Prop. 2000/01:52

mg src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0352/skr_200001__52_files/skr_200001__52-1.png" style="width:41pt;height:42pt;"/>

Regeringens skrivelse

2000/01:52

Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället Skr.

ifred 2000/01:52

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 14 december 2000

Göran Persson

Björn von Sydow

(F örsvarsdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas den årliga redovisningen om beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred.

Underlaget för redovisningen är främst de pågående departementala

sektorsgenomgångar om svåra påfrestningar på samhället i fred som

regeringen beslutade om den 4 mars 1999. Enligt beslutet skall inom

Regeringskansliet departements vis utföras en genomgång av behov av

åtgärder och författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli

berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 52

Innehållsförteckning

Skr. 2000/01:52

1 Inledning...........................................................................................5

1.1 Svåra påfrestningar på samhället i fred..............................5

1.2 Planeringen av beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred...................................................................6

2 Kommunal räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt

polisverksamhet..............................................................................11

2.1 Kommunal räddningstjänst (Försvarsdepartementet)......11

2.1.1 Ansvarsförhållanden.......................................11

2.1.2 Bedömning av läget för beredskapen.............12

2.1.3 Behov av åtgärder på författningsområdet.....13

2.1.4 Förmågan att klara störningar inom el,

tele och IT.......................................................14

2.2 Hälso- och sjukvård (Socialdepartementet)......................15

2.2.1 Ansvarsförhållanden.......................................15

2.2.2 Bedömning av läget för beredskapen.............15

2.2.3 Behov av åtgärder på författningsområdet.....17

2.2.4 Behov av övriga åtgärder...............................17

2.2.5 Förmågan att klara störningar inom el

och IT m.m.....................................................18

2.3 Polisverksamhet (Justitiedepartementet)..........................18

2.3.1 Ansvarsförhållanden.......................................18

2.3.2 Bedömning av läget för beredskapen.............19

2.3.3 Behov av åtgärder på författningsområdet.....19

2.3.4 Behov av övriga åtgärder...............................22

2.3.5 Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................23

2.3.6 Polisens hantering av information vid svåra

påfrestningar...................................................24

3 Stöd med totalförsvarsresurser........................................................25

3.1 Militärt försvar (Försvarsdepartementet)..........................25

3.2 Civilt försvar (Försvarsdepartementet och övriga

berörda departement)........................................................28

4 Informationsfrågor..........................................................................29

5 Redovisning av hittills prioriterade fall..........................................32

5.1 Terrorism (Justitiedepartementet).....................................32

5.1.1 Hotens och riskernas karaktär........................32

5.1.2 Ansvarsförhållanden.......................................33

5.1.3 Bedömning av läget för beredskapen.............35

5.1.4 Behov av åtgärder...........................................36

5.2 Elförsörjning (Näringsdepartementet)..............................36

5.2.1 Hotens och riskernas karaktär........................36

5.2.2 Ansvarsförhållanden.......................................37

5.2.3 Bedömning av läget för beredskapen.............38

5.2.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....38

5.2.5 Behov av övriga åtgärder...............................38

5.2.6 Förmågan att klara störningar inom el,

tele och IT.......................................................39

5.3 Telekommunikationer (Näringsdepartementet)................39 Skr. 2000/01:52

5.3.1 Hotens och riskernas karaktär........................40

5.3.2 Ansvarsförhållanden.......................................40

5.3.3 Bedömning av läget för beredskapen.............41

5.3.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....46

5.3.5 Behov av övriga åtgärder...............................47

5.4 Radio och TV (Kulturdepartementet)...............................48

5.4.1 Hotens och riskernas karaktär........................48

5.4.2 Ansvarsförhållanden.......................................48

5.4.3 Bedömning av läget för beredskapen.............51

5.4.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....52

5.4.5 Behov av övriga åtgärder...............................53

5.5 Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)...........53

5.5.1 Hotens och riskernas karaktär........................53

5.5.2 Ansvarsförhållanden.......................................54

5.5.3 Bedömning av läget för beredskapen.............54

5.5.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....55

5.5.5 Behov av övriga åtgärder...............................55

5.5.6 Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................55

5.6 Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige

(Utrikesdepartementet).....................................................55

5.6.1 Områdets karaktär..........................................56

5.6.2 Ansvarsförhållanden.......................................56

5.6.3 Bedömning av läget för beredskapen.............56

5.6.4 Behov av åtgärder...........................................57

5.7 Översvämningar och dammbrott (Näringsdeparte-

mentet, Miljödepartementet och Försvarsdeparte-

mentet)..............................................................................58

5.7.1 Hotens och riskernas karaktär........................58

5.7.2 Ansvarsförhållanden.......................................58

5.7.3 Bedömning av läget för beredskapen.............59

5.7.4 Behov av åtgärder...........................................59

5.7.5 Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................60

5.8 Allvarlig smitta (Socialdepartementet och

Jordbruksdepartementet)..................................................61

5.8.1 Hotens och riskernas karaktär........................61

5.8.2 Ansvarsförhållanden.......................................61

5.8.3 Bedömning av läget för beredskapen.............62

5.8.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....63

5.8.5 Behov av övriga åtgärder...............................64

5.8.6 Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................64

5.9 Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet,

Jordbruksdepartementet och Försvarsdepartementet)......65

5.9.1 Hotens och riskernas karaktär........................65

5.9.2 Ansvarsförhållanden.......................................65

5.9.3 Bedömning av läget för beredskapen.............66

5.9.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....68

5.9.5 Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................69

5.10 Kemikalieolyckor och större olyckor till sjöss med

allvarligare utsläpp som följd (Försvarsdepartementet)... 69

5.10.1 Hotens och riskernas karaktär........................69

5.10.2 Ansvarsförhållanden.......................................70

5.10.3 Bedömning av läget för beredskapen.............71

5.10.4 Behov av åtgärder på författningsområdet.....73

5.10.5 Behov av övriga åtgärder...............................74

6 Redovisning av fall utöver de hittills prioriterade..........................75

6.1 Oljeförsörjningen (Näringsdepartementet).......................75

6.1.1 Hot..................................................................75

6.1.2 Lagring och andra beredskapsåtgärder...........75

6.1.3 Ansvar............................................................75

6.1.4 Beredskapsläget, behov av åtgärder...............76

6.2 Kraftiga störningar på samhällsekonomin

(Finansdepartementet)......................................................76

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

14 december 2000 ....... 78

Skr. 2000/01:52

Skr. 2000/01:52

1 Inledning

Riksdagen beslutade i maj 1997 om beredskapen mot svåra påfrestningar

på samhället i fred (prop. 1996/97:11, bet. 1996:FöU5, rskr.

1996/97:203). Enligt propositionen skall regeringen varje år lämna en

redovisning till riksdagen om läget när det gäller olika slag av

påfrestningar. Redovisningar har lämnats i skr. 1997/98:4 avsnitt 5, skr.

1998/99:33 och prop. 1999/2000:30 avsnitt 7.3.

1.1 Svåra påfrestningar på samhället i fred

Regeringen har i skr. 1998/99:33 om beredskapen mot svåra påfrest-

ningar på samhället i fred redovisat regeringens uppfattning om vad som

avses med svåra påfrestningar på samhället i fred.

I skrivelsen finns en redogörelse for övervägandena och förslagen i

rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrest-

ningar på samhället i fred. Enligt rapporten utgör en svår påfrestning inte

en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett sabotage osv. utan är

ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser utvecklar sig eller

trappas upp till att omfatta flera delar av samhället. Tillståndet är av en

sådan omfattning att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhälls-

funktioner eller att det hotar grundläggande värden av olika slag i

samhället och kräver att insatser från flera olika myndigheter och organ

samordnas för att kunna hantera situationer och därmed begränsa

konsekvenserna.

Svåra påfrestningar kan enligt rapporten sägas utgöra olika slag av

extrema situationer med låg sannolikhet som skiljer sig åt i sak. De

områden som anges i propositionen om beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) är exempel på

sådana situationer. Exemplifieringen är givetvis inte heltäckande men

tillsammans täcker situationerna ett brett spektrum av möjliga händelser.

Enligt rapporten är det inte möjligt eller ens önskvärt att, i generella

termer, dra en skarp gräns mellan vad som är en händelse som kan

innebära svåra påfrestningar på samhället i fred och vad som inte är det.

Eftersom samhället skall ha en beredskap och förmåga att hantera alla

typer av händelser i fred är det sålunda inte heller nödvändigt att

definiera en sådan generell gräns.

Regeringen angav i skrivelsen att regeringen i allt väsentligt inte hade

något att invända mot vad som redovisats i rapporten och att det i dag

inte finns något behov av en mer preciserad definition av begreppet svåra

påfrestningar på samhället i fred. Riksdagen hade ingen erinran mot

regeringens bedömning (bet. 1998/99:FöU3, rskr. 1998/99:161).

1.2 Planeringen av beredskapen mot svåra påfrestningar

på samhället i fred

Regeringen uttalade i prop. 1996/97:11 att en god beredskap mot svåra

påfrestningar på samhället i fred är en viktig del av vår säkerhetspolitik.

1 propositionen angavs vidare att man bör gå fram på två vägar för att

säkerställa en god beredskap när det gäller svåra påfrestningar.

Den ena vägen är att ange konkreta exempel på påfrestningar som det

bör finnas en särskilt hög ambition för att möta. I propositionen anges ett

tiotal områden inom vilka det bör finnas en särskilt god beredskap.

Dessa exempel är, efter ett par justeringar i skr. 1998/99:33 och prop.

1999/2000:30, radioaktivt nedfall, elförsörjning, telekommunikationer,

försörjning med vatten, radio och TV, översvämningar och dammbrott,

massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige, allvarlig smitta,

terrorism, kcmikalicolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss samt

övergripande informationssäkerhet. Regeringen betonade i propositionen

1996 att dessa exempel aldrig kan bli heltäckande men genom att välja ut

många olika tänkbara situationer kan en god grundberedskap fås även för

andra situationer. Urvalet av situationer kommer naturligtvis att

förändras över tiden. Vidare framhölls att beredskapen i allmänhet mot

svåra påfrestningar måste uppmärksammas mer än hittills.

Den andra vägen är att förbättra den generella beredskapen på områden

som har stor betydelse oavsett vilken svår påfrestning som inträffar. Som

exempel nämndes myndigheters krishanteringsförmåga och informa-

tionsberedskap.

Planering mot svåra påfrestningar har nu pågått under några år. De

erfarenheter som vunnits är enligt regeringen bl.a. följande.

• Allvarliga fredstida risker och hot har fått betydligt ökad

uppmärksamhet. Vissa oklarheter i ansvarsförhållanden och svag-

heter i förmågan på uppenbart viktiga områden har uppdagats. En

omfattande övningsverksamhet som avser svåra påfrestningar

äger numera rum inom kommuner och hos centrala och regionala

myndigheter. Övningsverksamheten ger dessutom positiva

effekter för förmågan i krig.

• Planeringen mot svåra påfrestningar skall vara en del av myndig-

heternas reguljära ansvarsområde och inte avse totalförsvars-

verksamhet, även om särskilt Försvarsmakten kan bidra med

betydande resurser då en svår påfrestning inträffat. Detta innebär

bl.a. att några särskilda ekonomiska resurser motsvarande den

ekonomiska planeringsramen för det civila försvaret inte finns

avsatta. Åtgärder som vidtas inom ramen för det civila försvarets

planering för höjd beredskap har emellertid, t.ex. på el- och

teleområdena, ofta stor betydelse för beredskapen mot svåra

fredstida påfrestningar.

• Planeringen på området har i vissa fall upplevts som svår att skilja

från det civila försvarets planering.

Regeringen anser att det är värdefullt att det som en konsekvens av det

vidgade säkerhetsbegreppet och mot bakgrund av sårbarheten i samhället

nu finns en statsmaktsambition av mer generell natur för extrema

fredstida situationer. Det gäller en hotdimension som tidigare har varit

föga uppmärksammad på viktiga områden. Det bör framhållas att detta

Skr. 2000/01:52

slag av ambition inte är något som bara gäller Sverige utan har sin

motsvarighet i många andra europeiska länder. Planeringen befinner sig

ännu i en utvecklingsfas och det finns självfallet betydande utrymme att

utveckla den ytterligare. Detta gäller inte minst utbildning och övning.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63) har till uppgift att

analysera och lämna förslag till principer for att åstadkomma en

förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och

beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Utredningen

skall redovisa sin rapport senast den 1 maj 2001. Utredningen skall enligt

sina direktiv bl.a. överväga hur planeringen för civilt försvar skall

utformas för att samhället skall få bästa möjliga beredskapsformåga,

vilken organisatorisk och strukturell indelning som bör finnas, hur

finansieringssystemet bör utformas samt behovet av samordning.

Beredskapen mot svåra påfrestningar är inte något eget politikområde

utan är ett verksamhetsområde som sträcker sig över flera politik-

områden. Ambitionen på detta område kan i likhet med civilt försvar,

som är en del av politikområdet Försvarspolitik, sägas utgöra ett

tvärperspektiv avseende beredskapen i samhället inför en viss nivå av hot

och som går igenom ett stort antal politikområden.

Departementala sektorsgenomgångar om svåra påfrestningar på

samhället i fred

Mot bakgrund av bl.a. det förslag som lämnades i rapporten (Ds 1998:32)

Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred

beslutade regeringen i mars 1999 att berörda departement skulle

genomföra en sektorsvis genomgång av behovet av åtgärder och en

översyn av författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli

berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Sektorsgenomgångama har enligt regeringsbeslutet till syfte att

klargöra om det författningsstöd som finns för olika tänkbara händelser

och påfrestningar är tillräckligt. De skall inte avgränsas till att granska

lagstiftning i snäv mening, utan även bl.a. inbegripa en genomgång av

ansvarsförhållanden mellan myndigheter, rutiner för beslutsfattande och

möjligheter till åtgärder vid olika typer av händelser. Genomgångarna

skall avse men inte begränsas till de ovan nämnda situationer som

särskilt framhållits som väsentliga av statsmakterna. Sektorsgenom-

gångama fokuserar på krishanteringsförmågan hos viktiga samhälls-

organ.

Det resultat som hittills framkommit i de departementala sektors-

genomgångama har utgjort en del av underlaget till denna skrivelse.

I rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra

påfrestningar på samhället i fred behandlas särskilt frågan om

komplettering av respektive sektorslagstiftning med de särskilda

befogenheter och skyldigheter som kan erfordras vid svåra fredstida

påfrestningar. Denna fråga kommer att särskilt uppmärksammas i det

fortsatta arbetet.

Skr. 2000/01:52

Forskning om krishantering

Skr. 2000/01:52

Försvarets forskningsanstalt (Totalförsvarets forskningsinstitut fr.o.m.

den 1 januari 2001) bedriver på uppdrag av regeringen projektet

Strukturer för krishantering. Inom ramen för projektet har belysts ett

antal länsstyrelsers, centrala myndigheters och departements syn på

samhällets förmåga att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. I

studien prövas också i vad mån den syn på hanteringen av samhälls-

påfrestningar som förs fram i internationellt ledande krishanterings-

forskning återspeglas i det svenska synsättet och praktiska förberedelse-

arbetet. En relativt omfattande forskning kring krishantering bedrivs

också vid Försvarshögskolans Centrum för Krishanteringsstudier,

CRISMART.

En övergripande problematik berör den väsentliga insikten att

nationell, regional och lokal krishantering avser betydligt mer än akuta,

reaktiva-operativa insatser. Planering och förberedelser måste även

omfatta åtgärder i förebyggande syfte, kommunikation med olika berörda

målgrupper, efterarbete av många olika typer och uppföljning i syfte att

dra för framtiden berikande lärdomar från en enskild krishanterings-

insats.

En av de slutsatser som kan dras från detta forskningsprojekt är att

internationella kunskapsutblickar och komparativa studier behövs. För att

bygga upp en svensk krishanteringsförmåga fordras att man

uppmärksammar och kan ta tillvara internationell erfarenhet och

kompetensuppbyggnad på området. Kunskap behövs både om andra

länders krishanteringsstrukturer och om den reella förmågan att hantera

olika typer av kriser inom dessa nationella system.

Infrastruktur- och IT-system som har särskilt stor betydelse för

samhällets funktion

Funktionssäkerheten hos infrastrukturssystem, som t.ex. elförsörjning

och telekommunikationer, har avgörande betydelse för att samhället i

övrigt skall kunna upprätthålla verksamheten.

El, tele och IT har i tidigare redovisningar till riksdagen hänförts till

exempel på områden där det är särskilt viktigt att det finns en tillräcklig

beredskap.

Åtgärder måste kontinuerligt vidtas för att minska sårbarheten. Särskilt

i en situation där samhället är utsatt för något slag av sabotage eller

terrorism kan man emellertid inte räkna med en helt stömingsfri

funktion. Detta är ett förhållande som användarna av systemen måste

motverka genom att investera i reservförfaranden av olika slag.

I dag är såväl infrastruktursystem som företags, myndigheters och

andra organisationers dagliga verksamhet ofta beroende av IT-system.

IT-system utgör inget infrastruktursystem men kan i sig vara beroende av

fungerande elförsörjning och telekommunikationer.

Telekommunikationerna och elsystemen skiljer sig åt i olika

hänseenden.

Telekommunikationssystemets själva innebörd är att åstadkomma en

sammanknytning mellan olika punkter. Systemet består av ett nät som

numera är mycket förgrenat, flexibelt och stryktåligt. Nätet är givet och

enskilda användare har mycket begränsade möjligheter att på egen hand

kompensera ett bortfall i förbindelsen.

När det gäller elförsörjningen kan installation av reservkraft ha mycket

stor betydelse på många områden men det är inte möjligt att långsiktigt

ersätta bortfall av tillförsel av el.

Elförsörjning och telekommunikationer behandlas i avsnitt 5.2 resp.

5.3.

IT-systemen kan sägas utgöra en verksamhet där användarna i hög

grad har möjlighet att själva minska stömingskänsllgheten. Som

regeringen framhöll i propositionen Det nya försvaret

(prop. 1999/2000:30) måste härutöver informationssäkerhetsarbete också

ske hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala

verksamhetsansvaret. I det fortsatta arbetet med beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och i de nu aktuella sektorsgenom-

gångama anser regeringen att frågan om beroende av IT-system och IT-

säkerhetsfrågor skall prioriteras och lyftas fram i redogörelserna och

därmed inte behandlas som ett enskilt område. Inom t.ex. telekom-

munikationsområdet är beroendet av fungerande IT-system starkt. Detta

belyses särskilt i avsnitt 5.3.4 om telekommunikationer.

Enligt regeringen utgör IT-säkerheten ett av de viktigaste områdena i

det civila sårbarhets- och säkerhetsarbetet vilket bl.a. motiverar vissa

övergripande åtgärder. Således skall Sårbarhets- och säkerhetsutred-

ningen enligt direktiven föreslå utformning av en tvärsektoriell

samordning för IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring.

Utredaren skall senast den 1 maj 2001 redovisa sina överväganden och

förslag. Vidare har regeringen i november 1999 uppdragit åt Post- och

telestyrelsen att utreda förutsättningarna för att inrätta en särskild

funktion för IT-incidenthantering. Uppdraget redovisades den 28

november 2000 och förslagen bereds för närvarande inom Regerings-

kansliet. En redovisning av regeringens politik på området återfinns i

propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86).

Aktörer inom geografiskt område

Den samhälleliga verksamheten kan något förenklat sägas bedrivas dels i

primär- och landstingskommuner, dels i sektorer. En krissituation

drabbar alltid en kommun eller flera men mer omfattande störningar i

samhällsfunktioner innebär per definition att också sektorer berörs.

En särskilt under senare år diskuterad fråga är relationen mellan

områdes- och sektorsvisa perspektiv i krishanteringen. Till den

områdesvisa samverkan och samordningen brukar då också hänföras

länsstyrelserna samt ytterst regeringen. Sådan samordning och

samverkan aktualiseras då flera myndigheter och samhällssektorer är

involverade.

I samband med de departementala sektorsgenomgångama övervägs i

vilken utsträckning som kommuners och länsstyrelsers uppgifter inför

och vid svåra fredstida påfrestningar behöver regleras. Då det gäller

kommuner har Svenska Kommunförbundet i en skrivelse till regeringen

hemställt att regeringen vidtar de lagändringar som erfordras för att

kommunernas kompetens och befogenhet vid extraordinära händelser

samt vid svåra påfrestningar på samhället skall klarläggas (dnr

Skr. 2000/01:52

1* Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 52

Ju 1999/2929). Svenska Kommunförbundets hemställan bereds för Skr. 2000/01:52

närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen avser vidare att i förordningen (1997:1258) med

länsstyrelseinstruktion föra in en föreskrift om att vid svåra påfrestningar

på samhället i fred skall länsstyrelsen hålla sig underrättad om

händelseutvecklingen och verka för att nödvändig samverkan kan

åstadkommas.

Regeringskansliets krishanteringsförmåga

Regeringskansliet bör enligt regeringen förbättra sin förmåga att hantera

extrema fredstida situationer eller svåra påfrestningar på samhället i fred.

Därför bör varje departement analysera vilka krav som kan komma att

ställas i sådana situationer inom respektive ansvarsområde. Regelbunden

seminarie- och övningsverksamhet bör bedrivas i samverkan med

berörda myndigheter och andra departement. Det kan i sammanhanget

nämnas att frågan om krishantering på nationell och lokal nivå behandlas

av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04).

Proposition våren 2002

Regeringen avser att våren 2002 lämna en proposition till riksdagen om

frågor rörande civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred. I propositionen kommer att behandlas resultatet av dels

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen, dels de departementala sektors-

genomgångarna om svåra fredstida påfrestningar.

Propositionen kommer att behandla de viktigaste principiella frågorna

på det civila beredskapsområdet när det gäller fredstida extrema

situationer eller svåra påfrestningar på samhället i fred samt krig. Den

centrala frågan kommer att gälla hur en helhetssyn i beredskapsarbetet

skall kunna förverkligas.

Regeringen avser att till riksdagen hösten 2001 lämna en proposition

om den fortsatta utformningen av totalförsvaret. I försvarsbesluts-

propositionen 2001 kommer regeringen också att behandla vissa frågor

som specifikt rör det civila försvaret. Ambitionen är att vissa

övergripande principfrågor från den ovan nämnda utredningen kommer

att redovisas i denna proposition.

Innehållet i denna skrivelse

I skrivelsen redogörs for aktuellt läge för de hittills särskilt prioriterade

situationerna avseende svåra påfrestningar på samhället i fred. Det arbete

som bedrivs inom ramen för de departementala sektorsgenomgångama

om svåra påfrestningar på samhället i fred har härvid utgjort ett viktigt

underlag.

I skrivelsen redovisas särskilt förmågan inom olika områden att klara

störningar i fråga om elförsörjning, telekommunikationer och IT.

Kapaciteten hos räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt polisen

har avgörande betydelse vid så gott som alla påfrestningar på samhället i

fred och det är enligt regeringen av största vikt att det på dessa områden

10

finns en beredskap och förmåga att klara även extraordinära situationer.

Dessa frågor behandlas i avsnitt 2.

För var och en av de hittills prioriterade situationerna diskuteras i

skrivelsen bedömda hot och risker. Det är främst fråga om dels

katastrofartade olyckor, dels olika konsekvenser för bl.a. samhällsviktiga

infrastruktursystem till följd av sabotage och terrorism.

Avslutningsvis redogörs också för oljeförsörjningen och kraftiga

störningar på samhällsekonomin. Någon sådan tidigare redovisning har

inte lämnats i redogörelserna till riksdagen.

2 Kommunal räddningstjänst, hälso- och

sjukvård samt polisverksamhet

Räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt polisverksamhet utgör

grundläggande verksamheter för att minska konsekvenserna för

samhället om en svår fredstida påfrestning skulle inträffa. Detta gäller

vid så gott som alla slag av svåra påfrestningar. Det är enligt regeringen

av största vikt att planeringen inom dessa verksamheter beaktar detta slag

av situationer.

2.1 Kommunal räddningstjänst (Försvarsdepartementet)

Med räddningstjänst avses de räddningsinsatser som staten eller

kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara

för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor,

egendom eller i miljön. Det bör påpekas att det inte finns någon övre

gräns för hur stora olyckshändelser som omfattas av räddningstjänstens

ansvar. De ansvariga myndigheterna skall ha en beredskap för att snabbt

kunna ingripa med personal och materiel vid alla typer av händelser. Det

innebär vidare att de skall kunna leda verksamheten och att en

samordning skall kunna ske av de olika åtgärder som andra myndigheter

och ibland företag, organisationer eller enskilda vidtar. Både inom den

kommunala och statliga räddningstjänsten har en räddningsledare med

stöd av räddningstjänstlagen (1986:1102) befogenheter att begära bistånd

från myndigheter inom andra verksamhetsområden i samhället.

2.1.1 Ansvarsförhållanden

Räddningstjänsten är främst en kommunal angelägenhet. Kommunernas

ansvar inbegriper dock inte fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst,

efterforskning av försvunna personer, miljöräddningstjänst till sjöss eller

räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten har genom

polisen, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och läns-

styrelserna ansvaret för dessa slag av räddningstjänst. I kommunernas

ansvarsområden ingår även att vidta förebyggande åtgärder mot brand.

Kommunerna skall också främja annan olycks- och skadeförebyggande

verksamhet.

Skr. 2000/01:52

11

I varje kommun skall det finnas en eller flera nämnder för Skr. 2000/01:52

räddningstjänsten och en räddningskår. Nämnden skall se till att den

verksamhet som kommunen har ansvar för genomförs och kan i

egenskap av tillsynsmyndighet meddela förelägganden och förbud.

Räddningskåren utför de räddningsinsatser som kommunen ansvarar

för och räddningskåren består av en räddningschef och en eller flera

räddningsstyrkor. För varje kommun skall det finnas en räddnings-

tjänstplan som antas av kommunfullmäktige och som innehåller

uppgifter om bl.a. räddningskårens organisation, insatstider och om hur

allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga olyckshändelser.

2.1.2 Bedömning av läget för beredskapen

Inom den kommunala räddningstjänsten finns stora resurser. Ca 4 100

brandmän är samtidigt i tjänst vid knappt 750 brandstationer. Personalen

går i skift. Vid omfattande räddningstjänstinsatser inom en kommun kan

resursförstärkning ske genom att personal från fria skift inkallas och

genom att bistånd begärs från andra kommuner. Detta har bl.a. skett i

samband med de översvämningar som ägt rum under sommaren och

hösten 2000.

Det finns möjlighet att förstärka räddningskåren med personer som

organiserats i räddningsväm eller andra frivilliga (uttagning kan ske med

tjänsteplikt enligt 44 § räddningstjänstlagen) samt med personer som

utbildats för räddningstjänst under höjd beredskap och med vilka avtal

slutits. Ytterligare en möjlighet är att efterfråga resurser från olika

myndigheter, främst Försvarsmakten.

Många kommuner har ännu inte säkerställt att kommuninnevånarna

regelbundet kan informeras om på vilket sätt de skall nås av varning och

information i samband med allvarliga olyckshändelser.

Räddningstjänstens resurser är en strategisk tillgång även vid andra fall

än rena räddningstjänstinsatser. Många kommuner har valt att utnyttja

räddningstjänstens ledningsorganisation för t.ex. den samordning som

kommunen kan behöva utöva när lokala kriser uppstår. Denna form av

samutnyttjande ger en god beredskap och stadga åt samhällets åtgärder

på den lokala nivån mot olika former av påfrestningar på samhället.

I det sammanhanget kan även nämnas att en arbetsgrupp med

representanter för Räddningsverket, Rikspolisstyrelsen och Social-

styrelsen arbetar med att söka förbättra de tre organisationernas

gemensamma förutsättningar vid insatser i samband med avsiktliga hot.

Under år 2000 har ett arbete i form av länsvisa seminarier bedrivits för

att utveckla det regionala och lokala samarbetet på detta område.

Målgruppen har varit räddningschefer, räddningsledare, polisinsats-

chefer, övriga operativa chefer, ledningsläkare, ambulansöverläkare,

ambulanschefer samt övrig berörd ledningspersonal, länsstyrclsepersonal

samt personal från SOS Alarm. Totalt har över 1 000 personer deltagit i

seminarierna. Syftet med seminarierna har varit att bedöma behovet av

effektivitetshöjande samverkansåtgärder inom länet. Seminarierna avses

följas upp med regionala och lokala övningar för att utveckla och

fördjupa samverkansformema i samband med insatser kopplade till

avsiktliga hot.

12

2.1.3 Behov av åtgärder på författningsområdet Skr. 2000/01:52

Räddningstjänstlagen (1986:1102) tillkom i mitten av 1980-talet som en

följd av ett omfattande utredningsarbete med syfte att effektivisera

räddningstjänsten och åstadkomma en sammanhållen lagstiftning for

samhällets räddningstjänst. Räddningstjänstlagen innehåller bestämmel-

ser om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas med

både olycks- och skadeförebyggande åtgärder. Lagen innehåller också

bestämmelser som rör enskilda, bl.a. avseende tjänsteplikt. Vid en

räddningsinsats kan räddningsledaren bereda sig och medverkande

personal tillträde till andras fastigheter, använda egendom eller företa

andra ingrepp i annans rätt om det behövs för att hindra fara för liv, hälsa

eller egendom eller för skada i miljön. Sådana ingrepp får också företas

av den kommunala nämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av

den myndighet som svarar för räddningstjänsten. Därutöver reglerar

räddningstjänstlagen frågor rörande sanering efter radioaktiva utsläpp.

Räddningstjänstlagen reglerar även hur bistånd kan begäras från

respektive lämnas till utländska myndigheter. Det finns även bestämmel-

ser om ledning, ersättning till kommuner för medverkan i

räddningstjänst, tillsyn, ansvar, räddningstjänst under krig m.m.

Sedan räddningstjänstlagens tillkomst har lagen med tillhörande

förordning ändrats och kompletterats vid ett flertal tillfållen, men någon

övergripande översyn har inte genomförts. Regeringen har bl.a. mot

bakgrund av detta i november 1999 uppdragit åt en särskild utredare att

senast den 1 juni 2001 lämna förslag till en reformerad räddnings-

tjänstlagstiftning (dir. 1999:94). Utredaren skall bl.a. beakta

möjligheterna att minska detaljregleringen av den kommunala

räddningstjänsten och i övrigt modernisera bestämmelserna i lagstift-

ningen i syfte att skapa en effektiv räddningstjänst på såväl det

kommunala som statliga området. Exempel på områden som skall

utredas är kommunala räddningstjänstplaner och ledningen vid stora

olyckshändelser. Lagstiftningen måste även med minskad detaljreglering

tillgodose det behov av reglering som krävs för att stat och kommun skall

kunna utöva tillsyn m.m. på ett ändamålsenligt sätt.

Utredaren skall analysera om en reformerad räddningstjänstlagstiftning

med en minskad grad av detaljreglering aktualiserar behovet av

inledande bestämmelser med nationella mål för verksamheten.

Utredarens förslag skall precisera skyldigheterna inom räddnings-

tjänstområdet för olika statliga myndigheter, kommunerna och enskilda

men räddningstjänstbegreppet skall, med undantag för vad som sägs om

miljöräddningstjänst till sjöss, inte utvidgas jämfört med vad som följer

av nuvarande räddningstjänstlag. Ekonomiska konsekvenser av det

offentliga åtagandet för såväl stat som kommun skall övervägas och

redovisas.

Utredarens förslag skall vidare bl.a. omfatta de bestämmelser som

krävs för att kommunernas olycks- och skadeförebyggande verksamhet

skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

13

2.1.4 Förmågan att klara störningar inom el, tele och IT

Räddningstjänstens förmåga att för den egna verksamheten klara

störningar inom elområdet är förhållandevis bra. Mer än hälften av

landets brandstationer har någon form av större reservelverk som kan

strömförsörja prioriterade system och anläggningsdelar. Vidare är

utalarmering och sambandsutrustning alltid försedda med batteri-back-up

med uthållighetstider på ca 4 - 10 timmar. I kommuner där nya

räddningscentraler byggs har dessutom sambandsnätens relästationer

försetts med avbrottsfri kraft och reservkraft med minst en veckas

kapacitet.

Räddningsverket har under 1999 bedrivit en försöksverksamhet vad

gäller reservkraft för brandstationer. Detta har skett mot bakgrund av att

det i olika räddningstjänstregioner kan finnas behov av att säkra

funktionen hos de brandstationer som ligger i kommuner som inte

omfattas av utbyggnaden av räddningscentraler för höjd beredskap.

Dessa brandstationer kan utgöra viktiga noder för samband inte bara för

räddningstjänsten utan även för kommunal ledning, då olika

centralutrustningar för intern och extern kommunikation finns placerade

där. I regel utgör brandstationen även kommunledningens reserv-

ledningsplats i händelse av höjd beredskap eller annan påfrestning i

samhället. Den genomförda försöksverksamheten har haft som syfte att

utarbeta riktlinjer för framtida åtgärder och statsbidrag. Tillämpningen

har varit att staten lämnat bidrag med upp till 50 procent av kostnaderna

för reservkraftåtgärder till brandstationer ingående i kommunernas

organisation för höjd beredskap.

Erfarenheterna från genomförd försöksverksamhet i Göteborg och

Jönköping är så goda att Räddningsverket beslutat att permanenta stödet.

Det har visat sig att det, vid sådana händelser och olyckor i samhället där

resursförstärkning erfordras från räddningstjänsten, är viktigt att

brandstationerna kan fungera och understödja såväl insatta som vilande

räddningsstyrkor för att på bästa sätt kunna stödja samhället med olika

lednings- och räddningsinsatser.

Alarmeringsfunktionen är av vital betydelse för räddningstjänsten och

ett antal andra funktioner i samhället. Alarmeringsfunktionen består av

tre viktiga delar; Teleoperatörerna, SOS Alarm AB och kommunernas

räddningstjänster. I samband med IT-omställningen inför skiftet till år

2000 ägnades alarmeringsfunktionen särskild uppmärksamhet.

Teleoperatörernas roll kommenteras inte vidare här då den behandlas

under avsnitt 5.3 Telekommunikationer. SOS Alarm AB har sedan 1994

ett avtal med staten som syftar till att säkerställa en effektiv SOS-tjänst.

Inför skiftet till år 2000 vidtog SOS Alarm AB en rad åtgärder i syfte att

säkerställa att IT-omställningen inför år 2000 inte skulle påverka

alarmeringsfunktionen. I samband med det genomfördes omfattande

genomgångar av hårdvara, operativsystem och applikationer. De tekniska

problem som därvid identifierades klarades ut. Genomgångarna har

inneburit att SOS Alarm AB:s förmåga att klara IT-stömingar förbättrats.

I den kommunala räddningstjänstens planering ingår att ta hänsyn till

förutsägbara komplikationer vid el-, tele- och datorbortfall. Som nämnts

ovan har kommunerna reservvägar för ingående och utgående alarmering

för att kunna hantera störningar i el- och teletrafiken.

Skr. 2000/01:52

14

1 räddningstjänstens planering ingår att ta hänsyn till förutsägbara Skr. 2000/01:52

komplikationer vid el-, tele- och datorbortfall så att verksamheten ändå

kan fungera. Däremot påverkas räddningstjänsten av allmänhetens

förmåga att larma räddningsljänsten eftersom allmänheten är beroende av

fungerande tele- och mobilnät för att snabbt kunna larma räddnings-

tjänsten om fara uppstår. Räddningstjänstens förmåga att i samband med

mer allvarliga olyckor i fred kunna nå ut med varning och information

till en bredare allmänhet är dessutom beroende av att TV, radio och andra

media fungerar.

2.2 Hälso- och sjukvård (Socialdepartementet)

2.2.1 Ansvarsförhållanden

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstingen

(motsvarande) erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta

inom landstingskommunen. Om någon som vistas inom landstings-

kommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och

sjukvård, skall landstingskommunen erbjuda sådan vård (§ 4).

Landstinget svarar också för att det finns en ändamålsenlig organisation

för sjuktransporter (§ 6). Landstingen baserar sin centrala katastrof-

planering på framför allt denna lag men också på anvisningar från

Socialstyrelsen och utförda hot- och riskanalyser.

Det övergripande ansvaret för psykiskt och socialt omhändertagande

vid svåra olyckor och katastrofer, s.k. POSOM-verksamhet, ligger inom

Socialstyrelsens ansvarsområde medan Räddningsverket svarar för vissa

utbildningsinsatser. Myndigheterna har ett nära samarbete inom området

genom en särskild samarbetsgrupp. Därutöver finns vid de flesta

akutsjukhusen särskilda krisgrupper med psykologisk-psykiatrisk

kompetens.

2.2.2 Bedömning av läget för beredskapen

Landstingens normala resurser räcker i dag för "vardagliga" olyckor i

mindre eller medelstor omfattning. De förändringar som hälso- och

sjukvården genomgått under de senaste åren har inneburit att

sjukvårdsstrukturen blivit alltmer heterogen. Den s.k. ÄDEL-reformen

innebar att kommunerna tog över en hel del av landstingens sjukvård.

Till detta har kommit den hälso- och sjukvård som nu bedrivs i form av

kooperativ, aktiebolag eller i annan privat regi. Vidare har man genom

rationaliseringar och andra åtgärder minskat marginalerna inom

akutsjukvården. Dessa förändringar har påverkat förutsättningarna för att

sjukvården skall kunna klara en ökad belastning vid en svår fredstida

påfrestning eller i krig.

Katastrofberedskapen för fred och i krig hör inte till de prioriterade och

”lönsamma” verksamheterna inom hälso- och sjukvården utan betraktas

snarare som samhällets försäkring för det oväntade. Regeringens nyligen

lagda proposition Sjukhus med vinstsyfte (prop. 2000/01:36) skall också

ses i detta sammanhang. Den fredstida katastrofberedskapens möjligheter

15

att möta mera omfattande påfrestningar måste ha en acceptabel grund att

stå på. Enligt regeringens bedömning har den svenska akutsjukvården

både betydande resurser och en hög grundberedskap att utgå ifrån. Med

minskade resurser inom hälso- och sjukvården ökar betydelsen av en

genomtänkt katastrofplanering. För att patienterna skall få en adekvat

vård i en katastrofsituation krävs planering både för behandling och vård

av ett kraftigt ökat antal patienter samt att också lokaler, utrustning och

bemanning säkerställs.

Socialstyrelsen ställde 1999 till samtliga sjukvårdshuvudmän

(landsting) frågan; "Med den fredstida katastrofberedskapen som grund -

hur klarar sjukvården svåra påfrestningar på samhället i fred". Svaren

visade att landstingen har en planering för sjukvårdens beredskap inför

större olyckor och katastrofer. Förutom centrala katastrofplaner har

majoriteten av landstingen epidemiberedskapsplaner, särskild planering

för radioaktivt nedfall och kemikalieolyekor, medan endast ett fåtal

landsting hade särskilda planer för en massflyktssituation. Samtliga

landsting hade särskilda ledningscentraler för en katastrofsituation både

för ledning på enskilt sjukhus och för central ledning av alla sjukhus

inom ett landsting. Landstingen hade i princip inte något reglerat

samarbete med andra landsting för att ta hand om patienter vid en

katastrof. Om det förekom, avsåg det oftast samarbete inom det egna

landstinget. Reglerat samarbete med andra verksamheter förekom främst

vad avsåg kommunernas s.k. POSOM-grupper och den kommunala

räddningstjänsten.

För att uppnå balans mellan behov och resurser vid akuta

sjukvårdsinsatser såväl vid stora olyckor och katastrofer som vid svåra

påfrestningar på samhället krävs en effektiv sjukvårdsledning som

optimalt kan utnyttja tillgängliga resurser inom ett landsting. För att detta

skall vara möjligt krävs ett väl fungerande ledningssystem med bl.a.

utbildad och övad personal och förberedda ledningsplatser både på lokal,

regional och central nivå. Till detta skall ett gemensamt tekniskt stöd

kunna anslutas/kopplas som kan presentera ett aktuellt beslutsunderlag

för ledningsfunktionen. För att åstadkomma detta utvecklar

Socialstyrelsen ett IT-baserat ledningssystem (SWEDE) för akuta

sjukvårdsinsatser. Systemet skall bl.a. omfatta information om

sjukvårdens disponibla kapacitet, sjuktransportdirigering, hänvisning av

drabbade till sjukvårdsinrättningar. Avsikten med detta ledningssystem

är att det skall innefatta samtliga ledningsnivåer inom ett landsting med

möjlighet att samverka med andra landsting samt övergripande

samordning mellan landsting på nationell nivå. Systemet skall kunna

användas både vid en svår påfrestning i fred och vid höjd beredskap.

Katastrofmedicinskt kunnande utgör grunden för den medicinska

beredskapen över hela hotskalan fred-katastrof-krig. Den förändrade

hotbilden kräver i större utsträckning än tidigare spetskompetens inom

relevanta områden. Det gäller bl.a. områdena strålningsmedicin,

mikrobiologi, katastroftoxikologi, internationell katastrofhälsovård samt

den allmänna nationella och internationella katastrofmedicinen.

För att nå detta mål krävs en satsning på kunskaps- och

forskningscentra inom redan befintliga organisationer. Ett sådant

kunskapscenter för strålningsmedicin har inrättats vid Cancercentrum,

Karolinska sjukhuset/institutet med uppgift att ge medicinskt underlag

Skr. 2000/01:52

16

för olyckor inom och utom landet och i samband med användning av Skr. 2000/01:52

kärnvapen. Ett kunskapscenter för mikrobiologisk beredskap har inrättats

vid Smittskyddsinstitutet. För att man inom sjukvården skall kunna ta

hand om personer exponerade för kemikalier på ett adekvat sätt har

särskild personlig skyddsutrustning för sjukvårdspersonal tagits fram.

Socialstyrelsen har köpt sådana dräkter för att användas vid höjd

beredskap men lånar dem till landstingen för att kunna användas även vid

fredstida händelser. Vidare har en speciell saneringsvagn för

personsanering tagits fram. Vid sjukvårdsinrättningar pågår en

uppbyggnad av saneringsanläggningar för personsanering. Studier pågår

för att klargöra saneringsanläggningamas säkerhet samt metoder för hur

personsanering skall utföras.

2.2.3 Behov av åtgärder på författningsområdet

Det är angeläget att vid extrema situationer kunna prioritera resurser

mellan olika landsting. I dag finns inte denna möjlighet i fredstid. Hälso-

och sjukvårdslagen (1982:763), innehåller i 33 § en bestämmelse om att

regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om hälso- och

sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga

förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser

eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara. Bestämmelsen tar

således inte sikte på svåra påfrestningar på samhället i fred.

Socialstyrelsen kan inte med stöd av denna bestämmelse meddela

bindande föreskrifter inom denna del av hälso- och sjukvården.

I dag saknas bestämmelser som ålägger landstingen att ha speciell

medicinsk katastrofberedskap. Samtidigt finns det redan i dag

bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen som säger att varje landsting

skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom

landstinget. Även de som inte är bosatta inom landstinget men som vistas

där skall erbjudas omedelbar hälso- och sjukvård om dessa behöver detta.

I detta ligger enligt regeringens uppfattning en skyldighet för landstingen

att ha sådana resurser eller sådan beredskap att dessa kan hantera svåra

påfrestningar.

Mot bakgrund av vad som ovan nämnts anser regeringen att det bör

prövas om det i hälso- och sjukvårdslagen finns behov av dels ett

uttryckligt stadgande som ålägger landstingen att ha en medicinsk

katastrofberedskap, dels ett bemyndigande för regeringen att meddela

föreskrifter för landstingens handlingsberedskap ur ett nationellt

katastrofmedicinskt perspektiv alternativt att överlåta detta på

Socialstyrelsen. Dessa frågor bereds inom ramen för de inledningsvis

redovisade departementala sektorsgenomgångama och behandlas även av

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63).

2.2.4 Behov av övriga åtgärder

Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att för hälso- och

sjukvårdens planering och dimensionering utveckla en riskanalysmodell

för olika händelser av svåra påfrestningar samt att med denna som grund

genomföra riskanalyser för t.ex. en brännskadekatastrof, en stor kemisk

17

olycka eller en svår smittspridning. Regeringen avser att ge detta uppdrag Skr. 2000/01:52

i Socialstyrelsens regleringsbrev för 2001.

2.2.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT m.m.

Störningar i el- eller vattenförsörjningen innebär en väsentlig risk för

hälso- och sjukvården. Inom ramen för sitt funktionsansvar för hälso- och

sjukvården inom det civila försvaret lämnar Socialstyrelsen, sedan 1988,

bidrag till reservanordningar för sjukhusens tekniska försörjnings-

säkerhet. I princip samtliga akut- och närsjukhus har fått bidrag till

säkerhetshöjande åtgärder och därmed förbättrat sin tekniska säkerhet.

Det gäller såväl reservkraft som reservvatten- och reservvärme-

försörjning. Det finns dock sjukhus som har mindre god

reservförsörjning.

Vid den riskbedömning som gjordes vid övergången till 2000 bedömde

Socialstyrelsen att akutsjukhusen skulle klara anpassningen av sina IT-

beroende system så att patientsäkerheten inte skulle äventyras. Samma

bedömning gjordes för den kommunala hälso- och sjukvården.

Genomgångarna av systemen fick också till följd att säkerheten höjdes.

2.3 Polisverksamhet (Justitiedepartementet)

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd för polismyndigheternas organisation,

ledning och planering av särskilda händelser (FAP 201-1) ges följande

definition av en särskild händelse. "Med en särskild händelse förstås en

befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning

av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande

eller allvarlig att polisen för att kunna lösa uppgiften måste organisera,

leda och använda sina resurser i särskild ordning."

En rad olika åtgärder kan bli aktuella för polisen vid en inträffad

särskild händelse. Till polisens uppgifter hör trafikreglering, larm,

avspärming/utrymning, bevakning, eftersökning/genomsökning,

registrering, identifiering m.m. En särskild händelse omfattar även de

situationer som benämns svåra påfrestningar på samhället i fred.

2.3.1 Ansvarsförhållanden

Den principorganisation som i huvudsak tillämpas för planering, ledning

och samordning av en särskild händelse är väl känd inom

polisorganisationen. Organisationen finns dokumenterad i Rikspolis-

styrelsens rapport 1996:7 "Polisledning. Bedömande och beslutsfattande.

Lednings- och fältstaber vid särskild händelse".

Polisen har totalt sett en god förmåga att leda och i övrigt hantera

särskilda händelser. Inom polisorganisationen har det under de senaste

åren skett stora organisatoriska förändringar. Dessa förändringar har skett

bl.a. i syfte att förstärka den organisatoriska ledningsstrukturen och

därmed skapa bättre förutsättningar för en operativ ledning vid särskilda

händelser. Polisens ledningsfunktioner har koncentrerats och gjorts mer

effektiva genom inrättandet av länsvisa staber. I många fall har staberna

18

samma besättning till vardags som vid inträffade särskilda händelser, Skr. 2000/01:52

medan andra polismyndigheter har myndighetsgemensamma enheter för

hantering av bl.a. särskilda händelser.

Av 10 § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolis-

styrelsen följer att Rikspolisstyrelsen vid särskilda händelser på begäran

av en polismyndighet far besluta om polisförstärkning från ett eller flera

polisdistrikt till andra polisdistrikt.

Betydelsen av detta framgick i samband med polismorden i

Malexander. Av Rikspolisstyrelsens utredning om polisinsatserna med

anledning därav framgår att det vid en sådan händelse finns behov av att

kunna leda och samordna polisinsatserna inte bara över områden som

omfattar flera polisdistrikt utan också nationellt. Enligt utredningen

visade händelserna också på behovet av en förbättrad kapacitet hos

polisen att leda och samordna polisinsatserna över större geografiska

områden, liksom nödvändigheten av väl fungerande rutiner för snabba

personalförstärkningar.

2.3.2 Bedömning av läget för beredskapen

Läget för beredskapen bedöms generellt sett som god. Vad särskilt gäller

beredskapen med avseende på terrorism hänvisas till avsnitt 5.1.

2.3.3 Behov av åtgärder på författningsområdet

Inom ramen för arbetet med redovisningen har en genomgång gjorts av

den lagstiftning som bedöms vara relevant dels för polisens möjligheter

att förebygga uppkomsten av en sådan situation som är att betrakta som

en svår påfrestning i fred, dels för polisens möjligheter att ingripa på

olika sätt när en sådan situation uppkommit.

Vad gäller avgränsningen av genomgången i denna del bör framhållas

att det i det löpande lagstiftningsarbetet kontinuerligt görs avvägningar

mellan olika intressen, exempelvis när det gäller polisens möjligheter att

ingripa med tvång i olika situationer. Det är därför inte möjligt, och inte

heller önskvärt, att i ett sammanhang omvärdera grundläggande

ställningstaganden av detta slag. Genomgången i denna del har därför

särskilt inriktats på att identifiera uppenbara brister/luckor i

lagstiftningen i nu aktuellt avseende.

Följande författningar har gåtts igenom inom ramen för de

departementala sektorsgenomgångama:

• Polislagen (1984:387)

• Ordningslagen (1993:1617)

• Polisregisterlagstiftningen (polisdatalagen (1998:622), lagen

(1998:621) om misstankeregister och lagen (1998:620) om

belastningsregister)

• Lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning

• Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål

• Lagen (1980:578) om ordningsvakter

19

• Lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att Skr. 2000/01:52

tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens

behov.

Polislagen (1984:387)

Polislagen ger själva ramen för det polisiära arbetet. I lagen finns således

bestämmelser om polisverksamhetens ändamål, polisens uppgifter, dess

samverkan med andra myndigheter och polisorganisationen. Närmare

bestämmelser om polisens organisation och uppgifter finns i

polisförordningen (1998:1558.)

I polislagcn finns vidare bestämmelser om de allmänna principer som

gäller för polisingripanden och om vissa befogenheter för polismän,

såsom användning av våld, tillfälliga omhändertaganden, avlägsnanden,

kroppsvisitation, särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande

åtgärder samt särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande

verksamheten.

Vad gäller de allmänna principer som gäller för polisingripanden bör

särskilt nämnas behovs- och proportionalitetsprincipema som kommer

till uttryck i 8 § polislagen. Bchovsprincipen innebär att ett polis-

ingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans

eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportional itets-

principen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan

medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till

syftet med ingripandet. Den enskilde polismannen har således att göra en

avvägning mellan dessa olika intressen i samband med varje typ av

ingripande.

Ordningslagen (1993:1617)

Ordningslagen innehåller särskilda föreskrifter om allmänna

sammankomster och offentliga tillställningar samt föreskrifter om allmän

ordning och säkerhet i övrigt vid sammankomster och tillställningar, på

offentliga platser, vid vissa anläggningar och verksamheter samt i viss

kollektiv persontrafik.

Vad särskilt gäller polisiära befogenheter finns i lagen bestämmelser

om rätt för polisen att under vissa omständigheter inställa och upplösa

samt förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Polisregisterlagstiftningen

Polisdatalagen (1998:622), som gäller utöver personuppgiftslagen

(1998:204), reglerar polisens behandling av personuppgifter i polisens

verksamhet för att

• förebygga brott och andra störningar av den allmänna

ordningen och säkerheten,

• övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra

störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat eller

• bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under

allmänt åtal.

20

I lagen regleras följande register

• Kriminalunderrättelseregister

• DNA- och spårregister

• Fingertrycks- och signalementsregister

• SÄPO-registret.

SÄPO-registret har till ändamål att underlätta spaning i syfte att

förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, underlätta spaning i syfte

att bekämpa terrorism och utgöra underlag för registerkontroll enligt

säkerhetsskyddslagen (1996:627).

Enligt polisdatalagen skall Rikspolisstyrelsen föra belastnings- och

misstankeregister. Dessa register regleras genom lagen (1998:621) om

misstankeregister respektive lagen (1998:620) om belastningsregister.

Polisregisterlagstiftningen är för närvarande föremål för översyn och

uppföljning av polisdatautredningen.

Hemlig kameraövervakning

Lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning, som är

tidsbegränsad, trädde i kraft den 1 februari 1996. I lagen regleras de

brottsutredande myndigheternas möjligheter att använda dolda

fjärrmanövrerade övervakningskameror vid förundersökning i brottmål.

Reglerna ansluter nära till bestämmelserna om hemlig teleavlyssning.

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra

optiskt-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar

används för optisk personövervakning utan att upplysning om

övervakningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning far förekomma endast när det gäller viss

allvarligare brottslighet. Vidare måste någon vara skäligen misstänkt för

brottet, åtgärden vara av synnerlig vikt för utredningen och skälen för

åtgärden uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för

den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Slutligen får

åtgärden avse endast sådan plats där den misstänkte kan komma att

uppehålla sig. Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på

ansökan av åklagaren.

Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till utgången av

2001.

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund-

läggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straffprocessuella

tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid förundersökning

om dels allmänfarliga brott, t.ex. sabotage och mordbrand, dels vissa

högmålsbrott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott

mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök,

förberedelse och stämpling till sådana brott om sådan gärning är

straffbar. I förhållande till regleringen i rättegångsbalken innebär lagen

utvidgade möjligheter att använda tvångsmedlen häktning, beslag,

kvarhållande av postförsändelse m.m. samt hemlig teleavlyssning och

Skr. 2000/01:52

21

hemlig tcleövervakning. Den innehåller också bestämmelser som innebär

att hemlig kameraövervakning kan ske på mindre stränga villkor än vad

som följer av den särskilda lagen om sådan övervakning (se ovan). Efter

den senast gjorda förlängningen gäller 1952 års lag till utgången av 2001.

Bestämmelser om polisens möjligheter att tillgripa olika typer

tvångsmedel finns också i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser berörs

dock inte närmare i detta sammanhang.

Polisens möjlighet att få bistånd av andra organ m.m.

Bistånd från Försvarsmakten; vid sidan av skyldigheten att delta i

räddningstjänst får Försvarsmakten enligt förordningen (1986:1111) om

militär medverkan i civil verksamhet dessutom åta sig uppgift som

främjar staten eller annat allmänt samhällsintresse. Såvitt avser åtagande

av uppgifter åt polismyndighet är Försvarsmakten skyldig att se till att

myndigheten inte kommer att delta - eller ens uppfattas delta i -

utövning av våld eller tvång mot den egna befolkningen eller andra

civila. Sådan myndighetsutövning är förbehållen polismyndighet.

Annat bistånd - lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att

tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov; enligt

lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för

ordningsmaktens behov, får polismyndigheten, om det av särskilda skäl

behövs då polisstyrka dras samman för att upprätthålla ordningen,

förordna att ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum

för personal och annat som är absolut nödvändigt för polisverksamheten,

skall vara skyldiga att på begäran tillhandahålla vad som begärs. En

förutsättning är att de aktuella resurserna inte går att skaffa fram

tillräckligt fort på annat sätt. Full ersättning skall betalas.

Bedömning; En preliminär bedömning ger vid handen att gällande

lagstiftning är väl avvägd vad gäller polisens möjligheter att förebygga

och ingripa mot olika typer av allvarliga händelser. Detta gäller såväl den

reglering som styr polisens dagliga arbete som de särskilda bestämmelser

som finns för mer extrema situationer, t.ex. dem i 1952 års

tvångsmedelslag. Något behov att i detta sammanhang föreslå

förändringar synes således inte föreligga.

Möjligheten att använda beredskapspoliser redovisas i avsnitt 2.3.4.

2.3.4 Behov av övriga åtgärder

Vid Rikspolisstyrelsen pågår för närvarande arbete med att utveckla

polisens operativa ledning i samband med särskilda händelser och svåra

påfrestningar på samhället i fred. I olika former och på skilda nivåer

pågår utbildning som är av betydelse för en effektiv ledning av

polisinsatser. Övningsverksamheten bedrivs med inriktning på att befästa

färdigheter och utveckla förmågan att hantera särskilda händelser.

En möjlig resurs som har tillkommit när det gäller beredskapen för

särskilda händelser är möjligheten att använda beredskapspoliser. Sedan

den 1 oktober 1999 kan beredskapspoliser som slutit avtal om detta med

Skr. 2000/01:52

22

Rikspolisstyrelsen, efter regeringens medgivande, kallas in till

tjänstgöring då samhället har utsatts for eller riskerar att utsättas för

särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och

säkerhetssynpunkt.

Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket,

Länsstyrelsen i Gotlands län och Sjöfartsverket har gemensamt fatt i

uppdrag att belysa behovet av och möjligheterna till att samutnyttja sina

resurser vid hantering av allvarliga olyckor och särskilda samhälleliga

kristillstånd på Gotland. Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars

2001.

Av stor betydelse för samarbetet vid särskilda händelser är

möjligheterna till ett bra radiosamband mellan inblandade myndigheter.

Regeringen har därför gett Statskontoret i uppdrag att upphandla ett

gemensamt radiokommunikationssystem för all samhällsviktig

verksamhet, baserat på s.k. Tetra-standard. Uppdraget skall vara slutfört

senast den 1 februari 2002.

2.3.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Under de senaste åren har Säkerhetspolisen riktat växande

uppmärksamhet mot de risker som följer med informationsteknologins

genombrott. Utnyttjandet av teknisk sårbarhet för kriminella eller

säkerhetshotande syften är inte förbundet med en särskild kategori av

hotaktörer. Snarare har tekniken en utjämnande effekt, så att även en

ensam individ eller en liten grupp teoretiskt sett kan åstadkomma skador

av en omfattning som förut var förbehållen en främmande stat.

Informationstekniken och datanäten kan i dag sägas utgöra samhällets

nervsystem. Praktiskt taget all samhällsviktig infrastruktur bygger på

tillförlitligt IT-stöd. Det gäller telenät, datanät, elförsörjning, vatten-

försörjning m.m. Att skydda de samhällsviktiga systemen från tekniska

störningar och externa angrepp framstår i dag som en fundamental

uppgift för säkerhetsskyddet, i samverkan med andra berörda

myndigheter och aktörer.

En ansenlig del av Säkerhetspolisens verksamhet - både förebyggande

säkerhetsskydd och kontraspionage - handlar om informationssäkerhet i

vid bemärkelse. I dag innebär detta i praktiken ofta IT-säkerhet, eftersom

merparten av all sekretessbelagd eller på annat sätt känslig information

framställs, lagras och distribueras på elektronisk väg. Det säger sig självt

att inte bara tonåriga ”script-kids”, utan också främmande

underrättelsetjänster och konkurrerande utländska företag, är intresserade

av vad som finns i svenska myndigheters och företags datasystem.

Polisväsendet har en relativt hög förmåga att fullfölja sin verksamhet i

händelse av allvarliga händelser. Inom ramen för sitt funktionsansvar när

det gäller planering inför höjd beredskap har Rikspolisstyrelsen och

övriga polismyndigheter bedrivit ett aktivt arbete med att höja förmågan.

I den slutrapport till regeringen i februari 1999 som gjordes vid

övergången till år 2000 bedömde Rikspolisstyrelsen att polisväsendet

skulle klara sina IT-beroende system så att verksamheten inte skulle

äventyras. Detta gällde även sådana funktioner såsom el och tele.

Rikspolisstyrelsen arbetade med en bred samverkan från landets samtliga

Skr. 2000/01:52

23

polismyndigheter. I detta arbete har vägts in att ordningsstömingar kan fä Skr. 2000/01:52

en påtagligt större omfattning med en samtidig störning i någon viktig

samhällsfunktion. Rikspolisstyrelsen har avseende utrustning, gått

igenom bl.a. följande.

• Tillgång till reservkraft och uthålligheten i utrustning

• Tillgång till alternativa ledningsplatser

• Tillgång till alternativa drivmedelspumpar

• Alternativa kommunikationsmöjligheter

• Fastigheter och till dem hörande utrustning

• IT-miljön inom polisen.

I Rikspolisstyrelsens rapport drogs den försiktiga slutsatsen gällande

polisen att den har förmåga att klara sina uppgifter under ett kortare

stömingsförlopp. Denna bedömning gäller fortfarande.

Rikspolisstyrelsen kommer även fortsättningsvis att arbeta för att hålla

en hög förmåga som motsvarar de krav som ställs på verksamheten och

dc särskilda krav som ställs på cn beredskapsmyndighet.

2.3.6 Polisens hantering av information vid svåra påfrestningar

Vid särskilda händelser går polisorganisationen på ett i förhand bestämt

sätt upp i en stab där olika funktioner är definierade och där det finns en

särskild funktion för informationsverksamhet. Utformningen av

informationsverksamheten följer de råd och rekommendationer som

Styrelsen för psykologiskt försvar arbetat fram.

Vid sidan av den allmänna informationen kommer polismyndigheterna

att ha konkreta informationsuppgifter avseende

• utrymning,

• kommunikationsläget, i första hand vad gäller vägtransporter,

• ordningsläget, och

• säkerhetshotande verksamhet.

Målsättningen för polisens informationsverksamhet är att upprätthålla

förtroendet för polisens och övriga myndigheters verksamhet,

vidmakthålla lugn och ordning i samhället samt att öka kunskaperna om

och vaksamheten mot säkerhetshotande verksamhet.

Informationsinsatserna skall så långt som möjligt vara samordnade

med övriga berörda myndigheter. Informationen skall vara så snabb,

korrekt och fullständig som omständigheterna och kraven på sekretess

medger.

Tyngdpunkten i polisens arbete kommer också under krisartade

situationer att ligga på lokal nivå. När det bedöms som lämpligt kommer

dock Rikspolisstyrelsen att samordna informationsinsatserna inom

polisväsendet.

24

Stöd med totalförsvarsresurser

Totalförsvarsresurser skall enligt 2 § lagen (1992:1403) om totalförsvar

och höjd beredskap bl.a. utformas så att de även kan stärka samhällets

förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i

fred.

3.1 Militärt forsvar (Försvarsdepartementet)

Regeringen redovisade frågor om Försvarsmaktens stöd vid svåra

påfrestningar på samhället i fred och vid andra situationer i skrivelsen

Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred hösten 1998

(skr. 1998/99:33). I avsnittet om militärt försvar redogjorde regeringen

för det planeringsarbete som Förvarsmakten tillsammans med bl.a.

Överstyrelsen för civil beredskap hade genomfört, liksom för den

planering Försvarsmakten genomfört för egna möjliga insatser vid svåra

påfrestningar på samhället i fred. Försvarsmaktens resurser kan vid svåra

påfrestningar komma att utnyttjas för bl.a. ledning, samband, stöd till

polisen, transporter, förläggning, sjukvård, el- och vattenförsörjning,

räddning och röjning samt infrastrukturarbete som väg- och brobyggen.

Regeringen ansåg att Försvarsmaktens redovisning i väsentliga delar

kunde ligga till grund för myndighetens fortsatta planering och arbete. I

skrivelsen framhölls att stödet till samhället vid olika slag av olyckor och

andra allvarliga händelser bör ses i ett sammanhang. I de årliga

regleringsbreven har regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att

vidareutveckla sin förmåga i dessa avseenden.

Hösten 1999 behandlade regeringen Försvarsmaktens uppgift att stärka

samhället vid svåra påfrestningar i fred i propositionen Det nya försvaret

(prop. 1999/2000:30). Sammanfattningsvis anförde regeringen att

Försvarsmakten skall ha förmåga att samverka med civila myndigheter

och ha förmåga att ställa resurser till förfogande. Kraven på förmåga att

stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred skall inte utgöra

utgångspunkt för Försvarsmaktens utformning och omfattning, men

beaktas i den operativa och territoriella planeringen. Kraven skall också

beaktas vid planeringen av övningsverksamhet och när det gäller

tillgänglighet till vissa materielslag och förnödenheter. Samtidigt som

regeringen framhöll att ett effektivt samutnyttjande av resurser med

andra myndigheter är viktigt, betonades att samverkansmöjligheter m.m.

ställer krav inte bara på Försvarsmakten utan även på de andra

myndigheterna.

I propositionen pekade regeringen också på de typfall för händelser

som skulle kunna utvecklas till en svår påfrestning på samhället i fred, se

prop. 1996/97:11, bet. 1996/97:FöU5, rskr. 1996/97:203. Regeringen

anförde att Försvarsmakten tillsammans med de myndigheter som är

huvudansvariga om sådana händelser skulle inträffa, bör utveckla

förmågan att lämna stöd. Detta borde, enligt regeringen, kunna ske

genom i första hand en gemensam planering för de identifierade

typfallen. I propositionen redovisade regeringen också de ökade

möjligheterna för polisen, Tullverket och Kustbevakningen att utnyttja

Försvarsmaktens resurser, till följd av en kommande ändring av

Skr. 2000/01:52

25

1 ** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 52

förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet.

Ändringen innebär att Försvarsmaktens materiel och personal skall

kunna användas även för uppgifter av transportkaraktär som är

nödvändiga för att de tre myndigheterna skall kunna utföra sina

uppgifter. Riksdagen godkände regeringens förslag till operativ förmåga

för Försvarsmakten när det gäller att stärka det svenska samhället vid

svåra påfrestningar i fred (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2,

rskr. 1999/2000:168).

I budgetpropositionen för 2001 fullföljde regeringen inriktningen från

prop. 1999/2000:30 och angav att Försvarsmakten vid sidan om

skyldigheten att medverka i räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen

(1986:1102), skall bidra till att stärka det svenska samhället vid svåra

påfrestningar på samhället i fred och därvid kunna samverka med andra

myndigheter och ställa resurser till förfogande (prop. 2000/01:1).

Regeringen angav vidare att Försvarsmakten tillsammans med de berörda

myndigheterna bör fördjupa planeringen för militära stödinsatser vid det

tiotal exempel på svåra påfrestningar som prioriterats av statsmakterna.

Regeringen har i skilda sammanhang understrukit vikten av ett

effektivt utnyttjande av statliga resurser och ett militärt-civilt samarbete

så att militära resurser kan användas också för angelägna civila ändamål.

Det är därför viktigt att Försvarsmakten med sina personella och

materiella resurser kan stödja samhället vid svåra påfrestningar på

samhället i fred och vid andra allvarliga olyckor och händelser. Försvars-

makten har redan utvecklat en väsentlig förmåga i dessa avseenden och

myndighetens insatser vid t.ex. större räddningstjänstinsatser är ofta av

stor betydelse för hur samhället sammantaget skall bemästra händelsen.

Regeringen anser emellertid att denna förmåga bör utvecklas vidare på

det sätt som angivits i budgetpropositionen. Detta utvecklingsarbete bör

bedrivas i nära samverkan mellan Försvarsmakten och den myndighet

som är huvudansvarig om en händelse, som kan utvecklas till en svår

påfrestning, inträffar. Regeringen vill framhålla att den huvudansvariga

myndigheten har ett stort ansvar att initiera ett sådant samarbete.

Regeringen noterar att ett aktivt samarbete har inletts mellan

Försvarsmakten och andra myndigheter när det gäller stöd vid allvarliga

händelser. I september 1999 träffade Försvarsmakten och Statens

strålskyddsinstitut en överenskommelse som innebär att institutet i

händelse av en kämenergiolycka med spridning av radioaktiva ämnen

kan begära hjälp från Försvarsmakten med flygplan, helikoptrar och en

organisation för viss provtagning. I augusti 2000 träffade Försvarsmakten

och Affärsverket svenska kraftnät en överenskommelse för att på den

centrala nivån förbereda stöd från Försvarsmakten till elbranschen vid

störningar på elsystemet i fred. Svenska kraftnät skall stödja det avropade

företaget/samverkansgruppen bl.a. genom att upprätta kontaktvägar på

central nivå och kunna förmedla resurslistor och information. Försvars-

maktens stöd skall kunna avse bl.a. flyg- och landtransporter av personal

och materiel, plogningsresurscr samt reservkraftsaggregat.

Skr. 2000/01:52

26

Mot denna bakgrund avser regeringen att i regleringsbrevet för

Försvarsmakten för 2001 lämna fortsatta uppdrag om myndighetens stöd

till samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid andra

händelser. Huvudinriktning skall därvid vara följande.

• Försvarsmakten skall kunna bidra till att stärka det svenska

samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred och därvid

kunna samverka med civila myndigheter och ställa resurser till

förfogande.

• Uppgiften att stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred

skall beaktas vid den närmare utformningen av försvars-

resursema. Vid militärt och ekonomiskt likvärdiga alternativ

skall den lösning väljas där Försvarsmakten bäst kan stödja

samhället vid angelägna uppgifter.

• Försvarsmakten och berörda andra myndigheter skall

tillsammans fördjupa planeringen för militära stödinsatser vid

det tiotal exempel på svåra påfrestningar på samhället i fred

som prioriteras av statsmakterna.

• Försvarsmakten skall fortsätta att utveckla sin förmåga att

samverka med civila myndigheter och att kunna lämna stöd till

samhället inom skilda områden i enlighet med räddnings-

tjänstlagen (1986:1102) och förordningen (1986:1111) om

militär medverkan i civil verksamhet. Särskild vikt skall därvid

läggas vid stöd till räddningstjänsten, sjukvården och polisen.

Arbetet skall bedrivas tillsammans med berörda myndigheter.

• Försvarsmakten skall med helikopter upprätthålla beredskap för

flyg- och sjöräddning samt regionala och centrala behov enligt

särskilda överenskommelser med civila myndigheter.

Försvarsmaktens arbete med att utveckla en förmåga att stärka

samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred har pågått ett par år.

För att regeringen skall fa underlag för den fortsatta styrningen av

Försvarsmaktens åtgärder m.m. bör det göras en lägesavstämning där

genomfört arbete, problemområden m.m. belyses i ett samlat samman-

hang. Regeringen avser därför att uppdra åt Försvarsmakten att i

budgetunderlaget för 2002 redovisa i huvudsak följande om stöd vid

svåra påfrestningar på samhället i fred,

• en lägesredovisning avseende genomfört och pågående arbete,

• inriktningen avseende myndighetens fortsatta arbete och

• identifiering av problemområden med myndigheternas förslag

till lösningar.

Försvarsmakten skall härvid beakta Sårbarhets- och säkerhetsutred-

ningens (Fö 1999:04) arbete.

Regeringen informerade riksdagen i prop. 1999/2000:30 om rege-

ringens inriktning för hur fömödenhetsavveckl ingen inom Försvars-

makten bör genomföras och om regeringens avsikt att se över gällande

regler på området och lägga fast en inriktning för det förestående

awecklingsarbetet. Utskottet delade i allt väsentligt regeringens

överväganden (bet. 1999/2000:FöU2). Ett av de fyra områden inom

vilket regeringen ansåg att överskottsfömödenheter i första hand borde

utnyttjas var för att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i

fred. Regeringen har därefter beslutat förordningen (2000:278) om gåvor

Skr. 2000/01:52

27

och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten genom

vilken bl.a. andra svenska myndigheter kan fa materiellt tillskott. Som ett

led i avvecklingsarbetet har Statens räddningsverk dessutom på

regeringens uppdrag utrett möjligheten att ansvara för bandvagnar från

Försvarsmakten som skall kunna användas i samband med räddnings-

tjänstinsatser. Uppdraget har redovisats den 31 oktober 2000.

Regeringen vill avslutningsvis erinra om att regeringen den

30 november 2000 beslutat om direktiv (dir. 2000:87) för en utredning

om översyn av Försvarsmaktens stöd till andra myndigheter. Utredningen

skall sc över bestämmelserna för Försvarsmaktens stöd till samhället i

övrigt i fred. I uppdraget ingår bl.a. att föreslå hur lagstiftningen kan

ändras så att reglerna bättre stämmer överens med den helhetssyn som

regeringen och riksdagen har gett uttryck för samt hur de blir enklare och

mer entydiga. Inriktningen skall vara att öka Försvarsmaktens

möjligheter att bistå.

3.2 Civilt försvar (Försvarsdepartementet och övriga

berörda departement)

Totalförsvar är enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd

beredskap den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig.

Totalförsvaret består av militär verksamhet (militärt försvar) och av civil

verksamhet (civilt försvar). Civilt försvar är således inte en organisation

utan en verksamhet som flera aktörer genomför. Förmågan inom det

civila försvaret grundas främst på samhällets inneboende stabilitet och

flexibilitet inför skilda slag av störningar. Denna basförmåga

kompletteras genom planeringen för det civila försvaret med de särskilda

beredskapsåtgärder som vidtas med utgångspunkt i krav som ställs vid i

första hand ett väpnat angrepp.

De åtgärder som vidtas i syfte att förbättra beredskapen i händelse av

krig har i flera fall stor effekt även på beredskapen mot fredstida

störningar. Oavsett händelse är det ofta samma typ av åtgärd som krävs.

Detta gäller framför allt insatser på energisidan men även inom IT- och

teleområdet. Genom att nämnda områden i mycket stor utsträckning

utgör en form av grundförmåga för att samhället skall fungera brukar det

ofta anges att de är gränssättande faktorer för övrig verksamhet inom

civilt försvar. Regeringen har mot bakgrund av detta under senare år

pekat på vikten av att åtgärder vidtas för att förbättra förmågan inom

dessa områden. Genom att det inte är möjligt att fa en helt stömingsfri

elförsörjning har regeringen bl.a. betonat att det är angeläget att

funktionsansvariga myndigheter inom det civila försvaret vidtar åtgärder

för att minska konsekvenserna vid elbortfall (prop. 1998/99:1). Detta

sker bl.a. genom att reservkraft anskaffas. I budgetpropositionen för 2001

betonar regeringen att funktionsansvariga myndigheter bör intensifiera

arbetet med att förbättra IT-säkerhetsarbetet så att den verksamhet

myndigheterna är ålagda kan genomföras utan störningar

(prop. 2000/01:1). De nämnda åtgärderna, som i grunden riktas mot att

förbättra förmågan i händelse av krig och finansieras med riktade medel

för detta, kommer även att förbättra förmågan i händelse av en extrem

situation i fred.

Skr. 2000/01:52

28

Bidrag till den kommunala beredskapen

Sedan 1988 har Överstyrelsen for civil beredskap lämnat bidrag till

reservanordningar för kommunalteknisk försörjning. Hittills har bidrag

lämnats till omkring 220 kommuner med ca 270 miljoner kronor. Totalt

har, inklusive kommunernas egna andelar, mer än 600 miljoner kronor

investerats.

Bidrag beviljas normalt med 50 procent av investeringskostnaderna. I

vissa fall, då ”fredsnyttan” ansetts dominera, har bidragsandelen

reducerats. Totalt har närmare 400 ansökningar beviljats bidrag

omfattande sammanlagt ca 465 olika åtgärder. Cirka 70 procent av dessa

åtgärder har avsett anskaffning av reservkraft.

Drygt 40 procent av beviljade bidrag har avsett åtgärder för att trygga

vattenförsörjningen, ca 5 procent värmeförsörjningen, knappt 25 procent

försörjningen för prioriterade fastigheter och ca 30 procent har avsett

blandade projekt.

Blandade projekt utgörs av åtgärder där flera olika områden berörs.

Det kan handla om mobila reservkraftaggregat som förberett för

inkoppling på flera ställen, vattenverk, prioriterade fastigheter m.m.

Med prioriterade fastigheter avses servicehus för äldre, barnstugor,

skolor och tidigare även kommunalhus. För kommunal ledning utgår

numera bidrag i särskild ordning. För de prioriterade fastigheterna har

inkoppling av mobil reservkraft och sektionering av husets elnät

förberetts för att kunna hålla igång värmeförsörjning, matlagnings-

möjligheter, belysning m.m. vid ett längre elavbrott. I några fall har fast

reservkraft installerats. Några fastigheter har också förberetts för

inkoppling av mobila vattentankar.

Bidragsgivningen har medfört att säkerheten i kommunernas tekniska

försörjning, främst VA-försörjningen, avsevärt förbättrats. Under 1999

lämnades bidrag till ett femtiotal kommuner som till större delen avsåg

VA-försörjningen.

4 Informationsfrågor

Regeringen tog upp frågan om informationsberedskap inför svåra

påfrestningar på samhället i fred i propositionen Förändrad omvärld -

omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Regeringen framhöll där att en god

informationsberedskap innebär att de verksamheter som omfattas av

beredskapskrav har sådana planer, sådana personalresurser - inte minst i

form av erfaren, utbildad och övad personal - och sådana tekniska

hjälpmedel att informationsverksamheten vid extrema situationer snabbt

kan påbörjas och sedan fortgå under lång tid och med hög belastning.

Att kunna hantera kriskommunikation blir avgörande för möjligheterna

att vidmakthålla ett allmänt förtroende och förmedla information till

berörda medborgare, myndigheter och inte minst medierna.

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har som generell uppgift att

samordna berörda myndigheters krigsplanläggning av informations-

beredskapen och därvid ge råd och rekommendationer. Sedan 1997 har

SPF enligt sin instruktion också i uppgift att bistå andra myndigheter i

Skr. 2000/01:52

29

deras arbete med att utforma och sprida information om svåra Skr. 2000/01:52

påfrestningar på samhället i fred genom att utarbeta råd och rekom-

mendationer för informationsverksamheten även under dessa

förhållanden. Sådana råd och rekommendationer finns sedan 1999 i en

särskild publikation från SPF (Handbok Informationsberedskap) som

getts stor spridning och bl.a. låg till grund för utbildnings- och

informationsinsatser från myndighetens sida inför skiftet till 2000. SPF

medverkar därutöver med stöd vid utbildning och övningar på såväl

lokal, regional som central nivå vad avser förberedelser för

informationsverksamhet vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Om en svår påfrestning skulle inträffa skall SPF, enligt sin instruktion,

på begäran av en myndighet också ge stöd och hjälp i

informationsarbetet. SPF har kontinuerligt viss beredskap med de

resurser som normalt finns vid myndigheten för att kunna ge avsett stöd

och hjälp. Behov av starkt ökade personella resurser med denna

kompetens, utöver dem som normalt disponeras, förutsätter dock att

myndigheten kan utnyttja personal genom särskilda avtal eller snabb

projektanställning.

För att i en akut situation nå berörda människor med information har

Statens räddningsverk överenskommelser med Sveriges Radio AB,

Sveriges Television AB samt Nordisk Television AB. Överens-

kommelserna behandlar utsändning av myndighetsmeddelande för

varning av allmänheten vid olyckshändelser och överhängande fara för

olyckshändelser for att hindra och begränsa skador på människor,

egendom eller miljö. De är vägledande även under höjd beredskap och

krig samt vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Då det gäller

myndighetsmeddelande är det av yttersta vikt att medborgarna nås av

denna information - även då det gäller människor som har dåliga

kunskaper i det svenska språket - och att medborgarna har tillgång till de

medier som sänder ut meddelandena.

Under senare år har antalet radio- och TV-kanaler ökat och därmed har

mönstren for hur människor tar del av mediernas utbud förändrats. De

kommersiella lokalradiokanalema har många lyssnare. Enligt

lokalradiolagcn (1993:120) skall lokalradion kostnadsfritt sända

vamingsmcddelanden om en myndighet begär det. För att göra det

möjligt för lokalradiokanalema att sända dessa meddelanden driver

Styrelsen för psykologiskt försvar tillsammans med Radioutgivare-

föreningen (RU) ett projekt for att underlätta för lokalradiokanalema att

sända ett vamingsmeddelande.

Myndigheters skyldighet att informera inom det egna verksam-

hetsområdet regleras bl.a. i förvaltningslagen (1986:223) och

verksförordningen (1995:1322). I förvaltningslagen föreskrivs att varje

myndighet skall lämna upplysningar, vägledning och råd till enskilda i

frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor från enskilda

skall besvaras så snart som möjligt. Myndigheterna skall ta emot besök

och telefonsamtal från enskilda. Varje myndighet skall dessutom lämna

andra myndigheter hjälp inom ramen for den egna verksamheten.

Av verksförordningen framgår att myndighetschefen skall se till att

allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom

en god service och tillgänglighet, genom information och genom ett klart

och begripligt språk i myndighetens skrivelser och beslut. Myndighcts-

30

chefen skall verka för att myndigheten genom samarbete med andra Skr. 2000/01:52

myndigheter och på annat sätt tar till vara de fördelar som kan vinnas för

staten som helhet.

Vikten av informationsutbyte mellan myndigheter skall inte

underskattas. I vissa fall kan även en samordning av information behövas

mellan myndigheter. Ett exempel på detta är det nära samarbetet om

information och informationsgivning som finns mellan Statens

strålskyddsinstitut och Statens kämkraftinspektion.

Informationsgivning till allmänheten och samarbete med andra

myndigheter tillhör alltså myndigheters normala verksamhet och

myndigheterna skall även informera regeringen.

Vid några speciella händelser har regeringen beslutat om ett utökande

eller ett förtydligande av myndighetens informationsinhämtning och

informationsspridning. I oktober 1996 gav regeringen i uppdrag åt

Styrelsen för psykologiskt försvar att vara statens kontaktorgan till

anhöriga till dem som omkom vid M/S Estonias förlisning. I uppdraget

ingår att ge de drabbade information och ta emot deras synpunkter i

frågor som har anknytning till katastrofen. I november 1998 gav

regeringen i uppdrag åt Länsstyrelsen i Västra Götalands län att

samordna information till anhöriga till omkomna och skadade samt andra

drabbade i samband med branden i Göteborg samt skapa ett forum för

diskussion mellan dessa och myndigheter. Vidare skulle länsstyrelsen

som regeringens företrädare i länet på ett samlat sätt förse regeringen

med nödvändig information.

För att kunna lämna information till medierna vid en svår påfrestning

krävs väl inarbetade rutiner. Det har visat sig vid en mängd svårare

händelser som inträffat i Sverige på senare tid att trycket från medierna

blir enormt. Det är av stor vikt att ha resurser och uthållighet för att

kunna lämna information till de medborgare som hör av sig per telefon.

Internet har på senare år lämnat ytterligare förutsättningar för att kunna

informera de människor som berörs. Internet ger också möjlighet att

snabbt kunna uppdatera den information som krävs, inte bara för

myndigheter och organisationer, utan även mediernas nyhetsspridning.

I samband med kriser ökar kravet på en sammanhållen, enhetlig och

strukturerad kommunikation. Informationsbehovet ökar markant. Hos

olika aktörer bör det därför finnas planer för kriskommunikation med

tydlig strategi för informationshantering när en kris inträffar. För att klara

det ökade informationsbehovet bör planen innehålla anvisningar bl.a. för

resurs- och ansvarsfördelning, informationskanaler och medierelationer.

Regeringskansliet har satsat ökade resurser på informationsberedskap.

Detta har skett genom att en för Regeringskansliet gemensam

informationsenhet, Information Rosenbad, har byggts upp. Dessutom har

numera samtliga departement egna informatörer.

31

5 Redovisning av hittills prioriterade fall

Skr. 2000/01:52

5.1 Terrorism (Justitiedepartementet)

Sammanfattning: Regeringen bedömer att Sverige står i stort sett väl

rustat i kampen mot terrorism. Genom Säkerhetspolisens arbete finns

det en god överblick över olika terroristorganisationers verksamhet.

Hotbilden när det gäller internationell terrorism riktad mot Sverige

bedöms för närvarande som låg.

Polisväsendet har både på lokal och nationell nivå planer för

polisinsatser vid särskilda händelser, t.ex. terroristangrepp

Den nationella insatsstyrkan kan sedan den 1 december 1999

användas även vid annan polisverksamhet än terrorism, om det kan

ske med hänsyn till huvuduppgiften att bekämpa terroraktioner i

Sverige. Insatsstyrkan är för närvarande föremål för översyn av

Rikspolisstyrelsen.

Vissa svagheter har identifierats när det gäller beredskapen för en

terroristattack med nukleära, biologiska eller kemiska vapen. En

arbetsgrupp har bildats inom Regeringskansliet där representanter för

berörda myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen, i samarbete med

Försvarsmakten ser över vad som behöver göras för att förstärka

beredskapen för sådana attacker.

5.1.1 Hotens och riskernas karaktär

Med begreppet terrorism brukar avses våld, hot eller tvång för politiska

syften. Kännetecknande för terroristbrott är att brottet utgör ett angrepp

på de demokratiska spelreglerna och således hotar grundläggande värden

i samhället. Terroristdåd kan leda till svåra påfrestningar på samhället.

Några terrordåd har inte utförts i Sverige eller i vår närmaste

omgivning under senare tid. Hotbilden när det gäller internationell

terrorism riktad mot Sverige bedöms av Säkerhetspolisen som låg.

Sverige kan däremot komma att beröras av den internationella

terrorismen, exempelvis genom att ett av terrorister kapat flygplan flygs

hit eller att utländska intressen i Sverige, exempelvis en ambassad,

angrips.

Det finns också risk för att beslut och åtgärder av svenska myndigheter

med anledning av terroristangrepp mot icke-svenska intressen kan leda

till direkta angrepp mot Sverige och svenska intressen. Utländska

terrorister kan också tänkas använda Sverige som bas för angrepp mot

mål i andra länder.

Säkerhetspolisen konstaterar att nittonhundratalets sista år gick i

våldets tecken om man ser till antalet terrorrelaterade våldshandlingar

världen över. Huvuddelen av terrordåden utfördes dock inom själva

konfliktområdena. Antalet internationella dåd av terroristkaraktär, dvs.

attacker mot mål utanför det område som berörs av den konflikt som

föranledde angreppet, minskade däremot. Samtidigt har de internationella

dåd som utförts under senare år kommit att kännetecknas av fler döda per

attentat.

32

En terrorist- eller sabotageaktivitet eller endast hot därom kan fa stora

konsekvenser. Som framgår av det följande är bl.a. el- och

vattenförsörjningen känsliga för terrorism och sabotage.

5.1.2 Ansvarsförhållanden

Följden av en terroristattack kan utgöra en svår påfrestning på samhället i

fred. Vilken påfrestning det är fråga om beror på vilken del av samhället

som attacken riktar sig mot. Samhällets beredskap för att återställa

ordningen och lindra konsekvenserna av en sådan attack beskrivs därför

bäst för var och en av de olika samhällsviktiga funktioner som kan

drabbas. Den redovisning som lämnas här avser polisens arbete med att

förebygga terroristhandlingar och vilka polisiära åtgärder som blir

aktuella i händelse av en terroristattack.

I 4 § i Rikspolisstyrelsens instruktion anges att Säkerhetspolisen leder

polisverksamhet i fråga om terrorismbekämpning.

Terrorismbekämpningen har till uppgift att i Sverige bekämpa yttringar

av internationell terrorism. Eftersom den internationella terrorismen är

gränsöverskridande måste Säkerhetspolisen i detta arbete i stor

utsträckning lita till internationell samverkan för att få tillgång till de

informationer som behövs. Sverige deltar därför i internationellt

samarbete på detta område. I det sammanhanget har Sverige också åtagit

sig att bidra till att motverka att terrordåd kan utföras i andra länder. Det

ankommer därför på Säkerhetspolisen att bistå andra länders

säkerhetstjänster i kampen mot den internationella eller den nationella

terrorismen.

Ett terroristangrepp kan ske i olika former och vilka åtgärder som

måste vidtas är beroende av angreppets karaktär. Om ett terroristangrepp

inträffar ligger ansvaret för att vidta åtgärder i första hand på

länspolismästaren inom vars myndighet angreppet utförts. Regeringen

kan dock enligt 7 § polislagen (1984:387) uppdra åt Rikspolisstyrelsen

att i särskilda fall leda viss polisverksamhet, t.ex. vid ett terroristangrepp.

Vid Säkerhetspolisen finns en beredskapsfunktion som vid särskilda

händelser kan bistå den ansvariga polismyndigheten med underlag,

bedömningar och liknande.

Varje polismyndighet skall upprätta planer för polisinsatser för

särskilda händelser, t.ex. terroristangrepp. Rikspolisstyrelsen har

upprättat en principorganisation för polisinsatser vid sådana händelser (se

vidare under avsnitt 2.3 Polisverksamhet). Polismyndigheten skall

omgående underrätta Rikspolisstyrelsen om en särskild händelse som

bedöms vara en riksangelägenhet eller annars bör föranleda underrättelse

till regeringen. Exempel på detta är då hotet riktar sig mot rikets säkerhet

eller andra väsentliga samhällsintressen, då händelsen innefattar en

gisslansituation med politiska motiv, om gärningsmannen begär kontakt

med eller beslut av regeringen eller av viss regeringsmedlem eller då i

annat fall flera människoliv, ekonomiska värden eller omfattande

miljövärden står på spel.

Inom verksamhetsgrenen kontraterrorism vid Säkerhetspolisen bedrivs

verksamhet för att bygga upp kunskap om terrorismens grunder, idéer

och organisation i syfte att förebygga terrorism. Inom ramen för det

Skr. 2000/01:52

33

internationella samarbete mot terrorism som Sverige deltar i skall

våldsdåd med utländska politiska motiv förebyggas, oavsett om dessa

avses att utföras i Sverige eller utomlands. En viktig uppgift är således att

se till att Sverige inte blir en bas för politiskt motiverat våld i andra

länder. 1 Säkerhetspolisens arbete ingår också att motverka

flyktingspionage eller annan förföljelse i Sverige från regimer eller

organisationer i andra länder som förknippas med terrorism.

Ett viktigt fortlöpande arbete på terrorismbekämpningens område är att

göra analyser av hot mot framför allt enskilda personer. Säkerhetspolisen

har ett brett internationellt samarbete, bl.a. med utländska underrättelse-

och säkerhetstjänster. Den öppna polisverksamheten och andra myndig-

heter, t.ex. Migrationsverket, Tullverket, Försvarsmakten,

Kustbevakningen, Försvarets forskningsanstalt och Försvarets

radioanstalt är andra viktiga källor, liksom press, nyhetsmedia och

litteratur. De analyser som informationsinhämtningen leder till utgör

grunden inte bara för Säkerhetspolisens utan också för andra

polismyndigheters skyddsinsatser. Den verksamheten är omfattande och

har i ett antal fall lett till skärpt bevakning och andra förebyggande

åtgärder. Enligt Säkerhetspolisens bedömning är underrättelseläget

mycket gott.

Varje år sammanställer Säkerhetspolisen ett övergripande

hotbildsdokument avseende vilka hot av terroristkaraktär som föreligger,

vilket delges myndigheter och departement. Säkerhetspolisen gör också

fortlöpande bedömningar av faktorer i närtid som kan påverka hotbilden

på en mer konkret nivå.

I arbetet för att förebygga terrorism ingår också att verka för att

utländska medborgare, som kan befaras begå eller medverka i brottslig

gärning som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften skall

hindras från att bedriva sådana aktiviteter i Sverige. Säkerhetspolisen

följer därför kontinuerligt förekomsten inom landet av medlemmar eller

sympatisörer till organisationer, som ägnar sig åt politiskt motiverat våld.

Säkerhetspolisen yttrar sig över asylansökningar, i ärenden rörande

medborgarskap och i ärenden om uppehållstillstånd.

Säkerhetsskyddslagen (1996:627) innehåller bestämmelser som gör det

möjligt att göra registerkontroll, dvs. hämta uppgifter från polisregister,

om det behövs för skyddet mot terrorism. Vid sådan rcgisterkontroll får

utlämnandet av uppgifter omfatta uppgifter som hämtas från ett register

som omfattas av lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen

(1998:621) om misstankeregister eller som hämtas från Säpo-registret.

Med registerkontroll avses också att sådana personuppgifter hämtas som

Säkerhetspolisen behandlar utan att det ingår i ett sådant register. Sådan

registerkontroll får göras vid säkerhetskontroll avseende vissa

anställningar eller liknande deltagande i vissa verksamheter.

Om det finns anledning att misstänka att ett terroristdåd kan komma att

genomföras informeras polismyndigheter och andra berörda organ, vilket

leder till skärpt bevakning och andra förebyggande åtgärder. Det kan

även finnas anledning att varna utsatta personer eller ge dem

personskydd.

Skr. 2000/01:52

34

Nationella insatsstyrkan

Skr. 2000/01:52

1992 bildades beredskapsstyrkan mot terrorism, numera benämnd

nationella insatsstyrkan. Styrkan regleras i 17 § polisförordningen

(1998:1558). Därav framgår att det vid polismyndigheten i Stockholms

län skall finnas en nationell insatsstyrka med huvuduppgift att bekämpa

terroraktioner i landet. Efter en ändring av förordningen, som trädde i

kraft den 1 december 1999, får styrkan användas även i annan

polisverksamhet, om det kan ske med hänsyn till huvuduppgiften.

Styrkan består av ett femtiotal polismän. Styrkans utbildning och

kompetensutveckling är främst inriktad på insatser mot terrorister, bl.a.

förhandlingar i krissituationer, sjukvård, vatten- och röjdykning, insatser

mot barrikaderade personer och fritagning av gisslan. Styrkan är tränad

för insatser mot olika objekt och förfogar över vapen och teknisk

utrustning av hög kvalitet. Styrkan har befälhavare i tjänst dygnet runt,

året runt. Dessa är beredda att bege sig till annan plats i Sverige kort tid

efter larm.

Någon formell begränsning av styrkans verksamhetsområde finns inte.

Styrkan kan sättas in i sådana fall där en polisoperativ bedömning visar

att det är lämpligt på grund av de särskilda kunskaper som styrkans

personal har. Prövningen av om styrkan skall sättas in görs av

Polismyndigheten i Stockholm.

En inspektionsgrupp från Rikspolisstyrelsens inspekterade

insatsstyrkan under maj 2000. Inspektionsgruppen uttryckte en viss oro

avseende styrkans numerär och om att delar av styrkans utrustning blivit

föråldrade och slitna, vilket riskerar att leda till att insatsstyrkans

förmåga att bekämpa terroraktioner kan försämras.

Med anledning av inspektionsrapporten har Rikspolisstyrelsen beslutat

bl.a. att frågan om lokalisering av insatsstyrkan till Polishögskolan i

Sörentorp skall utredas, att Polismyndigheten i Stockholms län för vart

och ett av åren 2001, 2002 och 2003 skall tillföras två miljoner kronor

för att säkerställa styrkans numerär och utrustning samt att

polismyndigheten senast den 1 mars 2001 till Rikspolisstyrelsen skall

redovisa hur de tillskjutna medlen avses bli använda. Rikspolisstyrelsen

har vidare uttalat sin avsikt att nära följa den fortsatta utvecklingen i de

avseende som aktualiserats genom inspektionen.

5.1.3 Bedömning av läget för beredskapen

Enligt regeringens bedömning står Sverige i stort sett väl rustat i kampen

mot terrorism. Genom det arbete som bedrivs nationellt inom

Säkerhetspolisen och internationellt genom olika samarbetsorgan har

ansvariga myndigheter en god överblick över olika terrorist-

organisationers verksamhet. Om en terroristattack ändå skulle äga rum

har polismyndigheterna möjlighet att organisera sig och agera i enlighet

med de redan upprättade planerna för polisinsatser vid särskilda

händelser.

35

5.1.4 Behov av åtgärder

En särskild fråga är hur beredskapen vid en terroristattack med nukleära,

biologiska eller kemiska vapen (N- B- och C-vapen) fungerar. En sådan

attack ställer särskilda krav på polisen och en rad andra myndigheter.

Regeringen gav i maj 1998 en särskild utredare i uppdrag att göra en

översyn av Sveriges förmåga när det gäller skydd mot N-, B- och C-

vapen. Den särskilde utredaren redovisade sitt uppdrag i mars 1999

(Ds 1999:13). Han konstaterade att polisverksamheten fyller en viktig

roll i detta sammanhang. Av rapporten framgår dessutom att det finns

vissa svagheter i beredskapen och att förmågan på NBC-områdct behöver

förstärkas. En arbetsgrupp har bildats inom Regeringskansliet där

representanter för berörda myndigheter bl.a., Rikspolisstyrelsen, ser över

vad som behöver göras för att förstärka beredskapen mot NBC-

situationer.

Skr. 2000/01:52

5.2 Elförsörjning (Näringsdepartementet)

Sammanfattning: Vitala funktioner i samhället är beroende av

tillgång till el för att kunna upprätthållas. Det allvarligaste hotet mot

elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala delar av elsystemet.

Sådana angrepp kan leda till stora konsekvenser i samhället genom

omfattande och långvariga elavbrott. Under normal fredstida drift är

elförsörjningen mycket robust och säker. Den höga elsäkerheten kan

dock inte garantera hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det

finns anläggningar och elledningar som inte är möjliga att skydda till

rimliga kostnader. Ett antal åtgärder övervägs för närvarande för att

minska sårbarheten inom elförsörjningen. Regeringen avser bl.a. att

uppdra åt Affärsverket svenska kraftnät att i samråd med Post- och

telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroendeförhållandena som

finns mellan elförsörjningen och telekommunikationerna vid

elavbrott.

5.2.1 Hotens och riskernas karaktär

Det svenska elsystemet består av produktionsanläggningar och ett

rikstäckande överförings- och distributionssystem. Det senare består av

stamnät, ett mindre antal regionnät och ett stort antal lokalnät. Under

normal fredstida drift är elförsörjningen mycket robust och säker. Det

allvarligaste hotet mot elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala

delar av elsystemet. Sådana angrepp kan leda till stora konsekvenser i

samhället genom omfattande och långvariga elavbrott.

Fredstida störningar i elförsörjningen, som drabbar elkunder i form av

elbortfall sammanhänger oftast med fel i elnäten på landsbygden på

grund av storm eller snöoväder. Det finns emellertid en beredskap att

hantera sådana störningar. Störningar i stam- och regionnät förekommer,

men de medför sällan elbortfall för elkunder. Dessa störningar åtgärdas

inom ramen för den normala driftberedskapen.

36

Det är inte möjligt att säkerställa en helt stömingsfri elförsörjning. Skr. 2000/01:52

Samhällets elberoende ökar kontinuerligt, bl.a. till följd av ökat beroende

av fungerande telekommunikationer och IT-system. Samhällsviktiga

verksamheter som oundgängligen måste fungera, måste därför

tillförsäkras tillgång till el för situationer då den ordinarie elförsörjningen

inte fungerar.

5.2.2 Ansvarsförhållanden

Ansvarsfördelningen är sådan att det är en uppgift för företagen inom

elförsörjningen att vidta de åtgärder som krävs i elsystemet för att hålla

en god leveranssäkerhet i fredstid. Den som är ansvarig för

elförsörjningen inom ett visst område är skyldig att mot ersättning och

inom rimliga gränser tillgodose kundernas önskemål om

leveranssäkerhet. Ansvaret innefattar åtgärder för att förebygga och

förhindra störningar och åtgärder för att snabbt återställa elförsörjningen

vid störningar.

Statens energimyndighet (Energimyndigheten) är bl.a. nätmyndighet

enligt ellagen (1997:857). I uppgiften ingår att utöva tillsyn över

ellagens efterlevnad utom i fråga om driftsäkerhet och elsäkerhet. Det

innefattar bl.a. tillsyn av nätverksamhet och leveranskoncessioner.

Myndigheten prövar också koncessionsärenden enligt ellagen utom i

fråga om nätkoncessioner för utlandsförbindelser.

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) driver och förvaltar

det svenska stamnätet och de statligt ägda utlandsförbindelserna. Svenska

kraftnät skall enligt riksdagens riktlinjer ansvara för driften av stamnätet,

den löpande momentana elbalansen och det svenska kraftsystemets

övergripande driftsäkerhet. Svenska kraftnät är enligt förordningen

(1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström sedan den 1 januari

1995 systemansvarig myndighet enligt ellagen. I detta ingår att bl.a.

utfärda föreskrifter om och utöva tillsyn över driftsäkerheten i elektriska

anläggningar.

De åtgärder som på statsmakternas initiativ vidtas för att

elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas vid höjd

beredskap har positiv effekt även på den fredstida beredskapen, särskilt

när det gäller skydd mot sabotage. Energimyndigheten är

fnnktionsansvarig myndighet för funktionen Energiförsörjning och

ansvarig för delfunktionen Bränsle- och drivmedelsförsöijning. Svenska

kraftnät är beredskapsmyndighet enligt beredskapsförordningen

(1993:242) och skall enligt förordningen (1991:2013) med instruktion för

Affärsverket svenska kraftnät i krig eller när regeringen annars

bestämmer planera, leda och samordna elförsörjningens resurser.

Svenska kraftnät ansvarar för delfunktionen Elförsörjning inom

funktionen Energiförsörjning inom den civila delen av totalförsvaret.

Svenska kraftnät är sedan den 1 juli 1997 elberedskapsmyndighet enligt

elberedskapslagen (1997:288) och har som sådan att utfärda erforderliga

föreskrifter för elberedskapslagens tillämpning.

37

5.2.3 Bedömning av läget för beredskapen

När det gäller normala förhållanden har Sverige ett av världens säkraste

elsystem. Den höga elsäkerheten kan dock inte ens då garantera

hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det finns anläggningar och

elledningar som inte är möjliga att skydda till rimliga kostnader. Den

pågående och planenliga uppbyggnaden av verksamheten har medfört

förbättringar av förmågan under störda förhållanden. Det informations-

och erfarenhetsutbyte som skett mellan aktörer inom energisektorn har

förbättrat förmågan till samordning. I samband med förberedelserna som

genomfördes inom energiförsörjningen inför skiftet till år 2000 kartlades,

analyserades och åtgärdades ett stort antal system inom energisektorn.

Informationsinsatser genomfördes och till nyårsnatten vidtogs

erforderliga ledningsförbercdclser.

5.2.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Den 1 juli 1997 trädde el beredskapslagen (1997:288) i kraft. Lagen

reglerar ansvaret för den planering och de åtgärder som behövs för att

kunna tillgodose elförsörjningen vid höjd beredskap. Huvudprincipen är

att elföretagen är skyldig att vidta åtgärder som beslutas med stöd av

lagen för att tillgodose elförsörjningen. Beslut om åtgärder kan avse

såväl anläggningar som verksamhet. En beredskapsåtgärd är i princip

varje åtgärd som beslutas i enlighet med lagens syfte att tillgodose

elförsörjningen i landet. Lagen tar bl.a. sikte på beredskapsåtgärder i

anläggningar av väsentlig betydelse för elförsörjningen inom landet eller

inom en ort eller ett område. Det kan exempelvis gälla viktiga

produktions-, överförings- eller driftledningsanläggningar. Ett stort antal

olika slag av beredskapsåtgärder kan aktualiseras för att därigenom

åstadkomma en hög funktions- och systemsäkerhet. De åtgärder som

vidtas för att elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas

vid höjd beredskap har positiv effekt även på den fredstida beredskapen.

Då lagen infördes gjorde regeringen bedömningen att det inte var

påkallat att införa regler om leveranssäkerhet i fredstid. Den 1 januari

1998 trädde en ny cllag (1997:857) i kraft. Enligt ellagen är den som

bedriver nätverksamhet skyldig att på skäliga villkor ansluta den som så

begär till elnäten och att överföra el. Bestämmelser om handel m.m. med

förnödenheter som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen

återfinns vidare i ransoneringslagen (1978:268).

Överväganden görs huruvida ett stort elavbrott motiverar att

regeringen ges särskilda befogenheter.

5.2.5 Behov av övriga åtgärder

Vad gäller beredskapsverksamhetens inriktning avser regeringen bl.a. att

tillse att en helhetssyn utvecklas som omfattar beredskapsåtgärder såväl

på den eloperativa sidan som på användarsidan och att åtgärder skall

vägas emot varandra vad gäller kostnader och effekt. Vidare kommer de

ömsesidiga beroendeförhållandena som finns mellan elförsörjningen och

telekommunikationerna vid elavbrott att analyseras närmare.

Skr. 2000/01:52

38

Möjligheterna för investeringar i teknisk utrustning bör undersökas i Skr. 2000/01:52

syfte att kunna förbättra att i en krissituation styra knappa eltillgångar till

prioriterade användare. Utvecklingen på gasturbinsidan bör följas som en

del av bevakningen av tillgång till reservkraft i syfte att skapa bättre

förutsättningar för drift av elsystemet i separata delsystem (s.k. ö-drift) i

en krissituation. Möjligheterna att bergförlägga eller på annat sätt

effektivt skydda strategisk och svårreparerad utrustning i stam- och

regionnäten bör studeras.

5.2.6 Förmågan att klara störningar inom el, tele och IT

Elförsörjningens beroende av tele- och radiokommunikationer är

gränssättande. Både vid reparationer och återstart av elsystemet finns det

ett beroende av de publika telenäten. Särskilt vid återstart av elsystemet

efter ett avbrott bedöms en fungerande kommunikation vara nödvändig.

Den stora uppmärksamheten kring övergången till år 2000 medförde bl.a.

att alla datorrelaterade system fick en grundlig genomlysning, något som

har stärkt beredskapen.

Regeringen avser att uppdra åt Affärsverket svenska kraftnät att i

samråd med Post- och telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroende-

förhållandena som finns mellan elförsörjningen och telekommunika-

tionerna vid långvariga och omfattande elavbrott.

5.3 Telekommunikationer (Näringsdepartementet)

Sammanfattning: Med nuvarande ekonomiska förutsättningar

bedömer regeringen att telekommunikationernas beredskap inför svåra

påfrestningar i fred kommer att vara godtagbar inom några år.

Bedömningen är dock osäker eftersom teknikutvecklingen inom

området går mycket fort och nya tjänster kan medföra ökad sårbarhet.

Samhällets ökade beroende av väl fungerande telekommunikationer

minskar toleransen för avbrott och störningar. Det innebär att behovet

av insatser för att förebygga funktionsbortfall ökar.

En stark kommersiell utveckling ger tillgång till nya

kommunikationsmöjligheter främst genom Internet och den pågående

utbyggnaden av optokabel samt utvecklingen av bredbandig mobil

access. En mångfald av fysiska och logiska nät växer fram såväl inom

de fasta som de mobila telenäten. Sammantaget ger denna utveckling

en rad möjligheter att öka telekommunikationernas robusthet under

förutsättning att de positiva effekterna tillvaratas på ett framsynt sätt.

Den översyn av ansvarsförhållanden och behov av åtgärder på

författningsområdet som genomförts inför denna skrivelse har pekat ut

områden inom vilka en översyn av lagstiftningen är nödvändig.

Regeringen avser dels att närmare utreda frågan om det är nödvändigt

att i lag föreskriva om befogenhet för regeringen att göra prioriteringar

i telefunktionen i en katastrofsituation, dels att utreda behovet av att

med lagstöd föreskriva om teleoperatörers insatser vid nationella

katastrofer.

39

5.3.1

Hotens och riskernas karaktär

Skr. 2000/01:52

Teknikutvecklingen inom telekommunikationsområdet går i dag mycket

snabbt. Nya tjänster kan medföra nya sårbarheter. Det blir allt viktigare

att kunna skydda infrastrukturen inte bara mot fysiska angrepp utan även

mot allt mera sofistikerade elektroniska eller s.k. logiska angrepp mot

vitala IT-system. Samhällets ökade beroende av väl fungerande

telekommunikationer minskar toleransen för avbrott och störningar. Det

innebär att behovet av insatser för att förebygga funktionsbortfall ökar.

Naturkatastrofer som översvämningar och stormar, sabotage och

terroristhandlingar mot telesystem och samhällets elförsörjning samt

intrång via telenät i teleoperatörernas styr- och övervakningsnät med

stödsystem bedöms vara tänkbara hot som i fredstid kan leda till svåra

påfrestningar på samhället. Sabotage mot elförsörjningen kan leda till

långa elavbrott som kan medföra att telekommunikationer slutar att

fungera inom mindre eller större områden. Svåra snöoväder kan medföra

elavbrott i flera dygn.

Högeffekt pulsad mikrovågsstrålning (HPM, High Power Microwave)

är en typ av elektromagnetiskt vapen som är under utveckling. Det kan

avge mikrovågspulser med mycket hög effekt via antennsystem med hög

förstärkning vilket kan åstadkomma störningar på elektroniska system.

Intrång och manipulation av informationssystem är ett hot som kan

växa. Utvecklingen av Internet har gjort att dess standard för

datakommunikation är helt världsdominerande. Det medför en ökad risk

för att obehöriga kan ta sig in i dåligt skyddade IT-system. Frågor kring

informationssäkerheten i telekommunikationerna behandlas i ett särskilt

avsnitt.

De kommersiella drivkrafterna och konkurrensen leder till ökad

centralisering och koncentrering av nyckelfunktioner inom driftledning,

övervakning och styrning av näten. Vital kompetens samlas till ett fåtal

personer. Det är nödvändigt att dessa nyckelpersoner är tränade att

hantera även situationer som är svårare än de som kan tänkas uppträda

under normala förhållanden.

En stark kommersiell utveckling ger tillgång till nya

kommunikationsmöjligheter främst genom Internet och den pågående

utbyggnaden av optokabel samt utvecklingen av mobil bredbandsacccss.

En mångfald av fysiska och logiska nät växer fram såväl inom de fasta

som de mobila telenäten. Sammantaget ger denna utveckling en rad

möjligheter att öka telekommunikationernas robusthet under förutsätt-

ning att de positiva effekterna tillvaratas på ett framsynt sätt.

5.3.2 Ansvarsförhållanden

Telemarknaden består av ett flertal operatörer som bedriver verksamhet

på marknadsmässiga grunder. Den hårda konkurrensen på den svenska

telemarknaden är en stark och effektiv drivkraft för att operatörerna skall

upprätthålla en tillräckligt god beredskap för att kunna åtgärda oväntade

störningar oeh fel. Teleoperatörerna upprätthåller alltid en dygnetrunt-

övervakning och hög beredskap. De har även rutiner för att förstärka sin

ledning vid t.ex. större tekniska fel eller långvariga elavbrott.

40

Teleoperatörerna är bundna av sina affarskontrakt och kommer att Skr. 2000/01:52

prioritera eventuella åtgärder med hänsyn till dessa.

Post- och telestyrelsen utövar tillsyn över teleoperatörerna och kan

som sådan begära in skriftliga underlag från operatörerna, besöka på

plats och avge muntliga påpekanden m.m.

Vid en allvarlig störning av telekommunikationerna vidtas omedelbart

åtgärder for att dessa så snart som möjligt skall kunna återupptas i

normal omfattning. Post- och telestyrelsen samordnar under tiden

teleoperatörernas åtgärder i katastrofområdet med de resurser som kan

sättas in med stöd av avtal mellan PTS och teleoperatörerna, f.n. mobila

GSM-basstationer och reservelverk för mindre teleanläggningar. Post-

och telestyrelsen samverkar med räddningsledaren för att fa hjälp till

teleoperatörerna med t.ex. transport av drivmedel till reservelverk.

5.3.3 Bedömning av läget för beredskapen

Skador i nät

Vid snöoväder, översvämningar eller omfattande sabotage kan telenät

skadas eller bli överbelastade inom ett större eller mindre område. I

sådana lägen behöver samhällsviktiga funktioner ha prioritet både i det

fasta och i de mobila telefoninäten. Behov av förstärkning av

telesambandet kan också uppstå inom ett katastrofområde.

Post- och telestyrelsen har årligen genomfört ett antal övningar. De

utgör en viktig del i förberedelserna för att vidmakthålla en

krishanteringsförmåga inom telesektom. Teleoperatörernas och PTS

personal måste tränas att hantera svåra skador på telenäten. Operatörerna

har normalt dygnetruntberedskap och hög förmåga att hantera störningar

och skador i sina telenät. Övningsverksamheten kommer att fortsätta.

Post- och telestyrelsen har under 1996 och 1997 anskaffat och

finansierat tio mobila basstationer vardera till de tre GSM-operatörema.

Operatörerna svarar för drift och underhåll. Basstationerna får placeras ut

och vara i drift i näten men de skall kunna flyttas vid behov. I avtal med

operatörerna regleras hur basstationerna skall fördelas över landet. Post-

och telestyrelsen kan vid behov avgöra hur och var de skall användas.

Förmågan att flytta basstationerna för att förstärka ett område har övats

med två av GSM-operatörema i Norrbotten 1997 och på Gotland 1998.

En övning genomfördes i september 2000 med syfte att planera ett samlat

utnyttjande av de tre operatörernas mobila basstationer vid några

tänkbara större katastrofer inom landet.

Post- och telestyrelsen planerar att införa ett prioritetssystem i fasta

och mobila telefoninät för samhällsviktiga grupper. Utredningar har

genomförts 1998 av Ericsson Telecom AB och under 1999-2000 av de

operatörer som är aktuella. Ett försöksvis införande av prioritetssystemet

kan påbörjas under 2001. Ett par begränsade användargrupper kommer

att utnyttjas under de inledande försöken.

41

Centralisering av nätfunktioner

En konsekvens av att nätfunktioner och tjänster centraliseras och att

näten fjärrövervakas och fjärrstyrs är en ökad risk for att delar av landet

kan bli telcmässigt avskurna vid stora skador i transmissionsnäten.

Risken är särskilt stor for Norrland och Gotland. Den kommersiella

utvecklingen för dessa områden har inte givit tillräcklig säkerhet jämfört

med resten av landet.

Post- och telestyrelsen har initierat viss utbyggnad av optokabel för att

genom ökad mångfald åstadkomma säker transmission i Norrland. Den

pågående stora bredbandssatsningen med utbyggnad av optokabel

kommer att ge möjligheter att ytterligare förbättra säkerheten.

Post- och telestyrelsen arbetar för att säkerställa att flera

transmissionsnät kan utnyttjas vid stora skador genom att bygga

hopkopplingspunkter mellan optokabelnäten.

Elektromagnetiska vapen

Utvecklingen av HPM-vapen bedöms innebära särskild risk för att dessa

används för sabotage mot telekommunikationer.

Post- och telestyrelsen har initierat provmätningar mot flera olika typer

av teleanläggningar. Mätningarna visar att ett fordonsburet vapen i en

skåpbil eller lastbil endast bedöms kunna störa (inte förstöra)

teleutrustning inom några tiotal meter. Tjocka betongväggar, hus av plåt

och teleutrustning placerad i stativ med stängda plåtluckor ger gott

skydd. Lokaler kan skärmas mot en hotad riktning med plåt i väggar eller

av gardiner med invävd metalltråd. De bergskyddade teleanläggningama

har gott skydd mot elektromagnetiska vapen. Post- och telestyrelsen

kommer att genomföra ytterligare mätningar. För närvarande utreds

GSM-basstationers tålighet mot HPM. Hotets utveckling måste följas och

analyseras. Vidare bör skyddet mot HPM beaktas vid nybyggnad av

teleanläggningar.

Elavbrott

Ett allvarligt hot mot telekommunikationerna är långvariga avbrott i

landets elförsörjning orsakade av svåra väderförhållanden eller

omfattande sabotage- och terroristangrepp. Telekommunikationerna kan

inte helt förlita sig på samhällets elförsörjning utan måste ha egen

reservkraft. Större telestationer har i dag fast installerade

dieselgencratorer med drivmedel för cirka tre dygn vid svåra avbrott på

eltillförseln i fredstid. Mindre teleanläggningar nära abonnenterna

(utflyttade abonnentsteg för fast telefoni och basstationer för mobil

telefoni) har endast en batterireserv för i allmänhet 3-4 timmars elavbrott

vilket i regel täcker tiden för normala och mest frekventa elavbrott i

fredstid.

För att hålla tclefunktionen igång under veckolånga elavbrott erfordras

reservkraftaggregat i tillräcklig mängd. Post- och telestyrelsen har under

1998, 1999 och 2000 anskaffat och finansierat drygt 1600 mindre elverk

till Telia, Tele2, Europolitan, Telenordia och Banverket telenät. De är

utplacerade både på serviceställen och ute i näten. Genom avtal mellan

Skr. 2000/01:52

42

PTS och respektive operatör åtar sig operatörerna kostnaderna för drift

och underhåll av aggregaten. Antalet motsvarar teleoperatörernas behov

av aggregat vid ett svårt men sällan förekommande snöoväder som kan

drabba del av landet. Post- och telestyrelsen kan enligt avtalet vid behov

avgöra hur aggregaten skall utnyttjas vid t.ex. en större naturkatastrof. En

utvärdering av teleoperatörernas erfarenheter gjordes i juni 2000. En

funktionsövning genomfördes i november 2000 för att klargöra hur

aggregaten skall kunna hanteras och utnyttjas på bästa sätt vid

omfattande elavbrott. Ytterligare anskaffning är planerad.

Informationssäkerheten i telekommunikationerna

I telenäten förmedlas tal, text, bild och data. Telekommunikationerna är

mycket beroende av datorer och annan digital utrustning av följande skäl.

• Televäxlar, abonnentväxlar och annan utrustning i telenäten är i

stor utsträckning digital.

• Merparten stödsystem, bland annat för debitering och

abonnentinformation, är IT-system.

• Allt mer trafik förmedlas i form av datakommunikation, och i

ökande omfattning som IP-trafik. Den utrustning som används i

dessa nät är i stor utsträckning standardprodukter för datanät.

Utrustningar för transmission och nätövervakning m.m. styrs från ett

fatal platser i landet. Styrningen görs ibland via särskilda styr- och

övervakningsnät, men kan också göras i kommunikationsnätet.

Utvecklingen går mot en högre andel standardprodukter för

datakommunikation inom samtliga delar av telekommunikationsområdet.

Fungerande telekommunikationer är därför beroende av att det finns

tillgång till IT-system med hög säkerhet.

Risker i beroendet av IT-system

De IT-system som utnyttjas för övervakning, styrning och administration

av telekommunikationerna utnyttjar samma kommunikationsprotokoll

som Internet (IP). Många produkter är standardprodukter som används

även i andra sammanhang. Därmed riskerar telenät och operatörer att

utsättas för samma hot (t.ex. virus, dataintrång) som i dag förekommer på

Internet.

Många datanät hos teleoperatörerna är anslutna till Internet, bland

annat för att ge tillgång till e-post och andra Intemettjänster. Det

förekommer också att man utnyttjar Internet för enkel åtkomst för

underhåll och service m.m. Intemetanslutningama ökar risken för

dataintrång och virus m.m., och ökar möjligheterna att störa tele-

kommunikationerna genom dataintrång eller riktade informations-

operationer.

Hotbilden avseende informationssäkerhet i telekommunikationerna

Det nya och i framtiden allvarligaste hotet mot telekommunikationer är

en följd av Intemetutvecklingen och att IP (Internet Protocol) är

världsstandard för datatrafik med stora möjligheter till samtrafik. Därmed

öppnas också angreppsmöjligheter mot dåligt skyddade IT-system och

Skr. 2000/01:52

43

nät. Det är angeläget att dels klarlägga möjligheterna att utifrån göra Skr. 2000/01:52

intrång och manipulera i dessa IT-system och nät, dels följa upp hur hotet

utvecklas i Sverige.

Nivån på hotet mot telekommunikationerna i Sverige kan för

närvarande bedömas som lågt i förhållande till hotet mot t.ex. USA. Det

finns dock anledning att tro att sårbarheten i telekommunikationer ökar

efter hand som utnyttjandet av IP ökar.

Teleoperatörerna har hittills inte drabbats av något allvarligt IT-

angrepp eller någon allvarlig IT-incident. Hotet bedöms f.n. komma från

hackare. Skulle hotbilden förändras bedöms det farligaste IT-relaterade

hotet vara fientliga intrång i teleoperatörernas nät för att sätta dem ur

funktion.

Enskilda och mindre organisationer kommer att bli mer exponerade för

IT-angrepp när de kan vara ständigt uppkopplade mot Internet med

bredband i fasta nät och i tredje generationens mobiltelefoninät (UMTS).

Ansvarsförhållanden avseende informationssäkerhet

Enskilda, företag, myndigheter och organisationer är ansvariga för

säkerheten i sina egna IT-system. Teleoperatörerna är ansvariga för att

informationssäkerheten i telekommunikationerna motsvarar kundernas

krav. Kraven kan, särskilt vad gäller företagskunder, vara specificerade i

avtal. De kan också föreligga i form av en praxis eller underförstådd

kvalitetsnivå, framdriven av konkurrensen i branschen.

Teleoperatörerna är också ansvariga inför sina ägare i vad gäller att

informationssäkerheten är tillräckligt mot de hot som kan drabba

bolagens kommersiella verksamhet.

Post- och telestyrelsen ansvarar för att informationssäkerheten blir

tillräcklig även mot fientliga IT-angrepp mot telekommunikationerna.

Sådana angrepp skulle kunna allvarligt störa viktiga samhällsfunktioner

och försvåra ledningen. Långvariga angrepp skulle kunna medföra svåra

störningar i samhället.

Informationssäkerhet och lagstiftningen

Informationssäkerhet (datakommunikation) särbehandlas inte i den

lagstiftning som reglerar skydd och säkerhet i telekommunikationerna.

Förebyggande åtgärder avseende informationssäkerhet

Förebyggande skyddsåtgärder ger det mest effektiva skyddet mot

störningar och incidenter i de IT-system som utnyttjas inom

telekommunikationsområdet. Det grundläggande förebyggande skyddet

uppnås genom tydligt styrt IT-säkerhetsarbete.

Till de åtgärder som vidtas för att ytterligare öka det förebyggande

skyddet hör förbättringar inom områdena

• Nät- och systemdesign - bland annat att separera olika

datamiljöer och kundernas datatrafik

• Konfiguration av servrar och växlar - säkerhetshål täpps till.

• Brandväggar - bättre konfigurering, fler införs mellan olika

datamiljöer

44

• System som larmar vid intrångsförsök s.k. Intrusion Detection Skr. 2000/01:52

Systems (IDS)

• Användning av kryptosystem för såväl styr- och

övervakningssystem som abonnent- och kundsystem - bland

annat PKI (Public Key Inffastructure) och aktiva kort

• Incidentrapportering och incidenthantering.

Sedan i mars 2000 följer PTS hotutvecklingen i ett försöksprojekt.

Stiftelsen för Kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) och

PTS finansierar ett projekt som syftar till att utveckla en CERT-liknande

(CERT, Computer Emergency Response Team) funktion för de svenska

teleoperatörerna. Funktionen kallas NSIC (NetWork Security Information

Center) och har Svenska Stöldskyddsföreningen som huvudman. Syftet

är att under cirka två år ta emot rapporter om IT-incidenter från

teleoperatörerna, analysera dem och informera de parter som ingår i

projektet om hur angreppsmetoder förändras och på vilket sätt skydd och

motåtgärder kan åstadkommas.

Post- och telestyrelsen har initierat intrångsanalyser (aktiv IT-kontroll)

hos teleoperatörerna. Teleoperatören upphandlar därvid ett projekt med

kvalificerade hackare och PTS delfinansierar projektet. Uppgiften är bl.a.

att pröva om det, utifrån via telenät, går att ta sig in i teleoperatörens

styr- och övervakningsnät. Syftet är bl.a. att se om intrånget upptäcks och

om dataväxlar, telefoniväxlar och transmissionsutrustningar kan

manipuleras och sättas ur funktion. Vidare kartläggs nätens struktur och

deras svagheter. Analysen ger underlag för de åtgärder som bör vidtas för

att försvåra intrång. I nuläget har intrångsanalyscma genomförts hos tre

teleoperatörer. Metoden har en fördel framför säkerhetsrevisioner genom

att den på ett mer påtagligt sätt pekar på behovet att vidta åtgärder för

teleoperatörens ansvariga. Analyser bör kontinuerligt genomföras för att

vidmakthålla en tillräcklig IT-säkerhet och förmåga hos operatörerna att

upptäcka och ingripa mot dataintrång.

Konsekvensbegränsande åtgärder avseende informationssäkerhet

De viktigaste konsekvensbegränsande åtgärderna är teleoperatörernas

egna åtgärder för robusthet, funktionssäkerhet och stabilitet i nät och

stödsystem. Åtgärderna vidtas i första hand för att möta kundernas krav.

För att kunna avbryta och motverka IT-incidenter har eller utvecklar

teleoperatörerna IRT-grupper (Incident Response Team) och interna

organisationer för att kanalisera incidentlarm och varningar genom IRT-

gruppen. Den CERT-liknande funktionen NSIC skall kunna analysera

och förmedla varningar och åtgärdsförslag till teleoperatörerna.

Post- och telestyrelsen har i utredningen om ”Drift av Internet i

Sverige oberoende av funktioner utomlands” föreslagit ett antal åtgärder

för att säkerställa att Internet i Sverige kan fungera oberoende av

funktioner placerade utomlands. Dessa åtgärder behövs för att minska

konsekvenserna för användare av det publika Internet i fall av allvarliga

störningar i viktiga funktioner i Internet placerade utanför Sverige.

45

Bedömning av skyddet mot IT-angrepp

Informationssäkerheten bedöms i många fall vara otillräcklig vid IT-

angrepp eller informationsoperationer riktade mot vitala system

Fortsatt arbete

Post- och telestyrelsen anger att myndigheten kommer att följa upp

teleoperatörernas informationssäkerhet med bl.a. intrångsanalyser.

Vidare kommer PTS att följa hotbildsutvecklingen och föreslå de

åtgärder som föranleds av hotbildsutvecklingen. Post- och telestyrelsen

avser att säkerställa att åtgärder som föranleds av eventuella hot om

fientliga IT-angrepp mot telekommunikationerna genomförs. På

regeringens uppdrag har PTS utrett förutsättningarna för att inrätta en

särskild funktion för IT-incidenthantcring. Uppdraget redovisades den

28 november 2000 och förslagen bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Sammanfattning och bedömning av läget vad gäller området

telekommunikationer

Nedan redovisas regeringens bedömning av motståndsförmåga avseende

vitala funktioner inom telekommunikationsområdet. Regeringen

bedömer att telefunktioncns förmåga att motstå svåra påfrestningar på

samhället i fred är delvis godtagbar.

Skydd av driftledningar

Elförsörjning

Skydd mot IT-angrepp

Internet, infrastruktur

Prioritet av telefoni

Hopkopplingsmöjligheter mellan nät

Transmission, nationell infrastruktur

Godtagbar

Ej godtagbar

Ej godtagbar

Ej godtagbar

Ej godtagbar

Godtagbar

Godtagbar

Med den planering som PTS har för de närmaste åren bedömer

regeringen att telekommunikationernas sårbarhet och beredskap kommer

att vara godtagbar inom några år. Bedömningen är dock osäker eftersom

utvecklingen inom området går mycket fort och skyddet kan behöva

anpassas därefter.

5.3.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Enligt 18 § telelagen (1993:597) skall den som inom ett allmänt

tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet se till att

verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk

säkerhet. Enligt 22 § far regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddela föreskrifter i detta

hänseende

Post- och telestyrelsens rättsliga möjligheter att åstadkomma planering

för funktion och säkerhet hos operatörerna och att långsiktigt vidta

Skr. 2000/01:52

46

förebyggande åtgärder i övrigt är tillfredställande. Post- och telestyrelsen

har med stöd av 17 § teleförordningen (1997:399) utfärdat en föreskrift

som innehåller bestämmelser om den fredstida planeringen och

organiseringen för att tillgodose totalförsvarets behov av

telekommunikationer. Denna gäller endast vid höjd beredskap och är

inget stöd för en katastrofsituation i fred.

Post- och telestyrelsen kan vid behov i svåra situationer, med stöd av

träffade avtal med operatörerna, besluta om och upphandla förstärkning

av telekommunikationerna i ett katastrofområde med de av

beredskapsskäl anskaffade 30 mobila GSM-basstationema och de 1 600

reservkraftaggregaten. Detta är en bra modell men det kan uppstå

oklarheter om prioriteringar och ersättningskrav t.ex. för uteblivna

intäkter i andra delar av landet som följd av framförallt de personella

insatserna som kan komma att krävas av operatörerna.

Post- och telestyrelsen saknar vidare medel såväl att förordna om som

att genomdriva åtgärder för att - i en akut situation - bedöma och besluta

om tvång eller om att prioritera mellan olika samhällsintressen och

regionala områden. Inget lagstöd finns i dag för att kunna prioritera inom

telefunktionen i en katastrofsituation i fredstid.

Regeringen avser dels att närmare utreda frågan om det är nödvändigt

att i lag föreskriva om befogenhet för regeringen att göra prioriteringar

inom telefunktionen i en katastrofsituation, dels att utreda behovet av att

med lagstöd föreskriva om teleoperatörers insatser vid nationella

katastrofer.

Skr. 2000/01:52

5.3.5 Behov av övriga åtgärder

En fortsatt analys av de olika hoten bör fortsättningsvis bedrivas. Bedöm-

ningen av sabotage- och terroristhotet mot telekommunikationerna bör

säkerhetspolisen göra. Inte bara en bedömning av hotet mot

telefunktionen är viktig utan även en bedömning av hotet mot landets

elförsörjning med hänsyn till telekommunikationernas elberoende är av

största vikt. Även riskerna för naturkatastrofer och översvämningar vid

dammbrott bör fortsatt analyseras av berörda myndigheter. HPM-hotet

mot telefunktionen kommer att verifieras genom ytterligare mätningar

genom Post- och telestyrelsens försorg.

Post- och telestyrelsen arbetar för att klarlägga de IT-relaterade hoten

(dataintrång, informationsoperationer). Det nystartade projektet för

uppföljning och analys av IT-incidenter i telenät och Internet bör kunna

lämna konkret underlag. Även PTS redovisning av förutsättningarna för

att inrätta en särskild funktion för IT-incidenthantering har givit underlag

för att bedöma nivån på hotet.

Post- och telestyrelsen genomför regelbundet övningar för att

säkerställa förmågan inom PTS och operatörerna. Två övningar har

genomförts detta år. I september 2000 genomfördes en övning avseende

ett samordnat utnyttjande av de tre GSM-operatöremas mobila

basstationer vid dammkatastrofer i Dalälven och Luleälven samt

sprängattentat mot telestationer i Malmö. I november genomfördes en

övning som avsåg ett samlat utnyttjande av reservelverk vid långvariga

elavbrott inom större områden i landet.

47

Under våren 2001 kommer ytterligare någon övning att hållas för att

belysa t.ex. samordnade åtgärder och prioriteringar vid omfattande

skadegörelse i transmissionsnät.

5.4 Radio och TV (Kulturdepartementet)

Sammanfattning: Riksdagens beslut med anledning av regeringens

proposition Radio och TV under höjd beredskap och vid svåra

påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:158, bet. 1996/97: KU3,

rskr. 1996/97:18) innebär att regeringens beredskapskrav på Sveriges

Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och

Teracom AB har förtydligats samt att Styrelsen för psykologiskt försvar

har fått i uppgift att vara samrådsorgan i frågor om beredskap på

medieområdet. Regeringen har i en tidigare skrivelse till riksdagen

(skr. 1998/99:33) redogjort för beredskapen vad gäller bl.a. radio och TV.

För närvarande arbetar regeringen med att ta fram de villkor som skall

gälla för de tre public service-företagen under nästa tillståndsperiod som

inleds den 1 januari 2002. Beredskapsfrågorna kommer att uppmärk-

sammas i arbetet med de nya sändningstillstånden.

Skr. 2000/01:52

5.4.1 Hotens och riskernas karaktär

Radio och TV har betydelse i beredskapshänseende ur två aspekter. Dels

handlar det om att radion och TV:n skall nå ut till sina lyssnare och

tittare i alla situationer, dels har radio och TV en viktig funktion att fylla

när det gäller att nå ut till allmänheten med information vid särskilda

händelser.

Distributionssystemen för radio och TV kan hotas av handlingar som

sabotage, terroristaktioner och infiltration. Störningar kan även orsakas

av faktorer såsom bristande underhåll, konstruktionsfel och den

mänskliga faktorn, större skadehändelser orsakade av rena tekniska fel

inom eller utom systemet samt olika typer av naturkatastrofer.

Distributionen av TV är också känsligt för elbortfall. Enligt Styrelsen

för psykologiskt försvar (SPF) innebär digital-TV-tekniken till viss del

en ny typ av sårbarhet. Styrelsen för psykologiskt försvar menar att den

ökande mjukvarubascradc tekniken medför nya informationsrelaterade

hot. Systemet kan drabbas av problem som förekommer också inom

andra sektorer som är känsliga för IT-relaterade hot, dvs. virus och

haverier orsakade av tekniska fel. Enligt SPF är dock försörjningen av el

den svagaste länken i kedjan.

5.4.2 Ansvarsförhållanden

Utgångspunkten för ett säkert och uthålligt distributionssystem för radio

och TV är de krav som regeringen ställer på enskilda programföretag om

den tekniska säkerheten och kvaliteten på sändningarna.

Inom radio- och TV-området är det de företag som har sändnings-

tillstånd beslutade av regeringen om villkor för sändning som främst

48

berörs vid en sektorsgenomgång. Dessa är dels de tre public service-

företagen Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och

Sveriges Utbildningsradio AB (UR), dels TV4, de kommersiella

lokalradiostationerna och distributionsföretaget Teracom AB.

Radio och TV-sändningar omfattas främst av regleringar i

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och radio och TV-lagen (1996:844).

Enligt 3 kap. 1 § YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk

person rätt att sända radioprogram (i denna term inbegrips även

television) genom tråd (kabel). Trådsändningar till allmänheten, d.v.s.

sändning av meddelanden med hjälp av elektromagnetiska vågor som är

bundna till en ledare (tråd, kabel), kan alltså bedrivas fritt och omfatta

hela landet.

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får, enligt 3

kap. 2 § YGL, regleras genom lag som innehåller föreskrifter om

tillstånd och villkor för att sända. Sådana regler finns i huvudsak i radio-

och TV-lagen som ger föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-

program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med

tekniska hjälpmedel. Av 2 kap. 1 § radio- och TV-lagen följer att det

krävs tillstånd för att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av

radiovågor på frekvens under 3 gigaherz. Tillståndskravet gäller endast

trådlösa marksändningar. Sändningar i tråd eller över satellit är

tillståndsfria.

Tillstånd att sända TV-program och tillstånd att till hela landet eller till

utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen. Tillstånd att

sända närradio och lokalradio meddelas av Radio- och TV-verket.

Villkor som rör tillståndets innehåll, innebörd och bestånd framgår

huvudsakligen direkt av radio- och TV-lagen medan övriga villkor tas in

i de enskilda sändningstillstånden.

Radio och TV i allmänhetens tjänst

Av 3 kap. 2 § 18 p radio- och TV-lagen följer att villkor för

sändningstillstånd får avse skyldighet att utarbeta en beredskapsplan för

verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på

samhället i fred samt lämna planen till den myndighet som regeringen

bestämmer. Som en följd av riksdagens beslut om radio och TV under

höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred (prop.

1996/97:158, bet. 1996/97:KU3, rskr. 1996/97:18) upprättades 1997 ett

tillägg till de gällande sändningstillstånden. Av detta tillägg framgår i

huvudsak följande.

De tre public service-bolagen skall, efter samråd med Teracom AB,

SPF och andra berörda myndigheter, utarbeta erforderliga

beredskapsplaner för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra

påfrestningar på samhället i fred. Beredskapsplanerna skall lämnas till

regeringen (Kulturdepartementet) och till SPF. De bestämmelser om

public service-bolagens verksamhet som intagits i tillståndsvillkor och

anslagsvillkor för bolagen skall vara vägledande också för den

verksamhet som bedrivs under höjd beredskap och vid svåra

påfrestningar på samhället i fred. Public service-bolagen skall på sina

leverantörer av tjänster för utsändning och programinsamling ställa de

krav som är nödvändiga för att uppfylla de säkerhets- och

Skr. 2000/01:52

49

beredskapskrav som företaget åläggs av regeringen. En hög säkerhet och

uthållighet i distributionen av radio och TV skall eftersträvas.

Myndighetsmeddelanden

Vid allvarliga störningar eller händelser i samhället har radio och TV en

viktig roll att fylla genom nyhetsrapportering, men även när det gäller att

snabbt informera allmänheten, t.ex. genom vamingsmeddelanden.

Av 3 kap. 2 § 15 p radio- och TV-lagen följer att villkor för sändnings-

tillstånd får avse skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som är

av vikt för allmänheten om en myndighet begär det. I sändnings-

tillstånden för SVT, SR och UR föreskrivs en sådan skyldighet att sända

meddelanden medan för TV4 gäller att meddelanden endast behöver

sändas kostnadsfritt i nödsituationer. Enligt 23 § lokalradiolagen

(1993:120) har alla myndigheter rätt att begära sändning av vamings-

meddelanden i den kommersiella lokalradion. Myndigheterna står för

innehållet i meddelandet och det är programföretaget som skall utforma

det så att det passar in i sändningen. Bestämmelserna gäller alla

myndigheter.

SR och SVT har sedan 1993 därutöver haft överenskommelser med

Statens räddningsverk (SRV) om tillämpning av informationssystemet

”Viktigt meddelande till allmänheten” (VMA). Detta kom till för att så

snabbt som möjligt kunna få ut information och varningar till

allmänheten i allvarliga situationer. Överenskommelserna förnyades

under 1995, när även TV4 träffande en motsvarande överenskommelse

med SRV. Sedan den 1 oktober 1996 har SRV även en överenskommelse

med Radioutgivareföreningen om den lokala kommersiella radions

medverkan i VMA-systemet.

När det gäller de digitala marksändningarna följer av 7 § 8 p förord-

ningen (1997:894) om marksänd digital TV att det av en ansökan särskilt

skall framgå om den sökande kan godta att sändningstillståndet förenas

med villkor som får ställas enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ radio- och TV-

lagen och som avser skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som

är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det.

Teracom AB

Mellan staten och Teracom AB finns ett avtal från 1992 som förnyades

den 1 januari 1998 med anledning av riksdagens beslut (prop.

1996/97:158, bet. 1996/97:KU3, rskr. 1996/97:18). Av avtalet framgår

bl.a. följande. Teracom AB skall ha en beredskap för verksamheten

under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Teracom AB skall, i samråd med vederbörande statliga myndigheter,

utarbeta erforderliga beredskapsplaner för verksamheten under höjd

beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Samråd skall

också ske med SPF. Teracom skall vid beredskapsplaneringen särskilt

samråda med de programbolag som av regeringen åläggs särskilda

beredskapskrav (SR, SVT och UR).

Skr. 2000/01:52

50

Styrelsen för psykologiskt försvar

Styrelsen för psykologiskt försvar har till uppgift att i samråd med

statliga myndigheter och samhällsviktiga företag inom press, radio och

TV följa och analysera utvecklingen av beredskapen på

massmedieområdet. Vidare skall SPF i samarbete med berörda företag

utarbeta underlag för statsmakternas beslut om beredskapen för området.

I uppgiften ingår att bedöma mediernas förmåga att fungera vid såväl

svåra påfrestningar på samhället i fredstid som vid höjd beredskap. Till

sin hjälp har styrelsen ett särskilt rådgivande organ, Etermedierådet, för

samråd mellan berörda parter. Styrelsen för psykologiskt försvar skall

även följa utvecklingen när det gäller den successiva övergången till

digital distributionsteknik samt annan distributionsteknik än den

markbundna och dess konsekvenser för beredskapsplaneringen på radio-

och TV-området.

5.4.3 Bedömning av läget för beredskapen

Styrelsen för psykologiskt försvars etermedieråd har initierat en studie av

sårbarheten i digitala radio- och TV-sändningar, Digital radio och TV -

en sårbarhetsstudie. Då digital radio och TV är i en uppbyggnadsfas är

det enligt studien mycket svårt att blicka ens några få år framåt. Studien

behandlar därför i första hand dagens teknik. Distributionsstrukturen är i

stort likartad för analoga och digitala sändningar, den avgörande

skillnaden ligger i den överförda signalens uppbyggnad. I studien lämnas

vissa rekommendationer vad gäller åtgärder som bör vidtas för att

minska sårbarheten. Där anges både administrativa och tekniska åtgärder

som kan vidtas för att skydda systemet. När det gäller de administrativa

åtgärderna handlar det bl.a. om att angripare inte far tillgång till systemen

samt att se till att det finns fungerande rutiner. Vad gäller tekniska

åtgärder ställs bl.a. krav på att förbindelserna mellan näten skall vara

säkra. Vidare måste den interna datasäkerhetsmiljön byggas upp kring

både förebyggande och reaktiva åtgärder.

Sedan länge finns en planering för att hantera katastrofer i fredstid och

andra händelser som kan orsaka störningar i såväl produktion som

överföring och utsändning. Såväl Teracom AB som public service-

företagen har redovisat sin beredskap till regeringen i sina

beredskapsplaner. Styrelsen för psykologiskt försvar bedömer årligen

beredskapen samlat över hela massmedieområdet och rapporterar till

regeringen. Detta görs i årsredovisningen som lämnas till

Försvarsdepartementet. Bedömningarna görs i en tregradig skala för dels

höjd beredskap, dels särskild påfrestning. Styrelsen för psykologiskt

försvar gör en personalbedömning, en teknikbedömning samt en

övningsbedömning och väger sedan samman dessa till en total

bedömning.

Sveriges Television AB anger i sin beredskapsplan att förberedelserna

för skiftet till år 2000 som påbörjades under 1997 kan jämföras med

förberedelser att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Det

innebar i dessa avseenden en beredskapshöjning som trängde djupt ned i

organisationen.

Skr. 2000/01:52

51

Sveriges Radio AB:s sändningsledning har det operativa ansvaret för Skr. 2000/01:52

VMA. Vamingsmeddelanden och informationsmeddelanden begärs av

räddningsledning eller annan behörig och förmedlas till SR via SOS-

centralema. Sveriges Radio förmedlar i sin tur informationen till SVT,

TV4 samt vissa kommersiella radiokanaler. Vid varje SR-kanal finns en

speciell plan framtagen för säkerhet och beredskap. Både SR och SVT

finansierar sin beredskapsplanering inom ramen för företagens ordinarie

medelstilldelning via rundradiokontot.

De regionala kanalerna i Sveriges Radio spelar en viktig roll i

beredskapshänseende. De kan snabbt förse allmänheten i en drabbad

region med information och de kan också förse de centrala redaktionerna

med information. Systemets uppbyggnad innebär att varje regional kanal

kan fungera autonomt vilket ger systemet en säkerhet.

Teracom AB svarar för distribution och sändning av SVT:s och SR:s

alla program samt sändningarna i det analoga och digitala marknätet.

Teracom AB har således en mycket viktig och i jämförelse med

programbolagen en något annorlunda funktion att fylla i

beredskapshänseende. Teracom AB har planer för verksamheten under

höjd beredskap, försvarsberedskapsplaner enligt beredskapsförordningen

och planer för verksamheten vid svåra påfrestningar i samhället under

fred. Samtliga större FM/TV- och radiolänkstationer är skyddsobjekt.

Funktionerna i nätet har en rad reservfunktioner och Teracom AB har

även transportabla reservutrustningar. Teracom AB samverkar med

public service-företagen. Teracom AB:s beredskapsåtgärder finansieras

huvudsakligen via de avgifter som tas ut av de programföretag som

använder sig av Teracom AB:s distributionstjänster.

I sändningstillstånden för SR, SVT och UR anges att företagen skall

ställa nödvändiga krav på sina leverantörer av tjänster för utsändning och

programinsamling för att uppfylla de säkerhets- och beredskapskrav som

är nödvändiga för att uppfylla de säkerhets- och beredskapskrav som

företagets åläggs av regeringen. En hög säkerhet och uthållighet i

distributionen av radio och TV skall eftersträvas.

Av budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1 utg.omr. 6,

sid 81) framgår att SPF driver ett projekt med RDS-varningar via

lokalradiostationer. Regeringen anför där att man anser att SPF bör

fortsätta med detta projekt.

Regeringen bedömer att beredskapen inom de aktuella områdena är

god. Regeringen anser att radions och televisionens stora betydelse för

samhället motiverar en fortsatt hög beredskap.

5.4.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Den befintliga författningsregleringen bedöms vara tillräcklig. Vid

utformningen av de nya sändningstillstånden till SR, SVT och UR

kommer dock beredskapsfrågorna att uppmärksammas.

52

5.4.5

Behov av övriga åtgärder

De nu gällande sändningstillstånden till det tre programbolagen (SR,

SVT och UR) upphör att gälla den 31 december 2001. Representanter för

programbolagen och SPF har framfört synpunkter på formuleringarna

vad gäller frågorna om de tre programbolagens verksamhet under höjd

beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred i de nu gällande

sändningstillstånden. Arbetet med att utforma de nya

sändningstillstånden har påbörjats inom Regeringskansliet. Regeringen

kommer att uppmärksamma beredskapsfrågorna i arbetet med de nya

sändningstillstånden.

5.5 Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)

Sammanfattning: Förmågan att upprätthålla försörjningen med

dricksvatten under ostörda förhållanden är godtagbar i hela landet.

Dricksvattenförsörjningen är dock känslig för störningar både

beträffande kvalitén och beträffande distributionen.

Det finns i dag ingen som har det centrala ansvaret för

vattenförsörjningen. Inom Regeringskansliet pågår en översyn av hur

den framtida förvaltningen av vattenanknutna miljö- och resursfrågor

skall administreras. EU:s ramdirektiv för vatten ligger till grund för

den pågående översynen. Ett avgörande i denna fråga är av betydelse

för framtida förberedelser i syfte att öka beredskapen inom området.

Regeringen anser att förmågan att upprätthålla försörjningen med

dricksvatten ytterligare kan stärkas genom en översyn av beredskapen

hos laboratorier som genomför vattenanalyser. Vidare bör andelen

kommuner med reservelkraft till sina största vattenverk ökas.

5.5.1 Hotens och riskernas karaktär

Försörjningen med vatten karaktäriseras av två sårbarheter. Det gäller

dels kvalitén på vattnet, dels distributionen av vattnet. Det är en realitet

att det behövs mycket små insatser för att skada vattenförsörjningen så

att leveranserna bryts eller vattnet förorenas. Denna sårbarhet gör

försörjningen med vatten känsligt för terrorism och sabotage. Vidare är

fungerande elförsörjning, teleförbindelser, transporter och personal med

kompetens av avgörande betydelse för dricksvattenförsörjningens

säkerhet.

De fyra viktigaste föroreningarna som kan skada vattenkvaliteten är

avloppsvatten, oljeprodukter, kemikalier och radioaktivt nedfall.

Försurning, saltinträngning och liknande processer är ett hot mot

vattenkvaliteten på lång sikt. Avloppsvatten är den dominerande orsaken

till utbrott av vattenburna sjukdomar. Orenat avloppsvatten innehåller

bakterier, parasiter, virus och skadliga ämnen. Då avloppsvatten kommer

in i distributionsnät och reservoarer kan det snabbt orsaka utbrott av

vattenburen sjukdom. De funktioner som framför allt sätts ur drift vid ett

elavbrott är utpumpningen, distributionen av dricksvattnet och reningen

av avloppsvatten. Anläggningar med högvattenreservoarer kan hålla

trycket ungefär en dag, därefter slås vattendistributionen ut helt.

Skr. 2000/01:52

53

Avloppsvattnet kan bräddas till sjöar och vattendrag vilket bland annat Skr. 2000/01:52

ökar riskerna för förorenat dricksvatten.

5.5.2 Ansvarsförhållanden

Ansvaret för vattenförsörjningen är uppdelat på olika nivåer.

Livsmedelsverket har enligt livsmedelsförfattningama ansvar för frågor

om dricksvattnets kvalitet, beredning och hantering. Kommunen ansvarar

enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

för den allmänna vattenförsörjningen, dvs. för att det skall finnas vatten

av godkänd kvalitet. Staten har alltså inget produktionsansvar men ställer

krav på kommunerna att det finns tillgång till vatten från allmänna

vattenanläggningar och att vattnet har en god kvalitet. För specifikt

humana fall skall Smittskyddsinstitutet ge Socialstyrelsen och andra

berörda information om det epidemiologiska läget och föreslå åtgärder

som de kan föranleda. Länsstyrelsen har en samordnande, stödjande och

uppföljande roll i kommunernas beredskapsplanering.

Naturvårdsverket har förebyggande uppgifter. Med tillämpning av

miljöbalkens regler utövar Naturvårdsverket central tillsyn över

hushållningen med naturresurser för bland annat vattenförsörjningen

samt miljöfarlig verksamhet som kan förorena t.ex. vattentäkter.

Som en följd av EU:s ramdirektiv för vatten kommer en utredning att

tillsättas inom Regeringskansliet. Utredningens syfte blir bland annat att

se över förvaltningen av avrinningsdistrikt.

Kustbevakningen ansvarar för räddningstjänsten när olja eller annat

som är skadligt kommit ut i havet eller i Vänern, Vättern och Mälaren.

Kommunerna har motsvarande ansvar för övriga vattenområden.

5.5.3 Bedömning av läget för beredskapen

Förmågan att upprätthålla försörjningen med dricksvatten under ostörda

förhållanden är godtagbar i hela landet. Förmågan att förhindra eller i tid

upptäcka sabotage med B-stridsmedel bedöms dock inte som godtagbar.

Som nämnts ovan finns i dag inte någon central tillsynsmyndighet för

vattenförsörjningen och därmed ingen som har det centrala ansvaret för

försörjningen av vatten vid en svår påfrestning på samhället i fred - se

avsnitt 5.5.2.

Som tidigare nämnts är elkraften en central faktor som kan begränsa

vattenförsörjningen. Tillgången till reservelkraftkraft är inte säkrad vid

alla större vattenverk. Vidare råder det en brist i vattentäkternas säkerhet

mot stora uttag samt mycket stora läckor.

Under de senaste åren har en rad laboratorier lagts ned eller flyttats

utomlands. Det har resulterat i att tillgången av laboratorier i Sverige i

dag är knapp. Utbildad personal på vattenverken är viktig för

vattenförsörjningen. Vidare är genomsnittsåldern på personal vid

vattenverken hög vilket kan leda till en framtida brist på kompetent

personal.

Regeringen har i regleringsbrevet för Jordbruksverket för budgetåret

2000 uppdragit åt verket att tillsammans med Livsmedelsverket och

Naturvårdsverket utvärdera om målsättningarna för reservvatten-

54

försörjningen och täktskydd kan anses vara uppfyllda enligt vad som Skr. 2000/01:52

uttalas i skr. 1998/99:33 Beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred. Uppdraget redovisades den 7 december 2000.

Slutsatserna från uppdraget kommer att redovisas vid senare tillfälle.

5.5.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Regeringen avser att utreda hur tillsynsansvaret för beredskapsåtgärder

rörande vattenförsörjning skall regleras. Bl.a. pågår en översyn av hur

den framtida förvaltningen av vattenanknutna miljö- och resursfrågor

skall administreras. EU:s ramdirektiv för vatten ligger till grund för

arbetet. Resultatet av detta arbete kommer troligtvis att leda till åtgärder

inom författningsområdet.

5.5.5 Behov av övriga åtgärder

Bevakning av vattentäkter vid ett hot eller risk för ett sabotage eller

terrorist attack bör ses över. Regeringen avser att ge berörda myndigheter

i uppdrag att se över laboratoriernas beredskap för att klara en svår

påfrestning.

5.5.6 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Kommunerna har till uppgift att se till att vattenförsörjningen fungerar

även vid ett elavbrott. Med statlig delfinansiering har flera kommuner

fatt tillgång till reservelkraftkraft. Ca två tredjedelar av kommuner har i

dag reservelkraftkraft till de största vattenverken.

Larmanordningar vid vattenverken är i stor utsträckning beroende av

teleförbindelse. Ett avbrott i förbindelsen kan därför fa stora

konsekvenser. Vidare fjärrövervakas och drivs flera av de mindre vatten-

verken via telekabel därför är även fungerande telekommunikationer

nödvändiga.

5.6 Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige

(Utrikesdepartementet)

Området Massflykt av asyl- och hjälpsökande avser en beredskap för en

plötslig och extraordinär tillströmning till vårt land av ett mycket stort

antal utlänningar som söker skydd eller hjälp här. Samhällets beredskap,

främst lokalt och regionalt, där oftast flera olika sektorsområden blir

involverade, har främst till syfte att kunna skapa förutsättningar för ett

bra mottagande som så långt möjligt skall kunna tillgodose dessa

utlänningars behov. Till skillnad från andra områden av svåra

påfrestningar på samhället i fred, vilka mer direkt drabbar det svenska

samhället, handlar det här om att på olika sätt kunna möta och bistå

människor som av olika skäl kommit till Sverige undan en extrem

situation i ett annat land.

55

Sammanfattning: Regeringen bedömer att Migrationsverket har en

god kapacitet och flexibilitet för mottagande av

asylsökande/skyddsbehövande. Utgångspunkten för verkets förmåga

är den nivå som anges i den av riksdagen varje år fastställda

statsbudgeten. Migrationsverkcts förmåga att klara det första

mottagandet kan dock under vissa omständigheter vara otillräcklig.

Det kan exempelvis vara fråga om ett mycket stort antal utlänningar

som under en kort tid kommer till Sverige eller att dessa anländer till

orter där Migrationsverkets resurser är begränsade. Regeringen avser

därför lämna förslag till riksdagen som innebär att en kommun

inledningsvis skall kunna svara för att den enskilde utlänningen

erhåller det stöd som bedöms skäligt i avvaktan på att

Migrationsverket så snart som möjligt tar över ansvaret för

mottagandet.

5.6.1 Områdets karaktär

Med massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige avses en mycket

omfattande och plötslig inströmning av utlänningar till landet. När en

sådan situation inträffar ställer den plötsliga krav på myndigheter och

andra berörda organ om mottagandet skall kunna ske på ett bra sätt.

Under de senaste decennierna har migrationsströmmar som orsakas av

krig, politiskt förtryck, oroligheter, ekonomisk utarmning eller

naturkatastrofer blivit allt större i världen. Samtidigt har det blivit allt

vanligare med inbördeskrig med etniska förtecken. I Europa har de

senaste årens krig i f.d. Jugoslavien, skapat flera miljoner nya flyktingar.

5.6.2 Ansvarsförhållanden

Migrationsverket ansvarar för att flyktingar och asylsökande skall kunna

tas emot såväl i krig som fred. Vid krigsfara eller krig har regeringen

möjlighet att med stöd av bestämmelser i utlänningslagen (1989:529)

utförda särskilda föreskrifter bl.a. om utlänningars inresa och vistelse i

samt avlägsnande från landet.

5.6.3 Bedömning av läget för beredskapen

Regeringen bedömer att Migrationsverket har en organisation med god

kapacitet och flexibilitet för mottagande av asylsökande eller

skyddsbehövande. Verket visade under år 1999 prov på en stor förmåga

att ställa om till en väsentligt högre nivå i mottagandet av skyddssökande

i samband med uttagning och överföring av 3 865 medborgare i

Förbundsrepubliken Jugoslavien som fördrivits från provinsen Kosovo.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 (jfr. prop.

1996/97:25 s. 125 ff) kan regeringen med stöd av 2 kap. 4 a §

utlänningslagen meddela föreskrifter om tidsbegränsade

uppehållstillstånd i en situation med massflykt. Bestämmelsen

tillämpades för första gången när regeringen den 15 april 1999 utfärdade

förordningen (1999:209) om tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa

Skr. 2000/01:52

56

utlänningsärenden. Enligt förordningen skulle medborgare i Skr. 2000/01:52

Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer från provinsen Koso vo

och som inte kunde återvända dit på grund av förhållandena där anses ha

behov av tillfälligt skydd. Förordningen trädde i kraft den 29 april 1999.

Därmed behövde Migrationsverket inte göra någon fullständig

asylprövning i samtliga fall i samband med de skyddsbehövandes inresa i

landet, varvid handläggningstidema avsevärt kunde förkortas.

Migrationsverket skall normalt vara huvudman för mottagandet av

utlänningar i en massflyktsituation. Utgångspunkten för verkets

mottagandeförmåga är den nivå som anges i den av riksdagen varje år

fastställda statsbudgeten. Migrationsverkets förmåga att klara det första

mottagandet i en massflyktsituation kan dock under vissa omständigheter

vara otillräcklig. Det kan exempelvis vara fråga om ett mycket stort antal

utlänningar som under en kort tid kommer till Sverige eller att dessa

anländer till orter där Migrationsverkets resurser är begränsade. Det kan

även vara fråga om bristande transportresurser till verkets anläggningar

varvid utlänningarna under en begränsad tid får stanna kvar i den

kommun som de först anlände till. I situationer där Migrationsverkets

förmåga bedöms vara otillräcklig bör därför övervägas om en kommun

inledningsvis skall kunna svara för att den enskilde utlänningen erhåller

det stöd som bedöms skäligt i avvaktan på att Migrationsverket så snart

som möjligt tar över ansvaret för mottagandet. Här kan också nämnas att

om det behövs med hänsyn till uppkomna begränsningar i Sveriges

möjligheter att ta emot utlänningar far regeringen med stöd av 3 kap. 8 §

UtlL meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte far beviljas för

skyddsbehövande enligt 3 §, första stycket 2 samma lag.

Genom att elva utlandsmyndigheter har fatt eller under år 2000

kommer att få funktioner för migrationstjänstemän ökar möjligheterna

för framförhållning och tidig planering för nödvändiga insatser vid en

massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige.

5.6.4 Behov av åtgärder

Mottagandet av asylsökande regleras i lagen (1994:137) om mottagande

av asylsökande m.fl. Inom Regeringskansliet bereds ett förslag som

innebär att lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) bör ändras

så att en kommun i en massflyktsituation inledningsvis skall kunna svara

för att den enskilde får det stöd som bedöms skäligt till dess att

Migrationsverket skyndsamt tar över ansvaret.

Inom EU lämnade Europeiska kommissionen i maj 2000 ett förslag till

direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv

inströmning av fördrivna personer till EU. Förslaget innehåller även

åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att

ta emot dessa personer och bära följderna därav.

57

5.7

Översvämningar och dammbrott (Näringsdeparte-

mentet, Miljödepartementet och Försvarsdeparte-

mentet)

Sammanfattning: Svåra översvämningar och höga flöden har genom

åren drabbat områden längs flera älvsystem och andra vattendrag i

Sverige. Målet är att dammhaverier och därmed sammanhängande

översvämningar som orsakar personskador och omfattande

cgcndomsskador inte skall inträffa. Förberedelser skall vidtas för att

förebygga och begränsa skador av översvämningar och höga flöden

till följd av skeenden i naturen. Flera slags åtgärder vidtas

kontinuerligt i syfte att minska riskerna för dammbrott och

översvämningar.

5.7.1 Hotens och riskernas karaktär

Det finns i Sverige enligt myndigheternas bedömningar ca 10 000

dammar av varierande storlek och ålder. Av dessa är ca 140 stycken s.k.

höga dammar med en höjd överstigande 15 meter. Dessa är

huvudsakligen kraftverks- och regleringsdammar. Det finns dessutom ett

stort antal små och äldre dammar. Svåra översvämningar och höga flöden

har genom åren drabbat områden längs flera älvsystem och andra

vattendrag i landet. Översvämningar kan vara en följd av antingen

dammbrott eller skeenden i naturen, exempelvis stark vårflod eller

mycket nederbörd. Vattenkraftutbyggnad i en älv medför i regel att

flöden dämpas men den utgör ingen garanti mot höga flöden och

översvämningar. Dammbrotten har hittills varit fa. Målet är att

dammhaverier och därmed sammanhängande översvämningar som

orsakar personskador eller mer omfattande egendomsskador inte skall

inträffa. Beträffande översvämningar och höga flöden till följd av

skeenden i naturen skall förberedelser vidtas för att förebygga och

begränsa skador på människor och egendom.

5.7.2 Ansvarsförhållanden

Den viktigaste regleringen för den förebyggande säkerheten i

dammanläggningar finns i miljöbalken. I samband med

tillståndsprövning enligt balken meddelas de bestämmelser som behövs

beträffande bl.a. dammsäkerheten. Det gäller exempelvis dammens

konstruktion och hållfasthet. Dammägaren har det formella och praktiska

ansvaret för dammens drift, underhåll och tillförlitlighet. Den som är

skyldig att underhålla en dammanläggning, dvs. dammägaren, är

ansvarig för skador som orsakas vid ett dammhaveri. Uppförande av en

damm liksom ändring och lagning av en damm är tillståndspliktig

vattenverksamhet. En ansökan om tillstånd prövas av miljödomstolen.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över dammanläggningar och vattenföretag.

Enligt förordningen (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion skall

länsstyrelsen främja länets utveckling och noga följa länets tillstånd samt

underrätta regeringen om vad som är särskilt viktigt för regeringen att få

Skr. 2000/01:52

58

veta om länet och händelser som inträffat där. Räddningsinsatser i Skr. 2000/01:52

samband med dammolyckor och höga flöden omfattas av

räddningstjänstlagen (1986:1102). Den kommunala räddningstjänsten

ansvarar för att räddningsinsatser förbereds för att begränsa

konsekvenserna av dammbrott. Vid omfattande insatser kan

länsstyrelsen svara för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av

insatserna.

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har enligt sin

instruktion (1991:2013) till uppgift att bl.a. följa utvecklingen vad avser

dammsäkerheten i landet och att verka för att höga flöden som kan

orsaka skador begränsas vid driften av dammar. Vid Svenska kraftnät

finns ett Dammsäkerhetsråd, som skall biträda i arbetet med

dammsäkerhetsfrågor.

På central nivå har vidare följande myndigheter ansvar. Statens

räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för bl.a. frågor om

olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen

(1986:1102) och om räddningstjänst. Sveriges meteorologiska och

hydrologiska institut (SMHI) sammanställer och ger ut information om

vattenstånd och flöden samt utarbetar översiktliga riskzonkartor på

uppdrag av Statens räddningsverk. Boverket har en allmän uppsikt över

hushållningen med mark och vatten samt utarbetar allmänna principer för

planering av mark- och vattenområden.

5.7.3 Bedömning av läget för beredskapen

Konsekvenserna av senare års höga sommar- och höstflöden visar att det

finns behov av ökade insatser från samhällets sida för att förebygga

skador av höga flöden. I första hand bör staten fortsätta och intensifiera

sina insatser för en övergripande kunskaps- och nätverksuppbyggnad

som är en viktig förutsättning för en positiv utveckling av samhällets

beredskap. Exempel på sådana insatser kan vara vidareutveckling av

älvgrupperna under länsstyrelsernas ledning, stöd till utveckling av

älvsimulatorer för de stora älvarna, fullföljande av den översiktliga

översvämningskarteringen, utvecklingen av SMHI:s prognos- och

vamingsverksamhet samt stöd till forskning. Det krävs också insatser på

lokal nivå. Det kan vara fråga om konkreta åtgärder, såsom utförande av

invallningar, rensningar, förstärkningar av gamla dammar, ändrade

vattenhushållningsbestämmelser i befintliga regleringsmagasin,

anläggande av nya regleringsmagasin och inrättande av evakuerings-

pumpar. Det finns också behov av planering och utredningar, särskilt

fullföljande på kommunal nivå av den översiktliga

översvämningskarteringen.

5.7.4 Behov av åtgärder

Frågor om tillstånd för att bygga i vatten och annan vattenreglering

prövas av miljödomstolama. Den prövning domstolarna skall göra

innebär en avvägning mellan många olika faktorer, bland annat risken för

översvämningar. Med anledning av översvämningarna sommaren 2000 i

södra Norrland har regeringen den 26 oktober 2000 beslutat om uppdrag

59

till Boverket och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

(SMH1). Boverket skall i samarbete med Statens räddningsverk och

SMIII undersöka i vilken omfattning risken för översvämningar

behandlas i kommunernas översiktsplaner och om det planeringsunderlag

kommunerna har tillgång till är tillräckligt för att risken skall kunna

redovisas i översiktsplanen och beaktas vid efterföljande beslut om

användningen av mark- och vattenområden. Boverket skall vidare i

samarbete med berörda länsstyrelser och kommuner undersöka i vilken

omfattning byggnader med bygglov som är yngre än tio år skadats av

översvämningarna i södra Norrland sommaren 2000. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 september 2001. SMHI skall göra en

sammanställning av erfarenheterna av sommarens kraftiga regn och

översvämningar och göra en bedömning av träffsäkerheten och kvaliteten

på prognoser och varningar under den berörda perioden. SMHI skall

också redovisa hur informationen spridits till dem som berörts.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 december 2000.

Med anledning av översvämningarna under sommaren och hösten

2000 har även frågan om vattendomama och deras betydelse för de höga

vattenflödena diskuterats liksom frågan om möjligheter att inom ramen

för befintlig lagstiftning ompröva domarna. Inom Miljödepartementet

övervägs därför för närvarande tilläggsdirektiv till Miljöbalkskommittén

(M 1999:03) med inriktning på att kommittén på grundval av relevanta

vattendomar skall utreda behovet av ändringar i miljöbalken

Vad beträffar dammolyckan vid gruvan i Aitik utreds den för

närvarande av länsstyrelsen i Norrbottens län. När utredningen är klar får

ställning tas till om ytterligare åtgärder behöver vidtas från regeringens

sida.

Flera slags åtgärder vidtas kontinuerligt i syfte att minska riskerna för

dammbrott och översvämningar. Ägarna till dammar eller översväm-

ningshotade markområden skall identifiera och värdera riskerna samt

vidta åtgärder som eliminerar eller begränsar dessa. Samhället

kontrollerar genom myndigheterna att riskägare fullgör sina skyldigheter.

Det pågår sedan mitten av 1980-talet ett långsiktigt arbete inom

kraftindustrin med syfte att förbättra dammsäkerheten med hänsyn till

risken för höga flöden. Kraftindustrin har gemensamt tagit fram riktlinjer

för dammsäkerhet, RIDAS, i vilka bl.a. ingår anvisningar för beredskap

att kunna hantera situationer som skulle kunna leda till dammbrott med

risk för allvarliga skador på människor, egendom och miljö.

5.7.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT

En grundläggande princip är att det i en dammanläggning finns lokala

funktioner som medför att man normalt inte är beroende av störningar i

ordinarie system.

Skr. 2000/01:52

60

5.8

Allvarlig smitta (Socialdepartementet och

Jordbruksdepartementet)

Skr. 2000/01:52

Sammanfattning: Det finns en bra beredskap i landet for att klara av

vanliga epidemiologiska situationer men också tillfälliga toppbelast-

ningar av smittsamma sjukdomar. Genom tillkomsten hösten 2000 av

ett säkerhetslaboratorium på högsta nivå vid Smittskyddsinstitutet har

möjlighet skapats att säkerställa en komplett diagnostisk beredskap för

alla typer av farliga smittämnen.

För att ytterligare stärka beredskapen för att hantera en allvarlig

smitta på djur avser regeringen att vid senare tillfälle ge berörda

myndigheter i uppdrag att genomföra en översyn av verksamheten på

förbränningsanläggningar och på laboratorier.

5.8.1 Hotens och riskernas karaktär

Med allvarlig smitta kan avses både allvarliga sjukdomar på människan

men också på djur. Allvarlig smitta kan i fredstid sammanhänga med

såväl naturliga epidemier som sabotage- eller terroristhandlingar. I

samband med massflykt kan smittsamma sjukdomar medföras, varför

även denna situation måste kunna hanteras.

Epizootiska djursjukdomar är benämningen på djursjukdomar som kan

spridas mellan djur. En allvarlig smitta kan även överföras mellan

människa och djur, så kallade zoonotiska djursjukdomar.

5.8.2 Ansvarsförhållanden

Det övergripande ansvaret för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas

inom det individinriktade smittskyddet åvilar enligt smittskyddslagen

(1988:1472) landstingen och den smittskydds läkare som skall finnas

inom varje landsting. Inom det objektinriktade smittskyddet svarar

däremot kommunen för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur,

livsmedel, vattentäkter, avloppsledningar och andra objekt som sprider

eller misstänks sprida smittsamma sjukdomar (bestämmelser om

åliganden för kommunen som har till syfte att förebygga och förhindra

bl.a. uppkomst och spridning av smitta återfinns förutom i

smittskyddslagen även t.ex. i miljöbalken och livsmedelslagstiftningen).

Socialstyrelsen har föreskrifts- och tillsynsansvar inom det humana

smittskyddet i landet, medan Smittskyddsinstitutet (SMI) har till uppgift

att bl.a. följa och analysera det epidemiologiska läget, bedriva forskning

och metodutveckling inom smittskyddsområdet samt stå för kvalitetsstöd

till landets mikrobiologiska diagnostik. I förordningen (1996:609) med

instruktion för Smittskyddsinstitutet anges att institutet särskilt skall ta

initiativ bl.a. till åtgärder som medför ett gott skydd i landet mot

smittsamma sjukdomar, även i kris och i krig.

Länsstyrelserna samverkar med landstingen och smittskyddsläkama

via bl.a. länsveterinärer och länshälsovårdskonsulenter. Länsstyrelsen

svarar också för tillsynen över primärkommunemas hälsoskyddsarbete.

61

Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till uppgift att inom sina

ansvarsområden vidta förebyggande åtgärder så att en allvarlig smitta

inte sprids. De har även i uppgift att minska konsekvenserna av en

allvarlig smitta. Livsmedelsverket skall enligt livsmedelsförfattningama

leda och samordna livsmedelskontrollen. Jordbruksverket skall enligt

epizootilagstiftningen leda och samordna åtgärder tor att bekämpa och

förhindra spridning av smittsamma djursjukdomar. Den regionala

tillsynen utövas av länsstyrelserna. Statens veterinärmedicinska anstalt

lämnar expertunderlag till Jordbruksverket och till Livsmedelsverket

samt utför diagnostik. Statens veterinärmedicinska anstalt har avtal med

utländska laboratorier och ansvarar för att vacciner kan införas till

Sverige och att de används på ett korrekt sätt.

5.8.3 Bedömning av läget för beredskapen

Som skydd för befolkningen finns det en tämligen väl avvägd

organisation där en smittskyddsläkare har det totala ansvaret vid varje

landsting for att klara av vanliga epidemiologiska situationer men också

tillfälliga toppbelastningar av smittsamma sjukdomar. Smittskyddet i

Sverige har visat sig vara väl rustat för att hantera epidemier av den

storleksordning som skett under de senaste årtiondena. Kunskapen inom

hälso- och sjukvården om potentiella B-stridsmcdcl är dock inte

tillräcklig. Ambitionen är att det skall finnas en fullgod beredskap for

alla typer av särskilt farliga smittämnen. Genom tillkomsten av ett

säkerhetslaboratorium på högsta nivå, P4, (även benämnt BSI.4) vid

Smittskyddsinstitutet, som tagits i bruk under oktober 2000, har ökad

möjlighet skapats att säkerställa en komplett diagnostisk beredskap för

alla typer av särskilt farliga smittämnen. Den högsta nivån krävs för

arbete med smittämnen som kan resultera i hög dödlighet. Dessa ämnen

har hög smittsamhet och leder till sjukdomar för vilka det saknas

behandlingsmöjligheter.

Under senare tid har risken för terroristangrepp med biologiska

smittämnen ("bioterrorism") uppmärksammats i ökad utsträckning.

Initialt kommer verksamheten vid säkerhetslaboratoriet att inriktas på

uppsättning av serologiska och andra metoder som avser skyddsklassade

virus som orsakar hemorrhagiska febrar, encefaliter, smittkoppor m.fl.

allvarliga sjukdomar. Detta är angeläget för att snabbt förbättra

beredskapsläget avseende dessa sjukdomar i landet. I.aboratoriet får

också en nyckelroll inom vaccinforskningsområdet.

Smittskyddsinstitutet har med laboratoriet fått en god förmåga att

snabbt kunna diagnosticera sjukdomar som förs in i landet genom

resande eller om svensk personal, som tjänstgör vid en internationell

insats, drabbas av allvarlig smitta. Laboratoriet skall också användas

gemensamt av forskare vid bl.a. Smittskyddsinstitutet och Försvarets

forskningsanstalt och vara en grund för den diagnostiska beredskap som

erfordras.

Sedan något år pågår vid Smittskyddsinstitutet med stöd av Försvarets

forskningsanstalt och Socialstyrelsen uppbyggnad av en specialutrustad

"beredskapsstyrka" avsedd för att i höggradigt kontaminerad miljö kunna

göra provtagningar och utföra transport av smittade patienter. Denna

Skr. 2000/01:52

62

beredskapsstyrka har utvecklats för att kunna omhänderta och Skr. 2000/01:52

diagnosticera okända eller speciellt farliga smittoämnen. Till dessa hör

Ebola- och Lassa-virus som är orsak till blödarfeber med mycket hög

dödlighet. Vid Linköpings universitetssjukhus finns en specialstyrka med

utrustning och kunskap att vårda patienter med höggradigt smittsamma

sjukdomar. Vidare utvecklar man där beredskap för transport av

höggradigt smittsamma patienter såväl inom landet som till Sverige från

utlandet. De snabba förändringarna av vissa virus gör att

Smittskyddsinstitutet deltar i det internationella nätverk som övervakar

och diagnostiserar nya varianter av influensa som ger underlag för

vaccinrekommendationer men också för tidig upptäckt och åtgärd av

särskilt farliga virusinfektioner.

Vid svåra påfrestningar på samhället i fred har miljö-, hälso- och

smittskyddet stor betydelse för att minska riskerna för smittspridning och

annan ohälsa. Socialstyrelsen har utarbetat en handbok

("Beredskapshandbok - Hälsoskydd och objektinriktad smittskydd,

1999") avsedd för myndigheter som har till uppgift att se till att

hygieniska grundkrav upprätthålls för befolkningens hälsoskydd. Den är

som är tänkt som en uppslagsbok för olika händelser och tar bl.a. upp

beredskapen för att klara påfrestningar vid elavbrott, översvämningar och

epidemier.

I Sverige är beredskapen för att hantera en allvarlig smitta på djur väl

förberedd. Samtidigt bör det påpekas att det kan finns vissa sårbarheter i

beredskapen. För det första har Statens veterinärmedicinska anstalt en

"slimmad" organisation vilket ger en försvagad uthållighet då en extra

ordinär händelse inträffar. För det andra sker det en utarmning av

laboratorieresurser i Sverige. Statens veterinärmedicinska anstalt har

dock avtal med utländska laboratorier och är delägare i en internationell

vaccinbank. För det tredje är förmågan att ta emot högriskavfall

begränsat. Det finns bara en förbränningsanläggning för högriskavfall i

Sverige. Vidare är samarbetet med myndigheter som ansvarar för den

humana sidan av smittskyddet inte tillräckligt utvecklat. Ett flertal

djursjukdomar är, som tidigare nämnts överförbara från djur till

människa.

5.8.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Smittskyddslagen (1988:1472) delar in smittsamma sjukdomar i

samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. De

samhällsfarliga sjukdomarna anges i en bilaga till lagen. Om riksdagens

beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, far regeringen föreskriva

att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från

den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom

som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet, om sjukdomen

bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning, dels

medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de smittade. En

sådan föreskrift far meddelas endast om nämnda verkningar av

sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan och skall snarast

underställas riksdagens prövning.

63

I betänkandet Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51) Skr. 2000/01:52

föreslås en delvis annan uppdelning av de smittsamma sjukdomarna. De

allvarligaste smittsamma sjukdomarna benämns i stället allmänfarliga

smittsamma sjukdomar. Enligt förslaget i betänkandet skall, för att öka

lagstiftningens flexibilitet, preciseringen av dessa sjukdomar ske av

regeringen i en förordning. Vidare föreslås en utvidgning av regeringens

befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter om smittskyddet också i

fredstid, om riksdagens beslut inte kan avvaktas och epidemi av allvarlig

smittsam sjukdom utbrutit eller hotar att utbryta i landet. Meningen med

förslaget är att regeringen vid svåra påfrestningar på samhället i fred vid

vilka akuta smittskyddsåtgärder är nödvändiga skall kunna besluta om

samordnade nationella åtgärder och andra särskilda insatser inom

smittskyddet. Smittskyddskommitténs förslag och överväganden kommer

att tas upp i en proposition under våren 2001.

Ur en rent författningsteknisk synvinkel förefaller det pågående

reformarbetet kunna komma att ge ännu bättre förutsättningar för ett

tillfredsställande smittskydd även vid svåra påfrestningar i fred. Det som

särskilt måste uppmärksammas är i stället informationen till allmänheten

vid inträffade samhällsfarliga sjukdomar eller allmänfarliga smittsamma

sjukdomar, dvs. hur och av vem information skall spridas till

allmänheten om hur den skall förhålla sig och bete sig.

Allvarlig smitta på djur regleras med epizootilagen och zoonoslagen.

Det finns inget behov av ytterligare författningsreglering beträffande

dessa lagar.

5.8.5 Behov av övriga åtgärder

Genom tillkomsten av kunskapscentret för mikrobiologisk beredskap vid

Smittskyddsinstitutet har ytterligare en väsentlig komponent skapats för

ett förbättrat B-skydd vid katastrofer. Det behov av ytterligare åtgärder

som kan föreligga är att se över vaccinberedskapen för sådana sjukdomar

som bl.a. smittkoppor och att se över behovet av lagring av antibiotika.

Beredskapen mot allvarliga djursjukdomar kan ytterligare stärkas.

Verksamheterna på förbränningsanläggningar och på laboratorierna bör

ses över avseende begränsande faktorer så som kapacitet, nyckel-

personal, el, tele och IT. Regeringen avser att vid senare tillfälle ge

berörda myndigheter i uppdrag att genomföra ovanstående översyn.

Vidare bör ett förbättrat samarbete med humana sidan utformas.

5.8.6 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Även den verksamhet som bedrivs vid olika laboratorier blir allt mer

beroende av digital teknik och är därför beroende av att cl, tele och IT

fungerar. Vid ett totalstopp för Smittskyddsinstitutets IT-rutiner kan

institutet under en kortare tid fortsätta sitt laboratoriearbete med vissa

manuella rutiner. Längre avbrott kommer dock att orsaka betydande

problem. Det gäller också för andra laboratorier.

Avseende allvarlig smitta på djur skall en översyn av förmågan att

klara el-, tele- och IT-stömingar genomföras under kommande

regleringsår.

64

5.9

Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet, Skr. 2000/01:52

Jordbruksdepartementet och Försvarsdepartementet)

Sammanfattning: Regeringen bedömer att beredskapen i landet mot

olyckor i svenska och utländska kärntekniska anläggningar är god.

Ansvariga myndigheter har ett gott samarbete som kontinuerligt

utvecklats och förbättrats. Samarbetet med länderna i vår närhet har

också förbättrat beredskapen och inte minst minskat risken för

olyckor.

5.9.1 Hotens och riskernas karaktär

Radioaktiva ämnen kan transporteras långa sträckor. Det visar

erfarenheterna från Tjemobylolyckan 1986. Risken för nedfall av

radioaktiva ämnen kommer i första hand från kärnkraftverk i och utanför

Sverige. I Sverige finns i dag 11 kämkraftsreaktorer i drift. I Sveriges

närhet finns ytterligare 19 reaktorer, varav fyra i Finland, åtta i

nordvästra Ryssland (fyra på Kolahalvön och fyra vid S:t Petersburg), två

i Litauen samt fem reaktorer i norra Tyskland. Kärnkraftverken i forna

Sovjetunionen har inte samma höga säkerhetsnivå som de

västeuropeiska. Förutom kärnkraftverk finns där även andra kärntekniska

verksamheter såsom atomdrivna ubåtar och satelliter som kan medföra

hot för Sverige.

Radioaktivt nedfall över Sverige skulle med största sannolikhet tå

konsekvenser för jordbruket och därmed även för livsmedelsindustrin.

Erfarenheterna från Tjemobylolyckan visar att jordbruksmark och foder

till djur kan påverkas av nedfall. Även om grundvattnet är relativt väl

skyddat kan ytvattentäkter och filterbassänger utomhus påverkas.

Slutligen kan vattenförsörjningen också påverkas av att stora mängder

vatten kan behövas för att spola rent gator, byggnader, fordon etc.

5.9.2 Ansvarsförhållanden

Följande myndigheter har uppgifter när det gäller beredskapen mot

nedfall av radioaktiva ämnen.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) är central förvaltningsmyndighet för

frågor om skydd av människor, djur och miljö mot skadlig verkan av

strålning. När det gäller beredskapen mot kärntekniska olyckor såväl i

som utanför Sverige skall SSI svara för rådgivning till myndigheter som

är ansvariga för befolkningsskyddet och räddningstjänsten i frågor som

rör strålskydd och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. SSI

samordnar mätexpertis och mätresurser inom den nationella

strålskyddsberedskapen.

Statens kämkraftinspektion (SKI) är central förvaltningsmyndighet

med uppgift att övervaka säkerheten vid kärntekniska anläggningar.

Detta innebär att SKI har ett ansvar såväl för reaktorsäkerhet som skydd

mot tillgrepp av fisilt material och skydd mot sabotage m.m. SKI skall

speciellt svara för teknisk rådgivning till myndigheter ansvariga för

65

befolkningsskyddet vid kärntekniska olyckor både inom och utanför

Sverige.

Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet med ansvar för

bl.a. olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen

och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska

anläggningar, i den mån detta inte är en uppgift för någon annan

myndighet. Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) skall länsstyrelserna

svara för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen.

Länsstyrelserna skall också svara för saneringen efter sådana utsläpp och

upprätta en plan för detta efter hörande av andra berörda myndigheter,

kommuner och landsting. I kämkraftlänen skall länsstyrelsen dessutom

organisera en personalberedskap för arbetet.

Vid nedfall av radioaktiva ämnen har även Statens jordbruksverk och

Statens livsmedelsverk ansvar för att minska konsekvenserna för

samhället. Jordbruksverket kan med stöd av miljöbalken och

förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket i viss utsträckning

meddela föreskrifter om skötsel av jordbruksmark. Enligt livsmedels-

lagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807) har

Livsmedelsverket rätt att meddela föreskrifter för hantering av livsmedel.

Verket har vidare ansvaret för tillsynen enligt livsmedelslagen samt

ledningen och samordningen av livsmedelskontrollen. Företrädare från

Sveriges lantbruksuniversitet, Jordbruksverket och Livsmedelsverket

deltar i en nationell grupp för sanering. Jordbruksverket och

Livsmedelsverket skall också ge råd om genomförandet av en sanering.

Vid ett radioaktivt nedfall skall Jordbruksverket, på uppdrag av

regeringen, lämna ett situationsanpassat underlag angående ersättning till

enskilda.

Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) som har

ständig jour är internationell kontaktpunkt för beredskap mot utländska

olyckor och skall informera SSI om något inträffar. SMHI skall bistå SSI

med underlag som väderprognoser och spridningsberäkningar.

5.9.3 Bedömning av läget för beredskapen

Målet och ambitionerna för samhällets åtgärder är att utsläpp av

radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar inte skall ske. Detta

gäller såväl kärntekniska anläggningar i Sverige som anläggningar inom

områden på sådant avstånd från Sverige att en olycka kan leda till nedfall

även inom Sverige.

Om en olycka skulle inträffa är målet att begränsa effekterna för

människor, miljö och egendom i samband med nedfall. Möjligheter skall

finnas att ta hand om människor som utsätts för strålning och att i övrigt

begränsa skadorna. De långsiktiga effekterna av nedfallet skall kunna

bedömas och saneringsåtgärder skall kunna vidtas så att mark i så stor

utsträckning som möjligt åter kan användas för sina ändamål. Åtgärderna

skall kunna vidtas vare sig utsläppen härrör från inhemska eller utländska

kärntekniska anläggningar.

1 regeringens skrivelse Beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred (skr. 1998/99:33) gjordes en bedömning av

beredskapsläget mot nedfall av radioaktiva ämnen.

Skr. 2000/01:52

66

I skrivelsen refererade regeringen till propositionen Beredskapen mot Skr. 2000/01:52

svåra påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) där slutsatsen

var att beredskapen mot olyckor var tillfredsställande i svenska och

utländska kärntekniska anläggningar. I skrivelsen gjorde regeringen inte

någon annan bedömning men ansåg att ytterligare åtgärder kunde behöva

vidtas på framför allt följande områden:

• Mätning av luftbuma radioaktiva ämnen

• Rådgivning för sanering

• Beredskapen i Central- och Östeuropa

Mätning av luftbuma radioaktiva ämnen m.m.

Statens strålskyddsinstitut har, på uppdrag av regeringen, formaliserat

och samordnat planläggningen av nödvändiga mätinsatser i Sverige i

händelse av att en kärnteknisk olycka skulle inträffa och där radioaktiva

ämnen kan komma att spridas över Sverige. Planläggningen omfattar

avtal med ett antal kontraktslaboratorier såsom universitetens

radiofysikinstitutioner, Försvarets forskningsanstalt (FOA), Sveriges

geologiska undersökning (SGU), SMHI, Studsvik Nuclear AB och Malå

Geoscience. Dessa laboratorier skall enligt avtal med SSI hålla en

basberedskap och ställa resurser till förfogande om en olycka inträffar.

Sedan regeringens skrivelse Beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred (skr. 1998/99:33) har SSI ingått ett avtal med

Försvarsmakten om att ställa flygplan, helikoptrar och personal till

förfogande för mätuppdrag och provtagning. Detta sker med hänvisning

till Försvarsmaktens uppgift att ge stöd till samhället vid svåra

påfrestningar. Med anledning av avtalet med Försvarsmakten kommer

SSI att starta en försöksutbildning av instruktörer inom försvaret.

FOA har tidigare för övervakning av kärnvapenprov drivit åtta

luftfilterstationer avsedda för luftbuma radioaktiva ämnen. Dessa

mätstationer har även utnyttjats för beredskapsändamål, men på grund av

den förändring som skett i det säkerhetspolitiska läget har behovet av

övervakning av kärnvapenprov minskat.

Strålskyddsinstitutet fick i regleringsbrevet för budgetåret 1998 i

uppdrag att tillsammans med FOA redovisa en lämplig ambitionsnivå för

övervakning av luftbuma radioaktiva ämnen i händelse av en olycka i en

kärnteknisk anläggning. I SSI:s redovisning föreslås att fem av åtta

luftfilterstationer bör drivas vidare och att övriga tre stationer läggs ned.

Hösten 1999 beslutade regeringen att ge SSI ansvaret att driva fem

mätstationer vidare och anslog medel för ändamålet för 2000. I

budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att SSI tillförs extra

medel för den fortsatta driften.

För att SSI skall kunna finansiera större beredskapsinsatser i avvaktan

på beslut av regeringen har SSI i sitt regleringsbrev för budgetåret 2000

fatt en räntekontokredit på högst 10 miljoner kronor.

I budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att Räddningsverket

skall få ett bemyndigande att beställa RDS-mottagare för

inomhusvaming för de hushåll kring Barsebäck med gamla telefonväxlar

som i dag har varning via telefon. Vid byte till s.k. AXE-växlar förloras

den nuvarande vamingsfunktionen.

67

Rådgivning för sanering

Skr. 2000/01:52

På regeringens uppdrag har SSI i samråd med Räddningsverket upprättat

en nationell expertgrupp för saneringsfrågor i samband med radioaktivt

nedfall. Denna grupp har till uppgift att ge råd om saneringsmetoder

m.m.

Beredskapen i Central- och Östeuropa

Det är viktigt att säkerheten vid kärnkraftverken i Sveriges närhet har en

så hög säkerhet som möjligt. Regeringen bedömer att det behövs fortsatta

insatser för att minska risken för olyckor i kärnkraftverken i Central- och

Östeuropa. Sverige bidrar både bilateralt och genom internationella

organisationer till att höja säkerheten vid kärntekniska anläggningar i

Sveriges närhet. Detta sker genom bidrag till bl.a. Kämsäkerhetsfonden

(NSA) som administreras av Europeiska utvecklingsbanken EBRD. De

bilaterala insatserna sker framför allt genom SKI och SSI.

Arbetet med kärnkraftverket Ignalina i Litauen har varit framgångsrikt

och säkerheten där har sedan landet blev självständigt ökat avsevärt.

Litauen har beslutat att stänga den första av landets två reaktorer före

2005. En fond för avvecklingen har bildats till vilken Sverige, G7-

ländema, EU m.fl. bidragit.

En internationell arbetsgrupp kallad Contact Expert Group (CEG)

arbetar med att kartlägga behov av och prioritera insatser för att

omhänderta använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i nordvästra

Ryssland. Arbetet i Ryssland går dock trögt bl.a. på grund av att

förhandlingar om ett multilateralt avtal om samarbete på det kärntekniska

området inte har kunnat slutföras. Detta avtal skall bl.a. reglera

leverantörernas ansvar. I förhandlingar deltar Sverige tillsammans Norge,

USA, EU-kommissionen m.fl.

Genom Östersjöstatemas råd, CBSS, finns en arbetsgrupp kallad

Working Group on Nuclear and Radiation Safety (WGNRS) som bl.a.

hanterar beredskapsfrågor. Denna grupp har utarbetat ett avtal om utbyte

av mätdata av strålnivåer för beredskap mellan Östersjöstatema. Arbetet

beräknas bli klart inom kort.

Med utgångspunkt från konventionen om tidig varning bedriver IAEA

ett projekt i Central- och Östeuropa med målsättning att effektivisera

vamingsrutinema i dessa länder. Sverige deltar som observatör i

arbetsgruppen för de ”norra” länderna. Arbetet går bl.a. ut på att ”korta”

larmvägama så att larmning skall kunna ske snabbare t.ex. direkt mellan

lokala myndigheter i olika länder eller t.o.m. direkt från kärnkraftverket i

fråga.

5.9.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Området är väl reglerat och med tydliga ansvarsförhållanden. Det finns

därför inget behov av stora författningsändringar.

68

5.9.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Kärnkraftverken har krav på tillgänglighet av reservkraft i form av

dieselaggregat vilket är väl tillgodosett. Störningar inom IT har

analyserats i samband med IT-omställningen inför millennieskiftet.

Analyserna har resulterat i bedömningen att säkerheten vid reaktorerna

inte är beroende av IT-funktionema.

Vid beredskapsmyndighetema SKI och SSI är läget delvis olika. SSI

har tillgång till reservkraft vilket däremot SKI inte har. SKI kan dock vid

en svår påfrestning samgruppera sin beredskapsorganisation med SSI.

Vad gäller störningar på IT-området påverkar det framför allt

prognosverksamheten för spridning av radioaktiva ämnen, men här finns

även manuella system i reserv. För de manuella systemen blir dock

noggrannheten och snabbheten lidande.

5.10 Kemikalieolyckor och större olyckor till sjöss med

allvarligare utsläpp som följd (Försvarsdeparte-

mentet)

Sammanfattning: Regeringen bedömer att beredskapen är god mot

olyckor vid transport av farligt gods och kemikalieolyckor i stationära

anläggningar liksom olyckor till sjöss som kräver sjöräddnings- och

eller miljöräddningsinsatser. Reglerna inom respektive område är till

stora delar internationella och utarbetade inom FN och EU. Ett

kontinuerligt utvecklingsarbete pågår.

Samhällets grundberedskap mot olyckor med farligt gods och

olyckor med kemikaliehantering vid stationära anläggningar har

förstärkts genom att sju regionala resursbaser för kemikalieolyckor

färdigställts. De senare åren har också möjligheterna att förebygga

olyckor stärkts genom flera EG-direktiv.

När det gäller förebyggande av olyckor till sjöss så pågår ett

omfattande arbete såväl nationellt som internationellt för att

åstadkomma en säkrare och mer miljövänlig sjöfart.

5.10.1 Hotens och riskernas karaktär

Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen kan förstöra både mark

och vatten. De ekonomiska konsekvenserna kan bli stora för samhället

och för enskilda. Det behövs bara en liten mängd olja för att förstöra en

vattentäkt med lukt och smak av olja. Oljeprodukter såsom fotogen och

dieselolja är särskilt besvärliga. De rör sig lätt i marken och avdunstar

långsamt. Oljetankar och transportolyckor är påtagliga risker. Utsläpp

från fabriker och andra anläggningar som hanterar kemikalier kan orsaka

skada på yt- och grundvattnet.

Sjötrafiken längs den svenska kusten och i Östersjön som helhet har

ökat under 90-talet. Fartygsanlöpen till svenska hamnar, transporter av

farligt gods till sjöss och andra tyngre sjötransporter har stadigt ökat.

Motsvarande gäller framför allt för sydöstra Östersjön där de baltiska

ländernas utveckling innebär ökad maritim verksamhet.

Skr. 2000/01:52

69

Med hänsyn till antalet transporter och de stora volymer av såväl Skr, 2000/01:52

passagerare som gods som transporteras har få olyckor inträffat. Antalet

rapporterade fartygsolyckor längs den svenska kusten och i Östersjön

som helhet har under den senaste 1 O-årsperioden legat mellan 110-170

per år, bortsett från tillbud i samband med byggandet av Öresundsbron.

Den klart allvarligaste olyckan var förlisningen av m/s Estonia hösten

1994. Det senaste allvarliga olyckan med ett allvarligt utsläpp som följd

inträffade 1990 utanför Blekinges kust då den ryska tankern Volgoneft

kolliderade med ett annat fartyg. Ett antal incidenter med betydande

riskpotential har därutöver inträffat.

I vissa fall skulle en olycka till sjöss med utsläpp som följd kunna

påverka flera samhällssektorer på ett mer omfattande sätt. Ett exempel är

en kollision mellan en oljetanker och ett större passagerarfartyg som

medför att fartygen springer läck och att brand uppstår ombord med ett

stort antal döda eller skadade personer som följd. Beroende på utsläppets

storlek, väderförhållanden och oljans egenskaper kan stor risk finnas att

utsläppet i sin helhet inte kan tas om hand till sjöss utan förorenar en

större kuststräcka med känsliga natur- och kulturområden.

5.10.2 Ansvarsförhållanden

Olyckor vid transport av farligt gods samt kemikalieolyckor i stationära

anläggningar

Arbetet med att öka säkerheten vid transporter av farligt gods utgör en

del av det samlade arbetet för att förebygga kemikalieolyckor.

Inriktningen i arbetet är att eliminera den extra säkerhetsrisk som det

farliga godset utgör under transporten. Reglerna för transport av farligt

gods är i mycket hög grad internationella och utarbetas bl.a. inom olika

organ i FN och EU. Sverige deltar aktivt i regelutvecklingsarbetet.

Ansvarig myndighet för landtransporter är Statens räddningsverk, för

lufttransporter Luftfartsverket och för sjötransporter Sjöfartsverket.

Statens räddningsverk är central myndighet för frågor om olycks- och

skadeförebyggande arbete enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), är

transportmyndighet för transporter av farligt gods enligt lagen

(1982:821) om transport av farligt gods och samordnar övriga ansvariga

myndigheter inom detta område samt ansvarar i vissa fall för frågor om

sanering av radiakutsläpp m.m. Räddningsverket har även tillsynsansvar

enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa

följderna av allvarliga kemikalieolyckor (Sevesolagstiftningcn).

Länsstyrelserna beslutar om inskränkningar för vägtransport av farligt

gods genom lokala trafikföreskrifter och anger rekommenderade

färdvägar för transporterna. För de verksamheter som omfattas av kraven

på säkerhetsrapport enligt rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december

1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga

olyckshändelser där farliga ämnen ingår (det s.k. Seveso Il-direktivet)

sker en fördjupad säkerhetsprövning i samband med länsstyrelsens

tillståndsprövning enligt miljöbalken.

70

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Sjöfartsverket är ansvarig myndighet för sjöräddningstjänsten.

Kustbevakningen ansvarar for miljöräddningstjänsten till sjöss och har

dessutom en hög beredskap for sjöräddning. Om ett utsläpp når land

övergår ansvaret för denna del av saneringen till kommunen. Statens

räddningsverk har viss specialistkompetens samt fem regionala

miljöskyddsförråd vilka kan ställas till förfogande vid en

saneringsoperation. Länsstyrelsen har enligt räddningstjänstlagen

ansvaret för samordning mellan flera drabbade kommuner och utövar

dessutom tillsammans med Naturvårdsverket tillsyn. Det åligger

framförallt Sjöfartsverket och Kustbevakningen att inom respektive

ansvarsområde vidta åtgärder för att förebygga, begränsa konsekvenserna

av och återställa efter en olycka till sjöss enligt följande:

• Förebygga

- Internationellt och nationellt regelarbete

- Internationell samverkan

- Tillsyn och kontroll av säkerheten på fartyg

- Sjötrafik- och miljöövervakningskapacitet

• Begränsa konsekvenserna

- Förmåga till snabb insats liksom effektiv bekämpning och sanering

- Brandbekämpningsförmåga

- Tillgång till nödbogsering

• Återställa

- Förmåga att sanera skadade djur- och naturvärden

- Möjlighet till ekonomisk ersättning

Härutöver skall det finnas en förmåga att informationsmässigt hantera

situationer av katastrofkaraktär

Den svenska räddningstjänsten till sjöss omfattar räddning av

människoliv och miljö. Däremot omfattas inte att begränsa skador på

egendom. Egendomsskydd, i form av t.ex. brandsläckning, kan dock ske

som ett led i räddningstjänstarbetet för att rädda liv eller skydda miljö

eller som ett bärgningsuppdrag om fartygsbefälhavaren så begär.

5.10.3 Bedömning av läget för beredskapen

Olyckor vid transport av farligt gods samt kemikalieolyckor i stationära

anläggningar

Med hänsyn taget till antalet transporter och de stora volymer som

transporteras är olyckor med farligt gods relativt fa. I Sverige har det

under senare år inträffat olyckor med kemikalietransporter i Kävlinge år

1997, i Kälame år 1997 och i Borlänge våren 2000. Erfarenheterna av

dessa olyckor pekar på att samhället har en god förmåga att agera snabbt

och målmedvetet. Genom samordnad information, avspänningar och

evakueringar samt genom ett agerande i övrigt har det hindrats att

olyckorna lett till personskador eller mer omfattande skador på egendom

eller miljö.

I Sverige har det inte inträffat några allvarliga kemikalieolyckor i

stationära anläggningar. Det finns ändå ett behov att förstärka samhällets

Skr. 2000/01:52

71

grundberedskap mot kemikalieolyckor såväl vid olyckor med transport

av farligt gods som vid olyckor med kemikaliehantering i stationära

verksamheter. Regeringen fattade mot denna bakgrund i juni 1998 beslut

om att Räddningsverket skall inrätta sju regionala resursbaser mot

kemikalieolyckor samt att Räddningsverket skall svara för att ansvarig

personal utbildas.

Dessa förråd innehåller i dag skyddsutrustning, indikeringsinstrument,

utrustning för bildöverföring, kemikalielänsor, och utrustning för

omhändertagande av kemikalier. Utrustningen skall komplettera

kommunernas egna resurser. Med lärdom från gasololyckoma i Borlänge

och Lilleström i Norge har inriktningen vad gäller den planerade

kompletteringen av materiel fått en delvis ändrad karaktär.

För att förebygga de risker som är förenade med transport av farligt

gods antog EU 1996 rådets direktiv 96/3 5/EG om utnämning av och

kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg,

järnväg eller inre vattenvägar. Direktivet innebär att det för varje

verksamhet som utför transporter av farligt gods samt för verksamheter

som lastar och lossar sådana transporter, skall utses en

säkerhetsrådgivare. Direktivet ledde till ändringar i lagen (1982:821) och

förordningen (1982:923) om transport av farligt gods. Kravet på

säkerhetsrådgivare gäller från den 1 januari 2000. Med den nya

lagstiftningen sätts fokus på aktivt förebyggande åtgärder. Verksamheter

som berörs skall lägga tyngden vid sådana åtgärder som säkerhetsmässigt

avhjälper allvarliga risker och därmed medverkar till att

transportsäkerheten ökar.

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Förutsättningarna för att operativt kunna hantera olyckor till sjöss är

allmänt sett goda i Sverige. Det operativa räddningsarbetet leds när det

gäller sjöräddningsinsatser från sjöräddningscentralen i Göteborg, och

när det gäller miljöräddningsoperationer till sjöss från Kustbevakningens

ledningscentral vid respektive regionledning. Vidare finns

specialutbildade kommunala insatsstyrkor, s.k. RITS-styrkor

(Räddningsinsatser Till Sjöss), för bl.a. brandbekämpning ombord i

fartyg. Staten har tecknat avtal med Stockholm, Göteborg, Helsingborg,

Hämösand/Kramfors, Gotland och Karlskrona, som åtagit sig att, dygnet

runt, hålla beredskap med varsin styrka.

Regeringen bedömer att det finns en hög beredskap och en god

förmåga att hantera allvarligare olyckor till sjöss, såväl avseende sjö-

som miljöräddning. Sårbarheten finns i Östersjön framför allt i

avsaknaden av resurser för sjögående brandbekämpning och

nödbogsering av fartyg. Dessa åtgärder kan vara effektiva metoder att

förhindra svårare olyckor och utsläpp. I dagsläget kan metoderna dock

bara användas i mycket begränsad omfattning eftersom de fysiska

förutsättningarna i form av utrustning och fartyg saknas.

Det är svårare att bedöma förmågan till effektiv sanering på land

eftersom Sverige varit förskonat från större oljekatastrofer.

Saneringsarbetet leds i första hand av räddningsledaren i respektive

kommun. För att öka sin insatsförmåga har de kommunala

räddningstjänsterna i allt högre utsträckning samordnat sin verksamhet i

Skr. 2000/01:52

72

räddningstjänstkommuner (kommunalförbund) samt genom olika typer Skr. 2000/01:52

av samverkansavtal. Så gott som samtliga räddningstjänstkommuner har

slutit avtal om s.k. gränslös samverkan, dvs. att det är den närmaste

räddningsstyrkan som larmas vid en olycka oavsett kommungräns.

Vidare har, som tidigare nämnts, Räddningsverket på regeringens

uppdrag färdigställt utrustningen av sju regionala resursbaser för

kemikalieolyckor. Syftet är att förstärka samhällets grundberedskap mot

olyckor med farligt gods och olyckor med kemikaliehantering vid

stationära anläggningar. Dessa resursbaser bör kunna användas av den

kommunala räddningstjänsten vid utsläpp i t.ex. hamn.

5.10.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Det förebyggande arbetet på området avser såväl säkrare framfart till

sjöss som fartygskonstruktion, kontroll och tillsyn samt möjlighet att

vidta konsekvensreducerande åtgärder. Huvuddelen av dessa

bestämmelser måste arbetas fram och antas inom ramen för FN:s

sjöfartsorgan (International Maritime Organization, IMO). Skälet till

detta är främst att den stadfästa rätten till det fria havet gör det svårt att få

acceptans för regionala och lokala bestämmelser som inskränker rätten

till fri passage. Dessutom blir efterlevnaden av sådana regler svåra att

kontrollera.

Vad avser det pågående förändringsarbetet för en säkrare och mer

miljövänlig sjöfart bör bl.a. följande nämnas.

• Regeringen överlämnade den 25 maj 2000 propositionen

Genomförande av Östersjöstrategin (prop. 1999/2000:133) till

riksdagen. Propositionen innehåller lagförslag som gör det möjligt

att genomföra Östersjöstrategin för mottagningsanordningar för

fartygsgenererat avfall och tillhörande frågor (Östersjöstrategin),

som har arbetats fram inom ramen för Helsingforskonventionen.

Syftet med strategin är att skydda miljön i Östersjöområdet från

skadliga utsläpp från fartyg.

• Mot bakgrund av framför allt olyckan med tankern Erika utanför

Bretagne i Frankrike i december 1999 pågår ett arbete inom EU i

syfte att se över åtgärder för att öka säkerheten vid oljetransporter

till sjöss, det s.k. Erikapaketet. Förslaget omfattar bl.a. utökad

kontroll av undermåliga fartyg i europeiska farvatten och har

påskyndat införande av bestämmelser om dubbelskrov eller

likvärdig konstruktion för oljetankfartyg med enkelskrov. I slutet

av 2000 avser kommissionen även att lägga ett kompletterande

förslag (Erikapaket II). De tre huvudförslagen man hittills har

talat om rör tillskapandet av en europeisk byrå för sjösäkerhet, en

förbättring av övervakningen av sjöfarten samt en förstärkning av

systemet för oljeskadeersättning.

• Ett tilläggsprotokoll till den internationella konventionen om

beredskap för, insatser vid och samarbete vid föroreningar genom

olja, 1990 (OPRC) har under 2000 slutförhandlats och

undertecknats. Protokollet utvidgar konventionen så att den även

73

kommer att omfatta andra skadliga ämnen än olja. Sverige har för

avsikt att ratificera protokollet.

• Inom ramen för EU:s rådgivande kommitté för insatser mot

utsläpp av olja och andra skadliga ämnen till sjöss (ACPH) har

under 1999 och 2000 tagits fram ett nytt regelverk, en

gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig

förorening av havet.

• Utredningen om översyn av räddningstjänstlagen (Fö 1999:03)

skall även se över vissa frågor som hör samman med

miljöräddningstjänst till sjöss, bl.a. befogenheterna för att så tidigt

som möjligt kunna sätta i gång miljöräddningsoperationer till

sjöss samt fördelningen av ansvaret mellan statliga och

kommunala myndigheter då fartyg i samband med en

räddningstjänstinsats bogseras till hamn. Utredaren skall redovisa

sitt resultat senast den 1 juni 2001.

• Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma åt oljeutsläpp

(SOU 1998:158) överlämnades i januari 1999. Utredningen

innehåller bl.a. förslag på åtgärder för att effektivisera det rättsliga

förfarandet för att beivra oljeutsläpp till sjöss, lämna förslag till

förändringar i myndigheternas verksamhet samt i regelsystemet

som kan leda till effektivare ingripanden. Förslagen bereds för

närvarande inom Regeringskansliet. En proposition är aviserad till

våren 2001.

Skr. 2000/01:52

5.10.5 Behov av övriga åtgärder

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Inom ramen för Helsingforskommissonens (HELCOM:s) arbete pågår en

kartläggning av vilka resurser som faktiskt finns tillgängliga i Östersjön

för bl.a. brandbekämpning och nödbogsering av fartyg, såväl nationellt

som mellanstatligt. Erfarenheter från olyckor samt det preliminära

resultatet överensstämmer dock med vad som tidigare sagts om

beredskapsläget. Slutsatsen påtalades även i betänkandet Säkrare

kemikaliehantering (SOU 1998:13) där man konstaterade att skälet till

den bristande kapaciteten främst var avsaknaden av ekonomiska resurser.

74

Redovisning av fall utöver de hittills

prioriterade

Skr. 2000/01:52

6.1 Oljeförsörjningen (Näringsdepartementet)

6.1.1 Hot

Sverige är helt hänvisat till import för sin försörjning av

petroleumbaserade bränslen, antingen i form av råolja till de svenska

raffinaderierna eller i form av färdiga produkter som bensin, diesel och

eldningsolja. Särskilt inom transportsektorn är oljeberoendet mycket

stort. De ffedstida hotbilderna såvitt avser oljeförsötjningen hänger

främst samman med riskerna för minskad tillförsel av råolja till den

västeuropeiska marknaden. Tänkbara orsaker skulle kunna vara krig eller

kriser i produktionsområdena (1999 kom 43 procent av EU:s

oljeleveranser från OPEC-ländema) eller mycket svåra olyckor som

drabbar produktions- eller transportkapaciteten.

6.1.2 Lagring och andra beredskapsåtgärder

För att minska risken för allvarliga störningar i bränsle- och

drivmedelsförsörjningen som kan uppstå i fredstid hålls sedan mitten av

1970-talet särskilda s.k. ffedskrislager av råolja och oljeprodukter.

Sverige har tillsammans med flertalet OECD-länder anslutit sig till

avtalet om ett Internationellt energiprogram, IEP. Avtalet innehåller

bestämmelser om bl.a. samordnade åtgärder för att möta

oljcförsörjningskriser. Genom IEP-avtalet har de anslutna länderna också

åtagit sig att hålla beredskapslager av olja motsvarande 90 dagars

nettoimport. Vid en kris skall länderna vidta åtgärder för att begränsa

oljekonsumtionen och medverka i ett system för fördelning av tillgänglig

olja. Samtliga EU-länder är anslutna till IEP-avtalet, men EU har också

interna bestämmelser om lagring och krishantering. Inom EU baseras

lagringen på konsumtion i stället för import, vilket gör att även

nettoexportörer som Storbritannien och Danmark måste hålla

beredskapslager. För svenskt vidkommande är åtagandena enligt IEP-

avtalet och EU:s regelverk likvärdiga.

6.1.3 Ansvar

Statens energimyndighet har enligt sin instruktion och genom uppdrag i

särskilda förordningar ansvar för beredskapsfrågorna inom bränsle- och

drivmedelsförsörjningen. Lagringen av olja sker hos näringslivet och på

dess bekostnad enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja

och kol. Genom den lagen, men även genom några andra författningar,

främst oljekrislagen (1975:197), finns det författningsmässiga stöd som

krävs för att Sverige skall kunna infria sina förpliktelser enligt IEP-

avtalet och EU:s lagstiftning.

75

Skyldiga att hålla oljelager är bl.a. alla importörer, raffinaderiföretag

och större oljehandelsföretag. Deras lagringsskyldighet grundas på en

viss, för alla lagringsskyldiga lika stor andel av föregående års

försäljning eller förbrukning av lagringsbränslen. Regeringen fastställer

varje år denna andel, det s.k. lagringsprocenttalet, genom en särskild

förordning. Andelen är f.n. ca 25 procent för ett antal viktiga

oljeprodukter som ingår i lagren. En viss del av lagren får hållas i annat

EU-land, med vilket Sverige har ingått särskilda avtal härom.

Ömsesidiga lagringsavtal har ingåtts med Danmark, Finland och

Storbritannien. Förhandlingar pågår med Irland och Nederländerna.

6.1.4 Beredskapsläget, behov av åtgärder

Beredskapsläget för fredstida oljekriser är gott. Något omedelbart behov

av större åtgärder finns därför inte. I fråga om lagringen av bränsle och

drivmedel uppfyller Sverige väl sina internationella förpliktelser och

deltar aktivt i samarbetet i dessa frågor inom EU och IEA (den

organisation som administrerar IEP-avtalet). När det gäller

beredskapsåtgärdema i övrigt sker en löpande anpassning till

marknadsutvecklingen och till de åtgärder som överenskommes inom

ramen för IEP-avtalet och EU-samarbetet. Inom EU diskuteras för

närvarande mellan kommissionen och medlemsländerna en utökad

samordning for att kriser skall kunna mötas på effektivast möjliga sätt.

Bl.a. diskuteras användningen av beredskapslagren och hur

konsumtionsdämpande åtgärder skall kunna sättas in samordnat med

tanke på den inre marknadens funktionssätt. Det kan därför inte uteslutas

att på några års sikt den svenska lagstiftningen i denna del kan behöva

anpassas till nya EU-regler. Dessutom har Statens energimyndighet

nyligen föreslagit vissa författningsändringar för att underlätta en

rationell och kostnadseffektiv lagerhantering.

6.2 Kraftiga störningar på samhällsekonomin

(Finansdepartementet)

Sedan mitten av 1997 finns inom Regeringskansliet

(Finansdepartementet) en beredskapsdelegation för ekonomisk politik.

Delegationen genomför förberedelsearbete på det ekonomisk-politiska

området infor kriser och krig så att olika instansers åtgärder skall bli

konsistenta och rimligt balanserade. Arbetsområdet för delegationen är

åtgärder inom främst finanspolitiken, penningpolitiken och

utrikeshandeln som syftar till att i krissituationer främja viktiga mål på

den ekonomiska politikens och försörjningens områden. Initiativ skall

även tas till översyn av lagstiftningen på området.

En inledande uppgift for delegationen var att granska de traditionella

regleringsinstrument som sedan andra världskriget ingått i svenska

myndigheters åtgärdsarsenal. I propositionen Förändrad omvärld -

omdanat försvar (prop. 1998/99:74) presenterade regeringen sin

bedömning med anledning av delegationens analys av förutsättningarna

att använda regleringar i den ekonomiska politiken i krissituationer.

Skr. 2000/01:52

76

Regeringens - och även delegationens - bedömning var att planeringen Skr. 2000/01:52

av den ekonomiska politiken infor krissituationer bör utgå från att det

övervägande ansvaret for att målen för den ekonomiska politiken skall

kunna uppnås vilar på generella ekonomisk-politiska åtgärder. Detta

innebär att eventuella reglerande åtgärder av mer omfattande slag

förutsätts inte behöva sättas i kraft förrän i ett sent skede i en

krissituation. Riksdagen har inte haft något att erinra mot detta.

För att söka klarlägga vilka påfrestningar som den svenska

samhällsekonomin och de offentliga finanserna kan utsättas för i olika

krissituationer har delegationen genomfört enkla spel av olika

händelseförlopp. Spelen har gällt allvarliga ekonomiska kriser i Sverige

till följd av en kraftig externt initierad ekonomisk störning, en

kämkraftsolycka i ett grannland och ett begränsat militärt angrepp

förenat med angrepp i form av informationsoperationer mot bl.a.

finansiella informationssystem. Syftet med spelen har varit att skapa

fördjupad förståelse för arten av olika störningar och möjligheterna att

med olika instrument motverka störningarnas effekter på

samhällsekonomin och de offentliga finanserna.

Erfarenheter som vunnits från bl.a. delegationens arbete har föranlett

initiativ som syftar till att förbättra förutsättningarna att möta störningar i

det finansiella systemet. Sålunda har det löpande informationsutbytet,

diskussionerna och samrådet i dessa frågor mellan chefer i

Finansdepartementet, Finansinspektionen och Sveriges riksbank

utvecklats.

Delegationen har vidare kunnat konstatera att beredskapslagstifitningen

på det ekonomisk-politiska området blivit delvis föråldrad. Detta kan

gälla t.ex. lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering, lagen

(1957:684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden, kungörelsen

(1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämpningen av lagen den 20

december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden

och lagen (1940:300) om förordnande om anstånd med betalning av gäld

m.m. (moratorielag). En översiktlig analys och bedömning av bl.a. dessa

författningar kommer inom kort att inledas i Finansdepartementet.

Härutöver har bl.a. Finansinspektionen, Riksskatteverket och

Ekonomistymingsverket analyserat innebörden av den förändrade

hotbilden med allvarliga fredstida påfrestningar på samhället. Till en del

har därvid erfarenheter från förberedelser inför millennieskiftet kunnat

användas.

77

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 december 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,

Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,

Messing, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lövdén, Ringholm,

Bodström

Föredragande: statsrådet von Sydow

Skr. 2000/01:52

Regeringen beslutar skrivelse 2000/01:52 Beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred

78