning för direkta utlägg som

myndigheten har haft. Ett sådant kostnadsansvar förutsätter att det finns

uttryckliga bestämmelser (jfr 3 § avgiftsförordningen). Med stöd av

paragrafens bemyndigande kan sådana föreskrifter meddelas.

Kostnadsansvaret kan exempelvis gälla en tillsynsmyndighets kostnader

för provtagning och undersökning av prov.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har

meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta

kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall

lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens

storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den

myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen

eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Med stöd av paragrafen kan den myndighet som skall fastställa en avgift

för sin verksamhet kräva in uppgifter som behövs för att bestämma

storleken på avgiften. Detsamma gäller myndigheter som skall ta ut

ersättning för sina kostnader. Ytterligare bestämmelser får meddelas om

uppgiftsskyldigheten.

Bestämmelsen gäller generellt i miljöbalken. Den kan tillämpas t.ex. då

en avgift skall beräknas med hänsyn till verksamhetens omfattning.

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för

insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt

denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

balken utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens

bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför

renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg

finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

I paragrafen ges kommunen rätt att ta ut avgifter för den renhållning som

kommunen är skyldig att utföra. Bemyndigandet avser insamling,

transport, återvinning och bortskaffande av avfall. Avgiften får endast

avse sådan hantering som utförs genom kommunens försorg.

Vad gäller Lagrådets påpekande om behov av föreskrifter om anmälan

av den som avser att själv ta hand om sitt avfall hänvisas till vad som

sägs i avsnitt 4.20.4.

I paragrafens andra stycke erinras om att det finns särskilda

bestämmelser om avgifter i lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § första stycket skall vara årlig eller på annat

sätt periodisk. Om avgiften avser insamling, transport och bortskaffande

vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas

särskilt för varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka

nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för renhållningen.

Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för användning av

anläggningar eller utrustning för andra ändamål än renhållning.

Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning, återvinning eller

annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får

avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden

därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför

renhållningen.

Av paragrafen framgår efter vilka grunder renhållningsavgiften skall

beräknas. Självkostnadsprincipen gäller, vilken innebär att

renhållningsverksamheten inte får bedrivas med överskott.

Av praxis följer att även likställighetsprincipen gäller. Principen

innebär att kommuninvånarna skall vara likställda i fråga om sina

rättigheter och skyldigheter gentemot kommunen. Samma avgift skall

därför tas ut för samma prestation. Utan hinder av likställighetsprincipen

kan en viss differentiering ske, exempelvis för att uppnå en rättvis

kostnadsfördelning mellan permanent- och fritidsbebyggelse. I enlighet

med vad som framgår nedan hindrar inte heller likställighetsprincipen att

avgiften tas ut på sådant sätt att återanvändning, återvinning och annan

miljöanpassad avfallshantering stimuleras.

Avgiften skall enligt det första stycket vara årlig eller på annat sätt

periodisk. En anläggningskostnad får därför inte täckas med en

engångsavgift. Engångsavgift får dock tas ut för insamling, transport och

bortskaffande vid enstaka tillfällen.

Enligt det andra stycket ingår bland de kostnader som ligger till grund

för avgiften nödvändiga planeringskostnader. Att kommunen har

skyldighet att planera avfallshanteringen framgår av 15 kap. 8 och 11 §§.

Även kapital- och driftskostnader får ligga till grund för avgiften. Om

anläggningen eller utrustningen används för annat ändamål än

kommunens renhållning skall avgiften minskas med en motsvarande del.

En behandlingsanläggning kan exempelvis användas för

värmeproduktion. En anläggning eller utrustning kan vidare användas för

en annan kommuns renhållning.

Avgiften får enligt paragrafens andra stycke tas ut på sådant sätt att

återanvändning, återvinning och annan miljöanpassad avfallshantering

främjas. Utan hinder av likställighetsprincipen får alltså avfallstaxan

differentieras i styrande syfte. Härigenom skall t.ex. källsortering av

avfall kunna stimuleras.

Om kommunen har lagt ut renhållningen på entreprenad får enligt det

tredje stycket avtalet med entreprenören ligga till grund för avgiftens

beräkning. Detta gäller emellertid inte om kostnaden härigenom skulle

bli väsentligt högre än om kommunen sköter renhållningen. Avgiften får

i detta fall innefatta en skälig vinst för entreprenören.

Även om endast viss renhållning utförs av entreprenören och övrig

renhållning fortfarande sköts av kommunen, bör om möjligt endast en

avgift tas ut. Kommunen och entreprenören får sedan göra en avräkning.

6 § Avgift enligt 4 § första stycket skall betalas enligt den taxa som

kommunfullmäktige antar.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt

saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 §

skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och

till vem avgiften skall betalas.

I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om taxan för

renhållningsavgifter. Enligt det första stycket är det endast

kommunfullmäktige som får anta renhållningstaxan. Av detta följer att

inte heller någon annan får ändra taxan. Taxan får inte fastställas för

förfluten tid.

Kommunfullmäktiges beslut får enligt 10 kap. 1-2 §§ kommunallagen

överklagas hos länsrätten. Rätt att överklaga har varje kommunmedlem,

dvs. de som är folkbokförda i kommunen, äger fast egendom i

kommunen eller är taxerad till kommunalskatt där (1 kap. 4 §

kommunallagen). Länsrätten prövar endast beslutets laglighet och alltså

inte dess lämplighet. Mål om fordran på renhållningsavgift kan prövas av

kronofogdemyndighet enligt lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning eller av tingsrätt.

Av det andra stycket följer att det måste anges i taxan hur avgiften

skall bestämmas i alla de fall då taxan saknar tillämplig bestämmelse och

alltså inte endast då insamling, transport eller bortskaffande av avfallet

måste ske i särskild ordning på grund av avfallets mängd eller

sammansättning. Individuell avgiftsberäkning kan bli nödvändig

beträffande avfall av sådant slag eller sådan omfattning att hanteringen

måste ske på särskilt sätt. Detta kan vara fallet för industriavfall.

Bestämmelsen talar inte om vem som är behörig att besluta om avgifter

i individuella fall. Detta får avgöras efter vad som befinns vara lämpligt.

Beslut kan tänkas fattas av ansvarigt kommunalt organ eller av en

entreprenör.

Självkostnads- och likställighetsprinciperna gäller även när avgiften

bestäms enligt paragrafens andra stycke.

Enligt det tredje stycket skall av taxan framgå vem som skall betala

avgift och till vem betalning skall ske.

Producentavgift

7 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen

bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala

avgift för insamling, transport och bortskaffande av avfall som utförs

genom kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall

för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats

med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen.

Avgiften skall betalas till de kommuner eller till den myndighet som

regeringen bestämmer.

Producentansvar kan enligt 15 kap. 6 § föreskrivas för avfall av de varor

eller förpackningar som en producent tillverkar m.m. Producentansvaret

innebär bl.a. en skyldighet att samla in och transportera bort avfallet. För

vissa typer av varor kan det vara mindre lämpligt att lägga ett fysiskt

återtagandeansvar på producenten. Det kan bl.a. finnas risk för att icke

seriösa entreprenörer kommer att utnyttjas och därvid vålla större skada

än nytta från miljösynpunkt. Det kan dessutom vara svårt att utöva

tillräcklig kontroll av avfallshanteringen. I sådana och liknande fall är det

lämpligt att kommunen behåller det fysiska ansvaret för hanteringen och

omhändertagandet av avfallet samtidigt som producenten får det

ekonomiska ansvaret. I paragrafen ges därför ett bemyndigande att

föreskriva att en avgift får tas ut av producenten för insamling,

borttransport och bortskaffande av avfall av viss egendom genom

kommunens försorg.

Med producent avses enligt 15 kap. 4 § den som yrkesmässigt

tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning. Med

producent avses enligt samma lagrum vidare den som i sin yrkesmässiga

verksamhet frambringar avfall som kräver särskilda åtgärder av

renhållnings- eller miljöskäl.

Avgifterna bör i många fall baseras på generellt beräknade kostnader

för omhändertagandet av respektive avfallsslag. Avgiftens storlek blir

normalt inte beräknad efter lokala förhållanden och det bör då bli en

uppgift för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter. Avgifterna

bör i dessa fall tas ut centralt av företagen och fördelas till kommunerna.

Kommunerna bör emellertid få möjlighet att ta ut en producentavgift

beräknad efter lokala förhållanden i de fall det är lämpligt.

Om producenten har ansvaret för ett eller ett par av momenten

insamling, transport och bortskaffande får avgift ändå tas ut för det eller

de moment som utförs av kommunen.

Enligt paragrafens andra stycke får avgiften även användas till att

täcka kostnaden för information om hanteringen. Information kan behöva

ges till hushållen exempelvis om var avfallet skall lämnas.

Avgiften skall enligt det tredje stycke betalas till den statliga

myndighet som regeringen bestämmer eller kommunerna.

Bygdeavgift och fiskeavgift

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller en hänvisning till de detaljerade bestämmelserna

om bygdeavgifter och fiskeavgifter, som finns intagna i lagen med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

5.1.28 28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet

och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde

till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och

att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt

till ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Enligt paragrafen har en myndighet rätt att mot en ägares eller

innehavares vilja få tillträde till dennes egendom och där vidta åtgärder,

allt i den utsträckning det behövs för att myndigheten skall kunna

fullgöra sina uppgifter. I första hand skall tillträde ske efter

överenskommelse med ägaren eller innehavaren. I den mån en effektiv

tillsyn förutsätter oanmälda inspektionsbesök skall emellertid sådana, på

samma sätt som enligt tidigare praxis, kunna ske. Endast om ägaren eller

innehavaren motsätter sig tillträde blir det aktuellt att tvångsvis bereda

sig tillträde. Bestämmelsen har med nödvändighet fått en generell

utformning. Eftersom den gäller tvångsingripanden är det emellertid

viktigt att den används med omdöme. Av paragrafens ordalydelse

framgår att endast sådana åtgärder får vidtas som behövs för att

myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter. En myndighet har alltså

inte längre gående rätt än vad som motiveras av dess åligganden.

Paragrafen har i första hand betydelse för myndigheter som skall

fullgöra tillsynsuppgifter. Det har då ingen betydelse om den verksamhet

som är föremål för myndighetens intresse har upphört eller inte. Tillträde

kan även ske till andra fastigheter än den där verksamheten bedrivs, t.ex.

för att utföra mätningar av verksamhetens utsläpp. Tillträde kan vidare

ske för att utföra särskilda undersökningar eller kartläggningar som t.ex.

radonmätningar.

Paragrafen syftar även på andra myndighetsuppgifter än tillsyn, såsom

när naturvårdande myndigheter gör förberedande undersökningar sedan

en fråga har väckts om att ett område skall skyddas som naturreservat.

Även myndigheter som skall pröva frågor om tillstånd eller dispens kan

ibland behöva få tillträde till annans mark.

Med stöd av paragrafen får tillträde ske till fastigheter, byggnader,

andra anläggningar samt transportmedel. Med byggnad avses även

bostad. I 6 § finns dock en stark begränsning för tillträde till bostäder.

Om det finns misstanke om att ett brott har begåtts som har fängelse i

straffskalan får därutöver åklagare, polis eller domstol besluta om

husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken.

Tillträde till transportmedel kan bli aktuellt t.ex. när en

tillsynsmyndighet skall fullgöra uppgifter i frågor om dumpning av avfall

eller olovlig hantering av utrotningshotade djur- och växtarter.

Paragrafen ger rätt till tillträde inte bara för myndigheter, utan också

för den som handlar på myndighetens uppdrag. Den kan exempelvis

åberopas av den som enligt 26 kap. 8 § utför en besiktning på en

tillsynsmyndighets vägnar. Ett annat exempel är att någon utför en

kartläggning för samhällets behov, t.ex. en inventering av naturresurser.

I paragrafens andra stycke erinras om ersättningsbestämmelserna i 31

kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig

att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder

på annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen

besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala

ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

Av 7 kap. 7 § fjärde stycket framgår att intrång i naturvårdsintresset skall

kompenseras när ett naturreservat helt eller delvis upphävs eller när

dispens meddelas från föreskrifterna för ett reservat. Även i andra fall

kan en myndighet som meddelar tillstånd eller dispens till en åtgärd sätta

som villkor att kompensationsåtgärder skall vidtas. Detta framgår av

16 kap. 9 §, där också behandlas annat än kompensationsåtgärder. Enligt

den paragrafen får ett tillstånd, ett upphävande av ett tillstånd eller en

dispens förenas med skyldighet att utföra en särskild undersökning av

berört område, särskilda åtgärder för att bevara detta område eller

särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen

som verksamheten medför. Med allmänna intressen avses i första hand

naturvårdsintressen.

Nu behandlade åtgärder kan ibland behöva ske på annans mark. Med

stöd av paragrafen kan åtgärderna utföras mot fastighetsägares och andra

rättsinnehavares vilja.

Den som har ålagts att utföra åtgärderna kan begära beslut om

tvångstillträde om innehavaren av marken eller anläggningen motsätter

sig tillträde. Bedömningen av om tillträde till annans mark bör få ske

skall naturligtvis göras samtidigt med bedömningen om åtgärderna skall

vidtas. Enligt förfarandereglerna skall ägaren och andra rättsinnehavare

beredas tillfälle att yttra sig. Detta innebär att de som berörs av beslutet

får möjlighet att yttra sig dels när det egentliga beslutet som innefattar

åtgärderna fattas, dels när verksamhetsutövaren vänder sig till

länsstyrelsen för beslut angående verkställighet. Länsstyrelsen skall i

tillträdesbeslutet avgränsa tillträdesrätten i det enskilda fallet. Längre

gående tvångsrätt än vad som är nödvändigt skall inte medges.

Avgränsningen kan avse både den tid under vilken tillträde får ske och

hur detta får utnyttjas på marken eller anläggningen. Även i detta

hänseende skall samtliga berörda rättsinnehavare ges tillfälle att yttra sig.

Paragrafens andra stycke innehåller en ersättningsregel, som innebär

att den som använder sig av sin rätt till tillträde skall lämna ersättning för

skador som uppkommer. Miljödomstolen prövar tvister om ersättning.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får, om det finns skäl för det, besluta att tillträde till

annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller

avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda

verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller

annat undersökningsarbete på fastigheten.

Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden

skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall

väckas vid miljödomstol.

Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen

ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Om säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas

även om beslutet om tillträde överklagas.

Paragrafen gör det möjligt för en verksamhetsutövare eller en blivande

sådan att få tillträde till annans mark för att undersöka verkningarna av

verksamheten. Tillträdesrätt föreligger inte automatiskt, utan förutsätter

länsstyrelsens tillstånd.

Tillträde kan för det första medges för att utreda verkningarna av en

planerad verksamhet eller åtgärd. Det blir i sådana fall ofta aktuellt med

markundersökningar, t.ex. för att utreda förutsättningarna för en deponi.

Tillträde kan för det andra medges för att kontrollera verkningarna av

befintlig verksamhet. Mätutrustning kan då behöva sättas upp på annans

mark. En situation som kan tänkas uppstå är att en av flera

verksamhetsutövare som har ett gemensamt grupptillstånd motsätter sig

att mätningar sker vid den egna anläggningen. Det kan då få till följd att

villkoren för grupptillståndet överträds med konsekvenser för samtliga. I

ett sådant fall är det av största betydelse att övriga tillståndshavare kan få

rätt till tillträde till den tredskandes anläggning.

Det får anses ligga i sakens natur att länsstyrelsen får väga eventuellt

motstridiga intressen mot varandra. Under normala förhållanden har

länsstyrelsen knappast anledning att motsätta sig att instrument sätts upp

på annans mark under kortare tid för att mäta effekterna i omgivningen

av en befintlig verksamhet. Annorlunda förhåller det sig när det är fråga

om att utföra undersökningar på annans mark för att där senare bedriva

en verksamhet. Sådana ansökningar måste bedömas restriktivt och

undersökningar torde bara kunna komma i fråga för allmännyttiga

verksamheter. Som exempel kan nämnas att en kommun medges rätt att

på annans mark utföra geologiska undersökningar för att utreda

förutsättningarna för att där deponera avfall (Bjällås m.fl.,

Miljöskyddslagen, 1996, s. 154). I gällande rätt har paragrafen en

motsvarighet endast beträffande miljöfarlig verksamhet samt, såvitt avser

förberedande undersökningar, beträffande vattenverksamhet.

Bestämmelsen görs i miljöbalken tillämplig på all verksamhet.

Länsstyrelsen skall i beslutet ange inom vilken tid som tillträde får ske.

Tiden kan naturligtvis förlängas om sökanden visar skäl för detta.

Paragrafen innehåller i andra och tredje stycket bestämmelser om

ersättning, säkerhet och omedelbar verkställighet. Om den som äger eller

annars innehar en fastighet på vilken undersökningar skall utföras begär

det, kan länsstyrelsen förordna att säkerhet skall ställas för framtida

ersättningsanspråk med anledning av den skada eller det intrång som

undersökningen kan föranleda. Sådan säkerhet skall ställas innan arbetet

påbörjas.

Tillträde för att utföra förebyggande och avhjälpande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta

en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder

på annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att

förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta

att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som

ägs eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.

Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala

ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till

en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Vid prövning av tillstånd eller dispens för en verksamhet eller åtgärd kan

prövningsmyndigheten bestämma om att skyddsåtgärder skall utföras på

annans egendom. Även vid andra tillfällen än vid tillstånds- och dispens-

prövning kan sådana åtgärder vara aktuella. Om fastighetesägaren eller

innehavaren motsätter sig tillträde kan länsstyrelsen besluta om

tvångstillträde så att åtgärderna kan utföras.

Förebyggande skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått kan ske till

skydd för såväl allmänna som enskilda intressen.

Exempel på skyddsåtgärder som enligt paragrafen kan tillåtas på

annans mark är uppförandet av bullervallar.

Tillstånd kan vara förenat med villkor som gäller två eller flera

verksamhetsutövare. (16 kap. 8 §). Det åligger var och en av

tillståndshavarna att se till att villkoren följs. Överträdelser kan leda till

påföljd eller t.o.m. att tillståndet återkallas. Vid sådana förhållanden

måste det föreligga en rätt för varje verksamhetsutövare som omfattas av

tillståndet att få vidta åtgärder i syfte att uppfylla villkoren oavsett på

vilken av anläggningarna åtgärden skall vidtas.

Enligt paragrafens andra stycke skall i vattenmål frågan om ersättning

prövas direkt i målet. Av 22 kap. 27 § följer dock att

ersättningsprövningen i vissa fall kan skjutas upp. Vid andra tillstånds-

eller dispens-prövningar sker inte någon omedelbar ersättningsprövning.

Talan om ersättning får då väckas i efterhand vid miljödomstolen.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet,

en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller

innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller

göra undersökningar för sådan efterbehandling.

Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång

om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har

kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

Enligt 2 kap. 8 § ansvarar den som bedriver eller har bedrivit en

verksamhet som har medfört skada eller olägenhet för människors hälsa

eller miljön för att de åtgärder som behövs för att avhjälpa skadan eller

olägenheten vidtas. Av paragrafen följer en skyldighet att utföra

efterbehandling av förorenade områden. Efterbehandling kan ibland

behöva ske på mark som någon annan äger eller innehar med särskild

rätt.

I dag saknar den som är ansvarig för efterbehandling rätt att utföra

undersökningar och vidta åtgärder på mark som tillhör någon annan. I

allmänhet är detta inte något problem, eftersom även markägaren normalt

är intresserad av att området efterbehandlas. För de ovanliga fallen att

ägaren eller innehavaren av marken skulle motsätta sig undersökning

eller efterbehandling ges i paragrafen ett rättsligt stöd för att tvångsvis

genomföra dessa åtgärder.

I paragrafens andra stycke finns en ersättningsbestämmelse. Med stöd

av denna kan ersättning utgå till fastighetsägare och innehavare av

särskild rätt som drabbas av skada eller annat intrång för att

efterbehandling sker på fastigheten. Ersättning skall inte betalas om den

ersättningsberättigade själv har ett kostnadsansvar enligt 2 kap. 7 § eller

10 kap. Om obehörig vinst uppkommer enligt 10 kap. 5 § skall detta

beaktas vid bedömningen av ersättningens storlek.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1 5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång

orsakas.

Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för

att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

I paragrafen finns en aktsamhetsregel som är gemensam för de

behandlade bestämmelserna om tillträde. Undersökningar och andra

åtgärder skall utföras så att skada och annan olägenhet i möjligaste mån

undviks. Såväl intrång i allmänna som enskilda intressen skall undvikas.

Vad gäller bostäder är rätten till tillträde starkt begränsad med hänsyn

till det särskilda integritetsintrång ett sådant tillträde innebär. Tillträde

får

där ske endast i den utsträckning det behövs för att förebygga eller

undanröja olägenhet för människors hälsa. Begränsningen vad gäller

bostad gäller inte utanför själva bostaden, t.ex. i en villaträdgård.

Av 1-5 §§ framgår att ersättning skall betalas om det trots allt uppstår

skada eller annat intrång. Ersättning skall utgå även om kravet på

aktsamhet har iakttagits.

Förbud mot att rubba utrustning

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid

undersökningar enligt 1 5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller

skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller

liknande behöver sättas ut.

Vid undersökningar på annans mark kan ofta mätinstrument och liknande

utrustning behöva sättas ut. När åtgärder på annans mark syftar till att

förbättra miljön kan det bli aktuellt att placera pumpanordningar och

liknande utrustning på marken. Med stöd av paragrafen får förbud

meddelas vid vite att rubba eller skada sådan utrustning.

Den myndighet som enligt 1 § har rätt till tillträde meddelar själv

beslut om förbud att rubba utrustningen. Om någon annan än en

myndighet med stöd av 1 § vidtar åtgärder på en myndighets vägnar skall

vitesförbudet meddelas av myndigheten. I fall som avses i 2-5 §§

meddelas beslutet av den myndighet som har att pröva om tillträde får

ske.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och

åtgärder enligt 1 5 §§.

Enligt paragrafen skall polismyndigheten på begäran biträda den som har

rätt att utföra åtgärder på annans mark. Möjligheten skall naturligtvis inte

användas annat än när det är nödvändigt för att tillträde eller en åtgärd

skall kunna ske.

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän

åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vatten-

mätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som

verksamhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets

avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats

för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd

för fisket fullgörs.

Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om rätt för den som

är beroende av driften av en vattenverksamhet samt vissa offentliga

tjänstemän att få tillträde till vattenståndsmätare m.m. för att därigenom

kunna kontrollera hur verksamheten drivs.

Enligt det andra stycket skall vissa offentliga tjänstemän kunna få

tillträde för att utöva tillsyn över bestämmelser som har meddelats till

skydd för fisket.

I 1 § finns bestämmelser om tillträde för att fullgöra myndigheters

uppgifter enligt miljöbalken. Nu behandlad paragraf skiljer sig från 1 §

genom att den dels ger rätt till tillträde för att fullgöra även annat än

myndighetsuppgifter, dels avser även myndighetsuppgifter som fullgörs

med stöd av andra författningar än miljöbalken.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av

miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på

fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när

det är fråga om

1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller

vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller

som främjar fisket,

2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grund-

vatten,

4. vattenreglering,

5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markavvattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det

skall ingå i en strömfallsfastighet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt

ta annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller

placerats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har

förts bort inom ett år från upphörandet.

Paragrafen behandlar särskilda tvångsrätter vid vattenverksamhet.

Tvångsrätterna uppkommer genom beslut av miljödomstolen, vanligen i

samband med prövningen av frågan om tillstånd till vattenverksamhet.

Tvångsrätt kan dock inte komma i fråga vid alla typer av

vattenverksamhet.

Enligt första styckets två första punkter får tvångsrätt medges vid vissa

miljövårdande åtgärder. Exempel på sådan vattenverksamhet är att

vattenytan höjs i sjöar och våtmarker.

Enligt den tredje punkten kan tvångsrätt komma i fråga för

vattenverksamhet som avser tillgodogörande av vatten. Med detta avses

bl.a. vattentäkt och kraftverk.

Vid vattenreglering kan ges tvångsrätt med stöd av den fjärde punkten.

Vattenreglering definieras i 11 kap. 5 §. Av paragrafen framgår att

vattenöverledning utgör en form av vattenreglering.

I den femte punkten tas upp tvångsrätt för vattenverksamhet som avser

allmän farled och allmän hamn. Tvångsrätt kan inte meddelas för

farleden eller hamnen som sådan utan endast för vattenverksamhet som

ingår i denna. Om det är nödvändigt att utan samband med en

vattenverksamhet ta i anspråk fast egendom på land får expropriation

tillgripas (se 2 kap. 2 § expropriationslagen).