Prop. 1998/99:1D9

Rättsväsendet

4

Förslag till statsbudget för 1999

Rättsväsendet

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 7

2 Lagförslag 9

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:242) om skyldighet i vissa

fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens be-

hov 9

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter

11

2.3 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) 12

2.4 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102) 14

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande

av berusade personer m.m. 15

2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 16

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar 17

3 Rättsväsendet 19

3.1 Omfattning och mål 19

3.2 Utgiftsutvecklingen 19

3.3 Resultatbedömning 21

3.3.1 Tillståndet och utvecklingen inom området 21

3.3.2 Regeringens slutsatser 22

3.4 Prioriteringar 24

4 Polisväsendet 37

4.1 Omfattning 37

4.2 Utgiftsutvecklingen 37

4.3 Resultatbedömning 38

4.3.1 Det problemorienterade arbetssättet 38

4.3.2 Närpolisverksamheten 39

4.3.3 Utryckningsverksamheten 39

4.3.4 Kvalificerad kriminalpolisverksamhet 39

4.3.5 Utredningsverksamheten 39

4.3.6 Våldsbrottslighet 40

4.3.7 Narkotikabrottslighet 41

4.3.8 Ekonomisk brottslighet 41

4.3.9 Rasism 41

4.3.10 Trafik 42

4.3.11 Brottsoffer 42

4.3.12 Personalresurser 42

4.3.13 Rationaliseringsarbetet 42

4.3.14 Regeringens bedömning 43

4.4 Pågående och planerade förändringar inom polisväsendet 45

4.4.1 Kampen mot vardagsbrottsligheten 45

4.4.2 Det internationella polissamarbetet 46

4.4.3 Förutsättningar för en bättre och effektivare polis. 47

4.4.4 Övriga frågor 50

4.5 Anslag 51

A1 Polisorganisationen 51

4.6 Anslag 52

A2 Säkerhetspolisen 52

4.7 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) m.m. 52

5 Åklagarväsendet 57

5.1 Omfattning 57

5.2 Utgiftsutvecklingen 57

5.3 Resultatbedömning 58

5.3.1 Lagföringar 58

5.3.2 Inkomna och avslutade ärenden 59

5.3.3 Balanser 59

5.3.4 Beslut i åtalsfrågan 59

5.3.5 Genomströmningstider 60

5.3.6 Personalresurser 60

5.3.7 Arbetsproduktivitet 61

5.3.8 Datorisering 61

5.3.9 Samverkan mellan åklagarväsendet och polisen 61

5.3.10 Regeringens bedömning 62

5.4 Förändringar inom åklagarväsendet 63

5.4.1 Åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten 63

5.4.2 Brott med rasistiska inslag 64

5.4.3 Internationellt arbete 64

5.5 Anslag 65

B1 Åklagarorganisationen 65

B2 Ekobrottsmyndigheten 65

6 Domstolsväsendet m.m. 67

6.1 Omfattning 67

6.2 Utgiftsutvecklingen 67

6.3 Resultatbedömning 68

6.3.1 De allmänna domstolarna 68

6.3.2 De allmänna förvaltningsdomstolarna 70

6.3.3 Personalresurser 72

6.3.4 Rättshjälpsmyndigheten 72

6.3.5 Regeringens bedömning 73

6.4 Ett effektivare och mer flexibelt domstolsväsende 73

6.4.1 En renodlad domstolsverksamhet 73

6.4.2 Det fortsatta reformarbetet 74

6.4.3 Domstolarnas avdelningsindelning 76

6.5 Anslag 78

C1 Domstolsväsendet m.m. 78

7 Kriminalvården 81

7.1 Omfattning 81

7.2 Utgiftsutveckling 81

7.3 Resultatbedömning 82

7.3.1 Frivård 82

7.3.2 Anstalter 83

7.3.3 Häkten 85

7.3.4 Bekämpningen av narkotikamissbruk i häkten och anstalter 86

7.3.5 Säkerheten i häkten och anstalter 86

7.3.6 Personalsituationen 87

7.3.7 Regeringens bedömning 87

7.4 Prioriteringar 89

7.4.1 Frigivningsförberedelser 90

7.4.2 Verkställighetens innehåll 90

7.4.3 Kampen mot narkotikamissbruket 91

7.4.4 Utvecklingen av alternativa påföljder till fängelse m.m. 91

7.4.5 De långtidsdömdas situation 92

7.4.6 Den inre säkerheten i anstalterna 92

7.5 Revisionens iakttagelser 93

7.6 Anslag 93

D1 Kriminalvården 93

8 Kronofogdemyndigheterna 95

8.1 Omfattning 95

8.2 Utgiftsutvecklingen 95

8.3 Resultatbedömning 95

8.3.1 Inledning 95

8.3.2 RSV:s resultatredovisning 96

8.3.3 Regeringens bedömning 98

8.4 Revisionens iakttagelser 99

8.5 Anslag 99

E1 Kronofogdemyndigheterna 99

9 Övrig verksamhet inom rättsväsendet 101

9.1 Anslag 101

F1 Brottsförebyggande rådet 101

F2 Rättsmedicinalverket 104

F3 Gentekniknämnden 106

F4 Brottsoffermyndigheten 107

F5 Ersättning för skador på grund av brott 109

F6 Rättshjälpskostnader m.m. 109

F7 Diverse kostnader för rättsväsendet 110

F8 Avgifter till vissa internationella sammanslutningar 111

F9 Bidrag till brottsförebyggande arbete 111

10 Övrig statlig verksamhet 113

10.1 Allmänna advokatbyråer 113

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall

att tillhandahålla förnödenheter m.m. för

ordningsmaktens behov,

2. antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1980:578) om ordningsvakter,

3. antar regeringens förslag till lag om ändring

i polislagen (1984:387),

4. antar regeringens förslag till lag om ändring

i räddningstjänstlagen (1986:1102),

5. antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1976:511) om omhändertagande av

berusade personer m.m.,

6. antar regeringens förslag till lag om ändring

i rättegångsbalken,

7. antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar,

8. bemyndigar regeringen att avveckla de

allmänna advokatbyråerna (avsnitt 10),

9. för budgetåret 1999 anvisar anslagen under

utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt

följande uppställning:

Anslagsbelopp

Tusental kronor

Anslag

Anslagstyp

Anslagsbelopp

(tusentals kronor)

A1

Polisorganisationen

ramanslag

11 460 196

A2

Säkerhetspolisen

ramanslag

514 134

B1

Åklagarorganisationen

ramanslag

620 140

B2

Ekobrottsmyndigheten

ramanslag

199 197

C1

Domstolsväsendet m.m.

ramanslag

3 056 983

D1

Kriminalvården

ramanslag

3 639 055

E1

Kronofogdemyndigheterna

ramanslag

1 309 986

F1

Brottsförebyggande rådet

ramanslag

43 674

F2

Rättsmedicinalverket

ramanslag

169 305

F3

Gentekniknämnden

ramanslag

2 258

F4

Brottsoffermyndigheten

ramanslag

12 588

F5

Ersättning för skador på grund av brott

ramanslag

75 074

Anslag

Anslagstyp

Anslagsbelopp

(tusentals kronor)

F6

Rättshjälpskostnader m.m.

ramanslag

781 149

F7

Diverse kostnader för rättsväsendet

ramanslag

19 974

F8

Avgifter till vissa internationella sammanslutningar

ramanslag

8 356

F9

Bidrag till brottsförebyggande arbete

ramanslag

7 200

Summa

21 919 269

2 Lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:242) om

skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter

m.m. för ordningsmaktens behov

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att

tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Då polisstyrka sammandrages för

ordningens upprätthållande, äger

länsstyrelse, där så av särskilda skäl

finnes erforderligt, förordna, att ägare

och innehavare av förnödenheter,

transportmedel, rum för personal,

hästar och fordon ävensom materialier

och annat, som är oundgängligen

erforderligt för polisverksamhetens

uppehållande och icke med tillräcklig

skyndsamhet kan på annat sätt

anskaffas, skola vara skyldiga att på

anfordran av polischefen i orten eller

annat av länsstyrelsen bestämt

polisbefäl mot full ersättning

tillhandahålla vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant

förordnande, som nu sagts, skall

angivas den ort och den tid, för vilken

förordnandet gäller.

Polismyndigheten får, om det av

särskilda skäl behövs då polisstyrka

dras samman för att upprätthålla

ordningen, förordna att ägare och

innehavare av förnödenheter,

transportmedel, rum för personal och

annat som är absolut nödvändigt för

polisverksamheten och som inte

tillräckligt fort kan anskaffas på annat

sätt, skall vara skyldiga att på begäran

av polisbefäl mot full ersättning

tillhandahålla vad som begärs.

Polismyndigheten bestämmer vilket

polisbefäl som får framställa en sådan

begäran.

Polismyndigheten skall ange den ort

och den tid, för vilken förordnandet

gäller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om

ordningsvakter

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1980:578) om ordningsvakter skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

En ordningsvakt förordnas av

Rikspolisstyrelsen om

tjänstgöringsområdet berör flera län,

av länsstyrelsen om det berör flera

polisdistrikt inom länet och i övriga

fall av polismyndigheten.

Förordnandet medde-las för viss tid,

högst tre år.

En ordningsvakt förordnas av

Rikspolisstyrelsen om

tjänstgöringsområdet berör flera

polisdistrikt och i övriga fall av

polismyndigheten. För-ordnandet

meddelas för viss tid, högst tre år.

I förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område

det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 §, skall det också innehålla

uppgift om tjänstgöringsställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387)

dels att 6 § skall upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 4, 6 och 7 §§ skall utgå,

dels att 4, 5 och 5a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den lokala polisorganisationen

4 §

Länen är indelade i polisdistrikt. I

varje polisdistrikt finns en

polismyndighet som ansvarar för

polisverksamheten inom distriktet.

Regeringen eller den myndighet som

regeringen utser bestämmer i vad

mån en polismyndighet skall bedriva

verksamhet utanför sitt distrikt.

Varje län utgör ett polisdistrikt. I

varje polisdistrikt finns en

polismyndighet som ansvarar för

polisverksamheten inom distriktet.

Regeringen eller den myndighet som

regeringen utser bestämmer i vad

mån en polismyndighet skall bedriva

verksamhet utanför sitt distrikt.

Polismännen är tjänstemän hos polismyndigheterna, i den mån inte annat

föreskrivs av regeringen. Regeringen bestämmer vad som avses med polisman.

5 §

För ledningen av

polismyndigheten finns en

polisstyrelse. Polisstyrelsen består av

polismyndighetens chef

(polischefen), av dess biträdande chef

(biträdande polischefen), om sådan

finns, samt av det antal valda

ledamöter som länsstyrelsen

bestämmer, dock lägst sex.

För ledningen av

polismyndigheten finns en

polisstyrelse. Polisstyrelsen består av

polismyndighetens chef

(polischefen) och av det antal övriga

ledamöter som regeringen bestämmer.

Polisstyrelsens ledamöter utom

polischefen och biträdande

polischefen skall väljas av

kommunfullmäktige, om

polisdistriktet omfattar endast en

kommun, och annars av landstinget.

Om det i polisdistriktet finns en

kommun som inte ingår i

landstingskommunen, skall valet

förrättas av landstinget och

kommunfullmäktige med den

fördelning mellan dem som

länsstyrelsen bestämmer efter

befolkningstalen. För de valda

ledamöterna skall lika många

suppleanter väljas.

Polisstyrelsens ledamöter utom

polischefen utses av regeringen. För

dessa ledamöter skall lika många

suppleanter utses.

De ledamöter och suppleanter

som utses genom val skall vara

svenska medborgare, vara bosatta

inom distriktet och ha rösträtt vid val

av kommunfullmäktige. De bör

väljas så att erfarenhet av

kommunalverksamhet blir företrädd

bland dem. Vid valet bör vidare

beaktas att de olika delarna av

polisdistriktet och om möjligt alla

kommuner i distriktet blir

representerade.

De ledamöter och

suppleanter som utses skall vara

svenska medborgare, vara

bosatta inom distriktet och ha

rösträtt vid val av

kommunfullmäktige. De bör

utses så att erfarenhet av

kommunal verksamhet blir

företrädd bland dem. Vidare bör

beaktas att de olika delarna av

polisdistriktet blir

representerade.

5 a §

Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen

leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen

bestämmer.

I en polisnämnd skall ingå

polischefen och det antal övriga

ledamöter, lägst fem och högst tio,

som polisstyrelsen bestämmer. Dessa

leda-möter utses av polisstyrelsen.

Polisstyrelsen får bestämma att också

chef för arbetsenhet inom nämndens

område skall ingå. För de ledamöter

som utses av polisstyrelsen skall lika

många suppleanter utses.

I en polisnämnd skall ingå

antingen polischefen eller den

ställföreträdande polischefen och det

antal övriga ledamöter, lägst fem och

högst tio, som polisstyrelsen

bestämmer. Dessa ledamöter utses av

polisstyrelsen. Polisstyrelsen får

bestämma att också chef för

polisområde skall ingå. För de

ledamöter som utses av

polisstyrelsen skall lika många

suppleanter utses.

I fråga om de ledamöter och suppleanter som utses av polisstyrelsen

tillämpas 5 § tredje stycket första och andra meningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1102)

Härigenom föreskrivs att 32 § räddningstjänstlagen (1986:1102) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

32 §

Räddningsledare är

1. i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen eller den som

denne har utsett,

2. i fjällräddningstjänsten och i

fråga om efterforskning enligt 27 a §

polischefen i distriktet eller den som

denne har utsett eller, om räddnings-

insatsen berör flera polisdistrikt, den

regionale polischefen eller den som

denne har utsett,

2. i fjällräddningstjänsten och i

fråga om efterforskning enligt 27 a §

polischefen i distriktet eller den som

denne har utsett,

3. i övrig räddningstjänst den som den ansvariga myndigheten har utsett.

Samverkar två eller flera räddningskårer i en räddningsinsats som berör mer

än en kommuns område inom samma län, skall länsstyrelsen bestämma vem av

räddningsledarna som skall leda insatsen, om inte räddningsledarna själva har

bestämt det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om

omhändertagande av berusade personer m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:511) om omhändertagande av

berusade personer m.m.1

dels att 4 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §2

Om den omhändertagne inte

bereds vård på sjukhus eller annan

vård-inrättning och inte heller tas om

hand på annat sätt eller annars kan

friges får han hållas kvar hos polisen.

Den omhändertagne får därvid tas i

förvar om det är nödvändigt med

hänsyn till ordning eller säkerhet.

En omhändertagen person som inte

bereds vård på sjukhus eller någon

annan vårdinrättning och inte heller

tas om hand på något annat sätt eller

annars kan friges får hållas kvar. Den

omhändertagne får därvid tas i förvar

om det är nödvändigt med hänsyn

till ordning eller säkerhet. Förvaras

den omhändertagne hos en kriminal-

vårdsmyndighet skall myndigheten ut-

öva tillsyn över den omhändertagne

enligt 6 § samt fullgöra de uppgifter

som avses i 7 § första och andra

styckena, om inte uppgifterna har

fullgjorts av polisen.

6 §

Omhändertagen som förvaras hos

polisen skall fortlöpande underkastas

tillsyn. Skulle den omhändertagnes

tillstånd ge anledning till det, skall

han föras till sjukhus eller läkare så

snart det kan ske.

Den som är omhändertagen skall

fortlöpande ses till. Skulle den

omhändertagnes tillstånd ge

anledning till det, skall den

omhändertagne föras till sjukhus eller

läkare så snart det kan ske.

7 a §

Förvaras den omhändertagne hos en

kriminalvårdsmyndighet skall den

myndigheten underrätta den

polismyndighet som beslutat om

omhändertagande så snart det finns

skäl att ompröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § rättegångsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §

I hovrätt skola finnas hovrätts-

president, en eller flera

hovrättslagmän samt hovrättsråd. De

skola vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller

flera avdelningar. Avdelning skall

bestå av presidenten eller en lagman

såsom ordförande samt minst tre

hovrättsråd, av dem en vice

ordförande.

Vid hovrätt skall finnas kansli,

som hålles öppet för allmänheten å

bestämda tider.

I varje hovrätt skall det finnas en

hovrättspresident, en eller flera

hovrättslagmän samt hovrättsråd av

vilka en eller flera skall vara vice

ordförande. De skall vara lagfarna.

En hovrätt får vara indelad i

avdelningar. Chef för en avdelning är

presidenten eller en lagman.

Vid varje hovrätt skall det finnas

ett kansli som hålls öppet för

allmänheten på bestämda tider.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 10, 11 och 16 §§ lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

I kammarrätt finns kammarrätts-

president, en eller flera kammarrätts-

lagmän samt kammarrättsråd. De

skall vara lagfarna.

I varje kammarrätt skall det finnas

en kammarrättspresident, en eller

flera kammarrättslagmän samt

kammarrättsråd av vilka en eller flera

skall vara vice ordförande. De skall

vara lagfarna.

Kammarrättspresident,

kammarrättslagman och

kammarrättsråd utnämnes av

regeringen.

Kammarrättspresidenten, kamar-

rättslagman och kammarrättsråd

utnämns av regeringen.

11 §

Kammarrätt är delad i avdelningar.

Regeringen får bestämma att

avdelning skall vara förlagd till annan

ort än den där domstolen har sitt

säte.

Avdelning består av presidenten

eller en lagman såsom ordförande samt

av minst två kammarrättsråd, av vilka

en är vice ordförande.

En kammarrätt får vara indelad i

avdelningar. Regeringen får

bestämma att en avdelning skall vara

förlagd till någon annan ort än den

där domstolen har sitt säte. Chef för

en avdelning är presidenten eller en

lagman.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av vissa mål

finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen

(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål enligt 10

kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) finns i 13

a §.

16 §

Länsrätt får efter beslut av

regeringen vara delad i avdelningar.

Avdelning består av ordförande och

minst två rådmän. Ordförande är

lagmannen eller en chefsrådman.

En länsrätt får vara indelad i

avdelningar. Chef för en avdelning är

lagmannen eller en chefsrådman.

Om särskild sammansättning av länsrätt vid behandling av mål om

fastighetstaxering finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Rättsväsendet

3.1 Omfattning och mål

Rättsväsendets utgiftsområde omfattar

polisväsendet, åklagarväsendet,

domstolsväsendet, kriminalvården och

kronofogdemyndigheterna. Även

Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket,

Gentekniknämnden, Brottsoffermyndigheten,

rättshjälpen och de allmänna advokatbyråerna

ingår i utgiftsområdet.

Kriminalpolitikens överordnade mål är att

minska brottsligheten och öka människornas

trygghet. De brott som begås skall leda till

adekvata reaktioner från samhällets sida. I det

ingår att ta tillvara brottsoffrens intressen. Det

skall också finnas en human och säker

kriminalvård.

Det övergripande målet för rättsväsendet är

den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet.

Med rättstrygghet avses människors skydd i

förhållande till andra för liv, hälsa, integritet och

egendom . Det uppnås främst genom en effektiv

brottsförebyggande och brottsbeivrande

verksamhet och genom att respekten för lag och

rätt upprätthålls. Men rättstrygghet förutsätter

också en lättillgänglig och säker ordning för att

lösa tvister, såväl mellan enskilda som mellan

enskilda och det allmänna, samt ett väl

fungerande exekutionsväsende.

Rättssäkerheten kräver likformighet och

förutsebarhet i rättskipning och

myndighetsutövning. Den enskilde måste kunna

lita på lagstiftningen och på myndigheterna.

Lagstiftningen skall vara modern och

ändamålsenlig. Lagarna skall värna demokratin

och garantera grundläggande fri- och rättigheter.

De skall vara lätta att förstå och svåra att kringgå

eller missbruka. De skall kunna stå sig under lång

tid.

Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett

kvalificerat och effektivt rättsväsende.

Myndigheterna måste samverka med varandra

och med andra berörda. Rättsväsendet skall

präglas av ett medborgarperspektiv. Den

enskilde skall bemötas med värdighet och

respekt.

3.2 Utgiftsutvecklingen

Tabell 3.1 Utgiftsutvecklingen

Miljoner kronor (löpande priser)

Utfall

1997

Anslag

1998 1

Utgifts-

prognos

1998

Förslag

anslag

1999

Beräknat

anslag

20002

Beräknat

anslag

20013

21 160

21 031

21 493

21 919

22 175

22 567

1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten

för budgetåret

1998 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.

2 Motsvarar 21 766 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

3 Motsvarar 21 822 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall

- Antalet anmälda brott ökade under 1997.

Inom de prioriterade brottskategorierna

ökade anmälningarna om vålds- och

narkotikabrott medan

ekobrottsanmälningarna minskade.

- Antalet ärenden som redovisades till

åklagare inom de prioriterade

brottskategorierna var högre första halvåret

1998 än motsvarande period 1997.

- Inom åklagarväsendet fortsatte antalet

inkomna ärenden att minska under 1997.

Antalet avgjorda ärenden ökade och

balanserna minskade. Under första halvåret

1998 ökade antalet inkomna ärenden

jämfört med första halvåret 1997.

- Till tingsrätterna inkomna brottmål och

tvistemål minskade ytterligare under 1997.

Första halvåret 1998 fortsatte nedgången

totalt sett, men brottmålen ökade jämfört

med både första och andra halvåret 1997.

Balanserna minskade både under 1997 och

första halvåret 1998.

- Vid länsrätterna ökade antalet inkomna och

balanserade mål marginellt under 1997.

Under första halvåret 1998 minskade

måltillströmningen och antalet balanserade

mål kraftigt.

- Antalet intagna i fängelse minskade kraftigt,

främst därför att intensivövervakning med

elektronisk kontroll nu omfattar hela

landet. Andelen skyddstillsynsdomar av det

totala antalet brottmålsdomar är oförändrat.

- Medelbeläggningen i

kriminalvårdsanstalterna minskade under

1997. Under första halvåret 1998 ökade

beläggningen jämfört med samma period

1997.

- Medelbeläggningen i häktena var i stort sett

oförändrad under 1997. Under första

halvåret 1998 ökade beläggningen jämfört

med samma period 1997.

- Kronofogdemyndigheternas

handläggingstider blev kortare inom

flertalet områden och balanserna minskade.

- Rättsväsendets utgifter under 1997 översteg

statsbudgeten med cirka 335 miljoner

kronor. Enligt prognosen för år 1998

kommer utgifterna att överstiga anslagen

med cirka 463 miljoner kronor. Vid

ingången av år 1999 beräknas

anslagssparandet vara cirka 661 miljoner

kronor.

- Riksdagen beslutade 1997 att rättsväsendet

skulle tillföras 600 miljoner kronor

perioden 1998 - 2000. Därutöver skulle 444

miljoner kronor av kriminalvårdens medel

om-fördelas inom rättsväsendet. Utöver

dessa tillskott tillförs rättsväsendet i

enlighet med 1998 års ekonomiska

vårproposition 750 miljoner kronor under

perioden 1999-2001, fördelat på 200

miljoner kronor år 1999, 250 miljoner

kronor år 2000 och 300 miljoner kronor år

2001. Dessutom tillförs enligt denna

proposition polisväsendet engångsvis 200

miljoner kronor år 1999 för insatser i de

utsatta storstadsmyndigheterna.

Förändringar under 1997 och 1998

- En ny grundutbildning för poliser inleddes

hösten 1997.

- Den 1 januari 1998 inrättades Ekobrotts-

myndigheten.

- Anställningsstoppet för åklagare har

upphävts och nya åklagare har anställts

under 1998.

- Under 1997 stängdes nio

kriminalvårdsanstalter och platsantalet

minskades på flera andra. Totalt minskade

antalet platser med 447, varav 392 öppna

platser.

- För att skapa större flexibilitet och

effektivitet i resursutnyttjandet har

regeringen överlämnat åt

Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om

häktes- och anstaltsorganisationens

närmare utformning.

Prioriteringar

- Moderniseringen av rättsväsendet skall

fortsätta och brottsoffrens ställning skall

stärkas.

- Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott

och ekonomisk brottslighet (inklusive

miljöbrott) skall prioriteras. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas den grova och

gränsöverskridande brottsligheten, den mc-

relaterade brottsligheten, brott med

rasistiska inslag, våld mot kvinnor och

övergrepp mot barn.

- Det brottsförebyggande arbetet skall

fortsätta att utvecklas.

- Vardagsbrottsligheten skall förebyggas och

bekämpas, främst genom en förbättrad

närpolisverksamhet.

- Storstädernas problem skall mötas med

särskilda insatser.

Pågående och planerade förändringar

- Polisen får en enkel och rationell

ledningsorganisation. Polisstyrelsen ersätter

länsstyrelsen som högsta organ för

polisverksamheten i länet.

- Utbildningsreformen inom polisen

fortsätter. Rekrytering och

kompetensutveckling för all personal inom

rättsväsendet moderniseras.

- Polisens organisation för att bekämpa den

grova organiserade brottsligheten ses över.

- Östersjösamarbetet utvecklas vidare.

- Polisens bidrag till internationella

fredsbevarande insatser ökar.

- Samarbetet mellan polis och åklagare för att

förbättra förundersökningarnas kvalitet och

effektivisera utredningsarbetet utvecklas

vidare.

- Det omfattande reformarbete som inletts

för att skapa ett effektivare och mer

flexibelt domstolsväsende fortsätter.

Reformarbetet avser arbetsformer,

organisation och kompetensutveckling.

3.3 Resultatbedömning

3.3.1 Tillståndet och utvecklingen inom

området

År 1997 anmäldes 1 196 000 brott, vilket är en

ökning med två procent jämfört med 1996. Den

anmälda brottsligheten är dock fortfarande lägre

än 1990.

Våldsbrotten, som till 80 procent utgörs av

misshandelsbrott, ökade kraftigt under första

hälften av 1990-talet. Därefter har ökningen

dämpats. År 1997 anmäldes ca 68 000 våldsbrott,

en ökning med knappt 2 procent. Preliminär

statistik tyder på en fortsatt ökning första

halvåret 1998.

Sexualbrottsanmälningarna har ökat från

mitten av 1970-talet fram till år 1993 men har

sedan legat på en relativt konstant nivå. År 1997

anmäldes knappt 7 700 brott vilket är en ökning

med fyra procent från år 1996.

När det gäller rånbrotten har anmälda bank-

och postrån minskat kraftigt under 90-talet

medan anmälda personrån ökat under de tre

senaste åren.

Säkerhetspolisen har nyligen redovisat att det

under 1997 anmäldes 1 752 brott som bedömdes

ha rasistiska eller främlingsfientliga inslag. De

vanligaste brottstyperna var misshandel, olaga

hot, ofredande samt förtal eller förolämpning.

Någon liknande redovisning har inte gjorts

tidigare och det är således inte möjligt att dra

några slutsatser om hur detta slag av brottslighet

utvecklas.

Antalet anmälda brott mot

narkotikastrafflagen och brott mot

varusmugglingslagen avseende narkotika

minskade under 1997 med sammanlagt 2

procent. Dessa brott varierar kraftigt från år till

år.

Stöldbrottsanmälningarna, som utgör 60

procent av alla brottsanmälningar, ökade med 6

procent år 1997. Biltillgrepp och stöld ur eller

från motorfordon, som utgör ca 30 procent av de

anmälda stöldbrotten, ökade med 11 respektive

13 procent.

Antalet anmälda skadegörelsebrott har nästan

fördubblats sedan år 1980. År 1997 ökade antalet

anmälningarna med 6 procent jämfört med 1996.

Skadegörelse på motorfordon och klotter står

tillsammans för nästan hälften av alla

skadegörelsebrott.

Antalet anmälda rattfylleribrott har minskat

sedan år 1991. Under år 1997 fortsatte

rattfylleribrotten att minska; antalet sjönk med

10 procent jämfört med föregående år. Olovlig

körning är ett annat trafikbrott där antalet

anmälda brott också minskat under denna

period, med undantag för år 1997 då de ökade

med 4 procent jämfört med året innan.

Andelen uppklarade brott år 1997 var 25

procent. Trots att man i dag klarar upp betydligt

fler brott än på 1950-talet, har

uppklaringsprocenten successivt minskat sedan

dess. Den lägsta nivån, 23 procent, noterades år

1996.

Rättsväsendets verksamhetsresultat

Polisväsendet

Under 1997 ökade både utredningsbalanserna

och genomströmningstiderna. Under första

halvåret 1998 minskade dock antalet balanserade

ärenden med 10 procent och är därmed också

lägre än vid halvårsskiftet 1997.

Balansminskningen har uppnåtts trots att 5 000

fler ärenden har anmälts under första halvåret

1998 än under motsvarande period 1997.

Även om balansutvecklingen under 1998

totalt sett är positiv finns det stora skillnader

mellan olika brottstyper. Antalet

ekobrottsutredningar har minskat betydligt

genom regerings-uppdraget att arbeta ner

balanserna. Antalet våldsbrottsutredningar har

däremot bara minskat marginellt och antalet

narkotikaärenden i balans har ökat från

halvårsskiftet 1997.

Åklagarväsendet

Under 1997 skedde flera förändringar i positiv

riktning. Bland annat ökade antalet avslutade

ärenden och balanserna minskade. Den positiva

utvecklingen fortsatte under första halvåret 1998.

Antalet inkomna ärenden minskade under 1997

men är första halvåret 1998 högre än

motsvarande period 1997. Åklagarväsendet har

nu, efter nedgången i samband med

omorganisationen 1996, återtagit sin

arbetskapacitet från tiden strax före reformen.

Domstolsväsendet

Antalet till tingsrätterna inkomna mål fortsatte

att minska under 1997. Jämfört med 1993 har

tvistemålen minskat med 29 och brottmålen med

26 procent. Första halvåret 1998 fortsatte

tvistemålen att minska medan antalet inkomna

brottmål ökade jämfört med motsvarande period

1997. Balanserna minskade ytterligare under

1997 och första halvåret 1998.

Vid länsrätterna ökade antalet inkomna och

balanserade mål marginellt under 1997. De

ändrade reglerna om socialt bistånd medförde

emellertid att de inkomna målen minskade med

16 procent och de balanserade med 12 procent

första halvåret 1998.

I hovrätterna ökade antalet balanserade mål

bara marginellt under 1997. Till följd av en

tillfällig uppgång i måltillströmningen ökade

balansen med knappt 900 mål under första

halvåret 1998.

I kammarrätterna ökade antalet balanserade

mål kraftigt under 1997. Under första halvåret

1998 förblev balanserna, trots en ökad

måltillströmning, i stort sett oförändrade.

Kriminalvården

Insatserna för att bekämpa narkotikamissbruk

liksom möjligheterna till sysselsättning och

andra för de häktade gemensamma aktiviteter

under häktestiden har ökat. Kriminalvården har

hållit antalet avvikelser från anstalt och andelen

misskötta permissioner på en låg nivå. Arbetet

med att förbättra säkerheten i anstalterna har

intensifierats med anledning av att fyra intagna

mördats sedan december 1996 och även andra

allvarliga incidenter inträffat på anstalterna.

Under 1997 minskade medelbeläggningen i

anstalterna till 80 procent av i medeltal 4 477

tillgängliga platser. Medelbeläggningen i häktena

var 78 procent av i medeltal 1 439 tillgängliga

platser, och således i stort sett oförändrad

jämfört med 1996. Första halvåret 1998 har

medelbeläggningen såväl i anstalterna som vid

häktena ökat jämfört med samma period 1997.

- Kronofogdemyndigheterna

Antalet ärenden om betalningsföreläggande och

handräckning har sjunkit från den höga nivån i

början av 1990-talet, men nedgången har nu

avstannat. Antalet enskilda utsökningsmål har

åter minskat, efter en uppgång år 1996, och var

färre år 1997 än år 1995. Däremot har antalet

inkomna allmänna mål ökat mycket kraftigt och

var under 1997 cirka 50 procent fler än under

1996. Uppgången förklaras i sin helhet av den

nya ordningen för indrivning av

underhållsfordringar. Den faktiska

arbetsbelastningen har inte ökat på motsvarande

sätt. Handläggningstiderna har förkortats inom

flertalet områden och det direkta beloppsmässiga

utfallet av indrivningsverksam-heten har

förbättrats något.

3.3.2 Regeringens slutsatser

Diagram 3.1 Samtliga anmälda brott 1950 - 1997

Statistiken visar att antalet brott som kommer till

polisens kännedom ökat sedan år 1950, då cirka

195 000 brott anmäldes. År 1997 anmäldes sex

gånger så många eller 1 196 000 brott. Under

1990-talet har dock antalet anmälda brott legat

på en relativt konstant nivå. I början av 1990-

talet sjönk den anmälda brottsligheten och är

trots en ökning under de senaste tre åren

fortfarande lägre år 1997 än år 1990. Preliminär

sta-tistik för första halvåret 1998 indikerar en

fortsatt ökning på ett par procent.

Ökningen av den anmälda brottsligheten

under efterkrigstiden delar Sverige med den

övriga västvärlden. Ökningen kan knappast

förklaras med några faktorer på

kriminalpolitikens område utan måste sökas i

sådana samhällsförändringar som det ökade

materiella välståndet, inflyttningen till storstäder

och minskad social kontroll. Även faktorer som

anmälningsbenägenhet och minskad tolerans

mot våld spelar in. Detta innebär att den

nuvarande brottsnivån, även om nivån som sådan

inger oro, endast i begränsad utsträckning kan

användas som ett mått på resultatet av

rättsväsendets verksamhet.

Rättsväsendets uppgift är att, inom ramen för

samhällsutvecklingen i stort, sträva efter att

tillgodose den enskildes krav på rättstrygghet

och rättssäkerhet. Det är inte möjligt att från år

till år mäta rättsväsendets bidrag på dessa

områden. Rättsväsendets verksamhet måste i

stället bedömas genom en uppföljning och analys

av de åtgärder som har vidtagits för att uppnå de

angivna målen. Redovisningen i det följande

avser de åtgärder som genomförts eller pågår för

att förbättra förutsättningarna för

måluppfyllelse.

Åtskilliga förändringar har vidtagits eller

planeras för att möjliggöra en effektivare

verksamhet inom polisväsendet. Att

länsmyndighetsreformen nu är helt genomförd

och att lednings-centraler och administrativa

funktioner har koncentrerats till färre enheter är

exempel på sådana åtgärder.

Polisens nya resultatmodell, som användes

första gången år 1997, ger ännu inte ett helt

tillfredsställande underlag för bedömning av

verksamhetsresultatet. Det är inte heller möjligt

att på alla områden göra jämförelser med tidigare

års prestationer. Men det står klart att arbetsläget

på många håll, efter bl.a. uppsägningar av

civilanställda, övertidsstopp och uteblivna

investeringar i fordon och annan teknisk

utrustning, är mycket ansträngt. Polisens

verksamhetsresultat under 1997 bär också spår av

de påfrestningar som omorganisationer och

besparingsambitioner har medfört. Bland annat

har både handläggningstider och balanser ökat

när det gäller brottsutredningar.

Resultatredovisningen för första halvåret 1998

indikerar dock att utvecklingen på flera områden

har vänt till det bättre.

Närpolisverksamheten och bekämpningen av

vardagsbrottsligheten hör till de verksamheter

där behovet av fortsatt uppmärksamhet är störst.

Det kan delvis förklaras av de svårigheter som

alltid möter en genomgripande reform av detta

slag. Men det finns också hinder för ett effektivt

närpolisarbete som är inbyggda i

polisorganisationen. Det kan naturligtvis inte

accepteras att närpolisreformen stannar av eller

rent av hotar att gå om intet.

Åklagarväsendet har återtagit sin produktivitet

efter den nedgång i arbetskapaciteten som

inträffade i samband med omorganisationen

1996. Det har skett samtidigt som antalet

anställda minskat och ekonomin varit ansträngd.

Regeringen bedömer att det nu finns

förutsättningar att ytterligare förbättra

åklagarväsendets verksamhetsresultat och

effektivitet och därmed förverkliga syftet med

reformen.

En ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten,

med uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet

inrättades den 1 januari 1998. Sedan den 1 juni i

år är verksamheten i gång i den nya

organisationen. Omfattande insatser i form av

kompetens-utveckling och teknisk utrustning

skall ge myndigheten förutsättningar att klara av

en alltmer komplicerad och kvalificerad

brottslighet.

Genomförandet av Domstolsutredningens

förslag, den så kallade instansordningsreformen,

och införandet av tvåpartsprocessen i de

allmänna förvaltningsdomstolarna har redan nu

lett till en mer renodlad domstolsverksamhet i

dessa. Förändringarna har också medfört att även

de allmänna förvaltningsdomstolarna nu har

tyngdpunkten förlagd till första instans.

Ett omfattande reformarbete har också inletts

i syfte att skapa ett effektivare och mer flexibelt

domstolsväsende. Reformarbetet förväntas få full

effekt mot slutet av mandatperioden.

Kriminalvården har, trots ett allt tyngre

klientel, lyckats hålla antalet avvikelser från

anstalt och misskötta permissioner på en låg nivå.

Man har fortsatt att utveckla innehållet i

verksamheten vid häkten, anstalter och inom

frivården och arbetar med att kvalitetssäkra den

brotts- och missbruksrelaterade

programverksamheten. För att insatserna ska

kunna bedömas måste emellertid metoder för att

mäta effekterna av verksamheten utvecklas.

Det är tillfredsställande att kriminalvården har

ökat insatserna för att bekämpa

narkotikamissbruk liksom att möjligheterna till

sysselsättning och andra gemensamma aktiviteter

under häktestiden har förbättrats.

Den förändringsverksamhet inom

rättsväsendet som har redovisats här leder enligt

regeringens mening i rätt riktning.

Verksamheten måste emellertid även

fortsättningsvis konsekvent styras mot de

övergripande målen. För att möjliggöra en sådan

styrning måste myndigheterna utveckla tydliga

och mätbara verksamhetsmål som kan följas upp

löpande. Såväl effektiviteten som kvaliteten i

verksamheten skall kunna mätas. Arbetet med

att utveckla mål och analysera

verksamhetsresultatet måste intensifieras. Detta

är en viktig del i moderniseringen av

rättsväsendets myndigheter och nödvändigt för

att säkra förtroendet för rättsväsendet.

3.4 Prioriteringar

Prioriteringarna för rättsväsendet tar sin

utgångspunkt i kraven på rättstrygghet,

rättssäkerhet, rationalitet och effektivitet.

Kompetent personal och ledning, modern teknik

och rationella metoder är nödvändiga redskap

såväl i brottsbekämpningen som i rättsväsendets

övriga verksamhet. Lika viktig är en

ändamålsenlig organisation av myndigheterna

med långtgående sam-verkan och en genomtänkt

ansvarsfördelning dem emellan. Rättsväsendets

verksamhet ska utgå från ett

medborgarperspektiv.

Kriminalpolitiken skall bygga på kunskap om

brottsligheten och dess orsaker.

Rättsväsendet är den myndighetssfär som har

det grundläggande ansvaret för

kriminalpolitiken. Brottsligheten påverkas dock

av en rad faktorer i samhället varav många ligger

utanför rättsväsendets område. En effektiv

kriminalpolitik kan bara drivas inom ramen för

en allmän välfärdspolitik som leder till social

trygghet, en rättvis fördelning och solidaritet

människor emellan. Åtgärder som rör barn och

ungdomar, alkohol, droger, arbetsmarknad och

utbildning är särskilt viktiga för att förebygga

brottslighet.

Kampen mot den organiserade brottsligheten

kräver nationell samordning och internationellt

samarbete. För det behövs en översyn av den

centrala polisorganisationen och fortsatta

insatser för brottsbekämpningen i EU, Schengen

och Östersjösamarbetet .

Regeringen moderniserar rättsväsendet för att

tillgodose medborgarnas krav på effektivitet och

snabbhet med bibehållen rättssäkerhet

Rättsväsendet måste kunna möta den ökade och

mer komplicerade brottsligheten,

internationaliseringen och den tekniska

utvecklingen. För att det skall vara möjligt måste

organisation, regelverk och arbetsmetoder

förändras. Moderniseringen av rättsväsendet

skall utgå från en helhetssyn på verksamheten, en

ingående diskussion om ansvarsfördelningen och

krav på långtgående myndighetssamverkan.

Medborgarperspektivet skall prägla

verksamheten. Det gäller såväl i det

brottsförebyggande arbetet som i de olika

myndigheternas arbete med utredning, lagföring,

straffverkstäl-lighet och insatser för stöd till

brottsoffer. Det gäller också rättsväsendets

arbete med att lösa tvister mellan enskilda eller

mellan enskilda och det allmänna.

I det brottsförebyggande arbetet är

medborgarperspektivet och kravet på samverkan

mellan myndigheter och andra berörda tydligare

än inom andra verksamheter. En grundtanke

med det nationella brottsförebyggande

programmet, Allas vårt ansvar, som regeringen

presenterade under 1996, var att brottsligheten

måste angripas i samverkan med dem som berörs

av den. Närpolisen skall vara en drivande kraft i

det brottsförebyggande arbetet.

Närpolisreformen innebär att tyngdpunkten i

polisarbetet flyttas närmare dem som berörs av

brottsligheten och att polisen skall arbeta i

samverkan med andra, t.ex. kommuner,

näringsliv, organisationer och enskilda.

Ett självklart krav på rättsväsendet är att brott

utreds och lagföring sker inom rimlig tid. Såväl

brottsoffer som vittnen och misstänkta vinner på

att ärendena handläggs så effektivt som möjligt.

Det gäller inte minst för unga lagöverträdare. Ett

avgörande i nära anslutning till händelsen

innebär också en säkrare bedömning av brottet

eftersom tilltalad, målsägande och vittnen har

händelsen i färskt minne. I dag är

genomsnittstiden från brottsanmälan till

avgörande för lång. Polisutredningarna måste bli

snabbare och tiden för åklagarens och

domstolens hantering måste kortas. För att

undanröja förluster av tid och information när

ett ärende passerar mellan olika tjänstemän och

myndigheter krävs ett processfokuserat

utvecklingsarbete. Inom ramen för

åklagarväsendets och polisens samverkan pågår

nu ett omfattande arbete för att förbättra

förundersökningarnas kvalitet och effektivisera

utredningsarbetet. Det är emellertid nödvändigt

att ytterligare förbättra detta samarbete och

undersöka möjligheterna till samverkan och

samordning med andra myndigheter inom

rättsväsendet. Regeringen avser att initiera

sådana projekt på någon eller några orter.

Det finns också ett behov av fortsatt

organisationsutveckling inom enskilda

myndighetsområden. Ett exempel är

polisväsendet. Statsmakternas styrning av polisen

försvåras av att den nuvarande organisationen är

komplicerad och föråldrad och av att

ansvarsförhållandena i många stycken är oklara.

Polisledningskommitténs förslag innebär att

polisverksamheten i ett län skall styras av en

särskild polisstyrelse med ledamöter som

nomineras av partierna och utses av regeringen.

Länsstyrelsens ansvar för polisverksamheten

skall upphöra. Tillsynen över polisen skall åligga

Rikspolisstyrelsen, som också skall få en i vissa

avseenden utvidgad föreskriftsrätt. Förslagen

innebär en betydande förenkling och

modernisering av polisorganisationen.

Även inom domstolsväsendet finns ett stort

behov av modernisering och reformering.

Reformarbetet avser arbetsformer, organisation

och kompetensutveckling. Målstyrningen måste

bli tydligare och domstolarna skall ges större

möjligheter att själva besluta om sin organisation

och sina arbetsformer. För att få ett bättre

underlag för det fortsatta förändringsarbetet har

regeringen inlett försöksverksamheter som syftar

till att förbättra domstolarnas

beredningsorganisation och till att utveckla det

administrativa samarbetet mellan domstolarna.

Det är inte bara organisatoriska förändringar

som behöver genomföras utan också åtgärder för

att förbättra förhållandena för de enskilda som

kommer i kontakt med rättsväsendet.

Brottsofferutredningen har lämnat en rad förslag

för att förbättra brottsoffrens situation (SOU

1998:40). Det handlar bl.a. om förstärkt stöd till

brottsoffer under rättegångar, förbättrat

bemötande av brottsoffer hos polis, åklagare och

i domstol samt ökat ekonomiskt stöd till ideella

brottsofferorganisationer. Vidare har

Domstolsverket nyligen redovisat ett

åtgärdsprogram för att förbättra bemötandet av

parter, vittnen och målsägande. Förslagen bereds

för närvarande inom regeringskansliet.

För att rättsväsendet skall kunna svara mot det

moderna samhällets krav måste också

kompetensförsörjningen ses över.

Nyrekryteringen av personal måste anpassas till

myndigheternas långsiktiga behov av kompetens

och det måste finnas program för kontinuerlig

kompetensutveckling. Inom rättsväsendets olika

verksamhetsområden pågår ett omfattande

arbete för att förbättra rekryteringen och

utbildningen. Ett exempel är polisväsendet, som

under budgetperioden fullföljer den

utbildningsreform som inleddes 1997 med en ny

grundutbildning för poliser. Reformen fortsätter

nu med en modell för vidareutbildning av all

personal och ett nytt system för rekrytering och

utbildning av chefer.

Hos Riksåklagaren utarbetades under 1997

grundläggande principer för den framtida

kompetensutvecklingen som nu vidareutvecklas.

Domstolsverket skall den 1 mars 1999 till

regeringen redovisa en utbildningsplan som

syftar till en utvidgad och breddad

kompetensutveckling för domstolsanställda.

Enligt regeringens mening finns det ett för

rättsväsendets myndigheter gemensamt behov av

ökad kriminologisk och kriminalpolitisk

kompetens. Brottsförebyggande rådet har

initierat en mastersutbildning med denna

inriktning för anställda inom rättsväsendet.

De senaste årens utveckling med bl.a. mål- och

resultatstyrning innebär att chefernas uppgifter

har förändrats. Det krävs därför ökade satsningar

på chefsutveckling, inte minst för att tydliggöra

vilka skyldigheter och befogenheter cheferna har.

Polisväsendets nya modell för rekrytering och

utbildning av chefer har redan nämnts.

Domstolsverket bedriver sedan ett år tillbaka en

ny chefsutbildning som är betydligt mer

omfattande än tidigare. Även inom

åklagarväsendet har chefsutbildningen

uppmärksammats alltmer.

Ett modernt rättsväsende kräver en fortsatt

utbyggnad av IT-stödet och satsningar på nya

och förbättrade system. Givetvis måste

rättsväsendets IT-miljöer kunna samverka med

varandra för att hindra onödigt dubbelarbete.

Genom Rådet för rättsväsendets

informationsförsörjning utvecklas rättsväsendets

IT-stöd i hög utsträckning mot gemensamma

tekniska lösningar.

Regeringen fortsätter att prioritera kampen mot

våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet

Antalet anmälda våldsbrott ökade kraftigt under

den första delen av 1990-talet. Sedan dämpades

ökningen och under 1996 minskade

anmälningarna något. Under det senaste året har

emellertid anmälningstakten på nytt börjat öka.

Utvecklingen är mycket oroande. Särskild

uppmärksamhet måste därför även i

fortsättningen ägnas åt kampen mot

våldsbrotten. För att motverka våld i städernas

citykärnor, i anslutning till krogar och

nöjesetablissemang, i gatumiljön eller annars på

allmän plats är polisens resursanvändning och

arbetssätt av avgörande betydelse.

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna har

vidtagit åtgärder för att behovsanpassa polisens

arbetstider och samordningen av olika polisiära

verksamheter. Fortsatta sådana åtgärder är

nödvändiga för att polisens insatser mot våld på

allmän plats skall kunna bli tillräckligt kraftfulla.

En stor del av våldet i samhället utövas

emellertid i hemmet mellan nära anhöriga. Ofta

är det en kvinna eller ett barn som är offret. I

kampen mot våldsbrottslighet av detta slag är

behovet av myndighetssamarbete uppenbart.

Särskilt när det gäller övergrepp mot barn är

också en skyndsam handläggning nödvändig.

Regeringen har under våren 1998 lämnat

propositionen Kvinnofrid, där en mängd

åtgärder mot prostitution och våld mot kvinnor

presenteras. Åtgärderna innefattar ny och skärpt

lagstiftning, förebyggande åtgärder och insatser

för att förbättra myndigheternas bemötande av

utsatta kvinnor. Ett nytt kvinnofridsbrott har

införts, som tar sikte på upprepade kränkningar

av närstående kvinnor men även omfattar

kränkningar av barn och andra närstående

personer. En utbildningssatsning pågår inom

rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och

sjukvården. Stödet till kvinnojourerna har höjts

väsentligt. Totalt har 41 miljoner kronor

anslagits för åtgärder mot prostitution och våld

mot kvinnor.

Rasistiska och främlingsfientliga yttringar har

ingen plats i ett demokratiskt samhälle. Såväl

spridningen av rasistiska och främlingsfientliga

budskap som brottslighet grundad på sådana

idéer måste förebyggas och mötas med kraftfulla

åtgärder. Samarbetet mellan Säkerhetspolisen

och den öppna polisen på detta område har varit

lyckosamt och måste utvecklas vidare.

Den kommitté som regeringen tillsatt för att

överväga viss lagstiftning med anknytning till

organiserad brottslighet skall också ta upp frågor

som rör rasistisk brottslighet. Kommittén skall

bl.a. överväga om den nuvarande bestämmelsen

om hets mot folkgrupp är tillräcklig för att

hindra rasistiska organisationer från att verka,

om det bör vara förbjudet att bära uniform i

politiskt syfte samt om det straffrättsliga skyddet

för homosexuella bör ökas.

Även på detta område finns det ett behov av

samverkan inom rättsväsendet, till exempel när

det gäller kunskaper om den ideologiska grunden

för de rasistiska yttringarna.

Missbruk av narkotika är en starkt bidragande

orsak till förekomsten av brott och otrygghet i

samhället. Vid sidan av den brottslighet som är

förknippad med själva hanteringen av

narkotikan, skapar missbruket och den illegala

handeln med narkotika en grogrund för annan

kriminalitet. Att bekämpa

narkotikabrottsligheten är därför en av de

viktigaste kriminalpolitiska prioriteringarna.

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen givit

en narkotikapolitisk redogörelse (skr.

1997/98:172). Redogörelsen omfattar både de

nationella och de internationella insatserna på

narkotikapolitikens område.

Regeringen har också tillkallat en

narkotikakommission som skall utvärdera

samhällets narkotikapolitiska insatser och föreslå

effektiviseringar av narkotikapolitiken.

Översynen skall omfatta såväl lagstiftningen på

området som samhällets åtgärder i övrigt.

Den ekonomiska brottsligheten utgör ett

allvarligt samhällshot som måste bekämpas med

kraft. En ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten,

med uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet

inrättades den 1 januari 1998. Omfattande

insatser i form av kompetensutveckling och

teknisk utrustning skall ge myndigheten

förutsättningar att klara av en alltmer

komplicerad och kvalificerad brottslighet. I

regeringens årliga skrivelse till riksdagen, som

avges inom kort, redovisas läget, i Sverige och

internationellt, i fråga om den ekonomiska

brottsligheten. Brottsförebyggande rådet har

tillförts resurser för att finansiera forskning om

ekonomisk brottslighet.

Miljöbrotten utgör en särskild form av

ekonomisk brottslighet som kräver förstärkta

åtgärder från samhällets sida. Förutom de

omfattande förslag till ny lagstiftning som har

lämnats under året kommer regeringen att i

oktober 1998 till riksdagen redovisa en nationell

strategi mot miljöbrott.

Regeringen intensifierar kampen mot den

organiserade brottsligheten genom nationell

samordning och internationellt samarbete

Insatser mot gränsöverskridande brottslighet

förutsätter internationellt samarbete för att bli

effektiva och verkningsfulla. Av särskilt värde för

insatserna mot den internationella brottsligheten

i Europa är inrättandet av den europeiska

polisbyrån Europol.

Inom EU pågår också i övrigt ett omfattande

arbete med att förbättra såväl det polisiära

samarbetet som samarbetet på den

internationella straffprocessrättens område. Det

gäller bl.a. utlämningsförfarandet och

förutsättningarna för att bistå utländska åklagare

och domstolar med bevisupptagning och olika

former av tvångsmedel. EU har också antagit en

detaljerad handlingsplan mot organiserad

brottslighet.

Anslutningen till Schengen kommer att stärka

samarbetet mot internationell och organiserad

brottslighet. Schengenkonventionen omfattar

såväl polisiärt som rättsligt samarbete. Sveriges

målsättning är att delta operativt i samarbetet

från år 2000. Då kommer personkontrollerna vid

de inre gränserna att avskaffas och svensk polis

kommer att anslutas till Schengens

informationssystem.

Internationellt samarbete av stor betydelse

förekommer inte bara inom ramen för EU och

Schengenavtalet utan också med

Östersjöstaterna. Här spelar aktionsgruppen mot

organiserad brottslighet i Östersjöområdet en

nyckelroll. I aktionsgruppen, som tillkommit på

svenskt initiativ, ingår de nordiska länderna,

Tyskland, de baltiska staterna, Polen och

Ryssland. Aktionsgruppens arbete mot grov

organiserad brottslighet av olika slag har nu

pågått i två år. Gruppen har initierat och

genomfört ett konkret, praktiskt och

resultatinriktat samarbete mellan polis, åklagare

och tull samt kust- och gränsbevaknings-

myndigheter i de olika länderna. Erfarenheterna

av gruppens arbete är mycket lovande och

kommer att spela en viktig roll i det framtida

samarbetet i regionen.

Sverige deltar också i den kamp mot grov och

gränsöverskridande brottslighet som bedrivs

inom ramen för FN:s narkotikaprogram och

FN:s brottsförebyggande och straffrättsliga

kommission. I kommissionen pågår ett arbete

med att skapa en global konvention mot

organiserad brottslighet.

I Sverige liksom i andra nordiska länder har

under ett antal år en grov organiserad

brottslighet med anknytning till vissa

motorcykelklubbar vuxit fram. Brottsligheten

har bl.a. tagit sig uttryck i mycket allvarliga

våldsdåd riktade mot rivaliserande klubbar.

Beskyddar- och inkassoverksamhet förekommer

också. Även om de all-varliga våldsdåden tycks

ha minskat under det senaste året är situationen

oroande. Regeringen har i propositionen

1997/98:181 lagt fram förslag till lagstiftning

som ökar möjligheterna att ingripa mot vissa mc-

klubbar. Förslaget innebär bl.a. att det blir

lättare att genomföra husrannsakan i lokaler som

används av kriminella. Ytterligare förslag

övervägs inom Justitiedepartementet, bl.a. vad

gäller den hyres- och expropriationsrättsliga

lagstiftningen. Vidare har regeringen ny-ligen

tillkallat en kommitté med uppgift att överväga

om det bör bli straffbart att aktivt delta i en

organisation som sysslar med brottslig

verksamhet.

Regeringen avser också att besluta om en

översyn av polisens organisation för kampen mot

den organiserade brottsligheten. Målet för

översynen är att säkerställa att det hot som inte

minst den grova internationella kriminaliteten

utgör mot landet och människorna kan

bekämpas på ett effektivt sätt.

Rikskriminalpolisens och Säkerhetspolisens

roller ska belysas och gränsdragningen mellan de

båda polisorganen prövas.

Regeringen förstärker närpolisen och det lokala

brottsförebyggande arbetet i en kraftsamling mot

vardagsbrottsligheten

Det stora flertalet brott som begås drabbar

enskilda i deras närmiljö. De allra flesta brott hör

till det som vi kallar vardagsbrottslighet. Det rör

sig ofta om tillgrepp och skadegörelser, t.ex. stöl-

der av och ur bilar, bostadsinbrott, klotter

cykelstölder och butiksstölder. Hit hör också

andra brott som skapar otrygghet i närmiljön,

såsom gatulangning av narkotika, försäljning av

illegal sprit till unga samt våld och hot i gatumiljö

och på andra allmänna platser. Dessa brott

drabbar enskilda som har svårt att förutse eller

skydda sig mot dem.

Närpolisen, som när den är färdiguppbyggd

skall bli basen i polisverksamheten, har

vardagsbrottsligheten som sin huvuduppgift.

Den skall i princip ansvara för all

polisverksamhet som avser vardagsbrottslighet

inom sitt geografiska område. Inom ramen för

sin särskilda kompetens skall närpolisen vara en

drivande kraft i det lokala brottsförebyggande

arbetet. Den skall samverka med myndigheter

och enskilda som berörs av brottsligheten eller

kan påverka den. Men också annan

polisverksamhet som inte kräver särskild expertis

ankommer på närpolisen. Tillgängliga uppgifter

indikerar att närpolisverksamheten på många håll

präglas av resursbrist och andra problem. En

RRV-rapport visar att närpolisverksamheten

störs av att närpoliser ofta kommenderas in för

att förstärka utryckningsenheterna, där

planeringsinstrumenten är otillräckliga.

Rikspolisstyrelsen har vidtagit åtgärder som på

sikt är ägnade att lösa problemen i

närpolisverksamheten. Hit hör

överenskommelsen om ett nytt arbetstidsavtal,

satsningar på en förbättrad ledningskompetens

samt försöksverksamheter med samordning av

närpolis och utryckningsenheter. Det kan

emellertid behövas ytterligare insatser i form av

metodutveckling, förbättrat teknikstöd och

kompetensförstärkningar för att närpolisen skall

kunna bli en bas för polisverksamheten i landet.

På vissa håll, särskilt i storstadsregionerna,

finns det också påtagliga behov av ytterligare

per-sonella resurser. Bland annat av det skälet

bör samordningen mellan närpolisen och

utryckningsverksamheten ses över.

För att nå framgång i det brottsförebyggande

arbetet måste polisen också få effektiva verktyg i

form av modern och ändamålsenlig lagstiftning

till sitt förfogande. Under våren 1998 har

regeringen lämnat förslag till ny lagstiftning om

bl.a. kameraövervakning och om polisregister.

Under hösten avser regeringen att fortsätta

reformarbetet med bl.a. förslag om skärpt

lagstiftning mot drograttfylleri.

Kommittén för brottsförebyggande arbete

(KBA), som tillsattes i samband med

presentationen av det nationella

brottsförebyggande programmet, skall inspirera,

stödja och följa det brottsförebyggande arbetet

på lokal nivå. Kommittén, som har varit verksam

i snart två år, fördelar ekonomiskt stöd till lokala

brottsförebyggande projekt och ger ut

informationsmaterial till kommuner och

närpolisdistrikt. Som en följd av KBA:s insatser

har lokala brottsförebyggande råd bildats i

omkring 50 kommuner. Från och med år 1999

kommer Brottsförebyggande rådet att ta över

KBA:s arbete med de brottsförebyggande

frågorna.

Också kriminalvården har en viktig

brottsförebyggande uppgift. En stor del av dem

som har avtjänat fängelsestraff eller undergått

frivårdspåföljder begår brott på nytt.

Kriminalvårdens insatser för att förändra denna

bild är en viktig länk i det brottsförebyggande

arbetet. Att förstärka och utveckla

förberedelserna inför och insatserna i samband

med frigivning bl.a. genom ett utökat

samarbete mellan olika myndigheter - är en

central uppgift. De särskilda verksamheter som

syftar till att påverka de dömda att inte återfalla i

brott och missbruk skall också utvecklas och

förbättras.

Regeringen möter storstädernas problem med

särskilda insatser

Koncentrationen av människor, näringsliv och

evenemang till storstäderna medför att såväl

avancerad brottslighet som vardagsbrottslighet

och ordningsstörningar får andra proportioner i

storstadsområdena än i övriga landet. Det visar

sig också att brottsligheten sedd i ett längre

perspektiv har ökat mer i storstadsregionerna än

i övriga områden, även om hänsyn tas till

skillnader i befolkningstillväxten. Antalet

anmälda brott mot brottsbalken per 100 000

invånare var år 1996 hela 60 procent högre i de

tre storstadslänen än i övriga landet. Även inom

storstäderna är emellertid brottsligheten ojämnt

fördelad. Brottslighet och ordningstörningar ser

annorlunda ut i ytterområdena än i citykärnorna.

Vissa bostadsområden är också mer utsatta än

andra, vilket kan förklaras med

bostadssegregationen och dess sociala

konsekvenser. Det är särskilt oroande eftersom

sådana skillnader ofta leder till ytterligare

segregation och i förläng-ningen helt uppdelade

storstäder.

För att minska brottsligheten och öka

tryggheten i storstäderna krävs personella

resursförstärkningar, kompetensutveckling och

investeringar i teknisk utrustning hos polisen.

Den engångsvisa förstärkning om 200 miljoner

kronor till polisen som regeringen föreslår för

1999 skall därför, liksom en betydande del av de

föreslagna ramförstärkningarna, tillfalla

polismyndigheterna i storstadsregionerna.

Som regeringen har angett i

Storstadspropositionen (prop.1997/98:165 bör

också det brottsförebyggande arbetet i

storstäderna intensifieras. Det är uppenbart att

det finns mycket att vinna med ett aktivt

brottsförebyggande samarbete mellan

myndigheter och andra berörda i

storstadsområdenas mer utsatta

bostadsområden. KBA har emellertid konstaterat

att det har varit svårt att mobilisera invånare i

dessa områden för sådana ändamål. Det är därför

viktigt att Brottsförebyggande rådet intensifierar

sina insatser för att förmedla kunskaper om

brottsförebyggande arbete och vilka möjligheter

och rådet har att ge stöd till detta. Av de medel

som anslagits för lokalt brottsförebyggande

arbete skall 10 miljoner kronor användas för

insatser i storstadsregionerna.

Övriga frågor

Myndigheternas jämställdhetsarbete

Inom samtliga myndighetsområden pågår nu ett

aktivt jämställdhetsarbete. Regeringen har

uppdragit åt Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren,

Domstolsverket och Kriminalvårdsstyrelsen att

vidta särskilda åtgärder för att uppmuntra

kvinnor att söka chefsanställningar.

Rikspolisstyrelsen arbetar med ett nytt

jämställdhetsprogram och ett program mot

sexuella trakasserier. Inom polisväsendet finns

också ett nationellt nätverk för kvinnliga poliser.

Inom åklagarväsendet finns sedan ett år tillbaka

en plan för jämställdhetsarbetet. Domstolsverket

har särskilt uppmärksammat

jämställdhetsfrågorna i den nya

chefsutbildningen för domare. Inom

kriminalvården har en särskild utbildning för

jämställdhetsansvariga genomförts. Det har

också bildats en arbetsgrupp för kvinnor i syfte

att finna former för att utveckla kvinnors roll i

kriminalvården.

Det är givetvis viktigt att arbetet med att öka

jämställdheten fortsätter och intensifieras. I det

arbetet är det angeläget att också uppmärksamma

behovet av kompetensutveckling för den

administrativa personalen.

Etniskt relaterade frågor inom rättsväsendet

Rikspolisstyrelsen har under flera år arbetat

för att öka andelen poliser med

invandrarbakgrund. Fler sökande med

invandrarbakgrund har också antagits till

Polishögskolan vid de senaste antagningarna.

Vidare har etiska frågeställningar liksom

internationella och etniskt relaterade frågor givits

större utrymme i Polishögskolans

grundutbildning. Domstolsverket har nyligen

initierat ett arbete som syftar till att höja

medvetenheten bland domstolarnas anställda om

den etniska mångfalden i den svenska

befolkningen.

Myndigheternas miljöledningsarbete

För ett modernt rättsväsende är

miljöledningsarbetet av stor vikt. Utvecklingen

av miljöledningssystem inom staten påbörjades

under 1997. Polismyndigheten i Örebro och

kriminalvårdsanstalterna Asptuna och Malmö

hörde till de 25 pilotmyndigheter som fick i

uppdrag att påbörja arbetet. Uppdraget innebär

bl.a. att myndigheterna skall kartlägga

miljöeffekter som myndighetens verksamhet kan

ge upphov till, utarbeta en miljöpolicy och sätta

mål för miljöarbetet. I december 1997 uppdrog

regeringen åt ytterligare ett antal myndigheter,

varav en domstol, en åklagarmyndighet, en

polismyndighet och en kriminalvårdsmyndighet,

att införa miljöledningssystem. De myndigheter

som fick det första uppdraget skall fortsätta

processen och arbeta utifrån den handlingsplan

de tagit fram för fortsatt integration av

miljöhänsyn i myndighetens verksamhet.

Internationellt utvecklingssamarbete på

rättsområdet

En annan viktig uppgift för rättsväsendet är att

delta i det internationella utvecklingssamarbetet.

Det omfattar insatser både i närområdet och i

andra länder där utvecklingssamarbete på rätts-

området är en viktig del av det totala biståndet. I

förlängningen innebär ett sådant bistånd ökad

trygghet också för Sverige. Det svenska

utvecklingssamarbetet på rättsområdet kommer

under perioden 1999-2001 att särskilt inriktas på

samarbete med de länder i vårt närområde som

ansöker om medlemskap i Europeiska Unionen.

Ett fördjupat samarbete skall alltså utvecklas med

Estland, Lettland, Litauen och Polen enligt en

modell som Kommittén för

utvecklingssamarbete på rättsområdet har

föreslagit. Rättsväsendets myndigheter kommer

att bli djupt involverade i detta arbete.

Tabell 3.2 Utgiftsutvecklingen

Miljoner kronor

Utfall

1997

Anslag

1998 1

Utgifts-

prognos

1998

Förslag

anslag

1999

Beräknat

anslag

20002

Beräknat

anslag

20013

Polisväsendet

11 337

11 458

11 311

11 974

11 896

12 123

Åklagarväsendet

660

815

770

819

855

867

Domstolsväsendet m.m.

2 954

2 979

3 027

3 057

3 118

3 160

Kriminalvården

3 816

3 372

3 885

3 639

3 823

3 890

Kronofogdemyndigheterna

1 271

1 284

1 315

1 310

1 331

1 351

Övrig verksamhet inom rättsväsendet

1 122

1 123

1 184

1 120

1 152

1 174

Totalt för utgiftsområde 4

21 160

21 031

21 493

21 919

22 175

22 567

1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten

för budgetåret 1998 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.

2 Motsvarar 21 766 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

3 Motsvarar 21 822 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

Ekonomin var god hos rättsväsendets myndig-

heter under 1990-talets första hälft. Anslagen

utnyttjades inte fullt ut och vid ingången av bud-

getåret 1997 uppgick det samlade anslagsspa-

randet till cirka 1,4 miljarder kronor. Under

budgetåret 1997 översteg emellertid

förbrukningen anslagen i statsbudgeten med

cirka 335 miljoner kronor. Det motsvarar cirka

1,6 procent av anvisade medel, vilket kan ställas i

relation till att myndigheternas normala

anslagskredit uppgår till 3 procent.

Resursförbrukningen varierar dock inom

utgiftsområdet. Vissa myndighetsorganisationer,

till exempel kriminalvården och

kronofogdemyndigheterna, förbrukade under

1997 något mindre än anvisade medel, medan

åklagarväsendet, domstolsväsendet och framför

allt polisväsendet förbrukade mer än anvisade

medel. Mot bakgrund av den ojämna

förbrukningen i förhållande till anvisade medel

har, i enlighet med budgetpropositionen för

1998, anslagssparandet omfördelats inom

utgiftsområdet. Vid ingången av budgetåret 1998

uppgick det ackumulerade anslagssparandet

inom Utgiftsområde 4 till cirka 1,1 miljarder

kronor, vilket motsvarar cirka 5,2 procent av

anvisade medel 1998. Enligt nu gällande

prognoser kommer merparten av

anslagssparandet att förbrukas under de

kommande tre budgetåren.

I enlighet med regeringens förslag i 1998 års

ekonomiska vårproposition höjs utgiftsområdets

ram med 300 miljoner kronor 1999-2001 genom

att rättsväsendet tillförs 200 miljoner kronor

1999, 250 miljoner kronor år 2000 och 300

miljoner kronor år 2001. Totalt tillförs alltså 750

miljoner kronor under perioden. Regeringen

föreslår att de nya resurserna fördelas inom

utgiftsområdet enligt följande:

- Anslaget A1 Polisorganisationen tillförs

178 miljoner kronor år 1999, 198 miljoner

kronor år 2000 och 248 miljoner kronor år

2001.

- Anslaget B2 Ekobrottsmyndigheten till-

förs 10 miljoner kronor år 1999 samt 40

miljoner kronor för vart och ett av åren

2000 och 2001.

- Anslaget F4 Brottsoffermyndigheten till-

förs 3 miljoner kronor för vart och ett av

åren 1999, 2000 och 2001.

Utöver detta föreslår regeringen att följande

anslag inom andra utgiftsområden tillförs

resurser från de nya medlen:

- Anslaget C1 Länsstyrelserna m.m. i ut-

giftsområde 18 tillförs 3 miljoner kronor

för vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001

för kameraövervakning i enlighet med

propositionen Ny lag om

kameraövervakning (Prop. 1997/98:4,

1997/98JuU:14, rskr. 1997/98:170).

- Anslaget A2 Studiemedel m.m. i utgiftsom-

råde 15 tillförs 4 miljoner kronor för vart

och ett av åren 1999, 2000 och 2001 för

finansiering av polisaspiranternas

studiemedel.

- Anslaget D1 Justitiekanslern i

utgiftsområde 1 tillförs 2 miljoner kronor

för vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001

för att förstärka verksamheten.

Utöver den ekonomiska ram som fastställts i den

ekonomiska vårpropositionen 1998 föreslår re-

geringen att polisens anslagsram höjs med 20

miljoner kronor från och med 1999 som

kompensation för ökade kostnader för det nya

passet. Avslutningsvis tillförs polisen engångsvis

200 miljoner kronor 1999 för särskilda satsningar

i de hårdast belastade storstadsområdena.

Tekniska justeringar av flera anslag inom ut-

giftsområdet gör att utgiftsområdets ram räknas

upp med cirka 96 miljoner kronor, varav 89,5

miljoner kronor på tilläggsbudget i denna

proposition och resterande del från och med

1999. De tekniska justeringarna är en

konsekvens av att sättet att finansiera

avtalsförsäkringar på det statliga området har

förändrats.

Vidare föreslås i denna proposition omfördel-

ningar av medel mellan utgiftsområde 4 och and-

ra utgiftsområden. Sammantaget medför omför-

delningarna att utgiftsområdets ram minskas

med 8 miljoner kronor år 1999. Omfördelning-

arna redovisas inom respektive anslagsavsnitt.

Utöver vad som framgår av respektive

anslagsavsnitt minskas utgiftsområdets ram med

sammanlagt 53 000 kronor. Beloppet förs över

till utgiftsområde 17 anslaget F1 Riksarkivet.

Sammantaget föreslår regeringen att den totala

anslagsramen för utgiftsområde 4 fastställs till

21 919 269 000 kronor budgetåret 1999. För åren

2000 och 2001 beräknas anslagsramen till

22 175 261 000 kronor respektive 22 566 717 000

kronor. Regeringens förslag till

anslagsfördelning inom utgiftsområdet framgår

av respektive anslagsavsnitt.

Förslag till lag om ändring i lagen

(1976:511) om omhändertagande av

berusade personer m.m.

Regeringens förslag: Det skall inte finnas något

hinder mot att en person som omhändertagits

med stöd av LOB förvaras hos en

kriminalvårdsmyndighet. I fall där den

omhändertagne förvaras hos en

kriminalvårdsmyndighet skall myndigheten

utöva tillsyn av den omhändertagne.

Kriminalvårdsmyndigheten skall också

underrätta den omhändertagne om anledningen

till omhändertagandet samt i förekommande fall

ge den omhändertagne råd och upplysningar

innan omhändertagandet upphör, om dessa

uppgifter inte har fullgjorts av polisen.

Kriminalvårdsmyndigheten skall underrätta den

polismyndighet som beslutat om

omhändertagande så snart det finns skäl att

ompröva beslutet.

Ärendet och dess beredning

Rikspolisstyrelsen har kommit in med ett förslag

till regeringen om författningsändringar för att

möjliggöra kriminalvårdens medverkan vid

omhändertaganden enligt polislagen (1984:387)

och lagen (1976:511) om omhändertagande av

berusade personer m.m. Syftet är framför allt att

skapa lagliga förutsättningar för en samordning

av polisens och kriminalvårdens resurser i

kvarteret Kronoberg i Stockholm. Förslaget har

remissbehandlats. Remissyttrande har avgetts av

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,

Huddinge tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,

Göteborgs tingsrätt, Örnsköldsviks tingsrätt,

Kammarrätten i Sund-svall, Justitiekanslern,

Domstolsverket, Riksåklagaren,

Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

Centralorganisation, Sveriges Akademikers Cen-

tralorganisation och Sveriges Advokatsamfund.

En remissammanställning finns tillgänglig i

lagstiftningsärendet (dnr. Ju97/6631).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 september att

inhämta Lagrådets yttrande över lagförslaget.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Gällande ordning

Polislagens bestämmelser om tillfälligt

omhändertagande m.m.

I polislagen finns bestämmelser som ger polisen

befogenhet att i vissa fall omhänderta personer.

Enligt 11 § har en polisman befogenhet att

interimistiskt omhänderta en person om

polismyndigheten enligt en särskild föreskrift

har rätt att besluta om omhändertagande. Sådana

föreskrifter finns i olika specialförfattningar.

Vidare får en polisman enligt 13 § första stycket,

om någon genom sitt uppträdande stör den

allmänna ordningen eller utgör en omedelbar

fara för denna, avvisa eller avlägsna honom från

visst område eller utrymme när det är

nödvändigt för att ordningen skall kunna

upprätthållas. Detsamma gäller om en sådan

åtgärd behövs för att en straffbelagd handling

skall kunna avvärjas. Är en åtgärd som avses i

första stycket otillräcklig för att det avsedda

resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt

omhändertas.

Om en okänd person anträffas av en polisman

och det finns särskild anledning att anta att han

är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag

skall berövas friheten vid anträffandet får den

okände enligt 14 § polislagen omhändertas för

identifiering. Som förutsättning gäller dock att

vederbörande vägrar att lämna uppgift om sin

identitet eller att det finns särskild anledning

anta att hans uppgift om denna är oriktig.

Den polisman som har verkställt

omhändertagandet skall enligt 15 § så skyndsamt

som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har

åtgärden inte redan upphört skall förmannen

omedelbart pröva om beslutet skall bestå, s.k.

förmansprövning. Av 16 § första stycket framgår

att den som har omhändertagits med stöd av 11

eller 13 § skall förhöras så snart som möjligt. Har

omhändertagandet skett med stöd av 13 § skall

den omhändertagne enligt 16 § andra stycket

friges snarast möjligt efter förhöret. Ingen får

hållas kvar längre än sex timmar. Den som har

omhändertagits med stöd av 14 § får inte hållas

kvar under längre tid än sex timmar eller, om det

är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv

timmar.

Enligt 17 § får den omhändertagne tas i förvar

om det är nödvändigt med hänsyn till ordning

eller säkerhet. Den som är under femton år får

dock inte tas i förvar. Med förvar avses i detta

sammanhang insättning i arrest eller annan

inlåsning.

Lagen (1976:511) om omhändertagande av

berusade personer m.m.

En polisman får enligt 1 § lagen (1976:511) om

omhändertagande av berusade personer (LOB)

omhänderta den som anträffas så berusad av

alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att

han inte kan ta hand om sig själv eller annars

utgör en fara för sig själv eller någon annan. Av 2

§ framgår att om det behövs med hänsyn till den

omhändertagnes tillstånd skall han så snart det

kan ske undersökas av läkare. Om den

omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller

annan vårdinrättning och inte heller kan tas om

hand på annat sätt eller annars kan friges, får han

hållas kvar hos polisen med stöd av 4 §. Den

omhändertagne får därvid tas i förvar, dvs. sättas

in i arrest eller låsas in på annat sätt, om det är

nödvändigt med hänsyn till ordning eller

säkerhet. Den polisman som har verkställt

omhändertagandet skall enligt 5 § så skyndsamt

som möjligt anmäla åtgärden till sin förman, som

har att pröva om åtgärden skall bestå.

Enligt 7 § första stycket skall den som har

omhändertagits så snart som möjligt underrättas

om anledningen till omhändertagandet. I andra

stycket föreskrivs att om den omhändertagne

bedöms vara i behov av hjälp eller stöd från

samhällets sida, skall polisen innan

omhändertagandet upphör gå honom till handa

med råd och upplysningar samt, i den mån det

lämpligen kan ske, samråda med annat

samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose

sådant behov. Enligt sista stycket skall den

omhändertagne friges så snart det kan ske utan

men för honom själv och anledning till

omhändertagandet inte längre föreligger.

Frigivandet skall dock alltid äga rum senast inom

åtta timmar efter omhändertagandet, om det inte

uppenbarligen är förenligt med den

omhändertagnes eget intresse att han får stanna

kvar kortare tid därutöver.

Av 6 § framgår att omhändertagen som

förvaras hos polisen fortlöpande skall

underkastas tillsyn. Skulle den omhändertagnes

tillstånd ge anledning till det, skall han föras till

sjukhus eller läkare tillkallas så snart det kan ske.

Lagen (1976:371) om behandlingen av häktade

och anhållna m.fl.

Bestämmelserna i lagen om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl. gäller häktade,

anhållna och gripna. Av 17 § framgår att lagen

också gäller den som intagits i häkte eller

polisarrest för förpassning till

kriminalvårdsanstalt, den som tillfälligt placerats

i häkte med stöd av vissa bestämmelser i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt och den

som har omhändertagits i avvaktan på att beslut

om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga

kraft. I 18 § anges att när någon i annat fall än

som avses ovan intas i kriminalvårdsanstalt eller

häkte för annat ändamål än verkställighet av

påföljd för brott eller tas i förvar i polisarrest,

skall lagen, med särskilt beaktande av

anledningen till intagningen och intagningens

varaktighet, gälla i tillämpliga delar, om inte

annat föreskrivs i lag eller annan författning. Det

innebär att lagen gäller behandlingen av den som

med stöd av polislagen eller LOB förvaras i

polisarrest eller häkte.

Utgångspunkter för regeringens förslag

Regeringen har initierat ett omfattande

reformprogram i syfte att skapa ett förstärkt

rättsväsende, som är anpassat till dagens samhälle

och rustat att möta de krav som ställs på

verksamheten. Rättsväsendet skall hålla hög

kvalitet och vara kostnadseffektivt. Det är

angeläget att alla möjligheter att rationalisera

verksamheten tas tillvara. Arbets- och

organisationsformer måste också omprövas och

förbättras. För att uppnå målen måste samverkan

mellan rättsväsendets myndigheter öka. Polis

och kriminalvård samverkar redan när det gäller

omhändertagande av vissa kategorier av

frihetsberövade personer i de s.k. samordnade

häktena. I dessa häkten, som oftast är belägna i

de övre våningarna i ett polishus, placeras

förutom häktade även personer som är gripna

och anhållna med anledning av brotts-

misstankar. Personer som tillfälligt

omhändertagits med stöd av polislagen placeras

också i vissa fall i häktena. Genom denna

samordning kan verksamheten bedrivas mer

rationellt.

Utnyttjandet av polisens arrestceller är

mycket lågt. Det gäller särskilt de celler där

personer som omhändertagits med stöd av LOB

förvaras. Tendensen inom polisen är att

resurserna, bl.a. arresterna, koncentreras till ett

fåtal platser i varje län. Åtskilliga polisstationer är

numera också stängda nattetid. Under senare år

har även utnyttjandet av häktena varit lågt. Det

är regeringens uppfattning att ett utökat

samarbete mellan kriminalvård och polis vad

gäller förvaringen av omhändertagna personer

skulle innebära ett mer effektivt utnyttjande av

resurserna.

I polislagen finns inte någon bestämmelse om

var personer som tagits i förvar med stöd av den

lagen skall förvaras. Enligt regeringens

bedömning krävs det därför inte några ändringar

i polis-lagen för att personer som tagits i förvar

skall kunna placeras hos kriminalvården.

Självklart får en sådan placering dock inte

innebära att tiden för omhändertagandet

förlängs. Den som omhändertagits enligt 13 §

polislagen skall t.ex. oberoende av var han

förvaras förhöras så snart som möjligt och

därefter snarast möjligt friges.

Inte heller i LOB finns några bestämmelser

om var en person som tagits i förvar skall

placeras. Lagstiftaren synes emellertid ha utgått

ifrån att den som tas i förvar med stöd av den

lagen skall förvaras hos polisen. Med hänsyn till

detta lägger regeringen i det följande fram förslag

till vissa ändringar i LOB.

Ändringar i lagen om omhändertagande av

berusade personer

Rikspolisstyrelsens förslag: LOB skall

kompletteras med en bestämmelse innebärande

att en polismyndighet får överlåta till en

kriminalvårdsmyndighet att svara för såväl förvar

och tillsyn av den omhändertagne som för de

åtgärder som avses i 7 § LOB.

Remissinstanserna: Flertalet av

remissinstanserna tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Domstolsverket anser att

principiella skäl talar mot att kriminalvården

påtar sig uppgifter som normalt ligger på polisen

men finner inte anledning att motsätta sig

förslaget. Justitieombudsmannen (JO) anser att

kriminalvårdens ansvar bör grundas direkt på

författningsstöd och inte överlåtas av en

polismyndighet i varje enskilt fall. JO framhåller

därutöver att regeringen bör bemyndiga

Kriminalvårdsstyrelsen att utfärda närmare

föreskrifter för verkställighet av LOB. Med

hänsyn till regeringsformens bestämmelser om

normgivningsmakten ställer sig Justitiekanslern

(JK) tveksam till att det är genomförbart att en

polismyndighet bemyndigas att överlåta

myndighetsutövning till en

kriminalvårdsmyndighet. För att inte oklarhet

skall råda om vilken myndighet som bär ansvaret

för en viss åtgärd mot en person som tagits i

förvar eller underlåtenhet att vidta en åtgärd

förordar JK en lösning som innebär att polisen

behåller ansvaret för myndighetsutövningen men

att den faktiska förvaringen i häkte ändå

möjliggörs. Svea hovrätt och Riksåklagaren anför

att polisen även fortsättningsvis bör besluta om

frigivning av en omhändertagen person.

Skälen för regeringens förslag: Det föreligger

inte något lagligt hinder mot att någon som

tagits i förvar placeras i häkte. Personer som hålls

i förvar med stöd av LOB förvaras emellertid

regelmässigt i en polisarrest. Av såväl lagtext som

förarbeten framgår att lagstiftaren också har

utgått från detta när lagen kom till. Bland annat

anges i lagtexten att den omhändertagne får

hållas kvar hos polisen.

I fall där den omhändertagne med hänsyn till

ordnings- eller säkerhetsskäl skall tas i förvar är

det regeringens uppfattning att det inte

föreligger principiella eller praktiska hinder mot

att den omhändertagne förvaras hos

kriminalvården. Under senare år har det skett en

utveckling av häktesverksamheten som har

inneburit bl.a. en förhöjd kompetens hos

häktespersonalen och ett bättre

omhändertagande av dem som förvaras i

häktena. Miljön i flertalet av häktena har också

blivit bättre. Häktena har dessutom i större

utsträckning än polisarresterna tillgång till

sjukvårdspersonal. Det finns alltså goda

förutsättningar för att anordna förvaringen och

tillsynen i häktena på ett tillfredsställande sätt.

Mot bakgrund härav föreslår regeringen att LOB

ändras så att lagtexten inte kan tolkas som att en

omhändertagen person endast kan förvaras hos

polisen.

När en omhändertagen person förvaras i ett

häkte bör kriminalvårdsmyndigheten ansvara för

de åtgärder som har samband med förvaringen

och tillsynen. En av de viktigaste uppgifterna vid

omhändertagande av en person vid akut

berusning är att avgöra om den berusades

tillstånd är sådant att han eller hon omedelbart

bör underkastas läkarundersökning. Den

fortlöpande tillsynen måste också inriktas på

bedömningen om den omhändertagne behöver

vård. På häktena finns kompetens att utöva sådan

tillsyn. Det bör åligga kriminalvården att

ombesörja att den omhändertagne förs till

sjukhus eller att läkare tillkallas, om hans eller

hennes tillstånd ger anledning till det.

Enligt Förenta Nationernas

standardminimiregler för behandlingen av

fångar, vilka Sverige åtagit sig att följa, skall

personer som omhändertagits på "civil grund"

hållas åtskilda från personer som hålls i förvar på

grund av "kriminell gärning". Med hänsyn bl.a.

till detta bör personer som omhändertagits med

stöd av LOB så långt möjligt förvaras i andra

delar av häktena än sådana intagna som

frihetsberövats på grund av brottsmisstanke, eller

på annat sätt hållas åtskilda från den gruppen.

Av 7 § första stycket LOB framgår att den

omhändertagne så snart som möjligt skall

underrättas om anledningen till

omhändertagandet. Även i fortsättningen bör

detta vara en uppgift för polisen. I regel

underrättas den omhändertagne i samband med

ingripandet. Det kan naturligtvis förekomma att

den omhändertagne företer en sådan

berusningsgrad att han eller hon inte har

möjlighet att uppfatta en underrättelse som görs

på ett sådant tidigt stadium. Det bör då vara en

uppgift för kriminalvården att underrätta honom

eller henne på nytt när det låter sig göras.

Bedöms den omhändertagne vara i behov av

hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen

enligt 7 § andra stycket innan omhändertagandet

upphör ge honom eller henne råd eller

upplysningar samt, i den mån det lämpligen kan

ske samråda med annat samhällsorgan som har

till uppgift att tillgodose sådant behov.

Regeringen anser att det inom kriminalvården

finns kompetens att fullgöra dessa uppgifter. Det

är naturligt att kriminalvården också fullgör de

uppgifterna i den mån de inte redan har fullgjorts

av polisen.

Det ligger närmast till hands att polisen

behåller ansvaret för frigivning av en

omhändertagen person även när personen

förvaras hos kriminalvården. Att införa en annan

ordning skulle kräva ytterligare överväganden

beträffande beslutsgången. Det saknas underlag

för sådana överväganden i detta ärende. Ett

beslut att den omhändertagne skall friges bör

normalt kunna meddelas av beslutsfattare hos

polisen efter föredragning per telefon av en

kriminalvårdstjänsteman.

En placering i häkte av den som har tagits i

förvar får självfallet inte innebära att tiden för

omhändertagandet förlängs. Den

kriminalvårdsmyndighet som förvarar den

omhändertagne skall därför underrätta den

polismyndighet som har beslutat om

omhändertagande så snart det finns skäl att

ompröva beslutet.

Enligt 27 § polislagen skall protokoll föras

över ingripanden som innebär att någon

omhändertas. I de fall ansvaret för tillsynen av en

omhändertagen har övergått från polisen till en

kriminalvårdsmyndighet bör, bl.a. av

kontrollskäl, en fullständig dokumentation av

frihetsberövandet, innefattande även

kriminalvårdens åtgärder, förvaras hos polisen.

Regeringen kommer därför att förordna att

kriminalvårdsmyndigheten skall överlämna kopia

av de handlingar som har upprättats där till den

polismyndighet som har beslutat om

omhändertagandet.

Regeringen avser att bemyndiga

Kriminalvårdsstyrelsen att meddela de närmare

föreskrifter som behövs för kriminalvårdens

medverkan vid verkställighet av lagen.

De nu föreslagna ändringarna i LOB tar

endast sikte på att undanröja de hinder som kan

anses föreligga mot att förvara omhändertagna

personer hos kriminalvården. Enligt regeringens

bedömning kan det emellertid föreligga behov av

att också i andra avseenden överväga ändringar.

Lagen har varit i kraft i stort sett oförändrad

sedan 1976. Under tiden därefter har bl.a.

polisens organisation och arbetssätt förändrats.

Detta har ändrat förutsättningarna för att

genomföra den s.k. förmansprövningen enligt 5

§. Det saknas emellertid nu underlag för sådana

mer övergripande ändringar av lagen. Regeringen

avser därför att tillsätta en utredning för att se

över lagen.

Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna syftar till ett

effektivare utnyttjande av polisens och

kriminalvårdens samlade resurser. Möjligheten

att placera omhändertagna i förvar hos

kriminalvården kommer att leda till en besparing

för polisen och totalt sett en besparing för staten.

Kriminalvården skall få täckning för de ökade

kostnader som uppstår inom kriminalvården när

omhändertagna förs över från polisarresterna till

häktena. Anslaget för kriminalvården skall därför

höjas med ett belopp som motsvarar

kostnadsökningen. Den höjningen skall

finansieras genom att anslaget för polisen sänks.

Regeringen har för avsikt att utvärdera de

ekonomiska konsekvenserna av reformen när

den har varit i kraft en tid.

Ikraftträdande

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1

januari 1999. Inga övergångsbestämmelser

behövs.

Författningskommentar

4 §

I första meningen har orden hos polisen strukits.

Ändringen syftar till att klargöra att det inte

föreligger något hinder mot att en

omhändertagen person förvaras hos en

kriminalvårdsmyndighet. Om polisen beslutar

att den omhändertagne skall tas i förvar kan den

omhändertagne alltså förvaras hos en

kriminalvårdsmyndighet. Polisen har dock

samma möjligheter som tidigare att antingen

själv svara för förvaringen eller att hålla kvar den

omhändertagne utan att ta honom i förvar. I

samma mening har även redaktionella ändringar

gjorts. Någon ändring i sak är emellertid inte

avsedd.

I paragrafen klargörs också att när en

omhändertagen person förvaras av en

kriminalvårdsmyndighet åligger det den

myndigheten att utöva tillsyn av den

omhändertagne enligt 6 § samt att fullgöra de

uppgifter som anges i 7 § första och andra

styckena, om uppgifterna inte redan har

fullgjorts av polisen.

Bestämmelsen kommenteras i den allmänna

motiveringen.

6 §

Paragrafen har ändrats med hänsyn till den nya

lydelsen av 4 §. Redaktionella ändringar har

också gjorts utan att någon ändring i sak därmed

är avsedd. Bestämmelsen kommenteras i den

allmänna motiveringen.

7 a §

Paragrafen är ny. Den innebär att den

kriminalvårdsmyndighet där den omhändertagne

förvaras har skyldighet att underrätta den

polismyndighet som har beslutat om

omhändertagandet så snart den omhändertagnes

tillstånd är sådant att det finns skäl att ompröva

beslutet. Kriminalvårds-myndigheten skall alltid

underrätta polismyndigheten åtta timmar efter

omhändertagandet, om beslut om frigivning inte

redan har meddelats. Skäl att ompröva beslutet

föreligger alltid vid den tidpunkten, eftersom

den omhändertagne som huvudregel skall friges

då.

4 Polisväsendet

4.1 Omfattning

Polisens verksamhet syftar enligt polislagen till

att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och

i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan

hjälp.

Det övergripande målet för polisverksamheten

är att minska brottsligheten och att öka

människors trygghet.

Polisorganisationen består numera av 21

polismyndigheter. Målsättningen att varje län

skall utgöra en polismyndighet har uppfyllts

under 1998. Länsstyrelsen är högsta polisorgan i

länet och bestämmer bland annat verksamhetens

huvudsakliga inriktning. De flesta polisfrågor

hos länsstyrelsen handläggs av länspolismästaren.

Rikspolisstyrelsen är central

förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Till

Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen,

Rikskriminalpolisen och Polishögskolan.

Styrelsen är chefsmyndighet för Statens

kriminaltekniska laboratorium.

Rikspolisstyrelsen är också ansvarig myndighet

för totalförsvarsfunktionen Ordning och

säkerhet m.m. vilken redovisas närmare under

utgiftsområde 6 Totalförsvaret.

4.2 Utgiftsutvecklingen

Tabell 4.1Utgiftsutvecklingen

Miljoner kronor (löpande priser)

Utfall

1997

Anslag

1998

Utgifts-

prognos

1998

Förslag

anslag

1999

Beräknat

anslag

20001

Beräknat

anslag

20012

10 876,8

10 956,7

10 796,0

11 460,2

11 362,6

11 575,6

1 Motsvarar 11 157,5 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

2 Motsvarar 11 207,5 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall

- Kampen mot våldsbrottslighet,

narkotikabrottslighet och ekonomisk

brottslighet har prioriterats. Insatserna mot

kriminalitet med rasistiska inslag har ökat.

- Insatserna mot grov och

gränsöverskridande brottslighet har

intensifierats.

- Utredningsbalanserna och

genomströmningstiderna har ökat.

- Polisen har ökat sina insatser på tider och

platser där risken för brott och

ordningsstörningar är störst.

- Polisen har förbrukat 389 miljoner kronor

mer än vad som anslagits för verksamheten.

Vid budgetårets utgång uppgick den

ackumulerade skulden till 219 miljoner

kronor.

Förändringar

- Polisen skall få en enklare och mer

ändamålsenlig beslutsstruktur .

- Reformeringen av utbildningssystemet har

inletts med att två omgångar aspiranter har

antagits till den nya grundutbildningen.

- Utbildningsreformen fortsätter genom att

rekrytering och utbildning av chefer inom

polisväsendet moderniseras.

- En modell för vidareutbildning och

kompetensutveckling för all personal

introduceras.

- Polisens organisation för att bekämpa den

grova och organiserade brottsligheten ses

över.

- Insynen i och kontrollen över polisens

registerhållning förstärks.

- Östersjösamarbetet och

utvecklingssamarbetet på rättsområdet

vidareutvecklas.

- Polisens bidrag till internationella

fredsbevarande insatser ökar.

- Regeringen satsar ytterligare 905 miljoner

kronor på polisen för budgetperioden 1999-

2001. Det sker genom en ramhöjning med

178 miljoner kronor år 1999, ytterligare 20

miljoner kronor år 2000 och ytterligare 50

miljoner kronor år 2001. Ramhöjningen vid

periodens slut uppgår alltså till 248 miljoner

kronor. Vidare höjs ramen med 27 miljoner

kronor år 1999, varav 7 miljoner kronor för

kriminaliseringen av sexuella tjänster och 20

miljoner kronor till följd av att det nya

passet blivit dyrare än väntat.

Avslutningsvis satsar regeringen engångsvis

200 miljoner kronor år 1999 för insatser i de

utsatta storstadsområdena.

Prioriteringar

- Polisen skall prioritera kampen mot

våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet. En större uppmärksamhet skall

ägnas miljöbrotten.

- Särskild uppmärksamhet skall ägnas den

grova och gränsöverskridande

brottsligheten, den så kallade mc-

brottsligheten, brott med rasistiska inslag,

våld mot kvinnor samt övergrepp mot barn.

- Insatserna mot vardagsbrottsligheten skall

öka.

4.3 Resultatbedömning

Det övergripande målet för polisväsendet för år

1997 var att minska brottsligheten och öka

människors trygghet.

Följande verksamhetsmål ställdes upp för all

polisverksamhet:

- Det problemorienterade arbetssättet skall

ligga till grund för all polisverksamhet på

alla nivåer.

- Polisens arbetstider skall anpassas till

verksamhetens krav.

- Polisen skall fortsätta att utveckla

ändamålsenliga arbetsformer, särskilt för att

förebygga brott och ordningsstörningar

och för att förbättra

utredningsverksamheten.

- Samverkan med dem som berörs av eller

kan förebygga brottslighet skall utvecklas,

liksom samverkan med åklagarna. Det

internationella samarbetet skall utnyttjas för

att bekämpa den organiserade

brottsligheten.

- Kompetensen inom polisen skall höjas.

- Möjligheten att använda modern teknik

skall utnyttjas.

Följande prioriteringar och verksamhetsmål

för särskilda verksamhetsområden är också av

intresse för bedömningen av polisväsendets

resultat budgetåret 1997.

- Utbyggnaden av närpolisverksamheten

skall fortsätta.

- Utryckningsverksamheten skall utvecklas,

dels organisatoriskt för att säkerställa

närpolisverksamheten, dels metodmässigt

för att öka effektiviteten.

- Brottsutredningsverksamheten skall bli

effektivare.

- Prioriterade områden är våldsbrottslighet,

narkotikabrottslighet och ekonomisk

brottslighet.

- Särskild uppmärksamhet skall ägnas brott

med rasistiska inslag.

Polisväsendet har i år redovisat sin verksamhet

enligt en ny modell för resultatredovisning. Det

nya redovisningssättet försvårar jämförelser

bakåt i tiden för vissa nyckeltal.

Rikspolisstyrelsen har dock räknat om delar av

tidigare års statistik och på så sätt gjort

jämförelser möjliga.

4.3.1 Det problemorienterade arbetssättet

Med problemorienterat avses ett polisarbete som

bedrivs metodiskt och kunskapsbaserat. Det

problemorienterade polisarbetet skall genomsyra

all polisverksamhet, inte bara närpolisens. Det är

dock framför allt inom närpolisen som detta

arbetssätt har utvecklats. Lyckade exempel på ett

problemorienterat arbetssätt finns till exempel

när det gäller insatser för att förebygga och

ingripa mot ungdomsbrottslighet och åtgärder

mot krogrelaterat våld, men också i kampen mot

mc-brottslighet och rasism.

Ett vanligt mått på hur det

problemorienterade arbetsättet har slagit igenom

är hur väl förläggningen av arbetstider har

anpassats till verksamhetsbehovet. Av

årsredovisningen framgår att arbetstiderna har

anpassats eller i huvudsak anpassats till

verksamhetens krav vid elva polismyndigheter

och att arbete med den inriktningen pågår i

övriga polismyndigheter. Antalet

överenskommelser om periodplanerad arbetstid

har ökat. Den 31 december 1997 hade 17 procent

av poliserna periodplanerad arbetstid. Andelen

poliser med veckoarbetstiden 34,15 timmar har

minskat påtagligt: från 60 procent i september

1995 till 43 procent i december 1997.

Regeringen har uppdragit åt

Riksrevisionsverket att utvärdera de

rationaliseringsåtgärder som polismyndigheterna

i Stockholms, Kalmar och Hallands län har

vidtagit för att anpassa arbetstiderna till

verksamhetens krav. Granskningen har avsett

utryckningsberedskapen och omfattat de

utryckningsenheter, närpoliser och trafikpoliser

som i olika stor utsträckning står till förfogande

för utryckningsverksamhet. Av rapporten

framgår att planeringen av

utryckningsverksamheten inte tillräckligt beaktar

normala variationer i behovet. Framför allt gäller

det utryckningsenheterna och trafikpolisen, som

arbetar efter fasta tjänstgöringslistor. Sådana

listor gäller ofta under mycket långa tider med

endast marginella förändringar. Det medför att

utryckningsenheternas arbetstid inte utnyttjas

optimalt. Närpolisens verksamhet blir ofta

lidande av att dess resurser tas i anspråk för att

stödja utryckningsenheterna i aktiviteter som

inte beaktats i dessas planering.

Rikspolisstyrelsens uppfattning, som kommer

till uttryck i rapporten Problemorienterat

polisarbete och närpolisverksamheten, är att

anpassningen av bemanningen till brottslighet

och andra problem i närpolisområdena är klent

ut-vecklad.

4.3.2 Närpolisverksamheten

Kostnaden för närpolisverksamheten är knappt 3

miljarder kronor eller 30 procent av

polismyndigheternas totala kostnader. Från den

1 juli 1995 till den 31 december 1997 ökade

andelen närpoliser från 10 till 36 procent av

poliskåren. Enligt polismyndigheterna fanns det

den 31 december 1997 ca 6 000 närpoliser, eller

en närpolis per 1 400 invånare. Den

organisatoriska utbyggnaden av

närpolisverksamheten har därmed i stort sett nått

den nivå som myndigheterna planerat.

Emellertid är bemanningen på vissa

närpolisområden, kanske främst i

storstadsområdena, alltför låg.

Kvaliteten på närpolisens brottsutredningar

har enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning

förbättrats men utredningsverksamheten tar i

mån-ga närpolisområden alltför mycket tid.

Behovet av metodutveckling, teknikstöd och

effektivisering är stort.

4.3.3 Utryckningsverksamheten

Utryckningsenheternas andel av alla poliser

sjönk från 28 till 25 procent.

Utryckningsverksamheten bedrivs alltså nu med

en mindre andel av den totala personalresursen

men redovisar i stort sett samma resultat som

tidigare. Rikspolisstyrelsen anser att

verksamheten bedrivs på en godtagbar nivå.

Det totala antalet ingripandemeddelanden

under året var cirka 1,1 miljoner. Flertalet av

polismyndigheterna redovisar att mellan 12 och

19 procent av samtliga ingripandemeddelanden

avser prioriterade ärenden som kräver ett

omedelbart ingripande. Liknandende nivåer har

redovisats för tidigare år.

4.3.4 Kvalificerad

kriminalpolisverksamhet

Rikspolisstyrelsen bedömer utvecklingen inom

området som positiv. Uppbyggnaden av

kriminalunderrättelsetjänsten har fortsatt. Det

nordiska samarbetet på detta område i kampen

mot organiserad brottslighet beskrivs i avsnitt

4.4.2. Samverkan mellan polis, tull, åklagare,

tillsyns-myndigheter och ideella organisationer

mot till exempel narkotika- och miljökriminalitet

har ökat.

4.3.5 Utredningsverksamheten

Brottsutredningsverksamheten förbättrades inte

under 1997.

Balanserna ökade från 179 618 till 192 431

ärenden. Också genomströmningstiderna ökade

och har fortsatt att öka under 1998. Under första

halvåret 1997 var genomströmningstiden 85

dagar. Motsvarande period 1998 hade tiden ökat

till 119 dagar det vill säga en ökning med 40

procent. En förklaring till den mycket stora

ökningen i genomströmningstid är enligt

Rikspolisstyrelsen den intensifierade

avarbetningen av gamla ärenden.

Under första halvåret 1998 minskade

emellertid balanserna totalt sett med tio procent

och var vid halvårsskiftet lägre än vid

motsvarande tidpunkt 1997. Den tydligaste

minskningen noteras för utredningar om

tillgrepps- och skadegörelsebrott, det vill säga

sådana brott som oftast utgör så kallad

vardagsbrottslighet. Även ekobrottsbalanserna

har minskat. Våldsbrottsbalanserna har minskat

mycket marginellt. Trafikbrotts- och

narkotikabrottsbalanserna har ökat.

Det totala antalet ärenden som redovisades till

åklagare under 1997 var något lägre än 1996.

Uppklaringsprocenten ökade från 23 procent

1996 till 25 procent 1997.

Kvaliteten på närpolisens brottsutredningar

har enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning

förbättrats. Styrelsen anser att samarbetet med

åklagarna har utvecklats och nu fungerar bättre

än någonsin. Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen har under året fortsatt att

samverka för en effektivare

utredningsverksamhet, se avsnitt 5.3.9.

Kontaktmän med särskilt ansvar för

utredningsverksamheten och för samarbetet med

åklagarna har utsetts inom varje polismyndighet.

Polismyndigheter som kunnat uppvisa

förbättrade och rationellare arbetsmetoder har

lyfts fram som goda exempel för andra

polismyndigheter.

4.3.6 Våldsbrottslighet

Den anmälda våldsbrottsligheten ökade med tre

procent under 1997. Statistiken för första

halvåret 1998 tyder på att ökningen fortsätter.

Av det totala antalet anmälda brott utgör

våldsbrotten cirka fem procent.

Polismyndigheternas kostnader för insatserna

mot våldsbrottsligheten uppgick till cirka 1 190

miljoner kronor, vilket motsvarar tolv procent av

de totala kostnaderna.

För att effektivare kunna bekämpa den krog

relaterade våldsbrottsligheten ökade polisen sina

insatser vid tider och platser där risken för brott

och ordningsstörningar är störst och förbättrade

samarbetet med till exempel krogägare och

ordningsvakter.

Antalet anmälda misshandelsbrott mot

kvinnor har ökat. Polisen har en viktig roll när

det gäller att förebygga, upptäcka och beivra våld

mot kvinnor. Genom uppbyggnaden av

närpolisen och det problemorienterade

arbetssättet har polisens möjligheter att

förebygga våld mot kvinnor förbättras. Det är

emellertid viktigt att ytterligare utveckla polisens

arbete med att ge utsatta kvinnor bättre skydd.

Ett antal myndigheter fick i december 1997 ett

uppdrag av regeringen att vidta specifika åtgärder

för att bekämpa våldet mot kvinnor.

Rikspolisstyrelsen skall bland annat inventera de

insatser som görs vid polismyndigheterna i fråga

om våld mot kvinnor och också redovisa vilket

genomslag åtgärderna fått. Rikspolisstyrelsen

skall också genomföra en satsning på

fortbildning av personal inom rättsväsendet,

socialtjänsten och hälso- och sjukvården. En

första redovisning av uppdraget skall lämnas

senast den 1 juli 1999. Regeringen har uppdragit

åt Rikspolisstyrelsen att vara nationell rapportör

för Sverige i frågor som rör handel med kvinnor.

Våldsbrottsärendenas genomströmningstider

ökade under 1997, liksom balanserna. Vid årets

slut uppgick balansen till 27 173 ärenden. Vid

halvårsskiftet 1998 hade balansen minskat till

24 515 ärenden vilket är obetydligt lägre än vid

motsvarande tidpunkt 1997.

Antalet till åklagare redovisade

våldsbrottsärenden sjönk från 37 till 34 procent

av antalet anmälda våldsbrottsärenden .

Tabell 4.2 Våldsbrottsutredningar

År

1996

1997

Antal inkomna ärenden

56 117

57 862

Antal ytredningar som

redovisats till åklagare

21 147 *

19 424

Genomströmnings-tid/

ärende antal dagar

89**

107**

Utredningskostnad/ärende

som redovisats till åklagare

50 746

* exklusive Polismyndigheten i Norrbottens län, ** medianvärde

4.3.7 Narkotikabrottslighet

Av det totala antalet anmälda brott uppgår

narkotikabrotten till cirka 1,8 procent. Polisens

kostnader för insatser mot denna brottslighet

uppgick till ca 613 miljoner kronor, vilket

motsvarar sex procent av polisens totala

kostnader. Narkotikaärenden är som regel så

kallade initiativärenden som uppdagas i samband

med spaning och utredning. Antalet anmälda

brott speglar därför i första hand polisens

satsningar på denna typ av brottslighet. Antalet

inkomna ärenden ökade år 1997 med fyra

procent jämfört med år 1996 och antalet ärenden

som redovisades till åklagare var också högre.

Andelen ärenden som redovisats till åklagare var

71 procent av antalet anmälda ärenden, en

ökning med två procentenheter jämfört med år

1996. Utredningsbalanserna ökade med 700

ärenden eller cirka tolv procent.

Rikspolisstyrelsen gör bedömningen att

resultatet av polisens insatser mot

narkotikabrottsligheten är i nivå med resultatet

föregående år.

Tabell 4.3 Narkotikabrottsutredningar m.m.

År

1996

1997

Antal inkomna ärenden

21 037

21 979

Antal utredningar som redovisats till

åklagare

14 555

15 593

Utgående balans den 31/12

5 426

6 110

Genomströmningstid/ärende antal dagar

57*

67**

Utredningskostnad/ärende som

redovisats till åklagare

28 944

Antal misstänkta under 18 år i

verifikationsanalyser

345

446

* Medianvärde exklusive Polismyndigheten i Norrbottens län

** Medianvärde

Många polismyndigheter har inrättat

gatulangningsgrupper eller andra grupper som

inriktar verksamheten på att bekämpa

detaljhandeln och därmed motverka

nyrekrytering av narkotikamissbrukare. Inom

närpolisverksamheten bedrivs såväl

drogförebyggande arbete som spaning och

utredning mot narkotikabrottsligheten på

gatunivå. Polisens och tullens beslag av narkotika

och dopingmedel ökade jämfört med år 1996.

Antalet provtagningar i samband med skälig

misstanke om eget bruk av narkotika ökade från

10 700 till 11 500.

Tabell 4.4 Beslag av narkotika och dopingmedel

Beslag

Narkotika

Dopingmedel

År

1996

1997

1996

1997

Polisen

10 000

10 200

170

200

Tullen

800

1 900

73

111

Totalt

10 800

12 100

243

311

4.3.8 Ekonomisk brottslighet

Av det totala antalet anmälda brott uppgår

andelen ekobrott till cirka 0,5 procent.

Kostnaden för området ekonomisk brottslighet

är cirka 300 miljoner kronor, vilket motsvarar tre

procent av polismyndigheternas totala kostnader.

Balanssituationen för ekobrottsutredningar

har förbättrats i landet som helhet. Det är ett

resultat av regeringens uppdrag att arbeta av

balanserna men också en följd av det utökade

samarbetet mellan åklagare och polis som

innebär effektivare förundersökningsledning och

utredningsmetodik, samt av ökade resurser.

Utredningsbalanserna sjönk med 3 106 ärenden

mellan åren 1996 och 1997.

Tabell 4.5 Ekobrottsutredningar

Antal inkomna

anmälningar

Antal redovisade

anmälningar

Utgående balans

31/12 1997

Kostnad per re-

dovisat ärende

6 629

9 031

7 061

30 464

Det finns också exempel på framgångsrik

förebyggande verksamhet inom

ekobrottsbekämpningen. Preventiv ekonomisk

kontroll (PEK) är en sådan arbetsform. Den har

dock bara använts i begränsad omfattning

eftersom merparten av de polisiära resurserna

inom ekobrottsområdet tagits i anspråk för den

utredande verksamheten.

4.3.9 Rasism

Polismyndigheterna ökade sina insatser mot

kriminalitet med rasistiska inslag. Genom

samarbete mellan Säkerhetspolisen och den

öppna polisen men också med andra som berörts

av brottsligheten har vissa extremistiska

arrangemang kunnat förhindras.

Polismyndigheternas redovisningar och

tillgänglig statistik visar inte att någon egentlig

ökning av kriminalitet med rasistiska inslag har

ägt rum under året. Rikspolisstyrelsen anser

dock att aktiviteter med rasistiska inslag

utvecklats på ett oroande sätt. I en rapport

redovisad av Säkerhetspolisen i september 1998

konstateras att antalet anmälningar om hets mot

folkgrupp har ökat från 281 år 1996 till 344 år

1997. Med hänsyn till den ökade uppmärksamhet

som denna brottslighet under senare tid fått från

allmänhet, polis och media är det emellertid

osäkert om siffrorna i statistiken motsvaras av en

verklig ökning av antalet brott.

4.3.10 Trafik

Det totala antalet rapporterade trafikbrott ökade

under 1997. Kostnaden för trafikverksamheten

uppgick till 910,7 miljoner kronor, eller till nio

procent av polisens totala kostnader.

Under 1997 utförde polisen 1 146 000

alkoholutandningsprov, vilket var cirka 184 000

färre än föregående år. Sedan år 1994 har dock

antalet prov i stort sett fördubblats samtidigt

som antalet rattfyllerier per 1 000 prov minskat

med nästan två tredjedelar. Också antalet

primärrapporter och ordningsförelägganden

minskade. Antalet flygande inspektioner ökade

däremot med 21 procent jämfört med 1996.

De av Vägverket uppsatta målen för

fordonskontroll, kontroll av kör- och

vilotidsbestämmelser samt företagsbesök har i

det närmaste uppnåtts.

4.3.11 Brottsoffer

Rikspolisstyrelsen bedömer att polisens arbete

med att ge stöd till brottsoffer och vittnen har

förbättrats. Inspektionerna på

brottsofferområdet tyder dock på att

informationen till brottsoffer bör utvecklas. Det

finns goda exempel på ambitiösa

utvecklingsinsatser på området.

Polismyndigheten i Skåne län har till exempel

utsett brottsoffersamordnare i varje polisområde.

Dessa har ett särskilt ansvar för information till

brottsoffren, kontakter med stödorganisationer,

utbildning av övrig personal med mera.

Rikspolisstyrelsen har beslutat ta fram en

handbok som belyser brottsofferfrågor ur ett

brett perspektiv och som skall spridas till

polismyndigheterna.

Rikspolisstyrelsen anser att möjligheterna till

fortsatta förbättringar inom området är mycket

stora.

4.3.12 Personalresurser

Den 31 december 1997 fanns det 22 755 anställda

inom polisen. Det är en minskning med 1 112

personer från utgången av år 1996.

Antalet poliser uppgick till 16 783 varav 2 796

kvinnor. Av poliserna var 290 polischefer och av

dem var 41 kvinnor. Av de 5 972 civilanställda

var 4 511 kvinnor.

Jämfört med utgången av år 1996 hade antalet

civilanställda minskat med 1 172 medan poliserna

ökat med 60. Antalet frivilliga pensionsavgångar

under 1997 uppgick till 237.

Under 1997 återupptogs rekryteringen till

polisutbildningen och 68 aspiranter antogs under

hösten för att påbörja sin utbildning i januari

1998. I september 1998 började ytterligare 185

aspiranter.

4.3.13 Rationaliseringsarbetet

Ett omfattande arbete pågår inom polisväsendet

för att så långt som möjligt undanröja de hinder

för effektivt resursutnyttjande som bland annat

Riksrevisionsverket påtalat. Åtgärder har genom-

förts eller inletts på så gott som alla punkter som

Riksrevisionsverket påtalade i sin rapport.

Arbetet är omfattande eftersom rapporten

spänner över polisens hela verksamhet. Av

Rikspolisstyrelsens slutredovisning framgår

bland annat följande:

- Polismyndigheterna har samordnat den

operativa ledningen, det vill säga

vakthavande befäl och

kommunikationscentraler.

Rikspolisstyrelsen anser att det finns ett

kvarstående rationaliseringsytrymme i

denna del. Genom bland annat ny teknik

beräknas målsättningarna kunna uppnås

under de kommande åren.

- En koncentration av de

internadministrativa funktionerna har

genomförts och antalet anställda i sådana

funktioner har hittills minskat med

sammanlagt 241 personer. Den kvarstående

rationaliseringspotentialen bör enligt

Rikspolisstyrelsen i stort sett kunna nås

genom fortsatt koncentration av ekonomi-,

personal- och lönefunktioner. Flertalet

polismyndigheter anger att målet uppnås

inom de närmaste åren.

- Arbete med att minska lokalytorna har

pågått under flera år genom förtätning,

omförhandling och uppsägning av

hyreskontrakt m.m. Utbyggnaden av

närpolisen har krävt nya lokaler och byte av

lokaler medför stora

omställningskostnader. Den totala

lokalytan inom polisväsendet har dock

minskat med mer än 21 000 kvm (två

procent) sedan september 1996, vilket

motsvarar en årlig besparing på cirka 20

miljoner kronor. Arbetet med att minska

hyreskostnaderna fortsätter efterhand som

hyresavtalen omförhandlas.

- Polismyndigheterna har haft en ambition

att öka enmanstjänstgöringen. En faktor

som varit avgörande för att

enmanstjänstgöring inte införts i större

omfattning än vad som skett är

arbetarskyddsaspekten. Rikspolisstyrelsen

har tillsatt en arbetsgrupp som skall utreda

frågan ytterligare.

- Se avsnitt 4.3.1 om arbetstidsförläggningen.

4.3.14 Regeringens bedömning

Reformeringen av polisen har fortsatt under

1997. Det är tillfredsställande att polisen

parallellt med reformarbetet har kunnat fortsätta

att rationalisera sin verksamhet. Av

Rikspolisstyrelsens slutredovisning av de

åtgärder som vidtagits med anledning av

Riksrevisionsverkets Hinderrapport framgår

emellertid att det fortfarande finns en betydande

rationaliseringspotential. Polisen måste fortsätta

att med kraft driva rationaliseringsarbetet. De

resurser som frigörs skall användas i kampen mot

vardagsbrottsligheten och för de prioriterade

områdena. Regeringen kommer inom kort att

uppdra åt Riksrevisionsverket att utvärdera

rationaliseringsarbetet.

Utbyggnaden av närpolisorganisationen har

fortsatt under 1997. Regeringen gör

bedömningen att det nu på de flesta håll

föreligger grundläggande organisatoriska och

resursmässiga förutsättningar för att närpolisen

skall kunna utgöra basen i verksamheten. För att

den målsättningen skall kunna förverkligas krävs

emellertid också att innehållet i verksamheten

utvecklas. Närpolisverksamheten måste ännu

tydligare styras av statsmakternas prioriteringar,

kartläggningar av de lokala problemen och

fortlöpande systematiska och kvalificerade

analyser av verksamhetsresultatet. Avvägningen

mellan preventiv och repressiv verksamhet måste

ägnas stor uppmärksamhet liksom avgränsningen

mot andra myndigheters uppgifter. Det är viktigt

att polisens resurser koncentreras till sådan

verksamhet som svarar mot dess särskilda

kompetens.

För att lyckas med sin huvuduppgift att

bekämpa vardagsbrottsligheten måste närpolisen

också fortsätta att satsa på kompetensutveckling,

metodutveckling och teknikstöd. De brister i

bemanningen som är ett betydande problem i

vissa närpolisområden kräver omedelbara

åtgärder.

För att närpolisen skall kunna fungera väl är

det nödvändigt att finna en balanserad avvägning

mellan utryckningsverksamheten och

närpolisenheternas verksamhet. Samtidigt måste

polisens resurser för utryckningsverksamhet

hållas på en nivå som säkerställer nödvändig

beredskap. Det är uppenbart att

närpolisorganisationen och

utryckningsverksamheten delvis konkurrerar om

samma resurser och att verksamheterna också i

stor utsträckning hanterar samma problem. Det

är angeläget att de erfarenheter som kan vinnas

av pågående och planerade försök med

samordning av verksamheterna utvärderas och

tas tillvara i utvecklingsarbetet.

Det problemorienterade arbetssättet har

utvecklats, om än inte i den takt som vore

önskvärd. Polisens insatser på tider och platser

där brott och ordningsstörningar är vanliga har

ökat, men måste öka ytterligare. En fortsatt

utveckling av det problemorienterade

arbetssättet bör, i förening med ett nytt

arbetstidsavtal, kunna skapa förutsättningar för

detta. Det är också nödvändigt att ett

problemorienterat förhållningssätt utvecklas

tydligare inom andra verksamheter än

närpolisen, till exempel inom

utryckningsverksamheten. Regeringen kommer

att följa utvecklingen på detta område noga och

vid behov vidta särskilda åtgärder.

Den ökade satsningen på kvalificerad

kriminalpolisverksamhet liksom uppbyggnaden

av kriminalunderrättelsetjänsten och det

intensifierade internationella samarbetet har

skapat bättre förutsättningar för insatser mot

den grova och gränsöverskridande

brottsligheten. Under de senaste åren har till

exempel polisens förmåga att hantera den mc-

relaterade brottsligheten utvecklats betydligt.

Rikskriminalpolisen och polismyndigheternas

lokala och regionala enheter har utvecklat ett

nära och bra samarbete. Handlingsplaner har

tagits fram, utbildningar har genomförts,

arbetsformer och metoder har förändrats och

förfinats och extra personal har avdelats. Polisen

har tagit frågan på största allvar. Det är av stor

betydelse att polisen fortsätter att utveckla sina

insatser på området. Riksdagen har därför tillfört

polisen 30 miljoner kronor extra för år 1998 för

intensifierade insatser mot de kriminella mc-

klubbarna.

Som regeringen angav i budgetpropositionen

för år 1998 har Rikskriminalpolisen i sin

stödjande och utvecklande roll ett ansvar för att

kriminalunderrättelseverksamheten organiseras

så att den blir så rationell som möjligt. Det finns

dock anledning att undersöka om kampen mot

den grövre brottsligheten kräver förändringar i

de centrala polisorganens dimensionering,

organisation och befogenheter. Det gäller särskilt

i frågan om kriminalunderrättelseverksamheten.

En utredning om behovet av en central

kraftsamling mot den organiserade

brottsligheten skall därför tillsättas.

Utredningsverksamheten har fortsatt att

uppvisa en negativ utveckling under 1997. Inom

polisväsendet pågår emellertid ett intensivt

utvecklingsarbete för att komma tillrätta med

situationen. Ett nära samarbete med

åklagarväsendet på såväl central som lokal nivå är

ägnat att åstadkomma högre effektivitet och

kvalitet i utredningsarbetet. Även om

balansutvecklingen under 1998 totalt sett är

positiv har balanserna för vissa brottstyper ökat.

Våldsbrotten har minskat mycket marginellt.

Det är av stor vikt att polisen vidtar kraftfulla

åtgärder för att bryta utredningsverksamhetens

negativa utveckling. Genomströmningstiderna

måste kortas och balanserna minska med

bibehållen kvalitet på utredningarna. Särskilt

viktigt är det med en skynd-sam handläggning

när det gäller utredningar om övergrepp mot

barn.

Det är tillfredsställande att polisen har ökat

sina brottsförebyggande insatser inom det

prioriterade området våldsbrottlighet. Resultatet

av utredningsverksamheten är emellertid

fortfarande oacceptabelt. Rikspolisstyrelsen har i

regleringsbrevet för 1998 fått i uppdrag att leda

och samorda ett projekt för att minska

genomströmningstiderna för

våldsbrottsutredningar. Det långsiktiga målet är

att med bibehållen kvalitet minska

genomströmningstiden för sådana utredningar

med 40 procent. Av Rikspolisstyrelsens

lägesbeskrivning i september 1998 framgår att

styrelsen avser att driva ett huvudprojekt samt

två delprojekt vid polismyndigheten i Örebro

respektive Jönköpings län. Projekten skall

omfatta kompetensutveckling,

verksamhetsorganisation, kvalitetssäkring och

resursfördelning. En extern konsult skall studera

hur polisen bedriver sitt arbete med

utredningarna för att sedan, efter analys och

utvärdering, bedöma hur arbetet skall kunna

förbättras.

Det är glädjande att polisen på olika sätt

arbetar med att utveckla sina metoder att hantera

ärenden om våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen

har till exempel vid olika tillfällen genomfört

utbildningsinsatser för polispersonal och

försöksprojekt bedrivs vid flera

polismyndigheter.

Bekämpningen av våldet mot kvinnor är en

mycket angelägen fråga för regeringen. Det är

mycket viktigt att metodutvecklingen fortsätter.

Från och med den 1 januari 1999 blir köp av

sexuella tjänster kriminaliserade. Även försök

kriminaliseras. Det gör det lättare för polisen att

ingripa på platser där prostitution förekommer.

Polisen tillförs 7 miljoner kronor från och med

1999 för insatser mot prostitution.

Kampen mot rasism och främlingsfientlighet

engagerar stora delar av samhället och en rad

åtgärder har redan vidtagits för att stävja

brottslighet med rasistiska eller

främlingsfientliga förtecken. Inom polisväsendet

bedrivs på detta område ett nära samarbete

mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen.

Regeringen kan konstatera att de kraftfulla

riktade insatser som polisen har gjort mot

rasistiska grupperingar har givit goda resultat.

Dels har rasistiska aktiviteter av olika slag kunnat

förhindras eller avbrytas, dels har en rad åtal

väckts. Det är nödvändigt att polisen fortsätter

att särskilt uppmärksamma brott med rasistiska

inslag bland annat genom kompetenshöjande

insatser och utveckling av arbetsmetoder på

området.

Det är också angeläget att brottsofferfrågorna

ges en framträdande roll. Det finns stora

möjligheter till förbättringar i polisens

information till brottsoffer och i sättet att

bemöta dem. Polisens kompetens på området

och engagemang för frågorna måste öka.

Narkotikabrottsligheten är ett allvarligt

samhällsproblem och därför också ett prioriterat

område för polisen. All bekämpning av

narkotikabrottslighet, såväl på gatuplanet som på

regional och nationell nivå, måste ges hög

prioritet. Detsamma gäller det internationella

samarbetet på detta område. Andelen ungdomar

som har prövat narkotika har ökat markant

under de senaste åren. Vidare ger utvecklingen av

nya syntetiska droger anledning till oro.

Spridningen av sådana och andra droger sker

också på nya sätt, bland annat med hjälp av

Internet. Polisen måste därför intensifiera

insatserna mot narkotikabrottsligheten.

Polisen har under senare tid utökat sina

insatser mot den illegala hanteringen av alkohol

och cigaretter. Regeringen understryker dock

vikten av att polisen fortsätter att utveckla sina

arbetsmetoder på området. Det finns också skäl

att överväga om det finns ett behov av att

komplettera de lokala insatserna med mer

övergripande, rikstäckande insatser, som

innefattar inslag av myndighetsgemensamma

åtgärder.

Polisen har prioriterat kampen mot den

ekonomiska brottsligheten, vilket bland annat.

har resulterat i kraftigt minskade balanser.

Regeringen anser att Ekobrottsmyndigheten

skapar goda förutsättningar för att effektivisera

utredningsverksamheten ytterligare och för att

kunna utveckla det brottsförebyggande arbetet

på ekobrottsområdet. Ekobrottsmyndigheten

har en ledande roll när det gäller att utveckla

metoder på ekobrottsbekämpningens område.

Det är emellertid viktigt att

ekobrottskompetensen upprätthålls också vid

polismyndigheterna utan-för storstadsområdena.

Miljöbrottsligheten är en form av ekonomisk

brottslighet som kräver intensifierade insatser

och där kompetensuppbygg-naden är av stor

betydelse.

Polisens trafikövervakning har blivit

effektivare under 1997 jämfört med 1996 genom

att fler tjänster och prestationer har utförts med

mindre resurser. Ändå har den positiva

utvecklingen under 1990-talet med ett

kontinuerligt sjunkande antal trafikdödade och

skadade brutits. Under 1997 omkom 541

personer i vägtrafiken och 3 917 personer

skadades allvarligt. Mot bakgrund av beslutet om

Nollvisionen och det kortsiktiga

verksamhetsmålet om högst 400 dödade år 2000

ser regeringen med oro på utvecklingen. Polisen

bör tillsammans med Vägverket överväga vilka

åtgärder som bör vidtas.

4.4 Pågående och planerade

förändringar inom polisväsendet

Arbetet med att effektivisera och modernisera

polisverksamheten måste fortsätta med

oförminskad kraft. Regeringen kommer därför

att under budgetperioden 1999 - 2001 satsa 905

miljoner kronor på reformeringen av polisen. De

nya resurserna skall framför allt användas till att

säkerställa en ändamålsenlig personalstruktur för

att bekämpa vardagsbrottsligheten, effektivisera

utredningsverksamheten och förstärka

gränskontrollen.

4.4.1 Kampen mot vardagsbrottsligheten

Närpolisen skall vara basen i polisens

verksamhet. Dess huvuduppgift är att bekämpa

vardagsbrottsligheten. Allmänhetens tilltro till

polisen och till rättsväsendet i övrigt beror till

stor del på hur framgångsrik polisen är i det

arbetet. Närpolisens betydelse för allmänhetens

syn på polisens arbete kan knappast överskattas.

För att närpolisen skall kunna öka sina insatser

mot vardagsbrotten krävs emellertid kraftfulla

åtgärder för att höja kompetensen, utveckling av

former och metoder för lokalt samarbete samt

förbättrat teknikstöd. Men det är också

nödvändigt att de personella och tekniska

resurserna är tillräckliga. En del av de nya medel

som enligt regeringens förslag skall tillföras

polisväsendet för 1999 skall därför användas för

att förstärka närpolisen i kampen mot

vardagsbrottsligheten. Till en del skall de nya

medlen användas till förstärkning av de

personella resurserna. De nyrekryteringar som

möjliggörs genom att grundutbildningen

återupptagits skall till stor del tillgodose

närpolisorganisationens behov.

Samarbetet med åklagarna för att bidra till att

höja närpolisernas förundersökningskompetens

skall utökas och förbättras ytterligare. Den

utbildning av civilanställda som inleddes vid

Polishögskolan under hösten 1997 för att de i än

större utsträckning skulle kunna delta i brotts-

utredningsverksamheten och på så sätt avlasta

polispersonalen skall fortsätta. Den

kompetensförstärkningen bör framför allt

närpolisens utredningsverksamhet ha nytta av.

En grundläggande förutsättning för en väl

fungerande närpolis är att polismyndighetens

högsta ledning och övriga chefer visar ett genuint

intresse för verksamheten. Inställningen hos

ledningen är av avgörande betydelse för graden

av motivation och engagemang hos den övriga

personalen. Det är också viktigt att

närpolisområdenas personal får ett tydligt och

långtgående eget ansvar för hur verksamheten

bedrivs och att resultaten följs upp. Det

inspirerar till en hög ambitionsnivå i arbetet och

ökar intresset för att delta i utvecklingen av

verksamheten. Av stor betydelse är också att de

verksamhetsmål som ställs upp är konkreta och

välavvägda och att verksamhetens resultat följs

upp och utvärderas kontinuerligt. Det är också

nödvändigt med regelbundna resultatdialoger

mellan polisledningen och närpolischeferna.

Genom ömsesidigt informationsutbyte ökar

såväl polisledningens som närpolischefernas

möjligheter att styra verksamheten i riktning

mot verksamhetsmålen.

En aktiv ledning av förundersökningarna är av

central betydelse för att kunna styra

verksamheten och därigenom öka snabbheten

och kvaliteten i utredningsarbetet. Formerna för

samverkan mellan polis och åklagare skall därför

utvecklas ytterligare både med avseende på de

enskilda brottsutredningarna och när det gäller

prioriteringar, planering och utbildning.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har

gemensamt startat flera projekt som syftar till att

utveckla och effekti-visera

brottsutredningsverksamheten samt till att

förbättra och utveckla samverkan mellan polis

och åklagare. Flera av projekten rör närpolisens

och åklagarnas samverkan i utredningar av

vardagsbrottslighet. Genom långtgående

förstahandsåtgärder, förenklade förfaranden och

blanketthantering har genomströmningstiderna

för utredningar av vardagsbrott kunnat minskas

på flera ställen i landet, till exempel i

Helsingborg och vissa utredningsenheter i

Stockholm. Regeringen avser också att under

hösten initiera försöksverksamhet med bland

annat myndighetssamverkan för rationellare

ärendehantering på någon eller några orter.

Försöksverksamheterna skall ta till vara

erfarenheter som vunnits inom såväl

polisverksamhet som andra områden och syftar

till att förbättra både utredningsverksamheten

och det brottsförebyggande arbetet.

4.4.2 Det internationella polissamarbetet

En grundläggande förutsättning för en

framgångsrik kamp mot den organiserade och

gränsöverskridande brottsligheten är en effektiv

samverkan med polisen i andra länder.

Samarbetet kan ge såväl underlag för direkta

ingripanden som ökad allmän kunskap till gagn

för brottsbekämpningen.

Den internationella

kriminalpolisorganisationen Interpol är sedan

länge en viktig samarbets-partner för polisen.

Det samarbete som bedrivs inom EU

försiggår på många olika plan och är av stor

betydelse för den svenska polisens förmåga att

bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet.

Den 1 oktober 1998 träder

Europolkonventionen i kraft. Härigenom skapas

ett organ för polisiärt informationsutbyte och

samarbete i konkreta utredningar som kommer

att få stor operativ betydelse för den svenska

polisen.

De nordiska ländernas polis- och

tullmyndigheter bedriver sedan länge ett

effektivt samarbete. Ett viktigt instrument i det

arbetet är de gemensamma nordiska polis- och

tullsambands-män som är utstationerade i olika

länder.

Östersjöländerna bedriver polisiärt samarbete

inom ramen för aktionsgruppen mot organiserad

brottslighet i Östersjöområdet. Aktionsgruppen

överlämnade sin rapport till regeringscheferna i

januari 1998 och fick i samband med det ett

förlängt mandat för 1998. Aktionsgruppen har

fortsatt med konkreta samverkansprojekt med

praktiskt samarbete mellan ländernas polis-, tull-

och gränskontrollmyndigheter, till exempel för

att spåra stulna fordon och för gemensamma

aktioner mot narkotikasmuggling. Efter beslut

av regeringscheferna har också en operativ

kommitté inrättats. Kommittén, som lyder

under aktionsgruppen, består av företrädare från

främst polis, tull, kust/gränsbevakning och

åklagarväsendena i Östersjöländerna. Den har till

uppgift att föreslå gemensamma operativa

åtgärder, ansvara för genomförandet av pågående

och framtida åtgärder samt fungera som en

sektorsövergripande expertgrupp i operativa

frågor. Sverige är ordförandeland i

aktionsgruppssamarbetet även under 1998 och

har därför ett särskilt ansvar för att säkerställa att

arbetet kan fortsätta med samma intensitet i

framtiden.

Gränskontrollen är en viktig del av den

svenska migrationspolitiken men också av

strategisk betydelse för kampen mot den grova

och gränsöverskridande brottsligheten. En

effektiv gränskontroll kan göra det svårare för

brottslingar som rör sig över nationsgränserna.

Inom det så kallad Schengensamarbetet som

syftar till att åstadkomma fri rörlighet, utan

personkontroller, mellan de länder som deltar i

samarbetet kombineras en effektiv

gränskontroll med polisiärt samarbete.

I Schengensamarbetet deltar EU:s

medlemsstater utom Storbritannien och Irland

samt Norge och Island. Sveriges anslutningsavtal

undertecknades i december 1996 och vi är sedan

dess fullt ut delaktiga i beslutsprocessen.

Riksdagen har i april 1998 godkänt Sveriges

anslutning till Schengensamarbetet (prop.

1997/98:42, bet. 1997/98:JuU15, rskr.

1997/98:181).

Polissamarbetet inom Schengen är främst

inriktat mot praktiskt vardagligt samarbete. Det

innefattar informationsutbyte mellan

polismyndigheterna, möjligheter till

gränsöverskridande operativ samverkan mellan

olika länder och, genom det så kallad SIS-

systemet, ett gemensamt efterlysningsregister för

personer och vissa föremål. Sveriges avsikt är att

kunna delta i det operativa samarbetet år 2000.

Redan i dag deltar vi i ett antal operativa projekt

med övriga Schengenstater.

Det regelverk som i dag reglerar

förutsättningarna för inresa i Sverige och

inresekontrollen skiljer sig inte på någon

avgörande punkt från de regler som finns i

Schengenkonventionen. Kraven på hur

gränskontrollen utförs i praktiken har dock

skärpts mot bakgrund av utvecklingen i vår

omvärld. Den svenska gränskontrollen behöver

därför förstärkas. Regeringen har poängterat

vikten av att de myndigheter som är involverade i

gränskontrollen, det vill säga polisen, som är

huvudansvarig myndighet, samt tullen och

Kustbevakningen, samverkar i så stor

utsträckning som möjligt. Regeringen har

uppdragit åt de gränskontrollerande

myndigheterna att redovisa de åtgärder man

avser att vidta för att effektivisera

gränskontrollen genom en utökad samverkan. I

sin redovisning anger myndigheterna att ett

omfattande samarbete om gränskontrollen redan

pågår och fortlöpande utvecklas. Det sker ofta i

form av snabba åtgärder efter informella

kontakter eller i projektform, men det finns även

exempel på lokala avtal om såväl operativ

samverkan som samlokalisering och dylikt. För

att ytterligare förbättra förutsättningarna för

samverkan utarbetas för närvarande ett ramavtal

på central nivå mellan Rikspolisstyrelsen,

Generaltullstyrelsen och Kustbevakningen.

Rikspolisstyrelsen och Statens invandrarverk

har i mars 1998 träffat en överenskommelse om

samverkan vid inresekontroll genom att

tjänstemän vid Invandrarverket förordnas som

passkontrollanter. Det är regeringens

uppfattning att man genom att utnyttja

möjligheterna till fördjupad samverkan mellan

myndigheterna kan förbättra den svenska

gränskontrollen ytterligare.

Myndighetssamverkan är ett naturligt inslag i

verksamheten. De höga krav som ställs på

gränskontrollen kan dock inte tillgodoses enbart

genom ökad myndighetssamverkan. Ökade

insatser behövs också på polisens område för att

få till stånd en ambitionsnivåhöjning och en

intensifiering av kontrollverksamheten vid

Sveriges gränser, på flygplatser, i hamnar och

utmed kusten.

4.4.3 Förutsättningar för en bättre och

effektivare polis.

Ny ledningsorganisation

Statsmakternas styrning av polisen försvåras av

att den nuvarande organisationen är komplicerad

och föråldrad och av att ansvarsförhållandena i

många stycken är oklara.

Polisledningskommitténs förslag, som redovisas

i slutet av detta kapitel, innebär att

polisverksamheten i framtiden skall styras av en

särskild polisstyrelse i varje län med ledamöter

som nomineras av partierna och utses av

regeringen. Länsstyrelsens ansvar för

polisverksamheten i länen skall upphöra.

Tillsynen över polisen skall åligga

Rikspolisstyrelsen, som också skall få en i vissa

avseenden utvidgad föreskriftsrätt. Förslagen

innebär en betydande förenkling och

modernisering av polisorganisationen.

Resultatstyrning

Ett omfattande utvecklingsarbete pågår inom

polisen för att stärka resultatstyrningen. Som ett

led i det arbetet har Rikspolisstyrelsen

introducerat en ordning med muntliga

resultatdialoger med polismyndigheterna.

Regeringens bedömning är att detta, i förening

med den systematiska resultatrapportering från

myndigheterna som inleddes 1997 och som bör

utvecklas vidare, skapar förutsättningar för en

bättre kvalitet på polisväsendets styrning och

resultatredovisning. Det är dock nödvändigt att

polisen på såväl lokal som central nivå fortsätter

att utveckla sin förmåga att analysera uppnådda

resultat. Bara på det viset kan analysen bättre än i

dag ligga till grund dels för polisens egen

planering av verksamheten, dels för riksdagens

och regeringens styrning av polisen. Det är också

viktigt att polisväsendet utvecklar och förenklar

resultatredovisningen så att polismyndigheternas

åtaganden och resultat kan redovisas tydligare.

Av årsredovisningen framgår att det finns stora

variationer mellan polismyndigheternas resultat

som inte har kommenterats närmare.

Rikspolisstyrelsen skall redovisa en nationell

bedömning av resultatet men måste också

uppmärksamma de enskilda polismyndigheternas

resultat och analysera skillnader mellan åren och

mellan myndigheterna. Förutsättningen för

jämförande analyser har ökat markant sedan

antalet polismyndigheter minskat från 118 till 21.

Fortsatt utveckling av det problemorienterade

arbetssättet

Det problemorienterade arbetssättet har

utvecklats under de senaste åren. Det är

emellertid önskvärt att utvecklingen går fortare.

Problem-orientering måste vara en

grundläggande strategi i all polisverksamhet och

ligga till grund för allt polisarbete på alla nivåer.

Att arbeta problemorienterat innebär bland

annat att systematiskt definiera vilka

förhållanden som orsakar och underlättar brott

och ordningsstörningar. Utifrån en sådan analys

planerar och vidtar polisen de åtgärder som är

bäst ägnade att minska riskerna för brott och

ordningsstörningar. Därefter följs vidtagna

åtgärder upp och utvärderas för att man skall

förstå verksamhetens effekter i samhället och

bedöma om metoder och tillvägagångssätt varit

ändamålsenliga och effektiva. Den nya

kunskapen ligger sedan till grund för den

fortsatta verksamheten.

Polisen skall spela en aktiv och pådrivande roll

i det lokala brottsförebyggande arbetet. Det är

polisen som har den bästa kunskapen om

brottsligheten och de aktiva lagöverträdarna.

Några tydliga regler som avgränsar polisens

brottsförebyggande uppgifter finns inte.

Polislagens regler utgör en grund. Dessutom

finns bestämmelser som anger andra

samhällsorgans uppgifter och därmed sätter en

gräns för vad polisen skall göra.

Inriktningen mot ett problemorienterat polis-

arbete gör i och för sig avgränsningen av polisens

uppgifter mer komplicerad än den var förut.

Samarbete med andra är väsentligt. Samtidigt

skall polisen inte ta över andras uppgifter. Vad

polisen skall göra och inte göra varierar över tid

och till följd av lokala förhållanden. Gränsen

måste bestämmas med hjälp av analys och

planering och med utgångspunkt från uppnådda

resultat. Polisen skall bedriva sådan verksamhet

som just polisen har kompetens och

förutsättningar för. Polisen måste också ställa sig

frågan om en viss åtgärd är motiverad med

hänsyn till kostnader och personalåtgång och om

den är rätt prioriterad i förhållande till annan

polisiär verksamhet.

För att nå framgång med det

problemorienterade arbetssättet krävs, utöver en

viss handlingsfrihet hos de enskilda

medarbetarna, en tydlig styrning och ledning av

verksamheten. Dessutom måste polisen utveckla

former för en systematisk resultatuppföljning.

Det är också väsentligt att verksamhets- och

budgetansvar delegeras långt ut i organisationen.

Verksamhetsanpassning av arbetstiderna är en

annan faktor av avgörande betydelse för en

effektivare polisverksamhet. Polisen måste se till

att det finns tillräckligt med personal i tjänst på

de tider och på de platser där de bäst behövs. Det

är ett grundläggande element i det

problemorienterade arbetssättet och ett sätt att

sätta medborgarperspektivet i fokus.

Reformerad kompetensförsörjning

Frivilliga pensioneringar och uppsägningar av

civilanställda har medfört att polisen i vissa delar

temporärt förlorat kompetens. Den begränsade

nyrekryteringen av poliser under de senaste åren

har verkat i samma riktning. Enligt

Rikspolisstyrelsen har också vidareutbildningen

inom polisväsendet av ekonomiska skäl dragits

ner kraftigt. Riktade satsningar har dock gjorts

bland annat på närpolisverksamheten, den

kvalificerade kriminalpolisverksamheten samt på

insatser för att stärka arbetsgivarrollen och

utveckla ledarskapet inom polisen.

Utbildningsverksamheten utgör i genomsnitt

fem procent av polismyndigheternas totala

verksamhet.

En av polisväsendets viktigaste uppgifter just

nu är att höja kvaliteten på polisarbetet och

åstadkomma en högre effektivitet i

verksamheten. Förändringar i omvärlden

förutsätter såväl organisatoriska som

verksamhetsmässiga förändringar i

polisverksamheten. Polisen måste utveckla

effektiva arbetsmetoder för att förebygga brott

och ordningsstörningar och för att förstärka

utredningsverksamheten. För att kunna anpassa

sig till ny teknik och ändrade krav måste

personalen känna ansvar för verksamheten och

ha insikt om förändringsbehoven. Det reser höga

krav på kompetensförsörjningen inom

polisväsendet.

Det är mot den bakgrunden som regeringen

under den gångna mandatperioden har initierat

en utbildningsreform inom polisväsendet.

Utbildningspaketet omfattar såväl den polisiära

grundutbildningen som rekrytering och

utbildning av chefer inom polisväsendet. Det

innehåller också en modell för kontinuerlig

vidareutbildning av poliser och civilanställda.

Den nya grundutbildningen för poliser

påbörjades i januari 1998. Den är särskilt inriktad

på det problemorienterade, förebyggande,

brottsutredande och kontaktskapande

polisarbete som närpolisreformen utgår från och

som är en grund för allt modernt polisarbete.

Etiska, etniska och internationella frågor lyfts

fram på ett nytt sätt i utbildningen. I den första

kursomgången antogs 68 elever och under

hösten har ytterligare 185 elever börjat.

Regeringen förutsätter att antalet aspiranter

kommer att öka under 1999. En sådan ökning är

nödvändig för att långsiktigt säkerställa en

godtagbar personalförsörjning, förbättra

åldersstrukturen och höja kompetensen.

Allmänheten förväntar sig att poliskåren är

välutbildad. När det gäller den nyutbildade

polismannen är det också en självklarhet att så är

fallet. Men all kunskap är en färskvara. En

kontinuerlig uppdatering och vidareutveckling av

de kunskaper som vunnits i grundutbildningen

krävs för att upprätthålla en hög kunskapsnivå.

Detta sker i huvudsak i det dagliga arbetet men

fodrar också strategiskt styrda

utbildningsinsatser. Det är dessutom nödvändigt

att vidmakthålla och höja kompetensen hos

civilanställda i olika kategorier så att de kan möta

de ändrade krav som ställs på verksamheten. Det

är angeläget att en modell för systematisk

vidareutbildning etableras så fort som möjligt.

Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla

en sådan modell.

Cheferna inom polisen har en viktig roll och

ett stort ansvar för att driva och utveckla den

polisiära verksamheten. Regeringen uppdrog i

mars 1998 åt Rikspolisstyrelsen att lämna förslag

till ett nytt system för rekrytering och utbildning

av chefer inom polisen. I förslaget betonar

Rikspolisstyrelsen att strukturförändringarna

inom polisen ställer nya krav på dem som skall

vara chefer. Även om det fortfarande är

nödvändigt att det hos polismyndigheterna finns

lika god juridisk kompetens som på andra håll

inom rättsväsendet behövs inte sådan kompetens

hos alla som har chefsbefattningar inom

polisväsendet. I stället får frågor om till exempel

ekonomi, teknikutveckling och personalledning

allt större betydelse. Rikspolisstyrelsen föreslår

därför att den nuvarande polischefsutbildningen

avskaffas liksom kravet på juridisk examen.

Rekrytering och utbildning skall ske med

utgångspunkt från den kompetens som behövs

för de chefsuppgifter som är aktuella. Personer i

polismanskarriären liksom personer utanför

polisväsendet skall kunna rekryteras till

chefsbefattningar inom polisen. Förslaget, som

står i överenstämmelse med de principer som

enligt regeringens mening bör gälla för den

framtida polischefsutbildningen, bereds vidare

inom regeringskansliet.

Satsningarna på modern informationsteknik

År 1997 har polisväsendet av främst ekonomiska

skäl investerat mindre än under något annat år

under 1990-talet. Polisen minskade under året

den faktiska investeringsvolymen med cirka 70

miljoner kronor jämfört med år 1996. För 1997

var den cirka 380 miljoner kronor och för 1996

var utfallet cirka 450 miljoner kronor. Eftersom

investeringsnivån har varit låg under hela 1990-

talet, är läget nu inom vissa områden mycket

besvärande.

För att verksamheten skall bli bättre och

billigare måste rättsväsendets myndigheter

utnyttja de möjligheter som ny teknik ger. Det

gäller särskilt polisen, som är beroende av ett

stort antal IT-system som möjliggör

rationaliseringar och därmed frigör resurser till

kärnverksamheten. Det finns också system som

kan skapa förutsättningar för en högre kvalitet i

utredningsverksamheten och för ett bättre och

smidigare samarbete med andra myndigheter i

rättskedjan. En stor del av de engångsvisa medel

som tillförts polisen i 1998 års

budgetproposition används därför till satsningar

på informationsteknikens område. Satsningarna

har utnyttjats för såväl uppbyggnaden av en

gemensam datainfrastruktur för polisväsendets

olika system som för enskilda IT-projekt.

Uppbyggnaden av en nationell databas för

Europol- och Schengenarbetet fortsätter.

Kommunikationscentralsystemet skall underlätta

och rationalisera arbetet för operatörerna i kom-

munikationscentralerna genom bättre överblick

över händelser och resurser. Ett komplett system

skall tas i bruk successivt under de närmaste

åren. Ett modernt fingeravtrycksystem infördes

under 1998. Uppbyggnaden av de nya

misstanke- och belastningsregistren kräver en

ombyggnad av polisens nuvarande system, till

exempel RAR-systemet i vilket alla anmälningar

registreras. Dessutom har förändringar i RAR-

systemet gjorts för att möjliggöra elektronisk

filöverföring av vissa uppgifter till åklagarna.

Arbete pågår också med att utveckla ett

system för nationell åtkomst av

kriminalunderrättelseinformation.

Utvecklingen av DUR-TVÅ (Datoriserad

Utredningsrutin-Tvångsmedel) fortsätter. Det

skall resultera i ett elektroniskt

förundersökningsprotokoll och dokumentering

av tvångsmedelsbeslut. Under året har en första

etapp av projektet satts i provdrift i polisområde

Borås vid Polis-myndigheten i Västra Götaland.

Spridning av den första etappen planeras under

1999. Systemet skall effektivisera arbetet genom

kortare handläggningstider och minskad

pappershantering. Rättssäkerheten ökar genom

att alla tvångs-medelsbeslut registreras på data.

För närvarande pågår också arbete för att

tillsammans med Riksåklagaren försöka

åstadkomma ett system för överföring av

uppgifter från DUR-TVÅ-systemet till

åklagarväsendet.

4.4.4 Övriga frågor

Säkerhetspolisen

Arbetet med att öka insynen i Säkerhetspolisens

verksamhet fortsätter. Under våren 1999 träder

polisdatalagen (1998:662) i kraft. Den hemliga

SÄPO-förordningen ersätts då av öppna regler

om vad säkerhetspolisen får och inte får

registrera. Samtidigt kommer den nya

polisregisterlagstiftningen att göra

Säkerhetspolisens register mer tillgängligt för

allmänheten.

Regeringen lämnade i november 1997 ett

uppdrag till Registernämnden att undersöka i

vilken omfattning enskilda har behandlats

ogynnsamt vid tillämpningen av det gamla

personalkontrollsystemet. Uppdraget rör

tidsperioden 1969 till och med den 30 juni 1996.

Vid den tidpunkten upphörde de gamla reglerna

om personalkontroll att gälla. Nämnden skall

klarlägga vilka regler för registrering som har

gällt under perioden, undersöka hur

registreringar har ägt rum och söka efter sådana

registreringar som kan sättas i fråga. Vidare skall

nämnden granska i vilken omfattning sådana

uppgifter lämnats ut i personalkontrollärenden

och hur anställningsmyndigheten har hanterat

dessa uppgifter. Slutligen skall nämnden belysa

vilka konsekvenser utlämnandet av uppgifterna

fått för dem som berörts. Nämnden skall

avlämna sin rapport senast under december

månad 1998.

Regeringen har tidigare aviserat att

Registernämndens framtida arbetsuppgifter skall

ses över. Den ovan nämnda utredningen om en

central kraftsamling mot den organiserade

brottsligheten kommer att beröra även frågan

om den demokratiska kontrollen av och insynen

i den centrala polisverksamheten.

Ändringar i polisregisterlagstiftningen

En förutsättning för en effektiv polis är att den

har tillgång till modern teknik.

Effektivitetsintresset måste emellertid alltid

vägas mot det demokratiska rättssamhällets högt

ställda krav på rättssäkerhet. Den nya

polisregisterlagstiftningen som kommer att träda

i kraft under våren 1999 är anpassad till den nya

informationstekniken samtidigt som den värnar

om enskilda människors integritet.

Förutom det nya regelverket kring SÄPO-

registret omfattar ändringarna i

registerlagstiftningen bland annat regler om ett

nytt DNA-register för att underlätta

identifieringen i samband med utredningen av

allvarliga brott. Vidare får polisen utökade

möjligheter att använda sig av datorer i

kriminalunderrättelseverksamheten. De nya

redskapen kommer tveklöst att underlätta

polisens kamp mot den grova brottsligheten.

Utlänningsverksamheten och verkställigheterna

I proposition 1997/98:173 Verkställighet och

återvändande - en del av asylprocessen har

regeringen bland annat föreslagit att

huvudansvaret för verkställighet av beslut om

avvisning och utvisning skall föras över till

Statens invandrarverk från den 1 januari 1999.

Vissa beslut, bland annat polismyndighetens

egna avvisningsbeslut, skall dock även

fortsättningsvis verkställas av polismyndighet.

Vidare får ärenden i vissa fall överlämnas till

polisen för verkställighet. Den nya ordningen får

ekonomiska konsekvenser. Medel skall därför

föras över från anslaget för polisorganisationen

till anslaget för Statens invandrarverk. 1999

kommer två miljoner kronor att föras över och

året därpå ytterligare två miljoner kronor.

Fredsbevarande insatser och utbildningen av

civilpoliser

Efterfrågan på svenska civilpoliser i

internationella fredsbevarande insatser blir allt

större. Svenska poliser har ett välförtjänt gott

rykte utomlands. De svenska aktiviteterna i FN:s

säkerhetsråd har också bidragit till att Sverige i

hög grad förknippas med civilpolisinsatser. För

att ytterligare flytta fram positionerna beslutade

regeringen i maj 1998 att placera en

polisrådgivare vid Sveriges ständiga

representation vid Förenta nationerna.

Regeringens uppfattning är att fler polismän

måste förberedas för att kunna tas i anspråk för

insatser i fredsbevarande uppdrag.

Utredningen om civilpolis i internationell

tjänst har i betänkandet Polis i fredens tjänst

(SOU 1997:104) bl.a. föreslagit att

arbetsgivaransvaret och det organisatoriska

ansvaret för polispersonal i FN-tjänst och i

annan internationell fredsbevarande tjänst skall

överföras från Försvarsmakten till

Rikspolisstyrelsen. Regeringen anser att det finns

starka skäl för förslaget och återkommer i

vårpropositionen 1999 med närmare

ställningstaganden.

4.5 Anslag

A1 Polisorganisationen

Tabell 4.6 Anslagsutvecklingen

Tusental kronor

1997

Utfall

10 876 781

Anslags-

sparande

-218 900

1998

Anslag

10 956 709

Utgifts-

prognos

10 796 000

1999

Förslag

11 460 196

2000

Beräknat

11 362 586

1

2001

Beräknat

11 575 582

2

1 .Motsvarar 11 157 467 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

2 .Motsvarar 11 207 467 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

Vid ingången av år 1997 var polisväsendets

anslagssparande 170 miljoner kronor. Anslaget

för 1997 var 10 488 miljoner kronor.

Förbrukningen under året uppgick till 10 877

miljoner kronor. Vid utgången av år 1997 hade

man således utnyttjat anslagskrediten med 219

miljoner kronor. Till det kommer den löneskuld

på 109 miljoner kronor som förelåg vid utgången

av året. Prognosen för 1998 visar att

förbrukningen kommer att ligga cirka 160

miljoner kronor under anslagstilldelningen.

Sammantaget betyder detta att polisen successivt

har anpassat sin förbrukning till anslagen och att

polisens ekonomiska situation generellt är god.

Fortfarande har dock vissa myndigheter, framför

allt de två största, stora skulder som måste

återbetalas.

Anpassningen av anslagsförbrukningen till

anslagstilldelningen har åstadkommits bland

annat genom att cirka 1 000 civilanställda har

sagts upp, nyrekrytering av poliser har uteblivit

under flera år, kompetensutvecklingen har

dragits ned och investeringarna har skjutits på

framtiden. Vidare har åtgärder vidtagits för att

rationalisera verksamheten. Rikspolisstyrelsen

har redovisat de åtgärder som vidtagits för att

undanröja hinder för en effektiv verksamhet och

vilka vinster dessa åtgärder beräknas medföra.

(Se avsnitt 4.3.13). Rapporten visar att det

fortfarande finns en rationaliseringspotential på

flera områden. Polisen arbetar med att förbättra

sin produktivitet och effektivitet bland annat

genom teknisk upprustning och

metodutveckling.

Riksrevisionsverket har under året på uppdrag

av regeringen undersökt hur tre

polismyndigheter har anpassat förläggningen av

personalens arbetstid till verksamhetens krav.

Rapporten visar att poliserna i stor utsträckning

fortfarande ar-

betar efter fasta turlistor som inte tar tillräcklig

hänsyn till normala variationer i behovet av

polisingripanden. Regeringen kommer inom

kort att uppdra åt RRV att granska de

rationaliseringsåtgärder som polisen har vidtagit.

Regeringens överväganden

Budget för avgiftsbelagd verksamhet

Polisens avgiftsbelagda verksamhet omfattar

framför allt stämningsmannadelgivning, pass-

hantering och tillståndsgivning. Avgifterna för

passhanteringen och tillståndsgivningen skall le-

vereras in till staten på inkomsttitel i statsbud-

geten. Avgifterna för år 1999 prognosticeras

uppgå till cirka 244 miljoner kronor. Utöver

detta kommer polisen enligt gällande prognos att

leverera avgiftsintäkter för bötesmedel med mera

med 287 miljoner kronor till inkomsttitel i

statsbudgeten.

Polisen disponerar inkomsterna från stäm-

ningsmannadelgivningen. Vidare får polisen dis-

ponera avgiftsinkomster från Statens

kriminaltekniska laboratorium och

Polishögskolan samt för kontorsservice och

andra liknande tjänster till andra myndigheter i

och kring kvarteret Krono-berg. Polisen

disponerar också inkomster från vägverket för

kvalitetskontroll av trafiken och liknande

uppgifter. Sammanlagt beräknas polisen

disponera avgiftsinkomster med cirka 384,5

miljoner kronor år 1999, inklusive av-

giftsinkomster enligt 4 och 15 §§ avgiftsförord-

ningen (1992:191). Ökningen jämfört med 1997

beror på ersättning för poliser som är inkom-

menderade till Rikspolisstyrelsen och utför ar-

bete åt Ekobrottsmyndigheten.

Tabell 4.7 Avgiftsbelagd verksamhet

Tusental kronor

Offentligrättslig

verksamhet

Intäkter till inkomstitel

(Som inte får

disponeras)

Intäkter som får

disponeras

Utfall 1997

510,4

312,9

Prognos 1998

529,0

381,0

Budget 1999

531,0

384,5

Slutsatser

Polisen måste med oförminskad kraft fortsätta

att effektivisera och modernisera verksamheten.

För att polisen skall ha ekonomiska

förutsättningar att förverkliga detta anser

regeringen att polisens anslagsram för år 1999

skall höjas med 178 miljoner kronor. Ramen

skall höjas med ytterligare 20 miljoner kronor år

2000 och ytterligare 50 miljoner kronor år 2001.

Ramhöjningen vid periodens slut uppgår alltså

till 248 miljoner kronor. Höjningen av anslaget

skall framförallt användas till ökade resurser för

att bekämpa vardagsbrottsligheten, effektivisera

utredningsverksamheten och förstärka

gränskontrollen.

Enligt budgetpropositionen för 1998 skall

polisen tilldelas 118 miljoner engångsvis för år

1999. Regeringen föreslår nu att polisen

engångsvis tilldelas ytterligare 200 miljoner

kronor för år 1999 för särskilda förstärkningar i

de mest belastade storstadsområdena.

Utöver de nu nämnda satsningarna justeras

polisens anslagsram för 1999 upp med 20

miljoner kronor till följd av att det nya passet,

som infördes den 1 januari 1998, blivit dyrare än

beräknat. Vidare överförs från polisens anslag

15,5 miljoner kronor till kriminalvården med

anledning av regeringens förslag i denna

proposition att kriminalvården skall överta

ansvaret för att ta om hand personer enligt lagen

(1976:511) om omhändertagande av berusade

personer m.m., 2 miljoner kronor överförs till

utgiftsområde 8, anslaget A1 Statens

Invandrarverk, med anledning av propositionen

Verkställighet och återvändande - en del av

asylprocessen (Prop. 1997/98:173, bet.

1997/98:SfU15), 2,1 miljoner kronor överförs

till Ekobrottsmyndigheten för hyreskostnader

och drygt 1,9 miljoner kronor överförs till

anslaget F8 Avgifter till vissa internationella

sammanslutningar, för avgifter för

Schengensamarbetet. Avslutningsvis höjs

anslagsramen med 7 miljoner kronor genom att

medel förs över från utgiftsområdena 9 och 14

för kriminaliseringen av sexuella tjänster (Prop.

1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr

1997/98:250).

Vissa justeringar har gjorts som motsvaras av

ändrade utgifter. Som kompensation för

beräknade utgiftsökningar för löner, lokaler

m.m. räknas anslaget upp med cirka 212 miljoner

kronor. Vidare justeras anslaget upp med cirka

62 miljoner kronor som återförs för att den

nedräkning som gjordes i budgetpropositionen

för 1998, då lönekostnadspålägget ersattes med

försäkrings

mässigt beräknade premier, har visat sig vara för

stor. Sammantaget föreslås därmed 1999 års

anslag uppgå till 11 460 196 000 kronor. För åren

2000 och 2001 beräknas anslaget till

11 362 586 000 kronor respektive 11 575 582 000

kronor.

Tabell 4.8 Beräkning av anslag

Tusental kronor

Anslag 1998

10 956 709

Justering av premier

61 7761

Pris- och löneomräkning

211 830

Ändringar m.a.a. tidigare

beslut

-155 0002

Rampåverkande överföringar,

nettoförändring

185 993

Engångsvisa överföringar,

nettoförändring

198 888

Anslag 1999

11 460 196

1 Justeras på tilläggsbudget i denna proposition.

2 I enlighet med budgetpropositionen för 1998.

4.6 Anslag

A2 Säkerhetspolisen

Tabell 4.9 Anslagsutvecklingen

Tusental kronor

1998

Anslag

516 984

1999

Förslag

514 134

2000

Beräknat

533 739

1

2001

Beräknat

547 638

2

1 Motsvarar 524 134 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

2 Motsvarar 530 134 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

Regeringens överväganden

Slutsatser

Regeringen föreslår att anslaget för 1999

fastställs till 514 134 000 kronor. För åren 2000

och 2001 har anslaget beräknats till 533 739 000

kronor respektive 547 638 000 kronor.

4.7 Förslag till lag om ändring i

polislagen (1984:387) m.m.

Regeringens förslag: Polisstyrelsen skall vara

styrelse för en polismyndighet och länsstyrelsens

ansvar för polisverksamheten i länet skall

upphöra. Varje län skall utgöra ett polisdistrikt.

Länsstyrelsens del av tillsynsansvaret för polisen

skall också upphöra och Rikspolisstyrelsen skall

ensam ha ansvaret för tillsynen av

polisverksamheten.

Polisstyrelsens sammansättning skall ändras

och ledamöterna i polisstyrelsen skall utses av

regeringen.

Polisnämnder skall kunna inrättas även i

fortsättningen. Nämndens sammansättning skall

dock ändras.

Regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen bör få

till uppgift att utveckla och precisera

statsmakternas mål för polisverksamheten.

Rikspolisstyrelsen bör också medges en utökad

föreskriftsrätt.

Ärendet och dess beredning

En grundläggande förutsättning för en

effektivare polisverksamhet är ett väl fungerande

styrsystem med tydlig och välavvägd

ansvarsfördelning. I oktober 1997 beslutade

regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift

att utreda och lämna förslag om ändringar i

polisväsendets styrsystem.

Kommittén föreslår att polislagen (1984:387)

och lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att

tillhandahålla förnödenheter med mera för

ordningsmaktens behov ändras i enlighet med

förslagen. Kommittén föreslår också att det

anges i polislagen att varje län skall utgöra ett

polisdistrikt. Som en följd av att polisdistrikten

numera sammanfaller med länen föreslår

kommittén ändring i lagen (1980:578) om

ordningsvakter.

Polisledningskommitténs förslag

överenstämmer med regeringens förslag .

Remissinstanserna: Kommitténs betänkande

har remissbehandlats. Många av

remissinstanserna anför att en förändring av

styrningen av polisen är angelägen. Flera

remissinstanser menar att förslagen är ägnade att

leda till en tydligare och mer ändamålsenlig

beslutsstruktur inom polisväsendet. Andra

remissinstanser anser dock att det är mindre

lämpligt att ansvaret för styrning och tillsyn

läggs på samma centrala myndighet och att

förslagen medför en olycklig centralisering och

sektorisering av polisväsendet. Majoriteten av

remissinstanserna tillstyrker att kommitténs

förslag genomförs eller lämnar dem utan

invändningar. Delade meningar förekommer

dock i flertalet frågor.

Remissyttrandena och sammanställningar av

dessa finns tillgängliga i Justitiedepartementet

(dnr Ju 98/2070).

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bakgrund

De huvudsakliga problemen med det nuvarande

systemet för styrning av polisen är att det är

synnerligen komplicerat och att

ansvarsförhållandena i åtskilliga avseenden är

oklara. Riksdagen och regeringen fattar de

grundläggande besluten om polisens verksamhet.

Såväl Rikspolisstyrelsen, under

Justitiedepartementet, som länsstyrelserna,

under Inrikesdepartementet, har styrfunktioner i

fråga om polisen. Varje polismyndighet leds

dessutom av en särskild polisstyrelse som består

av förtroendevalda ledamöter samt

myndighetschefen och dennes ställföreträdare.

Under polisstyrelsen finns i vissa fall

polisnämnder och ibland även närpolisråd.

Härtill kommer myndighetschefen och dennes

underställda.

Reglerna om arbets- och ansvarsförhållandena

mellan dessa organ och befattningshavare är

knapphändiga. Enkelt uttryckt avgör

länsstyrelsen till viss del vilka befogenheter

polismyndigheten skall ha. Inom myndigheten

kan sedan polisstyrelsen delegera befogenheter

till polisnämn-derna. I vissa fall är

delegationsordningen tydlig, medan den i andra

fall kan vara oklar. På somliga håll har

länsstyrelsen delegerat allt som kan delegeras till

polismyndigheten, medan länsstyrelsen på andra

håll har behållit de flesta betydelsefulla

beslutsbefogenheterna. Det finns också

mellanformer.

Länsstyrelserna har haft ansvar för polisen

under lång tid. Det var naturligt före polisens

förstatligande år 1965 att staten hade

samordnande funktioner i förhållande till den

lokala polisen och att dessa hanterades på

regional nivå. När polisen förstatligades

organiserades den lokala polisen i 119

polismyndigheter, var och en verksam inom ett

polisdistrikt. I ett sådant system var det också

naturligt och nödvändigt att det på regional nivå

fanns ett statligt organ med samordnande

uppgifter och att dessa uppgifter ålåg

länsstyrelserna.

Polisväsendet har under senare tid genomgått

en omfattande strukturförändring. Sedan den 1

juni 1998 sammanfaller polisdistrikten med länen

och det finns således endast 21 polisdistrikt i

landet. Styrningen av polisen har emellertid inte

förändrats i takt med denna utveckling.

Styrelsen för en polismyndighet och styrelsens

sammansättning

När det nu finns endast en polismyndighet i

varje län blir konsekvensen, som

Polisledningskommittén belyst, att det finns två

styrelser, länsstyrelsens styrelse och

polisstyrelsen, inom samma område. De

bestämmer båda över samma statliga myndighet.

Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsens

styrelse och polisstyrelsen är både oklar och

varierar mellan länen. Bristen på enhetlighet

leder till osäkerhet i fråga om vilka roller de

förtroendevalda och myndigheternas

befattningshavare har. Oklarheterna medför en

risk för att de förtroendevaldas inflyttande blir

svagare än vad som varit avskikten med det

senaste årtiondets reformer. Det förhållandet att

två styrelser delar på eller konkurrerar om

ansvaret för samma myndighet är emellertid inte

bara principiellt tveksamt utan medför också

risker för att resurserna utnyttjas dåligt.

När det tidigare fanns många polisdistrikt i

länen var det motiverat att länsstyrelsen var

länets högsta polisorgan. Nu är läget alltså ett

annat. Med endast en myndighet i varje län svarar

den myndigheten självfallet för sin egen

samordning och behöver inte mer än en styrelse.

Det nuvarande systemet bör avskaffas och

polismyndigheten bör ledas av endast en styrelse.

En majoritet av remissinstanserna delar

kommitténs bedömning att polismyndigheterna

bör ledas av polisstyrelserna. Endast ett mycket

begränsat antal remissinstanser avstyrker

förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Värmlands

län föreslår, bland några andra remissinstanser,

att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara

länets högsta polisorgan och anför bland annat

att den samlade kunskap som länsstyrelserna

besitter inom olika samhällssektorer kan vara till

nytta i polisverksamheten.

Regeringen har samma uppfattning som kom-

mittén. Länsstyrelsens styrelse har en stor

arbetsbörda och polisfrågorna, som är

omfattande och krävande, bär väl upp en egen

styrelse. Härtill kommer att det ter sig märkligt

att en statlig myndighet, länsstyrelsen, skall ha

styrfunktioner i förhållande till en annan statlig

myndighet, polismyndigheten. Länsstyrelsen har

emellertid funktioner som nära gränsar till

polisens verksamhet. Som exempel kan nämnas

det ansvar som länsstyrelsen har för

räddningstjänsten i vissa fall. Det är därför

angeläget att försäkra sig om en god samordning

och samverkan mellan polisen och länsstyrelsen.

Kommittén har funnit att detta krav kan

tillgodoses genom en skyldighet för

polismyndigheten att fortlöpande hålla

länsstyrelsen informerad om omständigheter av

väsentlig betydelse för länsstyrelsens

verksamhet.

Regeringen delar bedömningen att det är

viktigt med samordning och samverkan mellan

polisen och länsstyrelsen, som är en naturlig

kontaktpunkt för regionens kommuner.

Länsstyrel-sens samordnande funktion i länet

kan dock utnyttjas även om länsstyrelsen inte

styr polisen. Så är fallet till exempel i de regionala

samverkansorganen mot ekonomisk brottslighet

i vilka flertalet medverkande myndigheter inte

styrs av länsstyrelsen. Regeringen betonar dock

vikten av att, som kommittén har föreslagit,

polismyndigheten åläggs att fortlöpande hålla

länsstyrelsen underrättad om omständigheter av

väsentlig betydelse för länstyrelsens verksamhet.

Ledamöterna i polisstyrelsen företräder och

ansvarar för en statlig verksamhet, men utses av

organ som inte är statliga. Regeringen anser i

likhet med kommittén att detta förhållande kan

skapa oklarheter kring det uppdrag ledamöterna

har. Det finns en risk för att statsmakternas,

ytterst riksdagens, prioriteringar därigenom inte

får avsett genomslag. Regeringen utser normalt

sett ledamöter i statliga styrelser. Den ordningen

bör gälla också i fråga om ledamöterna i

polisstyrelsen. Av de remissinstanser som har

uttalat sig i denna fråga har majoriteten tillstyrkt

kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran.

Några remissinstanser framhåller betydelsen av

att styrelsens sammansättning blir allsidig och att

ledamöternas lokala förankring beaktas.

Regeringen instämmer i uppfattningen att

ledamöterna bör ha en lokal förankring och att

sammansättningen i huvudsak bör motsvara de

politiska styrkeförhållandena i myndighetens

område. Till ledamöter i en särskild polisstyrelse

kan också i högre utsträckning utses personer

med särskilt intresse för polisverksamheten eller

kunskaper som kan vara till nytta för denna.

Regeringen anser att det saknas skäl att låta den

biträdande polischefen vara ledamot i

polisstyrelsen.

Polisdistrikten skiljer sig åt i många

avseenden, bland annat storleksmässigt. Det är

därför lämpligt att antalet ledamöter kan variera

mellan de skilda polisstyrelserna. Antalet bör

dock inte bestämmas genom lag.

Polisstyrelsens ordförande

Kommittén föreslår att en förtroendevald

person skall vara ordförande i styrelsen.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i

ordförandefrågan - till exempel Domstolverket,

Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande

rådet och de flesta av polismyndigheterna -

instämmer i kommittéförslaget eller lämnar det

utan erinran. Vissa remissinstanser, bland annat

Riksåklagaren och flertalet länsstyrelser, förordar

emellertid att landshövdingen utses till

ordförande i polisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen,

som inte tar ställning i ordförandefrågan, anser

att behovet av ett starkt lekmannainflytande och

en stark lokal förankring talar för en

förtroendevald ordförande. Rikspolisstyrelsen

pekar emellertid på att man genom att istället

utse landshövdingen till ordförande markerar att

polisstyrelsen är en statlig styrelse. Styrelsen

noterar också att en sådan lösning innebär att en

oväldig person med kvalificerad erfarenhet av

statlig förvaltning får insyn i polisverksamheten.

Enligt regeringens mening finns det anledning

att under den fortsatta beredningen noga

överväga de synpunkter som har framförts i

remissvaren på denna punkt. I dessa

överväganden bör också landshövdingens roll i

den regionala samordningen beaktas. Regeringen

kommer att ta ställning i frågan om

ordförandeskapet i polisstyrelsen under hösten.

Polisnämnder

Kommittén anser att det även fortsättningsvis

bör finnas möjligheter att inrätta polisnämnder,

men anser att det endast bör vara aktuellt vid de

stora polismyndigheterna och bara bör

förekomma om nämnderna ges verkliga

beslutbefogenheter. Enligt kommitténs

uppfattning bör antingen länspolismästaren eller

hans ställföreträdare vara ledamot av

polisnämnden och polisområdeschefen skall

kunna ingå som ledamot i nämnden, men inte en

chef för en arbetsenhet. I stort sett samtliga

remissinstanser som uttalat sig om detta förslag

delar kommitténs uppfattning. Flera

remissinstanser, till exempel Riksrevisions-

verket, framhåller att polisnämnder endast bör

inrättas vid polismyndigheterna i de tre

storstadslänen.

Regeringen delar kommitténs uppfattning att

det bör finnas möjlighet att inrätta polisnämnder

också i fortsättningen och att det finns anledning

att göra förändringar i fråga om nämndens

sammansättning. Vid de stora

polismyndigheterna, där det kan bli aktuellt att

inrätta polisnämnder, kan det bli fråga om så

många polisnämnder att den ställföreträdande

polischefen bör kunna vara ordinarie ledamot i

stället för polischefen. Nämnderna bör endast

inrättas i polisdistrikt som delats in i

polisområden och polisstyrelsen bör ha

möjlighet att bestämma att chefen för ett sådant

område skall ingå i nämnden. Det saknas

däremot anledning att låta en chef för en

arbetsenhet inom polisnämndens område ingå i

nämnden.

Tillsynen över polisverksamheten

Kommittén anser att länsstyrelsens tillsynsansvar

för polisen bör upphöra och att

Rikspolisstyrelsen ensam bör ha ansvaret för

tillsynen av polis-verksamheten. Riksdagens

ombudsmän (JO) invänder att en sådan lösning

inte i tillräcklig grad tillgodoser den enskildes

berättigade krav på rättssäkerhet och

rättstrygghet samt att ordinär tillsyn över polisen

bör utövas också av något eller några av

polisväsendet oberoende organ inom den statliga

förvaltningsorganisationen. JO anser att man bör

skapa en tillsynsorganisation inom

länsstyrelserna med polisinspektionsenheten vid

Länsstyrelsen i Stockholms län som förebild. JO

uttalar att inte alla länsstyrelser kan hålla sig med

en egen sådan enhet, men att det bör vara möjligt

för två eller flera länsstyrelser att samverka med

varandra. Majoriteten av remissinstanserna

tillstyrker dock kommitténs förslag i denna del

eller har ingen invändning mot det.

Justitiekanslern (JK), som tillstyrker förslaget,

framhåller att Förvaltningspolitiska

kommissionen i sitt betänkande I medborgarnas

tjänst (SOU 1997:57) har anfört att en splittrad

bild med tillsynsmyndigheter vars

tillsynsområden griper in i varandra kan skapa en

osäkerhet som inte främjar tillsynsverksamheten

i stort och inte heller de enskilda människornas

möjligheter att komma till sin rätt vid

överträdelser av en myndighet. JK anser att detta

förhållande i hög utsträckning torde prägla

tillsynen över polisen, som för närvarande sker

på både central och regional nivå.

Regeringen instämmer i kommitténs

uppfattning om hur tillsynen över polisen bör

organiseras. Länsstyrelsernas tillsynsverksamhet

över polisen har, med undantag för Stockholms

län, haft mycket liten omfattning. Förslaget

innebär således inte att tillsynen över polisen

skulle minska. På de flesta håll i landet skulle det

vara svårt eller omöjligt att bygga upp en väl

fungerande tillsynsverksamhet med tillräcklig

kompetens inom länsstyrelserna, även om flera

av dessa skulle samverka. Det finns dessutom en

rad utomstående myndigheter - JO, JK,

Riksdagens revisorer, Riksrevisionsverket och

Datainspektionen - som utövar tillsyn över

polisen. Om det uppkommer misstanke om att

en anställd inom polisväsendet har gjort sig

skyldig till brott skall ärendet lämnas över till en

åklagare. Det är således inte bara

Rikspolisstyrelsen som får tillsynsansvar för

polisen med kommitténs förslag. Men om

Rikspolisstyrelsen får det huvudsakliga ansvaret

för den löpande tillsynen kan en effektiv

verksamhet med hög kvalitet och med nationell

överblick upprätthållas.

Räddningstjänstlagen

Eftersom polisdistrikten numera sammanfaller

med länen bör räddningstjänstlagen (1986:1102)

ändras.

Rikspolisstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter samt

att utveckla och precisera statsmakternas mål för

verksamheten

Kommittén anser att Rikspolisstyrelsen bör få

uppgiften att utveckla och precisera

statsmakternas mål för polisverksamheten.

Kommittén föreslår att Rikspolisstyrelsen

medges rätt att utfärda föreskrifter för

polisorganisationens användning av tilldelade

medel för att bland annat säkerställa att

verksamheten inriktas på de mål för denna som

statsmakterna har anvisat. Rikspolisstyrelsens

föreskriftsrätt i denna del får dock inte väsentligt

inskränka polismyndigheternas möjlighet att

styra verksamheten. Kommittén föreslår också

att Rikspolisstyrelsen medges rätt att utfärda

föreskrifter för den lokala polisorganisationens

användning av tilldelade medel när kravet på

enhetlighet i verksamheten är särskilt

framträdande, som bland annat i fråga om

gränskontrollen.

Huvuddelen av remissinstanserna förordar

kommitténs förslag i denna del eller invänder

inte mot dem. Flera remissinstanser avstyrker

dock förslagen. Bland andra anför

Polismyndigheten i Skåne att förslagen innebär

en centralisering som allvarligt skulle inskränka

polismyndigheternas möjligheter att operativt

styra verksam-heten. Några remissinstanser

anser att förslaget om en utökad föreskriftsrätt är

svårtolkat. JO framhåller att det är angeläget att

regeringen inte överlåter åt Rikspolisstyrelsen att

ge polismyndigheterna direktiv i frågor som i

realiteten är av politisk natur. Statskontoret,

bland andra, anser dock att det är angeläget att

det finns ett centralt organ som håller ihop

polisverksamheten och följer upp att den

fungerar i enlighet med statsmakternas

intentioner.

Enligt regeringens mening finns ett behov av

att de med nödvändighet allmänt hållna mål som

statsmakterna anger för polisverksamheten

förtydligas och översätts till

verksamhetsrelaterade termer. Rikspolisstyrelsen

bör därför, som kom-mittén föreslår, få till

uppgift att utveckla och precisera statsmakternas

mål för verksamheten. Regeringen delar

kommitténs bedömning att Rikspolisstyrelsens

rätt att utfärda föreskrifter för

polisorganisationen bör vara kraftigt begränsad.

För att bland annat. säkerställa att verksamheten

inriktas på de mål som statsmakterna an-gett och

för att uppnå enhetlighet i verksamheten när ett

sådant krav är särskilt framträdande, bör

Rikspolisstyrelsen dock medges en utökad rätt

att utfärda föreskrifter i fråga om användningen

av tilldelade medel. En sådan ändring innebär

närmast en kodifiering av den styrning som

Rikspolisstyrelsen i praktiken redan utövar

genom det system som används för

anslagsfördelning samt för budget- och

resultatdialog. Instruktionen för

Rikspolisstyrelsen bör ändras i enlighet härmed.

5 Åklagarväsendet

5.1 Omfattning

Central förvaltningsmyndighet för

åklagarväsendet är Riksåklagaren. Chef för

myndigheten är riksåklagaren.

Åklagarväsendets organisation i övrigt består

av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Västerås,

Linköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och

Umeå, var och en under ledning av en

överåklagare. Vid dessa myndigheter finns för

närvarande sammanlagt 38 åklagarkammare.

Den 1 januari 1998 inrättades

Ekobrottsmyndigheten som en

åklagarmyndighet inom åklagarväsendet med

särskilda uppgifter att samordna och utveckla

bekämpningen av ekonomisk brottslighet (se

avsnitt 5.4.1). Ekobrottsmyndigheten leds av en

generaldirektör. Ekobrottsmyndigheten har

ansvaret för ekobrottsbekämpningen i

Stockholms, Skåne och Västra Götalands län.

Dessutom kan myndigheten överta mål rörande

kvalificerad ekonomisk brottslighet från övriga

landet. Ekobrottsmyndigheten svarar vidare

under Riksåklagaren för samordningen av

ekobrottsbekämpningen i landet. Vid Ekobrotts-

myndigheten finns tre avdelningar, i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt en specialavdelning.

5.2 Utgiftsutvecklingen

Utgiftsutvecklingen

Miljoner kronor (löpande priser)

Utfall

1997

Anslag

1998

Utgifts-

prognos

1998

Förslag

anslag

1999

Beräknat

anslag

20001

Beräknat

anslag

20012

659,5

814,7

770,0

819,3

855,0

867,3

1 Motsvarar 839,6 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

2 Motsvarar 839,6 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall

- Åklagarväsendet har återtagit sin

arbetskapacitet från tiden strax före

reformen 1996.

- Under perioden 1992/93 1997 minskade

antalet inkomna ärenden med cirka 20

procent.

- Det totala antalet balanserade ärenden

minskade med cirka 7,5 procent under

1997.

- Under första halvåret 1998 ökade antalet

inkomna och avslutade ärenden jämfört

med första halvåret 1997.

- Åklagarväsendet förbrukade under 1997

cirka 14 miljoner kronor mer än vad som

anslagits för verksamheten. Under 1998

beräknas åklagarorganisationen minska

utnyttjandet av anslagskrediten från cirka

40 till cirka 6 miljoner kronor.

Förändringar

- Den 1 januari 1998 inrättades Ekobrotts-

myndigheten.

- Ett nytt strafföreläggandesystem togs i

bruk under första kvartalet 1998.

- Samverkan med polisen har utvecklats bl.a. i

arbetet med att förbättra

förundersökningarnas kvalitet.

- Det internationella arbetet har ökat

betydligt i omfattning.

Prioriteringar för 1999

- Beivrande av våldsbrott, narkotikabrott och

ekonomisk brottslighet (inklusive

miljöbrott) skall prioriteras. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas grov och

gränsöverskridande brottslighet, s.k. mc-

relaterad brotts-lighet, brott med rasistiska

inslag, våld mot kvinnor samt övergrepp

mot barn.

- Samverkan med polisen för att förbättra

den brottsutredande verksamheten skall

utvecklas ytterligare.

5.3 Resultatbedömning

Det övergripande målet för budgetåret 1997 var

att åklagarväsendet skulle se till att den som hade

begått brott lagfördes. Vidare angavs att

åklagarverksamheten skulle bedrivas rättssäkert,

effektivt och i nära samarbete med polisen.

Beivrandet av våldsbrott, narkotikabrott och

ekonomisk brottslighet skulle prioriteras.

Särskild uppmärksamhet skulle ägnas brott med

rasistiska inslag.

Det finns ett antal mätbara indikatorer som

sammantagna ger en bild av åklagarväsendets

resultat, dvs. om målen uppnåtts. Några av dessa

redovisas nedan, nämligen

- andelen ärenden som lett till lagföring

- inkomna och avslutade ärenden

- balanser

- beslut i åtalsfrågan

- genomströmningstider

- personalresurser

- arbetsproduktivitet

Åklagarväsendets statistik har hittills i huvudsak

bestått av manuellt insamlade uppgifter. Under

1997 slutfördes införandet av det datoriserade

ärenderegistret Brådis. För 1997 består

verksamhetsstatistiken främst av uppgifter ur

Brådis men till en mindre del även av uppgifter

ur de äldre manuella diarierna. Den 31 december

1997 fanns cirka 59 800 ärenden i Brådis och

cirka 9 000 ärenden i det manuella diariet.

Överförandet till Brådis blev klart i början av

1998. Det finns nu helt andra möjligheter att

följa verksamheten. Vissa uppgifter har dock

ingen motsvarighet från tidigare år varför

jämförelser bakåt i tiden ännu inte kan göras fullt

ut.

Den 1 oktober 1997 infördes ett datoriserat

system för tidredovisning inom åklagarväsendet.

Systemet är en viktig komponent i mål- och

resultatstyrningen och omfattar alla anställda.

Det som mäts är den sammantagna

arbetsinsatsen vid en myndighet eller kammare.

5.3.1 Lagföringar

Med lagföringsprocent avses här andelen ärenden

där åtal väckts samt strafförelägganden utfärdats

i relation till antalet avslutade ärenden. De

senaste årens utveckling mot en sjunkande andel

lagföringar har nu brutits. Det är dock för tidigt

att säga om förändringen blir bestående. Under

första halvåret 1998 var lagföringsprocenten 62

procent. Som jämförelse kan nämnas att under

andra halvåret 1996 var lagföringsprocenten så

låg som 56 procent.

Diagram 5.1 Lagföringsprocent

Trots ökningen under 1997 och första halvåret

1998 har lagföringsprocenten tidigare varit

högre. Enligt regeringens bedömning finns det

utrymme för en ökad andel lagföringar. Det

finns därför fortfarande all anledning för

Riksåklagaren att noga följa och analysera

utvecklingen av andelen lagföringar.

5.3.2 Inkomna och avslutade ärenden

Diagram 5.2 Inkomna och avslutade ärenden (1000-tal)

Som framgår av diagrammet är målet att avsluta

minst lika många ärenden som kommit in

uppfyllt. Under flera år minskade antalet

inkomna ärenden. Denna utveckling bröts dock

under andra halvåret 1997 för att ytterligare

förstärkas under första halvåret 1998.

Förklaringen är främst att åklagarnas samverkan

med polisen nu börjar ge resultat. Samtidigt kan

konstateras att av de inkomna ärendena tenderar

en allt större andel att avse brott med fängelse i

straffskalan. Denna kategori har under de tre

senaste åren ökat från 70 procent till 78 procent

av de inkomna ärendena. Enligt Riksåklagaren

visar detta att ärendena blivit större och mer

komplicerade. Regeringen anser emellertid att

det inte finns tillräckligt underlag för att göra en

säker bedömning av om målens svårighetsgrad

har ökat.

5.3.3 Balanser

Balanserade ärenden brukar delas in i tre

grupper, polisbalans, åklagarbalans och

tingsrättsbalans. Grupperna speglar de tre

processtegen i åklagarverksamheten, nämligen

förundersökningsledning, beslut i åtalsfrågan och

processföring i domstol. Med polisbalans avses

ärenden i vilka åklagare är

förundersökningsledare och där

förundersökningen ännu inte är avslutad. Med

åklagarbalans avses ärenden i vilka

förundersökningen är avslutad men åklagaren

ännu inte fattat beslut i åtalsfrågan. Med

tingsrättsbalans avses ärenden som finns hos

tingsrätten i avvaktan på huvudförhandling.

Åklagarna påverkar i hög grad åklagarbalanserna

och i viss utsträckning polisbalanserna.

Åklagarnas möjligheter att påverka

tingsrättsbalansen är dock mer begränsad.

Den totala ärendebalansen minskade under

1997. Nedanstående diagram visar balanserna

uppdelade i de tre processtegen, polis-, åklagar-

och domstolsbalans. Det framgår av diagrammet

att polisbalansen ökade medan däremot åklagar-

och domstolsbalansen minskade under 1997

jämfört med 1996.

Diagram 5.3 Balanserna processuppdelade

Det kan konstateras att det är polisbalansen som

i första hand bör uppmärksammas. Denna balans

kan åklagarna endast delvis påverka.

Riksåklagaren har dock i nära samverkan med

Rikspolisstyrelsen dragit upp riktlinjer för olika

insatser och åtgärder för att komma tillrätta med

polisbalanserna (se avsnitt 5.3.9).

5.3.4 Beslut i åtalsfrågan

I genomsnitt leder 82 procent av

brottsmisstankarna i färdiga förundersökningar

till lagföring, varav 23 procent till

strafföreläggande, 49 procent till åtal och 10

procent till åtalsunderlåtelse.

Det är inte särskilt effektivt att driva en

förundersökning ända fram till ett färdigt

förundersökningsprotokoll för att sedan skriva

av den, vilket sker i 18 procent av fallen. När

bättre statistik finns bör Riksåklagaren göra

närmare analyser, bl.a. undersöka hur dessa

brottsmisstankar fördelas på ärenden där polis

respektive åklagare varit förundersökningsledare.

Enligt Riksåklagaren rör det sig med stor

sannolikhet mestadels om polisledda

förundersökningar. Frågan är uppmärksammad

och prioriterad av den arbetsgrupp som

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen tillsatt för

utveckling av utredningsverksamheten.

Det förekommer myndighetsvisa skillnader

som kan vara av intresse. Det kan finnas rimliga

förklaringar till detta men det kan också röra sig

om en skillnad i rättstillämpningen. Det är

angeläget att Riksåklagaren analyserar orsakerna

till skillnaderna mellan myndigheterna.

5.3.5 Genomströmningstider

Genomströmningstiden har tidigare endast

kunnat beräknas med hjälp av uppgifter från

rättsstatistiken från BRÅ. För 1997 kan

uppgifter nu hämtas ur åklagarväsendets egen

statistikdatabas. Vid en jämförelse kan noteras

att genomströmningstiden i stort sett har varit

oförändrad under de senaste tre åren. Det bör

dock påpekas att detta är endast statistik som

kommer från Brådis vilket innebär att uppgifter

om de ärenden som förts i det manuella diariet

saknas.

Av årsredovisningen framgår att tiden från ett

färdigt förundersökningsprotokoll till beslut i

åtalsfrågan i åklagarledda utredningar är relativt

lång, trots att åklagaren lett förundersökningen

och borde vara insatt i ärendet. För ekobrott,

narkotikabrott och våldsbrott är denna tid 72, 43

respektive 33 dagar.

Den genomsnittliga totala

genomströmningstiden för samtliga ärenden

som avslutats under 1997 var 121 dagar. Med

genomströmningstiden menas här tiden från det

att ett ärende kommer in till åklagarväsendet till

dess att handläggningen är avslutad, dvs. både

åklagarledda och polisledda förundersökningar.

Ekobrottsärendena står för den längsta tiden,

203 dagar, vilket dock med god marginal håller

sig inom den niomånadersgräns som regeringen

angett som riktmärke.

Det finns variationer mellan

åklagarmyndigheterna som kan vara av intresse.

Vissa myndigheter ligger t.ex. under

riksgenomsnittet för de allra flesta brottstyperna.

Någon närmare analys av skillnaderna har ännu

inte kunnat göras av Riksåklagaren.

Generellt får tiderna, med beaktande av

övergångsproblemen i samband med

reformeringen av åklagarväsendet betraktas som

acceptabla även om någon minskning i

förhållande till tidigare år inte kan påvisas. Det är

angeläget att åklagarväsendet vidtar åtgärder som

snarast leder till kortare genomströmningstider.

Av särskilt intresse är skillnaderna mellan

åklagarmyndigheterna. Det är viktigt att

Riksåklagaren analyserar orsakerna till att

handläggningstiderna är kortare vid en del

myndigheter än vid andra.

5.3.6 Personalresurser

Diagrammet visar antalet anställda inom

åklagarväsendet under perioden 1994/95 - 1997.

Diagram 5.4 Genomsnittligt antal anställda

Förändringarna under budgetåret 1997 till följd

av de senaste årens anställningsstopp och

uppsägningar är särskilt tydliga vad avser den

administrativa personalen. Vid

åklagarmyndigheterna har andelen åklagare ökat

från 58 till 62 procent under 1997. Andelen

administratörer per åklagare uppgår till cirka 0,5.

Anställningsstoppet för åklagare har hävts och

under 1998 kommer trettio nya åklagare att

rekryteras. Det innebär ett visst nettotillskott av

åklagare.

Andelen kvinnliga åklagare har ökat något

jämfört med tidigare år till cirka 35 procent. På

chefsnivå är andelen kvinnor dock något lägre,

28 procent. När det gäller administrativ personal

är andelen män låg, cirka 6 procent.

Riksåklagaren genomförde sommaren 1998 en

kartläggning av personalresurserna vid kamrarna.

Syftet var att se hur resurstillgången i fråga om

operativa åklagarinsatser har utvecklats sedan

reformen den 1 juli 1996. Sammanfattningsvis

visar resultatet enligt Riksåklagaren att det i dag

finns cirka 60 åklagare färre i ren operativ tjänst

än 1996. De cirka 35 åklagaraspiranter som

rekryteras under 1998 ingår inte i den

beräkningen och kommer därför efter

genomförd utbildning att förbättra resursläget.

5.3.7 Arbetsproduktivitet

Genom att ställa antalet avslutade ärenden i

relation till det totala antalet årsarbetskrafter fås

ett mått på arbetsproduktiviteten.

Diagram 5.5 Ärenden/Årsarbetande

Som framgår av diagrammet minskade antalet

ärenden per årsarbetande årligen t.o.m. 1996.

Under 1997 avslutades 216 ärenden per

årsarbetande jämfört med 208 ärenden under

1996. Den förbättrade arbetsproduktiviteten är

en direkt effekt av åklagarreformen. Resultatet är

trots detta ännu inte tillfredsställande. En

förklaring till att siffrorna inte är bättre kan vara

att en större andel åklagare har tagits i anspråk

för annat än rent operativa uppgifter, t.ex. för

samverkan med polisen. Dessa insatser är

emellertid något som på sikt kommer att

underlätta och effektivisera brottsutredningarna.

5.3.8 Datorisering

Ett av de övergripande målen för 1997 var att

åklagarverksamheten skulle bedrivas effektivt.

Riksåklagaren har vidtagit ett antal åtgärder när

det gäller användningen av

informationsteknologi. Under 1998 har ett nytt

strafföreläggandesystem och ett

rättsinformationssystem tagits i drift.

Riksåklagaren har även låtit genomföra en

studie av IT-användningen vid åklagarkamrarna.

Syftet var att få underlag för ett beslut om den

fortsatta IT-utvecklingen och IT-utbildningen.

Studien visade att kunskapen om och attityden

till datoranvändning är låg bland personalen.

Sårbarheten och dagliga driftstopp uppfattades

tidigare som det mest negativa med IT-stödet

men det har numera åtgärdats.

En IT-utvecklingsfunktion har nu inrättats vid

Riksåklagarens kansli med ansvar för

utvecklingen av IT-stödet m.m. Inom ramen för

denna funktion har ett projekt startats för att

åstadkomma elektronisk överföring från polisens

datoriserade anmälningsrutin (RAR) till

åklagarväsendets Brådis. Genom denna koppling

kan stora rationaliseringsvinster göras som

kommer att innebära att en uppgift endast

behöver registreras en gång för att sedan

återanvändas av åklagarväsendet. En

sammankoppling kommer att genomföras i flera

steg och en första etapp kommer att vara klar

hösten 1998.

I sammanhanget bör också nämnas DurTvå

som är ett projekt som drivs av

Rikspolisstyrelsen men där även Riksåklagaren är

delaktig. Projektet skall resultera i datoriserade

rutiner för bl.a. ett elektroniskt

förundersökningsprotokoll och dokumentering

av tvångsmedelsbeslut. (se avsnitt 4.4.3). Ett

annat arbete som pågår syftar till att åstadkomma

en elektronisk kommunikation mellan åklagare

och polis. På sikt bör även en elektronisk

överföring av dokument och annan information

mellan samtliga myndigheter i rättskedjan bli

möjlig. Av särskild betydelse i det

sammanhanget är RIF-rådets arbete.

Datoriseringen har inneburit ett förändrat

arbetssätt. Åklagarna skriver nu i princip

samtliga dokument själva. Datoriseringen har

ersatt manuella rutiner för registrering,

informationssökning, utskrifter och

statistikupphämtning. Sammantaget har detta

lett till att färre personer klarat verksamheten

med bibehållen produktion.

Kostnaderna för IT-stödet har också ökat

under senare år. Sammanlagt uppgick

kostnaderna för 1997 till 33 miljoner kronor.

Under budgetåret 1994/95 uppgick kostnaderna

till 23 miljoner kronor.

5.3.9 Samverkan mellan åklagarväsendet

och polisen

Åklagarverksamheten skall bedrivas i nära

samarbete med polisen. En omfattande

utvecklingsverksamhet har i samverkan med

polisen bedrivits på såväl central som lokal nivå.

Inriktningen har varit att enkla ärenden skall

hanteras snabbt, rättssäkert och enkelt. Enkla

förseelser skall i möjligaste mån lagföras genom

ordningsbot. Åklagarna skall kunna koncentrera

sig på förundersökningsledning vid de mer

kvalificerade brotten. I huvudsak har arbetet

resulterat i följande åtgärder.

- Vissa åklagare har särskilt fått i uppgift att

vara ett stöd för utvecklingsarbetet inom

närpolisområdet. Dessa åklagarmentorer

har genomfört utbildning för närpoliser i

framförallt utredning av de vanligaste

vardagsbrotten och i allmän

förundersökningsmetodik. Under 1997 har

också samtliga åklagarmentorer tillsammans

med de regionala kontaktmännen för

närpolisområdena samlats till gemensamma

möten.

- Riksåklagaren har i samråd med

Rikspolisstyrelsen utfärdat nya allmänna

råd om ledningen av förundersökning. En

målsättning i det arbetet har varit att polisen

är förundersökningsledare i ärenden av s.k.

vardagsbrottskaraktär samt att åklagar- och

polisväsendets samlade resurser för

utredning skall användas på ett optimalt

sätt. Ett förslag till fördelning mellan polis

och åklagare skall gemensamt tas fram på

lokal nivå för att sedan efter samråd med

polismyndigheten beslutas av

överåklagaren. En arbetsgrupp underställd

riksåklagaren och rikspolischefen har fått

till uppgift att följa upp och samordna

utvecklingen inom den brottsutredande

verksamheten.

- En arbetsgrupp har sett över

ordningsbotssystemet och om det finns

möjligheter att utvidga användningen. I

gruppen har företrädare för polisen ingått.

Gruppens förslag bereds nu inom ramen för

det gemensamma utvecklingsarbetet.

- Riksåklagaren har i samarbete med

Rikspolisstyrelsen dragit upp riktlinjerna

för olika insatser och åtgärder för att

effektivisera utredningsverksamheten och

för att komma tillrätta med de s.k.

utredningsbalanserna hos polisen. Förutom

det ovan beskrivna arbetet pågår mer lokala

projekt. I Stockholm arbetar t.ex. ett antal

samlokaliserade åklagare och poliser med

att arbeta av utredningsbalanser. I den

gruppens uppgift ligger även att dra

slutsatser av och analysera resultatet av sitt

arbete. Det underlag som erhålls kan sedan

användas för att förbättra verksamheten i

stort.

- I en Åtgärdskatalog (Metodfrågor 1997:1)

presenterar Riksåklagaren arbetsmetoder

för polis och åklagare i de ärenden där man

kan förvänta sig att målsägande och vittnen

kan bli utsatta för påtryckningar.

5.3.10 Regeringens bedömning

Underlaget för att bedöma åklagarväsendets

resultat har förbättrats jämfört med budgetåret

1995/96, bl.a. genom de ökade möjligheterna att

få fram statistik och den tidredovisning som

infördes i slutet av 1997. Statistiken för 1997

bygger till stora delar på uppgifter i Brådis och

det fanns fortfarande en del ärenden i det

manuella diariet. Trots att statistiken måste

tolkas med viss försiktighet kan det konstateras

att flera förändringar skett i positiv riktning.

Sammanfattningsvis kan sägas att

åklagarväsendet efter den nedgång som skedde

1996 i samband med omorganisationen nu har

återtagit sin arbetskapacitet från tiden strax före

reformen (se t.ex. avsnitt 5.3.2). Detta har skett

samtidigt som antalet anställda minskat och

ekonomin varit ansträngd. Regeringens

bedömning är att det nu finns förutsättningar för

att ytterligare förbättra verksamhetsresultatet

och förverkliga syftet med reformen. I stort får

åklagarväsendet anses ha uppfyllt de mål som

ställts för verksamheten. Verksamhetsresultatet

från första halvåret 1998 tyder på att den positiva

utvecklingen fortsätter. Först efter 1998 kan

dock en mer säker bedömning göras av

organisationsförändringarna på helårsbasis. Av

särskilt intresse är här personalresurserna, främst

när det gäller den operativa verksamheten.

Det kan emellertid inte anses acceptabelt att så

mycket som 18 procent av de färdiga

förundersökningarna skrivs av med motivering

att brott ej kan styrkas. En förundersökning som

inte leder till lagföring bör kunna avslutas på ett

tidigare stadium. Av intresse i detta sammanhang

är också det utvecklingsarbete som pågår för att

höja kvaliteten på utredningarna och hur det kan

påverka andelen avskrivna ärenden.

Det får vidare anses godtagbart att

genomströmningstiderna i stort är desamma som

tidigare år med tanke på de övergångvisa

problemen vid reformen. Det är nu emellertid

angeläget att det utvecklingsarbete som pågår

verkligen resulterar i bl.a. kortare

genomströmningstider. Detta är särskilt

angeläget när det gäller de prioriterade

brottsområdena. Detsamma gäller de områden

som skall ägnas särskild uppmärksamhet, t.ex.

övergrepp mot barn där det är mycket viktigt att

utredningarna bedrivs skyndsamt. Vad gäller

balanserna så kan det konstateras att den stora

balansen ligger hos polisen där också antalet

balanserade ärenden ökat under 1997. Det är

svårt att säga hur stor del av dessa ärenden som

slutligen kommer att hamna hos åklagare och

domstol. Det är därför positivt att Riksåklagaren

tillsammans med Rikspolisstyrelsen påbörjat ett

arbete för att komma tillrätta med

utredningsbalanserna hos polisen. Det finns

anledning att noga följa utvecklingen och

resultatet av de analyser som Riksåklagaren avser

att göra.

Inom ramen för åklagarväsendets samverkan

med polisen pågår ett omfattande arbete för att

förbättra förundersökningarnas kvalitet och

effektivisera utredningsarbetet (se avsnitt 5.3.9).

Det är här delvis frågan om att förändra

arbetsmetoder som på sikt bör ge resultat i form

av bl.a. kortare genomströmningstider och

minskade balanser. Arbetet har intensifierats

ytterligare under 1998. Det är tillfredsställande

att så mycket har påbörjats och att det finns vissa

tecken på att insatserna nu börjar ge resultat, bl.a.

i form av ett ökat ärendeinflöde.

5.4 Förändringar inom

åklagarväsendet

Riksåklagaren uppdrog under 1997 åt en

fristående konsult att göra en utvärdering av

åklagarreformen. Arbetet redovisades i mars

1998. Konsulten uppger i sin rapport att

åklagarreformen framstår som en snabb och

hittills framgångsrik förändringsprocess.

Omställningen försvårades dock av flera faktorer

som inte berodde på reformen, bl.a. det

ekonomiska läget. I utvärderingen konstateras

också att de allvarligaste problemen nu verkar

vara övervunna och att åklagarväsendet gått in i

en mer djupgående reformfas då syftena med

reformen skall förverkligas. I rapporten nämns

flera förslag till åtgärder för att fortsätta

reformarbetet, bl.a. utvecklingen på IT-området

där de största rationaliseringsvinsterna finns.

Konsultens bedömning får stöd av

Riksrevisionsverket, RRV, som i november 1997

fick regeringens uppdrag att granska

åklagarväsendets ekonomi. I rapporten

Granskning av åklagarväsendets ekonomi (RRV

1998:11) som redovisades i februari 1998

konstaterar RRV att IT-stödet måste utvecklas

och att det finns ett stort och uppdämt behov av

utbildning. När det gäller det ekonomiska läget

konstaterar RRV att det saknats klara regler och

en gemensam praxis för hur budgetarbetet skall

bedrivas inom åklagarväsendet. RRV:s

uppfattning är att Riksåklagaren i framtiden

måste utöva en mer central ledningsroll än i dag.

Ett väl fungerande och väl organiserat

rättsväsende kräver en hög kompetens, ett utökat

och väl fungerande IT-stöd samt en ökad

samverkan mellan rättsväsendets myndigheter.

Det är viktigt att rättsväsendet svarar mot de

krav som ställs och kommer att ställas i ett

modernt samhälle. Det samarbete som pågår

mellan åklagare och polis är ett bra exempel på

hur de gemensamma resurserna kan och måste

tas till vara på ett bättre sätt. Av naturliga skäl har

denna samverkan stor betydelse för ett ärendes

hantering. Även gentemot de andra

myndigheterna inom rättsväsendet, domstolar

och kriminalvård, kan dock en samverkan i viss

mån utvecklas. I förhållandet åklagare - domstol

kan t.ex. en sådan samverkan innebära kortare

handläggningstider. De enskilda medborgarna

har rätt att kräva ett korrekt bemötande och att

deras ärenden hanteras på bästa sätt ur ett

helhetsperspektiv. I detta kan t.ex. ligga att det i

möjligaste mån är samma åklagare som

handlägger ärendet från början till slut. Det är

därför viktigt att det utvecklingsarbete som pågår

präglas av en helhetssyn. Genom att kunna

kommunicera och sända dokument på

elektronisk väg kan en snabbare hantering av

ärendena uppnås.

5.4.1 Åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten

Ekobrottsmyndigheten

Ekobrottsmyndigheten inrättades den 1 januari

1998 och övertog då åklagarverksamheten vad

gäller ekobrott i Stockholms, Skåne och Västra

Götalands län. På grund av händelser som inte

kunde förutses försenades rekryteringen av

personal till myndigheten. En generaldirektör

utsågs i början av februari 1998 och därefter

vidtog ett omfattande förankringsarbete under

våren 1998. De poliser och åklagare som vid

årsskiftet 1997/98 arbetade med

ekobrottsutredningar i de tre länen fortsatte efter

den 1 januari att arbeta för

Ekobrottsmyndigheten. För detta arbete

debiterades myndigheten löpande av

polisväsendet och övriga åklagarväsendet.

Rekryteringen av personal kunde påbörjas i maj

1998 och från den 1 juni 1998 är verksamheten i

gång i den nya organisationen.

Ekobrottsmyndigheten har indelats i elva

åklagarkammare. Utanför kansliorterna bedriver

myndigheten verksamhet i Borås, Skövde och

Kristianstad.

Samlokalisering av polis och åklagare har nu

skett och de nya arbetsformerna har sedan

sommaren 1998 börjat tillämpas. Genom

avarbetningsuppdraget (se nedan) har också

redan goda erfarenheter gjorts av samlokalisering

och nära samarbete mellan polis och åklagare.

Ekobrottsmyndigheten kommer under hösten

1998 att anställa ytterligare personal.

Ekobrottsmyndigheten får därmed den

bemanning som angetts i uppbyggnadsplanen.

Rekryteringen av sammanlagt 425 personer skall

vara genomförd under år 2000.

Det är nu angeläget att myndigheten koncen-

trerar verksamheten på de mål- och resultatkrav

som ställts. Myndigheten har också gett arbetet

med att utveckla metoder för en ändamålsenlig

redovisning och uppföljning av verksamheten en

hög prioritet. Regeringen instämmer i vikten av

att skapa redskap som möjliggör en uppföljning

av verksamheten och avser att följa detta arbete

noga.

Det är ännu för tidigt att säga hur den nya

organisationen och arbetsformerna i detalj

kommer att påverka ekobrottsbekämpningen.

Klart är dock att det genom myndighetens

inrättande skapats helt andra förutsättningar för

en effektivare ekobrottsbekämpning.

Avarbetning av balanserade ekobrottsärenden

Regeringen gav i mars 1996 Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen och samtliga länsstyrelser i

uppdrag att genomföra ett projekt i syfte att

väsentligt minska antalet balanserade ekobrotts-

ärenden. Avarbetningen i de tre storstadslänen

övertogs från och med den 1 januari 1998 av

Ekobrottsmyndigheten. Vid uppdragets slut den

30 juni 1998 hade antalet balanserade

ekobrottmål minskat från 10 239 till 4 861 eller

med 53 procent. Slutredovisningen kommer att

sammanställas av Ekobrottsmyndigheten. I det

arbetet har man för avsikt att utvärdera positiva

och negativa erfarenheter samt även ur ett

principiellt perspektiv granska rättsliga

bedömningar. Efter beredning i Ekorådet

kommer slutredovisning att ske till regeringen

senare under hösten 1998.

5.4.2 Brott med rasistiska inslag

Åklagaren är alltid förundersökningsledare i

utredningar om brottslighet med rasistiska

inslag. Riksåklagaren har även i allmänna råd lagt

fast riktlinjer för hur mål om olaga

diskriminering skall handläggas. Det har också

framhållits att åklagarmyndigheterna skall ägna

särskild uppmärksamhet åt organisation,

arbetsformer och arbetsmetoder i fråga om brott

med rasistiska inslag. En genomgång har också

gjorts hos Riksåklagaren av ett stort antal

anmälningar om brott med rasistiska motiv

under ett år. Resultatet är ett underlag för vidare

utvecklingsarbete.

I Riksåklagarens verksamhetsplan för 1998 har

åklagarmyndigheterna vidare fått i uppdrag att

utveckla utredningsmetodiken vid

förundersökningar om olaga diskriminering och

annan brottslighet där motivet till gärningen kan

vara rasism.

Genom de beskrivna åtgärderna har

hanteringen av brott med rasistiska inslag särskilt

uppmärksammas. Förutsättningar har skapats för

en förbättrad handläggning av dessa brott.

5.4.3 Internationellt arbete

Den internationella brottslighetens utveckling

ställer krav på ett ökat samarbete och kontakter

mellan berörda myndigheter i olika länder. En

ökad åklagarmedverkan har ägt rum såväl i det

straffrättsliga samarbetet inom EU som när det

gäller annan internationell samverkan, t.ex.

mellan Östersjöländerna. Riksåklagaren deltar i

olika fora för samarbete över gränserna. Inom

Östersjösamarbetet har en arbetsgrupp utarbetat

en manual som behandlar frågor om rättshjälp,

utlämning m.m.

När det gäller EU deltar Riksåklagaren främst

i arbetet med att genomföra den s.k.

aktionsplanen mot organiserad brottslighet. Som

ett led i detta har ett europeiskt nätverk inrättats

för att förbättra det rättsliga samarbetet och

underlätta direkta kontakter åklagare emellan.

5.5 Anslag

B1 Åklagarorganisationen

Tabell 5.6 Anslagsutvecklingen

Tusental kronor

1997

Utfall

659 516

Anslags-

sparande

- 40 209

1998

Anslag

634 605

Utgifts-

prognos

600 000

1999

Förslag

620 140

2000

Beräknat

621 618

1

2001

Beräknat

630 579

2

1 Motsvarar 610 428 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

2 Motsvarar 610 428 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

Under budgetåret 1997 uppgick

Åklagarorganisationens utgifter till 660 miljoner

kronor vilket innebar en belastning på

anslagskrediten om 40,2 miljoner kronor vid

ingången av budgetåret 1998. En belastning om

26 miljoner kronor på anslagskrediten uppkom

redan under budgetåret 1995/96 som en

konsekvens av bl.a. ett ofinansierat löneavtal från

1994. I samband med åklagarreformen 1996

sades cirka 200 administratörer upp. Detta var

främst motiverat av datoriseringen och

omorganisationen men även för att möta de

utgiftsökningar som skett under perioden från

1994 till 1996. Löner för uppsagd personal

belastade dock verksamheten under större delen

av 1997. För att ytterligare minska utgifterna

infördes anställningsstopp av åklagare vilken

innebar att pensionsavgångar inte återbesattes.

Vid ingången av 1997 var således

kostnadsnivån högre än vad som kunde

finansieras med det anslag som anvisats för året.

Detta innebar att Åklagarorganisationen

belastade anslagskrediten ytterligare för att klara

verksamheten under året.

Åklagarorganisationen har dock under det

för-sta halvåret 1998 väsentligt förbättrat sin

ekonomiska situation. Prognoser tyder på att

utnyttjandet av anslagskrediten vid årets utgång

kommer att uppgå till cirka 6 miljoner kronor.

Regeringens överväganden

Slutsatser

För budgetåret 1998 tilldelades

Åklagarorganisationen 33 miljoner kronor

engångsvis för att inte riskera det fortsatta

reformarbetet. Enligt regeringen bör anslaget

även för 1999 engångsvis tillföras 10 miljoner

kronor som överförs från anslaget A2

Säkerhetspolisen. Resurstillskottet till

Åklagarorganisationen skall bl.a. annat användas

till att ytterligare utveckla samverkan med

polisen och till en satsning på

kompetensutveckling.

En minskning av anslaget görs därutöver med

3,6 miljoner kronor som förs över till anslaget B2

Ekobrottsmyndigheten till följd av övertagna

hyreskontrakt.

Som kompensation för beräknade

utgiftsökningar för löner, lokaler m.m. räknas

anslaget upp med 12,7 miljoner kronor.

Vid anslagsberäkningen har en teknisk

justering gjorts av anslaget. Justeringen har

genomförts med anledning av att en korrigering

har gjorts av den justering som genomfördes av

anslagen för 1998 med anledning av sättet att

finansiera avtalsförsäkringar på det statliga

området. Från och med 1999 räknas anslaget ned

med 656 tusen kronor.

Sammantaget föreslås därmed att 1999 års

anslag fastställs till 620 140 000 kronor. För åren

2000 och 2001 beräknas anslaget till 621 618 000

kronor respektive 630 579 000 kronor.

Tabell 5.7 Beräkning av anslaget för 1999

Tusental kronor

Anslag 1998

634 605

Pris- och löneomräkning

12 717

Justering av premier

-656

Ändringar m.a.a. tidigare beslut

-33 287

Rampåverkande överföringar

-3 526

Engångsvisa överföringar

10 000

Övrigt

287

Förslag 1999

620 140

B2 Ekobrottsmyndigheten

Tabell 5.8 Anslagsutvecklingen

Tusental kronor

1998

Anslag

180 100

Utgifts-

prognos

169 998

1999

Förslag

199 197

2000

Beräknat

233 398

1

2001

Beräknat

236 763

2

1 Motsvarar 229 197 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

2 Motsvarar 229 197 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

Som bland annat framgår under avsnitt 5.4.1

inrättades myndigheten den 1 januari 1998. Först

den 1 juni kunde myndigheten börja verka i den

nya organisationen.

Regeringens överväganden

Slutsatser

Det är viktigt att Ekobrottsmyndigheten ges

förutsättningar för att klara en alltmer

komplicerad brottslighet och kunna ha den

offensiva roll inom ekobrottsbekämpningen som

samhället kräver. Ekobrottsmyndigheten måste

ges de resurser som behövs för den omfattande

kompetensutveckling de alltmer kvalificerade

eko-brottsmålen kräver. Mot bakgrund av detta

föreslår regeringen att Ekobrottsmyndigheten

tillförs 90 miljoner kronor perioden 1999 - 2001,

fördelat på 10 miljoner kronor 1999, 40 miljoner

kronor år 2000 och 2001. Vidare kommer 30

miljoner kronor av andra huvudtitelns anslag

A20 Kontrollfunktionen i staten att disponeras

av Ekobrottsmyndigheten under 1999.

För övertagande av hyreskontrakt höjs

anslaget med 5,7 miljoner kronor där 3,6

miljoner kronor förs över från anslaget B1

Åklagarorganisationen och 2,1 miljoner kronor

förs över från anslaget A1 Polisorganisationen.

Som kompensation för beräknade

utgiftsökningar för löner, lokaler m.m. räknas

anslaget upp med drygt 3 miljoner kronor.

Sammantaget föreslås därmed 1999 års anslag

uppgå till 199 197 000 kronor. För åren 2000 och

2001 beräknas anslaget till 233 398 000 kronor

respektive 236 763 000 kronor.

Tabell 5.9 Beräkning av anslaget för 1999

Tusental kronor

Anslag 1998

180 100

Pris- och löneomräkning

3 397

Ramhöjning

10 000

Rampåverkande överföringar, nettoförändring

5 700

Förslag 1999

199 197

6 Domstolsväsendet m.m.

6.1 Omfattning

Domstolsverket är central förvaltningsmyndig-

het för de allmänna domstolarna, de allmänna

förvaltningsdomstolarna, arrendenämnderna, hy-

resnämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och de

allmänna advokatbyråerna.

Allmänna domstolar är de 96 tingsrätterna, de

6 hovrätterna och Högsta domstolen. Allmänna

förvaltningsdomstolar är de 23 länsrätterna, de 4

kammarrätterna och Regeringsrätten. Den 1 ja-

nuari 1999 inrättas miljödomstolar i Stockholms,

Växjö, Vänersborgs, Östersunds och Umeå

tingsrätter samt en miljööverdomstol i Svea hov-

rätt. Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen

kommer bl.a. att handlägga vattenmål vilket in-

nebär att Vattenöverdomstolen i Svea hovrätt

och de nuvarande vattendomstolarna i ovan

nämnda tingsrätter samt i Luleå tingsrätt av-

vecklas.

6.2 Utgiftsutvecklingen

Tabell 6.1 Utgiftsutvecklingen

Miljoner kronor (löpande priser)

Utfall

1997

Anslag

1998

Utgifts-

prognos

1998

Förslag

anslag

1999

Beräknat

anslag

20001

Beräknat

anslag

20012

2 953,6

2 979,3

3 027,4

3 057,0

3 118,3

3 160,2

1 Motsvarar 3 061,5 miljoner kronor i 1999 års prisnivå

2 Motsvarar 3 061,5 miljoner kronor i 1999 års prisnivå

Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall

- Arbetsläget är tillfredsställande i

tingsrätterna och Högsta domstolen.

Tingsrätternas arbetsbelastning har totalt

sett minskat under den senaste

fyraårsperioden.

- Arbetsläget är besvärligt i hovrätterna och

de allmänna förvaltningsdomstolarna.

- Budgetåret 1997 förbrukade

domstolsväsendet 37 miljoner kronor mer

än vad som anslagits för verksamheten. Vid

ingången av budgetåret 1998 återstod 158

miljoner kronor av anslagssparandet. Under

1998 beräknas domstolsväsendet förbruka

ytterligare närmare 48 miljoner kronor av

anslagssparandet.

- En stor del av anslagssparandet finns inom

tingsrättsorganisationen. Det finns

utrymme för att omfördela resurser från

tingsrättsorganisationen till övriga delar av

domstolsväsendet.

Förändringar

- Domstolskommittén har den 29 juni 1998

redovisat sitt uppdrag avseende frågor om

domstolarnas beredningsorganisation samt

notarie- och domarutbildningen. Kommit-

tén föreslår bl.a. att notarie- och

domarutbildningen skall förlängas och

omfatta utbildning i både allmän domstol

och allmän förvaltningsdomstol.

- Reformarbetet avseende organisation och

arbetsformer fortsätter, bl.a. genom de

försöksverksamheter som redovisas i avsnitt

6.4.

- En parlamentarisk kommitté har fått i

uppdrag att utreda domstolschefens roll och

utnämningen av högre domare (se avsnitt

6.4).

Prioriteringar

- Ett mer flexibelt och effektivt domstolsvä-

sende skall skapas genom reformer och

rationaliseringsåtgärder.

6.3 Resultatbedömning

Målet för domstolsväsendet är att avgöra mål och

ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt.

Rättssäkerheten och effektiviteten påverkas av

ett stort antal faktorer som inte är mätbara. Det

finns emellertid några indikatorer som

sammanvägt kan ge en bild av hur

rättssäkerheten och effektiviteten inom

domstolsväsendet utvecklats. Dessa är

- antalet inkomna, avgjorda och balanserade

mål samt genomströmningstider och

balansernas åldersstruktur (avsnitt 6.3.1

och 6.3.2),

- tillgången på personal och personalsam-

mansättningen (avsnitt 6.3.3).

6.3.1 De allmänna domstolarna

Tingsrätterna

Den minskning av antalet inkomna mål som på-

börjades 1994 fortsatte även under 1997

(diagram 6.1 ). Jämfört med 1993 har

tvistemålen minskat med 29 procent och

brottmålen med 26 procent. Såvitt avser

brottmålen kan minskningen i viss utsträckning

förklaras av lagändringar (avkriminalisering av

vissa brott, särskilda restriktioner för

åtalsprövning och utvidgade möjligheter till

strafföreläggande). Minskningen av antalet

inkomna tvistemål beror till stor del på att

antalet mål som börjat som betalningsföreläg-

gande vid kronofogdemyndigheterna minskat

kraftigt. Den ändrade lagstiftningen avseende

underhållsbidrag som trädde i kraft den 1 febru-

ari 1997 har också lett till att antalet inkomna

tvistemål minskat.

Diagram 6.1 Tingsrätternas målutveckling 1994-1997

Enligt Domstolsverket består minskningen till

stor del av mindre omfattande mål. Att så är fal-

let bekräftas av att tingsrätternas genomsnittliga

förhandlingstid för såväl tvistemål som brottmål

ökade under perioden 1993/94-1997 med när-

mare 26 respektive 19 minuter per mål som av-

gjorts efter muntlig förhandling. Detta innebär

att tingsrätternas arbetsbörda inte minskat i den

utsträckning siffrorna antyder. Enligt Dom-

stolsverket har dock tingsrätternas arbetsbelast-

ning totalt sett minskat under den senaste fyra-

årsperioden. Under första halvåret 1998 fortsatte

antalet inkomna mål till tingsrätterna totalt sett

att minska jämfört med motsvarande period

1997 (3 procent). Antalet brottmål ökade dock

jämfört med första halvåret 1997 (knappt 3 pro-

cent). Antalet balanserade mål minskade totalt

sett första halvåret 1998 med ytterligare 2 pro-

cent.

I diagram 6.2 och 6.3 redovisas utvecklingen

under perioden 1993/94-1997 avseende

tingsrätternas genomströmningstider och antalet

äldre balanserade mål. Genomströmningstiderna

anges så långt möjligt som medianvärden

eftersom medianvärden har den fördelen att de

inte i samma utsträckning som

genomsnittsvärden påverkas av

balansavarbetning.

Diagram 6.2 Tingsrätternas genomströmningstider

(medianvärden)

Diagram 6.3 Antal balanserade mål som vid årets utgång

var äldre än sex månader

Vid 1997 års utgång var endast ca 10 procent av

tingsrätternas balanserade tvistemål och

domstolsärenden färdiga för avgörande. Det

innebär att målen och ärendena i princip avgörs

så snart skriftväxling och övriga

beredningsåtgärder är avklarade. Enligt

regeringens bedömning är såväl tingsrätternas

genomströmningstider som antalet äldre

balanserade mål tillfredsställande.

Hovrätterna

Även i hovrätterna har antalet inkomna mål

minskat under de senaste åren (diagram 6.4). Att

minskningen blivit något mindre i hovrätterna än

i tingsrätterna kan i viss utsträckning förklaras av

att det är de mindre omfattande brottmålen och

tvistemålen som försvunnit från tingsrätterna,

dvs. mål som inte överklagas i så hög utsträck-

ning. Den minskande avverkningstakten kan

delvis förklaras av att målen i genomsnitt blivit

mer omfattande. Även i hovrätterna ökade den

genomsnittliga förhandlingstiden per mål som

avgjorts efter muntlig förhandling under perio-

den 1993/94-1997, i brottmål med närmare 34

minuter per mål och i tvistemål med närmare 47

minuter per mål. Den oroande utveckling som

påbörjades 1996 stannade av 1997 då antalet ba-

lanserade mål endast ökade marginellt. Under

första halvåret 1998 ökade antalet inkomna mål

med 8 procent jämfört med motsvarande period

1997 vilket fick till följd att balansen växte med

knappt 900 mål. Den ökade måltillströmningen,

som var av tillfällig karaktär, bestod i huvudsak

av relativt okomplicerade mål avseende återbe-

talning av stämpelskatt.

Diagram 6.4 Hovrätternas målutveckling 1994-1997

I diagram 6.5 och 6.6 redovisas utvecklingen un-

der perioden 1993/94-1997 avseende hovrätter-

nas genomströmningstider och antalet äldre ba-

lanserade mål.

Diagram 6.5 Hovrätternas genomströmningstider

(medianvärden)

Diagram 6.6 Antal balanserade mål som vid årets utgång

var äldre än sex månader

Vid 1997 års utgång var nära 1 300 av tvistemålen

(drygt 49 procent) och drygt 1 600 av brottmå-

len (40 procent) färdiga för avgörande. Det in-

nebär att en stor del av målen får vänta på hov-

rätternas avgörande trots att skriftväxlingen och

övriga beredningsåtgärder är avslutade vilket är

otillfredställande. Enligt regeringens bedömning

är utvecklingen i hovrätterna oroande vad avser

tvistemålens genomströmningstider och tviste-

målsbalansens åldersstruktur.

Högsta domstolen

Under 1997 minskade antalet inkomna, avgjorda

och balanserade mål vid Högsta domstolen. Den

positiva utvecklingen fortsatte under första halv-

året 1998 då antalet balanserade mål minskade

något trots att måltillströmningen jämfört med

motsvarande period 1997 ökade.

Diagram 6.7 Högsta domstolens målutveckling 1994-1997

6.3.2 De allmänna

förvaltningsdomstolarna

Länsrätterna

Antalet inkomna mål minskade kraftigt under

perioden 1994-1997 (diagram 6.8). Detta förkla-

ras framför allt av att handläggningen av kör-

kortsindragningar överflyttats till länsstyrelserna.

Även vid länsrätterna består minskningen i hu-

vudsak av enklare mål. Detta bekräftas bl.a. av

det förhållandet att antalet mål som avgjorts utan

nämnd minskat med 55 procent till drygt 22 000

mål och att antalet mål som avgjorts av notarier

minskat med 63 procent till knappt 4 000 mål.

Diagram 6.8 Länsrätternas målutveckling 1994-1997

Sett över hela perioden har antalet avgjorda mål

minskat med 24 procent. Den minskande av-

verkningstakten är en naturlig följd av instans-

ordningsreformen som inneburit en övergång

från handläggning av ett begränsat antal måltyper

till hantering av ett mycket stort antal måltyper

av varierande slag. Trots detta avgjorde

länsrätterna under perioden fler mål än som kom

in vilket ledde till en kraftig minskning av antalet

balanserade mål. Under första halvåret 1998

minskade måltillströmningen med 16 procent

jämfört med första halvåret 1997 vilket fick till

följd att antalet balanserade mål minskade med

ytterligare knappt 12 procent. Den minskade

måltillströmningen kan framför allt hänföras till

de ändrade reglerna om socialt bistånd.

I diagram 6.9 och 6.10 redovisas utvecklingen

under perioden 1993/94-1997 avseende länsrät-

ternas genomströmningstider för skatte- och so-

cialförsäkringsmål samt antalet äldre balanserade

sådana mål.

Diagram 6.9 Länsrätternas genomströmningstider

(medianvärden)

I likhet med tidigare år varierade genomström-

ningstiderna kraftigt mellan länsrätterna. Det

fanns t.ex. 7 länsrätter som 1997 hade en genom-

strömningstid för skattemål som översteg 24

månader och 3 länsrätter som hade en genom-

strömningstid som översteg 40 månader.

Diagram 6.10 Antal balanserade mål som vid årets utgång

var äldre än 12 månader

Vid 1997 års utgång fanns det alltjämt drygt

4 300 balanserade skattemål som var äldre än 36

månader. Även om antalet skatte- och socialför-

säkringsmål äldre än 12 månader minskade under

1997 jämfört med 1996 är situationen otillfreds-

ställande. Domstolsverket har därför satt in sär-

skilda åtgärder för att hjälpa de länsrätter som

har störst antal äldre skatte- och socialförsäk-

ringsmål.

Vid 1997 års utgång var närmare 4 000 av de

balanserade fastighetstaxeringsmålen (72 pro-

cent), drygt 17 000 av de balanserade skattemå-

len (62 procent) samt drygt 10 700 av de balanse-

rade socialförsäkringsmålen (80 procent) färdiga

för avgörande. Det innebär att en mycket stor

del av målen får vänta på avgörande trots att

skriftväxlingen och övriga beredningsåtgärder är

avslutade vilket enligt regeringens bedömning är

oacceptabelt.

Kammarrätterna

Den stora minskningen av måltillströmningen

till kammarrätterna under den senaste fyraårspe-

rioden beror i huvudsak på instansordningsre-

formen (diagram 6.11). Även antalet avgjorda

mål har dock minskat kraftigt och under de se-

naste två åren har antalet balanserade mål ökat

med knappt 1 900. Under första halvåret 1998

förblev dock antalet balanserade mål i stort sett

oförändrat trots att måltillströmningen ökade

med drygt 1 000 mål jämfört med samma period

1997.

Diagram 6.11 Kammarrätternas målutveckling 1994-1997

I diagram 6.12 och 6.13 redovisas utvecklingen

under perioden 1993/94-1997 avseende kammar-

rätternas genomströmningstider för skatte- och

socialförsäkringsmål samt antalet äldre balanse-

rade sådana mål. Medianvärdet för genomström-

ningstider i kammarrätterna finns endast för åren

1996 och 1997 varför den genomsnittliga genom-

strömningstiden redovisas i diagrammet. Nor-

malt sett är detta värde något högre än median-

värdet.

Diagram 6.12 Kammarrätternas genomströmningstider

(genomsnittsvärden)

Diagram 6.13 Antal balanserade mål som vid årets utgång

var äldre än 12 månader

Enligt regeringens bedömning har kammarrät-

terna alltjämt för långa genomströmningstider

och ett alltför stort antal gamla mål. Det negativa

intrycket förstärks av att närmare 400 av de ba-

lanserade fastighetstaxeringsmålen (48 procent),

närmare 6 000 av de balanserade skattemålen (58

procent) samt drygt 5 000 av de balanserade so-

cialförsäkringsmålen (79 procent) var färdiga för

avgörande vid 1997 års utgång. Det innebär att

en mycket stor del av målen får vänta på avgö-

rande trots att skriftväxlingen och övriga bered-

ningsåtgärder är avslutade vilket enligt regering-

ens bedömning är oacceptabelt.

Regeringsrätten

Regeringsrättens mål- och balansökning förkla-

ras bl.a. av att domstolen den 1 juli 1995 övertog

Försäkringsöverdomstolens roll som sista in-

stans i socialförsäkringsmål. Under 1996 vidtog

Regeringsrätten särskilda insatser vilket ledde till

en kraftig ökning av antalet avgjorda mål. Under

1997 sjönk emellertid avverkningstakten vilket

ledde till en mindre ökning av antalet balanserade

mål. Till följd av bl.a. ett ökat antal inkommande

skatte- och fastighetstaxeringsmål växte balansen

med ytterligare knappt 900 mål under första

halvåret 1998.

Diagram 6.14 Regeringsrättens målutveckling 1994-1997

6.3.3 Personalresurser

Av diagram 6.15 framgår hur antalet anställda

och personalsammansättningen vid domstolarna

har förändrats under perioden 1993/94 till och

med juni 1998.

Diagram 6.15 Antalet anställda vid domstolarna 1993/94-

juni 1998

Det totala antalet anställda har minskat med 732

under perioden. Den största minskningen har

skett inom kategorin administrativ personal.

Minskningen kan i huvudsak tillskrivas den på-

gående datoriseringen. Den tillfälliga uppgången

av antalet domare och notarier bå 1994/95 beror

på att domstolsväsendet det året fick en en-

gångsförstärkning om 10 miljoner kronor (jfr

bet. 1993/94:JuU21). Som framgår har

relationen mellan olika personalkategorier inte

förändrats i någon större utsträckning. Andelen

administrativ personal har minskat något medan

övriga personalkategorier är i stort sett

oförändrade. Med tanke på att datoriseringen

innebär rationaliseringar främst inom denna

personalkategori kan andelen administrativ

personal förväntas minska ytterligare. Det kan

noteras att antalet notarier är högre än vid början

av perioden vilket innebär att andelen notarier i

förhållande till övriga personalkategorier ökat.

6.3.4 Rättshjälpsmyndigheten

Rättshjälpsmyndighetens mål är att hantera

rättshjälpsfrågor snabbt och korrekt. Målet har

enligt regeringens bedömning uppnåtts budget-

året 1997. Ett nytt ADB-system som är anpassat

till den nya rättshjälpslagen har nyligen tagits i

drift. De ADB-problem som under flera år stört

verksamheten kommer därmed att kunna lösas. I

regeringens proposition med förslag till ny rätts-

hjälpslag förutskickades att Rättshjälpsmyndig-

heten i och med ikraftträdandet av den nya lagen

endast skulle ha underlag för sin verksamhet un-

der ytterligare tre till fyra år (prop. 1996/97:9 s.

196 f.). Regeringen har inlett förberedelser för en

avveckling av myndigheten under år 2001.

6.3.5 Regeringens bedömning

Den minskande måltillströmningen under

perioden 1994-1997 har inte lett till en

motsvarande minskning av domstolarnas

arbetsbelastning (se avsnitt 6.3.1 och 6.3.2).

Tingsrätternas arbetsbörda har dock totalt sett

minskat. Sammanfattningsvis kan konstateras att

totalt sett är arbetsläget tillfredsställande i

tingsrätterna och Högsta domstolen medan

situationen alltjämt är besvärlig i hovrätterna och

de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Genomströmningstiderna är alltjämt för långa i

länsrätterna och kammarrätterna och såväl

länsrätterna som kammarrätterna har fortfarande

ett otillfredsställande stort antal äldre skatte- och

socialförsäkringsmål. Det är oacceptabelt att en

mycket stor andel av de balanserade målen i

länsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna

inte hade avgjorts vid 1997 års utgång trots att

skriftväxlingen och övriga beredningsåtgärder

var avslutade.

Vad avser de allmänna domstolarna går det att

dra slutsatsen att målen avgörs inom rimlig tid

medan motsatt slutsats kan dras beträffande

skatte- och socialförsäkringsmålen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Även om underlaget

för att bedöma domstolarnas resultat har

förbättrats är det alltjämt inte tillräckligt för en

säker bedömning av om domstolarna klarat av att

i övrigt på ett rättssäkert och effektivt sätt avgöra

de mål och ärenden de har att handlägga.

Underlaget kan dock förväntas bli än bättre

kommande år. Inom Domstolsverket pågår

nämligen dels ett arbete med att ta fram s.k.

nyckeltal för domstolsväsendet, dels projekt för

att utveckla verksamhets- och personalstatisti-

ken. Vidare har Domstolsverket ändrat sin in-

terna organisation för att bättre kunna stödja

domstolarna i deras verksamhetsuppföljning och

verksamhetsanalys.

Det är svårt att bedöma hur domstolarnas ar-

betsbelastning kommer att förändras under de

närmaste åren. Enligt Domstolsverkets bedöm-

ning finns det totalt sett anledning att räkna med

en viss ökning av antalet inkomna brottmål

under 1999-2001 medan tvistemålen tros ligga

kvar på en relativt oförändrad nivå. Vad gäller

länsrätterna kan måltillströmningen även fortsatt

antas öka något till följd av

instansordningsreformen. De nya reglerna om

socialbidrag som trädde i kraft den 1 januari 1998

har å andra sidan lett till en så kraftig reducering

av antalet biståndsmål att det förmodligen totalt

sett kommer att leda till en viss minskning av

måltillströmningen (prop. 1996/97:124, bet.

1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264).

Enligt regeringens bedömning tyder resultat-

redovisningen på att åtgärder snarast måste vid-

tas i syfte att korta domstolarnas handläggnings-

tider och skapa en effektivare domstols-

organisation. I avsnitt 6.4 redovisas vilka åtgärder

regeringen har för avsikt att vidta.

6.4 Ett effektivare och mer flexibelt

domstolsväsende

De senaste årens utveckling med krav på mål-

och resultatstyrning, en ökad internationalise-

ring, allt mer komplicerad brottslighet, allt mer

avancerade affärstransaktioner och snabb teknisk

utveckling innebär att kraven på domstolsche-

ferna och domstolspersonalen ökar. För att an-

passa domstolarna till utvecklingen, säkerställa

en hög kvalitet och göra domstolsverksamheten

mer kostnadseffektiv pågår sedan flera år ett

omfattande reformarbete.

6.4.1 En renodlad domstolsverksamhet

Som angetts i tidigare budgetpropositioner syftar

reformarbetet bl.a. till att domstolsverksamheten

skall renodlas och koncentreras på de dömande

uppgifterna.

I det delbetänkande som Ärvdabalksutred-

ningen lämnade hösten 1996 föreslås bl.a. att

skattemyndigheterna från tingsrätterna skall ta

över uppgiften att registrera bouppteckningar

och att vara beskattningsmyndighet i fråga om

arvsskatt (SOU 1996:160). I betänkandet, som

är remissbehandlat, diskuteras inte de organisa-

toriska konsekvenserna av en överflyttning var-

för regeringen nu avser att ge Domstolsverket

och Riksskatteverket i uppdrag att analysera

dessa.

Som angavs i 1998 års budgetproposition läm-

nade Domstolsverket på regeringens uppdrag

hösten 1997 förslag till fastighetsinskrivnings-

myndigheternas och Inskrivningsmyndighetens

för företagsinteckning framtida organisation

(DV rapport 1997:5 och 1997:7). Domstolsver-

ket föreslår att fastighetsinskrivningsverksam-

heten förs över till den statliga lantmäteriorgani-

sationen och att företagsinteckningsverksam-

heten integreras i Patent- och

registreringsverket. Domstolsverket har vidare

våren 1998 på regeringens uppdrag lämnat

förslag om Sjöfartsregistrets framtida

organisation (DV rapport 1998:1).

Domstolsverket föreslår att verksamheten

integreras i Sjöfartsverket. Remissbehandlingen

av rapporterna beräknas vara avslutad under

oktober 1998 och förslagen kommer därefter att

beredas vidare inom Regeringskansliet.

1997 års hyreslagstiftningsutredning skall med

förtur behandla frågan om hyres- och arrende-

nämndernas framtid. Enligt direktiven skall ut-

redaren ta ställning till om nämnderna kan av-

skaffas och om samtliga måltyper i stället kan

handläggas vid allmän domstol (dir. 1997:97).

Den delen av uppdraget kommer att redovisas

den 31 oktober 1998.

6.4.2 Det fortsatta reformarbetet

Det pågående reformarbetet syftar framför allt

till att skapa ett effektivare och mer flexibelt dom-

stolsväsende. Målstyrningen skall bli tydligare och

domstolarna skall ges större möjligheter att själva

besluta om sin organisation och sina arbetsfor-

mer. I denna proposition lämnas t.ex. förslag

som innebär att tingsrätterna, länsrätterna, hov-

rätterna och kammarrätterna själva får besluta

om indelning i avdelningar och om avdelningar-

nas sammansättning. Samverkan inom och mel-

lan rättsväsendets olika verksamhetsområden

skall öka. I det syftet har regeringen inlett ett par

försöksverksamheter. Vidare måste genom-

strömningstiderna inom domstolsväsendet och i

rättskedjan som helhet kortas. Satsningar skall

göras på kompetensutveckling och utbyggnad av

IT-stödet. Vidare skall Domstolsverkets och dom-

stolschefernas roller göras tydligare.

1995 års domstolskommitté

Genom tilläggsdirektiv den 26 mars 1998

begränsades 1995 års domstolskommittés

uppdrag. Direktiven, som utformades i

överensstämmelse med kommitténs begäran,

innebar att uppdraget inte längre skulle omfatta

domstolarnas antal och placering

(domstolsväsendets yttre organisation).

Uppdraget begränsades därmed till att avse

frågor om domstolarnas beredningsorganisation

samt notarie- och domarutbildningen. Den 29

juni 1998 avlämnade kommittén betänkandet

Domaren och Beredningsorganisationen -

utbildning och arbetsfördelning (SOU 1998:88).

Kommittén föreslår bl.a.

- att notarieutbildningen skall förlängas till

två år och sex månader med möjlighet till

utbildning både i tingsrätt och länsrätt,

- att domarutbildningen skall förlängas och

omfatta utbildning i brottmål, tvistemål och

förvaltningsmål samt

- att den aspiranttid i hovrätt och kammarrätt

som nu inleder domarutbildningen skall

ersättas med en ettårig anställning som

notarie i kammarrätt eller hovrätt.

Sedan den 1 maj 1997 har försöksverksamhet

bedrivits vid ett antal tingsrätter för att pröva

olika former av beredningsorganisation. För-

söksverksamheterna har fallit mycket väl ut. Ut-

fallet av försöksverksamheterna har legat till

grund för att kommittén nu föreslår att domsto-

larna själva skall få möjlighet att välja hur bered-

ningsorganisationen skall vara sammansatt, med

beredningsjurister eller fler notarier, och om s.k.

storrotlar skall inrättas.

I 1998 års budgetproposition nämndes att re-

geringen planerade att inleda en

försöksverksamhet vid överrätterna som innebär

att aspiranttjänstgöringen ersätts av en

tidsbegränsad anställning som överrättsnotarie.

Efter fullgjord notarietjänstgöring är

överrättsnotarien behörig att ansöka om

anställning som fiskal. Försöksverksamheten

innebär att ett större antal notarier än i dag kan

erbjudas möjlighet att under en begränsad tid

meritera sig genom tjänstgöring i överrätt

samtidigt som överrätternas behov av

föredragande tillgodoses utan att det byggs upp

ett nytt överskott av icke ordinarie domare. För-

söksverksamheten, som alltså överensstämmer

med kommitténs förslag, kommer att inledas

den 1 december 1998.

Riksdagen har i ett tillkännagivande uttalat att

det är angeläget att, med bibehållande av kvali-

tetskraven, så många jurister som möjligt bereds

tillfälle till notarietjänstgöring (bet.

1996/97:JuU8 s. 9 f., rskr. 1996/97:160).

Justitieutskottet uttalade bl.a. att det får anses ha

ett betydande värde att praktiskt verksamma

jurister har fullgjort notarietjänstgöring.

Eftersom ställningstagandet till

Domstolskommitténs förslag har avgörande

betydelse för hur många personer som kommer

att kunna erbjudas notariemeritering i framtiden

kommer regeringen att återkomma till riksdagen

i frågan sedan beredningen av kommitténs

förslag avslutats. Kommitténs förslag

remissbehandlas för närvarande och kommer

därefter att beredas vidare inom

Regeringskansliet.

Moderniseringen och reformeringen av

domstolsväsendet måste fortsätta

Eftersom det är angeläget att det grundmaterial

Domstolskommittén tagit fram avseende bl.a.

domstolsväsendets organisation kan användas i

det fortsatta reformarbetet skall kommitténs

ordförande senast den 25 november 1998

sammanställa och till regeringen redovisa materi-

alet. Enligt regeringens uppfattning måste mo-

derniseringen och reformeringen av domstolsvä-

sendet fortsätta. Av Riksrevisionsverkets

(RRV:s) redovisning i rapporten Domstolsvä-

sendet Resursfördelningssystem och hinder för

ett effektivt resursutnyttjande framgår att dom-

stolsväsendets organisation både är omodern och

ineffektiv (RRV 1997:48). I rapporten

konstaterar RRV att domstolarnas storlek har

betydelse för resursanvändningen. RRV menar

bl.a. att små domstolar är sårbara, brister i

administrativ effektivitet, saknar arbetsunderlag

för en effektiv beredningsorganisation, har dåliga

förutsättningar för en professionell utveckling

och har höga kostnader. RRV påpekar vidare att

domstolar på samma nivå inte samverkar

tillräckligt i administrativt hänseende.

Då det har visat sig att frågan om att refor-

mera domstolsväsendets yttre organisation in-

rymmer sådana svårigheter att det traditionella

sättet att utreda verksamheten inte är en fram-

komlig väg måste andra vägar prövas. Det kan

konstateras att svårigheterna bl.a. beror på att

kunskap saknas om vad som händer om dom-

stolar läggs samman eller om domstolsslagen in-

tegreras. För att få bättre underlag för vilken in-

riktning det fortsatta förändringsarbetet bör ha,

har regeringen inlett ett par försöksverksamhe-

ter. Försöksverksamheterna syftar till en ökad

samverkan inom och mellan domstolsslagen. Re-

geringen har för avsikt att ta initiativ till ytterli-

gare försöksverksamheter.

Regeringen kommer även fortlöpande att ta

initiativ till nödvändiga organisationsföränd-

ringar. Domstolsverket utreder för närvarande

förutsättningarna för att överföra verksamheten

vid Åmåls tingsrätt till någon närliggande tings-

rätt. Skälet är att det kan ifrågasättas om tings-

rätten är bärkraftig. Målunderlaget är mycket be-

gränsat, endast ca 300 mål per år, och domstolen

har utöver lagmannen, som är den ende ordinarie

domaren, endast fem fast anställda. Om Dom-

stolsverkets utredning skulle visa att en sam-

manläggning innebär fördelar för verksamheten

kommer regeringen snarast att fatta beslut i frå-

gan. Vidare avser regeringen att ge Domstolsver-

ket i uppdrag att tillsammans med Hovrätten för

Övre Norrland, Hovrätten för Nedre Norrland

och Kammarrätten i Sundsvall utreda förutsätt-

ningarna för en organisatorisk samverkan under

gemensam ledning mellan kammarrätten och en-

dera eller båda hovrätterna. Syftet är att under-

söka om en organisatorisk samverkan kan leda

till en effektivare och mer bärkraftig organisa-

tion.

Kompetensutveckling

Behovet av kompetensutveckling ökar i takt med

kraven på domstolarna. Regeringen har därför

gett Domstolsverket i uppdrag att i samråd med

representanter för domstolarna ta fram en ut-

bildningsplan som syftar till en utvidgad och

breddad kompetensutveckling av domstolsan-

ställda. Enligt uppdraget bör planen innehålla ett

utökat inslag av obligatorisk kompetensutveck-

ling för flertalet personalkategorier. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 mars 1999.

Vad gäller domstolscheferna har Dom-

stolsverket utarbetat ett nytt chefsutvecklings-

program. Programmet genomfördes för första

gången under hösten 1997 och våren 1998.

I ett tillkännagivande uttalade riksdagen att

utbildning och fortbildning av nämndemän bör

äga rum i reglerade former (bet. 1997/98:JuU1,

rskr. 1997/98:87). I anledning av tillkännagivan-

det har Domstolsverket den 1 september 1998 på

regeringens uppdrag redovisat dels i vilken ut-

sträckning utbildning och information i dag er-

bjuds nämndemän, dels en plan för introduk-

tionsutbildning och fortbildning av nämndemän.

Ett modernt IT-stöd

Av stor vikt för domstolarnas effektivitet är det

arbete som Domstolsverket bedriver för att ge

domstolarna ett modernt IT-stöd. Vid utgången

av 1997 hade det databaserade målhanterings-

systemet (MÅHS) införts vid ett sextiotal un-

derrätter. Arbetet med MÅHS fortsätter med

inriktning dels på att vidareutveckla underrätts-

versionen, dels på att skapa en version för över-

rätterna. IT-stödet har även i övrigt utvecklats.

Så har t.ex. införandet av Exchange (elektronisk

posthantering) och verktyget SMS (Systems

Management Server) för övervakning och distri-

bution av program nyligen avslutats. Genom

samarbetet med övriga myndigheter i Rådet för

rättsväsendets informationsförsörjning (RIF-rå-

det) bedrivs utvecklingen av domstolsväsendets

IT-stöd i hög utsträckning utifrån ett rättskedje-

perspektiv.

Domstolsverkets roll i reformarbetet

Det fortsatta reformarbetet kommer således att

bedrivas i nära samverkan med domstolarna och

domstolspersonalen. Detta innebär att Dom-

stolsverket kommer att få en drivande och stöd-

jande roll i reformarbetet. Det kommer bl.a. att

krävas att verket i hög grad tar egna initiativ i

frågor om förändringar avseende domstolarnas

organisation och arbetsmetoder. Det blir en

uppgift för verket att fånga upp och bearbeta de

idéer och önskemål om reformer som finns inom

domstolsväsendet. Här kommer det att bli nöd-

vändigt för verket att finna nya former och ut-

veckla nya forum för diskussion med domstols-

personalen. Det ovan nämnda

chefsutvecklingsprogrammet kan förväntas fylla

en viktig funktion i det här sammanhanget.

Under utbildningen behandlas nämligen bl.a.

domstolschefens ansvar för utveckling av

arbetsrutiner och arbetssätt. Då det är viktigt att

utvecklingen av organisation och arbetsformer så

långt möjligt sker så att en samverkan med andra

verksamheter underlättas ställs det även krav på

Domstolsverket att i större utsträckning än

tidigare samarbeta med andra myndigheter. Den

förändrade inriktningen av Domstolsverkets

arbete och tillkommande uppgifter kommer att

nödvändiggöra såväl resursförstärkningar som

vissa organisations-förändringar.

Domarrollen och tillsättningen av högre

domartjänster

I enlighet med riksdagens tillkännagivande (bet.

1997/98:JuU24, rskr. 1997/98:228) har

regeringen den 1 oktober 1998 beslutat att

tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift

att se över förfarandet vid utnämning av högre

domare (dir. 1998:84). Kommittén har även fått i

uppdrag att lämna förslag om hur

domstolschefens roll kan utformas så att den

administrativa styrningen av domstolarna och

tillsynen över den dömande verksamheten

förstärks. Kommittén skall vidare överväga om

det finns anledning att införa en möjlighet att

tidsbegränsat anställa domstolschefer. Kom-

mittén skall slutligen se över kriterierna vid

tillsättning av ordförande i Högsta domstolen

och Regeringsrätten samt överväga vilka

uppgifter och vilket ansvar han eller hon skall ha

som chef för domstolen. Uppdraget skall

redovisas senast den 3 januari 2000. I det här

sammanhanget kan även nämnas att regeringen

avser att ge Domstolsverket i uppdrag att se över

rutinerna inom Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet i syfte att stärka kvaliteten på

beredningen av tillsättningsärendena.

6.4.3 Domstolarnas avdelningsindelning

Regeringens förslag: Bestämmelserna om avdel-

ningsindelning vid hovrätter, kammarrätter,

tingsrätter och länsrätter ändras så att det blir

möjligt för domstolarna att i högre utsträckning

själva besluta om sin organisation.

Ärendet och dess beredning

Enligt gällande bestämmelser i rättegångsbalken

och lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-

domstolar skall hovrätt, är kammarrätt och får

tingsrätt respektive länsrätt vara delad i avdel-

ningar. Beträffande överrätts- och länsrättsavdel-

ningarna lämnas vidare vissa föreskrifter angå-

ende den närmare sammansättningen av

avdelningarna. Antalet avdelningar fastställs för

såväl överrätterna som underrätterna för närmast

följande budgetår genom regeringens reglerings-

brev för domstolsväsendet.

I en promemoria som utarbetats inom Justi-

tiedepartementet lämnas förslag till ändringar i

rättegångsbalken och lagen om allmänna förvalt-

ningsdomstolar som innebär

- att hovrätt och kammarrätt inte med nöd-

vändighet behöver vara indelade i avdel-

ningar samt

- att avdelningarnas närmare sammansätt-

ning inte regleras i lag.

Promemorian har remitterats till samtliga hov-

rätter och kammarrätter, tingsrätterna och läns-

rätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt

Domstolsverket. En sammanställning av remiss-

svaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet

(dnr Ju98/2091).

Förslaget faller inom Lagrådets gransknings-

område. De föreslagna ändringarna är emellertid

av okomplicerad beskaffenhet. De rör inte frågan

hur domstolarna skall vara sammansatta i den

dömande verksamheten utan endast hur deras

interna organisation skall vara utformad för att

de på bästa sätt skall kunna fullgöra sin verksam-

het. I sak innebär ändringarna endast att regle-

ringen avseende överrätterna anpassas till vad

som redan gäller för underrätterna samt att det

överlämnas till domstolarna att själva besluta om

den närmare sammansättningen av avdelning-

arna. Regeringen bedömer därför att Lagrådets

yttrande skulle sakna betydelse.

Promemorians förslag överensstämmer i sak

med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svea hovrätt, Hovrätten

över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra

Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Kammar-

rätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall,

samtliga tingsrätter och länsrätter samt Dom-

stolsverket tillstyrker eller motsätter sig inte för-

slaget. Göta hovrätt, Hovrätten för Nedre

Norrland, Hovrätten för Övre Norrland och

Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget.

De negativa remissinstanserna efterlyser en dis-

kussion angående frågan om i vad mån lagföre-

skrifter om domstolarnas organisation kan tas

bort utan att det strider mot föreskrifterna i 11

kap. 4 § regeringsformen. Göta hovrätt och

Kammarrätten i Jönköping menar också att det

från arbetsrättslig synpunkt är tveksamt att be-

röva en redan fullmaktsanställd lagman med

chefskap över en avdelning den uppgiften genom

att inrätta en storavdelning med en annan lagman

som chef.

Skälen för regeringens förslag: Vad först an-

går den konstitutionella frågan innebär de före-

slagna ändringarna ingen ändring såvitt avser

kravet att huvuddragen av domstolarnas organi-

sation skall vara reglerade i lag. Som framgår

ovan ges reglerna endast en ändrad innebörd.

Den nuvarande regleringen innebär dels att

hovrätt eller kammarrätt aldrig kan bestå av färre

än två avdelningar, dels att överrätternas och

länsrätternas möjligheter att pröva olika organi-

sationslösningar begränsas. Regleringen har i

praktiken lett till att överrätterna i dag är organi-

serade på ett likartat sätt, utan hänsyn till t.ex.

målunderlag eller behov av specialisering.

Nuvarande reglering bör därför ändras så att

det blir möjligt för domstolarna att pröva olika

organisationsmodeller och att själva bestämma

antalet avdelningar samt dessas närmare sam-

mansättning och storlek.

Lagändringarna kommer att följas upp med

ändringar i domstolsinstruktionerna av inne-

börd att överrätterna och underrätterna själva

beslutar om indelning i avdelningar samt om

avdelningarnas närmare sammansättning.

Som påpekats av några remissinstanser kom-

mer domstolarnas frihet i viss utsträckning att

begränsas av att det även i fortsättningen är

Domstolsverket som beslutar om medelstilldel-

ning och regeringen som beslutar om domarut-

nämningar. De föreslagna regeländringarna

kommer dock enligt regeringens uppfattning att

ge domstolarna ökat utrymme för att själva ta

initiativ till och genomföra organisationsföränd-

ringar.

Vad avser frågan om vilka organisatoriska för-

ändringar som är möjliga från arbetsrättslig syn-

punkt blir det närmast en uppgift för den en-

skilda domstolens ledning att från fall till fall

göra en bedömning av detta. Det kan emellertid

konstateras att anställningen som överrättslag-

man eller chefsrådman inte är ovillkorligen för-

enad med chefskap över en avdelning. Det före-

kommer redan i dag att underrätter har

chefsrådmän trots att de inte är

avdelningsindelade och att överrätter har fler

lagmän och vice ordförande än avdelningar.

Beslutet att indela lagmannen eller

chefsrådmannen som chef för en avdelning fattas

enligt domstolsinstruktionerna av

domstolsledningen vid den domstol där han eller

hon är anställd för en viss tidsperiod. Det torde

alltså vara möjligt att förändra organisationen vid

ingången av en ny sådan tidsperiod. I praktiken

kommer organisatoriska förändringar givetvis

också att kunna genomföras under löpande

period i samband med pensionsavgångar,

nyanställningar eller efter frivillig

överenskommelse mellan de berörda.

6.5 Anslag

C1 Domstolsväsendet m.m.

Tabell 6.2 Anslagsutvecklingen

Tusental kronor

1997

Utfall

2 953 626

Anslags-

sparande

158 046

1998

Anslag

2 979 279

Utgifts-

prognos

3 027 400

1999

Förslag

3 056 983

2000

Beräknat

3 118 316

1

2001

Beräknat

3 160 195

2

1 Motsvarar 3 061 483 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

2 Motsvarar 3 061 483 tusen kronor i 1999 års prisnivå.

Domstolsväsendets anslag uppgick 1997 till

2 916 miljoner kronor. Under året förbrukades

2 954 miljoner kronor vilket ledde till att

anslagssparandet minskade till 158 miljoner

kronor. Under 1998 beräknas anslagsför-

brukningen överstiga anvisade medel med drygt

48 miljoner kronor. Regeringens bedömning är

att resterande överskott (ca 110 miljoner kronor)

kommer att vara förbrukat vid ingången av år

2001.

Regeringens överväganden

Avgiftsbelagd verksamhet

Tabell 6.3 Avgiftsbelagd verksamhet

Tusental kronor

Offentligrättslig

verksamhet

Intäkter till inkomsttitel

(Som inte får disponeras)

Intäkter som får

disponeras

Utfall 1997

61 000

8 636

Prognos 1998

65 000

8 000

Budget 1999

74 000

8 000

Under innevarande år kommer domstolsväsen-

det enligt prognos att leverera in avgiftsinkom-

ster motsvarande ca 65 miljoner kronor på in-

komsttitel. Avgifterna består av ansöknings-

avgifter (ca 30 miljoner kronor),

kungörandeavgifter (ca 22 miljoner kronor) och

expeditionsavgifter (ca 13 miljoner kronor). För

1999 beräknas även avgiftsintäkter till

inkomsttitel om 9 miljoner kronor med

anledning av miljöbalken.

Slutsatser

Regeringens bedömning av domstolsväsendets

verksamhet redovisas i avsnitt 6.3. Som nämnts

ovan beräknas domstolsväsendet under 1998

förbruka närmare 48 miljoner kronor mer än vad

som anslagits för verksamheten. Trots det kom-

mer domstolarna att ha ett relativt stort anslags-

sparande i behåll vid utgången av budgetåret. Vi-

dare är tingsrätternas arbetsläge sådant att det

bör vara möjligt att frigöra och omfördela resur-

ser från tingsrättsorganisationen till övriga dom-

stolar. Domstolsverkets behov av resursförstärk-

ningar kommer under 1999 att kunna tillgodoses

genom anslagssparande. Detta innebär att dom-

stolsväsendet inte kommer att vara i behov av

något resurstillskott för att klara verksamheten

under 1999.

År 1999 tillförs anslaget 28 miljoner kronor

till följd av införandet av miljöbalken och att

miljödomstolarna fr.o.m. den 1 januari 1999

bland annat övertar Koncessionsnämndens

verksamhet. Av beloppet är cirka 19 miljoner

kronor en överföring från utgiftsområde 20

Allmän miljö- och naturvård och cirka 9 miljoner

kronor ökade avgiftsintäkter med anledning av

miljöbalken. Vidare överförs 12 miljoner kronor

till utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till

kommuner till följd av att kommunerna i ökad

utsträckning skall hjälpa föräldrar att träffa avtal

om vårdnad, boende och umgänge vilket

förväntas medföra ökade kostnader för

kommunerna samtidigt som domstolarnas

kostnader minskar. Med anledning av att

utbetalningar till likvidatorer från och med 1999

kommer att hanteras av Patent- och

registreringsverket och då Marknadsdomstolen

övertar vissa arbetsuppgifter från Stockholms

tingsrätt överförs 9,8 miljoner kronor till

utgiftsområde 24 Näringsliv.

Som kompensation för beräknade

utgiftsökningar för löner, lokaler med mera

räknas anslaget upp med drygt 60 miljoner

kronor.

Vid anslagsberäkningen har slutligen en

teknisk justering gjorts av anslaget. Justeringen

avser en korrigering av den justering som

genomfördes av anslagen för år 1998 med

anledning av att sättet att finansiera

avtalsförsäkringar på det statliga området

förändrades. I enlighet med tilläggsbudgeten i

denna proposition justeras anslaget upp med 11

miljoner kronor.

Sammantaget föreslår regeringen att anslaget

för 1999 fastställs till 3 056 983 000 kronor. För

åren 2000 och 2001 beräknas anslaget till

3 118 316 000 kronor respektive 3 160 195 000

kronor.

Tabell 6.4 Beräkning av anslaget för 1999

Tusental kronor

Anslag 1998

2 979 279

Pris- och löneomräkning

60 505

Justering av premier

11 0121

Rampåverkande överföringar, nettoförändringar

6 187

Förslag 1999

3 056 983

1 Justeras på tilläggsbudget i denna proposition

7 Kriminalvården

7.1 Omfattning

Kriminalvårdens huvuduppgifter är att verkställa

påföljderna fängelse och skyddstillsyn, att

ansvara för övervakningen av villkorligt frigivna

och att utföra särskilda personutredningar i

brottmål. Från den 1 januari 1999 ansvarar

kriminalvården också för verkställighet av

samhällstjänst när en villkorlig dom har

kombinerats med en föreskrift om

samhällstjänst.

Kriminalvården ansvarar dessutom för

verksamheten vid häktena. Kriminalvården

sköter också transporter av personer som skall

avvisas eller utvisas från Sverige.

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltnings-

myndighet för all kriminalvårdsverksamhet. Sty-

relsen är chefsmyndighet för sex regionmyndig-

heter och 37 lokala kriminalvårdsmyndigheter

samt Transporttjänsten. I administrativt hänse-

ende är styrelsen chefsmyndighet även för Kri-

minalvårdsnämnden och de 30 övervaknings-

nämnderna.

7.2 Utgiftsutveckling

Utgiftsutvecklingen

Miljoner kronor (löpande priser)

Utfall

1997

Anslag

1998 1

Utgifts-

prognos

1998

Förslag

anslag

1999

Beräknat

anslag

20002

Beräknat

anslag

20013

3 816,4

3 372,1

3 885,0

3 639,1

3 822,8

3 890,5

1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten

för budgetåret

1998 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.

2 Motsvarar 3 755,1 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

3 Motsvarar 3 763,1 miljoner kronor i 1999 års prisnivå.

Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall

- Innehållet i verksamheten har fortsatt att

utvecklas. Det innebär bl.a. att metoder för

kvalitetssäkring av den brotts- och

missbruksrelaterade programverksamheten

har utarbetats.

- Möjligheterna till sysselsättning och

gemensamhet under häktestiden har

fortsatt att öka.

- Insatserna för att bekämpa

narkotikamissbruk har ökat.

- Förutsättningarna för ett mer konsekvent

och tydligt innehåll i frivårdspåföljderna har

förbättrats genom att föreskrifter och

allmänna råd har tagits fram.

- Kriminalvården har förbrukat 54 miljoner

kronor mer än vad som har anslagits för

verksamheten. Vid budgetårets slut uppgick

det ackumulerade överskottet till 720

miljoner kronor.

Förändringar

- Under budgetåret minskade

medelbeläggningen vid

kriminalvårdsanstalterna med fem

procentenheter jämfört med föregående

budgetår.

- Till följd av den minskade beläggningen

lades nio anstalter ned. Därutöver

genomfördes platsminskningar på ett antal

anstalter. Sammanlagt minskade antalet

anstaltsplatser med 447 stycken, varav 392

var öppna platser. Antalet häktesplatser

minskade med 13.

- Regeringen har överlämnat åt

Kriminalvårdsstyrelsen att fatta beslut om

häktes- och anstaltsorganisationens

närmare utformning.

Prioriteringar

- Frigivningsförberedelserna skall förstärkas.

- Satsningarna på brotts- och

missbruksrelaterade program, utbildning

och arbete samt annan meningsfull

sysselsättning skall fortsätta.

- Arbetet med att bekämpa

narkotikamissbruket skall bedrivas med

ökad intensitet.

- Alternativen till fängelse skall utvecklas

ytterligare.

- Insatserna för att förbättra de

långtidsdömdas situation skall öka.

- Förutsättningar skall skapas för att

ytterligare utveckla den inre säkerheten i

anstalterna.

- Adekvat vård och behandling för intagna

med psykiska störningar skall säkerställas.

- Satsningarna på att förbättra förhållandena

för de häktade skall fortsätta.

Förutsättningarna för gemensamma

aktiviteter och annan sysselsättning skall

öka.

7.3 Resultatbedömning

Det övergripande målet för rättsväsendet och

därmed också för kriminalvården är att tillgodo-

se den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet.

Målet för kriminalpolitiken är att verka för en

minskning av brottsligheten och öka människors

trygghet. Kriminalvårdens verksamhet skall

kännetecknas av en human människosyn, god

om-vårdnad och ett aktivt påverkansarbete med

iakttagande av hög grad av säkerhet samt respekt

för den enskildes integritet och rättssäkerhet.

Verksamheten skall inriktas på att motverka åter-

fall i brott.

Vid bedömningen av kriminalvårdens resultat

är bl.a. följande verksamhetsmål för 1997 av

särskilt intresse.

- Innehållet i frivårdspåföljderna skall bli mer

tydligt och konsekvent.

- Omfattningen av de brotts- och

missbruksrelaterade programmen skall öka

liksom antalet intagna som får ta del av

dessa.

- Omhändertagandet av de psykiskt störda

skall förbättras.

- Arbetet med att bekämpa

narkotikamissbruket skall bedrivas med

fortsatt intensitet.

- De insatser som görs för att den intagne vid

frigivningen skall få bostad, sysselsättning

och försörjning skall öka.

- Förhållandena för häktade skall göras mer

humana.

- En hög grad av säkerhet skall vidmakthållas

vid häkten och anstalter.

7.3.1 Frivård

Under 1997 minskade antalet personer som

dömts till frivårdspåföljd med sex procent

jämfört med föregående år. Antalet

frivårdsklienter var i medeltal 11 423. Andelen

skyddstillsynsdomar av det totala antalet

brottmålsdomar är dock i stort sett oförändrad

jämfört med föregående år. Under det första

halvåret 1998 har medelantalet personer som

dömts till frivårdspåföljd minskat med sex

procent jämfört med samma period föregående

år.

I samband med att försöksverksamheten med

intensivövervakning med elektronisk kontroll

har utvidgats till att omfatta hela landet har

antalet fängelsedömda som avtjänat sitt straff

genom intensivövervakning ökat från i medeltal

49 år 1996 till i medeltal 362 år 1997. Under det

första halvåret 1998 avtjänade i medeltal 392

personer per dag sitt fängelsestraff genom

intensivövervakning.

Diagram 7.1 Frivårdsklienter

Ett av verksamhetsmålen var att innehållet i fri-

vårdspåföljderna skulle bli mer tydligt och kon-

sekvent. I detta syfte har ett antal föreskrifter

och allmänna råd tagits fram. Det har fastställts

en s.k. basnivå för bl. a. kontaktfrekvens mellan

den övervakade och övervakaren samt för den

övervakades deltagande i olika brotts- och

missbruksrelaterade program. Resultatet av

arbetet är enligt Kriminalvårdsstyrelsen en större

enhetlighet i frivårdens arbete. Enligt styrelsens

bedömning har utvecklingen inom frivården

också medfört att det skapas större

förutsättningar för att dels kvalitetssäkra

innehållet i verksamheten, dels följa upp

effekterna av vidtagna åtgärder.

Som framgår av avsnitt 7.3.2 om anstalter har

metoder för kvalitetssäkring av programverk-

samheten tagits fram.

Kostnader

De totala kostnaderna för frivården har ökat med

tolv procent under 1997. För intensivöver-

vakning med elektronisk kontroll anger

Kriminalvårdsstyrelsen i sin årsredovisning för

1997 en kostnad på 1 110 kr per

övervakningsdygn. Kriminalvårdsstyrelsen har

förklarat den höga kostnaden bl.a. med att

tekniken har fungerat dåligt, vilket har medfört

att personalkostnaderna för kontrollbesök

skjutit i höjden. Eftersom försöksverksamheten

utvidgades till samtliga frivårdsmyndigheter

under 1997 har kostnaderna för att organisera

verksamheten, utbilda personal och införskaffa

utrustning varit höga. Kriminalvårdsstyrelsens

bedömning är att kostnaderna gradvis kommer

att sjunka till en betydligt lägre nivå när tekniken

fungerar tillfredsställande och verksamheten har

funnit sin form.

Den redovisade kostnaden översteg kostaden

enligt tidigare beräkningar från

Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsförebyggande

rådet (BRÅ) med mer än det dubbla. BRÅ har

därför gjort en fördjupad analys av kostnaderna

för intensiv-övervakningen under 1997. BRÅ har

gjort be-dömningen att kostnaden inte översteg

600 kronor per övervakningsdygn. Detta

överensstämmer också med vad

Kriminalvårdsstyrelsen har budgeterat för

verksamheten med intensivövervakning för

1999. Skillnaden mellan kostnaden enligt

Kriminalvårdsstyrelsens årsredovisning och

kostnaden enligt BRÅ beror på att styrelsen och

BRÅ har använt olika metoder för

beräkningarna. Kriminalvårdsstyrelsens

beräkningar baserades på en enkätundersökning

bland frivårdspersonal som genomfördes i april

1997. Hänsyn kom därmed inte att tas till att

kostnaderna var högre i början av året och sedan

minskade. BRÅ har, bl.a. genom intervjuer med

frivårdspersonal, beräknat kostnaden för den

fak-tiska tidsåtgången i ett specifikt

intensivövervakningsfall. Kostnaden har därefter

justerats för att spegla förhållanden under 1997.

7.3.2 Anstalter

Verkställighetens innehåll

Ett av målen för anstaltsverksamheten var att

omfattningen av brotts- och missbruksrelaterade

program skulle öka liksom antalet intagna som

får ta del av dessa. Kriminalvården skulle också

säkerställa en hög kvalitet i programverksamhe-

ten.

Den totala sysselsättningsgraden för de intag-

na var 82,6 procent, vilket är något högre jämfört

med föregående budgetår. Kriminalvårdsstyrel-

sen anser att sysselsättningsgraden troligen inte

kan bli högre, eftersom den outnyttjade tiden

bl.a. utgörs av sådana inslag som permissioner

och andra former av vistelse utanför anstalt.

Tabell 7.1 Sysselsättningstimmar i anstalt 1995 - 1997

(1 000 timmar)

Sysselsättning

1995

1996

1997

Arbetsdrift

2 700

40 %

2 492

38 %

2 118

36 %

Utbildning

1 017

15 %

878

13 %

877

15 %

Intern

service

1 741

26 %

1 421

22 %

1 243

21 %

Brotts-och

missbruks

relaterade

program

559

8 %

851

13 %

735

12,5%

Övr.syssel-

sättning

med

ersättning

596

9 %

750

11 %

723

12 %

Frigång

166

2 %

165

3 %

168

3 %

Summa

6 779

100%

6 557

100%

5 863

100%

Inslaget av brotts- och missbruksrelaterade

program har inte har ökat. Skälet till detta är

enligt Kriminalvårdsstyrelsen att särskilda

program för rattylleridömda, som tidigare var av

relativt stor omfattning, har minskat.

Minskningen är en följd av att de

rattfylleridömda i allt större utsträckning

avtjänar sina straff genom intensiv-övervakning

med elektronisk kontroll och därmed deltar i

programverksamhet inom frivården.

Arbetet med att kvalitetssäkra programverk-

samheten fortsätter. Under budgetåret har kri-

minalvården bl.a. börjat tillämpa riktlinjerna i

handboken Krav&Råd, som ett stöd och en hjälp

vid bl.a. utvecklingen av programmen samt för

uppföljning och kvalitetssäkring.

Intagna med särskilda behov på grund av psykiska

störningar

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen får de intagna i

stort sett sina behov av psykiatrisk vård

tillgodosedda av sjukvårdshuvudmännen.

Kriminalvården har träffat skriftliga

överenskommelser om vård och bedömning av

intagna med vissa re-gionala sjukvårdsenheter.

Under 1997 öppnades en stödavdelning vid

kriminalvårdsanstalten Storboda. Vid utgången

av 1998 kommer det att finnas ytterligare två

sådana avdelningar. Intro-duktion i psykiatri och

psykologi ingår i den ob-ligatoriska grund- och

vidareutbildningen av vår-dare samt i

specialutbildningar med inriktning mot missbruk

och sexualbrottslighet. Det pågår också ett

arbete med att kvalitetssäkra kriminal-vårdens

hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Sexualbrottsdömda

Av de sexualbrottsdömda har 90 procent av den

kategorin varit placerade på de anstalter som

bedriver särskild programverksamhet för sexual-

brottsdömda.

Unga lagöverträdare

Kriminalvården har gjort särskilda insatser för de

dömda under 21 år. Fängelsedömda under 21 år

placeras som regel vid ett fåtal anstalter där

verksamheten är inriktad på de ungas behov av

bl.a. studier och arbetsträning. Den övergripande

målsättningen är att motverka återfall i brott.

Frigivningsförberedelser

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller i årsredovis-

ningen att behovet av stöd till den enskilde i

samband med frigivningen är stort och att sam-

arbetet med andra myndigheter måste öka för att

de intagnas behov av stöd och rehabilitering skall

kunna tillgodoses på bästa sätt. Kriminalvården

utarbetar föreskrifter och allmänna råd för verk-

ställighetsplanering, innefattande bl.a. planering

av frigivningen.

Beläggningssituation och kostnader

Antalet lagakraftvunna fängelsedomar har mins-

kat från 16 119 år 1993 till 13 408 år 1997. Under

det första halvåret 1998 har antalet lagakraftvun-

na fängelsedomar dock ökat.

Diagram 7.2 Medeltal tillgängliga platser och beläggning (i

procent), anstalt

Den minskade beläggningen under 1997 är

främst en följd av den utvidgade försöksverk-

samheten med intensivövervakning med elek-

tronisk kontroll. Nio anstalter har avvecklats

under 1997 på grund av den låga beläggningen.

Vid ytterligare fem anstalter har platsminskning-

ar genomförts. Kriminalvårdsstyrelsen avser att

under 1998 avveckla tre anstalter. Därutöver

planerar styrelsen att minska antalet platser vid

några anstalter och därmed reducera antalet

årsarbetskrafter. Regeringen har beslutat att

antalet regioner skall minskas med en från den 1

januari 1999. Det innebär att Örebroregionen

kommer att upphöra.

Beläggningsminskningen vid kriminalvårdsan-

stalterna har avstannat under 1998. Det första

halvåret 1998 var i medeltal 86 procent av de till-

gängliga platserna belagda.

För 1999 prognostiserar

Kriminalvårdsstyrelsen en medelbeläggning i

anstalterna på om-kring 3 530 intagna, vilket

innebär en medel-beläggning på 86 procent av de

tillgängliga platserna. Enligt prognosen kommer

beläggningen att variera från 80 procent i klass I-

anstalterna till 94 procent i klass IV-anstalterna.

De totala kostnaderna för anstalterna har ökat

under perioden 1993/94 till och med 1996, men

har legat stilla under 1997. Den totala kostnaden

per producerat vårddygn för anstalterna har ökat

med 14 procent från 1996 till 1997. Under 1997

var kostnaden för ett producerat vårddygn 2 336

kronor i säkerhetsklass I och 1 421 kronor i

säkerhetsklass IV. Den ökade kostnaden beror

främst på att antalet intagna har minskat relativt

kraftigt utan att de fasta kostnaderna har kunnat

reduceras i samma takt.

7.3.3 Häkten

Verksamhetsmålet när det gäller häktesverksam-

heten var att kriminalvården på olika sätt skulle

förbättra förhållandena för de häktade.

Vid samtliga häkten planeras eller genomförs

förändringar av lokalerna i syfte att möjliggöra

gemensamma aktiviteter för de häktade. Antalet

platser med möjlighet till gemensamma aktivite-

ter ökar därmed fortlöpande.

De häktade erbjuds gemensamma aktiviteter

och annan sysselsättning i allt mer utökad om-

fattning. Antalet timmar med sysselsättning som

är ersättningsberättigad ökade under 1997 med

24 procent jämfört med 1996. Vissa häkten kan

redan i dag erbjuda de häktade gemensamma

aktiviteter åtta timmar per dag. Program som

syftar till att motivera häktade som har miss-

bruksproblem till behandling har utvecklats.

Tabell 7.2 Sysselsättningstimmar vid häkten 1995 - 1997

(1 000 timmar)

Sysselsättning

1995

1996

1997

Arbetsdrift

146

65 %

211

44 %

291

49 %

Utbildning

57

25 %

104

22 %

113

19 %

Intern

service

4

2 %

66

14 %

80

13 %

Brotts-och

missbruks

relaterade

program

11

5 %

43

9 %

44

7 %

Övr.syssel

sättning

med

ersättning

6

3 %

55

11 %

67

11 %

Summa

224

100%

479

100%

595

100%

Andelen häktade med restriktioner har under

den senaste femårsperioden minskat från om-

kring 50 procent till 38 procent under 1997.

Möjligheterna att bryta isoleringen för häktade

med restriktioner är visserligen begränsade men

s.k. samsittning med andra häktade med re-

striktioner förekommer. Kriminalvårdsstyrelsen

för också diskussioner med Riksåklagaren om ett

förenklat förfarande vid besök till häktade med

restriktioner av myndighetspersoner och av ex-

terna resurspersoner som anlitas för verksamhet i

häktets regi.

Andelen intagna i häkte med verkställbar dom

som väntar på anstaltsplats har under den senaste

femårsperioden minskat från omkring tio

procent till omkring sex procent under år 1997.

Väntetiden har dock ökat under det första

halvåret 1998.

Beläggningssituation och kostnader

Diagram 7.3 Medeltal tillgängliga platser och beläggning (i

procent), häkte

Det första halvåret 1998 var 85 procent av de

tillgängliga platserna belagda.

Totalt har kostnaderna per vårddygn för häk-

tena ökat endast marginellt mellan 1996 och

1997.

7.3.4 Bekämpningen av

narkotikamissbruk i häkten och

anstalter

Kriminalvården bekämpar narkotikamissbruket i

anstalterna genom att differentiera de intagna,

tillhandahålla missbruksrelaterad

programverksamhet, genomföra kontroller, dvs.

urinprovs-tagningar och visitationer, samt driva

särskilda projekt. Även i häktena erbjuds de

intagna missbruksrelaterad programverksamhet

och genomförs visitationer.

Även om missbruk av narkotika är ett sällsynt

problem på majoriteten av landets anstalter är det

ett dagligt problem på några få. Under 1997

rapporterade ca 60 procent av anstalterna att det

sällan eller aldrig förekom missbruk. Ett fåtal an-

stalter rapporterade att de så gott som dagligen

hade problem med narkotikamissbruk. Antalet

beslag av narkotika i anstalt är lågt. Samtidigt har

antalet kontroller genom visitationer ökat.

De senaste åren har ca 40 procent av samtliga

intagna i anstalt bedömts vara narkotikamiss-

brukare. I oktober 1997 hade den andelen ökat

till närmare 46 procent. Ökningen beror enligt

Kriminalvårdsstyrelsen inte på en förändring av

missbruket. Förklaringen är i stället att definitio-

nen av narkotikamissbrukare har ändrats och att

många korttidsdömda, som inte har narkotika-

problem, avtjänar sitt fängelsestraff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Antalet narkotikamissbrukare i anstalt har alltså

inte ökat.

Antalet särskilda platser i anstalt avsedda för

motivations- och behandlingsarbete med narko-

tikamissbrukare har ökat. Den 1 oktober 1997

fanns 573 sådana platser. Vid två tillfällen varje år

mäts hur stor andel av narkotikamissbrukarna

som deltar i olika behandlingsåtgärder vid mät-

ningstidpunkten. De senaste årens mätningar har

andelen varit närmare 40 procent. Vid mätningar

i april och oktober 1997 var motsvarande andel

47 respektive 44 procent.

Under 1997 har kriminalvården drivit det s.k.

KARTNARK-projektet för att utreda frågor

som i vid mening berör narkotikaproblemet i an-

stalter och häkten. Projektet skall resultera i för-

slag till åtgärder och strategier för en effektivare

narkotikabekämpning. En slutrapport kommer

att färdigställas under hösten 1998.

Regeringen återkommer till arbetet med nar-

kotikabekämpningen i avsnitt 7.4.3.

7.3.5 Säkerheten i häkten och anstalter

Det har under de senaste sex åren inte före-

kommit någon rymning från klass I-anstalt.

Diagram 7.4 Antal rymningar per säkerhetsklass

Den fortsatt låga nivån av antalet direktrymning-

ar är enligt Kriminalvårdsstyrelsen sannolikt en

följd av bl.a. en mer realistisk differentiering,

förbättringar av den tekniska säkerheten, kon-

taktmannaskapet och ökade utbildningsinsatser.

Andelen permissioner som misskötts genom

avvikelse har minskat stadigt under de senaste tio

åren och uppgick under 1997 till 0,6 procent.

Under 1997 har sammanlagt 13 intagna i häkte

avvikit. Tre avvikelser har skett direkt från

häkten medan de övriga tio skett vid transporter,

rättegångar eller andra förrättningar utanför

häkteslokalerna. Under de senaste fyra åren har

antalet avvikelser i samband med att intagna i

häkte vistas utanför häkte halverats.

Antalet anmälningar om hot och våld mot an-

ställda vid anstalterna har minskat under 1997

jämfört med 1996 och ligger på en lägre nivå

även jämfört med 1995. I häktena ökade antalet

anmälningar under 1997 jämfört med året

dessförinnan men ligger på samma nivå som

1995.

En arbetsgrupp inom kriminalvården har un-

der 1998 presenterat den s.k. RSS-rapporten, för

att beskriva risk-, skydds- och säkerhetsarbetet

vid klass I-anstalterna. I rapporten föreslås åt-

gärder för att minska förekomsten av hot och

våld såväl mellan de intagna som från de intagna

mot personalen. År 1997 etablerades

riksmottagningen på Kriminalvårdsanstalten

Kumla. Mottagningen har enligt

Kriminalvårdsstyrelsen på ett påtagligt sätt ökat

förutsättningarna för att skaffa ett bättre

underlag för säkerhetsmässiga bedömningar när

det gäller de intagna (jfr avsnitt 7.4.6).

7.3.6 Personalsituationen

Antalet årsarbetskrafter inom kriminalvården var

7 747 år 1997 och 7 937 under år 1996. Det ge-

nomsnittliga antalet anställda var 8 360 under

1997 och 8 580 under 1996. Att medeltalet

anställda och antalet årsarbetskrafter skiljer sig åt

beror på att kriminalvården har ett relativt stort

antal vikarier som endast arbetar en viss del av

året eller enstaka dagar/timmar under en månad.

Diagram 7.5 Antal årsarbetskrafter

Trots minskningen i antalet årsarbetskrafter har

den arbetade tiden för vårdare per belagd plats

ökat. För häktena redovisas en minskning

jämfört med 1996, men sett över en längre

tidsperiod har en ökning ägt rum även där.

Nästan 42 procent av de som var anställda i

oktober 1997 var kvinnor. Andelen kvinnor

bland cheferna har fortsatt att öka och var 30

procent i oktober 1997.

7.3.7 Regeringens bedömning

Flertalet av verksamhetsmålen för kriminalvår-

den får anses uppfyllda. Kriminalvårdsstyrelsens

underlag för en bedömning av verksamheten

måste emellertid förbättras. Metoderna för re-

sultatanalysen måste också förbättras.

Frivård

Genom utvecklingen av samhällstjänst och in-

tensivövervakning med elektronisk kontroll har

frivården fått en ny roll inom kriminalvården.

Nya arbetsuppgifter har tillkommit och samar-

betet med andra verksamhetsgrenar har ökat.

Frivården har hittills bemästrat den nya rollen på

ett bra sätt. Regeringens bedömning av frivår-

dens verksamhet försvåras emellertid av att kri-

minalvårdens redovisning inte är tillräckligt klar-

görande. Regeringen konstaterar dock att

förutsättningarna för ett mer tydligt och

konsekvent innehåll i frivårdspåföljderna har

ökat genom bl.a. de nya föreskrifter och

allmänna råd som kriminalvården har utfärdat.

Det är inte möjligt att med kriminalvårdens

redovisning som utgångspunkt avgöra om de

åtgärder som har vidtagits har medfört att antalet

frivårdspåföljder har ökat på bekostnad av antalet

fängelsestraff. Regeringen kommer att utvärdera

användningen av sådana påföljder och

verkställighetsformer som är avsedda att utgöra

alternativ till fängelsestraff. När det gäller

intensivövervakning med elektronisk kontroll

har BRÅ sedan tidigare i uppdrag att utvärdera

verksamheten i samarbete med

Kriminalvårdsstyrelsen.

Anstalter

Flertalet av målen för anstaltsverksamheten har

uppnåtts.

Särskilda insatser har gjorts för unga

lagöverträdare genom att dömda under 21 år

placeras på anstalter där de deltar i

programverksamhet som tar sikte på de ungas

behov. Dömda för sexualbrott erbjuds

behandling som syftar till att förhindra återfall i

sådana brott. Det är emellertid inte möjligt att

uttala sig om effekterna av nämnda åtgärder.

Som framgår av resultatredovisningen har

kriminalvården vidtagit olika åtgärder för att

förbättra förutsättningarna för att intagna med

psykiska störningar skall få sina särskilda behov

tillgodosedda. Det står emellertid klart att krimi-

nalvården måste utveckla metoder för att bättre

följa upp hur behoven tillgodoses. Kriminal-

vårdsstyrelsen genomför också tillsammans med

Rättsmedicinalverket en studie för att belysa

frågor om omfattningen och karaktären av

psykiska störningar i syfte att bereda de intagna

adekvat behandling. Under 1997 har

kriminalvården inrättat stödavdelningar i

enlighet med regeringens krav. Det är ännu för

tidigt att dra några slutsatser av verksamheten på

stödavdelningarna. Satsningarna på de psykiskt

störda skall fortsätta. Regeringen överväger

fortlöpande vilka åtgärder som är nödvändiga för

att ytterligare förbättra situationen för de

psykiskt störda.

När det gäller målet att frigivningsförberedel-

serna skall förbättras konstaterar regeringen att

det inte av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning

framgår vilka åtgärder som har vidtagits för att

öka insatserna för att den intagne skall få bostad,

sysselsättning och försörjning vid frigivningen.

Därför är det förenat med svårigheter att göra

uttalanden om måluppfyllelsen. Det står emel-

lertid helt klart att kriminalvården även i framti-

den under hela verkställigheten måste prioritera

insatser som medverkar till att underlätta den

dömdes övergång från kriminalvård i anstalt till

ett liv i frihet. Särskilt gäller detta de

långtidsdömda. Detta är en av de viktigaste

uppgifterna för kriminalvården i framtiden och

ett väsentligt led i det brottsförebyggande

arbetet. På regeringens uppdrag har BRÅ gjort

en kartläggning av frigivningssituationen för

personer som avtjänar fängelsestraff. I avsnitt

7.4.1 återkommer regeringen till kartläggningen

och frigivningsförberedelserna.

Häkten

Kriminalvården har vidtagit betydelsefulla åtgär-

der för att förbättra förhållandena för de häkta-

de. Arbetet med att öka möjligheterna till ge-

mensamma aktiviteter för häktade som inte har

restriktioner har fortsatt. Även för häktade med

restriktioner har förhållandena generellt sett för-

bättrats. Målen för häktesverksamheten får där-

med anses uppfyllda. Att fortsätta arbetet med

att förbättra förhållandena för de häktade skall

även i fortsättningen vara en prioriterad uppgift

för kriminalvården. För att förbättra häktesverk-

samheten har regeringen föreslagit en ändring i

lagen (1976:371) om behandling av häktade och

anhållna m.fl. Ändringen innebär att intagna i

häkte som huvudregel skall ges tillfälle att vistas

tillsammans med andra intagna (se prop.

1997/98:104, bet. 1997/98:JuU22 och rskr.

1997/98:227). Ändringen, som träder i kraft den

1 januari 1999, kommer att påskynda

utvecklingen av häktesverksamheten. Samtidigt

träder nya bestämmelser om restriktioner för

häktade i kraft. Antalet häktade med

restriktioner beräknas därigenom att minska.

Verksamheten med brotts- och

missbruksrelaterade program

Det är positivt att metoder har tagits fram för att

kvalitetssäkra de brotts- och missbruksrelaterade

programmen. Regeringen anser emellertid att

stor vikt också måste läggas vid att anpassa pro-

grammen till de dömdas behov och att utvärdera

effekterna av verksamheten. I avsnitt 7.4.2 åter-

kommer regeringen till programverksamheten.

Bekämpning av narkotikamissbruk

En rad olika åtgärder har vidtagits för att be-

kämpa narkotikamissbruket i häkten och anstal-

ter. Antalet deltagare i narkotikarelaterade pro-

gram i anstalterna har ökat liksom antalet sär-

skilda platser för intagna narkotikamissbrukare.

Även omfattningen av visitationer i anstalterna

har ökat. I häktena arbetar kriminalvården med

att motivera missbrukare att påbörja behandling

mot missbruket. Kontrollåtgärder vidtas även i

häktena. Möjligheten att bekämpa narkotika-

missbruk i häktena kommer att förbättras genom

en ändring i lagen (1976:371) om behandlingen

av häktade och anhållna m.fl. som träder i kraft

den 1 januari 1999. Det blir då möjligt att i vissa

fall ta blod-, urin eller utandningsprov på en

häktad för kontroll av drogpåverkan (se prop.

1997/98:104, 1997/98:JuU22 och rskr.

1997/98:227). Sammantaget gör regeringen

bedömningen att kriminalvården har ökat sina

insatser på området. Bekämpningen av

narkotikamissbruket måste också

fortsättningsvis bedrivas med intensitet. Det

skall även framledes vara en prioriterad uppgift

för kriminalvården. I avsnitt 7.4.3 utvecklar

regeringen sin syn på narkotikabekämpningen.

Säkerheten i anstalter och häkten

Sedan december 1996 har fyra intagna i anstalt

mördats inne i anstalterna. Andra allvarliga inci-

denter har också inträffat. Det är självfallet en

oroande utveckling. Ett arbete med att förbättra

säkerheten i anstalterna pågår dock. Det har hög

prioritet. Kriminalvårdsstyrelsen har utrett de

enskilda händelserna och presenterat den s.k.

RSS-rapporten (jfr avsnitt 7.4.6) med förslag till

åtgärder för att förbättra situationen på anstal-

terna. Regeringen har ålagt Kriminalvårdsstyrel-

sen att i fortsättningen årligen rapportera antalet

fall av våld eller hot om våld från intagna mot

personal och allvarligt våld mellan intagna.

Styrelsen skall också fortlöpande rapportera vilka

åtgärder som har vidtagits för att förbättra

säkerheten och förebygga våld och hot om våld.

Regeringen följer kriminalvårdens fortsatta

arbete med RSS-rapporten och de andra åtgärder

som har vidtagits och vidtas framöver för att

förbättra säkerheten.

När det gäller att förebygga rymningar och

misskötta permissioner kan det konstateras att

antalet avvikelser från anstalt är få och antalet

misskötta permissioner fortsätter att minska.

Verksamhetsmålen i denna del är uppfyllda.

Resultatstyrningen

Kriminalvårdens underlag för bedömningen av

verksamheten måste förbättras. Ett viktigt led i

detta arbetet är att utveckla förmågan att

analysera uppnådda resultat. Analysen skall ligga

till grund för kriminalvårdens planering av

verksamheten och statsmakternas styrning av

kriminalvården.

Kriminalvården har regeringens uppdrag att

utveckla formerna för redovisningen, uppfölj-

ningen och utvärderingen av verksamheten.

Kriminalvårdsstyrelsen skall också utveckla en

modell för redovisning och resultatuppföljning

av styrelsens verksamhet. Resultatmodellerna

skall ligga till grund för redovisning av kriminal-

vårdens verksamhet i årsredovisningen 2000, av-

seende verksamheten budgetåret 1999.

Regeringen följer det arbete som nu pågår in-

om kriminalvården för att ta fram resultatmo-

dellerna. I det sammanhanget överväger rege-

ringen bl.a. ändringar i regleringsbrevet för

kriminalvården.

Vidare har regeringen gett Riksrevisionsverket

i uppdrag att granska kriminalvårdens resursut-

nyttjande. Riksrevisionsverket skall därvid bl.a.

identifiera väsentliga hinder för ett effektivare

resursutnyttjande och utarbeta förslag till åtgär-

der för ett effektivare resursutnyttjande. En

jämförelse skall göras med förhållandena i andra

jämförbara länder.

7.4 Prioriteringar

Som framgår av resultatredovisningen pågår ett

omfattande utvecklingsarbete inom en rad om-

råden. Det gäller t.ex. verksamhetens innehåll,

förhållandena i häktena, situationen för intagna

med psykiska störningar och narkotikabekämp-

ningen. Kriminalvårdsstyrelsen har också

påbörjat ett arbete med att ta fram ett underlag

för ytterligare utveckling av kriminalvården.

Inom ramen för det arbetet gör kriminalvården

särskilda överväganden beträffande bl.a.

frigivningförberedelserna, utslussningen av

intagna från anstalt, alternativen till fängelse och

behandlingen av de långtidsdömda.

Utvecklingen skall fortsätta överlag. Rege-

ringen har under en rad av år pekat på att krimi-

nalvården i sitt utvecklingsarbete skall prioritera

vissa insatser. Dessa prioriteringar ligger fast.

Enligt regeringens mening skall kriminalvården

öka insatserna också när det gäller de lång-

tidsdömdas verkställighet och säkerheten i an-

stalterna samt fortsätta att utveckla alternativen

till fängelse. Vilka områden som regeringen anser

att kriminalvården skall prioritera under 1999

framgår av avsnitt 7.2.

7.4.1 Frigivningsförberedelser

I det brottsförebyggande arbetet är det väsentligt

att kriminalvården skapar förutsättningar för en

bra frigivningssituation. Verksamheten i anstalt

skall från början av verkställigheten inriktas på

åtgärder som förbereder den dömde för ett liv i

frihet. Inte minst när det gäller att underlätta den

dömdes övergång från kriminalvård i anstalt till

ett liv i frihet måste insatserna förbättras. Det

räcker emellertid inte med åtgärder från

kriminalvårdens sida. Samhället måste ge stöd åt

de intagna inte bara inför frigivning utan också

under den tid som följer närmast därefter.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har på

regeringens uppdrag gjort en kartläggning av

frigivningssituationen för personer som avtjänar

fängelsestraff. Uppdraget redovisades i augusti

1998.

Kartläggningen visar att de intagna i anstalt

har allvarligare sociala problem än de som dömts

till frivårdspåföljd. Nästan hälften av dem är

arbetslösa och knappt hälften saknar egen

lägenhet.

BRÅ pekar på olika hinder för bästa möjliga

förberedelser inför intagnas frigivning från an-

stalt. Rådet framhåller bl.a. den otydliga ansvars-

fördelningen mellan myndigheterna, den

bristande motivationen hos den intagne,

resursproblem i kommunerna och olika

myndighetskulturer.

På ett antal områden anser BRÅ att förbätt-

ringar måste övervägas. De myndigheter med

verksamhet som berör fängelsedömda bör inta

en gemensam grundsyn på

frigivningsförberedelsenas syfte och

brottsförebyggande verkan.

Ansvarsfördelningen och kriminalvårdens roll i

förhållande till andra myndigheter, särskilt på

lokal nivå, behöver förtydligas. Vidare pekar

BRÅ på att myndigheternas insatser måste vara

kontinuerliga om återfall i brott skall motverkas

effektivt. Det innebär bl.a. att övriga

myndigheter, i god tid innan kriminalvårdens

ansvar upphör, måste förbereda nödvändiga

åtgärder. Enligt BRÅ krävs ett utökat

myndighetssamarbete och nya samarbetsformer.

Myndigheterna bör också fördjupa samarbetet

med olika frivilligorganisationer.

Frigivningsförberedelser och åtgärder efter den

intagnes frigivning måste enligt rådets

uppfattning vara en central fråga för de lokala

brottsförebyggande råden i landets kommuner.

BRÅ framhåller slutligen att myndigheternas

arbete med frigivningsförberedelser kräver en

tillfredsställande dokumentation, uppföljning

och utvärdering.

BRÅ:s kartläggning bekräftar alltså att de

intagnas frigivningssituation ofta är mycket svår.

Oordnade förhållanden ökar självfallet risken för

återfall i brott. Såväl den enskilde intagne som

samhället skulle därför gagnas av att

frigivningsförberedelserna och

frigivningssituationen förbättrades. Rapporten

visar också att det finns en rad områden där

förbättringar kan ske. Det gäller inte minst

samarbetet mellan olika myndigheter och

samarbetet mellan myndigheter och

frivilligorganisationer. Av mycket stor betydelse

är också att möjligheterna till kontakt med den

intagnes privata nätverk, t.ex. familj och

arbetsgivare, är goda. Även i detta avseende bör

insatserna förstärkas. Regeringen vill också peka

på att den nya lokala organisationen inom

kriminalvården ger ökade möjligheter till

samarbete mellan anstalt och frivård inför den

intagnes frigivning. En utgångspunkt måste vara

att frigivningsförberedelserna inleds vid

verkställighetens början.

BRÅ:s rapport, som har tagits fram på mycket

kort tid, får betraktas som en förstudie. En för-

djupad analys av vad som kan göras på området

är nödvändig. Regeringen kommer därför att

överväga ytterligare uppdrag till BRÅ och berör-

da myndigheter i syfte att förbättra de intagnas

frigivningssituation. Även andra åtgärder kan

komma att övervägas.

7.4.2 Verkställighetens innehåll

Verkställighetens innehåll skall syfta till att mot-

verka återfall i brott. Innehållet skall anpassas till

de dömdas behov. Kriminalvården skall

medverka till att de intagna i anstalt får en sådan

behandling och ett sådant stöd att de efter

frigivningen kan leva ett laglydigt och värdigt liv.

Av grundläggande betydelse är att de som friges

har tillfredsställande utbildning. Inslaget av

grundläggande praktisk och teoretisk utbildning

skall därför förstärkas ytterligare.

Utgångspunkten skall vara att alla intagna i

anstalt som har behov av det skall erbjudas

grundskoleutbildning och att de som så önskar

skall erbjudas gymnasieutbildning.

Verksamheten inom arbetsdriften är väsentlig för

att skapa förutsättningar för de intagna att

komma in i arbetslivet efter frigivningen. Arbete

bör kombineras med yrkesinriktad praktisk och

teoretisk utbildning. Under verkställigheten skall

de intagna även få erforderlig behandling för

drogmissbruk, psykiska störningar, etc.

Kriminalvården skall också erbjuda social träning

och meningsfulla fritidsaktiviteter.

För att uppnå ett bra resultat med program-

verksamheten måste den hålla en hög kvalitet.

Effekterna av vidtagna åtgärder måste följas upp.

Inom kriminalvården vidtas åtgärder för att

möjliggöra förbättrad uppföljning av resultatet.

Ett viktigt led i detta arbete är att redovisa

återfallsfrekvensen för olika kategorier intagna

och att utifrån detta analysera vilka åtaganden

som bäst kan bidra till en ökad måluppfyllelse.

Metoder som möjliggör en sådan redovisning

och analys måste alltså utvecklas.

Uppföljningen av resultatet av olika behand-

lingsinsatser är en omfattande uppgift. Delar av

kriminalvårdens programverksamhet kan därför

komma att bli föremål för en utvärdering i

särskild ordning. Regeringen har givit

Narkotikakommissionen i uppdrag att utvärdera

kriminalvårdens program för

narkotikamissbrukare (jfr avsnitt 7.4.3).

7.4.3 Kampen mot narkotikamissbruket

Den svenska narkotikapolitikens mål är att skapa

ett narkotikafritt samhälle. En stor del av dem

som är föremål för kriminalvård missbrukar nar-

kotika. Kriminalvårdens insatser på området är

därför av betydelse. Kriminalvården skall hålla

anstalter och häkten fria från narkotika och ak-

tivt verka för att narkotikamissbruket bland fri-

vårdsklienter minskar. Dessutom skall kriminal-

vården medverka till att de dömda som har

behov av det får tillgång till missbruksvård. Sär-

skild vikt skall läggas vid insatser för att motivera

de dömda till och skapa förutsättningar för en

långsiktig behandling av adekvat vårdgivare.

Justitieutskottet har i ett av riksdagen godkänt

betänkande (bet. 1997/98:JuU19) framhållit

vikten av att fängelserna görs drogfria.

Utskottet, som konstaterar att det pågår visst

arbete i frågan, anser att arbetet är av sådan

dignitet att det framstår som mycket angeläget

att åtgärder vidtas omgående för att komma