Prop. 1999/2000:2D1

Innehållsförteckning

Del 1

Lagtext och allmän motivering

Del 2

12 Författningskommentar 7

12.1 Förslaget till inkomstskattelag 9

AVD. I INNEHÅLL OCH DEFINITIONER 9

1 kap. Grundläggande bestämmelser om kommunal och

statlig inkomstskatt 9

2 kap. Definitioner och förklaringar 15

AVD. II SKATTSKYDLIGHET 49

3 kap. Fysiska personer 50

4 kap Dödsbon 65

5 kap. Svenska handelsbolag 67

6 kap. Juridiska personer 69

7 kap. Vissa stiftelser, ideella föreningar,

registrerade

trossamfund och andra juridiska

personer 78

AVD. III SKATTEFRIA INKOMSTER OCH INTE

AVDRAGSGILLA UTGIFTER 91

8 kap. Inkomster som är skattefria 92

9 kap. Utgifter som inte får dras av 105

AVD. IV INKOMSTSLAGET TJÄNST 112

10 kap. Grundläggande bestämmelser för inkomstslaget

tjänst 113

11 kap. Vad som skall tas upp i inkomstslaget

tjänst 123

12 kap. Vad som skall dras av i inkomstslaget

tjänst 143

AVD. V INKOMSTSLAGET NÄRINGSVERKSAMHET 156

13 kap. Avgränsning av inkomstslaget

näringsverksamhet 159

14 kap. Beräkning av resultatet av

näringsverksamhet 172

15 kap. Vad som skall tas upp i inkomstslaget

näringsverksamhet 189

16 kap. Vad som skall dras av i inkomstslaget

näringsverksamhet 196

17 kap. Lager och pågående arbeten 215

18 kap. Inventarier 228

19 kap. Byggnader 244

20 kap. Markanläggningar och substansminskning

263

21 kap. Skogsfrågor 277

22 kap. Uttag ur näringsverksamhet 296

23 kap. Underprisöverlåtelser 301

24 kap. Räntor och utdelningar i inkomstslaget

näringsverksamhet 307

25 kap. Kapitalvinster och kapitalförluster i

inkomstslaget

näringsverksamhet 322

26 kap. Återföring av värdeminskningsavdrag 336

27 kap. Byggnadsrörelse, handel med fastigheter och

tomtrörelse 344

28 kap. Arbetsgivares pensionskostnader 356

29 kap. Näringsbidrag 366

30 kap. Periodiseringsfonder 374

31 kap. Ersättningsfonder 383

32 kap. Upphovsmannakonto 392

33 kap. Räntefördelning 397

34 kap. Expansionsfonder 407

35 kap. Koncernbidrag 421

36 kap. Kommissionärsförhållanden 428

37 kap. Fusioner och fissioner 431

38 kap. Verksamhetsavyttringar 439

39 kap. Särskilda bestämmelser för vissa juridiska

personer 443

40 kap. Tidigare års underskott 461

AVD VI INKOMSTSLAGET KAPITAL 481

41 kap. Grundläggande bestämmelser för inkomstslaget

kapital 481

42 kap. Vad som skall tas upp och dras av i

inkomstslaget

kapital 490

43 kap. Utdelning och kapitalvinst på andelar i

onoterade företag 509

AVD VII KAPITALVINSTER OCH KAPITALFÖRLUSTER 517

44 kap. Grundläggande bestämmelser om

kapitalvinster

och kapitalförluster 518

45 kap. Avyttring av fastigheter 545

46 kap. Avyttring av bostadsrätter 559

47 kap. Uppskovsavdrag 566

48 kap. Avyttring av delägarrätter samt fordringsrätter

570

49 kap. Uppskov med beskattningen vid andelsbyten

586

50 kap. Avyttring av andelar i svenska handelsbolag 594

51 kap. Beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet vid

avyttring av andelar i svenska

handelsbolag 600

52 kap. Avyttring av andra tillgångar 604

53 kap. Överlåtelse av tillgångar till underpris 608

54 kap. Betalning av skulder i utländsk valuta 612

55 kap. Ersättning på grund av insättningsgaranti

och investerarskydd 614

AVD. VIII FÅMANSFÖRETAG OCH

FÅMANHANDELSBOLAG 617

56 kap. Vissa förmåner och ersättningar från fåmans-

företag och fåmanshandelsbolag 618

57 kap. Utdelning och kapitalvinst på andelar i fåmans-

företag 622

AVD. IX PENSIONSSPARANDE 630

58 kap. Pensionsförsäkringar, kapitalförsäkringar och

pensionssparkonton 630

59 kap. Pensionssparavdrag 643

AVD. X VISSA GEMENSAMMA BESTÄMMELSER 650

60 kap. Familjebeskattning 650

61 kap. Värdering av inkomster i annat än pengar 659

AVD. XI ALLMÄNNA AVDRAG, GRUNDAVDRAG

OCH SJÖINKOMSTAVDRAG 666

62 kap. Allmänna avdrag 666

63 kap. Grundavdrag 670

64 kap. Sjöinkomstavdrag 675

AVD. XII BERÄKNING AV SKATTEN 677

65 kap. Skatteberäkningen 677

66 kap. Skatt på ackumulerad inkomst 683

12.2 Förslaget till lag om ikraftträdande av inkomstskattelagen

696

1 kap. Allmänna bestämmelser 696

2 kap. Övergångsbestämmelser om personförsäkringar

698

3 kap. Övriga övergångsbestämmelser som inte är samlade

i kapitelordning 705

4 kap. Övergångsbestämmelser som är samlade i

kapitelordning 709

12.3 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken 739

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal 739

12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt 739

12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:257) om

inventering av varulager för inkomsttaxeringen 740

12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring 740

12.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:382) angående

införande av lagen om allmän försäkring 740

12.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:587) om

inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. 740

12.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:269) med

särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets

utdebitering av skatt, m.m. 741

12.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om

tryggande av pensionsutfästelse m.m. 741

12.12 Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen

(1970:624) 741

12.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt

på annonser och reklam 742

12.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1132) om

förvärv av hyresfastighet m.m. 742

12.15 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1978:401) om

exportkreditstöd 742

12.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:880) om

betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

743

12.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:412) om

kommunala indelningsdelegerade 743

12.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:417) om utde-

bitering och utbetalning av skatt vid ändring i rikets

indelning i kommuner och landsting 743

12.19 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) 743

12.20 Förslaget till lag om ändring i skatteregisterlagen

(1980:343) 744

12.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter 745

12.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om punkt-

skatter och prisregleringsavgifter 746

12.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:409) om skatt

på gödselmedel 746

12.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:410) om skatt

på bekämpningsmedel 746

12.25 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1984:947) om

beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete

i Sverige 746

12.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig

fastighetsskatt 746

12.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:468) om avräk-

ning av utländsk skatt 747

12.28 Förslaget till lag om ändring i utsökningsregisterlagen

(1986:617) 747

12.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homo-

sexuella sambor 748

12.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank 748

12.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:532) om tillstånd

för anställning på fartyg 748

12.32 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1989:1035) om

särskild insamling av uppgifter från

bostadsrätts-

föreningar m.fl. 748

12.33 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

749

12.34 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1990:655) om

återföring av obeskattade reserver 752

12.35 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om

särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster 752

12.36 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:661) om

avkastningsskatt på pensionsmedel 753

12.37 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt

på ränta på skogskontomedel m.m. 755

12.38 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:692) om

upphävande av lagen (1978:423) om skattelättnader för

vissa sparformer 755

12.39 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:912) om

nedsättning av socialavgifter 755

12.40 Förslaget till lag om ändring i begravningslagen

(1990:1144) 755

12.41 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1427) om

särskild premieskatt för grupplivförsäkringar, m.m.

756

12.42 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:359) om

arvoden till statsråden m.m. 756

12.43 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild

inkomstskatt för utomlands bosatta 756

12.44 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild

inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.

756

12.45 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild

löneskatt på pensionskostnader 757

12.46 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:701) om

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa 757

12.47 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1992:1352) om

återföring av allmäninvesteringsreserv 758

12.48 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1992:1485) om

beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst

vid 1994 och 1995 års taxeringar 758

12.49 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1993:672) om

skattereduktion för utgifter för byggnadsarbeten på

bostadshus 758

12.50 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:737) om

bostadsbidrag 758

12.51 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931) om

individuellt pensionssparande 759

12.52 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1993:1519) om

avdrag för kostnader för bilresor till och från

arbetsplatsen

vid 1995 1997 års taxeringar 759

12.53 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1993:1540) om

återföring av skatteutjämningsreserv 759

12.54 Förslaget till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

759

12.55 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen

(1994:200) 759

12.56 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:308) om

bostadstillägg till pensionärer 760

12.57 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:466) om

särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet

760

12.58 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1994:760) om

inkomstskatteregler vid ombildning av landshypoteks-

institutionen 761

12.59 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1994:774) om

beskattning av vinstutdelning vid 1995 års taxering

761

12.60 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1065) om

ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter 761

12.61 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1744) om

allmän pensionsavgift 761

12.62 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om

skatt på energi 762

12.63 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1994:1852) om

beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster

vid 1996 1999 års taxeringar 762

12.64 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920) om

allmän löneavgift 762

12.65 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1995:1623) om

skattereduktion för riskkapitalinvesteringar 762

12.66 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1996:725) om

skatte reduktion för utgifter för byggnadsarbete på

bostadshus 763

12.67 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:761) om

inkomstskatteregler m.m. med anledning av ändrade

bestämmelser om aktiekapitalets storlek 763

12.68 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:810) om

registrering av riksdagsledamöters åtaganden och

ekonomiska intressen 766

12.69 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om

underhållsstöd 766

12.70 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1996:1231) om

skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid

1997 2001 års taxeringar 766

12.71 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:323) om

statlig förmögenhetsskatt 766

12.72 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:324) om

begränsning av skatt 769

12.73 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen

(1997:483) 770

12.74 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om

inkomstgrundad ålderspension 773

12.75 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1620) om

beskattning av valutakursreserv. 773

12.76 Förslaget till lag om ändring i bokföringslagen (1999:000)

774

12.77 Förslaget till lag om forskarskattenämnden 774

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 16 september 1999 776

Del 3

Bilagor

12 Författningskommentar

Författningskommentaren är indelad i kapitel. Varje kapitel inleds med

en kort beskrivning av vad som finns i kapitlet och i vissa fall vad som

inte finns där. Därefter presenteras en bakgrund till bestämmelserna. I

vissa fall nämns också större ändringar som finns i kapitlet. I inledningen

finns också regelmässigt en rubrik som lyder Vissa förarbeten . Den

innehåller inte de viktigaste förarbetena, utan där tas de förarbeten med

som nämns i kommentarerna till fler än en paragraf i kapitlet. Skälet till

denna metod är att kommentarerna skall bli kortare och mer lättlästa.

Därefter går kommentaren igenom paragraferna i kapitlet.

SLK:s förslag

Först finns en redogörelse för hur SLK:s förslag förhåller sig till

förslaget i propositionen. Om de avviker från varandra bara i obetydlig

omfattning, t.ex. för att det har skett en misskrivning i SLK:s förslag,

nämns inte detta. I de fall det i en paragraf finns en hänvisning till en

annan paragraf i IL och hänvisningen har ändrats p.g.a. att paragrafen har

numrerats om, nämns inte det.

Vissa ändringar har gjorts genomgående i lagen efter förslag av

Lagrådet. Dessa nämns ofta, men inte alltid. Många rubriker har lagts till

efter förslag av Lagrådet och andra har ändrats. Eftersom rubrikerna bara

är en hjälp för läsaren att hitta har dessa ändringar inte omnämnts.

Det har vidare gjorts ett antal mindre ändringar av språklig karaktär

som inte kommenteras. Så är fallet vid ändrad kommatering, ändrad

ordföljd och när obestämd form har ändrats till bestämd form.

Upplösning av fast sammansatta ord nämns inte heller, t.ex. när

hemmahörande ändras till hör hemma. Uttrycket i fråga om har på ett

stort antal ställen ändrats till för, när det gäller eller i eller i vissa fall

har

det utelämnats. Ändringarna har kommenterats ibland, men inte alltid.

Vissa ändringar av termer och uttryck har gjorts konsekvent i hela IL

och ILP. När det gäller sådana uttryck som används ofta skulle det tynga

kommentarerna om det i varje paragraf anmärktes att det har gjorts en

sådan ändring. Det kommenteras därför inte. De uttryck det är fråga om

är följande:

Regeringen använder konsekvent uttrycken inkomster och utgifter för

att peka ut de poster som skall tas upp och dras av. SLK använder

omväxlande inkomster och intäkter respektive utgifter och kostnader.

SLK använder uttrycket tas upp som intäkt. Det har av regeringen ändrats

till tas upp. I bestämmelser om när inkomster skall tas upp och utgifter

skall dras av (dvs. periodiseringsbestämmelser) används uttrycken tas

upp som intäkt respektive dras av som kostnad. I stället för uttrycket tas

upp som intäkt/inkomst av tjänst används uttrycket tas upp i

inkomstslaget tjänst (se t.ex. i 59 kap.). Se vidare i avsnitt 7.2.1.

I bestämmelserna om kapitalvinster och kapitalförluster har regeringen

ändrat uttryckssätt så att omkostnadsbeloppet består av anskaffnings-

utgifter och förbättringsutgifter i stället för anskaffningsvärde och

förbättringskostnader. Se vidare i kommentaren till 44 kap. 14 § IL.

Uttrycket anskaffningsvärde har behållits i inkomstslaget

näringsverksamhet när det gäller andra tillgångar än kapitaltillgångar

eftersom det är det uttryck som används i redovisningslagstiftningen.

Men det har behållits också när det gäller kapitaltillgångar när det inte är

fråga om kapitalvinstberäkning utan om det värde som skall ligga till

grund för värdeminskning och liknande avdrag.

Skall har ändrats till får i de regler där det föreskrivs att avdrag inte får

göras samt när avdrag får göras bara i viss utsträckning. Se vidare i

avsnitt 7.2.3.

Andelar används för aktier och andra andelar. Se vidare i avsnitt 7.2.9.

Dubbelbeskattningsavtal har ändrats till skatteavtal. Se i kommentaren

till 6 kap. 10 § IL.

Basbelopp har ändrats till prisbasbelopp. Se i kommentaren till 2 kap.

27 § IL.

Verksamhet har ändrats till näringsverksamhet i de fall då det är

näringsverksamhet som avses. Detta har gjorts för att undvika att det

finns två termer för samma begrepp. Uttrycket verksamhet har dock

behållits där det blir tungt att upprepa ordet näringsverksamhet och det

inte kan missförstås.

Remissinstansernas synpunkter

Därefter redovisas remissinstansernas synpunkter. I vissa fall har

remissinstanserna kommit med förslag till ändringar av gällande rätt.

Eftersom detta lagstiftningsärende inte bör tyngas med materiella

ändringar som inte är orsakade av omskrivningen har förslagen oftast

inte beaktats eller ens övervägts. I sådana fall redovisas normalt inte

synpunkterna i författningskommentaren. I vissa fall har

remissinstanserna framfört att ett förslag kan leda till materiella

ändringar, utan att redovisa vad som åsyftas. När det inte går att läsa ut

vad som avses har synpunkterna inte redovisats. I båda dessa situationer

står det att remissinstanserna inte har yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag

Slutligen kommer kommentaren och skälen för regeringens förslag. Av

utrymmesskäl redovisas däremot inte regeringens förslag till lagtext.

Detta får man läsa i avsnitt 2.

Kommentarerna har inriktats på att upplysa om var bestämmelserna

finns i nuvarande lagstiftning, när de tillkom och var man finner

förarbetena. Här redovisas om Lagrådet har några synpunkter samt vad

regeringen gör med anledning av dessa synpunkter. Vidare tar regeringen

i vissa fall upp sin syn på remissinstansernas synpunkter. I vissa fall ges

en mer utförlig redovisning av hur bestämmelserna på området har

utvecklats genom åren. Kommentaren är inte avsedd att ge upplysningar

om bestämmelsernas innebörd eller rätta tolkning. Vissa sådana

uttalanden görs dock, i första hand när det föreslås förtydliganden eller

materiella ändringar eller en utformning som stämmer överens med en av

flera möjliga tolkningar. De omfattande ändringar av ord och uttryckssätt

som den språkliga moderniseringen medfört kommenteras oftast inte när

avsikten inte har varit att ändra reglernas innebörd. Ändringar av

rättelsekaraktär i SLK:s förslag kommenteras oftast inte heller.

12.1 Förslaget till inkomstskattelag

IL ersätter i första hand KL och SIL. KL kom till år 1928 (SOU 1923:69

och 70, SOU 1924:53 och 54, SOU 1926:18, SOU 1927:23, prop.

1927:102, bet. 1927:1SäU1, prop. 1928:213, bet. 1928:SäU1, SFS

1928:370) och SIL år 1947 (SOU 1946:79, prop. 1947:212, bet.

1947:BevU50, SFS 1947:576). I författningskommentaren hänvisas inte

till dessa förarbeten.

En stor del av dagens regler är gemensamma för den kommunala och

den statliga beskattningen. Dessa regler finns alltid i sin helhet i KL

medan regleringen i SIL varierar. I 2 § 1 mom. första stycket SIL finns

en hänvisning till ett stort antal paragrafer i KL och i andra stycket till

anvisningarna till dels dessa paragrafer, dels andra paragrafer i KL som

har motsvarigheter i SIL. I kommentaren nämns inte särskilt att

bestämmelserna på grund av denna hänvisning är tillämpliga också vid

den statliga taxeringen. I övrigt är regleringen självständig i SIL även om

det ibland för de närmare detaljerna hänvisas till KL, se t.ex. 5 § och 6 §

1 mom. respektive 4 och 8 §§ SIL.

AVD. I INNEHÅLL OCH DEFINITIONER

I denna avdelning finns de grundläggande bestämmelserna om

inkomstbeskattningen. Här har också placerats ett kapitel med

definitioner och förklaringar av begrepp, termer och uttryck som

förekommer på flera ställen i lagen.

1 kap. Grundläggande bestämmelser om kommunal och

statlig inkomstskatt

I detta kapitel finns de grundläggande bestämmelserna om kommunal

och statlig inkomstskatt. Här finns regler om hur underlaget för skatten

räknas fram, till vilken kommun och vilket landsting fysiska personer är

skattskyldiga, taxeringsår och beskattningsår. Vidare finns hänvisningar

till lagens övriga kapitel.

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till följande förarbeten bara

genom angivande av det årtal då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1984 Den kommunala beskattningen av juridiska personer slopades,

Ds Fi 1984:9, prop. 1984/85:70, bet. 1984/85:SkU23, SFS

1984:1060 och 1061

1990 1990 års skattereform, SOU 1989:33 och 34, prop. 1989/90:110,

bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650 och 651

Kommentar till paragraferna

Innehåll

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Andra

stycket har dock en annan formulering.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen inleder

lagen och kapitlet samt anger deras innehåll. Andra stycket har en annan

formulering i regeringens förslag till följd av att 2 kap. 1 § har

formulerats om i förhållande till SLK:s förslag.

Skattskyldighet

2 §

SLK:s förslag (rubriken och 2 § tredje stycket): Överensstämmer med

regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag Paragrafen hänvisar

till bestämmelserna om skattskyldighet som finns i 3 7 kap. I SLK:s

förslag var bestämmelsen placerad som ett tredje stycke i 2 §. Eftersom

övriga bestämmelser i 2 § i SLK:s förslag i första hand anger vilka

skatter som fysiska och juridiska personer skall betala på sina inkomster

har denna bestämmelse flyttats ut till en egen paragraf.

3 §

SLK:s förslag (2 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

kommunal inkomstskatt i första stycket 1 är hämtad ur 1 § första tredje

styckena samt 17 § KL. Uttrycket allmän kommunalskatt tas inte med

eftersom det inte används i lagen i övrigt. Resten av 1 § KL finns i

65 kap. Termen förvärvsinkomst infördes i 47 § KL och 1 § 2 mom. SIL

år 1990. I övrigt har bestämmelserna varit i stort sett oförändrade sedan

år 1928. Bestämmelserna om statlig inkomstskatt i första stycket 1 och 2

är hämtade från 1 § 2 mom. SIL.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ KL om att skatteuttaget görs på ett

beskattningsunderlag i "skattekronor och skatteören" tas inte med. Det

nuvarande systemet med skattekronor och skatteören och bestämmande

av skatteuttaget i kronor fyller inte någon funktion. Skatteuttaget bör

hellre uttryckas i procent av den beskattningsbara förvärvsinkomsten.

Bestämmelsen om expansionsfondsskatt i första stycket 3 är hämtad

från ExmL, se 34 kap. i förslaget. Termen statlig inkomstskatt omfattar i

IL till skillnad mot i dag även expansionsfondsskatt.

Bestämmelsen i andra stycket om att juridiska personer skall betala

statlig inkomstskatt är hämtad från 1 § 1 och 3 mom. SIL. Momenten

fick sin nuvarande utformning i 1990 års skattereform. De juridiska

personerna beskattas sedan år 1984 bara statligt.

4 §

SLK:s förslag (3 §): Överensstämmer, bortsett från att SLK inte nämner

karriärkonsulat, med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i

första och andra styckena om till vilken kommun fysiska personer skall

betala skatt är hämtade från 56 § KL och 14 § 1 mom. första och andra

styckena SIL. Dessa ändrades genomgripande år 1986 när den s.k.

utbobeskattningen slopades och bestämmelser infördes om att kommunal

beskattning skulle ske bara i hemortskommunen (prop. 1985/86:150, bet.

1985/86:SkU50, SFS 1986:473). Bestämmelserna om landstingsskatt har

sitt ursprung i 1 § första och tredje styckena KL. I fråga om

hemortskommun, se kommentaren till 65 kap. 3 §.

I kommunal inkomstskatt ingår i dag, förutom kommunalskatt och

landstingsskatt, också församlingsskatt. Församlingsskatten togs bort år

1999 (prop. 1998/99:38, bet. 1998/99:KU18, SFS 1999:295).

Bestämmelserna om beskickningspersonal i tredje stycket är hämtade

från 70 § 1 mom. KL. I regeringens förslag har orden eller

karriärkonsulat lagts till eftersom de omfattas av bestämmelserna i 70 §

1 mom. KL.

Bestämmelsen i 71 § KL om att skatt för gemensamt kommunalt

ändamål skall användas för att utjämna skattetrycket mellan olika

kommuner och andra menigheter har inte tagits med i IL, eftersom den

inte fyller någon funktion.

Underlaget för skatten

Fysiska personers skatt på förvärvsinkomster

5 §

SLK:s förslag (4 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att avrundningsregeln i

andra stycket kan tas bort. Regeln innebär inte längre någon förenkling

eftersom skatten räknas ut med hjälp av datorer. Verket anför vidare att

orden i nu nämnd ordning som togs in i 50 § KL och 9 § SIL genom

SFS 1993:1442, bör vara kvar. Orden togs in därför att det ansågs

nödvändigt med en turordning. I sak har inget ändrats varför lydelsen bör

finnas kvar även i IL.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen reglerar

vad som utgör underlaget för skatten. Bestämmelserna är hämtade från 2,

27, 46, 47 och 50 §§ KL samt 4, 5, 8 och 9 §§ SIL. Principerna för hur

den taxerade och den beskattningsbara inkomsten skall räknas fram har

varit desamma sedan KL:s tillkomst. Termen förvärvsinkomst

introducerades i lagen år 1990, se 2 §. Bestämmelserna i 50 § KL fick i

huvudsak sin nuvarande lydelse år 1994 (prop. 1994/95:41 och 99, bet.

1994/95:AU5 och SfU6, SFS 1994:1677 och 1678). Sjöinkomstavdrag

introducerades år 1996 (Ds 1991:41, prop. 1995/96:227, bet.

1996/97:SkU3, SFS 1996:1331) i samband med att lagen (1958:295) om

sjömansskatt upphävdes. Bestämmelsen ändrades år 1997 (prop.

1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, SFS 1997:944 och 1997:951).

Riksskatteverket har anfört att avrundningsregeln kan tas bort i andra

stycket. Det är dock fråga om en sådan materiell ändring som inte bör ske

i detta lagstiftningsärende. Regeringen följer därför SLK:s förslag i

denna del. Verket har anmärkt att turordningsbestämmelsen som finns i

50 § KL och i 9 § SIL bör finnas kvar. I regeringens förslag har orden i

nu nämnd ordning lagts till i tredje stycket.

I prop. 1999/2000:1 föreslås att bara 75 procent av den allmänna

pensionsavgiften, avrundat uppåt till helt hundratal kronor, skall dras av.

Vidare föreslås en bestämmelse om skattereduktion för 25 procent av

avgiften, se 65 kap. 10 §. Förslagen har inarbetats i denna proposition.

Fysiska personers skatt på kapitalinkomster

6 §

SLK:s förslag (5 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om vad som är underlaget för skatt på kapitalinkomster har sitt ursprung i

10 § tredje stycket SIL som infördes år 1990, jfr 65 kap. 7 §.

Juridiska personers skatt

7 §

SLK:s förslag (6 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att avrundningsregeln i

andra stycket kan tas bort. Regeln innebär inte längre någon förenkling

eftersom skatten räknas ut med hjälp av datorer.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

hur beskattningsunderlaget räknas fram för juridiska personer är hämtad

från 4, 5, 8 och 9 §§ SIL. Motsvarande bestämmelser har funnits i SIL

sedan dess tillkomst. SLK har bytt termen beskattningsbar förvärvs-

inkomst mot beskattningsbar inkomst. Termen förvärvsinkomst används

bara i IL i fråga om fysiska personer.

Riksskatteverket har anfört att avrundningsregeln kan tas bort i andra

stycket. Det är dock fråga om en sådan materiell ändring som inte bör ske

i detta lagstiftningsärende. Regeringen följer SLK:s förslag.

Bestämmelser för olika inkomstslag

Gemensamma bestämmelser

8 10 §§

SLK:s förslag (7-9 §§): Överensstämmer med regeringens förslag

bortsett från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

har utformats som hänvisningar till ytterligare bestämmelser om hur

underlaget för skatten skall beräknas.

Skattens beräkning

11 §

SLK:s förslag (10 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från att det inte innehåller orden och skattereduktion för sjöinkomst i

första meningen och att en ny bestämmelse om skattereduktion för

allmän pensionsavgift har föreslagits införas efter SLK:s förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen har

utformats som en hänvisning till bestämmelser om hur skatten skall

beräknas. I 65 kap. finns också en bestämmelse om skattereduktion för

sjöinkomst. Skattereduktion för sjöinkomst har därför lagts till.

I prop. 1999/2000:1 föreslås en bestämmelse om skattereduktion för

allmän pensionsavgift.

Taxeringsår

12 §

SLK:s förslag (11 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

taxeringsår är hämtad från 3 § första stycket KL. En motsvarande

bestämmelse har funnits där sedan KL:s tillkomst.

Beskattningsår

Fysiska personer

13 §

SLK:s förslag (12 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från att hänsyn har tagits till senare lagstiftningsförslag i regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

beskattningsår för fysiska personer i första stycket har i dag sin placering

i 3 § första stycket KL. En motsvarighet har funnits där sedan lagens

tillkomst.

Bestämmelsen i andra stycket om beskattningsår i vissa fall för

enskilda näringsidkare är hämtad från 3 § andra stycket KL. Den infördes

år 1993 (Ds 1993:28, prop. 1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15, SFS

1993:1541). Uttrycket "brutet räkenskapsår" har inte tagits med eftersom

det i övrigt inte förekommer i IL.

I prop. 1998/99:130 föreslås att en ny bokföringslag skall träda i kraft

den 1 januari 2000. Den nya bokföringslagen skall ersätta såväl

bokföringslagen (1976:125) som jordbruksbokföringslagen (1979:141).

Hänvisningarna i denna paragraf har anpassats till förslagen i den

nämnda propositionen.

Lagrådet har yttrat sig angående denna paragraf, se kommentaren till

14 §.

Inkomster i handelsbolag

14 §

SLK:s förslag (13 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattningsår för dem som är delägare i handelsbolag är hämtad från 3 §

tredje stycket KL som infördes år 1993, förarbeten se 13 §.

Lagrådet ifrågasätter om inte bestämmelsen om beskattningsår i 13 §

andra stycket även bör gälla i fråga om fysiska personer som är delägare i

ett svenskt handelsbolag vars räkenskapsår inte sammanfaller med

kalenderåret. Lagrådet anför att visserligen sägs det i 1 kap. 14 § att

inkomsten i ett svenskt handelsbolag skall tas upp till beskattning vid den

taxering då handelsbolaget skulle ha beskattats om det hade varit

skattskyldigt. Syftet med sistnämnda bestämmelse är emellertid att

tidigare lägga taxeringen exempelvis då ett aktiebolag med brutet

räkenskapsår är delägare i ett handelsbolag och synes inte utan vidare

kunna läggas till grund för att som beskattningsår för en fysisk person

räkna ett räkenskapsår i ett handelsbolag som avviker från kalenderåret.

Lagrådet föreslår att denna paragraf kompletteras med en bestämmelse

av samma innebörd som 13 § andra stycket för de fall en fysisk person är

delägare i ett svenskt handelsbolag.

Regeringen gör följande bedömning. Första meningen gäller både

fysiska och juridiska personer. För delägare som är fysiska personer är

dock beskattningsåret för inkomster i inkomstslaget kapital alltid

kalenderåret. Regeringen föreslår att det i en ny andra mening tas in en

bestämmelse med detta innehåll.

Juridiska personer

15 §

SLK:s förslag (14 §): Överensstämmer med regeringens förslag med

undantag för att andra stycket inte finns med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattningsår för juridiska personer är hämtad från 2 § 1 mom. fjärde

stycket SIL. Den kom till i samband med att den kommunala

beskattningen för juridiska personer slopades år 1984.

Andra stycket har utformats som en hänvisning till 37 kap. 19 § som

behandlar beskattningsårets längd vid kvalificerade fusioner och

fissioner. Bestämmelsen om beskattningsår vid fusioner och fissioner

infördes år 1998 (se kommentaren till nämnda paragraf).

Hänvisning till andra lagar

16 §

SLK:s förslag (15 §): Överensstämmer med regeringens förslag,

bortsett från att SLK använder i sista strecksatsen orden hur skatten

fastställs och betalas i stället för hur skatten bestäms, debiteras,

redovisas och betalas .

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Hänvisningen i

första ledet är hämtad från 1 § fjärde stycket KL och 1 § 5 mom. SIL.

Övriga hänvisningar föreslås av SLK.

Den sista strecksatsen har i regeringens förslag utformats i enlighet

med 1 kap. 1 § SBL.

17 §

SLK:s förslag: Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen som inte

fanns med i lagrådsremissen innehåller hänvisningar till andra lagar som

behandlar inkomstskatt till staten. Hänvisningar till de aktuella lagarna

finns också längre fram i IL i de sammanhang då det är lämpligt att

nämnda dem. Regeringen anser att det är en fördel om läsaren redan i

första kapitlet blir hänvisad till rätt lag om en inkomst inte skall beskattas

enligt IL utan enligt en annan lag. Uppräkningen är inte uttömmande. Här

nämns bara de lagar som de skattskyldiga har stort behov av att känna

till.

2 kap. Definitioner och förklaringar

I detta kapitel har samlats ett antal av de definitioner och förklaringar av

begrepp, termer och uttryck som finns i lagen, men inte alla. Vissa termer

och uttryck används bara i ett sammanhang och då finns det inte någon

anledning att placera förklaringen till hur de används i detta kapitel.

Andra termer och uttryck kan hänga så intimt samman med övriga

bestämmelser i ett kapitel att de förklaras bäst där. Det gäller exempelvis

termerna obegränsat och begränsat skattskyldig liksom fåmansföretag.

Med förklaringar avses att en term eller ett uttryck används på ett visst

sätt i lagen. Oftast skall uttrycket tillämpas också på andra företeelser än

sådana som normalt omfattas av uttrycket. Som exempel kan nämnas att

bestämmelserna om fysiska personer skall tillämpas på dödsbon.

Termerna och uttrycken i 2 34 §§ tas inte upp i bokstavsordning utan

de som hör ihop har placerats efter varandra. För att underlätta för

läsaren att hitta dessa definitioner och förklaringar samt de definitioner

och förklaringar som finns på andra håll i lagen, inleds kapitlet med en

paragraf uppställd i bokstavsordning. Efter varje begrepp, term eller

uttryck finns en hänvisning till den eller de paragrafer där det finns en

definition eller förklaring. De termer och uttryck som finns med i

paragrafen används i lagen utan hänvisningar till förklaringarna.

Systemet kräver att läsarna känner till att det finns ett särskilt

definitionskapitel. För en van tillämpare kommer det inte att innebära

några problem. För andra får man utgå ifrån att de läser en

innehållsförteckning och ser att det finns ett kapitel med definitioner. Ett

sådant system kräver också att definitionerna och förklaringarna inte

avviker så mycket från normal användning att läsaren inte ens undrar om

ett visst förhållande faller in under termen eller uttrycket. Det känns

sannolikt inte främmande att med fastigheter avses också byggnader som

är lös egendom samt sådana tillbehör till en byggnad som hör till

byggnaden enligt 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, t.ex. badkar och kylskåp,

om de tillhör byggnadens ägare. Det skulle emellertid vara mindre

lämpligt att utvidga termen fastighet till att avse t.ex. vanligt bohag.

Många vanliga termer och uttryck som används i lagen definieras inte,

t.ex. aktiebolag, konkurs och bodelning. Då avses den allmänna

innebörden. Termen kan vara definierad i annan lagstiftning eller den kan

vara en allmänt vedertagen term inom civilrätten.

Frågan om en term eller ett uttryck omfattar också dess utländska

motsvarigheter har behandlats i avsnitt 8. Se också 2 § med kommentar.

Det finns undantag från flera av de begrepp som definieras i lagen. Att

så är fallet framgår normalt inte av definitionerna utan det följer av att

specialbestämmelser tar över allmänna bestämmelser. I några fall har det

emellertid skrivits ut att det kan finnas undantag, se t.ex. 44 kap. 14 §.

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till följande förarbeten bara

genom angivande av det årtal då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1990:1 1990 års skattereform, SOU 1989:33 och 34, prop.

1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650 f.

1990:2 1990 års skattereform, prop. 1990/91:54, bet. 1990/91:SkU10,

SFS 1990:1421 f.

Kommentar till paragraferna

Var det finns definitioner och förklaringar

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

SLK använder emellertid inte orden termer och uttryck i ingressen.

Andelsbyte, delägare i fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag,

fission, fusion, förvärvsinkomst, koncernintern andelsavyttring,

kvalificerad andel, kvalificerad fission, kvalificerad fusion, lagertillgång,

markanläggning, marknadsvärdet, marknadsnoterad delägarrätt eller

fordringsrätt, näringsbidrag, omkostnadsbelopp, rörelse, taxeringsenhet,

taxeringsvärde, underprisöverlåtelse, verksamhetsavyttring,

verksamhetsgren och vinstandelslån finns inte med i SLK:s förslag.

Basbelopp finns med i stället för prisbasbelopp. Bankaktiebolag, gift och

skattemässigt restvärde har tagits bort.

Remissinstanserna: Uppsala universitet anser att det är svårt att dra

gränsen mellan vad som skall med och vad som kan utelämnas i

paragrafen och menar att det kan vara lika intressant för den som söker

termen närstående att hitta 20 kap. 23 § som 2 kap. 22 § (51 kap. 6 § i

SLK:s förslag). Universitetet är dock positivt till idén med en uppräkning

i bokstavsordning och menar att det leder till att en särskild

innehållsförteckning kan utelämnas. Näringslivets Skattedelegation anser

att det finns fördelar med uppräkningen i paragrafen, men avstyrker att

den införs eftersom kraven på lagtext måste ställas mycket högt så att den

är korrekt och lämnar uttömmande upplysningar. Detta blir enligt

delegationen svårt att uppnå och om en uppräkning skall finnas med bör

den tas in i en bilaga. Svenska Revisorsamfundet SRS är negativt till att

bara vissa begrepp definieras i detta kapitel. Samfundet menar att det är

svårt att förutse om en definition är gemensam för flera bestämmelser

och därför finns i 2 kap. eller om den finns på ett annat ställe i IL och

förordar att fler definitioner och förklaringar tas in i 2 kap., i första hand

som hänvisningar och i andra hand att de dubbleras. Som exempel på

definitioner som samfundet vill ha med i detta kapitel nämns moderbolag

och värdepapper. Sveriges Advokatsamfund menar att det är oklart om

uppräkningen av termer och uttryck är en uttömmande förteckning eller

en exemplifiering och om förteckningen skall tillmätas någon

självständig betydelse vid tolkningen av använda termer och uttryck.

Samfundet efterlyser en förklaring till att vissa företeelser inte är

omnämnda och exemplifierar det med värdepappersfonder. Sveriges

Fastighetsägareförbund påtalar svårigheten för lagstiftaren med att

använda hänvisningar, inte bara i detta förslag utan också vid framtida

lagändringar.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en inledning till kapitlet samt en lista med begrepp, termer och uttryck

som finns i IL. Listan är uppställd i bokstavsordning. Där finns de

begrepp, termer och uttryck som är förklarade i detta kapitel samt de som

är förklarade i andra kapitel och som används i andra sammanhang i IL

än i samband med förklaringen. Med i listan finns också vissa företeelser

som vid tillämpning av IL ingår i en utvidgad term eller ett utvidgat

uttryck, t.ex. försäkringsaktiebolag som omfattas av uttrycket aktiebolag,

se 4 §.

Det till Lagrådet remitterade förslaget var utformat så att om en

definition eller förklaring skulle ha generell giltighet, skulle det i denna

paragraf finnas med en hänvisning till definitionen eller förklaringen. Om

en definition inte fanns med här, gällde den således inte i resten av lagen.

Lagrådet har emellertid den inställningen att om det ges en definition i en

paragraf så gäller definitionen genomgående i hela lagen, om inte annat

anges. Slutsatsen av Lagrådets inställning är att denna paragraf inte

behövs för att en definition skall få generell giltighet. Lagrådet anser

emellertid att paragrafen har ett betydande värde från

informationssynpunkt och har lämnat ett förslag till hur lydelsen av

paragrafen kan ändras.

Även om några remissinstanser har varit negativa till denna

uppräkning finner regeringen att den ändå har så stora fördelar att den

bör tas med. Framför allt för att den underlättar sökandet efter vad olika

termer och uttryck står för. Som alternativ kan man överväga att i varje

paragraf där en term eller ett uttryck används komplettera med en

hänvisning till den paragraf där det finns en förklaring. Det skulle

emellertid i många fall tynga lagtexten. Paragrafen tas därför med och

andra stycket utformas i enlighet med Lagrådets förslag, med undantag

för redaktionella ändringar, se nedan.

Listan i denna paragraf får således anses som en hjälp för läsaren att

hitta olika begrepp, termer och uttryck. Vanliga begrepp, termer och

uttryck bör därför tas med. Utgångspunkten för vilka ord som skall tas

med är följande. Om en förklaring av en term eller ett uttryck gäller bara

i ett sammanhang finns det sällan anledning att ta med ordet här. Om

termen eller uttrycket används i ytterligare ett sammanhang med samma

innebörd, är det oftast lämpligast med en hänvisning till

definitionsparagrafen, vilket innebär att ordet inte tas in här. Om termen

eller uttrycket används i mer än två sammanhang med samma innebörd,

bör termen eller uttrycket finnas med i denna paragraf.

I vissa fall finns det olika definitioner eller förklaringar av samma term

eller uttryck på olika ställen i lagen. I de fall en definition eller förklaring

skall gälla bara i ett sammanhang markeras det, t.ex. genom att det står

vid tillämpning av denna paragraf/detta kapitel eller avses här . Se

vidare i sista stycket i författningskommentaren till 51 kap. 6 och 7 §§

vad användandet av sådana uttryck kan innebära i förhållande till

bestämmelser i andra paragrafer.

Här i 1 § tas med bara de definitioner och förklaringar som gäller

generellt i lagen. Skälet till det är följande. Om man hittar en term i en

paragraf och undrar vad den står för, bör man bli hänvisad till den

förklaring som gäller vid tillämpning av den aktuella paragrafen. Som

läsare blir man ju inte hjälpt av att veta att termen i ett annat

sammanhang står för något annat. Det finns snarare en risk för att det

skulle skapa förvirring. Detta är skälet till att det inte finns någon

hänvisning till 20 kap. 23 § när det gäller närstående (se Uppsala

Universitets synpunkt under rubriken Remissinstanserna samt nästa

stycke).

Termen moderbolag används i ett antal paragrafer utan definition. Då

avses det allmänna civilrättsliga begreppet. I några paragrafer, 35 kap.

2 § och 40 kap. 7 §, finns termen moderföretag förklarad. Dessa

förklaringar är olika och de skall användas bara i respektive kapitel. Det

vore därför förvirrande att ta med dem här som generella för hela lagen.

När det gäller värdepapper och värdepappersfonder saknas uttrycken

här helt enkelt därför att det i IL, liksom i dagens

inkomstskattelagstiftning, inte finns någon definition av dem.

När det gäller närstående hänvisas till 22 § som en generell definition.

På vissa ställen finns ett utvidgat närståendebegrepp, se t.ex. 40 kap. 11 §

andra stycket. I nuvarande lagtext finns definitionen av närstående i

punkt 14 av anvisningarna till 32 § KL. I vissa fall används termen

närstående med en hänvisning dit medan det på andra ställen saknas en

sådan hänvisning. Ibland är det tämligen klart att det är

närståendebegreppet i punkt 14 av anvisningarna till 32 § KL som avses

medan det i andra fall är mer tveksamt. Definitionen av termen

närstående har funnits sedan tillkomsten av lagstiftningen om

fåmansföretag år 1976. Det är därför sannolikt att det är den krets som

finns där som har avsetts när termen närstående har använts. IL har

därför utformats så att det är det närståendebegreppet som avses, om det

inte står något annat.

Det är inte givet vilka paragrafer man skall hänvisa till. Många gånger

räcker det inte att läsa bara den paragraf där definitionen står. Det kan

nämligen finnas andra bestämmelser som definierar eller på annat sätt

utvidgar eller inskränker definitionen eller de ord som används i

definitionen. Som exempel kan nämnas termen kvalificerad andel. Där

räcker det inte att läsa bestämmelserna i 57 kap. 4 6 §§ IL, utan man

måste också läsa 57 kap. 2 § andra stycket och 3 §. Men det räcker inte

att läsa bara dessa bestämmelser. I 57 kap. 3 § används t.ex. termen

fåmansföretag. Fåmansföretag definieras i 56 kap. 2, 3 och 5 §§. I 56

kap. 3 § används ordet privatbostadsföretag. Privatbostadsföretag

definieras i 2 kap. 17 §. (Se också vad som sägs i sista stycket i

författningskommentaren till 51 kap. 6 och 7 §§ om hur 57 kap. 2 § andra

stycket förhåller sig till definitionen i 57 kap. 4 § av kvalificerad andel.)

Det är således svårt att sätta gränsen för vilka paragrafer som man

hänvisar till. Regeringen har stannat för att hänvisa enbart till den eller de

paragrafer där den uppräknade termen eller uttrycket förklaras och

således inte till en hel kedja av bestämmelser.

Det har gjorts vissa redaktionella ändringar i förhållande till Lagrådets

förslag, liksom i förhållande till SLK:s förslag. När det handlar om de

ord som används i lagen byts begrepp ut mot termer och uttryck. Skälet

till detta byte är att i andra nyare lagar på skatteområdet används orden

termer och uttryck. I 1 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483) står

Termer och uttryck som används i denna lag har samma innebörd som

i ... . I förslaget till ny lag om självdeklaration och kontrolluppgifter i

SOU 1998:12 används samma uttryck i 1 kap. 2 §. Detta uttryckssätt är

det språkligt korrekta termerna och uttrycken står för begreppen

varför det bör användas också i IL. Någon ändring i förhållande till

SLK:s förslag är inte avsedd. Vidare görs några andra korrigeringar för

enhetligheten dels i förhållande till första stycket, dels i förhållande till

följdlagstiftningen.

Orden andelsbyte, delägare i fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag,

fission, fusion, förvärvsinkomst, koncernintern andelsavyttring,

kvalificerad andel, kvalificerad fission, kvalificerad fusion, lagertillgång,

markanläggning, marknadsvärdet, marknadsnoterad delägarrätt eller

fordringsrätt, näringsbidrag, omkostnadsbelopp, rörelse, taxeringsenhet,

taxeringsvärde, underprisöverlåtelse, verksamhetsavyttring,

verksamhetsgren och vinstandelslån har lagts till i andra stycket eftersom

det finns förklaringar till dem och de används på flera håll i lagen. När

det gäller verksamhetsavyttring hänvisas till första stycket i 23 kap. 7 §

trots att det i fråga om övriga ord i denna paragraf inte hänvisas till

stycken. Det har gjorts för att det tydligt skall framgå att de bestämmelser

som finns i 23 kap. 7 § andra och tredje styckena skall påverka termen

verksamhetsgren bara i 23 kap. Basbelopp har ersatts av prisbasbelopp.

Bankaktiebolag har tagits bort eftersom det inte behövs i framtiden, se

kommentaren till 4 §. Skattemässigt restvärde har tagits bort eftersom

termen inte används längre (se kommentaren till 31 33 §§). I SLK:s

förslag finns både ordet koncern och svensk koncern med i listan. Båda

hänvisar till 5 §, som bara reglerar svenska koncerner. Det riktiga är

således att ta in svensk koncern i uppräkningen. Det är emellertid mycket

sannolikt att den som söker efter en definition på svenska koncerner letar

efter ordet koncern. Båda orden behålls därför, men efter ordet koncern

lägger regeringen till (svensk).

Det finns inte någon definition av ekonomiska föreningar i IL. Med

ekonomiska föreningar avses också bostadsrättsföreningar och

medlemsbanker. Att sådana föreningar och banker omfattas av termen

ekonomiska föreningar framgår emellertid redan av 1 kap. 1 §

bostadsrättslagen (1991:614) och 1 kap. 2 § lagen (1995:1570) om

medlemsbanker. Det finns därför inte någon anledning att ta med det i en

särskild definition i IL.

Lagrådet tar i anslutning till 1 § också upp frågan vad det innebär å ena

sida att en term eller ett uttryck definieras och å andra sidan att det

föreskrivs t.ex. att bestämmelserna om X skall tillämpas också på Y .

Vi återkommer till denna fråga i följdlagstiftningen (se avsnitt 12.33).

Utländska motsvarigheter

2 §

SLK:s förslag: I första stycket saknas undantaget att det kan framgå av

sammanhanget att bara svenska företeelser avses. I stället för termer och

uttryck används ordet begrepp. I andra stycket saknas regeringen och

kommunalförbund medan församlingar finns med. I tredje stycke finns

ett undantag för bestämmelser som grundar sig på vad som har skett eller

som skall ske vid beskattning eller fastighetstaxering.

Remissinstanserna: Riksskatteverket välkomnar förslaget till

reglering i denna paragraf och menar att tillämpningsproblemen i många

situationer torde kunna undvikas tack vare regleringen. Kammarrätten i

Stockholm anser att frågan om i vilken utsträckning reglerna är eller bör

vara tillämpliga på motsvarande förhållanden i utlandet i princip har fått

en riktig lösning. Handelshögskolan i Stockholm påpekar att det inte kan

undvikas att den av kommittén föreslagna metoden kommer att leda till

problem med att klassificera utländska företeelser men kommer fram till

att det sannolikt inte finns någon annan metod som lämpar sig bättre.

Handelshögskolan anser att det är en fördel att lagstiftaren måste ta

ställning i denna fråga i framtida lagstiftningsärenden. Juridiska

fakulteten vid Uppsala universitet tycker att frågan om vilka utländska

termer och uttryck som skall likställas med svenska bör uppmärksammas

och utredas vidare. Fakulteten menar att frågan är alltför omfattande för

att kunna lösas med denna allmänna definition. Också Sveriges

Advokatsamfund menar att bestämmelsen kan medföra

tillämpningssvårigheter och pekar på att det inte anges om termerna och

uttrycken skall bedömas med utgångspunkt från ett inhemskt eller

utländskt perspektiv. Näringslivets Skattedelegation har inget att erinra

mot principen i första stycket, men menar att undantagsbestämmelsen i

tredje stycket har fått en alltför vid utformning i lagtexten i förhållande

till vad som enligt författningskommentaren avses regleras i lagrummet.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att tredje stycket är

svårförståeligt och bör skrivas om. Svenska Revisorsamfundet SRS anser

att uttrycket utländska företeelser är oklart liksom innebörden av tredje

stycket.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I den allmänna

motiveringen behandlas i avsnitt 8.2 frågan om en term eller ett uttryck

som används bör omfatta också motsvarande utländska företeelser. Som

framgår där är principen i IL att, om det inte anges något annat eller

framgår av sammanhanget, så avser en term eller ett uttryck också

motsvarande utländska företeelser.

Lagrådet anser att det i många fall är svårt att avgöra om utländska

företeelser skall omfattas eller ej och menar att det hänger samman med

bestämmelsen i första stycket att utländska företeelser skall omfattas om

inte annat anges . De citerade ordalagen ställer krav på att det verkligen

anges att huvudregeln inte skall gälla. Lagrådet anser att risken är

uppenbar att lagstiftaren ibland uttrycker sig på ett sådant sätt att det inte

står klart att något annat anges , dvs. att utländska företeelser inte

omfattas. Lagrådet kommer fram till att bestämmelsen måste vara

allmänt hållen och därför ha vissa brister vad gäller tydligheten och

förordar att den utformas så att den ger uttryck för huvudprincipen men

samtidigt lämnar utrymme för en mer flexibel tillämpning än det

remitterade förslaget gör. I lagrådsremissen fanns ett tredje stycke där det

föreskrevs att huvudregeln inte gäller för bestämmelser som grundar sig

på vad som har skett eller skall ske vid taxering. Vad som avsågs var

bl.a. avdrag som görs, intäkter som tas upp, skattemässiga värden eller

klassificeringar vid fastighetstaxeringen. Lagrådet, liksom flera

remissinstanser, anser att det är svårt att förstå vilka fall bestämmelsen

omfattar. Lagrådet föreslår att första och tredje styckena skall slås ihop

och ges följande lydelse.

De begrepp som används omfattar också motsvarande utländska

företeelser om det inte anges eller framgår av sammanhanget att endast

svenska företeelser avses.

Lydelsen bygger på att när en regel i IL handlar om gjorda avdrag, om

intäkter som tas upp eller om skattemässiga värden får det anses framgå

av sammanhanget att det är avdrag, intäkter och värden vid den svenska

taxeringen som avses. Regeringen anser att den tolkningen i huvudsak är

rimlig och följer därför, med undantag för några redaktionella ändringar,

Lagrådets förslag. När det gäller klassificering m.m. vid

fastighetstaxeringen är det emellertid svårt att hävda att det framgår av

sammanhanget att det bara är svenska fastigheter som avses. Det är inte

heller nödvändigt att de termerna som huvudprincip skall avse bara

svenska fastigheter (se vidare i kommentarerna till 9 och 15 §§).

I allmänmotiveringen, avsnitt 8.2, finns en upplysning om hur det

markeras att det bara är svenska företeelser som avses.

Sveriges Advokatsamfund vill ha ett förtydligande om en viss förete-

else, exempelvis en stiftelse eller en avyttring, skall bedömas enligt

svensk eller utländsk rätt. Detta är inte en ny fråga utan den kan komma

upp även vid tillämpning av dagens inkomstskattelagstiftning. Vad som

skall bedömas är om något enligt den utländska rätten är sådant att den

aktuella företeelsen skulle kunna anses falla in under den svenska

termen, såsom den används i IL. För att nämna samfundets exempel,

stiftelse, så avses utländska juridiska personer som enligt det aktuella

landets lagstiftning motsvarar vad som enligt svensk lagstiftning är en

stiftelse. Detta oavsett hur den juridiska personen benämns i utlandet.

Man måste därför se detta ur såväl svenskt som utländskt perspektiv.

Remissinstanserna har naturligtvis rätt när de framhåller att detta inte är

helt enkelt. Man kan ju inte kräva att det skall vara en absolut identitet

utan det får i de enskilda fallen avgöras om likheterna är så stora att den

utländska företeelsen kan anses motsvara den svenska termen. När det

gäller t.ex. insamlingsstiftelser bör en utländsk insamlingsstiftelse kunna

anses motsvara en svensk sådan även om stiftelseförordnandet inte är

undertecknat av stiftarna vilket krävs enligt 11 kap. 1 § andra stycket

stiftelselagen (1994:1220) om det inte krävs enligt utländsk rätt. Men

var dessa gränser går kan inte regleras i lag utan får lösas i praxis.

Liksom i 1 § ändras begrepp till termer och uttryck. För kommentar se

1 §.

Från huvudprincipen i första stycket finns vissa undantag i andra

stycket. När det står staten, regeringen, landsting, kommuner och

kommunalförbund avses vanligen bara svenska staten, svenska

regeringen etc. Det finns därför ett undantag i andra stycket. Naturligtvis

gäller detsamma för statlig, kommunal och liknande. Man kan tveka om

regeringen omfattas av uttrycket staten. För att förtydliga vad som avses

har ordet lagts till här i regeringens förslag. I SLK:s förslag saknades

också kommunalförbund. Eftersom uttrycket används i 7 kap. 2 § och där

avser bara svenska kommunalförbund bör det finnas med i uppräkningen

i denna paragraf. Ordet församlingar har tagits bort efter

lagrådsgranskningen. Det beror på att ordet inte längre används utan

precisering (jfr 3 kap. 9 §).

Juridisk person

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett från

några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser

att först bör det anges vilka juridiska personer som är skattesubjekt och

sedan bör undantagen anges.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Uttrycket juridisk

person används i huvudsak på samma sätt som i civilrätten. Vissa

juridiska personer beskattas inte själva. I stället beskattas delägarna.

Detta gäller svenska handelsbolag, europeiska ekonomiska

intressegrupperingar och sådana juridiska personer som förvaltar vissa

samfälligheter. Dödsbon beskattas som fysiska personer (jfr 4 kap.). I IL

omfattar därför uttrycket juridiska personer inte sådana juridiska

personer. Att de behandlas annorlunda framgår också av

skattskyldighetsbestämmelserna, se 4 och 5 kap. samt 6 kap. 6 § andra

stycket. Bestämmelserna om vilka samfälligheter som ingår i uttrycket

juridiska personer behandlas närmare i kommentaren till 6 kap. 6 §.

Svenska värdepappersfonder är inte juridiska personer, men behandlas

skattemässigt som sådana sedan år 1974 (SOU 1969:16, prop. 1974:181,

bet. 1974:SkU64, SFS 1974:995), se andra stycket. Det framgår av 1 §

3 mom. SIL. Denna bestämmelse infördes år 1990 (1990:2) samtidigt

som man bytte uttrycket aktiefonder till värdepappersfonder. Det finns

också bestämmelser om värdepappersfondernas skattskyldighet i 6 kap.

5 § och om hur de beskattas i 39 kap. 14 och 20 §§.

Det finns inga särskilda bestämmelser för utländska

värdepappersfonder, se också i kommentarerna till 6 kap. 7 10 §§.

I tredje femte styckena finns några hänvisningar.

Vilka juridiska personer som är skattesubjekt framgår av

skattskyldighetsbestämmelserna i avdelning II. Att, som Juridiska

fakulteten vid Lunds universitet föreslår, även här ta in bestämmelser om

vilka juridiska personer som är skattesubjekt skulle innebära en

dubbelreglering.

Aktiebolag

4 §

SLK:s förslag: Bestämmelsen omfattar också bankaktiebolag. I övrigt

överensstämmer den med regeringens förslag, bortsett från att den

ändrats redaktionellt.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I KL och SIL har

termen aktiebolag fått omfatta också försäkringsaktiebolag.

Försäkringsaktiebolag är emellertid en egen associationsform. Här

föreskrivs därför att försäkringsaktiebolag räknas som aktiebolag.

SLK:s förslag omfattar också bankaktiebolag. År 1998 ändrades

emellertid bankrörelselagen (1987:617) så att enligt 1 kap. 1 § tredje

stycket gäller för bankaktiebolag vad som är föreskrivet för aktiebolag i

allmänhet, om inte annat följer av bankrörelselagen eller är särskilt

föreskrivet (prop. 1997/98:166, bet. 1998/99:LU4, SFS 1998:1500).

Någon sådan bestämmelse som SLK föreslagit behövs därför inte.

Svensk koncern

5 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

rekommenderar ytterligare utredningsarbete. Problemet är enligt

fakulteten att söka få en bättre definition av vad som är en svensk

koncern och, om det måste finnas flera definitioner, när de olika

definitionerna skall användas. Enligt Svenska Revisorsamfundet SRS

utesluts inte utländska koncerner från tillämpningsområdet eftersom

koncerndefinitionen i de svenska lagarna är utformad så att även

utländska bolag kan ingå och t.o.m. helt utländska underkoncerner.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Ordet koncern

används på flera ställen i dagens skattelagstiftning utan att det förklaras. I

andra bestämmelser begränsas det genom att moderföretaget skall vara

en viss typ av företag (se t.ex. 7 § första stycket 1 KÖL). Om det inte

finns en sådan begränsning kan det uppkomma tvekan om vad som avses

eftersom ordet i civillagstiftningen används på koncerner med olika typer

av moderföretag. Vad som framför allt kan vara tveksamt är om ordet

omfattar dels utländska motsvarigheter, dels sådana koncerner som avses

i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag. I den

sistnämnda typen av koncerner kan handelsbolag eller enskilda

näringsidkare vara moderföretag. Regeringen har i en proposition (prop.

1998/99:130) föreslagit att den nyssnämnda årsredovisningslagen skall

upphävas och att årsredovisningslagen (1995:1554) skall gälla också för

den typen av koncerner (se förslagen till bl.a. 1 kap. 3 och 4 §§ ÅRL).

I den proposition som låg till grund för en bestämmelse om korsvisa

personalrabatter som finns i 32 § 3 f mom. KL (11 kap. 13 § IL) står det

att med koncern avses sådana i lag definierade koncernbegrepp som finns

i bl.a. 1 kap. 5 § aktiebolagslagen (1975:1385), 1 kap. 4 § lagen

(1987:667) om ekonomiska föreningar och 1 kap. 1 § lagen (1980:1103)

om årsredovisning m.m. i vissa företag (prop. 1994/95:182 s. 45).

Däremot står det inget om motsvarande utländska koncerner. I

förarbetena till övriga bestämmelser där ordet koncern används utan

någon begränsning saknas det uttalanden om vad som avses med ordet.

SLK ansåg att det var en för svår och omfattande uppgift för

kommittén att gå igenom de bestämmelser som finns om koncerner och

avgöra hur termen skall tolkas i varje enskilt fall. Kommittén tolkar i

stället dagens bestämmelser så att de har den innebörd som man avsåg i

prop. 1994/95:182. Det innebär att också sådana koncerner som avses i

lagen om årsredovisning m.m. i vissa företag liksom motsvarande

koncerner som kommer att omfattas av 1995 års årsredovisningslag om

ändringen i prop. 1998/99:130 genomförs omfattas av termen men

däremot inte utländska koncerner.

Regeringen har gått igenom de bestämmelser som finns i IL om

koncerner och vissa av dem ändras så att de inte begränsas till enbart

svenska koncerner. De bestämmelser som ändras är 11 kap. 13 § om

personalrabatter, 11 kap. 15 § om anställdas förvärv av aktier, 40 kap. 6 §

om underskottsavdrag. De bestämmelser som motsvarar 42 kap. 16 § om

skattefri utdelning av andelar i dotterbolag ändrades år 1998 (SOU

1998:1, prop. 1998/99:15, bet. 1998/99:SkU5, SFS 1998:1606). I den nya

lydelsen tas det inte in någon begränsning till svenska koncerner. När det

gäller bestämmelsen i 40 kap. 6 § finns det ett avgörande från

Regeringsrätten som innebär att bara svenska koncerner omfattas. I

paragrafen har SLK tagit in en definition av begreppet koncern, som

begränsar det till koncerner som räknas upp i vissa lagrum och

därigenom till svenska koncerner. Definitionen är begränsad till det

kapitlet. Regeringen föreslår emellertid att den bestämmelsen skall

ändras så att också vissa utländska koncerner skall omfattas, se vidare i

kommentaren till 40 kap. 6 §.

Med regeringens förslag används ordet koncern i kombinationen

svensk koncern och då gäller definitionen i denna paragraf. I de

bestämmelser där det bara står koncern omfattas också utländska

koncerner. I det fallet saknas en förklaring till vad ordet står för. Liksom

när det gäller andra begrepp definieras inte vad som avses med utländska

motsvarigheter, se kommentaren till 2 §.

Som Svenska Revisorsamfundet SRS anför kan även utländska företag

och utländska underkoncerner ingå i svenska koncerner.

Fastighet

6 §

SLK:s förslag: Första stycket överensstämmer med regeringens förslag,

bortsett från redaktionella ändringar. Andra stycket om tomträtter är nytt.

Remissinstanserna: Har inte kommenterat bestämmelsen.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Genom denna

paragraf kommer bestämmelserna om fastigheter också att omfatta viss

lös egendom. Bestämmelsen finns i dag i 4 § tredje stycket KL.

Att byggnader som är lös egendom skall behandlas som fastigheter har

gällt sedan KL:s tillkomst.

Bestämmelsen om tillbehör fanns ursprungligen i punkt 2 av

anvisningarna till 8 § KL, där den infördes år 1973 (prop. 1973:162, bet.

1973:SkU70, SFS 1973:1099). Det kan påpekas att hänvisningen till

jordabalken inte innebär att tillbehören måste omfattas av jordabalkens

regler och alltså finnas i Sverige, utan bara är till för att beskriva

tillbehörens karaktär.

I SLK:s förslag finns inte andra stycket om tomträtter med. SLK har

tagit in en bestämmelse i 43 kap. 1 § andra stycket (vilket skulle

motsvara 45 kap. 1 § i regeringens förslag) att bestämmelserna om

avyttring av fastigheter skall tillämpas även på tomträtter. I dagens

lagtext finns en bestämmelse i 24 § 1 mom. fjärde stycket första

meningen SIL där det står att vad som sägs om vinstberäkning vid

avyttring av fastighet skall tillämpas även på tomträtt. I 4 § andra stycket

KL står att med ägare likställs den som enligt 1 kap. 5 §

fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare. Regeln

omfattar bl.a. tomträttshavare. En motsvarande bestämmelse har

placerats i 7 §, se nedan. Däremot saknas en regel om att tomträtter

generellt skall behandlas enligt samma regler som fastigheter. Lagrådet

förordar att det tas in en sådan bestämmelse här och lämnar ett förslag till

en ny lydelse av 6 §. Regeringen följer Lagrådets förslag till placering

och utformar regeln i enlighet med Lagrådets förslag.

I 4 § första stycket KL finns en bestämmelse om att inkomst av

fastighet beräknas på grundval av vad som bestämts vid

fastighetstaxering. Bestämmelsen infördes då föreskrifterna om

fastighetstaxering bröts ut ur KL år 1973 (prop. 1973:162, SFS

1973:1099). Eftersom det inte finns något behov av en sådan

bestämmelse, tas den inte med i IL.

Fastighetsägare

7 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett från

att den skrivits om redaktionellt.

Remissinstanserna: Har inga erinringar mot förslaget.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Genom

hänvisningen till 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

kommer vissa som inte är ägare till en fastighet ändå att behandlas som

ägare, t.ex. tomträttshavare. Bestämmelser om ett utvidgat

fastighetsägarbegrepp har funnits i KL sedan lagens tillkomst. Från

början fanns de i 13 § KL men numera finns de i 4 § andra stycket KL.

Som SLK kommit fram till finns det inte anledning att flytta hit den

materiella bestämmelsen från fastighetstaxeringslagen.

Bestämmelsen har skrivits om dels redaktionellt, dels för att uttrycka

att den avser också utländska motsvarigheter.

Privatbostad

8 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. I SLK:s

förslag till första stycke fanns emellertid ytterligare en mening, som har

flyttats till 9 § första stycket.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anför

angående 6 19 §§ att regelsystemet har blivit tillkrånglat genom att

vissa, mycket avgränsade, typer av utländska fastigheter skall jämställas

med motsvarande svenska fastigheter. Fakulteten anser dock att SLK:s

förslag till lagtext är bättre än dagens lagtext när det gäller att få fram vad

som förefaller ha varit avsikten med regleringen. Fakulteten finner det

dock svårt att inse nödvändigheten av att ha två så näraliggande termer

som privatbostad och privatbostadsfastighet.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Termen

privatbostad infördes genom 1990 års skattereform (1990:1). Innebörden

ändrades redan samma år, då bestämmelsen i första styckets andra

meningen om tvåfamiljsbostad lades till (1990:2). Bestämmelserna finns

i dag i 5 § andra och fjärde styckena KL.

Det kan påpekas att genom den ändring som görs i 2 och 15 §§ med

anledning av Lagrådets yttrande så kommer bestämmelsen i första

stycket att omfatta också utländska bostäder. Också ett utländskt småhus

är ju ett småhus enligt 15 §. Se vidare i kommentarerna till 2, 9 och

15 §§. Likaså omfattas bostäder i utlandet enligt andra stycket genom

bestämmelsen i sista meningen.

Att ta bort termen privatbostad eller privatbostadsfastighet som

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har aktualiserat skulle

knappast göra lagtexten enklare. Att nu göra materiella förändringar på

detta område är inte heller lämpligt.

9 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Första

stycket är emellertid placerat i 8 § och andra och tredje styckena har bytt

plats.

Remissinstanserna: Har inga erinringar mot förslaget.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Det finns inte

någon bestämmelse i dagens lagstiftning som motsvarar bestämmelsen i

första stycket om utländska småhus på lantbruksenheter. Av förarbetena

till 1990 års skattereform kan utläsas att avsikten var att även utländska

motsvarigheter med undantag för bostäder på jordbruksfastigheter

skulle betraktas som privatbostäder och beskattas i inkomstslaget kapital

(prop. 1989/90:110 s. 501 f., 644 f. och 731 f.). Bestämmelserna i 8 § och

här i 9 § första stycket har utformats i enlighet med detta.

SLK hade en annan utformning av meningen om utländska småhus,

som var placerad i 8 § första stycket sista meningen. Den inleddes med

att med småhus likställs motsvarande byggnad utomlands. Efter

påpekande från Lagrådet har regeln i 2 § ändrats så att utländska

motsvarigheter omfattas om det inte anges eller framgår av

sammanhanget att bara svenska företeelser avses (se kommentaren till

2 §). I 15 § definieras småhus som hus av det slag som avses i

fastighetstaxeringslagen. Definitionen har således utformats så att också

utländska motsvarigheter skall omfattas. Det innebär att den inledning

som SLK hade inte längre behövs.

Bestämmelsen i andra stycket är ny. De fastigheter som avses är s.k.

statarlängor. Enligt 5 § första stycket KL är fastigheter med sådana

småhus inte privatbostadsfastigheter, eftersom småhuset skall vara

inrättat som bostad åt en eller två familjer. Inte heller sådana småhus

skall omfattas av bestämmelserna om privatbostäder.

Enligt 5 § sista stycket KL kan vissa fastigheter med småhus på

lantbruksenheter på ägarens begäran räknas som näringsfastigheter.

Bestämmelsen infördes år 1993 (prop. 1993/94:91, bet. 1993/94:SkU17,

SFS 1993:1524). I tredje stycket har bestämmelsen ändrats så att sådant

småhus inte skall anses som privatbostad. Ändringen består således i att

småhuset med det nya förslaget varken är en privatbostad eller ingår i en

privatbostadsfastighet medan småhuset i dag är privatbostad trots att den

ingår i en näringsfastighet. De bestämmelser som finns om

privatbostäder bör nämligen inte gälla för sådana småhus, med undantag

för bestämmelsen om uttag av bränsle i punkt 1 fjärde stycket av

anvisningarna till 22 § KL (22 kap. 9 § IL). Definitionen av storlek

kommer från 5 § tredje stycket KL.

10 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att det är förhållandena vid beskattningsårets utgång eller på

överlåtelsedagen som är avgörande för om en bostad skall anses som

privatbostad kommer från 5 § sjätte stycket första meningen KL. Den

infördes samtidigt med den bestämmelse som placerats i 11 § (1990:1).

SLK tar upp frågan om det vore bättre att det var förhållandena vid

beskattningsårets ingång som skulle vara avgörande för om en bostad

skall anses som privatbostad på samma sätt som vid bedömningen av om

en bostadsrättsförening skall anses vara en s.k. äkta bostadsrättsförening

vid kapitalvinstbeskattningen (se 26 § 1 mom. tredje stycket SIL och 46

kap. 3 § IL). Som skäl för en ändring anför kommittén att en förändring

under året kan få tillbakaverkande effekter som kan vara svåra att förutse.

Kommittén kom emellertid fram till att avgörandet om de för- eller

nackdelar som det kan innebära att välja den ena eller andra tidpunkten är

en sådan materiell fråga som kommittén inte skall behandla. Inga remiss-

instanser har yttrat sig i frågan. Regeringen finner inte skäl att föreslå

någon ändring.

11 §

SLK:s förslag: Andra meningen i första stycket finns inte med i SLK:s

förslag. I övrigt överensstämmer det med regeringens förslag, bortsett

från redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet påpekar

att dagens motsvarighet till denna paragraf är utformad så att en bostad

kan ha kvar sin karaktär som privatbostad även under andra kalenderåret

efter det egentliga omklassificeringstillfället medan den av SLK

föreslagna lydelsen inte tillåter detta.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen

innehåller den s.k. tröghetsregeln. Bestämmelserna finns i dag i 5 § sjätte

stycket KL, där de infördes år 1990 (1990:2). Första stycket innebär att

en bostad hos samma ägare behåller sin karaktär av privatbostad trots att

det inträffar något som gör att den inte längre borde räknas som

privatbostad.

Som Juridiska fakulteten vid Lunds universitet påpekar har första

stycket fått en felaktig utformning i SLK:s förslag, varför det har lagts till

en mening om att bostaden kan ha kvar sin karaktär av privatbostad även

under andra året efter det år då förändringen skedde, om bostaden

övergår till en ny ägare under det året. I lagrådsremissen utformades

andra meningen så att den gällde om bostaden överlåts under det året.

Det har efter lagrådsbehandlingen ändrats så att den gäller om bostaden

övergår till en ny ägare. Det finns inte anledning att i detta sammanhang

behandla t.ex. arv annorlunda än överlåtelser. Lagrådet påpekar att andra

meningen kan ge intryck av att regeln skall tillämpas inte bara i fråga om

den som var ägare när ändringen skedde utan också i fråga om övriga

ägare under det aktuella året. Lagrådet föreslår att regeln skall formuleras

om eftersom detta uppenbarligen inte är avsikten. Bestämmelsen har

formulerats om för att undvika detta.

Enligt andra stycket gäller tröghetsregeln också när en privatbostad

övergår genom arv, testamente, gåva eller bodelning. Det finns ett nytt

tillägg att bestämmelsen gäller bara om den övergår till en fysisk person.

Om en juridisk person eller ett handelsbolag innehar en fastighet eller

bostadsrätt är denna alltid näringsfastighet respektive näringsbostadsrätt.

Lagrådet menar att innebörden av bestämmelsen i andra stycket i

lagrådsremissen är oklar. Avsikten med regeln är att om bostaden ändrar

karaktär i och med att den övergår till en ny ägare genom arv, testamente,

gåva eller bodelning så skall den ändå behandlas som privatbostad under

den tid som anges i första stycket, om inte den nye ägaren begär annat.

För att detta tydligare skall framgå formuleras bestämmelsen om.

12 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, med undantag

för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en bestämmelse om att en privatbostad som ingår i ett dödsbo behandlas

som privatbostad under några år efter dödsfallet. En motsvarande

bestämmelse finns i dag i 53 § 3 mom. tredje stycket KL. Den gäller

också vid den statliga taxeringen genom en hänvisning i 6 § 3 mom. SIL.

Bestämmelsen kom till vid 1990 års skattereform (1990:1) och ändrades

år 1993 då handelsbolagsbeskattningen av äldre dödsbon slopades (SOU

1991:100, Ds 1993:28, prop. 1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15, SFS

1993:1541).

I den nuvarande bestämmelsen står att den gäller om egendomen

fortfarande uppfyller förutsättningarna för att kunna räknas som

privatbostad . Detta ändrar SLK till om bostaden fortfarande är av

sådant slag att den kan vara en privatbostad och anger som motivering

följande.

I den allmänna motiveringen i den proposition genom vilken

bestämmelsen infördes sägs följande (prop. 1989/91:110, s. 502): För

att undvika att privatbostad som ingår i dödsbo omedelbart måste

redovisas i inkomstslaget näringsverksamhet bör emellertid just den

situationen särregleras. Privatbostadsreglerna bör i en sådan situation

få tillämpas under fyra kalenderår efter dödsfallet. En förutsättning är

naturligtvis att kraven i fråga om användning m.m. uppfylldes av den

avlidne. Under den angivna tiden bör dödsbodelägarna hinna skifta ut

fastigheten.

I det betänkande som låg till grund för bestämmelserna finns samma

tankegångar (SOU 1989:33, del II, s. 56). I utredningens förslag till

lagtext fanns inte rekvisitet att egendomen fortfarande uppfyller

förutsättningarna för att kunna anses som privatbostad. Det kan

påpekas att regeln då hade mycket större betydelse eftersom det inte

fanns något förslag om att införa tröghetsregeln, se 11 §. Bostaden

skulle då förlora sin privatbostadskaraktär retroaktivt redan från

ingången av dödsåret eftersom det är förhållandena vid utgången av

året som är avgörande, se 10 §.

I specialmotiveringen till 53 § 3 mom. KL sägs (prop. 1989/90:110

s. 657 f.) bl.a. följande: Vidare bör påpekas att privatbostadskriteriet i

detta fall får anses uppfyllt om egendomen används eller är avsedd att

användas som permanent- eller fritidsbostad av någon av

dödsbodelägarna eller dessa sådana närstående som avses i punkt 14

sista stycket av anvisningarna till 32 § KL. Likaså bör egendomen

anses som privatbostad om den av dödsbo som inte är handelsbolag

upplåts som bostad åt fysisk person vilken använder egendomen på

sådant sätt att den i dennes ägo hade varit att betrakta som

privatbostad.

Vi har svårt att förena uttalandena i specialmotiveringen med

lagtexten. Att egendomen används av dödsbodelägarna eller närstående

som permanent- eller fritidsbostad kan möjligen passa in. Om dödsboet

har en bostad upplåten åt en fysisk person, kan dock egendomen

knappast anses uppfylla förutsättningarna för att kunna räknas som

privatbostad. Den tolkning man kan göra som kan passa ihop med

uttalandena är att ordet kunna innebär att egendomen måste vara av

det slag att den kan vara en privatbostad. Som exempel kan nämnas

att småhuset inte får ha byggts om till trefamiljshus eller att

privatbostadsföretaget inte får ha blivit en oäkta bostadsrättsförening.

Då finns emellertid inte något krav att egendomen verkligen används

som permanent- eller fritidsbostad. Den behåller således sin karaktär

även om bostaden står tom, t.ex. i avvaktan på en försäljning. En sådan

tolkning går också bättre ihop med allmänmotiveringen och

utredningens förslag.

Lagrådet påpekar att den av SLK föreslagna lydelsen innebär att

tillämpningsområdet sträcker sig betydligt längre än vad som antyds här.

Den omfattar också t.ex. det fallet att bostaden utan ombyggnad hyrs

ut för att användas i näringsverksamhet.

Den av SLK föreslagna lydelsen innebär visserligen en utvidgning i

förhållande till vad som uttalades i förarbetena. Regeringen finner ändå

inte skäl att frångå förslaget.

Privatbostadsfastighet

13 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I

förslaget finns ett tredje stycke angående utländska motsvarigheter.

Remissinstanserna: Se Juridiska fakultetens vid Uppsala universitets

yttrande som redovisats under 8 §. Riksskatteverket instämmer i SLK:s

tolkning att den s.k. tröghetsregeln i 11 § gäller för tomtmark men har

påpekat att i litteraturen har motsatt tolkning gjorts. Skogsstyrelsen anser

att det bör övervägas att ändra begreppen privatbostadsfastighet och

näringsfastighet. Enligt Skogsstyrelsen finns det en risk för att begreppen

ges en tolkning som inte överensstämmer med definitionerna eftersom

begreppen i 13 och 14 §§ liksom i KL har en annan innebörd än i

fastighetsbildningslagen (1970:988) och jordabalken. I de sistnämnda

lagarna menas med fastighet en registerbetecknad fastighet i

fastighetsregistret. Både privatbostadsfastighet och näringsfastighet kan

avse en hel eller en del av en fastighet och näringsfastighet kan avse hela

eller delar av fastigheter.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

privatbostadsfastighet är hämtad från 5 § första stycket KL. Termen

infördes i samband med 1990 års skattereform (1990:1). En mindre

ändring gjordes samma år (1990:2). För att avgöra om en fastighet är en

privatbostadsfastighet måste man först avgöra om huset är en

privatbostad eller, i fråga om tomtmark, om denna avses bebyggas med

en privatbostad, se 8 12 §§.

I första stycket 3 har det uteslutits ett villkor att småhuset är inrättat till

bostad åt en eller två familjer. Villkoret behövs inte på grund av den

bestämmelse som placerats i 9 § andra stycket.

Enligt bestämmelsen i andra stycket kan tomtmark i vissa fall anses

som privatbostadsfastighet. Enligt andra meningen i stycket gäller då vad

som sägs om privatbostad i 10 12 §§. Som Riksskatteverket påpekar

finns det ett uttalande i litteraturen (Per Sjöblom, Reavinstbeskattning av

privatbostads- och näringsfastigheter 1991 s. 26 och 33) där det står att

eftersom utgångspunkten är förekomsten av en bostad (i 5 § sjätte stycket

KL, som motsvarar 10 12 §§ i detta kapitel) torde regeln innebära att

tröghetsregeln inte gäller i fråga om tomtmark. Om man fullföljer denna

tankegång skulle varken 10, 11 eller 12 § vara tillämplig i fråga om

tomtmark. Det kan ändå inte finnas anledning att undanta dessa

bestämmelser när det gäller tomtmark. Regeringen följer därför SLK:s

förslag.

I tredje stycket har SLK gjort ett tillägg för byggnader och fastigheter

utomlands. Utvidgningen behövs inte i denna paragraf efter de ändringar

som gjorts i 2 och 15 §§. Att bestämmelsen inte tas med är således bara

en redaktionell ändring.

Skogsstyrelsens invändning att användningen av termerna

privatbostadsfastighet och näringsfastighet i IL inte stämmer överens

med fastighetstaxeringslagens och jordabalkens fastighetsbegrepp är

riktig. Det är emellertid svårt att finna några lämpliga ersättningar för

dessa termer som inte innehåller ordet fastighet. Det har funnits en

diskrepans mellan det skatterättsliga och det civilrättsliga

fastighetsbegreppet ända sedan KL kom till. Det framgår tydligt av IL att

det finns en sådan diskrepans. Regeringen anser att man här kan behålla

dessa termer.

Näringsfastighet

14 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Se Skogsstyrelsens yttrande angående 13 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Också termen

näringsfastighet infördes genom 1990 års skattereform (1990:1).

Definitionen finns i 5 § första stycket KL. För att avgöra om en fysisk

persons fastighet är en näringsfastighet får man först gå igenom

bestämmelserna för privatbostäder och privatbostadsfastigheter i 8

13 §§. Juridiska personer kan bara inneha näringsfastigheter. Detta gäller

också handelsbolag.

Småhus, småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet,

lantbruksenhet, taxeringsenhet och taxeringsvärde

15 §

SLK:s förslag: Första stycket överensstämmer med regeringens förslag,

med undantag för att utländska motsvarigheter inte omfattas av SLK:s

förslag. Taxeringsenhet finns inte med. Andra stycket om taxeringsvärde

finns inte med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Termerna småhus,

småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, lantbruksenhet och

taxeringsenhet är hämtade från fastighetstaxeringslagen. Vissa av dessa

termer omnämns i 5 § tredje stycket KL med en hänvisning till

fastighetstaxeringslagen. Också denna bestämmelse infördes genom 1990

års skattereform (1990:1).

SLK:s förslag är uppbyggt så att i denna paragraf avses bara svenska

förhållanden. Detta bygger på att det i 2 § föreskrivs att vad som har skett

eller som skall ske vid taxering (t.ex. hur fastigheter delas in vid

fastighetstaxeringen) inte omfattar motsvarande utländska företeelser.

Lagrådet har föreslagit att den bestämmelsen skall tas bort.

Bestämmelsen här i 15 § skulle kunna utformas så att bara svenska

småhus och enheter omfattas när dessa termer används. I vissa

bestämmelser avses emellertid också utländska motsvarigheter (se t.ex.

8 och 9 §§). Regeringen anser att det av tydlighetsskäl är bättre att

markera att bestämmelserna bara gäller svenska förhållanden i de

paragrafer där bara svenska företeelser avses. Bestämmelsen här i 15 §

utformas därför så att också utländska motsvarigheter omfattas. Det görs

genom att uttrycket av de slag som avses i används, se avsnitt 8.2.

I IL finns ett antal bestämmelser om taxeringsvärde. Dessa gäller bara i

fråga om svenska fastigheter. Att så är fallet framgår oftast redan i de

aktuella paragraferna, men det kan vara upplysande med en generell regel

här i 2 kap. att bara svenska taxeringsvärden åsyftas i denna lag. Det tas

därför in en sådan bestämmelse i andra stycket.

Andelshus

16 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

andelshus är hämtad från punkt 5 av anvisningarna till 23 § KL, där

bestämmelsen placerades genom 1990 års skattereform (1990:1)

Dessförinnan fanns den i 25 § 2 mom. första stycket c KL.

Bestämmelsen infördes där år 1979 (prop. 1978/79:209, bet.

1979/80:SkU11, SFS 1979:1017).

Privatbostadsföretag

17 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: HSB Riksförbund avstyrker införandet av

termerna privatbostadsföretag och privatbostadsrätt i stället för de

etablerade termerna bostadsrättsförening och bostadsrätt. Svenska

Revisorsamfundet SRS avstyrker att uttrycket till klart övervägande del

införs och föreslår att nuvarande praxis i stället skall kodifieras.

Samfundet menar att uttrycket är oklart. Näringslivets Skattedelegation

liksom Sveriges Advokatsamfund anser att detta är ett exempel på en

situation då man kan införa en procentsats i lagtexten. Handelshögskolan

vid Göteborgs universitet menar att man bör avstå från att införa nya

kvantifierande uttryck, som är en slags koder för stundtals mycket

svårfunna procentangivelser. I stället bör deras antal begränsas.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Termen

privatbostadsföretag är ny. HSB Riksförbund förordar att termen

bostadsrättsförening skall användas. I dagens lagstiftning används olika

uttryck. I huvuddefinitionen i 2 § 7 mom. SIL används orden

bostadsförening och bostadsaktiebolag. I flera lagrum talas det om

sådana bostadsföreningar och bostadsaktiebolag som avses i 2 § 7 mom.

SIL medan uttrycket bostadsrättsförening är relativt sällsynt. I

reavinstbestämmelserna i 26 § SIL används dock ofta uttrycken

bostadsrätt och bostadsrättsförening. Där finns en bestämmelse i 26 § 1

mom. andra stycket om att vad som sägs vid avyttring av en bostadsrätt

tillämpas även vid avyttring av andelar i andra ekonomiska föreningar än

bostadsrättsföreningar och aktier i svenska aktiebolag om föreningen

eller bolaget är av det slaget som anges i 2 § 7 mom. En sådan metod

skulle kunna användas även i IL. Mot detta talar emellertid risken för

missförstånd. Det finns en definition av bostadsrättsföreningar i

bostadsrättslagen (1991:614). Att utvidga termen bostadsrättsförening till

att omfatta också bostadsföreningar och sådana aktiebolag som avses i

2 § 7 mom. SIL kan måhända accepteras eftersom många likställer dessa

tre former av juridiska personer. Men att inskränka den så att endast s.k.

äkta bostadsföretag omfattas är mindre lämpligt eftersom det kan

missleda läsarna. Regeringen följer därför SLK:s förslag.

Definitionen av privatbostadsföretag har sin motsvarighet i 2 § 7 mom.

SIL. Definitionen var ursprungligen placerad i punkt 3 av anvisningarna

till 24 § KL och har i stort sett varit oförändrad sedan lagens tillkomst.

I samband med att schablonbeskattningen av bostadsföreningar

infördes år 1954 överlämnades åt rättspraxis att avgöra om en förening

eller ett bolag skulle anses som s.k. äkta bostadsföretag och därmed

schablonbeskattas (prop. 1954:37, bet. 1954:BevU18, SFS 1954:51).

Riksskattenämnden meddelade år 1957 anvisningar om att med äkta

bostadsföretag avsågs företag där minst 60 % av hela taxeringsvärdet för

bostadsföretagets fastighet belöpte på lägenheter som upplåtits åt

medlemmar, Riksskattenämndens meddelanden 1958 nr 2 p 1. År 1966

utvidgades definitionen i punkt 3 av anvisningarna till 24 § KL till att

omfatta också garageföreningar och gemensamhetsanläggningar av

liknande natur (Ds Fi 1966:4, prop. 1966:151, bet. 1966:BevU62, SFS

1966:696). Slutligen skedde en följdändring år 1975 då orden

gemensam anläggning infördes som ett led i ändrade regler för

beskattning av samfälligheter (Ds B 1982:6, prop. 1975:48, bet.

1975:SkU22, SFS 1975:259). Då den kommunala beskattningen av

juridiska personer slopades år 1984 fördes definitionen utan sakliga

ändringar över till 2 § 7 mom. SIL (Ds Fi 1984:9, prop. 1983/84:70, bet.

1983/84:SkU23, SFS 1984:1060 och 1061).

Riksskatteverket har meddelat rekommendationer, senast år 1998

(RSV S 1998:3). För bostäder är procentsatsen fortfarande 60 och för

garageföreningar är den 90.

I punkten 1 har uttrycket till klart övervägande del införts, för

kommentar se om kvantifierande uttryck i avsnitt 7.2.4. Svenska

Revisorsamfundet SRS kritiserar detta uttryck. Att behålla dagens uttryck

uteslutande eller huvudsakligen innebär emellertid en skärpning eftersom

uttrycket i IL används för ca 75 % eller mer. Att använda uttrycket till

klart övervägande del är en kodifiering av praxis. Handelshögskolan vid

Göteborgs universitet är negativ till att införa nya kvantifierande uttryck

och Näringslivets Skattedelegation och Sveriges Advokatsamfund anser

att man bör föra in procentsatser här. I detta fall skulle man kunna föra in

de procenttal som Riksskatteverket angett i sina rekommendationer, men

problemet är att definiera vad som skall beräknas. Är det ytan och i så

fall hur skall den beräknas? Hur beaktas källare, vind, affärslokaler,

varierande takhöjder, osv.? Kan storleken på inkomsterna från

medlemmar och hyresgäster påverka? Det är inte lämpligt att ta ställning

i dessa frågor i detta lagstiftningsärende. I avsnitt 7.2.4 är slutsatsen att

det inte är lämpligt att föra in procentsatser i vissa fall, men inte i andra.

SLK:s utformning behålls därför.

Det kan påpekas att bara svenska företag har tagits med i definitionen

eftersom de bestämmelser som finns om privatbostadsföretag skall

tillämpas bara på svenska företag.

Privatbostadsrätt

18 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Se HSB Riksförbunds yttrande angående 17 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Termen

privatbostadsrätt har införts för att det skall finnas ett kort uttryck att

använda. För att avgöra om en bostadsrätt är en privatbostadsrätt måste

man tillämpa dels bestämmelserna om vad som är en privatbostad i 8

12 §§, dels bestämmelserna om vad som är ett privatbostadsföretag i

17 §.

I denna paragraf har termen privatbostadsrätt inte utvidgats till att stå

för utländska motsvarigheter eftersom de flesta bestämmelser som finns

om privatbostadsrätter inte skall tillämpas på utländska motsvarigheter.

Näringsbostadsrätt

19 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett från

en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Liksom termen

privatbostadsrätt är termen näringsbostadsrätt ny. För att avgöra om en

bostadsrätt är en näringsbostadsrätt måste man tillämpa bestämmelserna i

8 12, 17 och 18 §§.

Inte heller i denna paragraf finns det något behov av att utvidga termen

till att omfatta utländska motsvarigheter.

Makar och sambor

20 §

SLK:s förslag (20 och 21 §§): Förslagen angående makar och gifta

överensstämmer i sak med regeringens förslag till 20 §.

SLK har vidare ett förslag till definition av sambor i 21 §. Denna

definition omfattar både hetero- och homosexuella sambor. I lagen

(1987:813) om homosexuella sambor placeras bara en hänvisning till IL.

Remissinstanserna: Byggentreprenörerna motsätter sig SLK:s förslag

om makar i 20 § och påpekar att det innebär en materiell skärpning såvitt

avser reglerna om byggmästarsmitta i 27 kap. 4 § IL (24 kap. 4 § i SLK:s

förslag) genom att fastigheter blir lagertillgångar när de förvärvas av

make eller sambo under det år då äktenskapet ingås respektive barn föds.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR menar att SLK:s förslag

innebär en icke önskvärd skärpning och anser att det är högst olyckligt

om makar som lever åtskilda skulle tvingas att bli sambeskattade.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar angående SLK:s förslag

om sambor i 21 § att i lagstiftningsärendet vid tillkomsten av lagen om

homosexuella sambor angavs att lagen skulle innehålla en uttömmande

uppräkning av de bestämmelser om heterosexuella samboförhållanden

som skulle gälla för homosexuella samboförhållanden. Den lagen skulle

vid behov vidgas genom att ytterligare lagrum fogades till uppräkningen.

Denna linje bör fullföljas, vilket inte hindrar en upprepning i IL.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Regeringen tar först

upp frågan om sambor skall omfattas av reglerna om makar samt om det

skall finnas en definition av uttrycket sambo.

Den bestämmelse som har tagits in i 20 § om att de som lever

tillsammans utan att vara gifta under vissa förutsättningar skall behandlas

som makar kommer från 65 § femte stycket KL. Den infördes år 1960

(prop. 1960:76, bet. 1960:BevU40, SFS 1960:172).

SLK har i sitt förslag till 21 § tagit in en definition av sambor.

Begreppet sambo är inte definierat i KL eller SIL, men ordet används i

19 § första stycket första ledet KL och i punkterna 3 a, 3 b och 4 av

anvisningarna till 33 § KL. I punkt 1 tredje och nionde styckena och

punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § KL finns det också

bestämmelser om personer som sammanbott under äktenskapsliknande

förhållanden. Ordet sambo används också i lagen (1993:1469) om

uppskovsavdrag vid byte av bostad. I lagen om homosexuella sambor

föreskrivs att samtliga dessa bestämmelser, med ett undantag, skall

tillämpas på de homosexuella samborna. Undantaget är punkt 1 tredje

stycket av anvisningarna till 31 § KL.

I IL finns inte ordet sambo i det lagrum som motsvarar bestämmelsen i

19 § KL (8 kap. 2 §). I de bestämmelser som motsvarar

anvisningspunkterna 1 nionde stycket och 3 sjunde stycket till 31 § KL

(57 kap. 13 och 27 §§) och anvisningspunkterna 3 a, 3 b och 4 till 33 §

KL (12 kap. 19, 20, 24 och 29 §§) används ordet sambo. Likaså används

ordet i 47 kap. 14 och 15 §§, som motsvarar bestämmelser i lagen om

uppskovsavdrag vid byte av bostad. I den bestämmelse som motsvarar

punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 31 § KL (53 kap. 8 § i SLK:s

förslag och 58 kap. 9 § i regeringens förslag) undantas i SLK:s förslag

homosexuella sambor. Det finns emellertid inte något skäl till att den

bestämmelsen inte skall gälla också för homosexuella sambor.

Regeringen återkommer till den frågan i författningskommentaren till 58

kap. 9 §. Slutsatsen av detta är att alla regler som finns i IL om sambor

gäller också homosexuella sambor.

I SOU 1997:77 föreslår SLK att hänvisningarna till KL i lagen om

homosexuella sambor inte skall ersättas med motsvarande hänvisningar

till IL utan att det tas in en generell hänvisning att det finns bestämmelser

i 2 kap. 21 § IL. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller är

avsikten att lagen om homosexuella sambor skall innehålla en

uttömmande uppräkning av de bestämmelser om heterosexuella

samboförhållanden som skall tillämpas även på homosexuella

samboförhållanden. Den av SLK föreslagna metoden bryter detta system.

I lagrådsremissen tog regeringen i 21 § i stället in dels en definition av

sambo, dels en hänvisning till lagen om homosexuella sambor. I lagen

om homosexuella sambor hänvisades till hela IL.

Lagrådet uttalar att det är olyckligt om IL använder en terminologi som

är helt främmande för allmänt språkbruk och menar att det är ägnat att

skapa förvirring att sambor som har eller har haft barn tillsammans inte

kallas för sambor. Lagrådet anser att termerna makar och sambor bör

användas i IL i vedertagen bemärkelse. I allmänt språkbruk omfattar

sambor, enligt Lagrådet, alla de fall då en kvinna och man bor

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden (jfr prop. 1986/87:1

s. 394). En annan sak är, enligt Lagrådet, att skilda regler kan gälla för

olika kategorier sambor, om det anses lämpligt.

Regeringen gör följande bedömning. Orden makar och gifta används i

IL i cirka 60 bestämmelser och ordet sambo i cirka 10 bestämmelser.

Samtliga de bestämmelser som gäller för sambor gäller också för makar.

Därför gör det inget om den skattskyldige inte vet om han anses som gift

eller som sambo vid tillämpning av bestämmelserna om sambor. Det

skulle därför räcka att man i de paragrafer som gäller för makar skriver ut

att de gäller också för vissa sambor. Att i samtliga bestämmelser om

makar och gifta skriva ut att bestämmelserna om makar gäller också för

sambor som tidigare har varit gifta med varandra eller som har eller har

haft barn med varandra skulle göra lagtexten otympligare. Det är därför

inte en lämplig metod.

Lagrådets anser att definitionen av sambor samt hänvisningen till lagen

om homosexuella sambor (21 § i lagrådsremissen) skall slopas.

Regeringen gör följande bedömning. Ordet sambo har i IL i princip

samma innebörd som i allmänt språkbruk, dvs. det innefattar samtliga de

fall då en kvinna och en man bor tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden (jfr Lagrådets yttrande). Det finns emellertid ett undantag

från det, nämligen att vissa sambor behandlas som makar på grund av

bestämmelsen här i 20 §. Att så är fallet framgår emellertid av denna

bestämmelse och det behövs inte någon ytterligare bestämmelse om

detta. Hänvisningen till lagen om homosexuella sambor behövs inte

heller. Den har i lagrådsremissen bara tagits med som en upplysning.

Regeringen följer därför Lagrådets förslag att utelämna dessa

bestämmelser.

Lagrådets anser vidare att 20 § skall ha följande lydelse.

Bestämmelser om makar i denna lag skall tillämpas också på sambor

som tidigare har varit gifta med varandra eller som har eller har haft barn

tillsammans. I lagrådsremissen var bestämmelsen utformad på följande

sätt. De som lever tillsammans utan att vara gifta skall behandlas som

makar, om de tidigare har varit gifta med varandra eller om de har eller

har haft barn tillsammans. Det som skiljer i uttryckssätten är för det

första att Lagrådet använder ordet sambor i stället för de som lever

tillsammans utan att vara gifta. Regeringen kan inte helt överblicka om

uttrycken har samma innebörd. Lagrådet uttalar sig inte i den frågan, men

regeringen har inte något emot att använda ordet sambo och följer därför

Lagrådets förslag. Vidare skiljer sig uttryckssätten genom att Lagrådet

använder orden tillämpas på i stället för att använda formuleringen

behandlas som. I Lagrådets yttrande angående 1 § likställer Lagrådet

dessa två uttryckssätt. Regeringen har därför inte några invändningar mot

Lagrådets förslag utan formulerar lagtexten på det sätt Lagrådet förordar.

På en punkt gör regeringen emellertid en mindre ändring i förhållande

till tidigare förslag. För att klargöra att någon ändring inte är avsedd

används uttrycket gemensamma barn, som finns i dagens lagtext, i stället

för det i lagrådsremissen använda uttrycket barn tillsammans.

Lagrådet tar vidare upp dels frågan om det inte på lite längre sikt bör

övervägas om samma regler kan gälla inom skattelagstiftningen för

sambor av olika slag, dels frågan om reglerna om tillgångar som har

förvärvats genom olika former av bodelning är genomtänkta. Ändringar i

dessa fall skulle medföra materiella ändringar som enligt regeringens

bedömning inte bör göras i detta sammanhang.

Regeringen övergår nu till vissa regler om makar, som finns i dag men

som inte har tagits med här. I 65 § andra fjärde styckena KL och i

anvisningarna till paragrafen finns också bestämmelser om vid vilken

tidpunkt makar skall behandlas som gifta skattemässigt. SLK föreslår att

dessa bestämmelser inte skall tas med i IL.

Redan vid tillkomsten av KL fanns det en bestämmelse i 65 § om att

det förhållande som har rått under större delen av beskattningsåret skall

vara avgörande för om två personer anses som gifta. Den bestämmelsen

finns nu i paragrafens fjärde stycke.

År 1952 tillkom en bestämmelse om att skattskyldig som ingått

äktenskap skall räknas som gift först beskattningsåret därefter. Den

bestämmelsen finns nu i andra stycket av 65 § KL.

Slutligen infördes en bestämmelse i 65 § tredje stycket år 1960 om att

gifta makar som levt tillsammans skall räknas som gifta också under det

beskattningsår som en make avlider.

I 52 § 2 mom. KL finns en bestämmelse som hänger samman med

bestämmelsen om när makar skall behandlas som gifta skattemässigt.

Där föreskrivs att äkta makar som levt åtskilda under beskattningsåret

skall anses som av varandra oberoende skattskyldiga. Bestämmelserna i

52 § 2 mom. KL har funnits med sedan lagens tillkomst.

Samtliga dessa bestämmelser innebär att makarna behandlas som gifta

eller ogifta under ett helt beskattningsår. De tillkom när det fanns en

sambeskattning av makar. Då var det viktigt att avgöra om makar skulle

anses som gifta under hela beskattningsåret eftersom det var omöjligt att

dela upp året på en sär- och en sambeskattningsdel. Nu finns det inte

längre någon egentlig sambeskattning av makar. Vissa inslag av

sambeskattning finns dock i följande regler:

Bestämmelser om fördelning av inkomst mellan makar i dagens 20 §,

punkt 13 av anvisningarna till 32 § och anvisningarna till 52 § KL

(60 kap. IL).

Bestämmelser om makar i punkt 3 och 4 av anvisningarna till 21 §

KL om tomtrörelse, byggnadsrörelse och handel med fastigheter (27 kap.

IL).

Särskilt grundavdrag för gift skattskyldig i punkt 1 av anvisningarna

till 48 § KL (63 kap. 8 §).

I 3 § 12 mom. b sjätte stycket SIL finns en bestämmelse om att i

vissa fall skall tjänstebeskattad utdelning och kapitalvinst hos en make

som är aktieägare i ett fåmansföretag beräknas som om hans

beskattningsbara förvärvsinkomst (bortsett från den tjänstebeskattade

utdelningen och kapitalvinsten) motsvarade makens beskattningsbara

förvärvsinkomst (57 kap. 14 § IL).

I de första två situationerna finns det inte något som talar emot att en

skattskyldig behandlas olika under olika delar av samma beskattningsår.

När det gäller särskilt grundavdrag för gifta skattskyldiga behövs

emellertid en regel för hela beskattningsåret. I praktiken bygger den

nuvarande regleringen inte på makebegreppet utan på den uppburna

pensionens nivå och detta kan gälla också för framtiden.

SLK nämner inte bestämmelsen i den fjärde situationen om särskild

skatteberäkning. När det gäller denna bestämmelse behövs en

specialreglering.

Förutom den sistnämnda bestämmelsen behövs det således inte några

regler om att makar skall behandlas som gifta under ett helt

beskattningsår. SLK kom fram till att det inte finns något skäl att ta med

några bestämmelser som motsvarar 52 § 2 mom. eller 65 § andra fjärde

styckena KL. Kommittén föreslår att uttrycken makar och gifta i stället

skall användas utan någon definition, vilket innebär att det allmänna

begreppet i äktenskapsbalken slår igenom. Två makar behandlas då som

gifta skattemässigt från den dag de gifter sig till den dag äktenskapet

upplöses. Att registrerat partnerskap likställs med äktenskap framgår av

lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Regeringen följer kommitténs förslag. När det gäller den särskilda

skatteberäkningen i 57 kap. 14 § IL är det rimligt att de förhållanden som

rått under större delen av beskattningsåret skall vara avgörande för om

den särskilda skatteberäkningen skall göras.

År 1976 (DsFi:10, prop. 1975/76:77, bet. 1975/76:SkU27, SFS

1976:67) togs det in bestämmelser i anvisningarna till 52 § KL om

fördelning av inkomster mellan makar. Samtidigt infördes det i punkt 1

av anvisningarna till 65 § en särskild reglering av när bestämmelserna

om fördelning av inkomst mellan makar i 20 § KL och anvisningarna till

52 § KL skall tillämpas. Dessa bestämmelser kan innebära att makarna

behandlas som gifta under en del av beskattningsåret.

Enligt anvisningspunktens första mening skall föreskrifterna i dessa

två lagrum tillämpas under tid då makarna lever tillsammans, utan hinder

av bestämmelsen om att den som gifter sig under beskattningsåret skall

behandlas som gift först beskattningsåret efter. Med kommitténs förslag

att makarna skall behandlas som gifta från den dag äktenskapet ingås,

skulle bestämmelsen innebära att tillämpningen av bestämmelserna

skjuts upp till dess att makarna börjar leva tillsammans. Kommittén

ansåg att det inte finns anledning att ha ett sådant undantag från

huvudregeln, varför bestämmelsen utelämnades. Också i denna fråga

delar regeringen kommitténs uppfattning.

Enligt anvisningspunktens andra mening skall de båda bestämmelserna

om fördelning av inkomst mellan makar tillämpas även om

sammanlevnaden upphör till dess att det finns förutsättningar för allmänt

avdrag för periodiskt understöd mellan makarna enligt punkt 5 av

anvisningarna till 46 § KL. För sådant avdrag krävs att makarna inte har

gemensamt hushåll och att underhållsskyldigheten mellan dem har

reglerats. Det är sannolikt inte vanligt att bestämmelserna om fördelning

av inkomst mellan makar är tillämpliga om makarna inte längre lever

tillsammans. Även på denna punkt är det lämpligt att använda det

civilrättsliga makebegreppet.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR anser att det är olyckligt om

makar som lever åtskilda blir sambeskattade. Den föreslagna ändringen

av makebegreppet kommer att leda till att fler personer än i dag

skattemässigt blir behandlade som om de hade flera makar. Någon

egentlig sambeskattning av dessa personer är det emellertid inte tal om.

Som redan SLK påpekar påverkar det sannolikt inte beskattningen i

någon nämnvärd omfattning eftersom de flesta bestämmelserna om

makar förutsätter att makarna förutom att vara gifta har någon annan

beröringspunkt, t.ex. att de bedriver en verksamhet gemensamt. Det kan

knappast vara vanligt att en person bedriver verksamhet ihop såväl med

sin separerade make som med en sambo med vilken han eller hon har

varit gift tidigare eller har barn tillsammans med.

Byggentreprenörerna påpekar att när det gäller reglerna om

byggmästarsmitta i 27 kap. 4 § innebär förslaget en materiell skärpning

på så sätt att fastigheter blir lagertillgångar när de förvärvas av en make

eller sambo under det år då äktenskapet ingås respektive barn föds.

Regeringen finner dock inte att en sådan utvidgning som avser bara

förvärv efter äktenskapets ingående respektive barns födelse är

obefogad.

Avslutningsvis gör regeringen den bedömningen att SLK:s förslag bör

genomföras. Det behövs emellertid ett tillägg i 57 kap. 14 §.

Barn

21 §

SLK:s förslag (22 §): Bestämmelsen har ändrats redaktionellt, men i sak

överensstämmer SLK:s förslag med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR anser

att det är bättre att, som i dag, ha ett visst datum under året som är

avgörande för om ett barn skall anses ha uppnått en viss ålder.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen

innehåller en bestämmelse som förtydligar vad ordet barn står för i denna

lag.

I 65 § första stycket KL finns bestämmelser som berör begreppet barn.

Enligt bestämmelserna skall frågorna om en skattskyldig haft barn, om

barn är att anse som hemmavarande samt om barns ålder bedömas efter

förhållandena den 1 november året före taxeringsåret. Vidare likställs

styvbarn och fosterbarn med egna barn.

Redan när KL kom till fanns det en bestämmelse i 65 § om tidpunkten

för att bedöma ett barns ålder samt om en skattskyldig haft barn. Därefter

har följande ändringar skett. År 1945 blev den avgörande tidpunkten den

1 november året före taxeringsåret (prop. 1945:370, SFS 1945:897). År

1960 kom en bestämmelse om hemmavarande barn liksom att med barn

avses också styvbarn (prop. 1960:76, bet. 1960:BevU40, SFS 1960:172).

År 1970 likställdes också fosterbarn med barn (prop. 1970:70, bet.

1970:BevU40, SFS 1970:162).

Bestämmelsen om att med barn avses också styvbarn och fosterbarn

placeras i denna paragraf. Att adoptivbarn anses som barn framgår av

4 kap. 8 § föräldrabalken, varför det inte behövs någon bestämmelse för

dem.

SLK påpekar att omfattningen av bestämmelsen är oklar. Om det var

så att bestämmelsen innebar att alla regler skulle tillämpas som om

styvbarn och fosterbarn var barn och att styvföräldrar och fosterföräldrar

var föräldrar, vore det överflödigt med den bestämmelse som finns i

punkt 14 sista stycket av anvisningarna till 32 § KL om att med

avkomling avses styvbarn och fosterbarn (22 §). SLK ansåg emellertid

att frågan är för omfattande för att kommittén skulle föreslå något

förtydligande. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att en

sådan försiktighet inte är motiverad och föreslår att det sista stycket i

22 § skall strykas. Lagrådet delar denna uppfattning och föreslår att

bestämmelsen här i 21 § skall kompletteras med att styv- och

fosterbarnen också räknas som avkomlingar till styv- respektive

fosterföräldrar (se Lagrådets yttrande angående 55 kap. 6 § i det

remitterade förslaget). Som påpekades både i SLK:s betänkande och i

lagrådsremissen är frågan emellertid inte enbart om det finns ett behov av

bestämmelsen i 22 § utan om bestämmelsen här i 21 § innebär att styv-

och fosterföräldrar anses som föräldrar och att styv- och fostersyskon

anses som syskon i alla bestämmelser i lagen. Tilläggas kan att frågan

kan uppkomma i olika led, anses t.ex. föräldrarna till styv- och

fosterbarnens föräldrar som mor- och farföräldrar till barnet? Lagrådet

har inte uttalat sig i dessa frågor. Regeringen anser fortfarande att detta är

för omfattande frågor för att reda ut i detta lagstiftningsärende och vill

därför inte ändra i förhållande till den lagtext som finns i dag. Det av

Lagrådet föreslagna tillägget tas således inte med.

SLK har inte tagit med bestämmelsen om tidpunkten för de olika

bedömningarna i IL. Det innebär att dessa frågor får avgöras efter

förhållandet vid den aktuella händelsen. Tidigare var det viktigt att

bedöma för hela beskattningsåret om en skattskyldig hade barn eller om

ett barn var hemmavarande. Det var svårt att ha en uppdelning under året

av t.ex. förvärvsavdrag och av ortsavdrag. Dessa bestämmelser finns

emellertid inte kvar längre. De bestämmelser som berörs av SLK:s

förslag är följande.

För det första finns det ett antal bestämmelser där det är av betydelse

om en skattskyldig haft barn eller inte. Se 20 § (60 kap. 2 § IL), punkt 2

av anvisningarna till 20 § (60 kap. 2 § IL), punkt 27 och 30 av

anvisningarna till 23 § (16 kap. 35 § respektive 60 kap. 2 § IL), punkt 3

av anvisningarna till 24 § (17 kap. 29 § IL), punkt 1 av anvisningarna till

31 § (58 kap. 9 och 13 §§) och punkt 13 av anvisningarna till 32 § KL

(60 kap. 12 och 14 §§ IL).

Flera av dessa bestämmelser gäller behandlingen av lön till barn. Om

man strikt går på den nuvarande formuleringen får det vissa orimliga

konsekvenser. För det första kan man konstatera att om den skattskyldige

fått barn under november och december månad anses den skattskyldige

inte ha haft barn då. Frågan är emellertid ointressant i lönesituationerna

i de flesta fall eftersom barnen är så små. Men om det är fråga om

fosterbarn eller styvbarn kan man ifrågasätta det rimliga i att de särskilda

bestämmelserna om avdrag för lön m.m. inte skall gälla de första

månaderna. Om ett barn skulle avlida före den 1 november eller om ett

barn inte längre är styvbarn eller fosterbarn, kan dagens bestämmelser

tolkas så att bestämmelserna om lön till barn inte gäller under det år då

barnet avlider eller inte längre räknas som barn. SLK ansåg att här borde

i stället de verkliga förhållandena när arbetet utfördes vara avgörande.

I punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 31 § KL (58 kap. 9 § IL)

är det avgörande om en person kan få avdrag för pensionsförsäkring på

sin makes liv att försäkringshavaren har barn under 20 år och att barnet

sätts in som förmånstagare. SLK påpekar att det knappast kan finnas

något skäl till att detta inte skall gälla omedelbart från det att barnet föds.

Kommittén menar vidare att det inte är rimligt att den skattskyldige inte

får avdrag för en försäkring därför att hans barn har avlidit senare under

året men före den 1 november.

Det finns ytterligare en grupp av bestämmelser som berör vissa barn.

Det är bestämmelserna om barn till svensk eller utländsk beskick-

ningspersonal i 69 § och 70 § 1 mom. KL samt 17 § och 18 § 1 mom.

SIL (3 kap. 4 och 17 §§ IL).

Det finns inte längre några bestämmelser i inkomstskattelagstiftningen

om hemmavarande barn. Den delen av bestämmelsen är därför

obehövlig.

När det gäller barns ålder finns det bestämmelser i 20 §, punkterna 27

och 30 av anvisningarna till 23 §, punkt 3 av anvisningarna till 24 §,

punkterna 1 och 3 av anvisningarna till 31 §, punkt 13 av anvisningarna

till 32 §, 69 § och 70 § 1 mom. KL samt 17 § och 18 § 1 mom. SIL

(3 kap. 4 och 17 §§, 16 kap. 35 §, 17 kap. 29 §, 57 kap. 14 §, 58 kap. 9,

14 och 28 §§, 60 kap. 2 och 12 §§ och 61 kap. 14 §). Det har riktats kritik

mot att t.ex. bestämmelserna i 20 § KL skall gälla ett helt år till om

barnet fyller år i början av november i stället för i slutet av oktober.

Denna effekt slipper man om de faktiska förhållandena vid varje tidpunkt

är avgörande för att bestämma ett barns ålder.

När det gäller bestämmelsen i 61 kap. 14 § om förmån av inrikes

tågresor är åldern den 1 november inte avgörande, utan det avgörande är

om barnet fyller t.ex. 15 år under året. I 57 kap. 14 §, som behandlar

skatteberäkningen inom familjen i ett fåmansföretag, är det nödvändigt

att ha samma bedömning av åldern för hela beskattningsåret. Där föreslår

SLK en regel med samma konstruktion som i 61 kap. 14 § att det

avgörande är om barnet fyller högst 18 år under beskattningsåret.

Regeringen delar SLK:s uppfattning och föreslår att kommitténs

förslag skall genomföras.

Närstående

22 §

SLK:s förslag (51 kap. 6 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att andra stycket (51 kap. 6 § andra stycket i SLK:s förslag) kan strykas

och hänvisar till bestämmelsen i 22 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

närstående har funnits med sedan lagstiftningen om fåmansföretag kom

till år 1976. Den är hämtad från punkt 14 sista stycket av anvisningarna

till 32 § KL. Före skattereformen var den placerad i 35 § 1 a mom.

nionde stycket KL. I lagrådsremissen om Stoppreglerna, som beslutades

den 16 september 1999, föreslås att bestämmelsen skall ändras

redaktionellt.

I SLK:s förslag var denna bestämmelse placerad i 51 kap. 6 § och i

lagrådsremissen fanns den i 55 kap. 6 §. Bestämmelsen har efter förslag

av Lagrådet flyttats hit till definitionskapitlet.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att andra stycket kan

utgå. Lagrådet delar Uppsala universitets uppfattning och framhåller att

eftersom styvbarn och fosterbarn enligt 21 § räknas som barn vid

tillämpning av denna lag följer härav att de också är att anse som

avkomlingar. Regeringen har i kommentaren till 21 § konstaterat att

dessa frågor är för omfattande för att redas ut i detta sammanhang.

Regeringen följer därför SLK:s förslag och behåller andra stycket.

Aktiv och passiv näringsverksamhet

23 §

SLK:s förslag: Paragrafen har följande lydelse i förslaget: Med aktiv

näringsverksamhet avses en näringsverksamhet i Sverige i vilken den

skattskyldige har arbetat i inte oväsentlig omfattning. Med passiv

näringsverksamhet avses annan näringsverksamhet än aktiv

näringsverksamhet.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Termerna aktiv och

passiv näringsverksamhet infördes genom 1990 års skattereform i 18 §

KL (1990:1). När bestämmelserna om indelning i förvärvskällor

ändrades år 1993 togs bestämmelserna om aktiv och passiv

näringsverksamhet bort ur 18 § KL. I stället togs definitionen av aktiv

näringsverksamhet in i bestämmelserna om pensionsgrundande inkomst i

11 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och definitionen av

passiv näringsverksamhet i 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på

vissa förvärvsinkomster (prop. 1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15, SFS

1993:1541, 1551 och 1567). År 1998 infördes det en definition av aktiv

näringsverksamhet också i 2 kap. 6 § lagen (1998:674) om

inkomstgrundad ålderspension (prop. 1997/98:151, bet. 1997/98:SfU13).

I dessa tre bestämmelser står att bedömningen av om

näringsverksamheten är aktiv eller passiv görs för sig för varje för-

värvskälla enligt kommunalskattelagen. I samband med omflyttningen av

bestämmelserna år 1993 slopades en regel i 18 § KL att i utlandet

självständig näringsverksamhet skall betraktas som passiv

näringsverksamhet. I stället ändrades bestämmelsen i 18 § KL så att

sådan verksamhet alltid hänförs till en särskild förvärvskälla (eller en

särskild näringsverksamhet med IL:s uttryckssätt). Den bestämmelsen

har placerats i 14 kap. 12 § andra meningen och 13 § första stycket andra

meningen.

SLK:s förslag till utformning av lagtexten kan leda till osäkerhet om

vad som gäller för en näringsverksamhet i vilken den skattskyldige har

arbetat aktivt och som bedrivs både i Sverige och utomlands.

Bestämmelsen formulerades därför om i lagrådsremissen. Den nya

formuleringen har den fördelen att den lyfter fram att en självständig

näringsverksamhet som bedrivs utomlands alltid skall betraktas som

passiv näringsverksamhet.

Lagrådet har emellertid riktat kritik mot att man av formuleringen inte

kan läsa ut om bestämmelsen gäller också för exempelvis aktiebolag och

ekonomiska föreningar. En mindre redaktionell ändring har gjorts för att

förtydliga att sådana juridiska personer inte omfattas genom att den

skattskyldige byts ut mot den som är skattskyldig för verksamheten .

Eftersom bedömningen om inkomsten är aktiv eller passiv skall göras

vid inkomsttaxeringen före beräkningen av den pensionsgrundande

inkomsten och den särskilda löneskatten, är det mer logiskt att

definitionerna står i IL än i de andra lagarna. Det har också den fördelen

att definitionerna kan samlas på ett ställe.

Rörelse

24 §

SLK:s förslag: Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I 24 kap. 16 §

(motsvarar 7 § 8 mom. tredje stycket b SIL) definieras näringsbetingade

andelar. I lagrådsremissens 24 kap. 16 § punkten 2 står det att en andel

anses vara näringsbetingad om det görs sannolikt att innehavet av

andelen betingas av verksamhet som bedrivs av företaget eller av ett

närstående företag.

Lagrådet påpekar att innebörden av den bestämmelse som placerats i

24 kap. 16 § punkt 2 är oklar alltsedan 7 § 8 mom. SIL ändrades vid

skattereformen år 1990 och anför bl.a. Innebörden ändrades möjligen vid

denna ändring. Det hänger samman med att kapitalförvaltning som

bedrevs av t.ex. aktiebolag före 1990 års skattereform hörde till

inkomstslaget kapital men efter reformen hör all verksamhet som ett

aktiebolag bedriver alltså även kapitalförvaltning till inkomstslaget

näringsverksamhet. Ett innehav som betingas av t.ex. ägarföretagets eller

närstående företags förvaltning av fastigheter eller värdepapper uppfyllde

inte det tidigare kravet på att innehavet skulle vara betingat av jordbruk,

skogsbruk eller rörelse men uppfyller, åtminstone enligt ordalagen, det

nuvarande kravet på att innehavet skall vara betingat av verksamheten.

Det skulle därför kunna hävdas att en juridisk persons innehav av

tillgångar alltid betingas av dess verksamhet. Att regeln i 24 kap. 16 §

inte är avsedd att tillämpas på det sättet är dock självklart. Lagrådet

föreslår att bestämmelserna skall förtydligas. Lagrådet framför liknande

synpunkter angående lagrådsremissens 48 kap. 24 § (26 § här i

propositionen), 48 kap. 25 § (27 § här i propositionen) och 52 kap. 7 §.

Regeringen gör följande bedömning angående dessa bestämmelser

samt bestämmelserna i 25 kap. 16 § och 50 kap. 11 §. Bestämmelserna

skall naturligtvis inte läsas så att alla innehav av tillgångar är betingade

av verksamheten. Att en sådan tolkning är felaktig kan läsas ut av

förarbetena till 1990 års skattereform (SOU 1989:34, prop. 1989/90:110,

bet. 1989/90:SkU30). Det finns inte längre anledning att undanta

förvaltning av fastigheter från tillämpningen av dessa paragrafer.

Däremot bör sådan verksamhet som består i förvaltning av värdepapper

och liknande tillgångar inte omfattas av bestämmelserna, om det inte är

så att värdepapperen innehas som ett led i en rörelsedrivande verksamhet.

Det finns emellertid anledning att uppmärksamma ytterligare några

paragrafer där det finns en liknande reglering. Det är de år 1998 införda

reglerna om underprisöverlåtelser och Lex ASEA-utdelningar (SOU

1998:1, prop.1998/99:15, bet. 1998/99SkU5, SFS 1998:1600 f.). I dessa

regler (12 § UPL och 8 § andra stycket FUL), liksom i motsvarande

regler i IL (23 kap. 7 § och 42 kap. 16 §) finns det en definition av

rörelse med följande lydelse. Med rörelse avses annan verksamhet än

innehav av kontanta medel eller värdepapper. Innehav av kontanta medel

eller värdepapper hänförs dock till en rörelse om medlen eller

värdepapperen innehas som ett led i rörelsen. Även i dessa

bestämmelser är rörelse således mer inskränkt än näringsverksamhet.

Regeringen har stannat för att använda samma metod i båda dessa

grupper av regler för att inskränka uttrycket näringsverksamhet och

väljer den metod som infördes år 1998. Här i 24 § tar regeringen in en

definition av rörelse som lyder. Med rörelse avses annan

näringsverksamhet än innehav av kontanta medel, värdepapper eller

liknande tillgångar. Om kontanta medel, värdepapper eller liknande

tillgångar innehas som ett led i rörelsen, räknas innehavet dock till

rörelsen. När det i andra meningen står att tillgångarna skall innehas

som ett led i rörelsen har termen rörelse den innebörd som den fått

genom första meningen. Det innebär bl.a. att förvaltningsföretags

innehav av kontanta medel, värdepapper eller liknande aldrig kan anses

som rörelse.

I de tidigare uppräknade paragraferna tas det in en begränsning att de

gäller för den som bedriver rörelse. På det sättet kommer förvaltning av

värdepapper och liknande tillgångar att falla utanför. Det har också den

fördelen att det blir en enhetlig metod för att avgränsa bort förvaltning av

värdepapper och liknande tillgångar. Detta leder till följdändringar i de

ovan nämnda paragraferna samt i 49 kap. 10 §.

Denna definition har införts efter lagrådsgranskningen.

Verksamhetsgren

25 §

SLK:s förslag: Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen

definieras verksamhetsgren. Uttrycket definieras i dag dels i reglerna om

underprisöverlåtelser (12 § UPL), dels i reglerna om

verksamhetsavyttringar (8 § andra stycket FUL). I fråga om

underprisöverlåtelser finns en utvidgning av uttrycket i 12 § andra

stycket UPL. Den utvidgningen har tagits in i 23 kap. 7 §.

Egenavgifter

26 §

SLK:s förslag (24 §): Enligt kommitténs förslag avses med egenavgifter

också särskild löneskatt och allmän löneavgift.

Remissinstanserna: Riksskatteverket menar att SLK:s förslag kommer

att innebära informationsproblem. Vad som avses med egenavgifter finns

redan definierat i lagen om socialavgifter. I skattebetalningslagen görs en

tydlig åtskillnad mellan de tre olika avgifts- och skatteslagen. Det vore

olyckligt om IL och skattebetalningslagen använder termen egenavgifter

på olika sätt och skattebetalningslagens regler bör inte ändras om

skatteuträkningen skall kunna göras begriplig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I KL och SIL finns

flera bestämmelser om avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691)

om socialavgifter och om återföring av avdrag, se t.ex. punkt 19 av

anvisningarna till 23 § och punkt 13 av anvisningarna till 22 § KL. Ordet

används också i andra lagar genom hänvisning till berörda lagrum i KL,

exempelvis i 7 § RFL. I IL används ordet på många ställen, bl.a. i 12 kap.

36 §, 16 kap. 29 31 §§ och 62 kap. 5 §.

Enligt 3 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster och enligt 4 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift

likställs vid tillämpning av KL särskild löneskatt och allmän löneavgift

med egenavgifter.

Som Riksskatteverket framhåller är det olämpligt att termerna står för

olika saker i IL och i skattebetalningslagen (1997:483). Det är emellertid

opraktiskt att skriva ut särskild löneskatt och allmän löneavgift i varje

lagrum i IL där det finns bestämmelser om egenavgifter. Problemet kan

lösas med en bestämmelse där det föreskrivs att bestämmelserna om

egenavgifter skall tillämpas på särskild löneskatt och allmän löneavgift.

(Jfr vad Lagrådet anfört om uttryckssättet i sitt yttrande angående 1 §.)

Bestämmelsen har justerats redaktionellt efter Lagrådets granskning. En

sådan reglering finns redan i lagen om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster och i lagen om allmän löneavgift. Det är emellertid

upplysande om det finns en reglering redan här i IL om att

bestämmelserna om egenavgifter skall tillämpas även på särskild

löneskatt och allmän löneavgift. Regleringen tas därför in här.

Regeringen kommer med förslag till ändring i de båda andra lagarna (se

2.35 och 2.64).

Prisbasbelopp

27 §

SLK:s förslag (25 §): Överensstämmer med regeringens förslag. I

SLK:s förslag används dock beteckningen basbelopp.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Det finns ett antal

bestämmelser som knyter an till det basbelopp som avses i 1 kap. 6 §

lagen (1962:381) om allmän försäkring. I KL och SIL används ibland

uttrycket basbeloppet utan hänvisning till något lagrum (t.ex. i 19 § KL)

medan det på andra ställen finns en hänvisning till det nyss nämnda

lagrummet (t.ex. i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL). För

tydlighetens skull tas det in en hänvisning här. Uttrycket basbelopp

ändrades år 1998 till prisbasbelopp i 1 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring (prop. 1997/98:151, bet. 1997/98:SfU13, SFS 1998:677).

Enligt paragrafens sista stycke skall om det i andra lagar hänvisas till

basbeloppet därmed avses prisbasbeloppet. I IL bör det nya uttrycket

prisbasbeloppet användas. I författningskommentarerna till de

bestämmelser där uttrycket basbelopp används tas det inte med någon

upplysning om att regeringen har ändrat uttrycket basbelopp till

prisbasbelopp.

Det görs också ett tillägg att det som avses är prisbasbeloppet för året

före taxeringsåret. I lagtexten räcker det sedan att det står

prisbasbeloppet, om det inte behövs en särregel därför att det är ett annat

års prisbasbelopp som avses.

Statslåneräntan

28 §

SLK:s förslag (26 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

statslåneräntan är hämtad från 6 § KL. Den infördes år 1993 (prop.

1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15, SFS 1993:1541). Ordet statslåneräntan

infördes i lagtexten i samband med 1990 års skattereform (1990:1).

Fast driftställe

29 §

SLK:s förslag (27 §): Överensstämmer med regeringens förslag, med

undantag för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: När KL tillkom

fördes det in en definition av fast driftställe i 61 § KL. År 1986 infördes

bestämmelser om att begränsat skattskyldiga skulle beskattas för rörelse

bara om den bedrivits från fast driftställe i Sverige (DsB 1981:10, prop.

1986/87:30, bet. 1986/87:SkU5, SFS 1986:1113). Då ändrades

definitionen och bestämmelsen flyttades till punkt 3 av anvisningarna till

53 § KL med en hänvisning i 6 § 1 mom. andra stycket SIL.

Bestämmelsen bygger på samma principer som OECD:s modellavtal.

Den ändrades i samband med 1990 års skattereform genom att uttrycket

rörelse byttes ut mot näringsverksamhet (1990:1).

Sista stycket i punkt 3 av anvisningarna till 53 § KL innehåller

bestämmelser om att royalty m.m. i vissa fall skall anses som intäkt av

näringsverksamhet från fast driftställe här. Den bestämmelsen har

placerats i 3 kap. 18 § andra stycket och 6 kap. 11 § andra stycket

eftersom den har betydelse bara för att avgöra om den som erhåller

royaltyn m.m. är skattskyldig för den i Sverige.

Liksom i andra bestämmelser har uttrycket omsättningstillgång bytts ut

mot lagertillgång. För motivering se avsnitt 7.2.7.

Sverige

30 §

SLK:s förslag (28 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

Sverige är hämtad från punkt 2 a av anvisningarna till 53 § KL. Punkten

infördes år 1986 (prop. 1986/87:30, bet. 1986/87:SkU5, SFS 1113).

Skattemässigt värde

31 33 §§

SLK:s förslag (29 §): Innehåller en bestämmelse om att med

skattemässigt värde avses det värde som en tillgång enligt IL tas upp till

eller har tagits upp till vid inkomstberäkningen.

Remissinstanserna: Riksskatteverket liksom Byggentreprenörerna

efterlyser ett förtydligande om definitionen av skattemässigt värde på

lagertillgångar avser värdet före eller efter värdeminskningsavdrag som

medges utanför räkenskaperna. Svenska Revisorsamfundet SRS anser att

definitionen kan utgå eftersom den inte tillför något och är oklar till sin

innebörd.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: SLK föreslår att det

skall införas en definition av skattemässigt värde. SLK:s förslag tar sikte

bara på lagertillgångar och liknande tillgångar.

I dagens inkomstskattelagstiftning finns olika uttryck för detta värde.

Uttrycket skattemässigt värde finns i 8 § ExmL och i 19 § OL, men i 2 §

4 mom. andra stycket SIL används uttrycket det värde som i

beskattningsavseende gäller och i 28 § tredje stycket SIL och 13 § RFL

används uttrycket de värden som gäller vid inkomsttaxeringen. I fråga

om inventarier finns uttrycket skattemässigt restvärde.

Efter förslag av Företagsskatteutredningen infördes det en

bestämmelse med definitioner av skattemässigt värde i 9 § lagen (SFS

1998:1600) om uppskov med beskattningen vid överlåtelse av tillgångar

till underpris (SOU 1998:1, prop. 1998/99:15, bet. 1998/99SkU5). Där

används termen skattemässigt värde inte bara på lagertillgångar,

pågående arbeten, kundfordringar och liknande tillgångar, utan också på

kapitaltillgångar och inventarier. Regeringen utgår från detta och låter

definitionen gälla generellt i IL.

Definitionen placeras här i 2 kap., men det kan påpekas att paragrafen

gäller bara i inkomstslaget näringsverksamhet eftersom det bara är där

det finns lagertillgångar, kapitaltillgångar och inventarier. Definitionen

delas upp i tre paragrafer, 31 33 §§.

Termen används i de lagrum som SLK har föreslagit när det gäller

lagertillgångar och liknande tillgångar (31 §). Enligt SLK:s förslag

påverkas inte det skattemässiga värdet på fastigheter av gjorda

värdeminskningsavdrag. Enligt UPL däremot skall hänsyn tas till

värdeminskningsavdrag som har gjorts vid beskattningen men inte i

räkenskaperna. Regeringen utgår från definitionerna i UPL.

Termen används också när det gäller kapitaltillgångar (32 §). Den

används dock inte i bestämmelserna i avdelning VII om kapitalvinster

och kapitalförluster. Avdelningen gäller ju såväl inkomstslaget

näringsverksamhet som kapital. Där är det också naturligare att använda

uttrycket det omkostnadsbelopp som skulle ha använts om tillgången

hade avyttrats vid tidpunkten för ... .

Slutligen används termen på inventarier (33 §). Då finns det inte

längre något behov av termen skattemässigt restvärde. Den används

därför inte längre. Lagrådet föreslår att orden även om de inte förvärvas

från någon annan skall slopas och hänvisar i sitt yttrande till vad

Lagrådet anför i anslutning till 18 kap. 1 §. Regeringen följer inte

Lagrådets förslag. För motivering, se kommentaren till 18 kap. 1 §.

Med denna lösning finns det inte anledning att gå in på

remissinstansernas synpunkter.

Återföring

34 §

SLK:s förslag (30 §): Överensstämmer med regeringens förslag, med

undantag för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Uttrycket återföring

används på ett flertal ställen i KL och SIL och i IL. I KL och SIL står det

emellertid ofta att ett avdrag skall återföras till beskattning, se t.ex. punkt

19 av anvisningarna till 23 § KL. I IL har till beskattning uteslutits och i

stället finns det en förklaring i detta kapitel. Genom att det står att

beloppet tas upp som intäkt kan man av bestämmelsen i kombination

med de bestämmelser som finns om återföring också få svar på när

beloppet skall tas upp till beskattning, dvs. det är en periodiserad

inkomst.

I 26 kap. Återföring av värdeminskningsavdrag används uttrycket

återföra. I motsvarande bestämmelse i KL står det att medgivna avdrag

för värdeminskning m.m. skall tas upp som intäkt.

I fråga om vissa fonder står det i dagens lagtext att fonderna under

angivna förutsättningar skall återföras, se t.ex. 9 § ErFL i fråga om

ersättningsfonder. Det har i IL ändrats till att avdraget för avsättning till

fonden skall återföras, se t.ex. 31 kap. 19 § IL.

AVD. II SKATTSKYLDIGHET

Denna avdelning behandlar skattskyldigheten (den subjektiva

skattskyldigheten). Den subjektiva skattskyldigheten reglerar för

särskilda subjekt om de skall beskattas, dvs. om de över huvud taget är

skattesubjekt, och i så fall i vilken utsträckning de skall beskattas. Man

kan säga att här regleras när vissa skattesubjekt beskattas i annan

omfattning än andra för samma inkomst. Skattskyldighetens växling

beror på inkomsttagaren.

På andra ställen i lagen behandlas skatteplikten (den objektiva

skattskyldigheten). Den objektiva skattskyldigheten reglerar för särskilda

inkomster om de skall beskattas. Man kan säga att där regleras fall där

vissa inkomster beskattas annorlunda än andra utan hänsyn till mottagare.

Skattepliktens växling beror på inkomstens natur.

Detta är varken en enkel gränsdragning eller en gränsdragning som går

att tillämpa konsekvent. Man kan känna sig tveksam framför allt i fråga

om inkomster som kan uppbäras bara av personer med vissa känne-

tecken.

Bestämmelserna om skattefrihet för utdelning på näringsbetingade

andelar har tagits in i inkomstslaget näringsverksamhet. De kan bara bli

tillämpliga i det inkomstslaget och där finns det ett kapitel som behandlar

räntor och utdelningar. Bestämmelserna passar bra i det kapitlet och det

blir sannolikt lättare för läsarna att hitta dem där.

Skattskyldighetsbestämmelserna har delats in i fem kapitel; fysiska

personer, dödsbon, svenska handelsbolag, juridiska personer samt vissa

stiftelser, ideella föreningar, registrerade trossamfund och andra juridiska

personer.

3 kap. Fysiska personer

I detta kapitel regleras vilka inkomster som fysiska personer är

skattskyldiga för. Här finns såväl skattskyldighetsbestämmelser som

bestämmelser om undantag från skattskyldigheten.

I kapitlet finns också två bestämmelser om skattskyldighet för

överlåtna pensioner och periodiska inkomster. De gäller för såväl

obegränsat som begränsat skattskyldiga. För begränsat skattskyldiga blir

bestämmelserna dock intressanta bara om de är skattskyldiga här för

utfallande belopp.

Som framgår av 4 kap. 1 och 2 §§ skall de bestämmelser som gäller för

fysiska personer i denna lag tillämpas också för vissa dödsbon. I denna

avdelning finns emellertid ett särskilt kapitel för dödsbon (4 kap.).

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till följande förarbeten bara

genom angivande av det årtal då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1990 1990 års skattereform, SOU 1989:33 och 34, prop.

1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650 f.

Kommentar till paragraferna

Innehåll

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Hänvisningen

i fjärde stycket finns dock inte med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen inleder

kapitlet och anger dess innehåll.

Fjärde stycket är nytt. Det hänvisar till bestämmelserna i 7 kap. 21 §,

som på Lagrådets förslag flyttats från 8 kap. 36 §. Bestämmelserna i

7 kap. 21 § gäller för såväl fysiska som juridiska personer.

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en upplysande hänvisning för fysiska personer som är delägare i svenska

handelsbolag, i vissa samfälligheter och i andra utländska juridiska

personer än utländska bolag om att de kan vara skattskyldiga också för

inkomster hos sådana juridiska personer.

Obegränsat skattskyldiga

Vilka som är obegränsat skattskyldiga

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett från

en redaktionell ändring i andra stycket.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att det är en bra metod att i en bestämmelse dels samla vilka kategorier

som är skattskyldiga, dels föreskriva att de är obegränsat skattskyldiga.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I 3 5 §§

introduceras termen obegränsat skattskyldig. Termen är ny i

lagstiftningen men kan för fysiska personer i stort sägas motsvara

begreppet bosatt. I dagens lagtext används det ordet för den som är bosatt

här, men ofta används ordet i den utvidgade betydelsen att det omfattar

också den som har väsentlig anknytning hit eller som stadigvarande

vistas här. I IL används ordet bosatt för grundbetydelsen och termen

obegränsat skattskyldig används för det mer omfattande begreppet.

Innehållet i definitionen i första stycket är hämtat i fråga om

punkt 1 (bosatt här) från punkt 1 första stycket av anvisningarna till

53 § KL,

punkt 2 (stadigvarande vistelse) från 68 § KL och 16 § 1 mom. SIL,

och

punkt 3 (väsentlig anknytning) från punkt 1 andra stycket av

anvisningarna till 53 § KL.

Bestämmelsen i punkten 1 fanns med redan vid KL:s tillkomst. Den är

i sak oförändrad sedan dess. I dagens lagtext används uttrycket egentligt

bo och hemvist. Det har ändrats till bosatt, vilket är ett övergripande

uttryck som innefattar både bo och hemvist. Avsikten är inte att det skall

innebära någon ändring i sak. Jämför t.ex. 6 13 §§ folkbokföringslagen

(1991:481).

Bestämmelsen i punkten 2 fanns också med vid KL:s tillkomst och är i

sak oförändrad sedan dess.

En bestämmelse om att personer med viss anknytning till Sverige

skulle behandlas som obegränsat skattskyldiga (3 § första stycket 3 och

7 §) fanns också med vid KL:s tillkomst i punkt 1 av anvisningarna till

53 § KL. Denna bestämmelse har ändrats några gånger. År 1966 (SOU

1962:59, prop. 1966:127, bet. 1966:BevU54, SFS 1966:729) infördes

bl.a. en bestämmelse med en bevispresumtion. Därefter gjordes en större

ändring år 1985 (DsJu 1983:13, prop. 1984/85:175, bet. 1984/85:SkU59,

SFS 1985:362). Uttrycket väsentlig anknytning förtydligades i vissa

avseenden. Bestämmelsen utvidgades till att gälla inte bara svenska

medborgare utan också alla som har haft sitt egentliga bo och hemvist

eller stadigvarande vistats här. Tiden för bevispresumtionsregeln

förlängdes till fem år och kom att omfatta fler skattskyldiga.

4 §

SLK:s förslag (3 a §): Enligt SLK:s förslag gäller bestämmelsen om den

svenske medborgaren är bosatt utomlands. Överensstämmer i övrigt med

regeringens förslag bortsett från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inga erinringar mot förslaget.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

svensk beskickningspersonal m.fl. kommer från 69 § första stycket KL

och 17 § första stycket SIL. Att sådana personer är obegränsat

skattskyldiga infördes år 1978 (prop. 1978/79:58, bet. 1978/79:SkU15,

SFS 1978:925).

Ordet bosatt har bytts ut mot vistas vilket bättre återspeglar vad som

avses. Det förhållandet att en person på grund av sin tjänst vid en svensk

beskickning, en svensk delegation eller ett svenskt karriärkonsulat vistas

utomlands skall inte hindra att denna person anses som obegränsat

skattskyldig i Sverige. Detta byte har gjorts efter lagrådsföredragningen.

Uttrycket lönat konsulat har ersatts med det numera använda uttrycket

karriärkonsulat.

I andra stycket har uttrycket på motsvarande sätt lagts till som en

markering att villkoren i första stycket skall läsas utifrån makens

respektive barnets förhållanden.

5 §

SLK:s förslag (3 b §): Enligt SLK:s förslag gäller bestämmelsen om

personen är bosatt i en annat stat inom Europeiska unionen.

Överensstämmer i övrigt med regeringens förslag, bortsett från några

redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om personalen vid Europeiska universitetsinstitutet kommer från 69 §

andra stycket KL och 17 § andra stycket SIL. De infördes år 1996 (prop.

1996/97:19, bet. 1996/97:FiU1, SFS 1996:1208 och 1996:1214).

Protokollet och konventionen som nämns i första strecksatsen i första

stycket finns publicerade i propositionen 1996/97:5 s. 309 f.

Enligt dagens lagtext skall personen anses bosatt här om han vid

tjänstetillträdet hade sitt skatterättsliga hemvist här. I IL uttrycks det så

att om personen vid tjänstetillträdet var obegränsat skattskyldig, skall han

anses vara obegränsat skattskyldig här. Det kan tilläggas att det i lagen

(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall finns bestämmelser

om att inkomsterna från institutet kan vara undantagna från inkomstskatt.

I SLK:s förslag är villkoret formulerat så att han var obegränsat

skattskyldig i Sverige. I Sverige har strukits eftersom det av

sammanhanget framgår att vad som avses är om personen är skattskyldig

här. Vidare finns det en definition här i 3 kap. av obegränsat

skattskyldiga, av vilken det framgår att det är obegränsad skattskyldighet

i Sverige som avses när uttrycket används.

Liksom i 4 § har ordet bosatt bytts ut mot vistas. Skälen till ändringen

framgår av kommentaren till 4 §.

I andra stycket har uttrycket på motsvarande sätt lagts till som en

markering att villkoren i första stycket skall läsas utifrån makens

respektive barnets förhållanden.

I tredje stycket finns en bestämmelse om att vid tillämpning av

skatteavtal skall sådana personer som avses i första och andra styckena

anses ha hemvist i Sverige. Också denna bestämmelse infördes år 1996 i

69 § andra stycket KL och 17 § andra stycket SIL.

6 §

SLK:s förslag (3 c §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en upplysning om att det finns bestämmelser i protokollet till det s.k.

Fusionsfördraget om var Europeiska gemenskapernas tjänstemän skall

anses bosatta. Enligt 2 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges

anslutning till Europeiska unionen gäller de i Sverige. Fördraget och

protokollet finns publicerade i SFS 1994:1501 s. 3567 f. En sådan

upplysning infördes år 1996 i 69 § tredje stycket KL och 17 § tredje

stycket SIL (prop. 1996/97:19, bet. 1996/97:FiU1, SFS 1996:1208 och

1996:1214).

7 §

SLK:s förslag (4 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS påpekar att det är

oklart vad som avses med utvidgningen liknande förhållanden i första

stycket sista strecksatsen. Samfundet förutsätter att avsikten är att det inte

skall ske någon förändring av gällande rätt.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Se sista stycket av

kommentaren till 3 §, där det finns en redogörelse för hur bestämmelsen

vuxit fram.

Strecksatsen liknande förhållanden är inte en utvidgning utan en

ersättning för uttrycket därmed jämförliga förhållanden.

Innebörden av obegränsad skattskyldighet

8 §

SLK:s förslag (5 §): Överensstämmer med regeringens förslag, med

undantag för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I denna paragraf

finns huvudregeln för obegränsat skattskyldiga fysiska personer.

Bestämmelsen är hämtad från 53 § 1 mom. a KL och 6 § 1 mom. a SIL.

De nuvarande bestämmelserna har i princip haft samma lydelse sedan KL

och SIL kom till.

I inledningen till 53 § 1 mom. KL respektive 6 § 1 mom. SIL finns det

upplysningar om att det kan finnas undantag från skattskyldigheten i KL

respektive SIL. En sådan upplysning är så allmän att man likaväl kan

utesluta den. Någon motsvarighet har därför inte tagits in. Undantag från

skattskyldigheten finns i 8 kap. om inkomster som är skattefria, men det

finns också bestämmelser om skattefrihet i reglerna för de olika

inkomstslagen.

Undantag från skattskyldighet vid vistelse utomlands

9 §

SLK:s förslag (6 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS pekar på att

uttrycket administrativ praxis är oklart och menar att om det skall

användas behöver det preciseras.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

bestämmelser om att obegränsat skattskyldiga inte är skattskyldiga för

inkomst av anställning från utlandet i vissa fall. Bestämmelserna finns i

dag i 54 § första stycket f KL och i punkt 3 av anvisningarna till

paragrafen. I 7 § 11 mom. SIL finns en hänvisning till dessa

bestämmelser.

En begränsning av skattskyldigheten infördes första gången år 1966

(SOU 1962:59, prop. 1966:127, bet. 1966:BevU54, SFS 1966:729) då en

anställning och vistelse som varade i minst ett år undantogs från

beskattning. Bestämmelsen om begränsning i skattskyldigheten vid

utlandsvistelse utvidgades år 1985 (DsJu 1983:13, prop. 1984/85:175,

bet. 1984/85:SkU59, SFS 1985:362) bl.a. genom att sexmånadersregeln

infördes. Vid 1990 års skattereform fick bestämmelserna sin nuvarande

huvudsakliga utformning. Då infördes kravet att inkomsten skall

beskattas i verksamhetslandet för att den skall undantas från skatteplikt

med stöd av sexmånadersregeln. I propositionen (s. 683 f.) finns det vissa

uttalanden om huruvida en inkomst, t.ex. en naturaförmån, skall anses ha

blivit beskattad i utlandet. Bestämmelsen om undantag från

skattskyldighet vid statlig och kommunal tjänsteexport infördes år 1993

(prop. 1993/94:90, bet. 1993/94:SkU10, SFS 1993:1515). I prop.

1998/99:124 har det föreslagits en ny lydelse av lagtexten genom att

svensk landstingskommun ersatts av svenskt landsting och svensk

församling ersatts av församling inom Svenska kyrkan. Lydelsen här i IL

bygger på föreslaget i prop. 1998/99:124.

Lagtexten har ändrats i förhållande till SLK:s förslag i inledningen av

de båda styckena för att förtydliga att den skattskyldige inte måste vara

anställd hos en utländsk arbetsgivare. Det som avses är bara att det måste

finnas ett anställningsförhållande. Denna ändring har gjorts efter

lagrådsföredragningen.

Det av Svenska Revisorsamfundet SRS kritiserade uttrycket admi-

nistrativ praxis är hämtat från dagens lagstiftning. Det finns inte

anledning att nu överväga någon precisering.

10 §

SLK:s förslag (7 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att kortare avbrott i utlandsvistelsen skall räknas in i utlandsvistelsen

infördes år 1985 i samband med att bestämmelserna om skattefrihet

utvidgades, se under kommentaren till 9 §. Bestämmelsen har inte

ändrats. Den är i dag placerad i punkt 3 av anvisningarna till 54 § KL.

Den gäller också vid den statliga inkomsttaxeringen på grund av en

hänvisning i 7 § 11 mom. SIL.

11 §

SLK:s förslag (8 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen

undantas den som är anställd på svenskt, danskt eller norskt luftfartyg

från möjligheten att tillämpa bestämmelserna om skattefrihet i 9 §. Så har

det varit ända sedan den ursprungliga ettårsregeln infördes år 1966. I dag

framgår detta av 54 § första stycket f KL och 7 § 11 mom. SIL.

12 §

SLK:s förslag (9 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från ett antal redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS påpekar att det av

bestämmelsen inte framgår var arbetsgivaren skall vara obegränsat

skattskyldig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I första stycket

finns ett undantag från 9 § för den som är anställd ombord på fartyg.

I andra stycket finns en specialregel om att den som är anställd ombord

på utländskt fartyg inte är skattskyldig för inkomst av anställningen i

vissa fall. I dag finns bestämmelsen placerad i punkt 3 av anvisningarna

till 54 § KL. I 7 § 11 mom. SIL finns en hänvisning som gör att den

gäller också vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

Bestämmelsen ändrades senast år 1993 (prop. 1992/93:217, bet.

1992/93:SkU35, SFS 1993:526) genom att bestämmelsen om 183 dagar

per tolvmånadersperiod infördes i stället för att anställningen och

vistelsen skulle ha varat minst sex månader. Ett sådant undantag togs in

första gången år 1985 i samband med införandet av sexmånadersregeln,

se under kommentaren till 9 §.

I första stycket första strecksats stryks anställningen för att det inte

skall låta som att den skattskyldige måste vara anställd hos en utländsk

arbetsgivare (jfr kommentaren till 9 §). Det som skall sägas är att

vistelsen måste vara i minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod. Att

den skattskyldige måste vara anställd framgår av inledningen till stycket.

Ett villkor för att bestämmelserna i andra stycket skall tillämpas är att

arbetsgivaren är obegränsat skattskyldig (andra strecksatsen). Svenska

Revisorsamfundet SRS har påpekat att det inte framgår var arbetsgivaren

skall vara obegränsat skattskyldig. Vad som avses med uttrycket

obegränsat skattskyldig regleras i 3 kap. 3 7 §§ och 6 kap. 3 §. Av dessa

bestämmelser framgår att det som avses är obegränsat skattskyldiga i

Sverige. Något förtydligande behövs därför inte. Uttrycket används

regelmässigt i IL utan tillägg för i Sverige.

I dag finns en hänvisning till 1 kap. 7 § 8 fartygssäkerhetsförordningen

(1988:594) i fråga om vad som avses med oceanfart. Bl.a. med hänsyn

till det olämpliga i att en skattelag hänvisar till en förordning har denna

hänvisning tagits bort och i stället har en definition tagits in i tredje

stycket.

13 §

SLK:s förslag (10 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

oförutsedda händelser infördes år 1985 i samband med att

skattefrihetsbestämmelserna utvidgades, se under kommentaren till 9 §.

Bestämmelsen har inte ändrats. Den är i dag placerad i punkt 3 fjärde

stycket av anvisningarna till 54 § KL. Den gäller också vid den statliga

inkomsttaxeringen på grund av en hänvisning i 7 § 11 mom. SIL.

Undantag från skattskyldighet för anställda vid utländsk stats

beskickning eller konsulat

14 §

SLK:s förslag (11 §): Överensstämmer med regeringens förslag med

undantag för några redaktionella ändringar. Bl.a. finns obegränsat

skattskyldig inte med i inledningen. I stället avslutades bestämmelsen

med även om han inte är begränsat skattskyldig enligt 14 § (17 § i

regeringens förslag).

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att uttrycket

även om han inte är begränsat skattskyldig enligt 14 § (17 § i

regeringens förslag) bör utgå.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att den som tillhör utländsk stats beskickning eller karriärkonsulat i

Sverige inte är skattskyldig är i dag placerad i 70 § 2 mom. KL och 18 §

2 mom. SIL. Bestämmelsen fanns med i KL redan år 1928, men fick sin

nuvarande lydelse år 1984 (prop. 1984/85:55, bet. 1984/85:SkU15, SFS

1984:894).

Uttrycket lönat konsulat har ersatts med det numera använda uttrycket

karriärkonsulat.

Avslutningen även om han inte är begränsat skattskyldig enligt 17 §

kan fungera som en upplysning om att det längre fram finns

bestämmelser om begränsad skattskyldighet. Kammarrätten i Stockholm

har dock rätt i att bestämmelsen systematiskt inte hör hemma i denna

paragraf eftersom den bara gäller för obegränsat skattskyldiga. Den tas

därför bort och i stället inleds den med En obegränsat skattskyldig

person ... .

15 §

SLK:s förslag (12 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att en utländsk honorärkonsul inte är skattskyldig för inkomster av sin

tjänst hos den utländska staten finns i dag i 70 § 3 mom. KL och 16 §

3 mom. SIL. Dessa bestämmelser har aldrig ändrats.

Uttrycket olönad konsul har ersatts med det numera använda uttrycket

honorärkonsul.

Undantag från skattskyldighet för medlemmar av kungahuset

16 §

SLK:s förslag (13 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att medlemmar av kungahuset inte är skattskyldiga för anslag som

anvisas av staten är i dag placerad i 54 § första stycket a KL och 7 § 2

mom. SIL. Sådana anslag var skattefria redan vid KL:s tillkomst.

Begränsat skattskyldiga

Vilka som är begränsat skattskyldiga

17 §

SLK:s förslag (14 §): Enligt SLK:s förslag till punkten 1 krävs det också

att den skattskyldige har sådana inkomster eller skall göra sådana avdrag

som räknas upp i 18 20 §§. Överensstämmer i övrigt med regeringens

förslag, bortsett från en redaktionell ändring i punkten 3.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I dag finns det inte

någon definition av begränsat skattskyldiga, men vilka som är begränsat

skattskyldiga framgår motsatsvis av bestämmelserna om vem som är

obegränsat skattskyldig i Sverige. Under kommentaren till 3 § finns en

redogörelse för var de bestämmelserna finns i dag och hur de har

utvecklats.

SLK föreslår att en förutsättning för att en person skall var begränsat

skattskyldig är att han har sådana inkomster eller skall göra sådana

avdrag som avses i 18 20 §§. Förslaget leder till att fysiska personer

delas in i tre kategorier; obegränsat skattskyldiga, begränsat skattskyldiga

och de som inte alls är skattskyldiga. Lagrådet anser att denna

kategoriindelning är mindre lyckad och menar att den leder till

cirkelresonemang och oklarheter. Lagrådet förordar att termen begränsat

skattskyldig skall avse varje person som inte är obegränsat skattskyldig.

Enligt regeringens bedömning kan det visserligen förefalla märkligt att

alla personer är skattskyldiga i Sverige, men praktiska skäl talar för att

Lagrådets förslag skall följas. Det föranleder ändringar här i 3 kap., i 6

kap. samt i ytterligare ett antal bestämmelser som gäller för begränsat

skattskyldiga.

Att den som tillhör utländsk stats beskickning m.fl., som anges i punkt

2 4, skall anses som begränsat skattskyldig framgår av 70 § 1 mom. KL

och 18 § 1 mom. SIL. Bestämmelsen fanns med i KL redan år 1928. Den

enda större ändringen gjordes år 1984 (prop. 1984/85:55, bet.

1984/85:SkU15, SFS 1984:894) då man lade till villkoret att den

skattskyldige inte heller skall ha varit obegränsat skattskyldig i Sverige

när han kom att tillhöra beskickningen m.m.

Liksom i andra paragrafer används i punkten 2 det numera använda

uttrycket karriärkonsulat i stället för lönat konsulat.

Innebörden av begränsad skattskyldighet

18 §

SLK:s förslag (15 §): Överensstämmer med regeringens förslag, med

undantag för några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

påpekar angående första stycket 7 att det blir en skatteskärpning om

utdelningar på andelar i ekonomiska föreningar skall beskattas även

kommunalt. Att konstruera regler som medför att de ursprungliga

tankegångarna fortfarande styr regelsystemet, skulle medföra komplexa

regler. Fakulteten menar att det bästa skulle vara om även utdelningar på

andelar i ekonomiska föreningar omfattades av kupongskattelagen.

Sveriges Advokatsamfund anser angående samma punkt att motivet för

att utvidga beskattningen av utdelningar på ekonomiska föreningar även

till den kommunala taxeringen inte är självklart. Ett alternativ skulle

kunna vara att delägarna i förekommande fall beskattas i inkomstslaget

kapital.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen

behandlar begränsat skattskyldiga. Denna bestämmelse är hämtad från

53 § 1 mom. a KL och 6 § 1 mom. första stycket a SIL.

Första stycket har omarbetats redaktionellt i förhållande till SLK:s

förslag.

Punkt 1: Inkomst av rörelse som bedrivs här i Sverige har ingått i det

som begränsat skattskyldiga alltid har varit skyldiga att redovisa enligt

KL och SIL. Genom lagstiftning år 1986 (prop. 1986/87:30, bet.

1986/87:SkU5, SFS 1986:1113) preciserades detta till att avse inkomst

av rörelse som bedrivits från fast driftställe här. Vad som menas med fast

driftställe framgår av 2 kap. 29 § samt kompletteras i fråga om royalty

och liknande i andra stycket här i 18 §.

Begränsat skattskyldiga har också alltid varit skyldiga att redovisa

inkomst av fastighet här i Sverige enligt KL och SIL. Efter 1990 års

skattereform skall inkomst av näringsfastighet redovisas i inkomstslaget

näringsverksamhet. Bland de inkomster som skall tas upp ingår sådan

återföring av värdeminskningsavdrag m.m. som enligt 26 kap. skall göras

när en näringsfastighet avyttras eller blir privatbostadsfastighet. Den

kapitalvinst som uppkommer vid avyttring av en näringsfastighet skall

för fysiska personer beskattas i inkomstslaget kapital (se 13 kap. 4 och

6 §). Att kapitalvinsten också skall beskattas här i Sverige framgår av

punkt 6.

Punkt 2: När en näringsbostadsrätt avyttras eller blir privatbostadsrätt,

skall medgivna avdrag för värdehöjande reparationer och underhåll tas

upp som intäkt enligt 26 kap. 10, 11 och 13 §§. Sådana intäkter vid

avyttringen skall också begränsat skattskyldiga ta upp om de avser

näringsbostadsrätter som innefattar nyttjanderätt till ett hus eller en del

av ett hus i Sverige. Bestämmelserna kom till vid 1990 års skattereform.

Punkt 3: Första gången det infördes skattskyldighetsbestämmelser om

egenavgifter var år 1976 (prop. 1975/76:178, bet. 1975/76:SkU68, SFS

1976:460). Därefter har bestämmelserna ändrats bl.a. år 1981 (prop.

1981/82:10, bet. 1981/82:SkU9, SFS 1981:1150). Av 2 kap. 26 § framgår

att också viss särskild löneskatt och allmän löneavgift omfattas av denna

bestämmelse.

I nuvarande bestämmelser föreskrivs också skattskyldighet för nedsatta

s.k. nordiska socialavgifter, om dessa hänför sig till näringsverksamhet.

Detta har utelämnats, eftersom beskattningen av dessa alltid skall ske i

inkomstslaget tjänst och alltså för begränsat skattskyldiga genom särskild

inkomstskatt. Före 1990 års skattereform skedde beskattningen i

inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. När detta inkomstslag

upphörde föreskrevs att beskattningen i stället skulle ske i inkomstslaget

tjänst (prop. 1989/90:110 s. 675).

Punkt 4: I dag framgår det av 21 § RFL att fysiska personer som inte är

bosatta i Sverige är skattskyldiga för inkomst av kapital för positivt och

negativt räntefördelningsbelopp. Det gäller såväl när fysiska personer är

enskilda näringsidkare som när de är delägare i svenska handelsbolag.

Avdraget för negativ räntefördelning regleras i 20 §. Bestämmelserna

infördes år 1993 (SOU 1991:100, Ds 1993:28, prop. 1993/94:50, bet.

1993/94:SkU15, SFS 1993:1536).

Punkt 5: Inkomster av fastigheter i Sverige har alltid varit

skattepliktiga här enligt KL och SIL. Genom 1990 års skattereform

ändrades bestämmelserna så att löpande inkomster av

privatbostadsfastigheter och privatbostäder numera är att betrakta som

inkomst av kapital, se nuvarande 3 § 3 mom. SIL.

Punkt 6: Kapitalvinst på fastighet i Sverige har alltid varit skattepliktig

här, också för begränsat skattskyldiga, enligt KL och SIL. Punkten

omfattar såväl näringsfastigheter som privatbostadsfastigheter.

Skattskyldighet för begränsat skattskyldigas kapitalvinster på

bostadsrätter infördes i samband med att det infördes en evig

kapitalvinstbeskattning på bostadsrätter (prop. 1983/84:67, bet.

1983/84:SkU13, SFS 1983:1043). Punkten omfattar såväl

näringsbostadsrätter som privatbostadsrätter. Vad som menas med

privatbostadsrätt och näringsbostadsrätt definieras i 2 kap. 18 och 19 §§.

Punkt 7: I 6 § 1 mom. första stycket a SIL finns en bestämmelse om att

begränsat skattskyldiga skall erlägga skatt för utdelning på andelar i

svenska ekonomiska föreningar. Bestämmelsen har funnits med där

sedan lagen kom till. Däremot finns det ingen motsvarande bestämmelse

i KL.

Bestämmelsen gäller för det första i inkomstslaget kapital, som bara

beskattas statligt. Men den kan gälla också i inkomstslaget

näringsverksamhet, men då blir bestämmelsen intressant bara om

utdelningen inte ingår i punkten 1 (fast driftställe eller fastighet i

Sverige). Det torde knappast förekomma att begränsat skattskyldiga

fysiska personer som bedriver enskild näringsverksamhet blir beskattade

i inkomstslaget näringsverksamhet för utdelning som inte hänför sig till

fast driftställe eller fastighet i Sverige. Däremot kan det förekomma att

de är skattskyldiga i inkomstslaget näringsverksamhet för

utdelningsinkomster i svenska handelsbolag. Även om sådana inkomster

inte hänför sig till ett fast driftställe eller en fastighet i Sverige skall de

beskattas här vid den statliga taxeringen. Men frågan är varför de inte

skall beskattas vid den kommunala taxeringen. Före skattereformen

kunde det vara motiverat att de begränsat skattskyldiga bara betalade

statlig inkomstskatt på sådan utdelning eftersom de bara betalade

kupongskatt på utdelning från aktiebolag. Efter skattereformen betalar de

statlig skatt bara om inkomsterna överstiger brytpunkten, vilket innebär

att sådan utdelning ofta blir skattefri. SLK föreslår att bestämmelsen

utvidgas så att den gäller också vid beräkning av kommunal

inkomstskatt. Att beskatta delägarna i inkomstslaget kapital, som

Sveriges Advokatsamfund föreslår, bryter mot systemet att inkomster i

handelsbolag räknas till inkomstslaget näringsverksamhet. Det finns inte

anledning att införa sådana undantag för de relativt sällsynta fall då detta

kan förekomma. Regeringen följer SLK:s förslag.

I andra stycket finns en bestämmelse om när royalty skall anses

hänförlig till ett fast driftställe i Sverige. Bestämmelsen finns i dag i

punkt 3 av anvisningarna till 53 § KL och i 6 § 1 mom. andra stycket

SIL. Ända sedan KL:s tillkomst har det funnits en bestämmelse om att

royalty och liknande ersättningar skall anses som inkomst av rörelse som

bedrivs här om de kommer från en verksamhet som bedrivs i Sverige. År

1981 (prop. 1981/82:10, bet. 1981/82:SkU8, SFS 1981:1150) infördes

uttrycket royalty eller periodiskt utgående avgift för nyttjande av

materiella eller immateriella tillgångar . År 1986 lade man till att

verksamheten skall ha fast driftställe i Sverige. Lydelsen ändrades senast

i samband med 1990 års skattereform genom att uttrycket rörelse byttes

ut mot näringsverksamhet. Vad som i övrigt avses med fast driftställe

regleras i 2 kap. 29 §. Stycket har ändrats redaktionellt i förhållande till

SLK:s förslag, bl.a. har intäkt bytts ut mot inkomst eftersom det inte är

fråga om periodiserade inkomster här.

I tredje stycket finns ett undantag från skattskyldigheten för utdelning

på andelar i svenska ekonomiska föreningar för vissa personer som

tillhör utländsk stats beskickning eller konsulat här i Sverige samt make,

barn och personliga tjänare till sådana personer. Detta undantag finns i

dag i 18 § 1 mom. första stycket SIL. Så har det varit alltsedan SIL kom

till.

19 §

SLK:s förslag (16 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar. SLK hade med ett förslag till ett

tredje stycke.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I denna paragraf har

det brutits ut en skattskyldighetsbestämmelse för begränsat skattskyldiga

som gäller avyttring av bl.a. aktier. Bestämmelsen är hämtad från 53 §

1 mom. a KL och 6 § 1 mom. första stycket a SIL.

Paragrafen inleds med att den gäller för kapitalvinst på vissa tillgångar

och förpliktelser. I KL står det att bestämmelsen gäller för inkomst vid

avyttring, men i SIL står det att den gäller för vinst vid avyttring.

Lydelsen i SIL tyder således på att den bestämmelsen bara skulle gälla

för kapitalvinster och inte i fråga om lagertillgångar. Före 1990 års

skattereform reglerades detta bara i KL och då gällde bestämmelsen för

vinst vid icke yrkesmässig avyttring . I specialmotiveringen till 53 § 1

mom. KL står (prop. 1989/90:110 s. 657) att bestämmelsen har

bibehållits, men att den i fortsättningen även tar sikte på inkomster när ett

handelsbolag avyttrar aktier m.m. och på inkomster vid avyttring av

aktier i svenska fåmansföretag som skall tas upp i tjänst. I kommentaren

till 6 § 1 mom. SIL (s. 706) står det att regler om skattskyldighet för

utomlands bosatta fysiska personer har förts från 53 § 1 mom. KL och att

bestämmelserna har anpassats till den nya kapitalbeskattningen. SLK

menar att någon ändring inte verkar vara avsedd och utgår ifrån att

bestämmelsen gäller bara för kapitalvinster samt sådana inkomster som i

vissa reglerade fall skall tas upp som inkomst av tjänst eller

näringsverksamhet i stället för att tas upp som kapitalvinst. Regeringen

utgår från att denna bedömning är riktig.

I inkomstslaget kapital beskattas begränsat skattskyldiga för

kapitalvinster på de aktuella tillgångarna och förpliktelserna.

Bestämmelsen om skattskyldighet för kapitalvinster på andelar i svenska

företag infördes år 1983 (prop. 1982/83:144, bet. 1982/83:SkU51, SFS

1983:452). Bestämmelserna om konvertibla skuldebrev och köp och

teckningsoptioner som utfärdats i förening med skuldebrev lades till år

1985 (prop. 1984/85:193, bet. 1984/85:SkU62, SFS 1985:307). I

samband med 1990 års skattereform lade man till konvertibla

vinstandelsbevis samt optioner och terminer som avser de aktuella

tillgångarna. När det gäller optionsrätter har terminologin ändrats för att

den skall stämma överens med den som används i bestämmelserna om

kapitalvinster.

Sådana kapitalvinster som avses i denna punkt kan komma att bli

beskattade som inkomst av tjänst när det är fråga om andelar i

fåmansföretag m.m., se 57 kap. Bestämmelsen infördes genom 1990 års

skattereform.

Av 13 kap. 7 § följer att fysiska personer skall beskattas i

inkomstslaget näringsverksamhet för kapitalvinster på andelar i svenska

kooperativa föreningar om innehavet betingas av näringsverksamheten.

Delägare i svenska handelsbolag skall enligt 13 kap. 4 § jämförd med 13

kap. 2 § (om det inte följer redan av 13 kap. 1 §) beskattas i

inkomstslaget näringsverksamhet för handelsbolagets kapitalvinster på

delägarrätter. Normalt uppkommer skattskyldighet för sådana inkomster

enligt 18 § första stycket 1. Men om inkomsten inte kan sägas hänföra

sig till fast driftställe i Sverige skulle den skattskyldige slippa

beskattning om inte denna bestämmelse fanns.

SLK har i andra meningen i första stycket särskilt lagt till att

skattskyldigheten omfattar också sådant belopp som motsvarar en

kapitalvinst och som enligt 51 kap. 3 och 4 §§ skall tas upp i

inkomstslaget näringsverksamhet. Beskattningen enligt de

bestämmelserna är avsedd att ersätta en kapitalvinstbeskattning. Med

hänsyn till detta och till likheten med den beskattning som sker i

inkomstslaget tjänst vid avyttring av andelar i fåmansföretag m.m. utgick

SLK ifrån att också sådana inkomster omfattas av bestämmelsen.

Regeringen följer SLK:s förslag.

I första stycket finns en bestämmelse om att skattskyldigheten gäller

bara om den skattskyldige har varit bosatt i Sverige eller stadigvarande

vistats här vid något tillfälle under det kalenderår då avyttringen sker

eller de tio föregående kalenderåren. Också denna del av bestämmelsen

kom till år 1983. I dag står det överlåtaren i stället för den som är

skattskyldig i lagtexten. Uttrycket har ändrats för att det skall passa också

på delägare i handelsbolag. I lagtexten har lagts till det kalenderår då

avyttringen sker för att också en person som har varit bosatt i Sverige

eller stadigvarande har vistats här i början av ett år, t.ex. under januari till

och med november, och avyttrat andelar i december skall omfattas av

bestämmelsen.

Att tredje stycket i SLK:s förslag har tagits bort är en följd av

ändringar under år 1998 (SOU 1998:1, prop. 1998/99:15, SFS

1998:1606).

20 §

SLK:s förslag (17 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I

skattskyldighetsbestämmelserna regleras vilka inkomster en person är

skattskyldig för, men inte vilka poster som får dras av. Det följer av

övriga bestämmelser i IL att om man är skattskyldig för en inkomst så

har man rätt till avdrag för utgifter för att förvärva och bibehålla

inkomsterna samt för kostnadsposter som är att hänföra till inkomsterna.

Det behöver därför inte stå att en skattskyldig person är skattskyldig

för avdrag för utgifter och kostnadsposter. SLK har emellertid här i 20 §

reglerat att en kapitalförlust och ett negativt fördelningsbelopp skall dras

av om skattskyldighet hade förelegat för en motsvarande kapitalvinst

respektive positivt fördelningsbelopp. En motsvarande bestämmelse om

kapitalvinst finns för juridiska personer i 6 kap. 11 § sista stycket. Det är

inte självklart att en person skall dra av en kaptialförlust bara därför att

han är skattskyldig för en motsvarande kapitalvinst eller att han skall dra

av ett negativt räntefördelningsbelopp bara därför att han är skattskyldig

för motsvarande positiva belopp. Bestämmelserna behövs därför.

Bestämmelsen om avdrag för kapitalförluster kommer från 3 § 2 mom.

första stycket SIL. Momentet infördes genom 1990 års skattereform. Att

begränsat skattskyldiga får göra avdrag för kapitalförluster bara om de

skulle vara skattskyldiga för motsvarande kapitalvinster lades till i den

proposition som kom på hösten år 1990 med kompletteringar till

skattereformen (prop. 1990/91:54, bet. 1990/91:SkU10, SFS 1990:1422).

Den gäller således i dag bara kapitalförluster som hör till inkomstslaget

kapital men SLK förutsätter att detsamma skall gälla också när de hör till

inkomstslaget näringsverksamhet. Regeringen delar SLK:s bedömning i

denna fråga.

Bestämmelsen om räntefördelningsbelopp kommer från 21 § RFL (för

förarbeten, se kommentaren till 18 § punkt 4).

Skattskyldighet enligt andra lagar

21 §

SLK:s förslag (18 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen

innehåller en upplysning om att det finns ytterligare bestämmelser om

skattskyldighet i tre andra lagar. De två förstnämnda, lagen om särskild

inkomstskatt för utomlands bosatta och lagen om särskild inkomstskatt

för utomlands bosatta artister m.fl., kom till år 1991 (prop. 1990/91:107,

bet. 1990/91:SkU34, SFS 1991:586 respektive prop. 1990/91:159, bet.

1990/91:SkU33, SFS 1991:591). Samtidigt lyftes bestämmelser om

skattskyldighet för inkomst av tjänst ut ur 53 § 1 mom. KL.

I dag finns det en bestämmelse i 54 § första stycket b KL om att i

utlandet bosatt person frikallas från skattskyldighet för sådan inkomst

som avses i lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister

m.fl. med undantag för vissa inkomster som är undantagna från

skatteplikt enligt den sistnämnda lagen. Det finns emellertid inte någon

bestämmelse om skatteplikt i KL eller SIL eller i IL för sådana inkomster

(annat än för de nyssnämnda inkomsterna som är undantagna från

skatteplikt enligt lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta

artister). Det behövs därför inte någon bestämmelse om frikallelse från

skattskyldighet.

Den tredje lagen, kupongskattelagen, har funnits betydligt längre. Den

nuvarande kupongskattelagen kom år 1970. Enligt denna utgår skatt på

utdelning på aktier i svenska aktiebolag och på andelar i svenska

värdepappersfonder för begränsat skattskyldiga. Lagen har setts över av

Kupongskattelagsutredningen, som i juni föreslog en ny lag (lagen om

särskild inkomstskatt på utdelning och royalty för begränsat

skattskyldiga) i betänkandet SOU 1999:79. Enligt förslaget skall lagen

träda i kraft den 1 juli 2000 och tillämpas på utdelningar som är

tillgängliga för lyftning från och med den 1 januari 2001. Eftersom

förslaget ännu inte har lett till lagstiftning behålls kupongskattelagen i

uppräkningen i denna paragraf.

Skattskyldighet för överlåtna pensioner och periodiska inkomster

22 §

SLK:s förslag (19 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund påpekar att det inte

framgår uttryckligen att skattskyldigheten skulle övergå på mottagaren

efter äktenskapsskillnad, vilket kan inträffa.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

överlåtelse genom bodelning av en pensionsförsäkring eller en rätt enligt

pensionssparavtal kommer från 53 § 4 mom. första stycket KL och 6 §

4 mom. första stycket SIL. År 1973 togs det in bestämmelser i dessa

lagrum om vad som gällde när äganderätten till en pensionsförsäkring

överläts (prop. 1973:120, bet. 1973:SkU35, SFS 1973:374 f.).

År 1975 ändrades bestämmelserna så att de gällde bara vid bodelning

(prop. 1975/76:31, bet. 1975/76:SkU20, SFS 1975:1347 och 1975:1350).

Bestämmelsen om rätt enligt pensionssparavtal lades till år 1993 (prop.

1992/93:187, bet. 1992/93:SkU31, SFS 1993:938).

De senaste ändringarna skedde år 1993 (prop. 1993/94:85, bet.

1993/94:SkU16, SFS 1993:1542 och 1993:1544), då bestämmelserna

begränsades genom att de blev tillämpliga bara om överlåtelsen skett

under bestående äktenskap.

När det gäller Sveriges Advokatsamfunds invändning så kan det

konstateras att SLK:s förslag överensstämmer med gällande lagstiftning.

Det har med dagens lagstiftning inte uppkommit något behov av ett

sådant förtydligande som samfundet efterlyser. Regeringen följer SLK:s

förslag.

23 §

SLK:s förslag (20 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från att uttrycket sin rätt enligt en bindande förpliktelse används och att

bestämmelsen i andra stycket om delägare i svenska handelsbolag inte

finns med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattskyldighet för den som överlåter en periodisk inkomst kommer från

53 § 4 mom. andra stycket KL och 6 § 4 mom. andra stycket SIL. Den

infördes år 1973 (prop. 1973:181, bet. 1973:SkU68, SFS 1973:1113 f.)

och har inte ändrats sedan dess.

Det finns ingen anledning att denna bestämmelse som gäller för den

som har en rätt att få understöd skall gälla bara i fråga om förpliktelser

som är bindande för den som är förpliktigad att lämna understödet. Det

räcker därför att skriva att någon har en rätt att få periodiskt understöd.

Uttrycket enligt en bindande förpliktelse tas således bort.

Som Lagrådet påpekat är såväl dagens lagtext som SLK:s förslag till

lagtext så utformad att bestämmelsen enligt ordalydelsen inte gäller när

det är ett handelsbolag som överlåtit förpliktelsen. Det finns inte något

skäl för att undanta handelsbolag, varför det görs ett tillägg i andra

stycket att också svenska handelsbolag omfattas.

Lagrådet har vidare påpekat att innebörden av bestämmelsen är oklar,

t.ex. om själva överlåtelsen kan utlösa beskattning och i så fall vilken

betydelse en eventuell beskattning får för den skattemässiga

behandlingen av senare utfallande periodiska inkomster. Denna fråga kan

svårligen lösas inom ramen för det nu aktuella lagstiftningsärendet, vilket

Lagrådet också konstaterar. Regeringen går inte in på denna fråga.

4 kap. Dödsbon

I detta kapitel finns bestämmelser om skattskyldighet för dödsbon samt

vissa grundläggande bestämmelser om vilka regler i lagen som skall

tillämpas för dödsbon.

I KL och SIL regleras särskilt vad som gäller för dödsbon. De flesta

bestämmelser som gäller för fysiska personer gäller också för dödsbon. I

IL används därför i stället den metoden att de bestämmelser som gäller

fysiska personer gäller också för dödsbon efter obegränsat skattskyldiga.

För dödsbon efter dem som var begränsat skattskyldiga vid dödsfallet,

skall emellertid de bestämmelser som gäller för utländska bolag tillämpas

fr.o.m. året efter dödsåret. För att detta skall klargöras har

bestämmelserna tagits in i ett eget kapitel.

Många bestämmelser som gäller för fysiska personer blir dock aldrig

tillämpliga på dödsbon eftersom lagtexten inte passar in på dem. Som

exempel kan nämnas att ett dödsbo inte kan få avdrag för resor till och

från arbetet (annat än för den avlidnes resor under dödsåret) eftersom

dödsboet inte gör sådana resor. Det kan inte heller vara bosatt på en

fastighet. Bestämmelserna om privatbostadsfastighet skulle därför inte

kunna tillämpas om det inte var särskilt reglerat i 2 kap. 12 § IL att

dödsbon kan ha privatbostadsfastigheter.

Den sistnämnda bestämmelsen är i dag placerad bland

skattskyldighetsbestämmelserna. Den reglerar hur länge en bostad kan

behandlas enligt bestämmelserna om privatbostäder när den ingår i ett

dödsbo. Denna bestämmelse har placerats i den definition av

privatbostäder som finns i 2 kap. IL.

Dödsbon anses inträda i den dödes skattemässiga situation, men det

finns inte någon generell bestämmelse om det i KL eller SIL. Däremot

finns det några kontinuitetsbestämmelser på vissa speciella områden.

Liksom i dag finns det inte någon allmän bestämmelse i IL om

skatterättslig kontinuitet mellan den döde och dödsboet. Det kan inte

finnas anledning att ha bestämmelser om kontinuitet på vissa områden

om det inte finns det på andra. Därför har två regler om kontinuitet

utelämnats, en om tomtrörelse och en om ackumulerad inkomst (se

kommentarerna till 27 kap. 12 § respektive 66 kap. 9 §).

Kommentar till paragraferna

Dödsåret

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om beskattningen det år dödsfallet sker har alltsedan KL:s tillkomst

funnits i 53 § 3 mom. KL. I 6 § 3 mom. SIL finns en hänvisning dit.

Bestämmelserna har haft samma innehåll sedan de tillkom.

Lagrådet har påpekat att det kan uppkomma en viss osäkerhet om de

föreslagna bestämmelsernas innebörd i de fall då den avlidne skall

taxeras för ett beskattningsår som inte sammanfaller med kalenderåret.

Att den avlidne har ett annat beskattningsår än taxeringsåret kan bara

förekomma i fråga om inkomstslaget näringsverksamhet, se 1 kap. 13

och 14 §§. Det finns två möjligheter för fysiska personer att ha ett annat

räkenskapsår än kalenderåret. För det första kan näringsidkaren få

dispens från Riksskatteverket, se 12 § bokföringslagen (1976:125) och 3

kap. 2 § i förslaget till ny bokföringslag i prop. 1998/99:130. Det har för

närvarande inte lämnats några sådana dispenser. Enligt förarbetena till 12

§ GBFL skall möjligheten att lämna dispens användas mycket restriktivt

(prop. 1989/90:110 s. 767). För det andra kan räkenskapsåret omfatta

annan tid än kalenderåret när bokföringsskyldigheten inträder eller

upphör, se 12 § GBFL och 8 § jordbruksbokföringslagen (1979:141)

samt förslaget till 3 kap. 3 § i NBFL. Det är således inte vanligt att det

uppkommer fall då det kan råda någon tvekan om vad som gäller. Såvitt

regeringen känner till har det inte heller uppkommit några praktiska

problem i dessa situationer. Det finns därför inte anledning att

komplicera lagtexten i onödan. Någon ytterligare bestämmelse tas inte

med.

Senare beskattningsår

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, med undantag

för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: För senare år än

dödsåret beror behandlingen av dödsboet på om den döde vid sin död var

obegränsat skattskyldig i Sverige eller ej.

I dag står det i 53 § 3 mom. andra stycket KL, dit 6 § 3 mom. SIL

hänvisar, att för dödsbon efter obegränsat skattskyldiga tillämpas vad

som sägs om dödsbon i lagen. I IL tillämpas i stället den principen att de

bestämmelser som gäller för fysiska personer gäller också för dödsbon. I

de bestämmelser som gäller för fysiska personer i inkomstslaget

näringsverksamhet används uttrycken enskilda näringsidkare och fysiska

personer som är delägare i svenska handelsbolag. De bestämmelser som

innehåller dessa uttryck skall på grund av regleringen här i 2 § tillämpas

också på dödsbon. När det finns särskilda bestämmelser för dödsbon,

som i 21 kap. 9 § andra stycket eller 47 kap. 14 och 15 §§, har dessa

särskilda bestämmelser lagts till.

Att dödsboet är obegränsat skattskyldigt framgår i dag av 53 § 1 mom.

b KL och 6 § 1 mom. första stycket b SIL. Bestämmelserna har haft detta

innehåll sedan den kommunala taxeringen av juridiska personer slopades

år 1984 (DsFi 1984:9, prop. 1984/85:70, bet. 1984/85:SkU23, SFS

1984:1060 f.). Dessförinnan föreskrevs att sådana dödsbon som avses i

detta stycke skulle taxeras som inländska juridiska personer. Även då var

de skattskyldiga för alla inkomster i eller utanför Sverige. T.o.m. år 1993

(SOU 1991:100, Ds 1993:28, prop. 1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15,

SFS 1993:1541) var bestämmelserna emellertid kompletterade med en

regel att dödsbon kunde bli beskattade som handelsbolag under vissa

förhållanden.

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, med undantag

för några redaktionella ändringar. I SLK:s förslag finns dock ytterligare

en mening av följande lydelse. De bestämmelser som finns i denna lag

för dödsbon, gäller då inte för dödsboet.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om dödsbon efter personer som var begränsat skattskyldiga vid sin död

finns i dag i 53 § 3 mom. andra stycket KL samt i 6 § 3 mom. och 16 §

2 mom. fjärde stycket SIL. Att sådana dödsbon skall behandlas som

utländska juridiska personer har gällt sedan KL kom till. Att de skall

behandlas som utländska bolag infördes år 1989, då uttrycket utländska

bolag introducerades (SOU 1988:45, prop. 1989/90:47, bet.

1989/90:SkU16, SFS 1989:1040).

Den mening som SLK tagit in sist i paragrafen att de bestämmelser

som finns om dödsbon inte gäller för utländska dödsbon under åren efter

dödsåret behövs inte eftersom det framgår redan av den första

meningen. Den tas därför inte med.

5 kap. Svenska handelsbolag

Det bör finnas ett särskilt kapitel för svenska handelsbolag eftersom den

skattemässiga behandlingen är så speciell. Kapitlet är bara en ingång

för läsaren. I fråga om skattskyldighet hänvisas läsarna vidare till olika

kapitel beroende på delägarnas skattskyldighet.

I skattskyldighetsbestämmelserna i KL (53 § 2 mom.) föreskrivs att

vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier

behandlas på samma sätt.

Att kommanditbolag är en form av handelsbolag framgår av lagen

(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. En upplysning om att

kapitlet eller övriga bestämmelser i lagen som gäller för handelsbolag

gäller också för kommanditbolag är därför överflödig.

Enkla bolag och rederier är inte juridiska personer. Det finns inga

bestämmelser om skattskyldighet för dem som varken är fysiska eller

juridiska personer. Det som gäller är i stället att bolagsmännen skall

redovisa inkomsterna. Men att så är fallet behöver inte regleras särskilt

utan följer av de allmänna bestämmelserna om skattskyldighet. Som

exempel kan nämnas att för fysiska personer som är obegränsat

skattskyldiga följer detta av 3 kap. 8 §.

Riksskatteverket har tagit upp frågan om det inte i förtydligande syfte

borde tas in en bestämmelse att varje delägare i ett enkelt bolag, rederi

eller liknande som inte är en juridisk person skall ta upp sin andel av

bolagets eller rederiets inkomster och utgifter. Ett sådant förtydligande

strider emellertid mot systematiken i lagen och passar bättre i en

handbok. Det vore dessutom missvisande, eftersom t.ex.

värdeminskningsavdrag beräknas på delägarnivå.

Kommentar till paragraferna

1 §

SLK:s förslag (1 § första stycket): Överensstämmer med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen att

handelsbolag inte är skattesubjekt finns i dag i 53 § 2 mom. KL och i 6 §

2 mom. SIL. Så har det varit ända sedan KL:s tillkomst.

Eftersom handelsbolagen inte själva är skattskyldiga för sina inkomster

måste lagtexten i många sammanhang anpassas för att passa in på dem.

Det går inte att skriva att den skattskyldige får en inkomst eller har en

utgift. I stället har en skattskyldig i vissa lagrum ersatts med en

näringsidkare (se t.ex. 31 kap. 4 §) och i andra fall har en neutral formu-

lering använts (se t.ex. 3 kap. 19 § det kalenderår då avyttringen sker ).

Det har dock inte varit möjligt att överallt anpassa texten till handels-

bolagsfallen.

De bestämmelser om europeiska ekonomiska intressegrupperingar som

SLK placerat i andra stycket tas in i en egen paragraf, 2 §.

2 §

SLK:s förslag (1 § andra stycket): Överensstämmer med regeringens

förslag med undantag för några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet tar

upp frågan vilken betydelse bestämmelsen om europeiska ekonomiska

intressegrupperingar har eftersom det avgörande är rådets förordning.

Den skatterättsliga bestämmelsen i förordningen, 40 §, skall tolkas

utifrån EG-rättsliga principer och det tillägg som har gjorts om

samordning med handelsbolagsbestämmelserna saknar i sig relevans

annat än som ett förslag hur beskattningen skulle kunna ske.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen

behandlas europeiska ekonomiska intressegrupperingar (EEIG). Det

första stycket innehåller bara en upplysande hänvisning. Rådets

förordning finns intagen i en proposition om EEIG (prop. 1994/95:68 s.

88 f.).

Andra stycket kommer från lagen (1994:1853) om beskattning av

europeiska ekonomiska intressegrupperingar (prop. 1994/95:91, bet.

1994/95:SkU11).

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet tar upp frågan vilken

betydelse bestämmelserna i paragrafen har. Av rådets förordning framgår

att endast medlemmarna skall beskattas för resultatet av en grupperings

verksamhet. Av förordningen framgår dock inte hur denna beskattning

skall gå till. Genom bestämmelsen i andra stycket slås det fast att

bestämmelserna om handelsbolag, delägare i handelsbolag respektive

andelar i handelsbolag gäller också för grupperingarna, delägarna

respektive andelarna i dem.

3 §

SLK:s förslag (2 §): Överensstämmer i stora delar med regeringens

förslag. I första stycket finns oavsett om beloppet tas ut ur bolaget eller

ej inte med.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det vore värdefullt om

första stycket avslutades med oavsett om beloppet tagits ut ur bolaget

eller fått stå kvar eftersom det är en vanlig missuppfattning att delägarna

skall beskattas för det belopp som de har tagit ut ur bolaget i stället för

det belopp som motsvarar deras andel av handelsbolagets vinst.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om beskattningen av handelsbolagets inkomster hos

delägarna finns i dag i 53 § 2 mom. och punkt 10 första stycket av

anvisningarna till 53 § KL och i 6 § 2 mom. SIL. Bestämmelserna har

funnits med sedan KL:s tillkomst.

Det kan vara upplysande att göra ett sådant tillägg som

Riksskatteverket föreslår att bestämmelsen i första stycket gäller oavsett

om beloppet tas ut ur bolaget eller ej. Regeringen följer därför

Riksskatteverkets förslag.

I andra stycket finns en upplysning om i vilka kapitel delägarnas

skattskyldighetsbestämmelser är placerade.

6 kap. Juridiska personer

I detta kapitel finns bestämmelser om vilka inkomster som juridiska

personer är skattskyldiga för. Av 2 kap. 3 § andra stycket framgår att

svenska värdepappersfonder skall likställas med juridiska personer enligt

denna lag.

I kapitlet finns också en bestämmelse om skattskyldighet för överlåtna

periodiska inkomster. Den gäller för såväl obegränsat som begränsat

skattskyldiga.

Kapitlet gäller inte för dödsbon och svenska handelsbolag. De

behandlas inte som juridiska personer enligt IL:s terminologi, se 2 kap.

3 §.

För att kapitlet inte skall bli för långt har ett antal bestämmelser om

undantag från skattskyldighet för vissa juridiska personer brutits ut och

lagts i 7 kap.

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till följande förarbeten bara

genom angivande av det årtal då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1984 Slopande av den kommunala taxeringen av juridiska personer,

DsFi 1984:9, prop. 1984/85:70, bet. 1984/85:SkU23, SFS

1984:1060 f.

1989 Bestämmelser för obegränsat skattskyldiga juridiska personer,

SOU 1988:45, prop. 1989/90:47, bet. 1989/90:SkU16, SFS

1989:1040

1990 1990 års skattereform, SOU 1989:33 och 34, prop.

1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650 f.

Kommentar till paragraferna

Innehåll

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Bestämmelsen i första stycket om fysiska personer finns emellertid inte

med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen inleder

kapitlet och anger dess innehåll. Dessutom finns en hänvisning till 7 kap.

Det har gjorts ett tillägg i förhållande till SLK:s förslag i första stycket att

vissa bestämmelser gäller också för fysiska personer.

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en upplysande hänvisning för juridiska personer som är delägare i

svenska handelsbolag, i vissa samfälligheter och i andra utländska

juridiska personer än utländska bolag om att de kan vara skattskyldiga

också för inkomster hos handelsbolaget, samfälligheten respektive den

juridiska personen. Även begränsat skattskyldiga skall således tillämpa

6 § andra stycket och obegränsat skattskyldiga skall tillämpa 13 16 §§,

om de är delägare i sådana subjekt som avses i 13 §.

Obegränsat skattskyldiga

Vilka som är obegränsat skattskyldiga

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska

Fondhandlareföreningen anser, med instämmande av Näringslivets

Skattedelegation, att endast registreringen eller platsen för styrelsens säte

skall vara avgörande för bedömningen av om en juridisk person är

obegränsat skattskyldig, dvs. att någon annan sådan omständighet

skall strykas i lagtexten. Om lagtexten utformas i enlighet med

kommitténs förslag måste det klart anges under vilka andra förhållanden

juridiska personer kan vara att betrakta som svenska juridiska personer.

Svenska Revisorsamfundet SRS menar att bestämmelsen bör bygga på en

helhetsbedömning, varvid särskild vikt tilläggs vissa faktorer. Detta

kommer inte till uttryck i författningstexten. Annan sådan

omständighet är dessutom ett för snävt uttryck.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en definition av vad som avses med obegränsat skattskyldiga juridiska

personer. Någon sådan definition finns inte i dag. Den är utformad med

1 kap. 15 § mervärdesskattelagen (1994:200) som förebild och avser att

återspegla gällande rätt.

Remissinstansernas förslag att endast registrering eller plats för

styrelsens säte skall leda till obegränsad skattskyldighet passar inte in på

sådana juridiska personer som varken registreras eller har en styrelse. Att

klart ange vilka förhållanden som skall medföra att en juridisk person

anses som svensk är inte praktiskt möjligt med hänsyn till de skiftande

förhållanden som kan förekomma. Som exempel på någon annan sådan

omständighet kan nämnas att den juridiska personen har ett organ som

motsvarar en styrelse och att detta organ har sitt säte i Sverige. Men om

det helt och hållet saknas någon sådan motsvarighet får man se till andra

omständigheter, såsom att den huvudsakliga verksamheten bedrivs här i

Sverige.

Innebörden av obegränsad skattskyldighet

4 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, med undantag

för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

huvudregeln om skattskyldighet för svenska juridiska personer.

Bestämmelsen finns i dag i 6 § 1 mom. b SIL och har funnits där sedan

SIL:s tillkomst. Innan den kommunala taxeringen av juridiska personer

slopades år 1984 var svenska juridiska personer obegränsat skattskyldiga

också till kommunal inkomstskatt.

I 6 § 1 mom. SIL finns det en upplysning om att det kan finnas

undantag från denna skattskyldighet i SIL. En sådan upplysning är så

allmän att något motsvarande inte har tagits in här. Undantag från

skattskyldigheten finns bl.a. i 8 kap. om inkomster som är skattefria, men

det finns också bestämmelser om skattefrihet i reglerna för de olika

inkomstslagen.

Svenska värdepappersfonder

5 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I 2 kap. 3 §

föreskrivs att bestämmelserna om juridiska personer skall tillämpas

också på svenska värdepappersfonder. Av den nu aktuella paragrafen

framgår att en sådan fond är skattskyldig för inkomst av de tillgångar

som ingår i fonden. I dag framgår det av 1 § 3 mom. och 6 § 5 mom. SIL.

En bestämmelse infördes år 1974 i 6 § 5 mom. SIL (SOU 1969:16, prop.

1974:181, bet. 1974:SkU64, SFS 1974:995). Bestämmelsen i 1 § 3 mom.

SIL infördes år 1990, samtidigt som man bytte ut uttrycket aktiefond mot

värdepappersfond (prop. 1990/91:54, bet. 1990/91:SkU10, SFS

1990:1422).

Angående utländska värdepappersfonder, se kommentaren till 7 10 §§.

Samfälligheter

6 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag

för redaktionella ändringar i andra stycket.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Samfälligheter som

förvaltas av juridiska personer har sedan år 1975 delats in i två grupper

vid beskattningen (DsFi 1974:10, prop. 1975:48, bet. 1975:SkU22, SFS

1975:259 och 261). Den första gruppen behandlas i första stycket. Den

omfattar sådana samfälligheter som är egna skattesubjekt. Bestämmelsen

är hämtad från 6 § 1 mom. första stycket b SIL.

I paragrafens andra stycke behandlas den andra gruppen. Den omfattar

sådana juridiska personer som inte själva beskattas. Det kan påpekas att

behandlingen av inkomsterna inte är densamma som av inkomsterna i ett

svenskt handelsbolag. I fråga om handelsbolag fördelas resultatet av

bolagets verksamhet mellan delägarna. I 5 kap. används det allmänna

uttrycket inkomst för handelsbolagets resultat. Men i fråga om

samfälligheter fördelas intäktsposterna och kostnadsposterna mellan

delägarna, vilket i dag framgår av 41 a § KL. I dag finns det en

bestämmelse som motsvarar detta stycke i 53 § 2 mom. KL och 6 § 2

mom. SIL. Regeringen ändrar intäkt och kostnad till intäktspost och

kostnadspost. Hur dessa ord används, liksom ordet inkomst i

skattskyldighetsbestämmelserna, behandlas i avsnitt 7.2.1.

Begränsat skattskyldiga

Vilka som är begränsat skattskyldiga

7 10 §§

SLK:s förslag (7 9 §§): Enligt SLK:s förslag till 7 § första stycket krävs

det för att en juridisk person skall vara begränsat skattskyldig också att

den har sådana inkomster eller skall göra sådana avdrag som räknas upp i

11 § (10 § i SLK:s förslag).

Överensstämmer i övrigt med regeringens förslag med undantag för

några redaktionella ändringar, bl.a. har SLK:s 7 § delats upp på 7 och

8 §§.

I 10 § (9 § i SLK:s förslag) finns uttrycket och är skattskyldig till

inkomstskatt inte med. SLK använder uttrycket dubbelbeskattningsavtal i

stället för skatteavtal. Albanien, Kazakstan, Kroatien, Makedonien och

Slovenien finns inte med, däremot avslutas bestämmelsen med de f.d.

delrepubliker i Sovjetunionen som inte nämnts här.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska

Fondhandlareföreningen har med instämmande av Fondbolagens

förening framfört invändningar mot SLK:s uttalanden att det råder

osäkerhet om hur utländska värdepappersfonder skall beskattas.

Föreningarna menar att delägarna i sådana fonder endast skall beskattas

för utdelning från fonden samt för kapitalvinst vid avyttring av andelen.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragraferna finns

förklaringar till användningen av termerna begränsat skattskyldiga (7 §),

utländska juridiska personer (8 §) och utländska bolag (9 och 10 §§).

Bestämmelserna finns i dag i 16 § 2 mom. SIL.

När det gäller bestämmelsen i 7 § anser Lagrådet att den föreslagna

kopplingen mellan begreppet skattskyldighet och förekomsten av viss

inkomst eller avdragsrätt är mindre lyckad. För motivering se

kommentaren till 3 kap. 17 §. Regeringen följer Lagrådets förslag att ta

bort denna koppling och utformar lagtexten som Lagrådet föreslår.

Den definition av utländska juridiska personer och den indelning av

dem som SLK tagit in i andra och tredje styckena i 7 § har efter

lagrådsföredragningen lyfts ut till en egen paragraf, 8 §. År 1989 infördes

uttrycken utländska juridiska personer och utländska bolag. Dessförinnan

fanns det inte någon definition av utländska juridiska personer.

I 9 § andra stycket finns en bestämmelse om att utländska stater och

utländska menigheter likställs med utländska bolag. Bestämmelsen har

funnits i 16 § 2 mom. SIL sedan SIL kom till. Det har funnits en

motsvarande bestämmelse i 67 § KL sedan den lagen kom till, men den

upphävdes när den kommunala taxeringen av juridiska personer slopades

år 1984.

I 9 § tredje stycket finns en erinran om att bestämmelserna för

utländska bolag skall tillämpas på vissa dödsbon. För kommentar, se 4

kap. 3 §.

Definitionen av utländska bolag ändrades år 1993 (prop. 1993/94:50,

bet. 1993/94:SkU15, SFS 1993:1543) genom att man lade till en

uppräkning av de länder som Sverige har skatteavtal med och i vilka den

hemmahörande juridiska personen alltid skall anses vara ett utländskt

bolag när den omfattas av avtalets regler om begränsning av

beskattningsrätten och enligt avtalet har hemvist i denna andra stat.

Denna bestämmelse har tagits in i en egen paragraf, 10 §. Uppräkningen

ändrades senast år 1995 (prop. 1995/96:95, bet. 1995/96:SkU9, SFS

1995:1505).

År 1998 ändrades definitionen av utländska bolag genom ett tillägg att

den juridiska personen skall vara skattskyldig till inkomstskatt i någon av

de uppräknade staterna (prop. 1998/99:15, bet. 1998/99:SkU5, SFS

1998:1606). Enligt det nya skatteavtalet mellan de nordiska länderna

liksom enligt skatteavtalet mellan Sverige och USA omfattas

handelsbolag och utländska motsvarigheter av skatteavtalets regler.

Villkoret har lagts till för att inte sådana utländska juridiska personer

skall anses som utländska bolag.

SLK använder uttrycket dubbelbeskattningsavtal för det som i dagens

lagtext benämns avtal för undvikande av dubbelbeskattning. Sedan år

1992 används uttrycket skatteavtal i fråga om Organisationens för

ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) modell för skatteavtal

beträffande inkomst och förmögenhet. Också Riksskatteverket använder

uttrycket skatteavtal i sina publikationer. Uttrycket är numera allmänt

vedertaget. Regeringen föreslår därför att uttrycket

dubbelbeskattningsavtal ersätts med skatteavtal.

År 1998 lades Albanien, Kazakstan, Kroatien, Makedonien och

Slovenien till i 16 § 2 mom. SIL och samtidigt ströks övriga f.d.

delrepubliker i Sovjetunionen (prop. 1998/99:12, bet. 1998/99:SkU5,

SFS 1998:1606). Samma ändringar görs här i 10 §. Dessa ändringar har

inte granskats av Lagrådet. Bestämmelsen har såvitt avser Albanien ännu

inte trätt i kraft. Det har därför tagits in en ikraftträdandebestämmelse i

4 kap. 1 § ILP.

Svenska värdepappersfonder är inte juridiska personer. I 2 kap. 3 §

andra stycket föreskrivs emellertid att bestämmelserna om juridiska

personer skall tillämpas också på svenska värdepappersfonder och i 5 §

finns en bestämmelse om skattskyldighet för svenska

värdepappersfonder. Behandlingen i IL överensstämmer med gällande

rätt. Men det finns inte någon bestämmelse i dag när det gäller utländska

värdepappersfonder. SLK uttalade i sitt betänkande att vissa utländska

värdepappersfonder kan vara att betrakta som utländska bolag enligt 8

10 §§ (7 9 §§ i SLK:s förslag). I så fall beskattas fonden som ett

utländskt bolag i enlighet med bestämmelserna i 11 §. Eller också kan

fonden enligt SLK vara att anse som en annan utländsk juridisk person än

ett utländskt bolag. I så fall beskattas fonden i enlighet med

bestämmelserna i 11 och 12 §§ och delägarna i vissa fall i enlighet med

bestämmelserna i 13 16 §§. Men det kan mycket väl vara så enligt SLK

att fonden inte skall anses som en utländsk juridisk person. I så fall

beskattas delägarna i fonden för fondens inkomster och utgifter på

samma sätt som delägare i enkla bolag.

SLK uttalade att en delägarbeskattning många gånger kan vara

opraktisk och övervägde därför om kommittén skulle föreslå någon

ändring. Kommittén kom emellertid fram till att en ändring inte borde

aktualiseras inom ramen för kommitténs arbete.

Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och

Fondbolagens förening har haft invändningar mot SLK:s resonemang i

fråga om hur utländska värdepappersfonder och dess delägare beskattas

enligt dagens regler. Enligt regeringens bedömning är rättsläget inte helt

klart i dag. Frågan är emellertid så omfattande att det inte är lämpligt att

ta upp den i detta lagstiftningsärende.

Innebörden av begränsad skattskyldighet

11 §

SLK:s förslag (10 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. I andra och tredje styckena har regeringen gjort några mindre

ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Utländska juridiska

personer har varit skattskyldiga i Sverige för vissa inkomster sedan KL:s

tillkomst. Bestämmelserna har ändrats ett antal gånger. Juridiska

personer, också utländska sådana, är sedan år 1984 skattskyldiga bara till

statlig inkomstskatt. Detta gäller för såväl utländska bolag som andra

utländska juridiska personer än utländska bolag.

Bestämmelserna i första stycket om vilka inkomster begränsat

skattskyldiga skall beskattas för är hämtade i fråga om utländska bolag

från 6 § 1 mom. första stycket c SIL och i fråga om andra utländska

juridiska personer än utländska bolag från 6 § 1 mom. första stycket d

SIL (som innehåller en hänvisning till c).

Punkt 1: Begränsat skattskyldiga juridiska personer har varit

skattskyldiga för inkomst av rörelse som bedrivits i Sverige och för

fastigheter i Sverige ända sedan KL kom till. År 1986 (prop. 1986/87:30,

bet. 1986/87:SkU5, SFS 1986:1113) preciserades bestämmelsen till att

omfatta inkomst av rörelse som bedrivits från fast driftställe i Sverige.

Innebörden av bestämmelsen ändrades också vid 1990 års skattereform

bl.a. genom att alla fastigheter som inte är privatbostäder beskattas som

inkomst av näringsverksamhet och genom att kapitalvinster räknas till

inkomstslaget näringsverksamhet för juridiska personer.

Punkt 2: Begränsat skattskyldiga är skattskyldiga för inkomst vid

försäljning av näringsbostadsrätter. En sådan bestämmelse infördes år

1983 (prop. 1983/84:67, bet. 1983/94:SkU13, SFS 1983:1044).

Avyttringar av näringsbostadsrätter kan falla in också under punkten 1.

Punkt 3: Också bestämmelsen om skattskyldighet för utdelning på

andelar i svenska ekonomiska föreningar har funnits med sedan SIL kom

till. Utdelning på aktier beskattas enligt kupongskattelagen, jfr 15 §.

I andra stycket finns en bestämmelse om när royalty m.m. skall anses

hänförlig till ett fast driftställe i Sverige. För kommentar, se

kommentaren till 3 kap. 18 § andra stycket. Vad som i övrigt avses med

fast driftställe regleras i 2 kap. 29 §. Liksom i 3 kap. 18 § andra stycket

har intäkt bytts mot inkomst eftersom det inte är fråga om periodiserade

inkomster.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om i vilken utsträckning

en begränsat skattskyldig får avdrag för kapitalförluster. En motsvarande

bestämmelse finns för fysiska personer i 3 kap. 20 §. För motivering till

bestämmelsen, se kommentaren till 3 kap. 20 §.

En bestämmelse om avdrag för kapitalförluster finns i dag i 3 §

2 mom. första stycket SIL. Momentet infördes genom 1990 års

skattereform. Att begränsat skattskyldiga får göra avdrag för

kapitalförluster bara om de skulle vara skattskyldiga för motsvarande

kapitalvinster lades till i den proposition som kom på hösten år 1990 med

kompletteringar till skattereformen (prop. 1990/91:54, bet.

1990/91:SkU10, SFS 1990:1422). Den gäller således i dag bara

kapitalförluster som hör till inkomstslaget kapital men SLK förutsatte

liksom vid utformningen av 3 kap. 20 § att detsamma skall gälla också

när de hör till inkomstslaget näringsverksamhet. Regeringen följer SLK:s

förslag.

Enligt 6 § 1 mom. första stycket c SIL är utländska juridiska personer

också skattskyldiga för slutlig skatt eller tillkommande skatt som har

restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån som bolaget tidigare har

fått avdrag för denna. I dag finns det inte någon avdragsrätt för slutlig

eller tillkommande skatt. Vad som fortfarande kan förekomma är

möjligen vissa återbetalningar av vinstdelningsskatt. Det finns

fortfarande en bestämmelse om skatteplikt för sådana återbetalningar i

punkt 11 av övergångsbestämmelserna till den ändring av SIL som

gjordes genom 1990 års skattereform (SFS 1990:651). Denna

skattskyldighetsbestämmelse bör inte finnas i IL utan det bör regleras i

ILP.

Här, liksom i 4 §, har det utelämnats en upplysning om att det kan

finnas undantag från skattskyldigheten i andra bestämmelser i denna lag.

Det har också utelämnats ett undantag för bestämmelser meddelade på

grund av sådana beslut som avses i 21 § SIL (se 14 §).

Andra utländska juridiska personer än utländska bolag

12 §

SLK:s förslag (11 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

avdrag för sådan del av inkomsterna som delägarna i en juridisk person

beskattas för enligt bestämmelserna i 13 16 §§ är hämtad från 6 §

1 mom. första stycket d SIL.

Som nämnts under kommentaren till 7 10 §§ fanns inte uppdelningen

mellan utländska bolag och andra utländska juridiska personer än

utländska bolag före år 1989. Då infördes också bestämmelsen att

personer som hör hemma i Sverige i vissa fall skall beskattas för

inkomster från andra utländska juridiska personer än utländska bolag (se

13 16 §§).

13 15 §§

SLK:s förslag (12 §): Överensstämmer i sak med regeringens förslag,

men bestämmelserna har ändrats redaktionellt i regeringens förslag, bl.a.

har de delats upp i tre paragrafer.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att bestämmelserna i andra och tredje styckena (14 och 15 §§ i

regeringens förslag) borde placeras i olika paragrafer eftersom de är av

olika karaktär. Bestämmelserna i andra stycket (14 §) skall ge en

möjlighet att avräkna utländsk skatt i Sverige medan bestämmelserna i

tredje stycket (15 §) är till för att hindra skatteflykt.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om skattskyldighet för delägare i andra utländska juridiska personer än

utländska bolag infördes år 1989. Dessa bestämmelser är i dag placerade

i punkt 10 andra stycket av anvisningarna till 53 § KL.

Eftersom bestämmelserna om delägare i andra utländska juridiska

personer än utländska bolag naturligtvis skall tillämpas även när det är ett

svenskt handelsbolag som är delägare har det tagits in en bestämmelse i

13 § andra stycket om att innehav genom ett svenskt handelsbolag

likställs med direkt innehav.

SLK har övervägt var 13 16 §§ (12 och 13 §§ i SLK:s förslag) skall

placeras. Eftersom paragraferna bara gäller i fråga om obegränsat

skattskyldiga skulle de kunna placeras under rubrikerna Obegränsat

skattskyldiga i 3 kap. och i detta kapitel. SLK har dock valt att hålla ihop

de bestämmelser som gäller andra utländska juridiska personer än

utländska bolag och dess delägare och stannat för att placera dem här.

Regeringen följer SLK:s förslag. För att göra det tydligare för läsaren att

bestämmelserna gäller även för delägare som är fysiska personer har det

gjorts ett tillägg i 13 § första stycket att bestämmelserna gäller för fysisk

eller juridisk person som är delägare i den utländska juridiska personen.

Lagrådet riktar kritik mot regeringens utformning av 15 § (12 § tredje

stycket i lagrådsremissen) och föreslår en ny lydelse. Regeringen utgår

från Lagrådets förslag, men gör vissa redaktionella ändringar.

Bestämmelserna är omfångsrika och består efter Lagrådets förslag av

fyra stycken. De delas därför upp i tre paragrafer.

16 §

SLK:s förslag (13 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. I första stycket finns oavsett om beloppet tas ut ur den juridiska

personen eller ej dock inte med.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att det vore önskvärt att få ett klarläggande i frågan om vilka regler som

gäller för delägarna.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I första stycket

finns bestämmelser om beskattningen av den juridiska personens inkomst

hos delägaren. Det är samma reglering som för delägare i svenska

handelsbolag. I dag finns ingen separat bestämmelse för de utländska

juridiska personerna utan det finns en hänvisning till den bestämmelse

som gäller för handelsbolag i punkt 10 första stycket av anvisningarna till

53 § KL. Liksom i fråga om delägare i handelsbolag har oavsett om

delägaren har gjort något uttag ur den juridiska personen eller ej lagts

till. Se kommentaren till 5 kap. 3 §.

I andra stycket har det tagits in ett förtydligande om vilka

bestämmelser om skattskyldighet som gäller för delägaren.

Det kan påpekas att delägaren blir beskattad enligt svenska skatteregler

för den juridiska personens alla inkomster i Sverige och i utlandet och att

bestämmelsen gäller också om den juridiska personen inte är skattskyldig

enligt 11 §, t.ex. därför att den bedrivit verksamhet bara i utlandet. Vad

som däremot är oklart är vilka svenska skatteregler som delägaren skall

tillämpa när han skall beräkna resultatet av sin andel i de fall det finns

olika regler för olika skattskyldiga. Ett alternativ är att tillämpa samma

bestämmelser som för svenska handelsbolag. Ett annat är att tillämpa de

bestämmelser som gäller för delägaren. SLK fann emellertid att frågan är

för komplicerad för att den skulle behandla inom kommittén. Det kan

nämnas att i RÅ 1992 ref. 94 fann Regeringsrätten att bestämmelserna

om kapitalvinstberäkning vid avyttring av andel i handelsbolag i 28 §

SIL inte var tillämpliga vid avyttring av andelar i ett dotterbolag som var

en delägarbeskattad utländsk juridisk person. Regeringen anser att det

inte är lämpligt att ta upp frågan i detta lagstiftningsärende.

Dispens för utländsk stats fastighetsinkomst

17 §

SLK:s förslag (14 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

möjlighet för regeringen att befria utländska stater från skattskyldighet

för vissa fastigheter är hämtad från 21 § SIL. Den har funnits med där

sedan lagen kom till. En motsvarande bestämmelse har funnits med i

73 § KL sedan den lagen kom till, men har numera tagits bort eftersom

den kommunala taxeringen av juridiska personer har slopats.

Skattskyldighet enligt andra lagar

18 §

SLK:s förslag (15 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Begränsat

skattskyldiga juridiska personer kan också vara skattskyldiga för andra

inkomster från Sverige än de som räknas upp i 10 §. För att påminna om

det har denna paragraf tagits med som en upplysning. När det gäller

kupongskattelagen, se kommentaren till 3 kap. 21 §.

Skattskyldighet för överlåtna periodiska inkomster

19 §

SLK:s förslag (16 §): Överensstämmer med regeringens förslag, med

undantag för redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattskyldighet för den som överlåter en periodisk inkomst kommer från

6 § 4 mom. andra stycket SIL. Det är samma bestämmelse som gäller för

fysiska personer och som har placerats i 3 kap. 23 § (förarbeten, se den

paragrafen).

Lydelsen av 3 kap. 23 § har ändrats i förhållande till SLK:s förslag så

att den omfattar också den situationen att det är ett handelsbolag som

överlåter sin rätt, se författningskommentaren.

7 kap. Vissa stiftelser, ideella föreningar, registrerade

trossamfund och andra juridiska personer

Kapitlet innehåller bestämmelser om att vissa juridiska personer är helt

eller delvis undantagna från skattskyldighet. Bestämmelserna gäller, om

det inte framgår något annat av dem, för såväl obegränsat som begränsat

skattskyldiga.

Bestämmelserna skulle kunna placeras i 6 kap., men för att det kapitlet

inte skall bli för långt har de brutits ut till ett eget kapitel.

Bakgrund

När KL infördes var en begränsad krets av samfund, stiftelser, verk och

inrättningar undantagna från skattskyldighet för all annan inkomst än

inkomst av fastighet. Det är ursprunget till de bestämmelser som i dag

finns i 7 § 4 mom. SIL och som innehåller bl.a. den s.k. katalogen.

Landsting, kommuner och andra menigheter var skattskyldiga bara för

inkomst av fastighet och av rörelse och bara vid den kommunala

taxeringen. Staten var skattskyldig vid den kommunala taxeringen för

inkomst av vissa typer av fastigheter samt för rörelse, med undantag för

vissa typer av verksamhet, men undantagen från skattskyldighet i övrigt.

Bestämmelserna var då inte utformade som bestämmelser om undantag

från skattskyldighet utan som bestämmelser om vilka inkomster de olika

subjekten var skattskyldiga för. De fanns i 53 § KL.

År 1942 (förarbeten, se nedan) infördes bestämmelser om undantag

från skattskyldighet för all annan inkomst än inkomst av fastighet och av

rörelse för stiftelser och ideella föreningar som främjade vissa ändamål.

Också dessa bestämmelser togs in i 53 § KL. Det är i huvudsak samma

bestämmelser som fortfarande finns i fråga om stiftelser.

År 1977 (förarbeten, se nedan) infördes nya bestämmelser för ideella

föreningar. De innebar en väsentlig utvidgning av föreningarnas

möjligheter till undantag från skattskyldighet. Dels utvidgades den krets

av ideella föreningar som kunde komma i fråga för undantag

(bestämmelser om detta togs in i punkt 9 av anvisningarna till 53 § KL),

dels infördes bestämmelser om att denna krets av föreningar undantogs

för vissa inkomster av fastighet och rörelse (bestämmelser om detta togs

in i punkt 4 av anvisningarna till 54 § KL).

När den kommunala taxeringen av juridiska personer slopades år 1984

(förarbeten, se nedan) fördes samtliga de nu aktuella bestämmelserna

samman till 7 § 3 6 mom. SIL.

År 1988 tillsattes Stiftelse- och föreningsskattekommittén för att se

över skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. Kommittén kom

med sitt slutbetänkande år 1995 (SOU 1995:63). Det har ännu inte lett till

lagstiftning.

År 1999 har reglerna utvidgats så att de regler som gäller för ideella

föreningar gäller också för registrerade trossamfund (prop. 1998/99:38,

bet. 1998/99:KU18, SFS 1999:296).

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till följande förarbeten bara

genom angivande av det årtal då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1942 Bestämmelser för stiftelser och ideella föreningar, SOU 1939:47,

prop. 1942:134, bet. 1942:BevU21, SFS 1942:274

1977 Bestämmelser för ideella föreningar, DsFi 1975:15, prop.

1976/77:135, bet. 1976/77:SkU45, SFS 1977:572

1984 Den kommunala taxeringen av juridiska personer slopades, DsFi

1984:9, prop. 1984/85:70, bet. 1984/85:SkU23, SFS 1984:1061

1990 1990 års skattereform, SOU 1989:34, prop. 1989/90:110, bet.

1989/90:SkU30, SFS 1990:651

Kommentar till paragraferna

Innehåll

1 §

SLK:s förslag: Första och andra styckena överensstämmer med

regeringens förslag, bortsett från några redaktionella ändringar och att

registrerade trossamfund inte finns med. I SLK:s förslag finns ytterligare

ett stycke, som har flyttats till 3, 7 och 15 §§.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen är en

inledning till kapitlet. Registrerade trossamfund har tagits med på grund

av en lagändring år 1999.

Eftersom de kommande paragraferna uttrycker vad de olika subjekten

är skattskyldiga för kan det för begränsat skattskyldiga låta som om deras

skattskyldighet utökas. Så skall det naturligtvis inte vara, varför

bestämmelsen i andra stycket har tagits med. I SLK:s förslag hänvisades

bara till 6 kap. Att 3 kap. tas med beror på att bestämmelsen i 21 § gäller

också för fysiska personer.

I SLK:s förslag finns ett tredje stycke med ett tillägg till de

bestämmelser där det står att skattskyldigheten omfattar sådan

näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 §. Med SLK:s förslag får man i

3, 7 och 14 §§ (3, 7 och 15 §§ i regeringens förslag) veta att de aktuella

typerna av juridiska personer är skattskyldiga för inkomst av sådan

näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 §. Men att kapitalvinster och

kapitalförluster inte skall räknas dit kan man läsa bara här i 1 §. Det är

inte lämpligt att dela upp dessa bestämmelser på två paragrafer så långt

ifrån varandra. Om den materiella bestämmelsen skall stå här i 1 §, bör

det finnas hänvisningar i de tre paragraferna. Då är det bättre att placera

ut bestämmelserna i de aktuella paragraferna.

Helt undantagna juridiska personer

2 §

SLK:s förslag: Också kyrkliga kommuner omfattas av bestämmelsen. I

övrigt överensstämmer förslaget med regeringens förslag, bortsett från en

redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I första stycket

finns en bestämmelse om att vissa juridiska personer är helt undantagna

från skattskyldighet. Bestämmelsen är i dag placerad i 7 § 3 mom. SIL.

Staten, landstingen, kommunerna och andra menigheter har varit helt

undantagna från skattskyldighet sedan den kommunala taxeringen av

juridiska personer slopades år 1984. År 1990 undantogs

pensionsstiftelser.

Landstingskommuner, som det står i dagens lagtext, heter numera

landsting. I SLK:s förslag har uttrycket andra menigheter ersatts med

kommunalförbund och kyrkliga kommuner. Skattefriheten för

kommunalförbund klarlades genom RÅ 1994 ref. 92. När det gäller

kyrkor har deras skattesituation ändrats år 1999. I stället för att kyrkliga

kommuner är helt undantagna från skattskyldighet gäller numera att

registrerade trossamfund behandlas på samma sätt som ideella

föreningar, se vidare i 14 §. De har därför strukits i denna paragraf.

Allmänna pensionsfonden har uteslutits ur bestämmelsen eftersom

fonden är en del av staten (se NJA 1992 s. 581 och prop. 1995/96:222 s.

4.4). Allmänna pensionsfonden blev helt undantagen från skattskyldighet

år 1990 (prop. 1990/91:56, bet. 1990/91:SkU11, SFS 1990:1463).

Dessförinnan var den skattskyldig för inkomst av näringsverksamhet som

hänförde sig till innehav av fastighet.

Som en upplysning hänvisas i andra stycket till lagen om

avkastningsskatt på pensionsmedel.

Stiftelser

Skattskyldighet

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer, med undantag för några redaktionella

ändringar, med regeringens förslag. Andra stycket är emellertid placerat

som ett tredje stycke i 1 §.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

vilka inkomster stiftelser är skattskyldiga för kommer från 7 § 6 mom.

första stycket SIL. Den infördes år 1942 och togs då in i 53 § 1 mom.

första stycket e KL och i 7 § förordningen (1928:373) om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt. När den kommunala taxeringen av

juridiska personer slopades år 1984 flyttades bestämmelsen i KL över till

sin nuvarande plats.

I KL uttrycktes detta år 1942 som att stiftelserna var skattskyldiga för

inkomst av fastighet och av rörelse . Detta ändrades vid 1990 års

skattereform till att stiftelserna frikallas från skattskyldighet för inkomst

av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller

till rörelse . Det är naturligare att tala om vad stiftelserna är skattskyldiga

för och i bestämmelsen står det att de är skattskyldiga för inkomst av

sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 §. Det lagrummet

innehåller dels en definition av näringsverksamhet, som är densamma

som den definition som före 1990 års skattereform fanns för rörelse, dels

en bestämmelse om att innehav av näringsfastigheter och

näringsbostadsrätter alltid räknas till inkomstslaget näringsverksamhet.

IL är uppbyggd så att om en tillgång ingår i näringsverksamheten så skall

vinster och förluster vid avyttring av tillgången också räknas till

näringsverksamheten. Det innebär att även kapitalvinster och

kapitalförluster omfattas av bestämmelserna i 13 kap. 1 §. Sådana

stiftelser som avses i denna paragraf är emellertid inte skattskyldiga för

kapitalvinster och kapitalförluster, varför det finns ett undantag för

kapitalvinster och kapitalförluster. Undantaget har placerats i andra

stycket. SLK hade tagit in det i 1 § tredje stycket. I kommentaren till den

paragrafen finns det en motivering till flyttningen. Utformningen av

undantaget har ändrats redaktionellt.

Ändamålskravet

4 §

SLK:s förslag: Innehåller ett krav på att ändamålet skall komma till

uttryck i den verksamhet som bedrivs. I övrigt överensstämmer det med

regeringens förslag, bortsett från en ändring i sista stycket.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

med krav på vilka ändamål som stiftelserna skall främja kommer från 7 §

6 mom. första stycket SIL.

SLK föreslår att bestämmelsen skall inledas med att det är den

verksamhet som bedrivs i stiftelsen som huvudsakligen skall ha de

angivna ändamålen. Lagrådet menar att bestämmelsen kommer i konflikt

med verksamhetskravet i 5 § och att i konkurrensen mellan

bestämmelserna tar 5 § över, med påföljd att förevarande paragraf saknar

självständig betydelse. Lagrådet föreslår därför att uttrycket den

verksamhet som bedrivs tas bort. Regeringen följer Lagrådets förslag.

Bestämmelsen ändrades senast år 1991 (prop. 1990/91:89, bet.

1990/91:SkU21, SFS 1991:181) då den utvidgades med främjande av

nordiskt samarbete. Det har sedan år 1963 (prop. 1963:6, bet.

1963:BevU2, SFS 1963:27) varit ett ändamål som kunde leda till

undantag från skattskyldighet, men bara efter dispens från

Riksskatteverket. Förarbeten i övrigt, se 3 §.

Ändringen av bestämmelsen i andra stycket om att ändamålen inte får

vara begränsade till vissa familjer eller bestämda personer består i att en

hänvisning till första stycket 1 5 tagits bort. Att bestämmelsen får

omfatta också första stycket 6 stärkande av rikets försvar påverkar

inte innebörden av bestämmelsen eftersom det ändamålet inte kan vara

begränsat till vissa familjer eller bestämda personer.

Verksamhetskravet

5 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett från

några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

understryker att fakulteten ser positivt på samordningen mellan reglerna

för stiftelser och ideella föreningar. Meningen måste, åtminstone när det

gäller verksamhets- och fullföljdskravet, ha varit att bestämmelserna

skall vara desamma. Handelshögskolan i Stockholm är kritisk mot bytet

av huvudsakligen till uteslutande eller så gott som uteslutande. Svenska

Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen menar att SLK:s

förslag kan medföra en icke avsedd skärpning av tidigare praxis och

föreslår att bestämmelsen får behålla sin nuvarande utformning.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att det är det ändamål som tillgodoses i den verksamhet som bedrivs som

skall ligga till grund för bedömningen av vilket ändamål stiftelsen har,

kommer från 7 § 6 mom. tredje stycket SIL och bestämmelsen om i

vilken utsträckning ändamålet skall tillgodoses i verksamheten kommer

från 7 § 6 mom. fjärde stycket SIL.

Båda bestämmelserna infördes ursprungligen i punkt 7 första stycket

av anvisningarna till 53 § KL år 1942 och flyttades till punkt 8 av

anvisningarna år 1951. År 1984 flyttades de till sina nuvarande platser.

Enligt dagens lydelse av bestämmelsen skall verksamheten

huvudsakligen avse att tillgodose de aktuella ändamålen. Vidare står att

detta skall anses vara fallet om i verksamheten endast i ringa omfattning

främjas ändamål av annan art . I IL används uttrycket huvudsakligen för

att uttrycka att något uppgår till cirka 75 % av helheten. En så låg

procentsats förefaller emellertid oförenlig med att andra ändamål bara får

främjas i ringa omfattning. I Stiftelse- och föreningsskattekommitténs

slutbetänkande (s. 98 f. och 111 f.) sägs dels att det av förarbetena till

1942 års lagstiftning framgår att det endast finns ett obetydligt utrymme

för verksamhet som främjar okvalificerade ändamål, dels att det i

litteraturen har antagits att inte mer än 5 10 % av avkastningen får

disponeras för ändamål som inte är kvalificerade. I IL används uttrycket

uteslutande eller så gott som uteslutande för att uttrycka från cirka 90

95 % upp till 100 %. SLK har använt det uttrycket i stället med

motivering att det bättre motsvarar vad som verkar vara avsikten med

bestämmelsen. (Se också avsnitt 7.2.4.) Regeringen delar SLK:s

uppfattning. Det kan också påpekas att för ideella föreningar är det redan

enligt dagens lagtext ett krav på att föreningen uteslutande eller så gott

som uteslutande tillgodoser de aktuella kraven, se 7 § 5 mom. fjärde

stycket b SIL samt 9 § nedan.

Eftersom innehållet i denna bestämmelse och den föreslagna 9 § är

detsamma har de utformats på ett enhetligt sätt. Utformningen utgår från

lydelsen i 7 § 5 mom. fjärde stycket b SIL.

Fullföljdskravet

6 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att det vore en fördel om kraven preciserades och föreslår att

verksamheten skall motsvara minst 75 % av avkastningen av tillgångarna

sett under en period av fem år. Se också fakultetens yttrande under 5 §.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen och

Näringslivets Skattedelegation anser att det nuvarande uttrycket under en

längre tid skall behållas och anför. Under flera år ger intrycket att fråga

är endast om fler år än två. I RÅ 1980 1:15 gav Regeringsrätten uttryck

för att perioden skulle vara på upp till sju år. Vidare invänder

organisationerna mot att byta ut skäligen motsvarar avkastningen mot

80 %, som SLK diskuterar.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I 7 § 6 mom. femte

stycket SIL finns en bestämmelse med ett fullföljdskrav för stiftelser.

(Förarbetena är desamma som för tredje och fjärde styckena av

momentet, se 5 §.) Den är något annorlunda utformad än bestämmelsen

här i 6 §. Lydelsen i 6 § är i stället hämtad från fullföljdskravet för

ideella föreningar i 7 § 5 mom. fjärde stycket d SIL (här placerad i 10 §).

Det finns inte någon anledning att ha olika lydelse på fullföljdskravet för

stiftelser och ideella föreningar. Av förarbetena till bestämmelsen i fråga

om ideella föreningar framgår nämligen att avsikten när den

bestämmelsen infördes var att samma krav skulle gälla för stiftelser och

föreningar (prop. 1976/77:135 s. 78 f.). SLK har emellertid lagt till en

markering att bedömningen skall göras för en period av flera år. En

remissinstans vill att uttrycket skall bytas ut mot under en period av fem

år medan några andra remissinstanser vill att uttrycket skall bytas mot

under en längre tid för att det skall överensstämma med nuvarande

praxis. Regeringen anser att det inte är lämpligt att ha en så precis regel

att perioden skall vara fem år. Det passar inte heller i fråga om nystartad

verksamhet. Regeringen följer SLK:s förslag.

Uttrycket skäligen motsvarar avkastningen av stiftelsens tillgångar är

vagt. SLK har övervägt att precisera det i enlighet med nuvarande praxis

till 80 % av avkastningen. Stiftelse- och föreningsskattekommittén har

emellertid dels lämnat en redogörelse för nuvarande praxis, dels

föreslagit en precisering av bestämmelsen med viss avvikelse från denna

praxis (s. 102 f., 139 f. och 303 f.). SLK ansåg med hänsyn härtill att det

inte finns anledning att föreslå en precisering. Regeringen delar SLK:s

uppfattning.

Ideella föreningar

Skattskyldighet

7 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i materiellt hänseende med regeringens

förslag, men bestämmelsen har skrivits om redaktionellt. Det som i

regeringens förslag är placerat i andra stycket 1 finns i SLK:s förslag

som ett tredje stycke i 1 §.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska

Fondhandlareföreningen anser att det är olyckligt att utelämna den

exemplifiering som i dag finns i 7 § 5 mom. andra och tredje styckena

SIL.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om omfattningen av skatteplikten för ideella föreningar kommer från 7 §

5 mom. första tredje styckena SIL.

År 1942 infördes särskilda skattskyldighetsbestämmelser för stiftelser

och ideella föreningar. Bestämmelserna innebar att dessa undantogs från

skattskyldighet för andra inkomster än av fastighet och rörelse. (Se

kommentaren till 3 §.) År 1977 infördes särskilda, mer omfattande,

bestämmelser om undantag från skattskyldighet för ideella föreningar.

De placerades i 53 § och punkt 9 av anvisningarna till 53 § KL, i 54 §

och punkt 4 av anvisningarna till 54 § KL samt i 7 § SIL. År 1984

flyttades bestämmelserna över till 7 § 5 mom. SIL. Vid 1990 års

skattereform ändrades lydelsen så att den passade in på den nya

indelningen i inkomstslag samt förvärvskällor.

Regeringen föreslog i lagrådsremissen en redaktionell ändring i SLK:s

förslag, bl.a. att bestämmelserna skulle delas upp i två paragrafer, 7 och

8 §§. Lagrådet har sedan föreslagit en ny lydelse i en paragraf.

Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag.

Den bestämmelse som SLK placerat i 1 § tredje stycket har tagits in

här i andra stycket 1. För kommentar, se 1 §.

När det gäller andra stycket 2 skulle enligt förarbetena (prop.

1976/77:135 s. 85 f.) huvudsaklighetsbedömningen göras för varje

förvärvskälla för sig. När förvärvskällorna slopades vid 1990 års

skattereform skrevs det in att bestämmelserna gällde sådan inkomst som

hänför sig till förvaltningsenhet avseende innehav av fastighet eller till

särskild förvärvsverksamhet avseende rörelse . Avsikten var att inte

ändra rättsläget. Uttrycket förvaltningsenhet avseende fastighet behålls.

Uttrycket särskild förvärvsverksamhet avseende rörelse ändras till

självständig näringsverksamhet . Det är det uttryck som före 1990 års

skattereform användes i 18 § KL för att beskriva vad som var en för-

värvskälla i inkomstslaget rörelse. Uttrycket finns fortfarande kvar i 18 §

KL i fråga om näringsverksamhet i utlandet och motsvarande uttryck har

behållits i 14 kap. 12 och 13 §§.

SLK utelämnar de exempel som finns i 7 § 5 mom. andra och tredje

styckena SIL om vad som avses med att verksamheten har en naturlig

anknytning till föreningens ändamål respektive att inkomsterna av hävd

utnyttjats som finansieringskälla för ideellt arbete (andra stycket punkt 2

första strecksatsen i regeringens förslag). Svenska Bankföreningen och

Svenska Fondhandlareföreningen menar att risken är överhängande att

framtida rättstillämpning utvecklas till men för de ideella föreningarna

om dessa exempel tas bort. Regeringen delar inte dessa farhågor eftersom

det är klart att någon ändring inte är avsedd. Det är mindre lämpligt att i

lagtexten ta in de aktuella exemplen, varför regeringen följer SLK:s

förslag.

I SLK:s förslag fanns ett tredje stycke med en bestämmelse om

undantag från skattskyldighet för ägare till vissa fastigheter. Lagrådet

föreslår att den bestämmelsen skall föras samman med bestämmelser

som SLK tagit in i 8 kap. 36 § och placeras i ett tredje stycke i en ny

paragraf (21 §) sist i detta kapitel. Lagrådet föreslår vidare en ny lydelse

av 21 §. Den lydelse som Lagrådet föreslår av 21 § tredje stycket

överensstämmer med dagens regler i fråga om andra ägare till fastigheter

än sådana ideella föreningar och trossamfund som uppfyller kraven här i

7 § första stycket. När det gäller nu aktuella ideella föreningar och

trossamfund (jfr 14 §) överensstämmer Lagrådets förslag inte med

gällande rätt. Föreningarna och trossamfunden är nämligen undantagna

från skattskyldighet för hela inkomsten av fastigheten om den till

övervägande del används i deras kvalificerade verksamhet medan andra

ägare är undantagna bara till den del inkomsten kommer från den

kvalificerade användningen (se SOU 1995:63 s. 257 f.). Eftersom

avsikten är att inte ändra reglerna materiellt följer regeringen inte

Lagrådets förslag på denna punkt. Det behövs således en särskild

bestämmelse för sådana ideella föreningar och trossamfund som

uppfyller kraven här i 7 § första stycket. Den bestämmelsen kan placeras

antingen här eller i 21 §. Regeringen har stannat för att behålla regeln

här, bl.a. för att det i följdlagstiftningen blir enklare att hänvisa när den

placeras här. Bestämmelsen tas in som en ny punkt 3 i tredje stycket.

Den bestämmelse som finns i 7 § 5 mom. åttonde stycket SIL om att en

ekonomisk förening får behandlas som ideell förening även om den fått

bestå som ekonomisk förening enligt 14 § lagen (1987:668) om införande

av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, har tagits in i 4 kap. 2 §

ILP.

Ändamålskravet

8 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

med krav på vilka ändamål som föreningarna skall främja kommer från

7 § 5 mom. fjärde stycket a SIL. De placerades där år 1984. Tidigare

fanns de i punkt 9 av anvisningarna till 53 § KL, där de infördes år 1977.

Verksamhetskravet

9 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, med undantag

för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Se Svenska Bankföreningens och Svenska

Fondhandlareföreningens yttrande angående 5 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen med

krav på att föreningen i sin verksamhet skall tillgodose ändamålen,

kommer från 7 § 5 mom. fjärde stycket b SIL. Den flyttades dit år 1984

från punkt 9 av anvisningarna till 53 § KL, där den placerades år 1977.

Fullföljdskravet

10 12 §§

SLK:s förslag: Det har gjorts en redaktionell ändring i 12 §. I övrigt

överensstämmer paragraferna med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Se Juridiska fakultetens vid Uppsala universitet

yttrande liksom Svenska Bankföreningens och Svenska

Fondhandlareföreningens yttranden angående 6 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

med fullföljdskravet och möjligheterna till undantag från detta kommer

från 7 § 5 mom. fjärde stycket d och femte sjunde styckena SIL. På

samma sätt som i fråga om stiftelser har det lagts till en markering att

bedömningen skall göras för en period av flera år.

Bestämmelserna infördes år 1977 i punkt 9 av anvisningarna till 53 §

KL och flyttades över till sina nuvarande platser år 1984.

Lydelsen av 12 § har kortats ner i förhållande till dagens lagtext. SLK

föreslår att det i stället skall införas en bestämmelse i 4 kap. 17 § TL med

innebörd att om en ideell förening inte har genomfört en investering

inom rätt tid eller inte har iakttagit ett annat villkor i beslutet, skall det

vara en grund för eftertaxering. Regeringen följer SLK:s förslag.

Öppenhetskravet

13 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen med

krav på att föreningen skall vara öppen för nya medlemmar kommer från

7 § 5 mom. fjärde stycket c SIL. Den flyttades dit år 1984 från punkt 9 av

anvisningarna till 53 § KL. Också denna bestämmelse kom till år 1977.

Registrerade trossamfund

14 §

SLK:s förslag: Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Att de

bestämmelser som gäller för ideella föreningar skall tillämpas också i

fråga om registrerade trossamfund infördes år 1999 (prop. 1998/99:38,

bet. 1998/99:KU18, SFS 1999:296). De ändringar som har gjorts i detta

kapitel med anledning av denna lagändring har inte granskats av

Lagrådet.

Vissa andra juridiska personer

15 §

SLK:s förslag (14 §): I första stycket första strecksatsen används ett

annat uttryckssätt för kyrkor och det finns inte någon begränsning till

svenska kyrkor. I övrigt överensstämmer första stycket med regeringens

förslag. Andra stycket är emellertid placerat i 1 § tredje stycket och har

en annan redaktionell utformning.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om de här uppräknade grupperna av inrättningar m.m. kommer från 7 §

6 mom. SIL, där de placerades år 1984 då den kommunala taxeringen av

juridiska personer slopades. Tidigare fanns bestämmelserna i 53 §

1 mom. första stycket e KL och 7 § SIL (och ännu tidigare i 7 §

förordningen 1928:373 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). De

placerades där år 1942. Då infördes bestämmelserna att de uppräknade

grupperna var skattskyldiga till kommunal inkomstskatt för inkomst av

fastighet och rörelse och till statlig inkomstskatt för inkomst av rörelse,

vilket innebar att de blev undantagna från skattskyldighet för andra

inkomster. Vid 1990 års skattereform ändrades det till att de frikallas från

skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till

innehav av fastighet eller till rörelse. Här hänvisas i stället till 13 kap.

1 §, se kommentaren till 3 §. Den bestämmelse som SLK placerat i 1 §

tredje stycket har tagits in här i andra stycket. För kommentar, se 1 §.

När det gäller kyrkor fanns det redan vid KL:s tillkomst en

bestämmelse i 53 § 1 mom. d KL om att bl.a. kyrkor, sjukvårds- och

barmhärtighetsinrättningar var skattskyldiga endast för inkomst av

fastighet. Uttryckssättet i SLK:s förslag församlingskyrkor och

domkyrkor av stiftelsekaraktär kom från lagen (1994:1221) om

införande av stiftelselagen (1994:1220). Samma uttryck används av

Stiftelse- och föreningsskattekommittén i 4 kap. 1 § förslaget till lag om

befrielse från skattskyldighet för stiftelser och ideella föreningar (SOU

1995:63). Regeringen anser emellertid inte att det finns skäl att ändra

dagens uttryckssätt annat än att modernisera det. Regeringens förslag

utgår därför från uttryckssättet i 7 § 6 mom. andra stycket SIL. Som

Lagrådet påtalar i sitt yttrande angående bestämmelsen i 2 kap. 2 §

innehåller SLK:s förslag inte någon begränsning till svenska kyrkor.

Genom att utgå från uttryckssättet i 7 § 6 mom. andra stycket SIL

begränsas bestämmelsen till kyrkor som hör till Svenska kyrkan.

När det gäller hushållningssällskapen var bestämmelserna före år 1984

placerade i 53 § 1 mom. första stycket c KL och 7 § första stycket d SIL.

De var då skattskyldiga till kommunal inkomstskatt för inkomst av

fastighet och rörelse, men inte skattskyldiga till statlig inkomstskatt. Att

stadgarna skall vara fastställda av regeringen (då Konungen) eller den

myndighet som regeringen bestämmer infördes år 1967 (prop. 1967:74,

bet. 1967:BevU39, SFS 1967:388).

16 och 17 §§

SLK:s förslag (15 och 16 §§): Överensstämmer i huvudsak med

regeringens förslag. I stället för Aktiebolaget Svenska Spel finns

emellertid i SLK:s förslag Aktiebolaget Tipstjänst, Svenska

Penninglotteriet Aktiebolag och Svenska Penningspel Aktiebolag med i

lagrummet.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

beklagar att SLK inte närmare har granskat de konstitutionella aspekterna

när det gäller direkt namngivna subjekt.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Dessa två

bestämmelser skiljer sig från 15 § genom att subjekten bara är

skattskyldiga för inkomster från innehav av fastigheter.

Ursprunget till bestämmelserna fanns redan vid KL:s tillkomst, då det i

53 § 1 mom. d togs in en uppräkning av vissa kategorier av subjekt samt

vissa namngivna subjekt bl.a. Sveriges allmänna hypoteksbank och

järnkontoret som var skattskyldiga bara för inkomst av fastighet.

Bestämmelserna har fyllts på vid ett flertal tillfällen. År 1984 flyttades de

över till 7 § 4 mom. SIL, där de fortfarande finns kvar.

Uppräkningen i detta moment brukar kallas för katalogen. Stiftelse-

och föreningsskattekommittén har övervägt om katalogen särskilt listan

med de namngivna subjekten är grundlagsstridig genom att den strider

mot kravet att föreskrifter skall vara generella till sin natur (SOU

1995:63 s. 219 f.). Kommitténs slutsats är att katalogens uppräkning av

namngivna subjekt visserligen inte uppfyller det i regeringsformens

förarbeten formulerade kravet på generell tillämpbarhet men att

lagformen ändå använts tillräckligt ofta för att det skall vara befogat att

tala om en konstitutionell praxis som tillåter detta undantag från

generalitetskravet. SLK fann mot bakgrund av detta att det inte finns skäl

att överväga frågan ytterligare utan utgick ifrån att de subjekt som finns i

katalogen i princip skall finnas kvar. Regeringen följer SLK:s förslag.

I Stiftelse- och föreningsskattekommitténs slutbetänkande föreslogs att

vissa av dessa kategorier av subjekt och vissa namngivna subjekt inte

skulle finnas med i deras förslag till lag eftersom subjekten inte längre

finns kvar eller, i ett fall, inte bedriver den avsedda verksamheten. I

andra fall föreslogs att kategorier eller namngivna subjekt inte skulle tas

med av andra skäl, t.ex. därför att de ändå faller in under de av

kommittén föreslagna grunderna för skattebefrielse eller för att de i

stället skulle kunna få dispens enligt regler som föreslogs av kommittén.

SLK begränsade sig till att utelämna de kategorier av subjekt och

namngivna subjekt som enligt Stiftelse- och föreningsskattekommittén

inte längre finns eller där den avsedda verksamheten inte längre bedrivs.

Regeringen följer SLK:s förslag. Följande kategorier och namngivna

subjekt har därför inte tagits med i lagförslaget:

sjömanshus,

företagarföreningar,

ömsesidiga försäkringsbolag som meddelar obligatorisk yrkesskade-

försäkring,

Bryggeristiftelsen,

Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling, SIFU,

Stiftelsen för produktutvecklingscentrum i Göteborg,

Stiftelsen Produktutvecklingscentrum i Östergötland,

Stiftelsen Småföretagsfonden,

Stiftelsen för samverkan mellan Lunds universitet och näringslivet

SUN, och

Sveriges turistråd.

För närmare kommentar till varför dessa kategorier och subjekt inte tas

med hänvisas till SOU 1995:63 s. 227 f.

När det gäller den näst sista strecksatsen i 16 § använder SLK, i

enlighet med förslaget i SOU 1995:63 s. 228, uttrycket

kollektivavtalsstiftelser i stället för stiftelser som har bildats enligt avtal

mellan organisationer av arbetsgivare och arbetstagare. Också i

lagrådsremissen används uttrycket kollektivavtalsstiftelser. Det har

emellertid kommit ett avgörande från Regeringsrätten som talar för att

denna ändring inte bör göras, RÅ 1999 not. 57. Regeringen behåller

därför uttryckssättet i dagens lagtext. I den tionde strecksatsen i 17 §

används namnet Industri- och nyföretagarfonden, vilket är det nya

namnet för Fonden för industriellt utvecklingsarbete.

I stället för att hänvisa till 1 § tredje stycket 5 lagen (1991:1482) om

lotteriskatt tas Aktiebolaget Svenska Spel med i uppräkningen i 17 §. I

SLK:s förslag fanns Aktiebolaget Tipstjänst, Svenska Penninglotteriet

Aktiebolag och Svenska Penningspel Aktiebolag uppräknade. Svenska

Penningspel Aktiebolag bytte emellertid firma till Aktiebolaget Svenska

Spel i december 1996 och under år 1997 fusionerades de tre bolagen.

I 17 § har Stiftelsen Svenska Filminstitutet lagts till. Bestämmelsen är

hämtad från 2 § lagen (1963:173) om avdrag för avgifter till stiftelsen

Svenska Filminstitutet, m.m. Denna lag tillkom år 1963 som en följd av

ett avtal samma år om bildandet av Stiftelsen Svenska Filminstitutet

(prop. 1963:101, bet. 1963:BeU35). Bestämmelsen har ändrats bara som

en följd av att den kommunala beskattningen av juridiska personer

slopades år 1984 och genom en anpassning till den nya

inkomstslagsindelningen efter 1990 års skattereform (prop. 1993/94:50,

bet. 1993/94:SkU15, SFS 1993:1552).

18 §

SLK:s förslag (17 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

välkomnar att kraven tas in i lagtexten.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om fullföljds- och verksamhetskravet är hämtade från den hänvisning

som i dag finns i fråga om stiftelser i 7 § 4 mom. andra stycket SIL och

från 7 § 6 mom. tredje femte styckena SIL. Bestämmelserna placerades

där när den kommunala taxeringen av juridiska personer slopades år

1984. Det är inte lätt att utläsa hur bestämmelserna skall tillämpas,

eftersom det i vissa fall inte finns något ändamålskrav. SLK har

emellertid förutsatt att bestämmelserna skall tillämpas när det finns ett

sådant krav. Vidare utgår SLK ifrån att då skall också kravet i 5 §

tillämpas, dvs. kravet på att verksamheten uteslutande eller så gott som

uteslutande skall tillgodose detta ändamål. När det finns krav på att

verksamheten uteslutande skall avse ett visst ändamål, skall detta givetvis

gälla i stället. Regeringen följer SLK:s förslag.

19 §

SLK:s förslag (18 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om understödsföreningar kommer från 7 § 10 mom. SIL.

Den fick sin nuvarande lydelse år 1993 (Ds 1992:45, prop. 1992/93:187,

bet. 1992/93:SkU31, SFS 1993:939), då understödsföreningarna

undantogs från skattskyldighet till inkomstskatt för inkomst av

livförsäkringsverksamhet. Denna inkomst beskattas i stället med

avkastningsskatt.

Understödsföreningar var vid KL:s tillkomst skattskyldiga bara för

inkomst av fastighet. Detta ändrades år 1950 (SOU 1948:22, prop.

1950:93, bet. 1950:BevU49, SFS 1950:308 f.), då understödsföreningar

som bedrev livförsäkringsverksamhet och lämnade kapitalunderstöd med

mer än 500 kronor per medlem blev skattskyldiga för all verksamhet.

Bestämmelserna placerades i 53 § 1 mom. första stycket f och 54 § första

stycket g KL samt i 7 § första stycket e och j SIL. År 1984 flyttades

bestämmelserna till 7 § 4 och 10 mom. SIL.

I andra stycket finns en hänvisning till lagen om avkastningsskatt på

pensionsmedel.

20 §

SLK:s förslag (19 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

producentorganisationer kommer från 7 § 4 mom. tredje stycket SIL. Den

infördes år 1995 (prop. 1995/96:104, bet. 1995/96:SkU19, SFS

1995:1614). Se även en rättelse år 1996 (bet. 1996/97:SkU13 s. 30 f. och

39 f., SFS 1996:1611).

Ägare av vissa fastigheter

21 §

SLK:s förslag (8 kap. 32 §): Överensstämmer med regeringens förslag,

bortsett från redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om undantag från skattskyldighet för ägare till vissa fastigheter som inte

påförs något taxeringsvärde är hämtade från 54 § första stycket c och d

KL samt 7 § 7 mom. SIL.

Sedan KL:s tillkomst har ägare av sådana fastigheter som var

undantagna från fastighetsskatt varit undantagna från skatt på inkomster

från dessa fastigheter. Regleringen av undantaget för själva fastigheten

gjordes då i 5 § KL. I samband med tillkomsten av

fastighetstaxeringslagen (1979:1152) fick reglerna sin nuvarande

utformning (SOU 1979:81, prop. 1980/81:61, bet. 1980/81:SkU17, SFS

1980:957). Bestämmelserna i 7 § 7 mom. SIL kom dock till i samband

med att beskattningen av juridiska personer flyttades till SIL år 1984

(SOU 1977:86, prop. 1984/85:70, bet. 1884/85:SkU23, SFS 1984:1060

och 1061).

I SLK:s förslag är bestämmelserna placerade i 8 kap. 32 §. Lagrådet

föreslår att bestämmelserna skall föras samman med bestämmelsen i 7 §

andra stycket 3 och placeras sist i detta kapitel. Lagrådet föreslår

samtidigt en något ändrad lydelse. Som framgår av kommentaren till 7 §

flyttar regeringen inte hit den bestämmelsen, men i övrigt följer

regeringen Lagrådets förslag.

AVD. III SKATTEFRIA INKOMSTER OCH INTE

AVDRAGSGILLA UTGIFTER

Avdelningen innehåller för alla inkomstslag gemensamma bestämmelser

om inkomster som är skattefria och utgifter som inte skall dras av.

8 kap. Inkomster som är skattefria

Detta kapitel innehåller bestämmelser om inkomster som är skattefria. De

är samtliga hämtade från 19 § KL och dess anvisningar. I så stor

utsträckning som möjligt har sådana bestämmelser som kan aktualiseras

bara i ett av inkomstslagen flyttats till detta. Om bestämmelserna gäller i

flera inkomstslag har de i de flesta fall placerats i detta kapitel.

I 19 § KL finns i dag bestämmelser om skattefrihet för inkomster som

knappast skulle kunna hänföras till något av inkomstslagen. Vissa av

dessa har behållits eftersom de av olika skäl ändå bör nämnas särskilt

men de bestämmelser som är helt onödiga har rensats ut. Samtliga

förändringar anges under rubriken Större ändringar.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anför i sitt remissvar att

19 § KL ursprungligen var tänkt som ett lagrum i vilket främst de

principiella undantagen från skatteplikten skulle införas. Enligt

fakultetsnämnden kan det därför diskuteras om inte kapitlet skall

förbehållas ett ännu mindre antal undantag än kommittén angett och för

övriga inkomster i stället upprepa undantaget i de inkomstslag där det

kan tänkas ha relevans. Om kapitlet bara förbehålls för mera principiella

undantag såsom för benefika förvärv m.m. och övriga undantag upprepas

i de inkomstslag där de kan aktualiseras kommer lagtexten att tyngas av

upprepningar. Regeringen anser därför att kommitténs avgränsning av

kapitlets innehåll är väl avvägd.

Vid presentationen av de olika skattefria ersättningarna i detta kapitel

används singular- och pluralformen blandat i SLK:s förslag. Regeringen

använder pluralformen konsekvent. Ändringen kommenteras inte särskilt

i kommentarerna till paragraferna.

Större ändringar

Följande bestämmelser har antingen slopats helt eller placerats i något

annat kapitel.

19 § första stycket tredje åttonde första delen KL

ersättning som ... till sjömän om icke ersättningen grundas på

förvärvsinkomst , borttaget eftersom skattepliktens avgränsning redan i

dag framgår i inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet, se 11 kap.

30 § och 15 kap. 8 § i förslaget. Resten av tredje ledet finns i 18 §.

19 § första stycket tredje ledet sista delen KL

... samt belopp ... i statens tjänst , se 11 kap. 19 §.

19 § första stycket åttonde ledet KL

ersättning åt smittbärare, borttaget eftersom skattepliktens avgränsning

redan i dag framgår i inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet, se

11 kap. 30 § och 15 kap. 8 § i förslaget.

19 § första stycket nionde ledet KL

periodiskt understöd, se 11 kap. 47 §.

19 § första stycket fjortonde ledet KL

barnpension m.m., se 11 kap. 40 §§.

19 § första stycket femtonde ledet KL

bestämmelsen har slopats eftersom bestämmelserna om kommunalt

kontantunderstöd med bidrag av statsmedel upphävts, prop. 1973:56 bl.a.

s. 71.

19 § första stycket sextonde ledet KL

vårdbidrag regleras redan i inkomstslaget tjänst, se 11 kap. 31 §.

Beträffande resten av ledet, särskilt pensionstillägg m.m., se 11 kap.

32 §.

19 § första stycket tjugonde ledet KL

bostadsbidrag enligt den upphävda lagen (1988:786) om bostadsbidrag.

19 § första stycket tjugoandra ledet KL

bidrag som betalades ut under åren 1991 1993 enligt lagen (1992:148)

om särskilt bidrag till ensamstående med barn.

19 § första stycket tjugofemte ledet KL

fri resa i samband med anställningsintervju torde aktualiseras enbart i

tjänst, se 11 kap. 26 §.

19 § första stycket tjugonionde och trettionde leden KL

gottgörelse från personal eller pensionsstiftelse, se 15 kap. 5 § och

28 kap. 21 §.

19 § första stycket trettiofemte ledet samt andra stycket KL

mervärdesskatt, se 11 kap. 1 §, 15 kap. 6 § och 42 kap. 2 §.

Punkt 1 första stycket av anvisningarna till 19 § KL

Detsamma gäller i fråga om till föreningar influtna

medlemsavgifter .... , se 15 kap. 2 §.

Punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 19 § KL

om att engångsbelopp är intäkt av tjänst behövs inte, utan framgår av 10

kap. 2 §.

Punkt 1 fjärde och femte styckena av anvisningarna till 19 § KL

ersättning på grund av personskada i form av engångsbelopp eller utbyte

av livränta mot sådant belopp, se 11 kap. 38 och 39 §§.

Punkt 1 sjätte stycket av anvisningarna till 19 § KL

den första meningen och bestämmelsen om skatteplikt i den andra har

tagits bort såsom onödiga eftersom skatteplikten för denna typ av intäkter

framgår ändå. Resterande del av andra meningen, se 25 §. Den tredje

meningen, se 11 kap. 41 §.

Punkt 1 sjunde stycket av anvisningarna till 19 § KL

den del av den andra meningen som avser avdragsförbud, se 12 kap. 3 §.

Punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna till 19 § KL

sådan arbetsplacering av flyktingar i arbetsmarknadsstyrelsens regi

förekommer inte längre varför bestämmelsen om skattefrihet har tagits

bort.

Punkt 1 nionde stycket av anvisningarna till 19 § KL

förordningen (1998:52) om stipendium efter genomfört basår inom

kommunal vuxenutbildning upphör att gälla den 1 januari 1999.

Kommentar till paragraferna

Innehåll

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag bortsett från

några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar till regeringens förslag: Paragrafen inleder kapitlet och

anger dess innehåll.

Arv, gåva m.m.

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

inkomstskattefrihet för benefika förvärv är hämtad från 19 § första

stycket första ledet KL där en motsvarighet funnits sedan lagens

tillkomst.

I dag anges att skattefriheten vid bodelning avser vad som tillfaller

make eller sambo. Bestämmelsen om sambor infördes som en följd av

1987 års familjerättsreform (SOU 1981:85, prop. 1987/88:61, bet.

1987/88:SkU19, SFS 1987:1204). Genom den allmänna hänvisningen till

vad som gäller för äkta makar i lagen (1994:1117) om registrerat

partnerskap och genom särskild hänvisning i lagen (1987:813) om homo-

sexuella sambor är bestämmelsen tillämplig även på registrerade partner

och homosexuella sambor. Bestämmelsen omfattar alla som kan vara part

i en bodelning utom dödsbon men avsikten är att även dödsbons förvärv

är skattefritt. Det anges därför bara att förvärv genom bodelning är

skattefritt.

Alltsedan KL:s tillkomst har det markerats i lagen att fördel av oskift

bo är skattefritt. Detta gäller fortfarande för äktenskap som ingåtts före år

1921. I IL har inte tagits med någon bestämmelse om detta. I den mån

den alltjämt skulle förekomma kan den ändå innefattas i bestämmelsen

om bodelning.

Lotterivinster och tävlingsvinster

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att vinster i svenska lotterier och på svenska premieobligationer är

skattefria är hämtad från 19 § första stycket andra ledet KL. En

motsvarighet har funnits i KL sedan lagen kom till. Ledet fick sin

nuvarande utformning år 1945 (prop. 1945:264, bet. 1945:BevU47, SFS

1945:408).

I dag omfattar ledet även utländska lotterivinster m.m. som uppgår till

högst 100 kronor. Beloppsgränsen har i stället tagits in i 42 kap. 25 §.

4 §

SLK:s förslag: Överensstämmer bortsett från en redaktionell ändring

med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa tävlingsvinster motsvaras av 19 § första stycket

tjugoåttonde ledet KL. Den infördes genom 1990 års skattereform (SOU

1989:33, prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650).

Procentsatsen höjdes år 1992 till sin nuvarande nivå (prop.

1991/92:100, bet. 1991/92:SkU23, SFS 1992:150).

Stipendier

5 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om skattefrihet för vissa stipendier motsvarar 19 § första

stycket tionde och elfte leden KL. Stipendier avsedda för mottagarens

utbildning har varit skattefria sedan KL:s tillkomst. Tionde ledet fick sin

nuvarande lydelse år 1992 (SOU 1992:57, prop. 1992/93:127, bet.

1992/93:SkU14, SFS 1992:1597). Bestämmelsen i elfte ledet om

stipendier för andra ändamål än utbildning infördes genom 1990 års

skattereform (prop. 1990/91:54, bet. 1990/91:SkU10 och 12, SFS

1990:1457). Undantaget avseende Marie Curie-stipendier tillkom år 1997

(prop. 1996/97:173, bet. 1997/98:SkU4, SFS 1997:771).

Skattefriheten för andra stipendier än för utbildning gäller under den

uttryckliga förutsättningen bl.a. att stipendiet inte betalas ut periodiskt.

Även tidigare gällde, utan att detta direkt angavs, skattefriheten för

stipendier bara om de inte utgick periodiskt. Skattefriheten för periodiska

utbetalningar har sedan KL:s tillkomst varit knuten till givarens

avdragsrätt, jfr prop. 1990/91:54 s. 181. Periodiskt utgående stipendier

beskattas om givaren fått avdrag för beloppet, 19 § första stycket nionde

ledet och punkt 5 av anvisningarna till 46 § KL, 11 kap. 47 § och 62 kap.

7 § i förslaget. Undantag från skatteplikten medges för vissa

utbetalningar från skatteprivilegierade subjekt enligt punkt 2 av

anvisningarna till 31 § KL, 11 kap. 47 § i förslaget. Begränsningen av

begreppet stipendium i första stycket andra strecksatsen innebär därför

ingen saklig ändring utan föreslås som ett förtydligande av gällande rätt,

jfr SOU 1990:47 s. 39.

I lagrådsremissen finns en bestämmelse i andra stycket om skattefrihet

för bidrag från stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond. Den

motsvaras av punkt 1 nionde stycket första meningen av anvisningarna

till 19 § KL och infördes år 1962 (prop. 1962:147, bet. 1962:BevU51,

SFS 1962:160). Lagrådet anför att skattefriheten för bidragen framgår

redan av första stycket. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen kan

utgå.

Tredje stycket har utformats som en hänvisning.

Lagrådet förordar också några ytterligare redaktionella ändringar.

Regeringen har utformat bestämmelserna i enlighet med Lagrådets

förslag.

Räntor

6 §

SLK:s förslag (5 a §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för räntor enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om

bostadsbidrag är hämtad från 19 § första stycket trettiofjärde ledet KL.

Den tillkom år 1996 (prop. 1996/97:19, bet. 1996/97:FiU1, SFS

1996:1208).

7 §

SLK:s förslag (6 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa uppräknade räntor är hämtad från 19 § första stycket

trettioförsta ledet KL. Skattefriheten för räntor enligt 69 § 1 mom. UBL

kom till år 1985 (SOU 1984:21, prop. 1984/85:180, bet. 1984/85:SkU60,

SFS 1985:405). För övriga räntor infördes skattefriheten år 1986 (prop.

1985/86:150, bet. 1985/86:SkU50, SFS 1986:473).

Ledet har därefter ändrats vid ändringar i skatte-, tull- och

avgiftslagstiftningen, senast år 1997 när SBL infördes (SOU 1996:100,

prop. 1996/97:100, bet. 1996/97:SkU23, SFS 1997:483).

Skattefriheten för räntor enligt lagen (1984:404) om stämpelskatt vid

inskrivningsmyndigheter torde vara avsedd att omfatta även räntor enligt

42 § samma lag. Bestämmelsen har kompletterats med en sådan

hänvisning.

8 §

SLK:s förslag (7 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa räntor som sammanlagt inte uppgår till 500 kronor

framgår i dag av 19 § första stycket trettiotredje ledet KL. Den infördes

år 1987 (prop. 1987/88:44, bet. 1987/88:SkU19, SFS 1987:1204).

Paragrafen justerades år 1995 på grund av ändringar i LSK (bet.

1995/94:SkU28, SFS 1995:920).

Barnbidrag

9 §

SLK:s förslag (8 §): Överensstämmer delvis med regeringens förslag.

SLK har med bidragsförskott enligt lagen (1954:143) om bidragsförskott,

förlängt bidragsförskott enligt lagen ((1984:1095) om förlängt

bidragsförskott för studerande och bidrag enligt lagen (1984:1096) om

särskilt bidrag till vissa adoptivbarn. Underhållsstöd enligt lagen

(1996:1030) om underhållsstöd finns inte med i SLK:s förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för barnbidrag är hämtad från 19 § första stycket fjortonde

ledet KL. Den infördes år 1947 (SOU 1946:79, prop. 1947:212, bet.

1947:BevU50, SFS 1947:575) och kompletterades med förlängt

barnbidrag år 1986 (prop. 1986/87:45, bet. 1986/87:SkU15, SFS

1986:1245).

Bidragsförskott och motsvarande bidrag till vissa adoptivbarn har inte

beskattas trots att det inte funnits någon uttrycklig bestämmelse om

skattefrihet för ifrågavarande bidrag. SLK ansåg att skattefriheten bör

framgå av IL och föreslog att en bestämmelse om detta skulle tas in. De

nämnda bidragen finns inte längre utan har ersatts av underhållsstödet

enligt lagen om underhållsstöd (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3,

SFS 1996:1030) Regeringen anser i liket med SLK att skattefriheten bör

framgå av lagtexten och föreslår därför att en sådan regel införs vad

gäller underhållsstödet.

Skattefriheten för bidrag vid adoption av utländska barn kom till år

1988 (prop. 1988/89:176, bet. 1988/89:SkU13, SFS 1988:1530).

Bestämmelsen finns i 19 § första stycket tjugoförsta ledet KL.

Bostadsbidrag

10 §

SLK:s förslag (9 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om skattefrihet för bostadsbidrag är i dag placerade i 19 § första stycket

artonde tjugonde leden KL. För bostadsbidrag till barnfamiljer infördes

skattefriheten första gången år 1960 (prop. 1960:128, bet. 1960:BevU51,

SFS 1960:129). Bestämmelserna har därefter ändrats i takt med att

bidragslagstiftningen förnyats, bl.a. år 1988 (prop. 1988/89:46, bet.

1988/89:SkU13, SFS 1988:1530) och senast år 1993 (SOU 1992:89,

prop. 1992/93:174, bet. 1993/94:SkU12, SFS 1993:1523).

De första bestämmelserna om skattefrihet för bostadstillägg till

folkpensionärer infördes år 1970 (prop. 1970:70, bet. 1970:BeU40, SFS

1970:162). Den nuvarande bestämmelsen kom till år 1994 (SOU

1992:21, prop. 1993/94:173, bet. 1994/95:SkU17, SFS 1994:2044).

Bestämmelsen om skattefrihet för kommunalt bostadstillägg för

handikappade infördes år 1971 (prop. 1971:104, bet. 1971:SkU36, SFS

1971:256).

Bistånd

11 §

SLK:s förslag (10 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket påpekar att annan liknande

ersättning i nuvarande punkt 1 första stycket av anvisningarna till 19 §

KL har fallit bort i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Skattefrihet för

socialbidrag framgår i dag av punkt 1 första stycket av anvisningarna till

19 § KL. En bestämmelse av motsvarande innehåll har funnits i KL

sedan dess tillkomst. Med uttrycket bistånd enligt socialtjänstlagen

(1980:620) avses ingen ändring i sak. För att fånga upp liknande bistånd

men som inte lämnas med stöd av socialtjänstlagen bör orden och

liknande ersättningar läggas till .

12 §

SLK:s förslag (15 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Se Riksskatteverket yttrande till 11 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att bistånd enligt lagen om asylsökande (1994:137) är skattefria är

hämtad från punkt 1 första stycket av anvisningarna till 19 § KL. Den

infördes år 1995 (prop. 1995/96:102, bet. 1995/96:SkU15, SFS

1995:1521).

Regeringen anser att orden och liknade ersättningar inte fyller någon

funktion i denna paragraf. Om det förekommer något bistånd till

flyktingar som inte omfattas av denna bestämmelse är de skattefria enligt

föregående paragraf.

Introduktionsersättningar för flyktingar

13 §

SLK:s förslag (14 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att introduktionsersättning för flyktingar är skattefri är hämtad från 19 §

första stycket trettonde ledet KL. Den infördes år 1992 (Ds 1991:79,

prop. 1991/92:172, bet. 1992/93:SfU1, SFS 1992:1069).

Ersättningar på grund av kapitalförsäkring

14 §

SLK:s förslag (17 § första stycket): Överensstämmer med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att belopp som betalas ut på grund av kapitalförsäkring är skattefria är

hämtad från 19 § första stycket fjärde ledet KL. Den fick sin nuvarande

lydelse år 1950, se under 16 §.

Bestämmelsen är i lagrådsremissen placerad under huvudrubriken

Ersättningar vid sjukdom och olycksfall och underrubriken

Försäkringsersättningar vid sjukdom och olycksfall. Lagrådet anser att

denna bestämmelse bör bilda en egen paragraf under en egen

huvudrubrik. Bestämmelsen och rubriken har formulerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Ersättningar vid sjukdom och olycksfall

Försäkringsersättningar

15 §

SLK:s förslag (16 § och 17 § tredje stycket): Överensstämmer bortsett

från några redaktionella ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

andra meningen i sista stycket har flyttats till denna paragraf på grund av

Lagrådets förslag. I lagrådsremissen var den placerad i 19 §. Även

ordningen på styckena har ändrats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen i första stycket om att försäkringsersättningar vid

sjukdom eller olycksfall är skattefria förutsatt att försäkringen inte

tecknats i samband med tjänst är hämtad från andra delen av 19 § första

stycket tredje ledet KL.

Vid KL:s tillkomst omfattades bara ersättning på grund av sjuk- eller

olycksfallsförsäkringar av skattefriheten. År 1950 utvidgades det

skattefria området till att omfatta även ersättningar från andra

försäkringar, t.ex. ansvarighetsförsäkringar. Samtidigt infördes

förutsättningen att skattefriheten inte gäller försäkringar som tecknats i

samband med tjänst. Även undantaget för pension kom till detta år (SOU

1948:22, prop. 1950:93, bet. 1950:BeU49, SFS 1950:308).

Livräntor har ingått i undantagen sedan KL:s tillkomst. År 1977

ändrades det till att endast avse livräntor i den mån de är skattepliktiga

enligt 32 § 1 mom. eller 2 mom. KL (prop. 1976/77:50, bet.

1976/77:SkU19, SFS 1977:41).

Undantaget för trafikförsäkringar infördes år 1961 (prop. 1961:5, bet.

1961:BevU2, SFS 1961:42) och för skadeståndsförsäkringar år 1977

(beträffande förarbeten se föregående stycke).

Definitionen av skadeståndsförsäkring i andra stycket är hämtad från

punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 19 § KL. Den kom till när

undantaget för skadeståndsförsäkringar infördes år 1977 (beträffande

förarbeten se ovan).

Syftet med utformningen av första meningen i tredje stycket är att

undvika den dubbelreglering som dagens utformning av 19 § första

stycket tredje ledet innebär.

Hänvisningen i andra meningen i tredje stycket till de särskilda

bestämmelserna om skatteplikt för utfallande belopp på grund av

avtalsgruppsjukförsäkring är i dag placerad i 19 § tredje stycket KL. Den

infördes år 1990 (SOU 1989:33, prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30,

SFS 1990:650).

Offentliga ersättningar vid sjukdom och olycksfall

16 §

SLK:s förslag (18 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för handikappersättning är hämtad från 19 § första stycket

sextonde ledet KL. En bestämmelse med liknande innehåll infördes år

1964 (prop. 1964:33, bet. 1964:BevU20, SFS 1964:70). Den har ändrats

år 1974 (SOU 1974:20, prop. 1974:132, bet. 1974:SkU54, SFS

1974:769) och år 1982 (prop. 1981/82:216, bet. 1981/82:SfU18, SFS

1982:779). Skattefriheten för ersättning för resor i vissa fall är i dag

placerad i 19 § första stycket sextonde ledet KL. Den kom till år 1990

(prop. 1989/90:62, bet. 1989/90:SkU32, SFS 1990:335).

17§

SLK:s förslag (19 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första meningen om skattefrihet för bidrag till handikappades

motorfordon är hämtad från punkt 1 sjunde stycket av anvisningarna till

19 § KL. En motsvarighet infördes ursprungligen år 1960 (prop.

1960:165, bet. 1960:BevU77, SFS 1960:604) och ändrades år 1988 (Ds S

1986:11, prop. 1987/88:99, bet. 1987/88:SfU23, SFS 1988:359).

Bestämmelserna i andra meningen kom också till år 1988.

18 §

SLK:s förslag (20 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Att vissa

hemsjukvårdsbidrag är skattefria framgår i dag av 19 § första stycket

sextonde ledet KL som infördes år 1964 (prop. 1964:33, bet.

1964:BevU20, SFS 1964:70). Bestämmelsen om hemvårdsbidrag lades

till år 1988 (SOU 1979:59, prop. 1987/88:176, bet. 1988/89:SkU13, SFS

1988:1530).

19 §

SLK:s förslag (21 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för assistansersättning är hämtad från 19 § första stycket

sjuttonde ledet KL. Den infördes år 1993 (SOU 1991:46, prop.

1992/93:159, bet. 1992/93:SkU12, SFS 1993:1523).

20 §

SLK:s förslag (22 §): Överensstämmer bortsett från ett par redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för ersättning på grund av riskgarantier är hämtad från

förordningen (1962:42) om skattefrihet för belopp som utgår på grund av

vissa s.k. riskgarantier. Skattefriheten infördes år 1962 (prop. 1962:6,

bet. 1962:BevU10, SFS 1962:42). Den innebar en utvidgning av bestäm-

melserna i en år 1958 införd förordning (SFS 1958:173).

Ersättningar till arbetsgivare

21 §

SLK:s förslag (23 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa ersättningar som en arbetsgivare erhåller från

försäkringskassan har i dag sin motsvarighet i punkt 1 sjätte stycket

andra meningen av anvisningarna till 19 § KL. Sjätte stycket infördes år

1954 (prop. 1954:64, bet. 1954:BevU31, SFS 1954:204).

Ersättningar vid sakskador

22 §

SLK:s förslag (24 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. SLK:s förslag har inga strecksatser utan i stället tre stycken.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för försäkringsersättning och vissa skadestånd för

egendomsskador är i dag placerad i 19 § första stycket femte ledet KL.

En bestämmelse om skattefrihet för försäkringsersättning för fast och lös

egendom har funnits i KL sedan dess tillkomst. År 1981 utvidgades

området till att avse skadeståndsersättningar (SOU 1977: 86 och 87,

prop. 1980/81:68, bet. 1980/81:SkU25, SFS 1981:295).

I förslaget till IL har onödiga exempel och uppräkningar tagits bort.

Lagtexten blir smidigare om bestämmelserna kortas ner i möjligaste mån.

Uppräkningen av tillgångar har därför fått utgå i första strecksatsen

(andra stycket i SLK:s förslag).

Undantaget för ersättning på grund av investerarskydd och

insättningsgaranti infördes år 1999 (1998/99:48, bet. SkU1998/99:15,

SFS 1999:200). Skattereglerna för ersättning från insättningsgaranti och

investerarskydd föreslås placeras i 55 kap. i IL.

I andra stycket finns en hänvisning till reglerna om hur skattefria

försäkringsersättningar beaktas vid beräkningen av kapitalvinst på

fastigheter.

23 §

SLK:s förslag (25 a §): Överensstämmer bortsett från några

redaktionella ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för skadade tillgångar vid sjöolyckor är hämtad från 19 §

första stycket sjätte ledet KL. Den infördes år 1996 i samband med att

lagen (1958:295) om sjömansskatt upphävdes (Ds 1991:41, prop.

1995/96:227, bet. 1996/97:SkU3, SFS 1996:1331).

Återbäring på grund av försäkring

24 §

SLK:s förslag (17 § andra stycket och 25 §): Överensstämmer i

huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anför att sista meningen bör

förtydligas så att det klart framgår att i samband med tjänst syftar

endast på sjuk- och olycksfallsförsäkring och inte på pensionsförsäkring.

Sveriges Försäkringsförbund framhåller att begreppet

sakskadeförsäkring är ett för försäkringslagstiftningen främmande

begrepp och föreslår att begreppet byts ut till skadeförsäkring.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om återbäringar m.m. på grund av pensionsförsäkring och om

återbäringar m.m. på grund av skadeförsäkring har, på Lagrådets förslag,

förts samman till en ny paragraf. Bestämmelserna har formulerats på sätt

Lagrådet förordat.

Bestämmelserna är hämtad från 19 § första stycket sjunde ledet och

KL. En bestämmelse om skattefrihet fanns med i KL vid dess tillkomst.

Den avsåg då annan försäkring än livränteförsäkring. År 1950 ändrades

den till att omfatta annan försäkring än pensionsförsäkring eller sådan

sjuk eller olycksfallsförsäkring som tecknats i samband med tjänst (SOU

1948:22, prop. 1950:93, bet. 1950:BevU49, SFS 1950:308). Sin

nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1969 (prop. 1969:120, bet.

1969:BevU60, SFS 1969:749). Regeringen anser att det klart framgår att

i samband med tjänst endast syftar på sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Regeringen föreslår därför inte någon ändring i SLK:s förslag i denna

del.

Underhåll till patient eller till intagen

25 §

SLK:s förslag (26 §): Överensstämmer bortsett från ett par redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anför att den del av den

nuvarande bestämmelsen som har lydelsen samt annan liknande

ersättning har fallit bort.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att underhåll till en patient på sjukhus eller till en intagen är skattefritt är

hämtad från punkt 1 första stycket av anvisningarna till 19 § KL. En

motsvarighet har funnits i lagen sedan dess tillkomst. Bestämmelsen har

ändrats senast genom SFS 1995:1521 (prop. 1995/96:102, bet.

1995/96:SkU15).

Det förekommer ersättningar som utgår till andra än intagna på sjukhus

eller andra anstalter för vård. Orden och liknande ersättningar bör

läggas till för att fånga upp även sådana ersättningar.

Begravningshjälp

26 §

SLK:s förslag (27 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Se Riksskatteverket yttrande till 25 §.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för begravningshjälp är hämtad från punkt 1 första stycket av

anvisningarna till 19 § KL. Den har funnits i KL sedan lagen kom till.

Tillägget att tjänstepension för tid efter den pensionsberättigades död inte

räknas som begravningshjälp infördes år 1983 (prop. 1982/83:157, bet.

1982/83:SkU44, SFS 1983:311).

Regeringen anser inte att ett sådant tillägg som Riksskatteverket

föreslår behövs inte. Regeringen följer därför SLK:s förslag i denna del.

Ersättningar vid inställelse i domstol

27 §

SLK:s förslag (28 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från att orden en allmän finns med före domstol.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anför att ersättning

som fastställs av allmän domstol är missvisande och att allmän bör utgå

för att markera att även övriga domstolar omfattas.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vittnesersättning m.m. till den som inställt sig inför

domstol utan att det skett yrkesmässigt har hämtats från 19 § första

stycket tjugotredje ledet KL. Bestämmelsen infördes år 1986 (prop.

1985/86:150, bet. 1985/86:SkU50, SFS 1986:473).

De ersättningar som förvaltningsdomstolarna beslutar om utgår i regel

av allmänna medel. Det kan dock finnas situationer då ersättningen som

förvaltningsdomstolen fastställer inte betalas av allmänna medel, t.ex. i

verkställighetsmål enligt föräldrabalken. Regeringen anser i likhet med

kammarrätten att ordet allmän därför bör tas bort.

Bär, svamp och kottplockning

28 §

SLK:s förslag (29 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Skattefriheten för

den som plockar och avyttrar vilda bär, svamp och kottar i mindre

omfattning framgår i dag av 19 § första stycket trettionde ledet KL.

Bestämmelsen, som ursprungligen gällde bara bär och svamp, infördes år

1981 (prop. 1980/81:139, bet. 1980/81:SkU50, SFS 1981:388).

Skattefriheten utökades till kottar år 1988 (prop. 1988/89:57, bet.

1988/89:SkU13, SFS 1988:1530).

Vid skattereformen år 1990 behölls tidigare anknytning till begreppet

rörelse, eftersom skattefriheten gällde även i inkomstslaget

jordbruksfastighet. SLK har utformat avgränsningen fristående från den

äldre indelningen i inkomstslag. Med uttrycket i sig utgör

näringsverksamhet vill SLK markera att skattefriheten inte gäller om

plockningsverksamheten ensamt för sig uppfyller kriterierna för

inkomstslaget näringsverksamhet. Detta gäller främst i fråga om

lantbruksenheter. Det kan nämnas att termen rörelse används i IL i en

annan betydelse än indelning i inkomstslag, se 2 kap. 24 §. Regeringen

ansluter sig till SLK:s förslag.

Blodgivning m.m.

29 §

SLK:s förslag (30 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för ersättning vid organdonation m.m. är hämtad från 19 §

första stycket tjugosjunde ledet KL. Den infördes år 1990 (SOU 1989:33,

prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650).

Hittelön m.m.

30 §

SLK:s förslag (31 §): Överensstämmer med regeringens förslag med

undantag för en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS avstyrker att

begreppet tillgångar används eftersom detta är vidare än vad som avses

med egendom som enligt samfundets mening tar sikte på materiella ting.

Enligt samfundets uppfattning kan det knappast vara fråga om att utge

ersättning för annan typ av egendom varför begreppet tillgång som också

innefattar immateriella tillgångar är för vittsyftande i detta sammanhang.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för hittelön m.m. är i dag placerad i 19 § första stycket

tjugosjätte ledet KL. Den infördes genom 1990 års skattereform (prop.

1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650).

I IL har egendom genomgående bytts mot tillgångar, se avsnitt 7.2.6.

Om detta innebär att det blir mer naturligt att tillämpa skattefriheten även

i fråga om ersättning för förhindrande av skada på annat än materiella

ting, t.ex. manipulation av betalningsanvisningar eller liknande, ser SLK

inte det som någon nackdel. Regeringen delar kommitténs bedömning i

detta avseende. Termen tillgångar bör därför användas i enlighet med

kommitténs förslag.

Ersättningar vid självförvaltning

31 §

SLK:s förslag (31 a §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för den som får hyresavdrag när han utför arbeten på

fastigheten där han bor är hämtad från punkt 1 tionde stycket av

anvisningarna till 19 § KL. Den infördes år 1997 (SOU 1996:162, prop.

1996/97:119, bet. 1996/97:SkU24, SFS 1997:402).

9 kap. Utgifter som inte får dras av

Detta kapitel innehåller bestämmelser om utgifter som inte får dras av.

De är samtliga hämtade från 20 § KL och dess anvisningar och gäller för

alla inkomstslag. 20 § KL innehåller i dag ett stort antal bestämmelser

som företrädesvis aktualiseras bara i inkomstslaget näringsverksamhet.

Eftersom det inte kan uteslutas att de kan förekomma även i något annat

inkomstslag har de ändå, med några undantag, placerats i detta

gemensamma kapitel. Samtliga förändringar anges under rubriken Större

ändringar.

Större ändringar

I 20 § första stycket KL finns en grundläggande bestämmelse om att

avdrag från bruttointäkten får göras för kostnader för intäkternas

förvärvande och bibehållande. Regeln har funnits där sedan KL:s

tillkomst. I paragrafens andra stycke och dess anvisningar regleras när

avdrag inte får göras. SLK har föreslagit att det i stället skall framgå av

de olika inkomstslagen att kostnaderna för intäkternas förvärvande och

bibehållande skall dras av och att detta kapitel skall innehålla

bestämmelser bara om utgifter som inte får dras av. Regeringen delar

SLK:s bedömning.

I 20 § andra stycket fjärde ledet KL finns avdragsförbud för bl.a. lön

till make och barn under 16 år. I punkt 2 av anvisningarna till 20 § KL

finns ytterligare bestämmelser om lön till barn. I förslaget till IL är dessa

bestämmelser placerade i 60 kap. om familjebeskattning där även

bestämmelserna om inkomstuppdelning mellan makar finns

(anvisningarna till 52 § KL).

Eftersom ett mål har varit att kapitlet skall omfatta bara reella

avdragsförbud har den upplysning inte tagits med som i dag finns i punkt

1 första stycket av anvisningarna till 20 § KL om att avdrag får göras i

den omfattning som anges i 46 § 2 mom. etc. Med samma motivering har

bestämmelserna om avdrag för avgifter till arbetsgivarorganisationer

flyttats ut till inkomstslaget näringsverksamhet, 16 kap. 13 §.

Bestämmelsen om arbetsrättsliga skadestånd har också placerats i

näringsverksamhet, 16 kap. 15 §.

Avdragsförbudet i 20 § andra stycket tjugosjunde ledet avseende

ingående mervärdesskatt har placerats i 16 kap. 16 § men med

hänvisning från 12 kap. 1 § och 42 kap. 2 §. Ett sådant avdrag skulle

främst kunna aktualiseras i näringsverksamhet.

I punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 20 § KL finns

bestämmelser som begränsar avdragsrätten för representationskostnader.

Eftersom sådana utgifter framför allt förekommer i inkomstslaget

näringsverksamhet har de placerats där (16 kap. 2 §) men med

hänvisning från övriga inkomstslag (12 kap. 1 § och 42 kap. 2 §).

I punkt 4 av anvisningarna till 20 § KL finns särskilda bestämmelser

om utländsk skatt. Även dessa har placerats i näringsverksamhet (15 kap.

7 § och 16 kap. 18 och 19 §§) med hänvisningar från övriga inkomstslag

(11 kap. 1 §, 12 kap. 1 § och 42 kap. 2 §).

Det har det inte heller i detta kapitel tagits med någon motsvarighet till

avdragsförbudet i 20 § andra stycket sjätte ledet KL för avbetalning på

skuld eftersom en avbetalning på en skuld inte kan anses som en kostnad

för intäkternas förvärvande eller bibehållande.

Lagrådet har ifrågasatt behovet av bestämmelsen om förbudet mot

avdrag för värdet av den skattskyldiges arbetsinsats (4 § i

lagrådsremissen). Lagrådet anför att värdet av den skattskyldiges

arbetsinsats inte utgör någon utgift. I propositionen har förbudet slopats.

Kommentar till paragraferna

Innehåll

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar till regeringens förslag: Paragrafen inleder kapitlet och

anger dess innehåll.

Levnadskostnader m.m.

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag bortsett från

några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Riksskatteverket, Kammarrätten i Stockholm och

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framhåller att andra

stycket bör förtydligas så att det framgår att uppräkningen inte är

uttömmande. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet anför att

förslaget att ändra uttrycket därtill hänförliga utgifter till och liknande

utgifter ger intryck av att tillämpningsområdet för avdragsförbudet

utvidgas utanför levnadskostnadsområdet.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Avdragsförbudet

för levnadskostnader och förtydligandet avseende gåvor och vissa andra

utgifter är hämtade från 20 § andra stycket första ledet KL samt punkt 1

första stycket av anvisningarna till 20 § KL. Såsom några remissinstanser

har påpekat är inte uppräkningen i andra stycket uttömmande utan en

exemplifiering av utgifter som inte är avdragsgilla. Andra stycket i

SLK:s förslag har därför getts en annan utformning så att det klart

framgår att förtydligandet inte är en uttömmande uppräkning av

levnadskostnader.

Avdragsförbudet för levnadskostnader har varit en av de

grundläggande principerna i KL sedan lagen tillkom. Även

förtydligandet har funnits med sedan dess. Avdragsförbudet utvecklas

ytterligare i punkt 1 första stycket av anvisningarna till 46 § KL. Någon

motsvarighet till den bestämmelsen har inte tagits med i detta kapitel

eftersom ett sådant förtydligande får anses vara onödigt.

Enligt regeringens uppfattning är uttrycken därtill hänförliga

kostnader och liknande utgifter i princip synonyma. Någon

utvidgning av avdragsförbudet är inte avsedd. Regeringen delar således

inte Handelshögskolans vid Göteborgs universitet farhågor att ändringen

utvidgar avdragsförbudet för levnadskostnader.

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Avdragsförbudet

för periodiska understöd inom ett hushåll är hämtat från 20 § andra

stycket första ledet KL. Beträffande förarbeten, se 2 §.

Svenska allmänna skatter

4 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I

SLK:s förslag finns en definition av uttrycket allmänna skatter i stället

för en exemplifiering av de skatter som avses.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS anför att

definitionen bör omformuleras så att den ger upplysning om huruvida

t.ex. fastighetsskatt ingår i definitionen.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att avdrag inte medges för svenska allmänna skatter är hämtad från 20 §

andra stycket femte ledet KL. En definition är placerad i punkt 3 av

anvisningarna till 20 § KL. En motsvarighet har funnits i KL sedan lagen

kom till.

Regeringen anser att den av SLK föreslagna definitionen av uttrycket

allmänna skatter inte tillför lagtexten något. Definitionen har därför tagits

bort i regeringens förslag. Lagrådet anför emellertid att det inte går att

komma i från att en total avsaknad av en definition gör att lagtexten blir

föga upplysande. Regeringen har förståelse för Lagrådets invändning.

Regeringen föreslår att lagtexten kompletteras med en exemplifiering av

allmänna skatter som inte får dras av. Hit hör bl.a. den statliga och

kommunala inkomstskatten samt kupong- och förmögenhetsskatten som

kompletterar inkomstskatten.

Fastighetsskatten är en sådan särskild skatt som avdrag får göras för

enligt 16 kap. 17 § om den utgår för näringsverksamheten. Skogs-

vårdsavgifter finns inte längre, varför bestämmelserna om dessa har

utelämnats. Även församlingsskatten har utelämnats, se avsnitt 5.

Regeringens uppfattning är att upplysningar i lagtexten, såsom att

fastighetsskatten inte skall behandlas som en allmän skatt, i och för sig

kan ha ett pedagogiskt värde. Upplysningar av det slag som här är fråga

om skulle dock, enligt regeringens mening, tynga lagtexten och göra den

svåröverskådlig. Regeringen föreslår därför inget sådant förtydligande

som Svenska Revisorsamfundet SRS föreslår.

5 §

SLK:s förslag (8 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm framhåller att första

stycket bör förtydligas så att det framgår att avdrag inte kan medges för

en utgift för förvärv av en inkomst som inte är skattepliktig i Sverige

t.ex. på grund av ettårsregeln.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om utgifter som hänför sig till inkomster som är

undantagna från beskattning genom skatteavtal har hämtats från 74 § KL

och 22 § första meningen SIL. Den nuvarande utformningen kom till år

1986 (Ds B 1981:10, prop. 1985/86:131, bet. 1985/86:SkU43, SFS

1986:465). Vid lagstiftningens tillkomst fanns en motsvarande

bestämmelse som avsåg förbud mot underskott som uppkommit vid

inkomstberäkningen.

För varje inkomstslag anges särskilt vilka utgifter som får dras av. Av

bestämmelserna i 12 kap. 1 §, 16 kap. 1 § och 42 kap. 1 § framgår att

bara utgifter för förvärv av skattepliktiga inkomster får dras av. Härav

följer att om en inkomst inte är skattepliktig får utgifterna för dess

förvärvande inte dras av. Enligt regeringens bedömning behövs inget

sådant förtydligande som Kammarrätten efterlyser.

Bestämmelsen i andra stycket om undantag för utgifter som avser vissa

skattebefriade utdelningar, är hämtad från 22 § andra meningen SIL. Den

infördes år 1986. Efter ett par tekniska justeringar återfick den år 1994 i

stort sett sin ursprungliga utformning (prop. 1994/95:25, bet.

1994/95:FiU1, SFS 1994:1859).

Bär-, svamp- och kottplockning

6 §

SLK:s förslag (9 §): Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS förordar med

hänsyn till att beskattning kan ske i annat inkomstslag än

näringsverksamhet att begreppen kostnader och intäkter byts ut till

utgifter och inkomster. Vidare anser samfundet att lagtexten bör

formuleras så att dubbla negationer undviks.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att utgifter för bl.a. bärplockning inte skall dras av är hämtad från 20 §

andra stycket andra ledet KL. Den infördes år 1981 (prop. 1980/81:139,

bet. 1980/81:SkU50, SFS 1981:388). Begränsningen för kottar kom till år

1988 (prop. 1988/89:57, bet. 1988/89:SkU13, SFS 1988:1530).

I likhet med Svenska Revisorsamfundet SRS anser regeringen att

termerna kostnader och intäkter bör ersättas med utgifter och inkomster.

Termernas innebörd i regeringens förslag har redovisats i avsnitt 7.2.1.

För att undvika dubbla negationer har bestämmelsen formulerats om i

förhållande till SLK:s förslag. Lagrådet har konstaterat att förslaget i

lagrådsremissen synes innebära att man, för det fall inkomsterna

överstiger det skattefria beloppet, i regel skall göra en proportionering av

utgifterna på skattepliktig respektive skattefri del. Detta har inte varit

avsikten. Utgifterna får inte dras av till den del de inte överstiger de

inkomster som är skattefria. Förslaget har omformulerats i enlighet

härmed.

7 §

SLK:s förslag (10 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första ledet om att studiemedelsräntor inte skall dras av är hämtad från

20 § andra stycket sjunde ledet KL. År 1968 infördes det ursprungliga

förbudet för avdrag för s.k. studiemedelsavgift (prop. 1968:81, bet.

1968:BevU60, SFS 1968:544). Bestämmelsen ändrades senast år 1988 då

studiemedelssystemet reformerades och avgiften i stället kom att

betecknas ränta (SOU 1987:39, prop. 1987/88:116, bet. 1987/88:SfU26,

SFS 1988:878).

Avdragsförbudet i andra ledet för avgifter enligt 22 § tredje stycket

lagen (1993:737) om bostadsbidrag är hämtat från 20 § andra stycket

fjortonde ledet KL. Bestämmelsen infördes år 1996 (prop. 1995/96:215,

bet. 1996/97:FiU1, SFS 1996:1219).

Bestämmelsen i tredje ledet om avdragsförbud för räntor enligt 36 §

lagen (1996:1030) om underhållsstöd är hämtad från 20 § andra stycket

sjunde ledet KL. Den infördes år 1996 (Ds 1996:2, prop. 1995/96:208,

bet. 1996/97:FiU1, SFS 1996:1219).

8 §

SLK:s förslag (11 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om avdragsförbud för räntor och avgifter på skatter m.m. är hämtade från

20 § andra stycket sjunde ledet KL. De infördes år 1992 (SOU 1988:60,

prop. 1991/92:93, bet. 1991/92:SkU19, SFS 1992:651). Ledet har

därefter ändrats vid ändringar i skatte-, tull- och avgiftslagstiftningen,

senast år 1997 när SBL infördes (SOU 1996:100, prop. 1996/97:100, bet.

1996/97:SkU23, SFS 1997:483).

Sanktionsavgifter

9 §

SLK:s förslag (12 §): SLK har formulerat bestämmelsen så att lagtexten

består av en katalog av sanktionsavgifter som inte får dras av i stället för

att generellt ange att böter och offentligrättsliga sanktionsavgifter inte får

dras av.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS anför att

skattetillägg inte har tagits med bland utgifterna som inte får dras av.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I 20 § KL finns

uppräknat vilka offentligrättsliga sanktionsavgifter som inte är

avdragsgilla.

Av 20 § andra stycket sextonde ledet KL framgår att företagsbot enligt

36 kap. brottsbalken inte får dras av. Förbudet infördes år 1986 (Ds Ju

1981:3, prop. 1985/86:23, bet. 1985/86:JuU13, SFS 1986:121).

Avdragsförbud för sådan straffavgift som enligt 8 kap. 7 § tredje

stycket rättegångsbalken i vissa fall påförs en advokat som tilldelats

varning finns i 20 § andra stycket sjuttonde ledet KL. Det infördes år

1982 (prop. 1982/83:42, bet. 1982/83:SkU12, SFS 1982:1208).

Avdragsförbud för överlastavgifter enligt lagen (1972:435) om

överlastavgift finns i 20 § andra stycket åttonde ledet KL. Det infördes år

1972 (bet. 1972:TU13, SFS 1972:436).

Avdragsförbud för avgifter enligt 3 § lagen (1975:85) med

bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

finns i 20 § andra stycket tjugotredje ledet KL. Det infördes år 1984

(prop. 1983/84:192, bet. 1983/84:SkU46, SFS 1984:497).

Avdragsförbud för avgifter enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a §

aktiebolagslagen (1975:1385) finns i 20 § andra stycket tjugosjunde ledet

KL. Det infördes år 1994 (SOU 1994:85, prop. 1994/95:67, bet.

1994/95:SkU4, SFS 1994:1781).

Avdragsförbud för felparkeringsavgifter och förhöjda avgifter enligt

lagen (1976:206) om felparkeringsavgift finns i 20 § andra stycket

nittonde ledet KL. Det infördes år 1976 (Ds K 1973:6, prop.

1975/76:106, bet. 1975/76TU:14, SFS 1976:205).

Avdragsförbud för avgifter enligt arbetsmiljölagen (1977:1160),

avseende bl.a. brott mot informationsplikt om hälsofarliga tekniska

anordningar finns i 20 § andra stycket elfte ledet KL. Det infördes år

1994 (SOU 1993:81, prop. 1993/94:186, bet. 1993/94:AU15, SFS

1994:581).

Avdragsförbud för överförbrukningsavgifter enligt ransoneringslagen

(1978:268) finns i 20 § andra stycket tjugoförsta ledet KL. Det infördes

år 1978 (Ds H 1975:3, prop. 1977/78:75, bet. 1977/78:FöU13, SFS

1978:271).

Avdragsförbud för vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om

åtgärder mot vattenförorening från fartyg finns i 20 § andra stycket

tjugoandra ledet KL. Det införes år 1983 (prop. 1983/84:68, bet.

1983/84:SkU16, SFS 1983:1051).

Avdragsförbud för övertidsavgifter enligt 26 § arbetstidslagen

(1982:673) finns i 20 § andra stycket tolfte ledet KL. Det infördes år

1982 (SOU 1981:5, prop. 1981/82:154, bet. 1982/83:SkU12, SFS

1982:1208).

Avdragsförbud för kontrollavgifter enligt lagen (1984:318) om

kontrollavgift vid olovlig parkering finns i 20 § andra stycket tjugonde

ledet KL. Det infördes år 1984 (prop. 1983/84:192, bet. 1983/84:SkU46,

SFS 1984:497).

Avdragsförbudet för lagringsavgifter enligt lagen (1984:1049) om

beredskapslagring av olja och kol i 20 § andra stycket tjugofjärde ledet

KL infördes år 1984 (Ds I 1984:10, prop. 1984/85:53, bet.

1984/85:SkU23, SFS 1984:1086). Avdragsförbudet för avgifter enligt

lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet finns

också i tjugoandra ledet. Det infördes år 1985 (prop. 1984/85:172, bet.

1984/85:FöU13, SFS 1985:638).

Avdragsförbudet för byggnads- och tilläggsavgifter enligt 10 kap.

plan- och bygglagen (1987:10) i 20 § andra stycket nionde ledet KL

ersatte år 1988 (Ds I 1986:1, prop. 1987/88:82, bet. 1987/88:NU30, SFS

1988:219) bestämmelser om avdragsförbud för påföljder vid olovligt

byggande enligt äldre lagstiftning (prop. 1975/76:164, bet.

1975/76:CU29, SFS 1976:669).

Avdragsförbud för avgifter enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen

(1989:529) för den som har en anställd som saknar arbetstillstånd finns i

20 § andra stycket tionde ledet KL. Det ersatte år 1989 (SOU 1988:1,

prop. 1988/89:86, bet. 1988/89:SfU19, SFS 1989:545) motsvarande

påföljder enligt äldre lagstiftning (Ds A 1981:8, prop. 1981/82:146, bet.

1982/83:SkU12, SFS 1982:1208).

Avdragsförbudet för avgifter enligt 21 § insiderlagen (1990:1342) i

20 § andra stycket trettonde ledet KL infördes år 1996 (SOU 1994:68,

prop. 1995/96:215, bet. 1996/97:FiU1, SFS 1996:1219).

Avdragsförbudet för avgifter enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om

skatt på energi i 20 § andra stycket tjugosjätte ledet KL infördes år 1994

(SOU 1994:85, prop. 1994/95:54, bet. 1994/95:SkU4, SFS 1994:1781).

Så gott som alla offentligrättsliga sanktionsavgifter omfattas av ett

avdragsförbud. I några fall har detta särskilt angetts i lagtexten. I andra

fall följer det av praxis. Den lagstiftningsteknik som används i KL och

som också SLK använder är missvisande och vilseledande såtillvida att

bestämmelserna inte är uttömmande. Att räkna upp alla sanktionsavgifter

som inte får dras av skulle emellertid leda till en omfattande lagstiftning.

Regeringens inställning är att offentligrättsliga sanktionsavgifter normalt

inte bör vara avdragsgilla. Ett alternativ till SLK:s förslag är därför att ta

bort uppräkningen i lagtexten och att formulera regeln som en generell

avdragsförbudsregel. Detta kan få till följd att någon avgift som enligt

gällande regler får dras av kommer att omfattas av det generella

avdragsförbudet. Behovet av en enkel lagstiftning talar enligt regeringens

mening ändå för en generell regel. Regeringen har därför valt att i stället

formulera bestämmelsen som ett generellt avdragsförbud för

offentligrättsliga sanktionsavgifter. Om en sanktionsavgift ändå bör få

dras av kan man i stället ta in i lagen undantag från regeln. Skäl att nu

undanta någon sanktionsavgift finns däremot inte.

Någon motsvarighet till avdragsförbudet i 20 § andra stycket

tjugofemte ledet KL för avgift enligt den upphävda 18 § i den numera

upphävda lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar har SLK inte tagits med i detta kapitel.

Regeringen tar inte heller in någon sådan regel eftersom avdragsförbudet

omfattas av denna paragraf.

Mutor

10 §

SLK:s förslag: Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Avdragsförbudet

för mutor i 20 § andra stycket trettionde ledet KL infördes år 1999 (prop.

1998/99:32, bet. 1998/99:JuU16, SFS 1999:198). I propositionen anges,

s. 83, att det är tveksamt om avdrag är uteslutet redan enligt nu gällande

bestämmelser. Innebörden av Sveriges internationella åtagande på

området är i princip att ett avdragsförbud för mutor till utländska

tjänstemän måste införas i lagstiftningen. Det föreslagna

avdragsförbudets räckvidd sträcker sig emellertid längre och omfattar

hela den personkrets som anges i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 §

brottsbalken. Innebörden av begreppen muta och otillbörlig belöning

diskuteras närmare i den nämnda propositionen, s. 84.

Arbetsgivaransvar

11 §

SLK:s förslag (13 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från att paragrafen 12 kap. 1 § inte finns nämnd i SLK:s förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Avdragsförbudet

för belopp som en arbetsgivare skall betala för att han inte gjort

skatteavdrag är hämtat från 20 § andra stycket artonde ledet KL. Det

infördes år 1975 (prop. 1975/76:70, bet. 1975/76:SkU18, SFS

1975:1174) och ändrades när SBL infördes år 1997 (SOU 1996:100,

prop. 1996/97:100, bet. 1996/97:SkU23, SFS 1997:506). Vilka

skatteavdrag som en arbetsgivare är betalningsskyldig för framgår av 12

kap. 1 § SBL. Regeringens förslag har därför i förtydligande syfte

kompletterats med en hänvisning till den aktuella bestämmelsen.

Regeringen ansluter sig i övrigt, med undantag av några ytterligare

redaktionella ändringar, till SLK:s förslag.

AVD. IV INKOMSTSLAGET TJÄNST

I 10 12 kap. behandlas inkomstslaget tjänst. I det första och inledande

10 kap. dras gränserna gentemot övriga inkomstslag upp och där

markeras inkomstslagets karaktär av uppsamlingspost. Där finns vidare

de flesta bestämmelser om när inkomsterna skall beskattas och utgifterna

dras av. Kapitlet avslutas med den bestämmelse som i dag ramar in

inkomstslaget tjänst, nämligen hur beräkningen av resultatet skall göras.

I 11 kap. finns närmare bestämmelser om de olika inkomsterna och i

vilken utsträckning de skall tas upp eller är skattefria.

I 12 kap. exemplifieras olika slags avdragsgilla utgifter och där finns

även bestämmelser om utgifter som inte skall dras av. De särskilda

bestämmelserna om avdragstidpunkten för utgifter i hobbyverksamhet

har också fått sin plats i 12 kap.

Bland bestämmelserna för inkomstslaget tjänst finns i KL även

villkoren för pensionsförsäkringar och pensionssparkonton (punkterna 1

och 3 av anvisningarna till 31 § KL). Eftersom dessa bestämmelser har

betydelse även utanför inkomstslaget tjänst har de placerats i en särskild

avdelning (AVD. IX) tillsammans med reglerna om pensionssparavdrag

(58 och 59 kap.).

10 kap. Grundläggande bestämmelser för inkomstslaget

tjänst

I 10 kap. har samtliga bestämmelser som behandlar gränsdragningen

gentemot övriga inkomstslag placerats. Som en konsekvens av detta

krävs i vissa fall en dubblering, som med hänsyn till systematiken ändå

får anses acceptabel. I 10 kap. har utöver bestämmelser om

inkomstslagets omfattning även de viktigaste bestämmelserna placerats

om beskattningstidpunkten samt den avslutande bestämmelsen om hur

beräkningen av resultatet görs och att ett underskott skall dras av närmast

följande beskattningsår. I kapitlet definieras också pension, men

definitionerna av pensionsförsäkring och pensionssparkonto har samlats i

58 kap. Här finns även en hänvisning till bestämmelserna om att vissa

utdelningar, kapitalvinster, förmåner och andra inkomster, som i och för

sig räknas till inkomstslaget tjänst, behandlas i andra kapitel.

Bakgrund

Ursprungligen hänfördes till inkomstslaget tjänst varje fast eller tillfällig

arbetsanställning, medan tillfälliga uppdrag hänfördes till inkomstslaget

tillfällig förvärvsverksamhet. År 1955 (förarbeten, se nedan) i samband

med införandet av ett särskilt schablonavdrag i inkomstslaget tjänst

flyttades tillfälliga inkomster över till tjänst. Inkomstslaget tjänst kom

därefter att omfatta all tillfälligt bedriven inkomstgivande verksamhet. I

samband med 1990 års skattereform ändrades 31 § KL och blev en

uppsamlingspost för skilda slags inkomster (förarbeten, se under 1 §).

Syftet var främst att fånga in överskott av s.k. hobbyverksamhet.

Större ändringar

En av nyheterna är att vissa av bestämmelserna i 31 § och 32 § 1 mom.

KL har smälts samman. Så anges till en början att inkomster och utgifter

på grund av tjänst räknas till inkomstslaget tjänst (1 §). En annan nyhet

är en erinran om att avyttring av övrig lös egendom i vissa fall beskattas i

inkomstslaget tjänst (1 §). Den har tillkommit för att gränsdragningen

gentemot inkomstslaget kapital skall bli tydlig. Därefter definieras vad

som avses med tjänst och att rätt till exempelvis pension behandlas som

tjänst (2 §).

Kommentar till paragraferna

Avgränsningen av inkomstslaget

1 §

SLK:s förslag (1 § och 40 kap. 6 §): Överensstämmer bortsett från att

bestämmelserna paragrafen har en annan formulering med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

menar beträffande bestämmelserna i tredje stycket att det är oklart hur

förlustförsäljningar i fall som avses i den andra strecksatsen i regeringens

förslag (första strecksatsen i SLK:s förslag) behandlas och anser att det

bör framgå av lagtexten. Fakulteten menar dock att rättsläget är oklart

även i dag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten har

varit att i möjligaste mån smälta samman 31 § och 32 § 1 mom. KL. I

första stycket anges därför att inkomster och utgifter på grund av tjänst

räknas till inkomstslaget tjänst. Därefter definieras begreppet tjänst i

andra stycket. Av 2 § framgår sedan att som tjänst behandlas till exempel

rätt till pension. Följaktligen kommer inkomster på grund av rätt till

pension att räknas till inkomstslaget tjänst utan att detta behöver

upprepas så som i dag sker i 32 § 1 mom. KL.

I SLK:s förslag finns i tredje stycket bestämmelsen om att

inkomstslaget tjänst är ett restinkomstslag och att hit hänförs sådana

inkomster och utgifter som inte räknas till något av de övriga

inkomstslagen. Gränsdragningen har sedan KL:s tillkomst varit placerad

i 31 § första stycket KL. De viktigaste ändringarna gjordes år 1955 (SOU

1954:18, prop. 1955:59, bet. 1955:BevU18, SFS 1955:122) och år 1990

(SOU 1989:33, prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650).

Att paragraferna som behandlar avgränsningen av inkomstslaget inte är

helt entydiga framgår av Lagrådets yttrande till 4 §. I regeringens förslag

har bestämmelsen om att inkomstslaget är ett restinkomstslag som i

lagrådsremissen finns i andra stycket i denna paragraf, flyttats till första

stycket. Ändringen har gjorts för att bestämmelserna om avgränsningen

av inkomstslaget skall bli tydligare.

Bestämmelsen i tredje stycket fanns i SLK:s förslag i 40 kap. 6 § och i

lagrådsremissen i 4 § i detta kapitel. Bestämmelsen om att inkomster och

utgifter vid vissa avyttringar räknas till inkomstslaget tjänst är ny.

I dagens lagtext framgår inte tydligt hur gränsdragningen mellan

inkomstslagen kapital och tjänst skall göras när den skattskyldige säljer

till exempel en bil som han renoverat eller ett hemslöjdsföremål som han

tillverkat, utan att det för den skull är inkomst av näringsverksamhet. Inte

heller förarbetena ger tillräcklig ledning (prop. 1989/90:110 s. 309 och

s. 654). Av dessa kan man dock uttyda att avyttring av tillgångar som

anskaffats i syfte att bearbetas etc. alltid skall anses ingå i en

hobbyverksamhet och alltså beskattas i inkomstslaget tjänst (första

stycket första strecksatsen). I övriga fall görs i stället en bedömning som

utmynnar i att avyttringen beskattas i inkomstslaget kapital om vinsten

till övervägande del utgör värdestegring på investerat kapital och i

inkomstslaget tjänst om vinsten till övervägande del är ett resultat av att

tillgången bearbetats (första stycket andra strecksatsen). Avyttring av

inventarier som används i en hobbyverksamhet bör alltid beskattas i

inkomstslaget kapital. Lagtexten har utformats i överensstämmelse med

dessa uttalanden i förarbetena.

När det gäller Juridiska fakultetens vid Uppsala universitet fråga står

det i andra strecksatsen att bestämmelsen gäller om det uppkommer en

vinst. Den gäller således inte om det uppkommer en förlust. Någon

bestämmelse liknande den i 44 kap. 2 § att vad som sägs om

kapitalvinster gäller för kapitalförluster finns inte här i 10 kap.

Lagrådet förordar i första hand att paragrafen flyttas till 41 kap.

Lagrådet ifrågasätter om inte bestämmelsen i lagrådsremissen getts ett

alltför vidsträckt tillämpningsområde. Lagrådet anför att enligt

ordalydelsen synes även avyttringar som utgör led i en av den

skattskyldige bedriven näringsverksamhet kunna ingå. Lagrådet föreslår,

om bestämmelsen behålls i detta kapitel, att den kompletteras med en

regel om att vad som föreskrivs inte gäller om ersättningen för den

avyttrade tillgången hör till inkomstslaget näringsverksamhet.

Regeringen anser att paragrafen har en naturligare placering i detta

kapitel. Bestämmelserna har dock flyttats i förhållande till

lagrådsremissen och ett tillägg har gjorts på sätt Lagrådet föreslagit för

att markera att bestämmelsen tar sikte på hobbyverksamhet.

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Rätt till pension,

livränta m.m. behandlas som tjänst. Följaktligen räknas inkomster och

utgifter på grund av rätt till pension till inkomstslaget tjänst. Vissa

bestämmelser som i dag är placerade i både 31 § och 32 § 1 mom. KL

har i SLK:s förslag vävts samman, jfr vad som sagts under 1 §. I KL:s

ursprungliga lydelse likställdes pension, livränta, undantagsförmåner och

vissa periodiska understöd med tjänst.

Bestämmelserna om livränta byggdes år 1950 ut som en följd av

ändrade försäkringsrättsliga regler (SOU 1948:22, prop. 1950:93, bet.

1950:BevU49, SFS 1950:308). År 1973 tillkom för de periodiska

understöden kopplingen till de skattefria bestämmelserna i 19 § KL

(SOU 1972:87, prop. 1973:181, bet. 1973:SkU68, SFS 1973:1113).

År 1984, i samband med ändrade beskattningsregler för livräntor vid

avyttring av tillgångar, ändrades även 31 § (Ds Fi 1984:1, prop.

1983/84:140, bet. 1983/84:SkU52, SFS 1984:498).

Nedan anges varifrån de olika termerna i 2 § är hämtade:

1. Pension: 31 § andra stycket a och 32 § 1 mom. första stycket b KL.

2. Livränta m.m.: 31 § andra stycket b och del av 32 § 1 mom. c KL

samt 31 § första stycket e och 32 § 1 mom. f. KL.

3. Ersättning på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring: 31 § c och

32 § 1 mom. e KL.

4. Engångsbelopp: 32 § 1 mom. första stycket g KL.

5. Undantagsförmåner: 31 § första stycket d och 32 § 1 mom. f KL.

Punkten 6 har SLK lagt till mot bakgrund av att det i de angivna

paragraferna finns sådant som annars knappast kan anses som ett utflöde

av någon tjänst . I förhållande till lagrådsremissen har punkten

kompletterats med en hänvisning till 11 kap. 46 §.

Regeringen anser att kommitténs förslag i övrigt är väl avvägt och

ändamålsenligt. Regeringen följer, med undantag av tillägget i punkten 6,

SLK:s förslag.

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen finns

en uppräkning av sådant som inte faller in under definitionen av tjänst

men som behandlas som tjänst.

I dag finns i punkt 15 av anvisningarna till 32 § KL en bestämmelse

om att förbjudna lån skall tas upp som intäkt om det inte finns synnerliga

skäl mot detta. Enligt kommitténs förslag skall själva gränsdragningen

göras i 10 kap. och skatteplikten regleras i 11 kap. (45 §) även om det

innebär en viss dubblering. Beträffande förarbeten, se under 11 kap. 45 §.

Regeln omfattar även beskattningen av fysiska personer som är delägare i

handelsbolag om handelsbolaget får ett förbjudet lån.

Bestämmelsen om avskattning av pensionsförsäkring har tagits in i

58 kap. 19 §. Den är i dag placerad i punkt 1 första stycket av

anvisningarna till 31 § KL. Beträffande förarbeten, se under 58 kap. 19 §.

Bestämmelserna om att avskattningen av ett pensionssparkonto skall

tas upp som inkomst, i dag placerade i 32 § 1 mom. första stycket j och

andra stycket KL, har tagits in i 58 kap. 33 §. Beträffande förarbeten, se

under 58 kap. 33 §.

I propositionen finns inte bestämmelsen med som avgränsar förmåner

och ersättningar från fåmansföretag till inkomstslaget tjänst.

Stoppreglerna föreslås upphävas i lagrådsremissen om stoppreglerna från

den 16 september i år.

4 §

SLK:s förslag (5 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

föreslår att det i harmoni med andra stycket i stället för räntor bör stå

räntekostnader och i stället för lön bör stå lönekostnader. Juridiska

fakulteten vid Lunds universitet anför att i den nu gällande bestämmelsen

i 33 § 4 mom. fjärde stycket KL anges att räntor på skulder för utbildning

får dras av i kapital och att det vore en fördel om de skattskyldiga även i

framtiden skulle kunna ges en sådan ledtråd.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragrafen

behandlar räntor på lån för utbildning m.m., lön till en delägare från ett

handelsbolag samt inkomster och utgifter när en fastighet innehas som

löneförmån.

I dag finns en bestämmelse i 33 § 1 mom. fjärde stycket KL om att

räntor på lån för utbildning m.m. hänförs till inkomst av kapital. Vid

KL:s tillkomst medgavs enligt 33 § 1 mom. sista stycket KL avdrag för

sådana räntor i inkomstslaget tjänst. År 1985 i samband med införandet

av den förenklade självdeklarationen fördes avdragsrätten över till

inkomstslaget kapital (SOU 1984:21, prop. 1984/85:180, bet.

1984/85:SkU60, SFS 1985:405). Bestämmelsen är en

gränsdragningsbestämmelse. En sådan upplysning som Juridiska

fakulteten vid Lunds universitet efterlyst skulle knappast vara av

pedagogisk betydelse för den skattskyldige. Upplysningar av det slag

som föreslagits skulle enligt regeringens mening tynga lagtexten onödigt

och minska överskådligheten. En sådant tillägg i denna bestämmelse står

inte heller i överensstämmelse med systematiken i IL. Regeringen

föreslår därför ingen ändring i SLK:s förslag i detta avseende.

Att en delägare i ett handelsbolag inte beskattas i inkomstslaget tjänst

för lön från bolaget framgår i dag av punkt 9 av anvisningarna till 32 §

KL. En i stort sett likalydande bestämmelse har funnits i KL sedan dess

tillkomst, ursprungligen i punkt 8 av anvisningarna till 32 §. Enkla bolag,

m.fl. har tagits bort. Eftersom dessa inte är juridiska personer kan någon

egentlig lön aldrig betalas ut från dem.

Den som enligt bestämmelserna i 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) likställs med en fastighetsägare beskattas inte i

inkomstslaget tjänst på grund av fastighetsinnehavet även om fastigheten

innehas som en löneförmån. Bestämmelsen, som är hämtad från 32 § 1

mom. fjärde stycket KL, kom till år 1953 (prop. 1953:186, bet.

1953:BevU49, SFS 1953:400).

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att räntor och lön

bör i harmoni med andra stycket bytas ut till räntekostnader och

lönekostnader. I 7.2.1 har regeringen redovisat vilken innebörd termerna

intäkter och kostnader respektive inkomster och utgifter har i detta

förslag till ny inkomstskattelag. I enlighet härmed har intäkter och

kostnader bytts ut mot inkomster och utgifter. Regeringen anser dock inte

att räntor bör ersättas med ränteutgifter.

Definitioner

Pension

5 §

SLK:s förslag (6 §): SLK:s förslag i första stycket utgår delvis från äldre

pensionslagstiftning. I övrigt överensstämmer regeringens förslag

bortsett från några redaktionella ändringar med SLK:s förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Definitionen av

pension finns i punkt 1 första stycket av anvisningarna till 31 § KL.

Resten av anvisningspunkten har placerats i 58 kap. men definitionen av

pension har placerats här eftersom den inte enbart avser

pensionssparande.

Definitionen infördes år 1932 som en följd av ändrade regler på

försäkringsrättens område (prop. 1932:220, bet. 1932:BevU42, SFS

1932:291). År 1959, i samband med införandet av bestämmelserna om

allmän tilläggspension, utökades definitionen (SOU 1959:12, prop.

1959:175, bet. 1959:LU50, SFS 1959:564).

Definitionen föreslås i regeringens förslag anpassas till reglerna i det

nya pensionssystemet som infördes år 1998 (prop. 1997/98:151 och

1997/98:152, bet. 1997/98:SfU13, SFS 1998:674 och 1998:702 och (bet.

1997/98:FiU20 och bet. 1997/98:SfU13).

Att belopp som betalas ut från pensionssparkonto också räknas som

pension är en följd av de år 1993 införda reglerna om individuellt

pensionssparande (Ds 1992:45, prop. 1992/93:187, bet. 1992/93:SkU31,

SFS 1993:938) och (SOU 1992:67, SOU 1993:29, Ds 1993:28, prop.

1993/94:50 och prop. 1993/94:85, bet. 1993/94:SkU15 och 16, SFS

1993:1542).

Lagrådet anför att bestämmelsen enligt ordalagen har en vidare

innebörd än vad som avses genom att t.ex. löneförmåner och

avgångsvederlag som betalas ut sedan en anställning upphört räknas som

pension. Lagrådet föreslår att första stycket 3 ges samma formulering

som bestämmelsen hade när den infördes. Den av Lagrådet föreslagna

lydelsen innebär att ordet pension ges två olika betydelser i samma

paragraf. En sådan lösning har efter bestämmelsens införande inte ansetts

som ändamålsenlig eftersom bestämmelsen idag har en annan

formulering. Regeringen anser således inte att den av Lagrådet föreslagna

lydelsen bör återinföras. Även om pension enligt dagen ordalydelse synes

omfatta alla förmåner som utgår när en anställning har upphört är detta

givetvis inte avsikten med bestämmelsen. Visserligen kan en sådan vag

definition ifrågasättas. Gränsdragningen mellan pension och lön har dock

i allt väsentligt lösts i praxis. Regeringen föreslår därför att

bestämmelsen i första stycket 3 får behålla dagens lydelse även i IL.

Periodiskt understöd

6 §

SLK:s förslag: Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att varje utbetalning (dvs. oberoende av krav på periodicitet) från en s.k.

familjestiftelse anses som periodiskt understöd är hämtad från punkt 2 av

anvisningarna till 31 § KL. Där har den funnits i stort sett oförändrad

sedan lagens tillkomst. För att markera att bestämmelsen omfattar allt

som utgår från en sådan sammanslutning har förmån lagts till.

Försäkring tecknad i samband med tjänst

7 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att uttrycket

tecknats i samband med tjänst bör omformuleras på sådant sätt att det

på ett bättre sätt korresponderar med dess verkliga innehåll än vad som

nu är fallet.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna

för att en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses tecknad i samband

med tjänst är i dag placerade i punkt 1 tjugoförsta stycket av

anvisningarna till 31 § KL. Bestämmelsen kom till år 1950 (SOU

1948:22, prop. 1950:93, bet. 1950:BevU49, SFS 1950:308).

Regeringen delar inte Advokatsamfundets bedömning att uttrycket

tecknats i samband med tjänst är oklart. Regeringen anser att kom-

mitténs förslag är väl formulerat och föreslår ingen ändring i detsamma.

Beskattningstidpunkten

Intäkter

8 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Inledningen Inkomster skall tas upp som finns inte med i SLK:s

förslag. Vidare finns i SLK:s förslag några exempel i första stycket på

när en inkomst kommit den skattskyldige till del ... till exempel i form

av bostads- eller kostförmån.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet är

tveksam till exemplen och anför att exempelgivning typiskt sett hör mer

hemma i lagkommentarer och handböcker än i författningstext.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

när inkomster skall beskattas ger uttryck för den s.k. kontantprincipen.

Bestämmelsen är hämtad från 41 § KL och punkt 4 första stycket av

anvisningarna till denna och fanns med redan vid KL:s tillkomst.

Bestämmelsen om att beskattning skall ske oberoende av om inkomsten

intjänats under beskattningsåret eller tidigare har inte tagits med eftersom

en sådan bestämmelse torde vara onödig.

Regeringen delar Juridiska fakultetens vid Uppsala universitet

bedömning att författningstext normalt inte bör betungas med exempel.

Exemplifieringar har också tagits bort i stor utsträckning i SLK:s förslag

till IL. I regeringens förslag har därför exemplen slopats i denna

bestämmelse.

9 §

SLK:s förslag: Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

föreslår att resan byts ut mot resan eller resorna . Fakulteten anför

vidare att formuleringen en handling eller dylikt som berättigar till

resan är väl allmänt formulerad och framhåller att en alternativ

formulering kunde vara färdbiljett eller dylikt . Svenska

Revisorsamfundet SRS anför att bestämmelsen är otydlig eftersom det

inte framgår om det är innehavet av årskort eller den handling som

utfärdas för de särskilda resorna som är avgörande för bestämmande av

beskattningsår.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattningstidpunkten för förmån av resa på tåg är hämtad från punkt 4

andra stycket av anvisningarna till 41 § KL. Den infördes år 1996 (SOU

1995:94, prop. 1995/96:152, bet. 1995/96:SkU25, SFS 1996:651). Av

förarbetena till bestämmelsen (prop. 1995/96:152 s. 52) framgår att

förmånen skall anses åtnjuten i och med att ett förmånskort kommer i

mottagarens hand. Skälet till nuvarande ordning är att det inte finns

någon möjlighet att kontrollera när en förmånskortsinnehavare första

gången utnyttjar sitt kort eftersom det inte utfärdas särskilda färdbiljetter

inför varje resa. Det kan självfallet finnas andra handlingar som utlöser

beskattning såsom färdbiljett om förmånstagaren inte har kort.

Regeringen anser att den av SLK föreslagna formuleringen omfattar de

situationer som utlöser förmånsbeskattning. Skäl att ändra bestämmelsen

i detta hänseende finns därför inte.

Regeringen anser också att den språkliga utformningen av

bestämmelsen i SLK:s förslag i princip är bra. Regeringen har tagit bort

ordet fria framför inrikes tågresor (se kommentaren till 61 kap. 12

14 §§). Bytet av ordet år till beskattningsår beror på att regeringen

använder normalt ordet beskattningsår i stället för år i IL.

Lagrådet ifrågasätter bestämmelsen från två utgångspunkter. För det

första anser Lagrådet att bestämmelsen i vissa fall medför att beskattning

kommer att ske tidigare än vad som är motiverat med hänsyn till de skäl

som föranlett bestämmelsens införande. För det andra har det inte anförts

några skäl till att just förmånskort på tågresor skall särregleras när det

gäller beskattningstidpunkten. Enligt Lagrådets mening bör

bestämmelsen bli föremål för nya överväganden i det fortsatta

lagstiftningsarbetet.

Regeringen har förståelse för Lagrådets bedömning att bestämmelsens

tillämpningsområde kan ifrågasättas. Förslaget innebär dock ingen

ändring i förhållande till dagens bestämmelse. SLK har varit restriktiv

med att föreslå materiella ändringar. Det är nödvändigt att fullfölja denna

linje om inte lagstiftningsarbetet skall försenas. Regeringen föreslår

därför inte nu någon ändring av bestämmelsen.

10 §

SLK:s förslag (10 a §): Överensstämmer med regeringens förslag

bortsett från att SLK använder ordet hänföras i stället för räknas. Vidare

finns orden fritt eller delvis fritt med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

förmån av drivmedel är hämtad från punkt 4 första stycket tredje

meningen av anvisningarna till 41 § KL och infördes år 1997 (prop.

1996/97:173, bet. 1997/98:SkU4, rskr. 1997/98:21, SFS 1997:770). I

regeringens förslag har ordet hänföras bytts ut mot räknas. Ändringen

har gjorts för att bestämmelsen skall bli lättare att läsa. Vidare har orden

fritt eller delvis fritt tagits bort. Regeringen anser att orden är onödiga.

11 §

SLK:s förslag: Första stycket överensstämmer bortsett från några

redaktionella ändringar med regeringens förslag. Andra stycket har

tillkommit genom senare lagstiftning.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

anser att ordet får är onödigt och kan utgå.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket behandlar beskattningstidpunkten för den som på grund av

sin tjänst förvärvat värdepapper på förmånliga villkor. Den är hämtad

från punkt 4 fjärde stycket första meningen av anvisningarna till 41 § KL

där den infördes år 1989 (SOU 1989:33, prop. 1989/90:50, bet.

1989/90:SkU10, SFS 1989:1017). I likhet med Juridiska fakulteten vid

Uppsala universitet anser regeringen att ordet får kan utgå i första

stycket.

Bestämmelserna i andra stycket om personaloptioner som är hämtad

från punkt 4 fjärde och sjätte styckena av anvisningarna till 41 § KL,

kom till år 1998 (prop. 1997/98:133, bet. 1997/98:SkU26, SFS

1998:338). En personaloption är inget värdepapper. Den innebär att den

anställde får en rätt att förvärva aktier i framtiden till ett förmånligt pris.

12 §

SLK:s förslag (11 a §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen har

utformats som en hänvisning till de särskilda regler om

beskattningstidpunkten som gäller för avskattning av behållning på

pensionssparkonto och avskattning av pensionsförsäkring.

Kostnader

13 §

SLK:s förslag (12 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag bortsett från att SLK formulerat bestämmelsen på ett annorlunda

sätt. Inledningen Utgifter skall dras av som finns inte med i SLK:s

förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet och

Svenska Revisorsamfundet SRS anför att uttrycket eller på annat sätt har

kostnaderna riskerar medföra att gränsen mot bokföringsmässiga

grunder blir oklart.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om när kostnader skall dras av, också det ett uttryck för

kontantprincipen, har sin motsvarighet i 41 § KL och punkt 4 (tidigare

punkt 2) av anvisningarna till denna och har funnits sedan KL:s

tillkomst. SLK har inte tagit med en bestämmelse om att kostnader skall

dras av även om de avser inkomster som förvärvats tidigare eller kommer

att inflyta senare eftersom kommittén anser att en sådan bestämmelse är

onödig. Regeringen delar denna bedömning. Några remissinstanser har

framhållit att uttrycket eller på annat sätt har kostnaderna är oklart och

kan tolkas som en uppluckring av kontantprincipen. I lagrådsremissen

föreslog regeringen att uttrycket skulle ändras till eller på annat sätt har

utgifterna

Kontantprincipen tillämpas inte strikt i gällande rätt i inkomstslaget

tjänst. Sedan lång tid tillbaka har i praxis vissa avsteg gjorts från

kontantprincipen när det gäller investeringar. I RÅ 1989 ref. 23 medgavs

t.ex. avdrag för en anskaffad skrivmaskin endast i form av årliga

värdeminskningsavdrag.

Lagrådet anför att det inte är möjligt att av den föreslagna

formuleringen eller på något annat sätt har utgifterna utläsa att avdrag

för utgifter för exempelvis dyrbarare arbetsredskap skall medges i form

av årliga värdeminskningsavdrag.

Regeringen gör följande bedömning. Det vore önskvärt att i lagtexten

kunna ange i vilka fall avsteg bör göras från kontantprincipen i

inkomstslaget tjänst. Så kan vara fallet enligt praxis, som Lagrådet

påpekat, vid anskaffning av dyrare arbetsredskap. Det kan också gälla vid

inköp av årskort för tågresor och dylikt. Med anledning av den korta tid

som nu står till regeringens förfogande, om inte lagstiftningen kraftigt

skall försenas, är det inte möjligt att i detta lagstiftningsärende

uttömmande reglera undantagen. Regeringen har dock numera formulerat

bestämmelsen i enlighet med SLK:s förslag. Uttrycket eller på annat sätt

har kostnaderna ger uttryck för att vissa avsteg får göras från

kontantprincipen. Någon ändring i förhållande till vad som gäller idag

enligt praxis är inte avsedd.

Andra stycket har utformats som en hänvisning till de särskilda regler

om beskattningstidpunkten som gäller för avdrag i hobbyverksamhet.

14 §

SLK:s förslag (13 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från en redaktionell ändring.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen, som

hämtats från 41 § andra stycket KL, regleras när avdrag får göras för

vissa skatter och avgifter. I regeringens förslag har i förtydligande syfte

lagts till att skatten eller avgiften skall dras av som kostnad.

Bestämmelserna infördes år 1966 (stencil Fi 1965:4, prop. 1966:103, bet.

1966:BevU42, SFS 1966:274) och ändrades när SBL infördes år 1997

(SOU 1996:100, prop. 1996/97:100, bet. 1996/97:SkU23, SFS

1997:483).

I förslaget har ränta utelämnats, eftersom det inte längre kan ingå

någon ränta som skall dras av i slutlig eller tillkommande skatt.

Bestämmelsen om avdrag för fastighetsskatt har inte heller tagits med

eftersom sådant avdrag inte kan göras i tjänst.

15 §

SLK:s förslag : Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

som avser personaloptioner är nya och infördes år 1998 (prop.

1997/98:133, bet. 1997/98:SkU26, SFS 1998:338). Bestämmelserna är

hämtade från punkt 4 sista stycket av anvisningarna till 41 § KL.

Resultatet

16 §

SLK:s förslag (14 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet är

tveksam till formuleringen minskas med avdragen som enligt

fakultetsnämndens uppfattning har karaktären av innehållsmässig

upprepning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet framhåller att det

borde framgå tydligare att underskottsavdraget kan rullas vidare utan

tidsbegränsning, i den mån intäkterna inte förslår.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

hur resultatet beräknas och om avdragsrätt för underskott är hämtad från

34 § KL.

Den hade sin motsvarighet vid KL:s tillkomst men regleringen av

avdrag för underskott kom till vid 1990 års skattereform (SOU 1989:33,

prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, SFS 1990:650).

I lagrådremissen hade regeringen ändrat SLK:s förslag såtillvida att

överskott och underskott hade ersatts med resultatet. Regeringen anser

numera att överskott och underskott är ett bättre uttryck. SLK föreslår att

överskottet eller underskottet skall beräknas genom att intäkterna skall

minskas med avdragen. Regeringen använder normalt i IL termen

kostnader i stället för avdrag. Resultatet skall enligt regeringens förslag

beräknas genom att intäktsposterna minskas med kostnadsposterna.

Motiven för regeringen förslag har i denna del redovisats i avsnitt 7.2.1.

Slutligen har regeringen lagt till orden som kostnad i andra stycket.

Ett förtydligande på sätt som Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

efterfrågat i denna bestämmelse skulle enligt regeringens bedömning

tynga lagtexten onödigt utan att något ytterligare tillförs denna. Ett

förtydligande står inte heller i överensstämmelse med systematiken i

övrigt i IL, se t.ex. 14 kap. 22 §.

11 kap. Vad som skall tas upp i inkomstslaget tjänst

Kapitlet innehåller bestämmelser dels om de olika inkomsterna, dels om

ersättningar som är skattefria trots att de betalas ut på grund av tjänst.

Nuvarande motsvarighet finns i 32 § KL med anvisningar. Regleringen i

32 § 1 mom. KL har sedan lagens tillkomst varit inriktad på att täcka in

både kontant lön och naturaförmåner. Där anges också att pension,

livränta, undantagsförmåner, periodiska understöd och liknande

periodiska intäkter hänförs till intäkt av tjänst.

I SLK:s förslag föreskrivs att en inkomst, t.ex. förmån av kost, skall

tas upp som intäkt. Om syftet med en bestämmelse är att ange om en viss

typ av inkomst är skattepliktig eller inte har i regeringens förslag i

allmänhet uttrycket som intäkt tagits bort. Det står således att en inkomst

skall tas upp. Att inkomster som hör till perioden tas upp som intäkter i

tjänst framgår av 10 kap. I vissa fall har som intäkt fått stå kvar om det

behövs för att klargöra innehållet i en bestämmelse. I

allmänmotiveringen har regeringen närmare redovisat hur termerna

används i detta lagförslag, avsnitt 7.2.1.

I kapitlet behandlas först sådana inkomster som inte skall tas upp.

Näringslivets skattedelegation anför att det vore lättare att överblicka om

de paragrafer som rör de skattepliktiga inkomsterna placerades först.

Regeringen anser inte att Näringslivets skattedelegations förslag skulle

innebära en bättre ordningsföljd utan följer SLK:s förslag.

Bakgrund

Ursprungligen gjordes en skillnad mellan å ena sidan statliga

kostnadsersättningar och å den andra kommunala och enskilda. De

statliga var skattefria och avdrag för kostnader fick inte göras. De

kommunala och enskilda skulle däremot tas upp till beskattning och

avdrag för kostnader fick göras. Från år 1963 behandlas kommunala

kostnadsersättningar och kostnadsersättningar från vissa andra offentliga

institutioner på samma sätt som de statliga (SOU 1962:47, prop.

1963:120, bet. 1963:BevU33, SFS 1963:265). Särbehandlingen av de

offentliganställdas kostnadsersättningar togs bort genom 1990 års

skattereform (1990:1, förarbeten, se nedan).

Sedan KL:s tillkomst har två huvudprinciper tillämpats vid

beskattningen av naturaförmåner. Den ena gällde att förmåner som

utgått för tjänsten skulle behandlas som kontant lön, den andra att

värderingen skulle ske enligt ortens pris (marknadsvärdet). På 1940-talet

gjordes förmån av fri sjukvård skattefri, i vart fall om den inte var mer

generös än vad som tillhandahölls av staten. På 1950-talet blev förmåner

av mindre värde skattefria. I lagen fanns före år 1987 bara knapphändiga

regler i stället fylldes lagtexten ut av RSV:s anvisningar för naturaför-

måner. År 1987 togs ett samlat grepp där naturaförmånerna kom att delas

in i två kategorier: dels skattefria personalvårdsförmåner, dels övriga

naturaförmåner som samtliga var skattepliktiga. Bestämmelser om detta

fördes in genom 32 § 3 a 3 e mom. och i punkt 3 b av anvisningarna till

32 § KL (förarbeten, se nedan).

Större ändringar

Med den föreslagna sammansmältningen av 31 § KL och delar av 32 §

1 mom. KL slipper man den upprepning som i dag finns i 32 § 1 mom.

första stycket KL av livränta, undantagsförmåner m.m.

Den äldre behandlingen av de offentliga ersättningarna medförde

behov av att skilja mellan skattepliktiga lönetillägg och skattefria kost-

nadsersättningar. När nu alla sådana ersättningar blivit skattepliktiga

förefaller den detaljreglering som finns i dag onödig. Mot denna

bakgrund har 11 kap. 1 § utformats som en sammanfattning av flertalet

inkomster i inkomstslaget. Övriga paragrafer i 11 kap. tar upp inkomster

som är skattefria, dvs. som är undantag från den i 1 § uttryckta

huvudregeln om skatteplikt eller som skall tas upp trots att de inte faller

in under huvudregeln. Ett antal offentliga ersättningar regleras också

särskilt även om några av dem i och för sig omfattas av huvudregeln.

Bestämmelsen i 32 § 1 mom. tredje stycket KL har tagits bort eftersom

den får anses omfattas av bestämmelserna i 1 §.

Bestämmelserna i 32 § 1 mom. första stycket h finns i 50 respektive

57 kap. och j i 58 kap. 33 §.

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till nedanstående förarbeten

bara genom att det anges årtalet då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1987 Närmare reglering av naturaförmåner, Ds Fi 1984:23, Ds Fi

1985:13, Ds Fi 1986:27, prop. 1987/88:52, bet.

1987/88:SkU8, SFS 1987:1303

1990:1 Skattereformen, SOU 1989:33, prop. 1989/90:110, bet.

1989/90:SkU30, SFS 1990:650

1990:2 Skattereformen, prop. 1990/91:54, bet. 1990/91:SkU10, SFS

1990:1421

1992 Skattefrihet för fri kost i vissa fall m.m., SOU 1992:57, prop.

1992/93:127, bet. 1992/93:SkU14, SFS 1992:1596

1993 Ändrade regler om kostnadsersättningar, SOU 1993:44, prop.

1993/94:90, bet. 1993/94:SkU10, SFS 1993:1515

1995 Ändrade bestämmelser för förmånsbeskattning, SOU 1994:98,

prop. 1994/95:182, bet. 1994/95:SkU25, SFS 1995:651

1996 Skattefrihet för utbildning m.m., SOU 1995:94, prop.

1995/96:152, bet. 1995/96:SkU25, SFS 1996:651

Kommentar till paragraferna

Huvudregel

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med undantag av några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS ifrågasätter om

inte bestämmelsen är för vitt syftande. Samfundet anför att det torde vara

möjligt att t.ex. ge ersättningar som inte uttryckligen faller in under

någon av de följande paragraferna men som ändå är skattefria på grund

av att förmånerna inte innebär någon inbesparing av levnadskostnaden

eller på annat sätt ökar den enskildes skatteförmåga. Finansinspektionen

och Svenska Bankföreningen anser att det finns ett behov av en

särreglering beträffande räntefria och lågförräntade lån samt avseende

s.k. förmedlade lån. Organisationerna anför avseende de s.k. förmedlade

lånen att kommitténs skrivning innebär att det saknas regler om hur löst

ett förhållande mellan två parter kan vara utan att det skall anses ha sin

grund i någondera partens tjänst. Organisationerna anför att detta kan

medföra en utvidgning av gällande rätt. Enligt organisationerna skulle en

definition av begreppet förmedlade lån dels underlätta bedömningen av

huruvida en förmån föreligger eller inte, dels utgöra en naturlig koppling

till värderingsreglerna i 61 kap.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Inkomstslaget tjänst

avgränsas i 10 kap. Av 10 kap. 1 § framgår att till inkomstslaget tjänst

räknas inkomster som någon får på grund av egen prestation eller

verksamhet och som inte är att hänföra till kapital eller

näringsverksamhet. En förutsättning för att en inkomst skall anses vara

skattepliktig i inkomstslaget tjänst är att det rör sig om ersättning för

någon prestation.

Bestämmelsen ger uttryck för att inte bara lön och alla andra

ersättningar för arbete från en arbetsgivare eller en uppdragsgivare är

skattepliktig inkomst utan även pensioner. Även ersättning från någon

annan på grund av tjänst är skattepliktig inkomst. Bestämmelsen är

hämtad från 32 § 1 mom. KL och motsvarar dels dagens 32 § 1 mom.

första stycket a, dels b g, dels tredje stycket dels punkterna 1 3 och 4 av

anvisningarna till 32 § KL. Att en förmån för att vara skattepliktig skall

ha åtnjutits av den skattskyldige uttrycks genom regeln att beskattning

sker av vad som erhålls och genom bestämmelserna om beskattningstid-

punkten i 10 kap. 8 §.

I punkt 10 av anvisningarna till 32 § KL finns en bestämmelse om

förmånsbeskattning när en anställd eller en uppdragstagare får låna

pengar av arbetsgivaren eller uppdragsgivaren räntefritt eller till en ränta

som understiger marknadsräntan. Bestämmelsen kom till genom 1990 års

skattereform (1990:1, förarbeten se nedan). Med den generella

utformning som föreslås i 1 § behövs enligt SLK ingen särskild

bestämmelse om att förmån av räntefritt lån skall tas upp. Inte heller

behövs den särskilda regleringen av s.k. förmedlade lån eftersom alla

förmåner som erhålls på grund av tjänsten skall beskattas oavsett om de

kommer från arbetsgivaren eller någon annan. SLK har därför inte tagit

med bestämmelsen. Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen har

anfört att det finns ett behov av särregler för ränteförmåner och för s.k.

förmedlade lån . Regeringen anser att det av lagtexten tillräckligt tydligt

framgår vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för skatteplikt för

sådana lån. Regeringen delar inte organisationernas bedömning att ett

förtydligande behövs för ifrågavarande förmåner och följer därför SLK:s

förslag. Reglerna om värdering av förmåner finns i 61 kap.

Inkomstslaget tjänst har genom skattereformen gjorts till ett

restinkomstslag som skall omfatta alla ersättningar som kan anses

hänförliga till eget arbete eller egen prestation om de inte hör till

näringsverksamhet. Regeringen delar inte Svenska revisorsamfundets

SRS bedömning att bestämmelsen i SLK:s förslag är för vittsyftande.

Förmåner vid tjänsteresa och vid representation

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag bortsett från

att ordet fri används framför orden frukost på hotell .

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS anser att

begränsningen såvitt gäller intern representation är oklar när det gäller

avgränsningen tillfällig och kortvarig och att det kan hävdas att

innebörden av tillfällig och kort varaktighet inte är identisk.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna

för skattefrihet för fri kost m.m. framgår i dag av punkt 3 av

anvisningarna till 32 § KL. År 1992 undantogs fri kost under tjänsteresa

med allmänna transportmedel, frukost i samband med vissa

övernattningar samt fri kost vid representation i vissa fall från

beskattning. I prop. 1992/93:127 s. 55 anförs att som s.k.

internrepresentation som inte bör föranleda förmånsbeskattning bör i

förvarande sammanhang ses personalfester, informationsmöten med

personalen, interna kurser och planeringskonferenser. En förutsättning

för skattefrihet uppges vara att sammankomsten har en varaktighet av

högst en vecka och att det inte är fråga om möten som regelbundet hålls

med kort mellanrum samt att det är gemensamma måltidsarrangemang.

Bestämmelsen om internrepresentation utformades i KL i enlighet med

Lagrådets förslag. I SLK:s förslag har bestämmelsen ändrats endast på så

sätt att uttrycket kort varaktighet har bytts ut mot kortvarig. Enligt

regeringens bedömning har innebörden i bestämmelsen inte ändrats.

Regeln har däremot fått en modernare språklig utformning som

överensstämmer med reglerna i övrigt i IL. Regeringen ansluter sig till

SLK:s förslag bortsett från att ordet fri i första stycket, som är onödigt,

tas bort.

Bestämmelsen om skattefrihet för de premier arbetsgivaren betalar för

den anställdes reseskydd har hämtats från samma anvisningspunkt. Den

kom till år 1992.

Förmåner i samband med fredsbevarande tjänst

3 §

SLK:s förslag: Överensstämmer bortsett från en redaktionell ändring

med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet i vissa fall för FN-personal är hämtad från punkt 6 fjärde

stycket av anvisningarna till 32 § KL. Regleringen kom till år 1994

(prop. 1993/94:234, bet. 1993/94:SkU25, SFS 1994:777).

Förmåner till skattskyldiga med sjöinkomst

4 §

SLK:s förslag (3 a §): Överensstämmer i princip med regeringens

förslag. SLK använder ordet fri framför resa till eller från fartyg. Orden

passagerarfartyg som går i närfart med fastställd tidtabell finns inte

med. I stället står det i SLK:s förslag att skattefriheten inte gäller om

fartyget går i närfart.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anför att sista meningen bör

förtydligas så att det framgår att undantaget avser passagerarfartyg som

går i närfart.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för den som har sjöinkomst är hämtad från punkt 7 av

anvisningarna till 32 § KL som infördes år 1996 (Ds 1991:41, prop.

1995/96:227, bet. 1996/97:SkU3, SFS 1996:1331). Av den nuvarande

bestämmelsen framgår att skattefriheten för förmån av fria resor inte

gäller om fartyget är ett passagerarfartyg som går i närfart med fastställd

tidtabell. I regeringens förslag har bestämmelsen formulerats om så att

den överensstämmer med gällande regler. Ordet fri är enligt regeringens

mening onödigt och har därför tagits bort.

Sista meningen har utformats som en hänvisning.

5 §

SLK:s förslag (56 kap. 12 a §) : Överensstämmer i sak med regeringens

förslag. SLK har formulerat bestämmelsen så att förmånen skall

värderas till 0 i stället för att förmånen inte skall tas upp . Vidare finns

ordet fritt framför logi i SLK:s förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

värdering av fritt logi ombord är hämtad från 42 § fjärde stycket KL. Den

tillkom i samband med att lagen (1958:295) om sjömansskatt upphävdes

år 1996 (Ds 1991:41, prop. 1995/96:227, bet. 1996/97:SkU:3, SFS

1996:1331).

SLK har formulerat bestämmelsen på samma sätt som den är

formulerad i dag. En annan lösning, som materiellt sett ger samma

resultat, är att föreskriva att värdet av förmånen av fritt logi ombord på

fartyg inte skall tas upp. Bestämmelsen om förmån av resor är

formulerad så att förmånen inte skall tas upp. Bestämmelsen om förmån

av logi för sjömän kan, om den får en annan formulering, placeras i

anslutning till bestämmelsen om resor. De särskilda bestämmelserna som

gäller för sjömän blir lättare att hitta om de är samlade på ett ställe i IL. I

regeringens förslag har regeln därför formulerats om och placerats i detta

kapitel.

6 §

SLK:s förslag (4 §) Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att arbetsgivarens kostnader för att trygga arbetstagarens pensioner inte

är skattepliktig förmån är hämtad från punkt 3 av anvisningarna till 32 §.

Den infördes år 1975 (DsFi 1971:07, prop. 1975/76:31, bet.

1975/76:SkU20, SFS 1975:1347).

Dator

7 §

SLK:s förslag (4 a§): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för den som privat använder arbetsgivarens dator är hämtad

från 32 § 3 c mom. andra stycket KL. Den infördes år 1997 (prop.

1996/97:173, bet. 1997/98:SkU4, rskr. 1997/98:21, SFS 1997:770).

Varor och tjänster av begränsat värde

8 §

SLK:s förslag (5 §): Överensstämmer med undantag för några

redaktionella ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

undantag från förmånsbeskattning för varor och tjänster i vissa fall

kommer från 32 § 3 c mom. första stycket KL där den infördes år 1995.

Kläder

9 §

SLK:s förslag (6 §) : Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Förmån i form av

arbetskläder m.m. som inte lämpligen kan användas för privat bruk är

skattefria sedan år 1987. Bestämmelsen är hämtad från 32 § 3 c mom.

KL.

Uttrycket arbetet har av SLK bytts mot tjänsten bl.a. på grund av att

exempelvis uniformer ofta är mer avpassade för tjänsteställningen än för

arbetets art.

Statsministerns tjänstebostad

10 §

SLK:s förslag (7 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för statsministerbostad är hämtad från 32 § 3 g mom. KL som

infördes år 1995 (bet. 1994/95:SkU43, SFS 1995:987).

Personalvårdsförmåner

11 och 12 §§

SLK:s förslag (8 och 9 §§): Överensstämmer bortsett från några

redaktionella ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Att förmåner av

mindre värde för att personalen skall trivas är skattefria är hämtad från

32 § 3 e mom. KL. Bestämmelsen infördes år 1987. I 1990 års

skattereform skärptes bestämmelsen genom att man markerade att den

skulle gälla trivselskapande, enklare åtgärder av mindre värde (1990:1).

År 1993 kopplades uttrycket mindre värde till begreppet förmån. Detta

gjorde man för att markera att personalvårdsförmåner för att vara

skattefria skall vara av mindre värde. Rabatter undantogs från

begreppet personalvårdsförmåner och reglerades separat i 32 § 3 f mom.

KL utan ändring i sak.

Rabatter

13 §

SLK:s förslag (10 §): Överensstämmer med regeringens förslag. SLK

använder dock ordet svenska framför koncern. Vidare använder SLK

uttrycket varor och tjänster i stället för en vara eller tjänst i första

meningen framför orden från arbetsgivaren.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

ifrågasätter behovet av ordet direkt i uttrycket är en direkt ersättning för

utfört arbete och anför att även rabatt som givits indirekt för utfört

arbete torde vara en skattepliktig ersättning eller förmån enligt 1 §.

Näringslivets skattedelegation anför att begreppet koncern bör

behållas eller också bör det av lagtexten framgå att även utländska

koncerner omfattas av regleringen. Delegationen menar att den

föreslagna ändringen medför en materiell ändring som inskränker

gällande rätt.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattning av personalrabatter fick sin nuvarande utformning år 1995.

Den är hämtad från 32 § 3 f mom. KL. I samband med att rabatter i 32 §

3 e mom. KL uttryckligen undantogs från skattefrihet markerades i 32 §

3 f mom. KL att någon saklig ändring beträffande sedvanliga rabatter inte

var avsedd. Sedvanliga rabatter hade även tidigare behandlats som

skattefria personalvårdsförmåner.

Regeringen delar inte Juridiska fakultetens vid Uppsala universitet

bedömning att ordet direkt kan utgå. Om ordet direkt tas bort blir alla

personalrabatter skattepliktiga eftersom förmånen erhålls på grund av

tjänsten. Regeringen följer därför SLK:s förslag.

I likhet med Näringslivets skattedelegation anser regeringen att

bestämmelsen även bör vara tillämplig på rabatter från företag i samma

utländska koncern. Ordet svenska har därför tagits bort. Av språkliga skäl

har regeringen ändrat uttrycket varor och tjänster före orden från

arbetsgivaren till en vara eller tjänst .

Gåvor till anställda

14 §

SLK:s förslag (11 §): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS anser att

bestämmelsen bör utformas så att det klart framgår att den avser gåvor

som utgår på grund av anställningsförhållande.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa gåvor på grund av tjänsten är hämtad från 32 §

3 d mom. KL. Den infördes år 1987. Tidigare hade gåvor i viss

utsträckning varit skattefria på grund av praxis.

Av 8 kap. 2 § framgår att gåvor är skattefria. Bestämmelserna i detta

kapitel avser ersättningar, förmåner och annat som utgått på grund av

tjänst. Bestämmelsen omfattar därför bara gåvor som erhålls på grund av

anställning eller liknande. Regeringen anser att ett sådant förtydligande

som Svenska Revisorsamfundet SRS efterfrågar inte behövs. Regeringen

ansluter sig till SLK:s förslag med undantag av att paragrafen har

omarbetats språkligt för att den skall bli lättare att läsa och förstå.

Bestämmelsen om en gåva i pengar har brutits ut till ett nytt andra

stycke.

Förvärv av aktier

15 §

SLK:s förslag (12 §): Överensstämmer i sak med regeringens förslag

med undantag av att ordet svenska finns med i första stycket i SLK:s

förslag framför ordet koncern..

Remissinstanserna: Näringslivets skattedelegation anser att begreppet

koncern bör behållas eller att lagtexten förtydligas så att det framgår att

även utländska koncerner omfattas av regleringen. Delegationen anför

vidare att enligt nuvarande bestämmelse, punkt 3 a av anvisningarna till

32 § KL, är en av förutsättningarna för att beskattning inte skall ske att

aktier på grund av samtidigt erbjudande har förvärvats även av andra än

bolagets anställda och aktieägare, samt anställda och aktieägare i annat

bolag, som ingår i samma koncern som bolaget, på samma villkor som

gällt för de anställda. I kommitténs förslag har annat bolag bytts mot

andra bolag. Delegationen anför att enligt gällande rätt torde det inte

krävas att flera än de anställda inom ett annat bolag inom samma koncern

samtidigt förvärvar aktier för att regeln skall vara tillämplig. För att

ändringen inte skall föranleda en oavsiktlig skärpning av regeln bör

enligt delegationen rekvisitet annat bolag behållas.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om att anställdas förvärv av aktier i vissa fall inte skall tas upp finns i dag

i punkt 3 a av anvisningarna till 32 § KL där de funnits sedan de infördes

år 1984 (Ds Fi 1984:21, prop. 1984/85:80, bet. 1984/85:SkU21, SFS

1984:951).

Efter en utvidgning år 1991 omfattas till skillnad mot tidigare även

förvärv av aktier i ett företag som marknadsnoterats (SOU 1989:72, prop.

1990/91:142, bet. 1990/91:NU37, SFS 1991:982).

Regeringen anser i likhet med Näringslivets skattedelegations att

bestämmelsen även bör omfatta utländska koncerner. Ordet svenska har

därför tagits bort i första stycket framför ordet koncern. Regeringen delar

däremot inte Näringslivets skattedelegations farhågor att förslaget i

första stycket 1 innebär en skärpning av regeln.

Regeringen har formulerat om bestämmelsen i förhållande till

lagrådsremissen och utformat den med utgångspunkt i Lagrådets förslag.

Lagrådet anför i yttrandet att första och andra styckena är svårlästa och

föreslår bl.a. att bestämmelsen i andra stycket förs över till första stycket

2. Regeringen anser att punkten 2 blir onödigt lång och svår att förstå om

Lagrådets förslag följs i denna del. Regeringen låter därför bestämmelsen

stå kvar i andra stycket.

Lagrådet ifrågasätter också om inte den föreslagna bestämmelsen i

andra stycket bör avse även sådana aktier som en anställd har

företrädesrätt att teckna om han avyttrar företrädesrätten till andra än de

anställda och aktieägarna. Det Lagrådet efterlyser är emellertid fråga om

en sådan större materiell ändring som regeringen inte anser sig böra ta

ställning till i detta lagstiftningsärende.

16 §

SLK:s förslag (12 a §): Bestämmelsen finns inte med i SLK:s förslag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om personaloptioner infördes år 1998 (prop. 1997/98:133, bet.

1997/98:SkU26, SFS 1998:338). De är hämtade från punkt 4 femte

stycket av anvisningarna till 41 § KL. Paragrafen har ändrats i

förhållande till lagrådsremissen på så sätt att orden i Sverige har tagits

bort eftersom de är onödiga. När uttrycken begränsat och obegränsat

skattskyldig används i IL avses alltid den skattskyldiges status i Sverige.

Utbildning vid omstrukturering m.m.

17 §

SLK:s förslag (13 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa utbildningsförmåner i samband med arbetslöshet,

omstrukturering av företag m.m. infördes år 1996.

Enligt 4 kap. 2 § skall vad som gäller för fysiska personer tillämpas

också på dödsbon. Eftersom dödsbon inte kan ha närstående blir regeln i

andra stycket andra meningen inte tillämplig när arbetsgivaren är ett

dödsbo men detta har inte särskilt markerats.

Hälso- och sjukvård

18 §

SLK:s förslag (14 §): Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattning av förmåner av bl.a. hälsovård är hämtad från 32 § 3 b mom.

KL. Den fick sin nuvarande utformning år 1995. Dessförinnan var

förmån av offentligt finansierad sådan vård skattefri. Bestämmelsen

infördes ursprungligen år 1987.

I lagrådsremissen har regeringen föreslagit en annan formulering av

bestämmelsen. Lagrådet anser emellertid att den föreslagna lydelsen blir

otydlig och föreslår att bestämmelsen formuleras i enlighet med SLK:s

förslag. Regeringen har formulerat bestämmelsen med utgångspunkt i

Lagrådets förslag, dock har vissa omskrivningar gjorts för att

bestämmelsen skall bli lättare att läsa.

Grupplivförsäkringar m.m.

19 §

SLK:s förslag (15 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Skattefriheten för

fri grupplivförsäkring i första och andra styckena finns i 32 § 3 a mom.

SIL. Den infördes år 1963 (i 3 mom.) och flyttades år 1987 över till

3 a mom. (prop. 1963:24, bet. 1963:BevU12, SFS 1963:50).

Bestämmelsen i tredje stycket om skattefrihet för belopp som betalas ut

av en arbetsgivare utan att det finns någon försäkring är hämtad från 19 §

första stycket fjärde ledet KL. Den infördes år 1990 (prop. 1990/91:54,

bet. 1990/91:SkU12, SFS 1990:1457).

Gruppsjukförsäkringar

20 §

SLK:s förslag (16 §) : Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa gruppsjukförsäkringar har hämtats från 32 §

3 a mom. KL. Den infördes år 1972 och flyttades år 1987 över till 32 §

3 a mom. KL (prop. 1972:77, bet. 1972:SkU27, SFS 1972:254).

Skatteplikt för utfallande belopp infördes år 1990 (1990:1).

Ersättningar till UD- och SIPRI-anställda

21 §

SLK:s förslag (17 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att vissa kostnadsersättningar och förmåner för bl.a. UD-anställda är

skattefria har hämtats från 32 § 3 mom. KL. Vid KL:s tillkomst fanns en

bestämmelse om skattefrihet för bl.a. diplomatisk personal anställd

utanför Sverige. Den utgjorde bara en exemplifiering av den allmänna

grundsatsen att statliga kostnadsersättningar undantogs från skatteplikt.

Reglerna om skattefrihet för personal i biståndsverksamhet kom till år

1966 (SOU 1962:59, stencil Fi 1963:9, prop. 1966:127, bet.

1965:BevU54, SFS 1966:729) och för SIPRI-anställda år 1980 (DsUD

1979:1, prop. 1979/80:106, bet. 1979/80:SkU48, SFS 1980:268).

Ersättningarna i denna paragraf är de enda som förblev skattefria när

de statliga kostnadsersättningarna annars genomgående blev

skattepliktiga vid 1990 års skattereform.

Ersättningar till utländska forskare

22 och 23 §§

SLK:s förslag (18 och 19 §§): Överensstämmer bortsett från ett par

redaktionella ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om skattefrihet i vissa fall för utländska forskare med tillfälligt arbete i

Sverige är hämtade från 1 3 och 5 §§ samt 6 § första stycket lagen

(1984:947) om beskattning av utländska forskare. Lagen infördes år 1984

(prop. 1984/85:76, bet. 1984/85:SkU22). Bestämmelsen i 5 § tredje

meningen om att avdrag inte skall göras för kostnader som täcks av

skattefria ersättningar finns i 12 kap. 3 § i IL. Övriga bestämmelser i

lagen om beskattning av utländska forskare är förfaranderegler och bör

stå i en särskild lag.

Ersättningar för tjänstgöring hos det svenska totalförsvaret

24 §

SLK:s förslag (20 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret är hämtad

från punkt 12 femte stycket av anvisningarna till 32 § KL och infördes år

1976 (prop. 1976/77:45, bet. 1976/77:SkU15, SFS 1976:1083).

25§

SLK:s förslag (21 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragraferna finns

bestämmelser om hur ersättningar till totalförsvarspliktiga behandlas.

Bestämmelserna har sin nuvarande placering i punkt 6 och punkt 12

femte stycket av anvisningarna till 32 § KL. Termen totalförsvarspliktiga

infördes år 1995 (prop. 1994/95:6, bet. 1994/95:SkU40, SFS 1995:750).

Punkt 6 av anvisningarna till 32 § KL kom till år 1940 (1940 års

urtima riksdag, prop. 1940:15, bet. 1940:SäU4, SFS 1940:876). Den har

därefter ändrats vid ett flertal tillfällen bl.a. på grund av förändringar i

värnpliktslagstiftningen (DsFö 1982:4, prop. 1982/83:115, bet.

1982/83:FöU11, SFS 1983:333).

Enligt familjebidragsförordningen (1991:1492) kan familjebidrag

lämnas i form av familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och

begravningsbidrag. Familjebidragen betalades ursprungligen ut generellt

och var skattepliktiga. När de i stället blev behovsprövade infördes år

1962 skattefrihet med undantag för näringsbidragen (prop. 1962:131, bet.

1962:BevU46, SFS 1962:218).

Familjebidrag i form av näringsbidrag är i första hand avsedda för att

täcka avlöningskostnader för en ersättare som den värnpliktige kan ha

haft i sin näringsverksamhet under den tid han varit inkallad. I andra

hand kan bidrag lämnas för att täcka kostnader som behövs för att

återuppta en näringsverksamhet som måste avbrytas under

värnpliktstjänstgöringen. Beskattningen sker alltså inte direkt enligt

reglerna för näringsbidrag i allmänhet även om det finns gemensamma

drag. Bidrag kan lämnas om näringsverksamheten bedrivs direkt av den

värnpliktige eller av dennes make eller genom ett handelsbolag eller

aktiebolag som till övervägande del ägs av den värnpliktige eller maken.

Detta kan ge upphov till vissa tveksamheter som dock inte tycks ha

behandlats när rätten till näringsbidrag år 1982 utvidgades till att gälla

även då verksamheten bedrevs genom en juridisk person (prop.

1981/82:102, bil.2, bet. 19 81/82:FöU18, SFS 1982:469). Enligt

regeringens mening bör en uttrycklig bestämmelse införas om hur

beskattningen skall ske.

Av 8 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt framgår vilka

ersättningar som kan betalas ut till de värnpliktiga. Dit räknas t.ex.

dagpenning (skattepliktig) och dagersättning (ej skattepliktig). I

förordningen (1995:2239) om förmåner till totalförsvarspliktiga finns

ytterligare bestämmelser om de olika ersättningarna.

De viktigaste ändringarna i övrigt ägde rum år 1966 då be-

stämmelserna utsträcktes till att gälla även för den som fullgör vapenfri

tjänst och år 1970 för hemvärnspersonal samt år 1976, i samband med

införandet av ett nytt förmånssystem för de värnpliktiga (prop. 1966:103,

bet. 1966:BevU42, SFS 1966:274, prop. 1970:111, bet. 1970:BevU38,

SFS 1970:130 samt prop. 1976/77:45, bet. 1976/77:SkU15,

SFS 1976:1083).

Resa vid anställningsintervju

26 §

SLK:s förslag (22 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för anställningsresor är hämtad från 19 § första stycket

tjugofemte ledet KL. Den infördes år 1993 (SOU 1993:44, prop.

1993/94:90, SFS 1993/94:SkU12, SFS 1993:1523). Kompletteringen

avseende EU och EES infördes år 1996.

Flyttningsersättningar

27 §

SLK:s förslag (8 kap. 13 § och 11 kap. 23 §): Överensstämmer

väsentligen med regeringens förslag. SLK använder uttrycket

flyttningskostnader i stället för utgifter för flyttning . I första meningen

står att ersättningen skall betalas av arbetsgivaren i verksamheten på den

nya orten . Andra meningen i första stycket börjar med ordet omfattar i

stället för ordet om.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

flyttningsersättningar är hämtad från 32 § 4 mom. KL. Den infördes år

1963 (prop. 1963:24, bet. 1963:BevU12, SFS 1963:50). I regeringens

förslag används uttrycket utgifter för flyttning i stället för

flyttningskostnader. Ändringen beror på att i regeringens förslag i IL

används uttrycket utgift normalt när det inte är fråga om periodiserade

utgifter. Frågan har behandlats närmare i allmänmotiveringen, avsnitt

7.2.1.

År 1993 ändrades bestämmelsen genom att den tidigare kopplingen till

vad som utgick till en statligt anställd togs bort. Samtidigt tillkom dels

definitionen av flyttningskostnader, dels bestämmelsen att den del av

ersättningen som avser körning med egen bil är skattefri bara så länge

den inte överstiger nivån för det avdrag som skall göras vid resor mellan

bostaden och arbetsplatsen. I regeringens förslag motsvarar definitionen

av utgift för flyttning den tidigare definitionen av flyttningskostnader.

I likhet med i konsumentköplagen (1990:932) används i IL uttrycket

lösa saker i stället för lösöre. Termerna är synonyma, jfr prop.

1989/90:89 s. 29.

I nuvarande lagtext finns ingen begränsning till arbetsgivaren i

verksamheten på den nya orten . I regeringens förslag har dessa ord

därför tagits bort i första meningen. Omskrivningen av andra meningen i

första stycket i regeringens förslag har gjorts för att det eftersträvas att

bestämmelserna i IL skall i möjligaste mån vara enhetligt uppbyggda.

Att vissa flyttningsbidrag som betalas ut av arbetsmarknadsmyndighet

är skattefria framgår i dag av punkt 1 sjunde stycket av anvisningarna till

19 § KL. Bestämmelsen infördes år 1981 (prop. 1980/81:126, bet.

1980/81:AU21, SFS 1981:553). Arbetsmarknadsmyndighet infogades år

1987 (prop. 1987/88:34, bet. 1987/88:SkU7, SFS 1987:1156).

Bestämmelsen som var placerad i 8 kap. 13 § i SLK:s förslag, har med

anledning av vad Lagrådet yttrat placerats här i stället tillsammans med

de andra bestämmelserna om flyttningsersättningar.

Ersättningar till företrädare i Europaparlamentet

28 §

SLK:s förslag (24 §): Överensstämmer, bortsett från några redaktionella

ändringar, med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för vissa företrädare i Europaparlamentet är hämtad från 32 §

3 mom. KL och infördes år 1996.

Ersättningar vid arbetskonflikt

29 §

SLK:s förslag (24 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från några redaktionella ändringar.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att ersättning vid arbetskonflikt inte är skattepliktig har hämtats från

punkt 8 av anvisningarna till 32 §. Den har inte ändrats sedan KL:s

tillkomst, då punkt 7.

Sjukpenning

Föräldrapenning och vårdbidrag

Ersättning vid utbildning och arbetslöshet

Utvecklingsersättningar till ungdomar

Studiestöd

Bidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning m.fl.

Ersättningar vid arbetslöshet

30 36 §§

SLK:s förslag (26 30 §§ och 8 kap. 11, 11 a och 12 §§):

Överensstämmer bortsett från några redaktionella ändringar med

regeringens förslag. Bestämmelsen om utvecklingsersättning i 33 § finns

inte med i SLK:s förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anmärker att bestämmelsen i

36 § (30 § i SLK:s förslag) inte bara behandlar bidrag utan även andra

former av stöd. Verket föreslår att ordet bidrag byts ut till ersättning i

första meningen.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i

30 § om att vissa förmåner enligt socialförsäkringssystemet och

studiebidrag m.m. skall tas upp som intäkt av tjänst är i dag samlade i

punkt 12 av anvisningarna till 32 § KL. Anvisningspunkten infördes år

1973 (dessförinnan hade sjukpenning varit skattefri) och har därefter

ändrats i takt med att bl.a. socialförsäkringssystemet byggts ut (SOU

1972:50, prop. 1973:49, bet. 1973:SkU30, SFS 1973:434).

Bestämmelsen och skattefrihet för utvecklingsersättning till ungdomar

i 33 § är hämtad från 19 § första stycket tjugotredje ledet KL. Den

infördes år 1997 (prop. 1997/98:1 utg. omr. 12, bet. 1997/98:AU1, SFS

1997:1292). Bestämmelsen har flyttats hit på Lagrådets förslag från

8 kap.

År 1975 infördes skatteplikt för vuxenstudiebidrag och följande år för

utbildningsbidrag för doktorander (prop. 1975:98, bet. 1975:SkU27, SFS

1975:327 respektive prop. 1975/76:193, bet. 1975/76:SkU62, SFS

1976:331). Ersättningar enligt arbetsskadeförsäkringen, statligt

personskadeskydd samt krigsskadeersättning till sjömän blev

skattepliktiga år 1977 (SOU 1976:50, prop. 1976/77:64, bet.

1976/77:SfU21, SFS 1977:279). År 1982 kom bestämmelser om att

själva merkostnadsdelen av vårdbidraget inte skulle beskattas (DsS

1981:15, prop. 1981/82:216, bet. (1981/82:SfU18, SFS 1982:779).

Reglerna om vårdbidrag är senast ändrade år 1997 (prop.1997/98:1 utg.

omr. 12, bet. 1997/98:AU1, SFS 1997:1292). Bestämmelserna om

studiestöd ändrades år 1996 (prop. 1996/97:1, utg. omr. 15, bet.

1996/97UbU2, SFS 1996:1394). Reglerna om ersättning till deltagare i

teckenspråkutbildning för vissa föräldrar (TUFF) kom till år 1998 (prop.

1997/98:150, bet. 1997/98:FiU20, SFS 1998:683).

För att begränsa tillämpningen till svenska förhållanden tas en

hänvisning in till de lagar där utbildningsbidrag samt särvux nämns.

I 34 § andra stycket finns bestämmelserna om skattefrihet för vissa

bidrag enligt studiestödslagen. De infördes år 1975 (prop. 1975:98, bet.

1975:SkU27, SFS 1975:327). De är i dag placerade i 19 § första stycket

tolfte ledet KL och har sedan tillkomsten justerats på grund av ändringar

i studiestödslagen, senast år 1988 (prop. 1987/88:176, bet.

1988/89:SkU13, SFS 1988:1530). Av 1 kap. 1 § studiestödslagen

framgår att internatbidrag räknas som studiestöd. Numera omfattar 6 kap.

inga andra studiestöd än internatbidrag. Att uttrycket internatbidrag tagits

bort innebär därför ingen saklig ändring. Bestämmelsen som fanns i

SLK:s förslag i 8 kap. har fått sin placering här i enlighet med Lagrådets

förslag.

Bestämmelserna i 35 § har fått sin placering på förslag av Lagrådet.

Bestämmelsen i 35 § första stycket är hämtad från 19 § första stycket

tolfte ledet KL och punkt 1 sjunde stycket av anvisningarna till 19 § KL.

Bestämmelsen om att vissa bidrag till dem som deltar i

arbetsmarknadsutbildning är skattefria och infördes år 1975, se under

12 §. Bestämmelsen om att bidrag till arbetslösa och partiellt arbetsföra

är skattefria till viss del infördes år 1959 (prop. 1959:153, bet.

1959:BevU57, SFS 1959:515). Ursprungligen avsåg skattefriheten all

ersättning men år 1973 infördes en begränsning till traktamenten och

särskilda bidrag (SOU 1972:50, prop. 1973:49, bet. 1973:SkU30, SFS

1973:434).

I dag är skattefriheten angiven som särskilt bidrag respektive

traktamente och särskilt bidrag och de närmare bestämmelserna om

bidrag meddelas i förordning. Eftersom det bör framgå av lagen vilka

slags bidrag det är fråga om har lagtexten preciserats. Det innebär ingen

ändring i sak (prop. 1975:98 s. 11). Första stycket har formulerats om i

förhållande till förslaget i lagrådsremissen för att det skall bli lättare att

läsa sig till vilka bidrag som omfattas av skattefriheten av bestämmelsen.

Bestämmelsen i 35 § andra stycket om skattefrihet för bidrag till vissa

funktionshindrade elever följer i dag av punkt 1 nionde stycket av

anvisningarna till 19 § KL. Den kom till år 1995 (prop. 1995/96:102, bet.

1995/96:SkU15, SFS 1995:1521). I bestämmelsens nuvarande

utformning anges att skatteplikt inte föreligger för bidrag enligt

förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i

gymnasieskolan. Eftersom det bör framgå av lagen vilken typ av bidrag

skattefriheten avser har bestämmelsen omarbetats så att den i stället

beskriver vilken sorts bidrag det är fråga om.

Bestämmelserna i 36 § om arbetslöshetsbidrag fick sin nuvarande

utformning år 1997 när bestämmelserna om kontant

arbetsmarknadsunderstöd togs bort (prop. 1996/97:107, bet.

1996/97:AU13, SFS 1997:244). Bestämmelsen om ersättning vid

generationsväxling kom till år 1997 (prop. 1997/98:1 utg. omr. 13, bet.

1997/98: AU1, SFS 1997:1272). i första meningen har ordet bidrag

ersatts med ersättning enligt Riksskatteverkets förslag.

Livräntor

37 §

SLK:s förslag (31 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsens

första stycke är hämtat från 32 § 2 mom. KL. En motsvarighet fanns i KL

redan vid dess tillkomst.

Procentsatserna fanns med redan då. Paragrafen har sedan minskat i

omfång och fick i stort sin nuvarande utformning år 1950 (SOU 1948:22,

prop. 1950:93, bet. 1950:BevU49, SFS 1950:308).

Yrkesskadeförsäkring infördes i bestämmelsen år 1955 (prop.

1955:166, bet. 1955:BevU42, SFS 1955:245), trafikförsäkring år 1961

(prop. 1961:5, bet. 1961:BevU2, SFS 1961:42) och arbets-

skadeförsäkring år 1977 (SOU 1976:50, prop. 1976/77:64, bet.

1976/77:SfU 21, SFS 1977:279).

Bestämmelsen i andra stycket är i dag placerad i 32 § 1 mom. första

stycket d KL.

Lagrådet anför att orden eller annan ansvarighetsförsäkring i första

stycket bör bytas ut mot ansvarsförsäkring. Vidare föreslår Lagrådet att

några ytterligare redaktionella justeringar görs i första stycket.

Regeringen har formulerat bestämmelsen i enlighet med Lagrådets

förslag.

Lagrådet föreslår också att andra stycket formuleras om för att vinna i

tydlighet. Regeringen anser inte att den av Lagrådet föreslagna lydelsen

blir tydligare. Upprepningarna i Lagrådets förslag medför däremot att

andra stycket i paragrafen blir längre. Regeringen anser inte att det finns

skäl att frångå SLK:s förslag i denna del.

Engångsbelopp

38 §

SLK:s förslag (32 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattning av engångsbelopp för personskador är hämtad från punkt 1

fjärde stycket av anvisningarna till 19 § KL. Den infördes år 1977 (DsFi

1975:8, prop. 1976/77:50, bet. 1976/77:SkU19, SFS 1977:41).

39 §

SLK:s förslag (33 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

hur beskattningen påverkas av att en livränta byts ut mot ett

engångsbelopp är hämtad från punkt 1 femte stycket av anvisningarna till

19 § KL. De infördes år 1955 (förarbeten, se 37 §) och fick sin nuvarande

utformning år 1977 (förarbeten se 38 §).

Barnpension

40 §

SLK:s förslag (34 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet för viss del av barnpension är hämtad från 19 § första stycket

trettonde ledet KL. Den infördes år 1990 (prop. 1990/91:54, bet.

1990/91:SkU12, SFS 1990:1457).

Ersättningar från arbetsgivare som står självrisk

41 §

SLK:s förslag (35 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

beskattningen av utbetalning från arbetsgivare som står s.k. självrisk är

hämtad från punkt 1 sjätte stycket tredje meningen av anvisningarna till

19 § KL. Ordet självrisk förekommer inte i arbetsskadelagen men staten

står s.k. självrisk för sina anställda, dvs. ersättningen betalas ut direkt av

statsmedel och inte enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Bestämmelsen

fick i stort sett sin nuvarande lydelse år 1954 (prop. 1954:64, bet.

1954:BevU31, SFS 1954:204). En föregångare till den tredje meningen

hade införts år 1950 (SOU 1948:22, prop. 1950:93, bet. 1950:BevU49,

SFS 1950:308).

Ersättningar för sjukvårdsutgifter

42 §

SLK:s förslag (36 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

att ersättningar för sjukvårds- eller läkarkostnader, som i annan form än

livränta betalas ut på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkringar som

tagits i samband med tjänst är skattefria, är hämtad från 32 § 1 mom.

första stycket e. Den infördes i momentet år 1950 (SOU 1948:22, prop.

1950:93, bet. 1950:BevU49, SFS 1950:308). Den utgör ett undantag från

huvudregeln om skatteplikt. Av 10 kap. 2 § framgår att ersättningar på

grund av nämnda försäkringar räknas till inkomstslaget tjänst. Före år

1995 var sjukvårds- eller läkarkostnader inom den offentligt finansierade

vården i Sverige skattefria.

Lagrådet anför att paragrafen skall jämföras med 11 kap. 18 § som

behandlar beskattningen av förmån av hälso- och sjukvård. En skillnad

mellan paragraferna är att utgifter för läkare anges särskilt i förevarande

paragraf medan förmån av läkarvård torde omfattas av uttrycket förmån

av sjukvård i 11 kap. 18 §. Lagrådet förordar att en samordning sker på

så sätt att läkarkostnader får utgå i förevarande paragraf. Lagrådet

föreslår också några andra redaktionella ändringar i lagtexten.

Regeringen delar Lagrådets bedömning att läkarkostnader bör omfattas

av begreppet sjukvårdskostnader och att det därför kan utgå i denna

paragraf. Regeringen har utformat paragrafen på sätt som Lagrådet

föreslagit.

Utländska pensionsförsäkringar

43 §

SLK:s förslag (36 a §): Överensstämmer i princip med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skattefrihet i vissa fall för utländska pensionsförsäkringar är hämtad från

32 § 1 mom. femte stycket KL som infördes år 1996 (Ds 1996:27, prop.

1995/96:231, bet. 1996/97:SkU4, SFS 1996:1240).

Regeringen har i lagrådsremissen formulerat om bestämmelsen för att

den skall bli lättare att läsa och förstå. Första och andra styckena i SLK:s

förslag har slagits samman till ett nytt första stycke i regeringens förslag.

Lagrådet framhåller att paragrafen är svår att förstå och otydlig i flera

avseenden. Lagrådet framhåller att bestämmelsen bör förtydligas och ges

en annan utformning.

Dagens lydelse av bestämmelsen innehåller flera oklarheter.

Oklarheterna har i förslaget, som Lagrådet anmärkt, förts över till IL. Det

är inte möjligt att i detta lagstiftningsärende göra de förtydliganden som

Lagrådet efterlyser. Detta måste ske i ett annat sammanhang. Regeringen

har dock formulerat om paragrafen i förhållande till förslaget i

lagrådsremissen.

Egenavgifter

44 §

SLK:s förslag (37 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Att återförda egen-

avgifter skall tas upp som intäkt framgår i dag av punkt 12 a av

anvisningarna till 32 § KL. Bestämmelserna om återföring av avdragen

har tagits in tillsammans med avdragsbestämmelserna och här görs bara

en hänvisning.

Bestämmelsen infördes år 1985 (prop. 1985/86:45, bet. 1985/86:SkU9,

SFS 1985:1017). I samband med 1990 års skattereform kom vissa

restituerade avgifter m.m. som tidigare beskattats i inkomstslaget

tillfällig förvärvsverksamhet i stället att hänföras till inkomstslaget tjänst

(1990:1).

Förbjudna lån

45 §

SLK:s förslag (38 §): Överensstämmer med regeringens förslag bortsett

från att orden eller hos en fysisk person som är delägare i ett svenskt

handelsbolag som är låntagare inte finns med.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS framhåller att

brott mot låneförbudet enligt stiftelselagen (1994:1220) inte omfattas av

förslaget. Förbundet anser inte att det finns några sakliga skäl för att

utesluta förbjudna lån enligt nämnda lag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

s.k. förbjudna lån, som är hämtad från punkt 15 av anvisningarna till 32 §

KL, fick sin nuvarande utformning genom 1990 års skattereform

(1990:1). Bestämmelsen kom till år 1976 i samband med införandet av de

särskilda stoppreglerna för fåmansföretagsförhållanden (SOU 1975:74,

prop. 1975/76:79, bet. 1975/76:SkU28, SFS 1976:85).

När dessa i samband med skattereformen flyttades från inkomstslaget

tillfällig förvärvsverksamhet till tjänst bröts de förbjudna lånen ur

eftersom sådana kan förekomma inte bara i fåmansföretag. Frågan om i

vilket inkomstslag lån till handelsbolag skall beskattas tas upp i

kommentaren till 13 kap. 3 och 4 §§. Av nämnda bestämmelser framgår

att om delägaren är en fysisk person skall det förbjudna lånet tas upp i

inkomstslaget tjänst. I det till Lagrådet remitterade förslaget finns ingen

materiell bestämmelse av denna innebörd i detta kapitel. Regeringen har

därför kompletterat förevarande paragraf med en sådan bestämmelse.

Svenska Revisorsamfundets SRS har framhållit att låneförbudet enligt

stiftelselagen bör omfattas av förbudet. SLK har varit restriktiv med

materiella lagändringar. Av tidsskäl anser regeringen att det är

nödvändigt att fullfölja denna linje. Regeringen tar därför inte ställning

till en sådan utvidgning av bestämmelserna i detta lagstiftningsärende.

Marie Curie-stipendier

46 §

SLK:s förslag (38 a §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

skatteplikt för Marie Curie-stipendier är hämtad från punkt 12 sjunde

stycket av anvisningarna till 32 § KL. Den infördes år 1997 (prop.

1996/97:173, bet 1997/98:SkU4, rskr. 1997/98:21, SFS 1997:770).

Periodiska understöd

47 §

SLK:s förslag (37 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om skattefrihet för sådana periodiska utbetalningar som

givaren inte har avdragsrätt för är hämtad från 19 § första stycket nionde

ledet KL.

Skattefriheten i andra stycket för periodiska utbetalningar i vissa fall

framgår i dag av punkt 2 av anvisningarna till 31 § KL. Bestämmelserna

har i stort sett inte ändrats sedan KL:s tillkomst, då i punkt 1. Den är

utformad på så sätt att utbetalningar från vissa stiftelser och ideella

föreningar i enlighet med deras ändamål inte räknas som periodiska

understöd. Därigenom faller de över huvud taget inte in under de

inkomster som hänförs till inkomstslaget tjänst. I likhet med kommittén

föreslår regeringen att bestämmelsen i stället görs om till en skattefrihets-

bestämmelse. Regeringen anser att bestämmelsen blir lättare att förstå om

sista meningen kompletteras med en hänvisning till det lagrum där

ändamålen finns angivna. I regeringens förslag har därför en sådan

hänvisning tagits in.

Bestämmelsen i anvisningspunkten om att utbetalningar från s.k.

familjestiftelser alltid anses som periodiskt understöd har tagits in i 10

kap. 6 §.

12 kap. Vad som skall dras av i tjänst

I detta kapitel finns de bestämmelser om utgifter som i dag är placerade i

33 § 1 och 2 mom. KL med anvisningar. Efter den inledande

huvudprincipen att avdrag skall göras för utgifter för att förvärva och

bibehålla inkomster finns bestämmelser som antingen utvidgar,

preciserar eller inskränker avdragsrätten.

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om avdragsrätt har sedan KL:s

tillkomst ändrats bara som en följd av den genom 1990 års skattereform

ändrade behandlingen av de offentliga kostnadsersättningarna

(förarbeten, se nedan). Vid skattereformen reviderades reglerna om

tjänsteresor, tillfälligt arbete och dubbel bosättning genomgripande. En

viktig ändring efter reformen har varit att det år 1955 införda och vid

flera tillfällen justerade schablonavdraget för kostnader slopades år

1992 (förarbeten, se nedan) och ersattes med regler om begränsad

avdragsrätt (förarbeten, se nedan). Samma år markerades att avdrag för

ökade levnadskostnader reduceras om en kostförmån tillhandahållits,

likaså ändrades avdragsrätten för hemresor. Följande år ändrades

reglerna för utlandstraktamenten och avdragsrätt för kostnader för

inställelseresor, väg- och färjeavgifter infördes.

Större ändringar

För att öka överskådligheten har bestämmelserna i 33 § 1 mom. KL

delats upp. Följaktligen har bl.a. avdrag för ökade levnadskostnader som

uppkommer vid tjänsteresor lagts i särskilda paragrafer. Den som haft

ökade levnadskostnader vid en tjänsteresa utan övernattning får alltså

ingen upplysning i den inledande paragrafen, annat än den

grundläggande förutsättningen utgifter för att förvärva och bibehålla

inkomster utan måste ge sig in i kapitlet.

Bestämmelserna om avdrag för arbetsrum m.m. i 33 § 1 mom. KL har

tagits bort eftersom de bara anges som exempel.

I dag finns särskilda bestämmelser i punkt 4 av anvisningarna till 32 §

KL för det fall att den skattskyldige fått kostnadsersättning som kan antas

vara beräknad med hänsyn till vad som skäligen kan antas normalt gå åt

för att täcka de omkostnader som skall betalas med ersättningen . Å ena

sidan medges inte avdrag med högre belopp än ersättningen om inte den

skattskyldige visar att denna på grund av särskilda förhållanden inte räckt

till för att täcka omkostnaderna. Å andra sidan bör det ofta kunna antas

att ersättningen gått åt i sin helhet för att täcka kostnaderna utan att

särskild utredning behöver lämnas.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser tog SLK inte med i sitt

förslag. Näringslivets skattedelegation anser att bestämmelsen ger

förutom praktisk riktlinje för skattemyndigheterna även vägledning för

de skattskyldiga och att bestämmelsen eller en motsvarighet till denna

bör finnas kvar. Enligt kommittén kunde bestämmelserna visserligen

fungera som en praktisk riktlinje i taxeringsarbetet men skulle ge

otillräcklig ledning för de skattskyldiga. Regeringen delar kommitténs

bedömning. Det kan vara svårt nog att avgöra om ersättningen kan antas

ha beräknats på det angivna sättet. Det framstår också som oklart om den

skattskyldige för det fall att reglerna är tillämpliga har rätt att dra av

ett belopp som motsvarar ersättningen även om han vet att kostnaderna

varit lägre. Den skattskyldige kan underlåta att behålla underlag

angående kostnaderna bara om han är säker på redan från början antingen

att regeln är tillämplig samt att kostnaderna kommer att understiga

ersättningen eller att en begäran om högre avdrag kommer att vara

meningslös. Också i dessa fall är det tveksamt med hänsyn till att

skattemyndigheten inte är förhindrad att begära att den skattskyldige

specificerar och styrker sina kostnader även om ersättningen beräknats på

det angivna sättet. Slutligen tillkommer att löntagardeklarationerna

numera innehåller betydligt mindre specifikationer av avdrag än tidigare.

Vissa förarbeten

I kommentaren till paragraferna hänvisas till följande förarbeten bara

genom att det anges årtalet då bestämmelsen infördes eller ändrades.

1990:1 1990 års skattereform, SOU 1989:33, prop. 1989/90:110, bet.

1989/90:SkU30, SFS 1990:650

1990:2 1990 års skattereform, prop. 1990/91:54, bet. 1990/91:SkU10,

SFS 1990:1421

1992 Vissa ändringar avseende avdrag för ökade levnadskostnader,

SOU 1992:57, prop. 1992/93:127, bet. 1992/93:SkU14, SFS

1992:1596 och 1598

1993 Ändrade regler för utlandstraktamenten, avdragsrätt för

inställelseresor, väg- och färjeavgifter, SOU 1993:44, prop.

1993/94:90, bet. 1993/94:SkU10, SFS 1993:1515

1996:1 Regler för EU-anställda m.m., SOU 1995:94, prop.

1995/96:152, bet. 1995/96:SkU25, SFS 1996:651

1996:2 Ändrade regler för den som har bilförmån, Ds 1996:34, prop.

1996/97:19, bet. 1996/97:FiU1, SFS 1996:1208

Kommentar till paragraferna

Huvudregel

1 §

SLK:s förslag: Överensstämmer med undantag av några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

anför att i praxis och doktrin har ordet nödigt ifråga om facklitteratur,

instrument och dylikt uppfattats som en skärpning av de allmänna krav

som ställs för omkostnadskvalifikation. Författningsförslaget kan leda till

en oavsiktlig utvidgning av omkostnadsbegreppet i inkomstslaget tjänst.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet tillstyrker förslaget och anför

att den föreslagna författningstexten har en modernare och mer

ändamålsenlig språkdräkt.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen

uttrycks den grundläggande bestämmelsen om avdrag för utgifter för att

förvärva och bibehålla inkomster. Den är hämtad från 20 § KL, se under

Större ändringar i kommentaren till 9 kap. Den ersätter också

bestämmelsen om avdrag för kostnader för tjänstens fullgörande i 33 § 1

mom. KL där det alltsedan KL:s tillkomst funnits en exemplifiering av

de utgifter som skall dras av. SLK har valt att ta bort exemplifieringen

och i stället placerat de utgifter som det finns särskilda bestämmelser om

under egna rubriker. Sådana som enbart exemplifieras har helt tagits bort.

Övriga utgifter, till exempel vid tjänsteresor, har lagts under egna

rubriker.

I SLK:s förslag har också rekvisitet nödigt tagits bort vad gäller

facklitteratur, instrument och dylikt. Handelshögskolan vid Göteborgs

universitet anser att förslaget kan leda till en oavsiktlig utvidgning av

omkostnadsbegreppet. Regeringen delar handelshögskolans bedömning

att nödigt i bland i praxis har uppfattats som en skärpning av de allmänna

krav som ställs på omkostnadsbegreppet. Regeringen anser emellertid att

det inte finns skäl att ställa högre kvalifikationskrav för avdrag för dessa

utgifter än vad som gäller generellt för avdrag i tjänst. Regeringen följer

därför SLK:s förslag.

Tredje stycket har utformats som en hänvisning.

Inskränkningar i avdragsrätten

Beloppsgränser

2 §

SLK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Andra stycket finns dock inte med och i tredje stycket finns inte ordet

utbildningsplatsen med.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen som

är hämtad från 33 § 2 mom. KL innehåller bestämmelser om att dels

vissa utgifter skall dras av fullt ut, dels avdragsrätten för övriga utgifter

på olika sätt är begränsad.

År 1955 infördes ett schablonavdrag om 100 kronor som sedan höjts

vid flera tillfällen (SOU 1954:18, prop. 1955:59, bet. 1955:BevU18, SFS

1955:122). År 1992 slopades schablonavdraget och ersattes med olika

regler om begränsad avdragsrätt för å ena sidan resor till och från

arbetsplatsen och å andra sidan övriga kostnader (prop. 1991/92:150, bet.

1991/92:FiU30, SFS 1992:841). Beloppsgränsen för arbetsresor höjdes år

1994 (prop. 1994/95:25, bet. 1994/94:FiU1, SFS 1994:1855) och 1997

(prop.1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, SFS 1997:950).

Avdrag medges i dag utan avdragsbegränsning för resor i tjänsten som

företas med andra färdmedel än egen bil eller förmånsbil (5 §). En

bestämmelse som anger detta har därför tagits in som ett nytt andra

stycke. Ändringen har gjorts efter lagrådsföredragningen.

I tredje stycket hänvisas till 26 31 §§. Bestämmelserna i 31 §

behandlar utgifter för utbildning vid omstrukturering. Orden samt

utbildningsplatsen har därför lagts till efter arbetsplatsen.

Utgifter för vissa skattefria ersättningar

3 §

SLK:s förslag (12 kap. 3 § och 9 kap. 7 § första stycket):

Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket att utgifter som täcks eller är avsedda att täckas av

skattefria kostnadsersättningar inte skall dras av framgår i dag av 32 § 3

mom. KL. Regler av denna innebörd har funnits där alltsedan KL:s

tillkomst.

Bestämmelserna i andra stycket om att avdrag inte skall göras för

utgifter som skall täckas av vissa skattefria ersättningar är i dag placerade

i 19 § första stycket tolfte ledet och sjunde stycket av anvisningarna till

19 § KL. Motsvarigheten finns i förslagets 11 kap. 27 § tredje stycket,

34 § andra stycket och 35 §. Beträffande förarbeten hänvisas dit.

Bestämmelsen som i lagrådsremissen var placerad som ett första stycke i

9 kap. 6 § har i enlighet med Lagrådets förslag flyttats hit.

Bestämmelsen i tredje stycket avseende utländska forskare är hämtad

från 5 § lagen (1984:947) om beskattning av utländska forskare vid

tillfälligt arbete i Sverige. Beträffande förarbeten, se under 11 kap. 22

och 23 §§.

Skattskyldiga med sjöinkomst

4 §

SLK:s förslag (3 a §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: De särskilda

bestämmelserna för skattskyldiga som har sjöinkomst är hämtade från

punkt 3 e av anvisningarna till 33 § KL. De infördes år 1996 (Ds

1991:41, prop. 1995/96:227, bet. 1996/97:SkU3, SFS 1996:1331).

Tjänsteresor med egen bil eller förmånsbil

5 §

SLK:s förslag (4 §): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Första stycket har dock följande lydelse. Kostnader för

tjänsteresor med egen bil skall dras av med 1 krona och 30 öre för varje

körd kilometer. Ordet körd finns med även i andra stycket framför

kilometer.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att ordet körd kan utgå och att bestämmelsen kan formuleras tydligare.

Fakulteten föreslår i stället följande lydelse Kostnader för resor i

tjänsten med egen bil, skall dras av med 1 krona och 30 öre för varje

kilometer . Alternativt föreslår universitet att bestämmelsen formuleras i

enlighet med rubriken Kostnader för tjänsteresor med egen bil ... .

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket om avdragsrätt när en skattskyldig använder sin egen bil

för resor i tjänsten är hämtad från punkt 3 c av anvisningarna till 33 §

KL. Dit flyttades den (från punkt 3) i samband med 1990 års

skattereform (1990:1). Bestämmelsen infördes år 1989 (prop.

1989/90:50, bet. 1989/90:SkU10, SFS 1989:1017). Därefter har

avdragsbeloppet ändrats år 1992 och 1997 (prop. 1997/98:1, bet.

1997/98:FiU1, SFS 1997:950). Något undantag från denna

schablonmässiga beräkning finns inte vid tjänsteresor utan endast vid

arbetsresor, se kommentaren till 26 30 §§.

Regeringen delar Juridiska fakultetens vid Uppsala universitet

bedömning att bestämmelsen i SLK:s förslag fått en otydlig utformning.

Bestämmelsen har därför omformulerats i regeringens förslag. Vidare har

ordet körd tagits bort i andra stycket eftersom regeringen i likhet med

juridiska fakulteten anser att det är onödigt. Det är bara körda mil i

tjänsten som berättigar till avdrag.

De särskilda reglerna i andra stycket i fråga om förmånsbilar infördes

år 1996 (1996:2).

Ökade levnadskostnader vid tjänsteresor

Övernattning utanför den vanliga verksamhetsorten

Vanlig verksamhetsort och tjänsteställe

Maximibelopp och normalbelopp

Vistelse i mer än ett land

Avdrag för logi

Avdrag för måltider och småutgifter

Minskat avdrag på grund av kostförmåner

6 17 §§

SLK:s förslag (5 17 §§): Överensstämmer bortsett från några

redaktionella ändringar och senare lagändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anför

att faktiska kan utgå i 13 14 §§ i SLK:s förslag. Riksskatteverket

framhåller att andra styckena i 13 och 14 §§ i SLK:s förslag kan avslutas

med i stället att för att det inte skall råda någon tvekan om att man inte

kan få två avdrag, dels schablonavdrag dels avdrag för verklig

kostnadsökning.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Dessa paragrafer

reglerar rätten till avdrag för ökade levnadskostnader som uppkommer

när den skattskyldige i tjänsten gör resor som är förenade med

övernattning utanför den vanliga verksamhetsorten. De är hämtade från

punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL som alltsedan lagens tillkomst

behandlat den här typen av avdrag.

Regeringen delar bedömningen att det är självklart att det bara är

faktiska utgifter för logi (13§) samt den faktiska kostnadsökningen för

måltider och småutgifter (14 15 §§) som får dras av. Såsom Juridiska

fakulteten vid Uppsala universitet konstaterat är ordet faktiska

obehövligt i paragraferna 13 15 §§ och har därför tagits bort i

regeringens förslag.

I andra stycket i 14 och 15 §§ har i regeringens förslag orden i stället

lagts till för att markera att avdrag inte får göras enligt såväl första som

andra stycket.

I 1990 års skattereform ändrades bestämmelserna bl.a. på så sätt att de

maximala avdragsbeloppen reducerades, att skillnaden mellan resor som

varat kortare eller längre tid än femton dygn i följd togs bort och att vad

som menas med den vanliga verksamhetsorten lagfästes (1990:1).

Att avdraget för ökade levnadskostnader reducerades om kostförmånen

tillhandahållits markerades genom en lagändring år 1992. Ändringen

avsåg också att avdraget för ökade levnadskostnader inte skall reduceras

med sådana kostförmåner som tillhandahållits ombord på allmänna

transportmedel och ingår i biljettpriset.

År 1993 ändrades reglerna om avdrag för utlandstraktamenten och för

reservofficerare kom bostaden att anses som tjänsteställe. Detta

utvidgades år 1997 till att omfatta även uppdragstagare i domstol (prop.

1996/97:133, bet. 1996/97:JuU17, SFS 1997:438) och skattenämnd 1998

(prop. 1997/98:233, bet. 1997/98:SkU24, SFS 1998:233).

De särskilda bestämmelserna för bl.a. anställda inom Europeiska

unionen infördes år 1996 (1996:1). Samtidigt tillkom bestämmelsen om

att utbetalare av traktamente likställs med arbetsgivare (6 § tredje stycket

i förslaget).

Enligt förslaget regleras det uttryckligen i lagtexten, 10 §, att

beräkningen görs för hel eller för halv dag.

Bestämmelsen om avdrag för utgifter för logi i 13 § ändrades år 1999

(prop. 1998/99:83, bet. 1998/99:SkU17, SFS 1999:317). Ändringen

innebär att avdrag medges även om arbetsgivaren inte betalat någon

ersättning till den skattskyldige.

Ökade levnadskostnader vid tillfälligt arbete på annan ort eller vid

dubbel bosättning m.m.

Tillfälligt arbete på annan ort

Dubbel bosättning

Ytterligare förutsättningar för avdrag

Beräkningen av avdragen

Minskat avdrag på grund av kostförmåner

18 22 §§

SLK:s förslag (17 21 §§): Överensstämmer, bortsett från senare

lagändringar och några redaktionella ändringar, med regeringens förslag.

21 § (20 § i SLK:s förslag) första meningen i andra stycket är dock

utformad enligt följande. Kostnadsökning för måltider och småutgifter på

arbetsorten skall dras av antingen med den faktiska kostnadsökningen

eller med en kostnadsökning som beräknas enligt schablon.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS anser att 19 §

(18 § i SLK:s förslag) bör förtydligas så att det klart framgår att

bestämmelsen också innefattar utländska experters tillfälliga bostad i

Sverige.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Paragraferna

reglerar rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid tillfälliga

arbeten på annan ort än bostadsorten och vid dubbel bosättning.

Bestämmelserna tillämpas också när en tjänsteresa varat mer än tre

månader på en och samma ort. De är hämtade från punkt 3 a av

anvisningarna till 33 § KL.

Motsvarande regler var ursprungligen intagna i punkt 3 av

anvisningarna till 33 § KL. I samband med 1990 års skattereform bröts

de ut och fick sin nuvarande placering (1990:1). År 1993 gjordes vissa

redaktionella ändringar samt ändringar som berodde på att

utlandstraktamenten också skulle reduceras.

Utländska experter som är bosatta i Sverige omfattas av

bestämmelserna om dubbel bosättning i 19 §. Något sådant

förtydligande, som Svenska Revisorsamfundet SRS föreslagit, behövs

enligt regeringens mening inte.

Bestämmelserna i 20 § har ändrats i förhållande till förslaget i

lagrådsremissen. Bestämmelsen i 20 § andra stycket ändrades år 1999

(prop. 1998/99:83, bet. 1998/99:SkU17, SFS 1999:317). Ändringen

innebär att tidsbegränsningen till två år tas bort när det gäller tillfälligt

arbete.

Även 21 § har ändrats efter Lagrådets granskning. I 21 § punkt 1

föreslås i regeringens förslag att avdrag efter tvåårsfristens utgång skall

medges med 50 % av ett helt maximibelopp respektive normalbelopp.

Bestämmelsen har utformats i enlighet med lagstiftningen år 1999 (se

förarbeten i föregående stycke). Vidare har bestämmelserna ändras på så

sätt att när traktamente utgår efter tre månaders arbete på samma ort skall

avdraget begränsas till ersättningens belopp, dock högst till de belopp

som anges. Med anledning av lagändringarna år 1999 har också

bestämmelsen i sista stycket lagts till här. Den finns i 20 § andra stycket i

lagrådsremissen.

Utgifter för barns skolgång

23 §

SLK:s förslag (22 §): Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

rätt till avdrag för medföljande barns skolgång är hämtad från punkt 3 d

av anvisningarna till 33 § KL som infördes år 1996:1.

Hemresor

24 §

SLK:s förslag (23§): Överensstämmer med regeringens förslag, bortsett

från att andra meningen i andra stycket är utformat så att skäliga

kostnader för flygresa och inte oskäliga kostnader för tågresa skall dock

alltid dras av.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anför att det bör

tilläggas att det är vid avsaknaden av allmänna kommunikationer som

avdrag för resor med egen bil får göras. Juridiska fakulteten vid Uppsala

universitet anser att uttrycken skäliga kostnader och inte oskäliga

kostnader är synonyma. För att markera att det beträffande tågresor inte

behöver vara det billigaste alternativet bör bestämmelsen enligt

fakulteten omformuleras enligt följande Skäliga kostnader för flygresa

och kostnader för tågresa skall dock alltid dras av. Näringslivets

skattedelegation anser att rekvisitet oskäliga kostnader även bör kvarstå

för flygresor för att ändringen inte skall medföra skärpta regler för

flygresor.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

rätt till avdrag för hemresor infördes genom 1990 års skattereform

(1990:1). Tidigare hade viss avdragsrätt medgetts i praxis. Den är hämtad

från punkt 3 b av anvisningarna till 33 § KL. Såsom kammarrätten

påpekat bör ordet allmänna läggas till så att det framgår att avdrag för

resor med egen bil får göras bara om allmänna kommunikationer saknas.

År 1992 utvidgades avdragsrätten för både tåg- och flygresor. För

sistnämnda slopades en tidigare avståndsgräns.

Med inte oskäliga kostnader för tågresa har SLK avsett att markera

att det inte nödvändigtvis behöver vara det billigaste alternativet utan

även kan vara resor i första klass eller med snabbtåg (prop. 1992/93:127

s. 45). Regeringen anser i likhet med Juridiska fakulteten vid Uppsala

universitet att uttrycken skäliga kostnader och inte oskäliga

kostnader är synonyma. Regeringen delar inte Näringslivets

skattedelegations farhågor att ett byte av uttrycken från inte oskälig

kostnad till skälig kostnad kan medföra skärpta regler för avdragsrätt

för flygresor. Regeringen anser emellertid att bestämmelsen bör

omformuleras så att det klart framgår att det inte behöver vara det

billigaste alternativet beträffande tågresor. Regeringen föreslår därför att

ordet oskäliga tas bort vad avser utgifter för tågresor. Regeringen har i

sitt förslag formulerat bestämmelsen på det sätt som Juridiska fakulteten

vid Uppsala universitet föreslår.

Utvidgningen till EU- och EES-området infördes år 1996 (1996:1). De

särskilda bestämmelserna i fråga om förmånsbilar infördes samma år

(1996:2).

Inställelseresor

25 §

SLK:s förslag (24 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Att utgifter för

resor i samband med att den skattskyldige börjar eller slutar en

anställning eller ett uppdrag skall dras av är i dag intaget i punkt 4 av

anvisningarna till 33 § KL. Bestämmelsen infördes år 1993.

Utvidgningen till EU- och EES-området infördes år 1996.

Arbetsresor

26 30 §§

SLK:s förslag (25 28 §§): Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. I SLK:s förslag finns bestämmelserna i fyra paragrafer i stället

för fem.

Remissinstanserna: Svenska Revisorsamfundet SRS anför att uttrycket

ligger på ett sådant avstånd i 26 § (25 § i SLK:s förslag) är otydligt och

att det mot bakgrund av den praxis som vuxit fram bör övervägas vilka

förutsättningar som skall vara uppfyllda. Riksskatteverket anför att 27 §

första stycket (26 § i SLK:s förslag) är för kategoriskt utformat. Verket

framhåller att enligt gällande rätt kan t.ex. avdrag medges för arbetsresor

med egen bil då allmänna kommunikationer saknas för hela eller del av

sträckan. Verket anser att det är tveksamt om ett sådant avdrag kan

medges med den föreslagna lydelsen.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna

om avdragsrätt för resor mellan bostaden och arbetsplatsen är hämtade

från punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL där rätten reglerats alltsedan

KL:s tillkomst. Bestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag. Uttrycket på sådant avstånd finns redan i gällande

bestämmelse. Uttrycket har genom praxis fått ett innehåll. Regeringen

delar därför inte Svenska Revisorsamfundets SRS uppfattning att

uttrycket är oklart i IL. Att i lagtexten ange vilka förutsättningar som

skall vara uppfyllda för avdrag är naturligtvis att föredra om en sådan

bestämmelse kan utformas på ett enkelt sätt. En kodifiering av gällande

praxis skulle dock kräva en omfattande reglering som enligt regeringens

mening skulle tynga lagtexten onödigt. Regeringen föreslår därför ingen

sådan ändring i SLK:s förslag.

År 1969 konkretiserades grunderna för avdrag i lagtexten (Stencil Fi

1967:7, prop. 1969:29, bet. 1969:BeU31, SFS 1969:106). År 1981

infördes bl.a. de särskilda bestämmelserna för handikappade m.fl. och för

den som hade skrymmande last. Tidsvinstbestämmelsen har sitt ursprung

samma år (prop. 1980/81:118, bet. 1980/81:SkU44, SFS 1981:341). Den

ändrades år 1986 (Ds Fi 1986:9, prop. 1986/87:46, bet. 1986/87:SkU9,

SFS 1986:1199). De särskilda bestämmelserna för den som använder

bilen i tjänsten ett visst antal dagar kom till år 1983 (prop. 1983/84:68,

bet. 1983/84:SkU16, SFS 1983:1051). Att den som har bilförmån inte

skall dra av kostnader för bilresor till eller från arbetet kom till år 1986.

Att väg- bro- och färjeavgifter skall dras av infördes genom lagändringar

år 1993.

Att avdrag som huvudregel skall göras med 1 krona och 30 öre tillkom

år 1996 (1996:2). Beloppet ändrades till 1 krona och 50 öre år 1997

(prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, SFS 1997:950). Dessförinnan

angavs att avdraget skulle bestämmas på visst sätt efter schablon. Den

bestämmelsen sattes emellertid ur spel vid flera tillfällen, bl.a. genom

lagen (1993:1519) om avdrag för kostnader för bilresor till och från

arbetsplatsen vid 1995 1997 års taxeringar. De särskilda bestämmelserna

i fråga om förmånsbilar infördes år 1996 (1996:2).

Regeringen delar Riksskatteverkets uppfattning att 27 § första stycket

(26 § i SLK:s förslag) har fått en för snäv utformning. I regeringens

förslag har därför ordet bara tagits bort. I 27 § tredje stycket finns i

SLK:s förslag en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om

förmånsbilar i 28 §. Regeringen har tagit bort hänvisningen eftersom den

inte behövs. I 29 § hänvisas till tillämpliga bestämmelser i 26 28 §§

förutom att de särskilda bestämmelser som gäller förmånsbilar finns här.

Ändringen har gjorts för att den skattskyldige lättare skall hitta vilka

bestämmelser som gäller om han använder förmånsbil för arbetsresor.

Bestämmelsen i 28 § andra stycket i lagrådsremissen som anger att 27 §

första tredje styckena tillämpas inte för skattskyldiga som på grund av

ålder, sjukdom eller handikapp tvingas använda egen bil eller sin

förmånsbil eller för skattskyldiga som tvingas använda en större bil på

grund av skrymmande last har på Lagrådets förslag flyttats ut till en egen

paragraf (30 §).

Något motsvarande undantag från beräkningen för arbetsresor finns

inte i fråga om tjänsteresor. Även om skillnaden framstår som

svårmotiverad då avdragen under flera år uppgått till samma belopp per

mil föreslår regeringen av tidsskäl ingen ändring av gällande regler i

detta lagstiftningsärende.

Några särskilda regler finns inte i KL om den skattskyldige har varit

tvungen att använda egen bil eller motorcykel för resor till och från

arbetet på grund av att allmänna färdmedel saknas helt eller delvis. Av

Riksskatteverkets rekommendationer (RSV S 1997:14) m.m. om avdrag

för kostnad för resor mellan bostaden och arbetsplatsen att tillämpas vid

1998 års taxering framgår att om det saknas allmänna färdmedel skall

skäligt avdrag medges för kostnad för bil eller motorcykel oberoende av

tidsvinst om avståndet uppgår till minst två kilometer. Motsvarande

gäller om allmänna färdmedel saknas för en del av sträckan och den

uppgår till minst två kilometer. I regeringens förslag har i 28 § i

lagrådsremissen i förtydligande syfte lagts till en bestämmelse enligt

vilken kravet på tidsvinst inte gäller om allmänna färdmedel saknas.

Utgifter för utbildning vid omstrukturering m.m.

31 §

SLK:s förslag (29 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

avdrag för den som åtnjuter skattefri utbildning vid t.ex. omstrukturering

är hämtad från punkt 8 av anvisningarna till 33 § KL. Den kom till år

1996:1.

Skyddsutrustning och skyddskläder

32 §

SLK:s förslag (30 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Preciseringen av

rätten till avdrag för skyddsutrustning och skyddskläder är hämtad från

punkt 5 av anvisningarna till 33 § KL och infördes år 1975 (prop.

1975:86, bet. 1975:SkU28, SFS 1975:332).

Förluster på grund av redovisningsskyldighet

33 §

SLK:s förslag (31 §): Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Att förluster som

uppkommer på grund av redovisningsskyldighet för medel skall dras av

framgår i dag av punkt 2 av anvisningarna till 33 §. Där har

bestämmelsen funnits alltsedan KL:s tillkomst.

Pensionsutgifter

34 §

SLK:s förslag (32 §): Överensstämmer bortsett från ett par redaktionella

ändringar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund och Sveriges

försäkringsförbund anser att förslaget bör kompletteras och innefatta en

hänvisning till de dispensmöjligheter som finns i dag.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

villkoren för avdrag för pensioneringsutgifter är hämtad från punkt 1 av

anvisningarna till 33 § KL. En viss motsvarighet var placerad där när KL

kom till. Anknytningen till villkoren för pensionsförsäkring infördes år

1950 (SOU 1948:22, prop. 1950:93, bet. 1950:BevU49, SFS 1950:308).

I förslaget till 34 § hänvisas till villkoren i 58 kap. 4 16 §§. Av

bestämmelserna i 58 kap. framgår att skattemyndigheten i vissa fall kan

medge dispens. Regeringen anser därför inte att det behövs någon

särskild hänvisning eller förtydligande avseende dispensmöjligheterna.

Avgifter till arbetslöshetskassa

35 §

SLK:s förslag (33 §): Överensstämmer bortsett från en redaktionell

ändring med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i

första stycket att avdrag får göras för avgifter till arbetslöshetskassa har

hämtats från punkt 6 första stycket av anvisningarna till 33 § KL.

Avdragsrätten infördes år 1979 (SOU 1977:91, prop. 1979/80:58, bet.

1979/80:SkU20, SFS 1979:1157) och justerades år 1997.

Bestämmelserna i andra stycket om avdrag för avgifter till utländsk

arbetslöshetskassa är hämtade från punkt 6 andra stycket av

anvisningarna till 33 § KL. De infördes år 1997 (prop. 1996/97:173, bet.

1997/98 SkU4, rskr. 1997/98:21, SFS 1997:770).

Egenavgifter

36 §

SLK:s förslag (34 §): Överensstämmer bortsett från några redaktionella

ändringar med regeringens förslag. I andra stycket står det 18 procent i

enlighet med då gällande lagstiftning. Bestämmelserna i tredje stycket

har också ändrats genom senare lagstiftning.

Remissinstanserna: Har inte yttrat sig.

Kommentar och skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om

avdrag för egenavgifter m.m. är hämtad från punkt 7 av anvisningarna till

33 § KL som infördes år 1985 (prop. 1986/87:45, bet. 1986/87:SkU15,

SFS 1986:1244). Bestämmelsen ändrades senast år 1998 (prop.

1997/98:151, bet. 1997/98:SfU13 och SfU14, SFS 1998:684).

Vissa ändringar av bl.a. procentsatser har gjorts år 1990 (1990:2),

1992, 1994 och senast år 1997 (prop. 1992/93:191, bet. 1992/93:SkU15,

SFS 1992:1343), (prop. 1994/95:122, bet. 1994/95:SkU16, SFS

1994:1921) samt (prop. 1997/98:1, bet. 1997/98 FiU1, SFS 1997:950).

Bestämmelsens utformning har justerats så att den anger att alla avgifter

som grundas på inkomst på grund av tjänst dras av här medan det i dag

finns en koppling också till AFL. Regleringen kommer härmed att

harmoniera med reglerna för näringsverksamhet.

Hänvisningen till lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrades till

lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension år 1998 (prop.

1997/98:151, bet. 1997/98:SfU13 och SfU14, SFS 1998:684).

Regeringen ansluter sig till SLK:s förslag bortsett från några språkliga

justeringar. Vidare har förslaget justerats med anledning av lagstiftning

som kommit till efter SLK:s förslag.

Hobbyverksamhet

37 §

SLK:s förslag (35 §): Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser

att ordet hobbyverksamhet bör finnas med i bestämmelsen. Fakulteten

föreslår följande lydelse för varje verksamhet som bedrivs självständigt,

men som inte skall räknas till inkomstslaget näringsverksamhet (s.k.

hobbyverksamhet), skall avdrag för kostnaderna under beskattningsåret

inte göras med större belopp än som motsvarar årets intäkter .

Kommentar och skälen för regeringens förslag: I paragrafen

regleras vilka utgifter som skall dras av från inkomster i

hobbyverksamhet. Bestämmelsen infördes i 33 § 1 mom. tredje stycket

KL genom 1990 års skattereform (1990:1) och ändrades år 1992 då

avdragsrätten för kostnader före beskattningsåret utvidgades.

Regeringen anser inte att det är det lämpligt att ordet hobbyverksamhet

omtalas i själva paragrafen eftersom den även kan omfatta annat än

hobby.

Enligt Lagrådets uppfattning är innebörden av de föreslagna

avdragsreglerna vilka i dag har sin motsvarighet i 33 § 1 mom. andra

stycket KL inte helt klar. Lagrådet anser att oklarheten främst beror på

det i första stycket använda uttrycket kostnaderna under

beskattningsåret och anför följande. Med kostnad avses i ekonomiska

sammanhang normalt den del av en utgift som belöper på en viss period.

I inkomstslaget tjänst gäller enligt 10 kap. 14 § i lagrådsremissen (10

kap. 13 § i förslaget) att utgifter skall dras av som kostnad det

beskattningsår den skattskyldige betalar dem eller på något annat sätt har

utgifterna . Lagrådet anser att tvekan kan råda om innebörden av

uttrycket eller på annat sätt har utgifterna . Olika meningar kan hävdas

beträffande rätt avdragstidpunkt för exempelvis utgifter avseende

dyrbarare arbetsredskap. Till denna osäkerhet kommer att det synes

ovisst hur uttrycket skall dras av som kostnad det beskattningsår i 10

kap. 14 § förhåller sig till uttrycket kostnaderna under beskattningsåret

i denna paragraf. Enligt Lagrådets mening synes en koppling mellan de

båda lagrummen framgå tydligare om uttrycket kostnaderna under

beskattningsåret ändras till beskattningsårets kostnader . Regeringen

har i förslaget ändrat uttrycket i 10 kap. 13 § i regeringens förslag till

eller på något annat sätt har kostnaderna . Enligt regeringens

bedömning är det senare uttrycket inte oklart. Innehållet i uttrycket kan

utläsas av den praxis som finns på området. För att det inte i IL skall

finnas olika uttryck som avser att beteckna en och samma sak, trots

skilda formuleringar, har lagtexten formulerats i enlighet med Lagrådets

förslag.

AVD. V INKOMSTSLAGET NÄRINGSVERKSAMHET

Inkomstslaget näringsverksamhet är ett av de tre inkomstslag som finns

kvar efter 1990 års skattereform. Det är en sammanslagning av de

tidigare inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse.