Prop. 2001/02:148

Regeringens skrivelse

2001/02:148

Mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU

Skr.

2001/02:148

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 14 mars 2002

Göran Persson

Britta Lejon

(Justitiedepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på mål och inriktning för det

svenska arbetet med konsumentfrågor i EU de kommande fem åren. Övergripande

frågor om bl.a. harmonisering av konsumentskyddet, tillsyn och

konsumentinflytande behandlas. Därutöver behandlar skrivelsen ett antal mer

specifika sakpolitiska områden som rör konsumenternas hälsa och säkerhet,

ekonomiska och rättsliga frågor samt ekologiskt hållbara konsumtions- och

produktionsmönster. Skrivelsen avser inte att uttömmande beskriva

konsumentrelaterade bestämmelser och initiativ på EU-nivå. Den fokuserar på

EU-arbetet, men mål och inriktning kommer, när så är relevant, även att gälla

andra internationella sammanhang.

Innehållsförteckning

1 Ärendet och dess beredning 3

2 Den svenska konsumentpolitiken 4

3 Konsumentpolitiken i EU 4

4 Övergripande mål och inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU 7

4.1 En stark och bred konsumentpolitik inom EU 7

4.2 Lagstiftning på hög skyddsnivå 9

4.3 Konsumenträttigheter även i praktiken 10

4.4 Konsumentinflytande 12

4.5 Utbildning och vägledning 14

4.6 Ett förstärkt genomslag för konsumenternas intressen 15

5 Konsumentintressen på specifika områden 17

5.1 Hälsa och säkerhet 17

5.1.1 Produktsäkerhet och standardisering 17

5.1.2 Särskilt om livsmedel 21

5.2 Konsumenternas valmöjligheter samt ekonomiska och rättsliga frågor

23

5.2.1 Marknadsföring och information 23

5.2.2 Konkurrenskraftiga priser 25

5.2.3 Köprättsliga och andra civilrättsliga frågor 27

5.2.4 Särskilt om elektronisk handel 28

5.2.5 Finansiella tjänster och hushållens skuldsättning 30

5.2.6 Tjänster i allmänhetens intresse 32

5.2.7 Tvistlösning 34

5.3 Ekologiskt hållbara konsumtions- och produktions-

mönster 37

6 Ekonomiska konsekvenser 39

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna 40

Bilaga 2 Översiktlig sammanfattning av remissynpunkterna 41

Bilaga 3 Bindande rättsakter som nämns i skrivelsen 43

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2002.......46

1 Ärendet och dess beredning

Regeringen överlämnade 1996 en skrivelse till riksdagen om konsumentpolitiken i

EU (skr. 1995/96:181, bet. 1995/96:LU26, rskr.1995/96:292). Skrivelsen angav de

mål och den inriktning som Sverige enligt regeringens bedömning borde ha i sitt

arbete med konsumentfrågor i EU.

År 1997 överlämnade regeringen en skrivelse till riksdagen om Sverige och den

inre marknaden (skr. 1996/97:83, bet. 1996/97:NU14, rskr. 1996/97:250), som

bl.a. uppmärksammade konsumenternas roll på den inre marknaden.

Regeringen presenterade 1999 en rapport, Konsumentpolitiken i EU - en

lägesrapport, om vad som uppnåtts och hur regeringen avsåg att arbeta vidare.

År 1999 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté (Fi 1999:01) med den

övergripande uppgiften att lämna förslag om den framtida konsumentpolitiken.

Kommittén lämnade i april 2000 sitt slutbetänkande Starka konsumenter i en

gränslös värld (SOU 2000:29). Regeringen överlämnade i juni 2001 propositionen

Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001(2005 (prop. 2000/01:135, bet.

2001/02:LU02, rskr. 2001/02:51). I propositionen föreslog regeringen fem mål för

konsumentpolitiken. Vad gäller strategier för svenska konsumentpolitiska

insatser inom EU och internationellt angavs i propositionen att regeringen avsåg

att återkomma till riksdagen i särskild ordning. Skälen till detta var att

Europeiska kommissionen hade förutskickat en ny konsumentpolitisk handlingsplan

samt att frågan om harmoniseringen av gemenskapens marknadsrätt skulle komma att

aktualiseras på olika sätt.

För att bistå Justitiedepartementet i arbetet med en skrivelse till riksdagen om

mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU, anlitades

f.d. generaldirektören vid Konsumentverket Axel Edling. Vidare inrättades en

arbetsgrupp inom Regeringskansliet med representanter för berörda departement.

Ett underlag i form av en promemoria behandlades vid ett remissmöte i februari

2002. En rapport från mötet har upprättats och finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (Ju2002/585/KO). En förteckning över remissinstanserna och

en översiktlig sammanfattning av remissynpunkterna finns i bilaga 1 och 2.

I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på mål och inriktning för det

svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. Skrivelsen avser inte att ge någon

uttömmande beskrivning av konsumentrelaterade bestämmelser och initiativ på

EU-nivå. En redogörelse av det slaget görs löpande bl.a. genom de skrivelser om

EU-arbetet som överlämnas till riksdagen varje år. Underlaget redovisar inte

heller hur olika EG-rättsakter har genomförts i svensk rätt, eftersom detta

redovisas i annan ordning.

Skrivelsen fokuserar på EU-arbetet, men mål och inriktning kommer, när så är

relevant, även att gälla andra internationella fora. Många gånger finns det en

direkt koppling mellan EU-arbetet och annat internationellt arbete, exempelvis

inom OECD. Det nordiska samarbetet ansluter ofta till pågående arbete inom EU.

Vidare måste arbetet inom Världshandelsorganisationen WTO och de åtaganden som

följer av detta beaktas.

Skrivelsen gäller arbetets inriktning för en femårsperiod.

2 Den svenska konsumentpolitiken

I propositionen Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001(2005 (prop.

2000/01:135, bet. 2001/02:LU02, rskr. 2001/02:51) föreslog regeringen följande

fem mål för konsumentpolitiken, som också skall vara vägledande för Sveriges

arbete i EU och andra internationella sammanhang:

( Konsumenternas ställning och inflytande på marknaden skall stärkas.

( Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra

resurser effektivt.

( Konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas.

( Sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

( Konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning, information och

utbildning.

Propositionen är utformad som en handlingsplan för konsumentpolitiken och anger

delmål för konsumentpolitikens verksamhetsinriktning:

( Vägledning, information och utbildning till konsumenterna skall

vidareutvecklas.

( Ideella organisationer skall ges möjligheter till ökat inflytande i

konsumentpolitiken.

( Konsumenterna skall ges en starkare ställning på de finansiella marknaderna.

( Arbetet med produktsäkerhet och marknadskontroll, särskilt när det gäller

barns säkerhet, skall förstärkas.

( Konsumentforskningen skall stödjas.

( Konsumenterna skall ges förbättrad information om priser.

( Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att agera på nyligen

konkurrensutsatta marknader.

( Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få större spridning.

3 Konsumentpolitiken i EU

Inom EU har konsumentpolitiken fått ökad betydelse i takt med att gemenskapens

samarbete fördjupats. Det första konsumentpolitiska programmet antogs 1975. Det

dröjde dock till i mitten av 1980-talet innan arbetet med konkreta

konsumentpolitiska åtgärder på gemenskapsnivå började ta fart på allvar. Genom

beslutet om den europeiska enhetsakten 1986 infördes artikel 100a i

EG-fördraget, som innebar att rådet med kvalificerad majoritet kunde besluta

rättsakter för att stimulera den inre marknaden. Artikeln fastställde att

kommissionens förslag som gäller hälsa och säkerhet samt miljö- och

konsumentskydd skall utgå från en hög skyddsnivå. Fördragsändringen underlättade

genomförandet av åtgärder på det konsumentpolitiska området. Av betydelse var

också den nya harmoniseringsmetoden ("New Approach"), som innebar att arbetet

med produktsäkerhet kunde förenklas.

Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993, infördes en särskild artikel

om konsumentskydd i EG-fördraget, artikel 129a. Den angav att en hög

konsumentskyddsnivå skulle uppnås dels genom åtgärder med stöd av artikel 100a

inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden, dels genom särskilda

insatser som understödde och kompletterade medlemsstaternas politik. De

särskilda insatserna skulle vara inriktade på att skydda konsumenternas hälsa,

säkerhet och ekonomiska intressen och på att uppnå en god konsumentupplysning.

Dessa åtgärder skulle dock inte hindra en medlemsstat från att behålla eller

införa strängare nationella skyddsåtgärder, förutsatt att dessa var i

överensstämmelse med gemenskapsrätten och att kommissionen informerats om dem.

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft i maj 1999, har nämnda artikel fått

en tydligare och mer vidsträckt målformulering. Enligt den nya lydelsen

(artikel 153) skall gemenskapen för att främja konsumenternas intressen och

säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, bidra till att skydda konsumenternas

hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt främja konsumenternas rätt till

information och utbildning och deras rätt att organisera sig. Dessa mål skall

uppnås genom dels åtgärder som beslutas med stöd av artikel 95 för att

förverkliga den inre marknaden, dels åtgärder som understöder, kompletterar och

övervakar medlemsstaternas politik på det konsumentpolitiska området. Enligt

artikel 153 skall konsumentskyddskrav även beaktas vid utformningen och

genomförandet av gemenskapens övriga politik och verksamhet. En annan förändring

av intresse är att artikel 95.3 förstärkts på så sätt att inte bara

kommissionen utan även rådet och Europaparlamentet skall sträva mot en hög

skyddsnivå när det gäller hälsa och säkerhet samt miljö- och konsumentskydd när

regler skall beslutas för den inre marknaden.

Det kan nämnas att folkhälsa genom Maastrichtfördraget formellt blev ett

samarbetsområde inom EG. I artikel 152 anges att en hög hälsoskyddsnivå skall

säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla

gemenskapsåtgärder.

År 1999 beslutade Europaparlamentet och rådet om inrättande av en allmän ram för

gemenskapens verksamheter till förmån för konsumenter för perioden 1999(2003

(1999/283/EG). Bakgrunden var att behovet av en uttalad rättslig grund för

finansieringen hade aktualiserats inom EU sedan EG-domstolen uttalat att enbart

s.k. icke betydelsefulla åtgärder kan vidtas utan att en sekundärrättslig

rättsakt först antas. Verksamhetsramen pekar ut de aktiviteter inom det

konsumentpolitiska området som skall kunna erhålla medel från EU-budgeten.

Betydelsen av att europeiska konsumentorganisationer får finansiellt stöd

framhålls. Den finansiella ramen uppgår totalt för femårsperioden till 112,5

miljoner euro.

I sin handlingsplan för 1999(2001 konstaterade kommissionen att

konsumentpolitiken kommer att få allt större inflytande och sammanfattade de

kommande huvuduppgifterna genom följande mål:

( En starkare röst för konsumenterna i EU.

( En hög hälso- och säkerhetsnivå för konsumenterna i EU.

( Full respekt för konsumenternas ekonomiska intressen i EU.

Kommissionen presenterade i augusti 2001 en lägesrapport (KOM (2001) 486

slutlig) om kommissionens konsumentpolitiska handlingsplan 1999(2001 samt om den

allmänna ramen för gemenskapens verksamheter till förmån för konsumenter. När

det gäller vilka lärdomar som kan dras från det hittillsvarande arbetet betonar

kommissionen särskilt behovet av flexibilitet i genomförandet av olika åtgärder,

behovet av mer strategiskt tänkande samt vikten av att i praktiken integrera

konsumentaspekterna inom ramen för alla relevanta gemenskapspolitiska områden.

Kommissionens konsumentpolitiska mål och inriktning för kommande år har ännu

inte presenterats. Ett diskussionsunderlag har utarbetats, Ideas for a Consumer

Policy Strategy, i vilket kommissionen anger följande övergripande mål:

( Hög harmoniseringsnivå när det gäller konsumentskyddet i EU.

( Effektiv tillsyn av att de konsumentskyddande reglerna följs.

( Konsumentorganisationerna skall involveras på ett tillfredsställande sätt i

EU:s politikområden.

Hösten 2001 presenterade kommissionen en grönbok om konsumentskyddet inom

Europeiska unionen (KOM (2001) 531 slutlig). Grönboken syftar till att stimulera

en debatt om inriktningen av den framtida konsumentpolitiken inom EU i

synnerhet på det marknadsrättsliga området (se särskilt 4.2, 5.2.1).

Att intresset för konsumentfrågor ökat inom EU på senare tid belyses även av

vissa organisatoriska förändringar. År 1995 omvandlades enheten för

konsumentfrågor inom kommissionen, Consumer Policy Service, till ett eget

generaldirektorat, GD XXIV. Senare fördes frågor som rör säkra livsmedel och

konsumenters hälsoskydd till detta direktorat, som numera benämns

Generaldirektoratet för hälsa- och konsumentskydd, GD SANCO. Vidare har

kommissionens rådgivande organ på det konsumentpolitiska området,

Konsumentkommittén, omstrukturerats för att stärka kommitténs roll.

Våren 2001 sammanfördes inre marknads-, konsument- och turismfrågorna till en

och samma rådskonstellation i enlighet med Europeiska rådets överenskommelse i

Helsingfors 1999.

4 Övergripande mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i

EU

4.1 En stark och bred konsumentpolitik inom EU

Mål och inriktning: Sverige skall aktivt främja konsumenternas intressen och

inflytande i ett integrerat Europa och verka för en stark och bred

konsumentpolitik inom EU. De nationella konsumentpolitiska målen skall vara

vägledande också för Sveriges agerande i EU.

EG-fördraget kräver att en hög konsumentskyddsnivå säkerställs och att

konsumenternas intressen främjas. Detta ligger helt i linje med målen för svensk

konsumentpolitik. EU:s konsumentpolitik har utvecklats starkt sedan 1996 års

skrivelse överlämnades till riksdagen. Det kan konstateras att en stor del av de

mål som skrivelsen satte upp har uppnåtts. Ett exempel är nya artikel 153 i

fördraget som ger konsumentpolitiken självständig status och kräver att

konsumentintressen beaktas när beslut fattas inom andra politikområden. Samma

artikel slår också fast en rad allmänna konsumenträttigheter. Organisatoriskt

har konsumentområdet förstärkts genom tillkomsten av generaldirektoratet för

konsument- och hälsofrågor.

Ett antal direktiv och andra åtgärder som har beslutats eller är under

behandling främjar konsumenternas intressen i olika avseenden, bl. a. när det

gäller hälsa och säkerhet, livsmedel, finansiella tjänster samt tvistlösning.

Men åtskilligt återstår att göra för att EU:s konsumenter skall kunna känna sig

trygga och göra väl överlagda val på den inre marknaden när de utnyttjar alla

dess möjligheter. Det viktiga är att konsumenterna verkligen kan lita på att de

av företagen får ett relevant och korrekt underlag inför köpbeslut, att

produkterna på marknaden är säkra, att betalning kan ske utan risk, att

eventuella reklamationer hanteras seriöst och att det finns tillgång till enkla,

snabba och billiga former för tvistlösning. De skall också kunna lita på att

konsumentlagstiftningen följs och att medlemsstaternas tillsynsorgan arbetar

effektivt.

Det kan påpekas att de aktuella åtgärderna inte uteslutande bör syfta till

konsumentskydd i snäv mening, utan även till att värna konsumenternas intressen

i övrigt. Begreppet konsumentskydd brukar ofta användas även i mer vid

bemärkelse.

Sverige spelar i dag en framträdande roll i den konsumentpolitiska utvecklingen

inom EU. Svensk konsumentpolitik har allmänt gott anseende och det svenska

ordförandeskapet har uppmärksammat konsumentfrågorna mer än något tidigare

ordförandeskap. Bland annat vid ett informellt möte mellan inre marknads- och

konsumentministrarna i Lund har konsumentintressena på EU:s inre marknad lyfts

fram och konsumenternas roll som drivkraft för en utvecklad marknad

understrukits. Denna aktiva linje har vi anledning att driva också

fortsättningsvis.

Samtidigt skall dock framhållas att konsumentskyddet på EU-nivå på flera områden

utvecklats raskt i konsumentvänlig riktning, vilket gjort att Sverige i flera

fall har måst förstärka sitt nationella konsumentskydd. Vidare har det med

utvecklingen av den inre marknaden blivit allt svårare att dra en skarp

skiljelinje mellan svenskt och europeiskt konsumentskydd. Värdefulla

erfarenheter finns ofta att hämta i andra länder och den europeiska debatten om

konsumenträtt och konsumentpolitik har fått ökad betydelse för svenskt

vidkommande. Detta motiverar ett aktivt deltagande från Sveriges sida i

debatten.

Den snabba utvecklingen av ny informationsteknik gynnar på flera sätt

konsumenterna. Möjligheterna att informera sig om marknadens utbud, rättigheter,

reklamationsmöjligheter etc. har ökat betydligt. Prispress genom kollektiva

beställningar på elektronisk väg har blivit möjlig. Sammantaget ser vi en

potential för att öka konsumenternas makt på marknaden. Samtidigt kan den nya

tekniken utnyttjas av vissa företag för gränsöverskridande skojeri och

otillbörligt uppträdande mot konsumenter, vilket det ofta är svårt att komma åt.

Ett problem är vidare att många av olika skäl saknar tillgång till den nya

tekniken. Vad som nu sagts har betydelse för hur en modern konsumentpolitik bör

utformas på EU-nivå.

En sådan politik måste, på EU-nivå lika väl som nationellt, också inriktas på

företagens förutsättningar och agerande. Det är angeläget att i största möjliga

utsträckning utnyttja goda krafter inom näringslivet för att främja

konsumenternas intressen när det gäller frågor som rör marknadsföring, skydd av

hälsa, rättighetsskydd etc. Ett partnerskap av detta slag ( som är relevant

också utifrån den pågående internationella debatten om näringslivets sociala

ansvar ( bör exempelvis kunna utvecklas inom ramen för ett mera generellt

regelverk med krav på att företagen följer god sed på marknaden (se 4.2, 5.2.1).

Sverige bör vara pådrivande i en sådan utveckling, med beaktande så långt

möjligt också av småföretagsperspektivet.

Konsumentpolitiken inom EU har i hög grad tagit sikte på frågor som rör

marknaden. I Sverige har välfärdsaspekterna genomgående haft stor betydelse för

utvecklingen av konsumentpolitiken. Hänsyn till grupper av befolkningen som har

särskilda behov är av fundamental betydelse. Målen för svensk konsumentpolitik

syftar bl.a. till att underlätta för hushållen att klara sin ekonomi. Frågor som

rör konsumenterna och miljön har större tyngd hos oss än vad som för närvarande

tycks vara fallet på europanivå. Hur Sverige skall stödja en utveckling mot

ekologiskt hållbara konsumtions- och produktionsmönster anges i avsnitt 5.3.

Vidare måste det uppmärksammas att etiska aspekter på produktion och konsumtion

blir allt viktigare för många konsumenter. Sverige bör - i linje med våra

nationella mål - verka för att också dessa mer mjuka frågor får tillräckligt

utrymme på EU:s konsumentpolitiska dagordning.

Ett framgångsrikt EU-arbete kräver långsiktighet och framförhållning så att

idéer och ståndpunkter kan föras fram och debatteras redan på tidigt stadium i

EU:s beslutsprocess. Detta förutsätter bl. a. löpande kontakter på olika nivåer

med kommissionen, Europaparlamentet och de övriga EU-institutionerna, liksom med

andra medlemsstater. För att få gehör för sina intressen måste man ha insikt om

andras behov och synpunkter och en öppenhet för att gå alternativa vägar för

att nå goda lösningar. En viktig förutsättning för framgång i EU-arbetet är

tidig nationell förankring av frågorna hos berörda myndigheter och hos

konsumentorganisationer, näringslivsorganisationer m.fl.

4.2 Lagstiftning på hög skyddsnivå

Mål och inriktning: Utvecklingen av den gemensamma inre marknaden gynnas av att

EU:s regler för marknaden harmoniseras, något som också ger konsumenterna

bestämda fördelar. Sverige skall verka för att ett harmoniserat konsumentskydd

håller hög skyddsnivå, att det görs likformigt så långt det är rimligt och att

det är tillräckligt dynamiskt för att snabbt kunna möta nya förhållanden på

marknaden. Bedömningen av de gemensamma reglernas utformning måste ske utifrån

vad som i det aktuella fallet mest gynnar konsumenternas intressen.

Erfarenheten visar att det i stor utsträckning behövs tvingande lagstiftning för

att säkerställa en stark ställning för konsumenterna på marknaden, individuellt

och kollektivt. Det är samtidigt väsentligt att man inom näringslivet genom

olika egenåtgärder, utformade på ett konkurrensneutralt sätt, skapar komplement

till lagstiftningen på mera konkret nivå.

En fråga som får allt större vikt rör harmoniseringen av konsumentskyddet på den

inre marknaden. Gemensamma regler med hög konsumentskyddsnivå gynnar

utvecklingen av en konkurrenskraftig marknad med bredare utbud, större

valmöjligheter och ökad prispress, vilket är till fördel för konsumenterna.

Dessutom gör gemensamma regler det lättare för konsumenterna att ha grepp om

sina rättigheter. Att sträva efter gemensamma regler är angeläget på områden där

splittrade nationella regler hindrar utvecklingen av den inre marknaden.

Gemensamma regler med hög konsumentskyddsnivå blir också viktigt i samband med

att den Europeiska gemenskapen utvidgas till att omfatta nya länder. Ett problem

med harmonisering på miniminivå i detta sammanhang är att enskilda länder kan

bli obenägna att höja konsumentskyddet över den nivån, och detta riskerar att ge

negativa verkningar över hela gemenskapen.

Slutsatsen av det sagda är att Sverige bör verka för att ett gemensamt

konsumentskydd kommer till stånd inom den gemensamma marknaden så långt det är

möjligt och rimligt. Konsumentskyddet skall vara det bästa möjliga och

inriktningen skall vara att uppnå en marknad som är på konsumenternas villkor i

lika hög grad som företagens. Detta ligger i linje med den aktiva ansats Sverige

avser att ha i EU-samarbetet för att säkerställa att konsumentaspekterna

beaktas så tidigt som möjligt när olika förslag tas fram och bearbetas.

Men fullt ut harmoniserade regler är inte alltid det mest ändamålsenliga. Frågan

om lämplig harmoniseringsgrad måste bedömas från fall till fall med hänsyn till

det aktuella ämnet för lagstiftning och vad som mest gynnar konsumenternas

intressen.

Mot bakgrund av att marknaden utvecklas i snabb takt kan det vara viktigt med

flexibla regler som ger utrymme för att tillvarata de konsumentintressen som kan

bli aktuella.

På det civilrättsliga konsumentskyddets område är det huvudsakliga syftet att

skapa balans mellan båda parterna i ett enskilt avtal. Gemenskapslagstiftningen

bör helst också ansluta till medlemsstaternas existerande systematik och

terminologi inom civilrätten. Erfarenheten hittills har visat att detta lättast

åstadkoms om man inte haft ambitionen att fullt ut harmonisera medlemsstaternas

lagar och staterna således givits ett visst handlingsutrymme vid genomförandet,

såsom varit fallet med t.ex. konsumentköpsdirektivet och

motorfordonsförsäkringsdirektiven. Man kan dock gå andra vägar. Förslaget till

direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster är i sina civilrättsliga

delar fullharmoniserat men ändå utformat så att det passar in i civilrätten i

övrigt. Ett exempel på civilrättslig gemenskapslagstiftning i än mera

fullharmoniserande form är Romkonventionen, som förutses göras om till en

EG-förordning (se 5.2.7). Valet av harmoniseringsgrad får liksom annars avgöras

från fall till fall med utgångspunkt i den ambition som regeringen här tidigare

har redovisat.

Viktigt i detta sammanhang är att man inom EU sedan en tid diskuterar

möjligheten att finna nya former för att reglera marknaden. Tanken i

kommissionens grönbok om konsumentskyddet i EU är att - i linje med vad som

redan finns i många nationella rättsordningar inklusive Sveriges - på europanivå

införa ett generellt ramverk för företagens marknadsföring etc., kompletterat

med riktlinjer eller liknande som utarbetas i samverkan mellan myndigheter,

konsumenter och näringsliv. Avsikten med en sådan ordning är bl.a. att stärka

konsumentskyddet och göra det mera dynamiskt samtidigt som det blir mer

enhetligt över hela gemenskapen (se också 4.3, 5.2.1, 5.2.4).

4.3 Konsumenträttigheter även i praktiken

Mål och inriktning: Sverige skall verka för att konsumentlagstiftning och

konsumentpolitiska beslut får genomslag även i praktiken inom EU. I detta ligger

bl.a. att en offentlig marknadskontroll skall bedrivas i samarbete mellan

medlemsstaterna och att sanktioner skall gälla över hela gemenskapen. Ett

effektivt samarbete om marknadskontroll bör komma till stånd också

internationellt. Konsumenternas möjlighet till eget agerande för att hävda sina

intressen med rättsliga eller andra medel är också av stor betydelse i detta

sammanhang.

Samråd mellan medlemsstaterna om genomförandet av konsumentskyddande

lagstiftning bör ske systematiskt.

Lagstiftning och andra initiativ till skydd för konsumenterna riskerar att bli

verkningslösa om det inte finns effektiva metoder för att bevaka marknaden och

ingripa med rättsliga medel när så behövs. En effektiv tillsyn/kontroll över att

lagarna efterlevs skapar också förutsättningar för en konkurrens på lika

villkor mellan företagen, vilket även det är ett bestämt konsumentintresse. Att

åstadkomma detta är en avgörande framtidsfråga inom gemenskapen.

Det är en självklar roll för det allmänna att se till att lagstiftningen till

skydd för konsumenterna efterlevs och att en god ordning på marknaden

upprätthålls. För att den offentliga tillsynen skall fungera inom EU:s

gemensamma marknad krävs dels en effektiv marknadskontroll och lagtillämpning i

varje land, dels ett väl fungerande samarbete mellan ansvariga organ i

medlemsstaterna. Nätverk för sådant samarbete har kommit till stånd när det

gäller gränsöverskridande marknadsföring (International Marketing Supervision

Network, IMSN), produktsäkerhet (PROSAFE) och livsmedel (Food Law Enforcement

Practitioners, FLEP). Svenska myndigheter har sedan starten spelat en aktiv roll

i samarbetet. På senare tid har rådet genom ett beslut inrättat ett europeiskt

rättsligt nätverk på privaträttens område (2001/470/EG).

Frågan om ett intensifierat samarbete har nu hög prioritet inom EU. Sålunda

innehåller det nya direktivet om allmän produktsäkerhet (se 5.1.1) bestämmelser

om förstärkt samarbete på området produktsäkerhet. De idéer om en ny metod för

marknadsrättslig lagstiftning som kommissionen lagt fram i grönboken om

konsumentskyddet i EU förutsätter också ett utbyggt samarbete mellan

medlemsstaterna för att på sikt skapa större samstämmighet i fråga om normer och

praxis rörande marknadsföring etc. inom hela gemenskapen (se 4.2, 5.2.1,

5.2.4).

Med sin omfattande erfarenhet av marknadskontroll och praktisk lagtillämpning

bör Sverige fortsätta att stödja och delta aktivt i detta samarbete med syftet

att Europas konsumenter verkligen skall få den starka ställning som

lagstiftningen avser att ge. Sverige bör verka för att grunden för samarbetet

skall finnas i en rättsakt. Det bör påpekas att behovet av effektiv

marknadskontroll kommer att bli ännu mer uttalat med den förestående

utvidgningen av gemenskapen.

Den senaste tiden har marknaden på många områden blivit allt mer global. Mot den

bakgrunden bör Sverige verka för att samarbetet för att komma till rätta med

oönskad marknadsföring etc. bedrivs effektivt också i relation till länder och

marknader utanför EU.

Det är angeläget att de sanktioner som är förknippade med marknadsrättsliga

regler är verkställbara över hela unionen. När exempelvis en i Sverige meddelad

dom ålägger ett företag som handlat i strid mot marknadsförings- eller

produktsäkerhetsregler att betala ett vite, är det dock osäkert om den kan

verkställas i en annan medlemsstat. Detta är en svaghet i konsumentskyddet som

Sverige bör söka få undanröjd.

Det är viktigt att medlemsstaterna i största möjliga utsträckning genomför den

konsumentskyddande lagstiftningen på likartat sätt. På senare tid har

kommissionen i flera fall inbjudit till samråd på genomförandestadiet. Enligt

vår uppfattning är det önskvärt att sådana samrådsmöten hålls systematiskt.

Vad som här sagts om offentlig tillsyn över marknaden minskar inte betydelsen av

att konsumenterna själva eller genom sina organisationer agerar för att hävda

sina intressen, med rättsliga eller andra medel. Konsumenternas eget agerande

med stöd av t.ex. civilrättslig lag kan ge effekter för hela

konsumentkollektivet och är dessutom ett uttryck för behövligt

konsumentinflytande i en marknadsekonomi (se vidare 4.4). Även näringslivets

egna åtgärder för att säkerställa att företag uppträder ansvarsfullt på

marknaden har självfallet betydelse i sammanhanget.

4.4 Konsumentinflytande

Mål och inriktning: Sverige skall verka för en utökad och systematisk

konsultation av konsumentföreträdare inom berörda politikområden på EU-nivå och

för att konsumenterna skall kunna påverka villkor och förhållanden på marknaden.

Sverige skall också verka för att reglerna om finansiellt stöd på EU-nivå

bättre anpassas till konsumentorganisationernas situation.

Konsumentinflytande handlar både om att påverka politiska beslut och om att

påverka företagens agerande på marknaden.

Aktiva konsumenter kan genom medvetna köpval och genom att hävda sina

rättigheter bidra till att forma marknaden och främja en sund konkurrens. En

fungerande konkurrens bidrar till effektivitet i produktion och distribution,

vilket i sin tur ger utrymme för press på priserna och annat som konsumenterna

efterfrågar, t.ex. service och kvalitet. För att konsumenterna skall kunna vara

starka aktörer, vilket en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter, krävs att

de har kunskaper om utbudet och om sina rättigheter. Dessa frågor berörs framför

allt i avsnitt 4.3, 4.5, 5.2.1 och 5.2.2. I detta avsnitt kommer konsumenternas

möjligheter till påverkan genom sina organisationer att behandlas.

Artikel 153 i EG-fördraget föreskriver att gemenskapen skall bidra till att

främja konsumenternas rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen.

För att leva upp till denna bestämmelse uppställde kommissionen i sin

handlingsplan för åren 1999(2001 ett övergripande policymål som gick ut på att

konsumenterna skulle få en starkare röst inom EU. Konkreta åtgärder som

vidtagits från kommissionens sida för att uppnå detta har bl.a. varit att stödja

konsumentorganisationer finansiellt och ge administrativt stöd vid

internationella möten med konsumentföreträdare. Kommissionen har också givit den

rådgivande Konsumentkommittén en mer aktiv roll. Kommissionen har vidare sökt

främja en dialog mellan konsument- och näringslivsrepresentanter. En dialog

mellan konsumentföreträdare och representanter från banksektorn har lett fram

till en överenskommelse om vilken förhandsinformation som krävs vid bostadslån

(se 5.2.5). Ett annat område där dialog enligt kommissionen kan spela en stor

roll är elektronisk handel (se 5.2.4).

Andra åtgärder som kommissionen nu anser vara nödvändiga är dels att ge

utbildning och stöd åt konsumentföreträdare, dels att säkerställa att

konsumentorganisationer i tillräcklig utsträckning deltar i de olika organ som

är rådgivande till kommissionen.

I den tidigare nämnda grönboken om det framtida konsumentskyddet föreslås ett

större inflytande för konsumentföreträdare och andra intressenter när det gäller

utformningen av spelregler för marknaden i olika avseenden (se 5.2.1). Detta

ligger också i linje med förslagen i kommissionens vitbok om styrelseformerna i

EU (KOM (2001) 428).

De åtgärder kommissionen vidtar för att öka konsumentinflytandet bör i princip

stödjas. För att uppnå regler av god kvalitet är det viktigt att alla marknadens

parter aktivt konsulteras under beslutsprocessen. Det är angeläget att

konsumenternas åsikter blir hörda inom alla kommissionens direktorat.

Därutöver anser regeringen att en systematisk konsultation med

konsumentföreträdare bör ske inom ramen för rådets arbete. På så sätt kan även

medlemsstaterna få del av en mer samlad bedömning av vilka frågor

konsumentföreträdare inom EU uppfattar som mest centrala. Sverige anordnade i

egenskap av ordförande i rådet första halvåret 2001 ett seminarium för

europeiska konsumentorganisationer. Seminariet, som delfinansierades av

kommissionen, hölls i direkt anslutning till det tidigare nämnda informella

mötet i Lund mellan inre marknads- och konsumentministrarna. En representant

från seminariet inbjöds att framföra organisationernas synpunkter direkt till

ministrarna på mötet. Detta uppskattades av alla berörda. Sverige bör verka för

att liknande initiativ tas av kommande ordförandeskap.

För att konsumentorganisationerna skall kunna hävda sina intressen krävs att det

är lätt att följa frågornas behandling i medlemsstaterna och inom EU:s

institutioner. Förbättringar i detta avseende har uppnåtts genom de nya reglerna

om handlingsoffentlighet i Europaparlamentet, rådet och kommissionen.

En viktig roll för konsumentorganisationerna är, förutom att påverka politiska

beslut, också att på rättsliga eller andra sätt få till stånd förbättringar på

marknaden när det gäller konsumenternas villkor. I ett vidare perspektiv kan

konsumentorganisationerna utöva påverkan när det gäller frågor som rör etik,

långsiktigt hållbara konsumtions- och produktionsmönster och global rättvisa.

Det kan bland annat gälla globala miljöfrågor, genmodifiering och läkemedel. En

sådan påverkan kan leda till förändringar som går vida längre än vad som kan

uppnås med enbart lagstiftning eller politiska beslut. Det är angeläget att

stödja konsumentorganisationerna också i detta.

Konsumentorganisationer spelar vid sidan av konsumentmyndigheter en viktig roll

inom standardiseringsarbetet genom att framhålla konsumentaspekter avseende

bl.a. säkerhet, funktion och miljöegenskaper hos produkter (se 5.1.1).

För att konsumentorganisationerna skall kunna utöva inflytande är det nödvändigt

att de beviljas offentliga medel. Kriterier för kommissionens beviljande av

stöd dels till europeiska konsumentorganisationers verksamhet, dels till projekt

som genomförs av konsumentorganisationer eller offentliga organ, ställs upp i

beslutet om en allmän ram för gemenskapens verksamheter till förmån för

konsumenter (1999/283/EG). Ramverket omfattar åren 1999(2003. Europeiska

konsumentorganisationer som beviljats finansiellt stöd är bl.a. BEUC (Bureau

Européen des Unions de Consommateurs), AEC (Association of European Consumers)

och ANEC (Association de Normalisation Européenne pour les Consommateurs).

Kommissionen har i sin lägesrapport (KOM (2001) 486 slutlig) beträffande den

allmänna ramen för gemenskapens verksamheter till förmån för konsumenter

konstaterat att antalet projektansökningar minskat gradvis sedan 1998. En

förklaring är enligt kommissionen att det numera görs en hårdare precisering av

vilka typer av projekt som kan få stöd, liksom kravet på minst 50 procent

medfinansiering. En annan förklaring kan vara den långa väntetiden innan

konsumentorganisationerna får besked om de beviljats projektmedel eller inte.

Det kan vara svårt och dyrt för konsumentorganisationerna att hålla beredskap.

Sverige avser mot denna bakgrund att verka för att kriterierna för beviljande av

finansiellt stöd bättre anpassas till organisationernas situation när ett nytt

beslut om en allmän ram skall tas fram.

4.5 Utbildning och vägledning

Mål och inriktning: Det är ett gemenskapsintresse att konsumenterna har bra

kunskaper när de agerar på den inre marknaden. Sverige skall därför verka för

bättre utbildning, vägledning och information. Insatserna på EU-nivå bör främst

avse ett systematiskt erfarenhetsutbyte. De särskilda insatser som vidtas på

EU-nivå bör ha en stark nationell och lokal förankring.

Förutom genom en väl fungerande lagstiftning stärks konsumenternas ställning på

marknaden genom att de har kunskap om sina rättigheter och skyldigheter och om

förhållandena på marknaden. Konsumenterna behöver kunskaper för att rationellt

kunna utnyttja mångfalden av varor och tjänster på en gemensam marknad, liksom

informationssamhällets möjligheter. Kunskapsförmedling till konsumenter, inte

minst ungdomar, är följaktligen en förutsättning för att Europa skall lyckas

leva upp till målet att vara en kunskapsbaserad ekonomi.

Kunskap nås effektivt genom utbildning samt vägledning och information. En

viktig kunskapskälla är information från företagen (se 5.2.1). I och med

Amsterdamfördragets ikraftträdande ingår konsumenternas rätt till utbildning i

den övergripande målsättningen för konsumentskyddet inom EU (artikel 153). För

att uppnå detta har kommissionen initierat en rad utbildnings- och

informationsinsatser. Kommissionen har bl.a. utvecklat de s.k.

Euroguichet-kontorens verksamhet. Ett sådant kontor, med namnet Konsument

Europa, finns också i Sverige. Dessa kontor ger allmän information till

konsumenter om deras rättigheter inom EU. Kommissionen har vidare bedrivit

informationskampanjer, senast om livsmedelssäkerhet, samt gett ut

informationsmaterial om konsumentfrågor. Slutligen har kommissionen främjat ett

utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaternas myndigheter och

konsumentorganisationer.

Trots att det är ett betydande gemenskapsintresse att konsumenterna har bra

kunskaper när de agerar på den inre marknaden, är det ändå på den nationella

nivån som de flesta utbildningsinsatser kan bli mest effektiva.

Konsumentorganisationer, konsumentmyndigheter m.fl. spelar här en viktig roll

för att förmedla kunskap och via Internet göra relevant information tillgänglig

för konsumenterna.

För att höja kompetensnivån när det gäller konsumentfrågor i Europa är det

viktigt med ett erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaterna och deras myndigheter,

genom att medlemsstaterna kan få del av varandras goda exempel när det gäller

konsumentutbildning och konsumentinformation. Erfarenheter och resultat från

jämförande varuprovningar samt övriga marknadsöversikter är viktiga i

sammanhanget.

I den mån informationsinsatser görs från kommissionens sida är det för att de

skall få ett bra genomslag viktigt att de har en stark nationell och lokal

förankring.

4.6 Ett förstärkt genomslag för konsumenternas intressen

Mål och inriktning: Sverige skall verka för att konsumenternas intressen får

genomslag i EU-institutionernas arbete och för att de tillvaratas inom ramen för

övriga politikområden. Kunskap om konsumenternas förhållanden och om marknaden

bör inhämtas systematiskt som underlag för prioriteringar på konsumentområdet.

Ett självständigt och integrerat politikområde

Som förut berörts införde Amsterdamfördraget flera förändringar som har

betydelse för europeisk konsumentpolitik. Allmänt kan sägas att ändringarna

innebär en mer vittgående målformulering när det gäller vad gemenskapen skall

uppnå på konsumentområdet (artikel 153). Det har gjorts tydligt att

konsumentfrågorna skall behandlas som ett självständigt politikområde och

således inte enbart ses som en del av genomförandet av den inre marknaden. Detta

är viktigt för att konsumentfrågorna skall behandlas i tillräcklig utsträckning

på EU-nivå och för att arbetet skall få ett tydligt konsumentperspektiv. Att så

sker gynnar samtidigt den inre marknadens funktion. Att konsumenternas

intressen långsiktigt bör sammanfalla med företagens bekräftades för övrigt vid

det informella mötet mellan inre marknads- och konsumentministrarna i Lund (se

4.1).

Den politiska markering som ändringarna i EG-fördraget innebär skall inte

underskattas. Den kan ha stor betydelse för det praktiska arbetet och därmed för

konsumenternas vardag. Vikten av att konsumentpolitiken har en självständig

roll framhölls i konsumentorganisationernas uttalande till ministrarna vid mötet

i Lund (se 4.4).

En viktig fråga i sammanhanget är hur hanteringen av de konsumentpolitiska

frågorna organiseras inom institutionerna. Att konsumentfrågorna behandlas inom

ramen för ett eget generaldirektorat inom kommissionen bidrar till att ge dem

tyngd. Rådets arbete förbereds när det gäller konsumentpolitik av en arbetsgrupp

som enbart hanterar konsumentfrågor, vilket är ägnat att säkerställa att

konsumentaspekterna bereds på ett rättvisande sätt i medlemsstaterna. Samtidigt

har det fördelar att konsument- och inre marknadsfrågor nu sammanförts till en

och samma rådskonstellation, eftersom konsumenternas intressen på den inre

marknaden därmed lättare kan komma i fokus.

Även andra fördragsändringar än den nyss nämnda har betydelse för ett förstärkt

konsumentpolitiskt genomslag. Artikel 153 stadgar att konsumentskyddskravet

skall beaktas vid utformningen och genomförandet av gemenskapens övriga politik

och verksamhet. Vidare stadgar artikel 95.3 att inte bara kommissionen utan även

rådet och Europaparlamentet skall sträva mot en hög konsumentskyddsnivå när

regler beslutas för den inre marknaden.

Med tanke på konsumentområdets horisontella karaktär är det viktigt att

säkerställa att konsumentaspekterna beaktas tillräckligt inom ramen för övriga

berörda politikområden. Detta gäller inte enbart konsumentskydd i snäv

bemärkelse utan även konsumentpolitiska satsningar i övrigt, t.ex. åtgärder som

underlättar konsumenternas val av varor och tjänster, hushållens

resursanvändning och ett miljömedvetet beteende.

I syfte att integrera konsumentfrågor i det praktiska arbetet inom andra

politikområden avser kommissionen att inom sig inrätta en övergripande

arbetsgrupp för konsumentpolitik. För att uppnå att konsumentintressena beaktas

systematiskt avser kommissionen vidare att genomföra regelbundna

konsekvensanalyser och utvärderingar som särskilt inkluderar konsumentaspekter.

Därutöver avser kommissionen att stärka samarbetet i konsumentpolitiska frågor

inom särskilda områden. I sammanhanget har transport, energi, finansiella

tjänster och internationell handel nämnts.

Dessa områden är viktiga men vi vill understryka vikten av att konsumenternas

intressen kommer fram tydligare också inom jordbrukspolitiken och när det gäller

ekologiskt hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

Bättre kunskap om konsumenternas förhållanden och om marknaden

Som underlag för gemenskapens konsumentpolitiska prioriteringar krävs utvecklad

kunskap om konsumenternas situation och om marknaden och dess funktionssätt.

Denna kunskap skulle kunna förbättras inom EU genom bl.a. ett samarbete mellan

medlemsstaterna. Ett forum för mer systematiskt utbyte av erfarenheter borde

kunna göra nytta i detta sammanhang. Sverige bör verka för att kommissionen tar

initiativ i linje med detta.

I många fall behöver de konsumentrelaterade frågorna analyseras mer på djupet

och därför bli föremål för forskning. Frågorna kan sträcka sig från ekonomi och

juridik till beteendevetenskap, teknik och miljövetenskap. Forskningen kan visa

hur samhällsutvecklingen kan påverka konsumenternas situation och peka på

omständigheter som försvårar eller underlättar för dem att agera på marknaden.

Forskningen kan belysa olika lösningar och visa på reformbehov. Regeringen

behandlar dessa frågor i sin proposition Handlingsplan för konsumentpolitiken

2000(2005 (se avsnitt 2). Där sägs bland annat att begreppet konsumentforskning

allmänt sett inte är särskilt väl etablerat inom EU, men att det inom ramen för

EU:s s.k. ramprogram för forskning givits stöd till forskning om livsmedel, kost

och hälsa inom ramen för temat "livskvalitet och förvaltning av levande

resurser". I det nya ramprogrammet för forskning och utveckling 2002(2006 ges

prioritet bl.a. åt säkra livsmedel och hälsorisker, hållbar utveckling samt

medborgarna och EU:s styrelseformer. Åtminstone inom ramen för de två första av

dessa temaområden bör det vara möjligt att stödja forskning som har ett

konsumentperspektiv.

5 Konsumentintressen på specifika områden

5.1 Hälsa och säkerhet

5.1.1 Produktsäkerhet och standardisering

Mål och inriktning: Sverige skall verka för en effektiv marknadskontroll och ett

utvecklat skadeförebyggande arbete i Europa. Ett ökat konsumentinflytande i

europeisk och internationell standardisering är angeläget. Barns säkerhet bör

ges hög prioritet. Det är vidare viktigt att tjänsters säkerhet blir föremål för

gemenskapslagstiftning.

Eftersom den fria rörligheten av varor och tjänster innebär att konsumenterna

kan erbjudas varor och tjänster från hela unionen, behövs gemensamma regler för

att säkerställa att varorna och tjänsterna är säkra.

Marknadskontroll

Det nya direktivet om allmän produktsäkerhet (2001/95/EG) innebär en klar

förbättring av konsumentskyddet. Direktivet föreskriver uttryckligen att

tillverkare och distributörer bara får släppa ut säkra konsumentprodukter på

marknaden. Direktivet ställer vidare upp bestämda krav på medlemsstaternas

marknadskontroll och på kännbara sanktioner mot företag som inte följer

säkerhetskraven. Dessutom förstärks möjligheten att återkalla farliga varor.

Företagen blir skyldiga att informera tillsynsmyndigheten när de upptäcker att

deras varor inte är säkra. Ett system skall skapas för snabbt informationsutbyte

mellan medlemsstaterna och kommissionen för att möjliggöra akuta åtgärder när

så behövs.

I avsnitt 4.3 betonas vikten av en effektiv bevakning av marknaden. Detta gäller

i hög grad marknadskontrollen på produktsäkerhetsområdet. Den måste ske

systematiskt, och den måste också vara synlig för marknadens aktörer. Dessvärre

måste marknadskontrollen inom gemenskapen i dag generellt sett sägas vara

eftersatt, vilket illustreras bl.a. av att tillverkare ofta använder CE-märket

felaktigt. Detta skapar osäkerhet bland konsumenter och företag om den inre

marknadens förmåga att tillhandahålla säkra varor och skapa

konkurrensneutralitet.

Från såväl konsument- som handelspolitisk synpunkt är det därför positivt att

det nya direktivet om allmän produktsäkerhet skärper kraven på marknadskontroll

inom varje medlemsstat och på gemensam nivå. I propositionen Handlingsplan för

konsumentpolitiken 2001(2005 (se avsnitt 2) aviseras en översyn av

produktsäkerhetslagen (1988:1604) med anledning av det nya direktivet. Sverige,

som sedan länge har en aktiv roll i det hittillsvarande samarbetet mellan

produktsäkerhetsorgan, bör aktivt stödja ett utbyggt samarbete på detta område.

Samarbetet bör också omfatta länder utanför EU.

Det kan nämnas att regeringen avser att tillsätta en utredning om

marknadskontrollen i Sverige. Utredningen skall föreslå åtgärder för att

förstärka den kontroll som utförs i Sverige.

Avslutningsvis vill vi peka på ytterligare en fråga. När konsumenterna beställer

varor direkt från andra EU-länder eller länder utanför EU via Internet finns

det inte någon importör som är ansvarig för att produkterna uppfyller reglerna

om kemikaliesäkerhet. Denna aspekt är viktig att bevaka.

Skadeförebyggande arbete

Skador är ett stort folkhälsoproblem. Det är därför en viktig uppgift att

utforma skadesäkra miljöer och produkter. Ett systematiskt skadeförebyggande

arbete bygger på kunskaper om vilka olyckor som inträffar, hur olyckorna skett,

vilka grupper av konsumenter som drabbats och hur man förändrar eller påverkar

beteenden, produkter och miljöer.

I olika länder i Europa genomförs varje år ett stort antal skadeförebyggande

informationskampanjer med varierande resultat. Ytterst få av dessa åtgärder, som

ofta genomförs till betydande kostnader, har samordnats med motsvarande projekt

i andra europeiska länder. Framgångsrika säkerhetskampanjer kräver tid och

stora ekonomiska insatser och bör därför i större utsträckning genomföras

gemensamt av flera länder inom unionen. Sverige bör verka för ett utvecklat

samarbete om skadeförebyggande information.

Kontinuerliga data om olyckor och skador samt kunskap om på vilket sätt olika

produkter och tjänster förorsakar eller medverkar i olycksförloppen, är

nödvändiga för att det skall vara möjligt att långsiktigt höja

produktsäkerheten. Sverige bör därför verka för ett utvecklat

skaderapporteringssystem i Europa. Frågan om att förstärka den svenska

skaderapporteringen och ge bättre underlag för preventiva insatser och för

utvärderingen av dessa bereds för närvarande inom ramen för arbetet med en

kommande proposition om mål för folkhälsan.

Konsumentinflytande i standardiseringen

Den s.k. nya harmoniseringsmetoden ("New Approach") innebär att de väsentliga

produktsäkerhetskraven formuleras i direktiv på gemenskapsnivå medan

utformningen av detaljreglerna överlämnats till de centrala europeiska

standardiseringsorganen CEN (Comité Européen de Normalisation), Cenelec (Comité

Européen de Normalisation Electrotechnique) och ETSI (European Telecommunication

Standardisation Institute). Kommissionen ger ( efter att ha hört

medlemsstaterna - dessa organ i uppdrag att precisera de övergripande

säkerhetskraven i direktiven. Tillämpningen av standarderna är frivillig men en

produkt som uppfyller föreskriven standard förutsätts uppfylla direktivens

säkerhetskrav. Standarder har därmed fått en central betydelse i gemenskapens

produktsäkerhetsarbete.

Den nya harmoniseringsmetoden har bidragit till att arbetet med produktsäkerhet

har kunnat effektiviseras samtidigt som säkerheten höjts. Det har dock funnits

problem som delvis haft sin grund i att säkerhetsnivåerna ibland varit dåligt

preciserade i direktiven eller i uppdragen till standardiseringen. Det är därför

av största vikt att säkerhetsnivåerna preciseras tydligt av de politiska

organen och att standardiseringen endast ger ett tekniskt innehåll åt

säkerhetsnivåerna. För att inte låsa teknikutvecklingen bör innehållet i

standarderna uttryckas som funktionella krav.

Medlemmar i de europeiska standardiseringsorganen på central nivå är de

nationella standardiseringsorganen inom det Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet och i vissa kandidatländer. Arbetet i de europeiska organen

sker genom de nationella medlemmarna och en europeisk standard fastställs efter

omröstning bland de nationella medlemmarna.

Det är viktigt att myndigheterna aktivt medverkar i standardiseringsarbetet

eftersom de har relevanta kunskaper på produktsäkerhetsområdet. Konsumentverket

och andra myndigheter med ansvar för produktsäkerhet deltar i

standardiseringsarbetet inom ramen för sitt uppdrag och tilldelade medel. Våra

myndigheter har i allmänhet på ett relativt framgångsrikt sätt genom de svenska

standardiseringsorganen medverkat i det europeiska arbetet med

säkerhetsstandarder. Med det nya allmänna produktsäkerhetsdirektivet kan man

förutse att behovet av insatser från Konsumentverkets sida i

standardiseringsarbetet ökar.

En allt viktigare fråga är möjligheterna för konsumentföreträdare att medverka i

arbetet. Frågan har bl.a. uppmärksammats flera gånger av rådet och

kommissionen. Det finns en organisation för koordinering av konsumentinflytandet

i europeisk standardisering, ANEC (Association de Normalisation Européenne pour

les Consommateurs). ANEC får finansiellt stöd av kommissionen. ANEC har haft

stor betydelse genom att lyfta fram konsumentaspekterna i standardiseringen. Som

en följd av ANEC:s arbete har också konsumenternas insyn förbättrats.

Eftersom utgångspunkten är att europeisk standardisering skall bedrivas genom de

nationella organen bör konsumentorganisationernas medverkan i det nationella

standardiseringsarbetet underlättas. Det är därför viktigt att varje medlemsstat

gör det möjligt för konsumentintressena att delta i standardiseringen. För

svenskt vidkommande kan påpekas att regeringen för innevarande budgetår har

avdelat medel av statsbidraget till konsumentrådet som är knutet till den

svenska standardiseringen. Detta råd, i vilket konsument- arbetstagar- och

miljöorganisationer finns representerade, skall använda medlen till de avgifter

som alla deltagare måste betala för att kunna medverka i

standardiseringsarbetet.

Utvecklingen går mot att alltmer av standardiseringsarbetet lyfts från de

europeiska standardiseringsorganen till de globala organen ISO (International

Organisation for Standardisation) och IEC (International Electrotechnical

Commission). Detta kan medföra både fördelar och utmaningar. Europeiskt

säkerhetstänkande sprids globalt och säkerhetsnivåerna höjs internationellt,

samtidigt som handelshinder undanröjs och konkurrensen ökar med lägre priser för

konsumenterna som följd. En risk skulle dock kunna finnas för att EU kan få in

internationella standarder med lägre säkerhetsnivå, standarder som det på grund

av internationella åtaganden kan vara svårt att avvika ifrån. Det är därför

angeläget med ökat konsumentinflytande även i den internationella

standardiseringen.

Barns säkerhet

Sverige har som målsättning att FN:s barnkonvention skall genomsyra gemenskapens

arbete. I det arbetet bör ligga att lyfta fram medvetenheten och kunskapen om

barnolycksfall och hur dessa olycksfall kan undvikas. Sverige ligger sedan länge

långt framme när det gäller att förebygga barndödlighet och skador orsakade av

barnolycksfall. Konsumentverket har lyckats påverka innehållet i standarder för

leksaker och barnprodukter. En fråga som nu är aktuell på barnsäkerhetsområdet

är förekomsten av kemikalier i leksaker och barnomsorgsprodukter. Sverige är

pådrivande i denna fråga och söker få till stånd ett förbud mot s.k. ftalater.

Vad avser barnomsorgsprodukterna kan påpekas att det nya

produktsäkerhetsdirektivet innebär att kommissionen nu har möjlighet att ge

standardiseringsorganen i uppdrag att ta fram standarder som preciserar

säkerhetsnivåer som kommissionen anger. Sverige bör fortsätta med att aktivt

föra ut barnsäkerhetstänkande i Europa.

I oktober 2001 tillsatte regeringen en delegation för att arbeta med frågor om

säkerhet och förebyggande av skador i barns och ungdomars miljö. Delegationen

skall bl.a. kartlägga vilka skador och olycksfall som drabbar barn och ungdomar.

Tjänsters säkerhet

Inom EU finns idag inga generella regler om tjänsters säkerhet. Frågan har

emellertid under senare år fått en allt större uppmärksamhet. I samband med

antagandet av det nya produktsäkerhetsdirektivet åtog sig kommissionen att

utreda lämpliga gemenskapsåtgärder i fråga om tjänsters säkerhet och återkomma

till Europaparlamentet och rådet före den 1 januari 2003. Det är angeläget att

Sverige bidrar aktivt under detta arbete.

Produktansvar

En fråga som ligger nära produktsäkerhet är frågan om produktansvar. Rådets

direktiv om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (85/374/EEG)

bygger på ett s.k. strikt ansvar för näringsidkarna.

År 1999 lade kommissionen fram en grönbok om skadeståndsansvar för produkter med

säkerhetsbrister (KOM (99) 396 slutlig). Efter remissbehandling av grönboken

har Europaparlamentet i en resolution (A5-0061/2000) uppmanat kommissionen att

driva arbetet vidare och undersöka i vad mån det kan finnas behov av ändringar

av direktivet. Kommissionen har härefter, i början av 2001, överlämnat en

rapport om tillämpningen av direktivet (KOM (2000) 893 slutlig). Översynsarbetet

pågår fortfarande inom kommissionen. Det är i dagsläget oklart om och i sådana

fall när förslag till ändringar kommer att presenteras. För det fall

kommissionen lägger fram ändringsförslag bör Sverige bevaka att

konsumentintressena tillgodoses.

5.1.2 Särskilt om livsmedel

Mål och inriktning: Sverige skall fortsatt verka för att konsumenternas krav

sätts mer i fokus i samband med hanteringen av och informationen om livsmedel

och för att konsumenternas intressen tydligare skall integreras i den gemensamma

jordbrukspolitiken.

Konsumenterna måste kunna lita på att livsmedlen är säkra. I spåren av bl.a.

BSE-krisen ( galna kosjukan ( kan man se att konsumenterna visat ett ökat

intresse för djuruppfödningen och livsmedelsproduktionen.

Vi anser att det är viktigt att det är konsumentintressena som styr

livsmedelspolitiken genom krav på produktionssätt, livsmedelsegenskaper och

innehåll. Därför måste kunskap inhämtas om konsumenternas önskemål och

konsumenterna tillförsäkras relevant information om livsmedlen. Information om

bl.a. innehåll kan också vara väsentligt från hälsosynpunkt, särskilt för

allergiker. Genom bra information förbättras också konsumenternas möjligheter

att göra medvetna val, vilket på sikt också kommer att påverka

livsmedelsproduktionen och livsmedelskvaliteten.

När det gäller att tillvarata konsumenternas intressen som rör livsmedel är den

gemensamma jordbrukspolitikens utformning av stor betydelse. Systemet leder till

att en säkerställd avsättning finns för många produkter utan hänsyn till

efterfrågan, vilket inneburit att kvantitet har fått gå före kvalitet. En mer

marknadsanpassad politik skulle däremot ge förutsättningar att på ett bredare

sätt ta hänsyn till konsumenternas krav på exempelvis kvalitet och ett varierat

utbud av livsmedel.

Det är viktigt att vid en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken göra

tydligare kopplingar till den befintliga och kommande livsmedelslagstiftningen

och gemenskapens kommande folkhälsostrategi, så att det inte finns delar av den

gemensamma jordbrukspolitiken som motverkar de krav som ställs i regelverket på

dessa områden. Regeringen anser vidare att konsumentskydd och skydd av

folkhälsan bör vara mål också för den gemensamma jordbrukspolitiken och således

särskilt omnämnas i artikel 33 i EG-fördraget. Det kan härvid finnas behov av

att förtydliga vilken beslutsprocedur som skall tillämpas eftersom

medbeslutandeförfarandet i dagsläget inte tillämpas när det gäller

jordbrukspolitiken. Att låta konsumentkraven bli en tydligare del av den

gemensamma jordbrukspolitiken ligger väl i linje med EG-fördragets bestämmelse i

artikel 153 om att konsumentaspekterna skall beaktas inom ramen för övriga

politikområden (se 4.6). Motsvarande gäller för folkhälsoområdet genom artikel

152.

Man kan konstatera att EU på senare år stramat upp insatserna på

livsmedelsområdet väsentligt. År 2000 presenterade kommissionen en vitbok om

livsmedelssäkerhet (KOM (1999) 719 slutlig). I den presenteras principer för den

framtida livsmedelslagstiftningen samt ett omfattande program för förbättringar

och moderniseringar av livsmedelslagstiftningen i gemenskapen.

Hittills har det på livsmedelsområdet främst handlat om speciallagstiftning inom

EU. I januari 2002 antogs förordningen (EG) nr 178/2002 om att i enlighet med

vitbokens förslag inrätta en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet samt

skapa en allmän livsmedelslag. Myndigheten skall arbeta med riskvärdering och

information på livsmedelsområdet. Dess arbete är också tänkt att utgöra ett stöd

för kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet i framtida

lagstiftningsarbete. De vetenskapliga kommittéer som idag verkar på

livsmedelsområdet kommer att föras över från kommissionen till den nya

myndigheten.

När det gäller mer specifika frågor på livsmedelsområdet kan nämnas att arbete

pågår med gemensamma regler för livsmedelshygien. Syftet är att samordna,

uppdatera och förenkla det nu gällande regelverket utan att sänka kraven. Vidare

avser kommissionen att inom kort presentera ett förslag till gemensamma regler

för offentlig kontroll av livsmedel och foder.

För att uppnå en förbättrad märkning av livsmedel har kommissionen nyligen

föreslagit vissa ändringar i direktivet om märkning och presentation av

livsmedel samt om reklam för livsmedel (2000/13/EG). Förslaget (KOM (2001) 433

slutlig) innebär att märkningen av sammansatta livsmedel utökas. Dessutom

föreslås en förteckning över sådana allergener som alltid skall anges. De

föreslagna ändringarna innebär att konsumenterna får mer information om vad

livsmedlen innehåller och att situationen för allergiker förbättras väsentligt.

Sverige har länge efterfrågat dessa förändringar.

Rådet har vidare antagit en gemensam ståndpunkt om ett direktiv om

kosttillskott, som bl.a. anger att dagliga maximi- och minimihalter per av

tillverkare rekommenderad dagsdos skall fastställas, för de vitaminer och

mineraler som nämns i direktivet samt att gemensamma märkningsregler införs. Det

primära syftet med direktivet är att ge konsumenterna säkra produkter.

När det gäller vilka livsmedelstillsatser som får användas har Sverige i vissa

avseenden arbetat för en mycket restriktiv ansats. En rapport om användningen av

livsmedelstillsatser inom EU har sammanställts av kommissionen. I ett underlag

som Sverige bidragit med konstateras att framför allt unga diabetiker riskerar

att genom livsmedelskonsumtion få ett för högt intag av sötningsmedlet cyklamat.

Den vetenskapliga livsmedelskommittén konstaterar i en ny utvärdering att det

acceptabla dagliga intaget behöver sänkas. Kommissionen arbetar därför nu med

ett förslag till förändring av reglerna för sötningsmedel.

Vidare har kommissionen föreslagit nya förordningar om dels genetiskt

modifierade livsmedel och foder (KOM (2001) 425 slutlig), dels spårbarhet och

märkning av GMO (genetiskt modifierade organismer) och genetiskt modifierade

livsmedel och foder (KOM (2001) 182 slutlig). Sverige ser positivt på att

kommissionen ser över de brister som finns i nuvarande regelverk för livsmedel

och att det införs motsvarande regler även när det gäller foder. När det gäller

märkning av genetiskt modifierade livsmedel anser Sverige att EU:s mål måste

vara att utforma ett fungerande och trovärdigt system som ger möjlighet för

konsumenterna att välja livsmedel. Inom EU krävs idag märkning av alla GMO som

har tillstånd för användning inom EU. Vad som saknas är ett krav på att alla i

hanteringskedjan för denna information vidare så att slutprodukten kan märkas på

ett relevant och korrekt sätt. Sverige värdesätter därför att kommissionens nya

förslag leder i en riktning mot att förbättra märkningen för såväl

genmodifierade livsmedel som foder.

För att förbättra märkningen för konsumenterna arbetar regeringen i EU och andra

internationella sammanhang också med att få fram regler för hur

ursprungsmärkning skall utformas. Ursprungsmärkning av nötkött har införts inom

EU och innebär att konsumenterna från och med år 2002 skall få information på

förpackningen om var djuret är fött, uppfött och slaktat. Motsvarande system

finns ännu inte för andra djurslag. I Sverige finns dock sedan 1995 en frivillig

branschöverenskommelse om ursprungsmärkning av allt kött.

Ett annat välkommet initiativ är kommissionens aviserade förslag om totalförbud

mot antibiotika i djurfoder. Sverige har arbetat hårt för detta.

När det gäller sjukdomar hos djur som kan överföras mellan djur och människor

(zoonoser) kan nämnas att kommissionen nyligen presenterat två förslag om

övervakning och bekämpning av bl.a. salmonella. Detta är vällovligt, men

regeringen anser att bestämmelserna bör vara strängare än de som föreslagits av

kommissionen med tanke på zoonosers betydelse för folkhälsan.

Inom ramen för Codex Alimentarus, som är namnet på det regelverk för livsmedel

som utarbetats inom FN:s ram, arbetar Sverige ( via EU där lagstiftningen är

harmoniserad och som enskilt medlemsland i övriga frågor - bl.a. för bättre

märkning av livsmedel, regler för tillsatser och kontaminanter inklusive

bekämpningsmedel, hygienregler samt frågor om kost och hälsa. Codex Alimentarus

utpekas i det s.k. SPS-avtalet (Agreement on sanitary and phytosanitary

measures) som referens för ländernas regler för säkra livsmedel och är därför

ett viktigt organ i handelsfrågor. Sverige anser att det är av stor betydelse

att konsumentföreträdare även fortsatt har möjlighet att medverka i

Codex-arbetet.

Sammantaget kan man konstatera att arbetet som nu pågår inom EU på

livsmedelsområdet kan leda till klara förbättringar när det gäller säkra

livsmedel och information om livsmedel till konsumenter. Sverige avser dock att

fortsätta att verka för att konsumentkraven sätts mer i fokus när det gäller

livsmedelsfrågorna.

5.2 Konsumenternas valmöjligheter samt ekonomiska och rättsliga frågor

5.2.1 Marknadsföring och information

Mål och inriktning: Sverige skall verka för att ett dynamiskt europeiskt

regelverk kommer till stånd som innefattar krav på att företag i sin

marknadsföring följer god sed på marknaden och lämnar relevant

konsumentinformation. Sverige skall också verka för effektiva

kontrollmöjligheter i varje medlemsstat.

God marknadssed och konsumentinformation

För att konsumenterna skall kunna göra överlagda - och etiska ( val och därmed

också vara en drivkraft på marknaden, krävs att de har bra kunskap om de varor

och tjänster som bjuds ut. Företagen har goda förutsättningar att genom sin

marknadsföring och information bidra till ett sådant kunskapsunderlag, men det

förutsätter att marknadsföringen är vederhäftig, informativ och etiskt

godtagbar.

Inom EU finns allmänna regler som rör marknadsföring genom rådets direktiv om

vilseledande marknadsföring och jämförande reklam (84/450/EEG, 97/55/EG).

Härutöver finns bestämmelser som rör marknadsföring på mer specifika områden,

som t.ex. TV-reklam, läkemedel, distansavtal, paketresor, tidsdelat boende och

elektronisk handel. Flertalet av de konsumentskyddande direktiven ställer krav

på att näringsidkaren skall lämna information i vissa avseenden till konsumenten

före avtals ingående. Även direktiv som endast indirekt eller till viss del

reglerar konsumentaspekter innehåller ofta regler som rör näringsidkarens

informationsplikt. För att konsumenterna på ett enkelt sätt skall kunna jämföra

priser mellan olika produkter har rådet beslutat om ett direktiv om

konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter

(98/6/EG).

Enligt den svenska marknadsföringslagen skall all marknadsföring stämma överens

med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och

näringsidkare. Näringsidkarna skall vidare enligt lagen lämna sådan information

som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. I EG-lagstiftningen är

konsumentskyddet mer begränsat. De nyssnämnda direktiven reglerar endast

vilseledande marknadsföring och jämförande reklam, inte den vidare frågan om

tillbörlig marknadsföring ("fair trading").

Kommissionen har i grönboken om konsumentskyddet inom EU (KOM (2001) 531

slutlig) framfört idén om ett mer flexibelt regelverk, som skulle kunna inrymma

generella bestämmelser om god sed och information. Tanken är att sådana

bestämmelser skulle kompletteras bl.a. genom riktlinjer, branschöverenskommelser

etc. som utarbetas i samarbete mellan myndigheter och intressenterna på

marknaden. Grönboken innehåller också tankar om effektivare marknadskontroll och

om utvidgat och delvis formaliserat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna på

europeiskt plan. Tilläggas kan att kommissionen under hösten 2001 har föreslagit

en förordning om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden (KOM (2001) 546

slutlig). Kommissionens förslag syftar till att undanröja förbud och

restriktioner i olika medlemsstater som rör kombinationserbjudanden i form av

bl.a. rabatter, gåvor, säljfrämjande tävlingar och spel i de fall dessa innebär

hinder mot gränsöverskridande handel. Enligt kommissionen skulle förslaget kunna

komplettera idén om rambestämmelser på konsumentområdet såsom de presenteras i

grönboken om konsumentskydd.

Sverige har ställt sig positivt till att kommissionen går vidare i arbetet med

en gemensam EG-lagstiftning som genom generellt hållna bestämmelser lägger fast

grundläggande krav på att företagen följer god sed i sitt agerande på marknaden.

De nordiska konsumentministrarna har också i en deklaration redan i juni 2000

markerat behovet av att god sed iakttas vid gränsöverskridande handel inom EU,

särskilt vid elektronisk handel. En generalklausul om god sed skulle vara ägnad

att ge spelrum för en dynamisk utveckling av marknadens regler i takt med

teknik- och produktutveckling, ökad internationalisering och andra förändringar

i samhället. För att göra tillämpningen effektiv och också tillgodose behovet av

rättssäkerhet för berörda parter, är det en fördel om en europeisk

generalklausul så långt möjligt kan preciseras genom normbildning i en dialog

där myndigheter i medlemsstaterna, konsumenter och näringsliv har en tydlig

roll.

Sverige bör aktivt medverka till att en sådan dialog utvecklas inom gemenskapen.

Våra nationella erfarenheter av samverkan mellan myndigheter och näringsliv är

generellt sett goda. Det är en viktig uppgift att skapa tillräckligt fasta

regler för vad som är god marknadssed. Bland annat behöver det preciseras vilken

information en näringsidkare skall vara skyldig att lämna konsumenterna i sin

marknadsföring och i vilka media informationen skall ges.

Det är vidare angeläget att komma till rätta exempelvis med den ökande

användningen av aggressiva och försåtliga marknadsföringsmetoder. Av fundamental

betydelse är att man som konsument lätt skall kunna skilja mellan reklam och

redaktionellt innehåll. Det finns också andra etiska aspekter som måste beaktas

i samband med marknadsföring till konsumenter, bl.a. hänsyn till att en viss

målgrupp, exempelvis barn, kan ha sämre förutsättningar än andra att bedöma

reklambudskap kritiskt.

Effektiva kontrollmöjligheter i varje medlemsstat

För att marknadsföringsregler skall respekteras krävs att de tillämpas på ett

fast och konsekvent sätt (jfr 4.3). En effektiv marknadskontroll bidrar också

ofta till att näringslivet vill medverka i dialog med konsumentföreträdare.

Enligt vår mening bör möjligheterna till kontroll primärt finnas i den

medlemsstat där företagen väljer att operera ("effektlandet"). Samtidigt är det

med hänsyn till marknadsföringens alltmer gränsöverskridande karaktär nödvändigt

att utveckla det administrativa samarbetet mellan staterna.

Direktivet om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster,

särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, "Direktiv om elektronisk

handel", (2000/31/EG), innebär, med avsteg från vad som nu sagts om

marknadskontroll i effektlandet, att kontrollen av elektronisk marknadsföring

"on line" primärt skall ske i ursprungslandet. Allmänt kan sägas att frågan om

kontroll i effektlandet eller ursprungslandet minskar i betydelse i takt med att

reglerna blir alltmer gemensamma och ett effektivt samarbete i

marknadsbevakningen utvecklas.

5.2.2 Konkurrenskraftiga priser

Mål och inriktning: Sverige skall verka för att Europas konsumenter erbjuds ett

brett utbud av varor och tjänster av god kvalitet till konkurrenskraftiga

priser.

Prisjämförelser

Prisjämförelser ger konsumenterna ökad information, vilket underlättar för dem

att göra rationella val på marknaden. Konsumenternas val är en förutsättning för

att skapa och bevara konkurrens mellan företagen på marknaden. För att

konsumenterna lättare skall kunna få information om var priserna på olika

produkter är lägst inom EU verkar regeringen sedan länge för att prisstudier

skall göras på den inre marknaden. Denna typ av studier är värdefull även av

andra skäl. Prisstudier kan ge ett incitament att undersöka bakomliggande

faktorer till påvisade prisskillnader. Ett antal analyser av detta slag har

gjorts i Sverige.

Under det svenska ordförandeskapet offentliggjorde Sverige och Storbritannien en

gemensam prisstudie, International price comparison. Studien, som genomfördes i

november 2000, omfattar 130 varumärkesskyddade varor i fem olika länder

(Sverige, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA). Priserna på identiska

produkter, bl.a. TV-apparater och parfym, har jämförts. Studien jämför

nettopriser, eftersom momsen skiljer sig relativt kraftigt mellan länderna.

Studien visar att det föreligger skillnader i vissa fall mellan Europa och USA,

men även att det kvarstår stora prisskillnader på den inre marknaden. Prisnivån

i Tyskland och Frankrike visade sig i flera fall vara lägre än i Sverige och

Storbritannien.

Europeiska kommissionen genomför sedan flera år tillbaka prisjämförelser mellan

EU-länderna. Dessa jämförelser är viktiga och regeringen kommer såsom anges i

propositionen Handlingsplan för konsumentpolitiken (se avsnitt 2) att arbeta för

att kommissionen fortsätter att publicera sådana jämförelser och för att

metoderna förfinas. Införandet av den gemensamma valutan euro i flertalet

medlemsstater kommer att underlätta prisjämförelser.

Parallellimport

För att uppnå mer konkurrenskraftiga konsumentpriser har regeringen under lång

tid arbetat för att parallellimport från länder utanför EES-området skall bli

tillåten på varumärkesområdet. Parallellimport innebär att en

immaterialrättsligt skyddad vara importeras vid sidan av de auktoriserade

distributionskanalerna, dvs. ensamåterförsäljare eller generalagenter.

Parallellimport omfattar såväl de fall när en vara har tillverkats i EU och

exporterats och därefter importerats tillbaka in i EU, som när en vara har

tillverkats i ett tredje land och importeras till EU vid sidan av

ensamåterförsäljare/generalagenter. Incitamentet för parallellimport är de

prisskillnader som finns på olika länders marknader.

EG-domstolen har slagit fast att EG-rätten skall tolkas med utgångspunkt i s.k.

regional konsumtion av varumärkesrättigheter. Detta innebär att innehavaren av

rättigheten kan begränsa konsumtionen av sin ensamrätt till att enbart omfatta

den region där varorna ursprungligen såldes om varorna släpps inom den

definierade regionen, t.ex. EES-området. Det är Sveriges uppfattning att nu

gällande regler bör ändras så att internationell eller global konsumtion skall

gälla i stället på varumärkesområdet. Detta skulle innebära att varumärkesrätten

konsumeras oavsett i vilket land varorna har förts ut på marknaden och att

konsumenterna därmed kan erbjudas märkesvaror till konkurrenskraftiga priser.

5.2.3 Köprättsliga och andra civilrättsliga frågor

Mål och inriktning: Sverige skall bevaka den praktiska tillämpningen av de

gemensamma bestämmelserna om konsumentköp och näraliggande frågor samt aktivt

tillvarata konsumentskyddsintresset i diskussionen om harmonisering av europeisk

avtalsrätt.

För att konsumenterna skall känna trygghet när de köper varor och tjänster i

andra medlemsstater - på plats eller på elektronisk väg - är det viktigt med

likartade regler om konsumentköp.

År 1993 antog rådet ett direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal

(93/13/EEG), som behandlar sådana avtalsvillkor som inte varit föremål för

individuell förhandling. Direktivet innehåller bestämmelser om i vilka fall ett

avtalsvillkor skall anses vara oskäligt.

År 1999 antogs ett direktiv om vissa aspekter rörande försäljning av

konsumentvaror och härmed förknippade garantier (1999/44/EG). I direktivet finns

bestämmelser om när en vara skall anses vara avtalsenlig, vad köparen har för

rättigheter om så inte är fallet samt bestämmelser om tidsfrister och garantier.

Direktivet föreskriver en preskriptionstid vid reklamation av fel i vara om

minst två år. Uppträder ett fel inom denna tidsperiod kan köparen bl.a. välja

mellan att få varan reparerad eller ersatt med annan vara, förutsatt att han

eller hon kan visa att felet fanns när varan avlämnades. Av direktivet framgår

dock att ett fel, som visar sig inom sex månader efter det att en vara

levererats, som huvudregel skall anses ha funnits vid leveranstidpunkten, om

inte annat visas. Direktivet är ett minimidirektiv och medlemsstaterna kan

alltså anta eller behålla regler på en ännu högre skyddsnivå.

När det gäller köp av varor eller tjänster på distans har Europaparlamentet och

rådet beslutat om ett direktiv om konsumentskydd vid distansavtal (97/7/EG).

Direktivet, som inte omfattar finansiella tjänster, ger konsumenten en ångerrätt

på sju arbetsdagar samt uppställer informationskrav för näringsidkaren. Vidare

innehåller direktivet regler om maximitid för leverans, om förbud mot att

leverera varor som inte beställts och om krav på förhandsmedgivande från

konsumenten för att marknadsföring skall få ske via exempelvis telefax.

Regeringen gav i november 2000 ett uppdrag åt Konsumentverket att utvärdera det

svenska genomförandet av distansavtalsdirektivet. I uppdraget ingår även att

följa hur lagens bestämmelser om distansavtal efterlevs. Redovisning av

uppdraget skall ske senast den 1 januari 2003. En gemensam ståndpunkt har nu

också uppnåtts beträffande ett direktivförslag om distansförsäljning av

finansiella tjänster till konsumenter (se 5.2.5).

Det kan här nämnas att kommissionen under 1999 påbörjade ett arbete med att

revidera rådets direktiv om konsumentskydd i de fall avtal ingås utanför fasta

affärslokaler, det s.k. hemförsäljningsdirektivet (85/577/EEG), bl.a. med

anledning av antagandet av 1997 års distansavtalsdirektiv. Arbetet har för

närvarande skjutits upp i avvaktan på resultatet av grönboken om

konsumentskyddet inom EU (se 4.2, 5.2.1).

När konsumentköpsdirektivet från 1999 har genomförts i alla medlemsstater kommer

de rättsliga regler som rör konsumentköp och näraliggande frågor sammantaget ge

ett förhållandevis gott konsumentskydd på EU-nivå. Men det är viktigt att

bevaka att regelverket får avsedd effekt för konsumenterna.

EG-kommissionens meddelande om europeisk avtalsrätt

I juli 2001 presenterade kommissionen ett meddelande om europeisk avtalsrätt

(KOM (2001) 398 slutlig). Meddelandet kan ses som ett första steg mot ett

genomförande av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999, som

uppmanar rådet att "genomföra en övergripande undersökning av behovet av en

tillnärmning av medlemsstaternas civilrättsliga lagstiftning för att undanröja

hinder mot smidigt fungerande civilrättsliga förfaranden". I meddelandet

konstaterar kommissionen att avtalsrätten omfattar flera olika rättsliga

områden. Dessa är knutna till medlemsstaternas olika rättsliga och kulturella

traditioner, men den större delen av avtalsrätten i medlemsstaterna innehåller

enligt kommissionen likartade begrepp och bestämmelser. Områden som omfattas av

meddelandet är bl.a. avtal om köp och tjänster, inklusive finansiella tjänster.

Regler bör enligt meddelandet ställas upp beträffande bl.a. avtalsslut, avtals

giltighet, avtalstolkning, fullgörelse och ersättningsrätt. I meddelandet

redogör kommissionen för olika alternativ när det gäller EG:s insatser på det

avtalsrättsliga området. Meddelandet avser avtalsrätten i allmänhet och således

inte enbart konsumentavtal.

Det är viktigt att konsumentskyddsintressena aktivt tillvaratas i diskussionen

om harmonisering av europeisk avtalsrätt.

Andra civilrättsliga frågor behandlas i 5.1.1 (produktansvar) och 5.2.5

(konsumentkrediter och distansförsäljning av finansiella tjänster).

5.2.4 Särskilt om elektronisk handel

Mål och inriktning: Sverige skall noga följa den praktiska tillämpningen av den

gemenskapslagstiftning som rör konsumenternas intressen i samband med

elektronisk handel och verka för ett utökat administrativt samarbete i Europa

och globalt om dessa frågor. Konsumentskyddet bör ligga på samma nivå vid

elektronisk handel som vid traditionell handel.

Den nya tekniken erbjuder konsumenterna en möjlighet att köpa varor och tjänster

på elektronisk väg och underlättar därmed för konsumenterna att dra nytta av

ett ökat utbud, inte minst på den inre marknaden.

Trots att allt fler personer har tillgång till och använder Internet tyder

mycket på att konsumenterna fortfarande är obenägna att utnyttja den

elektroniska handeln. Att den elektroniska handeln utgör en mycket liten del av

den totala försäljningen via återförsäljare kan delvis bero på att den från

konsumentsynpunkt i viss mån är förenad med större osäkerhet i jämförelse med

traditionell handel. Undersökningar visar att konsumenterna fäster särskild vikt

vid transaktionernas säkerhet, tillgång till fullständig och rättvisande

information, effektiv tvistlösning samt skydd av lämnade personuppgifter. En

annan konsumentaspekt är att det kan vara svårt att veta vem som ligger bakom

olika webbplatser, särskilt vid gränsöverskridande transaktioner.

Europeiska kommissionen har i samarbete med konsument- och industriföreträdare

på europeisk nivå tagit ett initiativ för att främja förtroendet för den

elektroniska handeln ("E-confidence"). Inom ramen för detta arbete har man

kommit överens om informationskrav som skall ställas. Frågor om hur avtal ingås,

integritetsskydd, tvistlösning samt marknadskontroll tas också upp. Företag som

uppfyller vissa bestämda kriterier får använda sig av en särskild märkning som

visar att företaget håller en viss standard i relationen med kunderna på nätet

("trustmarks"). Initiativet kan sägas anknyta till OECD:s riktlinjer från 1999

om konsumentskydd när det gäller elektronisk handel. I riktlinjerna slås som en

allmän princip fast att konsumenter som handlar elektroniskt skall erbjudas ett

konsumentskydd som inte ligger på en lägre nivå än det som gäller vid

traditionell handel.

År 2000 antog Europaparlamentet och rådet direktivet om elektronisk handel

(2000/31/EG). Direktivet reglerar informationssamhällets tjänster. För att en

tjänst skall falla inom definitionen krävs att tjänsten tillhandahålls "on line"

och har någon ekonomisk innebörd.

Direktivet innehåller krav på information om leverantörens namn och geografiska

säte. Det föreskriver också att kommersiella meddelanden skall vara klart

identifierbara som sådana. Vidare behandlar direktivet tvistlösning utanför

domstol och samarbete mellan myndigheter. Direktivet innebär med vissa undantag

att tjänster som uppfyller kraven i ursprungslandet, dvs. det land där

tjänsteleverantören är etablerad, skall få cirkulera fritt inom gemenskapen.

Avtalsförpliktelser i konsumentavtal skall enligt direktivet undantas från

ursprungslandsprincipen. Enligt direktivets ingress bör dessa förpliktelser

tolkas så att de innefattar information om de väsentliga delarna i avtalets

innehåll.

Genom direktivet om elektronisk handel och flera tidigare antagna direktiv om

konsumentskydd, bl.a. det tidigare nämnda direktivet om vilseledande

marknadsföring, direktivet om distansförsäljning samt Europaparlamentets och

rådets direktiv om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen

(98/27/EG) finns det i flera avseenden ett relativt gott konsumentskydd inom EU

när det gäller elektronisk handel. Frågan om oönskad reklam via e-post är

aktuell på EU-nivå genom ett kommande nytt direktiv som ersätter det s.k.

teledataskyddsdirektivet (97/66/EG). Sverige verkar för regler som förbjuder

oönskad e-post reklam när en etablerad kundkontakt inte finns. Det kan tilläggas

att tankarna om en generalklausul för god sed på marknaden (se 4.2, 5.2.1), är

i hög grad relevanta också för elektronisk handel. God sed berörs också i OECD:s

nyss nämnda riktlinjer om konsumentskydd när det gäller elektronisk handel samt

i en överenskommelse från december 1998 mellan de nordiska

konsumentombudsmännen om en gemensam hållning när det gäller handel och

marknadsföring på Internet.

Med tanke på att det regelverk som finns på EU-nivå till stora delar är nytt och

delvis komplicerat, avser regeringen att noga följa den praktiska tillämpningen

av reglerna och utvecklingen i övrigt på området. Klart är redan nu att det

behövs ett förbättrat administrativt samarbete mellan medlemsstaternas

myndigheter inom EU (se 4.3).

5.2.5 Finansiella tjänster och hushållens skuldsättning

Mål och inriktning: Sverige skall verka för att det konsumentskydd som byggs upp

inom EU när det gäller finansiella tjänster får avsedd effekt och för att

konsumenterna får ökade kunskaper på området. Tydlig information samt

möjligheter till reklamation och tillgång till tvistlösning måste säkerställas.

Problem i samband med hushållens skuldsättning bör bevakas även ur ett

europeiskt perspektiv.

Finansiella tjänster

I kommissionens konsumentpolitiska handlingsplan 1999(2001 angavs att

konsumentskydd i samband med finansiella tjänster skall prioriteras. Vidare

presenterade kommissionen 1999 en handlingsplan särskilt för finansiella

tjänster (KOM (1999) 232 slutlig). Där sägs att målet skall vara att före 2005

skapa en fullständigt integrerad europeisk marknad för finansiella tjänster som

ett komplement till eurons införande. Europeiska rådet fastställde denna

målsättning vid sitt möte i Lissabon våren 2000.

Ett antal initiativ för att stärka konsumentskyddet och öka de finansiella

tjänsternas rörlighet har tagits på EU-nivå. Ett direktiv om distansförsäljning

av finansiella tjänster till konsumenter avses bli antaget relativt snart.

Direktivet föreskriver bl.a. vilken information som skall tillhandahållas

konsumenten innan avtal ingås, en ångerperiod om 14 dagar efter att avtal

ingåtts samt förbud under vissa förutsättningar mot att marknadsföra varor och

tjänster per telefon, fax eller e-post. Kommissionen har vidare under 2001

presenterat ett meddelande om elektronisk handel och finansiella tjänster (KOM

(2001) 66) som behandlar vissa konsumentskyddsaspekter.

Vidare har kommissionen utfärdat ett par rekommendationer, den senaste 1997, om

transaktioner med hjälp av elektroniska betalningsmedel med tonvikt på

förhållandet mellan utgivare och innehavare (97/489/EG), som bl.a. tar upp

fördelarna med telefonbanker och uppladdningsbara kontantkort.

Europaparlamentet och rådet har beslutat om ett direktiv om gränsöverskridande

betalningar (97/5/EG) som syftar till underlätta betalningsöverföringar till och

från utlandet, bl.a. genom krav på information och på antalet dagar som

transaktionen får ta i anspråk. I december 2001 antogs Europaparlamentets och

rådets förordning (EG) nr 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro,

som syftar till att säkerställa att konsumenterna betalar samma avgift vid en

överföring av euro, oavsett om transaktionen sker nationellt eller

gränsöverskridande. I förordningen finns en möjlighet att låta den omfatta

svenska kronor. Den möjligheten avser Sverige att utnyttja.

En annan fråga som för närvarande behandlas på EU-nivå är försäkringsförmedling.

Rådet kom hösten 2001 överens om en gemensam ståndpunkt om ett direktiv på

området, som skall säkerställa att alla som bedriver verksamhet som innebär

försäkringsförmedling är registrerade och som anger vilka krav på informationen

som skall lämnas till kunderna.

Kommissionen har presenterat ett förslag till direktiv om spridning av prospekt

som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp

till handel på en reglerad marknad (KOM (2001) 280 slutlig), som bl.a.

innehåller informationskrav. Rådet har uppnått en gemensam ståndpunkt om ett

direktiv om fondföretag, vilket innebär ett enhetligt skydd för investerare.

Vidare har kommissionen under 2001 inlett samråd med medlemsstaterna om en

översyn av rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om konsumentkrediter (87/102/EEG). Avsikten är att det nya

direktivet skall omfatta även kreditförmedlare, att kreditgivare skall få

tillgång till mer information som underlag för kreditprövning och att bättre

information för kredittagare och borgensmän skall säkerställas. Ett

direktivförslag väntas under 2002. Kommissionen har också under 2001 utfärdat en

rekommendation om förhandsinformation som skall lämnas av långivare som

erbjuder bostadslån (2001/193/EG).

En utvecklad europamarknad för finansiella tjänster kan innebära stora fördelar

för konsumenterna. Det kan dock konstateras att det idag inte finns någon sådan

marknad. En viktig förutsättning för att konsumenternas förtroende och de

finansiella tjänsternas rörlighet skall öka är att konsumentskyddet uppfattas

som tillräckligt starkt. Ett bra konsumentskydd när det gäller finansiella

tjänster måste innebära att konsumenterna får relevant och korrekt information

vid rätt tillfälle, möjligheter att reklamera samt tillgång till smidig

tvistlösning.

Sammantaget kan sägas att det regelverk som inrättats och andra åtgärder som

vidtagits torde innebära betydande förbättringar av konsumentskyddet när det

gäller finansiella tjänster på den inre marknaden. Förutom de gemenskapsregler

som specifikt avser finansiella tjänster finns det också andra regler som har

betydelse i sammanhanget, bl.a. direktivet om vilseledande reklam. Det förslag

om god sed på marknaden som tas upp i kommissionens tidigare nämnda grönbok om

konsumentskyddet inom EU kan också få stor betydelse när det gäller

konsumentskydd i samband med finansiella tjänster (se 4.2, 5.2.1). Andra viktiga

initiativ i sammanhanget är de nätverk som inrättats för att hjälpa konsumenter

vid tvistlösning (se 5.2.7). Vidare kommer en gemensam valuta att underlätta

jämförelser av priserna för de olika tjänsterna på den inre marknaden och

undanröja växlingsrisker.

Det är viktigt att bevaka att det konsumentskydd som byggs upp får avsedd effekt

och att det aktuella regelverket fungerar tillfredställande. Något som redan

konstaterats är att gränsöverskridande betalningsöverföringar inte genomförs på

ett för konsumenterna tillräckligt bra sätt. En undersökning som kommissionen

gjort visar bl.a. att svenska banker är sämst när det gäller att genomföra

överföringen inom de tidsramar som direktivet om gränsöverskridande betalningar

föreskriver, dvs. inom fem bankdagar. Enligt vår mening är denna tidsram under

alla förhållanden för lång. Tilläggas kan att kunderna enligt direktivet enbart

är garanterade att få tillbaka ett visst belopp, motsvarande 12 500 euro, om

pengarna inte kommer fram. Denna ansvarsbegränsning är inte acceptabel och bör

justeras till åtminstone hela direktivets räckvidd, som i dag är 50 000 euro.

En avgörande faktor när det gäller konsumenternas benägenhet att handla

finansiella tjänster från andra länder är att de har tillräckliga kunskaper om

sina rättigheter och om de olika tjänsterna som erbjuds. Förutom tydlig

information är därför konsumentutbildning på detta område viktig och bör främjas

(se 4.5).

Hushållens skuldsättning

Frågan om hushållens skuldsättning har varit föremål för överväganden vid flera

tillfällen på senare år. Det råder delvis olika uppfattning bland

medlemsstaterna om i vilken mån överskuldsättning är en angelägenhet som bör

behandlas på gemenskapsnivå. Efter initiativ från det belgiska ordförandeskapet

beslutade rådet om en resolution om krediter och konsumenters skuldsättning, som

bl.a. innebär att ett informationsutbyte om dessa frågor kommer att äga rum

inom EU. Informationsutbytet skall i synnerhet avse nivån på skuldsättningen och

praktiska rutiner för att hantera frågor som rör skuldsättning. Sverige tillhör

de länder som bör kunna bidra med sina praktiska erfarenheter på området. I

rådsresolutionen nämns även revideringen av konsumentkreditdirektivet, som kan

komma att omfatta frågor som har betydelse för överskuldsättningsproblematiken.

Frågan om hushållens skuldsättning är viktig även från ett europeiskt

perspektiv. Därför kan åtgärder på området behövas i takt med att

kreditgivningen över gränserna ökar. I första hand bör samarbetet inriktas på

informationsutbyte.

5.2.6 Tjänster i allmänhetens intresse

Mål och inriktning: När tjänster i allmänhetens intresse liberaliseras inom EU

till förmån för ökad konkurrens och lägre priser skall Sverige verka för att

konsumentintressena beaktas fullt ut och i samma takt och för att tillgång för

alla säkras. Studier och utvärderingar som belyser effekterna av

liberaliseringen av denna typ av tjänster för konsumenterna bör genomföras på

EU-nivå.

Tjänster i allmänhetens intresse, eller nödvändighetstjänster som de ofta

kallas, har till övervägande del tillhandahållits i offentlig regi både i

Sverige och i övriga Europa. Under senare år har dock allt fler marknader

öppnats för konkurrens, vilket inneburit att verksamheten i Sverige liksom i

andra medlemsstater till större del sker på kommersiell basis. Syftet har varit

att effektivisera verksamheten, utöka utbudet och sänka priserna till

konsumenterna. Åtgärderna har också varit ett led i ansträngningarna att höja

den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Förändringen innebär inte att den

offentliga sektorn släpper kontrollen över denna typ av tjänster utan att

kontrollen sker i andra former. Utvecklingen påverkar konsumenternas

förutsättningar, vilket innebär att befintliga regler ofta behöver ändras för

att skydda konsumenternas intressen.

År 1996 publicerade kommissionen ett meddelande om tjänster i allmänhetens

intresse, som utpekar telekommunikationer, post, transporter, elektricitet samt

radio och TV som sådana tjänster. I september 2000 kom ett nytt meddelande från

kommissionen (KOM (2000) 580 slutlig) där kommissionen bl.a. framhåller att

nationella myndigheter under särskilda omständigheter kan ge vissa operatörer

exklusiva rättigheter. En sådan omständighet kan t.ex. vara att offentligt

finansiellt stöd lämnas för att tillgången av en tjänst av allmänt intresse

skall säkerställas alla medborgare. I meddelandet fastslås även att det i första

hand är medlemsstaternas myndigheter på nationell, regional och lokal nivå som

får definiera vad som anses vara en tjänst av allmänt intresse och hur denna

tjänst skall utföras. Med anledning av kommissionens meddelande har

Europaparlamentet antagit ett betänkande om tjänster av allmänt intresse

(A5-0361/2001). I betänkandet uttalas stöd för stora delar av meddelandet, dock

utpekas ytterligare typer av tjänster.

Vid Europeiska rådets möte i Nice 2000 gjordes en beställning till kommissionen

och rådet att avlägga en rapport vid Europeiska rådets möte i Laeken i december

2001 om tjänster av allmänt intresse. Kommissionens rapport (KOM (2001) 598),

som presenterades i oktober 2001, behandlar förhållandet mellan fördragets

bestämmelse om tjänster av allmänt intresse (artikel 16) och de regler som

behandlar konkurrens-, statsstöds- och inre marknadsfrågor. Rapporten behandlar

därutöver åtgärder som syftar till att mer systematiska uppföljningar när det

gäller tjänster av allmänt intresse skall genomföras på gemenskapsnivå. Rådet

har antagit slutsatser, som till största delen överensstämmer med kommissionens

överväganden.

Vid Europeiska rådets möte i Lissabon 2000 uppmanades bl.a. medlemsstaterna att

påskynda liberaliseringen på områden såsom t.ex. el, gas och post i syfte att

fullborda den inre marknaden. Uppmaningen i Lissabon har inneburit att

diskussionerna inom EU om avreglering av vissa tjänster av allmänt intresse har

blivit mer aktuell än tidigare.

Den europeiska postmarknaden är den gemensamma marknad där monopolen generellt

sett finns kvar i störst utsträckning. Inom EU diskuteras för närvarande ett

förslag som innebär en gradvis avreglering. På marknaderna för el och naturgas

har liberaliseringen generellt kommit längre genom att det är fler medlemsstater

som påbörjat avreglering av marknaderna. Kommissionen har presenterat ett

förslag om ändring av el- och naturgasdirektiven som ger möjlighet till

ytterligare avregleringar samtidigt som tillhandahållandet av tjänster i

allmänhetens intressen garanteras. Samtliga medlemsstater har idag liberaliserat

sina telemarknader. Arbetet med att förenkla och harmonisera regleringen på

området fortsätter dock alltjämt i syfte att förbättra förutsättningarna för

konkurrensen samtidigt som konsumenternas tillgång till ett minimiutbud av

telefonitjänster förbättras.

Den svenska linjen är att den pågående liberaliseringen av tjänster i

allmänhetens intresse inom EU bör fortsätta eftersom den medför fördelar för

konsumenterna i form av lägre priser och större utbud, men att även andra

konsumentintressen som uppkommer måste beaktas i samma takt. Det måste

säkerställas att informationen om tjänsterna är relevant och begriplig så att

konsumenterna lätt kan jämföra de olika leverantörernas erbjudanden samt att

avtalsvillkoren är skäliga och möjliggör för konsumenterna att enkelt byta

tjänsteföretag. Konsumenterna måste också på ett enkelt, billigt och snabbt sätt

kunna få sin rätt prövad om de skulle hamna i tvist med en leverantör. Det är

viktigt att konkreta konsumentkrav fångas upp genom samråd med konsumenternas

organisationer. Konsumentorganisationer och konsumentmyndigheter kan spela en

viktig roll genom att driva fram bättre villkor och bra information om

tjänsterna. Ett annat grundläggande krav är att alla konsumenter har tillgång

till tjänsterna. Det är inte självklart att marknadskrafterna helt och fullt

klarar detta på egen hand. Därför kan åtgärder från det offentligas sida i vissa

fall behövas även fortsättningsvis för att exempelvis garantera elleverans till

samtliga medborgare. För att bevaka utvecklingen anser Sverige att

konsumentaspekter tydligt måste ingå i studier och utvärderingar på området.

5.2.7 Tvistlösning

Mål och inriktning: Sverige skall stödja insatser på gemenskaps- och

internationell nivå för att underlätta för konsumenterna att få sin rätt prövad

på ett enkelt, snabbt och billigt sätt i eller utanför domstol.

Inom EU är konsumenternas möjligheter att i domstol hävda sin rätt vid

gränsöverskridande tvister en uppmärksammad fråga. Under senare år har en

betydande utveckling också skett vad avser tvistlösning utanför domstol.

Tvistlösning i domstol

Inom EU antogs 2000 en förordning om domstols behörighet och om erkännande och

verkställighet av domar på privaträttens område, (EG) nr 44/2001, den s.k.

Bryssel I-förordningen. Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002. Den är till

alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Den kräver dock

vissa kompletterande bestämmelser i svensk lagstiftning. EG-förordningen

ersätter den s.k. Brysselkonventionen som ingicks 1968 av de dåvarande

EG-länderna och som sedermera har tillträtts av de nya medlemmarna i EU. Att

notera är emellertid att Danmark som enda medlemsstat i EU inte är bunden av

EG-förordningen, utan att förhållandet till Danmark alltjämt kommer att regleras

av Brysselkonventionen. Nämnas bör också att inom ramen för den s.k.

Haagkonferensen pågår ett arbete med att ta fram en global domsrättskonvention.

I Bryssel I-förordningen är huvudregeln att talan skall väckas vid den domstol

där svaranden har hemvist, oavsett var denne är medborgare. Men det finns

undantagsbestämmelser när det gäller konsumenttvister och som innebär att en

konsument under vissa förutsättningar får väcka talan i den stat där han eller

hon har hemvist.

En annan fråga är vilket lands lag som skall tillämpas när fler än en

rättsordning kan bli tillämplig i konsumenttvister. Inom EU finns konventionen

av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, den s.k.

Romkonventionen. Utgångspunkten i konventionen är att den lag skall tillämpas

som parterna valt. Om parterna inte valt någon lag, skall den lag tillämpas som

avtalet har närmast anknytning till. Men även i denna konvention finns en

konsumentskyddande bestämmelse (art. 5). Under vissa i artikeln närmare angivna

förutsättningar, skall vid tvist konsumentens lag vara tillämplig. Att märka är

att Romkonventionen bara gäller i avtalsförhållanden. Konventionen planeras att

göras om till en EG-förordning. Därutöver planeras inom EU framtagandet av en

rättsakt om tillämplig lag vid förhållanden utanför avtal, vilken går under

benämningen Rom II.

Det kan också nämnas att det i Sverige nyligen har presenterats en proposition

om grupptalan (prop. 2001/02:107). Med grupptalan avses att någon ( enskild

person, organisation eller myndighet ( utan rättegångsfullmakt för talan för

medlemmarna i en grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i rättegången och

behöver inte medverka aktivt. En dom i processen gäller för alla som ingår i

gruppen, t.ex. enskilda konsumenter. Grupptalan skall omfatta de gruppmedlemmar

som anmält att de önskar omfattas av kärandens talan. Det är i dagsläget oklart

om någon motsvarande taleform kommer att aktualiseras på EU-nivå.

Enligt regeringens mening är det viktigt att uppmärksamma att konsumentskyddet

beaktas i samband med att olika revideringar äger rum och när nya bestämmelser

kommer till inom EU.

Tvistlösning utanför domstol

Efter det att kommissionen 1993 presenterat en grönbok om bl.a. förenklade

tvistlösningsförfaranden utanför domstol har utvecklingen på detta område gått

snabbt. Ett flertal åtgärder har vidtagits. Exempelvis antog kommissionen 1998

ett meddelande om reglering av konsumenttvister utanför domstol (KOM (1998)

198). Meddelandet består av två delar, dels en rekommendation om hur tvister om

konsumentfrågor kan lösas utanför domstolssystemet (98/257/EG), dels en

europeisk reklamationsblankett.

I rekommendationen tar kommissionen upp vilka principer som bör gälla för de

instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister

utanför domstol. Principerna syftar till att konsumenter och näringsidkare skall

garanteras att en tvist behandlas noggrant, rättvist och oberoende.

Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de organ som uppfyller kraven i

rekommendationen. Från svensk sida har Allmänna reklamationsnämnden anmälts som

behörigt organ.

Rådet antog, efter ett initiativ från kommissionen, år 2000 en resolution om ett

gemenskapstäckande nätverk av nationella instanser för utomrättslig reglering

av konsumenttvister (2000/C155/01), EEJ-net (Europeiskt Extrajudiciellt

Nätverk). Kontaktpunkter, "clearing houses", skall utses i varje medlemsstat.

Avsikten är att konsumenterna skall kunna få information och råd om

tvistlösningsorgan och tvistlösningsprocedurer utanför domstol i andra

medlemsstater. Konsumenterna skall också kunna få hjälp med att fylla i den

särskilda europeiska reklamationsblanketten. I Sverige är Konsument Europa, som

är en del av Konsumentverket, en sådan kontaktpunkt. Nätverket trädde formellt i

funktion i oktober 2001. Det första året är ett försöksår, varefter

verksamheten kommer att utvärderas. Europaparlamentet har i ett

initiativbetänkande (A5-0134/2001) yttrat att organisationerna som ingår i

nätverket bör ha tillgång till jurister, att konsumenterna bör kunna använda

sitt eget språk samt att en bred informationskampanj bör genomföras inom EU för

att sprida kunskap om nätverket hos allmänheten.

I februari 2001 lanserade kommissionen också ett nätverk för gränsöverskridande

tvistlösning utanför domstol när det gäller finansiella tjänster, FIN-net.

Nätverket syftar till att garantera informationsutbyte så att klagomålen kan

handläggas så snabbt, effektivt och professionellt som möjligt. Verksamheten är

reglerad genom ett samförståndsavtal mellan de olika tvistlösningsorgan som

ingår i nätverket. Till skillnad från vad som gäller för EEJ-net finns inte

några kontaktpunkter ("clearing-houses"), utan meningen är att respektive

tvistlösningsorgan skall hänvisa konsumenten direkt till rätt tvistlösningsorgan

i den andra medlemsstaten. Konsument Europa ingår även i FIN-net.

Kommissionen har också under 2001 presenterat en rekommendation som innebär att

kretsen av organ för tvistlösning utanför domstol som kan ingå i EEJ-net skall

utvidgas till att även avse organ som försöker lösa tvister genom medling i

någon form (2001/310/EG).

Under det svenska ordförandeskapet fattade rådet 2001 ett beslut om inrättande

av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (2001/470/EG).

Nätverkets uppgifter är att underlätta det rättsliga samarbetet på privaträttens

område mellan medlemsstaternas myndigheter och att stegvis inrätta ett

informationssystem för allmänheten. Informationssystemet skall dels utgöras av

information på en gemensam webbsida, dels av faktablad i olika ämnen. Det

privaträttsliga nätverket skall inte ersätta eller konkurrera med befintliga

samarbetsmekanismer som EEJ-net och FIN-net.

Tvistlösning på Internet har uppmärksammats på senare tid. Inför Europeiska

rådets möte i Stockholm i mars 2001 aviserade kommissionen sin avsikt att lägga

fram ett meddelande om främjandet av tvistlösning på Internet. Sverige anser att

det är viktigt för både konsumenter och företag att en effektiv ordning för

sådan tvistlösning kommer till stånd.

När det gäller konsumenternas möjligheter till tvistlösning utanför domstol har

utvecklingen inom EU varit positiv. De system som inrättats för att hjälpa

konsumenterna att lösa tvister över gränserna utanför domstol verkar ha goda

förutsättningar att fungera på ett bra sätt. Det gäller nu att bevaka att

konsumenterna genom dessa system verkligen i praktiken tillförsäkras

tvistlösning inom EU på ett enkelt, snabbt och billigt sätt. Härvid bör

Europaparlamentets synpunkter beaktas. Sverige bör också verka för att

kommissionens rekommendation om de principer som bör gälla för

tvistlösningsinstanserna följs i övriga medlemsstater.

5.3 Ekologiskt hållbara konsumtions- och produktionsmönster

Mål och inriktning: Sverige skall fortsatt verka för att EU anlägger ett konkret

miljöperspektiv på konsumentfrågorna och för att det för konsumentsektorn

utarbetas en strategi för ekologiskt hållbar utveckling. En sådan strategi bör

uppmärksamma förbättrad miljöinformation, varuprovning och kunskapsuppbyggnad

avseende sambanden mellan hushållens agerande och påverkan på hälsa och miljö.

Det är en viktig uppgift för konsumentpolitiken att medverka till att hushållen

utvecklar konsumtionsmönster som belastar miljön så lite som möjligt. Detta

bidrar också till att stödja utvecklingen av en ekologiskt hållbar produktion,

eftersom denna delvis styrs av konsumenternas påverkan.

En konkret åtgärd som vidtagits på EU-nivå är inrättandet av EG:s miljömärke

genom en förordning från 1992. Symbolen för miljömärkningen är en stiliserad

blomma. År 2000 antogs rådets och Europaparlamentets förordning (EEG) nr

1980/2000 om ett reviderat gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. Den

nya förordningen innebär bl.a. att en ny miljömärkningsnämnd, European Eco-label

Board, EUEB, inrättats och en treårig arbetsplan lagts fast. Vidare föreskriver

den nya förordningen att kommissionen och medlemsstaterna skall agera på ett

sådant sätt att nödvändig samordning säkerställs mellan det europeiska systemet

och medlemsstaternas nationella program.

Inom EU finns sedan lång tid tillbaka också ett direktiv om energimärkning som

syftar till att vägleda konsumenterna när de skall välja hushållsapparater

(92/75/EEG). Ett annat gemenskapsinitiativ som skall underlätta för

konsumenterna att göra miljömedvetna val är ett direktiv från 1999 om tillgång

till konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid

marknadsföring av nya personbilar (1999/94/EG). Genom direktivet ställs krav på

information om bränsleförbrukning och koldioxid för nya bilar som utbjuds till

försäljning eller uthyrning.

Frågor som rör konsumenterna och miljön återfinns också i olika övergripande

initiativ på miljöområdet, bl.a. i kommissionens förslag till en s.k. integrerad

produktpolicy (IPP), som syftar till att minska negativ påverkan på miljö och

hälsa från produkter och tjänster (skr. 1999/2000:114). Förslaget till ny

kemikaliepolitik är ett annat sådant initiativ. Vidare planeras en temainriktad

strategi om resurshushållning inom EU:s sjätte miljöhandlingsprogram. Syftet med

dessa initiativ är bl.a. att minska innehållet av farliga ämnen i produkter och

att minska resursslöseriet. Ett sätt att uppnå detta är att underlätta för

konsumenterna att välja varor och tjänster som är resurssnåla vid användning,

som ger upphov till mindre avfall och som är mindre farliga. Förslaget

beträffande kemikaliepolitiken handlar bl.a. om att produktinformation skall

införas för alla produkter under de närmaste åren.

Sverige har länge agerat pådrivande i frågor som rör hållbara konsumtions- och

produktionsmönster. Vi har bl.a. haft en aktiv roll i ovannämnda arbete rörande

miljömärkning och miljöinformation i samband med marknadsföring av nya

personbilar. Sverige har vidare påverkat övergripande policydokument om

konsumentpolitik till att omfatta ambitioner på miljöområdet.

Sverige har tagit initiativ till ett arbete på bred front med att integrera

miljöhänsyn och hållbar utveckling i andra politikområden inom EU, den s.k.

Cardiffprocessen. I slutsatserna från Göteborg uppmanas rådet att färdigställa

och ytterligare utveckla sektorsstrategierna för integrering av miljöhänsyn i

alla gemenskapens relevanta politikområden. Det anges att relevanta mål enligt

det kommande sjätte miljöhandlingsprogrammet och strategin för hållbar

utveckling bör beaktas i detta sammanhang.

Det är angeläget att ett arbete initieras på konsumentområdet i enlighet med

denna uppmaning. Som framgått har det vidtagits ett antal åtgärder på EU-nivå

när det gäller att underlätta för konsumenterna att ta hänsyn till miljön. Dessa

åtgärder har initierats av kommissionens direktorat för miljö- respektive

energifrågor. I kommissionens konsumentpolitiska handlingsplan för 1999(2001

hade miljöfrågorna inte någon framträdande plats, även om kommissionens

generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd våren 1999 inledde ett arbete

rörande påståenden i marknadsföring om goda miljöegenskaper ("green claims").

Något färdigt förslag har ännu inte presenterats.

En miljöstrategi för konsumentsektorn bör omfatta åtgärder för att uppnå

förbättrad miljöinformation om produkter och deras användning. Information som

kan underlätta för konsumenterna att göra goda produktval är ett viktigt

styrmedel för att utveckla mindre miljöbelastande produkter med minskat innehåll

av farliga ämnen.

I en miljöstrategi för konsumentsektorn bör vikten av jämförande varuprovning (

som också beaktar funktionsaspekter ( uppmärksammas. Åtgärder för att stävja

användningen av felaktiga miljöargument i marknadsföringen hör också till en

miljöstrategi.

En sådan miljöstrategi på EU-nivå bör även omfatta ett samarbete för att få ett

bättre kunskapsunderlag om sambanden mellan hushållens agerande och påverkan på

miljön och en tydlig återkoppling till hushållen om deras samlade miljöpåverkan.

Ett erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaterna och deras myndigheter om dessa

frågor behövs till stöd för agerande på gemenskapsnivå, nationellt och i det

lokala arbetet. Frivilligorganisationernas arbete är viktigt i sammanhanget. För

att beteendemönster etc. skall kunna ändras är konsumentutbildning i

miljöfrågor av stor betydelse (se 4.5).

När det gäller miljökonsekvenserna av de här nämnda åtgärderna bör dessa framför

allt kunna bidra till att uppnå miljökvalitetsmålen "begränsad klimatpåverkan",

"frisk luft", "giftfri miljö" och "god bebyggd miljö" (prop. 2000/01:130

Svenska miljömål ( delmål och åtgärdsstrategier).

Frågor av relevans för hållbar utveckling i övrigt, dvs. som rör de sociala och

ekonomiska dimensionerna, berörs i andra avsnitt.

6 Ekonomiska konsekvenser

En utgångspunkt för arbetet skall vara att det drivs på ett sådant sätt att det

inte föranleder utgiftsökningar vare sig på den svenska statsbudgeten eller på

EU-budgeten.

Att bestämma mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU

är ägnat att leda till ett mer fokuserat arbete och ett bättre resultat.

Arbetet torde därmed bli mer kostnadseffektivt. En framsynt konsumentpolitik

inom gemenskapen är vidare ägnad att ge ekonomiska fördelar, inte bara för

konsumenter och näringsidkare, utan också för samhället som helhet.

Förteckning över remissinstanserna

Remissinstanser som inbjudits att lämna synpunkter

Marknadsdomstolen, Allmänna Reklamationsnämnden, Konsumentverket,

Ungdomsstyrelsen, Kommerskollegium, SIS - Swedish Standards Institute, SWEDAC (

Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Finansinspektionen, Statens

Livsmedelsverk, Konkurrensverket, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket,

Finansbolagens Förening, Fondbolagens förening, Företagarnas Riksorganisation,

Handikappförbundets samarbetsorgan, Konsumenternas bank- och finansbyrå,

Konsumenternas Försäkringsbyrå, Konsument Europa, Konsumentvägledarnas förening,

Kooperativa Förbundet, LSU ( Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer,

Miljöförbundet Jordens Vänner, Naturskyddsföreningen, Näringslivets delegation

för marknadsrätt NDM, SIS Miljömärkning, Stockholms Universitet, Svensk Handel,

Svenska Bankföreningen, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska Kommunförbundet,

Svenskt Näringsliv, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Konsumenter i

Samverkan, Sveriges Konsumentråd, Verdandi och Vetenskapsrådet.

Remissinstanser som deltog i remissmötet den 11 februari 2002

Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Kommerskollegium, SWEDAC ( Styrelsen för

ackreditering och teknisk kontroll, Finansinspektionen, Statens Livsmedelsverk,

Konkurrensverket, Naturvårdsverket, Finansbolagens Förening, Företagarnas

riksorganisation, Kooperativa Förbundet, Näringslivets delegation för

marknadsrätt NDM, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Svensk

Handel, Svenskt Näringsliv och Sveriges Konsumentråd.

Remissinstanser som lämnat skriftliga synpunkter

Allmänna Reklamationsnämnden, Ungdomsstyrelsen, SIS - Swedish Standards

Institute, SWEDAC ( Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll,

Konkurrensverket, Kemikalieinspektionen, Konsumentvägledarnas förening,

Näringslivets delegation för marknadsrätt NDM, Sveriges Konsumenter i Samverkan

och Sveriges Konsumentråd.

Översiktlig sammanfattning av remissynpunkterna

Sveriges Konsumentråd anser att det måste säkerställas även i Sverige att

konsumentfrågor inkluderas i alla politikområden. KF menar att forskningsfrågor

måste lyftas fram tydligt. Sveriges Försäkringsförbund betonar vikten av att

EG-direktiven samordnas. Generella direktiv som täcker alla tekniker är enligt

förbundet att föredra. NDM uttrycker liknande synpunkter. Konkurrensverket

framhåller att det för en fungerande konkurrens är nödvändigt att konsumenterna

är väl informerade och gör rationella val och vill att detta skall framgå ännu

tydligare. Konsumentverket uttrycker en farhåga när det gäller att använda

förordningar på konsumentområdet och tycker att detta skall komma till uttryck

någonstans i skrivelsen. Konsumentvägledarnas förening uttrycker att promemorian

visar en tydlig respekt för konsumenten.

Svenska Bankföreningen anser när det gäller frågan om harmonisering av

konsumentskyddet att promemorian innehåller en bra ansats, men önskar att det

inte skall finnas några undantag inskrivna i programförklaringen när det gäller

att eftersträva fullharmoniserade regler, även om förståelse finns för att

särlösningar kan behövas. Konsumentverket påpekar att det ibland kan vara

lättare att komma överens om minimiregler, även om ansatsen i promemorian

bejakas. NDM stödjer tankegångarna i promemorian och betonar att målet är en

fungerande marknad. Finansbolagens Förening och SWEDAC uttrycker stöd för

maximiharmonisering. Sveriges Konsumentråd instämmer i att full harmonisering är

eftersträvansvärt men menar att förutsättningen är att det handlar om en hög

skyddsnivå.

Under avsnittet konsumentinflytande framhåller NDM och Svenska Bankföreningen

vikten av att även näringslivet konsulteras. Sveriges Konsumentråd och

Konsumentverket instämmer i promemorians beskrivning av de problem

konsumentorganisationerna ställs inför när de skall söka projektmedel från

kommissionen. Sveriges Konsumentråd poängterar vikten av en stabil ekonomisk

bas. Sveriges Konsumenter i Samverkan önskar att flera positiva exempel på

konsumentorganisationernas arbete inom EU tas med i skrivelsen.

Med anledning av avsnittet om produktsäkerhet och standardisering betonas vikten

av tillräcklig kompetens i standardiseringsarbetet (NDM och Sveriges

Konsumentråd). Sveriges Konsumentråd anser att beskrivningen av ANEC:s arbete

skall utvecklas. SIS framhåller vikten av att de europeiska myndigheternas

marknadskontroll fungerar bättre än nu. Sveriges Konsumentråd tycker att

avsnittet om livsmedel är bra, men anser att problemen med den gemensamma

jordbrukspolitiken skall framhållas ännu tydligare. Sveriges Konsumenter i

Samverkan efterlyser en särskild standardiseringskommitté för livsmedelsfrågor i

EU.

Konsumentverket och Sveriges Konsumentråd tycker att det är bra att promemorian

uttrycker att kontrollmöjligheterna bör finnas där företagen väljer att operera

och anser att det finns anledning att hissa varningsflagg för hur

sändarlandsprincipen i e-handelsdirektivet kommer att fungera på

konsumentområdet. Finansbolagens Förening påpekar att det på grund av

affärskultur och olika regler kommer dröja innan kreditinstitut kan lämna

krediter till konsumenter över gränserna. Svenska Bankföreningen menar att den

undersökning promemorian refererar till angående gränsöverskridande betalningar

blivit missvisade för svenskt vidkommande. NDM och Sveriges Försäkringsförbund

betonar vikten av tillgång till tvistlösning utanför domstol.

Försäkringsförbundet menar att det om grupptalan blir möjlig i Sverige är

nödvändigt att ett sådant system också inrättas inom EU. Konsumentverket önskar

en uttalad ambition beträffande elektronisk tvistlösning. Kemikalieinspektionen

påpekar att privatpersoner genom elektronisk handel kan köpa produkter direkt

från andra EU-länder och länder utanför EU, vilket innebär att det då inte finns

någon importör som kan ansvara för att produkterna uppfyller reglerna om

kemikaliesäkerhet.

KF, Sveriges Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Samverkan anser att de

etiska frågorna skall lyftas fram mer. Sveriges Konsumenter i Samverkan

understryker betydelsen av frivilligt lokalt arbete bl.a. i Agenda 21.

Svenska Bankföreningen och Sveriges Konsumenter i Samverkan betonar att en god

konsumentpolitik ger samhällsekonomiska vinster.

Bindande rättsakter som nämns i skrivelsen

Förordningar

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1980/2000 av den 17 juli 2000

om ett reviderat gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet

och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december

2001 om gränsöverskridande betalningar i euro

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002

om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som

gäller livsmedelssäkerhet

Direktiv

Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam

Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för

produkter med säkerhetsbrister

Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i

de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler

Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter

Rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och

standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av

energi och andra resurser

Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i

konsumentavtal

Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om

gemensamma regler för den inre marknaden för el

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om

gränsöverskridande betalningar

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om

konsumentskydd vid distansavtal

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6 oktober 1997 om ändring

av direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande

reklam

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om

behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom

telekommunikationsområdet

Europaparlamentets och rådets direktiv EG/98/30 av den 22 juni 1998 om

gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om

konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om

förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa

aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/94/EG av den 13 december 1999 om

tillgång till konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid

marknadsföring av nya personbilar

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om

tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av

livsmedel samt om reklam för livsmedel

Europarlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om

tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt

om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om

motorfordonsförsäkring)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa

rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk

handel, på den inre marknaden ("Direktiv om elektronisk handel")

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om

allmän produktsäkerhet

Beslut

Europaparlamentets och rådets beslut nr 283/1999/EG av den 25 januari 1999 om

inrättande av en allmän ram för gemenskapens verksamheter till förmån för

konsumenterna

Rådets beslut nr 470/2001/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt

rättsligt nätverk på privaträttens område

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,

Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,

Engqvist, Rosengren, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson, Sommestad

Föredragande: statsrådet Lejon

Regeringen beslutar skrivelse 2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska

arbetet med konsumentfrågor i EU.

Skr. 2001/02:148

45

1

Skr. 2001/02:148

Skr. 2001/02:148

Skr. 2001/02:148

Bilaga 1

Skr. 2001/02:148

Bilaga 2

Skr. 2001/02:148

46

1