Prop. 1998/99:100D1

Bilaga 1

Svensk ekonomi

Bilaga 1

Svensk ekonomi

Innehållsförteckning

Förord 9

1 Inledning 9

1.1 Sammanfattning 9

1.2 Utvecklingen inom olika områden 12

2 Internationell utveckling 19

2.1 Utvecklingen i Europa 19

2.2 Oväntat stark utveckling i Förenta staterna 22

2.3 Utvecklingen i Asien och Latinamerika 22

2.4 Utvecklingen i Ryssland och i övriga Östersjöområdet 24

2.5 Den svenska världsmarknadstillväxten 24

3 Kapitalmarknaderna 25

3.1 Utvecklingen i omvärlden 25

3.2 Utvecklingen i Sverige 26

3.3 Ränte- och valutakursantaganden 28

4 Utrikeshandeln 29

4.1 Varuhandeln 29

4.2 Tjänstehandeln 32

4.3 Bytesbalans och finansiellt sparande 32

5 Näringslivets produktion 34

5.1 Industrin 34

5.2 Byggnadsverksamhet 36

6 Arbetsmarknad 38

7 Löner 43

8 Inflation 46

9 Hushållens ekonomi och privat konsumtion 49

9.1 Hushållens inkomster 49

9.2 Privat konsumtion 50

10 Investeringar 54

10.1 Näringslivets investeringar 54

10.2 Bostäder 56

10.3 Lagerinvesteringar 57

11 Den offentliga sektorn 58

11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn 58

11.2 Den statliga sektorn 63

11.3 Allmänna pensionsfonden/ ålderspensionssystemet 64

11.4 Kommunsektorn 66

Innehållsförteckning

Tabeller

1.1 Prognosförutsättningar 13

1.2 Nyckeltal 13

1.3 Försörjningsbalans 14

1.4 Bidrag till BNP-tillväxt 16

1.5 Sparandets sammansättning 16

1.6 De offentliga finanserna 17

2.1 BNP-tillväxt per region 19

2.2 BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet 21

3.1 Betalningsbalansens finansiella poster 28

3.2 Ränte- och valutakursantaganden 28

4.1 Export och import av varor och tjänster 30

4.2 Bytesbalans och finansiellt sparande 32

5.1 Näringslivets produktion 34

5.2 Nyckeltal för industrin 34

5.3 Byggnadsverksamhet 36

6.1 Arbetsmarknad 38

6.2 Sysselsättning, branschfördelat 39

6.3 Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder 40

7.1 Timlöner 43

7.2 Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet enligt OECD 45

8.1 Konsumentprisutveckling 46

9.1 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande 49

10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren 54

10.2 Övriga näringslivets investeringar 55

11.1 Den offentliga sektorns finanser 59

11.2 Den offentliga sektorns skatter och avgifter 60

11.3 Den offentliga sektorns utgifter i löpande pris samt

volymförändring 61

11.4 Förändring av finansiellt sparande 62

11.5 Statens finanser inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen 64

11.6 Ålderspensionssystemet 65

11.7 Kommunsektorns finanser 67

Innehållsförteckning

Diagram

1.1 BNP-utveckling 9

2.1 BNP-tillväxt i världen och sammantaget i Tyskland,

Storbritannien, Norge och Danmark 19

2.2 Företagens och hushållens framtidstro i euroområdet 20

3.1 10-åriga statsobligationsräntor i Förenta staterna, Tyskland

och Japan 25

3.2 Börsutvecklingen i Förenta staterna, Tyskland och Japan 26

3.3 Dollarkursen mot euro och 12-månaders räntedifferens

mellan Förenta staterna och Tyskland 26

3.4 Ränteutvecklingen i Sverige 27

3.5 Kronans utveckling, TCW-index 27

3.6 Aktiekursutvecklingen på Stockholms fondbörs, OMX-index 27

4.1 Svensk varuexport, geografisk fördelning 29

4.2 Svensk export, marknadsandelar samt världsmarknads-

utveckling. Bearbetade varor 31

4.3 Tjänstebalansen 32

5.1 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige

relativt 14 OECD-länder 35

5.2 Industrins bruttoöverskottsandel 36

6.1 Antal nyanmälda lediga platser och antal sysselsatta 38

6.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud 39

6.3 Befolkning i åldern 16-64 år uppdelad på olika grupper 41

6.4 Öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärder 41

6.5 Beveridgekurva 42

7.1 Timlöneutveckling i ekonomin som helhet 44

8.1 KPI och enhetsarbetskostnaden i näringslivet 47

8.2 Konsumentprisutveckling 48

9.1 Privat konsumtion och disponibel inkomst 51

9.2 Hushållens nettosparkvot och skuldkvot 51

9.3 Hushållens förmögenhetskvot 52

9.4 Privat konsumtion av bilar och övriga kapitalvaror 52

10.1 Investeringar som andel av BNP 54

10.2 Fastighetsprisstatistik 55

10.3 Antal outhyrda respektiva påbörjade lägenheter 56

10.4 Lagerkvoter i industrin 57

11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 58

11.2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter 58

11.3 Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld och

nettoskuld 60

11.4 Den offentliga sektorns reala utgifter 62

11.5 Kommunsektorns konsumtionsutveckling 68

Svensk ekonomi

Förord

I denna bilaga till 1999 års ekonomiska

vårproposition görs en bedömning av den

internationella och den svenska ekonomins

utveckling t.o.m. år 2002.

Bedömningen baseras på underlag från

Statistiska centralbyrån, OECD, IMF och den

prognos Konjunkturinstitutet publicerade den

24 mars. Ansvaret för beräkningarna åvilar dock

helt Finansdepartementet.

Beräkningar för åren 1999 till 2002 har gjorts

med stöd av Konjunkturinstitutets modeller

KOSMOS och FIMO och är betingade av att ett

antal förutsättningar är uppfyllda.

Ansvarig för bilagan är departementsrådet

Mats Dillén. Beräkningarna baseras på

information t.o.m. 7 april 1999.

1 Inledning

1.1 Sammanfattning

Förutsättningarna för hög tillväxt i Sverige under

de kommande åren är i grunden gynnsamma. Till

följd av den internationella

konjunkturavmattningen dämpas dock tillväxten

under innevarande år och beräknas uppgå till

2,2 %. Utsikterna har under den senaste tiden

försämrats påtagligt i EU-området och i

synnerhet i några viktiga mottagarländer för

svensk export. Mot detta skall ställas att de

inhemska delarna av den svenska ekonomin har

utvecklats mycket väl och överträffat

förväntningarna. Särskilt

sysselsättningsutvecklingen har varit stark under

årets inledande månader. Försvagningen av den

internationella konjunkturen väntas bli kortvarig

och redan i slutet av 1999 förutses en

återhämtning. De senaste halvårets

styrräntesänkningar i

Sverige, den relativt svaga kronan och de låga

räntorna i EU-området innebär att de monetära

förhållanden är expansiva, vilket bidrar till en

fortsatt god efterfrågan. Därmed beräknas

tillväxten i den svenska ekonomin uppgå till

2,6 % år 2000 (se diagram 1.1).

Diagram 1.1 BNP-utveckling

Enligt de preliminära nationalräkenskaperna

ökade bruttonationalprodukten (BNP) med

2,9 % förra året, vilket låg i linje med

bedömningarna i såväl 1999 års

budgetproposition som den prognos som

gjordes i samband med Sveriges

konvergensprogram (decemberprognosen).

Tillväxten i den inhemska efterfrågan var under

fjolåret mycket stark. Bruttoinvesteringarna

ökade med nästan 10 %, den privata

konsumtionen steg med drygt 2,5 % och den

offentliga konsumtionen växte efter fyra år

med negativ tillväxt med knappt 2 %. Nettot

från utrikeshandeln gav ett negativt bidrag till

tillväxten på 0,6 procentenheter, vilket framför

allt berodde på att importen ökade mycket

kraftigt.

Det finns en tydlig skillnad i det rådande

konjunkturläget mellan optimistiska hushåll och

mer pessimistiska industriföretag. De senaste två

årens gynnsamma arbetsmarknadsutveckling,

förväntningar om höga reala inkomstökningar

och en fördelaktig förmögenhetsutveckling har

inneburit att hushållen är mycket optimistiska

inför framtiden. Hushållens förväntningar om

utvecklingen av den egna ekonomin är högre

ställda än på mycket länge. I enkäter riktade till

industriföretagen framskymtar å andra sidan ett

mer pessimistiskt stämningsläge, även om

förväntningsbilden i viss utsträckning har

stabiliserats de senaste månaderna.

Industriföretagen har drabbats av den sviktande

internationella konjunkturen vilken har medfört

en ofrivillig

lageruppbyggnad, sänkta priser och försämrade

vinstutsikter.

Tudelningen i optimistiska hushåll och

pessimistiska industriföretag är inte något unikt

svenskt fenomen, utan kännetecknar

konjunkturläget i stora delar av OECD-området,

och i synnerhet EU-länderna. Förklaringen till

industriföretagens lågt ställda förväntningar står

att finna i det globala efterfrågebortfall och till-

hörande pris- och vinstpress som följt i

kölvattnet av kriserna i Asien och Latinamerika.

Den globala tillväxten föll från drygt 4 % år 1997

till beräknade 2,4 % år 1998 och väntas uppgå till

2,3 % år 1999. Prispressen har varit mest tydlig

på olja och övriga råvaror, vars priskänslighet för

efterfrågeförändringar är hög. Exempelvis har

oljepriset fallit från 19 $ per fat 1997 till 13 $ per

fat 1998.

De kontraktiva effekterna av Asienkrisen har i

viss mån motverkats av fallande långräntor. Även

de korta räntorna har till följd av

styrräntesänkningar, i sin tur orsakade av

nedjusterade tillväxt- och

inflationsförväntningar, sjunkit i EU-området

och i Sverige. I Förenta staterna sänkte

centralbanken styrräntan med sammanlagt 0,75

procentenheter under hösten 1998 till 4,75 %.

Den amerikanska ekonomin har emellertid

fortsatt att uppvisa höga tillväxttal. I prognosen

förutses en gradvis avmattning av den

amerikanska konjunkturen och en oförändrad

inriktning av penningpolitiken. I Sydostasien och

Japan antas en försiktig återhämtning inledas

under andra halvåret 1999.

Hushållen gynnas kortsiktigt av låga

prisökningar vilket ger en stark utveckling av de

reala inkomsterna. För företagen ökar emellertid

de reala lönekostnaderna, vilket leder till en

sämre vinstutveckling och på sikt även till en

svagare investeringstillväxt och en lägre

arbetskrafts

efterfrågan.

För svenskt vidkommande förefaller det

troligt att löneglidningen för både 1998 och 1999

blir några tiondelar högre än vad som förutsattes

i budgetpropositionen och decemberprognosen.

Samtidigt har såväl producent- som

konsumentpriserna fallit. De reala

lönekostnaderna för åren 1998 och 1999 har

därmed ökat snabbare än vad som antagits

tidigare. Detta kan förväntas leda till en viss

försvagning av den fortsatta

sysselsättningstillväxten.

Till grund för prognosen ligger antaganden

om att löneglidningen år 2000 faller tillbaka till

0,5 % och att de totala löneökningarna avseende

åren 2001 och 2002 begränsas till 3 %. Att

lönebildningen fungerar väl är en nödvändig

förutsättning för att sysselsättningen skall växa

snabbt utan att löner och priser accelererar. Om

sådana tendenser föreligger kommer Riksbanken

att strama åt penningpolitiken och därmed

dämpa tillväxten och sysselsättningen.

Av stor betydelse för den svenska

exporttillväxten är den konjunkturavmattning i

EU-området som inleddes under senhösten

1998. Den svenska exporten drabbas

förhållandevis hårt under 1999 av de försämrade

konjunkturutsikterna av två skäl. För det första

så förväntas Sveriges största exportmarknader i

EU-området Tyskland, Storbritannien och

Danmark få lägst tillväxt, samtidigt som

tillväxten i Norge, som står för 8,6 % av vår

export, förväntas att bli mycket låg 1999 och

2000. För det andra missgynnas Sverige i rådande

konjunkturläge av inriktningen på exporten. De

cykliska delarna av basindustrin och

investeringsvaruindustrin kommer att drabbas

särskilt hårt av den förväntade försvagningen

bland våra viktigaste handelsparter. Dessa

ofördelaktiga sammansättningseffekter med

avseende på länder- och varuefterfrågan är dock

tillfälliga, vilket gör att exporttillväxten återgår

till en mer normal bana nästa år.

Det är den inhemska efterfrågan som bär upp

tillväxten 1999. Hushållens ekonomiska

förutsättningar är, som tidigare nämnts, överlag

mycket gynnsamma. Den privata konsumtionen

bedöms därför kunna öka med ca 2,5 % per år

under 1999 och 2000. Vad gäller investeringarna

är bilden splittrad. Industriinvesteringarna

förväntas i år minska något, till följd av den

svagare internationella konjunkturen, medan

övriga investeringar inom näringslivet, och i

synnerhet de investeringar som har en tydlig

koppling till den inhemska efterfrågan, utvecklas

förhållandevis starkt. Lagerinvesteringarna var

stora under 1998 och inom såväl industrin som

handeln torde finnas ett behov av en

lagerkorrigering. I år väntas därför en anpassning

av lagren som sänker tillväxten. Den ytterligare

resursöverföring till kommunerna, som föreslås i

vårpropositionen, ökar kommunernas finansiella

utrymme, vilket medger en viss uppjustering av

den kommunala konsumtionen för åren 2000

och 2001 i förhållande till decemberprognosen.

Den strama budgeten innebär att den statliga

konsumtionen väntas visa måttliga ökningstal.

Arbetsmarknadsutvecklingen var mycket

stark under 1998. Den öppna arbetslösheten,

som andel av arbetskraften, föll från 8,0 % år

1997 till 6,5 % år 1998, vilket är den största

absoluta nedgång mellan två år som har

registrerats under efterkrigstiden. En bidragande

orsak till detta var att sysselsättningen ökade

med 58 000 personer också det en historiskt

sett stark utveckling. Den konjunkturavmattning

som förutses under innevarande år kommer, med

en viss eftersläpning, att leda till en

uppbromsning av sysselsättningstillväxten under

andra halvåret. Sett över hela prognosperioden

stiger dock sysselsättningen.

Sysselsättningsgraden för personer i reguljär

sysselsättning mellan 20 och 64 år beräknas öka

från 74,6 % år 1998 till 76,5 % år 2002.

Regeringens mål är att sysselsättningsgraden år

2004 skall uppgå till 80 %.

För åren 2001 och 2002 är det svårt att nu

bedöma konjunkturläget. Den antagna tillväxten

för dessa år är i stället bestämd av den långsiktiga

tillväxttakten som uppskattas till ca 2 % och av

att det finns lediga resurser i ekonomin som

möjliggör en tillväxt med ytterligare 0,5 procent-

enheter per år utan att löner och priser

accelererar. För att en sådan utveckling skall

realiseras måste lönebildningen fungera väl och

Kunskapslyftet riktas mot de svagaste grupperna

på och utanför arbetsmarknaden.

De offentliga finanserna visar betydande

överskott under hela prognosperioden. Åren

2001 och 2002 överstiger det finansiella

sparandet i den offentliga sektorn målet om

överskott på 2,0 % av BNP med ca 22 miljarder

kronor 2001 och 41 miljarder kronor 2002.

Dessa överskjutande medel antas i kalkylen

beräkningstekniskt tillföras hushållssektorn så

att saldomålen uppnås exakt. Den offentliga

sektorns konsoliderade bruttoskuld har som

andel av BNP sjunkit sedan 1995 och beräknas,

även med beaktande av den beräkningstekniska

överföringen, understiga 60 % år 2001.

Finanspolitikens inriktning beräknas vara

expansiv i år, vilket kan ses mot bakgrund av den

internationella konjunkturavmattningen.

Perioden 2000 2002 kan finanspolitiken, med

beaktande av de beräkningstekniska

överföringarna, betecknas som i genomsnitt

neutral.

Inom några områden är osäkerheten i

prognosen stor:

Prognosen bygger på förutsättningen att den

internationella avmattningen är tillfällig och att

tillväxten i Sydostasien, Japan och EU-området

tilltar mot slutet av innevarande år. Det kan dock

inte uteslutas att recessionen i Sydostasien och

Japan blir mer utdragen, vilket kan innebära att

även återhämtningen i EU-området kommer

senare än beräknat. Den ekonomiska

utvecklingen i Förenta staterna är också

svårbedömd. I prognosen förutses en gradvis

nedgång av tillväxten mot den långsiktiga

tillväxttrenden. Det finns dock ett antal möjliga

obalanser i den amerikanska ekonomin, vilket

kan komma att kräva en anpassning som gör att

tillväxten blir lägre än i prognosen. Samtidigt har

den amerikanska ekonomins styrka överraskat

många bedömare och några tydliga tecken på en

nära förestående avmattning har inte funnits i

den senast inkomna statistiken.

Risken för en sämre internationell

utveckling balanseras dock av att den inhemska

efterfrågan kan bli starkare än vad som antagits i

prognosen. Den senaste tidens goda

sysselsättningstillväxt och hushållens positiva

bedömningar av den egna ekonomin kan

innebära att den inhemska efterfrågan, i högre

grad än vad som antagits, kan kompensera för

efterfrågebortfallet från Sveriges

exportmarknader.

I prognosen förutsätts att löneglidningen år

2000 begränsas till 0,5 % och att löneökningarna

för åren därefter, då det finns väldigt få avtal,

uppgår till 3 % per år. Med löneökningar på

denna nivå skapas förutsättningar för en expansiv

penningpolitik och ett konkurrenskraftigt

näringsliv, vilket befrämjar en hög och

sysselsättningsintensiv tillväxt. Ett stort antal

personer i arbetsför ålder kommer under de

närmaste åren att genomgå vuxenutbildning och

antalet högskoleplatser ökar kraftigt. För att inte

flaskhalsar skall uppstå på arbetsmarknaden är

det viktigt att vuxenutbildningen riktas till de

grupper som har en svag ställning på

arbetsmarknaden och som annars skulle riskera

att bli varaktigt arbetslösa.

1.2 Utvecklingen inom olika områden

Den internationella utvecklingen

Recessionen i den japanska ekonomin, vissa

asiatiska stater och på senare tid även i

Latinamerika har under hösten satt tydliga spår i

den europeiska konjunkturutvecklingen. Den

globala tillväxten väntas falla marginellt mellan

1998 och 1999. Tillväxten i EU-området väntas

däremot bli ca 1 procentenhet lägre än under

1998. En tydlig indikation på

konjunkturförsämringen i EU-området är att de

europeiska industriföretagen sedan hösten 1998

har blivit allt mer pessimistiska i sina

framtidsbedömningar. Detta tar sig uttryck i

form av negativa orderstocksomdömen,

stagnerande produktionsplaner och ett missnöje

med lagersituationen. Företagens pessimism

beror inte enbart på förväntningar om en svag

volymmässig utveckling av produktionen utan är

säkerligen också påverkade av den internationella

prispress som bl.a. Asienkrisen givit upphov till.

Givet de försämrade exportutsikterna och den

avmattning i industrins investeringar, som är en

följd av prispressen och krympande

vinstmarginaler, bedöms tillväxten i EU-området

minska från knappt 3 % 1998 till knappt 2 % i år.

Ett lågt ränteläge och ett högt

konsumentförtroende bidrar dock till att hålla

den inhemska efterfrågan uppe.

Konjunkturbilden skiljer sig dock åt mellan olika

länder. I Tyskland förväntas en betydande

avmattning och tillväxten beräknas falla från

2,8 % 1998 till 1,5 % i år. I Storbritannien, som

ligger längre fram i konjunkturcykeln än övriga

EU-länder, bedöms den sammanlagda

effekten på tillväxten av det starka pundet, den

tidigare strama penningpolitiken och vikande

internationell efterfrågan bidra till en betydligt

lägre tillväxt i år. En återhämtning år 2000

förutses till följd av lättare monetära

förhållanden och en mindre stram finanspolitik.

Frankrike, Nederländerna, Belgien och

Österrike väntas få en BNP-tillväxt mellan 2 och

2,5 % i år, medan produktionsökningen i

Spanien, Portugal, Irland och Finland bedöms

överstiga 3 %. I Italien ökar tillväxten något

1999, men den ligger fortfarande under EU-

genomsnittet. I Danmark och Norge dämpas

tillväxten betydligt. I Danmark stramades

finanspolitiken åt under fjolåret i syfte att

motverka tendenser till överhettning. Den

norska ekonomin har drabbats hårt av fallande

oljepriser. En stram penningpolitik i avsikt att

stärka växelkursen och en restriktiv finanspolitik

har ytterligare reducerat den samlade efterfrågan.

I Förenta staterna steg BNP under föregående

år med hela 3,9 %. Arbetslösheten låg under den

nivå som, åtminstone tidigare, ansetts vara

förenlig med icke accelererande löneökningar.

Inflationen var stabil och låg och

produktivitetstillväxten var god. På ett antal

områden är dock utvecklingen oroande.

Aktiekurserna har stigit mycket kraftigt under

de senaste åren, bytesbalansunderskottet har

successivt vuxit, hushållens sparande har minskat

till mycket låga nivåer och investeringarna har

ökat i en takt som knappast är långsiktigt hållbar.

Prognosen utgår från en utveckling där dessa

obalanser gradvis minskar genom att tillväxten i

den privata konsumtionen avtar och

ökningstakten i investeringarna dämpas. Under

dessa förutsättningar bedöms tillväxten i år

uppgå till 3,0 % för att minska till 2,2 % år 2000.

Utvecklingen i Japan och i de krisdrabbade

länderna i Sydostasien är fortfarande

svårbedömd. Prognosen baseras på att en

försiktig återhämtning i dessa länder inleds

under slutet av 1999. I Sydkorea och Thailand

har en viss återhämtning redan inletts. Det

fortsatta konjunkturförloppet i Japan är

fortfarande mycket ovisst. Utfallet från

nationalräkenskaperna för det fjärde kvartalet

visade att BNP föll med 0,8 % i förhållande till

det tredje kvartalet. Därmed har BNP minskat

fem kvartal i följd. För att vända utvecklingen

måste förtroendet hos hushåll och företag

återvända. En viktig förtroendeskapande åtgärd

är att saneringen av den finansiella sektorn

fullföljs.

Även Ryssland och de latinamerikanska

ekonomierna har drabbats hårt av turbulensen på

de finansiella marknaderna. I Brasilien har stora

kapitalutflöden tvingat fram en mycket stram

penningpolitik och en kraftig depreciering av

realen. I Ryssland väntas BNP falla med 5 % i år,

vilket kan få negativa återverkningar för de

baltiska staterna och övriga

transitionsekonomier.

Tabell 1.1 Prognosförutsättningar

1997

1998

1999

2000

2001

2002

BNP OECD1

3,0

2,3

1,9

2,0

2,2

2,3

KPI OECD1

2,0

1,4

1,4

1,5

1,5

1,6

Timlön, kostnad1

4,5

3,6

3,0

3,2

3,0

3,0

Dollarkurs (SEK)2

7,7

8,0

7,9

7,6

7,3

7,1

TCW-index2

120,5

123,3

122,7

119,9

118,5

118,0

Tysk långränta3

5,7

4,6

4,0

4,2

4,4

4,6

Svensk långränta3

6,6

5,0

4,3

4,4

4,6

4,8

Svensk kortränta4

4,3

4,3

3,2

3,3

3,6

4,0

1 Årlig procentuell förändring, BNP OECD och KPI OECD avser OECD-16

2 Årsgenomsnitt

3 10-års statsobligation, årsgenomsnitt

4 6-månaders statsskuldsväxel, årsgenomsnitt

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Räntor, inflation, valutor och löner

Efter höstens finansiella turbulens har

utvecklingen på de svenska kapital- och

aktiemarknaderna stabiliserats. Den svenska 10-

årsräntan låg i slutet av januari under 4 % en

nivå som bedömdes vara orealistisk för ett antal

år sedan. Statistik som visat på en oväntat stark

utveckling av den amerikanska ekonomin har

dock sedan resulterat i en internationell uppgång

i de långa räntorna. Under återstoden av 1999

förutses långräntan fluktuera kring dagens nivåer

för att därefter, när den europeiska konjunkturen

stärks, gradvis stiga till 5 % i slutet av 2002. Att

10-årsräntan på lång sikt inte bedöms överstiga

5 % är en konsekvens av de sanerade offentliga

finanserna och av att Riksbankens inflationsmål

har vunnit allmänhetens förtroende.

Inflationsförväntningarna kan därför även

framdeles förutsättas ligga i linje med

inflationsmålet. Skillnaden mellan svenska och

tyska långräntor bedöms kunna krympa till 0,2

procentenheter.

På grund av den ekonomiska avmattningen

och det låga inflationstrycket i Euroområdet har

det antagits att den Europeiska centralbanken

(ECB) sänker styrräntan under året.

Osäkerheten vad gäller ECB:s överväganden

avseende inriktningen på penningpolitiken är

dock betydande.

I Sverige föll priserna under loppet av 1998.

Till följd av det låga inflationstrycket har

Riksbanken sänkt den s.k. reporäntan från

4,35 % i början av juni 1998 till 2,90 % i mars i

år. Inflationen, mätt med förändringen i

konsumentprisindex (KPI), förväntas ligga runt

0,5 % i slutet av innevarande år och därefter öka

till ca 1 % i slutet av nästa år.

Tabell 1.2 Nyckeltal

1997

1998

1999

2000

2001

2002

KPI, dec dec

1,9

0,6

0,5

0,9

2,0

2,0

NPI, dec dec

0,9

1,4

1,4

0,0

Disponibel inkomst1,6

1,7

2,6

3,6

1,8

3,6

3,0

Sparkvot (nivå)6

0,8

1,2

2,1

1,6

3,3

4,3

Industriproduktion1

5,4

4,3

2,0

4,0

3,3

3,5

Relativ

enhetsarbetskostnad i

industrin1

4,2

1,4

1,8

0,1

Sysselsättning2

1,0

1,5

1,4

0,6

0,9

0,8

Öppen arbetslöshet3

8,0

6,5

5,8

5,4

5,1

5,0

Arbetsmarknads-

politiska åtgärder3

4,3

3,9

3,6

3,6

3,5

3,5

Handelsbalans4

141

140

135

137

150

164

Bytesbalans5

2,9

2,1

1,3

1,5

1,7

2,1

Offentliga sektorns

finansiella

sparande5,6

1,1

2,2

1,8

2,1

2,0

2,0

1 Årlig procentuell förändring

2 Antal personer, årlig procentuell förändring

3 Andel av arbetskraften

4 Miljarder kronor

5 Procent av BNP

6 För åren 2001 och 2002 avses värden efter beräkningsteknisk överföring till

hushållen

Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksbanken och

Finansdepartementet

Prismått som exkluderar effekterna av ändrade

indirekta skatter och subventioner samt

räntekostnader för egna hem, väntas ligga strax

över 1 % såväl i år som nästa år.

Den låga inflationen förklaras av den

internationella prispressen, nedväxlingen av den

svenska löneökningstakten och ett antal år med

god produktivitetsutveckling. I prognosen antas

att penningpolitiken anpassas så att inflationen i

slutet av år 2001 uppgår till 2 % för att sedan

ligga på denna nivå även 2002.

Trots de senaste årens mycket gynnsamma

utveckling av den svenska ekonomin med låg

inflation, bytesbalansöverskott, förbättrade

offentliga finanser och en god produktivitets-

utveckling, var den svenska kronan svag under

stora delar av hösten 1998. I decemberprognosen

framhölls kronans fortsatta utveckling som en

betydande osäkerhetsfaktor. Kronan har därefter

apprecierat i linje med det växelkursantagande

som då gjordes. I föreliggande prognos har

antagits att kronan fortsätter att appreciera, för

att på några års sikt ligga på 118, mätt som

TCW-index. Kronan bedöms också appreciera

till 8,70 mot euron.

Tabell 1.3 Försörjningsbalans

Miljarder

kronor

Årlig procentuell förändring

1998

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Privat konsumtion

952

1,3

2,0

2,6

2,6

2,4

1,8

1,8

Offentlig konsumtion

466

0,2

2,1

1,9

1,0

1,0

0,9

0,2

Stat

143

0,6

5,0

3,2

1,0

0,5

0,5

0,5

Kommun

324

0,0

0,7

1,3

1,0

1,1

1,1

0,1

Bruttoinvesteringar

261

3,7

4,8

9,6

4,8

5,4

4,6

4,6

Näringsliv exkl. bostäder

203

4,7

0,1

10,7

4,4

4,1

2,4

2,5

Bostäder

25

13,1

25,7

5,1

12,1

17,8

22,0

20,0

Myndigheter

32

8,0

9,4

6,4

1,5

2,8

1,5

0,1

Lagerinvesteringar1

12

1,1

0,7

0,3

0,7

0,2

0,0

0,0

Export

810

6,1

12,8

7,3

3,6

5,7

5,2

5,1

Import

698

3,7

11,7

11,0

2,9

6,7

4,9

4,5

BNP

1804

1,3

1,8

2,9

2,2

2,6

2,5

2,5

1 Förändringstalen är uttryckta i procent av BNP föregående år

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Det preliminära löneutfallet för 1998 registrerar

ökningar av timlönerna med 3,2 % exklusive en

del retroaktiva löneutbetalningar framför allt

från offentliga myndigheter. När dessa

löneutbetalningar har fångats upp av

lönestatistiken väntas den registrerade

löneökningstakten uppgå till 3,6 %, vilket

motsvarar en genomsnittlig löneglidning på 0,8

procentenheter. Detta är en något lägre

löneglidning än genomsnittet under 1990-talet,

men är samtidigt hög med tanke på nivån på

arbetslösheten och att priserna har ökat betydligt

mindre än vad som förväntades vid tidpunkten

för 1998-års avtalsrörelse. Den faktiska reala

löneökningen avviker därmed ganska kraftigt

från den av parterna förväntade reallöneökningen

vid tidpunkten för 1998 års avtalsrörelse. I år och

nästa år väntas lönerna öka med 3,0 % respektive

3,2 %. Löneglidningen antas uppgå till 0,6 % i år

och till 0,5 % nästa år. För åren 2001 och 2002

finns nästan inga löneavtal. De totala

löneökningarna per år antas då uppgå till 3 %.

Försörjningsbalansen

År 1998 var ett bra år ur svensk exportsynpunkt.

Varuexporten ökade med drygt 7 %. Detta var

något överraskande med tanke på Asienkrisen

och den därmed sammanhörande nedgången av

den globala tillväxten. Den svenska exporten till

den krisdrabbade Asienregionen föll visserligen

med knappt 25 % i värdetermer, vilket drog ned

den svenska exporttillväxten med ca 2 procent-

enheter. Samtidigt kompenserades detta av att

exporttillväxten till EU-området utvecklades

mycket starkt. I år är bilden den motsatta en

svag europeisk konjunktur försämrar

exportförutsättningarna. Svensk export drabbas

extra hårt av att konjunkturen är särskilt svag i

Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark,

som tar emot drygt en tredjedel av svensk

varuexport. Eftersom en stor andel av svensk

export består av investeringsvaror och den

europeiska investeringskonjunkturen förväntas

vara svag i år, försämras förutsättningarna för

den svenska exporten ytterligare. Att en

exportavmattning är förestående syns tydligt i

statistik över exportorderingången och i

Konjunkturinstitutets

industribarometer. Den antagna förbättringen av

det internationella konjunkturläget innebär att

utsikterna för svensk export ljusnar år 2000.

Sammantaget beräknas tillväxten i varuexporten

minska från drygt 7 % år 1998 till ca 3,5 % år

1999. År 2000 sker en återhämtning och varu

exporten väntas öka med ca 5,5 %.

Varuimporten ökade med knappt 12 % år

1998. Importen ökar i genomsnitt avsevärt

snabbare än BNP, vilket beror på en tilltagande

handelsspecialisering. Importtillväxten under

1998 var dock ovanligt stark i förhållande till den

uppnådda BNP-tillväxten. En delförklaring till

detta är att exporten, som har ett högt

importinnehåll, och importtunga investeringar,

exempelvis

maskininvesteringar, ökade kraftigt under

fjolåret. I år väntas istället en relativt måttlig

tillväxt av exporten och av investeringar med ett

högt importinnehåll. Varuimporten beräknas

därför endast öka med 2,5 % i år. År 2000

förutses

varuimporten normaliseras och öka med ca

6,5 %.

Trots att exporten i år väntas växa något

snabbare än importen förutses

handelsbalansöverskottet minska något.

Förklaringen ligger i att den vikande efterfrågan

för svenska exportvaror väntas tvinga svenska

exportföretag till att sänka sina priser relativt

kraftigt medan importpriserna antas stiga något.

Exporten och importen av tjänster antas följa

ungefär samma mönster som exporten och

importen av varor, dvs. mattas av kraftigt i år för

att sedan återigen öka snabbare.

Investeringstillväxten var mycket stark 1998. I

år dämpas tillväxten och investeringarna väntas

stiga med ca 5 % både i år och nästa år.

Investeringsförloppen är dock ganska olika i

olika sektorer. Inom industrin väntas

investeringarna minska i år till följd av

försvagningen av den internationella

industrikonjunkturen. Investeringarna antas falla

kraftigt i basindustrin men utvecklas relativt väl

inom expansiva branscher som

teleproduktindustrin och läkemedelsindustrin.

Nedgången i investeringsaktiviteten begränsas

dock av att den internationella konjunktur-

avmattningen antas bli kortvarig. Om så inte blir

fallet är följaktligen risken för en betydligt sämre

utveckling av industriinvesteringarna påtaglig.

Inom övrigt näringsliv steg investeringarna

kraftigt under föregående år. I synnerhet var

investeringsaktiviteten hög inom sektorer med

en nära koppling till hushållens efterfrågan.

Exempelvis steg investeringarna inom

varuhandeln med 33 %. Investeringarna inom

övrigt näringsliv väntas fortsätta öka med ca 7 %

år 1999 och med ca 5 % år 2000. En låg

vakansgrad i storstadsregionerna, stigande priser

och en hög orderingång tyder på en stark

nybyggnation av kommersiella fastigheter. En

viss konjunkturdämpning kan förväntas i de

industrirelaterade tjänstebranscherna även om

anpassningen inför millennieskiftet bidrar till

investeringstillväxten.

Bostadsinvesteringarna ökade svagt under

1998, men nivån är fortfarande mycket låg och

bostadsbeståndet krymper. Det låga ränteläget,

stigande priser och fallande vakansgrader i

tillväxtregionerna är tydliga signaler på att

bostadsbyggandet kommer att öka. Statistik över

orderstocken tyder också på en återhämtning.

Det är i första hand byggandet av egna hem och

bostadsrätter i storstäderna som ökar.

Utvecklingen av lagerinvesteringarna har ofta

stor betydelse för hur tillväxten fördelas mellan

olika år. Under första halvåret 1998 skedde en

ofrivillig lageruppbyggnad i industrin till följd av

vikande efterfrågan. En viss lageranpassning

inleddes sedan under det andra halvåret. Lager-

investeringarna kom för helåret att ge ett positivt

bidrag till BNP-tillväxten på 0,3 procentenheter

(eftersom lagerinvesteringarna har ett högt

importinnehåll är den totala effekten på

tillväxten dock lägre). I år förutses en mindre

uppgång i lagren totalt sett. Lagerinvesteringarna

år 1999 kommer ändå ligga på en avsevärt lägre

genomsnittlig nivå än 1998, vilket resulterar i ett

negativt tillväxtbidrag på motsvarande 0,7 % av

BNP. Under år 2000 ökar lagren snabbare i takt

med den ökande industriproduktionen och

väntas då ge ett positivt tillväxtbidrag på 0,2 % av

BNP.

Under 1998 ökade den privata konsumtionen

med 2,6 %, vilket är den största ökningen på tio

år. Under 1999 och 2000 väntas konsumtionen

fortsätta att öka i ungefär samma takt. Grunden

för en stabil konsumtionstillväxt i

hushållssektorn föreligger i form av en solid

förmögenhetsställning, en god utveckling av de

reala disponibla inkomsterna, en fortsatt

gynnsam arbetsmarknadsutveckling, och en hög

grad av framtidsoptimism vad beträffar den egna

ekonomin. I år förväntas de reala disponibla

inkomsterna öka med hela 3,6 % för att sedan

växa med 1,8 % nästa år. Årets kraftiga

disponibelinkomstökning beror dels på höga

reallöneökningar till följd av låg inflation och

dels på lägre skattebetalningar som andel av

inkomsten. Hushållens konsumtion bedöms

dock följa en jämnare utvecklingsbana, vilket

innebär att sparkvoten tillfälligt ökar 1999.

Konsumtionstillväxten väntas försvagas något år

2000 på grund av att disponibelinkomsterna

utvecklas svagare och av att hushållens

uppdämda behov av att ersätta

kapitalvaror gradvis minskar.

Under åren 2001 och 2002 beräknas den

privata konsumtionen öka med knappt 2 % per

år. För dessa år förutspås ansenliga överskott i de

offentliga finanserna. Det är rimligt att anta att

hushållen får ta del av dessa överskott och

planerar sin konsumtion därefter (även om det är

osäkert i hur stor utsträckning och i vilken form

överskotten kommer hushållen tillgodo).

Beräkningstekniskt har överskott i de offentliga

finanserna utöver 2 % av BNP, överförts till

hushållen.

Den statliga konsumtionen steg med 3,2 % år

1998. Förbrukningen av varor och tjänster ökade

med nära 9 %, medan nedgången i den statliga

sysselsättningen fortsatte. Under perioden 1994-

1997 minskade konsumtionen kontinuerligt med

sammanlagt 4,5 %. En fortsatt återhämtning av

den statliga konsumtionen förutses under

prognosperioden. Ökningen beräknas till 1 % i

år och sedan till 0,5 % per år.

Den kommunala konsumtionen växte starkare

än väntat förra året. Det var framför allt

förbrukningen, det vill säga sektorns köp av

varor och tjänster, som ökade. Denna utveckling

tyder på att sektorn i viss utsträckning anlitat

externa

företag i stället för att nyanställa.

Under perioden 1999-2002 väntas den

kommunala konsumtionen växa med i

genomsnitt 0,8 % per år. Konsumtionstillväxten

medger en sysselsättningsökning med i

genomsnitt 9 000 personer per år och möjliggörs

bland annat

genom ökade skatteinkomster och högre

statsbidrag. Sektorns finansiella sparande

beräknas från och med nästa år bli tillräckligt

stort för att

kravet om ekonomisk balans skall kunna uppnås.

Tillväxtens och sparandets sammansättning

Under 1998 var tillväxtbidraget från inhemsk

slutlig efterfrågan 3,6 procentenheter. Nettot av

utrikeshandeln gav ett negativt tillväxtbidrag

motsvarande 0,6 procentenheter (se tabell 1.4).

Den inhemska efterfrågan väntas fortsätta ge

stora positiva bidrag till tillväxten varje år fram

till och med 2002, medan nettot av

utrikeshandeln ger mindre men positiva bidrag.

Utvecklingen av utrikeshandelns nettobidrag till

tillväxten under 1998, 1999 och 2000 förklaras

till stor del av importens kraftiga svängningar

mellan åren. Fjolårets starka importökning

gjorde att tillväxtbidraget från utrikeshandeln

blev negativt. Den kraftiga importavmattningen i

år slår igenom i ett positivt nettobidrag. År 2000

växer importen snabbare än exporten, vilket gör

att tillväxtbidraget från utrikeshandeln minskar

igen, trots att tillväxten då är fyra tiondelar högre

än 1999.

Tabell 1.4 Bidrag till BNP-tillväxt

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Privat konsumtion

1,0

1,3

1,3

1,2

0,9

0,9

Offentlig konsumtion

0,5

0,5

0,2

0,2

0,2

0,0

Bruttoinvesteringar

0,8

1,5

0,8

0,9

0,8

0,8

Lagerinvesteringar

0,7

0,3

0,7

0,2

0,0

0,0

Export

5,1

3,2

1,6

2,7

2,5

2,5

Import

3,8

3,9

1,1

2,6

2,0

1,9

Netto utrikeshandel

1,3

0,6

0,5

0,1

0,6

0,7

BNP

1,8

2,9

2,2

2,6

2,5

2,5

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Tabell 1.5 Sparandets sammansättning

Procent av BNP

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Bruttosparande

17,0

17,6

16,2

16,9

17,4

18,2

Realt sparande

14,1

15,1

14,8

15,4

15,7

16,1

Fasta

investeringar

13,7

14,4

14,8

15,2

15,5

15,8

Lager-

investeringar

0,4

0,7

0,0

0,2

0,2

0,2

Finansiellt sparande

2,9

2,4

1,5

1,6

1,8

2,2

Offentlig sektor

1,1

2,2

1,8

2,1

2,0

2,0

Hushåll

1,5

1,3

1,6

1,1

2,0

2,6

Företag

2,4

1,1

1,9

1,6

2,2

2,4

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Det finansiella sparandet i den svenska

ekonomin, vilket i stort överensstämmer med

bytesbalansöverskottet, väntas uppgå till i

genomsnitt knappt 2 % av BNP per år under

prognosperioden. Även om det reala sparandet

minskar något i år som andel av BNP, så ökar

reala sparandets andel av BNP sett över hela

prognosperioden. Trots att den privata

konsumtionen bedöms kunna uppvisa stabila

ökningstal kan såväl det reala sparandet som

andel av BNP öka som

Sveriges finansiella nettoställning mot omvärlden

förbättras.

Arbetsmarknaden

Arbetsmarknaden utvecklades mycket starkt

under 1998. Sysselsättningen ökade med 1,5 %

och arbetslösheten föll med 1,5 procentenheter.

En stor del av sysselsättningsökningen tillkom i

den privata tjänstesektorn där 41 000 nya

arbetstillfällens skapades. I kommunsektorn

bröts den

tidigare negativa utvecklingen och

sysselsättningen steg med 19 000 personer i

förhållande till 1997. Sysselsättningen har

fortsatt att öka i snabb takt under inledningen av

1999. Den konjunkturavmattning som förutses

under innevarande år väntas dock leda till att

sysselsättningstillväxten avtar i slutet av året.

Inom industrin och de

industrirelaterade tjänstesektorerna bedöms

sysselsättningen minska under andra halvåret.

Antalet nya lediga platser pekar också på en

förestående sysselsättningsavmattning. I takt

med att det internationella konjunkturläget

förstärks år 2000 väntas sysselsättningen åter öka

i något snabbare takt. Sysselsättningsuppgången

nästa år begränsas dock av att de reala

löneökningarna för åren 1998 och 1999 beräknas

bli något högre än tidigare förväntat. Antalet

arbetade timmar förutses öka något svagare än

sysselsättningen bl.a. på grund av att flera av de

avtal som slöts våren 1998 inkluderade en

arbetstidsförkortning.

Under åren 2001 och 2002 bedöms den

svenska ekonomin kunna växa snabbare än den

långsiktiga tillväxttakten genom att

sysselsättningen ökar med knappt 1 % per år.

Detta förutsätter dock att lönebildningen

fungerar väl, så att lediga resurser på

arbetsmarknaden kan tas i anspråk utan att det

uppstår inflationsdrivande löneökningar.

Sysselsättningstillväxten understöds av att

regeringens utbildningssatsningar bidrar till att

öka andelen utbildad arbetskraft, vilket bör

underlätta rekryteringen av personal, och

förslaget i vårpropositionen att införa en kraftig

subvention till företag som anställer

långtidsinskrivna. Sysselsättningsgraden för

personer i reguljär sysselsättning mellan 20 och

64 år förväntas öka från 74,6 % år 1998 till

76,5 % år 2002. Regeringens mål är att

sysselsättningsgraden år 2004 skall uppgå till

80 %.

Den goda sysselsättningsutvecklingen gör att

den öppna arbetslösheten fortsätter att minska

till 5,0 % år 2002. Storleken på den öppna

arbetslösheten påverkas också av arbetsutbudet

som normalt ökar när sysselsättningen stiger. I

denna proposition föreslås ett antal åtgärder som

påverkar arbetsutbudet. Antalet personer i

arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskar från

och med i år, antalet platser i vuxenutbildningen

(Kunskapslyftet) reduceras på sikt samtidigt som

nya högskoleplatser tillkommer.

Den avmattning i industrikonjunkturen som

väntas i år leder till en tillfällig nedgång i

produktivitetstillväxten eftersom

sysselsättningen reagerar med en viss

eftersläpning på förändrad produktion. Av

samma skäl stiger produktivitetstillväxten relativt

kraftigt nästa år när konjunkturläget förbättras.

Näringslivets anpassningskostnader i samband

med millennieskiftet kan också i någon mån

minska produktivitetstillväxten innevarande år

eftersom dessa kostnader inte leder till högre

produktion. Den genomsnittliga

produktivitetstillväxten mellan 1998 och 2002 är

något lägre än vad historiska samband i

förhållande till BNP-tillväxten visar. Tillväxten

är med andra ord sysselsättningsintensiv vilket

beror på att det är de inhemska delarna av den

svenska ekonomin som växer starkt och då i

synnerhet den privata tjänstesektorn.

Offentliga finanser

År 1998 uppgick den offentliga sektorns finan-

siella sparande till 39,5 miljarder kronor eller

2,2 % av BNP, enligt redovisningen i national-

räkenskaperna som exkluderar bokförings

mässiga effekter av bolagiseringen av AP-

fondens fastigheter. Jämfört med motsvarande

bedömning som gjordes i decemberprognosen

förra året blev sparandet ca 10,5 miljarder kronor

större. Det bättre utfallet beror i huvudsak på

oväntat stora skatteinkomster i slutet av 1998.

Överskottet 1998 innebär att den offentliga

sektorns finansiella sparande har förbättrats med

knappt 60 miljarder kronor sedan 1997 och med

nära 200 miljarder kronor från 1994. Som andel

av BNP har sparandet vänts från ett underskott

1994 på 10,1 % till förra årets överskott på 2,2 %.

Huvuddelen av denna förbättring är strukturell

och kan jämföras med att

konsolideringsprogrammet under perioden

motsvarade 8 % av BNP.

Tabell 1.6 De offentliga finanserna

Procent av BNP

1998

1999

2000

2001

2002

Inkomster

64,6

63,9

62,6

62,4

61,5

Utgifter

62,4

62,1

60,5

59,2

57,6

Finansiellt sparande

före överföring

2,2

1,8

2,1

3,1

4,0

Beräkningsteknisk

överföring

1,1

2,0

Finansiellt sparande

efter överföring

2,0

2,0

Konsoliderad brutto-

skuld efter överföring

75,4

67,6

62,2

54,2

51,0

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I år beräknas det finansiella sparandet uppgå till

33,5 miljarder kronor eller 1,8 % av BNP.

Skatterna som andel av BNP (skattekvoten)

ligger kvar på 1998 års nivå, vilket beror på att

årets skattesänkningar uppvägs av förskjutningar

i skattebetalningar mellan åren. Nedgången i

sparandet med 0,4 % av BNP från 1998 kan

istället hänföras till att utgifterna exkl. räntor

stiger som andel av BNP.

Det finansiella sparandet förstärks till ca 2 %

av BNP år 2000 trots att skattekvoten sjunker.

Förbättringen av sparandet beror på att

utgifterna som andel av BNP minskar. Vid

hittills

beslutade och föreslagna regler förstärks sedan

sparandet åren 2001 och 2002 med ca 1 % av

BNP per år. Förbättringen beror på en fortsatt

nedgång av utgifterna som andel av BNP, medan

skattekvoten är i stort sett oförändrad.

Inkomsterna av räntor och utdelningar faller

eftersom de finansiella tillgångarna minskar,

främst genom AP-fondens överföringar till

staten, men även till följd av försäljningar av

statliga bolag. Inkomsterna från dessa

försäljningar inräknas per definition inte i det

finansiella sparandet. Däremot

reduceras den offentliga skulden och

ränteutgifterna när försäljningsinkomsterna

används till amorteringar av statsskulden.

Det finansiella sparandet åren 2001 och 2002

överträffar målet på ett överskott på 2 % av BNP

med ca 22 respektive 41 miljarder kronor. Dessa

överskjutande överskott antas tillföras

hushållssektorn så att saldomålet uppnås exakt

(se tabell 1.6). Beaktas denna beräkningstekniska

överföring uppnås en mer sannolik fördelning av

det finansiella sparandet, vilket har betydelse för

bl.a. prognosen för statsskulden och den privata

konsumtionen. Frågan om hur eventuella

framtida överskott skall fördelas mellan

amorteringar och olika typer av utgiftshöjningar

och skattesänkningar kommer att övervägas i

framtida vår- och budgetpropositioner bl.a. med

beaktande av då aktuellt och förväntat

konjunkturläge.

Den offentliga sektorns konsoliderade

bruttoskuld har som andel av BNP sjunkit sedan

1995 och uppgick vid utgången av 1998 till

75,4% av BNP. Under prognosperioden minskar

den även nominellt och understiger, även med

den beräkningstekniska överföringen från

offentlig sektor till hushållen, 60 % av BNP år

2001.

Nettoskulden, som är nettot av den offentliga

sektorns samtliga finansiella tillgångar och

skulder, sjunker i takt med de finansiella

överskotten och de värdeförändringar som sker

på tillgångar och skulder. I slutet av år 2002

beräknas nettoskulden uppgå till ca 0,5 % av

BNP. Efter den omfördelning av sparandet från

staten till ålderspensionssystemet som sker

genom pensionsreformen kommer statsskulden

åter att öka. Det underliggande lånebehovet år

2002, vid 2 % överskott i de offentliga

finanserna, beräknas uppgå till 7 miljarder

kronor.

De beräkningar av finanspolitikens inriktning

som redovisas i kapitel 11 indikerar att finans-

politiken är expansiv i år och milt kontraktiv

nästa år. Efter beaktande av de beräknings-

tekniska överföringarna bedöms finanspolitikens

inriktning vara milt expansiv 2001 och neutral

2002

2 Internationell utveckling

Den ekonomiska krisen i Asien har spritt sig och

slagit hårt mot Ryssland och senast Brasilien.

Detta har dämpat den internationella

konjunkturen som förväntas vara fortsatt svag

under innevarande år. På medellång sikt bedöms

dock de gynnsamma makroekonomiska

förutsättningarna med låg inflation och låga

räntor bidra till att tillväxten i världsekonomin

stärks. Turbulensen på de internationella

finansiella marknaderna har avtagit och

spridningseffekterna på den globala ekonomin

till följd av den senaste utvecklingen i

Latinamerika väntas bli relativt måttliga.

Den globala ekonomiska tillväxten förutses i

år sjunka något till 2,3 %, medan den i OECD-

området förväntas minska med knappt en halv

procentenhet till 1,9 %.

I EU förutses BNP-tillväxten sjunka med en

knapp procentenhet till 1,9 %. Under det andra

halvåret förväntas dock den inhemska efterfrågan

åter stärkas till följd av låga räntor, stigande

realinkomster och en fortsatt stark framtidstro

bland hushållen. Utvecklingen stimuleras också

av en milt expansiv finanspolitik och gynnsamma

monetära förhållanden, dvs. den sammantagna

effekten på efterfrågan av ränte- och

växelkursutvecklingen.

Tabell 2.1 BNP-tillväxt per region

Årlig procentuell förändring

1998

1999

2000

2001

2002

Världen

2,4

2,3

3,1

3,5

3,5

OECD

2,3

1,9

2,0

2,2

2,3

EU

2,8

1,9

2,4

2,6

2,6

S.k. transitionsekonomier

0,5

0,9

1,4

2,6

2,9

Central- och Östeuropa

2,5

2,2

3,2

4,5

5,0

Ryssland

4,6

5,0

1,0

0,0

0,0

U-länder

2,9

3,0

4,6

5,1

5,1

Afrika

3,4

3,2

5,1

5,3

5,0

Asien

3,0

4,5

5,3

5,9

5,9

Krisdrabbade

asiatiska länder1

8,2

0,2

4,6

5,3

5,8

Mellan och Sydamerika

2,2

1,2

2,6

2,9

3,2

1 Krisdrabbade asiatiska länder utgörs här av Filippinerna, Indonesien,

Malaysia,

Sydkorea och Thailand

Källor: OECD, IMF och Finansdepartementet

Den starka konjunkturen i Förenta staterna

förväntas dämpas något i år till följd av en

svagare investeringstillväxt och en minskad

privat konsumtion. I de krisdrabbade asiatiska

länderna förutses en försiktig återhämtning i

slutet av året. Viktiga förutsättningar är dock att

förtroendet bland japanska företag och hushåll

börjar återvända och att saneringen av

finanssektorn fullföljs på ett förtroendeingivande

sätt.

I fyra av de viktigaste svenska exportmark-

naderna, dvs. Tyskland, Storbritannien, Norge

och Danmark, bedöms BNP-tillväxten

sammantaget halveras under innevarande år.

Dessa länder står för drygt en tredjedel av den

totala svenska exportmarknaden.

Världsmarknadstillväxten för svensk export

förväntas därmed minska betydligt från knappt

7 % till knappt 4 % i år för att sedan öka till

drygt 5 % nästa år.

Diagram 2.1 BNP-tillväxt i världen och sammantaget i

Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark

Procent

Det finns fortsatt en betydande osäkerhet i

bedömningen av den internationella

utvecklingen. En förnyad turbulens på de

finansiella marknaderna och ökad protektionism

skulle kunna bidra till en sämre utveckling för

världsekonomin som helhet. I Förenta staterna

utgör ökade obalanser i ekonomin en risk, men

en bättre utveckling än den som förutses kan

heller inte uteslutas.

2.1 Utvecklingen i Europa

En tillfällig avmattning i euroområdet

Konjunkturen i euroområdet utvecklades starkt

under det första halvåret 1998. Låga räntor och

en positiv utveckling på arbetsmarknaden bidrog

till en uppgång i inhemsk efterfrågan, främst

privat konsumtion. Samtidigt har bidraget från

nettoexporten till BNP-tillväxten successivt

avtagit under året, bl.a. som en följd av minskad

efterfrågan i omvärlden.

Under senhösten mattades emellertid kon-

junkturen betydligt. Detta avspeglades i ett

snabbt fallande företagsförtroende, vikande

orderingång samt avtagande industriproduktion.

Lägre vinstförväntningar, bl.a. till följd av en

internationell prispress, har bidragit till en

dämpad investeringstakt. Skillnaderna mellan

länderna inom euroområdet var dock stora. Den

svaga utvecklingen var särskilt tydlig i Tyskland

och

Italien, medan ekonomierna i Spanien, Portugal,

Irland och Finland fortsatte att växa starkt. I

Frankrike, Nederländerna, Belgien och

Österrike skedde en tydlig avmattning i

exporttillväxten mot slutet av året, men denna

nedgång tycks i stor utsträckning ha

kompenserats av en stark utveckling av privat

konsumtion.

Diagram 2.2 Företagens och hushållens framtidstro i

euroområdet

Nettobalans

Till en början var fallet i företagens framtidstro i

euroområdet framförallt betingat av snabbt

minskat förtroende inom exportsektorn, men

mot slutet av året tycks också förväntningarna på

hemmamarknaden ha minskat.

Samtidigt har konsumentförtroendet stigit

kontinuerligt sedan i mitten av 1998 och upp-

visar nu i flera länder historiskt höga nivåer.

Detta gäller t.ex. i Tyskland och i Frankrike.

Troliga förklaringar till detta är bl.a. en mer

gynnsam utveckling på arbetsmarknaden samt

stigande realinkomster.

Omvärldskrisen har haft en tydligt dämpande

effekt på pris- och ränteutvecklingen i euro-

området. Inflationstakten uppgick i februari till

0,8 % på årsbasis. Under 1998 föll långa räntan

sammantaget från drygt 5,4 % till knappt 4,0 %.

Sedan årsskiftet har emellertid en viss uppgång

kunnat noteras.

I ljuset av konjunkturavmattningen under

hösten, den låga inflationstakten och låga

inflationsförväntningar, genomfördes en

samordnad styrräntesänkning i början av

december 1998 och sammantaget har styrräntan i

euroområdet sänkts från knappt 4,0 % till 3,0 %

under det

senaste året.

Vid årsskiftet infördes den gemensamma

valutan, euron. Euron har sedan årsskiftet bl.a.

till följd av konjunkturavmattningen i euro-

området samt de mer gynnsamma

tillväxtutsikterna i Förenta staterna försvagats

tydligt mot den amerikanska dollarn och bedöms

även ha försvagats i effektiva termer.

Sammantaget bedöms de monetära förhållan-

dena ha lättat något under inledningen av 1999

jämfört med hösten 1998. Styrräntan förutses

sänkas till 2,75 % under året, som en följd av

konjunkturavmattningen och en förväntan om

en fortsatt låg inflation.

Utsikterna för 1999 har i ljuset av avmatt-

ningen försämrats och tillväxttakten förutses nu

avta från knappt 3 % 1998 till drygt 2 % 1999,

bl.a. som en följd av en dämpad

investeringsaktivitet och en fortsatt svag

exportutveckling. Skillnaderna är emellertid stora

mellan länderna.

Avmattningen är särskilt tydlig i Tyskland där

BNP-tillväxten bedöms avta till 1,5 %. Även i

Italien förutses en fortsatt svag utveckling med

en BNP-tillväxt på 1,7 %. I Frankrike,

Nederländerna, Belgien och Österrike bedöms

tillväxttakten avta till 2 2½ %, medan BNP-

tillväxten bedöms överstiga 3 % i Spanien,

Portugal, Irland och Finland. Efter flera år av i

princip oförändrade enhetsarbetskraftskostnader

i euroområdet förutses en viss ökning som,

tillsammans med tydlig priskonkurrens på

exportmarknaden, kan medföra en press på

företagens vinstmarginaler. Detta väntas få en

dämpande effekt på investeringarna. Samtidigt

bedöms låga räntor och en milt expansiv

finanspolitik inverka gynnsamt på den inhemska

efterfrågan. Tillväxten av den privata

konsumtionen bedöms komma att öka som en

följd av stigande realinkomster och den starka

framtidstron hos hushållen.

Trots avmattningen förutses en viss fortsatt

nedgång i arbetslösheten under

prognosperioden, bl.a. som en följd av offentliga

sysselsättningsprogram i Tyskland och

Frankrike.

Avmattningen i euroområdet bedöms dock

vara av tillfällig natur och en återhämtning

förutses under andra halvåret 1999. Under nästa

år väntas tillväxttakten uppgå till 2½ %. Därefter

förutses BNP växa med knappt 2 %, dvs. något

över den uppskattade potentiella tillväxten

eftersom det bedöms finnas viss ledig kapacitet.

Tabell 2.2 BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet

Årlig procentuell förändring

1998

1999

2000

2001

2002

BNP

OECD1

2,3

1,9

2,0

2,2

2,3

Förenta staterna

3,9

3,0

2,2

2,4

2,5

Japan

2,9

0,6

0,5

0,8

1,1

EU

2,8

1,9

2,4

2,6

2,6

Tyskland

2,8

1,5

2,3

2,7

2,5

Frankrike

3,2

2,2

2,4

2,6

2,7

Italien

1,4

1,7

2,3

2,6

2,4

Storbritannien

2,3

0,6

1,7

2,2

2,3

Norden

3,0

1,9

2,2

2,4

2,6

Danmark

2,9

1,7

1,9

2,0

2,4

Finland

5,0

3,2

3,1

3,1

3,1

Norge

2,0

0,6

0,9

2,2

2,5

Konsumentpriser

OECD

1,4

1,4

1,5

1,5

1,6

EU

1,7

1,3

1,6

1,8

1,8

Norden

1,3

1,5

1,7

1,8

1,8

Arbetslöshet i procent

av arbetskraften2

OECD

6,0

6,1

6,2

6,2

6,1

EU

10,6

10,5

10,4

10,1

9,9

Norden

6,6

6,3

6,0

5,7

5,5

Världsmarknadstillväxt

för svensk export

6,8

3,8

5,2

6,3

6,7

1 Med OECD-området avses här 16 länder: Förenta staterna, Japan, Tyskland,

Frankrike,

Italien, Storbritannien, Kanada, Belgien, Danmark, Finland, Nederländerna,

Norge,

Spanien, Schweiz, Sverige och Österrike

2 Nationella definitioner

Källor: OECD och Finansdepartementet

Det finns en risk för en sämre utveckling än den

som prognostiserats. En svagare efterfrågan i

omvärlden eller ökad internationell prispress kan

medföra att den väntade återhämtningen vad

gäller exportutvecklingen fördröjs. Skulle

utvecklingen på arbetsmarknaden bli svagare än

vad som nu förutses kan detta påverka

konsumentförtroendet i negativ riktning och

därmed även tillväxtutsikterna. En mer gynnsam

utveckling av privat konsumtion kan samtidigt

inte uteslutas i och med den starka framtidstron

bland hushållen.

Betydande avmattning i Storbritannien,

Norge och Danmark

Det finns tydliga tecken på en avmattning i några

av de viktigaste svenska exportmarknaderna

utanför euroområdet, Storbritannien, Norge och

Danmark. Till stor del kan avmattningen

förklaras av att den ekonomiska politiken

stramats åt till följd av överhettningstendenser

efter ett antal år med stark inhemsk efterfrågan.

Dessutom har den kraftigt minskade efterfrågan

i den asiatiska regionen inverkat negativt på

exportutvecklingen. I Storbritannien har även

det starka pundet dämpat exporten. Norge är

världens näst största oljeexportör och det

kraftigt sjunkande oljepriset har under förra året

fått betydande effekter på

konjunkturutvecklingen.

I Storbritannien har konjunkturen varit god

de senaste sex åren. Under 1998 mattades BNP-

tillväxten då bidraget från nettoexporten sjönk

till följd av de senaste årens appreciering av

pundet samt den svagare internationella

utvecklingen. Den strama finans- och

penningpolitiken bidrog samtidigt till att den

inhemska efterfrågan försvagades tydligt i slutet

av förra året. I år förutses BNP-tillväxten minska

till 0,6 % som en följd av en fortsatt avmattning

av den inhemska efterfrågan. En återhämtning av

konjunkturen väntas 2000 2001 till följd av en

förbättrad

exportutveckling och en stärkt inhemsk

efterfrågan stimulerad av lättare monetära

förhållanden och en milt expansiv finanspolitik.

Efter en mycket hög BNP-tillväxt i Norge

under de senaste åren förväntas en betydande

avmattning av konjunkturen. Under det förra

året sjönk oljepriset betydligt, vilket medfört

produktionsbegränsningar och uppskjutna

oljeinvesteringar. Prisfallet bidrog även till en

försvagning av den norska kronan och

penningpolitiken stramades åt avsevärt i syfte att

stärka växelkursen. På senare tid har dock

oljepriset stigit, växelkursen stärkts och

styrräntan sänkts något. En restriktiv

finanspolitik bidrog till att dämpa den inhemska

efterfrågan som mattades mot slutet av förra

året. Under innevarande år förutses den

sammantaget strama ekonomiska politiken

tydligt hämma den privata konsumtionen. Det

relativt låga oljepriset medför en fortsatt svag

exportutveckling och fallande investeringar.

Sammantaget innebär detta att BNP-tillväxten

bedöms sjunka till 0,6 % i år och därefter öka

marginellt till 0,9 % år 2000. En mindre stram

ekonomisk politik och en mer gynnsam

utveckling inom oljesektorn bedöms bidra till att

konjunkturen återhämtar sig år 2001.

Efter en längre period av stark ekonomisk till-

växt i Danmark förväntas en avmattning.

Exportutvecklingen har försämrats bl.a. till följd

av att lönekostnaderna ökat snabbare än i

omvärlden. En stramare finanspolitik har

bidragit till en kraftigt minskad framtidstro

bland hushållen och den privata konsumtionen

bedöms mattas av

under innevarande år. Sammantaget bedöms

BNP-tillväxten sjunka till 1,7 % 1999. En

återhämtning förutses i slutet av 2001 till följd av

en ökad inhemsk efterfrågan som i sin tur

förklaras av en mindre stram finanspolitik och en

förbättrad internationell konjunktur.

2.2 Oväntat stark utveckling i

Förenta staterna

I Förenta staterna har ekonomin fortsatt att

utvecklas starkt. BNP steg under 1998 med

3,9 %, arbetslösheten föll till 4,5 % och

inflationstakten uppgick till måttliga 1,6 %. Med

stöd av en god realinkomstutveckling, stigande

aktiepriser och en gynnsam

sysselsättningsutveckling fortsatte den starka

tillväxten av privat konsumtion.

Kostnadseffekterna av de relativt höga

löneökningarna har dämpats av en stark

produktivitetstillväxt och de privata

investeringarna ökade kraftigt under 1998,

framför allt vad gäller

informationsteknologi. Denna utveckling drevs,

förutom av fallande relativpriser på kapital, av en

stark inhemsk efterfrågan och låga

finansieringskostnader för företagen. På grund

av den betydande inhemska aktiviteten, en

apprecierande dollar och den svaga utvecklingen

i omvärlden reducerade nettoexporten BNP-

tillväxten med ca 1½ procentenheter under 1998.

Med hjälp av en rad styrräntesänkningar

dämpades under hösten en hotande

kreditåtstramning som riskerade att sprida sig till

den reala ekonomin. Den gynnsamma

ekonomiska utvecklingen och en stram

finanspolitik genererade under 1998 ett budget-

överskott på drygt 1½ % av BNP.

Parallellt med den starka utvecklingen har ett

antal obalanser utvecklats i den amerikanska

ekonomin. Arbetslösheten ligger under den nivå

som åtminstone tidigare ansetts vara förenlig

med en låg inflation. En gradvis stigande

arbetslöshet väntas under de närmaste åren då

det förutses att penningpolitiken även

fortsättningsvis bidrar till stabila priser. Det bör i

detta sammanhang påpekas att tillfälliga faktorer

till viss del ligger bakom den senaste tidens låga

inflationstakt. Vidare ter sig aktiepriserna enligt

de flesta bedömningar övervärderade. I

kombination med en gradvis stigande sparkvot,

vilken under 1999 var negativ, väntas dessa

faktorer bidra till en avmattning av privat

konsumtion. Även vad gäller de privata

investeringarna finns tecken som tyder på en

avmattning. På grund av den svaga

exportefterfrågan och en kraftig prispress har

vinsterna i företagen fallit markant under senare

tid. Även för innevarande år förutses en relativt

svag vinstutveckling. Underskottet i

bytesbalansen steg under 1998 till ca 2,7 % av

BNP, vilket åtminstone på lång sikt medför ett

ökat nationellt sparande och därmed minskad

inhemsk

efterfrågan. Som en följd av en relativt kraftig

dämpning av investeringstakten och en viss

avmattning av privat konsumtion bedöms

tillväxten mattas under de närmaste två åren.

Sammantaget bedöms BNP-tillväxten uppgå till

3,0 % 1999 och till 2,2 % år 2000. Därefter

väntas en gradvis ökning mot potentiell tillväxt,

dvs. omkring 2½ %. Penningpolitiken bedöms

vara välbalanserad och ingen förändring av

styrräntan på 4,75 % förutses i år.

Att bedöma omfattningen av och tidpunkten

för konjunkturavmattningen är emellertid svårt.

Å ena sidan kan den inhemska efterfrågan mattas

av kraftigare än prognostiserat. Det låga privata

sparandet och det stora bytesbalansunderskottet

har ökat ekonomins känslighet för såväl

inhemska som externa förtroendeförändringar.

Mot bakgrund av de höga aktiepriserna utgör

detta en risk för en svagare utveckling än väntat

vad gäller privat konsumtion och investeringar.

En sämre ekonomisk utveckling i Latinamerika

än förväntat utgör ytterligare en risk. Å andra

sidan har under 1999 olika indikatorer fortsatt att

överraska positivt, vilket pekar på en fortsatt hög

aktivitet under de närmaste månaderna. Faktorer

som kan bidra till en bättre utveckling än väntat

är en fortsatt sjunkande sparkvot hos hushållen,

understödd av stigande aktiepriser. Ökad

produktivitet och en minskad livslängd hos

kapitalet kan också medföra en långsammare

avmattning av investeringstakten än förväntat.

2.3 Utvecklingen i Asien och

Latinamerika

Fortsatt recession i Japan

Den kraftiga recession som inleddes under 1997

fortsatte under hela 1998. Den för japanska

förhållanden höga arbetslösheten på 4,3 % har

resulterat i en minskad framtidstro bland de

japanska hushållen. Även den långdragna

hanteringen av banksektorns kreditförluster och

osäkra fordringar har bidragit till den allmänna

osäkerheten. Banksektorns problem innebär

också att det blivit svårt för små- och medelstora

företag att erhålla krediter. Dessa faktorer har

medfört, i kombination med en ogynnsam

inkomst- och vinstutveckling, att den inhemska

efterfrågan sjunkit markant. Nettoexportens

bidrag till BNP blev negativt till följd av minskad

avsättning i Asien. I avsikt att dämpa den

ekonomiska nedgången lade den japanska

regeringen fram två omfattande stimulanspaket

under 1998 och anslog medel för att sanera

finanssektorn. Centralbanken sänkte

dagslåneräntan och vidtog därtill andra

extraordinära åtgärder. Effekterna av

omvärldskrisen och den svaga inhemska

efterfrågan har under året lett till

deflationstendenser.

Vissa tecken på en stabilisering av den privata

konsumtionen kunde skönjas i slutet av 1998.

Investeringarna i den japanska ekonomin fort-

satte däremot att minska till följd av över

kapaciteten i företagssektorn och av att de

offentliga investeringarna inte fick väntad

omfattning.

Under prognosperioden förutses en begränsad

återhämtning. Både penningpolitiken och

finanspolitiken förutses fortsatt att inriktas på att

stimulera ekonomin. Vad gäller saneringen av

finanssektorn har vissa framsteg gjorts, vilket

kan ge positiv effekt på förtroendet hos företag

och hushåll framöver. Företagen bedöms dock

under 1999 fortsätta att dra ned på produktion

och investeringar i syfte att anpassa lager och

produktionskapacitet till efterfrågeläget. Arbets-

lösheten väntas därmed stiga något ytterligare.

Den privata konsumtionen väntas dock öka

något under andra halvan av 1999 till följd av ett

uppdämt konsumtionsbehov. De offentliga

investeringarna i regeringens stimulanspaket från

november bidrar till en stabilisering av BNP-

utvecklingen i början av 1999, varefter effekterna

dock klingar av.

Näringslivets investeringar väntas minska

under hela 1999 mot bakgrund av företagens

kvarstående anpassningsbehov, men en försiktig

återhämtning förväntas ske under nästa år. Den

svagare exportefterfrågan i EU, och så

småningom även den gångna höstens

yenappreciering, gör att nettoexporten inte

bedöms driva tillväxten under prognosperioden.

Yenens appreciering väntas vidare tillsammans

med den svaga efterfrågan bidra till en fortsatt

stagnation. Sammantaget väntas BNP i år minska

med 0,6 % för att år 2000 öka med 0,5 %.

Bedömningen av den japanska ekonomin om-

gärdas av betydande osäkerhet. En högre grad av

tillförsikt inför framtiden bland företag och

hushåll är avgörande för att en återhämtning

skall komma till stånd. Det förutsätter i sin tur

politisk handlingskraft och kräver bland annat att

saneringen av finanssektorn fullföljs på ett

förtroendeingivande sätt. Japans export har

dämpats av yenapprecieringen, försvagningen av

konjunkturen i EU och den alltjämt svaga

exportefterfrågan i Asien. Prognosen för

exporten är därför i hög grad beroende av en

fortsatt god konjunktur i Förenta staterna.

Tecken på viss återhämtning i de krisdrabbade

asiatiska ekonomierna

Under de senaste månaderna har tecken på en

stabilisering i de krisdrabbade asiatiska

ekonomierna blivit allt tydligare i takt med att

turbulensen på de finansiella marknaderna

avtagit. Länderna i regionen befinner sig

emellertid i olika stadier av ekonomisk

återhämtning. Sydkorea och Thailand, som

genomfört konkreta åtgärder för att reformera

den finansiella sektorn, visar de tydligaste

tecknen på återhämtning. Samtidigt fortsätter

förtroendet för Malaysias och Indonesiens

ekonomiska politik vara lågt, vilket medfört en

fördröjning av återhämtningen i dessa länder.

För flertalet länder i regionen väntas BNP sta-

biliseras i år för att öka under nästa år. Åter-

hämtningen väntas inledningsvis drivas av

exporten. BNP i Sydkorea, Thailand, Indonesien,

Malaysia och Filippinerna sammantaget väntas

öka med 0,2 % i år och 4,6 % år 2000. Prognosen

förutsätter att reformansträngningarna inom den

finansiella sektorn fortsätter och att de inleds i

företagssektorn.

Den ekonomiska tillväxten i Kina var fortsatt

hög under 1998 bl.a. tack vare stora offentliga

infrastrukturinvesteringar. Det finns dock

problem inom den statliga företagssektorn och

den finansiella sektorn är svag med skuldtyngda

banker. En annan osäkerhetsfaktor är om Kina

skulle devalvera sin valuta och då särskilt vilka

effekterna skulle bli på den asiatiska regionen. En

fortsatt ekonomisk stagnation i Japan skulle

också innebära att möjligheterna till en

exportdriven återhämtning i de asiatiska

ekonomierna minskar.

Ökad oro i Latinamerika

Den internationella finanskrisen har påverkat de

latinamerikanska ekonomierna negativt genom

ett minskat inflöde av kapital från utländska

investerare, vilket resulterat i försvagade

växelkurser, en stramare penningpolitik och

högre räntor. Dessutom har prisfall på ett antal

råvaror som utgör viktiga exportvaror drabbat

flera ekonomier allvarligt. Mot slutet av förra

året utsattes den brasilianska valutan för

spekulativa attacker och i januari tvingades

myndigheterna låta valutan flyta fritt. Efter att

först ha förlorat drygt en tredjedel av sitt värde

stabiliserades valutan. Nu väntar en stramare

ekonomisk politik i överenskommelse med IMF.

Utvecklingen i Brasilien inverkar negativt på

regionen i övrigt, bl.a. via handelseffekter. För

regionen som helhet förväntas BNP minska med

1,2 % i år för att där

efter öka med 2,6 % nästa år.

2.4 Utvecklingen i Ryssland och

i övriga Östersjöområdet

Den förhållandevis gynnsamma utvecklingen i

Ryssland fram till mitten av 1998 avbröts i

samband med den finansiella krisen. Valutan har

försvagats och inflationen tagit fart vilket i sin

tur har medfört kraftigt sjunkande

realinkomster. Ett bytesbalansöverskott har

uppstått på kort tid och är en följd av den

pågående anpassningen till sviktande

externfinansiering och stora återbetalningar på

utlandsskulden. BNP väntas sjunka med 5,0 %

1999 och med 1,0 % år 2000.

Till följd av krisen i Ryssland dämpades kon-

junkturen i Baltikum i slutet av förra året. Alla de

tre baltiska länderna, men i synnerhet Litauen,

har stora underskott i bytesbalansen. BNP-

tillväxten förväntas sjunka från drygt 4 % till

omkring 3 % i år. Estland uppvisar den starkaste

ekonomiska utvecklingen.

Även i Polen, som uppvisat den bästa utveck-

lingen bland transitionsekonomierna under de

senaste åren, dämpades konjunkturen under det

förra året. Denna utveckling förväntas under

innevarande år fortsätta till följd av en minskad

efterfrågan i EU och Östersjöregionen inklusive

Ryssland. Det växande bytesbalansunderskottet

utgör en oroskälla. BNP-tillväxten förväntas bli

drygt 4 % i år.

2.5 Den svenska världsmarknadstillväxten

Förutsättningarna för den svenska exporten

bedöms ha försämrats betydligt under det

senaste halvåret. Världsmarknadstillväxten, som

utgör ett handelsviktat genomsnitt av

importtillväxten av bearbetade varor i Sveriges

viktigaste avsättningsmarknader, bedöms minska

från knappt 7 % förra året till knappt 4 % i år.

Nästa år förväntas dock en viss återhämtning i

takt med en starkare internationell konjunktur

och världsmarknadstillväxten förutses öka till

drygt 5 %. Förklaringen till den sämre

utvecklingen i år ligger främst i en förväntad

konjunkturavmattning i Europa och i synnerhet i

några av de viktigaste exportmarknaderna

Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark.

Detta kompenseras bara delvis av en fortsatt

stark konjunkturutveckling i Förenta staterna

och en försiktig återhämtning i de krisdrabbade

asiatiska länderna.

3 Kapitalmarknaderna

Den svenska räntenivån är unikt låg i ett

historiskt perspektiv. Detta är ett resultat av

ökad trovärdighet för den ekonomiska politikens

inriktning på prisstabilitet, sunda offentliga

finanser samt ett lågt internationellt

inflationstryck. De svenska

inflationsförväntningarna är låga för de

kommande åren och har förankrats i linje med

prisstabilitetsmålet. Riksbanken har under det

senaste året kunnat lägga om penningpolitiken i

en mer expansiv riktning.

Höstens turbulens på de internationella

finansiella marknaderna har lagt sig. Den ökade

stabiliteten har lett till minskade ränteskillnader

mellan tillgångar med olika risk, bl.a. mellan

svenska och tyska obligationer, och en

förstärkning av den svenska kronan. På flera av

världens aktiebörser har det skett en stark

återhämtning efter de stora kursrasen under

tredje kvartalet 1998.

Till följd av en global ekonomisk avmattning

och dämpade inflationsförväntningar lades

penningpolitiken i euroområdet och i Förenta

staterna om i en mer expansiv riktning under

andra halvåret 1998. Den trendmässiga

nedgången i de internationella

obligationsräntorna som inleddes 1995 har

fortsatt under det gångna året. Sedan årsskiftet

noteras emellertid en viss ränteuppgång. Detta

gäller främst i Förenta staterna, vars ekonomi

fortsatt att utvecklas oväntat starkt.

Eurons försvagning mot dollarn under 1999

beror främst på att konjunkturutvecklingen är

svagare i euroområdet än i Förenta staterna.

3.1 Utvecklingen i omvärlden

Höstens turbulens på de internationella finan-

siella marknaderna, som eskalerade när Ryssland

i augusti beslöt att överge sin fasta valutakurs,

har nu klingat av. Detta beror till stor del på den

internationella beredskapen i form av bl.a.

stödpaket från IMF till krisdrabbade regioner,

penningpolitiska lättnader i en del länder och

nationella reformer.

Händelserna i Ryssland fördjupade de redan

tidigare uppkomna problemen i världsekonomin,

vilka hade sitt ursprung i Sydostasien och Japan.

Effekterna kunde utläsas i form av bl.a. kraftigt

stigande ränteskillnader mellan tillgångar med

olika risk och en försämring av likviditeten i

marknaden.

De finansiella problemen spred sig till Brasi-

lien, som i januari i år tvingades överge den fasta

växelkursen för realen. För att hindra ett fritt fall

för realen och för att motverka en alltför hög

inflation stramades penningpolitiken åt. Vid

utgången av första kvartalet 1999 hade realen

stabiliserats och inflationen hade utvecklats

gynnsammare än väntat. Centralbanken har

därför kunnat sänka sin styrränta något.

Diagram 3.1 10-åriga statsobligationsräntor i Förenta

staterna, Tyskland och Japan

Procent

Efterfrågebortfallet från de drabbade

ekonomierna har lett till en global ekonomisk

avmattning. Tillsammans med ett lågt

internationellt inflationstryck är långräntenivån i

OECD-länderna nu historiskt låg.

Under hösten sänkte centralbanken i Förenta

staterna, i tre steg, styrräntan med 0,75 procent-

enheter för att motverka riskerna för kraftig

kreditåtstramning och recession. Så sent som för

några månader sedan fanns fortfarande

förväntningar om att centralbanken skulle sänka

räntan ytterligare.

De senaste tecknen på styrkan i Förenta

staternas ekonomi t.ex. stark BNP tillväxt och

en snabb återhämtning av aktiekurserna har

bidragit till att förväntningsbilden nu har

ändrats. En del bedömare tror t.o.m. att en

räntehöjning kan bli aktuell. Den starka

konjunkturen och de ändrade förväntningarna

har lett till att obligationsräntorna har stigit

sedan årsskiftet. Ränteuppgången har i viss mån

påverkat räntorna i Europa.

Japan fortsätter att tyngas av ekonomiska

problem. Under hösten har ansträngningarna

varit inriktade på att stimulera ekonomin, att

minska risken för deflation och att komma till

rätta med bankkrisen. Japans problem med att

finansiera växande underskott i de offentliga

finanserna har lett till oro för att utbudet av

obligationer skall öka i för snabb takt. Denna oro

bidrog i slutet av förra året till en uppgång i de

långa räntorna. Den alltmer expansiva

penningpolitiken och ökningen av likviditet i

ekonomin har på senare tid drivit ned de kortaste

räntorna till nära 0 %. Även de långa räntorna

har gått ned och yenen har försvagats något mot

dollarn. Den japanska valutans instabila

utveckling de senaste 6 månaderna

illustreras av att den rört sig i ett så brett intervall

som 110 135 yen per dollar.

Riskerna för nya internationella kriser med

omfattande spridningseffekter via de finansiella

systemen ter sig idag som mindre akuta än vad

de var under andra halvåret 1998. Den s.k.

flykten till kvalitet, där internationella placerare

under förra hösten ändrade sammansättningen

av sina portföljer till förmån för vad som

uppfattades som säkrare tillgångar, har avtagit.

Diagram 3.2 Börsutvecklingen i Förenta staterna,

Tyskland och Japan

Index 1998-01-03=100

Återhämtningen på aktiebörserna efter det stora

prisfallet under tredje kvartalet 1998 har varit

anmärkningsvärd. Inte minst gäller det New

York-börsen. Före höstens kursfall på

aktiebörserna höjdes flera varningar för att

aktiepriserna, särskilt i Förenta staterna, var för

höga i förhållande till den reala ekonomiska

utvecklingen och företagens förväntade vinster.

Efter centralbankens sänkningar av styrräntan

har aktiepriserna i Förenta staterna nu stigit över

de nivåer som gällde före höstens prisfall.

Frågetecknen om hållbarheten i den höga

värderingen av aktiekurserna i Förenta staterna

har därmed åter aktualiserats. En kraftig nedgång

i aktiepriserna skulle ytterligare kunna förstärka

den globala avmattningen. Den starka

produktivitetsutvecklingen i Förenta staterna gör

det emellertid svårt att värdera riskerna för en

sådan utveckling.

Diagram 3.3 Dollarkursen mot euro och 12 månaders

räntedifferens mellan Förenta staterna och Tyskland

USD/EUR

Procentenheter

Den 1 januari 1999 inleddes den tredje etappen

av EMU. I samband med denna historiska

händelse introducerades den nya valuta, euron.

Euron kommer tillsammans med dollarn och den

japanska yenen att vara en viktig reserv- och

transaktionsvaluta på de internationella

kapitalmarknaderna. Stora aktörer, inklusive

centralbanker, förväntas successivt öka andelen

euro i sina portföljer respektive valutareserver på

bekostnad av t.ex. dollar.

Sedan starten av valutaunionen har euron

försvagats mot dollarn som under 1999 har blivit

allmänt starkare. De viktigaste förklaringarna till

dollarns appreciering mot euron består i

skillnader i konjunkturutveckling mellan

euroområdet och Förenta staterna och en

därmed sammanhörande förändring av förväntad

penningpolitik.

3.2 Utvecklingen i Sverige

En ökad trovärdighet för den ekonomiska

politikens inriktning på prisstabilitet, saneringen

av de offentliga finanserna, låga

inflationsförväntningar och ett lågt

internationellt inflationstryck har lett till att den

nedgång i svenska obligationsräntor som

inleddes 1995 har fortsatt under 1998.

Räntan i mars 1999 på en 10-årig

statsobligation var ca 1 procentenhet lägre än för

ett år sedan. De korta räntorna har fallit ännu

mer. Ränteskillnaden mellan en svensk och en

tysk

10-årsobligation ligger på ca 0,4 procentenheter.

Under hösten var denna differens tidvis mer än

dubbelt så stor. Även ränteskillnaden mellan

bostads- och statsobligationer har reducerats

betydligt de senaste månaderna.

Diagram 3.4 Ränteutvecklingen i Sverige

Procent

Två viktiga institutionella reformer har

genomförts på det ekonomisk politiska området

de senaste åren, vilket bidragit till att ytterligare

förankra inflationsförväntningarna till låga

nivåer. Det gäller dels den ökade

självständigheten för Riksbanken tillsammans

med ett lagfäst prisstabilitetsmål, dels den nya

budgetprocessen.

Ett fallande inflationstryck och dämpade

inflationsförväntningar har gjort att Riksbanken

under det gångna året har kunnat lägga om

penningpolitiken i en mer expansiv riktning.

Sedan december 1998 har reporäntan sänkts med

0,7 procentenheter till 2,9 %, vilket är

1,45 procentenheter lägre än för ett år sedan och

0,1 procentenhet under ECB:s styrränta.

Diagram 3.5 Kronans utveckling, TCW index

Höstens internationella finansiella turbulens

ledde till en ökad volatilitet i och en försvagning

av kronan i samband med att stora placerare

valde att ändra sammansättningen av sina

portföljer till förmån för vad man ansåg vara

säkrare tillgångar, bl.a. tyska mark och dollar.

Kronans volatilitet under senare år har emellertid

inte varit större än för andra jämförbara valutor

med rörlig växelkurs. I termer av det

konkurrensvägda TCW-indexet och mot euron

har kronan stärkts betydligt sedan årsskiftet.

Kronapprecieringen beror bl.a. på att de

finansiella marknaderna har stabiliserats och på

att ekonomiska fundamenta är goda i Sverige.

Sverige har en rörlig växelkurs där penning-

politiken är inriktad på ett explicit inflationsmål

på 2 % med ett toleransintervall på ± 1 procent-

enhet. Eftersom det inte finns något mål för

växelkursen är det naturligt med temporära

svängningar i kronans växelkurs. Den stabila

ekonomiska utvecklingen i Sverige med relativt

god tillväxt, låg inflation och

bytesbalansöverskott skapar förutsättningar för

en långsiktigt stabil valuta.

Diagram 3.6 Aktiekursutvecklingen på Stockholms

fondbörs, OMX index

Aktiekurserna på Stockholms fondbörs i termer

av OMX-index föll med 39 % under tredje

kvartalet förra året. Kombinationen av global

avmattning, försämrade vinstutsikter för

företagen och ett förhöjt ränteläge bidrog till

detta. Den gynnsamma utvecklingen under den

första delen av 1998 innebar dock att

aktiekurserna föll från höga nivåer. Efter höstens

nedgång i aktiepriserna har det skett en mycket

stark återhämtning på Stockholms fondbörs,

som inneburit att aktiekurserna i mars 1999 i

genomsnitt var ungefär i paritet med de nivåer

som rådde för ett år sedan.

Tabell 3.1 Betalningsbalansens finansiella poster

Flöden, i miljarder kronor

1997

1998

Bytesbalans

50,7

37,8

Kapitaltransfereringar

0,3

5,6

Finansiell balans

31,7

32,5

Direkta investeringar1

13,1

18,5

Portföljinvesteringar1

139,7

123,3

Räntebärande värdepapper1

33,5

61,4

I Svenska kronor1

6,0

19,1

I utländsk valuta

27,5

80,5

Aktier

106,2

61,8

Svenska

13,0

2,8

Utländska

93,2

59,0

Finansiella derivat

15,9

10,0

Övrigt kapital1

52,1

210,5

Valutareservens förändring

53,0

26,2

Restpost

18,6

75,9

1Begränsad jämförbarhet över tiden då definitionen ändrats i oktober 1997

Källa: Sveriges riksbank

Bytesbalansen visade betydande överskott såväl

1997 som 1998. Dessa överskott motsvaras per

definition av olika icke handelsrelaterade

kapitalflöden så att betalningbalansen summerar

till noll se tabell 3.1. För 1998 registreras

fortfarande en relativt stor restpost, vilket gör att

siffrorna får tolkas med stor försiktighet.

Portföljinvesteringarna gentemot utlandet gav

1998 ett fortsatt stort valutautflöde. Under 1997

översteg svenska placerares nettoköp av

utländska aktier utländska placerares nettoköp av

svenska aktier med ca 106 miljarder kronor.

Detta utflöde hade under 1998 minskat till ca 62

miljarder kronor. Detta kan tolkas som att

svenska placerares diversifiering av sina

portföljer, i riktning mot ett större inslag av

utländska innehav, har fortsatt under 1998.

Under 1998, till skillnad från året innan, ökade

utlänningars innehav av svenska statspapper.

Svenska placerare har även fortsatt att sprida sina

ränterisker genom att öka inslaget av utländska

obligationer i sina portföljer under 1998.

Det sammantagna valutaflödet från bytes-

balans, kapitaltransfereringar, direkta

investeringar och aktietransaktioner kan tolkas

som en indikation på flöden av mer fundamental

karaktär såsom varuproduktion, långsiktiga

investeringar eller diversifieringstrender. Detta

flöde var under 1998 knappt 40 miljarder

kronor, vilket är en minskning från knappt 70

miljarder kronor året innan.

3.3 Ränte- och valutakursantaganden

Ränte- och valutaantagandena är baserade på den

förväntade ekonomiska utvecklingen i Sverige

och i omvärlden. Den svenska bilden

kännetecknas av låg inflation,

inflationsförväntningar som ligger i linje med

prisstabilitetsmålet, bytesbalansöverskott och

överskott i de offentliga

finanserna.

Tabell 3.2 Ränte- och valutakursantaganden

Värde vid respektive års slut

1998

1999

2000

2001

2002

Reporänta

3,4

2,9

3,2

3,5

4,0

6-månaders ränta

3,5

3,2

3,5

3,8

4,2

5-årsränta

3,8

3,8

4,1

4,5

4,7

10-årsränta

4,2

4,4

4,5

4,7

5,0

10-årsdiff. Sv Ty

0,4

0,3

0,2

0,2

0,2

6-mån. DEM EURIBOR

3,3

3,1

3,5

3,8

4,0

TCW-index

130

121

119

118

118

Dollar i kronor

8,05

7,80

7,50

7,10

7,10

Euro i kronor

9,50

8,80

8,70

8,70

8,70

Källor: Finansdepartementet och Sveriges riksbank

I ett medelfristigt perspektiv förväntas de korta

och långa räntorna vara högre än idag. Den

successiva uppgången antas ske parallellt med att

den svenska och internationella konjunkturen

stärks. Ränteuppgången bedöms dock bli

förhållandevis måttlig. Skälet till detta är bl.a. att

inflationstakten framgent, både i Sverige och

internationellt, förväntas bli relativt låg då

penningpolitiken utformas för att uppnå

prisstabilitet. I slutet av 1999 antas den svenska

tioårsräntan vara 4,4 %, medan den tyska antas

vara 4,1 %. Detta innebär att ränteskillnaden

mellan länderna då bedöms vara

0,3 procentenheter.

Den svenska reporäntan sänktes till 2,90 % i

mars. I föreliggande kalkyl antas att inga

ytterligare sänkningar av reporäntan sker. ECB

antas sänka styrräntan till 2,75 % under 1999,

främst på grund av den ekonomiska

avmattningen och det låga inflationstrycket i

euroområdet. De implicita terminsräntorna har

sedan starten av valutaunionen konsekvent

indikerat en förväntad lättnad i penningpolitiken

i euroområdet.

Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen i

Sverige antas bidra till en förstärkning av kronan.

TCW index antas stärkas till 121 vid årets slut

och i det medelfristiga perspektivet närma sig

118. Kronan antas appreciera mot euron till 8,80 i

slutet av 1999 och till 8,70 på längre sikt.

4 Utrikeshandeln

Svensk export och import fortsatte att växa i hög

takt under 1998. Exporten steg med 7,3 % då

stark efterfrågan från Sveriges viktigaste

handelsländer till stor del kompenserade

exportbortfallet från krisdrabbade länder i Asien.

Den internationella marknadstillväxten väntas bli

mer dämpad under 1999 till följd av en svagare

konjunkturfas på ett flertal svenska

exportmarknader. En återhämtning med ökad

investeringsefterfrågan antas dock komma till

stånd redan i slutet av innevarande år och skapa

gynnsammare förutsättningar för svensk

exportindustri.

Den totala importen ökade med 11 % 1998.

Till stor del förklaras denna starka ökning av en

hög tillväxt av export och maskininvesteringar,

som båda har ett stort importinnehåll.

Konjunkturavmattningen i industrin innebär att

såväl importen av insatsvaror som importen av

maskiner försvagas kraftigt i år. Därigenom

begränsas den totala varuimporten. Nästa år tar

importtillväxten fart igen när

industrikonjunkturen stärks.

Bytesbalansens överskott motsvarade 1998

2,1 % av BNP, vilket är högt i ett historiskt per-

spektiv. Under år 1999 och 2000 väntas bytes-

balansen uppvisa något lägre överskott,

motsvarande 1,3 % respektive 1,5 % av BNP.

Utrikeshandelns bidrag till BNP-tillväxten

blev under 1998 negativt på grund av den starka

importen. I år beräknas bidraget bli positivt och

uppgå till en halv procentenhet, för att nästa år

minska då importen åter stärks. I ett medel

fristigt perspektiv väntas nettoexporten bidra till

tillväxten i något högre grad.

4.1 Varuhandeln

Den svenska varuexporten 1998

Svensk varuexport ökade under 1998 med 7,2 %

enligt Statistiska centralbyråns nationalräkenska-

per. Efterfrågan var fortsatt stark från viktiga

handelsländer, vilket skapade goda förutsätt-

ningar för en hög svensk exporttillväxt. I

OECD 14 , som tar emot tre fjärdedelar av

svensk export, var marknadstillväxten för

bearbetade varor hela 9 %. Även i flera

sydeuropeiska länder och i Irland ökade

efterfrågan på svenska varor kraftigt. Till Europa

som helhet och till Förenta staterna ökade

varuexporten med 10 % i värde under förra året.

Exporten till Asien exklusive Mellanöstern

föll med 23 % i värde under 1998, vilket

minskade den totala exportens värdetillväxt med

ca 2 procentenheter. Det kraftiga fallet förklaras

av att svensk export till regionen i huvudsak är

inriktad på investeringsvaror, för vilka

efterfrågan under recessionen varit mycket svag.

Även till Ryssland samt till flera länder i

Latinamerika föll exportens värde avsevärt under

1998.

Till följd av det globala utbudsöverskott som

uppstod i samband med Asienkrisen utvecklades

exporten av basindustriprodukter svagt.

Investerings- och konsumtionsvaror mötte

däremot totalt sett en högre efterfrågan. Starkast

utveckling visade sektorer som

telekommunikation,

läkemedel och transportmedel.

Sammantaget var den svenska exportens

marknads- och produktinriktning gynnsam

under 1998. En stark konjunktur i viktiga

handelsländer, i kombination med att efterfrågan

steg relativt mer på investeringsvaror, medförde

att svensk export ökade mer än

världsmarknadstillväxten på bearbetade varor.

Låga relativpriser, vars utveckling diskuteras

närmare i kapitel 5, bidrog också till att stärka

exporttillväxten.

Diagram 4.1 Svensk varuexport, geografisk fördelning

Tabell 4.1 Export och import av varor och tjänster

Miljarder

kronor

Procentuell volymutveckling

Procentuell prisutveckling

1998

1998

1999

2000

2001

2002

1998

1999

2000

2001

2002

Varuexport

675,9

7,2

3,5

5,5

5,6

5,4

0,9

1,4

0,2

0,7

1,5

Bearbetade varor

590,4

8,6

3,8

6,0

5,9

5,7

0,1

1,2

0,5

0,7

1,5

Tjänsteexport

134,6

8,1

4,0

7,0

3,5

3,5

0,3

0,3

1,5

1,5

2,0

Total export

810,4

7,3

3,6

5,7

5,2

5,1

0,8

1,2

0,4

0,8

1,6

Varuimport

544,9

11,8

2,5

6,4

5,0

4,6

3,1

0,9

0,2

0,7

1,7

Bearbetade varor

447,2

13,5

2,7

7,5

5,1

4,5

1,7

1,4

0,8

0,7

1,5

Tjänsteimport

152,9

7,6

5,0

8,0

4,5

4,5

4,5

2,0

0,0

2,0

2,2

Total import

697,9

11,0

2,9

6,7

4,9

4,5

1,7

1,3

0,1

1,0

1,8

Anm: Export och import av bearbetade varor är i tabellen redovisade enligt

utrikeshandelsstatistiken

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Internationell marknadstillväxt 1999 och 2000

I år förutses marknadstillväxten för svensk

export mattas av betydligt. Flera av Sveriges

viktigaste handelsländer väntas gå in i en svagare

konjunkturfas. Detta gäller bl.a. Tyskland,

Storbritannien, Norge och Danmark. Som

framgår i diagram 4.1, står dessa fyra länder

tillsammans för över en tredjedel av svensk

export. Sveriges marknadsinriktning, som var

fördelaktig under 1998, bedöms därmed bli

ogynnsam under innevarande år.

Utöver exportbortfallet från viktiga

handelsländer väntas efterfrågan i Asien vara

fortsatt svag under större delen av 1999. Den

senaste utvecklingen i Latinamerika väntas dock

få relativt begränsade direkta handelseffekter för

Sverige, då regionens andel av svensk export

uppgår till mindre än 3 %. Svenska exportörer av

stål och pappersmassa kan emellertid komma att

drabbas av att den brasilianska valutans kraftiga

depreciering ökat Brasiliens konkurrenskraft på

världsmarknaden.

Bilden av försämrade förutsättningar för

svensk exportindustri bekräftas av det betydande

fall i exportorderingången som syns i SCB:s

statistik och Konjunkturinstitutets

industribarometer under senare delen av 1998

och inledningen av 1999. Den svaga

exportorderingången förväntas till följd av

leveransernas eftersläpning leda till minskad

exporttillväxt under första halvåret 1999.

Fortsatt god tillväxt i Förenta staterna och

vissa länder i Europa som Spanien och Finland

kompenserar till viss del de negativa effekterna

av den i övrigt försvagade marknadstillväxten.

Sammantaget förutses den internationella

marknadsefterfrågan för bearbetade varor öka

med knappt 4 % år 1999, vilket kan jämföras

med knappt 7 % förra året.

Försvagningen av den internationella

efterfrågan bedöms emellertid inte bli långvarig.

Under senare delen av innevarande år antas

konjunkturen på nytt stärkas på viktiga

exportmarknader i Europa och en återhämtning

inledas i Asien. Världsmarknadstillväxten

beräknas därmed åter öka och uppgå till drygt

5 % nästa år. Osäkerheten avseende den

internationella utvecklingen är dock stor,

framför allt avseende tidpunkten för

återhämtningen.

Svensk varuexport 1999 2000

Den internationella marknadstillväxten för

bearbetade varor påverkar i hög grad svensk

export. Efterfrågans produktsammansättning

kan dock skilja sig åt under olika

konjunkturfaser, vilket är en orsak till att

exportutvecklingen avviker från

marknadstillväxten. Till följd av att svensk

exportindustri är inriktad på investerings- och

insatsvaror bestäms exporten till stor del av den

internationella investerings- och lagercykeln,

som ofta fluktuerar mer än övriga

efterfrågekomponenter. Exporttillväxten

tenderar därmed att minska mer än den totala

internationella

efterfrågan under lågkonjunkturer, men stiga

snabbare då produktionen tar fart och behovet av

kapacitetsutbyggnad ökar.

Den dämpade investeringskonjunkturen på

Sveriges viktigaste exportmarknader under 1999

innebär att tillväxtutsikterna för svensk

exportindustri försvagas. Under år 2000 väntas

dock varuexportens sammansättning bidra till

högre exporttillväxt, då efterfrågan på

investerings- och insatsvaror stärks.

Svensk industristruktur har emellertid delvis

förändrats i riktning mot minskad

konjunkturkänslighet. Kunskapsintensiva

branscher har växt snabbare än cykliskt

betingade kapital- och

arbetsintensiva delar av verkstads- och

basindustrin. Mellan 1981 och 1998 har kapital-

och

arbetsintensiva branscher minskat sina respektive

andelar från ca 25 % till ca 20 %. Under samma

period ökade kunskapsintensiva branscher sin

andel av varuexporten från 49 % till 59 %.

Huruvida tidigare framgångar inom teleprodukt-

industrin kommer att fortsätta även i år, utgör

ett osäkerhetsmoment i prognosen. Exporten av

teleprodukter svarade under perioden 1996 1998

för en knapp tredjedel av den totala svenska

exporttillväxten. Om efterfrågan på

teleprodukter ökar lika kraftigt som under de

senaste åren, kan den totala varuexporten öka

mer än väntat under prognosperioden.

Under ett par år har svenska relativpriser

sjunkit. Industrins produktivitetsutveckling har

varit god och den höga lönsamhetsnivån har

skapat utrymme för svenska exportföretag att

priskonkurrera. Detta bidrog under 1998 till att

hålla försäljningsvolymerna uppe, trots vikande

efterfrågan i vissa sektorer. Även under 1999

förväntas de låga relativpriserna i viss mån kunna

motverka den försvagade internationella

efterfrågan. År 2000 bedöms relativpriserna öka

något, främst till följd av att kronan förväntas

appreciera. Långsiktiga kontrakt för stora delar

av industrin innebär dock att

relativprisförändringar får effekt först med viss

eftersläpning. De förbättrade utsikter till en

högre svensk exporttillväxt som skapas av den

stärkta internationella efterfrågan år 2000, stöds

därmed fortfarande av de låga relativpriser som

uppnåtts under 1997 och 1998.

Sammantaget väntas marknadstillväxt,

varusammansättning och relativprisläge leda till

att varuexporten stiger med 3,5 % år 1999 och

med 5,5 % år 2000, vilket innebär en något lägre

takt än marknadstillväxten under 1999, men

något högre år 2000. Med en väl fungerande

lönebildning ter sig konkurrenskraften god i ett

medelsiktigt perspektiv och varuexporten antas

därför fortsätta växa med drygt 5 % även 2001

och 2002.

Diagram 4.2 Svensk export, marknadsandelar samt

världsmarknadsutveckling. Bearbetade varor

Procentuell förändring

Svensk varuimport 1999 2000

Varuimporten ökade med knappt 12 % år 1998,

vilket var en något starkare tillväxt än under

1997. Den höga importtillväxten beror till stor

del på att exporten och maskininvesteringarna,

vilka båda har ett högt importinnehåll, ökade

kraftigt under föregående år. Även

konsumtionen av varaktiga varor steg under 1998

och

bidrog till den höga tillväxten av varuimporten.

Importinnehållet i den svenska efterfrågan har

ökat mer än trendmässigt sedan 1992. Detta

förklaras främst av att handelsspecialiseringen

tilltagit, men till viss del även av ändrade

konsumtionsmönster. Mer än 80 % av den totala

svenska varuimporten kommer från EU och

övriga

Europa. Nästan hälften av varuimporten består

av verkstadsprodukter och det är främst

maskiner, apparater och fordon som importeras

till Sverige. Den i särklass snabbast växande

varugruppen är tele/radio/TV.

Importpriserna på bearbetade varor steg mot

slutet av 1998, vilket kan förklaras av den svaga

kronkursen. Under loppet av 1999 förväntas

kronan appreciera avsevärt. Dessutom väntas de

internationella prisökningarna bli små under

1999. Därigenom bedöms importpriserna på

bearbetade varor gradvis falla under innevarande

och nästa år.

Importen av bearbetade varor beräknas

utvecklas svagt under 1999, till följd av en

betydande avmattning av exporten och

maskininvesteringarna. I år förväntas också den

importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin

kunna försvara marknadsandelar genom fortsatta

prissänkningar, vilket bidrar till en låg

importtillväxt. År 2000 förutspås

konjunkturläget åter förbättras. Tillväxten av

export och maskininvesteringar tar fart igen,

vilket leder till att importen stiger snabbare.

Importen av bearbetade varor utgör merparten

av den totala varuimporten, som

beräknas stiga med 2,5 % år 1999 och med 6,4 %

år 2000. År 2001 och 2002 förutspås den totala

varuimporten växa i ungefär samma takt som

varuexporten, dvs. med ca 5 % per år.

4.2 Tjänstehandeln

Handeln med tjänster utvecklades 1998 i lugnare

takt än under året innan. Enligt

nationalräkenskaperna ökade tjänsteexporten

med 8 % medan tjänsteimporten ökade något

långsammare. Till följd av att importerade

tjänster blev dyrare relativt de exporterade,

försämrades dock tjänstenettot avsevärt. Den

stigande importen av affärstjänster och tekniska

tjänster bidrog till att vända ett flerårigt

överskott till ett underskott i handeln med s.k.

övriga tjänster . Resevalutanettots redan

tidigare stora underskott steg ytterligare då

svenskars utgifter i samband med utlandsresande

ökade mer än utlänningars utgifter i Sverige.

Diagram 4.3 Tjänstebalansen

Miljarder kronor

Tjänstenettot väntas försämras ytterligare under

prognosperioden. Underskottet i posten rese-

valuta antas fortsätta att öka då hushållens reala

disponibla inkomster stiger, vilket antas leda till

ökat utlandsresande. Importen av tjänster

relaterade till näringslivet bedöms också fortsätta

växa mer än exporten under år 1999 och 2000.

Sammantaget väntas exporten och importen av

tjänster mattas av under 1999 för att åter ta fart

år 2000 i samband med att industrikonjunkturen

stärks. Prognosen avseende tjänstehandelns

volym- och prisutveckling sammanfattas i tabell

4.1.

4.3 Bytesbalans och finansiellt sparande

Bytesbalansen uppvisade under 1998 ett

betydande överskott motsvarande 2,1 % av

BNP. Överskottet var dock lägre än under 1997,

vilket till stor del förklaras av ett växande

underskott i tjänstebalansen, men också av ett

något lägre överskott i handelsbalansen.

Tabell 4.2 Bytesbalans och finansiellt sparande

Miljarder kronor

1998

1999

2000

2001

2002

Handelsbalans

139,7

135,2

137,5

149,5

164,3

Varuexport

675,7

689,5

726,0

Varuimport

535,9

554,3

588,5

Tjänstebalans

29,0

36,1

42,8

Transporter

4,5

5,0

5,3

Resevaluta

28,0

31,9

35,4

Övriga tjänster

5,5

9,2

12,7

Löner

2,0

2,2

2,4

Avkastning på kapital

43,3

42,6

37,4

räntor

65,5

63,0

61,0

direktinvesteringar

28,0

26,0

29,0

aktieutdelningar

5,8

5,6

5,4

Löpande

transfereringar

27,6

29,5

26,7

Bytesbalans

37,8

24,8

28,1

33,0

43,2

Kapital-

transfereringar

5,6

3,2

2,4

Finansiellt sparande

som andel av BNP1

2,4

1,5

1,6

1,8

2,2

Anm: Bytesbalansen är enligt Riksbankens definition

1 Finansiellt sparande utgörs av bytesbalansens och kapitaltransfereringarnas

sammantagna saldo

Källor: Riksbanken och Finansdepartementet

Under 1999 väntas handelsbalansens överskott

fortsätta minska, trots att varuexporten förväntas

öka mer i volym än varuimporten. Detta beror på

att exportpriserna bedöms utvecklas betydligt

svagare än importpriserna. Tjänstebalansens

netto förväntas också försämras, medan kapital-

avkastningsnettot förbättras. År 2000 antas

underskottet i tjänstebalansen öka ytterligare,

medan både handelsbalans och avkastning på

kapital förbättras, vilket leder till att

bytesbalansens överskott åter ökar något.

Den förväntade förbättringen av kapital-

avkastningsnettot under prognosperioden är

främst relaterad till räntenettot och avkastning

på direktinvesteringar. Stocken av svenska

tillgångar i utlandet är större än utländska

tillgångar i

Sverige. Detta väntas medföra att det positiva

nettot för avkastning på direktinvesteringar

minskar under den internationella

konjunkturförsvagningen år 1999 för att ånyo

förbättras under den förutsedda återhämtningen

år 2000. Räntenettot väntas förbättras både år

1999 och 2000 till följd av den antagna

apprecieringen av kronan och fortsatta

amorteringar av den alltjämt höga räntebärande

skulden gentemot utlandet. Amorteringarna

möjliggörs av det positiva finansiella sparandet,

som utgörs av bytesbalansens och

kapitaltransfereringarnas sammantagna saldo.

Kapitaltransfereringar redovisas sedan slutet av

1997 utanför bytesbalansen, och inkluderar bl.a.

bistånd till u-länder och återflöden från EU som

går till investeringar. Posten väntas visa överskott

under prognosperioden.

Avgiften till EU ingår i posten löpande

transfereringar. En i svenska kronor hög EU-

avgift under innevarande år bidrar till att

underskottet i denna post väntas bli högre 1999

än 2000. Hur stor avgiften blir nästa år beror

dock bl.a. på EU:s långsiktiga budget för 2000

2006 som ännu ej är helt fastställd.

Sammantaget förutses överskottet i bytes-

balansens minska under 1999 för att åter öka

något under år 2000. Det finansiella sparandet

bedöms bli något högre än bytesbalansens

överskott och motsvara ca 1½ % av BNP under

prognosperioden. I ett medelfristigt perspektiv

bedöms det finansiella sparandet bli ytterligare

något högre som andel av BNP.

5 Näringslivets produktion

Produktionen i näringslivet ökade med hela

3,6 % under 1998. Samtidigt skedde en för-

skjutning från en i huvudsak exportinriktad

produktionstillväxt till en mer inhemskt orien-

terad tillväxt.

Den privata tjänstesektorn är inne i en

expansiv fas med stigande produktion och god

sysselsättningstillväxt. Den utvecklingen väntas

fortsätta även om en viss konjunkturdämpning i

de industrirelaterade tjänstebranscherna

förväntas framöver. Omställningsarbetet till

följd av millennieskiftet bedöms bidra till den

starka produktionsutvecklingen inom

uppdragsverksamheten i år. Nästa år kan därför

en viss avmattning i denna sektor ske.

Låga räntor samt en stabil efterfrågeökning

från hushållen utgör goda förutsättningar för en

relativt stark produktionstillväxt inom den

privata tjänstesektorn totalt sett under de

närmaste åren. En allt större del av den

förutsedda produktionstillväxten i tjänstesektorn

kommer från de delar som vänder sig till

hushållen och till sektorer som är beroende av

investeringsutvecklingen. Det gäller bland annat

varuhandel, hotell och restaurang samt tekniska

konsulter.

Industrikonjunkturen försämras i år. En

betydligt lägre global marknadstillväxt medför

att exportföretagen går in i en lugnare

expansionsfas. För år 2000 förutses den starkare

internationella efterfrågetillväxten tillsammans

med en ur svensk synvinkel mer gynnsam

sammansättning av exportefterfrågan medföra en

kraftig konjunkturuppgång i industrin.

Byggkonjunkturen förväntas bli stark under

hela prognosperioden. Till skillnad från de

senaste åren väntas bostadsinvesteringarna växa

snabbt framöver. Byggandet av kommersiella

lokaler och kontorshus stiger också efter en lång

stagnationsperiod.

Tabell 5.1 Näringslivets produktion

Procentuell volymförändring

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Jordbruk, fiske och

skogsbruk

4,6

1,6

0,0

1,5

Industri

5,4

4,3

2,0

4,0

3,3

3,5

El, gas, värme och

vattenverk

1,8

2,4

3,0

2,0

Byggnadsindustri

5,4

3,2

4,0

5,4

Näringslivets tjänster

2,9

3,7

3,2

2,6

Summa näringsliv

3,0

3,6

2,6

3,0

2,8

2,8

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I ett medelfristigt perspektiv, dvs. under år 2001

och 2002, förutses produktionstillväxten i

näringslivet bli hemmamarknadsorienterad. Det

innebär en fortsatt expansion av den privata

tjänstesektorn samt byggsektorn, medan

industriproduktionen växer långsammare än

under åren efter övergången till rörlig växelkurs.

5.1 Industrin

Industrikonjunkturen fortsatte att utvecklas väl

under större delen av 1998 med en betydande

produktionsuppgång och ett högt kapacitets-

utnyttjande. Den internationella konjunkturen

försvagades emellertid under loppet av året

medan den inhemska efterfrågan i form av

investeringar och privat konsumtion blev en allt

viktigare drivkraft för produktionstillväxten.

Sammantaget steg industriproduktionen med

4,3 % 1998. Liksom åren dessförinnan bidrog

den mycket positiva utvecklingen för

teleproduktindustrin till den förhållandevis

starka produktionsökningen. Däremot medförde

effekterna av Asienkrisen en svag utveckling för

basindustrin.

Tabell 5.2 Nyckeltal för industrin

Procentuell förändring

1997

1998

1999

2000

Industriproduktion

5,4

4,3

2,0

4,0

Lönekostnad per timme

4,8

4,1

2,2

2,9

Produktivitet

6,5

2,2

3,0

4,5

Enhetsarbetskostnad (ULC)

1,6

1,9

0,8

1,5

14 OECD-länders ULC

1,1

0,9

1,3

0,9

14 OECD-länders ULC, SEK

2,7

3,3

1,0

1,6

Relativ ULC, SEK

4,2

1,4

1,8

0,1

Vinstmarginal, förändring

0,1

0,7

0,5

0,1

Bruttoöverskottsandel1

35,0

32,6

31,6

32,3

1Bruttoöverskottsandel avser bruttovinsten som andel av förädlingsvärdet till

faktorpris

Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Produktionsutveckling 1999-2000

Mot slutet av förra året blev signalerna om en

nära förestående konjunkturnedgång tydliga.

Orderingången från de allt svagare

exportmarknaderna sjönk kraftigt samtidigt som

producentpriserna föll. Världsmarknaden inom

ett flertal sektorer präglades av ett betydande

utbudsöverskott med åtföljande prispress och

tecken på en konjunkturdämpning på den för

Sverige viktiga EU-marknaden syntes.

Avmattningen i den internationella

konjunkturen innebär försvagade tillväxtutsikter

för den svenska industrin under första halvåret

innevarande år. Konjunkturinstitutets senaste

månadsbarometer (februari) indikerar att

industriproduktionen kan falla under det första

halvåret innevarande år.

Investeringsvaruindustrin, som drabbas av

nedgången i investeringstillväxten i våra

viktigaste handelsländer, står för en betydande

del av konjunkturförsvagningen. Även

basindustrin utvecklas svagt till följd av ett

internationellt utbudsöverskott som bl.a.

resulterat i en viss lageruppbyggnad.

Produktionen dämpas också inledningsvis i år av

en förväntad inhemsk lageravveckling samt av att

den inhemska investeringsutvecklingen mattas

av.

Från och med andra halvåret förutses dock en

viss återhämtning i industriproduktionen som

främst beror på en något starkare

exportefterfrågan från såväl EU som Asien.

Sammantaget bedöms industriproduktionen växa

med 2 % år 1999. Den mot hemmamarknaden

inriktade konsumtionsvaruindustrin utvecklas

dock mer gynnsamt.

För år 2000 förutses den starkare

internationella tillväxten, tillsammans med en ur

svensk synvinkel mer gynnsam sammansättning

av

efterfrågan, medföra att industriproduktionen

växer med 4 %. Även en tilltagande inhemsk

efterfrågan i form av stigande investeringar

bidrar till den fördelaktiga

produktionsutvecklingen. År 2000 förutses

konjunkturförbättringen innebära att

produktionen under loppet av året ökar betydligt

snabbare än under innevarande år.

Kapacitetsutnyttjande

Industrins kapacitetsutnyttjande föll tillbaka

med 1,4 procentenheter till 88,7 % under fjärde

kvartalet i fjol. Eftersom industriproduktionen

väntas minska något under loppet av 1999 och

produktionsutbyggnaden förutses bli betydande,

beräknas industrins kapacitetsutnyttjande falla

ytterligare. Mot slutet av året eller under nästa år

förväntas emellertid den relativt snabba

produktionsökningen leda till en viss uppgång i

kapacitetsutnyttjandet. För perioden fram till

och med år 2000 bedöms det relativt svaga

resursutnyttjandet innebära pressade

vinstmarginaler vilket leder till

rationaliseringsåtgärder.

Konkurrenskraft

Löneökningarna i svensk industri var förra året

högre än i omvärlden samtidigt som

produktiviteten utvecklades något svagare än

förväntat. Produktivitetstillväxten i svensk

industri bedöms dock de närmaste åren bli något

högre än i omvärlden samtidigt som lönerna

antas öka i takt med omvärldens. Den relativt

sett höga produktivitetsökningen beror bl.a. på

att en betydande del av produktionstillväxten

även fortsättningsvis kommer i branscher där

den trendmässiga produktivitetsökningen är

stor, exempelvis inom teleproduktindustrin.

Sammantaget beräknas därmed

enhetsarbetskostnaden, dvs arbetskostnaden per

producerad enhet, utvecklas mer fördelaktigt än i

omvärlden. I prognosen antas dock kronan

appreciera med knappt 3 % mellan 1998 och

2000, vilket innebär att industrins relativa

kostnadsläge endast förbättras marginellt

gentemot omvärlden.

Diagram 5.1 Industrins arbetskostnad per producerad

enhet i Sverige relativt 14 OECD-länder

Index 1980=100

Lönsamhet

Industrins lönsamhet, mätt som

driftsöverskottet som andel av förädlingsvärdet,

sjönk från

höga 35,0 % år 1997 till 32,6 % år 1998.

Vinstmarginalerna sjönk därmed mer än

förväntat. De internationella priserna blev lägre

medan löneökningarna blev högre än vad som

tidigare antagits. Asienkrisen gav visserligen

upphov till fallande råvarupriser under 1998 som

medförde låga insatsvarukostnader, men dessa

kunde inte kompensera för de relativt sett höga

svenska

lönekostnadsökningarna. Mot slutet av förra året

ökade den internationella priskonkurrensen

också på bearbetade varor då

kapacitetsutnyttjandet i Europa föll tillbaka och

industriföretagen i Asien försökte ta

marknadsandelar.

En rad sektorer präglas numera av obalans

mellan utbud och efterfrågan vilket bedöms leda

till vissa ytterligare prissänkningar på

världsmarknaden under första halvåret i år.

Kostnadsökningarna i ett flertal OECD-länder

förväntas också förbli låga under både 1999 och

2000. I prognosen har antagits att de

internationella priserna på industrivaror faller

något under 1999 för att sedan stiga med knappt

1 % nästa år.

Mätt som årsgenomsnitt antas kronan

appreciera med 2,5 % mellan 1998 och år 2000

vilket skulle kunna innebära att det relativa

prisläget på svenska exportvaror försämras. Den

förväntade gynnsamma kostnadsutvecklingen i

Sverige bedöms dock innebära att svensk

industri i sin prissättning i stort följer den

internationella prisutvecklingen mätt i utländsk

valuta. Prognosen förutsätter således ett

återhållsamt prisbeteende hos exportföretagen.

Detta stöds också av Konjunkturinstitutets

februaribarometer där det framgår att

industriföretagen planerar för fortsatta

prissänkningar. Tack vare en stark

priskonkurrens från importvaror förutsätts

hemmamarknadsföretagen bara marginellt kunna

höja sina priser framöver. För industrin som

helhet beräknas produktpriserna sänkas med 1 %

i år och höjas med ca 0,5 % nästa år. Industrin

förutsätts därmed sänka vinstmarginalerna något

i år men höja dessa i takt med

konjunkturåterhämtningen nästa år.

Lönsamheten beräknas således i stort bli

oförändrad sett över perioden 1998 till 2000. På

branschnivå bedöms lönsamheten mellan åren

variera mest inom den cykliska bas

industrin.

Diagram 5.2 Industrins bruttoöverskottsandel

Procent

5.2 Byggnadsverksamhet

Byggkonjunkturen vände upp förra året efter en

mycket svag utveckling under 1997. Ett kraftigt

ökat byggande inom näringslivet men även en

begränsad återhämtning av

bostadsinvesteringarna ledde till en

produktionsökning på knappt 4 %. De närmaste

åren förutses byggkonjunkturen stärkas

ytterligare. Byggsektorns andel av BNP har

alltsedan lågkonjunkturen i början på 1990-talet

legat på en historiskt låg nivå. Förutsättningarna

för att byggnadsindustrin framdeles skall kunna

växa snabbare än den totala ekonomin är mycket

gynnsamma. Räntorna väntas ligga kvar på

dagens låga nivåer och efterfrågetillväxten på

hemmamarknaden är fortsatt stabil. Byggandet

beräknas totalt öka med 4 % år 1999 och med

drygt 5 % år 2000. Det är framför allt

bostadsbyggandet och bygginvesteringarna inom

näringslivet som bidrar till den starka

byggkonjunkturen. Däremot väntas

infrastrukturinvesteringarna plana ut.

Tabell 5.3 Byggnadsverksamhet

Miljarder

kronor

Årlig procentuell förändring

1998

1997

1998

1999

2000

Byggnadsinvesteringar

109

13,2

5,0

6,3

7,9

Näringslivet

61

5,2

6,6

5,3

5,1

Myndigheter

22

16,2

0,2

2,5

3,2

Bostäder

25

25,7

5,1

12,1

17,8

Reparation och

underhåll

87

3,9

1,7

0,8

1,6

Totalt

196

6,6

3,6

4,0

5,3

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Näringslivets bygginvesteringar ökade inom de

flesta sektorer under 1998, delvis till följd av den

förhållandevis snabba produktionsökningen i

näringslivet som har ställt krav på en betydande

utbyggnad av kapaciteten. Industrins byggande

minskade dock något. Konsumtionsökningen

samt den positiva sysselsättningsutvecklingen

har inneburit att andelen lediga kommersiella

lokaler halverats under perioden 1994 till 1998 i

expansiva storstadsområden. Därvid har priserna

på kommersiella lokaler ökat i en sådan

omfattning att nyproduktion numera är lönsam i

dessa områden. Förra året ökade

bygginvesteringarna i varuhandeln med närmare

30 % och i fastighetsförvaltning med 15 %.

Orderingången till arkitekter har gradvis ökat

det senaste året och den senaste

konjunkturbarometern indikerar en ansenlig

ökning av byggandet av kommersiella lokaler

framöver. En förbättring av konjunkturläget för

arkitekter leder normalt sett till ökning av

investeringar i realkapital med 6 till 12 månaders

eftersläpning.

Bygginvesteringarna inom näringslivet

bedöms öka relativt kraftigt under såväl år 1999

som år 2000. Den fortsatta positiva

konsumtions- och sysselsättningsutvecklingen

bör innebära att nyproduktionen av affärs- och

kontorslokaler gradvis stiger framöver under det

att låga räntenivåer bidrar till en fortsatt god

lönsamhet. Under de närmaste åren beräknas

också bygginvesteringarna inom energisektorn

expandera dels till följd av pågående

strukturförändringar, dels genom det statliga

omställningsprogrammet för

energieffektivisering.

Bostadsbyggandet har till följd av obalanser på

bostadsmarknaden legat på extremt låga nivåer

under en längre period. Utvecklingen under 1998

indikerar dock att en återhämtning av

bostadsbyggandet är nära förestående. Det

senaste året har vakansgraden, dvs. andelen

outhyrda lägenheter i förhållande till beståndet,

minskat i tillväxtregioner medan den i stort varit

oförändrad i övriga delar av riket. Vakansgraden

låg exempelvis inom Stor-Stockholm i september

1998 på mycket låga 0,7 %.

Under det senaste året har priserna på småhus

stigit med 10 % för riket som helhet. Därmed

har skillnaden mellan priserna på

andrahandsmarknaden och

nyproduktionskostnaden nu i stort försvunnit

vilket stimulerar bostadsbyggandet. Under 1999

och 2000 förutses en god arbetsmarknad

tillsammans med en gynnsam utveckling av

hushållens disponibla inkomster medföra en hög

bostadsefterfrågan som bidrar till en sjunkande

vakansgrad och ökad nyproduktion av bostäder.

Enligt Konjunkturinstitutets byggbarometer har

orderstocken för bostadsbyggande förbättrats

avsevärt i början på året.

Den tidigare låga lönsamheten hos bostads-

företagen kan sannolikt förklara den låga nivån

på ombyggnadsinvesteringarna under 1997 och

1998. De låga räntorna i kombination med en

stark inkomstutveckling hos hushållen bör dock

innebära att ombyggnadsvolymerna närmar sig

en mer långsiktig jämviktsnivå. Därtill bör

stöden inom ramen för de lokala

investeringsprogrammen bidra till att stimulera

ombyggnadsverksamheten.

Volymerna för reparationer och underhåll har

de senaste åren ökat betydligt mer än den

långsiktiga trenden. Det kan förklaras av att en

del nödvändiga ombyggnadsinvesteringar inom

både bostadssektorn och näringslivet till följd av

en svag finansiell situation inte kunnat

genomföras vilket har inneburit att

reparationerna istället ökat. Framöver förväntas

byggreparationerna öka i betydligt lugnare takt

än de senaste åren. Det kan förklaras av bland

annat borttagandet av skattereduktionen för

ombyggnad av bostäder.

6 Arbetsmarknad

Arbetsmarknadsläget har förbättrats successivt

sedan sommaren 1997. Sysselsättningen har stigit

med ca 120 000 personer och den öppna

arbetslösheten har fallit med knappt 3

procentenheter, rensat för säsongvariationer. Det

är främst inom privat tjänstesektor och inom

kommunerna som antalet sysselsatta har ökat.

Mot slutet av innevarande år antas

sysselsättningsutvecklingen dämpas något till

följd av avmattningen i ekonomin. Nästa år

förväntas konjunkturen, och därmed

sysselsättningsutvecklingen, successivt stärkas.

Åren 2001 och 2002 väntas en fortsatt god

tillväxt och en relativt snabb

sysselsättningsökning. Sammantaget bedöms

sysselsättningen stiga med 150 000 personer

mellan år 1998 och år 2002. Därmed beräknas

den reguljära sysselsättningsgraden för personer i

åldern 20 64 öka från 74,6 % år 1998 till 76,5 %

år 2002. Enligt det sysselsättningsmål som

regeringen presenterade i budgetpropositionen

för 1999 och som Riksdagen senare ställde sig

bakom skall denna sysselsättningsgrad uppgå till

80 % år 2004.

Tabell 6.1 Arbetsmarknad

Årlig procentuell förändring

1998

1999

2000

2001

2002

BNP, producentpris

2,8

2,2

2,6

2,4

2,3

Produktivitet

1,7

1,0

2,1

1,6

1,6

Arbetade timmar

1,3

1,2

0,5

0,8

0,7

Medelarbetstid

0,2

0,2

0,1

0,1

0,1

Antal sysselsatta

1,5

1,4

0,6

0,9

0,8

Reguljär

sysselsättningsgrad,

20 64 år1

74,6

75,3

75,6

76,1

76,5

Arbetskraft

0,2

0,7

0,2

0,6

0,7

Öppen arbetslöshet2

6,5

5,8

5,4

5,1

5,0

Åtgärder3

3,9

3,6

3,6

3,5

3,5

1 Antalet sysselsatta i åldern 20 64 år, exklusive sysselsatta i

konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärder, i procent av befolkningen i den åldersgruppen

2 I procent av arbetskraften

3 Antalet konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i procent av

arbetskraften

Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och

Finansdepartementet

I samband med att sysselsättningen ökar väntas

också arbetskraftsutbudet stiga. Antalet

konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska

åtgärder samt antalet platser inom

vuxenutbildningen minskar under perioden,

vilket bidrar till ett ökat arbetskraftsutbud.

Uppgången motverkas dock till viss del av att

antalet platser vid högskolor och universitet

utökas.

Sammantaget innebär utvecklingen av

sysselsättningen och arbetskraftsutbudet att den

öppna arbetslösheten bedöms falla till 5,4 % år

2000 och med ytterligare 0,4 procentenheter

mellan år 2000 och år 2002. Förutsättningarna

för att BNP år 2001 och 2002 skall kunna öka

med ca 2,5 % per år och sysselsättningen med

knappt 1 % per år, vilket är en starkare tillväxt

och en snabbare sysselsättningsökning än den

långsiktiga trenden, är att arbetsmarknaden och

lönebildningen fungerar väl så att det inte

uppstår lönedrivande matchningsproblem på

arbetsmarknaden.

Sysselsatta

Under första halvåret i år antas sysselsättningen

fortsätta att stiga relativt snabbt. Mot slutet av

året antas dock sysselsättningsutvecklingen

mattas av till följd av det svagare konjunktur-

läget. Nästa år förväntas sysselsättningen

successivt stärkas när produktionen tar fart igen.

Mätt som årsgenomsnitt stiger sysselsättningen

totalt sett med 56 000 personer i år och med

24 000 personer nästa år. Den största uppgången

bedöms ske inom den privata tjänstesektorn.

Utvecklingen av antalet nyanmälda lediga

platser, som historiskt sett har varit en bra

indikator på sysselsättningsutvecklingen, steg

under i stort sett hela 1998. Det stödjer

förväntningarna om att efterfrågan på arbetskraft

kan bli fortsatt stark under första halvåret i år.

Sysselsättningen brukar följa antalet nyanmälda

lediga platser med viss eftersläpning. Under de

senaste månaderna har antalet nyanmälningar

tenderat att avta. Utvecklingen varierar dock

relativt kraftigt mellan olika branscher.

Diagram 6.1 Antal nyanmälda lediga platser och antal

sysselsatta

Årlig procentuell förändring

Årlig procentuell förändring

Avmattningen inom industrin väntas leda till att

sysselsättningen inom denna sektor minskar med

4 000 personer i år, vilket är i linje med

utvecklingen av antalet nyanmälda lediga platser

som har minskat ända sedan sommaren 1998

inom denna sektor. Försvagningen av

industrikonjunkturen bedöms dock bli kortvarig

och redan i slutet av innevarande år väntas

produktionen ta fart igen. Efterfrågan på

arbetskraft antas emellertid bli svag inledningsvis

vilket innebär att sysselsättningen inom

industrin minskar mätt som årsgenomsnitt även

nästa år.

En kraftigt ökad byggproduktion de närmaste

åren innebär att efterfrågan på arbetskraft inom

byggsektorn fortsätter att stiga. Inom den

privata tjänstesektorn förutses en fortsatt snabb

sysselsättningsökning under första halvåret i år.

Mot slutet av innevarande år och under nästa år

antas dock sysselsättningsutvecklingen dämpas

något i samband med att avmattningen inom

industrin får genomslag på de industrirelaterade

tjänstesektorerna samt att den privata

konsumtionen ökar något långsammare.

Sammantaget antas sysselsättningen i

näringslivet stiga med 56 000 personer mellan

1998 och 2000.

Tabell 6.2 Sysselsättning, branschfördelat

Tusental personer

1998

1999

2000

2001

2002

Privat sektor

2735

2779

2790

2813

2843

Jord- och skogsbruk

102

100

100

Industri

803

799

794

Byggnadsverksamhet

220

224

230

Privat tjänstesektor

1610

1658

1666

Offentliga myndigheter

1240

1252

1265

1279

1282

Staten

188

189

190

Kommunerna

1053

1063

1076

Totalt

3979

4035

4059

4096

4129

Arbetskraft, totalt

4255

4284

4290

4316

4346

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet

Inom kommunala myndigheter väntas

sysselsättningen fortsätta att stiga under 1999

och 2000 till följd av ett ökat behov av främst

vårdpersonal och lärare. Jämfört med i

decemberprognosen förväntas antalet sysselsatta

inom kommunerna vara ca 10 000 fler år 2002.

Det är en effekt av att regeringen föreslår att

kommunerna skall tilldelas högre statsbidrag

samt att sektorns skatteinkomster har reviderats

upp. Inom statliga myndigheter antas

sysselsättningen öka svagt.

År 2001 och 2002 beräknas BNP stiga med ca

2,5 % per år. Förutsättningen för den relativt

starka BNP-ökningen är att arbetsmarknaden

och speciellt lönebildningen fungerar väl, så att

sysselsättningen kan fortsätta att stiga i god takt

utan att det uppstår inflationsdrivande

löneökningar. Mot bakgrund av den relativt höga

tillväxten i ekonomin bedöms sysselsättningen

kunna öka med ytterligare ca 70 000 personer

mellan år 2000 och år 2002. Liksom för åren

1999 och 2000 sker den största

sysselsättningsuppgången inom den privata

tjänstesektorn. Den reguljära

sysselsättningsgraden för befolkningen i åldern

20 64 år beräknas öka från 74,6 % år 1998 till

76,5 % år 2002.

Diagram 6.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud

Tusental personer

Medelarbetstid

Medelarbetstiden föll med 0,2 % mellan 1997

och 1998. Den främsta anledningen var att

sjukfrånvaron, som föll kraftigt i början av 1990-

talet, ökade igen. Ökad frånvaro till följd av

studier bidrog också till att sänka

medelarbetstiden mellan 1997 och 1998 medan

ökad övertid och större andel sysselsatta som

arbetar mer än 35 timmar i veckan motverkade

nedgången. De närmaste åren antas

medelarbetstiden fortsatta att minska något,

främst till följd av den successiva

arbetstidsförkortning som inkluderades i flertalet

löneavtal som slöts under våren 1998.

Produktivitet

Produktionen förutses mattas av i början av 1999

medan effekten på sysselsättningen av det

svagare konjunkturläget uppkommer med viss

eftersläpning. Det innebär att

produktivitetstillväxten av konjunkturskäl blir

relativt låg i år. Nästa år blir dock utvecklingen

den omvända, produktionen tar fart redan under

inledningen av året

medan sysselsättningen stiger med viss

eftersläpning. Produktivitetstillväxten blir

därmed betydligt högre nästa år. Sammantaget

under perioden 1999 2002 antas produktiviteten

öka långsammare än vad historiska samband

indikerar vid en BNP tillväxt på ca 2,5 % per år.

En av orsakerna till det är att den privata

tjänstesektorn, där produktiviteten är lägre än

inom industrin, står för en större del av

produktionsuppgången än den gjort historiskt.

Rationaliseringspotentialen är sannolikt

betydligt lägre i dagsläget än i början av 1990-

talet eftersom produktivitetstillväxten var

mycket hög under åren 1992 1995. Den snabba

produktivitetsökningen under dessa år orsakades

sannolikt av en mängd samverkande faktorer.

Efter överhettningsåren i slutet av 1980-talet

fanns det behov av en kraftigt förbättrad

produktivitet för att återställa företagens

lönsamhet och konkurrenskraft. Framsteg inom

informationsteknologin samt avregleringar inom

vissa näringar bidrog sannolikt också till den

höga produktivitetstillväxten.

Till följd av de omfattande rationaliseringarna

under 1990-talet är vinstnivåerna i näringslivet

relativt höga i ett historiskt perspektiv och

lönsamheten i den konkurrensutsatta sektorn är

ungefär densamma som i Sveriges viktigaste

konkurrentländer. Därmed är förutsättningarna

goda för en stark sysselsättningsutveckling

framöver. Jämfört med decemberprognosen har

dock förutsättningarna försämrats något

eftersom reallönerna nu beräknas öka snabbare,

vilket dels beror på något högre nominella

löneökningar, dels på svagare prisutveckling.

Åtgärder inom arbetsmarknads- och

utbildningspolitiken

Regeringen föreslår i vårpropositionen

förändringar inom både arbetsmarknads- och

utbildningspolitiken. Anslaget för de

konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna reduceras mellan 1998 och 2002 till

följd av att konjunkturen förbättras. Det totala

antalet personer i konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärder antas därmed

minska med 13 000 under perioden. År 2002

uppgår därmed volymen till 152 000 personer.

Antalet platser i Kunskapslyftet ökar under

hösten 1999 med 5 000 och ligger då som högst

på drygt 130 000. Därefter beräknas antalet

platser minska till ca 110 000 år 2002. Inom

högskolor och universitet sker det en successiv

utökning av antalet permanenta platser. År 2002

kommer de att ha ökat med ca 80 000 jämfört

med år 1996.

Regeringen föreslår också ett förstärkt

anställningsstöd för arbetslösa personer som

varit inskrivna vid arbetsförmedlingen under en

lång

period.

Tabell 6.3 Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska

åtgärder

Tusental personer

1997

1998

1999

2000

2001

2002

I arbetskraften

32

37

42

37

37

37

Beredskapsarbete

7

1

Rekryteringsstöd

4

0

Utbildningsvikariat

4

0

Individuellt

anställningsstöd

11

Starta-eget-bidrag

12

13

Offentligt tillfälligt

anställda

5

8

Resursarbete

0

4

Ej i arbetskraften

152

128

113

116

115

115

Arbetsmarknads-

utbildning

37

42

IT-satsning

1

Arbetslivsutveckling

53

39

Kommunalt

uppföljningsansvar

14

12

Utvecklingsgaranti

för ungdomar

3

Datortek

14

12

Arbetsplats-

introduktion

34

19

Europastipendier

1

Totalt

185

165

155

153

152

152

Anm: I januari 1998 slogs beredskapsarbete, rekryteringsstöd och

utbildningsvikariat

ihop till individuellt anställningsstöd, vilket i sin tur kommer att ersättas av

det nya

förslaget om förstärkt anställningsstöd för långtidsarbetslösa. I januari 1999

ersattes

arbetslivsutveckling och arbetsplatsintroduktion av arbetspraktik. Observera att

antalet

personer registrerade vid arbetsmarknadsinstitut, som AMS inkluderar i de

konjunkturberoende åtgärderna, inte ingår i tabellen ovan.

Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet

Från och med 1 oktober 1999 kommer

arbetsgivare som anställer en person som är

långtidsarbetslös samt varit inskriven vid

arbetsförmedlingen i minst 36 månader, att ges

möjlighet att få kompensation med motsvarande

75 % av den totala arbetskraftskostnaden (på en

arbetskraftskostnad som uppgår till max 15 400

kronor per månad) under de första 6 månaderna.

Under de därpå följande 18 månaderna

kompenseras de med 25 %. De arbetsgivare som

anställer personer som varit inskrivna vid

arbetsförmedlingen i minst 12 månader

kompenseras med 50 % under de första 6

månaderna. Stödet kommer att ges genom en

kreditering av arbetsgivarens skattekonto. Detta

förstärkta anställningsstöd ersätter den befintliga

åtgärden individuellt anställningsstöd och har

inkluderats i beräkningarna av antalet personer i

konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska

åtgärder.

Arbetskraftsutbud

I samband med sysselsättningsuppgången steg

även arbetskraftsutbudet under loppet av 1998.

Mätt som årsgenomsnitt minskade det dock

något på grund av den kraftiga nedgång som

skedde under hösten 1997. Till följd av den

förväntade sysselsättningsökningen under

innevarande år och nästa år antas utbudet på

arbetskraft fortsätta att öka. Minskningen av

antalet platser i de konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna samt inom

vuxenutbildningen bidrar till ett ökat

arbetskraftsutbud. Uppgången motverkas dock

av utökningen av antalet platser vid högskolor

och universitet.

Sammantaget antas arbetskraftsutbudet stiga

med 91 000 personer mellan 1998 och 2002

samtidigt som det beräknas tillkomma ca 70 000

personer, netto, till den arbetsföra befolkningen.

Det innebär att arbetskraftstalet, dvs.

arbetskraften som andel av befolkningen, stiger

från 76,6 % år 1998 till 77,2 % år 2002. Det är

fortfarande ca 7 procentenheter lägre än år 1990,

då

arbetskraftstalet låg på en rekordhög nivå. Det

finns flera anledningar till det. Förutom att det

finns en större grupp personer utanför

arbetskraften som betraktar sig som

arbetssökande, men inte uppfyller de

standardiserade villkoren för att betraktas som

öppet arbetslösa, har antalet tjänste- och

avtalspensionärer samt de som enligt SCB räknas

som sjuka (bland annat förtidspensionärer) ökat.

Det är delvis en effekt av att andelen personer i

befolkningen mellan 55 och 64 år har ökat sedan

år 1990. Andelen studerande har också stigit, dels

till följd av att 16-19-åringar studerar i större

utsträckning än tidigare, dels till följd av att fler

deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt i

vuxenutbildning. Lägger man till den ökning

som har skett av antalet tillfälliga studieplatser

inom vuxenutbildningen och av antalet

arbetsmarknadspolitiska åtgärder utanför

arbetskraften sedan år 1990 fås ett bredare mått

på arbetsutbudet. Detta bredare mått ökar från

81,0 % av befolkningen år 1998 till 81,2 % år

2002 men ligger, som framgår av diagram 6.3,

fortfarande lägre än under 1980-talet. År 2002

kommer dessutom antalet permanenta platser

inom högskolor och universitet att ha ökat med

ca 85 000, motsvarande ca 1,5 % av

befolkningen, jämfört med år 1990.

Diagram 6.3 Befolkning i åldern 16 64 år uppdelad på

olika grupper

Procent av den arbetsföra befolkningen

Öppen arbetslöshet

Mellan 1997 och 1998 föll den öppna

arbetslösheten från 8,0 % av arbetskraften till

6,5 %.

Under de närmaste åren antas den relativt snabba

sysselsättningsuppgången, i kombination med en

dämpad utveckling av arbetskraftsutbudet, leda

till att den öppna arbetslösheten faller till 5,0 %

år 2002. De konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna uppgår då till

3,5 % av arbetskraften.

Diagram 6.4 Öppet arbetslösa och personer i konjunktur-

beroende arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Procent av arbetskraften

Osäkerheter i prognosen

Det finns en rad osäkerheter beträffande

utvecklingen på arbetsmarknaden åren 1999

2002.

Den inhemska efterfrågan kan bli högre än

prognostiserat de närmaste åren. Exempelvis

förväntas uppgången i den privata konsumtionen

bli relativt måttlig. Mot bakgrund av de låga

räntorna, hushållens optimism om den egna

ekonomin samt deras goda

förmögenhetsställning skulle den privata

konsumtionen kunna öka något mer. Därmed

kan sysselsättningen på kort sikt öka snabbare

och den öppna arbetslösheten bli lägre än vad

som antas i prognosen. Även om inte tillväxten i

ekonomin blir starkare än väntat kan

sysselsättningen på kort sikt öka snabbare och

den öppna arbetslösheten bli lägre än

prognostiserat. I prognosen har antagits en

relativt svag sysselsättningsutvecklingen under

loppet av året trots att vissa indikatorer, som

exempelvis nyanmälda lediga platser, så sent som

i mars fortfarande såg starka ut.

Den kraftiga sysselsättningsuppgången förra

året kan tyda på att arbetsmarknaden och

lönebildningen fungerar bättre än vad som

förutses i prognosen. Om så är fallet kan

sysselsättnings

nivån år 2002 bli högre än prognostiserat.

Det finns även faktorer som talar för en sämre

sysselsättningsutveckling och högre öppen

arbetslöshet än kalkylerat. En förutsättning för

att den öppna arbetslösheten skall minska till

5,0 % år 2002 är att utbildningssatsningarna

riktas till personer som annars skulle vara öppet

arbetslösa samt att antalet personer i utbildning

kan öka som planerat. Enligt SCB:s

arbetskraftsundersökning, AKU, har den ökning

av antalet studerande som har skett de senaste

månaderna noterats bland dem som är sysselsatta

samtidigt som de studerar. Fortsätter den

utvecklingen riskerar den öppna arbetslösheten

att bli högre än 5,0 % år 2002.

En annan risk är att löneökningarna kan bli

högre än kalkylerat. Detta problem kan

uppkomma om företagen, trots relativt hög

arbetslöshet, inte kan rekrytera tillräckligt

kompetent arbetskraft eller om det uppstår andra

matchningsproblem på arbetsmarknaden till

följd av bristande geografisk, yrkesmässig eller

branschmässig rörlighet. Det kan leda till högre

löneglidning och därmed svagare tillväxt och

sämre sysselsättningsutveckling än vad som

förutses i prognosen.

Redan i dagsläget finns det tecken på att det är

brist på vissa typer av arbetskraft. Enligt

Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, rapport

Arbetsmarknadsutsikterna för 1999 , som

redovisar arbetsförmedlingarnas senaste

företagsundersökning, ökade andelen företag

som upplever att det råder brist på arbetskraft

mellan våren och hösten 1998. I den senaste

undersökningen angav ca 30 % av företagen brist

på utbildad och yrkeserfaren arbetskraft och av

dessa företag upplevde närmare 40 % att bristen

var en flaskhals, dvs. hindrade en expansion av

arbetsstället. Rekryteringsproblemen framöver

väntas vara störst inom den privata

tjänstesektorn, främst avseende

ingenjörer, tekniker och dataspecialister. Även

den kommunala sektorn väntas få svårt att

rekrytera personal. Framför allt gäller det

sjuksköterskor och undersköterskor inom hälso-

och sjukvården samt äldreomsorgen men det

råder även stor brist på lärare.

Även Konjunkturinstitutets barometer för

såväl industrin som tjänstesektorn indikerar brist

på arbetskraft inom vissa sektorer, främst

tekniska tjänstemän och branschspecifik

kompetens inom framför allt

uppdragsverksamhet.

Diagram 6.5 Beveridgekurva

Matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan

illustreras av en s.k. Beveridgekurva, som visar

förhållandet mellan de arbetssökande, som här

har definierats som summan av öppet arbetslösa

och personer i konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och nivån på

antalet kvarstående lediga platser (se diagram

6.6). Rörelser utmed kurvan avspeglar

konjunkturella förändringar medan skift uppåt i

kurvan tolkas som bristande

matchningseffektivitet. Noteringen för 1998

visar att antalet kvarstående lediga platser har

ökat samtidigt som summan av arbetslösa och

personer i åtgärder har minskat, men antalet

kvarstående lediga platser är högre än tidigare vid

en given nivå för summan av personer i åtgärder

och arbetslösa. Detta tyder på att det är svårare

att tillsätta de lediga platserna nu än tidigare, dvs.

matchningsproblemen verkar ha ökat.

7 Löner

Det preliminära löneutfallet för 1998, enligt

SCB:s konjunkturstatistik, registrerar en ökning

av timlönerna på 3,2 % mellan 1997 och 1998.

Avtalen har beräknats till 2,8 %, vilket innebär

en löneglidning på 0,4 %. De lokala

avtalsförhandlingarna har dock försenats och

1998 års avtalade löneökningar för ett stort antal

löntagare har ännu inte registrerats i statistiken.

Särskilt tydligt är detta inom offentliga

myndigheter där den hittills registrerade

löneglidningen är negativ. De slutliga

löneökningarna 1998 antas därför överstiga de

hittills registrerade och uppgå till 3,6 %.

Löneglidningen beräknas därmed till i

genomsnitt 0,8 %, vilket är en högre

löneglidningstakt än vad som antagits i de

senaste prognoserna. Löneglidningen förutsattes

då begränsas till 0,5 %, vilket var förenligt med

de uppskattningar som parterna eller de

oberoende ordförandena inom vissa

avtalsområden redovisade i samband med 1998

års avtalsrörelse.

Innevarande år antas löneglidningen bli 0,6 %.

Året därpå förutsätts fortfarande att

löneglidningen begränsas till 0,5 %. För år 2001

och 2002 finns det endast ett fåtal avtal. Lönerna

antas då stiga med 3 % per år.

Avtalen

Löneavtal för åren 1999 2000 är slutna för i stort

sett hela arbetsmarknaden. De flesta avtal löper

över 3 år. I flera fall är dock det sista avtalsåret

uppsägningsbart. För ekonomin som helhet

beräknas avtalen ge löneökningar på 2,4 % i år

och 2,7 % nästa år. Att de avtalade

löneökningarna blir lägre i år än år 1998 och 2000

beror på att avtalsrevisionerna inom vissa

avtalsområden sker i början av 1998 och i slutet

av 1999. Det innebär att löneökningarna mätta

som årsgenomsnitt blir låga år 1999.

Avtalsrörelsen år 1998 resulterade för åren

1998 2000 i ca 1 procentenhet lägre avtal än vad

1995 års avtalsrörelse resulterade i för åren 1995

1997. Flera faktorer samverkade sannolikt till

det. Inflationsförväntningarna var betydligt lägre

1998 än 1995. Samsynen bland

arbetsmarknadens parter vad gäller

lönebildningens betydelse för

sysselsättningsutvecklingen verkar också ha ökat

och inom den konkurrensutsatta industrin

bedrevs förhandlingarna utifrån en ny, mer

strukturerad förhandlingsordning. Arbetsgivarna

koordinerade dessutom avtalsrörelsen i större

utsträckning än tidigare och på arbetstagarsidan

enades alla LO-förbund kring ett samordnat

lönekrav.

Tabell 7.1 Timlöner

Årlig procentuell förändring

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Industri

4,5

3,9

Avtal

3,1

2,9

1,5

2,4

Löneglidning

1,4

1,0

Byggnadsindustri

3,8

3,6

Avtal

3,8

3,1

2,2

2,3

Löneglidning

0,0

0,5

Privata tjänster

4,4

3,9

Avtal

3,6

3,0

2,7

2,5

Löneglidning

0,8

0,9

Statliga myndigheter

4,3

2,4

Avtal

3,5

1,9

2,5

2,5

Löneglidning

0,8

0,5

Kommunala myndigheter

4,8

3,2

Avtal

4,7

2,7

2,8

3,5

Löneglidning

0,1

0,5

Totalt

4,5

3,6

3,0

3,2

3,0

3,0

Avtal

3,8

2,8

2,4

2,7

Löneglidning

0,7

0,8

0,6

0,5

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I flera av de avtal som slöts under 1998

förstärktes den sedan tidigare inledda

utvecklingen mot friare lönesättning på lokal

nivå. I några avtal finns inga centralt fastställda

löneökningar. Inom flera andra avtalsområden är

det endast fastställt vilka generella lönepåslag

som skall gälla om man inte kommer överens på

lokal nivå. Det betyder att det är svårare att

avgöra vad som är avtalade löneökningar och vad

som är löneglidning.

För merparten av de kommunalt anställda har

det endast fastställts ett s.k. lägsta utrymme för

löneökningarna, vilket innebär att det råder stor

osäkerhet om de slutliga löneökningarnas

storlek.

Ett inslag i avtalen som är gemensamt för flera

områden är att det, inom ramen för de totala

avtalade löneökningarna, avsätts ett visst

löneutrymme för arbetstidsförkortning.

Löneglidning

Sedan 1980 har löneglidningen uppgått till i

genomsnitt drygt 2 % per år. Från mitten av

1990-talet har dock löneglidningen varit något

lägre än det historiska genomsnittet, drygt 1 % i

genomsnitt per år. Det måste ändå betraktas som

en förhållandevis hög löneglidning mot

bakgrund av det svaga arbetsmarknadsläget och

de relativt

höga avtalade löneökningarna. Inflationen har

dessutom varit mycket låg de senaste åren,

betydligt lägre än inflationsförväntningarna vid

tidpunkten för avtalsförhandlingarna år 1995.

Det borde ha bidragit till låg löneglidning

eftersom reallöneökningarna blev betydligt

högre än parterna räknade med när avtalen slöts.

Preliminärt utfall för 1998 registrerar en

löneglidning på 0,4 %, vilket tyder på att

löneglidningstakten har avtagit ytterligare, trots

att de avtalade löneökningarna blev betydligt

lägre för 1998 än för de tre närmast föregående

åren.

Eftersom det fortfarande saknas mycket

löneutbetalningar avseende 1998 antas dock

löneglidningen komma att revideras upp till

0,8 %, vilket fortfarande är relativt lågt historiskt

sett. Trots relativt låga nominella löneökningar

ökade dock reallönerna förra året med betydligt

mer än parterna på arbetsmarknaden räknade

med vid tidpunkten för avtalsförhandlingarna,

eftersom den faktiska inflationen blev ca 1,5

procentenheter lägre än väntat. Således blev

företagens lönsamhet sämre än beräknat vilket

försämrar de framtida förutsättningarna för en

god sysselsättningsutveckling.

Flera faktorer kan samverka till att

löneglidningen förblir låg de närmaste åren.

Pristrycket i ekonomin i såväl producent- som

konsumentledet väntas bli fortsatt lågt, samtidigt

som lönsamheten redan i utgångsläget är pressat i

vissa branscher. Givet de nominella löneökningar

som antas i prognosen och den prisutveckling

som prognostiserats, kommer reallönerna åren

1999 2002 att stiga med i genomsnitt knappt

2 % per år. Det är betydligt mer än den

genomsnittliga reallöneökningen mellan 1970

och 1998.

Diagram 7.1 Timlöneutveckling i ekonomin som helhet

Eftersom lönesättningen i större utsträckning än

tidigare kommer att fastställas på lokal nivå har

arbetsgivarna större möjlighet att direkt fördela

lönerna med hänsyn tagen till individuella

prestationer och rekryteringsläget. De behöver

därmed inte justera det relativa löneläget bland

de anställda via löneglidning i samma

utsträckning som tidigare. I några avtal finns det

också inslag av större flexibilitet vad gäller

arbetstidens förläggning, vilket kan leda till

minskade kostnader för övertid.

En annan faktor som kan bidra till låg

löneglidning är att det från och med 1999 inte

antas ske några fler höjningar av löntagarnas

avgifter och inkomstskatter.

Även om det finns flera faktorer som talar för

att löneglidningen kommer att fortsätta att vara

låg framöver finns det ändå risk för att den kan

bli högre än vad som antas i prognosen. I

samband med att efterfrågan på arbetskraft stiger

kan det uppstå brist på arbetskraft inom vissa

branscher, vilket kan öka lönetrycket. Blir

löneglidningen hög inom vissa branscher eller

för vissa yrkesgrupper finns det risk för att

löneökningarna så småningom drivs upp även

inom andra branscher eller regioner. Historiskt

sett har följsamheten mellan löneökningarna

varit stor mellan olika branscher och sektorer,

trots att förutsättningarna, i form av vinstläge

och sysselsättningsutveckling, har varierat.

Som tidigare nämnts medför

avtalskonstruktionerna inom kommunsektorn

att det är svårt att avgöra de avtalsmässiga

löneökningarnas storlek. Endast

Kommunalarbetarförbundet har fastställt

definitiva avtalsmässiga löneökningar och det

avtalet ger ca 1 procentenhet högre löneökningar

per år än de höjningar som angetts som lägsta

utrymme i de övriga avtalen inom den

kommunala sektorn. Därför finns en risk att

löneökningarna inom resterande delen av

sektorn kommer att överstiga lägstautrymmet

med minst 1 procentenhet. Framför allt gäller

det Vårdförbundets medlemmar som för åren

1998 och 1999 har blivit utlovade 0,5

procentenheter mer än övriga

landstingsanställda, enligt ett avtal som slöts

1995. Eftersom de lokala avtalsförhandlingarna

har försenats inom kommunerna är det ännu för

tidigt att avgöra hur stora löneökningarna utöver

lägstautrymmet blev för 1998.

Om löneglidningen för perioden 1999 2000

överstiger antagandet i prognosen finns det risk

för att sysselsättningsutvecklingen blir svagare än

prognostiserat. Företagen har ett begränsat

utrymme att övervältra ökade kostnader på

konsumenterna när penningpolitiken anpassas

för att uppnå inflationsmålet. Den tilltagande

internationella priskonkurrensen bidrar också till

att det är svårare att höja priserna. Därmed

skapar höga löneökningar i första hand press på

företagen att rationalisera verksamheten

samtidigt som Riksbanken tvingas föra en

stramare penningpolitik för att klara

inflationsmålet, vilket dämpar

sysselsättningsutvecklingen. Om inte företagen

klarar av att öka produktiviteten i samma takt

som reallönerna stiger, sjunker företagens

vinstmarginaler, vilket på sikt kan leda till att

tillväxten i ekonomin hämmas och att

sysselsättningsutvecklingen dämpas.

Internationell jämförelse

Lönerna i Sverige har hittills under 1990-talet

stigit med några tiondels procentenheter mer per

år än genomsnittet i övriga Europa. De högre

kostnadsökningarna har kompenserats av en

försvagad valuta och snabbare

produktivitetstillväxt i Sverige. De närmaste åren

antas att produktivitetsutvecklingen i Sverige blir

något högre än i övriga Europa. Samtidigt antas

dock kronan appreciera. Därmed är det viktigt

att lönerna i

Sverige inte ökar snabbare än i de viktigaste

konkurrentländerna för att inte

konkurrenskraften för svensk exportindustri

skall försämras. Om inte företagen kan

kompensera eventuella högre kostnadsökningar

genom att rationalisera verksamheten eller att

sänka vinstmarginalerna, tvingas de höja

exportpriserna. Det leder till minskad efterfrågan

på svenska varor och därmed svagare tillväxt och

sysselsättning. De löneökningar som antas i

prognosen ligger ungefär i linje med

utvecklingen i övriga Europa.

Tabell 7.2 Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet

enligt OECD

Årlig procentuell förändring

1997

1998

1999

2000

Tyskland

1,7

1,5

2,8

3,1

Frankrike

2,3

2,2

2,1

2,2

Italien

4,1

0,3

1,8

2,4

Storbritannien

5,4

6,0

5,1

4,6

Österrike

3,1

1,7

3,1

3,0

Belgien

2,1

2,1

2,2

2,0

Danmark

3,7

4,2

4,7

5,1

Finland

1,7

3,0

2,2

4,0

Grekland

10,6

6,4

5,0

4,5

Irland

5,8

5,6

5,9

6,0

Nederländerna

2,6

3,0

3,9

3,6

Portugal

5,0

4,5

4,5

4,5

Spanien

3,4

2,8

3,1

3,4

Sverige1

3,1

4,3

3,6

3,8

EU

3,3

2,6

3,1

3,2

1 OECD:s prognos. Se fotnot 2

Källa: OECD Economic Outlook, december 1998

8 Inflation

Inflationstrycket är för närvarande mycket lågt i

svensk ekonomi. Från augusti 1998 fram t.o.m.

februari i år har inflationen, mätt som

förändringen av konsumentprisindex (KPI) över

12 månader, legat på eller under noll procent. De

exceptionellt låga inflationstalen förklaras till

stor del av att vissa övergående effekter såsom

fallande räntekostnader för egnahemsägare och

sänkta skatter (framför allt fastighets- och

tobaksskatterna) har hållit ned KPI. Även

bortsett från dessa tillfälliga faktorer har priserna

generellt varit mycket låga under det senaste året.

Till exempel låg årsgenomsnittet enligt det av

Riksbanken definierade måttet på underliggande

inflation, UND1X där ovan nämnda temporära

effekter har exkluderats från KPI, under 1 %

1998. Ett lågt resursutnyttjande, begränsade

löneökningar och mycket låga internationella

priser talar för att inflationstrycket kommer att

vara fortsatt lågt de närmaste åren. I december i

år beräknas inflationen enligt KPI ligga på

ca 0,5 % för att sedan närma sig 1 % mot slutet

av år 2000. Uppgången i KPI under

prognosperioden förklaras av att de faktorer som

tillfälligt håller ned KPI successivt avtar. Rensat

för detta, dvs. enligt UND1X, beräknas

inflationen ligga stabilt på något över 1 % under

hela prognosperioden.

I den medelfristiga kalkylen antas Riksbanken

klara inflationsmålet så att inflationen ligger på

omkring 2 % fr.o.m. senare delen av år 2001.

Eftersom inflationen förväntas vara knappt 1 % i

slutet av år 2000 beräknas årsgenomsnittet för år

2001 bli 1,7 %.

Inflationen har i vår omvärld, liksom i Sverige,

sjunkit på senare år. Bildandet av EMU och en

fortsatt liberalisering av handeln innebär

sannolikt fortsatt låga prisökningar de närmaste

åren. Dessutom har avmattningen i den globala

tillväxten skapat en kraftig prispress på en rad

områden. Importpriset på bearbetade varor steg

visserligen mot slutet av förra året till följd av

försvagningen av kronan, vilket med viss

eftersläpning delvis kan slå igenom i

konsumentledet, men importpriserna föll sedan

kraftigt inledningsvis i år. I denna prognos har

antagits att kronan ska appreciera från 124 i

februari i år till 119 mot slutet av år 2000 uttryckt

i det konkurrensvägda TCW-indexet.

Förstärkningen av kronan, tillsammans med

fallande världsmarknadspriser på bearbetade

varor, beräknas leda till att priserna i importledet

faller under loppet av 1999 och därmed bidrar till

att sänka konsumentpriserna i Sverige. Nästa år

förväntas de

internationella råvarupriserna stiga i takt med

återhämtningen i den internationella

konjunkturen, vilket ger ett blygsamt bidrag till

inflationen i Sverige.

Förväntningarna om framtida prisökningar

påverkar bl.a. nominella lönekrav och arbets-

givarnas bedömning av utrymmet för höjda löner

och har därigenom stor betydelse för den

framtida prisutvecklingen. Låga

inflationsförväntningar kan också främja en

prismedvetenhet som begränsar företagens

möjligheter att övervältra ökade kostnader på

efterföljande led. Av Statistiska centralbyråns

senaste undersökningar framgår att

inflationsförväntningarna överlag har fallit de

senaste månaderna. Inom såväl hushåll som

näringsliv ligger förväntningarna om den

framtida inflationen på upp till fem års sikt i linje

med Riksbankens inflationsmål.

Nedgången i obligationsräntorna visar att

trovärdigheten för stabila priser har befästs under

det gångna året. En jämförelse mellan långa reala

och nominella statsobligationer tyder på mycket

låga inflationsförväntningar för de kommande

åren. Sammantaget speglar de låga

inflationsförväntningarna att Riksbankens

inflationsmål har vunnit i förtroende, vilket talar

för att inflationsbenägenheten i svensk ekonomi

kommer att vara fortsatt låg de närmaste åren.

Tabell 8.1 Konsumentprisutveckling

Årlig procentuell förändring

1998

1999

2000

2001

2002

KPI, årsgenomsnitt

0,4

0,2

0,8

1,7

2,0

KPI, dec dec

0,6

0,5

0,9

2,0

2,0

Basbelopp (tusental kr)

36,4

36,4

36,5

36,8

37,3

HIKP, årsgenomsnitt

1,0

0,6

1,4

HIKP, dec dec

0,0

0,9

1,3

UND1X, årsgenomsnitt

0,9

1,2

1,2

UND1X, dec dec

0,6

1,1

1,2

NPI, årsgenomsnitt

1,6

1,5

0,3

NPI, dec dec

1,4

1,4

0,0

KPI, OECD1, årsgenomsnitt

1,4

1,4

1,5

1,5

1,6

1 Med OECD avses 16 länder, se kapitel 2

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

På längre sikt är löneutvecklingen och

produktiviteten avgörande för inflationen. En

viktig förklaring till det minskade

inflationstrycket i svensk ekonomi de senaste

åren är nedväxlingen i den nominella

löneökningstakten. Hittills under 1990-talet har

lönerna i näringslivet ökat med ca 4,5 % per år.

Det är högt i ett internationellt perspektiv men

lågt jämfört med 1980-talet då lönerna steg med i

genomsnitt 8 % per år. Dessutom har

produktivitetstillväxten stärkts under de senaste

åren. Därmed har löneökningarnas genomslag i

priserna delvis motverkats av en

effektivisering av produktionen. Ökningen av

enhetsarbetskostnaden inom näringslivet, vilken

illustreras i diagram 8.1, har legat på en historiskt

sett låg nivå under 1990-talet och har därför

bidragit till att hålla ned prisökningarna. De låga

inflationsförväntningarna och en skärpt

internationell konkurrens har således medfört att

pristrycket är mycket lågt för närvarande. De

reala löneökningarna under förra året blev därför

högre än tidigare beräknat, vilket med viss

eftersläpning dämpar

sysselsättningsutvecklingen.

Diagram 8.1 KPI och enhetsarbetskostnaden i näringslivet

Årlig procentuell förändring

Industrikonjunkturen har försämrats under

vintern. Kapacitetsutnyttjandet föll mot slutet av

förra året och enligt Konjunkturinstitutets

barometer för industrin har produktionen

minskat under inledningen av året. I denna

prognos antas produktionen falla under årets

första del, vilket bl.a. bedöms minska behovet av

investeringar

inom industrin. Trots att industrins investeringar

faller i år ligger de ändå på en hög nivå, vilket

innebär att produktionskapaciteten byggs ut med

ca 3 %. Samtidigt beräknas

produktivitetstillväxten i industrin de närmaste

åren bli något högre än löneökningarna.

Sammantaget torde det därför inte uppstå några

inflationsdrivande kostnadsproblem inom

industrin de närmaste åren trots förväntningar

om en successiv förbättring av

industrikonjunkturen år 2000. För näringslivet

som helhet beräknas produktivitetsökningen

avta något framdeles bl.a. till följd av att

tillväxten i ekonomin i större utsträckning sker i

den privata tjänstesektorn där produktiviteten är

lägre. Givet begränsade löneökningar på

omkring 3 % per år kommer dock

enhetsarbetskostnaden inom näringslivet totalt

att utvecklas gynnsamt under prognosperioden,

vilket innebär trendmässigt låga prisökningar

även de närmaste åren. Det bör understrykas att

prognosen över löneutvecklingen är betingad av

att den årliga löneglidningen begränsas till

ca 0,5 % 1999 och år 2000, och att de totala

löneökningarna blir ca 3 % åren därefter. Högre

löneökningar torde på sikt leda till att priserna

blir högre och sysselsättningen lägre än vad som

antas i denna prognos. Lönebildningen framstår

således som en risk i prognosen.

Boendekostnaderna har fallit markant de

senaste åren. Nedgången förklaras i huvudsak av

de senaste årens räntenedgång. Från mitten av

1995 till mars i år har bolåneräntorna halverats

och som en direkt effekt har räntekostnaderna

för egnahemsägare minskat kraftigt allt eftersom

de lån som har förfallit har satts om till en lägre

ränta. Den genomsnittliga räntan på hushållens

lån är fortfarande förhållandevis hög och trots ett

antagande om en svag ränteuppgång beräknas

räntekostnaderna för egnahemsägare sjunka både

i år och nästa år, om än i allt mindre omfattning.

De lägre räntorna förefaller även ha påverkat

hyresavtalen för hyreslägenheter såväl förra året

som i år. Under loppet av 1998 steg hyrorna med

endast 0,5 % och mellan december 1998 och

februari 1999 var höjningen 0,3 %, vilket

historiskt sett är mycket lågt. Hyreshöjningarna

beräknas bli låga även framöver till följd av

ränteläget och att sänkningen av

fastighetsskatten för flerfamiljshus nu föreslås

förlängas till att gälla även år 2000. Sammantaget

beräknas de totala boendekostnaderna falla både

1999 och år 2000. Eftersom dessa kostnader

utgör ungefär en tredjedel av hushållens utgifter

bidrar de i betydande omfattning till att hålla ned

KPI under prognos

perioden.

Prisökningarna under de senaste månaderna

har varit lägre än vad som förutsågs i

decemberprognosen. Det beror bl.a. på att

räntorna blivit lägre än väntat. Ytterligare en

förklaring är att vinstmarginalerna sjönk mer än

beräknat. I

denna prognos har antagits att expansionen av

den privata konsumtionen i kombination med

låga kostnadsökningar under en längre period

skapar utrymme för producenter och handel att

höja sina vinstmarginaler. Om så inte sker, i

likhet med utvecklingen förra året, kommer pris-

ökningarna i konsumentledet att bli lägre än vad

som förutspås i denna prognos.

Under 1997 och 1998 hade förändringar av

indirekta skatter och subventioner stor påverkan

på KPI. I år och nästa år beräknas förändrade

indirekta skatter och subventioner påverka KPI i

väsentligt mindre omfattning. I januari i år

bidrog indexering av energiskatter, sänkt skatt på

vattenkraftverk, stödet till de s.k. krisårgångarna

av flerfamiljshus, och som nämndes tidigare,

sänkt fastighetsskatt för flerfamiljshus, till att

sänka KPI med sammanlagt 0,3 procentenheter.

Detta motverkades delvis av att ROT-avdraget

avskaffades i april i år. Sammantaget beräknas

skatte- och subventionsförändringar höja KPI

med 0,1 procentenhet under loppet av året vid

fullt genomslag. Nästa år väntas indexeringen av

energiskatter samt införandet av avfallsskatten

höja KPI med sammanlagt 0,1 procentenhet.

En höjning eller en sänkning av en indirekt

skatt påverkar inflationen, dvs. tolvmånaders-

talet, endast under ett år. Det beror på att t.ex. en

skattehöjning lyfter nivån på konsumentpriserna

fr.o.m. den tidpunkt den börjar gälla men

innebär i sig inte några fortlöpande höjningar av

priserna. Detta medför att inflationen, allt annat

lika, åter går ned 12 månader efter höjningen.

Även ett räntefall som sänker nivån på ränte-

kostnaderna för egnahemsägare kan sägas ha

temporär påverkan på inflationen. Rensat för

sådana övergående effekter beräknas den

underliggande utvecklingen av inflationen vara

stabilt låg under prognosperioden bl.a. genom

återhållsamma löneökningar, en fortsatt

produktivitetstillväxt och låga

inflationsförväntningar. Detta illustreras i

diagram 8.2 genom Riksbankens mått på

underliggande inflation, UND1X, som beräknas

ligga något över 1 % såväl i år som nästa år.

Diagram 8.2 Konsumentprisutveckling

Årlig procentuell förändring

9 Hushållens ekonomi

och privat konsumtion

Hushållens realt disponibla inkomster ökar

kraftigt i år. Efter en svagare inkomstökning

nästa år stiger inkomsterna åter starkt vid

antagandet om en överföring från den offentliga

sektorn till hushållen. Den privata konsumtionen

väntas visa en fortsatt stabil tillväxt.

9.1 Hushållens inkomster

Hushållens realt disponibla inkomster ökade

med 2,6 % 1998 enligt de preliminära national-

räkenskaperna. Det är första året sedan 1994 som

inkomstutvecklingen varit positiv.

Den reala lönesumman steg med ca 6 %. Det är

en betydligt större ökning än vad som kan

härledas från uppgifter om utvecklingen av

förtjänst och sysselsättning (se kapitel 6 och 7).

Det preliminära utfallet beträffande lönesumman

bygger på arbetsgivarnas deklarationer till

skattemyndigheterna. Utifrån lönesumma och

arbetade timmar kan förtjänstutvecklingen

beräknas till ca 5,5 %, vilket kan jämföras med ca

3,6 % enligt förtjänststatistiken. Det är naturligt

att olika källor ger olika resultat, men skillnaden

1998 är ovanligt stor. Möjligen skulle skillnaden

kunna ha orsakats av att uppbördsystemet lades

om vid årsskiftet 1997/98. Klarhet i denna fråga

kan fås när kontrolluppgifterna för 1998

sammanställts. På dessa baseras nämligen det

definitiva utfallet för lönesumman.

Tabell 9.1 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder

kronor

Procentuell förändring, 1991-års priser

1998

1998

1999

2000

2001

2002

Lönesumma, inkl. sjuklön

806,3

6,1

4,0

2,9

2,1

1,7

Transfereringar från offentlig sektor

401,3

3,1

0,2

1,5

0,9

0,5

Pensioner

221,3

2,0

1,5

1,3

0,5

1,4

Sjukförsäkring m.m.

40,5

17,7

3,7

4,7

4,5

2,1

Arbetslöshetsbidrag m.m.

48,9

11,8

11,5

4,6

5,1

3,1

Övriga transfereringar

90,6

9,8

1,6

3,2

2,7

0,7

Räntor och utdelningar, netto

6,8

Övriga inkomster, netto

202,9

2,8

0,9

1,2

2,7

3,4

Direkta skatter och avgifter

440,5

8,1

0,8

2,1

2,2

1,9

Disponibel inkomst före överföring

963,2

2,6

3,6

1,8

1,5

1,3

Disponibel inkomst efter överföring

3,6

3,0

Privat konsumtion

951,9

2,6

2,6

2,4

1,8

1,8

Sparande, nivå i % av disponibel inkomst

Nettosparande

1,2

2,1

1,6

3,3

4,3

Finansiellt sparande

2,5

3,0

2,0

3,8

5,0

Procentuellt bidrag till realinkomstutvecklingen

Lönesumma, inkl. sjuklön

5,1

3,5

2,5

1,8

1,5

Transfereringar från offentlig sektor

1,3

0,1

0,6

0,4

0,2

Räntor och utdelningar, netto

0,4

0,6

0,2

0,2

0,1

Övriga inkomster, netto

0,5

0,2

0,2

0,5

0,6

Direkta skatter och avgifter

3,6

0,4

1,0

1,0

0,9

Beräkningsteknisk överföring

2,1

1,7

Anm: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med

KPI. Disponibel inkomst är deflaterad med implicitprisindex för privat

konsumtion, IPI

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Till den starka inkomstökningen förra året

bidrog också att transfereringarna från den

offentliga sektorn steg med 3 %. Pensionerna

ökade realt som en följd av den låga inflationen,

samtidigt som bostadstillägget till pensionärerna

höjdes. Utbetalningarna från sjuk- och

föräldraförsäkringen ökade kraftigt av flera skäl.

Ersättningsnivåerna i sjuk- och

föräldraförsäkringen höjdes vid årsskiftet

1997/98 från 75 till 80 % och antalet sjukdagar

steg. Därtill ökade utbetalningarna från

sjukförsäkringen till följd av att

arbetsgivarperioden återställdes till 14 dagar från

1 april 1998 efter att ha varit 28 dagar

dessförinnan. Detta påverkar dock inte

hushållens inkomster eftersom sjuklönen

reduceras i motsvarande grad. Ersättningsnivån i

arbetslöshetsförsäkringen höjdes till 80 % redan

den 1 oktober 1997. Övriga transfereringar

ökade realt med nära 10 %. I den kraftiga

ökningen ligger att

antalet personer som uppbär olika former av

studiestöd steg samt att barnbidragen och

flerbarnstilläggen höjdes med sammanlagt

2,9 miljarder kronor.

Ökningen av de disponibla inkomsterna

begränsades av att direkta skatter och avgifter

steg realt med ca 8 %. Den kraftiga ökningen

beror bara delvis på höjda skatter och avgifter.

Den allmänna egenavgiften till pensionssystemet

höjdes med 1 procentenhet och vidare finansieras

den höjda ersättningsnivån i

arbetslöshetsförsäkringen delvis genom ökade

egenavgifter. Förutom skatte- och

avgiftshöjningarna drogs hushållens

skattebetalningar upp av att s.k. egna in-

betalningar av skatt var ovanligt stora, sannolikt

till följd av höga realisationsvinster 1997 och

1998.

För 1999 förutses en fortsatt positiv

utveckling av sysselsättningen och reallönerna.

Pensionärerna får också en real inkomstökning,

då pensionerna har höjts med 2 procentenheter,

dvs. från 98 till 100 % av basbeloppet.

Sammantaget är dock transfereringarna från den

offentliga sektorn nästan oförändrade eftersom

arbetslösheten sjunker.

Den statliga inkomstskatten har förändrats i år

genom att den tillfälliga s.k. värnskatten upphört

samtidigt som skatteuttaget förblir 25 % för

inkomster över 389 500 kronor per år. Dessutom

har det införts en skattereduktion för inkomst-

tagare med inkomster upp till 245 000 kronor

per år. Skattesänkningar i vissa kommuner och

landsting medför att den genomsnittliga

kommunalskatten minskat med 0,17

procentenheter. Netto innebär förändringarna

skattesänkningar på ca 8 miljarder kronor,

jämfört med 1998 års regler. De s.k. egna

inbetalningarna av skatt förutses bli betydligt

lägre än förra året. Sammantaget väntas de

direkta skattebetalningarna öka realt med knappt

1 %, vilket innebär att skatterna som andel av

inkomsterna före skatt sjunker med

0,7 procentenheter. De realt disponibla

inkomsterna beräknas öka med 3,6 % i år.

Nästa år beräknas inkomstutvecklingen bli

betydligt svagare. Ökningen av sysselsättning

och reallöner dämpas. En förväntad uppgång i

räntorna försvagar hushållens netto av räntor och

utdelningar. Barnbidraget föreslås höjas med 100

kronor per barn och år. De direkta skatterna

stiger i normal takt, dvs. i linje med inkomst-

utvecklingen. Sammantaget beräknas de

disponibla realinkomsterna öka med 1,8 %.

Exklusive tillfälligt höga pensionsutbetalningar

1999 till före detta privatanställda beräknas

inkomstökningen till ca 2 %.

För åren 2001 och 2002 väntas en fortsatt

gynnsam utveckling av löneinkomsterna. Real-

löneökningarna avtar emellertid när inflationen

stiger något från den nuvarande låga nivån. Barn-

bidraget höjs med ytterligare 100 kronor 2001.

En fortsatt nedgång i arbetslösheten och

uppbromsning av Kunskapslyftet dämpar

ökningen av transfereringarna.

I kalkylerna har överskott i den offentliga

sektorns finansiella sparande utöver de

budgetpolitiska målet beräkningstekniskt

överförts till hushållen år 2001 och 2002.

Därigenom förstärks hushållens disponibla

inkomster med ca 22 miljarder kronor 2001 och

med ca 41 miljarder kronor 2002. Inklusive dessa

överföringar beräknas realinkomsterna öka med

3,6 % år 2001 och med 3 % år 2002.

9.2 Privat konsumtion

Den privata konsumtionen ökade med 2,6 %

1998 (se diagram 9.1). Konsumtionen av

elektronikprodukter såsom radio, tv, datorer och

mobiltelefoner steg med över 50 % och

försäljningen av bilar med 13 %.

Konsumtionstillväxten under 1998 var den

största på 10 år, och mätt per invånare passerade

den privata konsumtionsvolymen den tidigare

högsta nivån från 1989. Bland de faktorer som

kan ha bidragit till konsumtionsökningen under

1998 märks det förbättrade arbetsmarknadsläget,

de stigande

reala disponibla inkomsterna och stärkningen av

hushållens redan goda förmögenhetsställning.

De flesta av de förhållanden som lade grunden

till den gynnsamma utvecklingen under 1998

bedöms gälla även under prognosperioden 1999

2000. Den privata konsumtionen beräknas öka

med ca 2,5 % per år under 1999 och 2000.

Diagram 9.1 Privat konsumtion och disponibel inkomst

Miljarder kronor, 1991 års priser

Även om vissa hushåll använder en stor del av

varje inkomsthöjning till ökad konsumtion kan

man anta att många hushåll planerar sin

konsumtion och sitt sparande på längre sikt och

därvid utgår ifrån sina förväntningar om framtida

inkomster och konsumtionsmöjligheter. Den del

av en inkomstökning som uppfattas som tillfällig

bör således ha en begränsad effekt på den totala

privata konsumtionen i dag, medan den del som

uppfattas som varaktig leder till större

konsumtion. Som nämnts i avsnitt 9.1 steg den

reala disponibla inkomsten relativt mycket under

1998, och den väntas växa än mer under 1999. En

del av denna ökning består dock av

engångseffekter, och för år 2000 prognostiseras

en svagare inkomstutveckling. Den emotsedda

kraftiga höjningen av den reala disponibla

inkomsten under 1999 väntas därför delvis tas ut

som större sparande och delvis som ökad

konsumtion. På samma sätt torde den svagare

inkomsttillväxten under år 2000 leda till relativt

små justeringar av konsumtionstillväxten

eftersom hushållen sannolikt då förutser god

tillväxt, gynnsam sysselsättningsutveckling och

överskott i de offentliga finanserna längre fram i

tiden.

Enligt SCB:s undersökningar av hushållens

inköpsplaner har hushållens tro på den egna

framtida ekonomin successivt förbättrats sedan

början av 1997 och ligger nu på en historiskt sett

mycket hög nivå. Däremot började under 1998

allt färre tro på sjunkande arbetslöshet och på en

positiv utveckling för Sveriges ekonomi som

helhet under de närmaste 12 månaderna, troligen

på grund av rapporter om ett försämrat

internationellt konjunkturläge och ett ökat antal

varsel om uppsägningar. En exportledd

konjunkturdämpning under året är förutsedd.

Om avmattningen får större negativa effekter på

sysselsättningsutvecklingen än hushållen räknat

med kan förväntningarna om den egna

ekonomin, och därmed konsumtionen, påverkas

negativt. På längre sikt bedöms dock

utvecklingen för de underliggande faktorerna,

såsom inkomst, förmögenhet och räntor, vara så

stark att en avmattning i alla händelser bör bli

relativt snabbt övergående.

Nettosparkvoten väntas förbli på en relativt

låg men positiv nivå under 1999 och 2000 (se

diagram 9.2). En delförklaring är att det reala

nettosparandet i form av egnahemsinvesteringar

är negativt, dvs. förslitningen överstiger

nyinvesteringarna. Nettosparandets nivå måste

också ses mot bakgrund av hushållens mycket

positiva förmögenhetsutveckling under de

senaste åren. Som framgår av diagram 9.3 har

värdet av såväl reala som finansiella tillgångar

ökat kraftigt under de senaste åren och

hushållens förmögenhetsställning måste nu

betraktas som mycket

solid. Detta faktum, tillsammans med hushållens

positiva förväntningar avseende den egna fram-

tida privatekonomin, torde tala för att hushållen

inte prioriterar ytterligare

förmögenhetsuppbyggnad i särskilt hög

utsträckning.

Diagram 9.2 Hushållens nettosparkvot och skuldkvot

Sparande i relation till

disponibel inkomst, procent

Bruttoskuld i relation till

disponibel inkomst, procent

Den närmast föregående period under vilken den

privata konsumtionen har vuxit minst lika snabbt

som nu är åren 1985 88. Som framgår av diagram

9.2 och 9.3 kännetecknades emellertid dessa år av

en helt annan förmögenhets- och

sparandesituation. Nettosparkvoten var negativ

och fallande. Skuldsättningen i relation till den

disponibla inkomsten steg kraftigt och

hushållens marginaler i form av finansiell

nettoförmögenhet var små. Den finansiella

nettoförmögenheten (exkl. aktier och

fondandelar) har vuxit från ca 10 % av disponibel

inkomst 1988 till ca 60 % 1997. Diagram 9.2

visar också att hushållens bruttoskuld, satt i

relation till den disponibla inkomsten, har

sjunkit under 1990-talet. Detta talar också för att

den nuvarande tillväxten i privat konsumtion är

mer hållbar än konsumtionsökningen under det

sena 1980-talet.

Diagram 9.3 Hushållens förmögenhetskvot

Förmögenhet i relation till disponibel inkomst, procent

När man tolkar sparkvotens utveckling bör man

även beakta att en del av de senaste årens

konsumtion, som den definieras enligt national-

räkenskaperna, närmast är att betrakta som

investeringar i ekonomisk mening. Diagram 9.4

visar utvecklingen över tiden för konsumtionen

av bilar och övriga varaktiga varor (innefattande

bl.a. vitvaror, möbler och hemelektronik). För

båda grupperna har tillväxten varit mycket stark

under de senaste åren. Den cykliska variation

över tiden som syns i diagram 9.4 torde i viss

utsträckning styras av kapitalvarornas livslängd.

Den höga konsumtionen under de senaste åren

kan sannolikt till viss del förklaras av att

hushållen har haft ett uppdämt behov av att

ersätta försliten utrustning. Under de närmaste

åren torde en viss cyklisk avmattning kunna

väntas.

Sedan anställda vid årsskiftet 1997 98 fick

möjlighet att låna eller hyra en dator av

arbetsgivaren utan att förmånsbeskattas beräknas

över en halv miljon persondatorer ha förmedlats

på detta sätt. Det nya sättet att skaffa dator får

effekter under flera år på den privata

konsumtionen mätt enligt

nationalräkenskaperna, eftersom kostnaden

(hyran) för en personaldator fördelas över hela

avtalstiden. (Kostnaden för en dator som köps på

vanligt sätt bokförs i sin helhet vid

inköpstidpunkten.) Av den totala privata

konsumtionen under 1998 uppskattas ca 1,7

miljarder kronor i löpande pris (ca 0,2 %) avse

hyror för personaldatorer. Under 1999 väntas

färre, men fortfarande relativt många,

personaldatorer förmedlas.

Diagram 9.4 Privat konsumtion av bilar och övriga

kapitalvaror

Bilar, miljarder kronor,

1991 års priser

Övriga varaktiga varor,

miljarder kronor, 1991 års

priser

Sammanfattningsvis bedöms förutsättningarna

för en fortsatt stark konsumtionsökning vara

goda under de närmaste åren. Hushållens tilltro

till den egna ekonomins utveckling, den

beräknade ökningen av den reala disponibla

inkomsten och hushållens goda

förmögenhetsställning ger stöd för en prognos

om en tämligen kraftig tillväxt i den privata

konsumtionen under 1999. Under årets första

månader har dessutom sysselsättningen samt

indikatorer för privat konsumtion

(detaljhandelsförsäljning och nybilsregistrering)

utvecklats väl. Hushållens efterfrågan väntas inte

påverkas särskilt mycket av en nedgång i

exportkonjunkturen, även om en viss

effekt torde kunna märkas under 1999. En viss

mättnad avseende hushållens behov av att förnya

sina kapitalvaror kan bidra till att

konsumtionstillväxten under år 2000 blir något

svagare. Dessutom väntas inte den disponibla

inkomsten växa lika mycket år 2000. Under 1999

beräknas den privata konsumtionen öka med

2,6 % och under 2000 prognostiseras en tillväxt

på 2,4 %.

Under åren 2001 och 2002 ger hushållens

solida förmögenhetsställning, de starka offentliga

finanserna, den fortsatt relativt goda realin-

komstutvecklingen och den höga produktions-

tillväxten en god grund för en fortsatt tillväxt av

den privata konsumtionen. Dessutom förutses

ansenliga överskott i de offentliga finanserna

under 2001 och 2002. Det är rimligt att anta att

hushållen räknar med att få del i dessa överskott

och planerar sin konsumtion därefter. (I kalkylen

görs också en beräkningsteknisk överföring som

stärker hushållens disponibla inkomst, även om

det inte är klart i hur stor utsträckning

överskotten faktiskt kommer hushållen

tillgodo.)

De tillväxttal för den privata konsumtionen

som uppmätts 1998 och prognostiseras för 1999

och 2000 är dock, som redan framhållits,

jämförelsevis höga. I ett längre perspektiv är det

rimligt att räkna med en något lägre

genomsnittlig tillväxttakt. Under 2001 och 2002

väntas konsumtionen således växa med knappt 2

% per år.

10 Investeringar

Investeringskonjunkturen dämpas något de

närmaste åren efter den kraftiga

investeringstillväxten förra året.

Investeringsexpansionen under 1998 kan främst

hänföras till en mycket stark utbyggnad av

kapaciteten i hemmamarknadssektorerna.

Produktionen inom den privata tjänstesektorn

steg kraftigt under loppet av året samtidigt som

räntorna sjönk.

Den totala investeringsvolymen väntas öka

med knappt 5 % år 1999 och med drygt 5 % år

2000. Avmattningen i industrin i slutet av förra

året samt under första halvåret av 1999 väntas

innebära att investeringsaktiviteten mattas inom

såväl industrin samt inom de industrinära

tjänstesektorerna. En förväntad god

efterfrågetillväxt på hemmamarknaden förutses

dock medföra en fortsatt stigande

investeringsaktivitet inom andra delar av

näringslivet även om ökningstakten avtar jämfört

med 1998. Nivån på investeringarna är så hög att

redan oförändrade volymer innebär en

betydande kapacitetsutbyggnad.

Stigande huspriser, låga räntor och en positiv

utveckling av såväl disponibelinkomster som

sysselsättning, bedöms resultera i en gradvis

återhämtning av bostadsinvesteringarna. En

sådan utveckling stöds också av tillgängliga

kortsiktsindikatorer. De offentliga

myndigheternas investeringar beräknas öka

något nästa år till följd av en viss uppgång i

byggnationen av storstads

lederna.

Tabell 10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

Miljarder

kronor

Årlig procentuell volymförändring

1998

1998

1999

2000

2001

2002

Näringslivet

202,9

10,7

4,4

4,1

2,4

2,5

Industri

66,6

3,0

1,0

3,0

2,9

2,9

Övrigt

näringsliv

136,3

14,7

6,9

4,6

2,2

2,3

Bostäder

25,4

5,1

12,1

17,8

22,0

20,0

Nybyggnad

12,1

3,5

14,0

22,0

Ombyggnad

13,4

7,0

10,0

13,0

Offentliga

myndigheter

32,2

6,4

1,5

2,8

1,5

0,1

Totalt

260,5

9,6

4,8

5,4

4,6

4,6

Maskiner

151,9

13,2

3,7

3,5

2,9

2,9

Byggnader

108,6

5,0

6,3

7,9

6,9

6,8

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Under perioden 2001-2002 förutses

investeringarna öka i god takt. Därmed närmar

sig investeringskvoten, dvs investeringarna som

andel av BNP, åter de nivåer som rådde på 1980-

talet. De senaste årens låga investeringsnivåer

beror till stor del på behovet av att anpassa

bostadsstocken till långsiktigt hållbara nivåer.

Under perioden 2001-2002 förutses den starka

produktionsutvecklingen, den relativt höga

lönsamheten samt låga räntor, innebära en

fortsatt hög

utbyggnadstakt inom näringslivet. De

gynnsamma investeringsförutsättningarna

minskar därmed risken för inflationsdrivande

flaskhalsar. Därtill bidrar också den goda

tillgången på arbetskraft till näringslivets

expansion de närmaste åren.

Bostadsproduktionen ökar markant till följd av

bl.a. stigande disponibelinkomster och den

positiva sysselsättningsutvecklingen. Antalet

nyproducerade bostäder beräknas dock även år

2002 vara lågt jämfört med 1980-talets nivå.

Diagram 10.1 Investeringar som andel av BNP

1991 års priser, procent

10.1 Näringslivets investeringar

Industrins investeringar återhämtade sig förra året

och steg med 3 % efter ett kraftigt fall året innan.

Produktionen liksom exporten steg under året,

vilket ledde till att kapacitetsutnyttjandet låg på

en relativt hög nivå. Industrikonjunkturen

försvagades emellertid mot slutet av året, vilket

resulterade i sjunkande priser och ett ökat

missnöje med den inneliggande orderstocken.

Industrins konjunkturläge har försvagats

ytterligare under inledningen av innevarande år.

Under loppet av året förväntas produktionen

minska något, vilket tillsammans med den

pressade lönsamheten skulle kunna leda till en

betydande investeringsminskning i år. Den

nuvarande konjunkturförsvagningen bedöms

dock vara tillfällig och en kraftig

produktionsökning väntas ske år 2000.

Därigenom är det troligt att

industrin fortsätter kapacitetsutbyggnaden även i

år för att undvika flaskhalsar då konjunkturen

åter tar fart. Enligt Statistiska centralbyråns

investeringsenkät från februari planerar industri-

företagen betydande investeringsökningar under

1999. Vid andra liknande konjunkturfaser har

dock industriföretagen överskattat

investeringarna i februarienkäten. En del av de

planerade investeringarna skjuts därför sannolikt

upp till nästa år eller ställs in. Investeringarna

beräknas falla kraftigt inom basindustrin, som

utvecklas svagt till följd av ett internationellt

utbudsöverskott, medan betydande

investeringsökningar återfinns i expansiva

branscher såsom teleproduktindustrin och

läkemedelsindustrin där den underliggande

efterfrågeutvecklingen är mycket stark.

Sammantaget bedöms industrins investeringar

minska med 1 % under 1999 men kapitalstocken

byggs ändå ut med knappt 3 %.

För år 2000 beräknas investeringarna i

industrin öka med 3 %. En starkare produktions-

utveckling, som framför allt kan hänföras till den

internationella konjunkturåterhämtningen,

innebär att industrins kapacitetsutbyggnad åter

tilltar. Lönsamheten beräknas också förbättras

vilket bidrar till den goda

investeringsutvecklingen. Ett förväntat

konjunkturomslag inom basindustrin medför en

omfattande investeringsuppgång i denna sektor.

Den privata tjänstesektorn är inne i en

expansiv fas med en snabbt stigande produktion

och en betydande sysselsättningstillväxt. Detta

har bidragit till en markant investeringsökning i

övrigt näringsliv. En mycket kraftig expansion

noterades förra året i sektorer som i stor

utsträckning påverkas av hushållens efterfrågan.

Exempelvis steg investeringsvolymen inom varu-

handeln med hela 33 % under 1998.

Investeringstillväxten inom de flesta sektorer

inom övrigt näringsliv väntas bli hög också under

1999 och 2000, även om ökningstakten avtar i

jämförelse med förra året. En sådan utveckling

stöds av Statistiska centralbyråns investerings-

enkät från februari. Sammantaget bedöms

investeringarna i övrigt näringsliv öka med ca

7 % i år och med knappt 5 % nästa år.

En viss konjunkturdämpning i de

industrirelaterade tjänstebranscherna kan

förväntas under innevarande år, men

omställningsproblemen inför millennieskiftet

bidrar till en fortsatt betydande

investeringsökning. Inom varuhandeln dämpas

ökningstakten trots en fortsatt stark utveckling

av den privata konsumtionen. Nivån på

investeringarna inom denna sektor, liksom i flera

andra branscher inom övrigt näringsliv, är nu så

hög att också en oförändrad investeringsvolym

innebär en fortsatt stabil utbyggnad av kapaci

teten.

Tabell 10.2 Övriga näringslivets investeringar

Miljarder

kronor

Årlig procentuell förändring

1998

1997

1998

1999

2000

Jordbruk och skogsbruk

10

7,1

5,2

2,7

4,4

Energi och vattenverk

15

3,3

2,9

8,7

3,8

Byggnadsindustri

5

13,4

17,5

5,0

12,0

Handel

23

4,3

33,2

7,0

5,0

Finansiell verksamhet

3

30,5

37,1

8,0

3,0

Företagstjänsteverksamhet

19

6,3

40,2

10,0

5,0

Hushållsverksamhet

9

13,5

12,2

6,0

5,0

Fastighetsverksamhet

13

2,8

14,5

13,0

12,0

Övrig tjänsteverksamhet

40

1,6

0,2

3,5

0,4

därav samfärdsel

24

3,2

3,6

2,0

2,0

Summa

136

3,8

14,7

6,9

4,6

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Inom fastighetsförvaltning finns goda

förutsättningar för en kraftig

investeringsuppgång under de närmaste åren.

Vakansgraden för kommersiella fastigheter har

mellan 1994 och 1998 halverats i

storstadsområden samtidigt som priserna för

riket som helhet ökat med knappt 20 %.

Därigenom har det åter blivit lönsamt att bygga

kommersiella lokaler inom expansiva områden.

Under vintern har också ett flertal stora

fastighetsprojekt tillkännagivits samtidigt som

orderingången till arkitektföretagen enligt

Konjunkturinstitutets senaste kvartalsbarometer

ökat i betydande omfattning.

Diagram 10.2 Fastighetsprisstatistik

Index 1981=100

Strukturrationaliseringar i kombination med det

statliga energiomställningsprogrammet medför

en betydande investeringshöjning också inom

energisektorn innevarande år. Däremot beräknas

de statliga infrastruktursatsningar som registeras

inom övrigt näringsliv minska de närmaste åren.

Byggandet av Öresundsbron med tillfartsleder

når en topp i år för att minska under år 2000.

Detta kompenseras dock till viss del av en

uppgång av investeringsvolymen i Botniabanan.

10.2 Bostäder

Enligt Statistiska centralbyrån ökade

bostadsbyggandet svagt under 1998 jämfört med

året innan. Antalet påbörjade lägenheter uppgick

till 12 200, vilket historiskt sett är en mycket låg

nivå på bostadsbyggandet. Den låga

bostadsproduktionen de senaste åren avspeglar

behovet av att anpassa bostadsstockens storlek

till betydligt lägre bostadssubventioner än under

1980-talet.

Bostadssubventionerna motsvarar idag ca 30 %

av räntekostnaden. En annan viktig förklaring till

det låga bostadsbyggandet under stora delar av

1990-talet är de höga räntorna. Räntorna har

dock fallit markant under de senaste åren.

Vakansgraden, dvs andelen outhyrda

lägenheter i förhållande till beståndet, har sedan

början av 1990-talet ökat kraftigt. Det senaste

året har dock vakansgraden minskat i

tillväxtregioner, medan den i stort varit

oförändrad i övriga delar av riket. Omfattande

prishöjningar har samtidigt skett på

andrahandsmarknaden. Priserna på småhus har

stigit med 10 % för riket som helhet det senaste

året, vilket innebär att skillnaden mellan priserna

på andrahandsmarknaden och

nyproduktionskostnaden nu i stort har

försvunnit.

De regionala skillnaderna är dock stora. I

tillväxtregionerna är nyproduktion redan i

dagsläget lönsam. Dessutom har vissa

bristsituationer uppstått. I dessa områden

förväntas en god arbetsmarknad tillsammans

med en gynnsam utveckling av hushållens

disponibla inkomster medföra en hög

bostadsefterfrågan som bidrar till en fortsatt låg

vakansgrad och stigande nyproduktion av

bostäder. Bostadsmarknaden är annorlunda i

många mindre kommuner där en svag

arbetsmarknad bidrar till en stagnerande eller

negativ befolkningsutveckling, vilket innebär att

vakansgraden ligger kvar på en hög nivå.

Tillgängliga indikatorer tyder på en betydande

återhämtning i bostadsproduktionen det

närmaste året. Enligt Konjunkturinstitutets

månadsbarometer från februari har orderstocken

förbättrats kraftigt i början på året. En liknade

utveckling syns i trähusfabrikanternas statistik

som visar att orderingången förra året steg med

26 %. Sammantaget beräknas antalet påbörjade

lägenheter stiga till 15 000 i år och till 18 000 nästa

år, vilket kan jämföras med Boverkets

uppskattade långsiktiga behov av bostäder som

uppgår till mellan 30 000 och 35 000 per år.

Inledningsvis märks uppgången främst inom

byggnation av egnahem och bostadsrätter medan

byggande av hyresfastigheter begränsas av

fastighetsföretagens svaga finansiella situation.

Lönsamheten inom de allmännyttiga

bostadsföretagen har visserligen förbättrats på

senare år, men den låga inflationen ställer krav på

en relativt högre andel eget kapital vid

bostadsinvesteringar idag jämfört med under

1980-talet. Soliditeten måste därför sannolikt

stärkas ytterligare innan en mer markant

uppgång i produktionen av

hyresbostäder kommer till stånd.

Diagram 10.3 Antal outhyrda respektive påbörjade

lägenheter

Tusental

Den tidigare låga lönsamheten i bostadsföretagen

samt hushållens svaga inkomstutveckling kan

sannolikt förklara den låga nivån på

ombyggnadsinvesteringarna under 1997 och 1998.

En annan förklaring är att delar av den

ombyggnadsverksamhet som hade planerats att

genomföras under senare delen av 1990-talet

tidigarelades till 1995 och 1996 på grund av de

särskilda stimulansbidrag som då utgick. De låga

räntorna i kombination med en stark

inkomstutveckling hos hushållen bör dock

innebära att ombyggnadsvolymerna närmar sig

en mer långsiktig jämviktsnivå. Därtill väntas

stöden inom ramen för de lokala

investeringsprogrammen bidra till att stimulera

ombyggnadsverksamheten.

10.3 Lagerinvesteringar

Lagren växte snabbt under första halvåret 1998

inom såväl handel som industrin. Trots att de

totala lagren justerades ned något under andra

halvåret gav lagerinvesteringarna sammantaget

ett positivt tillväxtbidrag på motsvarande 0,3 %

av BNP under 1998. Tolkningen av

lagerutvecklingen försvåras dock av att utfallet

enligt primärstatistiken och

nationalräkenskaperna delvis ger olika resultat.

Till följd av en vikande internationell

efterfrågan minskade industrin sin produktion

under inledningen av 1998. Produktionen

anpassades emellertid ej fullt ut, vilket ledde till

en ofrivillig uppbyggnad av framför allt

färdigvarulagren. Därmed steg lagerkvoten, dvs.

lagerstockarna i förhållande till produktionen, se

diagram 10.4 nedan. Trots Asienkrisen var

industrikonjunkturen ändå förhållandevis god

under större delen av förra året med en successiv

produktionsökning och ett högt

kapacitetsutnyttjande, vilket underlättade

anpassningen av lagerstockarna till

produktionsnivån.

Under vintern har utsikterna för industrin

försämrats. Orderingången från

exportmarknaderna har fallit markant och enligt

Konjunkturinstitutets barometer för industrin

har produktionsvolymen minskat inledningsvis i

år. Dessutom syns ett ökat missnöje med

färdigvarulagrens storlek. I föreliggande prognos

förutses industriproduktionen falla under första

halvåret i år. Således bör det i år finnas behov av

att reducera lagerstockarna.

Även inom detaljhandeln genomfördes en

lageruppbyggnad under första halvåret 1998.

Lagertillväxten i detaljhandeln under förra året

torde främst sammanhänga med uppgången i

hushållens efterfrågan. Konjunkturinstitutets

barometer för detaljhandeln indikerar emellertid

att det finns ett visst behov av att reducera

lagren. Det gäller framför allt i handeln med

motorfordon där lagren ökade kraftigt i fjol.

Inom partihandeln genomfördes en

lageravveckling under senare delen av 1998 efter

den snabba uppbyggnaden inledningsvis förra

året. Denna lagerreducering väntas fortgå i år

inom framför allt de

delar av partihandeln som är nära kopplade till

industrin.

Diagram 10.4 Lagerkvoter i industrin

Index 1990=100

Sammanfattningsvis väntas den nedjustering av

de totala lagren som inleddes mot slutet av förra

året fortsätta i år. Med hänsyn tagen till vissa

korrigeringar i nationalräkenskaperna väntas

lagren ändå ökat något i år. Jämfört med den

kraftiga uppbyggnaden i fjol innebär årets

blygsamma lagerökning ett negativt

tillväxtbidrag på motsvarande 0,7 % av BNP.

Nästa år beräknas lagren växa något snabbare än i

år bl.a. i takt med en tilltagande

industriproduktion, vilket medför att

lagerinvesteringarna ger ett positivt tillväxtbidrag

till BNP år 2000. Under åren 2001 och 2002

beräknas lagerinvesteringarna vara

tillväxtneutrala.

11 Den offentliga sektorn

Den offentliga sektorns finansiella sparande

visade ett överskott på 2,2 % av BNP 1998.

Överskottet beräknas minska till 1,6 % av BNP i

år och uppgå till ca 2 % av BNP nästa år. Åren

2001 och 2002 väntas det finansiella sparandet

förstärkas med motsvarande ca 1 % av BNP per

år. Därmed uppstår ett utrymme för sänkta

skatter och/eller ökade utgifter. Överskotten

bidrar till att den konsoliderade bruttoskulden

understiger 60 % av BNP år 2001 och att

nettoskulden går ned till nära noll år 2002.

Diagram 11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande

Procent av BNP

11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn

Finansiellt sparande

År 1998 uppgick den offentliga sektorns

finansiella sparande enligt nationalräkenskaperna

till 39,5 miljarder kronor eller 2,2 % av BNP. I

det redovisade överskottet ingår inte effekten av

att AP-fondens fastigheter överförts till

bolagsform. Enligt internationella

rekommendationer och i de kommande

reviderade nationalräkenskaperna ska

bolagiseringen av AP-fondens fastigheter

tillgodoräknas det finansiella sparandet, eftersom

aktier till skillnad från fastigheter betraktas som

en finansiell tillgång. Statistiska centralbyrån har

emellertid valt att inte beakta denna transaktion,

med hänsyn till att AP-fondens köp av

fastigheter inte registrerats.

Det redovisade finansiella sparandet

förbättrades med nära 60 miljarder kronor eller

3,3 % av BNP från 1997 till 1998. Som andel av

BNP steg inkomsterna (inkomstkvoten) med 1,8

procentenheter medan utgifterna (utgiftskvoten)

Diagram 11.2 Den offentliga sektorns inkomster

och utgifter

Procent av BNP

minskade med 1,5 procentenheter. Sedan 1994

har det finansiella sparandet förbättrats med nära

200 miljarder kronor.

I år beräknas överskottet sjunka till 1,8 % av

BNP. Skattekvoten ligger kvar på 1998 års nivå.

Nedgången i sparandet med 0,4 % av BNP kan

hänföras till att utgifterna exkl. räntor stiger som

andel av BNP.

Det finansiella sparandet förstärks till ca 2 %

av BNP år 2000. Skattekvoten sjunker från den

tillfälligt höga nivån 1998 och 1999, men

utgiftskvoten sjunker än mer. Vid hittills

beslutade och föreslagna regelförändringar

förstärks sedan sparandet åren 2001 och 2002

med ca 1 % av BNP per år. Förbättringen beror

på en fortsatt nedgång av utgifterna som andel av

BNP, medan skattekvoten är i stort sett

oförändrad. Inkomsterna av räntor och

utdelningar faller eftersom de finansiella

tillgångarna minskar, främst genom AP-fondens

överföringar till staten, men även till följd av

försäljningar av statliga bolag. Intäkterna från

dessa försäljningar inkluderas dock per definition

inte i det finansiella sparandet. Däremot

reduceras den offentliga skulden och

ränteutgifterna när försäljningsinkomsterna

används till amorteringar av statsskulden.

Det finansiella sparandet åren 2001 och 2002

överträffar budgetmålet om ett överskott på 2 %

av BNP med ca 22 respektive 41 miljarder

kronor. Dessa överskjutande överskott antas i

föreliggande kalkyl beräkningstekniskt tillföras

hushållssektorn, så att budgetmålet uppnås

exakt. Därmed uppnås en mer sannolik

fördelning av det finansiella sparandet mellan

hushållen och den offentliga sektorn, vilket har

betydelse för bl.a. prognosen avseende den

privata konsumtionen.

Tabell 11.1 Den offentliga sektorns finanser

Miljarder kronor, löpande priser

1998

1999

2000

2001

2002

Inkomster

1164,9

1181,1

1200,8

1242,4

1276,3

procent av BNP

64,6

63,9

62,6

62,4

61,5

Skatter och avgifter

1012,6

1035,9

1058,9

1102,6

1142,4

procent av BNP

56,1

56,0

55,2

55,3

55,1

Kapitalinkomster

82,1

73,5

69,6

66,6

59,1

Övriga inkomster

70,2

71,8

72,3

73,2

74,7

Utgifter

1125,3

1147,6

1160,1

1180,4

1193,8

procent av BNP

62,4

62,1

60,5

59,2

57,6

Transfereringar

516,1

522,7

522,3

532,0

532,6

Konsumtion och investeringar

505,5

529,7

551,5

572,5

591,4

Ränteutgifter

103,7

95,3

86,3

75,9

69,8

Finansiellt sparande före

överföring

39,6

33,5

40,7

62,0

82,5

procent av BNP

2,21

1,8

2,1

3,1

4,0

Beräkningsteknisk överföring

22,1

41,0

Finansiellt sparande efter

överföring

39,8

41,5

procent av BNP

2,0

2,0

Finansiell ställning

Nettoskuld

277,0

186,1

112,9

47,7

7,2

procent av BNP

15,4

10,1

5,9

2,4

0,3

Konsoliderad bruttoskuld2

1359,4

1250,3

1192,8

1080,2

1057,8

procent av BNP

75,4

67,6

62,2

54,2

51,0

1 Enligt de regler som gäller inom EU uppgick det finansiella sparandet som

andel av BNP för 1998 till 2,0 %

2 Den konsoliderade skulden är definierad enligt EU:s konvergenskriterier

(Maastricht)

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Riksrevisionsverket,

Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Jämfört med bedömningen i

decemberprognosen (konvergensprogrammet)

blev det finansiella sparandet år 1998 10,7

miljarder kronor högre, exkl. effekten av

bolagiseringen av AP-fondens fastigheter. Det

bättre utfallet beror i huvudsak på att

skatteinkomsterna var oväntat stora i slutet av

förra året. Detta och fortsatt stora inbetalningar

av skatter i början av 1999 motiverar en

uppjustering av skatteinkomsterna för hela

prognosperioden, jämfört med

decemberprognosen. Det finansiella sparandet

för 1999 har reviderats upp med ca 13,5 miljarder

kronor.

Den finansiella ställningen

Det finansiella sparandet visar den förändring av

den finansiella förmögenheten som sker genom

reala transaktioner. Finansiella transaktioner,

som köp och försäljning av aktier och andra

finansiella tillgångar, påverkar således inte det

finansiella sparandet. Detsamma gäller

värdeförändringar på tillgångar och skulder. Den

offentliga skulden påverkas däremot av

anskaffning och försäljningar av finansiella

tillgångar samt värdeförändringar.

Den offentliga sektorns konsoliderade

bruttoskuld, definierad enligt de s.k.

Maastrichtkriterierna, motsvarade 79,3 % av

BNP vid utgången av 1994. Skuldkvoten har

sedan reducerats och uppgick till 75,4 % vid

utgången av 1998. Genom de finansiella

överskotten och försäljningar av statens

aktieinnehav fortsätter skulden att sjunka och

beräknas understiga 60 % av BNP år 2001. Den

konsoliderade bruttoskulden reduceras även av

att det som ett led i ålderspensionsreformen sker

en betydande engångsöverföring av tillgångar

från AP-fonden till staten för amortering av

statsskulden.

Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld,

dvs. skulder minus samtliga finansiella tillgångar,

är väsentligt lägre än den konsoliderade

bruttoskulden. Detta beror huvudsakligen på att

AP-fonden har betydande finansiella tillgångar

vid sidan av statsobligationer.

Diagram 11.3 Den offentliga sektorns konsoliderade

bruttoskuld och nettoskuld

Procent av BNP

Även staten och den kommunala sektorn har

finansiella tillgångar i form av t.ex. aktier och

utlåning. Nettoskulden sjunker genom

överskotten i det finansiella sparandet och

påverkas också av de värdeförändringar som sker

på den offentliga sektorns innehav av aktier och

obligationer. Planerade försäljningar av statliga

icke börsnoterade aktier reducerar nettoskulden

på grund av att det bokförda värdet av dessa

aktier är lägre än det marknadsvärde, som

framkommer vid försäljning. Skillnaden mellan

det bokförda värdet och försäljningsinkomsterna

redovisas i national- och finansräkenskaperna

som värdeförändring, vilket enligt diskussionen

ovan inte påverkar det finansiella sparandet.

Nettoskulden, som uppskattas till 15,4 % av

BNP vid utgången av 1998, beräknas sjunka till

ca 0,5 % av BNP vid utgången av 2002.

Skatter och avgifter

Skatterna och avgifterna som andel av BNP

(skattekvoten) uppgick 1998 till 56,1 %. Det är

en uppgång med över 6 procentenheter från

1995. Av den kraftiga ökningen förklaras ca en

tredjedel av ändrade skatteregler. En lika stor del

beror på en återhämtning av de viktigaste

skattebaserna, lönesumman och den privata

konsumtionen, som var nedpressade som andel

av BNP år 1995, liksom under de närmast

föregående åren, samt av periodiseringseffekter.

En ytterligare förklaring till uppgången i

skattekvoten är den ökning som skett under

senare år av hushållens skattemässigt redovisade

nettoinkomster av kapital, dvs ränteinkomster,

aktieutdelningar och reavinster med avdrag för

utgiftsräntor och reaförluster. Fram t.o.m. 1995

var nettoinkomsterna av kapital negativa, vilket

innebar ett skattebortfall. För 1998 beräknas

skatten på hushållens inkomster av kapital netto

uppgå till ca 12,5 miljarder kronor eller 0,7 % av

BNP. Denna vändning av hushållens

kapitalinkomster är en konsekvens av att

hushållens finansiella sparande varit högt under

flera år samt av att hushållen realiserar en del av

den värdestegring, som ägt rum på aktier och

fastigheter de senaste åren.

I år har den statliga inkomstskatten sänkts

från 25 % till 20 % för inkomster upp till ca

390 000 kronor per år och en skattereduktion har

införts för inkomsttagare med låga inkomster.

Skatten har också sänkts i vissa kommuner och

landsting så att den genomsnittliga

kommunalskatten minskat från 31,65 % till

31,48 %.

Fastighetsskatten på hyreshus har sänkts från

1,5 % till 1,3 % av taxeringsvärdet. Trots dessa

skattesänkningar, motsvarande ca 9 miljarder

kronor, ligger skattekvoten kvar på 1998 års nivå.

Det beror till stor del på att företagens direkta

skatter fortsätter att öka trots att vinsterna gått

ned, eftersom företagens skattebetalningar i år

baseras på 1997 och 1998 års vinster.

Tabell 11.2 Den offentliga sektorns skatter och avgifter (exkl.

beräkningsteknisk överföring)

Procent av BNP

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Skatter och avgifter

54,2

56,1

56,0

55,2

55,3

55,1

Hushållens direkta skatter och avgifter

22,8

23,9

23,5

23,4

23,4

23,4

Företagens direkta skatter

2,9

3,5

3,8

3,2

3,3

3,3

Arbetsgivaravgifter

14,4

14,8

15,2

15,1

15,1

15,1

Mervärdesskatt

7,5

7,7

7,5

7,6

7,6

7,6

Övriga indirekta skatter

6,5

6,3

6,0

5,9

5,9

5,8

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Nästa år väntas företagens direkta

skattebetalningar minska och därigenom sjunker

skattekvoten till 55,2 %. Med hittills fattade

beslut och förslag väntas skattekvoten vara i stort

sett oförändrad åren 2001 och 2002, se tabell

11.2.

Sammanfattningsvis är skattekvoten 1998 och

1999 tillfälligt hög till följd av periodiserings-

effekter. Den beräknade skattekvoten för åren

2000-2002 avspeglar bättre det underliggande

regelverket. Hänsyn har då inte tagits till att en

del av det finansiella utrymmet utöver

budgetmålet kan komma att användas till

skattesänkningar.

Utgifter

Som framgår av diagram 11.3 skedde en kraftig

real ökning av de offentliga utgifterna i början av

1990-talet, bl.a. som följd av bankstödet och den

kraftiga försämringen på arbetsmarknaden. År

1994 började dock utgifterna sjunka, trots ökade

ränteutgifter på statsskulden, och 1997 var

utgifterna i reala termer ca 4 % lägre än 1994. De

totala utgifterna i reala termer ökade med knappt

1 % förra året och beräknas stiga med knappt

0,5 % i år för att sedan minska. Ränteutgifterna

sjunker kraftigt till följd av den lägre räntenivån

och den minskade statsskulden. De lägre

räntorna bidrar även till minskade räntebidrag till

bostäder. Transfereringarna till hushållen stiger,

trots en nedgång i arbetslösheten.

Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och

barnbidragen höjdes 1998 och

arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen

halverades, vilket ökar utbetalningarna från den

offentliga sektorn. Ytterligare höjningar av

barnbidragen föreslås i två steg år 2000 och 2001.

Pensionerna ökar trendmässigt till följd av en

stigande andel pensionärer med hög ATP.

Ökningen av läkemedelssubventioner väntas

bromsas upp nästa år till följd av den nu

föreslagna höjningen av högkostnadsskyddet.

EU-avgiften väntas minska kraftigt nästa år.

Det beror på att avgiften är osedvanligt hög i år

till följd av en tillfälligt svag krona när avgiften

bestämdes vid årsskiftet 1998/99. Korrigering av

denna effekt reducerar avgiften år 2000.

Prognosen för EU-avgiften år 2000 och framåt är

dock beroende av utvecklingen av ett antal

faktorer, bl.a. det förhållandet att de långsiktiga

ramarna för EU:s budget ännu inte är fastställda.

Den offentliga konsumtionen och de offent-

liga investeringarna steg i fasta priser förra året,

efter flera års minskningar. Denna återhämtning

väntas fortsätta under prognosperioden. I fasta

priser växer den offentliga konsumtionen

betydlig långsammare än BNP, men då

prisutvecklingen är högre än för BNP är

konsumtionen som andel av BNP i stort sett

oförändrad mellan 1998 och 2002.

Tabell 11.3 Den offentliga sektorns utgifter i löpande pris samt volymförändring

(exkl. beräkningsteknisk överföring)

Miljarder

kronor

Procentuell förändring, 1991-års priser

1998

1998

1999

2000

2001

2002

Summa utgifter

1125,3

0,8

0,3

0,7

0,5

1,4

exklusive räntor

1021,6

2,0

1,2

0,1

0,6

0,8

Hushållstransfereringar

401,3

3,1

0,2

1,5

0,9

0,5

Pensioner

221,3

2,0

1,6

1,4

0,5

1,4

Sjukförsäkring m.m.

40,5

17,7

3,7

4,7

4,5

2,1

Arbetsmarknadsstöd

48,9

11,8

11,5

4,6

5,1

3,1

Övrigt

90,6

9,8

1,6

3,2

2,7

0,7

Övriga transfereringar

114,8

3,4

4,0

8,9

2,5

11,2

Varav

Läkemedel och privat vård

12,4

8,8

20,5

3,6

6,5

0,5

Räntebidrag till bostäder

10,8

48,2

31,2

48,5

48,7

16,5

EU-avgift

21,2

4,8

6,6

14,8

8,5

1,8

Ränteutgifter

103,7

9,3

8,3

10,1

13,5

9,9

Konsumtion

466,4

2,0

1,0

1,0

0,9

0,2

Investeringar m.m.

39,1

6,3

4,0

3,3

1,7

0,5

Anm: Förändringstal för investeringar är beräknade exkl. köp och försäljning av

fastigheter. Offentlig konsumtion resp. investeringar är deflaterade med

respektive prisindex. Övriga

delar är deflaterade med KPI

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Diagram 11.4 Den offentliga sektorns reala utgifter

Index 1991=100

Finanspolitiken

År 1994 visade den offentliga sektorns finansiella

sparande ett underskott på motsvarande 10,3 %

av BNP. För 1998 redovisas ett överskott på

2,2 % av BNP. Mellan 1994 och 1998

förbättrades således det finansiella sparandet med

12,5 % av BNP. Bakom denna utveckling ligger

förutom finanspolitiska åtgärder en rad andra

faktorer, som konjunkturutveckling, förändrat

ränteläge, periodiseringar av skatteinkomster och

köp och försäljningar av fastigheter. I tabell 11.4

redovisas dessa faktorers bidrag till förändringen

av det finansiella sparandet. Den komponent

som hänförs till konjunktur beaktar såväl BNP-

utvecklingen som de viktigaste skattebasernas

utveckling i förhållande till BNP. Den del som

beror på BNP-utvecklingen mäts som 75 % av

avvikelsen i BNP-tillväxt från en antagen

trendmässig utveckling på 2 %. Denna

uppskattning av konjunkturkänsligheten i de

offentliga finanserna är baserad på simuleringar i

modeller av den offentliga sektorns inkomster

och utgifter.

Hur det offentliga sparandet påverkas av

konjunkturen beror inte bara på BNP-tillväxten

utan också på tillväxtens sammansättning. En

exportledd tillväxt ger lägre skatteinkomster än

om tillväxten drivs av privat konsumtion.

Förskjutningar mellan vinster och löner påverkar

också skatteinkomsterna eftersom vinster på

kort sikt är lägre beskattade än löner. Betydelsen

av skattebasernas utveckling framgår tydligt när

man jämför bidraget från konjunkturen till

förändringen av det finansiella sparandet i tabell

11.4 för åren 1995 och 1996. År 1995 steg BNP

med 3,9 % men lönesumman och den privata

konsumtionen ökade svagt. År 1996 var BNP-

ökningen endast 1,3 % medan lönesumman steg

realt med nära 5 %. Detta resulterade i att

konjunkturen gav ett negativt bidrag 1995 och

ett positivt bidrag 1996 till förändringen av den

offentliga sektorns finansiella sparande, trots att

tillväxten var betydligt högre 1995 än 1996.

Periodiseringar av skatteinkomsterna har vissa

år stor betydelse för det finansiella sparandet.

Det är huvudsakligen den kassamässiga

uppbörden av skatter som ingår i sparandet. År

1996 höjdes skatteinkomsterna tillfälligt av

förändringen av uppbörden av mervärdesskatt.

År 1998 ökade skattebetalningarna från hushåll

och företag mer än den beräknade slutligt

fastställda skatten.

Det som i nationalräkenskaperna registreras

som köp och försäljningar av fastigheter är ofta

ett resultat av tillfälliga transaktioner, sale-lease-

backavtal och bolagiseringar. År 1997 drogs det

offentliga sparandet ned till följd av kommunala

köp av fastigheter.

Tabell 11.4 Förändring av finansiellt sparande

Procent av BNP

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Total förändring efter överföring

2,6

5,7

1,0

3,3

0,4

0,3

0,1

0,0

Förklarande faktorer

Kapitalinkomster och ränteutgifter, netto

0,4

0,4

0,0

0,5

0,0

0,3

0,4

0,0

Konjunkturläge inkl. förändring av skattebaser

0,3

0,5

0,1

1,0

0,2

0,1

0,0

0,2

Periodisering av skatteinkomster

0,2

1,2

1,2

0,9

0,3

0,6

0,1

0,1

Köp och försäljningar av fastigheter, netto

0,2

0,4

0,8

0,4

0,0

0,0

0,1

0,0

Justerat finansiellt sparande efter överföring

2,9

3,8

3,2

0,6

0,9

0,6

0,5

0,0

Källa: Finansdepartementet

Efter beaktande av bidragen från dessa faktorer

till förändringen av det finansiella sparandet

återstår en restpost, justerat finansiellt sparande,

som kan tolkas som en grov indikator på

finanspolitikens inriktning. Som framgår av

tabell 11.4 ökade det justerade finansiella

sparandet med sammanlagt 10,6 % av BNP från

1994 till 1998. Finanspolitiken var således starkt

kontraktiv under denna period, om än i lägre

grad 1998. Konsolideringsprogrammets

skattehöjningar och besparingar uppgick

sammanlagt till 8 % av BNP för dessa år. Att

förbättringen av det justerade sparandet blev än

större beror bl.a. på besparingar i kommuner och

landsting samt på att utgifterna för räntebidragen

till bostäder reducerades till följd av den kraftiga

räntenedgången.

I år minskar det justerade finansiella sparandet

med ca 1 % av BNP. Finanspolitiken ger således

en stimulans till ekonomin i år, vilket kan ses

mot bakgrund av den internationella konjunk-

turavmattningen. För år 2000 förbättras det

justerade sparandet med ca 0,5 % av BNP,

således en milt kontraktiv finanspolitik.

Exklusive den beräkningstekniska

överföringen från offentlig sektor till hushållen

ökar det faktiska finansiella sparandet 2001 och

2002 med ca 1 % av BNP per år. Denna

förbättring är till ungefär en fjärdedel en följd av

förbättrat räntenetto och konjunkturläge och till

tre fjärdedelar ett resultat av den underliggande

utvecklingen av den offentliga sektorns

inkomster och utgifter vid hittills fattade beslut

och förslag. De beräkningstekniska

överföringarna från den offentlig sektorn till

hushållen medför att det justerade sparandet

minskar något som andel av BNP 2001 och är

oförändrat 2002.

11.2 Den statliga sektorn

Statens finansiella situation har förbättrats

markant under senare år. Det finansiella

sparandet har vänts från ett underskott på ca 180

miljarder kronor 1994 till ett överskott 1998 på

ca 34 miljarder kronor. Motsvarande förbättring

visar sig också i att statens budgetsaldo vänts från

en upplåning på 185 miljarder kronor 1994 till en

amortering av statsskulden med nära 10 miljarder

förra året. Statsskulden ökade dock 1998 till följd

av den kraftiga försvagningen av kronan mot

slutet av året. Mellan 1994 och 1998 reducerades

statsskulden som andel av BNP från 84 % till

80,3 %.

Ålderspensionsreformen medför, när den är

fullt genomförd, en påtaglig belastning på statens

finanser. De statliga ålderspensionsavgifterna,

överföringen av medel till

premiepensionssystemet, reglering av

avgiftsuttaget m.m. medför en årlig

nettoförsvagning av statsfinanserna med 60

miljarder kronor, räknat på förhållandena år

2001. Som kompensation för denna försvagning

överförs under åren 1999 och 2000 medel till

staten från AP-fonden motsvarande 45 miljarder

kronor vartdera åren. Det avses ske ytterligare en

överföring år 2001. Storleken på denna

överföring är ännu inte bestämd, men har,

liksom i budgetpropositionen för 1999, antagits

uppgå till 235 miljarder kronor. Denna

överföring utgör kompensation även för tiden

efter detta år.

Engångsöverföringen 2001 antas delvis bestå av

bostadsobligationer, som ska förvaltas av

Riksgäldskontoret till dess obligationerna

förfaller till betalning. Den del av dessa

obligationer som förfaller efter 2001 påverkar

därför inte statens lånebehov detta år. Däremot

påverkas statens

finansiella sparande av överföringen av

bostadsobligationer. I prognosen har antagits att

av överföringen år 2001 utgörs 63 miljarder

kronor av bostadsobligationer, med förfall efter

2001. Av dessa förfaller ca 13,5 miljarder kronor

år 2002, vilket drar ned lånebehovet detta år.

Totalt inklusive övergångseffekter av

pensionsreformen och efter den

beräkningstekniska överföringen till hushållen

beräknas statens

finansiella sparande uppgå till ca 68, 29, och 221

miljarder kronor för åren 1999, 2000 och 2001.

År 2002, när övergångseffekterna är över,

beräknas sparandet , inklusive den

beräkningstekniska överföringen till hushållen,

till ca 6 miljarder kronor, motsvarande 0,3 % av

BNP. Genom försäljningar av statens aktier blir

amorteringen av statsskulden större än de

finansiella överskotten under hela

prognosperioden med undantag för år 2001.

Statsskulden beräknas minska med ca 400

miljarder kronor från 1998 till 2002 till

motsvarande ca 50,5 % av BNP år 2002.

Normalt leder balans eller ett litet överskott i

statens finansiella sparande till ett lånebehov

genom att staten har viss utlåning, t.ex. studielån.

Exkl. tillfälliga effekter av inlösen av bostads-

obligationer och försäljningar uppstår också ett

lånebehov år 2002 på ca 7 miljarder kronor. Vid

normala förhållanden kommer således

statsskulden att vara ungefär oförändrad eller att

öka vid det målsatta överskottet i de offentliga

finanserna på 2 % av BNP.

Tabell 11.5 Statens finanser inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen

(exkl. statliga affärsverk och aktiebolag)

Miljarder kronor, löpande priser

1998

1999

2000

2001

2002

Inkomster

685,9

738,6

741,4

930,3

724,4

Skatter och avgifter

620,0

633,5

632,1

631,8

659,9

Överföring från AP-fonden

0,0

45,0

45,0

235,0

0,0

Övriga inkomster

65,9

60,1

64,3

63,5

64,5

Utgifter

651,8

670,3

712,3

686,3

677,3

Transfereringar till privat sektor och utlandet

311,9

310,5

305,2

308,5

301,8

Bidrag till kommuner

83,5

90,3

91,4

96,7

97,1

Ålderspensionsavgifter till pensionssystemet

0,0

15,3

15,9

16,1

16,3

Premiepensionsmedel

0,0

0,0

49,6

21,2

18,9

Konsumtion och investeringar

162,2

166,7

172,2

177,8

182,7

Ränteutgifter

94,1

87,4

78,0

67,1

60,5

Finansiellt sparande före överföring

34,1

68,3

29,1

243,0

47,1

procent av BNP

1,9

3,7

1,5

12,2

2,3

Beräkningsteknisk överföring

22,1

41,0

Finansiellt sparande efter överföring

220,9

6,1

procent av BNP

11,1

0,3

Budgetsaldo

9,7

93,2

70,8

170,8

21,8

procent av BNP

0,5

5,0

3,7

8,6

1,1

Statsskuld

1448,9

1325,4

1249,3

1071,2

1049,3

procent av BNP

80,3

71,7

65,2

53,8

50,6

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Statistiska centralbyrån och

Finansdepartementet

Överskottet uppkommer i stället i

ålderspensionssystemet och i någon mån i den

kommunala sektorn. Det är en följd av att

pensionsreformen innebär en mycket stor

omfördelning av det

offentliga finansiella sparandet från staten till

ålderspensionssystemet.

Den statliga konsumtionen svarar för ca 1/5 av

statens utgifter och ca 7,5 % av BNP. Den

statliga konsumtionen varierar relativt kraftigt

mellan åren och har visat sig vara svår att

förutsäga.

Genom systemet med anslagssparande kan

statliga myndigheter delvis förskjuta

förbrukningen av de budgeterade medlen över

tiden. Dessutom är nationalräkenskapernas

preliminära utfall osäkra och genomgår ofta stora

revideringar.

Den statliga konsumtionen i fasta priser steg

med 3,2 % 1998, efter att ha minskat

kontinuerligt med sammanlagt 4,5 % sedan 1995.

Uppgången förra året berodde på att

förbrukningen av varor och tjänster steg med

nära 9 %, medan nedgången i den statliga

sysselsättningen fortsatte. Återhämtningen av

den statliga konsumtionen väntas fortsätta under

prognosperioden. I år väntas konsumtionen stiga

med 1 % och därefter med 0,5 % per år.

11.3 Allmänna pensionsfonden/

ålderspensionssystemet

År 1998 understeg avgiftsintäkterna till den

allmänna tilläggspensionen (ATP) utbetalda

ATP-pensioner med ca 33 miljarder kronor.

Detta underskott finansierades med AP-fondens

direktavkastning i form av utdelningar och ränte-

inkomster, som sammantagna uppgick till

40,7 miljarder kronor. Under 1998 överfördes

AP-fondens fastighetsinnehav till bolagsform.

Som sagts ovan, borde detta rätteligen

tillgodoräknas fondens finansiella sparande.

Statistiska centralbyrån har emellertid valt att

inte beakta denna transaktion i det finansiella

sparandet 1998, som redovisas till 7 miljarder

kronor.

Eftersom ATP-systems avgiftsunderskott

vuxit trendmässigt har fondens sparande

successivt avtagit. I början av 1990-talet hade

fonden ett sparande på 46,5 miljarder kronor.

Den av riksdagen beslutade ålderspensions-

reformen innebär att AP-fonden fr.o.m. år 1999

har en delvis ny roll. Fonden kommer framgent

att finansiera inkomstbaserade ålderspensioner

inom det reformerade systemets s.k.

fördelningsdel. Finansieringsansvaret för förtids-

och

Tabell 11.6 Ålderspensionssystemet

Miljarder kronor, löpande priser

1998

1999

2000

2001

2002

Inkomster

132,8

144,6

187,8

189,5

181,9

Avgifter

92,1

107,6

110,4

143,7

147,3

Reglering av avgiftsuttag

30,0

30,0

Statliga ålderspensionsavgifter

40,1

32,6

33,6

34,8

36,1

Premiepensionsmedel

49,6

21,2

18,9

Räntor, utdelningar m.m.

40,7

37,0

27,9

24,6

15,7

Utgifter

125,8

181,5

185,3

379,6

150,7

Pensioner

124,9

135,0

138,7

143,2

149,3

Överföring till staten

45,0

45,0

235,0

Övriga utgifter

0,9

1,5

1,6

1,4

1,4

Finansiellt sparande

7,0

36,9

2,6

190,1

31,2

procent av BNP

0,4

2,0

0,1

9,5

1,5

AP-fonden

49,1

213,5

9,3

Premiepensionsmyndigheten

51,7

23,4

21,9

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Statistiska centralbyrån och

Finansdepartementet

efterlevandepension förs över till statsbudgeten.

Vidare medför reformen att fondens

avgiftsinkomster förstärks genom att det införs

statliga ålderspensionsavgifter på vissa

transfereringar m.m., som betalas över

statsbudgeten. Nivåerna för allmänna

pensionsavgiften och ålderspensionsavgiften är i

år och nästa år 6,95 resp 6,40 %.

Ålderspensionsreformen innebär dock att det

totala avgiftsuttaget ska vara motsvarande ca 30

miljarder kronor högre. I prognosen antas att

den fulla ålderspensionsavgiften tas ut från och

med år 2001 och att detta kompenseras av

motsvarande lägre socialavgifter till staten.

Vid sidan av AP-fonden sker en

förmögenhetsuppbyggnad inom

premiepensionssystemet. De medel som avsätts

motsvarar intjänad premiepensionsrätt och

placeras först i Riksgäldskontoret och därefter

hos den fondförvaltare som den enskilde själv

väljer. Genom att den statliga

Premiepensionsmyndigheten är formell ägare av

fondandelarna kommer sparandet i

premiepensionssystemet att i

nationalräkenskaperna inräknas i den offentliga

sektorn.

Under år 2000 överförs retroaktiva

premiepensionsmedel avseende inkomståren

1995 1998 från den tillfälliga förvaltningen hos

Riksgäldskontoret till

Premiepensionsmyndigheten, sammanlagt ca 50

miljarder kronor.

Det sparande som sker inom

premiepensionssystemet motsvaras således av ett

reducerat sparande inom staten. Medel

motsvarande premiepensionsrätten överförs till

Premiepensionsmyndigheten först andra året

efter inkomståret. Överföringen år 2001 avser

således inkomståret 1999. Fr.o.m. inkomståret

1999 höjs den intjänade premiepensionsrätten

från 2 % till 2,5 % av pensionsgrundande

inkomster och belopp.

Till följd av övergångseffekterna av

pensionsreformen reduceras AP-fondens finan-

siella sparande åren 1999-2001. När

övergångseffekterna är över år 2002 beräknas

sparandet i pensionssystemet, dvs. AP-fonden

och premiepensionssystemet, uppgå till drygt 31

miljarder kronor eller 1,5 % av BNP.

11.4 Kommunsektorn

Enligt det preliminära utfallet från national-

räkenskaperna växte kommunsektorns

konsumtion förra året med 1,3 % i fasta priser,

vilket är starkare än vad som förutsågs i

Finansdepartementets decemberprognos.

Kommunerna och landstingen svarade för

67,5 %

respektive 29,1 % av sektorns totala konsumtion.

Det var framför allt sektorns köp av varor och

tjänster som ökade kraftigt förra året. Denna

utveckling tyder på att sektorn i tilltagande

utsträckning anlitat konsulter och lagt ut

verksamhet på entreprenad.

Det finansiella sparandet blev lägre än väntat,

bland annat på grund av både högre

transfereringsutgifter och ränteutgifter än

prognostiserat. Socialbidragen minskade dock

som beräknat jämfört med året innan.

I år väntas kommunsektorns konsumtion växa

med cirka 1,0 % i fasta priser. Från och med

nästa år beräknas en tillväxt om i genomsnitt

cirka 0,8 % per år. Konsumtionsökningen

möjliggörs genom en gynnsam utveckling av

både skatteinkomster och statsbidrag.

Det finansiella sparandet väntas bli tillräckligt

stort för att kravet om ekonomisk balans skall

kunna uppnås från och med nästa år.

Faktorer som påverkar sektorns utveckling

Både kommuner och landsting är enligt lag

skyldiga att uppnå ekonomisk balans från och

med år 2000. Balanskravet innebär att budgeten i

varje kommun, landsting och kommunalförbund

skall upprättas så att de årliga intäkterna

överstiger kostnaderna. Kostnaderna skall

inkludera förändringen av pensionsskulden. Om

kostnaderna ändock överstiger intäkterna skall

underskottet täckas inom två år. Vanligtvis krävs

ett positivt finansiellt sparande för att

balanskravet skall uppnås. Om

investeringsutgifterna är avsevärt större än

avskrivningarna kan dock ett negativt finansiellt

sparande förenas med ett positivt resultat. Detta

förhållande är för närvarande mer sannolikt i

kommunerna än i landstingen. I beräkningen av

kommunsektorns utveckling förutsätts att alla

kommuner, landsting och kommunalförbund

anpassar verksamheten så att de uppfyller

balanskravet.

I enlighet med riksdagens beslut är nivån på de

allmänna statsbidragen till kommunsektorn i år

16 miljarder högre än 1996. Regeringen har

tidigare aviserat en fortsatt ökning med

4 miljarder kronor från och med nästa år och

med 2 miljarder kronor från och med året därpå.

I denna proposition aviserar regeringen ännu en

höjning med 2 miljarder kronor från och med år

2001. Det tidigare aviserade tillskottet för år

2001 skall användas för att bl.a. underlätta

införandet av förändringar i utjämningssystemet

samt bidra till finansieringen för att stegvis

genomföra en allmän förskola och maxtaxa i

barnomsorgen. De förändringar som kommer

att ske inom försvaret förväntas år 2002 medge

en förstärkning av det generella bidraget med

ytterligare 1 miljard kronor.

Sedan 1997 har särskilda statsbidrag utgått för

arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av

offentligt tillfälligt anställda (OTA) och

resursarbeten. Från och med 1997 utgår också

specialdestinerade statsbidrag för utbildning

inom Kunskapslyftet. Bidraget för

Kunskapslyftet beräknas vara i stort sett

oförändrat under kalkylperiodens sista tre år.

Såväl skatteväxlingen från kommuner till

landsting för huvudmannaskapsförändringarna i

Skåne och Västra Götaland som sänkningen av

den genomsnittliga skattesatsen med 17 öre

beaktas i beräkningarna från och med i år.

Huvudmannaskapsförändringarna innebar

förra året att de interna kostnadsersättningarna

blev ovanligt höga eftersom landstingen i

Skåne och Västsverige tog över verksamhet från

vissa kommuner redan innan skattesatserna

justerats i förhållande till den nya

ansvarsfördelningen. Nu när skatteväxlingen

genomförts kommer dessa ersättningar att bli

lägre. Justeringen påverkar både inkomsterna

och utgifterna med samma belopp och förändrar

därför inte det finansiella sparandet.

Skattesatsförändringen följer i huvudsak av

skattesänkningarna i Stockholms läns landsting

och Stockholms kommun och medför en

minskning av sektorns inkomster med ca

2 miljarder kronor per år.

Den genomsnittliga skattesatsen är i år 31,5 %

och förutsätts vara oförändrad under hela

kalkylperioden. Möjligheten att höja skatten

begränsas i år genom lagen om att i särskilda fall

minska det generella statsbidraget. Lagen innebär

att de kommuner och landsting som höjer

skatten i förhållande till 1996 års

nivå får sina statsbidrag reducerade med ett

belopp som motsvarar halva inkomstökningen.

I år har kommunernas och landstingens

inkomster förstärkts med en tillfällig överföring

av statlig inkomstskatt motsvarande cirka

1,3 miljarder kronor. Denna överföring beräknas

efter regeringens förslag ligga kvar även nästa år.

Löneutvecklingen i sektorn visade sig förra

året bli betydligt svagare än vad som avtalats.

Detta beror på förseningar i lokala förhandlingar

och leder sannolikt till att en del av förra årets

avtalade löneökningar kommer att betalas ut

först i år. Därigenom har kalkylens timlöner för i

år reviderats upp.

Vidare förväntas det från och med i år finnas

behov av att höja avsättningen för att täcka

pensionsskulden. För att nå balanskravet

kommer därför att krävas ett något högre

finansiellt sparande än vad som tidigare

beräknats.

Utvecklingen till och med 2002

Både kommunsektorns inkomster och utgifter

beräknas växa starkare än vad som förutsågs i

decemberprognosen.

Lönesumman för hela arbetsmarknaden

utvecklades oväntat starkt förra året. Eftersom

uppräkningsfaktorerna för beräkning av

preliminära kommunalskattemedel i år redan är

fastställda leder detta till en ökning av sektorns

skatteinkomster först nästa år när avräkningen

mellan de preliminära skattemedlen och det

definitiva utfallet görs. I kombination med en

god sysselsättningsökning även i år bedöms

skatteinkomsterna också under 2001 blir högre

än tidigare beräknat.

I beräkningarna läggs stor vikt vid de senaste

årens utfall. Transfereringsutgifterna ökade

kraftigt mellan åren 1997 och 1998, till stor del

på grund av att landstingen tog över

läkemedelssubventionerna, men också beroende

av att både transfereringarna till företag och

ränteutgifterna ökade oväntat mycket. Den höga

nivån på transfereringsutgifterna betraktas här

emellertid som tillfällig och dessa utgifter

beräknas därför sjunka i år för att sedan åter öka

något från och med nästa år.

Socialbidragen, som ingår i transfererings-

utgifterna, tenderar att utvecklas i samma

riktning som arbetslösheten och väntas därför

fortsätta att minska, om än i avtagande takt.

Tidigare har sektorns ränteutgifter följt

utvecklingen av marknadsräntorna. Detta

mönster går dock inte riktigt att finna i förra

årets utfall. Från och med i år förutsätts

emellertid att sektorn bättre kan utnyttja de låga

räntenivåerna och därför förväntas

ränteutgifterna, liksom transfereringsutgifterna,

minska för att sedan försiktigt öka igen från och

med nästa år. Räntenettot beräknas under hela

kalkylperioden bli negativt för kommunerna och

positivt för landstingen. För sektorn som helhet

väntas dock en förbättring.

Tabell 11.7 Kommunsektorns finanser1

Miljarder kronor

1997

1998

1999

2000

2001

2002

Inkomster

411,3

443,5

457,5

482,4

500,5

511,3

Skatter

294,4

300,5

310,2

332,3

343,2

351,6

Statsbidrag2

60,2

83,5

90,3

91,4

96,7

97,1

Övrigt

56,6

59,5

57,0

58,6

60,6

62,7

Utgifter

418,5

445,1

455,4

473,3

491,4

507,1

Transfereringar

78,2

102,1

93,0

94,8

97,3

99,1

Konsumtion

315,1

323,9

340,7

355,2

368,9

381,4

volymförändring %3

0,7

1,3

1,0

1,1

1,1

0,1

underliggande %4

1,6

0,2

1,0

1,6

1,5

0,2

Investeringar

25,2

19,1

21,7

23,3

25,2

26,7

Finansiellt sparande

7,2

1,6

2,2

9,1

9,1

4,2

1 Inkomster och utgifter redovisas här exklusive statligt utjämningsbidrag och

statlig utjämningsavgift. Utjämningsbidraget för 1999 är fastställt till 20,5

miljarder kronor.

2 Statsbidragen redovisas netto efter avdrag för kommunernas och landstingens

avgift till momsåterbetalningssystemet.

3 Årlig procentuell förändring av konsumtionen i fasta priser.

4 Årlig procentuell volymförändring rensad för OTA, resursarbeten och

Kunskapslyftet.

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Mot bakgrund av höjda inkomster och med

beaktande av ökade utgifter för räntor och

transfereringar skapas i år ett utrymme för

konsumtionstillväxt med cirka 1,0 % i fasta

priser.

Med hänsyn tagen till kravet om ekonomisk

balans beräknas konsumtionen från och med

nästa år växa med i genomsnitt 0,8 % per år.

Denna utveckling medger en sysselsättnings-

ökning med cirka 9 000 personer per år.

Konsumtionstillväxten beräknas bli något

starkare i landstingen än i kommunerna.

Det finansiella sparandet förväntas visa ett

överskott under hela beräkningsperioden.

Sparandet väntas dessutom bli betydligt högre

under 2000 och 2001 än under övriga år.

Om åren 2000 och 2001 betraktas isolerat ser

det ut att finnas större utrymme för

konsumtionsökning än vad som prognostiserats.

Detta beror på att kalkylen anpassats till en

långsiktigt hållbar konsumtionsutveckling.

Eftersom ökningstakten för sektorns inkomster

väntas avta under slutet av kalkylperioden skulle

en kraftigt höjd konsumtionsnivå nästa år och

året därpå medföra behov av nedskärningar 2002,

allt annat lika. I beräkningarna förväntas sektorn

emellertid agera långsiktigt och expandera

försiktigt vid tillfälliga inkomstförstärkningar för

att senare slippa avveckla verksamhet och säga

upp personal.

Diagram 11.5 Kommunsektorns konsumtionsutveckling

Volymförändring %

Eftersom kommunsektorns konsumtion både

inkluderar vissa konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärder och aktiviteter

inom Kunskapslyftet kan

konsumtionsutvecklingen ge en något

missvisande bild av utvecklingen, speciellt de år

åtgärder införs eller upphör. Om konsumtionen

istället rensas för dessa förändringar framträder

den underliggande konsumtionen som på ett

bättre sätt belyser konsumtions

utvecklingen inom sektorns kärnverksamheter.

Som framgår av diagram 11.5 utvecklades den

underliggande konsumtionen svagare än den

faktiska samtidigt som OTA, resursarbeten och

Kunskapslyftet infördes under 1997 och 1998.

Från och med i år beräknas emellertid den

underliggande konsumtionen växa starkare,

vilket leder till en ökning med i genomsnitt

1,1 % per år i fasta priser under kalkylperioden.

Osäkerheten i beräkningarna

Kommunsektorns inkomster består till cirka två

tredjedelar av skatteinkomster. Därför är

sektorns konsumtionsutveckling känslig för

sådana faktorer som påverkar den totala

lönesumman, bland annat den totala

sysselsättningsutveck

lingen.

På grund av nationalräkenskapernas

omläggning till ett EU-anpassat system, har det

preliminära utfallet från 1997 inte reviderats som

brukligt är. Detta leder till att osäkerheten i de

preliminära utfallet för 1998 är något större än

vanligt för enskilda variabler.

I kalkylerna för kommunsektorns finanser

läggs stor vikt vid de senaste årens utfall, varför

osäkerheter i utfallet även leder till osäkra

prognoser för vissa variabler. Ett exempel på en

sådan variabel är kommunernas transfereringar

till företag, som förra året ökade med flera

miljarder kronor. Om dessa

transfereringsutgifter skulle fortsätta öka från

förra årets höga nivå finns under kalkylperioden

ett ytterst begränsat utrymme för

konsumtionstillväxt i kommunerna. I

beräkningarna förutsätts emellertid att en del av

förra årets ökning var av tillfällig karaktär.

I OECD 14 inkluderas inte Sverige och Spanien, till skillnad från

OECD 16. I kapitel 2 ges en definition av OECD 16.

Vid OECD:s beräkning av arbetskraftskostnaden ingår sociala avgifter,

som t.ex. sjukförsäkring, medan andra arbetsgivaravgifter som är rena

löneskatter, exempelvis den allmänna löneavgiften, inte ingår. I Sverige

skedde en växling mellan sociala avgifter och löneskatter 1997 som höll

tillbaka arbetskraftskostnaden med 1,1 procentenheter enligt OECD:s

beräkning, trots att växlingen inte påverkar de sammanlagda

arbetsgivaravgifterna. Eftersom arbetskraftskostnaden mäts per anställd

och inte per timme påverkas utvecklingen också av om medelarbetstiden

förändras.

Med kommunsektorn menas här kommuner, landsting och

kyrkokommuner exklusive sektorns affärsverk och bolag.

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

2

3

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

6

13

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

14

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

48

49

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

64

65

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

PROP. 1998/99:100 BILAGA 1

68

67