Prop. 1997/98:90D1

17.2 Skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Tillstånd skall inte få ges till en avverkning

som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i skogsvårdslagen ersätts

med begreppet analys av inverkan på miljön.

Ersättning skall inte betalas för intrång upp till den s.k.

kvalifikationsgränsen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker

föreslagna ändringar i skogsvårdslagen. Naturvårdsverket anser att de

allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB bör gälla vid prövning enligt

skogsvårdslagen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Umeå kommun är

inne på samma tanke. Lunds universitet instämmer i utredningens

uppfattning att inte ersättningsreglerna i miljöbalken skall kunna

kringgås genom att balkens stoppregeln åberopas i stället för att ett

områdesskydd enligt 7 kap. MB tillskapas. Universitetet anser dock att

detta bör framgå av lagtexten.

Skogsstyrelsen avstyrker förslaget om hänsynstagande till

miljökvalitetsnormer vid tillståndsprövning. Skogsstyrelsen anför att det

är osannolikt att en enskild avverkning skulle kunna bedömas medföra

miljöeffekter som har betydelse för en miljökvalitetsnorm. Om sådana

regler ändå införs är det enligt Skogsstyrelsen sannolikt att den som

vägras tillstånd har rätt till ersättning. Inte heller Skogsindustrierna eller

Skogsägarnas Riksförbund anser att reglerna om miljökvalitetsnormer

skall tillämpas inom skogsbruket. När det är fråga om avverkning av

naturskog som inte är ersättningsbar tycker Västerås kommun att det är

tveksamt att tillstånd skall kunna meddelas när åtgärder vidtas vid annan

verksamhet samtidigt som en miljökvalitetsnorm har överträtts.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att hänsyn skall tas till

miljökvalitetsnormer även vid anmälningspliktig avverkning. Det bör

därför enligt länsstyrelsen övervägas att införa en bestämmelse om att

skogsvårdsstyrelsen skall meddela förelägganden och förbud för en viss

typ av avverkning eller vidtagande av särskilda försiktighetsmått mot en

anmäld avverkning i de fall då en miljökvalitetsnorm riskerar att

överträdas.

Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund

tillstyrker att begreppet miljökonsekvensbeskrivning byts ut mot

begreppet analys av inverkan på miljön. Skogsägarnas Riksförbund anser

att skogliga arbetsföretag aldrig bör kunna omfattas av

miljökonsekvensbeskrivningar. Riksantikvarieämbetet efterlyser en

precisering av skillnaden mellan begreppen miljökonsekvensbeskrivning

och analys. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att miljöbalkens

bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största möjliga

utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt

skogsvårdslagen. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning bör enligt

länsstyrelsen behållas. Västerås kommun föreslår att konsekvensanalysen

innehåller ett samråd med kommunen och länsstyrelsen med hänsyn till

att båda myndigheterna har ansvar för naturresurshushållningen och den

biologiska mångfalden.

Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker att

ersättning inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför däremot att ersättning även i

fortsättningen bör betalas upp till denna gräns. Det finns enligt

länsstyrelsens uppfattning risk för att såväl ersättningströskeln som

hänsynskraven kommer att tillämpas olika vid tillämpningen av

miljöbalken respektive skogsvårdslagen. Även Lantbrukarnas

Riksförbund, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund avstyrker

förslaget att ersättning inte skall betalas för intrång upp till

kvalifikationsgränsen.

Lunds universitet ifrågasätter om inte en hänvisning till miljöbalkens

mål skulle ha sitt värde. Skogsindustrierna säger sig inte kunna acceptera

att tillsyn över åtgärder inom skogsbruket utövas av andra myndigheter

än skogsvårdsorganisationen. Skogsägarnas Riksförbund är inne på

samma tanke. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har

skogsvårdslagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i

verkställighetsdelen. Naturskyddsföreningen anser att

miljöorganisationer bör ges rätt att överklaga beslut enligt

skogsvårdslagen. Frågan om skogsvårdslagens anpassning till

miljöbalken och annan markanvändningslagstiftning bör enligt

Länsstyrelsen i Skaraborgs län bli föremål för ytterligare utredning.

Skälen för regeringens förslag

Miljökvalitetsnormer

Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.

Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i

övrigt inom ett visst geografiskt område eller hela landet. Normerna

anger de förorenings- eller störningsnivåer som inte får överskridas eller

underskridas efter en viss tidpunkt, exempelvis förekomst i mark eller

vatten av kemiska produkter. De kan också ange högsta eller lägsta

förekomst i yt- eller grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning

för bedömningen av tillståndet i miljön.

Myndigheter och kommuner, däribland de skogsvårdande

myndigheterna, skall enligt 5 kap. 3 § MB säkerställa att

miljökvalitetsnormerna uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd,

godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och

meddelar föreskrifter.

Miljökvalitetsnormer omfattar all verksamhet och alla åtgärder som

påverkar uppfyllandet av normen. Det saknar betydelse om verksamheten

kräver tillstånd eller inte. Även åtgärder inom skogsbruket, vilka med

några få undantag får ske utan tillstånd, omfattas alltså av normerna. Ett

exempel är att gödsling av skogsmark kan medföra att en

miljökvalitetsnorm om bl.a. kväve kan överskridas. Andra exempel är att

föryngringsavverkning i ogynsamma lägen och användning av

kemikalier i skogsbruk kan medföra att normen överträds.

Reglerna i 5 kap. kompletteras av bestämmelser om att tillstånd inte får

meddelas för nya verksamheter som medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds (16 kap. 5 § MB). De kompletteras också

av bestämmelser om att tillstånd eller villkoren för ett tillstånd får

omprövas, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds (24 kap. 5 § första stycket 2 MB).

Bestämmelserna som anknyter till tillstånd avser endast fall där tillstånd

meddelas enligt miljöbalken. Om man vill att samma bedömning skall

göras vid tillståndsprövning enligt andra lagar måste särskilda

bestämmelser införas om detta.

Skogsavverkning är inte en åtgärd som kommer att kräva tillstånd

enligt miljöbalken. Avverkning är normalt inte tillståndspliktig enligt

skogsvårdslagen och endast i vissa fall anmälningspliktig enligt 14 §.

Tillstånd enligt skogsvårdslagen fordras dock för avverkning av

svårföryngrad skog och skyddsskog (16 §) och för att påbörja en

föryngringsavverkning i ädellövskog (27 §).

Risken för att en avverkning skall påverka en miljökvalitetsnorm

behöver inte vara större vid de avverkningar som är tillstånds- eller

anmälningspliktiga än vid andra avverkningar. Det kan därför tyckas vara

omotiverat att införa regler om hänsyn till miljökvalitetsnormer vid just

tillståndsprövningen. Skogsbruket inom svårföryngrade områden där

tillstånd krävs skall dock bedrivas med mycket stor återhållsamhet (jfr

prop. 1990/91:3, s. 15). Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte

meddelas om avverkningen är oförenlig med intressen som är av

väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Om tillstånd

vägras måste ersättning betalas av staten om förbudet innebär avsevärt

intrång i pågående markanvändning. Det är inte lämpligt att samhället

genom att ge tillstånd sanktionerar en verksamhet som medverkar till att

en miljökvalitetsnorm överträds. Regeringen finner därför att det med

förebild i 16 kap. 5 § MB bör införas en bestämmelse om att tillstånd inte

får meddelas för avverkning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm

överträds.

Det är enligt Skogsstyrelsen osannolikt att en enskild avverkning skulle

kunna bedömas medföra miljöeffekter som har betydelse för en

miljökvalitetsnorm. Regeringen vill till detta anföra följande. Det kan

inte uteslutas att en enskild åtgärd medverkar till att normen överträds.

En enskild avverkning kan vara just det som leder till att en

miljökvalitetsnorm, t.ex. för kvävehalt eller organism i intilliggande

vatten, kommer att överträdas. En sådan avverkning är otillåten och

skogsvårdsstyrelsen kan därmed inte tillåta den. I annat fall föreligger det

inget hinder.

Liksom enligt miljöbalkens bestämmelse skall tillstånd kunna ges om

det vidtas sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet

upphör eller minskar så att möjligheten att uppfylla miljökvalitetsnormen

ökar i inte obetydlig utsträckning. En förutsättning för att tillstånd skall

meddelas i en sådan situation är naturligtvis att övriga förutsättningar för

tillstånd är uppfyllda.

Vad så gäller ädellövskogen innebär regleringen i skogsvårdslagen

följande. En föryngringsavverkning får inte påbörjas förrän

skogsvårdsstyrelsen har lämnat tillstånd till avverkningen. Syftet med

tillståndsprövningen är att myndigheten skall kunna granska formen för

föryngringsavverkning. Tillstånd skall alltid lämnas till avverkningar

som är tillåtna enligt skogsvårdslagens övriga bestämmelser. Regleringen

syftar nämligen enbart till att bibehålla arealen ädellövskog oförändrad.

Mot denna bakgrund är det knappast nödvändigt att såsom utredningen

har föreslagit knyta miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer

till skogsvårdslagens bestämmelser om ädellövskog.

Det är bara vid tillståndsprövning av avverkning i svårföryngrad skog

och skyddsskog som det finns behov av att införa särskilda bestämmelser

om miljökvalitetsnormer i skogsvårdslagen. Bestämmelserna i 5 kap. MB

om miljökvalitetsnormer gäller nämligen utan uttryckligt stadgande i

skogsvårdslagen. Av 5 kap. 4 § MB framgår att verksamhet skall

bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds. Enligt 5 kap. 3 § skall

myndigheter och kommuner säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls

bl.a. när de utövar tillsyn och meddelar föreskrifter.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i

ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att

miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall.

Förfarandet vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningar finns

utförligt reglerat i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt

samråd med länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen

skall efter samrådet besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas

medföra en betydande miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett

förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant

förfarande sker ett utökat samråd. Därefter upprättas

miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt reglerat.

Kungörelse skall normalt ske av att miljökonsekvensbeskrivningen har

upprättats. Tillståndsmyndigheten skall slutligen godkänna

beskrivningen och beakta innehållet vid tillståndsprövningen.

Skogsvårdslagen ställer inte samma krav på

miljökonsekvensbeskrivningar, vare sig beträffande vilka fall där sådana

skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller vad beskrivningarna

skall innehålla.

Enligt skogsvårdsförfattningarna gäller att Skogsstyrelsen får

föreskriva att det i ärenden enligt lagen skall finnas en

miljökonsekvensbeskrivning som gör det möjligt att bedöma vilken

inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial

har på miljön, om verksamheten avses pågå i nämnvärd omfattning eller

skall utföras i miljöer som är särskilt känsliga. Det finns däremot inte

någon möjlighet att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar i andra

situationer, exempelvis generellt vid avverkningar eller särskilt vid

avverkning av fjällnära skogar. Skogsstyrelsen beslutar i varje enskilt

ärende vad miljökonsekvensbeskrivningen skall innehålla och hur den

skall bekostas. Skogsstyrelsen skall inhämta yttrande över en

miljökonsekvensbeskrivning från Naturvårdsverket och berörd

länsstyrelse.

Vid bedömningen av om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall

ställas i ytterligare fall i skogsvårdslagen måste kravet på

miljökonsekvensbeskrivning vid samråd enligt miljöbalken beaktas.

Enligt 12 kap. 6 § MB skall verksamheter och åtgärder som inte omfattas

av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt balken och som kan komma att

väsentligt ändra naturmiljön anmälas för samråd. Föreskrifter får enligt

paragrafen meddelas om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga

om särskilda slag av verksamheter som kan medföra skada på

naturmiljön. I den utsträckning det behövs skall i dag enligt 25 §

naturvårdsförordningen (1976:484) en anmälan för samråd vara åtföljd

av en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt regeringen bör detta gälla även

sedan balken har trätt i kraft.

Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på

miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är vidare

reglerna om s.k. hänsynsredovisningar enligt skogsvårdslagen.

Skogsmarkens ägare är enligt 14 § skogsvårdslagen skyldig att underrätta

skogsvårdsstyrelsen om vad han avser att göra för att tillgodose

naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med att

anmälningspliktig avverkning skall ske på hans mark. Liknande

bestämmelser finns i 16 och 27 §§. Årligen görs 40 000 50 000

hänsynsredovisningar. Mörkertalet är enligt Skogsstyrelsens uppfattning

mycket lågt.

Skogsstyrelsen har fastställt blanketter för hänsynsredovisningen. På

dessa skall redovisas vilka

1. skogliga impediment som finns och vilken hänsyn som skall tas till

dessa,

2. hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer som finns

och vilken hänsyn som skall tas till dessa,

3. växt- och häckningsplatser för hotade, sällsynta eller

hänsynskrävande växt- och djurarter och vilka tjäderspelplatser som

finns samt vilken hänsyn som skall tas till dessa,

4. skyddszonskrävande områden som avverkningsområdet gränsar

mot, vilka skyddszoner som skall lämnas och vilka åtgärder som skall

utföras i skyddszonerna,

5. träd, trädsamlingar och döda träd som skall lämnas kvar,

6. skador på mark och i vatten som skall förhindras eller begränsas,

samt

7. övriga hänsyn som skall tas i samband med avverkningen.

Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på

miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är slutligen

att skogsvårdsstyrelsen innan tillstånd ges till avverkning i de områden

av den fjällnära skogen där naturvärdena inte är fullständigt kända men

antas vara höga kan genomföra en särskild inventering för att klarlägga

naturvärdena (19 § skogsvårdsförordningen).

Som nyss framgått kan redan i dag miljökonsekvensbeskrivningar

krävas för skogsbruksåtgärder som väsentligt kan ändra naturmiljön.

Vidare gäller att behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i stor

utsträckning tillgodoses av hänsynsredovisningarna och - åtminstone vad

gäller fjällnära skog - skogsvårdsstyrelsernas egna inventeringar.

Regeringen utgår från att den praxis som utvecklas för innehållet i och

formerna för miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken kommer

att påverka miljökonsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen.

Regeringen skall som ett naturligt led i uppföljningen av

miljöbalksreformen följa hur miljökonsekvensbeskrivningar enligt

skogsvårdslagen utvecklas och vid behov ta initiativ till en anpassning till

balkens regler. En första möjlighet att återkomma till frågan är i

regeringens redovisning till riksdagen av den nyligen genomförda

utvärderingen av skogspolitiken.

Termen miljökonsekvensbeskrivning bör i möjligaste mån endast

användas på den beskrivning med tillhörande förfarande som upprättas

enligt balkens regler eller enligt bestämmelser som liknar balkens regler.

Regeringen föreslår därför en redaktionell ändring i 32 §

skogsvårdslagen innebärande att uttrycket miljökonsekvensbeskrivning

tas bort. Det är tillräckligt att det av paragrafen framgår att en analys

skall göras av vilken inverkan metoderna och materialet har på miljön.

Någon saklig ändring är inte avsedd. Liksom tidigare skall alltså gälla

bl.a. att även inverkan på hushållningen med naturresurser skall

redovisas.

Ersättning

Skogsvårdslagen innehåller i 19 § en bestämmelse om ersättning till den

som inte får tillstånd till avverkning av fjällnära skog eller som åläggs i

ett sådant tillstånd att ta hänsyn till naturvårdens eller kulturmiljövårdens

intressen. Hänvisning sker till ersättningsbestämmelserna i naturvårds-

lagen. Detta innebär att ersättning skall betalas i den utsträckning som det

inskränkande beslutet innebär att pågående markanvändning inom berörd

del av fastigheten avsevärt försvåras.

I miljöbalken har reglerna ändrats så att från ersättningen skall dras av

ett belopp motsvarande den s.k. kvalifikationsgränsen, dvs. ett belopp

som motsvarar ersättning upp till nivån "avsevärt försvåras". Förslaget

har förutom av Miljöbalksutredningen förts fram av en

interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda vissa frågor

rörande intrångsersättning (Ds 1991:87), av Skogspolitiska kommittén

(SOU 1992:76) och av Miljöskyddskommittén (SOU 1993:27).

Avräkningen har fått stöd i olika remissbehandlingar och i propositionen

om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226 s. 44). Jordbruksutskottet

delade regeringens uppfattning i den nämnda propositionen och framhöll

att de lagtekniska förändringarna fick behandlas i ett senare sammanhang

(1992/93:JoU15 s. 27 f).

Eftersom det har införts en regel om avräkning i miljöbalken bör enligt

regeringens mening en motsvarande avräkning ske när ersättning skall

betalas enligt skogsvårdslagen.

Övriga frågor

I 7 § skogsvårdslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller

myndighet som regeringen bestämmer att bl.a. meddela föreskrifter som

förbjuder eller ställer upp villkor för användning av visst slag av

skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog. Bestämmelsen har likheter

med 8 kap. 3 § MB, som innehåller ett bemyndigande att meddela förbud

mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av bl.a. växtarter i

naturmiljön. Utredningen föreslog att skogsvårdslagens bestämmelse

skulle kompletteras med en bestämmelse om att föreskrifter enligt 8 kap.

3 § MB skall iakttas vid verksamhet enligt skogsvårdslagen. Enligt

regeringens uppfattning är en sådan bestämmelse onödig, eftersom det,

som framgår av avsnitt 17.1, särskilt skall anges i skogsvårdslagen att

lagen inte skall tillämpas när den strider mot föreskrifter meddelade med

stöd av 8 kap. MB. I detta fall kommer dock sådana konflikter att bli

ovanliga, eftersom det med stöd av miljöbalken inte får meddelas

föreskrifter som avser användningen av skogsodlingsmaterial vid

anläggning av skog (jfr 8 kap. 3 § andra stycket MB).

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har

inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre

bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas

omedelbart. Denna ordning bör enligt regeringens mening normalt gälla

även i ärenden enligt de lagar som ligger utanför balken. Ärenden enligt

skogsvårdslagen avgörs normalt efter kort tid. Under ett övergångsskede

kommer dock ärenden som har inletts före lagändringarnas ikraftträdande

att handläggas efter denna tidpunkt. En övergångsbestämmelse bör därför

införas även i skogsvårdslagen.

Enligt 38 § lagen om införande av miljöbalken skall äldre

bestämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning på grund av beslut som

har meddelats före balkens ikraftträdande. Detta innebär att avdrag på

ersättning med ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen inte skall

ske när beslutet har meddelats före balkens ikraftträdande. En

motsvarande övergångsbestämmelse bör knytas till ändringen i 19 §

skogsvårdslagen.

18 Jordabalken

18.2 Jordabalkens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Miljöbalken och jordabalken skall gälla

parallellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd

av miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen berörde inte frågan.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte frågan.

Skälen för regeringens förslag: I jordabalken (JB) finns

bestämmelser om rättsförhållanden rörande fast egendom (1 18 kap.)

och om inskrivningsväsendet (19 24 kap.). Bestämmelserna berör

knappast samma frågor som miljöbalken och några avgränsningsproblem

kan därför inte uppkomma mellan balkarna. Av intresse är dock 3 kap.

JB, som behandlar rättsförhållanden mellan grannar.

Enligt 3 kap. 1 § JB skall var och en vid nyttjandet av sin eller annans

fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. I lagrådsremissen

anfördes att bestämmelsen delvis berör samma frågor som den centrala

hänsynsregel som finns intagen i 2 kap. 3 § MB. Enligt denna skall alla

som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd

utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de

försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller

motverka att verksamheten eller åtgärder medför skada eller olägenhet

för människors hälsa eller miljön.

I lagrådsremissen föreslogs att ett tillägg skulle göras i 3 kap. 1 § JB, i

avsikt att klargöra att bestämmelsen inte innebär någon inskränkning av

de krav som kan ställas enligt miljöbalken. Lagrådet konstaterar att

förevarande kapitel i jordabalken gäller rättsförhållanden mellan grannar

och att miljöbalken knappast innehåller någon föreskrift av rent

grannelagsrättslig karaktär. Med hänsyn till detta och då det hitintills inte

ansetts föreligga något behov av en hänvisning till lagstiftning angående

miljön ifrågasätter Lagrådet om det föreslagna tillägget är tillräckligt

motiverat av vare sig praktiska eller systematiska skäl. Regeringen låter

därför förslaget utgå.

18.3 Naturvårdsavtal

Regeringens förslag: Jordabalkens och andra författningars

bestämmelser om nyttjanderätt skall tillämpas på den rätt som

uppkommer för staten eller en kommun när fastighetsägaren i ett

naturvårdsavtal avstår från att bruka sin fastighet i särskilt angivna

hänseenden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens

förslag. Utredningen föreslog dessutom att miljöorganisationer skall

behandlas på samma sätt som staten och kommuner.

Remissinstanserna: Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget i princip, men

anser att ändringen bör begränsas till sådana avtal som sluts mellan en

fastighetsägare och staten. Det finns enligt Skogsstyrelsen risk för att

oklarheter uppstår om avtalens innebörd och status om närmare 300

kommuner och ett okänt antal ideella föreningar ges möjlighet att

utforma avtal. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas

Riksförbund tillstyrker förslaget rörande naturvårdsavtal, dock med den

reservationen att det bör ankomma på fastighetsägaren att bestämma om

inskrivning av ett naturvårdsavtal skall få ske. Skogsindustrierna

tillstyrker förslaget. Lunds universitet ser det som angeläget att

naturvårdsavtal får ett bättre sakrättsligt skydd på det sätt som

utredningen anger. Universitetet påpekar att förslaget visserligen innebär

den systematiska nyheten att man inför en ny typ av sakrättsligt skyddad

rättighet som går ut på rådighet över en fastighet utan att liksom

servitutet vara knuten till en annan, härskande fastighet. Såvitt

universitetet kan bedöma behöver detta dock inte ställa till några större

komplikationer. Önskan om en konsekvent systematik bör enligt

universitetet få stå tillbaka för så starka praktiska skäl som talar för

förslaget. Universitetet diskuterar vidare om inte den sakrättsligt

skyddade rättigheten också skall omfatta fall där fastighetsägaren åtar sig

att vidta positiva åtgärder, t.ex. att röja hagmark. Universitetet finner det

trots allt befogat att godta den begränsning av det sakrättsliga skyddet

som utredningen föreslår i denna fråga. Lantmäteriverket avstyrker

förslaget. Verket anför att bestämmelser om naturvårdsavtal inte hör

hemma i civilrättslig lagstiftning, eftersom förslaget avser att skydda

allmänna ideella intressen och inte enskilda ekonomiska intressen.

Verket påpekar att avtal som syftar till att styra markanvändningen är

okända inom civilrätten, om man bortser från negativa servitut. Om inte

gällande naturvårdslagstiftning ger utrymme för naturvårdsavtal, bör

enligt verket lagändring ske i förvaltningsrättslig lagstiftning. Verket

tillägger att naturvårdsavtal, med den utformning lagförslaget har, skulle

få dåligt skydd vid fastighetsreglering. Försvarsmakten anser att

tillräckliga skyddsbestämmelser finns i 7 kap. miljöbalken. Som förslaget

nu är utformat ger det enligt Försvarsmakten upphov till stora

tolkningssvårigheter, särskilt vid mer komplicerade avtalssituationer.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Inom skogsbrukssektorn används s.k. naturvårdsavtal som komplement

till naturreservat, biotopskydd, generell hänsyn och andra åtgärder för att

uppnå skogspolitikens miljömål. Detta sker huvudsakligen i sådana fall

där en anpassad skötsel gynnar naturvärdena. Avtalen sluts mellan

markägare och framför allt staten och har till syfte att bevara och

utveckla ett områdes naturvärden. Några lagregler finns inte som särskilt

avser naturvårdsavtal.

Ett naturvårdsavtal innebär att en fastighetsägare åtar sig att mot

ersättning från motparten helt eller delvis avstå från sin rätt att bruka ett

område av sin mark. Eftersom avtalen hittills främst har kommit till

användning i skogen är det i de allra flesta fallen avverkning och annat

tillvaratagande av virke som markägaren förklarar sig helt eller delvis

avstå från. I vissa fall får markägarens motpart genom avtalet en rätt att

vidta närmare preciserade åtgärder i avsikt att bibehålla eller höja

naturvärdena. Det kan t.ex. vara fråga om att på konstlad väg skapa

högstubbar, dvs. kapa träd några meter upp på stammen, eller utföra

särskilt anpassad röjning eller gallring. Avkastning som kan uppkomma

tillfaller alltid markägaren.

De första naturvårdsavtalen med staten som part ingicks under våren

1994. Till och med den 31 december 1996 hade 190 sådana avtal

upprättats. Av dessa avsåg enligt Skogsstyrelsens statistik

45 lövbränneliknande successionsmarker (6,7 ha - 5 800 kr),

33 naturskogsartad barrskog (4,5 ha - 7 200 kr),

35 naturskogsartad lövskog (6,6 ha - 7 600 kr),

30 ädellövskog (8,7 ha - 5 400 kr),

12 kulturmarker, hagar och skogsbeten (7,3 ha - 5 200 kr),

17 kantzoner, korridorer, bäckar och raviner (3,8 ha -8 500 kr),

8 anlagda brandfält (6,2 ha - 4 200 kr), samt

10 boplatser, spelplatser och växtplatser (2,1 ha - 13 000 kr).

Siffrorna inom parentes avser genomsnittlig areal och genomsnittlig

ersättning per hektar (ha). Ett avtal för Njakafjäll i Västerbottens län som

omfattar 322 ha har inte räknats med. Avtalet skiljer sig från de andra

avtalen, eftersom det dels avser ett mycket stort område, dels innebär ett

endast femårigt avverkningsstopp vilket har påverkat ersättningen.

Avtalet är därför inte relevant.

Statistiken antyder att det finns goda möjligheter att erhålla hög

naturvårdsnytta för de medel som satsas. Naturvårdsavtal (avtalet för

Njakafjäll ej inräknat) omfattar i genomsnitt 6,1 ha och ersättningen

uppgår i snitt till 6 400 kr per ha.

Erfarenheterna från hittillsvarande tillämpning är goda.

Naturvårdsavtalen avseende skog har befunnits ge den största nyttan, vad

avser bevarandet av den biologiska mångfalden, om avtalen kan tecknas

för långa tidsperioder, gärna upp mot 50 år. Inom virkesproduktionen

fattas ofta beslut som medför effekter i skogen i ett hundraårigt

perspektiv. Det är därför rimligt om naturvårdsavtalen kan gälla under

långa tidsperioder. Härigenom kan de bidra till ett långsiktigt perspektiv

även på miljösidan. Det är även av vikt med hänsyn till instrumentets

trovärdighet att engagemang, tid och pengar inte läggs ner på alltför

kortsiktiga förhållanden.

Här är emellertid att märka att fastigheter vanligen överlåts med

kortare mellanrum än de långa tidsperioder som avtalen bör omfatta. Ett

naturvårdsavtal blir inte automatiskt gällande mot en ny ägare av

fastigheten. Inte ens om denne vid köpet hade vetskap om avtalet blir

detta gällande.

Framför allt frågan om avtalens bestånd vid fastighetsöverlåtelse har

uppmärksammats. Även avtalens företrädesrätt gentemot nyttjanderätter

och servitut är av intresse att reglera liksom frågan hur avtalen skall stå

sig mot fastighetsägarens borgenärer. Vad händer t.ex. om

fastighetsägaren upplåter rätt åt någon att avverka skog på fastigheten

eller om fastigheten är intecknad och försäljs exekutivt? En annan fråga

som behöver regleras är vad som händer om det område som avtalet

avser berörs av fastighetsbildningsåtgärder.

Olika lösningar har diskuterats på frågan hur skyddets bestånd skall

säkerställas. Någon helt tillfredsställande lösning har inte hittats. Denna

osäkerhet har lett till att naturvårdsavtal inte har slutits i önskvärd

omfattning. Det finns ett stort intresse av att frågan blir löst.

Sakrättsligt skydd

Det är angeläget att arbetet med naturvårdsavtal fortgår. Det bör därför

övervägas hur det skydd som avtalet syftar till skall kunna bestå när

fastigheten övergår till en ny ägare och hur den rätt som avtalet ger även i

övrigt skall uppnå sakrättsligt skydd.

Först kan konstateras att det inte är möjligt att utforma avtalet på ett

sådant sätt att framtida fastighetsägare, vilka ju inte är avtalsparter, blir

bundna. Förpliktande tredjemansavtal godtas nämligen inte i svensk rätt.

Det är inte heller möjligt att genom villkor i avtalet ge avtalsrättigheterna

företräde framför andra rättigheter.

Man kan dock fråga sig om inte problemet med att avtalet inte består

vid överlåtelse kan lösas genom att avtalet konstrueras på ett sådant sätt

att markägaren får incitament att endast överlåta fastigheten till en person

som är beredd att antingen träda in i avtalet eller sluta ett eget avtal. Detta

skulle kunna åstadkommas genom att bestämmelser tas in i avtalet om att

ersättningen helt eller delvis skall återbetalas om avtalet på grund av

omständigheter på markägarens sida inte består hela avtalstiden. Ett

alternativ skulle kunna vara att markägaren blir skyldig att utge vite vid

en sådan händelse. Om avtalet trots detta upphör i förtid skulle

markägarens motpart på detta sätt få en viss kompensation. Detta skulle

visserligen inte skydda naturvärdena på platsen men kunna ge medel till

skydd av andra platser.

Lösningar av nu behandlat slag har diskuterats tidigare. Man har

emellertid funnit att få markägare är beredda att ingå avtal med sådana

bestämmelser. Dessutom blir inte andra sakrättliga problem lösta, t.ex.

frågorna om företrädesrätt gentemot nyttjanderätter och servitut eller hur

avtalen skall stå sig mot fastighetsägarens borgenärer. Regeringen finner

därför att andra vägar måste sökas för att säkra avtalens bestånd.

En bättre lösning är enligt regeringens mening att ge naturvårdsavtalen

sakrättsligt skydd, dvs. att skydda rättigheterna enligt avtalet mot tredje

man.

Det finns olika sätt att åstadkomma sakrättsligt skydd. När det gäller

lös egendom är huvudregeln att besittning ger ett sådant skydd.

Förhållandena är dock annorlunda vid fast egendom, där det kan vara

svårt att konstatera att någon har besittning. Det vanligaste sättet inom

fastighetsrätten att uppnå sakrättsligt skydd är genom ett förfarande med

inskrivning i ett offentligt register, inskrivningsregistret.

Genom att ta del av inskrivningsregistret skall en spekulant på en

fastighet kunna få en bild av vilka rättigheter av olika slag som belastar

fastigheten. Köparen kan normalt inte ursäkta sig med att han saknade

vetskap om förhållanden som finns införda i inskrivningsregistret.

Sakrättsligt skydd för naturvårdsavtal skulle alltså kunna åstadkommas

genom regler om inskrivning. Ett enkelt men ganska drastiskt alternativt

sätt att lösa frågan om giltighet efter fastighetsöverlåtelse skulle kunna

vara att lagstifta om att naturvårdsavtal automatiskt skall gälla mot även

nya ägare av de fastigheter som avtalen avser; jfr bestämmelsen om rätt

till elektrisk kraft i 7 kap. 11 § andra stycket JB. En sådan lösning skulle

möjligen kunna accepteras om köparen på andra sätt än genom att förlita

sig till säljarens uppgifter hade möjlighet att bilda sig en uppfattning om

vilka skyldigheter som belastar fastigheten. Det är dock i de allra flesta

fall inte möjligt att vid en besiktning av fastigheten konstatera

förhållanden som visar eller ens antyder att det finns ett naturvårdsavtal.

Det är vidare för mycket begärt att köparen kontaktar olika myndigheter

för att höra efter om dessa har slutit några avtal avseende fastigheten. Det

är dessutom möjligt att naturvårdsavtal har slutits utan någon myndighets

medverkan. Inte heller i övrigt skulle köparen ha en rimlig chans att

konstatera eventuella naturvårdsavtal. Lösningen kan därför inte

accepteras.

Innan regler föreslås om hur naturvårdsavtal skall uppnå sakrättsligt

skydd måste naturligtvis bedömas om redan befintliga regler går att

använda på naturvårdsavtal. Reglerna i jordabalken om nyttjanderätt och

servitut är av särskilt intresse.

Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt finns i 7 kap. JB. Någon

definition ges inte av begreppet nyttjanderätt men däremot nämns som

exempel i 7 kap. 1 § arrende, hyra och tomträtt. Särskilda bestämmelser

om dessa former av nyttjanderätter finns i 8 13 kap. JB. Av 7 kap. 3 § JB

framgår att av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på

fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller

dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse

som nyttjanderätt.

Ett naturvårdsavtal innehåller vanligen olika rättigheter och

förpliktelser. Ofta ingår moment som kan vara att anse som nyttjanderätt,

framför allt att markägarens motpart har rätt att på marken utföra

naturvårdande åtgärder. Det har vid klassificeringen som nyttjanderätt

antagligen inte någon betydelse att det typiska naturvårdsavtalet inte ger

markägarens motpart rätt att tillgodogöra sig eventuell avkastning.

Utredningen anför att man sålunda skulle kunna tillämpa reglerna om

arrende, närmare bestämt lägenhetsarrende, på den del av avtalet som ger

rätt att bruka marken. Regeringen vill dock, liksom Lantmäteriverket,

peka på att arrende förutsätter ett besittningstagande av marken.

Bestämmelserna om arrende blir därför inte tillämpliga.

Den viktigaste rätten i ett naturvårdsavtal är sällan att få utföra åtgärder

på marken. Väsentligast är i stället fastighetsägarens förpliktelse att avstå

från att bruka marken. De avtal som hittills har slutits innehåller normalt

bestämmelser om att fastighetsägaren avstår från att avverka skog eller

på annat sätt ta vara på dess virke. Ett sådant negativt element kan aldrig

rubriceras som en nyttjanderätt (se Westerlind, Kommentar till

Jordabalken 7 kap., 1984, s. 63). Exempelvis kan inte den begränsning i

fastighetsägarens rätt att förfoga över fastighetens skogstillgång som

avsågs i lagen (1930:202) om begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet anses utgöra nyttjanderätt (a.a. s. 17 och SOU

1960:25 s. 279).

Det kan dock noteras att ett nyttjanderättsavtal typiskt sett innehåller

en underförstådd skyldighet för upplåtaren att avstå från att förfoga över

det som upplåtelsen avser. Skillnaden är därför trots allt kanske inte så

stor.

Frågan om sakrättsligt skydd blir inte löst genom reglerna om

inskrivning av nyttjanderätt, eftersom det inte i första hand är beträffande

"nyttjanderättsdelen" i naturvårdsavtalet som behov finns att skapa detta

skydd. De aktiva åtgärderna i nyttjanderättsdelen utförs ofta i avtalstidens

begynnelse. Ibland har till och med dessa åtgärder redan vidtagits när

naturvårdsavtalet sluts. Det är inte alla naturvårdsavtal som innehåller

någon nyttjanderättsdel.

Det har förekommit att naturvårdsavtal har skrivits in. Härmed är dock

inte frågan om sakrättsligt skydd löst, eftersom inskrivningen rimligen

endast kan ge sakrättsligt skydd åt den nyttjanderätt som följer av avtalet.

Fastighetsägarens underlåtenhetsförpliktelse, t.ex. att inte avverka eller

i övrigt tillgodogöra sig virket, liknar snarare ett servitutsvillkor.

Negativa servitut godtas nämligen i svensk rätt. Ett naturvårdsavtal är

trots detta inte något servitut. Ett servitut reglerar nämligen ett

förhållande mellan två fastigheter - den tjänande och den härskande. Den

rätt som markägarens motpart har i ett naturvårdsavtal är inte knuten till

något fastighetsinnehav.

Bestämmelser om att inskrivning får ske finns i även andra lagar än

jordabalken. I åtminstone två lagar finns bestämmelser om att avtal får

antecknas i inskrivningsregistret. Lagarna är lagen (1987:232) om

sambors gemensamma hem och lagen (1989:31) om förvaltning av vissa

samägda jordbruksfastigheter. Dessa bestämmelser kan naturligtvis inte

användas för att skriva in naturvårdsavtal.

Några befintliga bestämmelser finns sammanfattningsvis inte som ger

den rätt som följer av underlåtenheten i ett naturvårdsavtal sakrättsligt

skydd. Regeringen föreslår därför att sådana bestämmelser införs.

Valet står mellan att tillskapa ett nytt system för sakrättsligt skydd för

just naturvårdsavtal eller att använda sig av befintliga regler genom att

jämställa den rätt som följer av naturvårdsavtalet med någon rätt som

redan har ett sådant skydd. Om det senare är möjligt är detta enligt

regeringens mening att föredra, eftersom man härigenom kan få ett

färdigt system där en stor del av de frågor som kan dyka upp redan är

lösta.

Som nyss har konstaterats är markägarens negativa förpliktelse i ett

naturvårdsavtal inte en nyttjanderätt för markägarens motpart. Detta

hindrar dock inte att den rätt som avtalet ger jämställs med nyttjanderätt

vid tillämpningen av jordabalken och eventuellt också annan lagstiftning.

För att avgöra om detta är lämpligt måste befintliga bestämmelser om

nyttjanderätt studeras för att bedöma om de kan tillämpas på

naturvårdsavtal.

Det finns ett mycket stort antal bestämmelser som berör nyttjanderätt.

Det är inte möjligt att här redovisa alla bestämmelser. Framställningen

koncentreras därför till centrala bestämmelser. Det är naturligt att börja

med jordabalken.

Ett nyttjanderättsavtal är enligt 7 kap. 5 § JB inte bindande längre än

50 år. Bestämmelsen får stor betydelse för naturvårdsavtal.

Naturvårdsavtal har nämligen befunnits ge den största nyttan om de avser

lång tid. En avtalstid på 50 år är dock så lång att den kan accepteras. De

avtal som hittills har ingåtts har för övrigt såvitt regeringen har erfarit

inte överstigit 50 år.

Sker upplåtelsen inom detaljplan är avtalet enligt 7 kap. 5 § JB

bindande i högst 25 år. Bestämmelsen saknar antagligen betydelse vid

den typ av naturvårdsavtal som ingås i dag, eftersom sådana avtal

knappast kommer att omfatta detaljplanelagda områden. Det kan dock

inte uteslutas att framtida naturvårdsavtal avseende annat än

skogsbiotoper i enstaka fall kan bli upprättade inom områden som

omfattas av detaljplan. Såvitt kan bedömas i dag kommer dock detta att

bli fallet så pass sällan att det saknas anledning att överväga undantag

från 25-årsgränsen.

Enligt 7 kap. 5 § JB gäller vidare att upplåtelse av nyttjanderätt för

någons livstid gäller utan begränsning till viss tid. Bestämmelsen torde

bara ta sikte på nyttjanderättshavarens livstid. Bestämmelsen saknar

därför betydelse i detta sammanhang.

En nyttjanderätt som har upplåtits genom en skriftlig handling får

enligt 7 kap. 10 § JB skrivas in. Härigenom blir frågan om ett

naturvårdsavtal får skrivas in löst.

Om en fastighet som besväras av nyttjanderätt överlåts, åligger det

enligt 7 kap. 11 § JB överlåtaren att göra förbehåll om upplåtelsen, om

inte rättigheten är inskriven. Ett sådant förbehåll medför enligt

paragrafen att upplåtelsen gäller mot den nye fastighetsägaren.

Regeringen har tidigare pekat på att en fastighetsägare kan förväntas vara

negativ till att ingå avtal med villkor som inskränker hans möjlighet att

överlåta fastigheten till vem som helst. Även en lagreglerad skyldighet

att göra förbehåll skulle möjligen kunna tänkas inskränka möjligheterna

att överlåta fastigheten och därmed viljan att ingå avtal. Bestämmelsen

gäller dock bara när inskrivning inte har skett. Eftersom det kan

förväntas att de flesta naturvårdsavtal kommer att skrivas in skapar

bestämmelsen knappast några bekymmer.

Har beträffande en skriftlig upplåtelse, som skall gälla mot ny ägare av

fastigheten, träffats överenskommelse om förlängning av upplåtelsetiden

eller om ändring eller tillägg i upplåtelseavtalet och är detta anmärkt på

fastighetsägarens exemplar av upplåtelsehandlingen, gäller enligt 7 kap.

12 § JB överenskommelsen mot den nye ägaren. Detta är enligt

regeringens mening en utmärkt ordning för naturvårdsavtalens del.

I annat fall än som avses i 7 kap. 11 13 §§ JB gäller upplåtelsen enligt

7 kap. 14 § JB mot den till vilken fastigheten överlåtits endast om

upplåtelsen enligt 17 kap. äger företräde framför överlåtelsen på grund av

inskrivning eller den nye ägaren vid överlåtelsen ägde eller bort äga

kännedom om upplåtelsen. Det vanliga torde som sagt bli att

naturvårdsavtalen skrivs in. Bestämmelsen får därför stor betydelse.

Regeringen återkommer strax till bestämmelserna i 17 kap. JB.

Enligt 7 kap. 15 § JB är ett förbehåll som strider mot bestämmelserna i

7 kap. 11 14 §§ om rättighetens bestånd mot ny ägare av fastigheten utan

verkan. Det är lämpligt att bestämmelsen gäller även naturvårdsavtal.

Efter en exekutiv försäljning av en fastighet gäller enligt 7 kap. 16 §

JB en upplåtelse av nyttjanderätt mot den nye ägaren endast om

försäljningen har skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt 12

kap. utsökningsbalken (UB) eller rättigheten enligt samma kapitel är

skyddad utan förbehåll. I denna framställning kan endast några av

bestämmelserna i 12 kap. UB beröras. Av intresse är till att börja med 12

kap. 33 § UB, där det anges att en nyttjanderätt är skyddad utan särskilt

förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekutionsfordringen. I

paragrafen stadgas vidare att en nyttjanderätt skall förbehållas, om det

saknas anledning anta att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd

skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Vidare är 12 kap. 39 §

UB av intresse. Enligt denna skall när sakägarförteckningen upptar en

rättighet som inte är skyddad enligt 12 kap. 33 § utan särskilt förbehåll

och inte heller har förbehållits enligt nämnda paragraf, fastigheten först

ropas ut utan förbehåll om rättighetens bestånd och därefter med ett

sådant förbehåll. Om det vid det senare utropet uppnås ett bud som täcker

fordringar med bättre rätt än rättigheten eller som, utan att täcka dem, är

lika högt eller högre än budet vid det föregående utropet, har budet vid

det senare utropet företräde. Slutligen är av intresse regeln om

underhandsförsäljning i 12 kap. 58 § UB. Enligt denna skall en rättighet

som grundas på en skriftlig handling förbehållas vid försäljningen.

I 7 kap. 17 § första stycket JB stadgas att om en fastighet överlåts och

en upplåtelse av nyttjanderätt skall gälla mot den nye ägaren, är denne

berättigad att uppbära vederlag för rättigheten i den mån vederlaget

förfaller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Vederlaget för

naturvårdsavtal betalas nästan alltid som ett engångsbelopp vid avtalets

ingående. Bestämmelsen kommer i dessa fall att sakna betydelse för

naturvårdsavtalens del.

Den nye ägaren har enligt 7 kap. 17 § andra stycket JB att uppfylla

tidigare ägares åligganden i den mån de skall fullgöras efter det att han

har tillträtt fastigheten. Härmed kommer att avses även markägarens

negativa förpliktelser i ett naturvårdsavtal, exempelvis att inte avverka

skog. Till denna bestämmelse hör en regel om skadestånd i 7 kap. 20 §

JB. Överlåtaren är enligt sistnämnda bestämmelse skyldig att ersätta

rättighetshavaren dennes skada, om den nye ägaren bryter mot 7 kap. 17

§ andra stycket JB. En svårbedömd fråga för naturvårdsavtalens del blir

vilken skada som fastighetsägarens motpart kan anses lida när den nye

ägaren bryter mot underlåtenhetsförpliktelsen.

I 7 kap. 22 24 §§ JB finns bestämmelser om den inbördes ställningen

mellan rättigheter som inte är inskrivna. Som har påpekats kan det

förväntas att naturvårdsavtalen skrivs in. Bestämmelserna får därför inte

någon större betydelse.

Om en fastighet frångår innehavaren efter klander, följer det av 6 kap.

8 § och 7 kap. 25 § JB att en upplåtelse av nyttjanderätt som har skett

efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand är utan verkan. Detta

bör gälla även naturvårdsavtal.

Om en fastighet som besväras av nyttjanderätt delas, gäller rättigheten

enligt 7 kap. 27 § JB i var och en av de nya fastigheterna. Om

rättighetens utövning är begränsad till ett visst område, upphör

rättigheten dock att besvära fastigheter som inte omfattar någon del av

området. Det senare kommer ofta att bli fallet vid naturvårdsavtal. En

liknande bestämmelse för fastighetsreglering finns i 7 kap. 29 § JB. Det

är lämpligt att bestämmelserna gäller även naturvårdsavtal. Om ett

naturvårdsavtal avser en hel fastighet och mark överförs till denna

fastighet följer, som Lantmäteriverket påpekar, av 7 kap. 29 § JB att

naturvårdsavtalet "flyter ut" att gälla även i det överförda området. Det

vanliga är dock att naturvårdsavtalet är lokaliserat till en viss del av en

fastighet, varför avtalet inte berörs av ett marktillskott.

Av intresse i 7 kap. 29 § JB är också att nyttjanderätt upphör i mark

som genom fastighetsreglering frångår den fastighet i vilken rättigheten

upplåtits, såvida inte annat förordnas av lantmäterimyndigheten. Detta

kan lämpligen gälla även naturvårdsavtal.

Av 17 kap. 1 § JB framgår att om fast egendom har överlåtits eller

nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft har upplåtits till flera

var för sig, har det förvärv för vilket inskrivning söks först företräde.

Bestämmelsen får stor betydelse för naturvårdsavtal, eftersom dessa kan

förväntas bli inskrivna.

En upplåtelse av nyttjanderätt har dock enligt 17 kap. 3 § JB inte på

grund av inskrivningen företräde framför tidigare överlåtelse eller

upplåtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen kände till eller borde ha

känt till denna. Detta bör gälla även naturvårdsavtal. Det innebär att ett

naturvårdsavtal om att t.ex. skog inte skall avverkas inte kan göras

gällande om markägarens motpart kände till eller borde ha känt till att

markägaren har upplåtit rätt att avverka samma skog åt annan.

I 18 kap. JB finns bestämmelser om bl.a. godtrosförvärv på grund av

inskrivning. Bestämmelserna reglerar förhållanden som sällan kan

befaras beröra naturvårdsavtal. Regeringen kan dock inte se några hinder

mot att de gäller även för naturvårdsavtal.

Bestämmelser om inskrivning av nyttjanderätt finns i 23 kap. JB. Av

23 kap. 1 § framgår att bägge parter får söka inskrivning. Den handling

på vilken rättigheten grundas skall ges in. Detta bör gälla även för

naturvårdsavtal.

Regeringen kan vid genomgången av jordabalkens bestämmelser om

nyttjanderätt inte finna några hinder mot att tillämpa dessa på den rätt

som följer av ett naturvårdsavtal. Regeringen finner det därför lämpligt

att tillämpa reglerna.

Frågan är nu om det bara är jordabalkens regler om nyttjanderätt som

skall tillämpas eller om det är även bestämmelser i andra författningar.

Av genomgången ovan kan konstateras att vissa bestämmelser om

nyttjanderätt måste tillämpas tillsammans med jordabalkens regler. Detta

gäller ett antal bestämmelser om nyttjanderätt i 12 kap. UB, till vilka

hänvisas i 7 kap. 16 § JB. Detsamma gäller vissa bestämmelser i

fastighetsbildningslagen (1970:988). I 7 kap. 29 § JB hänvisas sålunda

till denna lags bestämmelser om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten

att bestämma ett nytt område för utövning av nyttjanderätt. Sådana

bestämmelser finns i 5 kap. 33 § fastighetsbildningslagen.

Lantmäteriverket anför beträffande 5 kap. 33 §

fastighetsbildningslagen att ett naturvårdsavtal normalt är knutet till ett

alldeles speciellt område på en fastighet, varför rättigheten rimligen inte

kan flyttas till ett annat område. Regeringen delar denna uppfattning. Det

är därför normalt inte lämpligt att bestämma ett nytt område för

naturvårdsavtalet.

Om nyttjanderätt berörs av fastighetsreglering, är enligt 5 kap. 34 §

fastighetsbildningslagen rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om

regleringen har betydelse för honom. Detta bör gälla även naturvårdavtal.

En följd av detta blir att rättsinnehavaren måste agera för att få ersättning

enligt 5 kap. 12 § eller utverka förordnande enligt 5 kap. 33 eller 33 a §

fastighetsbildningslagen.

Beträffande ersättning enligt 5 kap. 12 § anför dock Lantmäteriverket

att ersättningen i princip endast kan avse framtida inkomstbortfall eller

kostnadsökning. Detta innebär att staten eller kommunen har ganska små

möjligheter att få ersättning. Vid prövningen av om fastighetsreglering

skall ske måste lantmäterimyndigheten ta särskild hänsyn till den

olägenhet som det kan innebära om ett avtal av detta slag inte kan av

vidmakthållas (jfr 5 kap. 4 § FBL). Myndigheten kan också med stöd av

5 kap. 33 a § FBL förordna om att rättigheten skall bestå.

I 3 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen stadgas att om

naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks

användning gäller, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med

bestämmelserna inte motverkas. Lantmäteriverket anför att det inte finns

något utrymme att vid fastighetsbildning ta hänsyn till sådant som skulle

vara föremål för ett naturvårdsavtal. Regeringen är av samma

uppfattning. Detsamma bör gälla de motsvarande bestämmelserna i 9 §

andra stycket anläggningslagen (1973:1149) och 8 § andra stycket

ledningsrättslagen (1973:1144).

Även expropriationslagen (1972:719) bör behandlas. I 1 kap. 3 § i

denna lag stadgas att nyttjanderätter normalt skall upphöra när en

fastighet exproprieras med äganderätt. Rättigheten kan dock lämnas

orubbad på grund av förordnande i expropriationstillståndet eller

överenskommelse som fastställs av domstolen. Nyttjanderätter som

tillkommer staten upphör dock inte. Regeringen kan inte se någon

anledning till att den rätt som följer av ett naturvårdsavtal inte skall

jämställas med nyttjanderätt vid tillämpningen av denna paragraf.

Regeringen gör samma bedömning vid inlösen enligt anläggningslagen

(1973:1149) och ledningsrättslagen (1973:1144), där hänvisning sker till

1 kap. 3 § expropriationslagen.

I detta sammanhang bör nämnas en annan bestämmelse i

expropriationslagen. Enligt 1 kap. 1 § får en fastighet som tillhör annan

än staten tas i anspråk genom expropriation med bl.a. nyttjanderätt. Det

kommer trots detta inte bli möjligt att tillskapa den negativa förpliktelsen

i ett naturvårdsavtal genom expropriation. Detta beror på att det enligt

regeringens förslag är den rätt som uppkommer när ett naturvårdsavtal

har slutits som skall jämställas med nyttjanderätt. Ett naturvårdsavtal kan

inte tillskapas genom expropriation.

Regeringen har även studerat ett stort antal bestämmelser i andra

författningar som berör nyttjanderätt. Av utrymmesskäl redovisas inte

dessa bestämmelser här. Regeringens slutsats är att den lämpligaste

ordningen är att den rätt som följer av ett naturvårdsavtal jämställs med

nyttjanderätt vid tillämpningen av även andra författningar än

jordabalken. Eftersom bestämmelser som berör nyttjanderätt finns i ett

stort antal författningar men de centrala bestämmelserna är införda i

7 kap. JB är det lämpligt att ett sådant stadgande förs in i endast

jordabalken.

Lantmäteriverket avstyrker förslaget, i huvudsak på den grunden att

naturvårdsavtal avser att åstadkomma skydd för allmänna, ideella

intressen, vilka snarare borde tillgodoses genom förvaltningsrättslig

lagstiftning. Enligt verket är lagstiftning inom förmögenhetsrättens ram

dåligt lämpad att reglera förhållanden av det aktuella slaget.

Det kan enligt regeringen naturligtvis medges att naturvårdsavtal visar

upp drag som saknar motsvarighet vid ordinära nyttjanderättsavtal och att

det därför från systematisk synpunkt kan te sig tveksamt om de bör

regleras i 7 kap. JB. Med tanke på den ökade vikt som miljöhänsyn

tillmäts i dagens samhälle tycks detta dock inte vara en mera allvarlig

principiell invändning än att förslaget kan genomföras. Det kan i detta

sammanhang framhållas att man beträffande vanliga nyttjanderättsavtal

inte kräver att nyttjandet skall tillgodose några enskilda ekonomiska

intressen.

Precis som Lunds universitet anser regeringen att de praktiska

svårigheter som den föreslagna lagändringen kan medföra är begränsade.

Komplikationer synes uppkomma framför allt när det område som avtalet

berör frångår fastigheten genom fastighetsreglering. Som

Lantmäteriverket är inne på finns det dock möjlighet att i sådana fall

meddela naturvårdsföreskrifter som nära ansluter till avtalets

bestämmelser och därigenom skydda området. Med tanke på samarbetet

med markägaren framstår det i alla händelser som värdefullt att i första

hand lita till frivilliga överenskommelser när det gäller att tillvarata

sådana naturvårdsintressen som kommer i fråga. Enligt regeringens

mening kommer lagstiftningen att innebära så stora fördelar från

miljösynpunkt att de klart överväger de systematiska och andra

invändningar som framställts mot förslaget.

Det återstår att bedöma hur en bestämmelse skall se ut där den rätt som

följer av ett naturvårdsavtal jämställs med nyttjanderätt. En avgränsning

måste ske av den rätt som jämställs med nyttjanderätt. Avgränsningen får

inte vara så detaljerad att den binder framtida naturvårdsavtal till ett visst

utseende. Avsikten med lagstiftningen är nämligen inte att reglera hur

avtalen skall se ut, utan att ge dessa sakrättsligt skydd. Avgränsningen får

dock inte vara så allmänt hållen att den täcker in även andra avtalsformer

än sådana som det finns behov av att ge sakrättsligt skydd. Det får inte

tillskapas en väg att föra in tveksamma avtalskonstruktioner i det

sakrättsliga systemet.

För att undvika att tveksamma avtalskonstruktioner förs in i det

sakrättsliga systemet föreslår regeringen att bestämmelsen skall avse

endast avtal där staten eller en kommun är motpart till markägaren.

Utredningen föreslog att regleringen skulle avse även avtal där en

miljöorganisation är markägarens motpart. Med hänsyn till att

naturvårdsavtalen är avsedda att vara medel i genomförandet av

skogspolitiken finner regeringen dock att endast avtal med stat eller

kommun som part skall ges sakrättsligt skydd. Miljöorganisationer och

andra som önskar ingå naturvårdsavtal kan initiera sådana avtal hos

kommunen eller någon statlig myndighet.

Hittills har naturvårdsavtal använts för att skydda skogliga biotoper,

främst från avverkning. I framtiden är det tänkbart att naturvårdsavtal

kommer att slutas för att skydda även annat än skog, exempelvis ängs-

och hagmark. Detta bör beaktas vid reglernas utformning.

Det förekommer knappast att fastighetsägare i naturvårdsavtal åläggs

positiva förpliktelser. I den mån detta sker bör inte nya fastighetsägare

bli bundna (jfr den begränsning som har gjorts i 14 kap. 2 § andra stycket

JB av möjligheten att låta servitut få innehålla positiva åligganden för

den tjänande fastighetens ägare).

Den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra

åtgärder i området är redan en nyttjanderätt och är alltså sakrättsligt

skyddad. Enligt regeringens förslag i lagrådsremissen skulle inte denna

rätt omfattas av den nya bestämmelsen. Den negativa förpliktelsen skulle

enligt förslaget beskrivas med uttrycket att "fastighetsägarens rätt att

nyttja ett visst område inskränks".

Lagrådet ifrågasätter om denna lösning är helt ändamålsenlig. Den kan

enligt Lagrådet leda till att det i enskilda fall behöver utredas huruvida

olika moment i avtalet utgör en äkta eller definierad nyttjanderätt.

Lagrådet föreslår i stället att uttrycket vad fastighetsägaren förbundit sig

att tillåta eller tåla skall användas.

Regeringen följer Lagrådets förslag. Regeringen vill samtidigt

understryka att det valda uttrycket är avsett att omfatta bl.a.

fastighetsägarens negativa förpliktelse. Således innefattas både en rätt för

stat och kommun att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att

underlåta att t.ex. avverka eller på annat sätt ta tillvara virke. I uttrycket

innefattas vidare att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark på endast

ett visst angivet sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller

skötselmetoder som annars skulle ha kommit i fråga.

En underförstådd förutsättning som inte behöver anges i lagtexten är

att avtalen måste vara förenliga med de krav som ställs i skogsvårdslagen

(1979:429) och annan lag. Om ett avtal sluts i strid med lag (ett s.k.

pactum turpe) är detta ogiltigt redan enligt allmänna avtalsrättsliga

principer.

Till bestämmelsen bör knytas en övergångsbestämmelse avseende

naturvårdsavtal som har ingåtts före den nya bestämmelsens

ikraftträdande. Det är enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att låta

den nya bestämmelsen avse även dessa avtal. I många fall har visserligen

avtalsparterna velat ge avtalet sakrättsligt skydd men detta har inte alltid

varit fallet. Ett alternativ som regeringen har övervägt är att ange att den

nya bestämmelsen skall tillämpas på avtal slutna före ikraftträdandet i

fall där det klart framgår av avtalet att parterna har velat att

rättsförhållandena skall sakrättsligt skyddas. Ett problem är dock att det

ofta framgår att parterna har avsett att avtalet skall bestå efter en

fastighetsöverlåtelse men att någon avsikt beträffande andra sakrättsliga

verkningar inte framgår. I ett sådant fall kan knappast alla sakrättsliga

verkningar gälla. En möjlighet är att ange att just verkan mot ny ägare av

fastigheten skall gälla. Det är dock tveksamt om det är lämpligt att på

detta sätt bryta ut en sakrättslig verkan. Regeringen har därför stannat för

att regeln endast skall gälla avtal slutna efter lagändringens

ikraftträdande. För att uppnå sakrättsligt skydd har parterna i de äldre

avtalen naturligtvis möjlighet att sluta nya avtal.

19 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

19.2 Kärntekniklagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Kärntekniklagen gäller parallellt med

miljöbalken. Inga undantag skall gälla i möjligheten att ingripa med

stöd av miljöbalken.

Vid tillståndsprövning enligt kärntekniklagen skall ett antal

bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

såvitt gäller förhållandet mellan kärntekniklagen och miljöbalken (MB).

Remissinstanserna: Statens kärnkraftinspektion (SKI) ifrågasätter,

med anledning av förslaget att miljöbalken skall gälla bl.a. för

kärnteknisk verksamhet, om balken överhuvudtaget behandlar risker för

och följder av stora olyckor såsom t.ex. dammolyckor, oljebränder,

oljeutsläpp, klorgasutsläpp eller atomolyckor. Vidare ifrågasätter SKI,

med hänvisning till slutförvaringen av kärnavfall och använt kärnbränsle,

om miljöbalken är tillämplig på miljöpåverkan som inträffar, eller som

kan antas inträffa, i framtiden. SKI betonar att kärntekniklagen samt

SKI:s föreskrifter och villkor syftar till att förhindra att miljöpåverkan

överhuvudtaget inträffar. Enligt SKI syftar den nyssnämnda regleringen i

vart fall till att minimera eventuella miljöeffekter för den händelse något

trots allt kan inträffa.

SKI kritiserar miljöbalkens prövningsbestämmelser och menar att det

inte klart framgår vad miljödomstolen skall pröva i förhållande till det

som skall prövas av regeringen vid tillåtlighetsprövningen. SKI pekar

särskilt på utredningens uttalande om att prövningsförfarandet skall ske i

olika steg och av olika instanser och gör gällande att detta går emot de

riktlinjer som regeringen tidigare har utfärdat i fråga om

prövningsförfarande för nya kärntekniska anläggningar. SKI hänvisar till

regeringens beslut den 18 maj 1995 där det angetts att prövningen enligt

kärntekniklagen och övriga berörda lagar skall ske samordnat. Enligt SKI

bör även prövningsförfarandet enligt miljöbalken följa regeringsbeslutets

riktlinjer på så sätt att det görs en samlad prövning enligt miljöbalken och

kärntekniklagen.

Koncessionsnämnden för miljöskydd gör gällande att utredningens

förslag innebär att det utöver vad som anges i kärntekniklagen inte

kommer att kunna ställas krav med stöd av miljöbalken vad gäller

kärnteknisk verksamhet.

Lunds universitetet anser att inget hindrar att miljöbalkens

hänsynsregler tillämpas vid sidan av kärntekniklagens mera preciserade

bestämmelser samt påpekar att det vid intresseavvägningen ändå kan tas

särskild hänsyn till de speciella förhållandena vid kärnteknisk

verksamhet. Universitetet erinrar vidare om att vissa hänsynsregler i

miljöbalken saknar direkta motsvarigheter i kärntekniklagen.

Skälen för regeringens förslag: Kärntekniklagen gäller för

kärnteknisk verksamhet. Med sådan verksamhet avses bl.a. uppförande,

innehav eller drift av kärnteknisk anläggning och i princip all befattning

med kärnämnen och kärnavfall. I kärntekniklagen anges att kärnteknisk

anläggning är t.ex. kärnkraftsreaktorer och anläggningar för lagring eller

slutförvaring av kärnämne och kärnavfall.

Kärntekniklagen anses vara en säkerhetslag. Lagens huvudsyfte är att

upprätthålla säkerheten i kärnteknisk verksamhet samt att uppfylla

Sveriges internationella åtaganden om bl.a. icke-spridning av kärnvapen.

Säkerhetskravet innefattar såväl teknisk säkerhet, dvs. ett krav att

förebygga att farlig strålning kommer ut i omgivningen, som skydd mot

intrång av obehöriga i ett kärnkraftverk och mot terroristhandlingar m.m.

(fysiskt skydd). Lagen kompletteras med bestämmelser i förordningen

(1984:14) om kärnteknisk verksamhet (kärnteknikförordningen).

Kärntekniklagen reglerar alltså, som också SKI har betonat,

verksamheter där stränga säkerhetskrav måste uppfyllas för att minimera

risken för miljöstörningar. Såsom regeringen tidigare har framhållit skall

reglerna i miljöbalken tillämpas även om en verksamhet eller åtgärd som

omfattas av balkens tillämpningsområde också omfattas av annan

lagstiftning, exempelvis kärntekniklagen. Följaktligen gäller

kärntekniklagen och miljöbalken parallellt. Det som gör kärntekniklagen

speciell i sammanhanget är, som SKI vidare framhållit, den osedvanliga

räckvidden av skador på människors hälsa och miljön som kan bli följden

av en allvarlig olycka i en kärnteknisk anläggning. Genom att

miljöbalken avses gälla även för verksamhet enligt kärntekniklagen blir

verksamhetsutövare inom kärntekniklagens tillämpningsområde, som

huvudregel, skyldiga att beakta och tillämpa t.ex. de hänsynsregler som

2 kap. MB innehåller.

Som framgår av avsnitt 4.2 kan det emellertid bli aktuellt att begränsa

möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om förhållandet mellan

bestämmelser i kärntekniklagen och bestämmelser i balken är oklart. Det

måste göras en bedömning om kärntekniklagen innehåller bestämmelser

som på detta sätt kan uppfattas som oförenliga med balkens

bestämmelser.

I 3 och 4 §§ kärntekniklagen meddelas vissa grundläggande

bestämmelser för kärnteknisk verksamhet. Enligt förarbetena tillvaratar

lagen i första hand de allmänna krav på säkerhet i verksamheten som

uppställs från samhällets sida. Vidare sägs i motiven till lagstiftningen att

tyngdpunkten ligger på strålskydd samt fullgörande av Sveriges

internationella åtaganden (prop. 1983/84:60 s. 80). Beträffande de

skyddsbestämmelser som det ligger närmast till hands att förknippa med

kärnenergiområdet, dvs. bestämmelser som rör strålskyddet, innehåller

kärntekniklagen dock ingen särskild reglering. I detta hänseende hänvisar

lagen istället i 3 § tredje stycket till strålskyddslagen (1988:220). Det

huvudsakliga syftet med den sistnämnda lagen, som behandlas närmare i

avsnitt 20, är att skydda människor, djur och miljö från skadliga

verkningar av såväl joniserande som icke-joniserande strålning.

Kärntekniklagen tillämpas således parallellt också med strålskyddslagen.

Miljöbalken innehåller i jämförelse med kärntekniklagen regler

avseende yttre faktorer som kan påverka människors hälsa eller miljön

negativt eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning med mark,

vatten och den fysiska miljön i övrigt. I miljöbalken ges alltså generella

bestämmelser om miljöhänsyn. Bestämmelserna skall iakttas av alla.

Genom att kärntekniklagens bestämmelser så tydligt inriktas på

säkerheten i kärnteknisk verksamhet bedömer regeringen, i likhet med

vad som anförts i remissyttrandet från Lunds universitet, att de normalt

bör kunna tillämpas vid sidan om miljöbalkens bestämmelser utan att det

behöver ge upphov till någon oklarhet om vilken bestämmelse som gäller

framför den andra i olika situationer. Det betyder att ytterligare krav på

hänsyn till miljön skall kunna ställas enligt miljöbalken på den som

bedriver kärnteknisk verksamhet, exempelvis i fråga om buller,

vattenverksamhet, resurshushållning m.m. På samma sätt som i dag skall

alltså bestämmelser med generell räckvidd i annan skyddslagstiftning,

som t.ex. miljöbalken, gälla också för kärnteknisk verksamhet (jfr prop.

1983/84:60 s. 81). Emellertid måste i detta sammanhang beaktas att

kärntekniklagens koppling till strålskyddslagen är alldeles speciell enligt

vad som har redovisats ovan.

För kärnteknisk verksamhet krävs enligt 5 § kärntekniklagen tillstånd

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. När det

gäller den framtida tillståndsprövningen på kärnteknikområdet bör

följande beaktas. Enligt 5 a § kärntekniklagen gäller sedan år 1986 ett

förbud mot nya kärnkraftsreaktorer. Vidare har riksdagen under våren

1997 godtagit regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken

innefattande en successiv avveckling av kärnkraften (prop. 1996/97:84,

1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Dessutom har riksdagen i december

1997 godtagit regeringens förslag till en lag om avveckling av

kärnkraften (prop. 1996/97:176, 1996/97:NU05, rskr. 1996/97:132).

Följaktligen är det inte längre aktuellt att uppföra nya

kärnkraftsreaktorer. Inom det kärntekniska området blir det därför i

framtiden närmast fråga om att uppföra anläggningar för hantering och

förvaring av kärnavfall samt anläggningar för hantering av slutförvaring

av använt kärnbränsle. Självfallet kvarstår också behov av en reglering

av kärnteknisk verksamhet när det gäller driften vid kärntekniska

anläggningar.

Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall

tillämpas vid tillståndsprövning enligt kärntekniklagen.

19.3 Kärntekniklagens anpassning till miljöbalken.

Regeringens förslag: I ärenden enligt kärntekniklagen skall

miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas. Vidare skall i sådana

ärenden hänsyn tas till miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken.

Regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Dessa

regler skall ansluta till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

men saknar förslag till regel om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler

skall tillämpas i ärenden enligt kärntekniklagen.

Remissinstanserna: Statens kärnkraftinspektion (SKI) anser att

miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken inte passar in på sådana risker

för radiologisk påverkan m.m. som skall prövas enligt kärntekniklagen.

SKI efterlyser större klarhet i frågan om vilka miljökrav som skall

gälla för kärnteknisk verksamhet och tydliga regler om vilka

myndigheter som skall svara för att dessa miljökrav uppfylls vid

tillståndsgivning och tillsyn. Enligt SKI är det nödvändigt att de hänsyn

som skall tas vid olika typer av myndighetsutövning skrivs in i

kärntekniklagen.

SKI menar att miljöbalkens bestämmelser om prövningen inte ger klar

vägledning samt stryker under att prövningsförfarandet enligt balken

måste göras tydligt varvid också SKI:s roll som expertmyndighet måste

definieras. SKI framför farhågor om att villkor enligt miljöbalken kan

komma att kollidera med villkor meddelade med stöd av kärntekniklagen

respektive strålskyddslagen.

SKI tillstyrker förslaget om att en miljökonsekvensbeskrivning skall

ingå i en ansökan.

Lunds universitetet förslår att det i kärntekniklagen införs en tydlig

hänvisning till de bestämmelser i miljöbalken som bör tillämpas.

Svenska Kraftverksföreningen framhåller, med hänvisning till

miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar, att omfattningen

av informationen, samrådet och miljökonsekvensbeskrivningen måste

vara rimlig utifrån vad ansökan avser. Enligt föreningen kan

tillståndsfrågorna enligt kärntekniklagen röra sig inom ett brett spektrum

av områden, från enkla frågor av teknisk natur till stora komplicerade

frågor. Föreningen föreslår därför att miljöbalkens regler om

miljökonsekvensbeskrivningar skall gälla i dessa sammanhang "i den

mån miljöpåverkan inte kan antas bli av mindre betydelse".

Skälen för regeringens förslag

Miljöbalkens tillämpning vid prövning av ärenden enligt kärntekniklagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövning av ärenden

enligt kärntekniklagen. Såsom har anförts i föregående avsnitt blir

verksamhetsutövare inom kärntekniklagens tillämpningsområde, som

huvudregel, skyldiga att beakta och tillämpa hänsynsreglerna i

miljöbalken. Även om prövningen enligt kärntekniklagen primärt inriktas

på frågor om säkerheten i den kärntekniska verksamheten och vid den

kärntekniska anläggningen skall dessutom de särskilda miljökraven

bedömas och fastställas enligt miljöbalkens regler. Regeringen

återkommer till detta i nästa delavsnitt.

Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.

Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i

fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska

områden eller för hela landet. Normerna anger de förorenings- och

störningsnivåer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss

tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § MB kan en norm exempelvis ange högsta nivå

för buller, skakningar, ljus, strålning eller annan sådan störning.

Miljöbalken innehåller vidare i 5 kap. 3 § en bestämmelse om att

myndigheter och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer

som har meddelats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd,

godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och

meddelar föreskrifter. I samma paragraf anges dessutom att kommuner

och myndigheter skall iaktta miljökvalitetsnormer vid planering och

planläggning.

Med anledning av SKI:s påpekande om miljökvalitetsnormer skall

sägas att normer enligt miljöbalken knappast kommer att bestämmas med

avseende på sådana risker för radiologisk påverkan m.m. som skall

prövas enligt kärntekniklagen. Det är en följd av att kärntekniklagen bl.a.

ger möjlighet att ställa mycket höga krav på säkerheten i den ibland

extremt farliga verksamhet som lagen reglerar. Regeringen ser dock för

sin del inte att detta i sig skulle utgöra skäl för att undanta kärnteknisk

verksamhet från miljöbalkens miljökvalitetsnormer. Givetvis bör det

fordras att också den som bedriver sådan verksamhet skall underkasta sig

normer som kan utfärdas med stöd av miljöbalken t.ex. gällande sådant

slag av störning som angavs nyss.

För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt

instrument måste alltså hänsyn till dem också tas vid tillämpningen av

kärntekniklagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som

innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar

till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av

kärntekniklagen. I detta avseende fordras det att kärntekniklagen

kompletteras med en regel som innebär att det vid tillämpningen av lagen

skall tas hänsyn till miljökvalitetsnormer enligt vad som föreskrivs i

5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § MB.

Enligt bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) krävs i dag

tillstånd av Koncessionsnämnden till miljöfarlig verksamhet i form av

kärnkraftverk eller annan kärnteknisk anläggning. Regeringen förutsätter

att tillståndsplikt i dessa fall även kommer att finnas enligt miljöbalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt

5 b § kärntekniklagen föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt

kärntekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som

möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings,

verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Bestämmelsen

infördes bl.a. mot bakgrund av att allmänheten och de närboende skulle

beredas insyn i beslutsprocessen och få möjlighet att framföra sina

synpunkter. Ytterligare steg i den riktningen har föreslagits i

promemorian Ökat inflytande för allmänheten vid prövning av tillstånd

enligt kärntekniklagen (Ds 1996:22). Sistnämnda förslag har efter

remissbehandling beaktats av Miljöbalksutredningen vars förslag ligger

till grund för regeringens överväganden nu.

Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i

en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller

föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. När ansökan om

sådant tillstånd ges in till en miljödomstol kommer således ansökan att

innehålla en miljökonsekvensbeskrivning upprättad enligt miljöbalkens

regler. Enligt regeringens mening hindrar inte detta förhållande att det

ställs upp ett krav på miljökonsekvensbeskrivning också vid

tillståndsprövningen enligt kärntekniklagen. Regeringen föreslår att detta

krav görs både obligatoriskt och generellt vad gäller uppförande, innehav

eller drift av kärntekniska anläggningar. Vad beträffar övrig kärnteknisk

verksamhet, dvs. olika former av hantering av kärnämne och kärnavfall,

ser regeringen, i likhet med Miljöbalksutredningen, inget behov av

ändringar i nuvarande ordning. Kärntekniklagen bör alltså innehålla ett

bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer att föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt

kärntekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.

Den miljökonsekvensbeskrivning som sålunda upprättas kommer på ett

mer utförligt sätt än de beskrivningar som upprättas enligt andra

bestämmelser att behandla kärnsäkerhets- och strålskyddsaspekter.

Frågan är då hur formaliserad och omfattande

miljökonsekvensbeskrivningen bör vara samt hur förfarandet i samband

med upprättandet bör vara utformat. Såsom Miljöbalksutredningen har

förordat bör miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning

få tillämpning i så stor utsträckning som möjligt i lagar utanför balken.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs enligt

6 kap. 7 § miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha

betydande miljöpåverkan eller inte. Det saknas enligt regeringens mening

skäl att ha andra regler på kärntekniklagens område än de som gäller

enligt miljöbalken. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 6 kap.

7 § MB skall tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivning enligt

kärntekniklagen.

Vad härefter gäller förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt

samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med

miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra

sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivning vid

prövning och kostnader. Regeringen finner att det inte heller beträffande

förfarandet finns anledning att ha andra regler vid upprättande av

miljökonsekvensbeskrivning enligt kärntekniklagen än som följer av

miljöbalkens bestämmelser.

Som en följd av de föreslagna bestämmelserna rörande

miljökonsekvensbeskrivning kommer allmänheten och de närboende att

beredas större insyn i beslutsprocessen och få möjlighet att framföra sina

synpunkter i ökad utsträckning.

Övriga frågor

Kärntekniska anläggningar kommer även i framtiden att underkastas

prövning enligt ett flertal lagar. Genom att en del av dessa lagar ersätts av

miljöbalken uppnås en bättre samordning av prövningen. Således gäller

t.ex. i dag bestämmelser om en särskild tillåtlighetsprövning enligt 4 kap.

naturresurslagen för anläggningar som enligt kärntekniklagen skall

prövas av regeringen. Motsvarande ordning avses gälla enligt 17 kap. 1 §

MB. Kärntekniska anläggningar kan idag vidare vara underkastade

tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen (1969:387) och i vissa fall

vattenlagen (1983:291). Bestämmelser som då aktualiseras motsvaras i

miljöbalken av de särskilda reglerna för miljöfarlig verksamhet i 9 kap.

MB respektive vattenverksamhet i 11 kap. MB. Beträffande dessa

verksamheter gäller också balkens övergripande hänsynsregler samt

allmänna och särskilda hushållningsbestämmelser i 2 4 kap. MB. Nyss

redovisades att en tillämpning av miljöbalkens regler om

miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar också

aktualiseras i ärenden som gäller kärnteknisk verksamhet. Verksamhet

och anläggningar som regleras genom kärntekniklagen föranleder således

även i framtiden överväganden och eventuell prövning enligt

miljöbalken. Som tidigare anförts kommer också villkor som skall gälla

från strålskyddssynpunkt att bestämmas enligt strålskyddslagen.

Slutligen erinras om att det i plan- och bygglagen ges regler som är

styrande för lokaliseringen av anläggningen.

I anledning av vad SKI har anfört om oklarheter beträffande

prövningen av kärntekniska anläggningar m.m. hänvisar regeringen

inledningsvis till vad som har anförts i propositionen med förslag till

miljöbalken (prop. 1997/98:45, del 1 s. 328). Av vad som anförs där

framgår att tanken är att alla utsläpp och störningar från kärntekniska

anläggningar i framtiden skall prövas av den regionala miljödomstolen,

dvs. även utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande

strålning. Är ärendet av det slaget att regeringen skall pröva tillåtligheten

enligt 17 kap. MB, dvs. motsvarigheten till nuvarande 4 kap.

naturresurslagen, skall miljödomstolen efter beredning av ärendet

överlämna det till regeringen för prövning. Det kan förutsättas att

miljödomstolens handläggning enligt miljöbalken sker parallellt med en

beredning hos SKI av tillståndsärendet enligt kärntekniklagen.

Tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken och tillståndsprövning bör

därvid samordnas så att såväl miljödomstol som berörd kommun har

tillgång till expertmyndigheternas granskningsrapporter i

kärntekniklagsärendet vid sin behandling av tillåtlighetsprövningen enligt

miljöbalken. Även regeringens slutliga beredning och beslut enligt de

båda lagarna bör ske samordnat, såvida inte regeringen delegerat

beslutanderätten i kärntekniklagsärendet till myndighet. Efter att

tillåtlighetsprövningen enligt miljöbalken har slutförts hos regeringen

lämnas ärendet åter till miljödomstolen om det krävs tillstånd enligt

miljöbalken och då prövas alla utsläpp och störningar från anläggningen.

Den regionala miljödomstolen är då prövningsmyndighet i första instans.

Förhållandet mellan miljöbalken och strålskyddslagen hindrar inte att

tillsynsuppgiften såvitt gäller iakttagandet av strålskyddsvillkoren

kvarstår på SSI. Den utvidgade definitionen av miljöfarlig verksamhet i

9 kap. 1 § MB behöver därför enligt regeringens förmenande inte leda till

några samordningsproblem. Regeringen ser inte heller någon grund för

SKI:s farhågor om att villkor enligt miljöbalken kan komma att kolliderar

med villkor meddelade med stöd av kärntekniklagen respektive

strålskyddslagen. Regeringen anser tvärtom att den samlade prövningen

av störningskällor som medges genom miljöbalken skapar förutsättningar

för en bättre helhetsbild av riskerna för miljön och ger samtidigt

betydande fördelar när det gäller strålskyddskontrollen. SKI:s roll som

expertmyndighet på kärnteknikområdet skall naturligtvis bibehållas

oavsett miljöbalksreformen och det är självfallet SKI som i framtiden

utövar tillsynen enligt kärntekniklagen.

Regeringen har i 6 § lagen om införande av miljöbalken föreslagit att

ärenden som inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och

bedömas enligt äldre bestämmelser, med undantag för reglerna om

miljökvalitetsnormer som skall tillämpas omedelbart. Regeringen finner

att denna ordning också bör gälla för ärenden enligt kärntekniklagen. Det

avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i

kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt med avseende på

miljökonsekvensbeskrivningar. Regeringen anser i likhet med

Miljöbalksutredningen att den som avser att ge in en ansökan under tiden

närmast efter balkens ikraftträdande bör ha en sådan framförhållning att

balkens krav kan anses uppfyllda när ansökan görs.

20 Strålskyddslagen (1988:220)

20.2 Strålskyddslagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Strålskyddslagen och miljöbalken gäller pa-

rallellt. Inga begränsningar skall införas när det gäller möjligheten att

ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid tillståndsprövning enligt strålskyddslagen skall ett antal

bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

såvitt gäller förhållandet mellan strålskyddslagen och miljöbalken (MB).

Remissinstanserna: Statens strålskyddsinstitut (SSI) ifrågasätter

utredningens bedömning att strålskyddslagen är utformad så att

ytterligare krav på verksamheten ur strålskyddssynpunkt inte kan ställas

med stöd av miljöbalkens mer allmänt hållna hänsynsregler. Enligt SSI

innehåller strålskyddslagen t. ex. inte några regler som motsvarar 2 kap.

3 § MB om bästa möjliga teknik eller 2 kap. 5 § MB om

resurshushållning, vilket bör innebära att dessa regler även gäller för

verksamhet som i övrigt regleras av strålskyddslagen.

SSI anser att det finns betydande oklarheter vad gäller räckvidden av

stadgandet i 9 kap. 1 § 3 MB. SSI framhåller att stadgandet, som

innehåller en definition av vad som är miljöfarlig verksamhet, inte

innehåller någon begränsning till den yttre miljön och att det får till följd

att miljöbalken måste anses vara tillämplig på strålning utan

begränsningar. Enligt SSI är det helt nödvändigt att det klarläggs om

stadgandet omfattar alla situationer där strålskyddsfrågor uppkommer,

alltså inte bara yttre skydd utan även arbetar- och patientskydd.

SSI konstaterar att dess roll som tillsynsmyndighet i

strålskyddssammanhang påverkas av att miljödomstolarna också ska

bedöma frågor om strålning. Enligt SSI tar utredningen inte ställning till

hur strålskydds- och villkorsfrågor ska samordnas mellan en

miljödomstol och SSI eller hur myndigheten ska biträda domstolen. SSI

efterlyser en diskussion om och definition av myndigheternas roller och

framhåller att dessa viktiga frågor måste klarläggas.

SSI påpekar att utredningens förslag om miljökvalitetsnormer kommer

att leda till att SSI som tillsynsmyndighet inte har ett direkt ansvar för att

föreskriva om sådana normer för strålning. Enligt SSI ger utredningen

inte tillräckligt underlag för att bedöma vilka konsekvenser förslaget

skulle få för SSI:s föreskriftsarbete.

SSI anmärker vidare att det också leder till osäkerhet att giltigheten av

miljökvalitetsnormer är begränsad till "tillståndsprövningen". I

anslutning till detta pekar SSI på att det enligt 23 § strålskyddslagen inte

behövs någon tillståndsprövning för verksamhet enligt kärntekniklagen

om inte annat föreskrivs och att det per definition inte är fråga om någon

tillståndsprövning när SSI lämnar villkor med stöd av 27 §

strålskyddslagen i samband med en prövning enligt kärntekniklagen.

Lunds universitet finner inget hinder mot att miljöbalkens

hänsynsregler tillämpas vid sidan av strålskyddslagens mera preciserade

bestämmelser samt påpekar att det vid intresseavvägningen ändå kan tas

särskild hänsyn till de speciella förhållanden som regleras genom

strålskyddslagen. Universitetet erinrar vidare om att vissa av balkens

hänsynsbestämmelser saknar direkta motsvarigheter i strålskyddslagen.

Skälen för regeringens förslag: Strålskyddslagen har som syfte att

skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Lagen

gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Till den förra

kategorin hör exempelvis gamma-, röntgen- och partikelstrålning och till

den senare optisk strålning, radiofrekvent strålning, lågfrekventa

elektriska och magnetiska fält samt ultraljud. Lagen omfattar även

strålning från naturliga strålkällor.

Strålskyddslagen är alltså en skyddslag som allmänt reglerar vad som

kallas verksamhet med strålning. Uttrycket "verksamhet med strålning"

omfattar enligt 5 § strålskyddslagen dels all slags hantering av

radioaktiva ämnen, dels användning av eller därmed jämförlig befattning

med tekniska anordningar som kan alstra såväl joniserande som icke-

joniserande strålning. Exempel på tekniska anordningar är

röntgenapparater, solarier, TV-apparater, elektronmikroskop och

mikrovågsugnar.

Strålskyddslagen får i många hänseenden sitt konkreta innehåll genom

föreskrifter som enligt bemyndigande i lagen meddelas av regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet är

Statens strålskyddsinstitut (SSI). Lagen ger möjlighet att anpassa

tillstånds- och tillsynsförfarandet till strålkällornas farlighet och behovet

av särskild kompetens hos brukaren. Tillämpningsföreskrifter till lagen

finns i strålskyddsförordningen (1988:293).

I 3 § strålskyddslagen ges en möjlighet att bestämma en nedre gräns

för lagens tillämpningsområde. Paragrafen innehåller ett bemyndigande

för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att

föreskriva undantag från lagen eller vissa bestämmelser i den, om det kan

ske utan att syftet med lagen åsidosätts. Från strålskyddssynpunkt

ofarliga mängder av radioaktivitet samt tekniska anordningar som endast

avger svag joniserande strålning kan alltså helt undantas från lagens

tillämpningsområde. Denna s.k. friklassning innebär att sådant material i

fortsättningen kan hanteras utan hinder av strålskyddslagens

bestämmelser.

Av det sagda framgår att strålskyddslagen med tillhörande

strålskyddsförordning innehåller detaljföreskrifter om vitt skilda typer av

förekommande verksamheter med strålning och att det inom

tillämpningsområdet för dessa författningar faller många former av

verksamheter som i allmänhet inte kan störa den yttre miljön. Såsom

regeringen har konstaterat redan i propositionen med förslag till

miljöbalken är strålskyddslagen således i stora delar inriktad på andra

skyddsområden än miljöbalken, framför allt arbetar- och patientskydd.

Likaledes har SSI i sitt remissyttrande anfört att strålskyddslagen i sin

tillämpning domineras av en reglering som tar sikte på andra företeelser

än skydd av den yttre miljön. Lagens syfte är dock att skapa ett så

fullständigt strålskydd som möjligt i samhället. Det är då ofrånkomligt att

strålskyddslagen och miljöbalken innehåller bestämmelser som i vissa

avseenden sammanfaller.

Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan

lag som reglerar verksamhet som omfattas av balkens

tillämpningsområde. Miljöbalken och strålskyddslagen gäller alltså

parallellt. Detta innebär att den som bedriver verksamhet med strålning

är skyldig att följa bestämmelserna i miljöbalken, i den mån dessa är

tillämpliga. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det emellertid bli aktuellt att

begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om

förhållandet mellan bestämmelser i strålskyddslagen och bestämmelser i

balken är oklart. Det måste göras en bedömning om strålskyddslagen

innehåller bestämmelser som på detta sätt kan uppfattas som oförenliga

med balkens bestämmelser.

Mot bakgrund av att strålskyddslagen syftar till att skydda människor,

djur och miljö mot all slags strålning innehåller lagen ett antal

bestämmelser som kan sägas vara av hänsynskaraktär. Således finns i 6

14 §§ bestämmelser som reglerar allmänna skyldigheter för den som

bedriver verksamhet med strålning. Av lagens förarbeten framgår att

dessa allmänna skyldigheter i allt väsentligt utformats efter mönster av

motsvarande bestämmelser inom arbetsmiljöområdet (prop. 1987/88:88

s. 69 ff). Strålskyddslagens tillämpningsområde är visserligen inte

begränsat till strålskydd för den inre miljön, men i lagen läggs

otvivelaktigt tonvikten på en reglering av dessa frågor. Som nyss

nämndes och som också SSI har framhållit är strålskyddsregleringen i

den praktiska tillämpningen inriktad närmast på andra företeelser än

skydd av den yttre miljön. I jämförelse härmed innehåller miljöbalken

regler avseende yttre faktorer som kan påverka människors hälsa eller

miljön negativt eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning

med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. Regeringen finner

därför att strålskyddslagens regler om allmänna skyldigheter för den som

bedriver verksamhet med strålning normalt bör kunna tillämpas vid sidan

om miljöbalkens regler utan att det behöver ge upphov till någon oklarhet

om vilken bestämmelse som gäller framför den andra i olika situationer.

Naturligtvis kan det inte helt uteslutas att miljöbalkens bestämmelser i

ett visst fall kommer i konflikt med någon bestämmelse i

strålskyddslagen eller att förhållandet mellan lagverkens bestämmelser

kan uppfattas som oklart. Enligt regeringen finns det dock inga skäl att

överdriva olägenheterna av detta. Strålskyddslagen innehåller praktiskt

taget i alla delar inom sitt tillämpningsområde en specialreglering för

strålskyddet. För den händelse det skulle uppstå tvekan om det i

miljöbalkens eller strålskyddslagens bestämmelse ställs från

miljösynpunkt längre gående krav såvitt gäller strålskyddet bör det enligt

regeringens mening i rättstillämpningen vara fullt möjligt att med stöd av

allmänna rättsgrundsatser för lösning av lagkonflikter bestämma vilken

bestämmelse som skall gälla framför den andra. Vidare är det enligt

regeringens bedömning liten risk för dubbelprövning eftersom

tillståndsplikten enligt strålskyddslagen är specialreglerad och

huvudsakligen delegerad till SSI. Dessutom kan det förväntas att berörda

myndigheter liksom i dag samråder i de fall där det kan råda tvekan.

Följaktligen anser regeringen att SSI även efter miljöbalkens

ikraftträdande har en klart definierad roll som tillstånds-, tillsyns- och

expertmyndighet på strålskyddets området.

I anlutning till detta vill regeringen också kommentera SSI:s

synpunkter beträffande miljöbalkens definition av miljöfarlig verksamhet

i 9 kap. 1 §. Enligt SSI är det oklart om definitionen sträckts ut så den

omfattar alla situationer där strålskyddsfrågor uppkommer, alltså inte

bara yttre skydd utan även arbetar- och patientskydd. Regeringen vill

inledningsvis erinra om att 9 kap. MB innehåller särskilda regler om

miljöfarlig verksamhet. Med sådan verksamhet avses

sammanfattningsvis all användning av mark, byggnader eller

anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta anläggningar, som innebär

utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors

hälsa eller miljön. I förhållande till vad som hittills har gällt enligt 1 §

miljöskyddslagen (1969:387) har innebörden av miljöfarlig verksamhet i

miljöbalken utvidgats på ett sätt som är av intresse för strålskyddet.

Enligt 9 kap. 1 § MB avses med miljöfarlig verksamhet bl.a. användning

av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra

olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande

eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. Till skillnad mot

miljöskyddslagen innehåller miljöbalkens definition av miljöfarlig

verksamhet således inget undantag för joniserande strålning. Det betyder

att en verksamhet som medför risk för utsläpp av radioaktiva ämnen kan

underkastas tillståndsprövning enligt miljöbalken. I

författningskommentaren till 9 kap. 1 § MB anges att begreppet

omgivningen skall tolkas så att detta inte omfattar den störande

anläggningen. Vidare påpekas att personer som är verksamma inom

själva störningskällan skyddas framför allt genom arbetsmiljölagen och

strålskyddslagen. Med anledning av vad som sålunda har uttalats i

motiven och med hänsyn till vad som tidigare har sagts om allmänna

rättsgrundsatser för lösning av lagkonflikter kan det knappast råda någon

tvekan om att bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet i miljöbalken

inte är tillämpliga på arbetar- och patientskydd.

Regeringen erinrar här om att det enligt strålskyddslagen krävs

tillstånd för olika former av befattning med radioaktivt ämne och teknisk

anordning som kan eller är avsedd att sända ut joniserande strålning.

Tillståndsplikten omfattar enligt 20 § strålskyddslagen även att från

landet utföra radioaktivt avfall. Frågor om strålskyddstillstånd prövas av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Som nyss

nämnts har regeringen i strålskyddsförordningen bemyndigat SSI att

pröva tillståndsfrågor.

I 23 § strålskyddslagen anges att tillstånd inte behövs enligt den lagen

för verksamhet som tillståndsprövas enligt kärntekniklagen. Såsom har

anförts i föregående avsnitt har strålskyddslagen med tillhörande

förordning och myndighetsföreskrifter ett nära samband med den

reglering som gäller kärnteknisk verksamhet. Strålskyddslagen tillämpas

parallellt med kärntekniklagen och i ärenden enligt den sistnämnda lagen

sätts strålskyddsvillkor med stöd av strålskyddslagen. Strålskyddslagen

bygger på att lagens bestämmelser fylls ut med myndighetsföreskrifter.

SSI har meddelat sådana föreskrifter om bl.a. hantering av radioaktivt

avfall från kärntekniska anläggningar. Det finns anledning att återkomma

till prövningen av ärenden enligt kärntekniklagen i nästa avsnitt eftersom

frågor om strålskydd och miljöbalkens betydelse med avseende på

kärnteknisk verksamhet tilldrar sig ett särskilt intresse.

Av nästa avsnitt framgår vidare att ett antal bestämmelser i

miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning.

20.3 Strålskyddslagens anpassningen till miljöbalken.

Regeringens förslag: Vid prövning av ärende enligt strålskyddslagen

eller vid meddelande av villkor med stöd av 27 § samma lag skall

miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer tillämpas.

Regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Dessa

regler skall ansluta till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Generalläkaren vid Försvarsmakten föreslår att SSI

skall kunna överlåta viss tillsyn till generalläkaren i likhet med den

överlåtelse av tillsyn som SSI för närvarande kan meddela kommunerna.

Försvarsmakten biträder generalläkarens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Miljöbalkens tillämpning vid prövning av ärenden enligt

strålskyddslagen

Enligt vad som har anförts i föregående avsnitt gäller miljöbalken vid

sidan om strålskyddslagen. Det innebär i princip att den som bedriver

verksamhet med strålning skall iaktta bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i

2 kap. MB.

Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.

Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i

fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska

områden eller för hela landet. Normerna anger de förorenings- och

störningsnivåer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss

tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § MB kan en norm exempelvis ange högsta nivå

för buller, skakningar, ljus, strålning eller annan sådan störning.

Miljöbalken innehåller vidare i 5 kap. 3 § en bestämmelse om att

myndigheter och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer

som har meddelats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd,

godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och

meddelar föreskrifter. I samma paragraf anges dessutom att kommuner

och myndigheter skall iaktta miljökvalitetsnormer vid planering och

planläggning.

För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt

instrument måste hänsyn till dem också tas vid tillämpningen av

strålskyddslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som

innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar

till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av

strålskyddslagen. I detta avseende fordras det att strålskyddslagen

kompletteras med en regel som innebär att det vid tillämpningen av lagen

skall tas hänsyn till miljökvalitetsnormer enligt vad som föreskrivs i

5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § MB.

Enligt 22 a § strålskyddslagen får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt den

lagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en

samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds

inverkan på miljön och hälsan. I likhet med Miljöbalksutredningen ser

regeringen inte behov av några ändringar i nuvarande ordning. Skälen för

detta är att en miljökonsekvensbeskrivning inte alltid behövs, eftersom

den absoluta merparten av all tillståndsprövning enligt strålskyddslagen

avser verksamheter som inte påverkar den yttre miljön, som t.ex.

röntgendiagnostik av olika slag, analysröntgen av svetsskarvar,

användning av sollampor, rökdetektorer etc. Frågan blir i stället hur

formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara,

när regeringen eller annan myndighet föreskrivit att en

miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i tillståndsärendet. Vidare

uppkommer frågan hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara

utformat.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i

6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande

miljöpåverkan eller inte. Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha

andra regler på strålskyddslagens område än som gäller enligt

miljöbalken. Den nyssnämnda bestämmelsen i miljöbalken skall därför

tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivning enligt strålskyddslagen.

Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd,

beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med

miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra

sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivning vid

prövning och kostnader. Regeringen finner inte heller beträffande

förfarandet anledning att ha andra regler vid upprättande av

miljökonsekvensbeskrivning enligt strålskyddslagen än som följer av

miljöbalkens bestämmelser. Som en följd av de föreslagna reglerna

rörande miljökonsekvensbeskrivning kommer allmänheten att beredas

större insyn i beslutsprocessen och få möjlighet att framföra sina

synpunkter i ökad utsträckning.

Övriga frågor

I föregående avsnitt berördes 9 kap. MB som innehåller regler om

miljöfarlig verksamhet. Till skillnad mot miljöskyddslagen innehåller

miljöbalkens definition av miljöfarlig verksamhet således inget undantag

för joniserande strålning. Här skall endast påpekas att enligt 32 kap. 2 §

MB gäller alltjämt att regler om skadestånd för vissa miljöskador inte

skall vara tillämpliga i fråga om joniserande strålning.

I anslutning till detta behandlar regeringen också Försvarsmaktens och

generalläkarens förslag om att SSI skall kunna överlåta viss tillsyn till

generalläkaren i likhet med den överlåtelse av tillsyn som SSI för

närvarande kan meddela för kommuner. Som bakgrund till förslaget

erinras om 16 § strålskyddsförordningen. Enligt denna

författningsbestämmelse kan SSI efter åtagande av en kommun överlåta

åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö-

och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen över

efterlevnaden av strålskyddslagen. Såsom remissinstanserna har

framhållit innebär miljöbalken att generalläkaren får ett utökat

tillsynsansvar. Generalläkaren avses enligt miljöbalken bl. a. utöva

tillsyn över miljöfarlig verksamhet (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 503f).

Eftersom miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken skall innefatta bl.a.

generering av joniserande och icke-joniserande strålning och då det på så

sätt kommer att råda ett närmare samband mellan miljöbalken och

strålskyddslagen såvitt gäller tillsynsutövning finns det enligt regeringens

mening fog för remissinstansernas förslag. Generalläkaren har tillgång

till personal med kompetens motsvarande den som finns vid

kommunernas miljö- och hälsoskyddsförvaltningar. SSI skall alltså

kunna medges att till generalläkaren överlåta tillsyn i ett visst avseende

vid verksamhet som utövas av Försvars-makten, Försvarets materielverk,

Fortifikationsverket och Försvarets radioanstalt. Såsom

remissinstanserna funnit fordras för ett sådant bemyndigande ett tillägg

och viss redaktionell omarbetning av 30 § strålskyddslagen. I linje med

vad som avses gälla på miljöbalkens område bör generalläkarens

tillsynsbeslut enligt strålskyddslagen överklagas hos regeringen, jfr 18

kap. 1 § MB.

För kärntekniska anläggningar krävs idag tillstånd enligt

miljöskyddslagen. Sådana anläggningar är upptagna på

miljöskyddsförordningens A-lista och prövas av Koncessionsnämnden

för miljöskydd. Eftersom miljöskyddslagen innehåller ett undantag för

joniserande strålning omfattar nämndens prövning inte utsläppet av

radioaktiva ämnen och joniserande strålning utan endast övriga utsläpp

och störningar, såsom kylvattenutsläpp och buller. Villkor för den

joniserande strålningen fastställs i tillståndet enligt kärntekniklagen med

stöd av strålskyddslagen. Med den utformning som miljöbalken fått skall

alltså i fortsättningen alla utsläpp och störningar från kärntekniska

anläggningar prövas av den regionala miljödomstolen, dvs. även

utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande strålning. Med

hänsyn till vad som tidigare har anförts om förhållandet mellan

miljöbalken och strålskyddslagen kvarstår dock tillsynsuppgiften såvitt

gäller iakttagandet av strålskyddsvillkoren på SSI. Den utvidgade

definitionen av miljöfarlig verksamhet behöver därför enligt regeringens

förmenande inte leda till några samordningsproblem av det slag som SSI

har pekat på. Tvärtom anser regeringen att den samlade prövningen av

störningskällor ger en bättre helhetsbild av riskerna för miljön och skapar

samtidigt betydande fördelar när det gäller strålskyddskontrollen.

I avsnitt 19.2, som gäller kärntekniklagens anpassning till miljöbalken,

redogörs närmare för hur prövningsförfarandet för kärntekniska

anläggningar kommer att vara utformat sedan miljöbalken har trätt i

kraft.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som inletts

före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre

bestämmelser, med undantag för reglerna om miljökvalitetsnormer som

skall tillämpas omedelbart. Regeringen finner att denna ordning också

bör gälla för ärenden enligt strålskyddslagen. Det avgörande blir alltså

om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan

bestämmelse får betydelse särskilt med avseende på

miljökonsekvensbeskrivningar. Regeringen anser i likhet med

Miljöbalksutredningen att den som avser att ge in en ansökan under tiden

närmast efter balkens ikraftträdande bör ha en sådan framförhållning att

balkens krav kan anses uppfyllda när ansökan görs.

21 Fiskelagen (1993:787)

21.2 Fiskelagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i

fiskelagen ersätts med begreppet analys av inverkan på miljön.

Fiskelagens bestämmelsen om straff för brott mot fiskeförbud i

anledning av vattenföretag upphävs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen.

Fiskeriverket och Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) har inget att

erinra mot att begreppet miljökonsekvensbeskrivning ersätts av

begreppet analys. Det viktiga är enligt SFR att det är Fiskeriverket som

är den beslutande myndigheten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

tillstyrker förslaget att ersätta begreppet miljökonsekvensbeskrivning

med analys. Länsstyrelsen föreslår att Fiskeriverket ges i uppdrag att

definiera begreppet analys och utarbeta tillämpningsföreskrifter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser däremot att miljöbalkens

bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största möjliga

utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt

fiskelagen. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning bör enligt

länsstyrelsen behållas. Fiskeriverket har inget att erinra mot

upphävandet av straffbestämmelsen. Fiskeriverket föreslår att

hänvisningen till miljöbalken i 3 § fiskelagen stryks. Enligt

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har fiskelagen inte tillräckligt

tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lydelse av 3 §

fiskelagen (1993:787) skall lagen inte tillämpas i den mån den strider

mot bl.a. föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen

(1964:822). Utredningen föreslog att hänvisningen till naturvårdslagen

skulle ändras till miljöbalken. Fiskeriverket har ifrågasatt om

hänvisningen till miljöbalken är nödvändig, eftersom bestämmelserna i

miljöbalken i övrigt gäller utan att hänvisning görs i enskilda lagar.

Enligt regeringens mening är dock hänvisningen nödvändig, eftersom

den inte avser bestämmelser som är intagna i miljöbalken utan

bestämmelser som har meddelats med stöd av bemyndiganden i balken,

exempelvis föreskrifter för naturreservat. Utan ett uttryckligt stadgande

är det inte självklart att sådana lägre föreskrifter går före fiskelagens

bestämmelser.

Regeringen finner dock att utredningens förslag i denna del innebär en

ökning av antalet fall där fiskelagen får vika för författningar under

miljöbalken. Följderna av denna ökning är svåra att bedöma. För att

uppnå överensstämmelse med gällande rätt bör utredningens förslag

begränsas till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8 kap.

miljöbalken.

I enlighet med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse

införas om att föreskrifter som har meddelats med stöd av

naturvårdslagen skall anses som föreskrifter som har meddelats med stöd

av miljöbalken.

I dag finns i 8 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) en regel om att förbud

mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om

anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.

Bestämmelsen är inte straffsanktionerad i vattenlagen (jfr 21 kap. 1 §

fjärde stycket vattenlagen). I stället följer av 37 § fiskelagen att den som

bryter mot ett sådant fiskeförbud eller förbud som har meddelats enligt

äldre lag, kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Regeln i 8 kap. 4 § vattenlagen har överförts till 28 kap. 13 §

miljöbalken. I miljöbalken har dessutom införts en anslutande

straffbestämmelse i 29 kap. 9 § 10. I anledning av detta kan regeln i 37 §

fiskelagen upp-hävas. En följd blir att 45 och 47 §§ fiskelagen, som

behandlar förverkande och beslag, inte längre blir tillämpliga vid

förevarande brottslighet. I stället skall miljöbalkens bestämmelse om

förverkande i 29 kap. 12 § användas.

I 20 § andra stycket fiskelagen finns ett bemyndigande för regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att det i

ärenden enligt fiskelagen skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som

gör det möjligt att bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande

av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan

beskrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller

sätta ut fiskarter.

Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i

ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att

miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall, t.ex. i

anmälningsärenden.

Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat

i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med

länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter

samrådet besluta om verksamheten kan antas ha betydande

miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande med

miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande sker

utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivningen.

Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall ske av att

miljökonsekvensbeskrivningen har upprättats. Den myndighet som skall

pröva en ansökan skall slutligen godkänna beskrivningen och beakta

innehållet vid prövningen.

Fiskelagen ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskrivningar,

vare sig beträffande antalet fall där en sådan skall upprättas, förfarandet

vid upprättandet eller beskrivningens innehåll. Enligt 20 § fiskelagen kan

krav på miljökonsekvensbeskrivning ställas enbart när det gäller att

bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på

miljön. Någon möjlighet att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivning i

andra situationer finns inte.

Det saknas enligt regeringens mening skäl att tillämpa bestämmelserna

i 6 kap. MB på miljökonsekvensbeskrivningar enligt fiskelagen. Det

finns inte heller skäl att utöka kravet på upprättande till andra fall. Enligt

regeringens uppfattning skall termen miljökonsekvensbeskrivning om

möjligt användas endast när beskrivningen upprättas enligt miljöbalkens

regler. Det uttryck som i stället bör användas i fiskelagen är analys av

inverkan på miljön.

22 Lagen (1977:439) om kommunal

energiplanering

Regeringens förslag: Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i lagen

om kommunal energiplanering ersätts med begreppet analys av

inverkan på hälsan och miljön och hushållningen med mark och vatten

och andra resurser.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)

tillstyrker förslaget. Naturvårdsverket anser inte att begreppet analys

skall användas. Verket förordar i stället begreppet miljöbedömning eller

strategisk miljöbedömning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att

miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största

möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt

lagen om kommunal energiplanering. Begreppet

miljökonsekvensbeskrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. Samma

åsikt har Västerås kommun.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § lagen om kommunal

energiplanering skall varje kommun ha en aktuell plan för tillförsel,

distribution och användning av energi i kommunen. Till planen skall höra

en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av

den inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan

och hushållningen med naturresurser.

Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i

ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att

miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall, t.ex. i

anmälningsärenden.

Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat

i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med

länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter

samrådet besluta om verksamheten kan antas ha betydande

miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande med

miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande sker

utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivningen.

Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall ske av att

beskrivningen har upprättats. Den myndighet som skall pröva en ansökan

skall slutligen godkänna miljökonsekvensbeskrivningen och beakta

innehållet vid prövningen.

Lagen om kommunal energiplanering ställer inte samma krav på

miljökonsekvensbeskrivning, vare sig beträffande antalet fall där en

sådan skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller beskrivningens

innehåll.

Det saknas enligt regeringens mening skäl att tillämpa bestämmelserna

i 6 kap. MB på miljökonsekvensbeskrivningar enligt lagen om kommunal

energiplanering. För att begreppsförvirring inte skall uppstå skall

uttrycket miljökonsekvensbeskrivning om möjligt användas endast när

beskrivningen upprättas enligt miljöbalkens regler. Det uttryck som i

stället skall användas i lagen om kommunal energiplanering är analys av

vilken inverkan verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen

med mark och vatten och andra resurser.

Naturvårdsverket påpekar att många kommuner under de senaste åren

har utarbetat mycket bra energiplaner i vilka instrumentet

miljökonsekvensbeskrivning har varit en viktig faktor t.ex. när det gäller

att välja alternativ. Det finns enligt verket en risk att de som arbetar med

dessa frågor ser mindre allvarligt på begreppet analys än på begreppet

miljökonsekvensbeskrivning. Det bör enligt verket markeras att analysen

skall göras i samma anda som när man gör en

miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken. Regeringen delar inte

dessa farhågor. Av lagtexten framgår tydligt att det är en analys av vilken

inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och

hushållningen med mark och vatten och andra resurser som skall göras.

För säkerhets skull vill dock regeringen påpeka att ändringen av begrepp

inte skall medföra sänkta krav.

23 Lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor

Regeringens förslag: Lagens syfte utvidgas till att omfatta även

förebyggande och begränsande av skador på miljön.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker ändringarna.

Sprängämnesinspektionen avstyrker förslaget och anför att frågan om

miljöskador till följd av brand och explosion i stället bör behandlas i

miljöbalken. Lunds universitet föreslår att hänsynsreglerna i miljöbalken

skall beaktas vid tillämpningen av lagen. Enligt Kronofogdemyndigheten

i Stockholm har lagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i

verkställighetsdelen.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (1988:868) om brandfarliga

och explosiva varor innehåller bestämmelser om hantering och import av

sådana varor. Syftet med lagen är enligt 1 § att hindra att varorna orsakar

brand eller explosion samt att förebygga och begränsa skador på liv,

hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av

varorna. Förebyggande och begränsande av skador på miljön räknas

däremot inte upp bland lagens syften. Visserligen räknas skador på

egendom upp men detta är inte alltid liktydigt med skador på miljön.

I 14 kap. miljöbalken (MB) finns särskilda bestämmelser om kemiska

produkter. Bestämmelserna har sin förebild i lagen (1985:426) om

kemiska produkter. I den utsträckning kemiska produkter är brandfarliga

eller explosiva kan de omfattas också av lagen om brandfarliga och

explosiva varor.

I dag sägs uttryckligen i 3 kap. 3 § andra stycket lagen om kemiska

produkter att den lagen inte är tillämplig för att förebygga miljöskador på

grund av brand eller explosion i fråga om kemiska produkter som

omfattas av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Vidare erinras i

4 § andra stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor om att i

lagen om kemiska produkter finns bestämmelser som är avsedda att

förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller

explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Inte heller

miljöbalken bör enligt regeringens uppfattning vara tillämplig för att

förebygga miljöskador på grund av brand eller explosion i fråga om

kemiska produkter som omfattas av lagen om brandfarliga och explosiva

varor.

Med hänsyn till hur syftet beskrivs för lagen om brandfarliga och

explosiva varor kan det, trots att miljöbalken inte är tillämplig på de nu

diskuterade fallen, råda tvekan om lagen om brandfarliga och explosiva

varor skall tillämpas. Enligt regeringens uppfattning bör den oklarhet

som finns i uppdelningen mellan lagarna undanröjas. Den bästa

lösningen är enligt regeringen att syftet med lagen om brandfarliga och

explosiva varor ändras till att också uttryckligen omfatta förebyggande

och begränsande av skador på miljön.

Det är bara miljöskador genom brand eller explosion som kommer att

omfattas av lagen. I sådana fall skall ytterligare krav inte kunna ställas

med stöd av miljöbalken. Miljöbalken är däremot tillämplig när det gäller

att undvika t.ex. skador på vattentäkter till följd av utflöde av

brandfarliga vätskor.

Enligt 7 § lagen om brandfarliga och explosiva varor skall den som

hanterar sådana varor vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som

behövs för att bl.a. förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller

egendom genom brand eller explosion. I enlighet med det sagda bör

regeln utvidgas till att även omfatta skador på miljön.

Genom tillägget i lagen kommer bl.a. kraven på kompetens och

utredning av risker att omfatta även varornas miljöfarlighet utifrån de

aspekter som lagens syfte pekar ut. Andra konsekvenser blir att

tillståndsmyndigheternas prövning kommer att omfatta även

miljöriskerna i denna del och att tillsynsmyndigheterna skall bevaka

miljöaspekter utifrån samma utgångspunkter.

I övrigt måste en hänvisning till lagen om kemiska produkter ändras,

till följd av att den lagen har arbetats in i miljöbalken.

24 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus

Regeringens förslag: Husbehovstäkter skall inte heller i

fortsättningen omfattas av skatteplikt enligt lagen om skatt på

naturgrus.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket tillstyrker förslaget. Verket har

dock anfört att det direkt av lagtexten bör framgå enligt vilka äldre

bestämmelser tillstånd skall ha lämnats för att skatteplikt skall föreligga.

Även Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Skogsindustrierna tillstyrker

förslaget. LRF tillägger att en lagregel om beskattningsrätt grundad på en

tillståndsplikt, vilket länsstyrelsen efter ganska fritt skön har att

bestämma omfattningen av, torde få anses vara så oprecis att den inte

skulle uppfylla grundlagskravet på klar skattelagstiftning.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om skatt på naturgrus

skall naturgrusskatt betalas till staten för brutet naturgrus bl.a. om

utvinningen kräver tillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822).

Tillstånd krävs enligt naturvårdslagen endast för täkt för annat ändamål

än markinnehavarens husbehov.

I prop. 1995/96:87 s. 29 f gjordes den bedömningen att

husbehovstäkter för närvarande inte skulle omfattas av naturgrusskatten.

De skäl som anfördes var främst att flertalet husbehovstäkter är av så

ringa omfattning att en generell beskattning inte ansågs motiverad och att

beskatt-ningsmyndighetens hantering av husbehovstäkter skulle bli

mycket kostsam i förhållande till skatteintäkterna. I propositionen

uttalade dock regeringen att den ville avvakta vad arbetet med en

miljöbalk kan leda fram till beträffande tillståndsplikt för

husbehovstäkter innan slutlig ställning tas till beskattning av sådana

täkter.

Naturvårdslagen har ersatts av miljöbalken. Inte heller i balken finns

någon generell tillståndsplikt för husbehovstäkter. I 12 kap. 1 § andra

stycket MB föreskrivs dock att regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer får föreskriva tillståndsplikt för husbehovstäkter

om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de aktuella

naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön.

Enligt regeringens bedömning kvarstår de skäl mot att införa

skatteplikt som finns redovisade i prop. 1995/96:87. Några vägande skäl

för att införa skatteplikt har inte tillkommit. Tillräckliga skäl saknas

därför att föreslå skatteplikt för husbehovstäkter.

25 Kommunalskattelagen (1928:370)

Regeringens förslag: Vid beräkning av inkomst skall avdrag inte få

göras för miljösanktionsavgift.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket och Landsorganisationen i

Sverige har tillstyrkt förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I 20 § kommunalskattelagen

(1928:370) finns bestämmelser om avdrag för omkostnader för

intäkternas förvärvande och bibehållande. I paragrafen räknas upp

kostnader för vilka avdrag inte får göras, såsom vissa sanktionsavgifter.

Miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387) räknas inte upp

bland de kostnader för vilka avdrag inte får göras. Miljöskyddsavgiftens

främsta syfte är att eliminera uppkommen ekonomisk fördel av

överträdelse av vissa miljöregler. För påförande av miljösanktionsavgift

enligt miljöbalken krävs däremot inte att överträdelsen har lett till

ekonomisk fördel. Syftet med avgiften är i stället att öka den allmänna

noggrannheten vid bedrivande av näringsverksamhet.

Med den konstruktion som miljösanktionsavgiften har framstår denna

som ett komplement till straff. I konsekvens med detta och i

överensstämmelse med vad som gäller om andra sanktionsavgifter bör

kostnaderna för miljösanktionsavgift inte få dras av vid taxeringen. Detta

kräver en uttrycklig bestämmelse i 20 § kommunalskattelagen.

Avdrag får inte heller göras för vattenföroreningsavgift enligt lagen

(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Även denna punkt

måste ändras, eftersom ordet "vattenförorening" i lagens rubrik har

ersatts med "förorening".

26 Lagen (1980:307) om skyldighet för utländska

kärande att ställa säkerhet för

rättegångskostnader

Regeringens förslag: Utländska kärande skall ställa säkerhet för

rättegångskostnader i miljöskademål.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att utländska kärande inte

skall behöva ställa säkerhet för rättegångskostnader i miljöskademål.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig om förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Om en utländsk medborgare som inte

har hemvist i Sverige eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid

svensk domstol mot en svensk medborgare, mot någon som har hemvist i

Sverige eller mot en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande

käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli

skyldig att betala. Bestämmelser om detta finns i lagen (1980:307) om

skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för

rättegångskostnader. Den som är medborgare eller har hemvist i ett land

inom EU eller i ett annat land inom EES och juridiska personer bildade

enligt ett sådant lands lagstiftning skall vid tillämpningen av lagen

likställas med svenska medborgare och svenska juridiska personer.

Säkerhet behöver enligt 2 § första stycket 2 inte ställas i mål vid

fastighetsdomstol som inte avser arrendetvister. Av detta följer att

säkerhet i dag inte behöver ställas i sådana mål enligt miljöskadelagen

(1986:225) som handläggs vid fastighetsdomstol, dvs. främst talan om

ersättning för skada på fastighet eller på byggnad eller annan anläggning

på annans mark (se 12 § miljöskadelagen). För sådana miljöskademål

som handläggs vid tingsrätt görs däremot inte något undantag från kravet

på säkerhet.

Enligt 20 kap. 2 § första stycket 6 miljöbalken skall samtliga

miljöskademål handläggas vid miljödomstol. Det saknas enligt

regeringens uppfattning anledning att i frågan om säkerhet skall ställas

göra skillnad mellan de mål som tidigare handlades vid fastighetsdomstol

och de som handlades vid tingsrätt.

Genom 1980 års lag har lagstiftaren intagit ställningen att det finns

skäl att som huvudregel ha bestämmelser om skyldighet för utländska

kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. I prop. 1996/97:159

om ändring i 1980 års lag uttalas att det kan sättas i fråga att helt upphäva

lagen, men att underlag saknas för ett sådant beslut. De undantag som

finns i 2 § har sin grund i att det finns särskilda regler om kostnaderna

(prop. 1979/80:78 s. 12) eller andra speciella skäl. För miljöskademålens

del har dock inte redovisats några skäl som motiverar undantag från

huvudregeln i 1980 års lag. Regeringen kan inte heller nu finna några

sådana skäl och föreslår därför att något undantag från skyldigheten att

ställa säkerhet inte skall göras för miljöskademål.

Enligt lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för

rättegångskostnader behöver säkerhet inte heller ställas i ansökningsmål

enligt 13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291). Hänvisningen till vattenlagen

måste ändras till följd av att lagen arbetas in i miljöbalken. I enlighet med

vad Lagrådet anför skall en övergångsbestämmelse knytas till ändringen.

27 Lagen (1976:997) om vattenförbund

Regeringens förslag: Vattenlagens bestämmelser om förrättning och

förrättningsmål skall fortfarande tillämpas vid förrättning och talan

mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt lagen om vattenförbund.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svea hovrätt ifrågasätter det lämpliga i att

bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen fortfarande skall tillämpas.

Hovrätten pekar på att problem ofta uppkommer när vissa bestämmelser i

en i stort sett inaktuell författning skall tillämpas inom ramen för ett nytt

regelsystem. Även Sjöfartsverket och Grossistförbundet Svensk Handel

ifrågasätter det lämpliga i denna lagstiftningsteknik.

Regeringens förslag: Enligt lagen (1976:997) om vattenförbund kan

bildas en sammanslutning (vattenförbund) med uppgift att genom

rensning, reglering eller andra vattenvårdande åtgärder främja ett från

allmän eller enskild synpunkt ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i ett

vattendrag, en sjö eller något annat vattenområde. Frågor om bildande av

vattenförbund prövas vid förrättning (1 §). Förrättningsman förordnas av

länsstyrelsen (11 §).

I fråga om förrättning skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen

(1983:291) tillämpas, om inte annat följer av lagen om vattenförbund

(12 §). I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning gäller

bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen om förrättningsmål (25 §).

Vattenlagen har arbetas in i miljöbalken. Vattenlagens bestämmelser

om förrättning och förrättningsmål har inte någon motsvarighet i de nya

reglerna, utan har i stället ersatts av en möjlighet för miljödomstolen att

utse en markavvattningssakkunnig (prop. 1997/98:45, del 1, s. 475 ff).

Införandet av miljöbalken föranleder inte någon ändring av systemet

med förrättning enligt lagen om vattenförbund. Ett lagtekniskt problem är

dock att lagen hänvisar till vattenlagens bestämmelser om förrättning och

förrättningsmål. Dessa hänvisningar måste antingen ersättas av ett stort

antal nya bestämmelser i lagen om vattenförbund eller stå kvar trots att

vattenlagen upphävs. Den senare lösningen är enligt regeringens mening

att föredra.

28 Lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Regeringens förslag: Vissa bestämmelser i vattenlagen skall

fortfarande tillämpas vid talan mot flottningsförening och ersättning

för flottningsskada enligt lagen om flottning i allmän flottled.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några synpunkter på

de föreslagna ändringarna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om flottning i allmän

flottled skall i två fall bestämmelser i vattenlagen (1983:291) tillämpas.

Om någon som har utfört eller avser att utföra ett vattenföretag där det

finns en allmän flottled menar att särskilda anläggningar eller åtgärder till

skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de

flottande, får han enligt 7 § andra stycket väcka talan mot

flottningsföreningen hos vattendomstolen. I fråga om en sådan talan

gäller enligt nämnda paragraf bestämmelserna i vattenlagen om

stämningsmål. Bestämmelserna om betalning av ersättning och

länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap.

vattenlagen skall enligt 13 § andra stycket tillämpas också i fråga om

ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en

gång.

Det förekommer i Sverige inte längre någon flottning av betydelse. I

miljöbalken har därför inte införts några särskilda bestämmelser som

gäller flottning. Enligt 16 § lagen om införande av miljöbalken skall i

stället tidigare bestämmelser om flottning i vattenlagen fortfarande

tillämpas.

Samma bedömning bör enligt regeringen göras i fråga om de

bestämmelser i lagen om flottning i allmän flottled som hänvisar till

vattenlagen. Vattenlagens bestämmelser bör alltså fortfarande tillämpas.

29 Miljöbalken

Regeringens förslag: I miljöbalken skall erinras om bestämmelser i

andra lagar som innebär att ytterligare krav inte får ställas enligt

miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag om ändringar i

miljöbalken. Utredningen gjorde däremot i motivtexten uttalanden om

bestämmelser som den ansåg utgöra undantag från bestämmelser i

miljöbalken.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser anser att

förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar är oklart när undantag

från miljöbalken inte anges uttryckligen i lagtext.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen gör på några ställen i

föreliggande lagrådsremiss bedömningen att möjligheten att ingripa med

stöd av miljöbalken (MB) skall begränsas i frågor som är särskilt

reglerade i lagar utanför miljöbalken. Motiveringen är att tillräckliga

miljökrav ställs i respektive lagstiftning. I avsnitt 7.1 finner regeringen

således att ytterligare krav inte skall få ställas med stöd av miljöbalken i

fråga om renhållning av vägområden. Krav skall enligt avsnitt 9.1 inte

heller få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om luftfartygs

miljövärdighet eller framförande av luftfartyg i överljudsfart. Vidare

gäller enligt avsnitt 12.1 att framdragande eller begagnande av

rörledningar som regeringen har tillåtit enligt lagen (1978:160) om vissa

rörledningar inte skall kunna förbjudas med stöd av miljöbalken.

I nämnda fall föreslår regeringen bestämmelser som begränsar

möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Sådana bestämmelser

föreslås alltså i väglagen (1971:948), luftfartslagen (1957:297) och lagen

(1978:160) om vissa rörledningar. För att underlätta tillämpningen bör en

erinran om dessa bestämmelser införas i miljöbalken. Erinran införs

lämpligen i 1 kap. MB, där balkens tillämpningsområde behandlas.

30 Övriga lagar

Regeringens förslag: Mindre ändringar görs i

lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i

riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,

lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid

krig m.m.,

lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

fastighetsbildningslagen (1970:988),

lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den

16 september 1971 mellan Sverige och Finland,

ledningsrättslagen (1973:1144),

anläggningslagen (1973:1149),

lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och

lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,

fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,

lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,

lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar,

lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel,

räddningstjänstlagen (1986:1102),

jaktlagen (1987:259),

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

prisregleringslagen (1989:978),

lagen (1990:663) om ersättningsfonder,

kyrkolagen (1992:300),

lagen (1994:1776) om skatt på energi,

lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),

vapenlagen (1996:67),

elberedskapslagen (1997:288), och

lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Statens jordbruksverk, Lunds universitet och

Riksskatteverket anför att hänvisningar i lagförslagen till motsvarande

äldre bestämmelser måste preciseras. Jordbruksverket anser vidare att

termen företag i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående

tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av

den 11 maj 1929 skall ersättas av termen verksamhet. Lunds universitet

påpekar att utredningens förslag till bestämmelse om gemensamma

arbeten i fastighetsbildningslagen (1970:988) är felaktigt utformad.

Riksantikvarieämbetet tillstyrker att reglerna i miljöbalken och lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m. knyts till varandra. Länsstyrelsen i

Stockholms län anser dock att frågan om kopplingen mellan

kulturminneslagen och hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap.

miljöbalken bör utredas närmare. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har

liknande synpunkter. Riksantikvarieämbetet föreslår en ändring i

kyrkolagen (1992:300) som innebär att egendomsnämnden skall

företräda församlingskyrkas fastigheter i ärenden som rör kulturreservat.

30.2 Lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående

tillämpningen här i riket av svensk-norska

vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Utöver bestämmelserna i miljöbalken och lagen med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet gäller särskilda bestämmelser för

prövning av vattenverksamhet som har verkningar i Norge. Dessa

bestämmelser finns i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående

tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av

den 11 maj 1929.

I lagen måste ett stort antal ändringar göras till följd av att vattenlagen

(1983:291) har arbetats in i miljöbalken. Bland annat finns bestämmelser

om förfarandet i vattendomstol, som måste ändras till att avse

miljödomstol eller, vid vissa markavvattningar, länsstyrelse. Av 7 kap.

19 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet framgår när

en mark-avvattning skall prövas av miljödomstolen respektive

länsstyrelsen.

Enligt Lagrådets mening bör det under det fortsatta lagstiftningsarbetet

övervägas om inte samtliga fall av markavvattning som aktualiserar en

tillämpning av konventionen bör prövas av miljödomstol. Det förefaller

enligt Lagrådet sannolikt att prövning av länsstyrelse av

markavvattningsföretag i konventionsfall blir mycket sällsynt

förekommande. Praktiska skäl talar därför enligt Lagrådet för att

eventuellt förekommande markavvattningar alltid prövas av

miljödomstol.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning att prövning av länsstyrelse i

konventionsfall sannolikt blir mycket sällsynt förekommande.

Regeringen finner därför inte tillräckliga skäl föreligga för att nu föreslå

de av Lagrådet förordade ändringarna, som i praktiken skulle bli

tämligen omfattande. Om mot förmodan problem skulle uppkomma i

framtiden till följd av att länsstyrelsen skall pröva viss vattenverksamhet

som har verkningar i Norge, är dock regeringen beredd att återkomma i

frågan.

Förfarandereglerna för förrättningsmän skall tas bort, eftersom dessa

saknar motsvarighet i miljöbalken eller lagen med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet. Vidare skall ändringar göras till

följd av att begreppet vattenföretag ändrar namn till vattenverksamhet.

30.3 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

I 24 31 §§ lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt finns bestämmelser

om beräkning av realisationsvinst. För avyttring av fastighet finns

särskilda beräkningsregler i 25 §. Enligt 25 § 2 mom. andra stycket anses

avyttring av fastighet föreligga när fastighetsägaren har fått

engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses enligt

paragrafen bl.a. ersättning på grund av en inskränkning i

förfoganderätten till fastigheten som har skett enligt naturvårdslagen

(1964:822). Så stor del av fastigheten skall anses avyttrad som

ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde.

Naturvårdslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen till

naturvårdslagen måste därför ändras. En övergångsbestämmelse skall

samtidigt införas i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag.

30.4 Lagen (1962:627) om vissa åtgärder för

utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.

I lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid

krig m.m. finns särskilda regler om tillstånd till vattenföretag som skall

tillämpas vid krig eller krigsfara. Ett stort antal ändringar måste göras i

lagen till följd av att vattenlagen (1983:291) arbetas in i miljöbalken.

Bland annat måste reglerna om vattendomstol ändras till att avse

miljödomstol. Bestämmelsen i 12 § skall utformas i enlighet med

Lagrådets förslag.

30.5 Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och

avlopps-anläggningar

Enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(va-lagen) har en sådan anläggning till ändamål att bereda bostadshus

eller annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Anläggningen drivs

normalt av en kommun.

En allmän va-anläggning skall enligt 12 § utföras och drivas så att den

uppfyller de krav som från miljö- och hälsoskyddssynpunkt skall

tillgodoses. Utredningen ansåg denna bestämmelse vara så allmänt hållen

att den inte kunde anses stå i strid med bestämmelserna i miljöbalken.

Även regeringen är av denna uppfattning. Detsamma gäller stadgandet i

21 § att en allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppstår

svårigheter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och

hälsoskyddssynpunkt. Miljöbalken gäller alltså fullt ut vid anläggande

och drift av en allmän va-anläggning.

När en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras

skall enligt 12 a §, om anläggningen kan antas medföra en betydande

miljöpåverkan, huvudmannen upprätta en miljökonsekvensbeskrivning

som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan anläggningen har

på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Utredningen

föreslog att flertalet av miljöbalkens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas på sådana beskrivningar.

Plan- och byggutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:168)

Översyn av PBL och va-lagen föreslagit att va-lagen skall ersättas av en

lag om vattenförsörjning och avlopp. Förslaget behandlas nu i

regeringskansliet. Frågan om miljökonsekvensbeskrivningar övervägs

särskilt. Regeringen lägger i detta lagstiftningsärende därför inte något

förslag om ändringar i va-lagens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar.

Om en fastighetsägare försummar att exempelvis betala avgift enligt

va-lagen får huvudmannen under vissa förutsättningar stänga av

vattentillförseln till fastigheten. En av dessa förutsättningar är enligt

lagens nuvarande lydelse att sanitär olägenhet inte uppkommer.

Begreppet sanitär olägenhet är hämtat från hälsoskyddslagen

(1982:1080). I samband med att denna lag har arbetats in i miljöbalken

har uttrycket ersatts av uttrycket olägenhet för människors hälsa. Härmed

avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller

hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa

eller helt tillfällig. Det är lämpligt att det nya uttrycket används även i va-

lagen. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande (se prop.

1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109).

30.6 Fastighetsbildningslagen (1970:988)

I 9 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) finns bestämmelser om

gemensamma arbeten i samband med fastighetsreglering. Med stöd av

9 kap. 1 § kan anläggningsarbeten och liknande åtgärder verkställas

under förrättningen som ett för sakägarna gemensamt arbete. Enligt

paragrafens nuvarande lydelse gäller dock detta inte andra vattenföretag

än sådana markavvattningar, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på

grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen (1983:291).

Enligt miljöbalken gäller delvis andra förutsättningar för att

markavvattning skall kräva tillstånd än enligt vattenlagen. Bestämmelsen

i 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen saknar motsvarighet i miljöbalken.

Regleringen av vilken vattenverksamhet som får utföras som ett

gemensamt arbete måste därför ändras. Liksom i dag bör gälla att endast

mindre markavvattningar bör kunna utföras som gemensamt arbete.

Detta bör därför även i fortsättningen komma i fråga endast för

markavvattningar där det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda

intressen skadas genom verksamhetens påverkan på vattenförhållandena.

Precis som enligt gällande rätt bör dock beträffande s.k. detaljdränering

genom täckdikning gemensamma arbeten kunna komma till stånd om det

inte är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom

verksamheten. I övrigt skall enligt regeringens mening inga

kvalifikationskrav ställas på markavvattningar för att de skall kunna ske

som gemensamma arbeten.

En övergångsbestämmelse skall knytas till ändringen i 9 kap. 1 §, i

enlighet med vad Lagrådet förordar.

I övrigt måste ett antal hänvisningar i fastighetsbildningslagen till

vattenlagen och naturvårdslagen (1964:822) ändras till att avse

miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Samtidigt måste ändringar ske till följd av att begreppet vattenföretag i

miljöbalken ändras till vattenverksamhet Bestämmelserna i 7 kap. 2 och

9 §§ samt 9 kap. 1 och 7 §§ skall härvid utformas enligt Lagrådets

förslag.

30.7 Lagen (1971:850) med anledning av

gränsälvsöverenskommelsen den 16 september

1971 mellan Sverige och Finland

Gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland gäller bland

annat miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som utförs i gräns-

älvarna med tillflöden. Enligt lagen (1971:850) med anledning av

gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och

Finland gäller överenskommelsen som svensk lag.

I överenskommelsens 8 kap. art. 15 stadgas att talan kan föras hos

vattenöverdomstolen i vederbörande stat mot Gränsälvskommissionens

beslut i vissa ersättningsfrågor. Eftersom Vattenöverdomstolen i

miljöbalken ersätts av Miljööverdomstolen måste i den svenska lagen

läggas in att vad som i överenskommelsen sägs om Vattenöverdomstolen

skall avse Miljööverdomstolen.

30.8 Ledningsrättslagen (1973:1144)

Enligt ledningsrättslagen (1973:1144) kan den som vill utnyttja andras

fastigheter för att dra fram vissa ledningar få ledningsrätt. Om

naturvårdsföreskrifter gäller för marks bebyggande eller användning,

skall enligt 8 § ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna

inte motverkas. Lantmäterimyndigheten får begära undantag från sådana

bestämmelser. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller

kommun. Lagen erinrar om att regeringens tillåtelse kan behövas enligt

19 c § naturvårdslagen (1964:822) när ett område har förklarats som

särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde.

Bestämmelsen i 19 c § naturvårdslagen finns i något modifierad form

intagen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Hänvisningen i ledningsrättslagen skall

därför ändras.

30.9 Anläggningslagen (1973:1149)

Enligt anläggningslagen (1973:1149) kan inrättas

gemensamhetsanläggningar. Med detta avses anläggningar som är

gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av

stadigvarande betydelse för dem.

Om naturvårdsföreskrifter gäller för marks bebyggande eller

användning, skall enligt 9 § anläggningen inrättas så, att syftet med

bestämmelserna inte motverkas. Lantmäterimyndigheten får begära

undantag från sådana bestämmelser. Frågor om undantag prövas av

länsstyrelsen eller kommun. Lagen erinrar om att regeringens tillåtelse

kan behövas enligt 19 c § naturvårdslagen (1964:822) när ett område har

förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde.

Bestämmelsen i 19 c § naturvårdslagen finns i något modifierad form

intagen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Hänvisningen i anläggningslagen skall

därför ändras.

30.10 Lagen (1973:1150) om förvaltning av

samfälligheter

Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är enligt 1 §

tillämplig på bl.a. samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291).

Vattenlagens bestämmelser om samfälligheter har förts över till lagen

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Hänvisningen till

vattenlagen måste därför ändras. I enlighet med vad Lagrådet förordar

skall en övergångsbestämmelse införas om att samfälligheter enligt

vattenlagen skall anses som samfälligheter enligt lagen med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet.

I 20 § finns bestämmelser om bildande av samfällighetsförening.

Enligt huvudregeln sker detta vid sammanträde med delägarna.

Sammanträde skall dock hållas av lantmäterimyndigheten eller, i vissa

fall där det finns en särskild förrättningsman, av denne, om någon

delägare i samfälligheten begär det. Om det är av väsentlig betydelse från

allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas, får

lantmäterimyndigheten eller förrättningsmannen hålla sammanträde även

om någon delägare inte har begärt det.

I fråga om samfälligheter enligt vattenlagen gäller i dag olika regler i

lagen om förvaltning av samfälligheter beroende på om det är

markavvattningssamfälligheter eller om det är bevattnings- eller

vattenregleringssamfälligheter. Markavvattningssamfälligheter bildas vid

prövning av en förrättningsman. Det är denne, och inte

lantmäterimyndigheten, som håller de sammanträden som regleras i 20 §

lagen om förvaltning av samfälligheter. Bevattnings- och

vattenregleringssamfälligheter bildas däremot vid en prövning i

vattendomstol. I dessa fall hålls sammanträde enligt 20 § av

lantmäterimyndigheten.

Systemet med förrättningsmän vid markavvattning har ingen

motsvarighet i miljöbalken eller lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet. När flera skall delta i en markavvattning sker

prövningen vid miljödomstol. Domstolen bildar samfälligheten efter att

ha hämtat in ett yttrande från en markavvattningssakkunnig.

Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att

lantmäterimyndighetens befogenheter enligt 20 § lagen om förvaltning av

samfälligheter gäller även vid markavvattningssamfälligheter. Lagen

måste ändras i anledning av detta.

Följdändringar måste även ske i några andra bestämmelser när

vattenlagen arbetas in i miljöbalken och lagen med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet. En övergångsbestämmelse om

tillståndsdomar och tillståndsbeslut enligt vattenlagen bör införas, i

enlighet med vad Lagrådet förordrar.

30.11 Lagen (1973:1151) om införande av

anläggningslagen (1973:1149) och lagen

(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och

lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter innehåller

övergångsbestämmelser till nämnda lagar. I lagen måste några

hänvisningar till vattenlagen (1983:291) och vattenlagens

promulgationslag ändras till lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet och den lagens promulgationslag.

30.12 Lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Enligt lagen (1976:839) om statens va-nämnd prövar denna nämnd mål

enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

och mål enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Nämndens

beslut överklagas enligt 20 § hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten

i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

Vattenöverdomstolens nuvarande uppgifter enligt vattenlagen

(1983:291) utförs efter miljöbalkens ikraftträdande av Miljööverdom-

stolen. Det är lämpligt att Miljööverdomstolen även övertar

Vattenöverdomstolens uppgifter enligt lagen om statens va-nämnd.

Nämndens beslut skall alltså i fortsättningen överklagas till

Miljööverdomstolen.

30.13 Fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

I 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) delas mark upp i olika

ägoslag. Med täktmark avses enligt nuvarande lydelse mark för vilken

gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) eller vatten-

lagen (1983:291). Även mark för vilken gäller täkttillstånd enligt

miljöbalken skall utgöra täktmark. Ett tillägg måste därför göras.

Lagrådet anser att en övergångsbestämmelse skall införas om att

täkttillstånd enligt naturvårdslagen eller vattenlagen skall anses som

täkttillstånd enligt miljöbalken. Regeringen följer Lagrådets förslag, dock

med den lagtekniska lösningen att hänvisningarna till naturvårdslagen

och vattenlagen finns kvar i paragrafen. Någon övergångsbestämmelse

behövs då inte.

Bestämmelser om taxeringsenheter finns i 4 kap.

fastighetstaxeringslagen. Om täktmark består av skilda markområden

skall enligt 4 kap. 7 § varje sådant område utgöra en taxeringsenhet.

Omfattas områdena av samma täktplan enligt naturvårdslagen skall de

dock utgöra en taxeringsenhet. Detsamma skall naturligtvis gälla när

områdena omfattas av samma täktplan enligt miljöbalken.

30.14 Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från

fartyg

I lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg finns

bestämmelser om förbud mot förorening från fartyg, mottagning av

skadliga ämnen från fartyg, fartygs konstruktion samt tillsyn och andra

åtgärder för att förebygga eller begränsa förorening från fartyg.

Lagens straffbestämmelser skall enligt ett uttryckligt stadgande inte

tillämpas på gärningar som är belagda med straff i bl.a. miljöskyddslagen

(1969:387) eller lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i

vatten. Hänvisningen måste ändras till följd av att dessa lagar har arbetats

in i miljöbalken.

30.15 Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem

Ett allmänt värmesystem är en fjärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät

som har allmänförklarats enligt lagen (1981:1354) om allmänna

värmesystem. Om en fastighetsägare försummar att betala avgift enligt

lagen får huvudmannen för värmesystemet stänga av energitillförseln till

fastigheten. Som förutsättning gäller dock att sanitär olägenhet inte

uppkommer till följd av avstängningen.

Uttrycket sanitär olägenhet är hämtat från hälsoskyddslagen

(1982:1080). I samband med att denna lag har arbetats in i miljöbalken

har uttrycket ersatts av uttrycket olägenhet för människors hälsa. Härmed

avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller

hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa

eller helt tillfällig. Det är lämpligt att det nya uttrycket används även i

lagen om allmänna värmesystem. Förarbetsuttalanden om detta uttryck

blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109).

30.16 Lagen (1982:188) om preskription av

skattefordringar m.m.

Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. gäller i fråga

om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt

till och som drivs in enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga

fordringar m.m. Lagen skall enligt 1 § inte tillämpas på bl.a. fordringar

enligt vattenlagen (1983:291 - VL).

Vattenlagen har arbetats in i miljöbalken (MB). Trots detta bör 1983

års vattenlag fortfarande nämnas i 1 § lagen om preskription av

skattefordringar m.m. Vattenlagen skall nämligen enligt 6 § lagen om

införande av miljöbalken fortfarande tillämpas i mål och ärenden som har

inletts före balkens ikraftträdande. Eftersom vattenmål ofta blir gamla

kommer 1983 års vattenlag fortsätta att tillämpas lång tid. Jämföras kan

att den upphävda vattenlagen (1918:523) fortfarande nämns i 1 § lagen

om preskription av skattefordringar. Denna tillämpas fortfarande i

vattenmål som har inletts före 1984. Lagen om preskription av

skattefordringar m.m. måste dessutom hänvisa till miljöbalken när

vattenlagen har arbetats in i miljöbalken.

I vattenlagen finns bestämmelser om skyldighet att ersätta det

allmännas kostnader. Viktigast är 20 kap. 6 §, som avser

domstolskostnader i ansökningsmål. Bestämmelsen blir ersatt av 25 kap.

8 § MB. Det bör observeras att den nya bestämmelsen avser även

ansökningsmål om miljöfarlig verksamhet. I dag finns inte någon

motsvarande bestämmelse för miljöfarlig verksamhet. Statens rätt till

ersättning utvidgas alltså. Enligt regeringens mening bör fordringar enligt

25 kap. 8 § MB inte omfattas av lagen om preskription av

skattefordringar m.m.

Vidare finns i vattenlagen bestämmelser om förrättningskostnader i

20 kap. 8 §. Dessa saknar dock motsvarighet i miljöbalken.

I vattenlagen finns också bestämmelser om kostnader för tillsyn,

undersökningar och besiktning i 20 kap. 11 §. Bestämmelserna blir

ersatta av föreskrifter meddelade med stöd av 27 kap. 1 2 §§ MB. Dessa

föreskrifter skall tillämpas i betydligt fler fall än 20 kap. 11 § VL.

Eftersom de fordringar som tidigare uppkom enligt 20 kap. 11 § VL bara

utgör en mindre del av de fordringar som uppkommer enligt föreskrifter

meddelade med stöd av 27 kap. 1 2 §§ och de övriga fordringarna i dag

inte undantas i 1 § lagen om preskription av skattefordringar m.m.,

föreslår regeringen att lagen skall omfatta alla fordringar enligt 27 kap.

1 2 §§ MB.

Slutligen finns de viktiga bestämmelserna om bygde- och fiskeavgifter

i 10 kap VL. Dessa bestämmelser förs oförändrade över till 6 kap. lagen

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Lagen om

preskription av skattefordringar m.m. bör enligt regeringens uppfattning

inte heller i fortsättningen omfatta dessa fordringar.

30.17 Lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel

Bekämpningsmedelsskatt skall enligt lagen (1984:410) om skatt på

bekämpningsmedel betalas till staten vid omsättning eller

ianspråktagande inom landet av bekämpningsmedel. Enligt lagens

nuvarande lydelse avses med bekämpningsmedel ämnen eller

beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada,

sanitär olägenhet eller annan jämförbar olägenhet, förorsakad av växter,

djur, bakterier eller virus.

I 14 kap. 5 § miljöbalken definieras kemiskt bekämpningsmedel som

en kemisk produkt som är avsedd för att förebygga eller motverka att

djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller

olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom.

Miljöbalksutredningen föreslog att denna definition skulle användas även

i lagen om skatt på bekämpningsmedel. Utredningen lämnade ingen

motivering till detta.

Regeringen konstaterar att ett användande av miljöbalkens definition

av kemiskt bekämpningsmedel i lagen om skatt på bekämpningsmedel

skulle innebära att skattskyldighet inträder för bekämpningsmedel

avsedda mot även andra mikroorganismer än i dag, t.ex. fungicider.

Utredningen avsåg inte denna ändring. Vid detta förhållande bör enligt

regeringens uppfattning inte någon ändring göras. Miljöbalkens

definition av kemiska bekämpningsmedel bör alltså inte införas i lagen

om skatt på bekämpningsmedel.

I den definitionen som förekommer i lagen om skatt på

bekämpningsmedel används uttrycket sanitär olägenhet. Uttrycket är

hämtat från hälsoskyddslagen (1982:1080). När hälsoskyddslagen arbetas

in i miljöbalken ersätts detta uttryck av olägenhet för människors hälsa.

Härmed avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt

medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och

som inte är ringa eller helt tillfällig. Förarbetsuttalanden om detta uttryck

blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109).

30.18 Räddningstjänstlagen (1986:1102)

Räddningstjänstlagen (1986:1102) innehåller föreskrifter om hur

samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. I lagen finns

också bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder, om

sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen samt om rättigheter och

skyldigheter för enskilda.

I nuvarande lydelse av 28 a § erinras om att det av hälsoskyddslagen

(1982:1080) framgår att varje kommun svarar för hälsoskydd inom

kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om annat inte

följer av räddningstjänstlagen. Hälsoskyddslagen har arbetats in i

miljöbalken. Hänvisningen kan därför inte stå kvar.

I miljöbalken är regleringen annorlunda utformad. Av 26 kap. 3 § andra

stycket miljöbalken framgår att varje kommun svarar för tillsyn över

miljö- och hälsoskyddet inom kommunen. Detta gäller även sådan tillsyn

som behövs till följd av utsläpp av radioaktiva ämnen. Kommunen har

dock inte tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd.

I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelsen skulle hänvisa till vad

som enligt miljöbalken gäller om kommunal tillsyn. Lagrådet anför att

vad som krävs av kommunen vid utsläpp av radioaktiva ämnen inte i

första hand torde vara tillsyn utan aktiv medverkan i hälsoskydds- och

saneringsarbetet. Lagrådet förordar därför att den föreslagna ändringen

övervägs ytterligare. Regeringen delar Lagrådets tvekan inför föreslagen

hänvisning och föreslår att någon hänvisning till miljöbalken

överhuvudtaget inte skall göras.

30.19 Jaktlagen (1987:259)

I jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser om viltvård, rätt till jakt och

jakts bedrivande. Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar.

Ett antal uppräknade gärningar skall enligt 43 § bestraffas som

jaktbrott. Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller

har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott

skall enligt 46 § dömas för jakthäleri. Till ansvar för jakthäleri skall dock

enligt paragrafen inte dömas om gärningen är belagd med straff i lagen

(1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör

skyddade arter.

Lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade

arter har arbetats in i miljöbalken. Hänvisning skall därför i stället ske till

balken.

30.20 Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) finns

bestämmelser om bl.a. fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga

kulturminnen. Oavsett vad en prövning enligt miljöbalken har lett till

krävs en särskild prövning enligt kulturminneslagen. Vägras tillstånd

enligt kulturminneslagen kan alltså inte tillstånd som har meddelats med

stöd av miljöbalken utnyttjas.

Fornminnen delas upp i fasta fornlämningar och fornfynd. Om det

behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning

berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde

tas i anspråk, skall enligt 2 kap. 11 § kulturminneslagen kostnaden för

utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas enligt

paragrafen bl.a. större vattenföretag.

Termen vattenföretag är hämtad från vattenlagen (1983:291). Denna

lag har arbetats in i miljöbalken (MB). I balken har uttrycket

vattenföretag ersatts av uttrycket vattenverksamhet (11 kap. 2 § MB).

Definitionerna är dock lika, med ett undantag. Den form av

markavvattning som tidigare beskrivits som "att sänka eller tappa ur en

sjö" anges i stället som "att sänka eller tappa ur ett vattenområde". Detta

innebär att begreppet vattenverksamhet är något vidare än vattenföretag.

Termen vattenverksamhet bör användas även i kulturminneslagen.

Med detta uttryck skall avses detsamma som i miljöbalken.

Bestämmelsen i 2 kap. 11 § kulturmiljölagen blir alltså tillämplig i något

fler fall än tidigare.

30.21 Prisregleringslagen (1989:978)

Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en

allvarlig prisstegring inom landet på viktiga varor eller tjänster, får

regeringen med stöd av 8 § prisregleringslagen (1989:978) föreskriva att

vissa bestämmelser i lagen skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan

verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i

bl.a. renhållningslagen (1979:596). Renhållningslagen har arbetats in i

miljöbalken. Hänvisningen måste därför ändras.

30.22 Lagen (1990:663) om ersättningsfonder

Vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt

kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt får under vissa förutsättningar avdrag göras för belopp som

har avsatts till en ersättningsfond. Regler om detta finns i lagen

(1990:663) om ersättningsfonder. Avdrag får bl.a. göras om den

skattskyldige har fått engångsersättning för inventarier, byggnader och

markanläggningar eller får mark i samband med en inskränkning i

förfoganderätten till sin fastighet enligt naturvårdslagen (1964:822).

De bestämmelser i naturvårdslagen som åsyftas har arbetats in i

miljöbalken. Hänvisning skall därför i stället göras till miljöbalken. I

enlighet med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse

införas om att inskränkningar enligt naturvårdslagen skall anses som

inskränkningar enligt miljöbalken.

30.23 Kyrkolagen (1992:300)

I 41 kap. kyrkolagen (1992:300) finns bestämmelser om förvaltningen av

kyrklig jord. Enligt 41 kap. 16 § skall egendomsnämnden företräda

församlingskyrkas fastigheter i ett antal olika ärenden. Bland dessa

nämns ärenden som rör naturvårdsområden och naturreservat.

Skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde har i miljöbalken

arbetats samman och modifierats till en skyddsform som benämns

naturreservat. Någon särskild skyddsform benämnd naturvårdsområde

förekommer alltså inte i miljöbalken. Bestämmelsen i 41 kap. 16 §

kyrkolagen måste därför ändras. Dessutom bör, som

Riksantikvarieämbetet påpekar i sitt remissyttrande, även ärenden som

rör den nya skyddsformen kulturreservat omfattas.

En hänvisning till vattenlagen (1983:291) i 42 kap. 13 § kyrkolagen

måste dessutom ändras, till följd av att denna lag har arbetats in i

miljöbalken. Till denna ändring skall knytas en övergångsbestämmelse, i

enlighet med vad Lagrådet anför.

30.24 Lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på

byggnadsverk, m.m.

Enligt lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,

m.m. (byggnadsverkslagen) skall byggnadsverk som uppförs eller ändras

uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med

hänsyn till hygien, hälsa och miljön, skydd mot buller och hushållning

med vatten och avfall. I lagen ställs även krav på byggprodukter. Sådana

skall vara lämpliga för avsedd användning för att få ingå i byggnadsverk.

En byggprodukt är lämplig, om den har sådana egenskaper att det

byggnadsverk i vilket den skall ingå kan uppfylla kraven på bl.a. skydd

med hänsyn till hygien, hälsa och miljö och skydd mot buller.

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer får meddela

närmare föreskrifter om krav på byggnadsverk och byggprodukter.

Flera remissinstanser anser att förhållandet mellan byggnadsverkslagen

och miljöbalken måste behandlas närmare. Sådana överväganden görs i

propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 355 ff).

Regeringen ser inget behov av ändringar i byggnadsverkslagen.

30.25 Lagen (1994:1776) om skatt på energi

Enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi skall skatt betalas till staten

för bränslen och elektrisk kraft. I 2 kap. behandlas energiskatt och

koldioxidskatt på bränslen. En indelning sker av oljeprodukter i

miljöklasser. Enligt en hänvisning i 2 kap. 6 § anges för vissa bränslen

kraven för miljöklass 2 och 3 i bilagan till lagen (1985:426) om kemiska

produkter.

Sedan lagen om kemiska produkter har arbetats in i miljöbalken utgör

nämnda bilaga i stället en bilaga till miljöbalken. Hänvisningen i lagen

om skatt på energi måste därför ändras.

30.26 Årsredovisningslagen (1995:1554)

Enligt en ändring i 6 kap. 1 § årsredovisningslagen (1995:1554) skall

verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt

miljöskyddslagen (1969:387) lämna upplysningar om verksamhetens

inverkan på den yttre miljön. Ändringen träder i kraft den 1 januari 1999.

Miljöskyddslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen måste

därför ändras. Liksom enligt paragrafens nuvarande lydelse bör

skyldigheten att lämna upplysningar om verksamhetens inverkan på den

yttre miljön vara beroende av om verksamheten är tillstånds- eller

anmälningspliktig. Miljöbalkens införande innebär vissa förändringar

vad gäller regeringens möjligheter att meddela föreskrifter om tillstånds-

eller anmälningsplikt. Det kan leda till att antalet bolag som måste lämna

upplysningar av det aktuella slaget ökar något. Enligt regeringens mening

är det naturligt att kraven på särskilda miljöupplysningar i bolagens

årsredovisningar förändras i samma utsträckning som kraven på tillstånd

eller anmälan för bolagens verksamhet skärps.

30.27 Vapenlagen (1996:67)

Vapenlagen (1996:67) innehåller bestämmelser om skjutvapen och

ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen. I

1 kap. 6 § finns en erinran om att bestämmelser om ammunition som

innehåller gift även finns i lagen (1995:426) om kemiska produkter.

Lagen om kemiska produkter har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen

kan därför inte finnas kvar oförändrad.

I miljöbalken finns många bestämmelser som är tillämpliga vid

befattning med ammunition, bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.

och de särskilda bestämmelserna om kemiska produkter i 14 kap.

Bestämmelserna är tillämpliga även på annan ammunition än sådan som

innehåller gift. Det skulle därför vara missvisande att ersätta

hänvisningen till lagen om kemiska produkter med en hänvisning till

miljöbalken. Till detta kommer att det på den ordinarie marknaden inte

torde förekomma ammunition med direkt giftverkan. Enligt regeringens

uppfattning bör hänvisningen tas bort.

30.28 Elberedskapslagen (1997:288)

Elberedskapslagen (1997:288) trädde i kraft den 1 juli 1997. Genom

lagen upphävdes lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar m.m.

Elberedskapslagen innehåller bestämmelser om beredskap vid

produktion och överföring av el samt vid handel med el. I lagen finns

några bestämmelser som avser tillståndsprövning av vattenföretag enligt

vattenlagen (1983:291). Bland annat gäller att mål om tillstånd till vissa

anläggningar inte får avgöras innan prövning har skett enligt

elberedskapslagen. Bestämmelserna måste ändras till att avse mål om

tillstånd till vattenverksamhet enligt miljöbalken.

30.29 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och

miljörevision

30.29.1 EG:s förordning om miljöstyrning och

miljörevision

EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision (rådets förordning

[EEG] nr 1836/93 av den 29 juni 1993 om frivilligt deltagande för

industriföretag i gemenskapens miljöstyrnings- och

miljörevisionsordning) syftar till att främja en frivillig förbättring av

industrins miljöarbete. Systemet som regleras i förordningen, EU:s

miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, förkortas EMAS (Eco

Management and Audit Scheme). Syftet med systemet skall uppnås

genom att företagen utarbetar och förverkligar en miljöpolicy, ett

miljöprogram och ett miljöstyrningssystem för sina anläggningar samt tar

fram en miljöredovisning. En extern ackrediterad miljökontrollant skall

kontrollera verksamheten och godkänna att kraven i förordningen är

uppfyllda. Den godkända miljöredovisningen skall skickas till ett särskilt

utsett organ för registrering. Effekterna av åtgärderna skall utvärderas

regelbundet och allmänheten skall informeras om miljöarbetet vid

företagens anläggningar.

Medlemsstaterna skall enligt förordningen inrätta ett system för att

ackreditera oberoende miljökontrollanter och för att utöva tillsyn över

deras verksamhet (artikel 6). Ett behörigt organ för registrering av

anläggningar skall också finnas (artikel 18). I Sverige är det Styrelsen för

ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC) som fungerar som

ackrediteringsorgan och Aktiebolaget Svenska Miljöstyrningsrådet som

utgör behörigt registreringsorgan.

Medlemsstaterna får införa avgiftssystem för att täcka kostnaderna för

att handlägga registrering av anläggningar, ackreditering av

miljökontrollanter m.m. (artikel 11).

Förordningen omfattar i första hand industrisektorn. Medlemsstaterna

får dock försöksvis tillämpa bestämmelser som motsvarar

miljöstyrnings- och revisionsordningen inom sektorer utanför industrin,

t.ex. inom handel och distribution och inom den offentliga sektorn

(artikel 14).

30.29.2 Försöksverksamhet med tillämpning av EG:s

förordning om miljöstyrning och miljörevision

på andra sektorer än industrin

Regeringens förslag: En försöksverksamhet med EMAS-registrering av

sektorer utanför industrin enligt EG:s förordning om miljöstyrning och

miljörevision bör startas i Sverige. Regeringen skall bemyndigas att

meddela föreskrifter om försöksverksamheten. Bestämmelserna i lagen

(1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision skall gälla även

för försöksverksamheten.

Bakgrund till regeringens förslag: För närvarande är förordningen

öppen för industriell verksamhet samt produktion av elektricitet, gas,

ånga och hetvatten samt återvinning, behandling, destruktion eller

bortskaffande av fast eller flytande avfall. En översyn pågår dock inom

EU för att utvidga EMAS-systemet så att även sektorer utanför

tillverkningsindustrin m.m. skall kunna registrera sig. EU-kommissionen

arbetar tillsammans med medlemsländer för att ta fram underlag för

översynen. Detta arbete beräknas vara klart sommaren 1998. Därefter

sker eventuellt en revidering av förordningen. Denna väntas dock inte bli

klar förrän tidigast år 2000. Med anledning av den planerade

revideringen av förordningen har ett antal försöksverksamheter bedrivits

i en rad andra sektorer i Sverige och i andra länder med mycket gott

resultat. I Sverige har det under 1997 bedrivits försök inom flera

sektorer, nämligen jordbruk, skogsbruk, transportsektorn, bygg- och

anläggningssektorn, tjänsteföretag, fastighetsskötsel, kommuner samt

offentlig förvaltning/landsting. Försöksverksamheterna har dock inte

kunnat innefatta registrering.

Remissinstanserna: SWEDAC och Företagarnas riksorganisation

har ingen erinran mot förslaget till försöksvis EMAS-registrering utanför

industrisektorn m.m.

Skälen för regeringens förslag: Intresset är stort bland de olika

sektorer som medverkat i försöksverksamheten att kunna registrera sig i

EMAS-systemet. En revision av förordningen väntas inte bli klar förrän

tidigast 2000. Sverige bör därför redan nu på nationell nivå genomföra en

försöksverksamhet med att utvidga möjligheten till EMAS-registrering

till fler sektorer. I Tyskland, Storbritannien, Österrike och Danmark har

sådan försöksverksamhet redan startat.

Förordningen (EEG) nr 1836/93 av den 29 juni 1993 om frivilligt

deltagande för industriföretag i gemenskapens miljöstyrnings- och

miljörevisionsordning blev gällande rätt i Sverige genom det svenska

medlemskapet i EU. Förordningen riktar sig till EU:s medlemsstater. För

att förordningen skulle kunna tillämpas i Sverige infördes till

förordningen kompletterande bestämmelser genom lagen (1994:1596)

om frivillig miljöstyrning och miljörevision. Av lagen framgår att det

ankommer på regeringen att utse behöriga organ för ackreditering och

tillsyn av miljökontrollanter samt för registrering av godkända

anläggningar i enlighet med artikel 6 och 18 (2 §). Vidare ankommer det

på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att

meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i artikel 11 (3 §).

I förordningens artikel 14 sägs att medlemsstaterna försöksvis får

tillämpa bestämmelser som motsvarar miljöstyrnings- och

miljörevisions-ordningen inom sektorer utanför industrin, t.ex. inom

handel och distribution och inom den offentliga sektorn.

Försöksverksamheten med EMAS-registrering i Sverige avses motsvara

den ordinarie verksamheten. Inledningsvis kommer förmodligen främst

verksamheter inom sektorerna skogsbruk, fastighetsskötsel, kommuner

och landsting att bli aktuella för registrering, men även andra sektorer

inom den tidigare försöksverksamheten har visat intresse för registrering.

Svensk lagstiftning bör anpassas så att försöksverksamheten med

registrering kan starta. De kostnader som kan komma att uppstå för

ackreditering bör, liksom i det ordinarie systemet, täckas av avgifter.

Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om sådan

försöksverksamhet som avses i artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ i

lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision bör även gälla den

försöksvisa tillämpningen av förordningen på sektorer utanför

tillverkningsindustrin m.m.

31 Ekonomiska konsekvenser av förslagen

Regeringens bedömning: Kostnadsökningarna genom

följdlagstiftningen kommer att bli marginella.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet bedömer att de ökade

kraven på godkännande av miljökonsekvensbeskrivningar inför beslut

enligt trafiklagarna kommer att ställa ökade krav och medföra en ökad

arbetsbelastning på länsstyrelserna och därmed särskilda krav på insatser

från länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Detsamma gäller enligt

Riksantikvarieämbetet för de ökade samrådskraven vid

miljökonsekvensbeskrivningar och arbetet med att avgöra om en åtgärd

medför betydande miljöpåverkan eller inte. Riksantikvarieämbetet finner

det därför angeläget att länsstyrelserna får ta del av besparingar inom

andra sektorer inom den offentliga sektorn och att länsstyrelserna tillförs

ekonomiska och personella resurser. Grossistförbundet Svensk Handel

delar inte utredningens uppfattning att de ekonomiska konsekvenserna av

förslagen torde bli marginella. Med beaktande av de utökade krav som

ställs på befintliga och framtida verksamheter kommer enligt förbundet

kostnaderna för näringslivet inte att begränsa sig till att vara marginella.

Umeå kommun och Storumans kommun förutsätter att om staten

överlämnar uppgifter till kommunerna måste de kostnader som då

uppstår finansieras av staten.

Skälen för regeringens bedömning: Ändringarna i följdlagstiftningen

sker som ett led i miljöbalksreformen. Det är svårt att särskilja de

ekonomiska konsekvenserna av följdlagstiftningen från de ekonomiska

konsekvenserna av miljöbalken. Många kostnader för miljöbalken

innefattar kostnader för följdlagstiftningen, exempelvis avseende

utbildning och information.

Miljöbalken och de ändringar som föreslås i följdlagstiftningen innebär

att miljölagstiftningen skärps. En skärpt miljölagstiftning kan på kort sikt

innebära ökade kostnader, såväl för det allmänna som för enskilda. Detta

gäller t.ex. förslagen att miljöbalkens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas även i ärenden enligt andra

lagar. Detsamma gäller förslagen att återställningsåtgärder skall vidtas

när verksamheten har upphört och att säkerhet skall ställas för denna

skyldighet. Även om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen är

svåra att beräkna är regeringens uppfattning att ökningen av kostnaderna

kommer att bli marginell.

Det kan även nämnas att vissa av förslagen minskar det allmännas

utgifter respektive ökar inkomsterna. Detta gäller t.ex. förslagen att

ersättningsrätten enligt skogsvårdslagen (1979:429) skall begränsas upp

till den s.k. kvalifikationsgränsen och att avdrag inte skall få göras enligt

kommunalskattelagen (1928:370) för miljösanktionsavgifter. Till detta

kommer att avsikten med skärpningarna framför allt är att åstadkomma

en bättre miljö, vilket sparar kostnader i framtiden.

Några förslag får som konsekvens att vissa myndigheters uppgifter

flyttas till andra myndigheter. Detta är fallet t.ex. med ändringarna i

lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Sådana

överflyttningar kommer, sett på något längre sikt, varken att medföra

kostnadsökningar eller besparingar för det allmänna.

32 Författningskommentar

32.2 Plan- och bygglagen (1987:10)

1 kap. Inledande bestämmelser

3 § Varje kommun --- myndigheter och enskilda.

Regleringen av --- av kommunen.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av

detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet

med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att

riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Fastighetsplaner får --- av detaljplaner.

För samordning --- regionplaner antas.

I paragrafens tredje stycke anges förutsättningarna för att anta

områdesbestämmelser. Beträffande riksintressen hänvisas i nuvarande

lydelse till naturresurslagen. Denna hänvisning har ändrats till 3 eller 4

kap. MB.

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och

vid lokalisering av bebyggelse, m.m.

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för

vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge

samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som

medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall

bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 §

miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och

planläggning.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall mark- och

vattenområden användas för det eller de ändamål som områdena är mest

lämpade för med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande

behov. Efter mönster i 3 kap. 1 § MB har lagts till att företräde skall ges

en sådan användning som medför en från allmän synpunkt god

hushållning. Tillägget har skett för att den grundläggande

hushållningsbestämmelsen i miljöbalken och i plan- och bygglagen skall

få samma lydelse.

I det andra stycket har en hänvisning till 2 och 3 kap. naturresurslagen

ändrats till 3 och 4 kap. MB. Vidare har tagits in en erinran om innehållet

i 5 kap. 3 § miljöbalken.

2 § Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden,

främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden,

kommunikationsleder och andra anläggningar. Även en från social

synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en

långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och

råvaror skall främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande

kommuner. Planläggning får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm

enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Vad som anges------ enligt denna lag.

Paragrafen har i första stycket kompletterats med en ny mening varvid i

paragrafen införts en bestämmelse som motsvarar 16 kap. 5 § MB.

Kompletteringen har utförts med beaktande av Lagrådets synpunkter. Av

paragrafens andra stycke framgår att inte heller beslut om bygglov eller

andra lov får medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds.

4 kap. Översiktsplan

1 § I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap.

och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om

användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall

riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken anges särskilt.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och

vattenområden,

2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och

bevaras, och

3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och

iaktta gällande miljökvalitetsnormer.

Översiktsplanens innebörd --- utan svårighet.

I paragrafen anges kraven på översiktsplanens innehåll. I det första

stycket har beträffande riksintressen en hänvisning till naturresurslagen

ändrats till 3 eller 4 kap. MB. Motsvarande hänvisning i det andra stycket

har av redaktionella skäl tagits bort. Det är dock självklart att även där

avses riksintressen enligt 3 och 4 kap. MB.

I det andra stycket har lagts till att kommunen i översiktsplanen skall

redovisa hur den avser att tillgodose gällande miljökvalitetsnormer.

Tillägget har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Kommunen

skall alltså redovisa sin ambition att tillgodose normerna. På vilket sätt

normerna skall uppfyllas kommer att framgå tydligare av

åtgärdsprogram, när sådana har upprättats.

5 § Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna

statens intressen och därvid

1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i

fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och

riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och

vattenområden,

2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses

och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och

3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och

vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett

lämpligt sätt.

I paragrafen regleras länsstyrelsens uppgifter vid samråd om en

översiktsplan. I den andra punkten har beträffande riksintressen

hänvisningen till naturresurslagen ändrats till 3 och 4 kap. MB. Vidare

har i den andra punkten lagts till att det åligger länsstyrelsen att verka för

att miljökvalitetsnormer iakttas. Motiveringen till detta finns i avsnitt

6.2.5.

Liksom tidigare skall länsstyrelsen verka för att frågor om

användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera

kommuner samordnas. Denna regel har flyttats till den tredje punkten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

9 § Länsstyrelsen skall --- avge ett granskningsyttrande över

planförslaget.

Av yttrandet skall framgå om

1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt 3 eller 4 kap.

miljöbalken,

2. förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.

miljöbalken överträds,

3. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden

som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

och

4. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas

hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

I paragrafen behandlas länsstyrelsens granskningsyttrande över en

översiktsplan. I den första punkten har en hänvisning beträffande

riksintressen till naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB.

Den andra punkten är ny. Enligt denna skall länsstyrelsens gransk-

ningsyttrande omfatta frågan om planförslaget kan medverka till att en

miljökvalitetsnorm överträds. Detta motiveras i avsnitt 6.2.5.

Paragrafens nuvarande andra och tredje punkt utgör efter ändringarna

den tredje och fjärde punkten.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser

7 § Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen

meddelas bestämmelser om

---

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen

och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar

genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat liknande som

omfattas av 9 kap. miljöbalken,

---

I detaljplan --- uppgift därom.

Planen får --- betydande vikt.

I paragrafen räknas upp olika bestämmelser som får meddelas i en

detaljplan. Den nuvarande hänvisningen i första stycket punkt 11 till

miljöskyddslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens kapitel

om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Genom användningen av

uttrycket "omfattas av" och inte, som i dag, "prövas enligt" förtydligas att

regeln inte bara har rättsverkningar vid tillståndsprövning av miljöfarlig

verksamhet utan även gäller för verksamhet som inte har prövats enligt

9 kap. MB (jfr Didón m.fl., Plan- och bygglagen, s. 5:54 f).

16 § För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan

områdesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med

översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap.

miljöbalken tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

1. ---

I paragrafen anges när områdesbestämmelser får meddelas. Beträffande

riksintressen har en hänvisning till naturresurslagen ändrats till 3 eller

4 kap. MB.

18 § Detaljplanen skall --- är onödigt.

En miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas, om detaljplanen

medger en användning av mark eller av byggnader eller andra

anläggningar som innebär en betydande påverkan på miljön, hälsan eller

hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av

en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön,

hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

Paragrafen innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar

vid upprättandet av detaljplan. I sin nuvarande lydelse hänvisar

paragrafen till naturresurslagens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar. Paragrafen har ändrats till följd av att

naturresurslagen upphävs. En motsvarighet till regeln i 5 kap. 3 §

naturresurslagen att miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en

samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds

inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser har

samtidigt förts över till plan- och bygglagen. I överensstämmelse med

miljöbalkens språkbruk har uttrycket naturresurser ersatts av uttrycket

mark och vatten och andra resurser.

Enligt Lagrådets förslag skulle miljökonsekvensbeskrivningen

möjliggöra en samlad bedömning av detaljplanens inverkan. Regeringen

anser att bestämmelsen bör spegla att det inte är planen i sig som skall

bedömas utan effekterna av den verksamhet m.m. som planen möjliggör.

Regeringen har därför frångått Lagrådets förslag i denna del.

22 § Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och

samordna statens intressen och därvid

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap.,

2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses

och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och

3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och

vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett

lämpligt sätt.

I paragrafen ges regler om länsstyrelsens åligganden under samråd. I

enlighet med utredningens förslag har paragrafen ändrats och disponerats

om med förebild i 4 kap. 5 § så att länsstyrelsens roll att ta till vara och

samordna statens intressen framgår i inledningen.

Enligt den första punkten i paragrafens nuvarande lydelse skall

länsstyrelsen bl.a. verka för att riksintressen enligt naturresurslagen

tillgodoses. Detta åliggande har flyttats till den andra punkten.

Hänvisningen till naturresurslagen har samtidigt ändrats till 3 och 4 kap.

MB. I den andra punkten har dessutom lagts till att länsstyrelsen skall

verka för att miljökvalitetsnormer inte överträds. Ändringen motiveras i

avsnitt 6.2.5.

Den tidigare andra punkten utgör efter ändringarna den tredje punkten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov

6 § Kommunen får --- 3 kap. 12 §.

Kommunen får --- 4 § andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att

bygglov krävs för att

---

2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana

grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken.

Bestämmelser enligt --- eller områdesbestämmelser.

I fråga om --- inte meddelas.

I paragrafen behandlas bl.a. möjligheten att införa bygglovsplikt för

enskilda brunnar. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) i paragrafens

tredje stycke har ändrats till motsvarande bestämmelse i miljöbalken.

12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m.

1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller

upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras

att beslutet innebär att

1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och

vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett

lämpligt sätt,

3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte iakttas, eller

4. en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till de boendes och

övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

I paragrafen behandlas statens möjligheter att pröva kommunens beslut

att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. I

den första punkten har beträffande riksintressen hänvisningen till

naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB.

Vidare har punkt 3 lagts till och slutligt utformats i enlighet med

Lagrådets förslag. Denna punkt innebär att länsstyrelsen skall överpröva

en plan, om det kan befaras att den beslutade planläggningen skulle leda

till att en miljökvalitetsnorm inte iakttas. Ändringarna motiveras i avsnitt

6.2.5. Införandet av en ny punkt innebär att den tidigare tredje punkten

numera är punkt 4.

Av 12 kap. 4 § framgår att paragrafen kan göras tillämplig även på

beslut om bygglov och förhandsbesked.

5 § Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en

regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den

dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse

endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt 3 och

4 kap. miljöbalken.

Regeringen får --- viss del.

I paragrafen behandlas regeringens möjlighet att anta, ändra eller

upphäva en regionplan. Den nuvarande hänvisningen i första stycket till

naturresurslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens

hushållningskapitel.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

8 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till

ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. ---

Rätt till --- av fastigheten.

Medför beslut --- begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas

andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 §

miljöbalken, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket samt föreläggande

eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket samma balk och beslut enligt

18 § skogsvårdslagen (1979:429), under förutsättning att besluten

meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas

sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i

särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till

ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats

på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande

bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör

detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om

rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2

eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken,

är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning

eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den

anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats

skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

I paragrafen finns regler om kommuners ersättningsskyldighet mot

fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet. I nuvarande

lydelse hänvisas i fjärde och femte stycket till bl.a. dels beslut enligt

naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1983:291), dels

riksintressen enligt naturresurslagen. Dessa hänvisningar har ersatts med

hänvisningar till miljöbalken varvid också Lagrådets påpekande har

beaktats.

17 kap. Övergångsbestämmelser

23 § För överträdelser --- lindrigare påföljd.

Underlåter någon --- i sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats

med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall bestämmelserna i

29 kap. miljöbalken tillämpas.

Om någon har åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats

med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385) skall enligt nuvarande

lydelse av paragrafens tredje stycke straffbestämmelsen i 4 kap. 6 §

naturresurslagen tillämpas. Efter ändringen hänvisar paragrafen till

straffbestämmelserna i miljöbalken. Av 5 § andra stycket lagen

(1964:163) om införande av brottsbalken följer dock att

straffbestämmelserna i naturresurslagen fortfarande skall tillämpas på

gärningar som har begåtts före balkens ikraftträdande.

_______

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före

ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.

3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i

14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där

beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av

de uppräknade bestämmelserna.

Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna skall äldre rätt tillämpas i

ärenden som har avgjorts av kommunen vid ikraftträdandet. Denna

ordning har varit den vanliga vid senare års ändringar i plan- och

bygglagen. Om kommunen inte har avgjort t.ex. ett planärende eller ett

ärende om bygglov vid lagens ikraftträdande skall kommunen alltså

övergå till att tillämpa de nya bestämmelserna i det pågående ärendet.

Av punkt 3 framgår att även beslut och förbud enligt de bestämmelser i

naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1983:291) som har ersatts

av de uppräknade bestämmelserna i miljöbalken skall beaktas vid

tillämpningen av 14 kap. 8 § andra och tredje styckena.

32.3 Väglagen (1971:948)

3 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 4 kap., 5 kap. 3 §

och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Upprättande av arbetsplan enligt

denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt

miljöbalken.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om

hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid

prövning av ärenden enligt väglagen. Bestämmelsen har ändrats till följd

av att naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Dessutom har lagts

till att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB, bestämmelsen i 5 kap.

3 § MB om att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer

uppfylls och bestämmelsen i 16 kap. 5 § att tillstånd inte får meddelas

som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall tillämpas.

Av paragrafens andra mening framgår att när det i miljöbalken talas om

meddelande av tillstånd skall upprättande av arbetsplan enligt väglagen

jämställas jämställas med sådant tillstånd. Denna mening har formulerats

i enlighet med Lagrådets förslag. Motiveringen till att tillämpa

miljöbalkens bestämmelser finns i avsnitt 7.2.

Det bör observeras att verksamhetsutövaren i vissa situationer skall

iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i

paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i

miljöbalken som skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Som

exempel på vägprojekt för vilka särskilda bestämmelser gäller kan

nämnas vägbankar i vattenområden. Att anlägga en sådan vägbank är en

vattenverksamhet och särskilda förutsättningar gäller enligt 11 kap. 6 8

§§ MB. Vid tillståndsprövningen av vattenverksamheten enligt

miljöbalken prövas om dessa förutsättningar är uppfyllda.

Såsom anförs i avsnitt 7.1 godtas Lagrådets påpekande att det genom

utformningen av förevarande paragraf inte behöver särskilt anges i 13 §

att det i miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstagande.

Utgångspunkten skall således vara att bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i

2 kap. MB gäller för verksamhet inom väglagens tillämpningsområde.

Av 14 a c och 15 17 §§ följer att även bestämmelser i miljöbalken om

miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i ärenden enligt väglagen.

14 a § Den som planerar att bygga en väg skall genomföra en förstudie. I

förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen

klarläggas. Förstudien skall även ange om en vägutredning enligt 14 b §

behövs innan en arbetsplan upprättas.

Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en väg

samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda

länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar

har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen

samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område

vägbyggnadsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 §

tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en

betydande miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga

berörda länsstyrelser. Bestämmelser om planer och planeringsunderlag

finns i 6 kap. 11 12 §§ miljöbalken.

Paragrafen är ny. Innehållet i paragrafen har kommenterats i avsnitt 7.2.

Där anförs bl.a. att planeringsprocessen vid byggande av väg skall

inledas med en förstudie. Genom förstudien skall förutsättningarna för

den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudier är redan utan lagreglering

ett väl inarbetat begrepp vid planering och byggande av väg. Ett skäl till

att lagreglera detta planeringsskede är att skapa ändamålsenliga

förutsättningar för att tillämpa miljöbalkens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar, vilket också utvecklas närmare i avsnitt

7.2.

Under detta skede av vägplaneringen bör ett sådant tidigt samråd som

avses i 6 kap. 4 § första stycket MB äga rum. Detta anges uttryckligen i

andra stycket i förevarande paragraf. I samma stycke anges vidare, efter

mönster i miljöbalkens nyssnämnda paragraf, att samråd skall ske med

berörda länsstyrelser, kommuner och miljöorganisationer samt med den

allmänhet som kan antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare och

närboende. Eftersom förstudien främst är en inventeringsfas kan det

ibland vara svårt att redan då identifiera den krets som kan antas bli

berörd av den planerade vägen, speciellt om det är fråga om en lång

vägsträckning med flera alternativa terrängkorridorer.

Samrådsförfarandet får anpassas till dessa omständigheter och kan då

tänkas ske genom utställningar, annonser, informationsmöten eller

utskick av informationsmaterial. Vid samrådet skall information lämnas

om vägprojektets utformning, i den utsträckning det är möjligt i detta

skede.

Efter samrådet skall länsstyrelse i det län där vägbyggnadsprojektet

huvudsakligen avses att fullföljas fatta beslut enligt 6 kap. 4 § tredje

stycket MB i frågan om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt miljöbalkens nyssnämnda

lagrum skall beslutet inte kunna överklagas. Det som nu har sagts

framgår uttryckligen av tredje stycket i förevarande paragraf.

Såsom Lagrådet har anfört skall ett förfarande med utökat samråd och

miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5 och 6 §§ MB äga rum för den

händelse berörd länsstyrelse fastslagit att ett vägbyggnadsprojekt kan

antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beträffande Lagrådets

påpekande att detta inte framgår av lagtexten finns det anledning att

erinra om att förstudien syftar till att klarlägga i vad mån en vägutredning

behövs innan en arbetsplan upprättas. Det blir alltså inte aktuellt att i det

planeringsskede som avser förstudien företa ett utökat samråd med

miljökonsekvensbedömning. Mest sannolikt är att

vägplaneringsförfarandet i det fall som Lagrådet tar upp övergår i det

skede som regleras i 14 b §, nämligen skedet då en vägutredning skall

genomföras. I sistnämnda paragraf anges i tredje stycket att bl.a. 6 kap. 5

och 6 §§ MB skall tillämpas. Skulle situationen vara sådan att förstudien

visat att en vägutredning inte behöver genomföras övergår planeringen i

ett arbetsplaneskede. För detta fall framgår av ett tillägg till 16 § att

miljöbalkens nyssnämnda bestämmelser om utökat samråd och

miljökonsekvensbedömning skall tillämpas. Som en följd av det sagda

har det inte funnits anledning att i förevarande lagrum - som reglerar

förstudiefasen - ta in en hänvisning till de bestämmelser som Lagrådet

nämner. Paragrafen har i övrigt utformats i enlighet med Lagrådets

förslag.

Begreppet vägbyggnadsföretag i väglagen har bytts ut mot det av

Vägverket förordade begreppet vägbyggnadsprojekt. Detta har sin orsak i

att termen "företag" ibland av allmänheten har missförståtts och

uppfattats som "entreprenör".

14 b § En vägutredning skall genomföras när det i förstudien har

klarlagts att alternativa vägsträckningar behöver studeras.

Vägutredningen skall utgöra underlag för val av vägsträckning och

trafikteknisk standard. Alternativa vägsträckningar skall jämföras såväl

sinsemellan som med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring

av befintlig väg skall också studeras, om inte särskilda skäl föranleder

annat.

En vägutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och

de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja

alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda

länsstyrelser innan den tas in i vägutredningen.

När det gäller förfarandet för att upprätta

miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5 7 §§, 8 § första stycket och 10 12

§§ miljöbalken tillämpas.

Paragrafen är ny och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom denna paragraf förs begreppet vägutredning in i väglagen. Detta

har kommenterats i avsnitt 7.2.

Paragrafens innebär att väglagens regler om

miljökonsekvensbeskrivningar kommer att ansluta till de regler som

gäller enligt miljöbalken. Därmed skärps kraven på sådana

beskrivningars utformning liksom förfarandet för utarbetandet av dessa.

Den närmare motiveringen till miljöbalkens bestämmelser är tillämplig

även på reglerna i väglagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del

2, s. 54 ff).

Enligt paragrafens första stycke skall alternativet att förbättra befintlig

väg studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett sådant skäl kan

vara att alternativet leder till orimliga konsekvenser, vilket exempelvis

blir fallet om en ny motorväg anläggs i befintlig vägsträckning genom ett

samhälle och därigenom framtvingar rivning av omfattande bebyggelse.

Det är väsentligt att samtliga alternativ jämförs med varandra på ett

likartat och rättvisande sätt.

14 c § Vägverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande

av väg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken.

Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har

förbehållit sig prövningen av vägens tillåtlighet. Regeringens prövning

skall ske på grundval av en upprättad vägutredning enligt 14 b §.

Paragrafen är ny. I den samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt

miljöbalken med ordinarie prövning enligt väglagen.

Enligt 17 kap. 1 § 18 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya

motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfält

och en sträckning av minst tio kilometer. Regeringen kan dessutom,

under de förutsättningar som anges i 17 kap. 3 § MB, förbehålla sig

prövningen av tillåtligheten av även andra vägar. Det ställs i sistnämnda

bestämmelse inte något krav på att det är en ny väg, utan det kan även

vara fråga om en breddning av befintlig väg.

Vägverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för

erforderlig utredning. När förstudie och vägutredning har gjorts skall

verket med eget yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen

för avgörande. Om regeringen tillåter vägprojektet skall Vägverket

därefter upprätta en arbetsplan.

15 § För byggande --- en arbetsplan.

I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för

väganordningar och för att genomföra vägbyggnadsprojektet. Planen

skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i

övrigt behövs för att genomföra projektet. Miljökonsekvensbeskrivningen

skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i arbetsplanen.

Vad gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10 12 §§ miljöbalken

tillämpas.

I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en arbetsplan. I det andra

stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ändrats till

vägbyggnadsprojekt, i enlighet med vad som anges i motiveringen till

14 a §.

Även när en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i samband med

vägutredning enligt 14 b § skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i

arbetsplanen. Det blir då fråga om en fördjupad beskrivning. Detta beror

på att planeringen har kommit mycket längre och att arbetsplanen

resulterar i beslut om att ett visst vägalternativ väljs. Även den

miljökonsekvensbeskrivning som upprättas i arbetsplaneskedet skall

godkännas av länsstyrelsen i enlighet med vad som enligt 14 b § gäller

vid vägutredning.

Enligt det tredje stycket skall olika bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken tillämpas. Dessa presenteras

i avsnitt 7.2. Det bör observeras att 6 kap. 7 § MB, som reglerar

innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning, uppställer krav på bl.a.

redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, i fall där en

verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

16 § Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens

sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda

fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt

intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de miljövårdsmyndigheter

som berörs. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att

vägprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett

utökat samråd med miljökonsekvensbedömning ske enligt 6 kap. 5 6 §§

miljöbalken, om inte ett sådant samråd har skett enligt 14 b §.

Förfarandet enligt --- i områdesbestämmelser.

Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet enligt

första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att

ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall

beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan

som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som

ännu inte är färdigställt.

Paragrafen, som justerats i enlighet med Lagrådets påpekande, innehåller

regler om samrådsförfarandet under arbetsplaneskedet. I första stycket

har ordet naturvårdsmyndigheter bytts ut mot miljövårdsmyndigheter.

Vidare framgår att bestämmelser i miljöbalken om utökat samråd skall

tillämpas, om länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet

kan antas ha betydande miljöpåverkan. Bestämmelserna kommenteras i

avsnitt 7.2.

I tredje stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ersatts med

vägbyggnadsprojekt, i enlighet med vad som framgår av kommentaren

till 14 a §.

17 § En arbetsplan skall ställas ut för granskning. Därvid gäller vad som

i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att

miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för

allmänheten.

En arbetsplan --- ställas ut.

Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg

ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som

avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av

berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller

servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i

fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett

vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt.

Om en väg som avses i andra eller tredje stycket av länsstyrelsen har

antagits medföra en betydande miljöpåverkan, skall arbetsplanen ändå

ställas ut enligt första stycket.

I paragrafen, som reglerar förfarandet för utställelse, föreslås vissa

ändringar utformade i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens

första stycke skall i arbetsplaneskedet kungöras att en

miljökonsekvensbeskrivning upprättats. Av kungörelsen skall framgå att

allmänheten ges möjlighet att yttra sig över

miljökonsekvensbeskrivningen i samband med att arbetsplanen ställs ut,

allt i enlighet med 6 kap. 8 § första stycket MB.

I tredje stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ersatts med

vägbyggnadsprojekt.

I paragrafens andra och tredje stycke stadgas att arbetsplan i vissa fall

inte behöver ställas ut. I det fjärde stycket har dock införts en regel om

att utställelse av arbetsplan med miljökonsekvensbeskrivning ändå skall

ske, om länsstyrelsen har beslutat att vägbyggnadsprojektet kan antas

medföra en betydande miljöpåverkan.

18 § Arbetsplan fastställs av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen.

Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan

om fastställelse av planen till regeringens prövning. Innehållet i

miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden

skall beaktas då arbetsplanen fastställs.

I sådana --- inte ske.

Ett beslut --- tre år.

Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller en förlängning av

giltighetstiden skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken

hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras.

Paragrafen innehåller regler om förfarandet för fastställelse av

arbetsplaner. I det första stycket har införts en regel om att innehållet i

miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden

skall beaktas när en arbetsplan fastställs. I 6 kap. 9 § andra stycket MB

finns motsvarande bestämmelse vid prövning enligt miljöbalken. Vid

fastställelsen skall resultatet av samråd och yttranden under hela

planerings- och projekteringsprocessen beaktas.

Ett beslut om fastställelse av arbetsplan skall kungöras. En sådan

bestämmelse har införts i ett nytt fjärde stycke. I samma stycke, som

utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anges vidare att om samråd

hållits enligt 6 kap. 6 § MB med en ansvarig myndighet i annat land skall

denna informeras.

26 § Väg skall --- andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att

olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att

skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om

mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som

är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom

områden med detaljplan gäller detta stycke endast områden för

motorväg eller motortrafikled. Ytterligare krav i fråga om renhållning

inom områden där detta stycke gäller får inte ställas med stöd av

miljöbalken.

De åtgärder --- som behövs.

Paragrafen innehåller i det andra stycket regler om renhållning av väg-

områden och intilliggande områden. I detta stycke har gjorts ett tillägg av

vilket framgår att tillsynsmyndigheter inte med stöd av miljöbalken får

ställa ytterligare krav i fråga om renhållning inom vägområden och andra

områden som omfattas av paragrafen. Tillägget kommenteras i avsnitt

7.1.

Vidare har den ändringen gjorts att begreppet sanitära hänsyn i andra

stycket har ändrats till olägenheter för människors hälsa. Ordalydelsen

ansluter härmed till 9 kap. MB. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir

vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 f och del 2, s. 109).

28 § Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg,

tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas

en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk.

Bestämmelserna i 13 20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår

tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra

stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast

ombyggnad av väg.

I paragrafen ställs krav på arbetsplan när mark behöver tas i anspråk för

en väganordning, utöver vad som redan hör till vägen. Hänvisningen i

paragrafen till andra lagrum har utvidgats till att avse även 15 §. Detta

innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även i fall som

avses i förevarande paragraf. En sådan beskrivning torde alltid vara av

värde i vägärenden. Beträffande innehållet i en

miljökonsekvensbeskrivning kommer genom hänvisningen i 15 §

bestämmelserna i 6 kap. 7 § MB att bli gällande. Av sistnämnda paragraf

framgår att i situationer där en betydande miljöpåverkan inte befaras,

skall kravet på beskrivningens innehåll gälla i den utsträckning det

behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

32 § Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig att i den

omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet och vidta åtgärder för

att förebygga att områdets skick vållar störningar och olägenheter i

framtiden. Väghållaren får föra bort vad som har anbringats inom väg-

området för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med

hänsyn till att fråga har uppkommit om markens användning som enskild

väg.

Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in

tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om

särskilda skäl föreligger.

I paragrafen finns regler om upphörande av vägrätt. I första stycket har

som andra mening tagits in en bestämmelse om skyldighet för

väghållaren att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet

så att det inte kan uppkomma störningar och olägenheter sedan vägen har

dragits in. På senare tid har det visat sig att, när vägbanor skall schaktas

bort, fyllningen kan bestå av förorenade massor. Kostnaderna för

sanering kan bli mycket stora. Ibland kan det tänkas att miljöriskerna blir

mindre om vägbanan får ligga kvar än om massorna skall flyttas. Detta

måste beaktas vid utformningen av återställningsåtgärderna.

Vid bestämmandet av omfattningen av återställningsskyldigheten skall

hänsyn tas till vägens kulturhistoriska värde. Vissa anläggningar och

miljöer kan vara skyddade enligt lagen (1988:950) om kulturminnen

m.m. Det kan också inträffa att den enskilde markägaren vill att vägen

skall vara kvar.

I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts i paragrafen.

35 § Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsprojekt mark i närheten

av det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller

liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till

väghållaren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i

planen.

I paragrafen regleras tillfälligt upplåtande av nyttjanderätt till mark för

upplag eller liknande ändamål. Begreppet vägbyggnadsföretag har ersatts

med vägbyggnadsprojekt.

(38 §) Paragrafen föreslås bli upphävd.

I paragrafen föreskrivs nu att om väghållaren till drift av väg behöver ta

sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta

kan ske utan avsevärd olägenhet, så kan länsstyrelsen på framställning av

väghållaren föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Bestämmelsen

har upphävts. Motiven för detta framgår av avsnitt 7.2.

54 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 43 48 §§ får avse även

åtgärder för att begränsa eller motverka skada eller olägenhet på

människors hälsa eller omgivningen eller andra åtgärder till skydd för

miljön. Om sådana föreskrifter inte är tillräckliga, kan tillstånd vägras.

Paragrafen är ny. Enligt denna kan föreskrifter i samband med tillstånd

till anläggningar och åtgärder inom och i närheten av vägområden

meddelas till skydd för miljön. Tillägget motiveras i avsnitt 7.2.

63 § Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat

rätt

---

4. att intill vägområde sätta upp snöskärm.

Väghållaren skall --- är avsevärda.

Bestämmelserna i --- skall lämnas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om väghållarens

ersättningsskyldighet. Punkt 5 om ersättning för rätt till täkt för drift av

väg har upphävts. Detta är en följd av att täktbestämmelsen i 38 § har

upphävts.

74 § Länsstyrelsens beslut enligt 37, 45 47 §, 48 § andra stycket, 52,

53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till

kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 14 a § tredje stycket, 14 b § andra stycket

eller 15 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första

och andra styckena får överklagas hos regeringen.

I paragrafen ges bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens beslut.

I det första stycket har hänvisningen till den upphävda täktbestämmelsen

i 38 § tagits bort.

I andra stycket, som är nytt, föreskrivs att länsstyrelsens beslut om

godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen inte får överklagas.

Detta ansluter till nuvarande ordning enligt lagen (1995:1649) om

byggande av järnväg. Dessutom har lagts till att inte heller länsstyrelsens

beslut enligt 14 a § i frågan om en verksamhet har betydande

miljöpåverkan får överklagas. Det sistnämnda överensstämmer med vad

som gäller enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB.

Det tredje stycket motsvarar i sak nuvarande andra stycke.

_______

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd av 38 §

skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla.

3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna

lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande

enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om

miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Övergångsbestämmelserna, utformade i enlighet med Lagrådets förslag,

kommenteras i avsnitt 7.2.

32.4 Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

1 kap. Allmänna bestämmelser

3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om

byggande av järnväg skall 2 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §

miljöbalken tillämpas. Fastställande av järnvägsplan enligt denna lag

skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.

Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas

till både enskilda och allmänna intressen.

Enligt första meningen i paragrafens nuvarande lydelse skall lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)

tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om

byggande av järnväg. Hänvisningen till naturresurslagen har ändrats till

följd av att denna lag har arbetats in i miljöbalken. Dessutom skall enligt

paragrafen de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpas liksom

bestämmelserna om att myndigheter skall säkerställa att

miljökvalitetsnormer uppfylls och att ny verksamhet som medverkar till

att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas. Av andra meningen i

paragrafens första stycke framgår att när det i miljöbalken talas om

meddelande av tillstånd skall fastställande av järnvägsplan enligt

ifrågavarande lag jämställas med sådant tillstånd. Tilläggen kommenteras

i avsnitt 8.2.

Det andra stycket, som berörs i avsnitt 8.1, motsvarar andra meningen i

paragrafens nuvarande lydelse.

I detta sammanhang erinras om att Lagrådet med hänvisning till vad

som sägs i förevarande paragraf ifrågasatt nödvändigheten av ett tillägg i

1 kap. 4 § enligt remissförslaget. Sistnämnda paragraf innehöll i remissen

en ny andra mening med en erinran om att det i miljöbalken finns

föreskrifter om ytterligare hänsynstaganden. Såsom anförs i avsnitt 8.1

godtas Lagrådets påpekande att det genom utformningen av förevarande

paragraf inte behövs någon sådan erinran i 1 kap. 4 §. Utgångspunkten

skall således vara att bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB alltid

gäller för verksamhet inom banlagens tillämpningsområde.

8 § När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör är

verksamhetsutövaren skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra

åtgärder för återställning av berörda områden i den omfattning det

behövs för att förebygga störningar eller olägenheter i framtiden.

Bestämmelsen är ny och har formulerats i enlighet med Lagrådets

förslag. I bestämmelsen ges regler om skyldighet att sedan verksamheten

har upphört vidta åtgärder för att de naturliga förhållanden som rubbats

skall återställas. De närmare motiven framgår av avsnitt 8.2. Det kan

anmärkas att miljöriskerna kan tänkas bli mindre om spåranläggningen

får ligga kvar än om förorenade massor flyttas. Det bör även framhållas

att vissa anläggningar och miljöer kan vara skyddade enligt lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m.

2 kap. Järnvägsplan m.m.

1 § Den som planerar att bygga en järnväg skall genomföra en förstudie.

I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen

klarläggas. Förstudien skall även ange om en järnvägsutredning enligt 1

a § behövs innan en järnvägsplan upprättas.

Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en

järnväg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda

länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar

har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen

samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område

järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje

stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en betydande

miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda

länsstyrelser. Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6

kap. 11 12 §§ miljöbalken.

Paragrafen är ny och har utformats efter samma mönster som den

samtidigt föreslagna 14 a § väglagen. Vid paragrafens utformning har

också Lagrådets synpunkter beaktats. Genom denna paragraf förs

begreppet förstudie in i banlagen. Innehållet i paragrafen har

kommenterats i avsnitt 8.2. Den tidigare bestämmelsen i 2 kap. 1 §

banlagen benämns i fortsättningen 2 kap. 1 c §.

Förstudien är främst en inventeringsfas. Det kan ibland vara svårt att i

ett tidigt skede identifiera den allmänhet som kan antas bli berörd av en

järnväg, speciellt om det är fråga om en lång bansträckning med flera

alternativa terrängkorridorer. Samrådsförfarandet får anpassas till dessa

omständigheter och kan då tänkas ske genom utställningar, annonser,

informationsmöten eller utskick av informationsmaterial.

1 a § En järnvägsutredning skall genomföras när det i förstudien har

klarlagts att alternativa sträckningar behöver studeras. I

järnvägsutredningen skall redovisas olika utbyggnadsalternativ, som

skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att inte genomföra

den aktuella järnvägsutbyggnaden.

En järnvägsutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning

och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja

alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda

länsstyrelser innan den tas in i järnvägsutredningen.

När det gäller förfarandet för att upprätta

miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5 7 §§, 8 § första stycket och 10 12

§§ miljöbalken tillämpas.

Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är ny. I den

förs begreppet järnvägsutredning in i banlagen. Detta har kommenteras i

avsnitt 8.2.

Genom bestämmelsen kommer banlagens regler om

miljökonsekvensbeskrivningar att ansluta till de regler som gäller enligt

miljöbalken. Det innebär att kraven på såväl beskrivningens utformning

som förfarandet för dess utarbetande har skärpts. Den närmare

motiveringen till miljöbalkens bestämmelser skall tillämpas även på

reglerna i banlagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54

ff).

1 b § Banverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande

av järnväg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken.

Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har

förbehållit sig prövningen av järnvägens tillåtlighet. Regeringens

prövning skall ske på grundval av en upprättad järnvägsutredning enligt

1 a §.

Paragrafen är ny. I den samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt

miljöbalken med ordinarie prövning enligt banlagen.

Enligt 17 kap. 1 § 19 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya

järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en

sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik.

Regeringen kan dessutom, under de förutsättningar som anges i 17 kap.

3 § MB, förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av även andra

järnvägar.

Banverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för

erforderlig utredning. När järnvägsutredning har gjorts skall verket med

eget yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen för

avgörande. Om regeringen tillåter järnvägsprojektet skall Banverket

därefter upprätta en järnvägsplan.

1 c § Den som --- av järnväg.

I de --- orsakar enskilda.

Paragrafen motsvarar den tidigare bestämmelsen om järnvägsplan i

2 kap. 1 § banlagen.

2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges

som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen.

Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av

planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall

nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. I de fall

länsstyrelsen under förstudien har beslutat att järnvägsprojektet kan

antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall

miljökonsekvensbeskrivningen föregås av ett utökat samråd enligt 6 kap.

5 6 §§ miljöbalken, om inte sådant samråd har skett enligt 1 a §.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser

innan den tas in i järnvägsplanen.

Vad gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10 12 §§ miljöbalken

tillämpas.

De skyddsåtgärder --- planen redovisas.

I första stycket finns bestämmelser om innehållet i en järnvägsplan. Även

om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats enligt 1 a § i samband

med järnvägsutredningen skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i

järnvägsplanen. Det blir då fråga om en fördjupad

miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att planeringen har kommit

mycket längre och att järnvägsplanen resulterar i beslut om att ett visst

järnvägsalternativ väljs. I detta planeringsskede behöver som regel inte

företas ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap.

5 6 §§ miljöbalken. Ett sådant förfarande torde oftast har genomförts i

samband med järnvägsutredningen enligt 1 a §. Om det undantagsvis inte

genomförts en järnvägsutredning trots att länsstyrelsen under förstudien

enligt 1 § har beslutat att järnvägsprojektet kan antas medföra en

betydande miljöpåverkan, skall det i stället i järnvägsplaneskedet ske ett

utökat samråd enligt 6 kap. 5 6 §§ miljöbalken innan

miljökonsekvensbeskrivningen fogas till planen. Även den

miljökonsekvensbeskrivning som upprättas i järnvägsplaneskedet skall

godkännas av länsstyrelsen i enlighet med vad som gäller vid

järnvägsutredning enligt 2 kap. 1 a §.

3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I

fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas

---

4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149)

och samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet samt ägarna till de fastigheter som deltar i

anläggningarna och samfälligheterna.

---

Om en --- eller innehavare.

I paragrafen finns bestämmelser om fastighetsförteckning som skall

fogas till en järnvägsplan. I det första stycket har hänvisningen i fjärde

punkten till vattenlagen (1983:291) ersatts av en hänvisning till lagen

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

(4 §) Paragrafen föreslås bli upphävd.

I paragrafen föreskrivs nu att en miljökonsekvensbeskrivning skall

godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen.

Motsvarande regel finns nu i 2 kap. 2 §.

7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. Därvid

gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att

miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för

allmänheten.

En järnvägsplan --- särskild rätt.

Vad som --- är färdigställt.

Paragrafen reglerar förfarandet för utställelse av järnvägsplan. I första

stycket införs en ny mening, utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Av denna mening framgår att en miljökonsekvensbeskrivning i

järnvägsplaneskedet skall kungöras i samband med att järnvägsplanen

ställs ut. Dessutom skall beskrivningen hållas tillgänglig för allmänheten,

allt enligt 6 kap. 8 § första stycket MB.

8 § En järnvägsplan --- regeringens prövning.

Om planen --- sådant ianspråktagande.

Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd

och yttranden skall beaktas då järnvägsplanen fastställs.

Ett beslut om fastställelse av en järnvägsplan skall kungöras. Har

samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i

annat land skall denna informeras.

I paragrafen behandlas fastställelse av järnvägsplan. Som ett nytt tredje

stycke har införts en regel om att innehållet i

miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden

skall beaktas när järnvägsplanen fastställs. Av järnvägsplanen bör framgå

hur detta har skett. I 6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande

bestämmelse vid prövning av tillstånd.

Ett beslut om fastställelse av järnvägsplan skall kungöras. En

bestämmelse om detta har införts i det fjärde stycket. Dessutom skall den

ansvariga myndigheten i det land med vilket samråd har hållits

informeras. Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag.

5 kap. Överklagande m.m.

2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § tredje stycket, 1 a § andra stycket

eller 2 § första stycket får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs --- till kammarrätten.

I paragrafen regleras överklagande av länsstyrelsens beslut. Nuvarande

lydelse av paragrafens första stycke anger att länsstyrelsens godkännande

enligt 2 kap. 4 § av miljökonsekvensbeskrivningen inte får överklagas.

Denna hänvisning har ändrats till följd av att motsvarande godkännande

nu regleras i 2 kap. 1 a § och 2 §. Dessutom har lagts till att inte heller

länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § i frågan om en verksamhet har

betydande miljöpåverkan får överklagas. Det sistnämnda

överensstämmer med vad som gäller enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB.

_______

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt 1 kap. 8 § gäller

även då järnvägen har tillkommit före denna lags ikraftträdande.

3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna

lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande

enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken

skall dock tillämpas omedelbart.

Övergångsbestämmelserna, utformade i enlighet med Lagrådets förslag,

kommenteras i avsnitt 8.2.

32.5 Luftfartslagen (1957:297)

1 kap. Inledande bestämmelser

2 a § Luftfartyg --- överljudsfart.

Om --- äga rum.

Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får

inte ställas med stöd av miljöbalken.

I paragrafen finns bestämmelser om framförande av luftfartyg med

överljudsfart. Enligt paragrafens första stycket får luftfartyg inte inom

svenskt område framföras med överljudsfart. En möjlighet att göra

avsteg från förbudet finns dock i andra stycket. Om det finns synnerliga

skäl, får nämligen regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

medge undantag från förbudet. I samband därmed får anges på vilka

villkor luftfarten får äga rum.

Paragrafen kompletteras nu med ett nytt tredje stycke. Av detta stycke

framgår att det inte skall vara möjligt för myndigheter som utövar tillsyn

enligt miljöbalken att med stöd av balkens regler ställa ytterligare krav i

fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart. Tillägget

kommenteras i avsnitt 9.1.

3 kap. Luftvärdighet och miljövärdighet

1 § Luftfartyg --- vid luftfart.

Ett luftfartyg --- är uppfyllda.

Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat

och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom

buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning.

Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med

stöd av miljöbalken.

I paragrafen finns bestämmelser om bl.a. luftfartygs miljövärdighet.

Tredje stycket har kompletterats med en ny sista mening. Av denna

mening, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, framgår att

ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg inte skall kunna ställas med

stöd av miljöbalken. Tillägget berörs även i avsnitt 9.1.

6 kap. Flygplatser och markorganisationen i övrigt

5 § Tillstånd får --- driva flygplatsen.

Avser prövningen --- i regionen.

Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §

miljöbalken tillämpas.

Tillstånd får --- avvikelser göras.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)

tillämpas vid tillståndsprövning av flygplats.

Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats

in i miljöbalken. Hänvisningen har därför ändrats.

Paragrafen hänvisar i sin nya lydelse även till 5 kap. 3 § MB, enligt

vilken myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls,

samt 16 kap. 5 § MB, där det stadgas att ny verksamhet som medverkar

till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas.

Det bör observeras att den som utövar verksamhet som primärt

regleras i luftfartslagen skall iaktta även andra bestämmelser i

miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen talas endast

om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid

tillståndsprövning enligt luftfartslagen. Exempelvis blir de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpliga på verksamheten. Enligt vad

som utvecklas närmare i avsnitt 9.2 saknas dock skäl att tillämpa dessa

bestämmelser vid tillståndsprövningen enligt luftfartslagen.

5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om

tillstånd.

Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att

ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken

med Luftfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda.

När det gäller förfarandet för att upprätta

miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och 10 12

§§ miljöbalken tillämpas.

Innan ansökan om tillstånd prövas skall miljökonsekvensbeskrivningen

godkännas av länsstyrelsen. Beslutet får inte överklagas.

Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd

och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen.

När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till flygplatsen

enligt miljöbalken gäller inte andra femte styckena. Då skall i stället 6

kap. 3 §, 7 § och 9 12 §§ miljöbalken tillämpas.

Paragrafen är ny. Genom den har i luftfartslagen införts regler om

miljökonsekvensbeskrivningar. Krav på sådana beskrivningar ställs i dag

i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar.

Någon skillnad görs inte på det fall där Luftfartsverket själv initierar

ärendet och där ansökan kommer från annan, t.ex. en kommun.

Paragrafen ansluter till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det

innebär att kraven på såväl miljökonsekvensbeskrivningens utformning

som förfarandet har skärpts. Motiven till miljöbalkens bestämmelser är

av intresse även för reglerna i luftfartslagen (se prop. 1997/98:45, del 1,

s. 272 ff och del 2, s. 54 ff).

Bestämmelsen i fjärde stycket ansluter till vad som gäller i dag enligt

vägkungörelsen (1971:954) och lagen (1995:1649) om byggande av

järnväg. Det är enligt regeringens mening en god ordning att en annan

myndighet än den som själv är exploatör får godkänna

miljökonsekvensbeskrivningen.

I femte stycket har införts en regel om att innehållet i

miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden

skall beaktas i samband med prövning av tillståndsärenden. I 6 kap. 9 §

andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning av

tillstånd enligt miljöbalken.

Som regeringen anför i avsnitt 9.2 kan det inte ställas samma krav

beträffande förfarandet vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivning

när tillståndsplikt föreligger enligt både luftfartslagen och miljöbalken

som när detta inte är fallet. I det sista stycket finns därför en särskild

reglering av situationer då tillståndsplikt är föreskriven enligt båda

lagarna.

8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och

driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser.

Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer. Vid prövningen gäller

bestämmelserna i 5 § första, tredje och fjärde styckena samt 5 a §.

Genom paragrafen ges en möjlighet att införa tillståndsplikt för även

andra anläggningar än allmänna flygplatser. Sista meningen är ny och har

utformats med beaktande av Lagrådets påpekande. Av denna mening

framgår att de miljöbestämmelser som skall tillämpas vid

tillståndsprövning av allmänna flygplatser också skall tillämpas vid

prövningen av andra anläggningar. Regeringen har i 60 och 62 §§

luftfartsförordningen (1986:171) föreskrivit sådan prövningsplikt för

enskilda flygplatser och vissa militära flygplatser.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre

bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.

Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock

tillämpas omedelbart.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 9.2.

32.6 Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och

avlysning av allmän farled och allmän hamn

1 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 4 kap., 5 kap. 3 §

och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om

hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid

prövningen. Denna lags hushållningsbestämmelser återfinns numera i 3

och 4 kap. miljöbalken. Hänvisningen har därför ändrats.

I paragrafen har lagts till att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB

skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen. Motivet till detta ges i

avsnitt 10.2.

Paragrafen hänvisar i sin nya lydelse även till 5 kap. 3 § MB, enligt

vilken myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls,

samt 16 kap. 5 § MB, där det stadgas att ny verksamhet som medverkar

till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas.

Det bör observeras att verksamhetsutövaren skall iaktta även andra

bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I

paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall

tillämpas vid prövningen av ärende enligt farledslagen.

1 b § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i ett ärende enligt denna

lag.

Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att

inleda ett ärende enligt denna lag samråda enligt 6 kap. 4 § första

stycket miljöbalken med Sjöfartsverket, berörda länsstyrelser och

enskilda.

När det gäller förfarandet för att upprätta

miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och 10 12

§§ miljöbalken tillämpas. Vad som där föreskrivs om länsstyrelse skall

gälla den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakligen

skall bedrivas.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda

länsstyrelser innan beslut fattas om att inrätta, utvidga eller avlysa

allmän farled eller allmän hamn. Beslut i fråga om godkännande av

miljökonsekvensbeskrivningen får inte överklagas.

I samband med prövningen av ett ärende enligt denna lag skall

miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden

beaktas.

Paragrafen är ny. Genom den har i farledslagen införts regler om

miljökonsekvensbeskrivningar. Krav på sådana beskrivningar ställs i dag

i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar.

Någon skillnad görs inte på det fall där Sjöfartsverket själv initierar

ärendet och där ansökan kommer från annan, t.ex. en kommun.

Paragrafen ansluter till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det

innebär att kraven på såväl miljökonsekvensbeskrivningens utformning

som förfarandet har skärpts. Motiven till miljöbalkens bestämmelser är

av intresse även för reglerna i farledslagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s.

272 ff och del 2, s. 54 ff).

Bestämmelsen i fjärde stycket ansluter till vad som gäller i dag enligt

vägkungörelsen (1971:954) och lagen (1995:1649) om byggande av

järnväg. Det är enligt regeringens mening lämpligt att en annan

myndighet än den som själv är exploatör får godkänna

miljökonsekvensbeskrivningen. Samtliga berörda länsstyrelser skall

godkänna miljökonsekvensbeskrivningen. En länsstyrelse skall anses

berörd om någon del av farleden går genom länet. Det vanliga blir

naturligtvis att endast en länsstyrelse är berörd. När beskrivningen skall

prövas av flera länsstyrelser är det naturligt att varje länsstyrelse

begränsar sin prövning till miljökonsekvenser i det egna länet.

I det sista stycket har införts en regel om att innehållet i

miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden

skall beaktas i samband med prövning av ärenden enligt farledslagen. I

6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid

prövning av tillstånd.

1 c § Sjöfartsverket skall med eget yttrande överlämna frågan om

inrättande av en allmän farled till regeringen för prövning enligt 17 kap.

1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 §

miljöbalken har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten av en allmän

farled eller allmän hamn.

Paragrafen är ny. I denna samordnas regeringens tillåtlighetsprövning

enligt miljöbalken med ordinarie prövning enligt farledslagen.

Enligt 17 kap. 1 § 20 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya

allmänna farleder. Regeringen kan dessutom under de förutsättningar

som anges i 17 kap. 3 § MB förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av

även andra åtgärder. Med stöd av sistnämnda stadgande kan utvidgningar

av befintliga allmänna farleder samt nyanläggningar och utvidgningar av

allmänna hamnar komma under regeringens prövning.

Sjöfartsverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för

erforderlig utredning. Därefter skall verket med eget yttrande överlämna

frågan om tillåtlighet till regeringen för avgörande. Sjöfartsverket skall

överlämna hela akten till regeringen. Inhämtade yttranden följer alltså

med, i enlighet med vad Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår.

Om regeringen tillåter åtgärderna skall Sjöfartsverket därefter avsluta

ärendet enligt farledslagen. Det kan då bli aktuellt att meddela

föreskrifter enligt 3 §.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled

skall tillgodose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushållningen med

mark och vatten och andra resurser, säkerheten i farleden eller i övrigt

med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt, får regeringen eller

den myndighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om

hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

I paragrafen behandlas föreskrifter för farleder. Paragrafen har ändrats så

att det framgår tydligt att föreskrifter får meddelas även till skydd för

hälsan, miljön och hushållningen med mark och vatten och andra

resurser.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna

om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 10.2.

32.7 Ellagen (1997:857)

2 kap. Nätkoncession m.m.

8 § En nätkoncession --- avvikelser göras.

I paragrafens nuvarande lydelse stadgas i det andra stycket att lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall tillämpas vid

prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje. En

motsvarande bestämmelse har införts i 8 a §.

8 a § Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje

skall bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken

tillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om

nätkoncession för linje. När det gäller förfarandet, kraven på

miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag

gäller 6 kap. miljöbalken.

Paragrafen är ny. I den finns alla bestämmelser i vilka föreskrivs att

miljöbalken skall tillämpas vid prövning av nätkoncession för linje.

Enligt paragrafens första stycke skall vid koncessionsprövningen

tillämpas miljöbalkens allmänna hänsynsregler samt bestämmelserna om

att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls och att

ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds

inte får tillåtas. Införandet av bestämmelsen motiveras i avsnitt 11.2.

Som regeringen anför i avsnitt 11.2 är det tveksamt om några

oförutsedda olägenheter kan uppkomma av en enskild befintlig

kraftledning. I den mån sådana olägenheter uppkommer kommer detta

snarare att gälla hela kraftledningsnätet. Det blir då inte aktuellt att

tillämpa stoppregeln i 2 kap. MB på en enskild kraftledning.

Enligt nuvarande lydelse av 2 kap. 8 § andra stycket ellagen skall lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)

tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för

linje. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen om hushållning

med mark- och vattenområden har arbetats in i 3 och 4 kap. MB.

Hänvisning skall därför i fortsättningen ske till dessa bestämmelser.

Ellagens bestämmelse har samtidigt överförts till 2 kap. 8 a §.

Som framgår av paragrafens andra stycke skall en

miljökonsekvensbeskrivning finnas i ansökan om nätkoncession för linje.

Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall

tillämpas. De närmare motiven framgår av avsnitt 11.2. Även

bestämmelserna i 6 kap. 11-12 §§ MB om planer och planeringsunderlag

skall tillämpas. Detta innebär bl.a. att den myndighet som prövar frågan

om nätkoncession för linje skall se till att aktuella planer enligt plan- och

bygglagen (1987:10) finns tillgängliga. Härigenom underlättas den

bedömning som enligt 2 kap. 8 § skall ske av frågan om koncessionen

strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att

skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för

anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller

för att i övrigt skydda människors hälsa och miljön mot skador och

olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och

vatten och andra resurser eller som av annat skäl behövs från allmän

synpunkt.

I paragrafen behandlas villkor i nätkoncession. I nuvarande lydelse

nämns inte särskilt villkor för att skydda människors hälsa eller miljön

eller främja hushållningen med resurser. Motiven till att införa detta

tillägg finns i avsnitt 11.2.

11 a § En nätkoncession får för sin giltighet göras beroende av att den

som innehar koncessionen ställer säkerhet för kostnaderna att ta bort

ledningen med tillhörande anläggningar och att vidta andra åtgärder för

återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund

behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte längre är tillräcklig,

får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten

besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av den myndighet som prövar

frågan om nätkoncession och förvaras av länsstyrelsen.

Paragrafen är ny och behandlar säkerhet för återställningsåtgärder. I

2 kap. 19 § finns bestämmelser om skyldighet att vidta sådana åtgärder.

Nätmyndigheten skall fastställa koncessionshavarens skyldighet att vidta

återställningsåtgärder när nätkoncessionen upphör. Ett beslut om

säkerhet för återställningsåtgärder skall dock fattas redan när

koncessionen meddelas.

Bestämmelsen om säkerhet är fakultativ, dvs. den myndighet som

prövar koncessionsansökan avgör själv om säkerhet skall ställas. Vid

denna bedömning är av intresse att det finns även andra sätt att se till att

återställningsåtgärder vidtas. Med stöd av 2 kap. 19 § tredje stycket kan

nätmyndigheten förelägga den som senast haft nätkoncession vid vite att

fullgöra skyldigheterna. Myndigheten får alternativt besluta att

åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad.

Bestämmelsen i 2 kap. 19 § tredje stycket får anses vara tillräcklig vid

mindre ingrepp i naturen. Vid större ingrepp bör däremot huvudregeln

vara att säkerhet skall ställas.

_____

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och

bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna

lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i

miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 11.2.

32.8 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar

4 § Koncession får --- med koncessionen.

Koncession får --- avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §

miljöbalken tillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om koncession.

När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt

planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Vad som där

föreskrivs om tillståndsmyndighet skall gälla regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)

tillämpas vid koncessionsprövningen. Hushållningsbestämmelserna i

naturresurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall

därför i stället ske till dessa kapitel i miljöbalken. Dessutom hänvisar

paragrafen i dess nya lydelse till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.

MB, bestämmelsen i 5 kap. 3 § MB om att myndigheter skall säkerställa

att miljökvalitetsnormer uppfylls och bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB att

ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds

inte får tillåtas. Detta kommenteras ytterligare i avsnitt 12.2.

I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som

skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Av miljöbalken kan följa att

verksamhetsutövaren måste iaktta ytterligare bestämmelser. Exempelvis

blir bestämmelserna i 11 kap. MB om vattenverksamhet tillämpliga om

en rörledning anläggs i ett vattenområde. Dessa bestämmelser saknar

dock betydelse vid koncessionsprövningen enligt rörledningslagen.

När det talas om att vissa bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas

vid koncessionsprövningen skall detta inte uppfattas som att

bestämmelserna blir tillämpliga endast när koncession meddelas första

gången. Även när nya villkor med stöd av 7 § meddelas under löpande

koncessionstid blir bestämmelserna tillämpliga. Vidare kan en

tillsynsmyndighet ingripa med stöd av 19 § för att se till att ett villkor i

koncessionen som stöder sig på miljöbalkens bestämmelser följs.

Som framgår av fjärde stycket skall, liksom tidigare, en

miljökonsekvensbeskrivning finnas i ansökan om koncession enligt

rörlednings-lagen. En hänvisning sker till miljöbalkens bestämmelser.

Eftersom regeringen är tillståndsmyndighet men Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK) handlägger ansökan, har i paragrafen

lagts in ett bemyndigande för regeringen att bestämma att balkens regler

om tillståndsmyndighet skall gälla den myndighet som regeringen

bestämmer. Bemyndigandet bör utnyttjas så att NUTEK ges rätt att

handlägga förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen fram till dess

den är färdigställd och kan bifogas ansökan om koncession.

6 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda

allmänna intressen och enskild rätt, såsom att trygga säkerheten, skydda

människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en

långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser.

Som villkor --- liknande villkor.

Vidare får --- föreskrivna tiden.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall en koncession

förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen

eller enskild rätt. I bestämmelsen har preciserats vad villkoren kan avse.

Större vikt än i dag läggs vid miljön.

Rörledningslagen syftar till en avvägning också gentemot andra

allmänna intressen än miljöintressen liksom gentemot enskilda intressen,

t.ex. ägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till

företagaren. Villkor bör därför, såsom enligt nuvarande lydelse, kunna

meddelas till skydd också för andra allmänna intressen än miljöintressen

liksom till skydd för enskild rätt. Bland allmänna intressen finns

anledning att särskilt nämna säkerheten, dvs. vad som krävs för att

förebygga exempelvis brand och explosion.

6 a § En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet

ställs för att den som innehar koncessionen skall fullgöra skyldigheten

enligt 16 § att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för

återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund

behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om

ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer och förvaras av länsstyrelsen i det

län där verksamheten bedrivs.

Paragrafen är ny. I den regleras skyldighet att ställa säkerhet för

återställningsåtgärder.

Skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder bör vara

huvudregel vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning. Säkerheten

kan exempelvis bestå i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att

en bankgaranti ställs. I enlighet med vad som föreskrivs i 16 kap. 3 § MB

bör stat och kommun vara befriade från att ställa säkerhet.

7 § Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats

enligt denna lag en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när

koncessionen meddelades eller medverkar verksamheten med någon

betydelse till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken

överträds, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

föreskriva ytterligare eller ändrade villkor för att förebygga eller minska

olägenheten för framtiden.

Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att

verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

I paragrafen behandlas möjligheten att bestämma ytterligare eller ändrade

villkor för en koncession. Paragrafen har ändrats så att den

överensstämmer med 24 kap. 5 § MB. Detta innebär bl.a. att omprövning

får ske om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds.

Det är den verksamhet som koncessionen avser som skall medverka

till att en miljökvalitetsnorm överträds, för att nya eller ändrade villkor

skall meddelas. Effekter av leveransmottagarens användning av vätskan

eller gasen saknar alltså betydelse vid prövningen.

23 § Förbud får inte meddelas med stöd av miljöbalken mot en

rörlednings framdragande eller begagnande, om regeringen har tillåtit

rörledningen i en koncession enligt denna lag.

Av paragrafen, som är ny, framgår att en rörledning inte kan förbjudas

med stöd av miljöbalken, om den har tillåtits enligt denna lag. Den har en

viss motsvarighet i 6 § miljöskyddslagen (1969:387), där det sägs att den

s.k. stoppregeln i nämnda paragraf inte skall gälla när regeringen har

meddelat koncession enligt rörledningslagen. En kort motivering till att

införa paragrafen finns i avsnitt 12.1.

________

Övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedömas

enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags

ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken

skall dock tillämpas omedelbart.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 12.2.

32.9 Minerallagen (1991:45)

1 kap. Inledande bestämmelser

7 § Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i

miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m.

Bestämmelser om --- strålskyddslagen (1988:220).

I paragrafens första stycke erinras i dag om att bestämmelser som berör

mineralhantering finns i bl.a. miljöskyddslagen (1969:387), naturvårds-

lagen (1964:822) och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser

m.m. (naturresurslagen). Dessa hänvisningar har ersatts av en hänvisning

till miljöbalken. I avsnitt 13.1 behandlas förhållandet mellan

minerallagen och miljöbalken. Det bör observeras att miljöbalken gäller

vid undersökning som påverkar miljön och vid bearbetning.

(8 §) Paragrafen föreslås bli upphävd.

Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse skall regeringens

tillståndsbeslut enligt 4 kap. naturresurslagen vara bindande vid prövning

enligt minerallagen. En liknande bestämmelse har funnits i 2 § andra

stycket miljöskyddslagen men saknar motsvarighet i balken, eftersom

den anses överflödig. I konsekvens med detta har motsvarande

bestämmelse i minerallagen tagits bort. En övergångsbestämmelse har

knutits till ändringen, i enlighet med vad Lagrådet föreslår.

3 kap. Undersökningsarbete

6 § Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller

område som en statlig myndighet hos regeringen har begärt skall

avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats

för natur- eller kulturreservat med stöd av 7 kap. miljöbalken.

Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av

länsstyrelsen, äga rum inom

---

3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken.

I paragrafen finns bestämmelser om förbud mot undersökningsarbete i

vissa områden. Hänvisningen i paragrafens första stycke till naturvårds-

lagen har ändrats till att avse 7 kap. MB. Ett tillägg har dessutom gjorts

att undersökningsarbete inte får äga rum i strid med föreskrifter för den

nya skyddsformen kulturreservat. Det bör vidare observeras att

miljöbalkens beteckning naturreservat omfattar även områden som

tidigare har kallats naturvårdsområde. Av punkt 4 i

övergångsbestämmelserna framgår att förbudet mot undersökningsarbete

i strid med föreskrifter för naturreservat inte skall gälla i områden som

vid lagändringarnas ikraftträdande betecknades som naturvårdsområde.

I paragrafens andra stycke punkt 3 har en hänvisning till 3 kap. 5 §

naturresurslagen ändrats till 4 kap. 5 § MB. Bestämmelsen avser de s.k.

obrutna fjällområdena.

Det bör erinras om att paragrafen inte innefattar en uttömmande

beskrivning av områden där hinder mot undersökning kan föreligga. Den

verksamhet som regleras i lagen måste alltid bedrivas med iakttagande av

all övrig lagstiftning (Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen,

1996, s. 78).

4 kap. Bearbetningskoncession

2 § Koncession skall --- begärda koncessionen.

Koncession för --- sådan bearbetning.

I ärenden om beviljande av koncession skall 3 och 4 kap. miljöbalken

tillämpas.

Om ett ärende om beviljande av koncession avser en verksamhet som

senare skall prövas även enligt miljöbalken eller andra lagar, skall 3 och

4 kap. miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker i

koncessionsärendet.

I ärenden om beviljande av koncession skall en

miljökonsekvensbeskrivning fogas till ansökan. När det gäller

förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 9 12 §§ miljöbalken

tillämpas.

Koncession får inte --- avvikelser göras.

Enligt paragrafens nuvarande tredje stycke skall naturresurslagen

tillämpas i ärenden om beviljande av koncession. En ändring har gjorts i

anledning av att 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i

miljöbalken.

I 4 kap. 2 § fjärde stycket i nu gällande lydelse föreskrivs att om ett

ärende om beviljande av bearbetningskoncession avser ett företag vars

tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som är knutna till natur-

resurslagen, så skall 2 och 3 kap. naturresurslagen tillämpas endast vid

den prövning som sker i koncessionsärendet. I avsnitt 13.1 motiveras

varför bestämmelsen bör finnas kvar.

Bestämmelsen hindrar bara att hushållningsbestämmelserna i 3 och

4 kap. MB tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Om verksamheten

skall prövas på nytt enligt 4 kap. 10 § minerallagen skall däremot balkens

hushållningsbestämmelser tillämpas på nytt.

Bestämmelsen hindrar vidare bara att hushållningsbestämmelserna

tillämpas vid prövningar enligt andra lagar som sker efter

koncessionsprövningen. Det normala är att koncessionsprövningen sker

först. Om undantagsvis en annan prövning sker före

koncessionsprövningen skall hushållningsbestämmelserna tillämpas

såväl vid den prövningen som vid koncessionsprövningen.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens femte stycke skall i ärenden

om beviljande av koncession en miljökonsekvensbeskrivning enligt

5 kap. naturresurslagen fogas till ansökan. Beskrivningen skall enligt

paragrafen även ligga till grund för tillämpningen av 2 och 3 kap.

naturresurslagen. Bestämmelsen har ändrats till att hänvisa till vissa

bestämmelser i miljöbalken. Motiveringen till detta ges i avsnitt 13.2.

Det bör observeras att verksamhetsutövaren skall iaktta även andra

bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I

paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall

tillämpas vid koncessionsprövningen. Exempelvis blir de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpliga på verksamheten. Dessa regler,

liksom bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, skall naturligtvis

tillämpas vid en tillståndsprövning enligt miljöbalken. Bestämmelserna

saknar dock betydelse vid koncessionsprövningen enligt minerallagen.

10 § Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som

anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av

koncessionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med

hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på

ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken

tillämpas.

Enligt lagens nuvarande lydelse skall naturresurslagen tillämpas i ärende

om förlängning av bearbetningskoncession. Hänvisningen har ändrats till

följd av att 3 och 4 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken.

6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av

undersökningstillstånd och koncession

4 § Om verksamhet --- diamant.

I övrigt --- eller medgivande.

Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas.

I paragrafen anges förutsättningarna för att bestämma nya eller ändrade

villkor för en koncession. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall

naturresurslagen tillämpas vid denna prövning. Bestämmelserna i natur-

resurslagen har arbetats in i miljöbalken. En ändring har gjorts i

anledning av detta.

8 kap. Prövningsmyndigheter m.m.

1 § Ärenden om --- av 2 §.

Bergmästaren får --- yttra sig.

I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall

bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbalken,

samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet

ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2

kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall bergmästaren

samråda med länsstyrelsen såvitt avser tillämpningen av

naturresurslagen. Samråd skall enligt den nya lydelsen ske såvitt gäller

tillämpningen av miljöbalken.

Det är viktigt att länsstyrelsen vid samrådet bevakar att det aktuella

mark- eller vattenområdet används för det eller de ändamål för vilket det

är mest lämpat enligt hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB.

Detta gäller särskilt med tanke på att dessa kapitel inte skall tillämpas vid

efterkommande prövningar. Vid en senare miljöprövning enligt balken

kan alltså inte mineralutvinning nekas med motiveringen att marken bör

användas för något annat ändamål.

Samrådet med länsstyrelsen skall vidare avse

miljökonsekvensbeskrivningar.

2 § Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas

till regeringens prövning, om

---

2. bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner

skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I paragrafen

behandlas hänskjutande till regeringen av ärenden om beviljande av

bearbetningskoncession. Den andra punkten har ändrats från att hänvisa

till naturresurslagen till att hänvisa till miljöbalken. Hänskjutande skall

ske när bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning i frågan om

mineralutvinning utgör den bästa markanvändningen enligt 3 och 4 kap.

MB. Det blir då regeringen som får avgöra om bearbetning skall tillåtas.

3 § Ärenden i övrigt --- har meddelats.

I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 §

skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3 och 4 kap.

miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där

koncessionsområdet ligger.

Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 §

skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid

tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad

länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om

återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av

synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § denna lag samt av övriga ärenden enligt

denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla

från allmän synpunkt.

I paragrafen finns bestämmelser om handläggningen av ärenden om

förlängning av bearbetningskoncession i vissa fall. Hänvisningar i de

andra och tredje styckena till naturresurslagen har ersatts av hänvisningar

till miljöbalken.

13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör

4 § I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall

koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar

än som anges i 3 §. Denna bestämmelse innebär inte någon inskränkning

i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap.

miljöbalken.

Paragrafen behandlar koncessionshavarens skyldighet att utföra efter-

arbete. Ett tillägg har gjorts att bestämmelsen inte innebär någon

inskränkning i koncessionshavarens liknande skyldigheter enligt 2 kap.

8 § eller 10 kap. MB. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 13.1.

__________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.

3. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall fortfarande tillämpas när regeringen

har fattat beslut om tillstånd före denna lags ikraftträdande.

4. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid

med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den 31

december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock

gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter

nämnda tidpunkt.

Punkt 2 och 4 i övergångsbestämmelserna kommenteras kortfattat i

avsnitt 13.2.

32.10 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

4 § Undersökningskoncession får förenas med rätt för innehavaren att få

företräde framför andra till bearbetningskoncession för fyndigheten.

Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse kan undersökningskoncession

förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession.

Denna möjlighet har tagits bort för att inte den miljöprövning som skall

ske i samband med bearbetningskoncession skall föregripas.

6 § I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas

tillämpliga föreskrifter i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och

andra författningar.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall i fråga om verksamhet enligt

torvlagen även iakttas tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen

(1987:10), miljöskyddslagen (1969:387) och andra författningar.

Hänvisningen till miljöskyddslagen har ändrats till en hänvisning till

miljöbalken.

Exempel på andra författningar som kan gälla är lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m. samt föreskrifter meddelade enligt den lagen om bl.a.

fornminnen.

7 § Koncession får --- bedriva verksamheten.

Koncession får --- avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2 4 kap. och 5 kap.

3 § miljöbalken tillämpas.

Vid prövning av bearbetningskoncession skall därutöver tillämpas

bestämmelserna i 6 kap., 12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1 och 13 §

miljöbalken, bestämmelserna i 1 3 kap. och 7 kap. 21 27 och 29 §§

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt

föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Bearbetningskoncession får --- tillgodogöras ekonomiskt.

I paragrafens nuvarande tredje stycke anges att lagen (1987:12) om

hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall tillämpas

vid koncessionsprövningen, dvs. vid både prövning av

undersökningskoncession och bearbetningskoncession. Det är framför

allt bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen som har varit av

intresse. Dessa har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Förutom dessa

bestämmelser skall vid koncessionsprövningen tillämpas balkens

allmänna hänsynsregler i 2 kap. och bestämmelsen i 5 kap. 3 § om hur

miljökvalitetsnormer skall beaktas. En kort motivering till detta ges i

avsnitt 14.2.

Enligt 2 kap. 4 § MB skall för verksamheter väljas en plats som är

lämplig med hänsyn till miljöbalkens mål, de grundläggande

bestämmelserna för hushållning med mark- och vattenområden och de

särskilda bestämmelserna för hushållning med mark och vatten för vissa

områden i landet. Platsen skall väljas så att ändamålet kan uppnås med

minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Tillämpningen av miljöbalkens lokaliseringsregel leder till att torvtäkt i

första hand bör kunna komma i fråga på mark som saknar speciella

skyddsvärden. Naturvårdsverkets våtmarksinventering får betydelse vid

denna bedömning.

Enligt 2 kap. 3 § MB gäller att alla som bedriver eller avser att bedriva

en verksamhet skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar

och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga,

hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller

olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid yrkesmässig verksamhet

skall bästa möjliga teknik användas. Försiktighetsmåtten skall vidtas så

snart det finns skäl att anta att verksamheten kan medföra skada eller

olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Försiktighetsmått vid torvbruk kommer i första hand att avse

sedimentationsfrågor, åtgärder mot försurning och utlakning av metaller,

hydrologiska hänsynstaganden, hänsyn till hotade och sällsynta arter,

särskilda faunahänsyn vid dikesgrävning samt hänsyn till allmänheten

(jfr Naturvårdsverkets rapport 4596 Torvbruk-Miljö).

Enligt det fjärde stycket skall vid prövningen av

bearbetningskoncession tillämpas miljöbalkens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag (6 kap.)

vägning av behovet av materialet mot befarade skador på djur- och

växtliv och miljön i övrigt samt hinder mot tillstånd till täkter som kan

befaras försämra livsbetingelserna för en djur- eller växtart som är hotad,

sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande (12 kap. 2 §),

att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som medverkar till

att en miljökvalitetsnorm överträds (16 kap. 5 §),

sakägares rätt att överklaga (16 kap. 12 § 1), och

miljöorganisationers rätt att överklaga (16 kap. 13 §).

Dessutom skall i lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet tillämpas

de inledande bestämmelserna (1 kap.),

bestämmelserna om rådighet över vatten m.m. (2 kap.),

bestämmelserna om markavvattningssamfälligheter (3 kap.), och

bestämmelserna om markavvattningssakkunnig (7 kap. 21 27 §§ och

29 §).

Även föreskrifter meddelade med stöd av nämnda bestämmelser i

balken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall

tillämpas.

Paragrafens tidigare fjärde stycke utgör efter ändringarna det femte

stycket.

Ändringarna i paragrafen kommenteras ytterligare i avsnitt 14.2.

12 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att

skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors

hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt

god hushållning med mark och vatten och andra resurser.

Meddelas bearbetningskoncession --- i fortsättningen.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall koncession

kunna förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa

menlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna

intressen och enskild rätt. Paragrafen har ändrats i huvudsak i enlighet

med vad Naturvårdsverket föreslår. Ändringarna innebär att det görs

tydligare att villkoren skall kunna avse inverkan på människors hälsa och

miljön samt hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

13 § En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet

ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldigheten enligt 34 §

att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid

ingrepp i naturen av större omfattning skall säkerhet ställas, om det inte

är uppenbart att det saknas anledning till detta. Staten, kommuner,

landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får

länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av länsstyrelsen och förvaras

av denna.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall koncessionshavaren, om

inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att

villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild

rätt skall uppfyllas. Som framgår av avsnitt 14.2 har bestämmelsen

avskaffats och ersatts av en möjlighet att ställa krav på säkerhet för

fullgörande av återställningsåtgärder. Vid ingrepp i naturen av större

omfattning skall säkerhet ställas, om det inte är uppenbart att anledning

saknas till detta. Om säkerheten visar sig otillräcklig får länsstyrelsen

bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Som framgår av punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall säkerheter

ställda enligt äldre lydelse av paragrafen bestå.

14 § Länsstyrelsen får förena koncessionen med ytterligare eller ändrade

villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av

någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller

om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att

verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Enligt nu gällande lydelse av paragrafen får länsstyrelsen bestämma de

villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller

minska olägenheten, om det genom den verksamhet för vilken

koncession har meddelats uppkommer betydande olägenhet som inte

förutsågs när koncessionen meddelades. Paragrafen har arbetats om efter

förebild i 24 kap. 5 § MB. Detta innebär att villkor även får ändras, att

det för nya eller ändrade villkor är tillräckligt att det genom

verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte

förutsågs när koncessionen meddelades samt att villkor får bestämmas

även när verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds.

34 § När en --- enskild synpunkt.

I den mån --- koncessionen upphör.

Bestämmelsen i första stycket innebär inte någon inskränkning i

koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap.

miljöbalken.

I paragrafen behandlas koncessionshavarens skyldighet att vidta

återställningsåtgärder. En nytt tredje stycke har införts av innebörd att

bestämmelsen inte innebär någon inskränkning i koncessionshavarens

liknande skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. MB. Bestämmelsen

kommenteras i avsnitt 14.1.

39 § Iakttar en koncessionshavare inte villkor som har förenats med

koncessionen eller uppfyller inte koncessionshavaren skyldigheten enligt

34 § att vidta åtgärder för återställning eller vad som begärs med stöd av

35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom

att fullgöra sina skyldigheter.

Under samma förutsättning --- handräckning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse. Den har ändrats så att

koncessionshavarens skyldighet enligt 34 § att vidta

återställningsåtgärder kommer att omfattas både av bestämmelserna i

första stycket om rätt för länsstyrelsen att förelägga vite och

bestämmelserna i andra stycket om särskild handräckning av

kronofogdemyndigheten för att åstadkomma rättelse på bekostnad av

koncessionshavaren.

__________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna

om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

3. En säkerhet som har ställts enligt 13 § i äldre lydelse skall bestå.

Punkt 2 och 3 i övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 14.2.

32.11 Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

2 a § Vid utforskning av kontinentalsockeln och vid utvinning av

naturtillgångar från den skall bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken gälla

även när verksamheten bedrivs utanför territorialgränsen.

Miljöbalken gäller för den verksamhet som omfattas av kontinental-

sockellagen, dvs. bl.a. utforskning och utvinning. Utanför svenskt

territorium gäller dock miljöbalken bara när det föreskrivs särskilt i

balken eller kontinentalsockellagen. I paragrafen, som är ny, fastslås att

miljöbalkens hänsynsregler skall gälla även för sådan utforskning av

kontinentalsockeln och utvinning av naturtillgångar från denna som sker

utanför territorialgränsen. I avsnitt 15.1 förklaras varför paragrafen har

införts.

Av 3 a § framgår att hänsynsreglerna skall tillämpas även vid

tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och

utvinning.

3 § Regeringen eller --- från denna.

Tillstånd skall --- viss tid.

Regeringen äger --- utan tillstånd.

Enligt det fjärde stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas i ärenden

om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Denna

regel har en motsvarighet i den nya 3 a §.

3 a § Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att

utvinna naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.

5 § miljöbalken.

Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från

kontinentalsockeln tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att

genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att

utvinna naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på

miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag

gäller 6 kap. miljöbalken.

Paragrafen är ny. Av 2 a § framgår att de allmänna hänsynsreglerna i

2 kap. MB skall gälla vid utforskning av kontinentalsockeln och

utvinning av naturtillgångar på denna även när verksamheten bedrivs

utanför Sveriges territorialgräns. Av detta följer inte automatiskt att

reglerna skall tillämpas vid tillståndsprövning (jfr avsnitt 4.2). Det har

därför föreskrivits särskilt i förevarande paragraf att en sådan tillämpning

skall ske. Detta kommenteras ytterligare i avsnitt 15.2.

Vidare skall enligt paragrafens första stycke bestämmelsen i

miljöbalken om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas i 5 kap. 3 § och

stadgandet om att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som

medverkar till att en sådan norm överträds i 16 kap. 5 § tillämpas.

Paragrafens andra stycke motsvarar delvis 3 § fjärde stycket

kontinentalsockellagen, där det sägs att naturresurslagen skall tillämpas i

ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln.

Natur-resurslagens grundläggande och särskilda

hushållningsbestämmelser har arbetats in i 3 och 4 kap. MB och skall

tillämpas även i fortsättningen vid prövning av tillstånd till sådan

verksamhet.

Paragrafens tredje stycke motsvarar delvis 7 § förordningen

(1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Det väsentliga tillägget

har gjorts att det är en miljökonsekvensbeskrivning enligt balkens

bestämmelser som skall upprättas. Ett för svensk del aktuellt exempel på

utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln är täkt av sand. När

tillstånd söks till sandsugning skall alltså miljöbalkens bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar gälla.

3 b § Vid prövning av tillstånd till sådan täkt på kontinentalsockeln som

avses i 12 kap. 1 § första stycket miljöbalken skall behovet av materialet

som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på

miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas

till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur-

eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Paragrafen är ny. Den har dock en motsvarighet i 12 kap. 2 § första

stycket MB. Vid prövning av en ansökan om tillstånd till täkt skall enligt

paragrafen en intresseavvägning göras. Stor tyngd skall läggas vid att

bevara den biologiska mångfalden.

Tillstånd får enligt paragrafen inte lämnas om täkten kan befaras

försämra livsbetingelserna för en djur- eller växtart som är hotad, sällsynt

eller i övrigt hänsynskrävande. Terminologin är hämtad från listor som

förs av Naturvårdsverket. Dessa listor grundar sig på den artdatabank

som upprättas av Sveriges Lantbruksuniversitet.

En täkt som annars skulle ha varit otillåten enligt paragrafen skall

tillåtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana försiktighetsmått att det

inte finns risk för nu aktuella skador. I ett sådant fall bör villkor

meddelas enligt 4 § om att försiktighetsmåtten skall vidtas.

4 § Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda

allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa

och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god

hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga

säkerheten.

Villkoren kan bland annat avse åtgärder för att förebygga luft- eller

vattenföroreningar, skydda djur- och växtlivet, bevara fyndigheter eller

borrhål eller skydda sjöfarten eller fisket. De kan avse sättet att leda

företaget, utföra arbetet, utforma anläggningar på kontinentalsockeln för

arbetena eller använda produkterna. Villkoren kan också avse krav på

kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten.

Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket kontinentalsockellagen. I

denna behandlas villkor för tillstånd. Större vikt än i dag läggs vid villkor

till skydd för miljön.

4 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om

det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse

som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med

någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.

miljöbalken överträds.

Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor

att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt

försvåras.

Paragrafen är ny. Enligt denna får tillståndsmyndigheten ändra de villkor

som har meddelats. Den får också förena tillståndet med ytterligare

villkor. Förutsättningarna för detta är att det har uppkommit någon

oförutsedd olägenhet av någon betydelse eller att verksamheten med

någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

4 b § När ett tillstånd meddelas, kan det bestämmas vilken omfattning en

undersökning eller utvinning skall få ha för att den rätt som grundas på

tillståndet skall fortsätta att gälla.

Tillstånd kan även förbindas med villkor om att staten skall delta i

verksamheten eller om att avgifter skall betalas till staten för tillståndet

eller med något annat liknande villkor. Avgifterna skall vara beräknade

antingen i förhållande till mängden eller värdet av de utvunna

produkterna eller av andelar av dessa.

Paragrafen motsvarar 4 § andra och tredje stycket i lagens nuvarande

lydelse. Några språkliga ändringar har dock gjorts.

4 c § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som

avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta

bort anläggningar och för andra åtgärder för återställning. Staten,

kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får

beslut fattas om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och

förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs eller som

närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i.

Paragrafen är ny och behandlar säkerhet för kostnaderna att vidta

återställningsåtgärder. Det är i fråga om ingrepp på kontinentalsockeln i

samma mån som när det gäller ingrepp i naturen eller miljön i övrigt

motiverat att säkerhet ställs för uppfyllandet av skyldigheten att vidta

återställningsåtgärder. Detta gäller särskilt som tillståndet enligt 3 §

andra stycket skall tidsbegränsas. Det ankommer på

tillståndsmyndigheten att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I

fråga om ingrepp på kontinentalsockeln av beaktansvärd omfattning bör

säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar mot detta.

5 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet

skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för

återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild

synpunkt.

Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom

villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i

samband med att tillståndet upphör.

Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får

tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dem.

Paragrafen är ny och behandlar skyldighet att vidta

återställningsåtgärder. Den har utformats med beaktande av vad Lagrådet

anför. En kort motivering till att införa paragrafen ges i avsnitt 15.2.

10 § Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen

tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen

(1991:45) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses

anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges

sjöterritorium.

Om annat inte framgår av 10 a §, skall tillståndsprövning enligt

miljöbalken dock inte ske för utforskning och utvinning inom anläggning

och säkerhetszon utanför territorialgränsen, om verksamheten har

tillståndsprövats av regeringen enligt denna lag.

I paragrafen anges när svensk lag tillämpas inom anläggningar och

säkerhetszoner utanför territorialgränsen. I nuvarande lydelse av 10 §

undantas bl.a. miljöskyddslagen (1969:387) och vattenlagen (1983:291).

Något motsvarande undantag för miljöbalken har inte införts när dessa

lagar har arbetats in i balken. Skälen till detta finns i avsnitt 15.1.

Någon tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock normalt inte

ske när verksamheten har prövats av regeringen enligt

kontinentalsockellagen. Även detta motiveras i avsnitt 15.1.

10 a § Gäller ett tillstånd enligt denna lag en verksamhet som skall

bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns

särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att tillståndsprövning

enligt 9 kap. miljöbalken skall ske hos den myndighet som regeringen

bestämmer. Detta gäller dock endast om tillstånd enligt 9 kap.

miljöbalken behövs för en motsvarande verksamhet innanför

territorialgränsen.

Miljöbalken skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor

enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall

utöva tillsyn enligt miljöbalken över verksamheten.

I paragrafens nuvarande lydelse ges en möjlighet att som villkor för

tillstånd ange att prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall ske.

Ändringar har gjorts till följd av att miljöskyddslagen har arbetats in i

miljöbalken.

Enligt den nya lydelsen av 10 § skall miljöbalken i vissa fall tillämpas

även utanför territorialgränsen, nämligen inom anläggningar och

säkerhetszoner som har tillkommit med stöd av kontinentalsockellagen.

Tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock inte ske om

verksamheten har prövats av regeringen enligt kontinentalsockellagen.

Med stöd av förevarande paragraf kan dock regeringen föreskriva att

tillståndsprövning skall ske enligt 9 kap. MB.

Paragrafen är till skillnad från 10 § dessutom tillämplig när verksamhet

bedrivs utanför anläggningarna och säkerhetszonerna. Även i sådana fall

kan regeringen bestämma att tillståndsprövning skall ske enligt 9 kap.

MB.

11 § Den som --- böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms den som

1. bryter mot ett villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a §,

---

Den som --- till böter.

Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Som en följd av att 4 § har

ändrats har hänvisningen till denna paragraf i den första punkten i

paragrafens andra stycke ändrats. Ordet föreskrift har samtidigt bytts ut

mot villkor. Det har dessutom lagts till en hänvisning till 4 a §.

Härigenom kan även brott mot nya och ändrade villkor medföra straff.

12 § Har en innehavare av ett tillstånd underlåtit att följa villkor som har

meddelats med stöd av 4 eller 4 a § eller vad han är skyldig att göra

enligt 9 § eller att följa en anfordran eller föreskrift som en

tillsynsmyndighet har meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje

stycket, får tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina

skyldigheter.

Medför underlåtenheten --- tillståndshavarens bekostnad.

I paragrafen finns bestämmelser om rättelse. Som en följd av att 4 § har

ändrats har i det första stycket en ändring gjorts i hänvisningen till denna

paragraf. Ordet föreskrift har samtidigt ändrats till villkor. Dessutom har

lagts till att även brott mot villkor meddelade enligt 4 a § kan medföra

krav på rättelse. Slutligen har paragrafen redigerats språkligt.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna

om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

3. Bestämmelsen i 5 a § skall tillämpas även när tillståndet har

meddelats före denna lags ikraftträdande.

4. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd

enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före

ikraftträdandet av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i

enlighet med ett efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i

stället äldre lydelse av 10 a § tillämpas.

Av punkt 2 följer att både äldre processuell och materiell rätt skall

tillämpas i de ärenden som pågår när lagändringarna träder i kraft. Detta

innebär bl.a. att de nya bestämmelserna om

miljökonsekvensbeskrivningar inte skall tillämpas. Undantag görs för

bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, vilka alltså skall tillämpas

omedelbart.

Punkt 3 har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför.

Punkt 4 motsvarar den övergångsbestämmelse som infördes i samband

med att 10 a § trädde i kraft den 1 januari 1993. Den innebär att om ett

tillstånd har beviljats enligt 3 § kontinentalsockellagen före den 1 januari

1999 kan inte ett senare beviljat tillstånd, som bygger på det gamla

tillståndet, innehålla villkor som grundas på bestämmelsen i 10 a §. Har

det första tillståndet beviljats under den tid som äldre lydelse av 10 a §

har gällt skall dock den äldre lydelsen kunna tillämpas.

32.12 Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon

2 § Den som bedriver sådan verksamhet som anges i 5 § skall iaktta

bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Även andra som färdas i den

ekonomiska zonen eller som bedriver verksamhet där skall vidta sådana

åtgärder som är nödvändiga för att undvika skador på den marina

miljön.

Regeringen eller --- marina miljön.

I nuvarande lydelse av paragrafens första stycke finns en aktsamhetsregel

med innebörd att den som färdas i den ekonomiska zonen eller som

bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana

åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön.

Till det första stycket har förts en regel om att miljöbalkens allmänna

hänsynsregler skall gälla vid sådan verksamhet som räknas upp i 5 §.

Bakgrunden till detta finns i avsnitt 16.1. I 5 § räknas upp verksamhet

som kräver tillstånd, dvs. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av

de naturtillgångar som lagen avser, uppförande av konstgjorda öar samt

uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och

andra inrättningar.

Paragrafen i dess nuvarande lydelse avser även verksamhet som inte

omfattas av 5 §. Som framgår av avsnitt 16.1 är det angeläget att

nuvarande regel finns kvar, eftersom den kompletterar den nya regeln.

Av 6 § framgår att 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövningen.

3 § Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den

marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från

fartyg och i 15 kap. 31 33 §§ miljöbalken.

Paragrafen erinrar i nuvarande lydelse om att ytterligare bestämmelser

till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen

(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen

(1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten.

Dumpningslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen till denna

lag har därför ändrats.

Lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg har från och med

den 1 juli 1996 fått en ny rubrik, där ordet vattenförorening har ersatts

med förorening. Hänvisningen i lagen om Sveriges ekonomiska zon har

därför ändrats.

5 § Med avseende på --- andra inrättningar.

I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser.

Ett tillstånd får begränsas till viss tid.

Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda

allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa

och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god

hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga

säkerheten.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra stycke skall i

tillståndsbeslutet anges bl.a. de villkor som skall gälla för verksamheten.

Det preciseras däremot inte vilka villkor som får meddelas.

Frågan om villkor för tillstånd blir i stället behandlad i ett nytt tredje

stycke. Stor vikt skall läggas vid miljöintressen. Villkoren bör dock

bygga på en avvägning också med beaktande av andra allmänna intressen

än miljöintressen. Även enskilda intressen skall beaktas. Bland andra

allmänna intressen finns det anledning att särskilt nämna säkerheten, t.ex.

för sjöfarten.

5 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om

det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse

som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med

någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.

miljöbalken överträds.

Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att

verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Paragrafen är ny. Enligt den får tillståndsmyndigheten ändra de villkor

som har meddelats i tillståndet. Den får också förena tillståndet med

ytterligare villkor. Förutsättningarna för detta är att det har uppkommit

någon oförutsedd olägenhet av någon betydelse eller att verksamheten

med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

5 b § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som

avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta

bort anläggningar och andra inrättningar samt för andra åtgärder för

återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund

behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får

tillståndsmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och

förvaras av länsstyrelsen i det län som närmaste del av Sveriges

sjöterritorium ligger i.

Paragrafen är ny. Den fick i lagråderemissen beteckningen 7 a §. I

enlighet med Lagrådets förslag har paragrafen flyttats.

I paragrafen regleras säkerhet för kostnaderna för återställning. Det är i

fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen i samma mån som när det

gäller ingrepp i naturen eller miljön i övrigt motiverat att säkerhet ställs

för uppfyllandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Detta

gäller särskilt när tillståndet tidsbegränsas enligt 5 § andra stycket. Det

ankommer på tillståndsmyndigheten att avgöra om säkerhet skall ställas

eller inte. I fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen av beaktansvärd

omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar mot detta.

6 § Vid prövning av tillstånd skall bestämmelserna i 2 4 kap., 5 kap. 3 §

och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. I

fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt

planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om

hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid

prövning av tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Denna

lags grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelser har arbetats

in i 3 och 4 kap. MB och skall tillämpas även i fortsättningen i

tillståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Vidare skall

enligt paragrafen tillämpas de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. En

motivering till detta finns i avsnitt 16.2. Slutligen skall tillämpas

bestämmelserna i 5 kap. 3 § MB om hur miljökvalitetsnormer skall

beaktas och 16 kap. 5 § MB om att tillstånd inte får meddelas för nya

verksamheter som leder till att en sådan norm överträds.

En miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken skall enligt

paragrafens andra stycke fogas till tillståndsansökan.

8 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet

skyldig att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt vidta andra

åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller

enskild synpunkt.

Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom

villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i

samband med att tillståndet upphör.

Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får

tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dessa.

Paragrafen är ny. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen finns bestämmelser om skyldighet att vidta

återställningsåtgärder. En kort motivering till att införa paragrafen ges i

avsnitt 16.2.

16 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2

eller 7 §,

2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett

villkor som har meddelats med stöd av 5, 5 a eller 9 §,

3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsynsmyndigheten

förbjudit verksamheten med stöd av 14 §.

Paragrafen innehåller straffbestämmelser. I paragrafens andra punkt har

lagts till att även brott mot nya eller ändrade villkor meddelade med stöd

av 5 a § kan medföra straff.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna

om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

3. Bestämmelsen i 8 a § skall tillämpas även när tillståndet har

meddelats före denna lags ikraftträdande.

Enligt bestämmelsen i punkt 2 skall både äldre processuell och materiell

rätt tillämpas i de ärenden som pågår när lagändringarna träder i kraft.

Detta innebär bl.a. att de nya bestämmelserna om

miljökonsekvensbeskrivningar inte skall tillämpas. Undantag görs för

bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, vilka alltså skall tillämpas

omedelbart.

Punkt 3 har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför.

32.13 Skogsvårdslagen (1979:429)

4 § Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade

föreskrifter skall inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap.

11 § andra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats

med stöd av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag.

Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall skogsvårdslagen inte

tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med

stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag.

Av paragrafens nya lydelse framgår att skogsvårdslagen,

skogsvårdsförordningen (1993:1096) och Skogsstyrelsens föreskrifter

inte skall tillämpas i strid mot 7 kap. 11 § andra stycket MB. Enligt

nämnda stadgande får inom biotopskyddsområden inte bedrivas

verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Regeringen

har dock möjlighet att i vissa fall meddela föreskrifter om att dispens kan

medges för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Om en sådan dispens

meddelas för en åtgärd inom skogsbruket får naturligtvis åtgärden

utföras.

Inte heller skall skogsvårdslagen eller med stöd av den meddelade

föreskrifter tillämpas när de strider mot föreskrifter som har meddelats

med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken eller annan lag. Föreskrifter som

har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. MB skall alltså alltid iakttas.

Detta gäller i första hand föreskrifter för naturreservat (7 kap. 5 §) men

även föreskrifter för miljöskyddsområden (7 kap. 20 §) och föreskrifter

om förbud mot att skada djur- eller växtarter (8 kap. 1 2 §§) kan få

betydelse. Som en följd av att nämnda föreskrifter gäller, kan

tillsynsmyndigheter och myndigheter till vilka anmälan om samråd har

skett meddela förelägganden och förbud för att åstadkomma att reglerna

följs.

Åtgärder inom skogsbruket får inte heller strida mot lagen (1988:950)

om kulturminnen m.m. eller föreskrifter som har meddelats enligt den

lagen. I 2 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om fornminnen.

Det är enligt 2 kap. 6 § förbjudet att ändra eller skada en fast

fornlämning. Med stöd av 2 kap. 9 § får länsstyrelsen meddela

föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Även föreskrifter för

byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. kulturminneslagen kan ibland

komma att omfatta skogsmark. Detta kan vara fallet t.ex. när en kanal

eller ett industriminne i glesbygd är förklarat som byggnadsminne.

Med stöd av övergångsbestämmelserna till miljöbalken och

kulturminneslagen skall föreskrifter meddelade med stöd av bl.a.

naturvårdslagen (1964:822), lagen (1942:350) om fornminnen och lagen

(1960:690) om byggnadsminnen gälla. Även sådana föreskrifter skall

alltså iakttas i skogsbruket.

Förhållandet mellan skogsvårdslagen och miljöbalken utvecklas

ytterligare i avsnitt 17.1.

14 § Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta

skogsvårdsstyrelsen om

1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans

mark,

2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd

enligt 11 kap. miljöbalken, och

3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och

kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra punkt skall sådan dikning

i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt

naturvårdslagen (1964:822) anmälas till skogsvårdsstyrelsen.

Hänvisningen till naturvårdslagen har ändrats till miljöbalken.

Med den andra punkten avses s.k. skyddsdikning. Härmed avses

dikning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att hindra att

grundvattnet stiger över den nivå som förelåg före avverkningen.

För markavvattning krävs alltid tillstånd enligt miljöbalken.

Skyddsdikning faller dock inte under definitionen av markavvattning,

eftersom åtgärden inte vidtas i syfte att varaktigt öka markens lämplighet

för något visst ändamål. Regeringen kan dock med stöd av 11 kap. 13 §

MB föreskriva att tillstånd krävs för andra åtgärder än markavvattning

som utförs för att avvattna mark, i de fall åtgärden kan förväntas få en

bestående negativ effekt på djur- och växtlivet. Om sådan tillståndsplikt

införs bortfaller anmälningsplikten.

17 § Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får

inte ges, om avverkningen medverkar till att en miljökvalitetsnorm

överträds. Avverkningen får dock tillåtas, om det vidtas sådana åtgärder

att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att

möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig

utsträckning.

Regeringen eller den myndighet --- en vägnätsplan.

I nuvarande lydelse av paragrafen ges ett bemyndigande att föreskriva att

tillstånd inte får ges inom ett visst eller vissa områden för avverkning av

svårföryngrad skog. Ett nytt första stycke har tillförts paragrafen. Enligt

detta får tillstånd normalt inte ges till avverkning i svårföryngrad skog

eller skyddsskog, om avverkningen medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds. Tillägget kommenteras i avsnitt 17.2. Det

nuvarande första stycket utgör härefter det andra stycket.

19 § I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt

18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 kap. 6 § och

31 kap. 2 §, 4 § första stycket, 6 §, 7 § första stycket första meningen, 8 §

första meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 § första stycket första meningen och

andra stycket, 31 § tredje stycket samt 32 och 33 §§ miljöbalken. Vad

som i dessa bestämmelser sägs om miljödomstol skall i stället gälla

fastighetsdomstol.

Paragrafen ger rätt till ersättning när avverkning av fjällnära skog hindras

eller försvåras genom beslut enligt 18 § skogsvårdslagen. Ett antal

hänvisningar till naturvårdslagen (1964:822) har ändrats till motsvarande

bestämmelser i miljöbalken.

Hänvisning sker dessutom till den nya regeln i 31 kap. 6 § MB, som

innebär att ersättningen skall minskas med ett belopp som motsvarar vad

fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Enligt gällande rätt

betalas ersättning för hela den skada som fastighetsägaren lider när den

s.k. kvalifikationsgränsen är överskriden, dvs. när pågående

markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. När

däremot en inskränkning inte är så ingripande att den pågående

markanvändningen avsevärt försvåras utgår inte någon ersättning. Enligt

31 kap. 6 § MB skall avdrag göras för ett belopp som motsvarar

ersättning för skada upp till kvalifikationsgränsen. Skälen för detta

redovisas i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 546

ff).

Av paragrafen framgår att det även i fortsättningen är

fastighetsdomstolen som prövar om ersättning skall utgå enligt

skogsvårdslagen.

32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall göras en analys av

vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya

skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en

sådan analys skall göras av den som avser att använda en ny metod eller

ett nytt skogsodlingsmaterial.

I paragrafen ges bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Denna

term har ersatts med uttrycket analys. Motiven för detta framgår av

avsnitt 5 och 17.2.

_______

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall

handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i

17 § första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart.

3. I fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har meddelats

före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19 §.

Punkt 2 och 3 i övergångsbestämmelserna har utformats enligt Lagrådets förslag.

Dessa

punkter kommenteras i avsnitt 17.2.

32.14 Jordabalken

1 kap. Fastighet och dess gränser

6 § Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att

stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan

fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa

omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av

betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap.

7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

tillkommer strandägare.

I paragrafen finns en bestämmelse om rätt att nyttja område mellan en

fastighet och vatten, när en tidigare strandfastighet har förlorat kontakten

med vattnet. En hänvisning till 2 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) har

ändrats till 2 kap. 7 § lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

3 kap. Rättsförhållanden mellan grannar

3 § Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande

arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses

nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser

om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns

i 32 kap. miljöbalken.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som

åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock

ersättas enligt bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken. Om det begärs,

skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos

länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar.

Är byggnad --- av tomträttshavaren.

I paragrafen ställs krav på skyddsåtgärder för att förebygga skada på

angränsande mark vid grävning eller liknande arbete. I paragrafen har ett

par hänvisningar till miljöskadelagen ändrats till 32 kap. miljöbalken.

7 kap. Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt

till elektrisk kraft

3 § Av fastighetsägaren --- nyttja fastigheten.

Vad fastighetsägaren enligt en skriftlig överenskommelse med staten

eller en kommun angående naturvården inom ett visst område

(naturvårdsavtal) förbundit sig att tillåta eller tåla skall vid

tillämpningen av denna balk och andra författningar i sin helhet anses

som en nyttjanderätt.

Paragrafens andra stycke är nytt. Bestämmelsen har utformats enligt

Lagrådets förslag. I bestämmelsen ges s.k. naturvårdsavtal sakrättsligt

skydd.

I bestämmelsen talas om att regler om nyttjanderätt i såväl jordabalken

som annan lagstiftning skall tillämpas vid naturvårdsavtal. I avsnitt 18.2

sker en genomgång av de viktigare reglerna om nyttjanderätt. I flera fall

kommenteras hur dessa regler skall tillämpas när ett naturvårdsavtal

föreligger.

De parter som kan sluta ett sakrättsligt skyddat naturvårdsavtal är,

förutom markägaren, stat och kommun.

Det är viktigt att naturvårdsavtalet klart anger det område som avtalet

avser. Den geografiska avgränsningen får betydelse bl.a. vid en eventuell

fastighetsreglering. Om en fastighet besväras av en nyttjanderätt får

nämligen enligt 7 kap. 29 § JB rättigheten därefter utövas på område,

som genom regleringen överförs till fastigheten. Detta skall dock inte

gälla, om rättighetens utövning är begränsad till en viss del av

fastigheten.

Det är vidare viktigt att ersättningsfrågorna regleras noga i avtalet. En

sådan avtalsreglering får särskild betydelse om ett naturvårdsavtal senare

skulle upphöra till följd av fastighetsreglering. De lagbestämmelser som

finns om hur de ekonomiska förhållandena skall regleras mellan olika

sakägare vid en sådan förrättning torde nämligen inte alltid tillförsäkra

staten eller kommunen ersättning för alla nedlagda kostnader (jfr främst

5 kap. 12 § fastighetsbildningslagen och 7 kap. 30 § andra stycket

jordabalken).

9 kap. Jordbruksarrende

33 § Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt

miljöbalken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet eller för byggande av enskild väg enligt

anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om

arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning

skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

Paragrafen innehåller en regel om rätt att säga upp avtal om

jordbruksarrende. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) har ändrats

till miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Vad som stadgas om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket skall

inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags

ikraftträdande.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 18.2.

32.15 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

5 b § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §

och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att

uppföra, inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra

ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en

miljökonsekvensbeskrivning.

När det gäller förfarandet för att upprätta

miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och

planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.

Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden om

tillstånd enligt kärntekniklagen skall upprättas en

miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en

planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och

hälsan. Paragrafen kompletteras nu i första stycket med en bestämmelse

om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler och regler om

miljökvalitetsnormer skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt

kärntekniklagen. Genom att verksamhet och anläggningar som omfattas

av kärntekniklagen ofta är att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt

9 kap. MB, och ibland också vattenverksamhet enligt 11 kap. MB, blir

det dessutom enligt 1 kap. 2 § MB aktuellt att tillämpa balkens allmänna

och särskilda hushållningsbestämmelser i 3 och 4 kap.

I andra stycket har införts ett krav på att miljökonsekvensbeskrivning

skall finnas i ärenden om tillstånd att uppföra, inneha eller driva

kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får i andra ärenden om tillstånd enligt kärntekniklagen

föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.

Förutom vad gäller sådana ärenden där ett obligatoriskt krav på

miljökonsekvensbeskrivning nu blir gällande, motsvarar bemyndigandet i

styckets andra mening nuvarande 5 b § kärntekniklagen.

Paragrafens tredje stycke innehåller en generell hänvisning till 6 kap.

MB som innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning.

Frågor som gäller miljökonsekvensbeskrivningens syfte och innehåll

samt formerna för utarbetandet av en sådan beskrivning berörs i avsnitt

19.2. Dessutom ger reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande

dessa frågor. De närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser

redovisas i prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre

bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.

Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock

tillämpas omedelbart.

Övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 19.2.

32.16 Strålskyddslagen (1988:220)

22 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag eller vid meddelande av

villkor med stöd av 27 § skall 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken

tillämpas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas

en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken som möjliggör

en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller

åtgärds inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med

mark och vatten samt andra resurser.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse har regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer bemyndigats att ställa krav på att en

miljökonsekvensbeskrivning skall inges i ett ärende enligt

strålskyddslagen om det bedöms erforderligt. Som en följd av införandet

av miljöbalken har paragrafen kompletterats och arbetats om.

Den som bedriver verksamhet med strålning skall iaktta

bestämmelserna i miljöbalken. Miljöbalken och strålskyddslagen gäller

enligt huvudregeln parallellt. Det betyder t.ex. att miljöbalkens regler om

val av bästa möjliga teknik, val av plats för verksamheten samt

skyldighet att iaktta bl.a. resurshushållningsprincipen också skall gälla

för den som bedriver verksamhet med strålning.

För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt

instrument i miljöarbetet måste hänsyn till normerna också tas vid

tillämpningen av strålskyddslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap.

5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet

som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid

tillämpningen av strålskyddslagen. I detta avseende har därför denna

paragraf i strålskyddslagen kompletteras med en regel i första stycket

som anger att vid prövning av ärenden enligt strålskyddslagen skall

bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §

MB tillämpas. Det bör observeras att detta också gäller de fall då

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (SSI)

meddelar strålskyddsvillkor med stöd av 27 § strålskyddslagen i samband

med en prövning enligt kärntekniklagen.

I andra stycket, där miljökonsekvensbeskrivningar behandlas, har

införts en hänvisning till 6 kap. miljöbalken. Frågor som gäller

miljökonsekvensbeskrivningens syfte och innehåll samt formerna för

utarbetandet av en sådan beskrivning berörs i avsnitt 20.2. Dessutom ger

reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De

närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop.

1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff.

27 § Om ett --- regeringens prövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att det i ärende om villkor som enligt första stycket underställs

regeringens prövning skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning

enligt 6 kap. miljöbalken.

I paragrafen finns regler om strålskyddslagens samordning med

kärntekniklagen och upprättande av miljökonsekvensbeskrivning när

strålskyddsvillkor skall meddelas i anslutning till prövning enligt

sistnämnda lag.

Som en följd av miljöbalkens införande har i paragrafens andra stycke

införts en hänvisning till 6 kap. MB. Frågor om

miljökonsekvensbeskrivningar behandlas i avsnitt 20.2. Dessutom ger

reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De

närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop.

1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff.

30 § Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder

som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst

avseende utöva tillsynen.

Det som sägs i första stycket gäller inte verksamhet som utövas av

Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket eller

Försvarets radioanstalt. I fråga om sådan verksamhet får regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer efter åtagande av

generalläkaren överlåta åt denne att i ett visst avseende utöva tillsynen.

Om överlåtelse av tillsynen sker enligt denna paragraf, skall vad som

sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd som avses

i första stycket eller generalläkaren.

Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse har ett bemyndigande att

överlåta tillsynsansvaret endast avsett överlåtelse till kommuner. Genom

tillägg och redaktionell omarbetning av paragrafen blir det i framtiden

också möjligt att överlåta tillsynsansvaret till generalläkaren. Ändringen

kommenteras närmare i avsnitt 20.2.

42 § Beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Beslut i frågor som avses i 27 § eller 30 § andra

stycket överklagas dock hos regeringen.

Prövningstillstånd krävs --- till kammarrätten.

Föreskrifter om --- av regeringen.

Beslut som meddelats --- annat bestäms.

I paragrafen finns regler om överklagande av beslut enligt

strålskyddslagen. Genom att det i 30 § har tillskapats en möjlighet att

överlåta tillsyn enligt strålskyddslagen till generalläkaren har första

stycket i förevarande paragraf kompletterats. I linje med vad som gäller

på miljöbalkens område enligt 18 kap. 1 § MB skall generalläkarens

tillsynsbeslut enligt strålskyddslagen överklagas hos regeringen.

________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre

bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.

Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock

tillämpas omedelbart.

Övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 20.2.

32.17 Fiskelagen (1993:787)

3 § Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter

om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd

av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Om samernas --- särskilda bestämmelser.

I paragrafens första stycke stadgades tidigare att fiskelagen inte skall

tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs

fiskeområde eller föreskrifter som meddelats med stöd av

naturvårdslagen (1964:822). Som framgår av av avsnitt 21 har

hänvisningen till föreskrifter meddelade med stöd av naturvårdslagen

ändrats till en hänvisning till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8

kap. miljöbalken. En övergångsbestämmelse har knutits till ändringen.

20 § Regeringen eller --- avsevärt försvåras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en analys av

vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön.

Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som

avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter.

I paragrafens andra stycke har begreppet miljökonsekvensbeskrivning

ersatts med begreppet analys. Motiven för detta framgår av avsnitt 5 och

21.

37 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,

2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant

tillstånd behövs, eller

3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid

med vad som gäller om fiskådra

döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer

av 41 §.

I ringa --- till ansvar.

I paragrafens första stycke har den fjärde punkten, i vilken straffbelades

brott mot fiskeförbud som har meddelats för visst område i anledning av

företag enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag

upphävts. De närmare motiven för detta framgår av avsnitt 21.

__________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen

(1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 3 § anses som

föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad

Lagrådet förordar.

32.18 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus

1 § Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för

brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset sker för annat ändamål

än markinnehavarens husbehov och

1. sker med stöd av tillstånd som har lämnats enligt 11 kap.

miljöbalken eller vattenlagen (1983:291), eller

2. kräver tillstånd enligt 12 kap. miljöbalken.

I paragrafen anges i vilka situationer naturgrusskatt skall betalas. Vissa

ändringar har gjorts till följd av att tillståndsplikten för grustäkter numera

regleras i 11 och 12 kap. MB. Förutsättningarna för skatteplikt är

desamma som tidigare.

I 11 kap. MB finns bestämmelser om tillståndsplikt för

vattenverksamhet. Med vattenverksamhet avses i miljöbalken bl.a.

grävning i vattenområden. I 12 kap. MB finns bestämmelser om bl.a.

täkter. För täkt för annat ändamål än markinnehavarens husbehov krävs

enligt huvudregeln alltid tillstånd. Undantag gäller dock för åtgärder som

kräver tillstånd enligt 11 kap. MB, åtgärder som kräver tillstånd enligt

lagen (1966:314) om kontinentalsockeln samt täkt av torv som

bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen (1985:620) om vissa

torvfyndigheter.

En förutsättning för att skatt skall betalas är att utvinningen sker för

annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Avgörande vid denna

bedömning är om materialet används inom fastigheten för dess eget

behov och inte avyttras (RÅ 1993 ref. 4).

En tredje punkt i paragrafen har strukits. Enligt denna skulle

naturgrusskatt betalas även vid täkt på annans mark enligt 38 § väglagen

(1971:948). Väglagens täktbestämmelse har emellertid tagits bort, se

avsnitt 7.2. Om det vid lagändringarnas ikraftträdande pågår någon sådan

täkt kommer skattskyldigheten för utvinningen omedelbart att upphöra.

4 § Skattskyldig är den som exploaterar en naturgrustäkt.

Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är

exploatör av täkten meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket

miljöbalken, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören

skattskyldig för tiden till dess sådan uppgift har lämnats.

I paragrafen anges vem som är skattskyldig. Av det första stycket

framgår att den som exploaterar täkten är skattskyldig. Bestämmelsen har

utformats enligt Lagrådets förslag.

I paragrafens andra stycke har en hänvisning till 18 a § andra stycket

naturvårdslagen (1964:822) ändrats till att avse motsvarande

bestämmelse i miljöbalken. Av punkt 2 i övergångsbestämmelserna

framgår att föreskrifter meddelade med stöd av naturvårdslagen skall

anses meddelade med stöd av balken. Bestämmelsen i dess nya lydelse

skall därför gälla även när föreskrifter om uppgiftsskyldighet har lämnats

med stöd av naturvårdslagen.

_____________

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 a § andra stycket

naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen

av 4 § andra stycket anses som föreskrifter som har meddelats med stöd

av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.

Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad

Lagrådet förordar.

32.19 Miljöbalken

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

7 § I fråga om renhållning inom vissa vägområden och angränsande

områden gäller 26 § väglagen (1971:948).

I fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart och luftfartygs

miljövärdighet gäller 1 kap. 2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen

(1957:297).

I fråga om framdragande och begagnande av rörledning gäller i vissa

fall 23 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

Paragrafen är ny. I den erinras om bestämmelser i andra lagar som

begränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

I det första stycket hänvisas till 26 § väglagen (1971:948). Enligt

nämnda paragraf skall vägområden för allmänna vägar hållas i ett sådant

skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och

så att skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma skall gälla i

fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller

rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till

marken. Inom områden med detaljplan skall det sagda dock gälla endast

områden för motorväg eller motortrafikled. Enligt paragrafen får

ytterligare krav i fråga om renhållning inom nämnda områden inte ställas

med stöd av miljöbalken.

I det andra stycket hänvisas till 1 kap. 2 a § luftfartslagen (1957:297).

Enligt bestämmelsen får luftfartyg inte inom svenskt territorium

framföras med överljudsfart. Om det finns synnerliga skäl får dock

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge

undantag från förbudet. I samband med detta får anges på vilka villkor

luftfarten får äga rum. Ytterligare krav i fråga om framförande av

luftfartyg i överljudsfart får enligt paragrafen inte ställas med stöd av

miljöbalken.

Vidare hänvisas i det andra stycket till 3 kap. 1 § luftfartslagen. Enligt

bestämmelsen skall luftfartyg vara miljövärdiga när de används vid

luftfart. Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt,

utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada

genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning.

Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får enligt

paragrafen inte ställas med stöd av miljöbalken.

I det tredje stycket hänvisas till 23 § lagen (1978:160) om vissa

rörledningar. Enligt bestämmelsen får förbud inte meddelas med stöd av

miljöbalken mot en rörlednings framdragande eller begagnande, om

regeringen har tillåtit rörledningen i en koncession enligt

rörledningslagen.

32.20 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och

miljörevision

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om försöksverksamhet som avses

i förordningens artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ gäller även sådan

verksamhet.

Paragrafen innebär att regeringen kan meddela föreskrifter om sådan

försöksverksamhet som avses i artikel 14 i EG:s förordning om

miljöstyrning och miljörevision. Till följd av ändringarna kommer 2 3

§§ i lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision att gälla även

sådan verksamhet. Motiven till att införa denna paragraf finns i avsnitt

30.28.

Sammanfattning

Den 4 juli 1996 överlämnade vi till regeringen vårt huvudbetänkande

(SOU 1996:103) Miljöbalken en skärpt och samordnad

miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Förslaget har

remissbehandlats och därefter bearbetats i Regeringskansliet. Regeringen

beslutade den 3 april 1997 om lagrådsremiss rörande en miljöbalk. Vi har

under slutskedet av vårt arbete med följdlagstiftning anpassat förslagen

till lagrådsremissen.

Enligt lagrådsremissen skall bestämmelserna i 15 lagar arbetas

samman i en miljöbalk. Därutöver finns ett stort antal lagar med

miljöanknytning. Alla dessa lagar kunde inte arbetas in i miljöbalken om

denna skulle få ett rimligt omfång. Många av de utanförliggande lagarna

har huvudsakligen andra syften än miljöhänsyn och måste på olika sätt

anpassas till balken. I detta betänkande föreslår vi sådana följdändringar

och utvecklar i samband därmed bl.a. förhållandet mellan miljöbalken

och andra lagar.

Av betänkandet framgår bl.a. att miljöbalken gäller även för

verksamheter som omfattas av lagar som inte har arbetats in i balken. Det

finns därför sällan något behov av genomgripande ändringar för att

åstadkomma att miljöhänsyn tas i behövlig omfattning. Lagarna måste

dock ändras på en del punkter för att bli tillräckligt anpassade till balken.

Bland våra förslag kan nämnas att tillstånd och liknande godkännanden

inte skall få ges för ny verksamhet som medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds. Vid överträdelse av en norm skall vidare

ett redan meddelat tillstånd kunna omprövas och villkor ändras.

Dessutom skall miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar

normalt tillämpas när sådana beskrivningar upprättas enligt andra lagar.

Lagrådsremissens lagförslag

33 Lagtext

33.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken;

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 3 kap. 1 och 3 §§, 7 kap. 3 § och

9 kap. 33 § jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. Fastighet och dess gränser

6 §2

Har fastighet blivit skild från

angränsande vattenområde genom

att stranden förskjutits, har

fastighetens ägare rätt att nyttja

området mellan fastigheten och

vattnet under förutsättning att

området är av ringa omfattning

och att dess ägare icke lider skada

eller olägenhet av betydelse.

Fastighetens ägare har därvid

samma rätt som enligt 2 kap. 6 §

vattenlagen (1983:291)

tillkommer strandägare.

Har fastighet blivit skild från

angränsande vattenområde genom

att stranden förskjutits, har

fastighetens ägare rätt att nyttja

området mellan fastigheten och

vattnet under förutsättning att

området är av ringa omfattning

och att dess ägare icke lider skada

eller olägenhet av betydelse.

Fastighetens ägare har därvid

samma rätt som enligt 2 kap. 7 §

lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om

vattenverksamhet tillkommer

strandägare.

3 kap. Rättsförhållanden mellan grannar

1 §

Var och en skall vid nyttjande

av sin eller annans fasta egendom

taga skälig hänsyn till

omgivningen.

Var och en skall vid nyttjande

av sin eller annans fasta egendom

ta skälig hänsyn till omgivningen.

Särskilda bestämmelser om vad

som skall iakttas vid nyttjandet

finns i miljöbalken.

3 §3

Den som ämnar utföra eller låta

utföra grävning eller liknande

arbete på sin mark skall vidta varje

skyddsåtgärd som kan anses

nödvändig för att förebygga skada

på angränsande mark.

Bestämmelser om ersättning för

skador till följd av grävning eller

liknande arbete finns i

miljöskadelagen (1986:225).

Medför skyddsåtgärd uppen-

barligen högre kostnad än den

skada som åtgärden avser att

förebygga, får åtgärden underlåtas.

Skadan skall dock ersättas enligt

bestämmelserna i miljöskadelagen.

Om det begärs, skall säkerhet

enligt vad som sägs i 2 kap.

utsökningsbalken ställas hos

länsstyrelsen för ersättningen

innan arbetet börjar.

Den som ämnar utföra eller låta

utföra grävning eller liknande

arbete på sin mark skall vidta varje

skyddsåtgärd som kan anses

nödvändig för att förebygga skada

på angränsande mark.

Bestämmelser om ersättning för

skador till följd av grävning eller

liknande arbete finns i 32 kap.

miljöbalken.

Medför skyddsåtgärd uppen-

barligen högre kostnad än den

skada som åtgärden avser att

förebygga, får åtgärden underlåtas.

Skadan skall dock ersättas enligt

bestämmelserna i 32 kap.

miljöbalken. Om det begärs, skall

säkerhet enligt vad som sägs i 2

kap. utsökningsbalken ställas hos

länsstyrelsen för ersättningen

innan arbetet börjar.

Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till

följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan

beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga

skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt

källardjup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare.

Om anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av

tomträttshavaren.

7 kap. Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt

till elektrisk kraft

3 §

Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på

fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller

dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse

som nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i

övrigt nyttja fastigheten.

Vad som i denna balk och andra

författningar sägs om nyttjanderätt

skall tillämpas även när ett avtal

har slutits mellan å ena sidan en

fastighetsägare och å andra sidan

staten eller en kommun och avtalet

innebär att fastighetsägarens rätt

att nyttja ett visst område inskränks

i avsikt att bevara eller utveckla

naturvärden (naturvårdsavtal).

9 kap. Jordbruksarrende

33 §4

Har jordägaren utgivit ersättning

för markavvattning enligt

vattenlagen (1983:291) eller för

byggande av enskild väg enligt

anlägg-ningslagen (1973:1149),

får jordägaren uppsäga avtalet, om

arrendatorn icke medger skälig

höjning av arrendeavgiften.

Uppsägning skall ske inom ett år

från det företaget fullbordades.

Har jordägaren utgivit ersättning

för markavvattning enligt

miljöbalken eller lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet eller för

byggande av enskild väg enligt

anläggningslagen (1973:1149), får

jordägaren uppsäga avtalet, om

arrendatorn icke medger skälig

höjning av arrendeavgiften.

Uppsägning skall ske inom ett år

från det företaget fullbordades.

_____________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

33.3 Förslag till lag om ändring i miljöbalken;

Härigenom föreskrivs att det i miljöbalken skall införas en ny paragraf,

1 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

7 §

I fråga om renhållning inom

vissa vägområden och

angränsande områden gäller 26 §

väglagen (1971:948).

I fråga om framförande av

luftfartyg i överljudsfart och

luftfartygs miljövärdighet gäller 1

kap. 2 a § och 3 kap. 1 §

luftfartslagen (1957:297).

I fråga om framdragande och

begagnande av rörledning gäller

23 § lagen (1978:160) om vissa

rörledningar.

33.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om

flottning i allmän flottled;

Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i

allmän flottled skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §1

Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller

annan anordning i en allmän flottled skall han själv stå för den skada

som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller

anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta

skyddsbestämmelser enligt andra stycket, skall han själv stå för den

skada som flottningen orsakar under tiden.

Menar någon som utfört eller

avser att utföra vattenföretag där

en allmän flottled finns, att

särskilda anläggningar eller

åtgärder till skydd mot skada eller

intrång till följd av flottningen bör

bekostas av de flottande, får han

väcka talan mot

flottningsföreningen hos

vattendomstolen rörande

bestämmel-ser om erforderliga

skyddsanordningar. I fråga om en

sådan talan gäller bestämmelserna

i vattenlagen (1983:291) om

stämningsmål.

Menar någon som utövat eller

avser att utöva vattenverksamhet

där en allmän flottled finns, att

särskilda anläggningar eller

åtgärder till skydd mot skada eller

intrång till följd av flottningen bör

bekostas av de flottande, får han

väcka talan mot

flottningsföreningen hos

miljödomstolen rörande

bestämmelser om erforderliga

skyddsanordningar. I fråga om en

sådan talan gäller fortfarande

bestämmelserna i vattenlagen

(1983:291) om stämningsmål.

13 §2

Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan

gen- om uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren

påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig

avgift un- der hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en

gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense

om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan

anses skäligt.

Bestämmelserna om betalning

av ersättning samt länsstyrelsens

befattning med nedsatta

ersättningsmedel i 16 kap.

vattenlagen (1983:291) skall

tillämpas också i fråga om

ersättning för flottningsskada som

på förhand har bestämts att utgå på

en gång. I beslutet om ersättning

skall skiljemännen ange om

nedsättning av ersättningsbeloppet

skall ske.

Bestämmelserna om betalning

av ersättning samt länsstyrelsens

befattning med nedsatta

ersättningsmedel i 16 kap.

vattenlagen (1983:291) skall

fortfarande tillämpas i fråga om

ersättning för flottningsskada som

på förhand har bestämts att utgå på

en gång. I beslutet om ersättning

skall skiljemännen ange om

nedsättning av ersättningsbeloppet

skall ske.

Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det

har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av

fastigheter som berörs av beslutet.

Har genom beslut enligt denna

lag eller enligt 9 kap. 3 § andra

stycket vattenlagen (1983:291)

eller motsvarande äldre

bestämmelser ersättning för skada

eller intrång fastställts att utgå

med årliga belopp, utgör den

omständigheten att beslutet härom

har vunnit laga kraft inte hinder

för vattendomstolen att i samband

med beslut om nya eller ändrade

anordningar eller föreskrifter för

flottleden, eller senare efter talan i

den ordning som enligt

vattenlagen gäller för

stämningsmål, meddela sådana

ändrade bestämmelser om

ersättningen och sättet för

betalning som föranleds av de

ändrade förhållandena.

Har genom beslut enligt denna

lag eller enligt 9 kap. 3 § andra

stycket vattenlagen (1983:291)

eller motsvarande äldre

bestämmelser ersättning för skada

eller intrång fastställts att utgå

med årliga belopp, utgör den

omständigheten att beslutet härom

har vunnit laga kraft inte hinder

för miljödomstolen att i samband

med beslut om nya eller ändrade

anordningar eller föreskrifter för

flottleden, eller senare efter talan i

den ordning som enligt

vattenlagen gäller för

stämningsmål, meddela sådana

ändrade bestämmelser om

ersättningen och sättet för

betalning som föranleds av de

ändrade förhållandena.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

33.5 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370);

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §1

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla

omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och

bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde

(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnads-

kostnader och därtill hänförliga

utgifter, såsom vad skattskyldig

utgett som gåva eller som

periodiskt understöd eller därmed

jämförlig periodisk utbetalning till

person i sitt hushåll;

kostnader i samband med

plockning av vilt växande bär och

svampar eller kottar till den del

kostnaderna inte överstiger de

intäkter som är skattefria enligt 19

§;

värdet av arbete, som i den

skattskyldiges förvärvsverksamhet

ut- förts av den skattskyldige själv

eller andre maken eller av den

skattskyldiges barn som ej fyllt 16

år;

ränta på den skattskyldiges eget

kapital som har nedlagts i hans

förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

ränta enligt 8 kap. 1 § stu-

diestödslagen (1973:349), 52, 52 a

och 55 §§ lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap.

12 § lagen (1984:151) om

punktskatter och

prisregleringsavgifter, 31 §

tullagen (1994:1550), 60 §

fordonsskattelagen (1988:327),

36 § lagen (1996:1030) om under-

hållsstöd och 19 kap. 2 och 4 9 §§

skattebetalningslagen (1997:483)

samt dröjsmålsavgift beräknad

enligt lagen (1997:484) om

dröjsmålsavgift;

avgift enligt lagen (1972:435)

om överlastavgift;

avgift enligt 10 kap. plan- och

bygglagen (1987:10);

avgift enligt 10 kap. 7 §

utlänningslagen (1989:529);

avgift enligt 8 kap. 5 §

arbetsmiljölagen (1977:1160);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen

(1982:673);

avgift enligt 21 § insiderlagen

(1990:1342);

avgift enligt 22 § tredje stycket

lagen (1993:737) om

bostadsbidrag;

skadestånd, som grundas på

lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet

eller annan lag som gäller

förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare, när skadeståndet

avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap.

brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 §

tredje stycket rättegångsbalken;

skatteavdrag för vilket

arbetsgivare är betalningsskyldig

enligt skattebetalningslagen

(1997:483);

avgift enligt lagen (1976:206)

om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen

(1984:318) om kontrollavgift vid

olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt

ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligt

lagen (1980:424) om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85)

med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor;

lagringsavgift enligt lagen

(1984:1049) om beredskapslagring

av olja och kol eller lagen

(1985:635) om

försörjningsberedskap på

naturgasområdet;

avgift enligt 18 § lagen (1902:71

s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska

anläggningar;

avgift enligt 10 kap. 5 § lagen

(1994:1776) om skatt på energi;

ingående skatt enligt mer-

värdesskattelagen (1994:200) för

vilken det finns rätt till avdrag

enligt 8 kap. eller rätt till

återbetalning enligt 10 kap.

nämnda lag;

avgift enligt 11 kap. 16 § och

13 kap. 6 a § aktiebolagslagen

(1975:1385).

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnads-

kostnader och därtill hänförliga

utgifter, såsom vad skattskyldig

utgett som gåva eller som

periodiskt understöd eller därmed

jämförlig periodisk utbetalning till

person i sitt hushåll;

kostnader i samband med

plockning av vilt växande bär och

svampar eller kottar till den del

kostnaderna inte överstiger de

intäkter som är skattefria enligt 19

§;

värdet av arbete, som i den

skattskyldiges förvärvsverksamhet

ut- förts av den skattskyldige själv

eller andre maken eller av den

skattskyldiges barn som ej fyllt 16

år;

ränta på den skattskyldiges eget

kapital som har nedlagts i hans

förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

ränta enligt 8 kap. 1 § stu-

diestödslagen (1973:349), 52, 52 a

och 55 §§ lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap.

12 § lagen (1984:151) om

punktskatter och

prisregleringsavgifter, 31 §

tullagen (1994:1550), 60 §

fordonsskattelagen (1988:327),

36 § lagen (1996:1030) om under-

hållsstöd och 19 kap. 2 och 4 9 §§

skattebetalningslagen (1997:483)

samt dröjsmålsavgift beräknad

enligt lagen (1997:484) om

dröjsmålsavgift;

avgift enligt lagen (1972:435)

om överlastavgift;

avgift enligt 10 kap. plan- och

bygglagen (1987:10);

avgift enligt 10 kap. 7 §

utlänningslagen (1989:529);

avgift enligt 8 kap. 5 §

arbetsmiljölagen (1977:1160);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen

(1982:673);

avgift enligt 21 § insiderlagen

(1990:1342);

avgift enligt 22 § tredje stycket

lagen (1993:737) om

bostadsbidrag;

skadestånd, som grundas på

lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet

eller annan lag som gäller

förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare, när skadeståndet

avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap.

brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 §

tredje stycket rättegångsbalken;

skatteavdrag för vilket

arbetsgivare är betalningsskyldig

enligt skattebetalningslagen

(1997:483);

avgift enligt lagen (1976:206)

om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen

(1984:318) om kontrollavgift vid

olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt

ransoneringslagen (1978:268);

miljösanktionsavgift enligt

30 kap. miljöbalken;

vattenföroreningsavgift enligt

lagen (1980:424) om åtgärder mot

förorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85)

med bemyndigande att meddela

föreskrifter om in- eller utförsel av

varor;

lagringsavgift enligt lagen

(1984:1049) om beredskapslagring

av olja och kol eller lagen

(1985:635) om

försörjningsberedskap på

naturgasområdet;

avgift enligt 18 § lagen (1902:71

s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska

anläggningar;

avgift enligt 10 kap. 5 § lagen

(1994:1776) om skatt på energi;

ingående skatt enligt mer-

värdesskattelagen (1994:200) för

vilken det finns rätt till avdrag

enligt 8 kap. eller rätt till

återbetalning enligt 10 kap.

nämnda lag;

avgift enligt 11 kap. 16 § och

13 kap. 6 a § aktiebolagslagen

(1975:1385).

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

33.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med

vissa föreskrifter angående tillämpningen här i

riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av

den 11 maj 1929;

Härigenom föreskrivs att lagen (1929:405) med vissa föreskrifter

angående tillämpningen här i riket av svensk-norska

vattenrättskonventionen av den 11 maj 19291 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Ansökan i mål, som jämlikt

konventionen anhängiggöres vid

vattendomstol, skall ingivas i ett

exemplar utöver det antal, som för

varje särskilt fall eljest finnes

föreskrivet.

Skall enligt art. 14 av

konventionen ansökan vara åtföljd

av förklaring, som avses där, och

är sådan förklaring ej bilagd

ansökningen, skall den avvisas.

Görs ansökan om förordnande av

förrättningsman till förrättning

enligt 12 kap. vattenlagen

(1983:291), får i fall, som nu

nämnts, förordnande ej meddelas

med mindre sådan förklaring

föreligger. Vad som nu sagts skall

dock icke äga tillämpning i fråga

om ansökan av norska staten.

Ansökan i mål eller ärende, som

jämlikt konventionen anhängig-

göres vid miljödomstol eller

länsstyrelse, skall ingivas i ett

exem-plar utöver det antal, som

för varje särskilt fall eljest finnes

föreskrivet.

Skall enligt art. 14 av

konventionen ansökan vara åtföljd

av förklaring, som avses där, och

är sådan förklaring ej bilagd

ansökningen, skall den avvisas.

Vad som nu sagts skall dock icke

äga tillämpning i fråga om

ansökan av norska staten.

2 §

Vad i vattenlagen (1983:291)

stadgas om ansökans innehåll skall

äga tillämpning jämväl i fråga om

företagets verkningar i Norge;

dock erfordras ej uppgift å där

belägna fastigheter, som beröras

av företaget, eller å ägare eller

nyttjanderättshavare till sådan

fastighet eller å de

ersättningsbelopp, som böra utgå

till ägare eller annan för skada å

egendom i Norge.

I kungörelse, som utfärdas om

ansökningen, skall i vad angår

företagets verkningar i Norge

allenast intagas uppgift å det

vattenområde, som där kan komma

att röna inverkan av företaget.

Vad i miljöbalken och lagen

(0000) med särskilda

bestämmelser om

vattenverksamhet stadgas om

ansökans innehåll skall äga

tillämpning jämväl i fråga om

verksamhetens verkningar i

Norge; dock erfordras ej uppgift å

där belägna fastigheter, som

beröras av verksamheten, eller å

ägare eller nyttjanderättshavare till

sådan fastighet eller å de

ersättningsbelopp, som böra utgå

till ägare eller annan för skada å

egendom i Norge.

I kungörelse, som utfärdas om

ansökningen, skall i vad angår

verksamhetens verkningar i Norge

allenast intagas uppgift å det

vattenområde, som där kan komma

att röna inverkan av verksamheten.

3 §

Vattendomstolen skall, så snart

kungörelse utfärdats om

ansökningen, översända ett

exemplar av

ansökningshandlingarna jämte

kungörelsen till

utrikesdepartementet för att

tillställas vederbörande norska

myndighet. Sedan den

förberedande skriftväxlingen

avslutats, får fortsatt behandling

av målet icke äga rum, innan det

från utrikesdepartementet kommit

un- derrättelse som avses i 4 eller

5 §.

Skall frågan behandlas vid

förrättning enligt 12 kap.

vattenlagen (1983:291), skall

förrättningsmannen, så snart

sammanträde med sakägarna

utsatts, till utrikesdepartementet

översända avskrift av

ansökningshandlingarna jämte

uppgift om tid och plats för

sammanträdet. Innan

underrättelse, som nyss nämnts,

kommit förrättningsmannen till

handa får det ej meddelas slutligt

utlåtande angående företaget.

Finner vattendomstolen eller

förrättningsmannen med hänsyn

till omfattningen och

beskaffenheten av den utredning,

som ytterligare behövs, att frågan

bör behandlas av kommission, får

framställning om detta sändas till

utrikesdepartementet, varefter

regeringen meddelar beslut i

anledning av framställningen.

Miljödomstolen eller läns-

styrelsen skall, så snart kungörelse

utfärdats om ansökningen,

översända ett exemplar av

ansökningshandlingarna jämte

kungörelsen till

Utrikesdepartementet för att

tillställas vederbörande norska

myndighet. Sedan den

förberedande skriftväxlingen

avslutats, får fortsatt behandling

av målet eller ärendet icke äga

rum, innan det från

Utrikesdepartementet kommit

underrättelse som avses i 4 eller

5 §.

Finner miljödomstolen eller

länsstyrelsen med hänsyn till

omfattningen och beskaffenheten

av den utredning, som ytterligare

behövs, att frågan bör behandlas

av kommission, får framställning

om detta sändas till

Utrikesdepartementet, varefter

regeringen meddelar beslut i

anledning av framställningen.

4 §

Har till utrikesdepartementet

inkommit meddelande, att

samtycke å norsk sida ej erfordras

eller att samtycke givits utan att

därför uppställts villkor, skall

underrättelse därom meddelas

vattendomstolen eller

förrättningsmannen.

Har samtycke vägrats, skall

besked därom meddelas vatten-

domstolen eller förrättnings-

mannen; och varde ansökningen

av vattendomstolen eller

förrättningsmannen avslagen.

Har till Utrikesdepartementet

inkommit meddelande, att

samtycke å norsk sida ej erfordras

eller att samtycke givits utan att

därför uppställts villkor, skall

underrättelse därom meddelas

miljödomstolen eller länsstyrelsen.

Har samtycke vägrats, skall

besked därom meddelas miljö-

domstolen eller länsstyrelsen; och

varde ansökningen av

miljödomstolen eller länsstyrelsen

avslagen.

5 §

Om det för samtycke, som givits

på norsk sida, uppställts särskilda

villkor, ankommer det på

regeringen att besluta huruvida

regeringen vill förbehålla sig

prövningen av fråga, som avses i

andra punkten av art. 20 i

konventionen. Sedan den prövning

som kan föranledas av detta ägt

rum, skall underrättelse om

regeringens beslut samt de från

norsk sida meddelade villkoren

tillställas vattendomstolen eller

förrättningsmannen för den vidare

prövning, som med iakttagande av

nämnda beslut och villkor

erfordras för målets avgörande.

Får regeringen enligt första

stycket förbehålla sig prövningen

av en viss fråga och är företaget av

sådan beskaffenhet att på grund av

en bestämmelse i vattenlagen

(1983:291) en fråga angående

företaget kunnat prövas av

regeringen, skall den prövning,

som sålunda i särskilda

hänseenden kan ankomma på

regeringen, företas i ett

sammanhang.

Om det för samtycke, som givits

på norsk sida, uppställts särskilda

villkor, ankommer det på

regeringen att besluta huruvida

regeringen vill förbehålla sig

prövningen av fråga, som avses i

andra punkten av art. 20 i

konventionen. Sedan den prövning

som kan föranledas av detta ägt

rum, skall underrättelse om

regeringens beslut samt de från

norsk sida meddelade villkoren

tillställas miljödomstolen eller

länsstyrelsen för den vidare

prövning, som med iakttagande av

nämnda beslut och villkor

erfordras för målets eller ärendets

avgörande.

Får regeringen enligt första

stycket förbehålla sig prövningen

av en viss fråga och är

verksamheten av sådan

beskaffenhet att på grund av en

bestämmelse i miljöbalken en

fråga angående verksamheten

kunnat prövas av regeringen, skall

den prövning, som sålunda i

särskilda hänseenden kan

ankomma på regeringen, företas i

ett sammanhang.

6 §

Stadgandet i art. 7 av

konventionen om meddelande av

tillstånd för bestämd tid skall icke

äga tillämpning i vad angår

strömfall eller fast egendom eller

intresse här i riket, för vars

räkning företaget skall verkställas.

Stadgandet i art. 7 av

konventionen om meddelande av

tillstånd för bestämd tid skall icke

äga tillämpning i vad angår

strömfall eller fast egendom eller

intresse här i riket, för vars

räkning verksamheten skall

verkställas.

Meddelas tillstånd för bestämd

tid, skall i fråga om strömfall eller

fast egendom eller intresse, som

berörs därav, bestämmelserna i

15 kap. 3 § vattenlagen

(1983:291) om omprövning icke

gälla. Tiden för tillståndet får icke

sättas längre än till 60 år från det

kalenderår, under vilket företaget

enligt därom meddelad

bestämmelse skall ha fullbordats.

Meddelas tillstånd för bestämd

tid, skall i fråga om strömfall eller

fast egendom eller intresse, som

berörs därav, bestämmelserna i

24 kap. 5 § miljöbalken om

omprövning icke gälla. Tiden för

tillståndet får icke sättas längre än

till 60 år från det kalenderår, under

vilket verksamheten enligt därom

meddelad bestämmelse skall ha

fullbordats.

7 §

Om kungörelse eller annat

meddelande, som enligt

vattenlagen (1983:291) skall

införas i ortstidning, rör sakägare i

Norge, skall ett exemplar av

kungörelsen eller meddelandet

översändas till

utrikesdepartementet för att

jämlikt art. 15 i konventionen

tillställas vederbörande norska

myndighet.

Vattenlagens bestämmelser om

underrättelse samt om delgivning

av kungörelse eller annat med-

delande skall gälla även vad angår

sakägare i Norge.

Om kungörelse eller annat

meddelande, som enligt

miljöbalken skall införas i

ortstidning, rör sakägare i Norge,

skall ett exem-plar av kungörelsen

eller med-delandet översändas till

Utrikesdepartementet för att

jämlikt art. 15 i konventionen

tillställas vederbörande norska

myndighet.

Miljöbalkens och lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhets bestämmelser

om underrättelse samt om

delgivning av kungörelse eller

annat meddelande skall gälla även

vad angår sakägare i Norge.

8 §

Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av

regeringen.

Den, som vill erhålla sådan

förklaring, har att till

vattendomstolen ingiva ansökan

därom. I ansökningen skola så

fullständigt som möjligt uppgivas

företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med

angivande av det vattenområde,

som av företaget kan komma att

beröras. Vattendomstolen

översänder med eget yttrande

ansökningen till

utrikesdepartementet.

Den, som vill erhålla sådan

förklaring, har att till

miljödomstolen eller länsstyrelsen

ingiva ansökan därom. I

ansökningen skola så fullständigt

som möjligt uppgivas

verksamhetens beskaffenhet,

omfattning och verkningar med

an-givande av det vattenområde,

som av verksamheten kan komma

att beröras. Miljödomstolen eller

länsstyrelsen översänder med eget

yttrande ansökningen till

Utrikesdepartementet.

9 §2

Då ansökan angående ett

företag, vilken ingivits till

myndighet i Norge, inkommit till

Utrikesdepartementet, skall den

jämte tillhörande bilagor sändas

till vattendomstolen. Vad som nu

sagts skall även gälla i fråga om

upplysningar som avses i tredje

punkten av art. 15 i konventionen.

Sedan de i första stycket

avsedda handlingarna inkommit

till vattendomstolen skall

domstolen genast utfärda

kungörelse om ansökan.

Kungörelsen skall innehålla dels

uppgift om företagets beskaffenhet

och omfattning samt de

verkningar, som därav kan väntas

uppkomma inom svenskt område,

dels underrättelse om vad

sakägare, som vill hos norsk

myndighet framställa erinran i

anledning av företaget, har att

iaktta samt om att erinringar i

anledning av ansökan skall inom

en viss, i kungörelsen utsatt tid

insändas till vattendomstolen.

Kungörelsen skall innehålla

tillkännagivande att ett exemplar

av ansökningshandlingarna finns

tillgängligt på vattendomstolens

kansli eller på annan lämplig plats

som vattendomstolen bestämmer.

Genom vattendomstolens försorg

skall kungörelsen så snart det kan

ske införas i ortstidning. Ett

exemplar av kungörelsen skall

dessutom sändas till

Utrikesdepartementet,

Kammarkollegiet, Fiskeriverket,

länsstyrelsen och andra statliga

myndigheter vilkas verksamhet

kan beröras av ansökan samt till

berörda kommuner.

Då ansökan angående en

verksamhet, vilken ingivits till

myndighet i Norge, inkommit till

Utrikesdepartementet, skall den

jämte tillhörande bilagor sändas

till miljödomstolen eller

länsstyrelsen. Vad som nu sagts

skall även gälla i fråga om

upplysningar som avses i tredje

punkten av art. 15 i konventionen.

Sedan de i första stycket

avsedda handlingarna inkommit

till miljödomstolen eller

länsstyrelsen skall denna genast

utfärda kungörelse om ansökan.

Kungörelsen skall innehålla dels

uppgift om verksamhetens

beskaffenhet och omfattning samt

de verkningar, som därav kan

väntas uppkomma inom svenskt

område, dels underrättelse om vad

sakägare, som vill hos norsk

myndighet framställa erinran i

anledning av verksamheten, har att

iaktta samt om att erinringar i

anledning av ansökan skall inom

en viss, i kungörelsen utsatt tid

insändas till miljödomstolen eller

länsstyrelsen. Kungörelsen skall

innehålla tillkännagivande att ett

exemplar av

ansökningshandlingarna finns

tillgängligt på miljödomstolens

eller länsstyrelsens kansli eller på

annan lämplig plats som

miljödomstolen eller länsstyrelsen

bestämmer. Genom

miljödomstolens eller

länsstyrelsens försorg skall

kungörelsen så snart det kan ske

införas i ortstidning. Ett exemplar

av kungörelsen skall dessutom

sändas till Utrikesdepartementet,

Kammarkollegiet, Fiskeriverket,

länsstyrelsen och andra statliga

myndigheter vilkas verksamhet

kan beröras av ansökan samt till

berörda kommuner.

Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer

underrättelse om frågans fortsatta behandling där, skall också ett sådant

meddelande kungöras på sätt som nu har angetts.

Är företaget av beskaffenhet, att

någon menlig inverkan därav här i

riket uppenbarligen icke är att

motse, erfordras ej kungörelse,

som ovan nämnts.

Är verksamheten av

beskaffenhet, att någon menlig

inverkan därav här i riket

uppenbarligen icke är att motse,

erfordras ej kungörelse, som ovan

nämnts.

10 §

Kan företaget antagas bliva till

men för allmänna intressen såsom

samfärdsel eller flottning eller

fiske av någon betydenhet eller för

vattenreglerings- eller

torrläggningsföretag, som redan

verkställts eller med sannolikhet

kan motses, åligger

vattendomstolen att inhämta

yttrande från myndighet, som i

sådant hänseende har att bevaka

det allmännas rätt, ävensom från

styrelse eller syssloman för

företag, som av frågan beröres.

Yttrande skall avgivas inom den

tid för erinringars framställande,

som bestämts i kungörelsen.

Kan verksamheten antagas bliva

till men för allmänna intressen

såsom samfärdsel eller flottning

eller fiske av någon betydenhet

eller för vattenreglering eller

torrläggning, som redan

verkställts eller med sannolikhet

kan motses, åligger

miljödomstolen eller länsstyrelsen

att inhämta yttrande från

myndighet, som i sådant

hänseende har att bevaka det

allmännas rätt, ävensom från

styrelse eller syssloman för

verksamhet, som av frågan

beröres. Yttrande skall avgivas

inom den tid för erinringars

framställande, som bestämts i

kungörelsen.

11 §

Sedan den enligt 9 § utsatta

tiden för erinringars insändande

utgått, skall vattendomstolen till

regeringen avge yttrande huruvida

enligt art. 12 av konventionen

samtycke till företaget på svensk

sida kan anses erforderligt samt

huruvida till följd av omfattningen

och beskaffenheten av den

utredning, som ytterligare behövs,

frågan angående företaget bör

behandlas av kommission. Om det

med hänsyn till utredningens

fullständighet kan ske, bör

vattendomstolen också meddela

huruvida enligt domstolen

samtycke bör lämnas och för

sådant fall avge förslag till de

villkor, som därför bör uppställas.

Yttrandet skall åtföljas av samtliga

till ärendet hörande handlingar.

Avskrift av regeringens beslut i

ärendet skall tillställas

vattendomstolen.

Sedan den enligt 9 § utsatta

tiden för erinringars insändande

utgått, skall miljödomstolen eller

länsstyrelsen till regeringen avge

yttrande huruvida enligt art. 12 av

konventionen samtycke till

verksamheten på svensk sida kan

anses erforderligt samt huruvida

till följd av omfattningen och

beskaffenheten av den utredning,

som ytterligare behövs, frågan

angående verksamheten bör

behandlas av kommission. Om det

med hänsyn till utredningens

fullständighet kan ske, bör

miljödomstolen eller länsstyrelsen

också meddela huruvida enligt

denna samtycke bör lämnas och

för sådant fall avge förslag till de

villkor, som därför bör uppställas.

Yttrandet skall åtföljas av samtliga

till ärendet hörande handlingar.

Avskrift av regeringens beslut i

ärendet skall tillställas

miljödomstolen eller länsstyrelsen.

12 §

Yttrande som avses i 8 eller 11 §

avges av vattendomstolens

ordförande. Om frågans

beskaffenhet påkallar det, skall

han samråda med den tekniske

ledamoten och nämndemännen.

Erfordras särskild undersökning,

får ordföranden uppdra åt den

tekniske ledamoten att med eller

utan biträde av nämndeman

verkställa sådan.

När miljödomstolen skall yttra

sig enligt 8 eller 11 § avges

yttrandet av domstolens

ordförande. Om frågans

beskaffenhet påkallar det, skall

han samråda med miljörådet och

de sakkunniga ledamöterna.

Erfordras särskild undersökning,

får ordföranden uppdra åt

miljörådet att med eller utan

biträde av sakkunnig ledamot

verkställa sådan.

Kostnaden för undersökningen och utgifter i anledning av kungörelser

och dylikt betalas av statsmedel.

13 §

I fråga om företag, som skall

verkställas för svenska statens

räkning, äger regeringen förordna,

att frågan om samtycke till

företaget skall behandlas i annan

ordning än här ovan i 9 12 §§ är

föreskriven. Stadgandet i 9 § skall

dock jämväl för sådant fall gälla i

vad därmed avses att bereda

sakägare kännedom om

ansökningen och dess behandling

samt om vad de hava att iakttaga,

därest de vilja hos norsk

myndighet framställa erinran i

anledning av företaget.

I fråga om verksamhet, som

skall verkställas för svenska

statens räkning, äger regeringen

förordna, att frågan om samtycke

till verksamheten skall behandlas i

annan ordning än här ovan i 9 12

§§ är föreskriven. Stadgandet i 9 §

skall dock jämväl för sådant fall

gälla i vad därmed avses att bereda

sakägare kännedom om

ansökningen och dess behandling

samt om vad de hava att iakttaga,

därest de vilja hos norsk

myndighet framställa erinran i

anledning av verksamheten.

14 §

Förklaring som avses i art. 22 av

konventionen, meddelas av

vattendomstol. Ansökan om sådan

förklaring inges till

vattendomstolen i tre exemplar.

Görs ansökan efter utgången av

den i art. 22 stadgade tiden, skall

den avvisas av vatten-domstolen.

I samband med förklaring, som

nämnts i första stycket, skall också

prövning äga rum av fråga som

avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6

och är av beskaffenhet att besked

däri skolat enligt vattenlagen

(1983:291) tas upp i medgivande

till företaget.

Har ansökningshandlingarna ej

ingivits i föreskrivet antal

exemplar eller finner

vattendomstolen flera exemplar

vara erforderliga eller innehåller

icke handlingarna behövliga

upplysningar för behandlingen av

en fråga, som avses i denna

paragraf, får vattendomstolen

förelägga sökanden att inom viss

tid fullständiga vad som sålunda

brister vid äventyr, om det

försummas, att ansökningen kan

förklaras förfallen.

Förklaring som avses i art. 22 av

konventionen, meddelas av

miljödomstol eller länsstyrelse.

Ansökan om sådan förklaring

inges till miljödomstolen eller

länsstyrelsen i tre exemplar. Görs

ansökan efter utgången av den i

art. 22 stadgade tiden, skall den

avvisas av miljödomstolen eller

länsstyrelsen.

I samband med förklaring, som

nämnts i första stycket, skall också

prövning äga rum av fråga som

avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6

och är av beskaffenhet att besked

däri skolat enligt miljöbalken tas

upp i medgivande till

verksamheten.

Har ansökningshandlingarna ej

ingivits i föreskrivit antal exem-

plar eller finner miljödomstolen

eller länsstyrelsen flera exemplar

vara erforderliga eller innehåller

icke handlingarna behövliga

upplysningar för behandlingen av

en fråga, som avses i denna

paragraf, får miljödomstolen eller

länsstyrelsen förelägga sökanden

att inom viss tid fullständiga vad

som sålunda brister vid äventyr,

om det försummas, att

ansökningen kan förklaras

förfallen.

15 §

Angående behandlingen av

fråga, som avses i 14 §, skall i

tillämpliga delar gälla vad som är

föreskrivet beträffande

ansökningsmål i vattenlagen

(1983:291).

Angående behandlingen av

fråga, som avses i 14 §, skall i

tillämpliga delar gälla vad som är

föreskrivit beträffande

ansökningsmål i miljöbalken.

16 §

Då förklaring som avses i 14 §

har meddelats och vunnit laga

kraft, skall inskrivning ske i

vattenboken av de förhållanden

som är av vikt för kännedom om

de rättigheter och skyldigheter här

i riket, vilka för framtiden är

förenade med företaget.

Då förklaring som avses i 14 §

har meddelats och vunnit laga

kraft, skall inskrivning ske i

vattenboken av de förhållanden

som är av vikt för kännedom om

de rättigheter och skyldigheter här

i riket, vilka för framtiden är

förenade med verksamheten.

17 §

Ansökan eller ärende, som avses

i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den

vattendomstol, inom vilkens

område den inverkan på

vattenförhållan-dena, som det är

fråga om, uppkommer.

Ansökan eller ärende, som avses

i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den

miljödomstol eller länsstyrelse,

inom vilkens område den inverkan

på vattenförhållandena, som det är

fråga om, uppkommer.

18 §

Vad som i vattenlagen

(1983:291) stadgas om skyldighet

att ta del i kostnaden för ett

företag eller att utge bidrag till

detta skall även tillämpas på

företag, som enligt konventionen

verkställs till förmån för strömfall

eller fast egendom eller intresse

här i riket. Hänsyn skall dock tas

endast till nytta, som här

uppkommer genom företaget.

Skall till följd av

överenskommelse, som avses i art.

10 av konventionen, skyldighet att

ta del i ett företag åvila även fast

egendom eller intresse i Norge,

skall vid tillämpningen av denna

paragraf såsom kostnad för

företaget anses endast den del

därav, som enligt nämnda

överenskommelse faller på

egendom eller intresse här i riket.

Vad som stadgas om skyldighet

att ta del i kostnaden för en

verksamhet eller att utge bidrag till

denna skall även tillämpas på

verksamhet, som enligt

konventionen verkställs till förmån

för strömfall eller fast egendom

eller intresse här i riket. Hänsyn

skall dock tas endast till nytta, som

här uppkommer genom

verksamheten.

Skall till följd av

överenskommelse, som avses i art.

10 av konventionen, skyldighet att

ta del i en verksamhet åvila även

fast egendom eller intresse i

Norge, skall vid tillämpningen av

denna paragraf såsom kostnad för

verksamheten anses endast den

del därav, som enligt nämnda

överenskommelse faller på

egendom eller intresse här i riket.

19 §

Fråga om godkännande av

överenskommelse, som avses i art.

10 av konventionen, prövas

beträffande företag, varom

ansökan göres här i riket, i

samband med tillstånd till

företaget samt eljest i den ordning,

som i 14 och 15 §§ är för där

avsett fall föreskriven.

Fråga om godkännande av

överenskommelse, som avses i art.

10 av konventionen, prövas

beträffande verksamhet, varom

ansökan göres här i riket, i

samband med tillstånd till

verksamheten samt eljest i den

ordning, som i 14 och 15 §§ är för

där avsett fall föreskriven.

20 §

Är med vattenföretag enligt

vattenlagen (1983:291) förenad

skyldighet för tillståndshavaren att

erlägga bygdeavgift, skall vad som

sålunda stadgats lända till

efterrättelse även i fråga om

företag, vartill tillstånd meddelas

enligt konventionen. Sådan

skyldighet får dock icke åläggas

till förmån för intressen utom

riket. Vid bestämmande av antalet

avgiftsenheter och inplacering i

avgiftsklass skall hänsyn endast

tas till verkningarna här i riket.

Är med vattenverksamhet

förenad skyldighet för

tillståndshavaren att erlägga

bygdeavgift enligt lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet, skall vad som

sålunda stadgats lända till

efterrättelse även i fråga om

verksamhet, vartill tillstånd

meddelas enligt konventionen.

Sådan skyldighet får dock icke

åläggas till förmån för intressen

utom riket. Vid bestämmande av

antalet avgiftsenheter och

inplacering i avgiftsklass skall

hänsyn endast tas till verkningarna

här i riket.

Avgift som avses i första stycket får, om det är skäligt med hänsyn till

avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av konventionen eller andra

omständigheter, sättas lägre än vad som eljest är stadgat eller också helt

efterges.

21 §

Vad i 12 § är stadgat om

yttrande, som där sägs, skall äga

tillämpning jämväl i fråga om

meddelande av upplysning, varom

enligt art. 16 av konventionen

framställning inkommer till

vattendomstolen.

Vad i 12 § är stadgat om

yttrande, som där sägs, skall äga

tillämpning jämväl i fråga om

meddelande av upplysning, varom

enligt art. 16 av konventionen

framställning inkommer till

miljödomstolen eller länsstyrelsen.

Vill myndighet här i riket

inhämta upplysning, som avses i

nämnda artikel, skall

framställningen därom insändas till

utrikesdepartementet för att

tillställas vederbörande norska

myndighet.

Vill myndighet här i riket

inhämta upplysning, som avses i

nämnda artikel, skall

framställningen därom insändas till

Utrikesdepartementet för att

tillställas vederbörande norska

myndighet.

22 §

Fråga om ställande av säkerhet,

som avses i art. 11 av

konventionen, prövas beträffande

företag, för vilket ansökan görs

här i riket, i samband med tillstånd

till företaget samt eljest vid

meddelande av samtycke till

företaget eller i den ordning, som i

14 och 15 §§ är föreskriven för där

avsett fall. Angående sådan

säkerhet tillämpas vad som är

föreskrivet i 22 kap. 3 §

vattenlagen (1983:291).

Fråga om ställande av säkerhet,

som avses i art. 11 av

konventionen, prövas beträffande

verksamhet, för vilket ansökan

görs här i riket, i samband med

tillstånd till verksamheten samt

eljest vid meddelande av samtycke

till verksamheten eller i den

ordning, som i 14 och 15 §§ är

föreskriven för där avsett fall.

Angående sådan säkerhet tillämpas

vad som är föreskrivet i 9 kap.

3 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om

vattenverksamhet.

23 §

Föreläggande, varom stadgas i

art. 29 av konventionen, meddelas

av länsstyrelsen i det län, där

företaget verkställes eller den

flottled, varom fråga är, framgår

eller, om företaget verkställes i

Norge, inverkan å

vattenförhållandena till följd av

företaget uppkommer.

Föreläggande, varom stadgas i

art. 29 av konventionen, meddelas

av länsstyrelsen i det län, där

verksamheten verkställes eller den

flottled, varom fråga är, framgår

eller, om verksamheten verkställes

i Norge, inverkan å

vattenförhållandena till följd av

verksamheten uppkommer.

Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom

jämte uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av

ortens tidningar samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande,

som tidigare kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras.

Uppgifter, som nu nämnts, skola tillika upptagas i särskild, hos

länsstyrelsen tillgänglig förteckning.

Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den

ordning, som angående lösen för expedition är föreskriven.

_______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en

förrättningsman skall slutföras av denne. Målet skall handläggas och

bedömas enligt äldre bestämmelser.

3. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en

vattendomstol skall därefter handläggas av den miljödomstol som är

behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

33.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om

statlig inkomstskatt;

Härigenom föreskrivs att 25 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 § 2 mom.1

Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i

samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i

lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen

(1970:988), om överföringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt

eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap.

samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på

grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap.

nämnda lag inte överstigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av

vinsten skattepliktig. Om ersättningen i pengar överstiger 5 000 kronor,

skall som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela

realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5 000

kronor, utgör av det totala vederlaget för överföringen eller

uppdelningen, minskat med 5 000 kronor, dock att den skattepliktiga

inkomsten inte skall tas upp till högre belopp än som motsvarar den del

av ersättningen i pengar som överstiger 5 000 kronor.

Avyttring av fastighet anses

vidare föreligga när ägare av

fastighet fått engångsersättning på

grund av allframtidsupplåtelse.

Härmed avses ersättning på grund

av sådan inskränkning i

förfoganderätt till fastigheten som

skett enligt naturvårdslagen

(1964:822) eller på grund av

motsvarande inskränkningar enligt

andra författningar eller på grund

av upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastigheten för

obegränsad tid.

Engångsersättningen är i dessa fall

att betrakta som köpeskilling,

varvid så stor del av fastigheten

anses avyttrad som

ersättningsbeloppet utgör av

fastighetens hela värde vid tiden

för beslutet om fastighetens hela

värde vid tiden för beslutet om

inskränkningen i förfoganderätten

eller för upplåtelsen av

nyttjanderätten eller

servitutsrätten.

Avyttring av fastighet anses

vidare föreligga när ägare av

fastighet fått engångsersättning på

grund av allframtidsupplåtelse.

Härmed avses ersättning på grund

av sådan inskränkning i

förfoganderätt till fastigheten som

skett enligt miljöbalken eller på

grund av motsvarande

inskränkningar enligt andra

författningar eller på grund av

upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastigheten för

obegränsad tid.

Engångsersättningen är i dessa fall

att betrakta som köpeskilling,

varvid så stor del av fastigheten

anses avyttrad som

ersättningsbeloppet utgör av

fastighetens hela värde vid tiden

för beslutet om fastighetens hela

värde vid tiden för beslutet om

inskränkningen i förfoganderätten

eller för upplåtelsen av

nyttjanderätten eller

servitutsrätten.

Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fått ersätt-

ning på grund av upplåtelse av avverkningsrätt skall ersättningen, om den

skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av

allfram-tidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fått

ersättning för avyttrade skogsprodukter, får 60 procent av ersättningen

behandlas som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad

som sägs i detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen

för avverknings-rätten eller skogsprodukterna inträtt under samma

beskattningsår som er-sättningen på grund av allframtidsupplåtelsen.

Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar

som den skattskyldige under ett beskattningsår har fått på grund av

allframtidsupplåtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om

han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller

högre belopp. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda

ersättningsbeloppet för upplåtelserna.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar

som har skett den 1 januari 1999 och senare.

33.8 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen

(1957:297);

Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)1

dels att 1 kap. 2 a §, 3 kap. 1 § och 6 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 5 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. Inledande bestämmelser

2 a §

Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med överljudsfart.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed

får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum.

Ytterligare krav i fråga om

framförande av luftfartyg i

överljudsfart får inte ställas med

stöd av miljöbalken.

3 kap. Luftvärdighet och miljövärdighet

1 §

Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid

luftfart.

Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat

och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana flygegenskaper att

säkerhetens krav är uppfyllda.

Ett luftfartyg anses miljövärdigt,

om det är konstruerat, byggt,

utrustat och hållet i stånd på ett

sådant sätt att det inte orsakar

skada genom buller eller

luftförorening eller genom annan

liknande störning.

Ett luftfartyg anses miljövärdigt,

om det är konstruerat, byggt,

utrustat och hållet i stånd på ett

sådant sätt att det inte orsakar

skada genom buller eller

luftförorening eller genom annan

liknande störning. Ytterligare krav

i fråga om luftfartygs

miljövärdighet får inte ställas med

stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken.

6 kap. Flygplatser och markorganisationen i övrigt

5 §2

Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det

allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till mark-

förhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och

till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och

ekono-miska förutsättningar att driva flygplatsen.

Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas

under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en

flyg-plats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall

pröv-ningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på

andra flygplatser i regionen.

Vid tillståndsprövning skall

lagen (1987:12) om hushållning

med naturresurser m.m. tillämpas.

Tillstånd får inte meddelas i

strid mot en detaljplan eller

områdesbestämmelser. Om syftet

med planen eller bestämmelserna

inte motverkas, får dock mindre

avvikelser göras.

Vid tillståndsprövningen skall 3

och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.

5 § miljöbalken tillämpas.

Tillstånd får inte meddelas i

strid mot en detaljplan eller

områdesbestämmelser. Om syftet

med planen eller bestämmelserna

inte motverkas, får dock mindre

avvikelser göras.

5 a §

En miljökonsekvensbeskrivning

skall ingå i en ansökan om

tillstånd.

Innan

miljökonsekvensbeskrivningen

upprättas skall den som avser att

inge ansökan ha samråd enligt 6

kap. 4 § första stycket miljöbalken

med Luftfartsverket, berörda

länsstyrelser och enskilda.

Vad gäller förfarandet i övrigt,

kraven på

miljökonsekvensbeskrivningar

samt planer och

planeringsunderlag skall 6 kap. 3

§, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och

10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

Innan ansökan om tillstånd

prövas skall

miljökonsekvensbeskrivningen

godkännas av länsstyrelsen.

Beslutet får inte överklagas.

Innehållet i miljökonsekvensbe-

skrivningen och resultatet av

samråd och yttranden skall

beaktas vid tillståndsprövningen.

När det förutom enligt detta

kapitel krävs tillstånd till

flygplatsen enligt miljöbalken

gäller inte andra-femte

styckena. Då skall i stället 6 kap. 3

§, 7 § och 9 12 §§ miljöbalken

tillämpas.

8 §

Regeringen får föreskriva att det

krävs tillstånd för att inrätta och

driva även andra anläggningar för

luftfarten än allmänna flygplatser.

Frågor om tillstånd och om

villkoren för detta prövas av

regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det

krävs tillstånd för att inrätta och

driva även andra anläggningar för

luftfarten än allmänna flygplatser.

Frågor om tillstånd och om

villkoren för detta prövas av

regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer. Därvid

gäller bestämmelserna i 5 och 5 a

§§.

______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre

bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.

Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas

omedelbart.

33.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om

vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid

krig m.m.;

Härigenom föreskrivs att 1 7, 9 12 och 15 19 §§ lagen (1962:627) om

vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. ska ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Är Sverige i krig, skall

bestämmelserna i denna lag om

meddelande av tillstånd till vissa

företag i vatten tillämpas.

Är Sverige i krigsfara eller

råder det sådana utomordentliga

förhållanden som är föranledda av

att det är krig utanför Sveriges

gränser eller av att Sverige har

varit i krig eller krigsfara, får

regeringen föreskriva att

bestämmelserna i denna lag om

meddelande av tillstånd till vissa

företag i vatten skall tillämpas.

Är Sverige i krig, skall

bestämmelserna i denna lag om

meddelande av tillstånd till viss

vattenverksamhet tillämpas.

Är Sverige i krigsfara eller

råder det sådana utomordentliga

förhållanden som är föranledda av

att det är krig utanför Sveriges

gränser eller av att Sverige har

varit i krig eller krigsfara, får

regeringen föreskriva att

bestämmelserna i denna lag om

meddelande av tillstånd till viss

vattenverksamhet skall tillämpas.

Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens prövning

inom en månad från det den utfärdades. Sker inte underställning eller

godkänner riksdagen inte föreskriften inom två månader från det

underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.

2 §2

För bättre utnyttjande av

vattenkraft får, efter ansökan hos

vattendomstolen enligt 13 kap.

vattenlagen (1983:291), tillstånd

enligt denna lag lämnas till

tillfällig vattenreglering eller

annat vattenföretag, som avses i 1

kap. 3 § första stycket 1

vattenlagen, eller också ändrade

bestämmelser meddelas om

innehållande eller tappning av

vatten, om åtgärden prövas ur

allmän synpunkt medföra fördelar,

som överväger kostnaderna samt

skadorna och olägenheterna av

den.

För bättre utnyttjande av

vattenkraft får, efter ansökan hos

miljödomstolen enligt miljöbalken,

tillstånd enligt denna lag lämnas

till tillfällig vattenreglering eller

annan vattenverksamhet, som

avses i 11 kap. 2 § 1 miljöbalken,

eller också ändrade bestämmelser

meddelas om innehållande eller

tappning av vatten, om åtgärden

prövas ur allmän synpunkt

medföra fördelar, som överväger

kostnaderna samt skadorna och

olägenheterna av den.

3 §3

Bestämmelserna i vattenlagen

(1983:291) skall tillämpas på

företag enligt denna lag, om inte

annat föranleds av bestämmelserna

i det följande.

Bestämmelserna i miljöbalken

och lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om

vattenverksamhet skall tillämpas

på vattenverksamhet enligt denna

lag, om inte annat föranleds av

bestämmelserna i det följande.

4 §

Tillstånd till företag enligt

denna lag skall meddelas för viss

tid, högst tre år.

Tillstånd till vattenverksamhet

enligt denna lag skall meddelas för

viss tid, högst tre år.

Sedan tiden för tillståndet eller,

om nytt tillstånd meddelats, tiden

därför gått till ända, skall

sökanden vidtaga de åtgärder, som

erfordras för att återställa

förhållandena i lämpligt skick.

Vattendomstolen har att i samband

med tillståndet meddela

erforderliga bestämmelser härom.

Sedan tiden för tillståndet

eller, om nytt tillstånd

meddelats, tiden därför gått till

ända, skall sökanden vidtaga

de åtgärder, som erfordras för

att återställa förhållandena i

lämpligt skick. Miljödomstolen har

att i samband med tillståndet

meddela erforderliga

bestämmelser härom.

5 §4

Bestämmelsen i 3 kap. 4 §

vattenlagen (1983:291) skall inte

äga tillämpning i fråga om företag

enligt denna lag.

Bestämmelsen i 11 kap. 6 §

första stycket miljöbalken skall

inte äga tillämpning i fråga om

vattenverksamhet enligt denna lag.

6 §5

Bestämmelserna i 7 kap.

vattenlagen (1983:291) om

vattenreglering med

tvångsdelaktighet gäller inte

regleringar, som avses i denna lag.

Är det uppenbart, att en reglering

är till nytta för annan som

tillgodogör vattenkraft, är denne

dock skyldig att i den mån så kan

anses skäligt bidra till kostnaden

för regleringen. I fråga om talan

om sådant bidrag tillämpas

vattenlagens bestämmelser om

stämningsmål.

Bestämmelserna i 5 kap. lagen

(0000) med särskilda

bestämmelser om

vattenverksamhet om