Prop. 1997/98:67

Regeringens skrivelse

1997/98:67

Konsumenterna och miljön - en handlingsplan för

hållbar utveckling

Skr.

1997/98:67

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 26 februari 1998

Göran Persson

Leif Blomberg

(Inrikesdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på centrala frågor som rör det

miljömål som gäller för konsumentpolitiken. Målet är att sådana kon-

sumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningar-

na på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. En hand-

lingsplan för arbetet med att uppfylla målet läggs fram. Ett viktigt skäl

till detta är att överslagsberäkningar från bl.a. Naturvårdsverket pekar på

att hushållen ger upphov till sammantaget nära hälften av de svenska

miljöskadliga utsläppen. Miljömålet, som fastlades år 1995, är en nyhet

inom konsumentpolitiken och det är därför angeläget att insatser görs så

att det även i praktiken far samma tyngd som övriga mål. Handlingspla-

nen utgör ett led i regeringens arbete för att uppnå en hållbar utveckling

och är inledningen av en process vars syfte är att uppmuntra och under-

lätta för hushållen att ta ett ökat ansvar för miljön och resurshushållning-

en. Handlingsplanen skall genomföras inom ramen för befintliga resurser

och ambitionsnivån far därför anpassas till de omprioriteringar som kan

göras.

Regeringen redovisar i skrivelsen sin avsikt att ge Konsumentverket ett

sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor samt uppgiften att

formulera sektorsmål för att precisera miljömålet i konsumentpolitiken.

Vidare betonas att mer kunskap behövs om frågor som rör konsumenter-

na och miljön som grund för beslut om åtgärder och uppföljning. Efter-

som kunskap också är en förutsättning för ändrat beteende, utgör utökad

förmedling av kunskap och information till hushållen en central del av

handlingsplanen.

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67

Vidare presenteras i skrivelsen olika åtgärder som regeringen anser va- Skr. 1997/98:67

ra viktiga när det gäller konsumtionen och produktionen av varor och

tjänster. Det gäller bl.a.

- utökade insatser med avseende på miljöaspekter i varuprovningsverk-

samheten,

- utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet,

- analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av miljömär-

ken på internationell nivå,

- utökad bevakning av miljöargument i marknadsföringen,

- förbättrad miljöinformation om produkter,

- strävan efter prisundersökningar även för ekologiskt producerade livs-

medel,

- beaktande av hushållsaspekter inom systemen för källsortering.

Regeringen berör vidare hushållens boende och resande och anser bl.a.

att konsumenternas val av transportmedel och bostad måste underlättas

genom bättre information om miljöaspekter. Regeringen betonar även att

det är av stor vikt att konsumentaspekter tillgodoses inom kollektivtrafi-

ken för att motverka en utveckling mot ett ensidigt beroende av bil.

I skrivelsen betonas den lokala verksamhetens betydelse och behovet

av att stöd till frivillig verksamhet som rör konsumentrelaterade miljö-

frågor prioriteras. Aktivt internationellt arbete, bl.a. inom Norden, EU,

OECD och FN, lyfts också fram. Avslutningsvis behandlar regeringen

hur uppföljningen av målet och redovisningen av arbetet bör genomföras.

I nnehållsförteckning

Skr. 1997/98:67

1 Ärendet och dess beredning..............................................................4

2 Bakgrund och inriktning....................................................................4

3 Problembeskrivning - hushållens inverkan på miljön.......................8

4 Miljömålet inom konsumentpolitiken.............................................10

5 Sektorsans var för Konsumentverket...............................................13

6 Sektorsmål för miljön......................................................................15

7 Mer kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor........................16

8 Kunskapsförmedling och information.............................................20

9 Åtgärder som rör konsumtionen och produktionen av varor och

tjänster.............................................................................................25

10 Åtgärder som rör boendet................................................................35

11 Åtgärder som rör resandet...............................................................37

12 Stöd till lokal och frivillig verksamhet............................................39

13 Internationellt samarbete.................................................................41

14 Uppföljning och redovisning...........................................................42

15 Ekonomiska konsekvenser..............................................................43

Bilaga 1 Utredarens sammanfattning av betänkandet Konsumenterna

och miljön (SOU 1996:108)..................................................45

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................51

Bilaga 3 Sammanfattning av Miljön i konsumentpolitiken

(Konsumentverket, rapport 1997:31)....................................52

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1998.... 54

Skr. 1997/98:67

1 Ärendet och dess beredning

I juni 1995 godkände riksdagen regeringens forslag i propositionen Aktiv

konsumentpolitik om mål och inriktning för konsumentpolitiken (prop.

1994/95:140, bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438). Ett av de fyra må-

len är att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som

minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling.

En särskild utredare - Utredningen om konsumenterna och miljön - har

utrett frågan hur miljömålet inom konsumentpolitiken skall kunna uppnås

och lagt fram förslag till en handlingsplan. Utredaren överlämnade sitt

betänkande Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) i juni 1996. Ut-

redarens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstans-

erna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns till-

gänglig i Inrikesdepartementet (In96/617/KO).

Regeringen har uppdragit åt Konsumentverket att vidareutveckla viss

av utredarens förslag (Förslag till utformning av ett sektorsansvar för

miljömålet i konsumentpolitiken, rapport 1997:19 samt Miljön i konsu-

mentpoliken, rapport 1997:31). En sammanfattning av Konsumentverkets

senaste rapport Miljön i konumentpolitiken finns i bilaga 3. Ett bered-

ningsarbete har även bedrivits i form av arbetsgrupper inom Regerings-

kansliet.

2 Bakgrund och inriktning

Propositionen Aktiv konsumentpolitik

Bakom miljömålet inom konsumentpolitiken låg strävan att starkare be-

tona sambandet mellan konsumtion och miljö. I propositionen hänvisades

bl.a. till att ohållbara konsumtions- och produktionsmönster enligt FN:s

handlingsprogram Agenda 21 utgör den viktigaste orsaken till miljöpå-

frestningar, särskilt i industriländerna.

Regeringen framhöll i propositionen att det är en viktig konsumentpo-

litisk uppgift att försöka uppnå sådana konsumtionsmönster som belastar

miljön så lite som möjligt. Vidare betonades vikten av att påverka även

produktionen i denna riktning. Betydelsen av att man från centralt håll

skapar förutsättningar för och stimulerar en utveckling av långsiktigt

hållbara konsumtions- och produktionsmönster underströks. Regeringen

framhöll att det är angeläget att konsumenterna blir medvetna om bety-

delsen av att handla - i dubbel bemärkelse — miljöanpassat trots att ett

sådant handlande kan komma att stå i strid med kortsiktiga intressen.

Regeringen påpekade också att en sådan inriktning ligger i linje med,

förutom Agenda 21, även EU:s konsumentpolitiska program och pro-

grammet för det nordiska samarbetet på konsumentområdet.

En handlingsplan för hur miljömålet i konsumentpolitiken skall kunna Skr. 1997/98:67

uppnås aviserades i propositionen Aktiv konsumentpolitik. Det främsta

syftet med handlingsplanen angavs vara att underlätta för konsumenterna

att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin

konsumtion samt att göra det möjligt för konsumenterna att leva på ett

sätt som minskar belastningen på miljön. Utredningen om konsumenter-

na och miljön har haft som uppgift att ta fram en sådan handlingsplan.

Betänkandet Konsumenterna och miljön

I betänkandet presenteras tre strategier som enligt utredaren bör ligga till

grund för det fortsatta arbetet. Strategierna innebär att konsumentfrågor-

na skall få högre status, att konsumenternas engagemang skall underlättas

och tillvaratas samt att konsumenterna skall fa entydiga budskap i miljö-

frågor. Betänkandet innehåller dels generella förslag, dels exempel på

åtgärder enligt de tre strategierna.

Utredaren menar att miljömålet skall ha samma tyngd som övriga kon-

sumentpolitiska mål och att det skall utvecklas och göras mätbart. Enligt

utredaren bör miljömålet i konsumentpolitiken kopplas till miljöpoliti-

kens mål och ett kunskapsmål formuleras som bl.a. omfattar grundläg-

gande naturvetenskapliga insikter. I betänkandet föreslås vidare att rege-

ringen skall göra en årlig redovisning till riksdagen av hur arbetet med

miljömålet i konsumentpolitiken fortskrider. Dessutom föreslås att of-

fentliga utredningar och propositioner skall beakta förväntade effekter på

miljön.

Ansvarsfördelningen bör enligt utredaren renodlas så att Konsument-

verket far huvudansvaret för att konkretisera inriktningen för arbetet mot

miljömålet. I detta syfte föreslås att verket ges ett sektorsansvar för mil-

jömålet och att andra myndigheter skall samverka med Konsumentver-

ket i dessa frågor. Vidare föreslår utredaren att en delegation för konsu-

ment- och miljöfrågor inrättas för att befasta samarbetet mellan berörda

aktörer, ge ökad status åt frågorna och skapa utrymme för ett gränsöver-

skridande nytänkande. Som ett alternativ till en delegation föreslås att en

referensgrupp inom Inrikesdepartementet inrättas. I betänkandet föreslås

också ändringar i högskolelagen och i inriktningen av högskoleutbild-

ningen för att främja konsumentrelaterade miljöfrågor. Vidare presente-

ras förslag som rör det lokala arbetet och det statliga stödet till frivillig-

organisationers verksamhet. Utökad forskning och ett basprogram för

statistik föreslås för området.

Utredaren framhåller att hushållens konsumtion av varor, boende och

resande har stor inverkan på miljön. I betänkandet ges konkreta förslag

på åtgärder inom dessa områden. Förslagen som rör varuområdet avser

bl.a. standardiseringsarbete, miljömärkning, miljöargument i reklam och

prisbevakning av KRAV-märkta varor. När det gäller boendet föreslås

bl.a. att bostäder skall miljödeklareras, att hushållen skall debiteras efter

faktisk energiförbrukning och att miljöanpassning av bostäder skall ge

rabatt på fastighetsskatten. När det gäller resandet föreslås bl.a. att per-

sonbilar skall miljödeklareras och att konsumenterna skall fa användbar Skr. 1997/98:67

information om transporter utan bilägande.

För en mer heltäckande bild av betänkandets förslag hänvisas till utre-

darens sammanfattning i bilaga 1.

Remissbehandlingen av betänkandet Konsumenterna och miljön

Vid remissbehandlingen av betänkandet efterfrågades remissinstansernas

syn på utredarens forslag, särskilt i följande delar:

- att Konsumentverket ges ett sektorsansvar for miljömålet i konsument-

politiken,

- att en delegation for konsument- och miljöfrågor inrättas samt att en

redovisning görs med viss periodicitet till riksdagen om hur arbetet mot

miljömålet i konsumentpolitiken fortlöper,

- att en databas med konsument- och miljöinformation inrättas,

- att konsument- och miljöfrågorna skall beaktas och konsumenternas

inflytande stärkas i standardiseringsarbetet.

I det följande redogörs kortfattat for remissinstansernas syn på betänk-

andets förslag.

Ett allmänt intryck är att remissinstanserna anser att det är angeläget att

åtgärder vidtas för att underlätta för konsumenterna att bidra till en bättre

miljö. Flera instanser menar dock att betänkandets förslag inte är till-

räckligt konkreta och därför måste kompletteras. Avsaknaden av konse-

kvensanalyser, kostnadskalkyler och fmansieringsförslag kritiseras.

Betänkandets generella förslag stöds i stor utsträckning. En majoritet

av remissinstanserna är dock negativa till förslaget att inrätta en delega-

tion för konsument- och miljöfrågor, bl.a. med hänvisning till att de aktu-

ella uppgifterna i stället bör ankomma på Konsumentverket. Förslaget att

ge Konsumentverket ett sektorsansvar för miljömålet i konsumentpoliti-

ken får däremot ett positivt mottagande. Några remissinstanser menar

dock att detta kräver tilldelning av nya medel alternativt omprioriteringar

i Konsumentverkets verksamhet. Även förslaget om databaserad miljöin-

formation till konsumenterna får starkt stöd av remissinstanserna. Flera

remissinstanser anför bl.a. att ett flertal olika aktörer skulle ha nytta av en

sådan databas.

Remissinstanserna uttalar stöd för förslaget att hushållen skall debite-

ras efter faktisk energiförbrukning, några instanser dock med vissa in-

vändningar som bl.a. att frågan måste utredas ytterligare. Förslaget att

miljöanpassning av bostaden skall ge rabatt på fastighetsskatten får ett

blandat mottagande av remissinstanserna.

Samtliga remissinstanser ställer sig negativa till att enskilda utan bil

skall ha rätt att dra av kostnaden för hyrbil. Förslaget att enskilda som

innehar förmånsbil skall kunna tjäna på att köra sparsamt avvisas av de

flesta remissinstanser. Ett skäl som anförs är att frågan nyligen varit före-

mål för behandling.

Vidareutveckling av betänkandets förslag

Efter remissbehandlingen av betänkandet gav regeringen Konsumentver-

ket i uppdrag att vidareutveckla betänkandets forslag om sektorsansvar

och om databaserad information om konsumtion och miljö. Uppdraget

redovisades till regeringen i juni 1997 (Förslag till utformning av ett

sektorsansvar for miljömålet i konsumentpolitiken, rapport 1997:19). En

kompletterande redovisning med en preliminär bedömning av i vilken

utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de nya nationella miljö-

mål som föreslagits av Naturvårdsverket presenterades av Konsument-

verket i december 1997 (Miljön i konsumentpolitiken, rapport 1997:31).

En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3.

De arbetsgrupper som inrättats inom Regeringskansliet for att bereda

betänkandet och vidareutveckla vissa av dess förslag har behandlat följ-

ande områden: kunskapsutveckling och kunskapsförmedling, varor och

tjänster, boende samt resande. Förslagen har behandlats med utgångs-

punkt bl.a i de synpunkter och förslag som lämnats av remissinstanserna.

En handlingsplan för miljömålet

I denna skrivelse presenterar regeringen sin syn på centrala frågor for

miljömålet inom konsumentpolitiken samt lägger fram en handlingsplan

for arbetet med detta mål. Handlingsplanen utgör ett led i regeringens

strävan mot en hållbar utveckling, dvs. en samhällsutveckling som till-

fredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers

möjligheter att tillgodose sina behov. Handlingsplanen är inledningen av

en process vars syfte är att uppmuntra och underlätta for hushållen att ta

ansvar for miljön på det sätt som beskrivs i propositionen Aktiv konsu-

mentpolitik och i den anda som kommer till uttryck i regeringens lång-

siktiga prioriteringar på miljöområdet, bl.a. i förslaget till miljöbalk

(prop. 1997/98:45).

I skrivelsen berörs inledningsvis omfattningen av hushållens miljöbe-

lastning samt beskrivs miljömålet i konsumentpolitiken. I anslutning till

detta behandlas målkonflikter som kan leda till att hushållen avhåller sig

från att välja de ur miljösynpunkt bästa handlingsalternativen. Därefter

redovisar regeringen handlingsplanen for arbetet mot miljömålet. Hand-

lingsplanen, som inbegriper ett flertal av förslagen i betänkandet Konsu-

menterna och miljön, består av följande delar:

• Sektorsansvar for Konsumentverket for konsumentrelaterade miljö-

frågor

• Formulering av sektorsmål for miljön

• Mer kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor

• Ökad förmedling av kunskap och information till hushållen

• Åtgärder som rör konsumtion och produktion av varor och tjänster,

boende samt resande:

- Ökade insatser avseende miljöaspekter i varuprovningsverksamheten

- Utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet

- Analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av miljö-

märken på internationell nivå

Skr. 1997/98:67

- Ökad bevakning av miljöargument i marknadsföringen

- Förbättrad miljöinformation om produkter

- Strävan efter prisundersökningar även för ekologiskt producerade

livsmedel

- Beaktande av hushållsaspekter inom systemen för källsortering

- Bättre information om miljöaspekter i boendet

- Bättre bevakning av konsumentaspekter inom kollektivtrafiken

- Bättre information om bilars miljöegenskaper

• Stöd till lokal och frivillig verksamhet

• Aktivt internationellt arbete inom Norden, EU, OECD och FN

• Uppföljning av mål och verksamhet

Området konsumenterna och miljön är till stora delar tvärsektoriellt

och spänner därmed över flera politikområden. Eftersom syftet är att

uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för miljön har rege-

ringen valt att här ge en presentation av åtgärder som utgår från hushålls-

perspektivet, dvs. åtgärder som utgår från hushållens förutsättningar för

att arbeta för en bättre miljö. Viktiga förutsättningar är bl.a. hushållens

resurser i form av kunskap, tid och pengar. Frågeställningar som rör kon-

sumenterna och miljön behandlas även i regeringens miljöpolitiska pro-

position samt i den transportpolitiska propositionen. Vidare görs inom

Regeringskansliet för närvarande en översyn av hela energiskattesyste-

met med utgångspunkt i den modell som föreslås av Skatteväxlings-

kommittén (SOU 1997:11). Dessutom pågår en översyn av vägtrafikens

samlade beskattning. Ett delbetänkande Bilen, miljön och säkerheten

(SOU 1997:126) har överlämnats. Delbetänkandet remissbehandlas för

närvarande.

Skr. 1997/98:67

3 Problembeskrivning - hushållens inverkan på

miljön

Försök har gjorts att uppskatta storleken av hushållens miljöbelastning.

Överslagsberäkningar från Naturvårdsverket (Biff och Bil?, rapport

4542, 1996) pekar på att hushållen ger upphov till sammantaget nära

hälften av de svenska miljöskadliga utsläppen, eller ca 40 procent av

växthusgaserna, 30 procent av utsläppen av försurande kväveoxider, 60

procent av utsläppen av de flyktiga organiska föreningar som bildar

marknära ozon, 40 procent av kvävet och 50 procent av den fosfor som

övergöder sjöar och hav, mellan 25 och 45 procent av utsläppen av ozon-

nedbrytande ämnen, 40-50 procent av metallutsläppen samt en betydande

andel av utsläppen av organiska miljögifter. Det rör sig om utsläpp från

hushållens transporter, elanvändning, uppvärmning av bostäder, avlopp

(där dock en del av utsläppen av både kväve, fosfor och metaller härrör

från industrier som är anslutna till avloppsreningsverken) samt utsläpp

som användning av varor förorsakar. I Naturvårdsverkets rapport föreslås

också åtgärder som den enskilde kan vidta för att minska utsläppen. De

viktigaste områdena är fordon, bostäder, livsmedel och andra varor samt

avfall. Aktuella åtgärder enligt rapporten är att minska förbrukningen av

hushållsel och varmvatten, förändra resvanor, använda bränslesnåla bilar, Skr. 1997/98:67

minska proteinintag och ersätta delar av animaliskt protein med vegeta-

bilier, välja miljömärkta varor, källsortera och eventuellt byta uppvärm-

ningssystem i bostaden.

I Danmark har beräkningar gjorts i syfte att kartlägga en typfamiljs re-

sursförbrukning och utsläpp kopplat till olika aktiviteter. Mer än en tred-

jedel av utsläpp och resursförbrukning kunde enligt det sätt man beräknat

hänföras till livsmedelsförbrukningen (Forbrugerstyrelsen, Miljöbelast-

ningen ved familiens aktiviteter, 1996:1, Köpenhamn).

Hushållen svarar för cirka en tredjedel av Sveriges totala energiför-

brukning i form av direkt förbrukning exklusive transporter.

Nämnda siffror ger en bild av omfattningen av hushållens totala inver-

kan på miljön. Konsumentverket pekar i sin rapport Miljön i konsument-

politiken på miljöproblem som har en tydlig koppling till den enskilde

konsumentens beteende samt på relevanta produktgrupper i samman-

hanget.

För att kunna identifiera de områden där hushållen enklast kan påverka

sin miljöbelastning skiljer Konsumentverket i rapporten på konsumenter-

nas direkta och indirekta miljöpåverkan. Enligt verkets rapport sker di-

rekt påverkan när "utsläppen kommer från användning eller kvittblivning

av produkter där konsumenten

a) kan välja typ av vara eller helt avstå,

b) har avgörande inflytande över hur produkten används samt

c) har avgörande inflytande över hur produkten kvittblivs."

Påverkan skall sålunda ske direkt från en produkt som konsumenten

använder. Enligt Konsumentverkets rapport räknas t.ex. miljöpåverkan

av elproduktion som indirekt när en hushållsapparat drivs med köpt el.

Verket menar att det är svårt att stimulera ett miljömedvetet konsument-

beteende när konsumenterna inte känner att de har ett direkt inflytande

över de negativa miljöeffekterna. Detta gäller särskilt när miljöeffekterna

ligger flera led bakåt i t.ex. en producentkedja.

Enligt Konsumentverkets bedömning av graden av hushållens miljöpå-

verkan anses denna kunna betecknas som stor om den är direkt och utgör

mer än en tredjedel av den totala miljöpåverkan som sker i Sverige. De

problemområden för vilka hushållens beteende har störst betydelse är

enligt rapporten klimatpåverkande utsläpp, försurande och gödande luft-

föroreningar (kväveoxider), fotokemiska oxidanter (marknära ozon),

övergödande vattenföroreningar, miljöpåverkande tungmetaller och orga-

niska miljögifter samt hälsofarliga ämnen i den yttre miljön. Områdena

biologisk mångfald, genmodifierade organismer och avfall bör enligt

Konsumentverket ägnas särskild uppmärksamhet trots att den direkta

påverkan från konsumenterna utgör mindre än en tredjedel, eftersom

konsumenterna indirekt kan ha ett betydande inflytande över utveckling-

en.

De produktgrupper som Konsumentverket bedömer som mest betyd-

elsefulla när det gäller konsumenternas direkta miljöpåverkan är följan-

de, angivna utan särskild rangordning: privata fordon, transporttjänster,

drivmedel, fritidsbåtar, skotrar, arbetsredskap, villapannor, olja,

biobränsle, system för VA-lösningar för enskilda byggnader, livsmedel,

batterier, fogmassor, lim, färger, lacker, bil- och båtvårdsmedel, biocider, Skr. 1997/98:67

tvätt- och rengöringsmedel, hemelektronik, hushållsapparater, vitvaror,

papper, textilier, läder, plast, möbler och inredning. Potentialen för miljö-

förbättringar varierar stort mellan produktgrupperna och situationen är

högst skiftande när det gäller kunskapsunderlag, förekomsten av märk-

ning eller andra åtgärder samt genomslaget av dessa.

Konsumentverket har i sin rapport gjort en preliminär bedömning av i

vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de nya nationella

miljömål som föreslagits av Naturvårdsverket (se avsnitt 4 och 6). Mer

kunskap om omfattningen av hushållens miljöbelastning och deras möj-

ligheter att ändra beteende behövs och bör utvecklas för att insatserna

från statens sida skall kunna koncenteras på de områden där de gör störst

nytta. Se även avsnitt 7 om kunskapsutveckling och avsnitt 14 om upp-

följning.

4 Miljömålet inom konsumentpolitiken

Miljömålet inom konsumentpolitiken

För att påfrestningarna på miljön skall kunna minska i ett långsiktigt per-

spektiv fordras bl.a. hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

Detta är bakgrunden till att regeringen som ett av de fyra konsumentpoli-

tiska målen valt att ställa upp målet att sådana konsumtions- och produk-

tionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling. De övriga målen är att hushållen

skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser

effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden och

att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas. De fyra konsumentpoli-

tiska målen är likställda. Miljömålet är en nyhet inom konsumentpoliti-

ken och det är därför angeläget att det nu görs insatser så att detta mål

även i praktiken far samma tyngd och genomslag som de övriga målen.

En hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag klarar våra behov

utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Ekonomisk

utveckling, en rik kultur och social välfärd måste gå hand i hand med

skydd av miljön och hushållning med naturresurserna. Målen för ett

ekologiskt hållbart samhälle är skyddet av miljön och människors hälsa,

en hållbar försörjning och en effektiv användning av jordens resurser. I

regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) framhåller

regeringen att användningen av energi och andra naturresurser skall bli

mycket effektivare än i dag. I detta sammanhang anger regeringen att

faktor 1 O-tänkandet kan fungera som kompass och stimulera till nytän-

kande och att arbetet med att formulera tydliga mål för en effektivare

resursanvändning måste intensifieras. I regeringens proposition om mil-

jöpolitiken, som regeringen avser lägga senare i vår, kommer regeringen

att återkomma till frågan om behovet av effektivisering av resursanvänd-

ningen. De s.k. nationella miljömålen definierar den kvalitet eller det

10

tillstånd i miljön som behöver nås för att en ekologiskt hållbar utveckling Skr. 1997/98:67

skall kunna förverkligas. På regeringens uppdrag har Statens naturvårds-

verk föreslagit nya nationella miljömål i en rapport som överlämnades i

september 1997 (Ren luft och gröna skogar, rapport 4765). Naturvårds-

verkets rapport har varit föremål för remissbehandling och nya nationella

miljökvalitetsmål kommer att föreslås av regeringen i den kommande

miljöpolitiska propositionen. För att de nationella miljökvalitetsmålen

skall kunna uppfyllas bör sektorsmål formuleras för de olika sektorerna i

samhället (se avsnitt 6).

Med begreppet konsumtionsmönster i det konsumentpolitiska miljö-

målet avses enskilda konsumenters konsumtionsmönster. Åtgärder som

rör näringslivets och den offentliga sektorns konsumtion har behandlats

av regeringen i bl.a. propositionen Miljöredovisning och miljöinforma-

tion i näringslivet (prop. 1996/97:167, bet. 1997/98:JoU8, rskr.

1997/98:56) samt berörs i regeringens kommande miljöproposition. Stora

beställargruppers efterfrågan på miljöanpassade varor kan vara till nytta

för hushållen genom att den kan leda till större utbud och därmed pris-

press på dessa varor.

Målet hållbara konsumtionsmönster har tillkommit eftersom det ford-

ras att hushållen övergår från att utföra enstaka symbolhandlingar på

miljöområdet till att ändra sina levnadsvanor för att de på så sätt skall

kunna bidra till en ekologiskt hållbar utveckling. Konsumenterna kan vid

inköp av varor och tjänster ställa krav på och välja alternativ som är bätt-

re ur miljösynpunkt än andra i övrigt likvärdiga produkter, men också

avstå från viss typ av konsumtion. Hushållen kan även ta hänsyn till

miljön vid användningen av varor, hanteringen av avfall samt vid den

egna produktionen av vissa förnödenheter som utgör ett alternativ till köp

av en viss vara eller tjänst.

En effekt av konsumenternas efterfrågan på miljöanpassade alternativ

är att producenterna påverkas att tillverka miljöanpassade varor och

tjänster i större utsträckning. Hållbara produktionsmönster kan således

uppnås genom påverkan från konsumenterna och deras företrädare. Det

stora genomslaget av miljömärkta produkter beror till stor del på konsu-

menternas inflytande. Företagens produktionsmönster kan även påverkas

av konsumentpolitiska åtgärder såsom varuprovningsverksamhet och

branschöverenskommelser (se avsnitt 9). Genom en större efterfrågan

från konsumenterna på miljöanpassade produkter kan även priserna på

dessa på sikt bli lägre.

Att enskilda konsumenter stimuleras till mer miljöanpassade konsum-

tionsmönster i sin vardag kan dessutom få som positiv följdeffekt att

konsumenterna agerar på ett ekologiskt hållbart sätt när de uppträder i

andra roller i samhället. Det kan gälla i rollen som aktieägare, företagsle-

dare eller anställd. En bred förankring och ett brett stöd från enskilda

underlättar således genomförandet av en politik vars mål är en hållbar

utveckling.

11

Vissa målkonflikter

Skr. 1997/98:67

Förekomsten av målkonflikter kan leda till svårigheter för enskilda hus-

håll och konsumenter att agera på ett miljöanpassat sätt. Konflikter mel-

lan olika mål kan uppstå för enskilda i olika valsituationer. Även målkon-

flikter i samhället kan försvåra ett miljöanpassat handlande av enskilda.

Målkonflikterna kan leda till minskad motivation att handla miljömed-

vetet.

För enskilda kan målkonflikter uppstå mellan å ena sidan miljöhänsyn

och å andra sidan främst ekonomi och tidsanvändning. En konsument

som vill handla ekologiskt producerade livsmedel måste för närvarande

oftast vara beredd att betala ett högre pris för dessa. Som ett annat exem-

pel kan nämnas att det är mer tidskrävande att sortera och återlämna av-

fall än att lägga allt i samma soptunna.

Mellan miljöhänsyn och den fria rörligheten för varor och tjänster på

EU:s inre marknad kan en målkonflikt i samhället uppstå som berör kon-

sumenterna. Sveriges åtagande att följa det gemensamma regelverket gör

att vårt handlingsutrymme på nationell nivå ibland är begränsat. Inom

konsumentpolitiken utgör miljömålet ett av fyra, inbördes jämställda,

konsumentpolitiska mål. De övriga målen rör konsumenternas resurshus-

hållning, konsumenternas hälsa och säkerhet och en starkare ställning för

konsumenterna på marknaden. De fyra målen fungerar ofta ömsesidigt

stödjande. Exempelvis har en av konsumentpolitikens främsta uppgifter

alltid varit att hjälpa hushållen att effektivt utnyttja sina resurser, vilket

torde ligga väl i linje även med miljömålet. Det kan dock i vissa situatio-

ner förekomma att miljömålet står i strid med hushållningsmålet eller

något av de övriga målen. En konflikt mellan miljömålet och säkerhets-

målet uppstår när materialet i sängkläder och möbler samt i hemelektro-

nisk utrustning på grund av brandrisk måste flamskyddsbehandlas med

medel som i dag bedöms som miljöfarliga.

Om en målkonflikt uppstår bör en lösning eftersträvas som på ett god-

tagbart sätt tillgodoser båda målen. Om en sådan lösning inte står att fin-

na blir en prioritering aktuell. Prioriteringar underlättas med hjälp av

bättre kunskapsunderlag (se avsnitt 7). Dock finns det inte alltid entydiga

svar på hur miljöproblem uppkommer och kan bemästras. Under alla

omständigheter är det viktigt att målkonflikter identifieras och uppmärk-

sammas, även om de inte alltid går att undvika. I 1997 års ekonomiska

vårproposition (prop. 1996/97:150) framhöll regeringen att propositioner

och utredningar av betydelse skall åtföljas av en ekologisk hållbarhetsbe-

skrivning. Ett liknande förslag presenterades också i betänkandet Kon-

sumenterna och miljön. Ett sådant tillvägagångssätt torde bidra till att

antalet målkonflikter kan minska också på för hushållen viktiga områden.

Andra åtgärder som kan bidra till att motverka förekomsten av målkon-

flikter behandlas senare (se bl.a. avsnitt 5). Miljömålet inom konsument-

politiken bidrar till att målkonflikter uppmärksammas genom att detta

mål i beslutssituationer beaktas parallellt med övriga konsumentpolitiska

mål.

12

Sektorsansvar för Konsumentverket

Skr. 1997/98:67

Sammanfattning

Regeringen avser att ge Konsumentverket ett sektorsansvar for kon-

sumentrelaterade miljöfrågor. Det innebär att verket kommer att vara

samlande, stödjande och pådrivande i sådana frågor.

Samhällssektorernas miljöansvar

Principen om samhällssektorernas ansvar gavs en framträdande roll i

regeringens proposition Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop.

1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Av propositionen

framgår att varje samhällssektor har ansvar för att förhindra att nya mil-

jöskador uppstår och för att lösa de problem som föreligger.

Detta synsätt har också fått genomslag i det internationella miljöarbe-

tet. Bland annat utgör integreringen av miljöhänsyn i olika sektorer en av

grundtankarna i Agenda 21. Även i OECD och i det nordiska samarbetet

har sektorernas miljöansvar i dag en mer framträdande roll än tidigare.

Integrationsprincipen fördes in i EG-fördraget i och med att enhetsakten

trädde i kraft år 1987. Integrering av miljöhänsyn och samhällssektorer-

nas ansvar för miljön utgör en central del av EU:s femte åtgärdsprogram

för miljön. Genom Amsterdamfördraget i juni 1997 har principen flyttats

till EG-fördragets första del, vilket innebär att den utgör en av gemen-

skapens grundläggande principer.

Sektorsansvar för myndigheter

Vissa myndigheter har ett s.k. formellt sektorsansvar för miljön. Detta

ansvar går utöver det grundläggande miljöansvaret för den egna verk-

samheten enligt verksförordningen (1995:1322). Sektorsansvaret innebär

ett ansvar gentemot regeringen att sträva efter en utveckling inom ett

visst samhällsområde som ligger i linje med nationellt fastlagda mål och

riktlinjer genom att verka samordnande, stödjande och pådrivande i för-

hållande till övriga aktörer av betydelse för utvecklingen inom sektorn.

Sektorsansvar ges sådana myndigheter där en miljöanpassning är av sär-

skild vikt för en hållbar utveckling. Bland de myndigheter som redan har

ett formellt sektorsansvar återfinns främst de s.k. trafikverken och myn-

digheter med uppgifter inom de areella näringarna. I sektorsansvaret in-

går även att följa, analysera och rapportera hur sektorns miljöpåverkan

och miljöarbete utvecklas och förse regeringen med underlag och förslag

till mål, riktlinjer, styrmedel m.m. för miljöarbetet inom sektorn. Natur-

vårdsverket har en roll som samordnare i arbetet. Överenskommelser har

träffats mellan Naturvårdsverket och myndigheter med sektorsansvar

som bl.a. behandlar utgångspunkter och inriktning av det sektorsinriktade

miljöarbetet samt ansvars- och arbetsfördelning mellan myndigheterna. I

13

betänkandet Förvalta med miljöansvar (SOU 1997:145) föreslås sektors- Skr. 1997/98:67

ansvar för ekologiskt hållbar utveckling för vissa myndigheter. Sektors-

ansvar för olika myndigheter kommer att behandlas i den kommande

miljöpropositionen.

Sektorsansvar för Konsumentverket

Konsumentverket är den centrala myndigheten inom den konsumentpoli-

tiska sektorn. Konsumentverket har, liksom alla statliga myndigheter, ett

grundläggande miljöansvar för den egna verksamheten. I myndighetsin-

struktionen för Konsumentverket anges dessutom att ett av fyra mål för

verksamheten skall vara att medverka till att sådana produktions- och

konsumtionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön

och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Vidare tillhör Konsu-

mentverket en av de tjugofem pilotmyndigheter som ingår i projektet

"Miljöledningssystem i statlig förvaltning". Att införa miljöledningssys-

tem innebär i korthet att integrera miljöhänsyn i verksamheten. Utform-

ningen av miljöledningssystemet skall redovisas till regeringen i sam-

band med årsredovisningen för år 1997.

Frågor som rör hushållen och miljön är i stor utsträckning av horison-

tell karaktär och ett flertal olika aktörer är, eller skulle kunna vara, verk-

samma inom området. Ett löpande och nära samarbete mellan berörda

myndigheter och i förhållande till övriga berörda aktörer är därför av stor

betydelse. Ett sådant samarbete torde också leda till att intresse- och mål-

konflikter undviks i högre grad och till att ett samlat budskap kan ges till

konsumenter och näringsliv i frågor som rör konsumenterna och miljön.

Samarbete är naturligtvis också av betydelse ur ett samhällsekonomiskt

perspektiv.

För att underlätta en sådan samordning och för att arbetet mot miljö-

målet i konsumentpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt

kommer regeringen att genom en ändring i myndighetsinstruktionen ge

Konsumentverket ett sektorsansvar för konsumentfrågor som rör ekolo-

giskt hållbar utveckling. Verksamheten är av den karaktären att en miljö-

anpassning kan anses vara särskilt viktig för en hållbar utveckling, inte

minst när det gäller stödet till lokal verksamhet. Ett sektorsansvar för

Konsumentverket för konsumentrelaterade miljöfrågor innebär i enlighet

med vad som tidigare sagts att verket bör vara samlande, stödjande och

pådrivande i sådana frågor.

Med utgångspunkt i målen för verksamheten, där miljömålet ingår som

en del, arbetar Konsumentverket redan i dag med miljöfrågor. Verket är

ansvarig myndighet för den europeiska energimärkningen, genomför va-

ruprovningar, deltar i arbetet med den nordiska miljömärkningen, utfär-

dar föreskrifter beträffande EU:s miljömärkningssystem samt gör utbild-

nings- och informationsinsatser m.m.

Konsumentverket har i sin redovisning av uppdraget om hur ett sektor-

sansvar för verket skulle kunna utformas redogjort dels för vad ett sådant

ansvar skulle kunna innebära, dels för relationen mellan verket och ett

flertal andra myndigheter. Konsumentverket har funnit att det i relation

14

till andra myndigheter inte finns något hinder för att ge verket ett sektors- Skr. 1997/98:67

ansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor. Detta bekräftas av remissva-

ren med anledning av betänkandet Konsumenterna och miljön. Särskilt

berörda myndigheter är, förutom Naturvårdsverket, Statens energimyn-

dighet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Boverket, Väg-

verket, Kemikalieinspektionen, Statens jordbruksverk, Statens livsme-

delsverk, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (SIDA) och

Statens skolverk. Enighet råder mellan Konsumentverket och Natur-

vårdsverket om hur det miljörelaterade arbetet inom konsumentsektom

bör utformas. Exempel på andra aktörer verksamma inom området är

miljö- och konsumentorganisationer, kommunala konsumentvägledare

och energirådgivare.

Konsumentverket skulle inom ramen för sektorsansvaret från ett hus-

hållsperspektiv eller utifrån hushållens förutsättningar kunna beakta

miljöaspekter vid kunskapsutvecklingen inom verket, ansvara för kun-

skapsförmedling avseende miljöfrågor till hushållen och övriga berörda

aktörer samt verka för att konsumentaspekter beaktas i andra myndighe-

ters information till hushållen i frågor som rör en hållbar utveckling. Vi-

dare skulle verket kunna verka för att producenter i ökad utsträckning

inkluderar såväl funktions- och kvalitetskrav som miljökrav i produktut-

vecklingen samt stödja frivilliga organisationer som bedriver konsument-

inriktat miljöarbete.

6 Sektorsmål för miljön

Sammanfattning

Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att, i samråd

med Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter, formulera

sektorsmål som preciserar miljömålet i konsumentpolitiken. För att

statens insatser skall kunna koncentreras på de områden där de gör

bäst nytta bör sektorsmålen formuleras utifrån en analys av vilka

miljöproblem som hushållen bäst kan bidra till att avhjälpa. Sektors-

målen bör inordnas under de nationella miljökvalitetsmål som beslu-

tas av riksdagen. Konsumentverket har gjort en preliminär bedömning

av i vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de olika

nationella miljömål som föreslagits av Statens naturvårdsverk.

Nationella miljömål definierar den kvalitet eller det tillstånd i miljön

som behöver nås för att samhället skall vara ekologiskt hållbart. Syftet

med de nationella miljömålen är att de skall vara styrande för miljöarbe-

tet i Sverige. Dessa mål bör därför utgöra en utgångspunkt för mer preci-

serade mål och åtgärder inom olika samhällssektorer. Naturvårdsverket

har fatt i uppgift att samordna arbetet med att formulera mål för de olika

samhällssektorerna. Detta uppdrag kommer att fortsätta under år 1998.

15

De nationella miljömålen och sektorsmålen skall följas upp och revideras

i takt med förändringar i omvärlden och i och med att ny kunskap ut-

vecklas (se avsnitt 14).

Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att efter det att

riksdagen fastslagit nya nationella miljökvalitetsmål i samråd med Na-

turvårdsverket och övriga berörda myndigheter formulera sektorsmål för

hushållen i form av delmål till miljömålet i konsumentpolitiken, som är

ett av effektmålen i konsumentpolitiken. För att statens insatser skall

kunna koncentreras på de områden där de gör bäst nytta skall målen for-

muleras utifrån en analys av vilka miljöproblem som hushållen bäst kan

bidra till att avhjälpa (se avsnitt 3). I Konsumentverkets rapport Miljön i

konsumentpolitiken har verket gjort en preliminär bedömning av i vilken

utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de olika nationella mil-

jömål som föreslagits av Naturvårdsverket. I regeringens miljöpolitiska

proposition kommer aktuella aktörer, när det gäller att uppfylla de natio-

nella miljökvalitetsmålen, att pekas ut.

Sektorsmålen bör formuleras med sikte på att hushållen skall uppmunt-

ras och ges reell möjlighet att beakta miljöaspekter vid valet av varor och

tjänster, ställa miljökrav på de varor de införskaffar och på de tjänster de

tar i anspråk, ta ett ökat miljöansvar i samband med användningen av

varor genom att använda och underhålla dem på rätt sätt samt genom att

förbättra sin källsortering i takt med att förutsättningar för detta ges. På-

verkan på företagens produktionsmönster kan, vid sidan av enskilda kon-

sumenters efterfrågan, ske direkt genom konsumentpolitiska insatser så-

som varuprovningsverksamhet (se avsnitt 9). Detta bör också beaktas vid

utarbetandet av sektorsmålen. Ett miljöanpassat beteende hos konsu-

menterna är beroende av att de besitter kunskap om sambandet mellan

det egna agerandet och inverkan på miljön. Det bör därför övervägas om

ett mätbart kunskapsmål bör inkluderas (se även avsnitt 8).

Skr. 1997/98:67

7 Mer kunskap om konsumentrelaterade miljö-

frågor

Sammanfattning

Ett bättre underlag inför beslut om åtgärder och uppföljning behövs

när det gäller konsumentfrågor som rör ekologisk hållbarhet. Kunska-

pen bör öka bl.a. avseende:

- sambandet mellan hushållens agerande och påverkan på miljön, bl.a.

på vilket sätt de mest påtagliga minskningarna i hushållens miljöbe-

lastning kan åstadkommas,

- faktiska förutsättningar för hushållen att agera miljömedvetet,

- målkonflikter ur ett hushållsperspektiv,

- hushållens prioriteringar.

16

Regeringen anser att det projekt som bedrivs av Konsumentverket och

Naturvårdsverket i syfte att minska hushållens miljöpåverkan bör fort-

sätta.

Regeringen anser att Forskningsrådsnämnden (FRN) inom ramen för

den konsumentforskning nämnden stödjer skall lägga tonvikt vid frå-

gor som rör konsumenterna och miljön. Konsumentverkets insatser

för att initiera och stödja forskning bör innebära ett förstärkt konsu-

mentperspektiv

Kunskap som rör konsumenterna och miljön

Stöd från samhällets sida som syftar till att förbättra förutsättningarna

och skapa incitament för hushållen att anpassa sina aktiviteter till en

hållbar utveckling förutsätter väl underbyggd och samlad kunskap. Kon-

sumentverket behöver sådan kunskap i egenskap av sektorsansvarig

myndighet. Verket bör fungera som kunskapskälla i förhållande till en-

skilda konsumenter, vidareinformatörer samt övriga aktörer inom områ-

det. Konsumentverket bör i denna egenskap också förse regeringen med

erforderligt underlag för att regeringen skall kunna bedöma effekterna av

vidtagna åtgärder och avgöra om utvecklingen leder till att målen på om-

rådet uppnås (se avsnitt 14).

För att insatserna skall kunna koncentreras till de för en hållbar ut-

veckling mest relevanta områdena behövs kunskap om sambandet mellan

hushållens agerande och inverkan på miljön, dvs. vilka miljöproblem

hushållens agerande ger upphov till. Både de beteendemönster och de

produktgrupper som orsakar de största miljöproblemen måste identifieras

för att rätt prioriteringar skall kunna göras. Konsumentverket pekar i sin

rapport på miljöproblem som beror på den enskilde konsumentens bete-

ende och på relevanta produktgrupper. Regeringen anser att det är viktigt

att det vid kartläggningen och bedömningen av hushållens miljöbelast-

ning skapas så klara och enhetliga definitioner som möjligt (se avsnitt 3).

Produkters livslängd och deras miljöpåverkan bör studeras samlat.

Kretsloppsdelegationen och Konsumentverket har tillsammans initierat

en studie om betydelsen av konsumentvarors livslängd för miljön

(Hållbara varor, Kretsloppsdelegationen, rapport nr 1997:18). I studien

konstateras bl.a. att det inte alltid är positivt för miljön att en vara har en

lång livslängd. Det behöver belysas vad som är bäst ur miljösynpunkt: att

tillverka en produkt som kan repareras, uppgraderas, återanvändas eller

återvinnas ur den gamla produkten eller att tillverka en ny produkt. Vida-

re bör det analyseras vilken betydelse olika avtalstyper, t.ex. köp eller

leasing, har för miljön. Det brukar i dessa sammanhang talas om att det

skulle vara önskvärt med en övergång från köp av produkter till köp av

"funktioner".

Kunskap behövs även om hushållens faktiska förutsättningar att agera

miljömedvetet. Det kan gälla såväl personliga förutsättningar som kun-

skap, tid eller pengar. Vidare kan det gälla samhällsbetingade faktorer

såsom infrastruktur och samhällsplanering. Det kan även avse kunskap

Skr. 1997/98:67

17

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67

om i vilken mån mer miljövänliga alternativ över huvud taget finns att Skr. 1997/98:67

tillgå. Som tidigare nämnts kan målkonflikter förhindra att konsumenter-

na agerar miljöanpassat (se avsnitt 4). Det är angeläget att veta vari såda-

na målkonflikter består och hur de kan motverkas.

Därutöver är det viktigt att ha kännedom om vilka faktorer som ligger

till grund för hushållens prioriteringar och handlingsmönster och vad

som kännetecknar olika konsumentgrupper. Hushållens agerande bygger

förutom på förutsättningar i form av kunskap, tid och pengar, även på

känslor och värderingar. Emellertid har konsumenterna inte alltid tillgång

till perfekt information på vilken de kan grunda sina beslut. Det är viktigt

att veta vilken typ av information konsumenterna efterfrågar och vilka

omständigheter som avgör i vilken utsträckning de kan tillgodogöra sig

informationen. Andra betydelsefulla frågeställningar är i vilken mån det

finns en koppling mellan avsikt och faktisk handling samt beredvillighe-

ten hos enskilda konsumenter att agera miljöanpassat, även om det inte

innebär en direkt personlig vinning i form av t.ex. pengar. Även konsu-

menternas förväntningar på produkterna med avseende på kvalitet och

funktion är en relevant fråga. Konsumentverkets undersökningar från

åren 1993, 1994 och 1995 visar att kvinnor genomgående har ett större

engagemang än män när det gäller miljöfrågor. En undersökning som

nyligen genomförts av Konsumentverket visar dock att intresset hos män

för miljöfrågor nu är i princip lika stort (Allmänhetens agerande och at-

tityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).

Konsumentverket och Naturvårdsverket har tillsammans inlett ett pro-

jekt i syfte att stimulera hushållen att agera så att deras miljöpåverkan

minskas. De områden som hittills bedömts som viktigast att arbeta med

är livsmedel, boende och transporter. Regeringen anser att detta arbete

bör fortsätta.

I det följande redogörs for möjligheter att erhålla kunskap genom sta-

tistik och forskning. Ett första led i kunskapsutvecklingen bör vara att

kartlägga befintligt material, bl.a i form av forskningsresultat. I avsnitt 9

behandlas metodutveckling för varuprovningar. Behovet av kunskap be-

rörs vidare i avsnitt 14 om uppföljning.

Statistik

I såväl regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) som

i betänkandet Konsumenterna och miljön framhålls statistik som ett be-

tydelsefullt medel för att erhålla kunskap om hushållens miljöpåverkan

och de miljöeffekter hushållen ger upphov till. Statistiskt underlag är ofta

en förutsättning för att kunna mäta utvecklingen över tiden (se avsnitt

14). Det är viktigt att den statistik som beställs bl.a. är könsuppdelad,

eftersom informationsinsatser och andra åtgärder då vid behov kan göras

mer målinriktade.

Regeringen har uppdragit åt Statistiska centralbyrån (SCB) att utarbeta

ett förslag till statistisk metod för att belysa hushållens miljöpåverkan.

Uppdraget, som redovisades i december 1997, har utförts i samråd med

18

Konsumentverket och övriga berörda aktörer. Redovisningen visar att ett

stort antal frågor kan besvaras med hjälp av statistik.

Statistiken om hushållens miljöpåverkan kan infogas i ett makro-

respektive mikroperspektiv. Makroperspektivet, eller miljöperspektivet,

ger en bild av hushållens totala bidrag till miljöbelastningen. Det är den

totala privata energikonsumtionen, bränslekonsumtionen, livsmedelskon-

sumtionen etc. som beskrivs. Mikroperspektivet, eller hushållsperspekti-

vet, ger däremot en mer detaljerad bild av hushållens agerande och prio-

riteringar när det gäller relationen mellan tid och pengar och andra fakto-

rer av betydelse för miljöpåverkan. Genom sådana undersökningar kan

kunskap erhållas om vad som närmare kännetecknar olika grupper av

hushåll.

I SCB:s redovisning presenteras befintlig statistik som kan belysa hus-

hållens miljöpåverkan och förslag till vidareutveckling av denna. Försla-

gen gäller bl.a. miljöräkenskapema, energistatistiken, resvaneundersök-

ningen, avfallsstatistiken, kemikaliestatistiken och livsmedelsstatistiken.

Vidare presenteras en statistisk metod för hur undersökningarna om hus-

hållens utgifter och tidsanvändning kan användas för att belysa miljöpå-

verkan.

Skr. 1997/98:67

Forskning

Frågeställningar om konsumenterna och miljön kan avse komplexa sam-

band och forskningen inom området kan således röra vitt skilda områden

såsom naturvetenskap, beteendevetenskap, ekonomi och teknik. Enligt

Nordiska Ministerrådets program för konsumentforskning skall bl.a. om-

rådet miljö och konsumtion främjas. Ett antal forskningsprojekt och stu-

dier av mer eller mindre omfattande karaktär har redan genomförts i Sve-

rige och de övriga nordiska länderna. Forskningen har bl.a. behandlat

hushållens förutsättningar att sortera sopor, beroendet av privat bil hos

olika typer av hushåll och vad som styr hushållens köp av miljöanpassa-

de dagligvaror.

Med tanke på att forskning kräver tid och pengar är det angeläget att

samordning sker så långt det är möjligt mellan olika samhällssektorer.

Forskningsrådsnämnden (FRN) har fått i uppdrag att utveckla och

konkretisera det svenska programmet för forskning till stöd för en hållbar

utveckling. Uppdraget skall redovisas den 1 november 1998. FRN har

vidare i regleringsbrevet för år 1998 fatt i uppdrag att utarbeta ett sam-

ordnat program för initiering av och stöd till konsumentforskning. Sär-

skild uppmärksamhet skall bl.a. ägnas området miljö och konsumtion.

Regeringen anser att FRN inom ramen för den konsumentforskning som

FRN stödjer även fortsättningsvis bör lägga stor tonvikt vid frågor som

rör konsumenterna och miljön. Det nämnda uppdraget om hållbar ut-

veckling utgör en viktig utgångspunkt i arbetet. Konsumentverkets insat-

ser för att initiera och stödja forskning bör också innebära ett förstärkt

miljöperspektiv. För att uppnå påtagliga effekter med de medel som står

till buds torde en relativt koncentrerad insats vara nödvändig.

19

Kunskapsförmedling och information

Skr. 1997/98:67

Sammanfattning

Regeringen ser positivt på att Konsumentverket tar tillvara informa-

tionsteknologins möjligheter att förenkla för hushållen och andra mål-

grupper att fa information om miljö- och resurshushållningsfrågor.

Detta möjliggör en bättre samverkan med berörda myndigheter och

andra, inte minst lokala, aktörer.

Ett positivt exempel på sådan samverkan, när det gäller IT-baserad

miljöinformation, skulle t.ex. kunna vara mellan Konsumentverket, de

lokala investeringsprogrammen och kommunerna.

Frågor som rör konsumenterna och miljön bör uppmärksammas vid

översynen av läroplaner och kursplaner.

Vikten av konsumenternas kunskap

Ett miljöanpassat beteende hos konsumenterna är beroende av att dessa

har insikt om att det finns ett samband mellan det egna agerandet och

inverkan på miljön. Förståelse för människans beroende av ekosystemet

och behovet av kretsloppsanpassning och resurshushållning kan också

vara avgörande för hushållens engagemang. Av studien Konsumenterna

och miljön, som Konsumentverket genomförde åren 1993, 1994 och

1995, framkommer att informationsbrist anförs som förklaring till varför

hushållen inte i högre grad omprövar sitt handlande i riktning mot en

långsiktigt hållbar konsumtion. Kunskap är dock ingen garanti för ett

ändrat beteende, däremot en förutsättning. Hur stort behov konsumenter-

na har av kunskap för att de skall ändra sitt beteende varierar naturligtvis

från individ till individ.

Av detta följer att kunskapsförmedling är av central betydelse för att

främja en hållbar konsumtion. Kunskapsförmedling har också den för-

delen jämfört med andra medel för påverkan att det är relativt lätt att an-

passa informationen till nya omständigheter, t.ex. då ny kunskap har

vunnits. Enstaka informationsinsatser, i form av exempelvis informa-

tionskampanjer, leder dock sällan till en varaktig förändring av beteendet

hos mottagaren. Verklig kunskap och motivation uppnås snarare genom

mer djupgående och kontinuerlig kunskapsförmedling. Pedagogiska

grepp såsom att använda uttrycket rättvist miljöutrymme är viktigt när

det gäller att illustrera den enskildes betydelse för miljön såväl i ett lokalt

som globalt perspektiv.

Den enskilde konsumenten kan ofta uppfatta sig som maktlös. Därför

är det angeläget att inom ramen för den kunskapsförmedlande verksam-

heten understryka att konsumenterna tillsammans utgör en betydelsefull

kraft när det gäller att motverka miljöproblemen. Dessutom är det viktigt

20

att konsumenterna förstår att miljömedvetenhet kan sprida sig i flera led Skr. 1997/98:67

genom att omgivningen påverkas.

Det finns många vanföreställningar, ibland rena myter, när det gäller

vad som kan betraktas som riktigt beteende från miljösynpunkt. Sådana

icke faktabaserade uppfattningar kan motverka konsumenternas vilja att

agera miljöanpassat. Konsumenter som handlar miljöanpassat får sällan

någon information om resultatet av sitt agerande. Effekterna av konsu-

menternas handlande bör redovisas genom någon form av återkoppling. I

annat fall finns det risk för minskad motivation även på de områden där

konsumenternas medverkan redan i dag är stor, exempelvis när det gäller

källsortering (se avsnitt 9). Vetskap om att också andra gör insatser för

miljön utgör likaledes ett viktigt incitament för att agera miljöanpassat.

Svårigheten att kommunicera ett miljöbudskap så att mottagaren tar det

till sig och känner sig motiverad att ändra sitt beteende bör inte under-

skattas. För att kunna kommunicera ett budskap är det viktigt att ha kun-

skap om konsumenternas prioriteringar och beteendemönster. Informa-

tionen når fram bättre om målgruppen först har identifierats på ett klart

sätt. Insatser bör även göras för att nå de grupper i samhället som har

mindre goda kunskaper i svenska språket eller som är ovana att söka in-

formation i skrift. Tydlig och opartisk information som förklarar helheten

och sammanhangen efterfrågas av många hushåll. Det är också viktigt att

konsumenterna får information om t.ex. pris, kvalitet, säkerhet, energi

och miljö på ett samlat sätt.

Hushållsrelaterad miljöinformation

Frågeställningarna som rör konsumenterna och miljön spänner över ett

brett fält. Behovet av att samla kunskap om dessa, ofta mycket komplexa

frågor är därför stort. För att aktuella målgrupper skall kunna tillgodogö-

ra sig informationen är det viktigt att den är lättförståelig och utformas på

ett lättillgängligt sätt. Befintlig miljöinformation utgår sällan från hus-

hållsperspektivet utan snarare från miljöproblemet eller miljöhotet. För-

utom hushållen själva har olika vidareinformatörer såsom frivilliga orga-

nisationer, konsumentvägledare, Agenda 21-samordnare och energiråd-

givare behov av en samlad information om hushållsrelaterade miljöfrå-

gor. I dag ställer konsumenter frågor till bl.a. vidareinformatörer vid

kommuner och organisationer som de inte utan svårighet kan besvara.

Andra grupper som också ofta har nytta av denna typ av information är

företag, särskilt små- och medelstora företag, elever och lärare, samt stu-

dieförbund, fackförbund, näringslivsorganisationer, bibliotekspersonal

och journalister.

Genom beslut med anledning av regeringens ekonomiska vårproposi-

tion (1996/97:150) har kommunerna möjlighet att söka bidrag för att ge-

nomföra lokala investeringsprogram. Ett sådant program består av insat-

ser som lokala aktörer, både offentliga och privata, skall genomföra. Det

lokala Agenda-21 arbetet kan tas tillvara genom satsningen. I detta sam-

manhang är hushållsrelaterade miljöfrågor av central betydelse. Investe-

ringsprogrammen kan, genom bl.a. fortbildningsinsatser, stimulera en-

21

skilda hushåll att i sitt agerande sträva efter en ekologiskt hållbar utveck- Skr. 1997/98:67

ling. Vidare kan de lokala investeringsprogrammen leda till att nya lös-

ningar hittas på för hushållen viktiga områden. Både som stöd för folk-

bildningsinsatser på lokal nivå och som grund för investeringar i ny tek-

nik m.m. behövs objektiv information.

Informationsteknologin ger möjligheter att enklare och mer kostnads-

effektivt förmedla information om hur produkter och aktiviteter påverkar

miljön och resursanvändningen. Visserligen är Internet en informations-

kanal som alla ännu inte har tillgång till. Information via Internet har

dock den fördelen att den kan användas av lokala och andra vidareinfor-

matörer, som i sin tur kan informera hushåll, företag m.fl. Det är viktigt

att denna typ av information kontinuerligt uppdateras. Inaktuell informa-

tion kan förutom att förfela sitt syfte även riskera att leda till att trovär-

digheten går förlorad.

Konsumentverket har positiva erfarenheter av att ge centralt stöd, sär-

skilt i förhållande till konsumentvägledama i kommunerna, men också

till andra kommunala aktörer, skolor, organisationer och företag. Kon-

sumentverket har vidare erfarenhet av att förmedla information som utgår

från hushållsperspektivet och kan dessutom relatera miljöinformationen

till annan väsentlig konsumentinformation.

Genom användande av informationsteknologi underlättas samordning

av myndigheters och andra lokala och centrala aktörers information.

Hushållsrelaterad miljöinformation är av intresse för många. Samverkan

kan ske genom länkar eller genom att en aktör står för förmedlingen av

andras information. Exempel på intressant information på nätet är Svens-

ka miljönätet, som är en databas med svensk miljöinformation. Aktuella

myndigheter för samverkan med Konsumentverket kan bl.a. vara Natur-

vårdsverket, Statens energimyndighet, NUTEK, Vägverket, Boverket,

Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Statens livsmedelsverk,

SIDA och Statens skolverk.

Konsumentverket har på uppdrag av regeringen utvecklat förslaget i

betänkandet Konsumenterna och miljön om databaserad miljöinforma-

tion till hushållen. Konsumentverket framför i redovisningen av uppdra-

get att en sådan databas skulle kunna innehålla information om t.ex.

miljöfaktorer samt pris och kvalitet för produkter inom olika varuområ-

den.

En annan fördel med IT-baserad information är att spridning av "goda

exempel", såsom lyckade försök med bilpooler, slutna kretslopp av nä-

ringsämnen samt olika system och lösningar för källsortering, underlät-

tas.

Mot denna bakgrund ser regeringen positivt på att Konsumentverket

tillvaratar informationsteknologins möjligheter i samverkan med andra

aktörer. Ett positivt exempel på sådan samverkan mellan central och lo-

kal nivå skulle t.ex. kunna vara ett samarbete inom ramen för kommu-

nernas lokala investeringsprogram.

Regeringen har gett Konsumentverket i uppdrag att i samarbete med

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (Länsstyrelsen i Västra Göta-

lands län fr.o.m. den 1 januari 1998) genomföra en förstudie om interak-

tiv information om miljöpåverkan, dvs. ett miljörådgivningsprogram i

22

vilket konsumenterna kan simulera olika inköp och beteenden för att Skr. 1997/98:67

kunna se hur inverkan på miljön varierar. Uppdraget skall redovisas se-

nast den 1 april 1998. Ett sådant interaktivt program är särskilt lämpligt

for skolelever som kan använda det för att simulera olika situationer med

avseende på bl.a. boende, energianvändning, transporter och matvanor.

En utveckling mot miljöinformation med IT som verktyg kan leda till

att kvinnodominerade yrkesgrupper kan fa Ökade kunskaper om naturve-

tenskapliga och tekniska frågor. Om denna typ av information med hjälp

av IT används mer i skolan innebär det att både pojkar och flickor kom-

mer i kontakt med hushållsrelaterade miljöfrågor. Satsningen kan dess-

utom gynna konsumenter i glesbygd som antingen direkt eller via lokala

vidareinformatörer lättare kan få information.

Miljökompetens inom handeln

Ökad konsumentrådgivning och information via miljökunniga butiksan-

ställda inom olika branscher är ett ändamålsenligt sätt att öka konsu-

menternas kunskap i miljöfrågor. En sådan åtgärd innebär att konsumen-

terna lätt kan få svar på hushållsrelaterade miljöfrågor. Det är särskilt i

den direkta kontakten med personalen som konsumenterna ställer frågor.

Konsumenter tillgodogör sig oftast information bäst i köpögonblickets

valsituation. Att en butik har miljökunnig personal är stimulerande och

motiverande för både konsumenterna och de anställda.

Genom stöd i form av bl.a. olika arbetsmarknadspolitiska insatser, ex-

empelvis utbildningsstöd och vikariat via länsarbetsnämnderna, möjlig-

görs utbildningsprogram för handelsanställda inom miljöområdet. Aktu-

ella branscher är bl.a. dagligvaruhandeln och elektronikbranschen. In-

formation med hjälp av IT kan utgöra ett värdefullt stöd för en sådan ut-

bildningsverksamhet. Utbildning i hushållsrelaterade miljöfrågor kan ske

centralt i t.ex. Konsumentverkets och Naturvårdsverkets regi.

Handelsanställdas förbund har initierat ett kompetensutvecklingspro-

gram för handelsanställda inom fyra olika branscher.

Utbildning inom skola och den högre utbildningen

Den inlärningsprocess som sker inom skolan och den högre utbildningen

är ett av de viktigaste medlen för att enskilda på sikt skall kunna tillägna

sig djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och medverka till en

hållbar utveckling.

För att en ändring i beteendet hos hushållen i riktning mot hållbar kon-

sumtion skall kunna åstadkommas är således skolans undervisning av

stor vikt. Unga människor utgör ju delvis dagens, men framför allt mor-

gondagens konsumenter. Grundskolan och fritidsverksamheten gör redan

betydande insatser inom detta område. Tydliga mål och kriterier i läro-

planer och kursplaner är viktiga som grund för miljöundervisningen. Vid

översynen av läroplaner och kursplaner bör denna fråga uppmärksam-

mas. Miljöaspekten uppmärksammas i den kontinuerliga översyn som

genomförs av Statens skolverk av programmål för gymnasieskolans ut-

23

bildningar och av kursplaner för utbildningar i gymnasieskolan, vilka Skr. 1997/98:67

också gäller för kommunal gymnasial vuxenutbildning. Regeringen har

uppdragit åt Skolverket att i samråd med Naturvårdsverket ta fram krite-

rier som underlag för att förskolor och skolor inom samtliga skolformer

skall kunna utnämnas till miljöskolor.

Lärarnas kunskap och kompetens även när det gäller hushållsrelaterade

miljöfrågor har naturligtsvis stor betydelse. Som regeringen har framhål-

lit i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) är det angeläget att

insatserna för att erbjuda lärare möjligheter till fortbildning i konsument-

och miljöfrågor stärks. Skolverket disponerar medel för anordnande av

fortbildning av lärare. Fortbildning i miljöfrågor och naturvetenskap är

därvid ett prioriterat område. I detta sammanhang kan nämnas att en

parlamentariskt sammansatt kommitté tillsatts med uppgift att lämna för-

slag till förnyelse av lärarutbildningen (dir. 1997:54). Uppdraget skall

redovisas senast den 2 juni 1998. Konsumentverket anordnar kurser samt

producerar studiematerial bl.a. inom området konsumtion och miljö för

lärare i grundskola och gymnasium. Undersökningar visar att förtroendet

för verkets material är stort (TEMO, 1996 och 1997). Regeringen anser

att Konsumentverkets insatser på detta område är viktiga och att de möj-

ligheter som interaktiva läromedel erbjuder bör tillvaratas.

Universitetens och högskolornas verksamhet är naturligtvis också av

stor betydelse för kunskapsförmedling rörande konsumentrelaterade

miljöfrågor. En rad högskolor och universitet har fått i uppdrag att införa

miljöledningssystem, vilket iijnebär att integrera miljöhänsyn i såväl den

egna administrativa verksamheten som i beslut om t.ex. innehåll i utbild-

ningen. En hög kunskapsnivå om hushållens miljöpåverkan är av bety-

delse för fler yrkeskategorier än lärare, exempelvis journalister, infor-

matörer, ingenjörer, ekonomer och beteendevetare. Dessa grupper är be-

tydelsefulla av den anledningen att deras yrkesroll innebär att de antingen

vidareförmedlar kunskap till konsumenterna eller påverkar varors och

tjänsters utformning och grad av miljöanpassning.

Inom ramen för Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet har sam-

arbete mellan de nordiska länderna pågått under lång tid i frågor som rör

konsumentundervisningen i skolan. I det aktuella handlingsprogrammet

för det nordiska konsumentsamarbetet 1994-1998 prioriteras bl.a. miljö-

frågor i konsumentundervisningen. Det nordiska arbetet utgör en platt-

form för att påverka det arbete som inletts inom EU i syfte att utveckla en

handlingsplan för konsumentundervisning och konsumentutbildning.

24

Skr. 1997/98:67

9 Åtgärder som rör konsumtionen och produk-

tionen av varor och tjänster

Sammanfattning

En miljöanpassning av produkter kan inom ramen för konsumentpoli-

tiken uppnås genom direkta insatser i form av exempelvis varuprov-

ningsverksamhet och deltagande i standardiseringsarbete samt genom

insatser som rör konsumenternas efterfrågan. Konsumenternas efter-

frågan styrs i hög grad av den information de får och det förtroende de

har för olika produkter.

Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att

- göra en kvalitativ studie om konsumenters behov av miljöinforma-

tion om produkter.

Regeringen avser att när mål och inriktning för Konsumentverkets

verksamhet bestäms betona

- varuprovningsverksamhet som rör miljöaspekter,

- bevakningen av miljöargument i marknadsföringen,

- att Konsumentverket skall samarbeta med Naturvårdsverket när det

gäller systemen för källsortering för att viktiga hushål Isaspekter skall

lyftas fram i dessa sammanhang,

- att Konsumentverket bör sträva efter att inkludera ekologiskt odlade

livsmedel i sina prismätningar.

Sverige skall inom ramen för det nordiska samarbetet verka för

- en allsidig utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet

Svanen, och

- en analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av mil-

jömärken på internationell nivå.

Standardiseringsarbetet

Standardiseringsarbetet erbjuder en möjlighet till ökad miljöanpassning

av industrins produkter. Att produkter miljöanpassas är nödvändigt för

att hushållen skall ha en möjlighet att minska sin miljöbelastning. Vikten

av miljöhänsyn i standardiseringsarbetet betonas också av ANEC (the

European Association for the Co-ordination of Consumer Representation

in Standardization), som inrättat en särskild miljöarbetsgrupp. Gruppen

arbetar bl.a. med miljöaspekter i olika produktstandarder, miljömärkning

och miljöledningssystem. En av regeringen tillsatt särskild utredare har

lämnat förslag till hur miljöhänsyn skall integreras i det svenska stan-

25

dardiseringsarbetet (Utredningen om miljöhänsyn i det svenska standar- Skr. 1997/98:67

diseringsarbetet, SOU 1997:173). Det föreslås bl.a. att svenska repre-

sentanter i europeiska och internationella organ far i uppdrag att verka

för att miljöhänsyn beaktas i internationella avtal, EG-lagstiftning m.m.

Vidare föreslås att SIS-Standardiseringen i Sverige och standardiserings-

organen bildar ett särskilt kompetenscentrum för miljöarbetet samt att

miljösamordnare utses i varje standardiseringsorgan. Utredningen före-

slår att särskilda statliga medel anvisas för utbildningsinsatser, dels av

dessa miljösamordnare och övriga nyckelpersoner, dels av de ca 3000

svenska experter som deltar i standardiseringsarbetet. Betänkandet re-

missbehandlas för närvarande.

Ett mer direkt konsumentintresse utöver att produkter miljöanpassas är

varors funktion och kvalitet. En produkts funktion och kvalitet kan

emellertid också ha betydelse för dess inverkan på miljön. Det krävs att

en produkt fungerar för sitt ändamål och håller hög kvalitet för att kon-

sumenterna skall efterfråga produkten och för att den inte skall behöva

kasseras i förtid.

Miljö- och konsumentaspekter gör sig även gällande i standardise-

ringsarbetet om miljöinformation som bedrivs inom ramen för den inter-

nationella standardiseringsorgansationen (ISO). Dessa frågor behandlas

längre fram under avsnitten om miljömärkning och övrig miljöinforma-

tion.

För att sådana konsumentintressen som också är av betydelse ur mil-

jösynpunkt skall tillvaratas, är konsumentrepresentation i standardise-

ringsarbetet viktigt. Riksrevisionsverket (RRV) har i en rapport

(1997:15) överlämnad i mars 1997 utrett hur effektivt statsanslaget till

standardiseringen används samt bedömt ändamålsenligheten hos hittills

tillämpad bidragsmodell. RRV föreslår bl.a. en ny finansieringsmodell,

vilken innebär att huvuddelen av det statliga stödet lämnas genom att de

myndigheter som medverkar i standardiseringsarbetet bidrar till att täcka

standardiseringskostnader på samma villkor som övriga intressenter. Ut-

redningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Varuprovning

För att få kunskap om funktions-, miljö- och energiaspekter hos olika

produkter är objektiva provningar och värderingar, s.k. varuprovningar,

av stor betydelse.

Genom information om resultaten från provningsverksamheten kan

användningen av miljöanpassade produkter och produkter med låg ener-

giförbrukning stimuleras i hushållen, vilket i sin tur bör leda till en ökad

tillverkning av sådana produkter. Producentpåverkan kan även ske direkt

genom att tillverkaren vill undvika att tillhandahålla produkter med dåli-

ga provningsresultat. Provningsverksamhet ger dessutom en möjlighet

till dialog med tillverkarna vilket i sig kan leda till en förbättring av pro-

dukterna.

Konsumentverket har under lång tid genomfört varuprovningar. Prov-

ningarna ligger bl.a. till grund för information om vilka produkter som är

26

tids- och arbetsbesparande, vilka modeller som lämpar sig bäst och är Skr. 1997/98:67

lönsamma för olika typer av hushåll, i vilka fall utbyte är kostnadseffek-

tivt, hur apparaterna skall användas och underhållas på bästa sätt och hur

de ska tas om hand vid skrotning. Apparaternas säkerhet, miljöpåverkan,

hanterbarhet och eventuella hälsopåverkan vägs in i samtliga led. De

miljöaspekter som vanligtvis studeras är energiförbrukning, vattenför-

brukning, ljudnivå, förbrukning av kemikalier, batteriförbrukning, märk-

ning av plastdetaljer, mängd förpackningsmaterial och innehåll av tung-

metaller.

Hushållens arbetsmetoder i hemmet studeras också kontinuerligt av

Konsumentverket. Det är en förutsättning för att kunna påvisa vilka möj-

ligheter hushållen har att klara vardagsarbetet på ett miljöanpassat sätt.

Enligt de energipolitiska riktlinjer som riksdagen fattade beslut om i

juni 1997 (prop. 1996/97:84, bet.l996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) har

medel avsatts för provning, märkning och certifiering av el- och annan

energikrävande utrustning. Konsumentverket är ansvarig myndighet för

denna verksamhet. Avsikten är att konsumenterna genom förbättrad till-

gång till objektiv produktinformation skall kunna jämföra marknadsut-

budet och prioritera mindre energikrävande produkter.

Konsumentverkets varuprovningar genomförs enligt internationella

standarder, enligt egna användaranpassade provningsmetoder eller enligt

de metoder som finns angivna för nordiska eller europeiska miljömärk-

ningskriterier. Den egna metodutvecklingen är av stor betydelse för att

påverka såväl standardiserings- som kriteriearbetet. För att konsumentfö-

reträdare skall få gehör för sina synpunkter är det nödvändigt att de har

tekniska kunskaper i nivå med dem som näringslivsföreträdare besitter.

För att provningsverksamheten skall kunna omfatta miljöaspekter i

större utsträckning än i dag behöver nya provningsmetoder utvecklas.

Det gäller bl.a. tillämpliga delar av livscykelanalyser, dvs. analyser med

ett vaggan till graven-perspektiv. En sådan verksamhet i Konsumentver-

kets regi förutsätter medverkan från berörda myndigheter. Det vore

önskvärt att stimulera lösningar som möjliggör att olika varor lätt går att

återvinna, reparera, tekniskt uppgradera eller bygga om på ett sätt som

uppfyller både kraven på god funktion och resurssnålhet. Det är angelä-

get att provningar genomförs av sådana nya produkter som uppges vara

särskilt skonsamma för miljön, dels för att få underlag för information till

konsumenterna, dels för att kontrollera att funktionen är tillfredsställan-

de. Konsumentverket bör inom ramen för sin provningsverksamhet prio-

ritera provning av miljöaspekter.

Egenåtgärder inom näringslivet

Ett viktigt komplement till lagstiftning för att nå resultat inom bl.a. kon-

sumentområdet är att näringslivet, ibland efter påpekanden av en myn-

dighet eller organisation, vidtar frivilliga åtgärder, s.k. självreglering.

Samarbete mellan staten, näringslivet och frivilliga organisationer är ett

effektivt och flexibelt sätt att uppnå ett mål genom att de samlade kun-

skaperna hos de inblandade parterna tillvaratas i ett tidigt skede. Konsu-

27

mentverket verkar därför ofta för att branschöverenskommelser träffas Skr. 1997/98:67

när detta framstår som en framkomlig och lämplig väg för att främja en

ur miljösynpunkt bättre produktion av varor och tjänster samt miljöan-

passad användarinformation.

Miljömärkning

Miljömärkningen utgör ett av de viktigaste medlen för att förmedla in-

formation till konsumenterna om olika produkters miljöegenskaper.

Miljömärkningen möjliggör för konsumenterna att välja miljöanpassade

produkter och bidrar därigenom till en produktion av miljömässigt bra

alternativ. Exempel på s.k. positiv miljömärkning är det nordiska miljö-

märkningssystemet Svanen, EU:s system för miljömärkning EU-

Blomman, Naturskyddsföreningens Bra Miljöval-märkning och före-

ningen KRAV:s märkning av ekologiska produkter. Positiv miljömärk-

ning innebär att de produkter som är minst miljöbelastande inom en pro-

duktgrupp lyfts fram med hjälp av ett miljömärke. För att tilldelas ett

miljömärke skall producenterna visa att den aktuella produkten uppfyller

kriterier som fastställts av en tredje part. Det är ett system som är både

lättillgängligt och lättförståeligt för konsumenterna.

Det nordiska miljömärkningsystemet Svanen infördes år 1989 efter be-

slut av de nordiska konsumentministrama. EU:s system för miljömärk-

ning baseras på en förordning om miljömärkning (EEG/880/92). Miljö-

märkningsverksamheten rörande Svanen och EU-Blomman bedrivs se-

dan januari 1998 inom ett icke-vinstdrivande bolag som för närvarande

ägs gemensamt av staten och SIS (Standardiseringen i Sverige).

Utvecklingen av kriterier i EU:s miljömärkningssystem har gått lång-

sammare än förväntat. Totalt har kriterier för tolv produktgrupper fast-

ställts. Det finns i dag 22 tillverkare som tillsammans har 182 märkta

produkter. I mars 1997 presenterade Europeiska kommissionen ett för-

slag till ny miljömärkningsförordning vilket syftar till att effektivisera

arbetet med miljömärkning inom EU. Enligt förslaget skall ett graderat

system införas, vilket innebär att en produkt skall kunna märkas med en,

två eller tre blommor beroende på vilken av de fastställda kravnivåerna

produkten uppfyller. Vidare finns ett förslag om att nationella miljö-

märkningssystem, under vissa förutsättningar, skall dra tillbaka kriterier

för produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem fastställt krite-

rier. En från kommissionen fristående organisation, European Eco-label

Organisation (EEO), skall inrättas för att handha bl.a. kriterieutveckling

inom den europeiska miljömärkningen. EEO skall de första fyra åren

finansieras av kommissionen och genom en viss procent av de licensin-

täkter som de behöriga organen inkasserar. Kommissionens förslag

kommer att behandlas av rådet tidigast under detta år.

Sverige anser att förslaget är otydligt och svårtolkat på flera punkter

och ifrågasätter ur konsument- och producentperspektiv bl.a. lämplighe-

ten av att införa ett graderat system. Sverige deltar aktivt i arbetet genom

att tillsammans med de övriga nordiska länderna dela med sig av erfa-

renheter från den nordiska miljömärkningen.

28

Det nordiska miljömärkningsystemet har utvecklat kriterier för 46 pro- Skr. 1997/98:67

duktgrupper och det finns mer än ett par tusen märkta produkter på den

nordiska marknaden. En utvärdering av systemet utfördes år 1994/95 för

Nordiska Ministerrådets räkning av tre forskare vid Lunds universitet,

Avdelningen för industriell miljöekonomi. Utvärderingen visade att den

nordiska miljömärkningen åtnjöt hög trovärdighet både hos konsumenter

och producenter. Vidare har SIS Miljömärkning gjort en utvärdering av

Svanen ("5 år i miljöns tjänst", 1995). Enligt undersökningen torde mil-

jömärkningen ha bidragit till minskad miljöbelastning vid bl.a. pappers-

tillverkning. Denna undersökning visade också att 96 procent av svenska

folket kände till Svanen. Konsumentverkets undersökning från år 1996

av konsumenternas kännedom om de olika miljömärken som i dag finns

på marknaden har dessutom visat att 92 procent av konsumenterna i Sve-

rige förknippar det nordiska miljömärket Svanen med mindre miljöbe-

lastning. Motsvarande uppfattning företräddes beträffande Naturskydds-

föreningens Bra Miljöval-märke av 81 procent av konsumenterna och

beträffande KRAV-märket av 61 procent. En undersökning som nyligen

genomförts av Konsumentverket visar på ett fortsatt starkt intresse för

miljömärkningen från konsumenternas sida. (Allmänhetens agerande och

attityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).

Det nordiska miljömärkningssystemet infördes för nio år sedan och är i

ständig utveckling. Dess framgång är beroende av att det uppfattas som

trovärdigt av såväl konsumenterna, miljörörelsen som producenterna.

Tidpunkten kan nu vara lämplig för att på nordisk nivå utföra en ny, mer

allsidig utvärdering av systemet. En utvärdering av det nordiska miljö-

märkningssystemet vore vidare av värde i diskussionerna om EU-

Blommans framtid samt inför diskussioner inom WTO (World Trade

Organization), där frågan om handelshindrande effekter av miljömärk-

ningssystemen aktualiseras.

På nordisk nivå diskuteras för närvarande en sådan utvärdering av

Svanen-systemet. Frågan behandlas bl.a inom ramen för en tvärsektoriell

grupp mellan konsument- och miljösektom som bildats för att behandla

frågor av gemensamt intresse. En utvärdering kan leda till en bättre över-

blick av utfört arbete och därmed belysa miljömärkningens betydelse

som medel för att uppnå hållbar utveckling. Sverige verkar för att en ut-

värdering skall omfatta det nordiska miljömärkningssystemets miljöef-

fekter och genomslag på marknaden. En sådan utvärdering skulle bl.a.

kunna visa huruvida de produktgrupper för vilka det utvecklats kriterier

är relevanta ur miljösynpunkt. Denna fråga kräver dock noggranna över-

väganden, bl.a. beträffande val av undersökningsmetod. I detta samman-

hang kommer Sverige även att verka för att en jämförelse görs mellan

vissa kravnivåer i de båda miljömärkningssystemen, som beaktar aspek-

ter avseende både miljö, kvalitet och funktion. Vidare bör bl.a. konsu-

menternas kännedom om och attityder till Svanen undersökas.

Den övergripande svenska målsättningen för engagemanget i handels-

och miljöfrågorna är att göra handels- och miljöpolitiken ömsesidigt

stödjande. En annan målsättning är att Sveriges handelsrelationer skall

bidra till en hållbar utveckling. Arbetet med handel och miljö syftar ock-

så särskilt till att främja en hållbar utveckling i utvecklingsländerna.

29

WTO:s kommitté for handel och miljö (CTE), där Sverige deltar, me- Skr. 1997/98:67

nar att ett väl konstruerat miljömärkningssystem kan vara ett effektivt

miljöstymingsinstrument, men framhåller också att kritik av sådana sys-

tem har framförts från flera av WTO:s medlemmar. Detta gäller framför

allt utvecklingsländerna, som är oroliga för att ökad protektionism skapas

därigenom. Inom CTE och det arbete som rör det s.k. TBT-avtalet

(WTO:s Agreement on Technical Barriers to Trade) pågår diskussioner

om bl.a. miljömärkning och huruvida miljömärkningssystemen skulle

omfattas av TBT-reglema.

I Sverige finns endast frivilliga miljömärkningssystem, som har ut-

vecklats utifrån konsumenternas ökade efterfrågan på miljövänliga pro-

dukter. Även om miljömärkta varor bara omfattar en mycket liten del av

det totala utbudet, så anser regeringen att miljömärkningen är en viktig

del i konsumentpolitiken och ett bra sätt att styra om konsumtion och

produktion i miljöanpassad riktning. U-länders oro är förståelig. En ökad

öppenhet - dvs. en ökad och mer lättillgänglig information om vilka mil-

jömärkningssystem som finns, och hur de är konstruerade och fungerar -

kan bidra till att miljömärkningen inte upplevs som ett dolt handelstek-

niskt hinder. Genom att hjälpa utvecklingsländerna med ökad informa-

tion och kunskap på detta område får de också en större möjlighet att

utveckla egna miljömärkningssystem, och därmed möjlighet till ett ökat

marknadstillträde, eftersom de på så sätt kan möta efterfrågan hos de

konsumenter i den industrialiserade världen som vill se att det finns fler

miljöanpassade varor att tillgå på marknaden.

Inom den internationella standardiseringsorganisationen (ISO) utarbe-

tas inom projektet miljöledning (ISO 14000-serien) standarder för olika

former av "miljömärkning". I detta arbete deltar förutom industrins re-

presentanter bl.a. Konsumentverket, SIS Miljömärkning AB och Natur-

skyddsföreningen. Arbetet omfattar standarder för tre typer av miljöin-

formation:

- typ I positiv miljömärkning certifierad av tredje part,

- typ II s.k. "egendeklaration", dvs. företagens användning av miljöar-

gument och egna symboler i marknadsföringen, samt

- typ III kvantitativa miljövarudeklarationer.

För att undvika att svårbegripliga eller vilseledande miljömärken lan-

seras bör Sverige inom ISO verka för att konsumentaspekter tillvaratas

vid utformningen av standarder som rör miljömärkning.

Inom OECD förbereds för närvarande en konferens om miljömärkning.

Detta utgör ett bra tillfälle för Sverige att påverka övriga länder i angiven

riktning.

Miljöargument i marknadsföringen

Miljöargument används ofta i marknadsföringen av produkter. Exempel

på varuområden där miljöargument i reklamen är vanligt förekommande

är livsmedel, kemisk-tekniska produkter, möbler, byggmateriel, bilar

m.m. Miljöargumenten i reklam har stor betydelse för vilka produkter

miljömedvetna konsumenterna väljer. Konsumentverkets undersökningar

30

visar att närmare hälften av konsumenterna i Sverige faster stor vikt vid

tillverkarnas egna miljöargument. Därför är det viktigt att miljöpåståen-

dena i marknadsföringen är rättvisande och inte vilseledande.

Konsumentverket/KO har till uppgift att utöva tillsyn över använd-

ningen av bl.a. miljöargument i reklamen. Med stöd av bestämmelsen om

vilseledande reklam i marknadsföringslagen (1995:450) kan vilseledande

framställningar som avser bl.a. produktens användning och inverkan på

miljön förbjudas. Under senare tid har t.ex. marknadsföring stoppats som

avsett användning av miljöargument i marknadsföring av livsmedel som

odlats konventionellt men marknadsförts som ekologisk.

Den ökade användningen av miljöargument i marknadsföringen och

dess betydelse för hushållens möjligheter att ta hänsyn till miljön motive-

rar en intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på detta om-

råde. Ur konkurrenssynpunkt är det - inte minst när det gäller kraven på

saklighet och verifierbarhet i miljöargumenteringen - vidare av stor be-

tydelse att spelreglerna på marknaden är så tydliga och enhetliga som

möjligt.

Övrig miljöinformation om produkter

Utöver miljömärkning och miljöargument i marknadsföringen har även

andra former av miljöinformation till konsumenter fatt ökad aktualitet.

År 1995 infördes en obligatorisk energimärkning av hushållsapparater,

baserad på ett EG-direktiv (EEG/92/75). Vidare har information om vilka

försäkringsbolag och banker som på olika sätt integrerar miljöaspekter i

affärsverksamheten och tillhandahåller miljöprofilerade produkter blivit

föremål för ett ökat intresse hos konsumenterna.

Information om att ett företag eller en myndighet tillämpar s.k. miljö-

ledningssystem, t.ex. EMAS och ISO 14 001, kan nå konsumenterna

även om informationen inte riktar sig till denna målgrupp. Vidare kan

s.k. miljövarudeklarationer, dvs. en redogörelse över miljörelaterade

egenskaper, komma att nå enskilda konsumenter. Inom det internatio-

nella standardiseringsarbetet pågår, som nämnts, ett arbete med standar-

der som rör miljöinformation. Dessa standarder omfattar en form av

miljövarudeklaration, s.k. typ III-märkning enligt ISO-terminologin. Av-

sikten är att typ III-märkningen skall anknyta till standardiserade livscy-

kelanalyser som är under utarbetande. En arbetsgrupp inom ISO, i vilken

Sverige har ordförandeskapet, har till uppgift att utforma ett förslag till

standardisering av typ III-märkningen. Eftersom det är angeläget att kon-

sumentintressena tillvaratas deltar Konsumentverket i arbetet. I detta

sammanhang kan nämnas att den svenska regeringen nyligen har beslutat

att AB Svenska Miljöstymingsrådet skall förvalta ett system för certifie-

rade miljövarudeklarationer. Målgruppen är inte enskilda konsumenter

utan tillverkare och professionella uppköpare inom industri och förvalt-

ning.

Regeringen anser att det är tveksamt om en sådan redogörelse över

miljörelaterade egenskaper hos produkter lämpar sig som konsumentin-

formation. Denna typ av information ställer höga krav på konsumenterna

Skr. 1997/98:67

31

både vad gäller kunskapsnivå och tid för att värdera informationen. Äm- Skr. 1997/98:67

betsmannakommittén för konsumentfrågor under Nordiska Ministerrådet

uppdrog år 1996 åt en arbetsgrupp att genomföra en utredning om miljö-

varudeklarationer ur ett konsumentperspektiv. Arbetsgruppen gav upp-

draget till Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid

Lunds universitet, som presenterade en rapport i november 1996. I rap-

porten framhålls bl.a. att mer kunskap behövs om konsumenternas för-

måga att tillgodogöra sig miljöinformation.

Inför det fortsatta nordiska samarbetet och det internationella standar-

diseringsarbetet behövs mer kunskap om vilken miljöinformation kon-

sumenterna efterfrågar och vilken typ av information de kan tillgodogöra

sig. Regeringen har därför uppdragit åt Konsumentverket att göra en

metodstudie om miljöinformation till enskilda konsumenter. Metodstudi-

en, som redovisades i december 1997, avses ligga till grund för en kvali-

tativ undersökning i dessa frågor. Metodstudien redovisar de frågor som

rör miljöinformation riktad till konsumenter som är väsentliga att få be-

svarade för att kunna utforma miljöinformationen på bästa sätt. Till de

frågor som bör bli föremål för en kvalitativ undersökning hör bl.a. hur

konsumenten tolkar miljöinformation, i vilken grad olika former av mil-

jöinformation styr konsumenternas val mellan olika produkter och i vilka

sammanhang och i vilken grad miljövarudeklarationer och miljömärk-

ning upplevs som relevanta av konsumenten. Regeringen kommer att ge

Konsumentverket i uppdrag att genomföra en sådan kvalitativ undersök-

ning. Omfattningen av uppdraget kommer att vara beroende av vad som

kan uppnås inom ramen för det nordiska samarbetet.

Det är dock viktigt att se konsumentinformation i ett större perspektiv.

När det gäller dagligvaruområdet har nyligen en särskild utredare tillkal-

lats som skall granska frågan om konsumentinformation och märkning i

sin helhet (dir. 1997:151). Området är angeläget, eftersom man i dag kan

se att konkurrensen om konsumenternas intresse hårdnar på dagligva-

ruområdet, att producenternas egen information hotar att tränga ut obli-

gatorisk och ibland livsviktig information och att floran av symbolmärk-

ningssystem växer. Sammantaget finns det risk att konsumenten vilse-

leds, eller att konsumenten inte längre tar till sig de budskap som finns i

de olika typerna av märkning. Denna situation är oroande från en konsu-

mentpolitisk utgångspunkt.

Utredaren skall bl.a. analysera

- vilka problem som finns i samband med märkning av dagligvaror till

konsumenter,

- hur märkning skall utformas för att ge konsumenterna bästa möjliga

information,

- hur konsumenterna själva kan ges möjlighet till insyn och inflytande i

processerna kring olika typer av märkning,

- i vilka fall märkning av dagligvaror bör ersättas med information på

annat sätt.

Frågor rörande information till konsumenter som avser särskilt miljö-

farliga ämnen i varor kommer att behandlas i regeringens miljöpolitiska

proposition.

32

Prisundersökningar

Produktionen och försäljningen av ekologiskt producerade livsmedel har

ökat markant de senaste åren och varorna finns i dag i större utsträckning

tillgängliga for konsumenterna. Ekologiskt producerade livsmedel är

dock ofta dyrare än konventionellt producerade och förädlade livsmedel.

Det är angeläget att bl.a. konkurrensen ökar inom denna del av livsme-

delshandeln. Detta är inte minst en fördelningspolitiskt viktig fråga, ef-

tersom hushåll med låga inkomster också skall kunna handla miljöanpas-

sat.

I samband med matkostnadsundersökningar gör Konsumentverket

ibland mätningar av priserna på KRAV-märkta livsmedel, men några mer

regelbundna och omfattande mätningar görs inte av dessa varor. Konsu-

menterna bör ges bättre möjligheter att jämföra priserna på ekologiskt

producerade livsmedel med konventionellt producerade livsmedel, dvs.

att fa veta vad det kostar att byta ut en eller flera varor mot ekologiska

alternativ i olika butiker.

I betänkandet Konsumenterna och miljön föreslås att Konsumentpris-

index (KPI) skall bevaka KRAV-märkta varors pris genom att Konsu-

mentverket i samråd med Statens jordbruksverk verkar för en prisbevak-

ning i handeln av ekologiskt producerade livsmedel. Regeringen menar

att det är svårt att tillgodose konsumenternas behov av prisinformation av

KRAV-märkt mat med hjälp av KPI, eftersom detta främst är ett instru-

ment för mätning av prisutveckling, totalt eller fördelat på t.ex. va-

rugrupper, butikstyper eller regioner. Vidare är det relativt fa av de va-

rugrupper som redovisas i KPI som innehåller ett urval av KRAV-varor.

Det kan därför vara svårt att jämföra med vanliga KPI som är mycket

omfattande.

I betänkandet Bättre information om konsumentpriser (SOU 1997:19)

föreslås att Konsumentverket far ett samlat ansvar för prisinformation till

konsumenterna på livsmedelsområdet. Det finns i betänkandet också för-

slag på hur prisinformation kan samlas in och förmedlas till konsumen-

terna. Detta betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Konsumentverket bör inom ramen för sina prismätningar sträva efter

att successivt inkludera fler ekologiskt producerade livsmedel.

Hushållens del i kretsloppsarbetet

En annan fråga som rör konsumtionen och produktionen av varor är bort-

skaffandet av varor efter det att de förbrukats. Hushållen har en central

roll i kretsloppsarbetet genom den möjlighet till källsortering som till-

handahålls av producenter och kommuner. Det bör dock framhållas att

det i första hand är producenterna som har kunskap om och kan påverka

varornas konstruktion, något som har stor betydelse för möjligheterna till

effektiv återvinning. Producenterna bör därför ta ett ökat ansvar för att

minska miljöbelastningen av de produkter som de släpper ut på markna-

den, från utvinning av råvaror och tillverkning till omhändertagande av

kasserade produkter.

Skr. 1997/98:67

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67

Under år 1994 infördes ett författningsreglerat producentansvar for va- Skr. 1997/98:67

rugruppema returpapper (SFS 1994:1205), förpackningar (SFS

1997:185) och däck (SFS 1994:1236). Vidare har regeringen beslutat om

en förordning (1997:788) om producentansvar för bilar, vilken trädde i

kraft den 1 januari 1998. Regeringen har även redovisat riktlinjer för ett

producentansvar för elektriska och elektroniska produkter samt för hante-

ringen av uttjänta elektriska och elektroniska produkter (prop.

1996/97:172 bet. 1996/97:JoU7, rskr. 1997/98:55). Syftet med ett för-

fattningsreglerat producentansvar är att skapa en drivkraft för producen-

terna att utveckla produkter som inte är så miljöbelastande och att samti-

digt åstadkomma en miljöriktig hantering. En viktig produktgrupp som

inte omfattas av något producentansvar, men för vilken andra styrande

regler införts, är batterier. Som en följd av Batteriutredningens förslag

(SOU 1996:8) har förordningen (1997:645) om batterier ändrats till att

omfatta omhändertagande av samtliga batterier. Denna ändring gjordes

bl.a. för att öka mängden återlämnade miljöskadliga batterier och för att

underlätta för konsumenterna. Förordningen trädde i kraft den 1 januari

1998.

Kretsloppsdelegationen föreslår i en rapport som överlämnats till rege-

ringen en idé om ett generellt producentansvar som skulle omfatta alla

varor (Producentansvar för varor - förslag och idé, rapport 1997:19).

Kretsloppsdelegationen menar bl.a. att varorna skall avgiftas och göras

material- och energisnåla, långlivade och uppgraderbara samt återan-

vändnings- och återvinningsbara. I rapporten föreslås även en informa-

tionsplikt för producenterna. Rapporten remissbehandlas för närvarande.

Producentansvaret för förpackningar och returpapper har inneburit sto-

ra förändringar för hushållen i form av utsortering och avlämning vid

insamlingsstationer som producenterna tillhandahåller. Informationen om

systemet har varierat i olika delar av landet. Ansvaret för informationen

om hantering av uttjänta förpackningar och returpapper samt övrigt avfall

delas av producenterna och kommunerna. Regeringen anser att det är

viktigt att hushållen far enkel och samlad information om den lokala av-

fallshanteringen oavsett vem som ansvarar för denna. Regeringen anser

vidare att informationen till hushållen måste förbättras för att hushållens

engagemang i kretsloppsfrågor inte skall avta. Därför har regeringen in-

lett diskussioner med berörda parter om hur informationen kan förbättras.

Under dessa diskussioner har Svenska Kommunförbundet tagit på sig

ansvaret att tillsammans med Förpackningsinsamlingen och Renhåll-

ningsverksföreningen utarbeta en lokalt anpassad informationsstrategi till

hushållen. Regeringen avser att noga följa detta arbete.

Ett annat problem som uppmärksammats är nedskräpningen vid in-

samlingsstationerna, vilket är ett symptom på låga tömningsfrekvenser,

bristande samordning och brist på information till hushållen. Det är an-

geläget att problemen med nedskräpningen kan lösas eftersom det annars

finns risk för att förtroendet för insamlingen äventyras.

Naturvårdsverket har gjort uppföljningar av producentansvaret

(Producentansvar - det första steget, rapport 4518, På väg mot producen-

tansvar, rapport 4519 och Har producenterna nått målen, rapport 4748).

Konsumentverket har i sin rapport Källsortering i fyra kommuner

34

(rapport 1997:16) undersökt vad producentansvaret har betytt för konsu- Skr. 1997/98:67

mentema. Denna undersökning berör de nu nämnda problemen samt vi-

sar bl.a. att hushållens biltransporter ökat i antal till följd av insamlings-

stationernas placering. Andra problem som Konsumentverket har upp-

märksammat rör förpackningarnas utformning och utrustningen i bosta-

den, något som har stor betydelse för möjligheten till en effektiv källsor-

tering. Lyckade försök med olika lösningar för källsortering kan också

uppmärksammas i kommunernas lokala investeringsprogram.

Bl.a. mot denna bakgrund har regeringen i regleringsbrevet för 1998

gett Naturvårdsverket i uppdrag att undersöka effekterna av transporter,

produktutveckling, resursutnyttjande och utsläpp till följd av producen-

tansvarets införande. Uppdraget, som i tillämpliga delar skall utföras ef-

ter samråd med Konsumentverket, skall redovisas till regeringen senast

den 30 november 1998.

10 Åtgärder som rör boendet

Sammanfattning

Kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska miljöbelast-

ningen av sitt boende är en angelägen uppgift.

Boverket har regeringens uppdrag att utveckla ett system för kvali-

tetsdeklarationer av bostäder innefattande bl.a. olika miljöaspekter.

Statens energimyndighet behandlar frågan om individuell mätning och

debitering efter faktisk energiförbrukning.

Provningsverksamhet och kunskapsförmedling

Den viktigaste delen av boendets miljöpåverkan kan hänföras till energi-

användningen. Boendet kan dock förorsaka miljöpåverkan även på andra

sätt. Kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska miljöbe-

lastningen av sitt boende är därför betydelsefull.

En energideklaration av såväl begagnade som nya småhus, bostadsrät-

ter och hyreslägenheter skulle möjliggöra för den enskilde konsumenten

att fa en bild av energiåtgången för uppvärmning i olika boendealternativ,

något som är angeläget även ur hushållsekonomisk synpunkt. EU:s SA-

VE-direktiv (EEG/93/76) syftar till att reducera utsläppen av koldioxid

genom förbättrad energieffektivisering. Ett av direktivets programområ-

den rör energideklaration för byggnader. Statens energimyndighet har det

övergripande ansvaret att föreslå hur Sverige kan uppfylla SAVE-

direktivet och att förse regeringen med relevant underlag. Vidare har Bo-

verket fått i uppdrag av regeringen att utveckla ett system för kvalitets-

deklaration av bostäder. Boverket undersöker i samband med detta förut-

sättningarna för ett införande av egenskaps- och inomhusmiljödeklara-

35

tioner. Dessa deklarationer skall, enligt vad regeringen erfarit, kunna om- Skr. 1997/98:67

fatta energi-, hälso- och miljöaspekter. Miljödeklarationer av bostäder

bör kunna vara ett viktigt instrument för att göra det möjligt for den en-

skilde konsumenten att få en bild av såväl energiåtgången för uppvärm-

ning som övriga miljörelaterade egenskaper för olika boendealternativ.

Boverkets redovisning bör avvaktas innan slutlig ställning tas till dessa

frågor. Redovisningen skall lämnas i mars 1998.

Arbetet med provningar av olika uppvärmningssystem och energief-

fektiva lösningar för bostäder behöver vidareutvecklas i syfte att utgöra

underlag för information till konsumenterna om vägar till ett mer re-

surssnålt boende. Information till hushållen behövs även bl.a. när det

gäller innehållet i avloppsvattnet och vedeldning. Regeringen har redan

vidtagit en del åtgärder i denna riktning. I propositionen En uthållig

energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU 12, rskr.

1996/97:272) anvisades medel bl.a. för provning, testning och märkning

av energikrävande produkter och system samt för viss kunskapsförmed-

ling. Stöd anvisades även till lokala energirådgivare i kommunerna (se

även avsnitt 9 om varuprovning).

Debitering efter faktisk förbrukning

Individuell mätning och debitering efter faktisk energiförbrukning kan

för många hushåll utgöra ett incitament för minskad energiförbrukning.

I stort sett samtliga småhus har redan i dag individuell mätning och

debitering av energianvändningen avseende hushållsel, uppvärming och

tappvarmvatten. För småhus med elvärme sker oftast ingen separering av

hushållsel och el för uppvärmning, men metoder finns för att bedöma

fördelningen.

Ett flertal ansatser har gjorts på statens initiativ när det gäller individu-

ell mätning och debitering av energiförbrukning i flerfamiljshus. Bl.a. har

räntesubventioner för att installera mätare för tappvarmvatten införts.

Erfarenheterna har dock varit mindre goda både avseende mätteknikens

tillförlitlighet och informationsvärdet för användaren, vilket bl.a. beror

på värmetransporter i byggnaden. System för individuell mätning av

energiförbrukningen i flerfamiljshus innebär vidare stora kostnader för

fastighetsägaren och därmed ökade kostnader för de boende. Det är också

tveksamt om de tekniska lösningar som i dag finns är kostnadseffektiva.

Vidare är det inte klarlagt om ett införande av individuell mätning inne-

bär ett ändrat beteende från hushållens sida. Storleken på besparingarna

för olika kategorier av boende måste först utredas. Vid nybyggnationer

kommer frågan dock i ett annat läge, förutsatt att hänsyn tas till mätning

redan i projekteringsstadiet. Vid ombyggnad av befintliga byggnader

ökar också förutsättningarna för genomförande av individuell mätning.

Det finns inget som hindrar att fastighetsägare installerar mätutrust-

ning, t.ex. i samband med ombyggnad. Installationer har gjorts i ett tret-

tiotal fastigheter. Arbete pågår med förändringar av lagstiftning i syfte att

underlätta och förbilliga installationen av individuell mätning på frivillig

väg. Inom ramen för uppdraget att lämna förslag till hur Sverige kan upp-

36

fylla SAVE-direktivet kommer Statens energimyndighet att behandla Skr. 1997/98:67

frågan om individuell mätning och debitering av energiförbrukning.

11 Åtgärder som rör resandet

Sammanfattning

Det krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig med ett ekologiskt

hållbart samhälle och för att motverka en utveckling mot ett ensidigt

beroende av bilinnehav.

Konsumentverket bör samverka med berörda myndigheter samt bran-

schrepresentanter och konsumentföreträdare som arbetar för att åstad-

komma en utveckling i konsumenternas intresse på kollektivtrafikom-

rådet.

Regeringen har gett Konsumentverket och Vägverket i uppdrag att i

samarbete med Naturvårdsverket ge ut en samlad konsumentinforma-

tion om bilar.

Kollektivtrafiken

Det krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig med ett hållbart sam-

hälle och för att motverka ett ensidigt beroende av bil. En väl fungerande

kollektivtrafik möjliggör minskat bilberoende. Det utbud och den service

som kollektivtrafiken erbjuder måste därför bli mer kundanpassad.

Konsumentverket bör samverka med de berörda myndigheterna samt

branschrepresentanter och konsumentföreträdare som arbetar för att

åstadkomma en utveckling i konsumenternas intresse på kollektivtrafik-

området. Resenärernas erfarenheter kan i vissa frågor också tas till vara

mer direkt inom olika organ som inrättas för detta ändamål, s.k. trafikant-

råd.

Regeringen redogör mer utförligt för åtgärder för att förbättra kollek-

tivtrafiken i den kommande transportpolitiska propositionen.

Bilars miljöegenskaper

Resultat från en undersökning av Konsumentverket om bilars bränsleför-

brukning, utförd på 1995 års bilmodeller, visar att bränsleförbrukningen

ligger kvar på samma nivå som år 1987. Detta beror enligt Konsument-

verket på att biltillverkarna fortsätter att prioritera bl.a. ökad effekt och

vikt framför minskad bränsleförbrukning och därmed lägre koldioxidut-

släpp.

Konsumenternas möjlighet att genom sitt val påverka bilparkens sam-

mansättning från miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är en betydelsefull

37

kraft som bör tillvaratas. En förutsättning är att konsumenterna far lättill- Skr. 1997/98:67

gänglig, saklig och heltäckande information. För konsumenterna är för-

utom miljöfaktorer även faktorer såsom säkerhet, ekonomi och kvalitet

betydelsefulla. Genom en samlad konsumentinformation om bilar un-

derlättas konsumenternas ställningstaganden. Det är även viktigt att hus-

hållen uppmärksammas på att körsätt och användning har betydelse ur

miljösynpunkt. Eftersom material och kemiska substanser i bilar kan vara

miljö- och även hälsofarliga är information om dessa aspekter också av

betydelse för konsumenterna.

Enligt Konsumentverkets riktlinjer måste bränsleförbrukning, miljö-

klass och koldioxidutsläpp framgå av marknadsföringen av nya person-

bilar. Konsumentverket har även utfärdat riktlinjer som innebär att en

näringsidkare som säljer begagnade personbilar är skyldig att varudekla-

rera dessa. Det vore önskvärt om dessa riktlinjer också kunde omfatta

begagnade bilars miljöegenskaper.

Hösten 1996 uppdrog regeringen åt Konsumentverket och Vägverket

att i samarbete med Naturvårdsverket årligen ge ut en samlad, lättill-

gänglig konsumentinformation om bilar som skall omfatta ett system för

märkning. Systemet skall bedöma trafiksäkerhet, utsläpp av miljöskadli-

ga ämnen, bränsleförbrukning och övrig information av intresse för kon-

sumenterna. Informationen skall utformas så att den underlättar konsu-

menternas val av bilar med goda trafiksäkerhets- och miljöegenskaper

samt beaktar det hushållsekonomiska perspektivet. I november 1997

överlämnades en lägesrapport till regeringen. Av rapporten och enligt

vad regeringen i övrigt har erfarit kommer bilköparen i det kortare pers-

pektivet att få tillgång till en informationsprodukt som bl.a. redovisar nya

bilars koldioxidutsläpp, bränsleförbrukning, miljöklass, pris, garantier

och vissa fordonsdata. Krocksäkerhetsuppgifter och vissa ytterligare

miljöparametrar kan komma att finnas med i kommande utgåvor. Arbetet

med att utveckla ett märkningssystem fortsätter, men för närvarande sak-

nas tillförlitliga uppgifter för flera relevanta komponenter. För köpare av

begagnade bilar kommer en skrift att ges ut med anmärkningar från kon-

trollbesiktningen för olika bilmodeller av olika årgång, vari bl.a. ingår

information om ägandekostnad, reparation, service, rost, krocksäkerhet

och säkerhetsutrustning.

Utöver nämnda uppdrag beslutade regeringen i december 1997 att

uppdra åt Vägverket och Konsumentverket, att i samarbete med Natur-

vårdsverket, årligen ta fram och förmedla ett samlat och lättillgängligt

underlag för en opartisk och saklig konsumentupplysning i frågor som

rör vägtransportsystemets trafiksäkerhet och miljöpåverkan med beak-

tande av det hushållsekonomiska perspektivet. Syftet skall vara att un-

derlätta för konsumenterna och trafikanterna att välja de mest trafiksäkra

och miljövänliga produkterna och tjänsterna.

När det gäller bränslens miljöklasser har ett informationsmaterial utar-

betats av Konsumentverket, Naturvårdsverket, Motormännens Riksför-

bund, Svenska Petroleuminstitutet och Bilindustriföreningen. En infor-

mationsfolder sprids via bilhandeln, bensinstationer och konsumentväg-

ledare. Vidare har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att i sam-

verkan med främst Konsumentverket fortsätta överläggningarna med

38

branschen om frivilliga åtaganden avseende introduktion av bättre ben- Skr. 1997/98:67

sinkvalitet och information till konsumenterna. Naturvårdsverket bör

även i samarbete med bl.a. Konsumentverket förmedla information om

de alternativa drivmedlen och deras möjligheter att på såväl kort som

lång sikt ersätta dieselolja och bensin. Utvecklingen av bilar som drivs

med alternativa drivmedel aktualiserar frågan hur den framtida deklara-

tionen av en bils bränsleförbrukning skall beräknas och anges för att en

bilköpare skall kunna jämföra miljöpåverkan mellan olika drivmedel.

Inom ramen för samarbetet inom EU arbetar Sverige för att stärka kon-

sumenternas påverkan på utformningen av motorfordonen och för ett

gemensamt europeiskt system för märkning av motorfordons miljö- och

trafiksäkerhetsprestanda. Inom EU pågår för närvarande överläggningar

med bilindustrin om att få till stånd en minskning av bilarnas bränsleför-

brukning. Målet är 5 liter/100 km år 2005. Konsumentinformation utgör

en del av detta arbete. Konsumentverket deltar i en arbetsgrupp som be-

handlar dessa frågor.

12 Stöd till lokal och frivillig verksamhet

Sammanfattning

Lokalt finns ett stort engagemang för frågor som rör konsumtion och

miljö. Detta är positivt eftersom stödet till enskilda hushåll torde få

störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde individen

som möjligt. För att stödja och stimulera lokalt arbete är det viktigt

med centralt stöd i form av fortbildning, faktaunderlag och rådgiv-

ning. De kommunala konsumentvägledama kan spela en viktig roll

bl.a. genom att de kan erbjuda samlad konsumentinformation. Samar-

bete mellan lokala aktörer såsom konsumentvägledare och energiråd-

givare är positivt av samma skäl.

Regeringen avser att vid angivande av mål och inriktning för fördel-

ning av medel till frivilliga organisationers verksamhet ange att hus-

hållsrelaterade miljöfrågor under en period bör ges hög prioritet.

Stöd till lokala aktörer

På lokal nivå är många aktörer aktiva i arbetet med frågor som rör kon-

sumtion och miljö, vilket är positivt eftersom stödet till enskilda hushåll

torde få störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde indivi-

den som möjligt. Konsumtions- och livsstilsfrågor utgör en central del av

det lokala Agenda 21-arbetet. Den kommunala konsumentverksamheten

och ideella organisationer har i stor utsträckning bidragit till ett ökat en-

gagemang för miljöfrågor på lokal nivå. Även miljö- och hälsoskydds-

kontor, landstingen och kommunala energirådgivare driver miljöfrågor ur

39

ett konsumentperspektiv. Ofta drivs projekt i samarbete mellan dessa Skr. 1997/98:67

aktörer, vilket är värdefullt då det innebär att en bred och samlad infor-

mation om konsumtion och miljö kan erbjudas. På så sätt kan ett helhet-

sperspektiv på hushållens problem presenteras. I många kommuner finns

s.k. medborgarkontor som bör kunna spela en viktig roll i detta arbete.

En arbetsgrupp för medborgarkontor inom Inrikesdepartementet kommer

att beakta detta särskilt. Det finns i dag ett hundratal medborgarkontor i

ca 50 kommuner. Antalet väntas öka kraftigt de närmaste åren. Ett tju-

gotal kommuner avser att ha aktiviteter vid medborgarkontor som knyter

an till Agenda 21-arbetet.

Regeringen har tagit initiativ till ett antal åtgärder för att stärka det lo-

kala arbetet med miljöfrågor. En möjlighet för kommunerna att fa statligt

stöd till s.k. lokala investeringsprogram som ökar den ekologiska håll-

barheten i samhället har införts genom beslut med anledning av 1997 års

ekonomiska vårproposition (prop. 1996/97:150). Ett sådant program ut-

görs av en sammanställning av insatser som lokala aktörer, privata som

offentliga, åtar sig att genomföra. Det lokala Agenda 21-arbetet och där-

med hushållsrelaterade miljöfrågor kan tas tillvara i arbetet med investe-

ringsprogrammen. Genom beslut som fattas med anledning av proposi-

tionen En uthållig energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet.

1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) har kommunerna vidare möjlighet att

erhålla bidrag för lokal energirådgivning. Regeringen menar att det bl.a.

för enskilda hushåll kan vara svårt att tillgodogöra sig tillgängligt infor-

mationsmaterial på grund av energifrågornas komplexitet. Det finns där-

för behov av att få informationen anpassad till den egna situationen ge-

nom lokalt förankrad rådgivning.

För att understödja och stimulera lokalt arbete med inriktning på hus-

hållsrelaterade miljöfrågor är det viktigt med centralt stöd. Konsument-

verket erbjuder denna typ av stöd i form av grundutbildning och fortbild-

ning av kommunala vägledare, faktaunderlag och rådgivning. Informa-

tionsteknologin kan härvid utgöra ett viktigt hjälpmedel. Regeringen be-

slutade i mars 1995 att tillkalla en nationell Agenda 21-kommitté för att

medverka i arbetet med att utveckla, fördjupa och förankra Agenda 21

och för att medverka i utarbetandet av Sveriges rapport till FN:s extra

generalförsamling om hållbar utveckling år 1997. Kommittén presentera-

de under hösten 1997 sitt slutbetänkande (SOU 1997:105) med förslag

till åtgärder för det fortsatta arbetet med Agenda 21. För det fortsatta

samordningsarbetet på central nivå har regeringen tillkallat en särskild

utredare. Utredaren skall bl.a. sprida erfarenheter och goda exempel.

Frågor som rör konsumtion och miljö bör utgöra en viktig del av detta

arbete.

Stöd till frivilliga organisationer

Frivilliga organisationers arbete är av stor betydelse när det gäller att

engagera människor att ta hänsyn till miljön och att skapa opinion.

Konsumentverket har sedan början av 1990-talet fördelat stöd till fri-

villiga organisationer som genomför projekt med konsumentpolitisk in-

40

riktning. Detta stöd omfattar inte bara ekonomiska bidrag utan innebär Skr. 1997/98:67

också faktaförmedling genom kurser och konferenser samt skriftligt ma-

terial. I vissa fall omfattar stödet också hjälp med att nå ut med informa-

tionsmaterial som produceras inom projekten. Allt fler föreningar och

organisationer söker medel för att lokalt arbeta med miljö- och livsstils-

frågor. Under budgetåret 1995/96 var drygt 20 procent av de projekt som

beviljades bidrag inriktade på miljöfrågor. Generellt sett har stödet till

projekten gett bra resultat i förhållande till de förhållandevis små belop-

pen.

För att stimulera mer aktivitet och engagemang kring frågor som rör

konsumtion och miljö avser regeringen att vid angivande av mål och in-

riktning för fördelning av medel till frivilliga organisationers verksamhet

ange att hushållsrelaterade miljöfrågor under en period bör ges hög prio-

ritet.

13 Internationellt samarbete

Sammanfattning

Sverige bör fortsättningsvis delta aktivt i det internationella arbete

som rör konsumenterna och miljön inom Norden, EU, OECD och FN.

Det nordiska samarbetet utgör en bra plattform som ger goda möjlig-

heter att påverka behandlingen av dessa frågor inom övriga interna-

tionella fora.

Många av miljöproblemen är globala och kan endast lösas fullt ut ge-

nom ett gemensamt internationellt agerande. Det finns också ambitiösa

internationella program på miljöområdet.

Arbetet med hållbara konsumtions- och produktionsmönster utgör en

central del av det internationella och regionala arbetet för hållbar utveck-

ling.

När det gäller det nordiska samarbetet har projekt som rör konsumtion

och miljö bedrivits inom ramen för Ämbetsmannakommittén för konsu-

mentfrågor under Nordiska Ministerrådet. Det nuvarande nordiska hand-

lingsprogrammet för konsumentområdet skall revideras under det svens-

ka ordförandeskapet år 1998. Sverige kommer att verka för att den fram-

tida handlingsplanen skall innehålla en mer konkret målsättning för hus-

hållsrelaterade miljöfrågor. Ämbetsmannakommittén för konsumentfrå-

gor och Ämbetsmannakommittén för miljöfrågor har initierat ett tvär-

sektoriellt arbete för att samordna frågor som är gemensamma för båda

sektorerna (se avsnitt 9). De två profilfrågor som kommer att prägla sam-

arbetet under Sveriges ordförandeskap år 1998 är sysselsättning och

ekologisk hållbarhet. Arbetet skall bedrivas inom ramen för de olika

sektorerna, vilket kommer att ge ytterligare tyngd åt miljöfrågorna inom

konsumentpolitiken.

41

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67

Europeiska kommissionen har inrättat ett europeiskt rådgivande forum Skr. 1997/98:67

för miljöfrågor och hållbar utveckling. Detta forum består av företrädare

för industrin och näringslivet, lokala och regionala myndigheters yrkes-

sammanslutningar, fackföreningar samt miljövårds- och konsumentorga-

nisationer. Vidare pågår inom kommissionens generaldirektorat för kon-

sumentfrågor, GD XXIV, ett arbete med hållbar konsumtion. Sverige är

berett att bistå aktivt i detta arbete.

Inom OECD bedrivs sedan år 1993 arbete för en utveckling mot håll-

bara konsumtions- och produktionsmönster. Bland annat har rekommen-

dationer utarbetats för möjliga åtgärder för medlemsstaterna att öka kon-

sumenternas miljömedvetenhet i syfte att uppnå hållbara konsum-

tionsmönster. Dessutom har en sammanställning gjorts av miljömärk-

ningssystem i olika länder och miljömärkningens effekter på handel och

miljö.

Inom ramen för FN:s extra möte för utveckling av Agenda 21

(UNGASS 19) deltog Sverige genom EU. Sverige var särskilt aktiv bl.a.

när det gällde EU:s ståndpunkter i fråga om hållbara produktions- och

konsumtionsmönster. Hållbara produktions- och konsumtionsmönster

blev tillsammans med fattigdomsbekämpning en av två övergripande

målsättningar vad gäller det fortsatta internationella arbetet med Agenda

21.1 mötets slutdokument för det fortsatta genomförandet av Agenda 21

slås bl.a. fast att ett medel för att förändra ohållbara produktions- och

konsumtionsmönster är att verka för ett ökat medvetande hos konsu-

menterna om frågor som rör sambandet mellan konsumtion och miljö.

Vidare pågår inom FN för närvarande arbete med att integrera hållbara

konsumtions- och produktionsmönster i de konsumentpolitiska riktlinjer

som antagits inom FN.

Frågor som rör WTO (World Trade Organization) och det internatio-

nella standardiseringsarbetet behandlas under avsnitt 9.

14 Uppföljning och redovisning

Sammanfattning

Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att, i samar-

bete med Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter, följa upp

miljömålet inom konsumentpolitiken och de sektorsmål som skall ut-

arbetas.

Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till riksdagen med en

lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken

fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna av detta arbete.

42

Införandet av nationella miljömål och sektorsmål innebär att en mer Skr. 1997/98:67

ingående uppföljning av de olika sektorernas miljöpåverkan kommer att

göras framöver.

Att följa upp de sektorsmål som Konsumentverket skall utarbeta utgör

en naturlig del av ett sektorsansvar. Konsumentverket skall till regering-

en årligen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vid lämpliga tid-

punkter redovisa effekterna av dessa. När det gäller hushållens miljöpå-

verkan genom energianvändning (utom transporter) har Statens ener-

gimyndighet dock det övergripande ansvaret för uppföljningen genom att

myndigheten har ett övergripande ansvar för det energipolitiska pro-

grammet. Förutom en kontinuerlig uppföljning av sektorsmålen är det

nödvändigt att analysera och utvärdera hur sektorsmålen bidrar till att

uppfylla de nationella miljömålen och om dessa mål kan uppnås på annat

sätt. En sådan genomgripande utvärdering kan göras först när sektors-

målen har verkat under några år och erfarenheter vunnits.

För att kunna följa upp mål och vidtagna åtgärder krävs både kunskap

om hushållssektoms miljöpåverkan till följd av konsumtion och om hus-

hållens levnadsvanor i övrigt. Konsumentverket skall i samarbete med

Naturvårdsverket utveckla den kunskap som krävs. Av traditionella mil-

jödata som anger utsläpp och övriga miljöproblem kan inte bakomlig-

gande aktivititer i samhället utläsas. Dessa uppgifter behöver således

kompletteras med mätningar av parametrar som ligger närmare den som

orsakar problemen. Sambandet mellan miljöfrågorna och andra politi-

kområden, såsom konsumentpolitiken, medför således att miljöstatistiken

bör integreras med annan statistik (se avsnitt 7).

Så kallade indikatorer för ekologisk hållbar utveckling kan användas

som hjälpmedel för att följa upp mål och vidtagna åtgärder. Ett antal så-

dana indikatorer har tagits fram av Miljövårdsberedningen i betänkandet

Gröna nyckeltal (SOU:1998:15). Arbetet med indikatorer fortsätter i

syfte att tillämpas i budgetpropositionen för år 1999. Indikatorer kan bl.a.

visa i vilken mån hushållen ändrar levnadsvanor och konsumtion för ett

hållbart samhälle. En sådan indikator kan t.ex. utgöras av andelen invå-

nare som promenerar, cyklar eller nyttjar kollektivtrafik till arbetet.

Regeringen kommer att redogöra närmare för strukturen för uppfölj-

ningen av mål i den miljöpolitiska propositionen.

Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till riksdagen med en

lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken fort-

skrider och senast år 2002 visa på mer konkreta effekter av arbetet.

15 Ekonomiska konsekvenser

Handlingsplanen är som tidigare nämnts inledningen av en långsiktig

process för att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för

miljön. Handlingsplanen skall genomföras inom ramen för befintliga

resurser och ambitionsnivån får därför anpassas till de omprioriteringar

som kan göras. Kostnaderna och möjligheterna att omprioritera hänger

43

nära samman med omfattningen av insatserna, dvs. de kan genomföras i Skr. 1997/98:67

mer eller mindre stor skala beroende på tillgängliga resurser.

Handlingsplanen berör huvudsakligen Konsumentverkets verksamhet.

Regeringen anser att en viss omprioritering av Konsumentverkets verk-

samhet successivt måste genomföras. Miljömålet är en nyhet inom kon-

sumentpolitiken och det är därför viktigt att det även i praktiken far

samma tyngd och genomslag som övriga mål.

Miljöfrågorna bör genomsyra hela Konsumentverkets verksamhet, vil-

ket underlättas av att de fyra konsumentpolitiska målen i stor utsträck-

ning är ömsesidigt stödjande. Detta innebär att verket i många fall an-

vänder ett och samma verksamhetsområde för att uppfylla flera mål. Ex-

empelvis kan verket inom ramen för marknadsbevakningen under av-

gränsade perioder fokusera på vissa prioriterade områden genom tema-

tiska insatser. Detta kan innebära att Konsumentver-

ket/Konsumentombudsmannen under en tid kan prioritera bevakning av

miljöargument i marknadsföringen.

Regeringen har i sitt beslut om regleringsbrev till Konsumentverket

uppdragit åt verket att senast den 15 januari 1999 lämna underlag för en

fördjupad prövning. Först när detta underlag föreligger kan med säkerhet

avgöras hur mycket av Konsumentverkets resurser som kan omfördelas.

För att ge snabbare genomslag av vissa av åtgärderna kommer rege-

ringen att avsätta vissa medel som finns tillgängliga. Eventuella ytterliga-

re medel far därefter behandlas i sedvanlig ordning.

44

Utredarens sammanfattning av betänkandet Konsu-

menterna och miljön (SOU 1996:108)

Mitt uppdrag är att utforma en handlingsplan för det nya miljömålet i

konsumentpolitiken. Miljömålet är formulerat: "att sådana konsumtions-

ort produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på mil-

jön och som bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling". Detta är ett

mycket långtgående mål. I princip skulle det kunna gälla som ett övergri-

pande mål för hela miljöpolitiken.

Konsumenten är den centrala aktören och i min handlingsplan har jag ett

hushållsnära perspektiv. I hushållet produceras t.ex. mat och avfall pa-

rallellt med konsumtionen av lagad mat, värme och el. På marknaden kan

konsumenten välja att köpa miljöanpassade produkter. Som medborgare

kan konsumenten agera opinionsbildande, organisera sig och uttrycka sin

vilja i allmänna val. Min handlingsplan syftar till att stärka både konsu-

ment- och medborgarrollen.

Det nya miljömålet ger en ny dimension åt konsumentfrågorna. Fler ska

engageras att anta en livsstil som medger en hållbar utveckling. Därför

måste den konsumentpolitiska verksamheten inriktas på alla grupper i

samhället och mycket stora förändringar behövs. Det är ofrånkomligt att

vår konsumtion och våra livsmönster också ska ses i ett globalt perspek-

tiv, eftersom vi förbrukar ändliga resurser och eftersom miljöpåverkan

går över nationsgränserna.

Det är en vanlig föreställning att konsumenterna behöver mer informa-

tion för att kunna leva miljöanpassat. Men för att åstadkomma sådana

genomgripande förändringar av livsmönstren måste information kombi-

neras med andra styrmedel.

Jag har därför utformat tre strategier som tillsammans kan lägga grunden

för det fortsatta arbetet för miljömålet. Strategierna innebär att konsu-

mentfrågorna ska få högre status, att konsumenternas engagemang ska

underlättas och tas tillvara samt att konsumenterna ska få entydiga bud-

skap i miljöfrågor.

Mina generalla förslag handlar dels om hur processen i arbetet ska starta

och utvecklas vidare, dels om hur ansvaret för arbetet ska fördelas mellan

aktörerna. Redan nu är det många offentliga aktörer inom konsumentom-

rådet och med miljömålet tillkommer ytterligare fler.

Vidare lämnar jag förslag på konkreta åtgärder inom några områden.

Med dessa exempel vill jag visa på tillämpningen av de tre strategierna.

Skr. 1997/98:67

Bilaga 1

45

Processen i arbetet mot miljömålet

De viktigaste delarna i processen är enligt min mening att utveckla mil-

jömålet, göra det mätbart och sedan redovisa hur vi närmar oss målet.

För att närmare precisera miljömålet föreslår jag att det ska kompletteras

med ett kunskapsmål. Kunskap och insikter om miljöproblemen är en av

förutsättningarna för konsumenternas engagemang Kunskapsmål kan

omfatta grundläggande naturvetenskapliga insikter men det är lika viktigt

att de globala sambanden mellan konsumtion och miljöpåverkan kan

klarläggas.

Miljömålet kan emellertid preciseras på flera sätt. Jag föreslår att det

även ska kopplas till miljöpolitikens mål. Om konsumenternas andel av

utsläppen av ämnen som påverkar miljön uppskattas, kan mätbara mål

anges för hur mycket utsläppen från konsumentsektom ska minska. Så-

dana mål kan direkt följas upp och redovisas.

En konsumentpolitisk redovisning bör fortlöpande göras till riksdagen.

När det gäller miljömålet föreslår jag att en årlig avstämning ska visa

kunskapsläget, förändringarna av konsumentsektoms utsläpp samt hur

den kombinerade strategin har kunnat följas. Dessutom föreslår jag av-

stämningen ska visa hur förslag i offentliga utredningar och propositioner

beaktar effekterna på hushållens miljöpåverkan. Genom den senare delen

av redovisningen avser jag att framtida politiska beslut ska kunna ge

konsumenterna samstämmiga budskap i miljöfrågor.

Ansvarsfördelning i arbetet mot miljömålet

Arbetsfördelningen mellan de olika aktörerna bör renodlas så att Konsu-

mentverket far huvudansvaret för att konkretisera inriktningen för arbetet

mot miljömålet. Om miljömålet ska realiseras krävs att en bred miljö-

kompetens kan byggas upp inom verket. Detta kräver i sin tur antingen

att verksamheten omprioriteras eller får utökade resurser.

Den kommunala konsumentverksamheten behöver ökade resurser likaså.

Konsumentverket kan dock söka andra samarbetspartners som, utöver de

kommunala konsumentvägledama, skulle kunna fungera som en länk till

konsumenterna.

Övriga myndigheter ska ha ett uttalat ansvar att samverka med Konsu-

mentverket i konsument- och miljöfrågor. Men jag ser att samarbetet

mellan de olika aktörerna i konsumentverksamheten måste systematise-

ras och befästas ytterligare.

En delegation för konsument- och miljöfrågor kan förutom att befasta

samarbetet även ge ökad status åt frågorna samt, inte minst viktigt, skapa

utrymme för det gränsöverskridande nytänkande som miljömålet i kon-

Skr. 1997/98:67

Bilaga 1

46

sumentpolitiken kräver. Delegationen kan vara ett värdefullt stöd för

Konsumentverket då deras verksamhet vidgas till att också omfatta mil-

jömålet. Den kan vidare ha en pådrivande roll i framtagandet av underlag

till regeringens årliga skrivelse till riksdagen.

Generella förslag

I sammanfattning är mina generella förslag för arbetet mot miljömålet

alltså:

att miljömålet ska ha samma tyngd som övriga konsumentpolitiska mål

att miljömålets precisering ska ses över och uppdateras fortlöpande

att miljömålet ska konkretiseras med ett kunskapsmål

att miljöpolitikens mål ska relateras till konsumentsektom

att förslagen i offentliga utredningar och propositioner ska beakta för-

väntade effekter på hushållens miljöpåverkan

att regeringen årligen ska redovisa till riksdagen hur miljömålet utveck-

las

att regeringen ska inrätta en delegation för miljö och konsumentfrågor

att Konsumentverket ska ges ett sektorsansvar för miljömålet i konsu-

mentpolitiken

att andra myndigheter ska samverka med Konsumentverket i frågor som

rör konsumenterna och miljön

att Naturvårdsverket ska bedöma hur konsumentsektom så som andra

sektorer av samhället bör bidra till de nationella målen om minskade ut-

släpp

att flera aktörer ska bidra till att kunskapsmålet nås. Konsumentverket

ska ha huvudansvaret för utbildning och information riktad till konsu-

menter i frågor om konsumtion och miljö. Utbildnings- och förlagsverk-

samhet ska vara myndighetsuppgifter för Konsumentverket. Högskolela-

gens portalparagraf ska kompletteras med att utbildningen ska förmedla

kunskaper om miljön. Högskoleverket ska inrikta befintliga utvecklings-

anslag på integrerade miljöinslag i utbildningar inom information, jour-

nalistik och media.

Skr. 1997/98:67

Bilaga 1

att Nationalkommittén för Agenda 21 ska verka för att det lokala miljö-

arbetet sammanlänkar Agenda 21 med konsumentverksamheten.

47

att statligt stöd till frivilliga organisationers konsumentarbete ska förde- Skr. 1997/98:67

las med beaktande av miljömålet. Bilaga 1

Exempel på åtgärder enligt handlingsplanens strategier

Vår konsumtion av varor, vårt boende och våra resor är tre områden som

har stor betydelse för påverkan på miljön. Det är inom dessa områden

som stora förändringar skulle kunna uppnås. De åtgärder jag föreslår in-

om dessa områden är inte de enda möjliga utan de är endast exempel. Jag

vill med exemplen visa att förändringar blir möjliga om strategierna i

min handlingsplan far samverka.

Följande är mina konkreta förslag inom varuområdet:

Konsument- och miljöfrågor ska beaktas i standardiseringsarbetet ge-

nom

att generella analyser av konsekvenserna för konsumenter och miljö ge-

nomförs i svenska förslag till standarder som utarbetas med statlig finan-

siering.

att Sverige verkar för att generella analyser av konsekvenserna för kon-

sumenter och miljö genomförs i europeiskt och internationellt arbete med

produktstandardisering.

Konsumenternas inflytande i standardiseringsarbetet ska stärkas genom

att ansvaret för Konsumentrådet vid SIS vidgas till att inkludera miljö-

frågor. Samtidigt kompletteras rådets kompetens så att den också inklu-

derar miljöfrågor.

att Sverige verkar för att Europeiska kommissionen förbättrar möjlighe-

terna för frivilligorganisationer att delta i det europeiska standardise-

ringsarbetet.

Allmänna medel till standardisering och miljömärkning ska fördelas med

beaktande av miljömålet genom

att en andel av statsbidraget till näringslivsrelaterad standardisering av-

sätts för miljöaspekter i standardiseringen.

att användningen redovisas av medel specialdestinerade till mandaterad

standardisering som anknyter till konsumentfrågor och yttre miljö.

att KRAV:s information om ekologiska livsmedel blir berättigad till

statligt stöd i samma utsträckning som SIS:s information om nordisk

miljömärkning.

48

att en del av statsbidraget till nordisk miljömärkning avsätts for utveck- Skr. 1997/98:67

ling av kriterier for miljömärkning. Bilaga 1

Marknadsföring ska inte använda vilseledande miljöargument genom

att Konsumentverket prövar sådana fall mot marknadsföringslagen.

Konsument- och miljöfrågorna ska synas i TV genom

att Konsumentverket verkar för att TV-reklam inte uppmuntrar till bete-

enden som är skadliga för miljön och prövar sådana reklaminslag mot

marknadsföringslagen.

att Konsumentverket verkar för att praxis för det informerande TV-

programmet "Anslagstavlan" utvecklas så att också information om miljö

och livsstil kan sändas.

Konsumenterna ska enkelt kunna frånsäga sig direktadresserad reklam

genom

att reglerna för SPAR-registrets användning utvecklas så att enskildas

önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra register-

hållare.

Konsumentprisindex ska bevaka KRA V-märkta varors pris genom

att Konsumentverket i samråd med Jordbruksverket verkar för en pris-

bevakning i handeln av ekologiskt odlade varor.

När det gäller boendet är mina förslag:

Bostäder ska miljödeklareras genom

att Boverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket ver-

kar för att konsumenterna får tillgång till miljödeklarationer av bostäder.

Slutna kretslopp av näringsämnen från hushållen ska underlättas genom

att Naturvårdsverket i samråd med Boverket utvärderar försök med

kretsloppstoaletter och underlättar lokala, kretsloppsanpassade avlopps-

lösningar.

Konsekvenser av den avreglerade elmarknaden ska undersökas genom

att Konsumentverket i samverkan med NUTEK undersöker konsekven-

serna för konsumenterna och miljön av en avreglerad elmarknad.

att Konsumentverket uppmuntrar energiföretagens rutiner som tar till

vara konsumenternas engagemang för att spara elenergi.

49

Hushållen ska debiteras efter faktisk energiförbrukning genom

att enskild förbrukning av värme och varmvatten mäts.

Miljöanpassning av bostaden ska ge rabatt på fastighetsskatten genom

att Boverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket tar

fram ett system for differentiering av fastighetsskatten för miljöanpassa-

de bostäder. Detta system samordnas med systemet för miljödeklaration

av bostäder.

Inom resandet, slutligen är mina förslag:

Personbilar ska miljödeklareras genom

att Vägverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket ver-

kar för att konsumenterna far tillgång till miljödeklarationer för person-

bilar.

Konsumenterna ska få användbar information om transporter utan bilä-

gande genom

att Konsumentverket underlättar för konsumenterna att fa tillgång till

användbar information om transporter utan bilägande samt samlar in och

sprider kunskap och erfarenheter om resenärernas villkor i kollektivtrafi-

ken mellan bl.a. kommuner.

Enskilda utan bil ska kunna dra av kostnaden för hyrbil genom

att enskilda skattskyldiga personer som inte äger bil far rätt att dra av

kostnader för bruk av hyrbil mot kommunalskatten.

Enskilda som innehar förmånsbil ska kunna tjäna på att köra sparsamt

genom

att Vägverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket tar

fram ett system för differentiering av beskattningen av förmånsbilar som

utgår från bilens miljöegenskaper. Detta system samordnas med systemet

för miljödeklaration av bilar.

att värdet av förmånsbil beskattas utgående från dels förmånsbilens

miljöegenskaper, dels företagets bokförda kostnader för bilen, företagets

kapitalkostnader för bilens inköp samt bilens värdeminskning baserad på

inköpspris och körsträcka.

Skr. 1997/98:67

Bilaga 1

att innehavaren av en förmånsbil själv betalar bensinförbrukningen. Kör-

ning av förmånsbil i tjänsten ersätts sedan på liknande sätt som använ-

dandet av privat bil i tjänst.

50

Förteckning över remissinstanser

Remissyttranden med anledning av betänkandet Konsumenterna och miljön

(SOU 1996:108) har avgetts av:

Länsrätten i Stockholms län, Datainspektionen, Vägverket, Statens institut

för kommunikationsanalys (SIKA), Statskontoret, Riksrevisionsverket

(RRV), Riksskatteverket (RSV),Statens skolverk, Högskoleverket, Lunds

universitet, Högskolan i Kalmar, Umeå universitet, Sveriges lantbruks-

universitet, Statens livsmedelsverk, Konsumentberedningen, Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket,

Kommerskollegium, Boverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,

Kemikalienspektionen, Stockholms kommun, Uppsala kommun, Nybro

kommun, Härryda kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun,

Skellefteå kommun, Bilindustriföreningen, Chalmers Tekniska Högskola

AB, Folkbildningsrådet, Grossistförbundet Svensk Handel, Hyresgästernas

Riksförbund, Kemisk Tekniska Leverantörsförbundet, Kooperativa för-

bundet (KF), Konsumenter i Samverkan - UNDERVERKET, Konsument-

vägledamas förening, KRAV - Kontrollföreningen för ekologisk odling,

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Landstingsförbundet, Motormännens Riksförbund, Naturskyddsföreningen,

SIS-Standardiseringen i Sverige, Stiftelsen Håll Sverige Rent, SWEDAC,

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Lokaltrafikföreningen,

Svenska Kommunförbundet, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen,

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Akademikers

Centralorganisation (SACO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges

Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund,

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Villaägarnas Riksförbund.

Yttrande har vidare inkommit från:

Göteborgs universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Hushåll-

ningssällskapens Förbund, ICA-handlama samt Svenska Elektriska Kom-

missionen.

Skr. 1997/98:67

Bilaga 2

51

Sammanfattning av Miljön i konsumentpolitiken

(Konsumentverket, rapport 1997:31)

Vi har inte funnit att det i relation till andra berörda myndigheter skulle

föreligga några hinder för att Konsumentverket ges ett sektorsansvar för

miljöfrågor. För att på ett effektivt sätt kunna hantera frågor som rör

miljöpåverkan från konsumentsektom krävs dock tydliga former för

samverkan och en definierad ansvarsfördel-ning mellan Konsumentver-

ket och andra myndigheter. Vi har konstaterat att det finns ett stort behov

av samordning av det miljörelaterade arbete som sker inom flera tange-

rande sektorer. En sådan uppgift bör enligt vår mening åvila Naturvårds-

verket.

Utifrån en beskrivning av Konsumentverkets nuvarande insatser på

miljöområdet visar vi i vilka delar vi skulle behöva förstärka arbetet och

hur samverkan med övriga myndigheter, kommuner samt konsument-

och miljöorganisationer kan vidareutvecklas. Med dessa resonemang till

grund har vi också föreslagit en precisering av vad Konsumentverkets

sektorsansvar för miljömålet i konsumentpolitiken bör omfatta. Vi har

dessutom i samarbete med Naturvårdsverket utarbetat ett förslag till

överenskommelse om ett fördjupat samarbete mellan de båda myndighe-

terna.

Vi menar att Konsumentverket i den föreslagna rollen som sek-

torsmyndighet särskilt ska utveckla former för att beakta miljöaspekter i

myndighetsutövningen och i kunskapsuppbyggnaden genom varuprov-

ningar samt forsknings- och utvecklingsprojekt. Ansvaret bör även inne-

bära att verket utarbetar underlag som visar på vilket sätt de mest påtag-

liga minskningarna i hushållens miljöbelastning kan åstadkommas. Detta

arbete, liksom utvecklingen av metoder för att följa hur hushållens mil-

jöpåverkan förändras över tiden, behöver ske i samverkan med andra

berörda aktörer. Vi pekar också på vikten av att tillräckliga ekonomiska

medel avsätts för att på ett effektivt och långsiktigt sätt kunna stödja och

utveckla frivilliga organisationers arbete med konsument- och miljöfrå-

gor, bland annat inom områdena kollektivtrafik och livsmedel.

Konsumentverkets ansvar för miljömålet i konsumentpolitiken bör vi-

dare innefatta ett ansvar för kunskapsförmedling till hushållen i frågor

som rör konsumtionens effekter på miljön. Detta inkluderar utbildning

samt fakta- och informationsservice till konsumentvägledare och andra

vidareförmedlare på lokal nivå. I detta ansvar bör ingå att bygga upp en

samlad databas för förmedling av information om produkters miljöpå-

verkan och vilken betydelse olika beteenden och levnadsvanor har i mil-

jöhänseende. Konsumentverkets uppgift bör vara att säkerställa att denna

information är relevant, hålls aktuell och utformas på ett lättillgängligt

sätt. För att ett sådant informationssystem ska få tillräcklig omfattning är

det av stor betydelse att Konsumentverket samverkar med andra myndig-

heter, kommuner, organisationer och producenter och att en fortlöpande

dialog förs med såväl vidareinformatörer som enskilda konsumenter.

I rapporten har vi översiktligt redovisat hur Konsumentverket kan bi-

dra i arbetet med att uppnå de av Naturvårdsverket nyligen föreslagna

Skr. 1997/98:67

Bilaga 3

52

nationella miljömålen. Ytterligare preciseringar av Konsumentverkets

roll i sammanhanget, inklusive mål och metoder för uppföljning, bör an-

stå till dess de nya miljömålen fastställts av riksdag och regering. Ge-

nomgången av miljömålen har, liksom arbetet med rege-ringsuppdraget i

dess helhet, skett i samverkan med Naturvårdsverket.

Konsumentverket har i förhållande till andra myndigheter med ett

sektorsansvar mycket begränsade resurser. Vår avsikt är att under de

närmaste åren genom omfördelning fördubbla andelen av våra egna re-

surser för arbete inom ramen för det övergripande miljömålet. Vi kan

idag inte se någon möjlighet att inom nuvarande ekonomiska ramar om-

disponera ytterligare medel till arbetet med det övergripande miljömålet.

Enligt vår bedömning medför de förslag vi lämnat i denna rapport ett

behov av ytterligare anslagsmedel på i storleksordningen 20 miljoner per

år, varav ca en tredjedel avser uppbyggnad av en databaserad information

om konsumtion och miljö.

De förslag vi presenterar i rapporten visar på vägar att förverkliga kon-

sumentpoli-tikens övergripande miljömål "att medverka till en utveckling

av sådana konsumtions- och produktionsmönster som minskar påfrest-

ningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling". En-

ligt Agenda 21 är ohållbara konsumtions-mönster en av de viktigaste

källorna till miljöpåfrestningar främst i i-ländema. Att främja konsu-

mentmedvetandet och därmed konsumtionsmönster som minskar mil-

jöpåfrestningama är därför också några av målen i Agenda 21. Vi menar

att detta bara kan åstadkommas om man beaktar konsumenternas möjlig-

heter utifrån de sociala och ekonomiska förutsättningar som olika hushåll

har. Vår ambition har varit att ge en allsidig och konstruktiv bild av hur

Konsumentverket kan bidra till att detta synsätt levandegörs i det svenska

miljöarbetet, inte bara genom att identifiera konsumenternas ansvar utan

genom att också visa på hur konsumenternas möjligheter att påverka sina

egna och producenternas miljöbelastning kan stärkas.

Skr. 1997/98:67

Bilaga 3

53

Inrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1998

Skr. 1997/98:67

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-

Wallén, Peterson, Blomberg, Andersson, Winberg, Ulvskog, Sundström,

Lindh, Klingvall, Östros

Föredragande: statsrådet Blomberg

Regeringen beslutar skrivelse 1997/98:67 Konsumenterna och miljön -

en handlingsplan för hållbar utveckling.

54

Eländers Gotab 55924, Stockholm 1998