Prop. 1998/99:63

Regeringens skrivelse

1998/99:63

En nationell strategi för avfallshanteringen

Skr.

1998/99:63

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 4 mars 1999

Göran Persson

Kjell Larsson

(Milj ödepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Regeringens nationella avfallsstrategi ger en samlad bild av regeringens

politik för hantering av avfall. Avfallsstrategin innehåller en redogörelse

för regeringens mål och policy för avfallshanteringen de närmaste åren.

Bilaga 1 innehåller därutöver en sammanfattande redogörelse för den

svenska lagstiftningen på området samt en beskrivning av hur avfall

hanteras i dag. I denna bilaga visas hur olika avfallstyper såsom uttjänta

varor, konsumtionsavfall, produktionsavfall och farligt avfall hanteras.

För varje avfallskategori redovisas mängden avfall samt de hanteringssätt

som har använts under 1990-talet. I bilagan ges också en samlad

beskrivning över hanteringen av de stora materialflödena i samhället.

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 63

Skr. 1998/99:63

Innehållsförteckning

1 Ärendet och dess beredning...............................................................3

2 Utgångspunkter för en nationell avfallsstrategi.................................3

2.1 Avfallshanteringen enligt miljöbalken................................5

3 Ansvarsfördelning för avfallshantering..............................................6

4 Allmän policy för avfallshantering.....................................................7

5 Policy för hantering av särskilda avfallsslag......................................9

5.1 Förorenade massor..............................................................9

5.2 Kvicksilverhaltigt avfall....................................................10

5.3 Flygaska från avfallsförbränningsanläggningar.................11

6 Gränsöverskridande transporter av avfall........................................11

7 Mål...................................................................................................13

7.1 Milj ökvalitetsmål...............................................................13

7.2 Riktlinjer för resurseffektivisering....................................15

7.3 Åtgärdsmål........................................................................16

7.4 Mål för särskilda avfallsslag..............................................17

7.4.1 Förpackningar.................................................17

7.4.2 Däck................................................................19

7.4.3 Bilar.................................................................19

7.4.4 Returpapper.....................................................20

7.4.5 Batterier...........................................................20

7.4.6 Kontorspapper.................................................21

1A.7 Byggavfall.......................................................21

7.4.8 Elektriska och elektroniska produkter.............22

7.4.9 Möbler.............................................................22

7.4.10 Textilier...........................................................22

Bilaga 1 Miljödepartementets sammanställning över nuvarande

hantering av avfall..................................................................23

Bilaga 2 Förteckning över farligt avfall och behandlingsmetoder

uppdelad på behandlingsföretag............................................54

Bilaga 3 Naturvårdsverkets sammanfattning av rapporten Nationell

avfallsplan för farligt avfall....................................................66

Bilaga 4 Remissinstanser över Naturvårdsverkets rapport Nationell

avfallsplan för farligt avfall....................................................68

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999............69

Skr. 1998/99:63

1 Ärendet och dess beredning

Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen presenterat förslag i

rapporterna Nationell avfallsplan för konsumtions- och produktionsavfall

(dnr M98/44/6) samt Nationell avfallsplan för farligt avfall (dnr

M98/42/6).

Rapporten Nationell avfallsplan för konsumtions- och

produktionsavfall innehåller en beskrivning av befintlig policy för

hantering av konsumtions- och produktionsavfall i Sverige. Rapporten

utgör en sammanfattning av rapporten Aktionsplan avfall som regeringen

behandlat i samband med regeringens proposition Hantering av uttjänta

varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.

1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Rapporten Nationell

avfallsplan för konsumtions- och produktionsavfall innehåller inga förslag

till ändringar av lagstiftning eller politik.

Rapporten Nationell avfallsplan för farligt avfall innehåller förslag till

förordningsändringar om hantering samt import och export av farligt

avfall. En sammanfattning av rapportens förslag finns presenterad i bilaga

3. Rapporten är remissbehandlad och en förteckning över

remissinstanserna finns i bilaga 4.

2 Utgångspunkter för en nationell

avfallsstrategi

Såväl inom EG som i Sverige finns bestämmelser om avfallsplaner. I EG

gäller rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall. Av

artikel 7 i direktivet framgår att behöriga myndigheter skall upprätta en

eller flera planer för avfallshanteringen. Dessa planer skall i första hand

omfatta

- typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas

eller bortskaffas,

- allmänna tekniska krav,

- speciella åtgärder i fråga om vissa typer av avfall,

- lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande.

Enligt artikel 6 i direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om

farligt avfall skall det också finnas avfallsplaner för farligt avfall.

Enligt artikel 14 i direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om

förpackningar och förpackningsavfall skall medlemsstaterna i de

avfallsplaner som krävs enligt direktiv 75/442/EEG ha ett särskilt kapitel

om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall.

Direktiv 75/442/EEG ger medlemsstaterna möjlighet att välja mellan att

ha en nationell avfallsplan eller flera lokala/regionala planer som

sammantaget täcker hela landet. Sverige har genomfört direktivets krav på

planer genom att ålägga kommunerna en skyldighet att upprätta Skr. 1998/99:63

kommunala avfallsplaner. Dessa krav återfinns i miljöbalken,

renhållningsförordningen (1998:902) och i föreskrifter meddelade av

Naturvårdsverket (SNFS 1991:3).

Enligt 15 kap. miljöbalken skall det för varje kommun finnas en

renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hantering av

avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. Avfallsplanen skall

innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens

åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Renhållningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.

Naturvårdsverket har meddelat föreskrifter om det närmare innehållet i

en avfallsplan. Enligt kungörelsen (SNFS 1991:3) med föreskrifter om

innehållet i kommunal avfallsplan skall en avfallsplan bl.a. innehålla

uppgifter om de avfallstyper som uppkommer i kommunen och i vilka

mängder varje avfallstyp förekommer. Planen skall även innehålla

uppgifter om sådant avfall för vilket kommunen inte har

bortforslingsskyldighet eller återvinnings/bortskaffningsskyldighet. Av

planen skall även framgå exempelvis hur olika typer av avfall insamlas,

transporteras, återvinns eller bortskaffas. Avfallet skall indelas i tio olika

grupper. En kommunal plan skall även innehålla uppgifter om

avfallsupplag som inte längre används.

I stort sett alla kommuner i Sverige har numera en avfallsplan. I de fåtal

kommuner där sådana saknas eller är bristfälliga pågår för närvarande

arbete med att ta fram avfallsplaner.

Varje kommun är således enligt miljöbalken skyldig att upprätta en

avfallsplan. Vad dessa planer skall innehålla är noggrant reglerat i olika

författningar.

Regeringen anser att de kommunala planerna bör kompletteras med en

nationell strategi för avfallshanteringen i Sverige. Den nationella strategin

skall inte vara rättsligt bindande utan enbart ett policydokument som ger

en samlad bild av avfallshanteringen i landet och målsättningen med

denna. Den skall också tjäna som vägledning för kommunerna i deras

arbete med sina avfallsplaner. Mot denna bakgrund presenterar regeringen

denna skrivelse för riksdagen.

Den nationella avfallsstrategin kommer även att få betydelse för

tillämpningen av artikel 7 i direktiv 75/442/EEG enligt vilken

medlemsstaterna får vidta de åtgärder som krävs för att förhindra

avfallstransporter som inte överensstämmer med avfallsplanerna.

Transporter av avfall regleras i rådets förordning (EEG) nr 259/93 av

den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter

inom, till och från Europeiska gemenskapen. I förordningen ställs upp ett

anmälningsförfarande för transporter av avfall. Förordningen ger också

medlemsländerna möjlighet att invända mot transporter under vissa

förutsättningar. Den svenska förordningen (1995:701) om

gränsöverskridande transporter av avfall kompletterar EG:s förordning.

Naturvårdsverket har utsetts till den myndighet som svarar för

tillämpningen av EG-förordningen i Sverige.

I förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall

begränsas möjligheten att införa avfall till Sverige. Avfall delas enligt

förordningen in i tre kategorier och förtecknas på tre listor (grön, gul och Skr. 1998/99:63

röd lista). De farligaste avfallsslagen finns på röd lista. Enligt 7 § gäller

att sådant avfall som avses i 5 §, dvs. huvudsakligen avfall förtecknat på

gul och röd avfallslista, endast far föras in i Sverige om det kan visas att

avfallet skall tas om hand i en anläggning som omfattas av tillstånd till

miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken och 22 § förordningen

(1996:971) om farligt avfall.

Regeringen avser att i förordningen dessutom införa krav på att införsel

endast skall få ske om det kan visas att införseln inte hindrar

bortskaffande eller återvinning av avfall som uppkommit i Sverige. Den

nationella avfall sstrategin kommer då att bli en del i det underlag som

Naturvårdsverket behöver för att bedöma om införseln skall tillåtas. På

detta sätt kommer således strategin att få betydelse för möjligheten att

hindra avfallstransporter som inte stämmer med avfallsstrategin i enlighet

med artikel 7 i direktiv 75/442/EEG. Regeringen anser att den svenska

policyn skall vara att avfall på den gula respektive den röda listan inte bör

importeras för omhändertagande.

2.1 Avfallshanteringen enligt miljöbalken

Enligt 15 kap. miljöbalken gäller att kommunerna har ansvaret för

hushållsavfallet när det gäller insamlingen och transporten till en

behandlingsanläggning av hushållsavfallet och för att avfallet återvinns

eller bortskaffas. Kommunerna kan själva utvidga sitt ansvarsområde till

att gälla även sådant avfall som inte klassas som hushållsavfall. Dessutom

kan kommunen på egen hand bestämma om källsortering av avfall om

man anser att det behövs av hälso- eller miljöskäl. För varje kommun

skall det finnas en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter

om hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan (se

ovan). Motsvarande skyldigheter fanns tidigare i renhållningslagen

(1979:596) och har således överförts till 15 kap. miljöbalken.

Genom miljöbalken har möjligheter för fastighetsägaren att ta hand om

sitt avfall utökats. I förarbetena (prop. 1997/98:45 del I s. 428, bet.

1997/98:JoU20, rskr. 1997/98:278) konstaterar regeringen att under

senare år har allmänhetens miljömedvetande och intresse för miljöfrågor

ökat. Särskilt har kretsloppsfrågor och därmed sammanhängande frågor

om omhändertagande av avfall kommit i blickpunkten. Allmänhetens

medverkan är också av stor betydelse enligt regeringens bedömning.

Enligt propositionen är det främst trädgårdsavfall som hushållen skall få

kompostera. I balken har därför införts en bestämmelse i 15 kap. 18 §

som ger fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare ökade möjligheter

att ta hand om sitt avfall på fastigheten såvida det kan ske utan risk för

olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Härtill har EG:s definition av avfall genomförts i svensk rätt genom

miljöbalken. I 15 kap. 1 § miljöbalken definieras avfall som varje

föremål, ämne eller substans som ingår i en avfall skategori och som

innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Skr. 1998/99:63

I 1 § renhållningsförordningen definieras avfallskategori som de

kategorier som anges i bilaga 1 till förordningen. Genom dessa

bestämmelser har således definitionen av avfall enligt artikel 1 med

tillhörande uppräkning av avfallskategorier i bilaga 1 i direktiv

75/442/EEG genomförts i svensk rätt. Dessutom finns i bilaga 2 till

renhållningsförordningen en förteckning över det avfall som hör till

kategorierna. Förteckningen motsvarar den europeiska avfallskatalogen

(kommissionens beslut 94/3/EG av den 20 december 1993 om en

förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv

75/442/EEG om avfall). Genom definitionen är således EG:s definition av

avfall helt genomförd i svensk rätt.

Genomförandet av EG:s avfallsdefinition innebär att den svenska

praxisen i fråga om vad som utgör avfall inte längre är vägledande. I

stället gäller EG-domstolens praxis. I målet C206/88 och C207/88

Vessosso och Zanetti konstaterade domstolen att det faktum att en

substans eller ett objekt är möjligt att återvinna och därigenom

tillgodogöra sig ett ekonomiskt värde inte hindrar att substansen eller

objektet är att anse om avfall. Vidare konstaterade domstolen att

avfallsbegreppet inte förutsätter att innehavaren utesluter allt ekonomiskt

återutnyttjande av andra objekt. I C-359/88 Zanetti m.fl. [(1990) I ECR

1509] fann domstolen att nationell lagstiftning som i sin definition av

avfall tillåter att sådana substanser och objekt som kan återutnyttjas

ekonomiskt utesluts från avfallsbegreppet inte är förenlig med bl.a.

direktiv 75/442/EEG.

3 Ansvarsfördelning för avfallshantering

Kommunerna ansvarar enligt 15 kap. miljöbalken för insamling, transport

och omhändertagande av hushållsavfall såvida inte producentansvar är

föreskrivet. Ansvaret innebär en ensamrätt att ta hand om avfallet.

Kommunen bestämmer själv hur avfallshanteringen skall organiseras och

beslutar om den avgift som hushållen skall betala för tjänsten.

Kommunerna kan därutöver enligt 7 § renhållningsförordningen

(1998:902) ta på sig ett frivilligt ansvar för annat avfall än hushållsavfall.

Denna möjlighet kommer att från år 2000 begränsas till att gälla endast

för farligt avfall. Motivet till ändringen är att skapa enhetliga krav i hela

landet samt att inte i onödan begränsa avfallsproducentemas möjlighet att

finna nya lösningar för omhändertagandet av avfallet.

Kommunernas ansvar gäller inte för sådana avfallsslag som är föremål

för producentansvar. Sedan 1994 finns ett författningsreglerat

producentansvar för förpackningar, returpapper och däck. Fr.o.m. den 1

januari 1998 gäller också producentansvar för bilar. Regeringen har

dessutom anmält ett förslag till producentansvar för elektriska och

elektroniska produkter till Europeiska kommissionen. Producentansvaret

infördes för att producenterna skulle ta ansvar för de produkter som de

släpper ut på marknaden i syfte att det skall leda till en mer miljöanpassad Skr. 1998/99:63

produktutveckling. Producentansvaret innebär att producenterna har fått

ett odelat fysiskt och ekonomiskt ansvar. Syftet är dessutom att se till att

de förpackningar, det returpapper och de däck och bilar som produceras

tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt genom återanvändning

eller återvinning. I återvinning ingår även energiutvinning och

material utnyttjande, t.ex. kompostering eller användning vid

konstruktionsarbeten.

För produktionsavfall finns ingen utpekad aktör som ansvarar för

hanteringen, utan här gäller att den som producerar eller i annat fall

hanterar ett avfall också är skyldig att se till att det hanteras på ett

miljöriktigt sätt. Kommunerna kan dock fram till år 2000 ta på sig ett

frivilligt ansvar för denna typ av avfall. Verksamhet som betraktas som

miljöfarlig enligt 9 kap. miljöbalken måste i de allra flesta fall ha tillstånd

för sin verksamhet. Tillståndet är förknippat med en rad villkor för drift,

utsläpp till luft och vatten, etc. I tillståndet finns också villkor för

hanteringen av uppkommet avfall. I vissa fall sker hanteringen på den

egna anläggningen och i andra fall anlitas en entreprenör som i sin tur

måste ha tillstånd för sin verksamhet.

Sedan den 1 januari 1999 skall även den som transporterar icke farligt

avfall ha tillstånd för denna verksamhet enligt renhållningsförordningen.

Syftet med den nya regleringen är att säkra kvaliteten på avfallshantering i

alla led samt att harmonisera kraven på avfallstransporter över hela landet.

Tillståndsplikten för transportören liksom tillståndsplikt för återvinning

och bortskaffande av avfall gäller såväl konsumtions- som

produktionsavfall.

4 Allmän policy för avfallshantering

Det finns inom EU en särskild policy om avfallshantering. Policyn kom

till 1990 och har därefter reviderats 1997. I resolution (97/C 76/01) om en

gemenskapsstrategi för avfallshantering uttrycker rådet att gemenskapens

politik för avfallshantering främst bör vägledas av en hög

miljöskyddsnivå. Principen om producenternas ansvar för sina produkter

under hela deras livscykel slås fast i 1997 års resolution. Sverige slog fast

denna princip redan 1994 då producentansvaret för förpackningar, däck

och returpapper trädde ikraft. Principen att den som producerar en vara

har ansvaret för dess miljöpåverkan under hela varans livscykel kan dock i

Sverige härledas ända till 1975.

Inom EU gäller en s.k. avfallshierarki för hanteringen av avfall. Denna

hierarki innebär att avfallets uppkomst i första hand skall förebyggas och

att det avfall som trots detta uppkommer skall vara så ofarligt som

möjligt. Uppkommet avfall skall återanvändas, materialåtervinnas eller

utnyttjas för energiproduktion i så hög grad som möjligt.

Materialåtervinning skall i första hand prioriteras framför energiutvinning

när detta är miljömässigt motiverat. I sista hand skall avfallet bortskaffas

på ett säkert sätt. För att minska mängden avfall som genereras uppmanas

medlemsstaterna att ställa upp kvantitativa mål för denna minskning (se Skr. 1998/99:63

vidare avsnitt 7.3). Rådet understryker också vikten av att inom

gemenskapen ha en harmoniserad terminologi och gemensamma

miljökrav för hanteringen av avfall.

Begreppet avfallshantering omfattar insamling, transport, återvinning

och bortskaffande, inklusive kontroll av sådan verksamhet och

efterbehandling av avfallsupplag Med återvinning menas både

materialåtervinning och energiutvinning, medan bortskaffande avser en

slutgiltig hantering av avfallet enligt rådets direktiv 75/442/EEG bilaga

2A. Exempel på anläggningar för bortskaffande är deponier eller

anläggningar som huvudsakligen syftar till att destruera farligt avfall

genom förbränning. Det måste dock framhållas att såväl deponering som

förbränning måste ske på ett milj oriktigt sätt för att inte miljöproblem

skall uppstå i luft eller vatten.

När det gäller olika avfallshanteringsmetoder har i Sverige

återanvändning av material högsta prioritet. Därefter följer

materialåtervinning och energiutvinning. Materialåtervinning är prioriterat

framför energiutvinning när detta är miljömässigt motiverat. Deponering

är en sista utväg för avfall som inte kan hanteras på annat sätt. För att

minimera deponeringen av avfall har regeringen infört ett förbud mot

deponering av utsorterat brännbart avfall från år 2002 och ett förbud mot

deponering av organiskt avfall generellt från år 2005. Förbuden framgår

av 27-28 §§ renhållningsförordningen (1998:902). Vidare avser

regeringen att föreslå riksdagen att införa en skatt på avfall som

deponeras från den 1 januari 2000. Skatten syftar till att ge ekonomiska

incitament att minska deponering successivt innan förbuden ovan träder i

kraft.

När det gäller transporter av avfall mellan medlemsstaterna för

bortskaffande gäller de s.k. närhets- och självförsörjandeprmciperna.

Närhetsprincipen betyder att avfall skall tas om hand så nära källan som

möjligt, medan självförsörjandeprincipen innebär att varje medlemsstat

bör sträva efter att bli självförsörjande med avseende på anläggningar för

bortskaffande av avfall. En medlemsstat kan med hänvisning till dessa

båda principer motsätta sig en transport av avfall för bortskaffande till

eller från medlemsstaten. Medlemsstaten kan därutöver motsätta sig en

transport om denna strider mot miljölagstiftningen eller liknande (se

vidare kapitel 6). För att ytterligare tydliggöra att

självförsörjandeprincipen gäller för avfall som transporteras för

bortskaffande avser regeringen att under 1999 föra in denna princip i

förordningen (1995: 701) om gränsöverskridande transporter av avfall.

Som redan påpekats anser regeringen att avfall från gula respektive röda

listan bör omhändertas i det land där det uppstår och att teknik i största

möjliga mån skall finnas för detta i varje land. En förutsättning för import

av avfall till Sverige bör vara att importen inte hindrar återvinning eller

bortskaffande av inhemskt avfall.

För transporter av avfall för återvinning, dvs. materialåtervinning eller

energiutvinning, gäller den fria rörligheten för varor som huvudprincip.

För transporter av de flesta avfallstyperna krävs det dock ett tillstånd från

de behöriga myndigheterna i avsändarland och mottagarland. Avfall som

går till energiutvinning kan också genom prisdumpning konkurrera ut Skr. 1998/99:63

biobränslen och andra inhemska bränslen. De minst farliga avfallsslagen

som finns listade på s.k. grön lista, får dock transporteras mellan

medlemsstaterna utan sådant tillstånd (se vidare kapitel 6). I flera EU-

länder, exempelvis Danmark, har en särskild anmälningsplikt införts för

transporter av avfall för återvinning i de fall tillstånd inte krävs. Denna

anmälningsplikt innebär att transporten måste anmälas till

tillsynsmyndigheten i det län som mottagningsanläggningen är belägen.

Regeringen har för avsikt att under 1999 införa en motsvarande

anmälningsplikt i svensk rätt. Detta ger tillsynsmyndigheten bättre

möjligheter att försäkra sig om att inkommande transporter av grönhstat

avfall för återvinning i Sverige verkligen innehåller de avfall som

angivits. Tillsynsmyndigheten kan således lättare förhindra att annat avfall

än sådant som finns på grön lista förs in till Sverige utan att särskilt

tillstånd givits för detta. Myndigheten kan dessutom kontrollera att den

tänkta mottagaranläggningen har tillstånd att hantera de aktuella

avfallsslagen.

5 Policy för hantering av särskilda avfallsslag

5.1 Förorenade massor

Förorening av mark och vatten från industriell verksamhet har pågått

under hundratals år Det har medfört att det finns tusentals platser i landet

som behöver efterbehandlas, exempelvis avfallsupplag, förorenade

markområden och sediment. Hittills har ca 2 000 sådana objekt

identifierats i Sverige, men sannolikt uppgår det totala

efterbehandlingsbehovet till ca 10 000 objekt. Att återställa dessa

områden och omhänderta gifterna är viktiga åtgärder i regeringens

ambition att skapa ett hållbart samhälle. Det är också etiskt och moraliskt

viktigt att minska de kostnader för miljöproblem för kommande

generationer som dagens och gårdagens generationer orsakat. Av dessa

skäl finns möjligheter för kommuner att ansöka om medel för sådana

åtgärder ur regeringens satsning till stöd för lokala investeringsprogram

för ekologisk hållbarhet. För att ytterligare understryka det väsentliga i att

sådana satsningar kommer till stånd, finns ett nytt anslag A4 uppfört på

statsbudgeten för år 1999 kallat Sanering och återställning av förorenade

områden, på vilket anslagits 40 Mkr för år 1999 och 65 Mkr för år 2000

respektive år 2001. Gamla bensinstationer är ofta i behov av sanering. De

svenska oljebolagen har gått samman med Naturvårdsverket och

Kommunförbundet för att åtgärda dessa.

Regeringen anser att åtgärder för att komma tillrätta med de förorenade

områdena är viktiga och att de skall prioriteras. I regeringens proposition

Svenska miljömål - miljöpolitik för ett hållbart Sverige (prop

1997/98:145) anförs att miljöproblemen skall vara lösta inom en

generation. Ambitionen vad gäller sanering av förorenade områden är Skr. 1998/99:63

densamma.

Regeringen anser att förorenade massor i första hand bör behandlas på

ett sådant sätt att föroreningarna destrueras, exempelvis genom biologisk

nedbrytning eller förbränning. När detta inte är möjligt, exempelvis för

metaller, bör föroreningarna koncentreras eller samlas in för vidare

behandling eller deponering. Som exempel på metoder för koncentering

kan nämnas jordtvättning, markventilering och termisk avdrivning. I sista

hand bör metoder så som inneslutning, immobilisering och deponering av

obehandlade massor användas. När förorenade massor grävts upp är de att

betrakta som avfall. I vissa fall, beroende på föroreningsinnehållet, utgör

de farligt avfall.

Behandling av förorenade massor betraktas generellt som

bortskaffande. Satsningar på sanering av förorenade områden är också

satsningar på ny miljöteknik, en teknik som torde komma att efterfrågas

internationellt eftersom saneringar av detta slag är aktuella i många

länder. Det är viktigt att sådan teknik utvecklas i landet, inte minst för att

tillskapa nya ”gröna” arbetstillfällen. I dagsläget är tillgången på tekniker

och entreprenörer för behandling av förorenade massor låg i Sverige. Det

finns få företag på den svenska marknaden och konkurrensen mellan

dessa är liten. Detta kan bero dels på att den kompetens som behövs är

mycket speciell, dels att varje enskilt objekt ofta kräver

specialkomponerade lösningar. Det har också visat sig att saneringarna

ofta är mycket kostsamma och de ekonomiska satsningarna som gjorts

inte kunnat omfatta alla de projekt som avsetts. I och med de satsningar

som regeringen nu gör ökar efterfrågan i landet på denna kompetens och

branschen ges uttrymme att växa. Ambitionen är att behandlingen skall

kunna ske i Sverige och att export till länder som byggt upp kompetens

inte skall vara nödvändig. Detta är angeläget i sken av regeringens

ambition att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle.

5.2 Kvicksilverhaltigt avfall

Stora mängder kvicksilveravfall och kvicksilverföroreningar finns i

dagsläget i Sverige. Kvicksilverhaltigt avfall finns bl.a. lagrat eller

deponerat inom industriområden och hos SAKAB samt spritt till sediment

från gamla industriområden eller längs vattendrag.

Kvicksilveranvändningen i Sverige skall i princip avvecklas till år 2000

på grund av ämnets farlighet. För att motverka risken för att svenskt

kvicksilveravfall återvinns och används i andra länder gäller ett förbud

mot export av kvicksilver. Vissa varor som innehåller kvicksilver får inte

tillverkas, säljas eller föras ut ur Sverige. Detta innebär också att

kvicksilver som utvunnits ur svenskt kvicksilverhaltigt avfall utanför

landets gränser måste återföras för bortskaffande i Sverige.

Naturvårdsverket har i december 1997, i sin rapport Slutförvar av

kvicksilver, föreslagit att visst kvicksilverhaltigt avfall skall slutförvaras i

djupt bergförvar. Regeringen avser mot denna bakgrund att tillsätta en

särskild utredare med uppdrag att bl.a. samordna och utreda det fortsatta

10

nationella arbetet med slutförvar av kvicksilverhaltigt avfall i djupt Skr. 1998/99:63

bergförvar

5.3 Flygaska från avfallsförbränningsanläggningar

Den aska som bildas som rest vid rening av rökgaser från

avfallsförbränning kallas flygaska. Flygaskan innehåller relativt höga

halter av föroreningar såsom metaller och dioxiner. Dessa föroreningar

riskerar att läcka ut om askan deponeras utan föregående stabilisering.

Stabilisering innebär att föroreningarna på ett eller annat sätt fastläggs i

askan. Regeringen anser att ett miljösäkert bortskaffande av flygaska från

avfallsförbränning därför innebär att askan måste stabiliseras innan den

deponeras. Regeringen anser att den svenska policyn skall vara att

flygaska som uppkommit i Sverige skall omhändertas i landet och att

export av sådan skall undvikas.

6 Gränsöverskridande transporter av avfall

Nuvarande regler

Utförsel av farligt avfall har i Sverige reglerats sedan år 1975 då

förordningen om miljöfarligt avfall trädde ikraft. Under nittiotalet har

gränsöverskridande transporter av avfall börjat regleras på internationell

nivå. Regleringen gäller inte längre endast miljöfarligt avfall eller farligt

avfall utan i viss mån även annat avfall. Avfallsfrågorna är i dag av en

gränsöverskridande karaktär och får konsekvenser för såväl miljön som

för frågor som rör ekonomi och handel.

Den centrala överenskommelsen är Baselkonventionen om

gränsöverskridande transporter, återvinning och bortskaffande av farligt

avfall. Konventionen trädde ikraft år 1992 och ett hundratal länder har

ratificerat den, däribland Sverige som ratificerade konventionen den 2

augusti 1991.

Det grundläggande syftet med Baselkonventionen är att skydda

människors hälsa och miljön mot skada som farligt avfall och annat avfall

som gränsöverskridande transporter av detsamma innebär. Detta gäller

särskilt gentemot utvecklingsländer. För att åstadkomma detta skall parter

till konventionen bl.a. se till att de har en miljöriktig hantering av farligt

avfall eller annat avfall och att produktionen av avfall minimeras. Det

avfall som trots allt produceras skall tas omhand så nära sin källa som

möjligt. Gränsöverskridande transporter av avfall skall endast tillåtas om

den exporterande staten saknar teknisk kapacitet och nödvändiga

anläggningar, förmåga eller lämpliga platser för ett miljömässigt

omhändertagande av avfallet eller om avfallet ifråga behövs som

11

råmaterial för materialåtervinnings- eller andra återvinningsindustner i Skr. 1998/99:63

den importerande staten.

För att underlätta handeln med och uppmuntra återvinning av värdefulla

material i vissa avfallstyper, beslutade OECD-länderna år 1992 att anta

ett multilateralt avtal som i överensstämmelse med Baselkonventionen

underlättar sådan handel. Beslutet (OECD:s rådsbeslut C(92)39 Final)

gäller endast för handel inom OECD-området och endast för handel med

avfall som går till återvinning. Grundläggande principer för beslutet är att

i linje med Baselkonventionen förhindra och minimera uppkomsten av

avfall, men också att prioritera återvinning av avfall.

EG:s principer om gränsöverskridande transporter av avfall har till

syfte att både upprätthålla en hög miljöskyddsnivå i linje med

Baselkonventionen och att främja varors fria rörlighet avseende avfall för

återvinning enligt Romfördragets princip om fri rörlighet för varor.

(Avfall är enligt EG-rätten en vara). Ramarna för hantering av avfall

anges i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall. Dessa

ramar specificeras när det gäller gränsöverskridande transporter i rådets

förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av

avfallstransporter inom, till och från Europeiska Gemenskapen.

Enligt förordningen kan medlemsstaterna invända mot transporter av

avfall för bortskaffande inom EU Invändningarna kan vara baserade på

principerna om närhet, prioritering av återvinning och självförsörjande på

gemenskapsnivå och nationell nivå. Invändningar kan ske både generellt

och från fall till fall. Vidare kan en medlemsstat invända mot en transport

om den inte sker i enlighet med avfallsplanerna eller enligt nationella

lagar och regler om miljöskydd, allmän ordning, allmän säkerhet eller

hälsoskydd, om anmälaren tidigare gjort sig skyldig till illegal handel,

eller om transporten strider mot förpliktelser som följer av internationella

konventioner.

Principerna om närhet och självförsörjande gäller inte för avfall som

transporteras för återvinning inom EU och som finns angivet i bilaga 3

och 4, s.k. röd eller gul lista, till EG:s transportförordning. Här gäller

istället principen om varors fria rörlighet.

Avfall som finns i bilaga 2 till förordningen, den s.k. gröna

avfallslistan, är inte föremål för kontroll vid avfallstransporter för

återvinning inom EU.

All export ut ur gemenskapen av avfall för bortskaffande är förbjuden

med undantag av export till sådana EFTA-länder som också är parter i

Baselkonventionen. Från och med den 1 januari 1998 är export för

återvinning endast tillåten till OECD-länder och sådana EFTA-länder som

också är parter till Baselkonventionen.

Import av avfall för bortskaffande är, med vissa undantag, förbjuden.

Import av avfall för återvinning är tillåten från OECD-länder, länder som

är parter till Baselkonventionen samt länder med vilka det finns särskilda

överenskommelser.

Den svenska förordningen (1995:701) om gränsöverskridande

transporter av avfall är ett komplement till EG:s förordning. Utöver de

regler som gäller för gränsöverskridande transporter av avfall i EG:s

lagstiftning stadgar förordningen följande beträffande export och import.

12

Vid prövning av en utförselansökan enligt EG:s förordning skall prövas Skr. 1998/99:63

om avfallet kommer att tas omhand i mottagarländer på ett sätt som från

miljö- och hälsoskyddssynpunkt hade varit godtagbart i Sverige. För

export eller annan utförsel till en sådan godtagbar anläggning skall också

prövas om avfall kan tas omhand i mottagarlandet på ett mer

kostnadseffektivt sätt än i Sverige.

Införsel av avfall till Sverige far endast ske om det kan visas att avfallet

skall tas omhand i en anläggning som omfattas av tillstånd till miljöfarlig

verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken och i förekommande fall, 22 §

förordningen (1996:971) om farligt avfall.

För avfall för bortskaffande tillämpas närhetsprincipen, dvs. att avfallet

skall som huvudregel tas omhand så nära källan som möjligt. Undantag

kan dock göras i enlighet med principen om kostnadseffektivitet enligt

ovan.

Kommande förändringar avseende gränsöverskridande transporter av

avfall

Regeringen avser att under år 1999 införa den s.k.

självförsörjandeprmcipen inom EG-rätten för bortskaffande av avfall i

förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall.

Principen innebär att varje land skall sträva efter att bli självförsörjande

när det gäller anläggningar för bortskaffande av avfall. Principen finns i

direktiv 75/442/EEG om avfall samt i Baselkonventionen.

Självförsörjandeprincipen är en viktig princip, men avsteg kan i enstaka

fall vara nödvändiga för att inte allvarliga miljöproblem skall uppstå.

Regionalt samarbete är i sådana fall att föredra framför transporter över

längre avstånd.

Vidare avser regeringen att införa en anmälningsplikt för införsel av

avfall på s.k. grön avfallslista. Anmälan bör ske till länsstyrelsen i det län

där mottagningsanläggningen är belägen. Anmälningsplikten syftar till att

öka möjligheterna för tillsynsmyndigheten att kontrollera att avfallet

stämmer överens med kraven för att klassas på grön avfallslista.

7 Mål

7.1 Milj ökvalitetsmål

Regeringen har i proposition Svenska miljömål - miljöpolitik för ett

hållbart Sverige (prop. 1997/98:145) föreslagit femton miljökvalitetsmål,

varav tre har särskild betydelse för avfallshanteringen. Dessa mål är

grundvatten av god kvalitet, god bebyggd miljö samt giftfri miljö. Under

dessa miljökvalitetsmål anger regeringen i propositionen en rad delmål.

Nedan följer en sammanställning av vad regeringen anser skall gälla för

avfallshanteringen i landet.

13

- Samtliga avfallsdeponier bör senast år 2008 ha uppnått en Skr. 1998/99:63

enhetlig standard och uppfylla högt ställda miljökrav.

- Den totala mängden avfall och avfallets farlighet minskar.

- Avfall och restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter

sina egenskaper och återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel

mellan staden och dess omgivning.

Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller

utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den

biologiska mångfalden, vilket innebär att

- halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära

bakgrundsnivåerna,

- halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.

Under målet grundvatten av god kvalitet anges delmålet att samtliga

avfallsdeponier bör senast år 2008 ha uppnått en enhetlig standard och

uppfylla högt ställda miljökrav. Delmålet har behandlats av riksdagen i

samband med propositionen Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt

hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop 1996/97:172, bet.

1997/98: JoU7, rskr. 1997/98:55) och överensstämmer med EU-rådets

resolution (97/C 76/01) om en gemenskapsstrategi för avfallshantering.

Avfallsupplagen utgör i dag en källa för förorening av grundvatten, dels

lokalt, men i vissa fall också med en större regional spridning. En

förorening av grundvatten av vissa svåmedbrytbara ämnen kan i sig vara

reversibel. Deponeringskrav måste fastslås i enlighet med det

presenterade delmålet för att kraven i beslutade propositioner och

kommande EG-direktiv skall kunna tillgodoses. Krav på deponier ingår i

ett förslag till nytt EG-direktiv. Rådet beslutade den 4 juni 1998 om en

gemensam ståndpunkt avseende direktivet (prop. 1997/98:145 s. 54-55).

Mot bakgrund av det uppmärksammade problemet med lakvatten från

deponin vid sjön Molnbyggen arbetar Naturvårdsverket i samarbete med

kommunen för närvarande med en uppföljning av orsakerna till de

upptäckta skadorna samt en kartläggning av om liknande fenomen

uppkommit vid någon annan deponi i landet. Resultatet av dessa studier

kommer att beaktas i samband med att Naturvårdsverket utarbetar

föreskrifter för att skärpa miljökraven för deponier.

Miljökvalitetsmålet god bebyggd miljö innebär bl.a. att den totala

mängden avfall och avfallets farlighet minskar samt att avfall och

restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter sina egenskaper och

återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel mellan staden och dess

omgivning. Den stora mängden avfall i städer och tätorter är i sig ett stort

problem. Samtidigt finns det goda möjligheter att utveckla effektiva

system för återvinning och avfallshantering. En stad är beroende av sitt

omland för sin försörjning av vatten m.m. och för avsättning av

restprodukter. Avfallsprodukter måste i hög grad kunna återföras och

återvinnas i slutna kretslopp. Detta kräver bättre sortering, rening från

miljögifter samt uppmärksamhet på hygieniska aspekter (prop.

1997/98:145 s. 143-144).

Målet en giftfri miljö, dvs. att miljön skall vara fri från ämnen och

metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota

människors hälsa eller den biologiska mångfalden skall bidra till att

14

uppnå två av regeringens övergripande mål för ekologiskt hållbar Skr. 1998/99:63

utveckling — skyddet av miljön och hållbar försörjning. Målet utgår

ifrån den s.k. Esbjergdeklarationen som Sverige och

Nordsjökonferensens övriga deltagarländer undertecknade i Esbjerg år

1995. I deklarationen formuleras målet att utsläppen av farliga ämnen

till Nordsjön skall ha upphört år 2020. Det slutliga målet är att halterna

av naturfrämmande ämnen i miljön skall vara nära nollnivån och av

naturligt förekommande ämnen nära bakgrundsnivåerna. I

deklarationen definieras farliga ämnen såsom ämnen eller

ämnesgrupper som är toxiska, långlivade och bioackumulerbara.

Miljökvalitetsmålet innebär att Esbjergdeklarationens mål kommer att

gälla för miljön i stort (prop. 1997/98:145 s. 150).

Regeringen anser att ovanstående mål är av stor betydelse för

avfallshanteringen genom att miljöskyddskraven för deponier skärps

och i kombination med att avfallets mängd och farlighet minskas

kommer de miljöproblem som orsakas av avfall minimeras.

7.2 Riktlinjer för resurseffektivisering

Regeringen har utöver miljökvalitetsmålen i propositionen Svenska

miljömål (prop. 1997/98:145) angivit följande riktlinjer för

resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle.

- Material och energi skall användas så effektivt som möjligt med

hänsyn taget till alla resurstdlgångar,

- Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Det

samlade biomasseuttaget far inte utarma den biologiska mångfalden,

- Flertalet varor skall vara materialsnåla och energieffektiva,

uppgraderingsbara samt kunna återanvändas eller återvinnas med

avseende på material eller energi.

Genom att både fokusera på materialflödena och utsläppen kan

miljöproblemen åtgärdas redan vid källan. Materialströmmama ger

miljöproblem i alla led - i utvinningen, vid förädling och produktion,

under och efter användningen och vid transporter i alla dessa led. I de

flesta fall går också energi åt för bearbetning och hantering i alla led.

En förutsättning för att resursanvändningen skall kunna vara effektiv

och skonsam och resursförbrukningen minskas radikalt är att det

skapas ett effektivt kretslopp av material och näringsämnen i samhället

samt att energianvändningen successivt effektiviseras (prop.

1997/98:145 s. 191-192).

Råvaror kan delas upp i fömybara och icke fömybara. De icke

förnybara råvarorna kan inte återställas i naturens kretslopp inom en

överblickbar tid. De fossila materialen kol, olja, och naturgas är

exempel på icke förnybara material. Förbränning av fossila bränslen är

den dominerande orsaken till spridning av ämnen som ger upphov till

växthuseffekt, försurning och marknära ozon. En väg att minska

miljöpåverkan från bränsleanvändningen är dels att effektivisera

energianvändningen, dels att styra över bränsleanvändningen till mer

miljöanpassade bränslen. Regeringen har därför bedömt att

15

användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå.

Användningen av förnybara energikällor så som biomassa bör istället

öka. Det samlade biomasseuttaget får dock aldrig leda till att den

biologiska mångfalden eller ekosystemens funktioner i naturen

utarmas eller hotas (prop. 1997/98:145 s. 192-193).

Regeringen konstaterar i miljömålspropositionen att

kretsloppsanpassningen av varusektorn i många fall varit

framgångsrik. Det lagstadgade producentansvaret har varit en

pådrivande faktor. Ett viktigt sätt att minska inflödet av nytt material är

att återanvända och återvinna uttjänta varor och materialen i dessa. Vi

skall sträva efter att en stor del av det som vi i dag kallar avfall blir

resurser. Regeringen gör den bedömningen att varorna skall vara

återanvändbara eller återvinningsbara, uppgraderbara, långlivade och

möjliga att reparera (prop. 1997/98:145 s. 194-195).

7.3 Åtgärdsmål

Som framgår av miljökvalitetsmålen i avsnitt 7.1 skall avfallets mängd

och farlighet minska. En minskning av mängden farligt avfall bör

prioriteras framför en minskning av mindre farliga avfall. De helt

dominerande avfallsmängderna i Sverige utgörs av produktionsavfall (se

bilaga 1), varav många avfallsslag är klassade som farligt avfall. Det är

därför naturligt att precisera ett mål för hur mycket mängden

produktionsavfall skall minska. Det finns i dagsläget en osäkerhet om

vilka tekniska och ekonomiska möjligheter som finns för att minska

genereringen av avfall med dagens processutformning. Förändningar i

processteknik kräver normalt omfattande teknikutveckling och stora

investeringar, därutöver varierar behov och möjligheter från bransch till

bransch. Regeringen gör dock i likhet med Naturvårdsverket den

bedömningen att en reduktion av mängden genererat produktionsavfall

med 10 % till år 2010 jämfört med år 1993 bör vara möjlig med en

normal teknikutvecklingstakt. Ett uttalat reduktionsmål bör snabba på

utvecklingen mot avfallssnålare processer. När det gäller gruvindustriell

verksamhet är förutsättningarna annorlunda på grund av att resursskäl gör

att brytning av malm med både hög och låg halt av värdemineral måste

ske. Effekten av detta blir att ju högre utnyttjandegraden av malmen är,

desto större blir avfallsmängderna. Detta gör att gruvavfallet inte bör

omfattas av målet.

Regeringen har i enlighet med sin proposition Hantering av uttjänta

varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.

1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) genomfört åtgärder

inom avfallsområdet som innebär genomgripande förändringar mot en

ökad resurshushållning och en mer miljöanpassad avfallshantering. De

genomförda åtgärderna är bl. a. ett deponeringsförbud mot utsorterat

brännbart avfall från år 2002 samt ett förbud mot deponering av organiskt

avfall generellt från år 2005 som genomförts i 27-28 §§

renhållningsförordningen (1998:902). Regeringen bedömde i detta

Skr. 1998/99:63

16

sammanhang att de nya reglerna kommer att leda till att stora delar av det Skr. 1998/99:63

avfall som i dag deponeras kommer att nyttiggöras genom att material

återvinns och används på nytt och genom att energiinnehållet tillvaratas.

Undantas gruvavfall kommer uppskattningsvis mellan 50 och 70 % av

den mängd avfall som deponerades år 1994 att kunna nyttiggöras år 2005.

Regeringen anser mot denna bakgrund att den totala mängden deponerat

avfall exklusive gruvavfall bör ha minskat med 50 - 70 % till år 2005

räknat från 1994 års nivå (prop. 1997/98:145 s. 146). Detta gäller såväl

hushållsavfall, övrigt konsumtionsavfall som produktionsavfall.

Regeringen har i detta sammanhang utgått ifrån att deponering ger

upphov till de största miljöproblemen som orsakas av avfall. Därför har

åtgärder för att minska deponeringen haft högst prioritet för vidtagande av

åtgärder. Regeringen gör dock en kontinuerlig översyn av

avfallshanteringen och behovet av ytterligare åtgärder.

När det gäller konsumtionsavfall, dvs. hushållsavfall, lcke-

branschspecifikt avfall samt bygg- och rivningsavfall, är potentialen för

utnyttjande relativt hög i förhållande till dagens hantering. Utgående ifrån

dess sammansättning bör endast 10 % av hushållsavfallet och mindre än

50 % av övrigt konsumtionsavfall behöva deponeras. I dag deponeras ca

40 % av hushållsavfallet och ca 60-70 % av övrigt konsumtionsavfall.

Även för produktionsavfall är potentialen för en reduktion i mängden

avfall som deponeras stor. Många av de avfallsslag som i dag deponeras

ger dessutom upphov till miljöproblem vid deponering. Miljöbelastningen

på deponierna är proportionell mot mängden avfall som deponeras, varför

en minskad mängd deponerat avfall avsevärt minskar risken för

miljöproblem vid deponierna. Även sedan förbud mot deponering av

organiskt avfall införts är utlakningen av föroreningar från deponierna

proportionell mot mängden avfall som deponeras.

Regeringen vidtar i dagsläget inga åtgärder i detta sammanhang utan

avser att återkomma i frågan om mål i samband med att den s.k.

miljömålsberednmgens betänkande behandlas inom Regeringskansliet

under senare delen av år 2000.

7.4 Mål för särskilda avfallsslag

7.4.1 Förpackningar

Regeringen har satt upp mål för återvinningen av förpackningar, vilka

nyligen skärpts. Senast den 30 juni år 2001 skall följande mål vara

uppfyllda.

17

Återvinningsnivåer år 2001 i enlighet med förordningen (1997:185) om

producentansvar för förpackningar i viktprocent

Slag av avfall

Krav 30 juni 2001 i viktprocent

Förpackningar av aluminium (dock

inte dryckesförpackningar)

70 % material utnyttjande

Förpackningar av papp, papper och

kartong

70 %, dock minst 40 %

materialutnyttj ande

Förpackningar av wellpapp

65 % materialutnyttjande

Förpackningar av plast (dock inte

flaskor av PET för

konsumtionsfardig dryck)

70 %, dock minst 30 %

materialutnyttjande

Förpackningar av stålplåt

70 % materialutnyttj ande

Förpackningar av glas

70 % materialutnyttjande

Dryckesförpackningar av

aluminium

90 % materialutnyttjande

Dryckesförpackningar av PET

90 % materialutnyttjande

Förpackningar av trä

70 % återvinning, dock minst 15 %

materialutnyttjande

Förpackningar av övrigt material

30 % återvinning per material, dock

minst 15 % materialutnyttjande per

material

Sedan tidigare fanns mål uppställda för år 1997. Nedanstående tabell

visar att måluppfyllelsen varit god för samtliga förpackningsslag med

undantag av sådana förpackningar av aluminium som ej utgör

dryckesförpackningar.

Förpackningsslag

Krav 1 jan 1997

Resultat

Glasförpackningar

70%

76%

Plastförpackningar, ej

dryckesförpackningar

av PET

30%

över 30 %

Nivå av material-

återvinning 13 %

Förpackningar av papp,

papper och kartong

30%

34%

Förpackningar av

stålplåt

50%

64%

Wellpapp

65%

84%

Förpackningar av

aluminium

50%

12 %

Aluminium:

dryckesförpackningar

90%

91 %

Naturvårdsverket har redovisat vilka förändringar som har skett inom

utformning av förpackningar, resursutnyttjande, transporter och utsläpp

till följd av införandet av förordningen om producentansvar för

förpackningar. Rapporten ("Producentansvar för förpackningar - för

miljöns skull?", Rapport 4938) redovisades till regeringen den 30

november 1998. I den konstaterade Naturvårdsverket bl.a. att

Skr 1998/99:63

18

materialåtervinning av förpackningar lönar sig ur miljösynpunkt i Skr. 1998/99:63

förhållande till andra omhändertagandemetoder. Vidare ansåg verket att

transporterna kan öka eller minska jämfört med tidigare system i samband

med källsortering och återvinning, men att skillnaden har liten betydelse

för den totala miljövinsten. Naturvårdsverket kunde också dra slutsatsen

att fokuseringen på förpackningar har givit andra positiva miljöeffekter,

exempelvis har miljöanpassningen en större betydelse i beslutsfattandet

nu än för några år sedan och att miljöfrågorna dessutom har fått stor

betydelse för gemene man.

7.4.2 Däck

För däck gäller i dag i Sverige att maximalt 20 % av de återlämnade

däcken får deponeras. Detta kan komma att ändras på grund av ett

framtida deponeringsdirektiv som är under utarbetande inom EU. Rådet

antog i juni 1998 en gemensam ståndpunkt om ett deponeringsdirektiv.

Enligt detta direktiv skall all deponering av däck ha upphört när direktivet

träder i kraft. Med anledning av det kommande deponeringsförbudet för

däck inom EU kommer sannolikt deponeringen av däck helt ha upphört

två år efter direktivets ikraftträdande som sannolikt blir år 2000.

Naturvårdsverket har enligt förordningen (1994:1236) om

producentansvar för däck möjlighet att utfärda förskrifter om

omhändertagande av däck. Naturvårdsverket har tills vidare valt att inte

utfarda föreskrifter. Naturvårdsverket följer dock utvecklingen vad gäller

materialåtervinning och kan komma att ställa krav på en ökad

materialåtervinning framöver.

I enlighet med regeringens proposition Hantering av uttjänta varor

(prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) har ett förbud

mot deponering av utsorterat brännbart material införts i

renhållningsförordningen. Förbudet gäller från och med år 2002. Från och

med år 2005 får organiskt avfall generellt inte deponeras.

Regeringen kan konstatera att insamling och omhändertagande har

fungerat bra samt att det uppställda målet är nått

7.4.3 Bilar

Enligt nu gällande förordning (1997:788) om producentansvar för bilar

gäller följande mål för återvinning och återanvändning av bilar: minst

85 % senast från och med år 2002, och minst 95 % senast från och med

år 2015.

Fragmenteringsbranschen arbetar med att få bort miljöfarliga

komponenter innan dessa når fragmenteringsanläggningarna samt till att

nyttiggöra avfallet framför allt genom energiutvinning.Därutöver arbetar

bilskrotningsbranschen med ett certifieringssystem för bilskrotare som

syftar till att på frivillig väg skärpa kraven på bilskrotarna.

19

Naturvårdsverket har även utarbetat underlag och förslag till generella Skr. 1998/99:63

föreskrifter avseende bl.a. biidemontering.

Uttjänta bilar tillhör en av de avfallsströmmar som prioriteras i

Europeiska kommissionens arbete med avfallsfrågor. Under år 1997

presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om skrotbilar.

Förslaget syftar till att säkerställa en hög miljöskyddsnivå inom EU som

helhet och till att bevara den inre marknadens funktion vad gäller uttjänta

fordon. Det syftar också till att förhindra uppkomsten av avfall från

fordon och till att främja återanvändning, materialåtervinning och

återvinning av fordon och deras komponenter. Regeringen ser positivt på

förslaget som har stora likheter med de svenska reglerna. Behandling av

förslaget påbörjades i rådet under hösten 1998.

7.4.4 Returpapper

Enligt förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper

skall producenterna se till att 75 viktprocent av de tidningar som

konsumeras i Sverige senast år 2000 samlas in för att materialåtervinnas

eller tas om hand på annat miljömässigt godtagbart sätt. Under år 1997

samlades 78 % av returpappret in och återvanns. Regeringen kan således

kontatera att insamling och återvinning av returpapper fungerat bra.

Naturvårdsverket fick i december 1998 i uppdrag att redovisa en

utvärdering av hur förordningen om producentansvar för returpapper har

fungerat. Därutöver skall Naturvårdsverket göra en översyn av

återvinmngsnivån och lämna förslag till hur förordningen bör utformas i

fortsättningen. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 30

september 1999.

7.4.5 Batterier

I Sverige finns sedan 1991 mål för avveckling av kvicksilverbatterier.

Målet är att avvecklingen skall ske så snart som möjligt och senast till år

2000 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338). Vidare

har regeringen angivit att användningen av bly i batterier och kadmium i

nya produkter bör upphöra inom 10 - 15 år (prop. 1997/98:145). Angivna

mål för insamling av startbatterier innehållande bly är 95 % (prop.

1990/91:36, bet. 1990/9 l:JoU 15, rskr. 1990/91:77) och för

nickelkadmiumbatterier 90 % (prop. 1990/91:90, bet 1990/9l:JoU30,

rskr 1990/91:73). Insamlingen av blybatterier administreras av ett för

ändamålet bildat bolag, Returbatt AB, som finansieras via avgifter på

blybatterier. Försäljningen av batterier med kvicksilveroxid har i princip

upphört i Sverige. För slutna nickelkadmiumbatterier var andelen batterier

inkomna till behandlingsanläggningar ca 30 % år 1995 och insamlade

mängder av startbatterier uppgår till mellan 95 -100 %. Siffrorna bygger

på de mängder som nått anläggningar för återvinning eller bortskaffande

och ger således inte en heltäckande bild.

20

Den mängd batterier som samlats in av kommunerna men ännu inte nått Skr. 1998/99:63

behandlingsanläggnmgama är i dagsläget inte känd, men sannolikt finns

det lager av insamlade batterier ute i kommunerna. Därutöver finns

sannolikt batterier även lagrade hos hushållen. Den totala mängden

lagrade eller insamlade batterier är således troligen större än den andel

insamlade batterier som som anges ovan.

Enligt kommissionens direktiv (98/101/EG) av den 22 december 1998

om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv

91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga

ämnen, skall medlemsstaterna senast den 1 januari år 2000 förbjuda

saluhållande av batterier med en kvicksilverhalt över 0,0005 viktprocent.

Knappcellsbatterier med en halt upp till 2 viktprocent undantas dock från

förbudet.

7.4.6 Kontorspapper

Återvinningsbranschen har genom ett frivilligt åtagande förbundit sig att

samla in och återvinna 50 % av kontorspappret till år 2000 och 75 % på

lång sikt.

Regeringen anser att effekterna av det frivilliga åtagandet bör avvaktas

innan ställning tas till behovet av ytterligare åtgärder. Naturvårdsverket

genomförde under år 1998 en uppföljning av hur arbetet med

kontorspapper fortskrider. Uppföljningen visade att insamling och

återvinning enligt det frivilliga åtagandet fungerar bra samt att det inte

finns något behov av att vidta några ytterligare åtgärder. Naturvårdsverket

avser att göra ytterligare en uppföljning år 2000.

7.4.7 Byggavfall

Byggsektorn har i ett frivilligt åtagande förbundit sig att halvera den

mängd av sektorns avfallsmängder som deponeras senast år 2000.

Naturvårdsverket kommer att verka för en miljöanpassning samt en

ökad återvinning av byggvaror. Verket kommer bl.a. att bistå Boverket

samt följa utfallet av Byggsektorns Kretsloppsråds åtaganden.

Boverket har i samråd med Naturvårdsverket på uppdrag från

regeringen gjort en översyn av hur det farliga avfallet identifieras och

hanteras vid rivning. I rapporten som Boverket redovisade till regeringen i

december 1998 föreslås ett antal lagändringar för att förbättra de brister

som har funnits avseende identifiering och hantering av material som kan

vara farligt avfall. Bland annat föreslås att plan- och bygglagen (1987:10)

skall kompletteras med krav på att rivningsplanen grundas på en

inventering av förekomsten i byggnaden av sådant material som kommer

att utgöra farligt avfall. Även ett krav på rivningsanmälan vid utrivningar

föreslås i de fall där det kan antas att farligt avfall uppkommer. Det

föreslås kompletteras med ett krav på användande av ett formulär som

Boverket bemyndigas få utforma. När det gäller certifiering föreslås

21

kvalitetsansvariga ges möjlighet att komplettera sin behörighet. Dessutom Skr. 1998/99:63

föreslås att det skall finnas möjlighet att utse en fristående sakkunnig

kontrollant för kontroll av rivningsarbetet. Avslutningsvis föreslår

Boverket att slutbeviset i stort sett skall utformas likformigt vid rivning

och byggande. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

7.4.8 Elektriska och elektroniska produkter

Regeringen avser att införa producentansvar för uttjänta elektriska och

elektroniska produkter i Sverige (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7,

rskr. 1997/98:55). Ett förslag till förordning har anmälts till Europeiska

kommissionen som inte har lämnat några synpunkter på det svenska

förslaget. Samtidigt som regeringen beslutar att producentansvaret skall

träda i kraft avser regeringen att förbjuda deponering, fragmentering och

förbränning av elektriska och elektroniska produkter om de inte

behandlats av en certifierad förbehandlare. Naturvårdsverket får meddela

föreskrifter om sådan verksamhet som syftar till demontering, sortering

eller andra förbehandlande åtgärder.

7.4.9 Möbler

Kretsloppsdelegationen har i sin rapport, Producentansvar för möbler

(Kretsloppsdelegationens rapport 1997:15), föreslagit att producentansvar

för uttjänta möbler införs. Det i renhållningslagen införda förbudet mot

deponering av organiskt avfall och ett kommande införande av en

avfallsskatt tillsammans med den redan i dag fungerande

andrahandsmarknaden för möbler gjorde att regeringen i propositionen

Svenska miljömål — miljöpolitik för ett hållbart Sverige (prop.

1997/98:145) bedömde att återanvändning och återvinning av uttjänta

möbler kommer att öka. Regeringen har därför i dagsläget inte för avsikt

att införa ett författningsreglerat producentansvar för möbler.

7.4.10 Textilier

Kemikalieinspektionen har på uppdrag av regeringen föreslagit vissa åt-

gärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från kemikalier som

förekommer i textilier (Kemikalier i textilier, Rapport från Kemikalie-

inspektionen 2/97).

Regeringen har i proposition Svenska miljömål - miljöpolitik föt ett

hållbart Sverige (prop. 1997/98:145) angivit en avsikt att förbjuda

användning av azofargämnen i textilier liksom import av produkter

innehållande sådana ämnen. Motivet till detta är att azofärgämnena kan ge

upphov till cancerframkallande arylaminer.

22

Miljödepartementets sammanställning över

nuvarande hantering av avfall

Ursprung, mängder och hantering av avfall

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

Konsumtionsavfall

Vad är konsumtionsavfall ?

Med konsumtionsavfall menas hushållsavfall, icke branschspecifikt avfall,

bygg- och rivningsavfall, park- och trädgårdsavfall, slam från reningsverk

och enskilda avlopp samt avfall från bilskrotning. Vårt konsumtionsavfall

består till nästan hälften av avfall från hushållen 1 .

Bygg- och

trädgårdsavfall 0,1

miljoner ton

Figur 1. Konsumtionsavfall - mängder, 1994

Hushållsavfall

Utvecklingen av hushållsavfallsmängdema är mycket svår att följa över

en längre tidsperiod eftersom officiell statistik började föras först 1985. I

den senaste undersökningen av Statistiska Centralbyrån (SCB) år 1994

uppgick mängden hushållsavfall till ungefär 3,2 miljoner ton. Enligt

Svenska renhållningsverksföreningen (RVF) genererades 3,7 miljoner ton

hushållsavfall år 1997, varav 25 % gick till materialåtervinning. Mängden

inkluderar sådant avfall som samlats in genom producenternas försorg.

Den mängd hushållsavfall som samlats in av kommunerna uppskattas

enligt RVF till 1,7 miljoner ton år 1997.

Hushållsavfall samlas i dag in genom producenternas eller

kommunernas försorg. En stor del av insamlingen sker genom anlitande

1 Uppgifter om mängder och omhändertagagnde är hämtade, om inte annat anges, från

SCBs undersökning 1994.

23

av olika entreprenörer. I dagsläget sköter ungefär en tredjedel av

kommunerna insamling av hushållsavfall i egen regi.

Under de senaste åren har sorteringen av hushållsavfall ökat. I dag, sker

genom införandet av ett producentansvar, sortering i olika fraktioner.

Exempelvis källsorteras returpapper och förpackningar av olika

materialslag såsom glas, metall, plast, papp och kartong samt wellpapp.

Förpackningarna lämnas i olika insamlingskärl, medan returpapper i

många kommuner kan lämnas vid tomtgränsen eller i särskilda

insamlingsbehållare.

Det kommunala ansvaret omfattar det hushållsavfall som inte omfattas

av producentansvaret. I detta avfall ingår även grovavfall och hushållens

farliga avfall. I de flesta kommuner sker en insamling genom kommunens

försorg av hushållens farliga avfall. Insamlingssätten varierar mellan

ambulerande miljöbilar och permanenta miljöstationer, vilka ofta finns i

anslutning till en bensinstation. I ett mindre antal kommuner samlas

hushållens farliga avfall in vid den ordinarie sophämtningen i särskilda

miljöboxar. År 1994 samlades 13 000 ton farligt avfall in från hushållen.

Det innebär cirka 1,5 kg per invånare. Kasserade batterier samlas också in

av kommunen via antingen inlämning till försäljningsställen eller i s.k.

batteriholkar som finns uppsatta på ett flertal ställen inom kommunen.

Grovavfall hanteras normalt skilt från övrigt avfall och samlas in

antingen genom hämtning vid fastigheten eller genom att hushållen

lämnar detta avfall vid en avlämnings- eller återvinningscentral.

I ca 20 kommuner sker även en mer långtgående sortering, i syfte att få

en bättre behandling av det avfall som återstår efter det att farligt avfall

och återvinningsbart avfall sorterats ut. 11, ex. Eslöv och Höör sorteras en

våt organisk fraktion och en torr brännbar fraktion ut. I Borås sorterar

hushållen avfallet i en komposterbar fraktion, en brännbar fraktion och en

depomrest. Sorteringen sker i olikfärgade plastpåsar som sedan skiljs åt

vid behandlingsanläggnmgen genom optisk avläsning. Vilken modell som

har utvecklats i kommunerna beror på tillgången på

behandlingsanläggningar. Nedan visas ett diagram över hur hushållsavfall

behandlas. Figuren visar att en relativt stor andel av hushållsavfallet

fortfarande deponeras.

Biologisk

behandling

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Figur 2. Behandling av hushållsavfall.

24

Övrigt konsumtionsavfall

I dag sker en öppen kompostering av främst park- och trädgårdsavfall,

men även av en del utsorterat organiskt avfall från hushåll, i större eller

mindre skala inom nästan varje kommun. Med öppen kompostering

menas att komposteringen sker utomhus med fritt lufttillträde. År 1994

komposterades eller rotades cirka 50 % av park- och trädgårdsavfallet

centralt. Resterande del av insamlat park- och trädgårdsavfallet gick till

förbränning eller deponerades.

Fortfarande återvinns en mycket liten del av bygg- och rivningsavfallet.

Hela 75 % av detta avfall deponeras, endast 17 % förbränns och

resterande mängd återvinns. Även icke branschspecifikt avfall deponeras

(70 %) och slam från kommunala reningsverk deponeras (65 %) i stor

utsträckning.

Omhändertagande av konsumtionsavfall

Materialåtervinning

Återvinningen av konsumtionsavfall har ökat under de senaste åren. En

pådrivande faktor har varit införandet av producentansvar för

förpackningar, returpapper och däck.

När det gäller förpackningar ökade den årliga materialåtervinningen

med 130 000 ton från år 1994 till år 1997. Endast en mycket liten del av

de insamlade förpackningarna går till energiutvinning.

I den uppföljning som gjordes år 1997 om hur producenterna klarat de

återvinningsmål som finns uttryckta i förordningarama om

producentansvar fann Naturvårdsverket att de flesta målen uppnåtts.

När det gäller insamlade däck är det endast en mycket liten mängd som

går till materialåtervinning (år 1996 var andelen ca 10 %). Den största

delen går istället till olika former av förbränning.

Under 1997 samlades 78 viktprocent av returpappret in. Det

returpapper som samlas in går uteslutande till materialåtervinning.

Dessutom samlas även ca 40 % av den totala mängden kontorspapper in

för materialåtervinning i Sverige eller för export.

Av bygg- och rivningsavfallet går en mycket stor del fortfarande till

deponering. Andelen som gick till materialåtervinning år 1996 var endast

7 %, men andelen väntas dock öka bland annat till följd av det

handlingsprogram som tagits fram av Byggsektorns Kretsloppsråd för att

minska andelen deponerat bygg- och rivningsavfall.

Förbränning

I dag finns det 21 förbränningsanläggningar för avfall spridda från Kiruna

i norr till Malmö i söder. Omfattningen av avfallsförbränning i Sverige

ökade kraftigt under 1970-talet fram till mitten av 1980-talet. Sedan år

1986 har det inte byggts någon ny anläggning utan endast ombyggnad och

modernisering av de befintliga anläggningarna har gjorts.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

25

Vid samtliga anläggningar för avfallsförbränning i Sverige utnyttjas

energin i avfallet för värmeproduktion som levereras till det lokala

fjärrvärmenätet eller intilliggande industrier. Tre anläggningar producerar

dessutom el. Från år 1980 och fram till år 1994 har mängden avfall som

gått till förbränning fördubblats och energiproduktionen mer än

tredubblats. Framför allt beror den ökade energiutvinningen på att

andelen bortkyld värme successivt minskar samtidigt som

förbränningseffektiviteten blivit bättre och bränslet blivit torrare och

renare på grund av bättre sortering.

Förutom avfallsförbränningsanläggningar finns det ett tiotal mindre för-

bränningsugnar för sjukvårdens riskavfall. Dessutom finns det ett antal

små ugnar som förbränner djurkroppar och annat avfall från djursjukhus. I

övrigt tas riskavfallet om hand vid kommunala förbränningsanläggningar

eller deponier.

Ett komplement till förbränning i avfallsförbränningsanläggningar,

vilket under de senaste åren blivit mer aktuellt, är inblandning av

källsorterat brännbart material i fastbränslepannor vilka normalt eldas

med olika typer av biobränslen (såsom träflis, pellets, briketter, träpulver

och spån), torv och kol. Dessa pannor finns i ett betydligt större antal och

är enklare i sin utformning än avfallsförbränningsanläggningar t. ex. vad

gäller drift, underhåll och reningsutrustning.

För förbränning av avfall i avfallsförbränningsanläggningar har

Naturvårdsverket utfärdat föreskrifter; kungörelse med föreskrifter om

utsläpp till luft från anläggningar för förbränning av kommunalt avfall

med en nominell kapacitet mindre än 6 ton per timme och som beviljats

tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) före den 1 januari 1994

(SNFS 1993:13) och kungörelse med föreskrifter om utsläpp till luft från

anläggningar för förbränning av kommunalt avfall som beviljats tillstånd

enligt miljöskyddslagen (1969:387) efter den 1 januari 1994 och

anläggningar med nominell kapacitet lika med eller större än 6 ton per timme

som beviljats tillstånd enligt samma lag före den 1 januari 1994 (SNFS

1993:14).

Biologisk behandling

Kompostering och rötning (biologisk förgasning) är två olika

behandlingsmetoder för biologiskt avfall. Kompostering är biologisk

nedbrytning av organiskt material i syrerik miljö, s.k. aerob process,

medan rötning är biologisk nedbrytning i syrefattig miljö, s.k. anaerob

process. Ursprungsmaterialet vid dessa behandlingar kan vara gödsel,

latrin, matrester, park- och trädgårdsavfall, avloppsvatten från industrier

eller slam från reningsverk.

Den första fullskaleanläggningen i Sverige för rötning av bl.a.

hushållsavfall invigdes i november 1994 i Borås. Anläggningen tog år

1995 emot cirka 6 500 ton. I dag finns ytterligare 10 rötningsanläggningar

i drift. För central kompostering finns för närvarande fyra anläggningar i

drift.

Förutom den storskaliga biologiska behandlingen sker också en utbredd

hemkompostering. Beroende på kommun komposterar allt från 40 till

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

26

95 % av villahushållen sitt trädgårdsavfall. Kompostering av matavfall

kräver behållare som måste vara skyddade mot angrepp av skadedjur. I

Sverige komposterar i dag i genomsnitt cirka 10 % av villa- och

småhusägare själva detta avfall. Många kommuner satsar dock på att öka

hemkomposteringen genom rådgivning och försäljning av behållare.

År 1995 behandlades totalt ungefär 257 000 ton organiskt avfall med

biologiska metoder, varav 247 000 ton genom kompostering och cirka

10 000 ton genom rötning.

Deponering

De flesta avfallsdeponier som tar om hand konsumtionsavfall ägs av

kommuner eller kommunala bolag. Av den totala avfallsmängden är det

endast 10 % som deponeras på de privatägda upplagen.

Det finns i dag cirka 300 kommunala deponier i landet som tar emot

mer än 50 ton konsumtionsavfall per anläggning och år. Vid 12 av dessa

upplag deponeras mer är 100 000 ton konsumtionsavfall per år. Totalt tog

dessa större anläggningar emot drygt 2 miljoner ton år 1994, dvs. en

tredjedel av den totala deponerade avfallsmängden. Vid 172 mindre

anläggningar togs sammanlagt mindre än 10 % av den totala mängden

emot. De flesta av dessa mindre anläggningar finns i norra delen av

landet. Enligt Svenska Renhållningsverksföreningen deponerades år 1997

1,1 miljoner ton hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

Förutom de ovan nämnda deponierna finns i landet cirka 120 deponier

som enbart tar emot slam samt ett stort antal s.k. schaktmassetippar som

tar emot schaktmassor och bygg- och rivningsavfall.

I dag kontrolleras tillförseln av avfall vid infarten till de flesta

kommunala anläggningarna. Kontrollen omfattar både mängd och

avfallsslag. För att öka tillförlitligheten i kontrollen av deponerade

mängder installeras våg vid allt fler avfallsupplag. Våg finns i dag vid

cirka 100 upplag, bl. a. vid samtliga kommunala deponier som tar emot

mer än 50 000 ton avfall per år. Detta innebär att ungefar 35 % av

upplagen har våg och att 80 % av allt avfall som deponeras på

kommunala deponier vägs.

På senare år har utbyggnaden av gasutvinningssystem ökat vid de kom-

munala deponierna. Vid 55 upplag finns anläggningar för insamling av

deponigas. Under år 1994 producerades cirka 400 GWh, varav drygt

90 % som värme och resterande som el. Ytterligare ett trettiotal

anläggningar planerar att installera system för deponigasutvinning.

Mer än hälften av de kommunala deponierna har system för uppsamling

av lakvatten. Vid äldre anläggningar består uppsamlingssystemet, i den

mån det finns något, ofta enbart av en kringdränering (uppsamlingsdike)

som främst tar upp ytavrinnande vatten. Vid nyare deponier är detta ersatt

av, eller kompletterat med, dräneringar under det deponerade avfallet

(bottendränering). Flertalet upplag har däremot inte försetts med

bottentätningar. Den dominerande behandlingsformen har hittills varit att

leda över och behandla lakvattnet i avloppsreningsverk.

Ett 80-tal kommunala deponier har en mer eller mindre omfattande plan

för avslutning av upplaget. Att avsätta medel för avslutning och

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

27

efterbehandling är en relativt ny företeelse och de flesta kommunala Skr. 1998/99:63

deponier har börjat med detta först under 1990-talet. Hittills har drygt 240 Bilaga 1

miljoner kronor avsatts för detta ändamål vid ett 50-tal deponier.

Produktionsavfall

Produktionsavfall är avfall som specifikt kan härledas till industriell

verksamhet, vilket med ett annat namn kallas branschspecifikt

industriavfall. Statistiska centralbyrån gjorde år 1993 en undersökning av

hur mycket avfall som industrin genererar. Den visar att industrin

genererade totalt 62 miljoner ton avfall, varav gruvindustrin stod för den

absolut största delen, cirka 75 %. I en inventering genomförd av

Naturvårdsverket (rapport 4614) angavs mängden till knappt 80 miljoner

ton, varav gruvindustrin bidrog med 43 miljoner ton. Skillnaden mellan

de två undersökningarna kan möjligen bero på att olika basår har använts,

men också att begreppet avfall definieras olika av uppgiftslämnama.

Övrig industri genererade enligt verkets undersökning 37 miljoner ton.

Industrins avfall är ofta homogent och därför inte i stort behov av

sortering. I de fall sortering sker görs detta på särskilt i ordningställda

platser som är uppförda fristående eller i anslutning till någon typ av

vidarebehandling, t.ex. avfallsupplag. Sortering av industriavfall sker på

ett hundratal deponier.

Omhändertagande av produktionsavfall

Hur produktionsavfall tas om hand visas i figuren nedan.

„ Destruktion

Deponering 2 %

Förbränning

40%

Material-

återvinning

47%

Figur 3. Omhändertagande av industriavfall (exkl. gruvavfall).

Materialåtervinning

Naturvårdsverkets inventering av industrins avfallsmängder visar att

materialåtervinningen i genomsnitt ligger på cirka 47 % (i denna siffra är

gruvavfall exkluderat). Inom vissa branscher, främst sågverk, återvinns

28

ungefär 80 % av avfallet. Även livsmedelsindustrin och järn- och stål-

industrin återvinner mycket av sitt avfall.

Förbränning

Enligt figuren ovan framgår att ca 40 % av produktionsavfallet förbränns.

Inom skogsindustrin har utnyttjandet av avfallet länge varit en

förutsättning för en effektiv produktion. Inom massa- och papperstill-

verkning omhändertas mycket brännbart material i form av bark, flis, spån

och övrigt produktionsspill, vilket kan utnyttjas för att täcka stora delar av

värmebehovet i fabrikerna. Även slam används som bränsle i dessa

fabriker. Renare avfallsfraktioner från industriavfall, t. ex. träflis, går

redan i dag till förbränning i andra fastbränslepannor än

avfallsförbränningsanläggningarna. Mängden avfall som förbränns på

detta sätt kommer sannolikt att öka.

Deponering

Det finns idag cirka 300 industrideponier i landet som tar emot mer än 50

ton avfall per år. Sammanlagt rör det sig om cirka 45 miljoner ton som

deponeras, av vilka gruvindustrin står för ungefär 41 miljoner ton, enligt

Naturvårdsverkets inventering. Dessa mängder utgör ca 11 % av

produktionsavfallet exklusive gruvavfall. Allt avfall som deponeras från

gruvindustrin sker i egna deponier, medan övrig industri deponerar cirka

55 % i egna anläggningar.

Industrideponierna ägs vanligen av de företag inom vilket avfallen

uppkommer och har i allmänhet varit i drift sedan industriverksamheten

startade. Tillstånden för själva industriverksamheten omfattar oftast även

den egna deponin. I en del fall kan deponierna ha sitt ursprung från

tidigare verksamheter på platsen.

Det avfall som deponeras på industrins egna deponier är i huvudsak

känt, men någon fullständig dokumentation av alla avfallsslag och

mängder som har deponerats finns inte.

Deponier för industriavfall utgörs i stor utsträckning av utfyllnader i

mark och vatten inom industriområdena. Ofta används den utfyllda

marken för utbyggnader, till lagerytor, etc. Sluttäckningens kvalitet

bestäms ofta av kortsiktiga bedömningar, t. ex. vilka ändamål

upplagsytorna skall användas till när deponeringen avslutas. Det innebär

att sluttäckningama kan variera från enkla jordtäckningar till täta

asfaltytor. Industrideponierna har ingen behandling av lakvatten med

undantag från något enstaka fall. Det förkommer heller inte någon

utvinning av deponigas.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

29

Farligt avfall

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Regler om farligt avfall finns framför allt i 9 kap. (Miljöfarlig verksamhet

och hälsoskydd), 14 kap. (Kemiska produkter och biotekniska

organismer) samt 15 kap. miljöbalken (Avfall och producentansvar).

Dagens hantering

I Sverige används i dag följande metoder för omhändertagande av farligt

avfall:

- materialåtervinning,

- framställning av avfallsbränsle,

- förbränning,

- kemisk eller fysikalisk behandling,

- biologisk behandling samt

- deponering.

Materialåtervinning sker genom avdrivning, destillation, elektrolys,

gravimetrisk sortering, kemisk fällning, omsmältning och regenerering.

Framställningen av avfallsbränsle ur olje- och lösningsmedelshaltiga

avfall sker genom gravimetrisk separation och avdrivning. Förbränning av

farligt avfall eller avfallsbränsle ur farligt avfall sker i specialugnar för

högtemperaturförbränning, konventionell eller plasmateknik, eller genom

samförbränning i industri- eller avfallsugnar såsom cementugn, ångpanna,

mesaugn eller avfallsförbränningsanläggning. Kemisk eller fysikalisk

behandling omfattar metoder för förbehandling av avfall före återvinning

eller bortskaffande. Exempel på sådana förfaranden är avdränering på

akutplatta, separering av oljeavfall, ultrafiltrering, jordtvätt, termisk

avdrivning, vattenångdestillation, neutralisation och kemisk fällning.

Biologisk behandling omfattar kompostering i öppna eller slutna system

och som uppslamning med eller utan lufttillträde. Deponering slutligen

kan ske i ytdepom med olika skyddsnivå eller i grund eller

djupbergdeponi.

Verksamhet med transport, mellanlagring och behandling av farligt

avfall är tillstånds- eller registreringspliktig. Tillstånden för behandling av

farligt avfall omfattade i november 1997 ett sextiotal verksamheter.

Uppgifterna om registrerade, ej tillståndspliktiga transportörer av farligt

avfall finns för närvarande endast hos berörd länsstyrelse. I bilaga 2 finns

en förteckning över avfall och behandlingsmetoder uppdelat på

behandlingsföretag

Mängder, ursprung och kapacitet

Oklarhet råder beträffande mängderna farligt avfall i Sverige. De

uppskattningar som har gjorts förekom i utredningen Miljöfarligt avfall -

nya regler (SOU 1992:45) samt i Statistiska Centralbyrån:s utredning

30

”Industrins avfall och returråvaror” år 1993. Det finns flera orsaker till att

bedömningen av mängder och flöden av farligt avfall inte har kunnat

anges på ett tillfredsställande sätt. Problemet med att ange mängderna

farligt avfall kunde dels hänföras till svårigheten att entydigt definiera vad

som menades med farligt avfall och dels till att de administrativa systemen

för att registrera de många och komplicerade avfallsströmmarna var

bristfälliga. En otillräcklig definition ledde till skiftande bedömningar,

med olika resultat, hos avfallslämnaren och tillsynsmyndigheten.

Svårigheterna gällde främst det avfall som ligger på gränsen mellan icke-

farligt och farligt.

De uppgifter som redovisas nedan avser mängder som tidigare

betecknades miljöfarligt avfall. Statistik beträffande farligt avfall enligt

förordningen (1996:971) om farligt avfall saknas än så länge. Det avfall

som exporteras och importeras redovisas separat längre fram i detta

avsnitt.

Med anledning av bl.a. frånvaron av en nationell statistik håller

Naturvårdsverket på att utarbeta en nationell databas, vars syfte bl.a. är att

sammanställa de flöden av farligt avfall som förekommer inom landet.

Sammanställda mängder av miljöfarligt avfall

I utredningen Miljöfarligt avfall - nya reglers betänkande anges mängder

miljöfarligt avfall som behandlades eller exporterades år 1990. I

betänkandet anges också bl.a. av SAKAB mottagna mängder miljöfarligt

avfall, anläggningai med behandlingstillstånd enligt 12 § andra punkten i

den då gällande förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, företag

som i egen anläggning fick mottaga miljöfarligt avfall från andra företag

om de endast utnyttjade en mindre del av anläggningens kapacitet enligt

17 § i samma förordning samt exporterade mängder. Det företagsintema

omhändertagandet av miljöfarligt avfall ingår dock inte i statistiken. I

nedanstående tabell visas mängden miljöfarligt avfall som hanterades år

1990.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

31

Tabell 1. Behandlat eller exporterat mil jöfarligt avfall år 1990 i ton

avfallsslag

oljeavfall

SAKAB

§12-2

§17

export

summa

oljeavfall

140 000

140 000

lösnings-

medelsavfall

8 340

3 770

710

3730

16 550

färg- och

lackavfall

8 140

3640

410

12 190

limavfall

230

230

surt eller

alkaliskt

avfall

2 670

2 920

1 810

250

7 650

kadmium-

haltigt avfall

1

860

861

kvicksilver-

haltigt avfall

30

1

16

50

tungmetall -

haltigt avfall

6 940

88 060

6 760

33 800

135 560

cyanidhaltigt

avfall

270

1

10

330

610

PCB-haltigt

avfall

4 510

7 630

12 140

bekämpnings

medelsavfall

220

220

laboratorie-

avfall

80

700

780

övrigt avfall

1800

1 800

SUMMA

140 000

33 230

99 250

9 290

46 870

328 640

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Statistiska centralbyrån redovisade i rapporten ”Industrins avfall och

returråvaror” från år 1993 bl.a. den mängd miljöfarligt avfall som

uppkommer inom industrin. Av den rapporten framgår att den totala

mängden miljöfarligt avfall uppgick till ca 197 000 ton från industrin. Här

ingår i vissa fall de internt behandlade mängderna miljöfarligt avfall och i

andra fall inte. Det är dock viktigt att notera att även det avfall som

exporteras ingår i dessa uppgifter. SCB har även gjort en sammanställning

av kommunalt insamlat avfall. Enligt denna uppgår hushållens

miljöfarliga avfall år 1994 till 1 300 ton.

32

Miljöfarligt avfall som uppkommit i industrin år 1993

Skr. 1998/99:63

Oljeavfall

45 900

Bilaga 1

Lösningsmedelsavfall

9 800

Färg- och lackavfall

8 200

Limavfall

1 000

Surt eller alkaliskt avfall

31 700

Kadmiumhaltigt avfall

1 000

Kvicksilverhaltigt avfall

1 300

Föreningar av vissa metaller

59 500

Cyanidhaltigt avfall

3 000

PCB-haltigt avfall

0

Bekämpningsmedlesavfall

100

Laboratoriavfall

300

SUMMA

197 300

Under år 1996 redovisade SAKAB sin mottagna mängd till närmare

60 000 ton, exklusive oljeavfall, dvs. det dubbla jämfört med år 1990. De

grupper som främst har ökat är lösningsmedelsavfall, surt och alkaliskt

avfall, PCB och kvicksilveravfall, samt övriga tungmetallhaltiga avfall.

Orsakerna till detta är bl.a. dels att nya konkurrenskraftiga

behandlingsprocesser installerats för att nå nya marknadsandelar, dels att

insamlingen av PCB och kvicksilver har varit starkt åtgärdsinriktad från

tillsynsmyndigheternas sida.

Ursprung, slutsatser och trender

Oavsett vilka siffror som används, de från år 1990, 1993 eller 1996, har

Naturvårdsverket dragit två slutsatser. Den ena slutsatsen är att de siffror

som redovisas inte är konsekventa vad gäller vad som klassas som farligt

avfall. Själva redovisningen är heller inte konsekvent, särskilt inte vad

gäller den interna behandlingen av avfallet. Detta innebär att det idag är

mycket svårt att göra en uppskattning av hur mycket (miljö)farligt avfall

som har uppkommit i Sverige de senaste åren.

Den andra slutsatsen är att några få avfallsklasser står för en stor del av

den totala mängden. Det är oljeavfall, lösningsmedelsavfall och surt eller

alkaliskt avfall innehållande föreningar av vissa metaller. Det är enligt

SCB näringsgrenarna ”metallframställning och metalltillverkning” och

”verkstadsvarutillverkningen” som står för den största delen av det

miljöfarliga avfall som uppkommit.

Hur mycket farligt avfall som produceras i Sverige beror på ett flertal

faktorer. En viktig faktor är konjunkturen i de branscher som ger upphov

till farligt avfall. Vid lågkonjunktur produceras mindre mängder farligt

avfall och vid högkonjunktur större mängder.

Allmänt sett kan dock sägas att mängden avfall som klassas som farligt

avfall med all sannolikhet kommer att vara större än miljöfarligt avfall

eftersom den nya förordningen (1996.971) om farligt avfall har ett vidare

tillämpningsområde. Förordningen om farligt avfall innebär att ett flertal

avfallsslag har tillkommit som inte tidigare ansågs vara miljöfarligt avfall.

Som exempel kan nämnas flygaska från oljeförbränning,

33

2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 63

rökgasreningsrester från avfallsförbränning samt lysrör innehållande

kvicksilver. Vidare återfinns i princip alla de tidigare avfallsslagen som

tidigare klassades som miljöfarliga. Det finns dock även faktorer som

innebär att vissa avfallsflöden kan komma att minska.

Flödena av farligt avfall påverkas av om en miljöfarlig kemikalie ersätts

av ett miljövänligare alternativ som inte ger upphov till farligt avfall. Som

exempel kan nämnas när en lösningsmedelsbaserad färg ersätts av en

vattenburen färg, PCB-awecklingen eller när miljöfarliga batterier ersätts

av mindre miljöfarliga sådana. Företagens certifieringar enligt EMAS och

ISO 14 000 medför att företagen på ett helt nytt sätt uppmärksammar vad

som händer med deras farliga kemikalier, vilket kan innebära att mindre

farliga alternativ eftersträvas.

Beroende på den regionala och lokala tillsynsmyndighetens personella

resurser kan det märkas en viss ökning respektive minskning av inkomna

mängder farligt avfall till avfallsmottagarna och då främst från de mindre

företagen, dvs. de som inte är prövmngspliktiga. Anledningen till detta är

att när en tillsynsmyndighet bedriver tillsyn inom en bransch inkommer

större mängder farligt avfall till avfallsmottagarna. Detta beror dels på att

avfallsproducenterna uppmärksammas på att en viss process ger upphov

till farligt avfall, dels kanske till största delen på att de kemikalielager som

ofta finns rensas ut på gamla kemikalier.

Slutligen har regeringen, i likhet med Naturvårdsverket, den

uppfattningen att tydliga direktiv och råd från verket som central

tillsynsmyndighet beträffande bedömningar om hur avfall skall klassas

medför mer enhetliga bedömningar från de regionala och lokala

tillsynsmyndigheterna. Naturvårdsverket gav under sommaren 1997 ut ett

PM till samtliga länsstyrelser i syfte att reda ut oklarheter vid

bedömningar av avfall. Denna typ av information och råd bör leda till en

likartad bedömning i hela landet.

Kapacitet i anläggningar för bortskaffande och återvinning

Naturvårdsverket har låtit undersöka kapaciteten att behandla farligt avfall

i Sverige. Undersökningen har gjorts genom granskning av tillstånden

enligt förordningen (1996:971) om farligt avfall och motsvarande äldre

författning och genom direktkontakt med behandlingsföretagen.

Fördelningen mellan avfallsgrupper skall betraktas med viss

reservation. Tillstånden är inte alltid givna med strikt uppdelning i

avfallsslag och det föreligger dessutom ofta praktiska svårigheter att

redovisa efter avfallsslag. De grupper som helt saknas i tabellen nedan är

lim- , PCB-, bekämpningsmedels- och laboratorieavfall. Dessa återfinns

dels under blandat avfall och dels införlivade i andra grupper. Den mängd

som är upptagen som övrigt avfall är en blandning av slop- och

ballastvatten (som inte faller under förordningen om farligt avfall) och

andra oljehaltiga vatten. Det vore oegentligt att rapportera den mängden

som farligt avfall.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

34

Tabell 2, Behandlingskapacitet för farligt avfall

Avfallsgrupp

Tillståndgivet

ton

Behandlat

1996

ton

Kapacitet

ton

Överkapa

-citet

Oljeavfall

803 250

205 550

673 980

468 430

Lösningsmedels

avfall

19 470

43 610

101 170

57 560

Färg- och

lackavfall

2 010

896

2 020

1 124

Surt eller

alkaliskt avfall

224 990

38 998

240 490

201 492

Kadmium-

haltigt avfall

360

210

400

190

Kvicksilver-

haltigt avfall

2 903

865

2 500

1 635

Föreningar av

vissa metaller

325 403

181 490

368 370

186 880

Cyanidhaltigt

avfall

14

3

140

137

Blandat avfall

59 300

58 060

85 100

27 040

Förbrännings-

avfall

70 374

70 374

70 374

-

Summa farligt

avfall

1 508 074

600 056

1 544 544

944 488

Övrigt avfall

670 000

151 000

700 000

549 000

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

Den tillståndsgivna mängden och anläggningskapaciteten för farligt

avfall uppgår, som framgår av tabellen, till ca 1 500 000 ton för

behandling i Sverige. Tillstånd som saknar mängdbegränsning har tagits

upp med den kapacitet som företagen uppger, men juridiskt och teoretiskt

finns alltså ingen övre gräns för tillståndsgiven behandling av farligt

avfall i dessa tillstånd.

Enligt uppgifter från företagen behandlades år 1996 ca 600 000 ton och

enligt SCB:s statistik uppstod från industrin ca 200 000 ton farligt avfall

per år i Sverige (1993/94). Importöverskottet var ca 81 520 ton år 1996.

Vidare beräknades det farliga avfallet som uppkom från hushållen år 1993

till ca 19 700 ton. Det skulle tillsammans skapa ett behov av

behandlingskapacitet på nära 300 000 ton i landet. Det måste finnas flera

orsaker till skillnaden mellan insamlat och behandlat avfall. En

förmodligen avgörande förklaring är att vissa mängder dubbelräknas.

Tillståndsgiven behandling i ett företag kan t.ex. vara förbehandling av ett

avfall som sedan behandlas i ett annat företag.

Ett exempel på dubbelräkning är bränsle till cementugnar, som kräver

tillstånd både i upparbetningsledet och vid förbränningen. Ett annat

exempel är oljehaltiga avfall som avvattnas i ett företag och slutbehandlas

i ett annat Det var inte möjligt att genomföra en analys av sådana

strömmar inom ramen för studien.

En annan förklaring som framkommit under arbetet med denna

kapacitetsstudie är att uppfattningen om vilka regler som gäller för intern

35

behandling av eget avfall varierar. Det finns en osäkerhet om vilka

tillstånd som krävs. Vissa företag har tillstånd för intern behandling och

rapporterar mängder, andra inte. Det kan t.ex. påverka rapporteringen till

SCB

Ytterligare en felkälla vid sammanräkning av mängderna, vars

verkningar är osäkra även om den inte bör ge några större utslag, är

omräkningen från m 3 till ton. För att få korrekt statistik och för att kunna

analysera avfallsflödena skulle krävas att alla flöden anges med samma

enhet.

Tillstånd givna i m 3 gäller oftast oljeavfall eller andra flytande avfall,

men det finns exempel där m 3 har använts för avfall med betydligt högre

densitet än vatten. Här har m 3 omräknats till ton, ibland efter en

uppskattning av densiteten.

Tillstånd föråldras, vilket är ofrånkomligt. Vad som ändras, ofta

gradvis, är bl.a. avfallsströmmarnas sammansättning och mängder. Den

indelning efter vilken behandlade mängder rapporteras stämmer därför

inte alltid överens med indelningen i tillstånden.

Både den tillståndsgivna och den potentiellt maximala kapaciteten att

återvinna och bortskaffa farligt avfall i Sverige är god. Den maximala

kapaciteten uppgår till mellan dubbla och tredubbla den mängd som

faktiskt behandlas idag. Överkapaciteten finns för alla slag av farligt

avfall. Detta innebär dock inte att det finns överkapacitet för samtliga

avfallsslag.

Enligt ovanstående uppgifter behandlas större mängder avfall än vad

som rapporteras producerade. En förklaring till detta är en viss

dubbelrapportering. Det bör vara av intresse att kunna skilja

förbehandling och slutbehandling i tillstånd och rapportering.

Beräkningarna tar ingen hänsyn till kvaliteten på behandlingen av

avfallet. Det kan mycket väl vara så att även om kapacitet finns kan

behandlingen vara sådan att äldre anläggningar inte arbetar med bästa

teknik. Detta gäller särskilt anläggningar som har tillstånd från 70- eller

tidigt 80-tal, exempelvis anläggningar för oljeavfall.

Ytterligare en faktor som påverkar resultatet är att alla

behandlingsföretag inte har tillstånd enligt förordningen (1996:971) om

farligt avfall. Detta beror dels på att sådant tillstånd inte krävs för alla

typer av farligt avfall, dels på en eftersläpning i anpassningen till den nya

förordningen. En del av dessa företag ingår inte i underlaget till studien.

Det finns alltså ytterligare avfallsmängder och behandlingskapacitet

utöver de som kan redovisas här.

En separat del av det farliga avfallet är smittförande avfall från

sjukvården. Hanteringen kräver tydliga försiktighetsåtgärder för att inte

avfallet ska sprida smitta. Enligt förordningen om farligt avfall har

Socialstyrelsen föreskriftsrätt för denna typ av avfall. Sådana föreskrifter

planerar verket att ge ut under året.

Det råder oklarhet över statistikuppgifter som avser mängder och

hantering av smittförande avfall liksom över övrigt farligt avfall. SCB har

på uppdrag av Naturvårdsverket och inom ramen för NV:s projekt

Miljöstatistik, gjort en förstudie med namn -Avfallsstatistik för hälso- och

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

36

sjukvårdssektorn! Syftet är att vara ett underlag till ev. kommande

statistikproduktion för Hälso- och sjukvårdssektorn.

Hantering av uttjänta varor

I dag gäller producentansvar för förpackningar, returpapper, däck och

bilar. Producentansvaret syftar till att ge producenterna incitament att

miljöanpassa sina produkter under hela deras livscykel. Producentansvar

introducerades i Sverige år 1994. Producentansvaret är reglerat i

forordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar,

förordningen (1994:1205) om producentansvar for returpapper,

förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck och förordningen

(1997:788) om producentansvar för bilar. Med producent menas den som

yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en

förpackning. I förordningen om producentansvar för bilar avses dock

endast importör och tillverkare. I förordningarna anges mål för insamling,

återanvändning och återvinning, i förordningen om däck handlar det

framför allt om mängd som ej skall deponeras. Det är producenternas

skyldighet att samla in och se till att de insamlade mängderna återvinns,

återanvänds eller tas om hand på annat miljömässigt godtagbart sätt.

Producenterna har också en skyldighet att till Naturvårdsverket rapportera

om insamlade och omhändertagna mängder. Regeringen arbetar vidare

med en utveckling av producentansvaret.

Förpackningar

Nuvarande regler

Producentansvar infördes år 1994 och regleras nu i förordningen

(1997:185) om producentansvar för förpackningar. Regler om högsta

tillåtna koncentration av vissa tungmetaller i förpackningar finns i 12 - 14

§§ förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med

hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter. För

aluminiumburkar och PET-flaskor finns särskild lagstiftning, lagen

(1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium samt

lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar. Europaparlamentets

och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar

och förpackningsavfall är genomfört i svensk rätt genom de ovannämnda

förordningarna. I förordningarna finns återvinningskrav för skilda

förpackningsslag enligt följande tabell.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

37

Tabell 3. Nuvarande nivåer för återanvändning eller materialutnyttjande,

exkl biologisk behandling, i viktsprocent.

Förpackningsslag

Krav 1 januari 1997

Förpackningar av aluminium, dock

inte dryckesförpackningar

50%

Förpackningar av papp, papper och

kartong

30%

Förpackningar av wellpapp

65%

Förpackningar av plast, dock inte

flaskor av PET för

konsumtionsfärdig dryck

30%

Förpackningar av stålplåt

50%

Returförpackningar av glas för öl

och läsk fyllda i Sverige

95% återanvändning

Returförpackningar av glas för vin

och sprit fyllda i Sverige

90% återanvändning

Övriga förpackningar av glas

70%

Dryckesförpackningar av

aluminium

90%

Dryckesflaskor av PET

90%

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Dagens hantering

Producenterna har gått samman och bildat materialbolag. Materialbolagen

ägs av ett antal producenter som och bildades som ett sätt att ta sitt

producentansvar. Materialbolagens uppgift är att administrera insamling

och återvinning. För närvarande finns sex materialbolag, varav fyra har

två gemensamäga dotterbolag, Reparegistret, som administrerar avgifter

och Förpackningsinsamlingen som bl.a. sprider information om

verksamheten. De sex materialbolagen är Svensk GlasÄtervinning AB,

Svenska Metallkretsen AB, Plastkretsen AB, Svensk Kartongåtervinning

AB, RWA Returwell AB samt Svensk EPS Återvinning AB.

Materialbolagen tar för sin hantering ut en avgift av producenterna.

Avgifterna finansierar insamling och återvinning och tas i allmänhet ut i

ett led i kedjan, nämligen av fyllare och importörer. Övriga led kan via

köpeavtal reglera att avgiften är betald. Materialbolagen täcker för

närvarande ca 90 % av förpackningsvolymema i landet. Ett fåtal

producenter har anmält till Naturvårdsverket att de tar ett eget ansvar. De

står för en mycket liten del av den totala förpackningsvolymen.

Materialbolagen har ingått avtal med entreprenörer som sköter

insamlingen av förpackningarna. Insamlingssystemet är av s.k. bringtyp,

dvs. hushållen lämnar sina förpackningar vid särskilda

återvinningsstationer, medan andra t. ex. företag och institutioner lämnar

sitt förpackningsavfall vid återvinningscentraler. Materialbolagen har valt

en servicegrad som när systemet är fullt utbyggt, motsvarar servicegraden

för glasinsamling, ca 1 station per 1200 -1300 invånare De fraktioner

som samlas in är metall, papp, papper och kartong, wellpapp, plast (tre

38

fraktioner, mjuk- resp hårdplast samt EPS-plast), glas (två fraktioner,

färgat resp ofargat). EPS-plast och wellpapp samlas dock inte in särskilt

för hushållen utan enbart för näringslivet där de större mängderna finns.

Retursystem för öl- och läskflaskor av glas samt PET-flaskor för läsk

administreras av Svenska Bryggareföreningen. Retursystemet för vin och

spritflaskor administeras av Vin&Sprit AB. Svenska Returpack AB

administrerar systemet för aluminiumburkar och Svenska Returpack-PET

systemet för materialåtervinning av PET-flaskor. Alla dessa system är

pantsystem. Retursystemet för vin- och spritflaskor upphörde

den 1 februari 1999.

Naturvårdsverket har gjort uppföljningar av hur producentansvaret

fungerar vid flera tillfallen bl.a. 1996. I den uppföljningen konstaterades

bl.a. att materialbolagen var i fard med att bygga upp systemen och att

grundförutsättningarna för producentansvaret inte borde ändras.

Oklarheter rådde vad gäller ansvarsfördelningen mellan producenter och

kommuner vid återvinningsstationer. En större samordning ansågs

nödvändig. Vissa förändringar i lagstiftningen föreslogs därför. Förslaget

ledde till att ett författningsreglerat samrådsförfarande mellan producenter

och kommuner infördes. Producenter och kommuner söker nu bl.a. via

avtal att reglera samrådsförfarandet. Naturvårdsverket har därefter gjort

uppföljningar 1997 och 1998. Verket har därvid konstaterat att systemet

för insamling och hantering har utvecklats i positiv riktning.

Bland problemen med införandet av producentansvar märks framför allt

nedskräpning som varit ett stort problem i många kommuner.

Materialbolagen försöker nu komma till rätta med detta bl.a. genom avtal

med kommunerna om en gemensam "städentreprenör". Andra viktiga

åtgärder som vidtagits för att få producentansvaret att fungera bättre är

bl.a. ökad lokal information och återkoppling till hushåll och andra

avfallslämnare och ökad säkerhet. Dessutom utformas systemen så att

sorteringen underlättas. Regeringen har tagit initiativ till en dialog med

berörda parter för att få en lösning på problemet.

Naturvårdsverket har dessutom haft i uppdrag att redovisa vilka

förändringar som har skett inom utformning av förpackningar,

resursutnyttjande, transporter och utsläpp till följd av införandet av

förordningen om producentansvar för förpackningar. Rapporten

("Producentansvar för förpackningar - för miljöns skull?", Rapport 4938)

redovisades till regeringen den 30 november 1998. I den konstaterade

Naturvårdsverket bl.a. att materialåtervinning av förpackningar lönar sig

ur miljösynpunkt i förhållande till andra omhändertagandemetoder.

Transporterna kan öka eller minska jämfört med tidigare system i

samband med källsortering och återvinning, men skillnaden har liten

betydelse för den totala miljövinsten. Naturvårdsverket kunde också dra

slutsatsen att fokuseringen på förpackningar har givit andra positiva

miljöeffekter, exempelvis har miljöanpassningen en större betydelse i

beslutsfattandet nu än för några år sedan, miljöfrågorna har dessutom fatt

stor betydelse för gemene man.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

39

Mängder

Den totala mängden förpackningar av olika slag har jämförts mellan åren

1991 och 1997. Enligt tabellen nedan framgår att vissa förpackningsslag

har minskat i användning medan andra har ökat.

Tabell 4. Totala förpackningsmängder uttryckt i ton, fördelat på materialslag,

beräknade som produktion plus import minus export av tomma förpackningar (plus

återanvända förpackningar) 1991, respektive materialbolagens bedömning över den

enligt förpackningsförordningen relevanta årliga totalmängden för 1997. Källa:

Packforsk samt materialbolagen.

Material

Tomma

förpack.

1991

Fyllda

Import

1991

Förpack.

Export

1991

Total

enligt

Packforsk

1991

Total 1997

enligt

mtrlbolag

Papp,

papper,

kartong

268 957

58 000

40 000

286 957

196 000

Wellpapp

280 297

87 000

60 000

307 297

330 500

Plast

174 500

85 700

54 400

205 800

150 000

Stålplåt

54 671

42 000

7 626

89 045

40 700

Aluminium

24 270

8 864

2 308

30 855

9 600

Glas

157 000

77 200

41 000

223 200

177 000

Total

959 700

358 500

206 800

1 141 400

931 200

Av tabell 5 framgår att procentuellt sett återvanns 76 % av

glasförpackningarna år 1997. Återvinningen klarar därmed målet enligt

förordningen om producentansvar för förpackningar (se tabell 1) och har

ökat från år 1996. Plastförpackningar når målet om 30 %

materialåtervinning eller återanvändning på grund av den stora mängd

returförpackningar som återanvänds inom industrin. Den del som

insamlas för materialåtervinning når upp till en materialåtervinning på

13 %, vilket är en ökning från år 1996.

För papp- och kartongförpackningar redovisas en återvinningsnivå på

34 %, vilket är en ökning från år 1996. Wellpapp kommer främst från

industri samt företag och återvinningsnivån har ytterligare höjts under år

1997 till 84 %. Båda systemen klarar målen.

Stål har låg materialåtervinningsnivå men har genom återanvändningen

av stålförpackningar klarat målet. Nivån av materialåtervinning och

återanvändning har ökat från 54 % år 1996 till 64 % år 1997. År 1996

gick mer stålmaterial till materialåtervinning än för år 1997, vilket gör att

ökningen far betraktas som osäker. Återvinningen av

aluminiumförpackningar når inte upp till målet. Återvinningsnivån

stannar på 13 %. År 1997 materialåtervanns betydligt mer aluminium än

under år 1996.

Dryckesburkar av aluminium når målet, men insamlingen och

materialåtervinningen av PET-flaskor har svårt att komma upp i målet om

90 %. Det är framför allt den lägre återvinningen av den lilla PET-flaskan

som drar ned resultatet.

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

40

I följande tabell redovisas de krav som finns i Skr. 1998/99:63

förpackningsförordningen samt återvinningsmvåerna för år 1997. Kraven Bilaga 1

från år 1997 gäller materialutnyttjande, exklusive biologisk behandling,

och återanvändning, medan de krav som träder i kraft år 2001 inte

inkluderar återanvändning utan gäller återvinning och materialutnyttjande,

inklusive biologisk behandling.

Tabell 5. Återvunna förpackningar totalt i Sverige år 1997 i procent av de som satts

på marknaden (materialbolagens bedömning av marknadens storlek).

Förpackningsslag

Krav 1 jan 1997

Resultat

Glasförpackningar

70%

76%

Plastförpackningar, ej

dryckesförpackningar

av PET

30%

över 30 %

Nivå av material-

återvinning 13 %

Förpackningar av papp,

papper och kartong

30%

34%

Förpackningar av

stålplåt

50%

64%

Wellpapp

65%

84%

Förpackningar av

aluminium

50%

12%

Aluminium:

dryckesförpackningar

90%

91 %

Retursystem för återanvändning

Det fanns tre system för återanvändning under år 1997. Återanvändningen

av vin- och spritflaskor har avvecklats med början den 1 januari 1998. De

vin- och spritflaskor som säljs i dag med pant räknas administrativt som

engångsflaskor och glaset går till glasbruk för materialåtervinning. De

andra retursystemen fungerar bra. Insamlat glas används i huvudsak till

nya glasförpackningar och mineralull. Viss export sker och den kan

komma att öka i framtiden. Nedan visas i tabell mål och resultat för de

olika återanvändningssystemen.

Tabell 6. Återanvändningsnivåer för retursystem av förpackningar

Förpackningsslag

Krav 1 jan 1997

Resultat

Returglas för öl och

läsk

95%

97%

Returglas för vin och

sprit

90%

88%

Dryckesförpackningar

av aluminium

90 % (återvinning)

98 % (återvinning)

PET-flaskor till

återanvändning

90%

97%

PET-flaskor till

materialåtervinning

90%

78%

3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 63

41

Vad gäller metallförpackningar räcker återvinningskapaciteten för hela

volymen förutsett att kvaliteten på materialet är god. Materialet kan bl.a.

användas till nya förpackningar och motordetaljer.

Förpackningar av papp, papper och kartong materialåtervinns till

livsmedelskartong och ytterskikt på gipsskivor. Återvinningskapaciteten

bör inte utgöra något problem på sikt så länge marknaden efterfrågar

returfiberbaserade produkter och bruken kan garanteras att tillräckliga

kvantiteter samlas in. Insamlad wellpapp utgör råvara för tillverkning av

ny wellpapp. I dag importeras returwell. Det finns således

avsättningsmöjligheter även för ökade kvantiteter.

Mjukplast samlas in för förbränning medan hårdplasten kan

materialåtervinnas till bärkassar, sopsäckar, rör, flaskor,

kabelskyddsremsor, etc. För närvarande råder brist på

återvinningskapacitet. EPS-plast materialåtervinns framförallt till

isoleringsbetong och nya förpackningar. En liten del av den insamlade

plasten, främst krymp- och sträckfilm, exporteras för materialåtervinning.

Däck

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Enligt förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck gäller att

minst 80 % av alla däck som årligen återlämnas skall omhändertas på

annat sätt än genom deponering.

Dagens hantering

Det finns ett materialbolag, Svensk Däckåtervinning AB (SDAB), som

administrerar insamling och återvinning. Systemet finansieras via en

särskild återvinningsavgift som erläggs av anslutna producenter per försålt

däck. De till materialbolaget anslutna producenterna står för huvuddelen

av de däck som sätts på marknaden. Det finns ca 100 insamlingsställen i

hela landet.

Producentansvar för däck har ingått i Naturvårdsverkets uppföljningar

om producentansvar. Naturvårdsverket anser att systemen som byggts upp

för insamling och omhändertagande av bildäck hittills fungerat bra.

Mängder

Knappt 70 000 ton däck sätts på den svenska marknaden varje år. År

1997 beräknades ca 57 000 ton däck ha fallit som skrot, medan 51 000

ton samlades in vilket innebär att de krav som ställs upp i förordningen

uppfyllts. Den årliga materialåtervinningen har från år 1994 fram till i dag

ökat med 10 000 ton.

42

Huvuddelen av de insamlade däcken går till förbränning antingen i

cementindustri eller för energiutvinning i avfallsförbränningsanläggningar

(se tabell 6). Möjligheten att utvinna energi ur däcken är större under

vintertid än under sommaren på grund en ökad efterfrågan på energi. När

det gäller materialåtervinning är i dagsläget det återvunna materialet

dyrare än jungfruligt material, och har därmed svårare att hävda sig på

marknaden.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Tabell 7. Omhändertagande av däck år 1996 (fördelning av 55 500 ton, varav en del

härrör från ingående lager)

förbränning i cementindustri

42,0 %

energiutvinnmg

29,0 %

materialåtervinning

9,0 %

övrigt/deponi

6,0 %

export av hela däck

4,8 %

regummering

4,7 %

sprängmattor etc

4,0 %

återanvändning

0,5 %

Bilar

Nuvarande regler

Bilskrotning regleras i bilskrotningslagen (1975:343) och

bilskrotningsförordningen (1975:348) som trädde i kraft år 1975.

Reglerna tillkom för att förhindra att uttjänta bilar lämnades i naturen.

Enligt bilskrotningsförordningen får enbart auktoriserade bilskrotare

utfärda skrotningsintyg.

Bilar har också varit föremål för diskussioner om producentansvar.

Såväl Naturvårdsverket (Naturvårdsverkets promemoria daterad den 20

april 1994) som Kretsloppsdelegationen (Kretsloppsdelegationens rapport

1995:9) har gjort utredningar i frågan och föreslagit att producentansvar

skall införas. Den 1 januari 1998 infördes förordningen (1997:788) om

producentansvar för bilar. I förordningen regleras producenternas

skyldighet när det gäller omhändertagande av uttjänta bilar.

I förordningen anges följande mål för återanvändning och återvinning.

* minst 85 % senast från och med 2002

* minst 95 % senast från och med 2015

Förordningen överensstämmer i huvudsak med EG-kommissionens

förslag till direktiv om uttjänta bilar.

43

Dagens hantering

Uttjänta bilar tas hand om av bilskrotare som efter att ha demonterat vissa,

framförallt miljöfarliga, komponenter ser till att bilarna fragmenteras på

särskilda ffagmenteringsanläggningar. Som exempel på miljöfarliga

komponenter kan nämnas blybatterier, freoner i luftkonditionering och

spilloljor och andra miljöfarliga vätskor. År 1996 införde landets tre

fragmenteringsföretag strängare krav på bilskrot som levereras för

fragmentering. Kvaven innebär att miljöfarliga komponenter måste vara

demonterade från fordonet före leverans.

Metallerna, vilka utgör huvuddelen av bilarna, återvinns medan resten

går till deponering. Under år 1996 producerades drygt 160 000 ton

metaller från bilar vid fragmenteringsanläggningama.

Mängder

Den svenska bilparken ökar från år till år Vid slutet av år 1997 fanns

enligt Bilindustriföreningen totalt 4,04 miljoner bilar i Sverige Under år

1997 uppgick den totala försäljningen av nybilar till 225 000 bilar, vilket

var en uppgång med 25 % jämfört med år 1996. I takt med att

nybilsförsäljningen ökar, förväntas även utskrotningen att öka. Sverige

har för närvarande en av Europas äldsta bilparker. Under år 1997

skrotades 177 000 bilar jämfört med 161 000 år 1996.

Returpapper

Nuvarande regler

Returpapper regleras i förordningen (1994:1205) om producentansvar för

returpapper. Syftet med förordningen är att producenterna skall se till att

75 viktprocent av de tidningar som konsumeras i Sverige senast år 2000

samlas in som returpapper för att materialåtervinnas eller tas om hand på

annat miljömässigt godtagbart sätt.

Naturvårdsverket har utfärdat föreskrifter (SNFS 1996:15) om

uppföljning av angiven insamlingsnivå m.m. för returpapper. I

föreskrifterna fmns bestämmelser om insamlingssystemen,

omhändertagandet av returpapper samt rapporteringsskyldighet.

Dagens hantering

Insamling och återvinning administreras av materialbolaget Pressretur

AB. Anslutningen till materialbolaget är för närvarande kostnadsfri.

Bolaget täcker ca 95% av den svenska marknaden.

Insamlingen bygger i huvudsak på s.k. bringsystem, vilket innebär att

konsumenten lämnar in produkten vid en återvinningsstation.

Producentansvar for returpapper har ingått i Naturvårdsverkets

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

44

uppföljningar om producentansvar (NV rapporter 4518, 4519, 4748 samt Skr. 1998/99:63

4892). Verket anser att systemet med insamling av returpapper hittills Bilaga 1

fungerat bra

Mängder

Nedan redovisas mängden tidningspapper som produceras samt den

mängd som samlas in och återvinns.

Tabell 8. Konsumtion, insamling och återvinning av tidningar i Sverige 1994-1997.

År

Konsumtion

1000 ton

Insamling

1000 ton

Materialåtervinning

1000 ton

Insamlingsgrad

%

1994

572

374

374

65,3

1995

575

401

401

69,7

1996

531

385

385

72,5

1997

547

425

425

78

Källa: Pressretur och Skogsindustrierna

Av tabellen framgår att år 1997 insamlades 78 % av returpapperet för

materialåtervinning.

Batterier

Nuvarande regler

Nickelkadmiumbatterier var tidigare föremål för ett frivilligt åtagande

som innebar att branschen åtog sig att stå för information och insamling

av dessa batterier. Systemet visade sig dock inte fungera tillräckligt bra.

År 1996 genomfördes därför en utredning om omhändertagande av

uttjänta batterier (Batterier - en laddad fråga, SOU 1996:8). Utredningens

förslag ledde till en ny förordning (1997:645) om batterier som trädde i

kraft den 1 januari 1998. Kasserade batterer får enligt förordningen inte

kastas tillsammans med annat avfall. För att underlätta insamlingen gäller

detta alla typer av batterier. Kommunen står för insamling av samtliga

kasserade batterier och tillhandahålla lämpliga insamlingssystem. Det är

också kommunen som skall sortera och transportera bort batterier.

Kostnader för bl.a. återvinning och bortskaffande av miljöfarliga batterier

skall täckas av den avgift som de som yrkesmässigt tillverkar eller till

Sverige för in miljöfarliga batterier är ålagda att betala. Naturvårdsverket

förvaltar den s.k. batterifonden.

Mängder

Nedan redovisas insamlade mängder uttjänta batterier som mottagits vid

anläggningar för återvinning eller bortskaffande.

Tabell 9. Insamlade mängder i Sverige 1992-1998 i ton inlämnat till

behandlingsanläggningar

Batterityp

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

Knapp-

cell sbat-

teri er

8

5

7

6

5

5

11

Nickel-

kadmium

batterier

54

46

13

0

0

6

1

Inlämnat

till SAFT

AB

uppgift

saknas

102

111

112

112

141

143

Bly

(startbat-

terier samt

industribat-

terier)

25 000

21 000

23 000

22 500

23 500

24 300

29 000

Alkaliska

batterier

198

8

7

52

16

23

4

Osorterade

batterier

160

32

13

5

0

0

0

Källa: Naturvårdsverket

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Försäljningen av batterier med kvicksilveroxid har i princip upphört i

Sverige. För slutna nickelkadmiumbatterier var insamlingsgraden ca 30 %

år 1995 och insamlade mängder av startbatterier uppgår till mellan 95 -

100%.

I tabellen ovan anges de mängder som inkommit till anläggningar för

återvinning eller bortskaffande. Den mängd batterier som samlats in av

kommunerna men ännu inte nått behandlingsanläggningarna är i

dagsläget inte känd, men sannolikt finns det lager av insamlade batterier

ute i kommunerna. Därutöver finns sannolikt batterier även lagrade hos

hushållen. Den totala mängden insamlade batterier är således troligen

större än de mängder som anges i tabell 9. Av tabellen framgår att den

mängd som inkommit till behandlingsanläggningarna varierat från år till

år. Detta beror sannolikt på att insamling skett i kampanjer samt att

kommunerna samlar på sig ett lager innan detta levereras vidare till en

anläggning för återvinning eller bortskaffande.

I syfte att få till stånd en effektiv insamling av batterier har en särskild

grupp etablerats som består av Naturvårdsverket, Renhållningsverks-

Föreningen, Svenska Kommunförbundet samt Batteriföreningen.

Gruppen som benämns Batteriinsamlingen har gått ut med information till

berörda aktörer inklusive hushållen. Naturvårdsverket är ansvarigt för att

följa insamlingen och batterifondens utveckling.

46

Kontorspapper

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken

finns i dagsläget inga särskilda bestämmelser som reglerar hanteringen av

kontorspapper.

Dagens hantering

Naturvårdsverket utförde år 1996 en utredning om insamling och åter-

vinning av kontorspapper (NV-rapport 4678). I samband med utredningen

kom återvinningsbranschen med ett frivilligt åtagande att samla in och

återvinna 50 % av kontorspapperet till år 2000 och med ett långsiktigt mål

på minst 75 %. Åtagandet har gjorts av Svensk Returpappersförening,

Pappersåtervinning AB samt IL Returpapper AB. Information om

insamlingen fås via Kontorsinsamlingen. Bakom Kontorsmsamlingen står

ett antal returpappersföretag.

Den nuvarande insamlingen finansieras av de företag som deltar i

pappersinsamlingen samt returpappersbruken.

Mängder

Den totala papperskonsumtionen i Sverige år 1995 var ca 2 miljoner ton

varav 340 000 ton finpapper. År 1995 samlades ca 37 % av detta

finpapper in, varav hälften gick till materialåtervinning och hälften

exporterades. Att ungefär hälften av det insamlade papperet exporteras

beror på att kapacitet saknas att materialåtervinna hela mängden inom

landet. Det insamlade papperet används vid tillverkning av papper eller

kartong

Byggavfall

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Nuvarande regler för rivning återfinns i plan och bygglagen (1987:10)

(PBL). Enligt reglerna skall rivning av vissa byggnader anmälas till

byggnadsnämnden. Till rivningsanmälan skall i vissa fall också en

särskild rivningsplan bifogas. Av proposition 1996/97:172, Hantering av

uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla,

framgår att "kravet på rivningsplan enligt plan- och bygglagen (1987:10)

utsträcks till att omfatta rivning av del av byggnad. Det utsträcks även till

att omfatta vissa av de byggnadsåtgärder för vilka bygganmälan skall

lämnas”. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1998.

Planen skall godkännas av byggnadsnämnden. I de fall rivningsplan

erfordras, skall rivningen ske på ett sådant sätt att olika material tas om

47

hand var för sig. Farligt avfall skall tas om hand enligt förordningen

(1996:971) om farligt avfall. Boverket har i Boken om Lov, Tillsyn och

kontroll (Allmänna råd 1995:13) givit exempel på vad en rivningplan bör

innehålla som t.ex. planerad materialbehandling, vari ingår identifiering

och omhändertagande av riskmaterial och avfall. Även stiftelsen Reforsk

har givit förslag på rivningsplaner.

Byggsektorns Kretsloppsråd har enats om en handlingsplan med syftet

att ta ett totalansvar för att utveckla och använda byggvaror, byggsystem

och byggmetoder som främjar hushållningen med naturresurser och

begränsar negativ miljöpåverkan (Miljöansvar för byggvaror inom ett

kretsloppstänkande - ett utvidgat producentansvar (1995) handlingsplan

från Byggsektorns Kretsloppsråd). Handlingsplanen avses omfatta hela

byggprocessen. Åtagandena omfattar bl.a. att miljöanpassa byggnadsverk

och byggprocesser, utveckla byggdeklarationer och halvera

avfallsmängderna till deponi år 2000.

Boverket har i samråd med Naturvårdsverket på uppdrag från

regeringen gjort en översyn av hur det farliga avfallet identifieras och

hanteras vid rivning. I rapporten som Boverket redovisade till regeringen i

december 1998 föreslås ett antal lagändringar för att förbättra de brister

som har funnits avseende identifiering och hantering av material som kan

vara farligt avfall. Bland annat föreslås att PBL skall kompletteras med

krav på att rivningsplanen grundas på en inventering av förekomsten i

byggnaden av sådant material som kommer att utgöra farligt avfall. Även

ett krav på rivningsanmälan vid utrivningar föreslås i de fall där det Det

föreslås kompletteras med ett krav på användande av ett formulär som

Boverket bemyndigas få utforma, kan antas att farligt avfall uppkommer.

När det gäller certifiering föreslås kvalitetsansvariga ges möjlighet att

komplettera sin behörighet. Dessutom föreslås att det skall finnas

möjlighet att utse en fristående sakkunnig kontrollant för kontroll av

rivningsarbetet. Avslutningsvis föreslår Boverket att slutbeviset i stort sett

skall utformas likformigt vid rivning och byggande. Frågan bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

Dagens hantering

Materialen i hus har under 1900-talet genomgått en förändring. Tidigare

användes framför allt trä, tegel och natursten. De kan lättare återvinnas än

nyare material som ofta är sammansatta. Under senare år dominerar

betong, trä, plåt, mineralull och plast. I byggnader ingår även stora

mängder elektronik och elektriska produkter.

De mängder avfall som uppstår vid renovering, ombyggnad och rivning

går i huvudsak till återanvändning och deponering.

Mängder

Är 1994 uppgick bygg- och rivningsavfallet till 1,2 miljoner ton. 75 % av

avfallet deponerades, 17 % gick till förbränning och resten till

återvinning. Andelen bygg- och rivningsavfall uppgick samma år till 17 %

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

48

av det totala konsumtionsavfallet. Huvuddelen utgörs av betongmaterial

och keramiskt material.

Totalt beräknas det finnas 2,5 miljarder ton material inbyggt i hus,

vägar och anläggningar, varav 6 miljoner ton tas ut varje år för

renovering, ombyggnad och rivning. Den befintliga statistiken är för

närvarande otillräcklig och måste förbättras.

Av de miljöproblem som uppmärksammats inom byggsektorn återfinns

bl.a. PCB i fogmassor, isolerfönster och golv. Enligt de uppskattningar

som gjorts uppgår mängderna PCB i fogmassa till 70 - 190 ton medan

mängderna i isolerfönster och golv anses vara något lägre.

Uppskattningarna är dock osäkra.

Kvicksilver har ingått i olika varor och produkter. Stora delar av

tillförseln har kunnat stoppas på senare år på grund av förbud mot

tillverkning av vissa kvicksilverhaltiga produkter. Stora mängder

kvicksilver finns dock kvar i byggnader. Kretsloppsdelegationen redovisar

att 300 - 430 kg kvicksilver och 10 ton kadmium finns i rivningsavfallet.

I golv och kablar finns minst 60 000 ton klorparaffiner lagrade. Även

asbest finns i stora mängder.

Elektriska och elektroniska produkter

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken

finns i dagsläget inga speciella regler för hantering av uttjänta elektriska

och elektroniska produkter. För vissa produkter inom produktgruppen

finns särskild lagstiftning. Det gäller transformatorer och kondensatorer

som innehåller PCB, kylar och frysar, batterier samt termostater, reläer,

m.fl. produkter som innehåller kvicksilver.

Ett förslag till producentansvar för elektriska och elektroniska

produkter har anmälts till Europeiska kommissionen.

Dagens hantering

Kommunerna ansvarar för såväl bortforsling som slutligt

omhändertagande av sådant elektriskt och elektroniskt avfall som klassas

som hushållsavfall. Systemet finansieras via renhållningsavgiften.

Insamling och återvinning av uttjänta produkter på kommersiell basis

förekommer. En del elektriska produkter inom hushåll, industri och

handel har ett positivt värde och skrotbranschen köper dessa för

återvinning av metaller.

För närvarande finns uppskattningsvis ett drygt 30-tal verksamheter

som bedriver elektronikdemontering. Återvinningsbara material och

komponenter tas till vara. Farliga komponenter och annat avfall tas om

hand. Elektronikprodukter kan innehålla ämnen som kan utgöra

miljöproblem vid fragmentering, förbränning eller deponering på

49

olämpligt sätt. Som exempel kan nämnas kadmium, bly, kvicksilver,

bromerade flamskyddsmedel och klorparaffiner.

Mängder

Naturvårdsverket har grovt uppskattat mängden avfall till ca 25 kg per

person och år. Det motsvarar ca 200 000 årston, varav den större delen

utgörs av elektriskt avfall. Under år 1994 omhändertogs ca 3000 ton av

elektronikdemonterare. År 1996 hade mängden ökat till 8000 ton. En

större men inte kvantifierad mängd av främst elektriskt skrot

omhändertogs hos fragmenteringsanläggningama.

Möbler

Skr 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken

finns för närvarande inga särskilda regler för hantering av uttjänta möbler.

Våren 1996 kom möbelbranschen med ett åtagande och en

handlingsplan, Miljöansvar för möbler inom ett kretsloppstänkande -

Producentansvar. Enligt handlingsplanen vill branschen arbeta för bl.a.

ökad återvinning och återanvändning, minska miljöpåverkan vid

tillverkning, minska deponimängder samt utforma miljödeklarationer. För

detta ändamål bildades Möbelbranschens Kretsloppsråd i december 1996.

Dagens hantering

Möbler samlas, i den mån de ej säljs på en andrahandsmarknad, i

huvudsak in via kommunernas avfallshantering. De går till förbränning

eller deponering.

Mängder

Av Kretsloppsdelegationens ovan nämnda rapport framgår att det

uppskattningsvis tillförs 250 000 ton möbler till den svenska marknaden

årligen.

Tabell 10. Material i möbler

Trä

Metall

Stoppning

Övrigt

175 000 ton

25 000 ton

35 000 ton

15 000 ton

Källa: Sveriges Möbelindustriförbund, 1996

50

Av rapporten framgår vidare att enligt svenska avfallsentreprenörer

utgör möbler ca 4 % av hushållens avfall i storstadsområdena. Det skulle

motsvara ca 130 000 ton uttjänta möbler totalt i landet per år.

T extilier

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Nuvarande regler

Förutom de generella reglerna om avfallshantering enligt miljöbalken

finns för närvarande inga särskilda regler vad gäller omhändertagande av

uttjänta textilier.

Dagens hantering

Textilier samlas normalt in tillsammans med övrigt huhållsavfall och går

till förbränning eller deponering. Insamling av textilier och kläder sker via

olika insamlingsorganisationer som Myrorna, Röda Korset, etc. Det

insamlade materialet återanvänds i Sverige eller på andra platser i världen.

Insamling sker i huvudsak via utplacerade containrar. Det förekommer

även grindinsamling. En hel del kläder säljs via secondhandbutiker

Mängder

Andelen av importerade textila varor är mycket hög. År 1994 uppgick

importen av tekovaror till drygt 250 000 ton. Importen av kläder uppgick

till en dryg tredjedel av den totala tekoimporten motsvarande 87 000 ton.

Ca 2 % av hushållsavfallet utgörs av gruppen textil, gummi och läder,

motsvarande ca 64 000 ton. Textilavfallet har uppskattats till ca 50 000

ton per år.

1994 samlades ca 18 600 ton textilier in av insamlingsorganisationerna.

Av detta gick ca 12 000 ton på export. Importen av begagnade kläder

utgjorde också ca 12 000 ton. Ca 25 % av alla förbrukade kläder i Sverige

samlas in.

Materialflöden

Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen redovisat hittills bedrivna

respektive pågående arbeten vad gäller analyser av viktiga materialflöden.

I en första redovisning (Viktiga materialflöden, NV-rapport 4384) valde

verket ut materialflöden av vissa metaller, plaster, textilier, papper/trä,

cement/betong. Verket fortsatte sedan arbetet med vissa andra metaller,

plaster, textilier och kontorspapper (NV-rapporterna 4505, 4506, 4507

samt 4678).

Övriga stora materialflöden i samhället är sand och grus, olja och

livsmedel. Fosfor är ett viktigt ämne eftersom det är en begränsad resurs.

51

Dessa flöden diskuteras inte här. Textilier samt byggavfall behandlas

ovan.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 1

Metaller

I rapporten ingår järn- och stål, koppar, aluminium, zink, nickel och

krom. Miljöpåverkan från hantering av såväl metaller som

metallinnehållande material är stor i alla led. Metallproduktionen ger

upphov till ca 10 % av alla koldioxidutsläpp i världen. Energiförbrukning

vid sekundär produktion, dvs. återvinning, är ca 5 - 30% av den primära

produktionens krav för de flesta metaller. En viktig åtgärd framöver är

därför att öka användningen av skrot som råvara vid metallproduktion.

En ökning av den sekundära metallproduktionen bedöms vara fullt

möjlig eftersom kapaciteten för återvinning av metaller i avfall inte är

utnyttjad till fullo. Det gäller t.ex. i bygg- och rivningsavfall, icke

branschspecifikt avfall och elektronikskrot. Efterfrågan i världen på

metaller är dock för närvarande betydligt högre än den mängd som

teoretiskt skulle kunna produceras med skrot som råvara. Andra åtgärder

är att försöka minska energianvändningen i produktionen samt att minska

diffusa utsläpp från varor och produkter. Naturvårdsverket kommer i

samarbete med berörda sektorer att gå vidare med studier avseende

aluminium, koppar och eventuellt järn och stål.

Plast

Endast 4 % av den totala konsumtionen av olja och naturgas går till plast-

produktion. För plaster bör en utveckling mot ökad material- och energi-

utvinning ske. För materialåtervinning lämpar sig bäst rena, homogena

fraktioner i stora mängder. Vissa plaster, framförallt PVC, innehåller

miljöfarliga tillsatser. Det fortsatta arbetet bör inriktas mot att byta ut

dessa.

Tabell 11. Plastkonsumtionen i Sverige år 1989

Förpackningar 26%

Bygg och anläggning 25%

Elektronik och

elektriska produkter 17%

Bilar 10%

Transport 4%

Lantbruk 3%

Övrigt 15%

Av tabellen framgår att genom gällande regler för producentansvar för

förpackningar och bilar samt kommande producentansvar för elektronik

och elektriska produkter samt det frivilliga åtagandet från byggbranschen

52

kommer ca 80 % av allt plastmaterial som sätts på marknaden täckas av Skr. 1998/99:63

producentansvar. Bilaga 1

Papper och trä

Utvecklingen av ett samhälle som i större utsträckning baseras på

förnyelsebara råvaror kan leda till en större belastning på skogen i

framtiden. En fortsatt utveckling av en långsiktig strategi för att hushålla

med primär skogsråvara måste därför ske.

Den viktigaste skillnaden mellan primärtillverkning och användning av

returfiber är en minskad användning av råvara. Minskad råvaruåtgång

innebär totalt sett ett minskat transportarbete. Den totala energi-

förbrukningen minskar vid ökad returfiberanvändning.

Tabell 12. Papperskonsumtionen i Sverige år 1993

Tidningspapper

22%

Skriv-och tryckpapper

26%

Omslagspapper

7%

Mjukpapper

8%

Kartong för förpackningar

16%

Wellpappmaterial

16%

Övrigt papper och kartong

5%

Källa: Skogsindustriernas årsskrift 1993

Den totala konsumtionen av papper uppgick år 1993 till 1 800 000 ton.

Av tabellen framgår att alla ovanstående papperskategorier, utom

mjukpapper och eventuellt delar av papper och kartong, omfattas av

nuvarande regler för producentansvar för returpapper, förpackningar samt

genom återvinningsbranschens frivilliga åtagande vad gäller återvinning

av kontorspapper.

Enligt Skogsindustrierna återvanns totalt 53 % av alla pappersprodukter

som sattes på marknaden i Sverige år 1995.

Konsumtionen av sågade trävaror uppgick år 1993 till 3,3 miljoner m 3

(inkl, lagerförändringar). Användningen sker till stor del inom

byggnadsindustrin, varför frågan om ökad återvinning av trä i första hand

bör drivas inom ramen för arbetet med bygg- och rivningsavfall.

Papper och trä som inte materialåtervinns bör i så hög grad som möjligt

användas för energiproduktion.

53

Förteckning över farligt avfall och

behandlingsmetoder uppdelad på behandlingsföretag

AB Sandvik Steel

Skr 1998/99:63

Bilaga 2

Avfall

Metod

Betbad

Hydroxidutfallning av tungmetaller

Avfall

Metod

Oljeemulsioner, alkaliska avfettningsbad

Separation av vattenfas med

ultrafiltreringsteknik

Akzo Nobel Surface Chemistry AB Stenungsund

Avfall

Metod

Etanol, ammoniak, tensider, ytaktiva ämnen,

mycket små mängder spillolja

Förbränning

Akzo Nobel Surface Chemistry AB Sundsvall

Avfall

Salthaltigt processvatten

Metod

Indunstning för att få bort saltema

Förbränning, temperatur 1000-1100 °C

Avfall

Processvatten innehållande ytaktiva ämnen,

metyleringsvatten

Metod

Förbränning, temperatur 1000-1100 °C

ANA Ädelmetall AB

Avfall

Metod

Cyanidhaltigt bad från guldsmedsbranschen

Kemisk utfallning av guld, avgiftning av

cyanid med hjälp av hypoklorit

Axel Barkman AB

Avfall Trokloretylen, tinner

Metod Destillation

Boliden AB

Avfall

Metod

Blybatterier, tennhaltigt avfall

Smältprocess där metallerna återvinns

54

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Boliden Mineral AB

Avfall

Metod

Blyslagg

Deponering

BORAB

Avfall

Metod

Oljeavskiljarslam, oljeskadad jord

Avfallet går till gjutna bassänger. Oljefasen

dekanteras av och det resterande oljehaltiga

vattnet pumpas till en oljeavskiljare.

Candor Sweden AB

Avfall

Metod

Kopparsulfat i halvfast form

Externa företag elektrolyserar sina bebad och

får fram kopparsulfat som ersätter ren

kopparsulfat i produktionen.

Cementa AB

Avfall

Metod

Färg- och lösningsmedelsavfall

Förbränning i cementugn

Ciclean AB (Reci Industri AB)

Avfall

Metod

Oljeförorenat vatten

Kemisk flockning med aluminiumhydroxid,

oljeåtervinning

Dala Specialavfall AB

Avfall

Metod

Oljehaltigt vatten och slam, emulsioner

Oljeavskiljare och ultrafilterteknik

Emmaboda kommun

Avfall

Metod

Oljehaltigt avfall från bensinstationer m.fl.

Deponering

55

Avfall

Metod

Slipdamm från glasindustri

Deponering

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Försvarsmakten Karlstad, Kristinehamn

Avfall

Kulfångssand från skjutbanor innehållande

bly

Metod

1. Sållning 2. Separation med hjälp av två st

magneter 3. Tvättning 4. Siktning 5.

Separation med hjälp av en 3 meter hög

cyklon.

Gästrike Avfallshantering AB

Avfall

Metod

Lysrör innehållande kvicksilver

Kvicksilveravdrivning under krossning av

lysrör, kvicksilvret avdusntar och ett

selen/kolfilter fångar upp det.

Avfall

Metod

Metallhydroxid

Deponi som är avslutad

Halmstads Renhållningsbolag

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

Oljeavskiljare och ultrafilter

Hudiksvalls kommun

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

22 kubikmeters oljeavskiljare där vattenfasen

går till ett internt reningsverk och därför till

recipient. Oljan omhändertas.

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Dräneras till ovan nämnda oljeavskiljare.

Oljan omhändertas och jorden sprids över

avfallsupplaget där resterande olja bryts ned

biologiskt.

Hydro Plast AB

Avfall

Metod

Flytande klorerade biprodukter

Förbränning i ca 1100 °C

56

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Industripulver i Anderstorp AB

Avfall

Alkaliska avfettningsbad, fosfatenngsbad,

krompassiviseringsbad

Metod

Våtkemisk fällning

Karlshamns AB

Avfall

Vegetabiliska oljor, fett och lösningsmedel,

spillolja

Metod

Förbränning i bolagets ångcentral, temp

1200-1300 °C

Kemiavfall i Skåne AB

Avfall

Metod

Avfall från oljeavskiljare och spolgropar

Oljeslamanläggning där olje- och vattenfas

först separeras gravimetnskt, därefter

passerar vattenfasen genom två st ultrafilter.

Eventuellt används omvänd osmosteknik.

Avfall

Metod

Oljeförorenade massor

Kompostering, möjlighet till jordtvätt och

termisk behandling av jordmassor finns.

Kvarnströms AB

Avfall

Metod

Ytbehandlingsbad

Hydroxi dfällning

Landstinget Gävleborg

Avfall

Metod

Röntgenfotovätskor

Indunstningsteknik där silver återvinns

Lundstams Renhållnings AB

Avfall

Metod

Avfall solja

Marinseparator. Oljan avskiljs gravimetriskt.

Vattenfasen går först till ett internt

reningsverk och därefter till kommunalt

reningsverk.

57

Skr 1998/99:63

Bilaga 2

Malungs kommun

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Avfallet läggs på en betongplatta. Den

flytande fasen rinner av till en oljeavskiljare.

Vattenfasen därifrån går till ett kommunalt

reningsverk och den kvarvarande jorden

ligger kavr på plattan för biologisk

nedbrytning i ca ett år.

MFA Sydost

Avfall

Metod

Metallhydroxid

Deponering

Miljöteknik i Luleå

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

Oljeavskiljare, kemisk fällning

MoDo Paper AB

Avfall

Metod

Spilloljor

Förbränning i mesaugn (temp troligen över

1000°C)

Nibe AB

Avfall

Metod

Svavelsyra, natriumhydroxid, fosfater

Våtkemisk behandling, utfallning av

metallhydroxider

NSR AB

Avfall

Bensinstationsslam, sludge och oljehaltigt

avfall

Metod

Oljeslamanläggning: Gravimetrisk separation

av olja, vatten och slam. Därefter kemisk

behandling för ytterligare rening av

vattenfasen.

Avfall

Gatubrunnsslam

58

Metod

Gravimetrisk separation av enklare sost i Skr. 1998/99:63

bassänger. Bilaga 2

Avfall

Metod

Järnpulver, blästersand m.m.

Specialdeponi

Avfall

Metod

Speciella limavfall, förorenade jordmassor

Kompstering

Oskarshamns kommun

Avfall

Metod

Olj ehaltiga j ordmassor

Deponi där flytande fas går till en

oljeavskiljare. Oljan separeras bort

(omhändertas externt) och vattenfasen går

vidare till reningsverk.

Ovako Steel

Avfall

Metod

Filterstoft, filterslam, metallhydroxidslam

Deponering

Avfall

Metod

Oljeslam, spillolja

Kompostering

Avfall

Metod

Emulsioner

Ultrafiltrering

RagnSells, Högbytorp

Avfall

Metod

Bensinstationsslam, oljehaltiga avfall

Oljeavskiljare, ultrafiltrering

Reci Industri AB

Avfall

Metod

Oljeavfall

Förbehandling genom gravimetrisk settling

Avfall

Metod

Oljeavfall, emulsioner m.m.

Settling och vid behov destillation'

Avfall

Metod

Förorenade massor

Specialdeponi

Avfall

Färg- och lösningsmedelsavfall

59

Metod

Dispergenng och annan förbehandling för

bränsleframställning

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Avfall

Färgavfall (vattenbserade)

Metod

Deponering

Avfall

Metallhaltiga

Metod

Våtkemisk fällning

Avfall

Metallhydroxid

Metod

Deponi

Renhållningsverket i

i Kalmar

Avfall

Bensinstationsslam

Metod

Oljeavskiljare

Renhållningsverket i

i Karlstad

Avfall

Bensinstationsslam

Metod

Oljeavskiljare

Saft Nife AB

Avfall

Metod

Nickel/Kadmiumbatterier

Plasten pyrolyseras därefter destilleras

avfallet. Nickel och Kadmium återvinns och

Nickel säljs vidare.

Avfall

Metod

Kadmiumhaltigt slam

Vid höga kadmiumhalter destilleras avfallet.

Vid låga halter upplöses avfallet och

Kadmium separeras genom elektrolytisk

behandling.

SAKAB

Avfall

Blandade avfall grupp 1-12 enligt

Naturvårdsverkets koder

Metod

Högtemperaturförbränning

Avfall

Metod

Surt och alkaliskt avfall, tungmetaller

Neutralisering och utfallnmg av

metallhydroxider

60

Avfall

Metallhydroxider, jordar, aska från

förbränningsanläggning

Metod

Deponering

Avfall

Kvicksilverhaltiga ljuskällor

Metod

Destillation, återvinning av kvicksilver

Avfall

Oljehaltiga jordar

Metod

Biologisk behandling och jordtvätt

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Scan Are Plasma Technologies AB

Avfall

Metod

CFC

Förgasning

Avfall

Metod

Ljusbågsstoft, slipavfall

Smältreduktion där metaller återvinns

Avfall

Metod

Flygaska

Förgasning under reducerande förhållanden

där zink återvinns.

Avfall

Metod

Katalysatormassa innehållande platina

Smältningsprocess där platina återvinns.

ScanDust AB

Avfall

Metallstoft, metallhydrocider, sliger,

katalysatorer

Metod

Smältprocess: educering av metallhydroxider

till metall

Skaraborgs Miljöhantering AB

Avfall

Metod

Oljeemulsioner

Filtermedium: Ultrafliter, omvänd osmos

Springwire Sweden AB

Avfall

Metod

Metall hy droxid

Deponering

61

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Stena Miljö AB

Avfall

Metod

Fixbad

Elektrolytisk utfällning av silver. (Ingen

behandling av amalgam, går på export)

Storfors Miljö AB

Avfall

Metallhydroxider och svårlösliga

metallinnehållande avfall

Metod

Deponering

Avfall

Metod

Svavelsyrabad

Återvinning: Regenerering av svavelsyra.

Jämsulfat fälls ut, vilket senare används för

reducering av krom (Vl)avfall.

Avfall

Koncentrerade sura och alkaliska bad,

tungmetaller, fasta salter, sura och alkaliska

sköljvatten.

Metod

Neutralisering och utfällning av

metallhydroxider

Avfall

Metod

Krom (Vl)avfall

Reducering med internt utfällt järnsulfat.

Utfällning därefter till kromhydroxid.

Avfall

Metod

Oawattnat metallhydroxidbad

Pressning i filterpress

Svensk Etanolkemi AB

Avfall

Destillationsrester, lågkokande

etanolfr aktioner

Metod

Förbränning i avgaspanna, temp 800-1100°C,

vanligen 900°C

Svensk Returindustri AB

Avfall

Metod

Spillolja

Gravimetrisk settling

Söderhamns Renhållnings AB

Avfall

Oljehaltigt slam, oljeskadade jordmassor

62

Metod

Oljebassänger: Oljan avskiljs i en Skr. 1998/99:63

oljeavskiljare och vatten fasen rinner genom Bilaga 2

avfallsdeponin.

Södertörns Renhållningsverk

Avfall

Metod

Spillolja

Oljeavskiljare, kemisk fällning

Södra Cell AB Mönsterås bruk

Avfall

Metod

Spillolja

Förbränning i mesaugn, temp troligen 1100-

1200°C

Södra Cell AB Mörrums bruk

Avfall

Metod

Spillolja

Separation av vatten som går vidare till

lutama. Oljan förbränns i mesaugn vid

temperatur 1100-1200°C.

Tekniska Verken Linköping

Avfall

Metod

Avfall från oljeavskiljare

Gravimetrisk separation. Oljan omhändertas

externt och vattenfasen går till kommunalt

reningsverk.

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Kompostering

Avfall

Metod

Metallhydroxid

Deponering

TRAAB

Avfall

Oljehaltigt vatten från oljeavskiljare,

spolgropar och liknande samt avdragsvatten

från egen spilloljehantering

Metod

Avfallet läggs i mottagningsbassänger där

oljan separeras från vattenfasen. Vattenfasen

behandlas med fallningskemikalier,

flockmedel m.m. Det renade vattnet går

63

därefter vidare till kommunalt reningsverk. Skr. 1998/99:63

Oljan omhändertas externt. Slam och Bilaga 2

sediment går till biologisk nedbrytning.

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Avfallet läggs på en akutplatta därefter går

det till biologisk nedbrytning.

Turnils AB

Avfall

Metod

Färgrester från egen produktion

Destillation

Uppsala Energi AB

Avfall

Metod

Klorerade och icke klorerade lösningsmedel

Förbränning i ångpanna, temp ca 1500°C

Avfall

Metod

Scintillationslösningar

Förbränning i avfallsforbränningsanläggnmg,

temp 850-1200°C

VAFAB Anläggningar i Enköping, Sala, Fagersta och Västerås

Avfall

Metod

Oljeskadad jord

Avfallet läggs upp på akutplatta med

dränering till en oljeavskiljare. Den

separerade vattenfasen går till kommunalt

reningsverk. Försöksanläggning:

Stabilisering av oljan i jorden med hjälp av

bindemedel t. ex. torv, därefter ev

kompostering och deponering.

Åmåls Miljöhantering AB

Avfall

Metod

Oljehaltigt vatten, emulsioner och slam

Indunstning

Åsco Metall AB

Avfall

Metod

Processbad, sköljvatten

Våtkemisk fällning

64

Skr. 1998/99:63

Bilaga 2

Örebro Tekniska Förvaltning

Avfall

Metod

Bensinstationsslam

Oljeavskiljare

65

Naturvårdsverkets sammanfattning av rapporten

Nationell avfallsplan för farligt avfall

Nedan följer en sammanfattning av Naturvårdsverkets slutsatser och

förslag i den nationella planen för farligt avfall. I de fall ändringar i

författningar föreslås har Naturvårdsverket för avsikt att inom kort

återkomma till regeringen med konkreta förslag.

Mängder och behandlingskapacitet

- Det saknas tillförlitlig nationell statistik beträffande mängden avfall som

uppkommer.

- Ett datoriserat system för uppföljning av flödet av farligt avfall har

utarbetats av Naturvårdsverket, som bl.a. skall avhjälpa denna brist.

- Trots osäkerheten om mängderna farligt avfall kan ändå konstateras att

det i Sverige inte råder någon brist på behandlingskapacitet i stort för

farligt avfall

Behandlingsteknik

—Allmänna tekniska krav saknas generellt för behandling av farligt avfall

Det svenska prövningssystemet är upplagt på prövning av enskilda

verksamheter.

- Kostnaden för behandling av farligt avfall varierar inom vida intervall.

Kostnaden beror på avfallsslaget, avfallets sammansättning och

prisskillnaden mellan behandlingsföretagen.

- För att minska transportarbetet skulle visst farligt avfall kunna

förbrännas i konventionella avfallsförbränningsanläggningar efter

prövning enligt tillämpliga förordningar.

- Generella föreskrifter för förorenade massor behöver tas fram. Utförsel

av förorenade massor för behandling betraktas som utförsel för

bortskaffande. Självförsörjandeprincipen med möjlighet till vissa

undantag skall gälla.

- Kvicksilverhaltigt avfall skall förvaras i ett bergförvar som inrättas

särskilt för ändamålet. Kvicksilverhaltigt avfall skall inte exporteras för

återvinning.

- Behandlingstekniken för oljehaltigt slam bör utvecklas och tekniknivån

bör höjas väsentligt.

- Bättre deponeringsteknik för flygaska från förbränning av hushållsavfall

bör förberedas inför kraven i kommande föreskrifter för deponering av

avfall.

- Farligt avfall från hushållen bör samlas in separat. Detta bör ske efter

ändringar i renhållningsförordningen i enlighet med vad verket föreslagit i

Aktionsplan Avfall.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 3

66

Gränsöverskridande transporter

- Det finns i dag inget behov av att begränsa import av särskilda

avfallsslag.

- Förorenat CFC skall inte föras ut ur landet för återanvändning eller

återvinning enligt Köldmediekungörelsen och verkets Allmänna Råd 97:2

om kylanläggningar etc.

- Handlare och mäklare av farligt avfall bör vara registrerade. Detta kan

genomföras genom en ändring i förordningen om gränsöverskridande

transporter av avfall.

- Grundprincipen för export och import av avfall bör vara

självförsörjandeprincipen. Vissa undantag kan dock medges.

- Införsel av avfall på den s.k. gröna listan i EU:s transportförordning bör

redovisas till länsstyrelsen. Detta bör införas efter en ändring i

förordningen om gränsöverskridande transporter av avfall.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 3

67

Remissinstanser över Naturvårdsverkets rapport

Nationell avfallsplan för farligt avfall

Följande remissinstanser har inkommit med yttrande:

Statens räddningsverk (SRV), Socialstyrelsen (SoS), Läkemedelsverket

(LV), Apoteket AB, Statens geotekniska institut (SGI), Statistiska

centralbyrån (SCB), Statskontoret, Högskolan i Örebro, Jordbruksverket,

Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och

teknikutveklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket,

Konsumentverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd,

Kemikalieinspektionen (Kemi), Länsstyrelsen i Blekinge, Länsstyrelsen i

Skåne, Länsstyrelsen i Örebro, Länsstyrelsen i Norrbotten, Sollentuna

kommun, Kumla kommun, Sundsvalls kommun, Svenska

Kommunförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges

Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige

(LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Näringlivets nämnd för

regelgranskning, Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB,

Kemikontoret, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Ragn-Sells AB, Reci

Industri AB, RVF-Svenska Renhållningsverksföreningen,

Småföretagsdelegationen, Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB),

Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Villaägarnas

riksförbund, Västmanlands Avfalls AB (VAFAB) och

Återvinningsindustrierna. På eget initiativ har yttranden dessutom

inkommit från Renova.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra

sig:

Jernkontoret, Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning

(IVL), Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Byggsektorns

kretsloppsråd, Greenpeace, Göteborgsregionens Avfalls AB (GRAAB),

Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter (MEEP), Perstorp

AB, Sveriges Verkstadsindustrier och WMI Sellberg AB,

Jordbruksverket, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Byggsektorns

Kretsloppsråd (bifogar dock för kännedom skriften ”PCB i byggnader -

ett projekt inom Byggsektorns Kretsloppsråd” och

Småföretagsdelegationen.

Skr. 1998/99:63

Bilaga 4

68

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,

Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren,

Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén

Skr. 1998/99:63

Föredragande: Kjell Larsson

Regeringen beslutar skrivelse 1998/99:63 En nationell strategi för

avfal 1 shanteringen

69

Eländers Gotab 57799, Stockholm 1999