Prop. 2001/02:187

Regeringens skrivelse

Skr. 2001/02:187

2001/02:187

Sveriges genomförande av EU:s

Skr.

sysselsättningsstrategi

2001/02:187

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 23 maj 2002

Göran Persson

Björn Rosengren

(Näringsdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har beslutat att regeringen skall lämna resultatredovisningar till riksdagen i form av skrivelser. Resultatskrivelserna är ett komplement till nuvarande budgetdokument och syftar till att bättre integrera uppfölj- ning och utvärdering som en del av budgetprocessen och därmed ge riks- dagen ett förbättrat beslutsunderlag. År 2002 är första året som rege- ringen överlämnar resultatskrivelser till riksdagen.

Denna resultatskrivelse syftar till att redogöra för erfarenheterna av sam- arbetet inom ramen för EU:s sysselsättningsstrategi. Ett mål för regering- ens sysselsättningspolitik är att den ska ligga i linje med EU:s sysselsätt- ningsriktlinjer. Resultatskrivelsen avser därför till att redogöra för den förda politiken mot bakgrund av strategins mål och riktlinjer.

1

Innehållsförteckning

Skr. 2001/02:187

1

Bakgrund...........................................................................................

7

1.1

EU:s sysselsättningsstrategi ...............................................

7

1.2

Syfte med skrivelsen och läsanvisning...............................

7

1.3

Sysselsättningssamarbetet växer fram – en kort historik ...

8

1.4

Sysselsättningsfrågan - en EU-angelägenhet .....................

9

1.4.1

Samverkan mellan den ekonomiska politiken

och sysselsättningspolitiken...........................

11

1.5 Processen och arbetet med EU:s sysselsättningsstrategi.. 12

1.5.1

Den årliga fördragsfästa processen ................

12

1.5.2 Hur har strategin utvecklats sedan den

initierades? .....................................................

13

1.5.3 Arbetet med sysselsättningsstrategin i Sverige14

1.5.4 Gemensam utvärdering av EU:s

sysselsättningsstrategi ....................................

15

2

Erfarenheter av EU:s sysselsättningsstrategi och den öppna

samordningsmetoden ......................................................................

17

2.1

Den öppna samordningsmetoden .....................................

17

2.2

Regeringens bedömning av det gemensamma arbetet inom

ramen för sysselsättningsstrategin....................................

18

3

Genomförandet av strategins övergripande mål och riktlinjer .......

19

3.1 Full sysselsättning är EU:s övergripande mål för

sysselsättningspolitiken....................................................

19

3.1.1 Rådets och kommissionens bedömning av Sverige i den gemensamma rapporten för åren

1998-2001 i relation till de övergripande

målen..............................................................

19

3.1.2 Regeringens bedömning av arbetet med de

övergripande målen........................................

20

3.2

Sysselsättningsstrategins horisontella mål .......................

22

3.2.1

Rådet och kommissionens bedömning av

Sveriges genomförande av horisontella mål .. 23

3.2.2 Regeringens bedömning av horisontella mål. 24

3.3

Pelare I - Att förbättra anställbarheten .............................

28

3.3.1

Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer

och mål...........................................................

28

3.3.2 Rådet och kommissionens bedömning av

Sveriges genomförande av pelare I................

30

3.3.3

Regeringens bedömning av pelare I...............

32

3.4 Pelare II - Att utveckla företagarandan och skapandet av

arbetstillfällen...................................................................

41

3.4.1 Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer

och mål...........................................................

41

3.4.2 Rådet och kommissionens bedömning av

Sveriges genomförande av pelare II...............

43

3.4.3

Regeringens bedömning av pelare II .............

44

3.5 Pelare III – Att uppmuntra företagens och de anställdas

anpassningsförmåga .........................................................

47

2

3.5.1

Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer

Skr. 2001/02:187

och mål...........................................................

47

3.5.2

Rådet och kommissionens bedömning av

Sveriges genomförande av pelare III .............

48

3.5.3

Regeringens bedömning av pelare III ............

49

3.6

Pelare IV – Att stärka jämställdhetspolitiken...................

51

3.6.1

Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer

och mål...........................................................

51

3.6.2

Rådet och kommissionens bedömning av

Sveriges genomförande av pelare IV .............

52

3.6.3

Regeringens bedömning av pelare IV............

53

4

Sysselsättningsstrategin i EU:s medlemsländer..............................

59

4.1 Full sysselsättning – EU:s övergripande mål för

sysselsättningspolitiken....................................................

59

4.2

Pelare I - Att förbättra anställbarheten .............................

61

4.3

Pelare II - Främja företagsklimatet...................................

66

4.4

Pelare III - Anpassningsförmåga......................................

67

4.5

Pelare IV - Jämställdhet ...................................................

67

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 23 maj 2002 ..........

70

Bilaga Indikatorer för de övergripande målen A-F och riktlinjerna 1-18

3

Sammanfattning

Skr. 2001/02:187

I år (2002) har EU:s gemensamma sysselsättningsstrategi varit i kraft i

fem år. Den tog sin början i och med att stats- och regeringscheferna an-

tog Amsterdamfördraget i juni 1997 och fördragsfäste sysselsättnings-

samarbetet i den nya avdelningen om sysselsättning. Sysselsättningssam-

arbetet inom EU har växt fram mot bakgrund av gemensamma erfaren-

heter av hög arbetslöshet och de sociala och ekonomiska problem som

detta medför. Vidare har samarbetet sin grund i kommande gemensamma

utmaningar, inte minst mot bakgrund av en åldrande befolkning i Europa

men även till följd av öppnare och mer integrerade marknader.

Sysselsättningsstrategin bygger på mellanstatligt samarbete utan bin-

dande direktiv och lagstiftning. Sysselsättningspolitiken är nationell och

ansvaret för såväl utformningen som genomförandet ligger således hos

medlemsstaterna. Gemensamma mål och riktlinjer, uppföljning i form av

nationella handlingsplaner och med hjälp av gemensamma indikatorer

samt utbyte av goda erfarenheter är de instrument som används vid ge-

nomförandet av strategin samtidigt som det gemensamma åtagandet och

det politiska trycket utgör drivkraften i processen. Denna form av mel-

lanstatligt samarbete har kommit att kallas den öppna samordningsmeto-

den.

Riksdagen har beslutat att regeringen skall lämna resultatredovisningar

till riksdagen i form av skrivelser. Denna resultatskrivelse syftar till att

redogöra för erfarenheterna av samarbetet inom ramen för EU:s syssel-

sättningsstrategi. Ett mål för regeringens sysselsättningspolitik är att den

ska ligga i linje med EU:s sysselsättningsriktlinjer. Resultatskrivelsen

avser därför till att redogöra för den förda politiken mot bakgrund av

strategins mål och riktlinjer.

Skrivelsen är uppdelad i fyra avsnitt. I avsnitt 1 ges en kort beskrivning

och historik av samarbetet inom ramen för EU:s sysselsättningsstrategi. I

avsnitt 2 görs en bedömning av samarbetet med sysselsättningsstrategin

inom ramen för den öppna samordningsmetoden. I avsnitt 3 redovisas

regeringens förda politik mot bakgrund av sysselsättningsstrategins över-

gripande mål, riktlinjer och rekommendationer samt i vilken utsträckning

den förda politiken ligger i linje med sysselsättningsriktlinjerna. I avsnitt

4 ges en något bredare bild av sysselsättningsstrategin och dess resultat

genom en jämförelse av sysselsättningspolitiken i de 15 medlemslän-

derna. Fokus ligger på en analys av inriktningen på politiken och hur

denna har förändrats.

Den öppna samordningsmetoden har visat sig vara ett effektivt instru-

ment för samordning av nationell sysselsättningspolitik genom gemen-

samma mål och riktlinjer på EU-nivå. EU:s sysselsättningsstrategi har

bidragit till en positiv utveckling av sysselsättningspolitiken i medlems-

länderna. Genom införandet av strategin har sysselsättningsfrågan i EU

kommit i fokus på såväl den ekonomisk-politiska som den sociala dag-

ordningen. Strategin möjliggör dessutom utbyte av erfarenheter och goda

4

exempel mellan medlemsländerna vilket i sin tur bidrar till en ökad kun- Skr. 2001/02:187 skap om hur sysselsättningen kan ökas och arbetslösheten kan minskas.

Sysselsättningspolitiken i Sverige är en del av den ekonomiska politiken. Regeringens mål för den ekonomiska politiken är full sysselsättning och ökat välstånd genom en hög och uthållig tillväxt. Flera politikområden samverkar för att uppnå målet. Sunda offentliga finanser, stabila priser och en väl fungerande arbetsmarknad och lönebildning är grundförutsätt- ningar för att målet skall nås. Därtill kommer behovet av en samordnad näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och utbildningspolitik för att främja tillväxt och sysselsättning. Sysselsättningspolitiken i Sve- rige ligger väl i linje med de övergripande målen och riktlinjerna för EU:s sysselsättningsstrategi. Sverige uppfyller med god marginal EU:s gemensamma kvantitativa sysselsättningsmål för år 2010 avseende sys- selsättningsgrad totalt på 70 procent, för kvinnor på 60 procent samt för personer 55 till 64 år på 50 procent.

Sverige har goda erfarenheter av att arbeta med kvantitativa mål inom ramen för den ekonomiska politiken och ambitionerna har varit och är i flera fall också mer långtgående än vad sysselsättningsriktlinjerna anger. År 1996 satte regeringen upp som mål att den öppna arbetslösheten skulle halveras till 4 procent före utgången av år 2000, vilket också upp- nåddes. Arbetslöshetsmålet kompletterades med ett sysselsättningsmål som innebär att sysselsättningsgraden i termer av reguljärt arbete för per- soner i åldern 20-64 år skall uppgå till 80 procent år 2004. Målet ligger inom räckhåll.

Sverige har en lång tradition av aktiv arbetsmarknadspolitik för att främja arbetskraftens anställbarhet. Den s.k. arbets- och kompetenslinjen utgör grundprincipen i den svenska arbetsmarknadspolitiken, och ligger väl i linje med den preventiva ansatsen i EU:s sysselsättningsstrategi. Sverige uppfyller samtliga tre kvantitativa mål under riktlinjerna 1 och 2 i strategin. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har bidragit till att hålla arbetskraftsdeltagandet uppe i Sverige och därmed förhindrat permanent utslagning från arbetsmarknaden. Det bidrog till att när efterfrågan på arbetskraft ökade under senare år på 1990-talet, kunde en minskning av såväl arbetslösheten som långtidsarbetslösheten förenas med måttliga löneökningar och stabila priser.

Skatternas främsta uppgift är att finansiera välfärden och därmed bidra till trygghet och rättvisa. En väl fungerande social infrastruktur är också en viktig förutsättning för sysselsättning och tillväxt. Reformer av skatte- och bidragssystemen har varit ett bärande inslag i såväl EU:s sysselsätt- ningsstrategi som i regeringens ekonomiska politik. Genomförda refor- mer inom ramen för skatte- och bidragssystemen har bidragit till att minska marginaleffekterna och främja arbete och att söka arbete.

Utbildningspolitiken syftar till att skapa förutsättningar för livslångt lä- rande och är en betydelsefull del av regeringens strävan att öka syssel- sättningen och minska arbetslösheten. Sverige har ett väl utvecklat sy- stem för utbildning och kompetensutveckling både inom ramen för skol-

5

systemet, vuxenutbildningen, den högre utbildningen liksom för kompe- Skr. 2001/02:187 tensutveckling i arbetslivet. Såväl utbildningsnivån som andelen av be-

folkningen som deltar i någon form av utbildning eller kompetensut- veckling är hög i Sverige, vid en internationell jämförelse. Den svenska strategin för livslångt lärande ligger väl i linje med sysselsättningsstrate- gins intentioner och riktlinjer.

Att främja ett gott företagsklimat är en av hörnstenarna i regeringens po- litik för ökad sysselsättning och tillväxt. Tyngdpunkten i regeringens näringspolitik ligger i första hand på generella åtgärder för att skapa goda förutsättningar för nyetableringar av företag samt möjligheter för redan etablerade företag att växa. I detta arbete ingår att motverka kostnader och hinder för företagsetablering och tillväxt, förbättra skattemässiga villkor, öka tillgången på rikskapital, ge rådgivning och stöd till nya fö- retag mm. Den svenska politiken ligger väl i linje med EU:s riktlinjer på detta område.

Ett viktigt mål för regeringens politik är att alla skall ges möjlighet till ett bra arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor. Detta skall ske genom att främja ett arbetsliv och en arbetsmiljö där det ges utrymme för utveck- ling och förnyelse och som inte leder till att individer förslits, skadas el- ler slås ut från arbetslivet. Därigenom bidrar arbetslivspolitiken till ökad produktivitet och effektivitet vilket leder till högre tillväxt och lägre samhällskostnader. Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll för att uppnå kvalitet i arbetet. Parterna hanterar traditionellt många frågor om anställningsvillkor genom kollektivavtal. Svensk lagstiftning på det ar- betsrättsliga området ger normalt parterna möjlighet att genom kollektiv- avtal anpassa regleringen efter branschens eller företagets specifika be- hov. Ett stort antal avtal har slutits på den svenska arbetsmarknaden bl.a. vad avser arbetstidernas längd och förläggning samt kompetensutveck- ling. Den svenska politiken ligger, sammanfattningsvis, väl i linje med sysselsättningsriktlinjer på detta område.

Det övergripande målet för regeringens jämställdhetspolitik är att kvin- nor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden. Arbetet för ett jämställt samhälle skall genomsyra alla delar av regeringens politik och alla nivåer av samhället. Sverige har ett högt arbetskraftsdeltagande och sysselsättning bland kvinnor och uppnår med god marginal EU:s mål om en sysselsättningsgrad på 60 pro- cents för kvinnor år 2010. Det är resultatet av en långsiktig politik med viktiga reformer som särbeskattning, utbyggd barnomsorg och föräldra- ledighet samt insatser för att bryta könssegregeringen på arbetsmarkna- den. Regeringen har vidtagit ett flertal ytterligare åtgärder för att för- bättra jämställdheten och minska könssegregeringen på arbetsmarknaden. Regeringens politik ligger väl i linje med EU:s riktlinjer på detta område.

6

1

Bakgrund

Skr. 2001/02:187

1.1 EU:s sysselsättningsstrategi

I år (2002) har EU:s gemensamma sysselsättningsstrategi varit i kraft i fem år. Den tog sin början i och med att stats- och regeringscheferna an- tog Amsterdamfördraget i juni 1997 och fördragsfäste sysselsättnings- samarbetet i den nya avdelningen om sysselsättning. I artikel 125 i för- draget anges målet för sysselsättningssamarbetet: ” Medlemsstaterna och gemenskapen skall i enlighet med denna avdelning arbeta för att ut- veckla en samordnad sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbets- marknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar…”.

Sysselsättningsstrategin bygger på mellanstatligt samarbete utan bindan- de direktiv och lagstiftning. Sysselsättningspolitiken är nationell och an- svaret för såväl utformningen som genomförandet ligger således hos medlemsstaterna. Gemensamma mål och riktlinjer, uppföljning med hjälp av gemensamma indikatorer och utbyte av goda erfarenheter är de instrument som används vid genomförandet av strategin samtidigt som det gemensamma åtagandet och det politiska trycket utgör drivkraften i processen.

Vikten av att skapa förutsättningar för stabil tillväxt och ökad sysselsätt- ning har hamnat allt mer i fokus för gemenskapens arbete, inte minst mot bakgrund av den demografiska utvecklingen i Europa. I Lissabon i mars år 2000 beslutade Europeiska rådet om ett nytt strategiskt mål för unio- nen; ”att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskaps- baserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”.

Samtidigt fastslog detta toppmöte att full sysselsättning är ett övergri- pande mål för unionen. EU:s sysselsättningsstrategi har därför blivit ett viktigt instrument för att uppnå de högt ställda ambitionerna från Lissa- bon och är en nyckelkomponent i det som har kommit att kallas Lissa- bonprocessen.

Sverige var drivande i frågan om att införliva en särskild avdelning om sysselsättning i fördraget och har sedan start varit en stark förespråkare för den gemensamma sysselsättningsstrategin. Under våren 2001 var sys- selsättning en av tre övergripande prioriteringar för Sveriges ordförande- skap i EU.

1.2 Syfte med skrivelsen och läsanvisning

Riksdagen har beslutat att regeringen ska lämna resultatredovisningar till riksdagen i form av skrivelser (2000/01:KU23). Resultatskrivelserna är ett komplement till nuvarande budgetdokument och syftar till att bättre integrera uppföljning och utvärdering som en del av budgetprocessen och därmed ge riksdagen ett förbättrat beslutsunderlag. År 2002 är första året

7

som regeringen överlämnar resultatskrivelser till riksdagen ( Årsredovis- Skr. 2001/02:187 ning för staten , Skr 2001/02:101).

Denna resultatskrivelse syftar till att redogöra för erfarenheterna av sam- arbetet inom ramen för EU:s sysselsättningsstrategi. Ett mål för regering- ens sysselsättningspolitik är att den ska ligga i linje med EU:s sysselsätt- ningsriktlinjer (Regeringens proposition 2001/2002:1 volym 7, utgifts- område 13). Resultatskrivelsen avser därför till att redogöra för den förda politiken mot bakgrund av strategins mål och riktlinjer.

Resultatskrivelsen avser inte att ge en fullständig redovisning av samtliga insatser som genomförts under perioden 1997 fram till idag, för att främja tillväxt och sysselsättning. Dessa insatser redovisas i den årliga handlingsplan för sysselsättning som regeringen överlämnar till kommis- sionen och rådet (se avsnitt 1.5.1). Vidare avser inte resultatskrivelsen att ge en fullständig finansiell redovisning för de politik- och verksamhets- områden som berörs av sysselsättningspolitiken.

Läsanvisning

Skrivelsen är uppdelad i fyra avsnitt. I avsnitt 1 ges en kort beskrivning och historik av samarbetet inom ramen för EU:s sysselsättningsstrategi. I avsnitt 2 görs en bedömning av samarbetet med sysselsättningsstrategin inom ramen för den öppna samordningsmetoden. I avsnitt 3 redovisas regeringens förda politik mot bakgrund av sysselsättningsstrategins över- gripande mål, riktlinjer och rekommendationer samt i vilken utsträckning den förda politiken ligger i linje med sysselsättningsriktlinjerna. Presen- tationen är uppdelad i strategins övergripande mål, horisontella mål samt därefter riktlinjerna uppdelade på strategins fyra pelarna; främja anställ- barhet, främja entreprenörskap, främja anpassningsbarhet och ökad jämställdhet . I avsnitt 4 ges en något bredare bild av sysselsättningsstra- tegin och dess resultat genom en jämförelse av sysselsättningspolitiken i de 15 medlemsländerna. Fokus ligger på en analys av inriktningen på politiken och hur denna har förändrats.

1.3 Sysselsättningssamarbetet växer fram – en kort historik

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten i Europa tog unionen under mitten av nittiotalet olika initiativ i syfte att bryta den negativa utveck- lingen på de europeiska arbetsmarknaderna. Ett steg mot ett ökat samar- bete togs i Bryssel 1993 då Europeiska rådet antog en handlingsplan ba- serad på kommissionens vitbok 1 om tillväxt, konkurrenskraft och syssel- sättning. Vid efterföljande toppmöten har konkreta steg tagits mot en mer systematisk övervakning av sysselsättningspolitiken. Vid europeiska rå-

1 Som ett led i förberedelsearbetet av lagstiftning och beslut om andra åtgärder kan kommissionen anta en s.k. vitbok som utgångspunkt för sitt fortsatta arbete. Det handlar då ofta om ett helt politikområde med en serie lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som planeras.

8

dets möten i Essen 1994 beslutade stats- och regeringscheferna om fem Skr. 2001/02:187 prioriterade områden för sysselsättningspolitiken och en gemensam pro-

cess för att följa upp framstegen i medlemsländerna på dessa områden. De fem prioriterade områdena var investeringar i utbildning; främja sys- selsättningsintensiv tillväxt; minska icke lönerelaterade arbetskraftskost- nader (sociala avgifter); en mer aktiv arbetsmarknadspolitik; särskilda insatser för missgynnade grupper på arbetsmarknaden. Essen utgjorde därmed början på en mer fokuserad ansats för den europeiska sysselsätt- ningspolitiken och lyfte också fram vikten av att följa och utvärdera po- litiken samt utbyta erfarenhet och goda exempel länderna emellan.

Samarbetet stärktes ytterligare vid Europeiska rådets möte i Madrid 1995, Florens 1996, Dublin 1996. I Amsterdam 1997 enades stats- och regeringscheferna om fördragsändring och en ny avdelning om syssel- sättning i EG-fördraget.

Den europeiska sysselsättningsstrategin kunde genomföras i enlighet med fördraget redan hösten 1997, före ratificeringen av fördraget, genom det formella beslut som togs av Europeiska rådets extra möte om syssel- sättning i Luxemburg 1997. Strategin kallas därför också ofta Luxem- burgprocessen. De första riktlinjerna för sysselsättningsstrategin antogs av rådet i december 1997 och våren 1998 presenterade medlemsländerna sina första nationella handlingsplaner för sysselsättning. Därmed hade den årliga processen påbörjats.

Full sysselsättning blev det övergripande målet för EU vid Europeiska rådets möte i Lissabon år 2000. Där enades EU:s stats- och regerings- chefer om ett nytt strategiskt mål för unionen; att bli världens mest kon- kurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlig- het till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning . Det strategiska målet syftar till att öka välfärden i EU genom att stärka tillväxtpotentialen, främja ett kunskapsbaserat samhälle, återskapa förutsättningarna för full sysselsätt- ning och stärka den sociala sammanhållningen. En effektiv sysselsätt- ningspolitik är således ett centralt område för att uppnå de ambitiösa mål som stats- och regeringscheferna har förutsatt sig att uppfylla.

1.4 Sysselsättningsfrågan - en EU-angelägenhet

Sedan sysselsättningsstrategin initierades har sysselsättningsgraden i EU stigit från knappt 61 procent år 1997 till nära 64 procent år 2000. Ar- betslösheten har minskat med drygt 2 procentenheter till 8,4 procent år 2000 (Labour Force Survey (LFS), Eurostat). Trots denna positiva ut- veckling är låg sysselsättning och hög arbetslöshet alltjämt Europas största ekonomiska och sociala problem. Över 14 miljoner människor i Europa saknar arbete idag och nära 30 procent av den arbetsföra befolk- ningen står utanför arbetsmarknaden. Samtidigt upplever arbetsgivare svårigheter att tillsätta lediga arbeten och flaskhalsar uppstår på arbets- marknaden både regionalt och inom vissa branscher och sektorer.

9

Flera länder i Europa fick under 1970- och 1980-talet erfara en hög och Skr. 2001/02:187 bestående arbetslöshet. I spåren av den höga arbetslösheten följde också

problem med den makroekonomiska stabiliteten med obalans i de offent- liga finanserna och hög inflation som följd. Flera medlemsstater har lyckats väl när det gäller att öka sysselsättningen och minska arbetslös- heten. Även om länderna har valt olika inriktning på sin politik för att åstadkomma bättre fungerande arbetsmarknader har insikten om att mak- roekonomisk balans och en väl fungerande arbetsmarknad vuxit sig allt starkare inom unionen.

Ett viktigt argument för införandet av ett särskilt avsnitt om sysselsätt- ning i fördraget var att lyfta fram vikten av sociala och strukturella frågor vid sidan om makroekonomiska politiken. Sysselsättningssamarbetet inom EU har växt fram mot bakgrund av gemensamma erfarenheter av hög arbetslöshet och de sociala och ekonomiska problem som detta med- för. Vidare har samarbetet sin grund i gemensamma utmaningar som väntar, inte minst mot bakgrund av en åldrande befolkning i flera med- lemsländer men även till följd av öppnare och mer integrerade markna- der.

En väl fungerande arbetsmarknad för alla, ett gott företagsklimat, ett skatte- och bidragssystem som främjar arbete, möjligheter till ett livs- långt lärande samt företag och anställda som klarar att möte förändrade krav i ekonomin är viktiga förutsättningar för ökad tillväxt och syssel- sättning. En stigande efterfrågan på kvalificerad arbetskraft kräver ett ökat utbud av arbetskraft med rätt kompetens. Möjligheterna för kvinnor och män att förena familjeliv och arbetsliv förutsätter tillgång på barn- och äldreomsorg. Väl fungerande trygghetssystem är en förutsättning för att individen ska kunna möta förändringar på arbetsmarknaden. Genom att öka anställbarheten och arbetskraftens flexibilitet kan rörligheten så- väl inom enskilda medlemsstater som mellan medlemsstaterna öka. Där- med underlättas omställningen till de strukturella förändringar som är en naturlig del av en dynamisk ekonomi. En väl fungerande social infra- struktur är således en viktig konkurrensfaktor och ett grundläggande vill- kor för att skapa ökad sysselsättning och tillväxt i Europa.

Europeiska unionen står inför en betydande demografisk utmaning fram- över till följd av att andelen äldre i befolkningen kommer att öka och andelen i arbetsför ålder minska efter år 2010. Den demografiska ut- vecklingen innebär således att en mindre andel av befolkningen måste försörja en större andel, vilket får både ekonomiska och sociala konse- kvenser. Finansieringen av välfärdssystemen är beroende av antalet ar- betade timmar och således är full sysselsättning av största vikt för att möta den demografiska utvecklingen.

Utvecklingen går mot allt mer öppna och integrerade marknader i Eu- ropa. Det som sker i en medlemsstat påverkar i högre grad utvecklingen i andra medlemsstater. En väl fungerande gemensam arbetsmarknad bidrar till at stärka unionens konkurrenskraft och tillväxt. En väl fungerande arbetsmarknad är således inte bara viktigt för varje enskilt land utan är en gemensam angelägenhet för alla medlemsstater.

10

Det finns således anledning att samordna de politiska insatser som görs i Skr. 2001/02:187 syfte att öka sysselsättningen inom unionen och skapa en process för er-

farenhetsutbyte och lärande mellan medlemsstaterna. Ett kunskapsutbyte av hur sysselsättningen kan ökas och arbetslösheten minskas, gör arbetet med att nå målet om full sysselsättning mer effektivt. Samtidigt är det viktigt att behålla det nationella ansvaret för hur politiken utformas, vil- ket också är en av grundstenarna i den s.k. nya öppna samordningsmeto- den (se avsnitt 2.1). 2

1.4.1 Samverkan mellan den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken

Makroekonomisk stabilitet utgör grunden för ökad tillväxt, sysselsättning och välfärd. Detta förutsätter också strukturella förändringar på och ef- fektivisering av såväl produkt-, tjänste-, kapitalmarknaderna som arbets- marknaderna för att skapa en konkurrenskraftig ekonomi.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken utgör det centrala instrumentet för samordning av den ekonomiska politiken i EU och anger en övergripande strategi för hur det strategiska målet som sattes upp i Lissabon skall uppfyllas. De allmänna riktlinjerna syftar till;

N att bibehålla en tillväxt- och stabilitetsorienterad makroekonomisk politik, att öka unionens tillväxtpotential,

N att förbättra de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet samt N att gå vidare med långtgående och omfattande reformer av pro-

dukt-, kapital och arbetsmarknaderna.

Mot bakgrund av de politikområden som behandlas, tar de allmänna rikt- linjerna ett samlat grepp på de samarbetsprocesser som finns för finans- politiken (Stabilitets- och tillväxtpakten), sysselsättningspolitiken (EU:s sysselsättningsstrategi) och strukturpolitiken (Cardiff-processen).

Ett viktigt instrument i den ekonomiska politiken är stabilitets- och till- växtpakten. Denna pakt förstärker den gemensamma övervakningen av medlemsstaternas offentliga finanser för att säkerställa budgetdisciplinen i medlemsstaterna. I pakten har länderna åtagit sig att eftersträva ett bud- getmål om balans eller överskott i de offentliga finanserna. Detta syftar bl.a. till att skapa marginaler för att klara konjunkturnedgångar och för att hantera de framtida ökade kostnaderna till följd av en åldrande be- folkning.

2 Den öppna samordningsmetoden appliceras idag på en rad politikområden inom EU; bl.a. det ekonomisk-politiska samarbetet och sysselsättningssamarbetet. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon står ” Denna metod, som är utformad för att hjälpa medlemsstaterna att efterhand utforma egna strategier, innebär bland annat att; det skall fastställas riktlinjer för unionen i kombination med bestämda tidsplaner med uppgift om hur de mål som de anger skall uppnås på kort, medellång och lång sikt; det skall…..kvantitativa och kvalitativa indikatorer och referensvärden vilka skall anpassas till behoven i olika medlemsstater och sektorer för att bra lösningar skall kunna jämföras; dessa europeiska riktlinjer skall överföras till nationell och regional politik genom att man sätter upp specifika mål och beslutar om åtgärder, och i samband därmed skall nationella och regionala olikheter beaktas; det skall förekomma regelbunden övervakning, utvärdering och inbördes utvärdering upplagd som en process där man lär av varandra.

11

Väl fungerande produkt- och kapitalmarknader är också avgörande för Skr. 2001/02:187 full sysselsättning. Ett viktigt instrument för att uppnå detta är den s.k.

Cardiffprocessen för ekonomiska reformer. Medlemsstaterna utbyter er- farenheter och goda exempel samt rapporterar årligen om framstegen. Därigenom effektiviseras produkt- och kapitalmarknaderna och den inre marknaden fullbordas.

1.5 Processen och arbetet med EU:s sysselsättningsstrategi

1.5.1 Den årliga fördragsfästa processen

I artikel 128 i Amsterdamfördraget anges den årliga process som utgör grunden för det gemensamma sysselsättningssamarbetet i unionen. I en- lighet med fördraget bygger EU:s sysselsättningssamarbete på vad som har kommit att kallas den öppna samordningsmetoden. Metoden omfattar gemensamma målsättningar och riktlinjer, övervakning och uppföljning med hjälp av indikatorer och rekommendationer. En viktig del i samar- betet är också utbytet av goda exempel baserat på erfarenheterna i en- skilda medlemsstater.

De gemensamma riktlinjerna

Varje år lägger rådet, på förslag av kommissionen, fast gemensamma riktlinjer för sysselsättningspolitiken som ska ligga till grund för länder- nas nationella sysselsättningspolitik. Riktlinjerna har sedan strategin ini- tierades varit strukturerade under följande fyra pelare;

I, att förbättra anställbarheten;

II, att utveckla företagarandan och skapandet av arbetstillfällen;

III, att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga samt IV, att stärka jämställdhetspolitiken.

Riktlinjerna har reviderats något varje år, både innehållsmässigt och till antalet, för att bättre svara mot nya utmaningar. Vissa områden har till- kommit och andra har fått ökat fokus. I riktlinjerna för år 2000 infördes för första gången övergripande horisontella mål (se avsnitt 1.5.2). Anta- let riktlinjer uppgår för år 2002 till 18 st.

Nationella handlingsplaner för sysselsättningspolitiken

I ett nästa steg formulerar medlemsländerna sina nationella handlings- planer för sysselsättning som presenterar den politik och de initiativ som länderna har vidtagit mot bakgrund av sysselsättningsriktlinjerna. Med- lemsstaterna redogör för den ekonomiska utvecklingen och utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet. I handlingsplanerna presenterar med- lemsländerna olika initiativ som varit framgångsrika i form av goda ex- empel.

Rådet och kommissionens gemensamma rapport om sysselsättning

Handlingsplanerna blir föremål för granskning av rådet och kommissio- nen vilket utmynnar i rådets och kommissionens gemensamma rapport om sysselsättningen. Den gemensamma rapporten ger en redogörelse och 12

en bedömning av sysselsättningssituationen och sysselsättningspolitiken Skr. 2001/02:187 inom unionen och i de enskilda medlemsstaterna.

Indikatorer

Ett viktigt inslag i sysselsättningsstrategin är de indikatorer som syftar till att följa upp de framsteg som har gjorts inom ramen för sysselsätt- ningsriktlinjerna. Syftet med att utveckla gemensamma indikatorer och jämförbar statistik mellan länderna är att underlätta och effektivisera uppföljningen av utvecklingen i unionen och i de enskilda länderna inom ramen för de fyra pelarna i strategin.

Rekommendationer

Fördraget ger rådet möjlighet att avge rekommendationer till enskilda länder om sysselsättningspolitikens genomförande. Rekommendatio- nerna baseras på analysen och bedömningen av sysselsättningspolitiken i de nationella handlingsplanerna och i den gemensamma rapporten.

1.5.2 Hur har strategin utvecklats sedan den initierades?

Sysselsättningsriktlinjerna har utvecklats och förändrats under perioden 1997 fram till idag för att omhänderta nya utmaningar, men strukturen med de fyra pelarna har varit intakt sedan start. Under år 1998, d.v.s. den första revideringen av sysselsättningsriktlinjerna, stärktes riktlinjerna gällande skatte- och bidragssystem, tillgång till livslångt läranden, dis- kriminering av svaga grupper, undanröjande av hinder för sysselsättning i tjänstesektorn och åtgärder för ökad jämställdhet. Några tillägg gjordes även i riktlinjerna år 1999, bl.a. vikten av att utbilda elever och lärare i IT-kunskap och att främja elevers tillgång till datorer och internt. Vidare betonade man arbetsförmedlingarnas roll för att främja kopplingen mel- lan arbetssökande och lediga platser, den s.k. matchningen på arbets- marknaden.

I riktlinjerna för år 2000 infördes övergripande horisontella mål för för- sta gången. Syftet med de horisontella målen är att, i sysselsättningsstra- tegin, svara upp mot de mål och ambitioner som stats- och regeringsche- ferna satte upp vid Euroepiska rådets möten i Lissabon och Stockholm. De innefattar nationella sysselsättningsmål, kvalitet i arbetet, strategier för livslångt lärande, samarbete med arbetsmarknadens parter, policy mix och gemensamma indikatorer.

Riktlinjerna för år 2001 innebar inga större förändringar jämfört med tidigare men för år 2002 var förändringarna större. Det intermediära sys- selsättningsmålet samt sysselsättningsmålet för personer 55 till 64 år, som beslutades av Euroepiska rådets möte i Stockholm, integrerades i strategin. Målen innebär en sysselsättningsgrad totalt på 67 procent och för kvinnor på 57 procent år 2005 samt en sysselsättningsgrad för perso- ner 55 till 64 år på 50 procent år 2010. Samtidigt fick kvalitet i arbetet en mer framskjuten position i och med att det blev ett nytt horisontellt mål.

13

Arbete med att ta fram indikatorer och jämförbar statistik har pågått allt Skr. 2001/02:187 sedan strategins början och indikatorerna har successivt utvecklats för de

olika riktlinjerna under respektive pelare, i syfte att jämföra utvecklingen i de olika medlemsländerna. Inledningsvis fanns det inte indikatorer för att mäta framstegen inom ramen för respektive riktlinje. Detta innebär att de tidiga gemensamma rapporterna inte är lika väl underbyggda gällande faktiskt utveckling som de senare gemensamma rapporterna. Stora fram- steg har gjorts men ännu återstår ett betydande arbete för att utveckla lämpliga mått och jämförbar statistik för ett antal områden och riktlinjer. Både förändringarna i sysselsättningsriktlinjerna och arbetet med att ta fram indikatorer för att mäta framsteg inom ramen för dessa försvårar jämförelsen av politikens inriktning i de gemensamma rapporterna sys- selsättning år 1998 och år 2001. Grundstrukturen och de övergripande målsättningarna i enlighet med fördraget har emellertid varit oföränd- rade.

1.5.3 Arbetet med sysselsättningsstrategin i Sverige

En av hörnstenarna i EU:s sysselsättningsstrategi är strävan att uppnå högre grad av samordning mellan olika politikområden och ökat samar- bete mellan olika aktörer i syfte att främja en hög sysselsättning. I Sve- rige ansvarar Näringsdepartementet och Finansdepartementet gemensamt för arbetet med EU:s sysselsättningsstrategi. Arbetet med att samman- ställa den svenska handlingsplanen för sysselsättning, utarbeta indikato- rer och förhandla riktlinjerna sker i nära samarbete med alla berörda de- partement, dvs. Närings-, Finans-, Utbildnings- och Socialdepartementet.

Riksdagen hålls kontinuerligt informerade om arbetet med sysselsätt- ningsstrategin, vilket inkluderar framtagandet av nya sysselsättningsrikt- linjer, den nationella handlingsplanen samt rådet och kommissionens gemensamma sysselsättningsrapport. Information ges regelbundet såväl i EU-nämnden som i Arbetsmarknadsutskottet (AU) och Finansutskottet (FiU) om arbetet med och innehållet i den nationella handlingsplanen samt inför och efter rådsmöten där sysselsättningsfrågor behandlas.

I sysselsättningsstrategin läggs stor vikt vid aktivt deltagande från ar- betsmarknadens parter på alla nivåer i såväl utformningen som genomfö- randet av strategin. Detta sker i Sverige bl. a genom regelbundna möten mellan parterna på central nivå och regeringen. Parterna bidrar bl. a med synpunkter och skrivningar vad gäller framtagandet av nya riktlinjer och utformningen av den svenska handlingsplanen.

I genomförandet av Europeiska socialfondens program mål 3 deltar ar- betsmarknadens parter och organisationer aktivt i partnerskap på regional och central nivå. Mål 3 tillämpas i hela Sverige men i norrlandslänen inom Europeiska regionalfondens mål 1. Inom mål 3 motsvarar social- fondens insatser ca 3 procent av budgeten för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

14

1.5.4

Gemensam utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi

Skr. 2001/02:187

Då EU:s sysselsättningsstrategi varit i kraft i fem år har medlemsstaterna enats om att utvärdera strategin och dess effekter på sysselsättningsut- vecklingen inom unionen. Det primära syftet med utvärderingen har varit att analysera vilken effekt sysselsättningsstrategin har haft på utform- ningen av den nationella politiken och på sysselsättningsutvecklingen i medlemsländerna. Resultatet skall bidra till att vidareutveckla strategin för framtiden för att uppnå de gemensamt uppsatta målen för ökad till- växt och sysselsättning i Europa.

Utvärderingen genomförs på uppdrag av rådet och kommissionen och bygger på dels nationella utvärderingar av strategins genomförande i den nationella politiken och dels en analys av hur sysselsättningsstrategin påverkat EU15. Medlemsstaterna ansvarar själva för den nationella ut- värderingen av sysselsättningsstrategin medan kommissionen ansvarar för EU15 utvärderingen.

I Sverige valde regeringen att dela upp den nationella utvärderingen i 6 olika delprojekt:

N Delprojekt 1 - Aktiva åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslös- het samt förebygga långtidsarbetslöshet och utslagning från ar- betsmarknaden.

N Delprojekt 2 - Skatte- och bidragsreformer samt skattepolitik för ökad sysselsättning

N Delprojekt 3 - Främja livslångt lärande och nya arbetsorganisatio- ner.

N Delprojekt 4 - Främja entreprenörskap och nya arbetstillfällen

N Delprojekt 5 - Främja jämställdhet mellan kvinnor och män på ar- betsmarknaden

N Delprojekt 6 – EU:s sysselsättningsstrategi och utformningen av den nationella politiken

Regeringen gav i uppdrag åt Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvär- dering (IFAU) att genomföra delprojekt 1, 2 och 5, Institutet för tillväxt- politiska studier (ITPS) fick i uppdrag att genomföra delprojekt 3 och 4 samt Statskontoret delprojekt 6. Resultatet från delprojekten finns redo- visade i enskilda rapporter samt i en sammanfattande slutrapport 3 . Kom-

3 Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi –

Sammanfattningsrapport ; mars 2002;

Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi ,Delprojekt 1 - Aktiva åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslöshet samt förebygga långtidsarbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden ; IFAU; mars 2002

Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi ,Delprojekt 2 - Skatte- och bidragsreformer samt skattepolitik för ökad sysselsättning ; IFAU; mars 2002

Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi ,Delprojekt 3 - Främja livslångt lärande och nya arbetsorganisationer; ITPS; mars 2002

Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi ,Delprojekt 4 - Främja entreprenörskap och nya arbetstillfällen ; ITPS; mars 2002

Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi ,Delprojekt 5 - Främja jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden ; IFAU; mars 2002

15

missionens övergripande utvärdering av sysselsättningsstrategin i de 15 Skr. 2001/02:187 medlemsstaterna är ännu ej slutförd och kommer att slutföras under

sommaren 2002.

Såväl de nationella utvärderingarna som kommissionens utvärdering av sysselsättningsstrategin i EU kommer att utgöra en viktig utgångspunkt i arbetet med att formulera den framtida sysselsättningsstrategin.

Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi ,Delprojekt 6 - EU:s sysselsättningsstrategi och utformningen av den nationella politiken ; Statskontoret; mars 2002

16

2

Erfarenheter av EU:s sysselsättningsstrategi

Skr. 2001/02:187

och den öppna samordningsmetoden

Regeringens bedömning: Den öppna samordningsmetoden är ett ef- fektivt instrument för samordning av nationell sysselsättningspolitik genom gemensamma mål och riktlinjer på EU-nivå. EU:s sysselsätt- ningsstrategi har bidragit till en positiv utveckling av sysselsättnings- politiken i medlemsländerna. Genom införandet av strategin har sys- selsättningsfrågan i EU kommit i fokus på såväl den ekonomisk-poli- tiska som den sociala dagordningen. Strategin möjliggör dessutom ut- byte av erfarenheter och goda exempel mellan medlemsländerna vilket i sin tur bidrar till en ökad kunskap om hur sysselsättningen kan ökas och arbetslösheten kan minskas.

Sysselsättningsriktlinjerna har påverkat sysselsättningspolitikens in- riktning i medlemsländerna så att den griper över fler politikområden som aktiv arbetsmarknadspolitik, bättre fungerande skatte- och bi- dragssystem , ökad fokusering på kvalitet i arbetet, jämställdhet och livslångt lärande. Det är av högsta vikt att processen är effektiv. De olika instrumenten i den öppna samordningsmetoden bör användas på ett sådant sätt att strategin behåller sin politiska drivkraft.

2.1 Den öppna samordningsmetoden

Den arbetsform genom vilken medlemsstaternas politik samordnas mot gemensamma mål kom vid toppmötet i Lissabon att lanseras som ”den öppna samordningsmetoden” (se fotnot 2). Metoden syftar till att skapa en lärande process, som genom politisk samordning hanterar gemen- samma utmaningar inom unionen, utan att frångå subsidiaritetsprincipen och därmed ge utrymme åt nationella skillnader. Den öppna samord- ningsmetoden innehåller inga rättsligt bindande element. Den ska i stället ses som ett komplement till lagstiftning på gemenskapsnivå inom områ- den där kompetensen ligger hos medlemsstaterna och inte på unionsnivå men där det finns ett behov av ökad politisk samordning inom unionen. På sysselsättningsområdet regleras den öppna samordningsmetoden i Amsterdamfördraget artikel 125 till 130 ( se avsnitt 1.5).

De instrument som finns tillgängliga inom ramen för den öppna samord- ningsmetoden innefattar gemensamma mål, riktlinjer, övervakning och uppföljning med hjälp av indikatorer och rekommendationer (se avsnitt 1.5). Jämförbar statistik och indikatorer utgör ett viktigt instrument inom denna form av samarbete mellan medlemsstaterna. Detta synliggör ut- vecklingen och sätter politiskt tryck på medlemsstaterna att genomföra förändringar. Arbetet med riktlinjer medför bl. a att medlemsstaterna håller sig till en mer strikt tidtabell för genomförandet av insatser på olika politikområden. Även rådets rekommendationer till enskilda med- lemsländer spelar en betydelsefull roll. En viktig del i samarbetet är också utbytet av erfarenheter och goda exempel. Dessa instrument, (indi- katorer, utbyte av erfarenheter och goda exempel samt enskilda rekom-

17

mendationer), har ett betydande inflytande på den nationella politiska Skr. 2001/02:187 agendan i medlemsländerna.

2.2 Regeringens bedömning av det gemensamma arbetet inom ramen för sysselsättningsstrategin

Regeringen anser att den öppna samordningsmetoden är ett betydelsefullt instrument i EU-arbetet och ett viktigt komplement till gemensam lag- stiftning. Regeringen värnar om subsidiaritetsprincipen och anser att sys- selsättningspolitiken är en nationell angelägenhet, men menar att den öppna samordningsmetoden har en viktig roll på sysselsättningsområdet. Det finns betydande värden i ett utökat samarbete mellan medlemslän- derna för att skapa förutsättningar för tillväxt, sysselsättning och en väl fungerande arbetsmarknader i Europa. En bred sysselsättningspolitik med samordnade insatser inom flera politikområden är en viktig del av den ekonomiska politiken och ett viktigt komplement till stabiliserings- politiken för att skapa tillväxt, sysselsättning och välfärd i såväl enskilda medlemsländer som på EU-nivå.

Strategin har utvecklats och kvalitén ökat under åren, både vad gäller själva processen som genomförandet i den nationella politiken (se avsnitt 3 och 4). Medlemsländernas implementering av strategin och återrap- portering i form av handslingsplaner har fördjupats och förbättrats genom åren. Samtidigt har arbetet med att utveckla gemensamma indikatorer och jämförbarstatistik gjort framsteg vilket underlättar uppföljning av åtgärderna.

Strategin är en dynamisk process som har växt fram genom ett samarbete mellan medlemsländerna och kommissionen utifrån rådande politiska idéer. Den har influerats av politiska initiativ i medlemsländerna. Det är därför svårt att i efterhand avgöra vilka politiska initiativ på nationell nivå som är en direkt följd av strategin och vilka som skulle ha genom- förts ändå. Strategin innebär inte bara att medlemsländernas sysselsätt- ningspolitik utvecklas i linje med riktlinjerna utan också att kunskapen om andra länders politik och erfarenheter fördjupas och kan inspirera till nya åtgärder.

En av målsättningarna under senare år har varit att effektivisera proces- sen. Sverige och flera andra medlemsländer har framhållit vikten av att hålla processen ”lätt” och undvika dubbelarbete gentemot andra proces- ser som t.ex. de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och handlingsplanen mot social utslagning. Detta var en av målsättningarna med den s.k. ”Midterm Review”, en mindre utvärdering av strategin som genomfördes år 2000 efter halva perioden. Det är också en viktig mål- sättning i arbetet med att formulera den framtida sysselsättningsstrategin mot bakgrund av pågående utvärdering.

18

3

Genomförandet av strategins övergripande

Skr. 2001/02:187

mål och riktlinjer

3.1 Full sysselsättning är EU:s övergripande mål för sysselsättningspolitiken

Regeringens bedömning: Regeringens mål för den ekonomiska politi- ken är full sysselsättning och ökat välstånd genom en god och uthållig tillväxt. Sverige uppfyller med god marginal EU:s gemensamma kvanti- tativa sysselsättningsmål för år 2010 avseende sysselsättningsgraden to- talt, för kvinnor samt för personer över 55 år.

Full sysselsättning är det övergripande målet för EU:s sysselsättningspo- litik och socialpolitik. Som ett led för att uppnå det strategiska målet som antogs vid Europeiska rådets möte i Lissabon år 2000 beslutades om kvantitativa mål för sysselsättningsgraden i Europa på minst 70 procent totalt och minst 60 procent för kvinnor till år 2010 (se avsnitt 1.3). Detta kompletterades vid toppmötet i Stockholm år 2001 med ett delmål för sysselsättningsgraden till år 2005 på 67 procent totalt och på 57 procent för kvinnor. Dessutom antogs målet att sysselsättningsgraden bland per- soner mellan 55 och 64 år ska uppgå till minst 50 procent år 2010.

3.1.1 Rådets och kommissionens bedömning av Sverige i den gemensamma rapporten för åren 1998-2001 i relation till de övergripande målen.

Rådet och kommissionen anser att Sveriges utgångsläge vid sysselsätt- ningsstrategins start år 1997 var bra vilket har bidragit till att Sverige ligger bättre till än EU genomsnittet vad gäller total sysselsättningsgrad och jämställdhet. Situationen på arbetsmarknaden i Sverige hade emel- lertid försämrats under första halvan av 1990-talet till följd av lågkon- junkturen och den ökade strukturomvandlingen i näringslivet. Sysselsätt- ningstillväxten hade därmed utvecklats något sämre jämfört med andra länder under denna period.

Sverige får ett allmänt gott betyg av rådet och kommissionen i rapporten för år 1999. I rapporten anges att situationen på arbetsmarknaden i Sve- rige har förbättrats avsevärt, främst tack vare BNP-tillväxten som ägt rum med påföljden att sysselsättningen ökat samt att både ungdomsar- betslösheten och långtidsarbetslösheten minskat påtagligt.

I rapporten år 2000 får Sverige i stort ett gott betyg av rådet och kommis- sionen som skriver att Sverige under år 1999 stärkte sin position som ett av de länder som åstadkommer mest i EU på sysselsättningsområdet.

Sverige får överlag goda vitsord även i rapporten år 2001. Rådet och kommissionen skriver att den svenska arbetsmarknaden förbättrats mar- kant under de senaste åren och Sverige ligger kvar i topp inom EU vad gäller sysselsättningsgrad. Rådet och kommissionen anser att de ambi-

19

tiösa och konkreta målen för regeringens sysselsättningspolitik ligger väl Skr. 2001/02:187 i linje med den europeiska sysselsättningsstrategin.

3.1.2 Regeringens bedömning av arbetet med de övergripande målen

Regeringens mål för den ekonomiska politiken är full sysselsättning och ökat välstånd genom en hög och uthållig tillväxt. Sunda offentliga finan- ser, stabila priser och en väl fungerande lönebildning är grundförutsätt- ningar för att målet skall kunna nås. Politiken syftar till att understödja och förlänga de senaste årens starka ekonomiska tillväxt.

Tillväxten i Sverige har varit god under senare år och har i genomsnitt uppgått till 3,0 procent mellan åren 1997 och 2001 (nationalräkenska- perna, SCB). Den starka ekonomiska utvecklingen under senare år har inneburit en betydande förbättring av arbetsmarknadsläget efter det kraf- tiga fallet i sysselsättningsnivån och den snabbt stigande arbetslösheten under 1990-talets första hälft. Mellan åren 1997 och 2001 steg sysselsätt- ningsgraden totalt från 70,7 procent till 75,3 procent (från 68,9 till 73,5 procent för kvinnor och från 72,4 till 77,0 procent för män). Under samma period sjönk arbetslösheten totalt med 4,0 procentenheter till 4,0 procent (med 3,9 till 3,6 procent för kvinnor och med 4,2 till 4,3 procent för män). Emellertid har även Sverige drabbats av den vikande interna- tionella konjunkturen och tillväxten stannade under år 2001 på 1,2 pro- cent. Arbetsmarknadsläget utvecklades dock fortsatt positivt under året. Sysselsättningsgraden steg med 1,1 procentenheter och arbetslösheten sjönk med 0,7 procentenheter.

Tabell 1. Sysselsättning och arbetslöshet - nyckeltal år 1997 och år 2001.

Totalt

Kvinnor

Män

År

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Antal sysselsatta, tusental

3922

4239

1880

2036

2042

2203

Sysselsättningsgrad,

70,7

75,3

68,9

73,5

72,4

77,0

procent av befolkningen

Sysselsättningsgrad enligt regeringens

73,9

78,2

*

*

*

*

mål, åldersgruppen 20-64 år

Sysselsättningsgrad för personer

62,7

67,0

60,7

64,3

64,7

69,6

mellan 55 och 64 år

Öppen arbetslöshet,

8,0

4,0

7,5

3,6

8,5

4,3

procent av arbetskraften

Arbetsmarknadspolitiska program,

4,3

2,4

2,1

1,1

2,2

1,3

procent av arbetskraften

Långtidsarbetslösa i procent av total

45,8

25,1

43,8

22,4

47,4

27,1

arbetslöshet

* uppgift saknas

Källa: AKU, SCB

20

Diagram 1. Sysselsättningsgraden i Sverige och i EU, totalt och för kvinnor Skr. 2001/02:187

procent

80

70

60

50

40

1991

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001*

Källa: LFS, Eurostat

* Medelvärde av kvartal 1-3

EU totalt

Sverige totalt

EU kvinnor

Sverige kvinnor

De kvantitativa målen som sattes upp inom ramen för Lissabonstrategin och sysselsättningssamarbetet har väl uppfyllts i Sverige. Sysselsätt- ningsgraden i Sverige var år 2001 drygt 5 procentenheter över det ge- mensamma målet för unionen på 70 procent. År 2000 uppgick sysselsätt- ningsgraden i Sverige till 74 procent totalt och för kvinnor till 72 procent, vilket kan jämföras med den genomsnittliga sysselsättningsnivån inom unionen på 63,6 procent totalt respektive 54 procent för kvinnor detta år. Även för äldre på arbetsmarknaden uppnår Sverige det gemensamma målet på att 50 procent av befolkningen 55 till 64 år skall vara sysselsatt. Sysselsättningsgraden i Sverige bland de över 55 år uppgick till 67 pro- cent år 2001 (65,1 procent år 2000). För unionen som helhet var syssel- sättningsgraden för äldre i genomsnitt 37,7 procent år 2000 (LFS, Euro- stat).

Diagram 2. Sysselsättningsgrad för äldre (55-64 år) i Sverige och EU, totalt och för kvinnor

procent

75

50

25

0

1991

1995

1997

1999

2000

2001*

Källa: LFS, Eurostat

* Medelvärde av kvartal 1-3

EU totalt

Sverige totalt

EU kvinnor Sverige kvinnor

21

3.2

Sysselsättningsstrategins horisontella mål

Skr. 2001/02:187

Regeringens bedömning: Integreringen av de kvantitativa och kvali- tativa målen som sattes av Euroepiska rådet i Lissabon och Stockholm har bidragit till att sysselsättningsstrategin fått tydligare fokus på dels full sysselsättning, dels på behovet av att samordna insatserna inom olika politikområden. Sverige har goda erfarenheter av att arbeta med kvantitativa mål inom ramen för den ekonomiska politiken. År 1996 satte regeringen upp som mål att den öppna arbetslösheten skulle hal- veras till 4 procent före utgången av år 2000, vilket också uppnåddes. Arbetslöshetsmålet kompletterades med ett sysselsättningsmål som innebär att sysselsättningsgraden i termer av reguljärt arbete för per- soner i åldern 20-64 år skall uppgå till 80 procent år 2004. Målet lig- ger inom räckhåll.

Sysselsättningspolitiken är en del av den ekonomiska politiken. I Sve- rige samverkar flera politikområden för att uppnå målet full syssel- sättning och hög tillväxt. Sunda offentliga finanser, stabila priser och en väl fungerande arbetsmarknad och lönebildning är grundförutsätt- ningar för att målet skall nås. Därtill kommer behovet av en samord- nad näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och utbild- ningspolitik för att främja tillväxt och sysselsättning. Sysselsättnings- politiken i Sverige ligger väl i linje med de övergripande målen för EU:s sysselsättningsstrategi.

I riktlinjerna för år 2001 infördes övergripande horisontella mål för för- sta gången och en utvärdering av dessa har gjorts från och med den ge- mensamma rapporten för år 2001 (se avsnitt 1.5).

A. Medlemsstaterna uppmanas införa nationella sysselsättningsmål (totalt, för kvinnor och för äldre) för att stimulera ökad sysselsätt- ning i linje med sysselsättningsmålen från Europeiska rådets mö- ten i Lissabon och i Stockholm.

B. Bibehålla och förbättra kvaliteten i arbete genom de åtgärder som vidtas inom ramen för de fyra pelarna.

C. Utarbeta enhetliga strategier för livslångt lärande.

D. Utveckla ett övergripande samarbete med arbetsmarknadens par- ter.

E. Utarbeta en välbalanserad policy mix som uppmärksammar alla fyra pelarna och de övergripande målen och därmed respekterar riktlinjernas lika värde

F. Utveckla gemensamma indikatorer att använda till utvärdering av framsteg inom ramen för de fyra pelarna.

22

3.2.1

Rådet och kommissionens bedömning av Sveriges

Skr. 2001/02:187

genomförande av horisontella mål

A. Medlemsländerna uppmanas att införa nationella sysselsättningsmål, totalt, för kvinnor och för äldre.

Rådet och kommissionen skriver i rapporten för år 2001 att sysselsätt- ningen i hela EU har ökat kraftigt, men att det fortfarande är stora skill- nader mellan länderna. Sverige införde redan år 1996 det nationella målet om att halvera arbetslösheten till 4 procent år 2000 och år 1999 infördes sysselsättningsmålet att 80 procent av befolkningen mellan 20-64 år skall vara reguljärt sysselsatta år 2004. 4 Sverige tillhör därmed de sju medlemsländer som har infört ett nationellt sysselsättningsmål. Sverige har, enligt kommissionens och rådets bedömning, klarat EU:s sysselsätt- ningsmål med god marginal, både totalt, för kvinnor och för äldre, och har ett jämförelsevis mycket ambitiöst nationellt sysselsättningsmål.

B. Förbättra kvaliteten i arbete.

Rådet och kommissionen skriver i rapporten för år 2001 att trots att en del medlemsländer har införlivat kvalitet i arbetet i sina nationella hand- lingsplaner, antingen som ett genomgående tema eller vid redovisningen av enskilda riktlinjer, så är frågan inte tillräckligt omhändertagen. I den gemensamma rapporten görs ingen enskild bedömning av Sveriges ar- bete med att förbättra kvaliteten i arbete.

C. Utarbeta enhetliga strategier för livslångt lärande.

Frågan om ett livslångt lärande har givits ett avsevärt större utrymme i de nationella handlingsplanerna i de flesta medlemsländer, men rådet och kommissionen anser att det fortfarande i viss utsträckning saknas samar- bete mellan ansvariga ministerier och efterlyser att det informella läran- det utvecklas i länderna. Sverige framhålls som ett av de medlemsländer som har en genomarbetad och omfattande strategi på området.

D. Utveckla ett övergripande samarbete med arbetsmarknadens parter.

Rådet och Kommissionen skriver att medlemsländerna har insett värdet av att engagera parterna i sysselsättningssamarbetet, men att det varierar i vilken utsträckning det faktiskt sker i medlemsländerna. Sverige har i samtliga gemensamma rapporter år 1998 till år 2001 fått erkännande för att samarbetet med arbetsmarknadens parter fungerar bra. I rapporten för år 2001 lyfts Sverige fram som ett av de länder som har en välfungerande struktur med trepartssamtal för dessa frågor. Rådet och kommissionen efterlyser ytterligare ansträngningar för att engagera arbetsmarknadens parter i dessa frågor och påminner om vikten att minska de regionala skillnaderna på sysselsättningsområdet inom medlemsländerna själva.

4 Målet baseras på sysselsättningsgraden för personer i åldern 20 till 64 år som är sysselsatta i reguljärt arbete. Således ingår inte personer i åldern 16-19 år eller personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som definieras som sysselsättning t ex olika former av anställningsstöd. Definitionen av sysselsatta avviker från 70-procentmålet för EU.

23

E. Policy mix.

Skr. 2001/02:187

Rådet och kommissionen analyserar kortfattat detta mål i den gemen-

samma rapporten för år 2001. Störst vikt läggs, liksom tidigare år, i

medlemsländernas arbete med sysselsättningsriktlinjerna på åtgärder för

att öka anställbarheten (pelare I) och minst fokus fästs vid att uppmuntra

företagens och de anställdas anpassningsförmåga (pelare III), enligt rådet

och kommissionen. Ingen enskild bedömning görs av Sveriges policy

mix.

F. Utveckla gemensamma indikatorer.

Rådet och kommissionen påpekar att ett nära samarbete mellan rådet,

kommissionen och Sysselsättningskommittén har lett till att ett 20-tal

indikatorer inom ramen för sysselsättningsriktlinjerna har utvecklats,

bl.a. för livslångt lärande, diskriminering och arbetsorganisation. Sverige

har, enligt den gemensamma rapporten, redovisat genomförda insatser

och arbete i de nationella handlingsplanerna i enlighet med de överens-

komna indikatorerna utan svårigheter.

3.2.2

Regeringens bedömning av horisontella mål

A. Medlemsstaterna uppmanas införa nationella sysselsättningsmål totalt, för kvinnor och för äldre.

Sverige har goda erfarenheter av att sätta mål inom den ekonomiska po- litiken, bl.a. för sysselsättning och arbetslöshet. Argumenten för kvanti- tativa mål är att de bidrar till att på medellång och lång sikt styra den ekonomiska politiken mot en sundare utveckling vilket är en nödvändig- het för framtida välstånd. Riksdagen har beslutat om tre mål av kvantita- tiv karaktär för den ekonomiska politiken. För det första skall det finan- siella sparandet i offentlig sektor ska vara 2 procent av BNP över kon- junkturcykeln. För det andra sattes år 1996 ett mål upp om att halvera den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000. Det målet uppnåddes i slutet av detta år (se diagram 4). För det tredje skall andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år vara 80 procent år 2004 (se fotnot 4). Se- dan år 1997 har sysselsättningsgraden, enligt denna definition, ökat med 4,3 procentenheter och uppgick år 2001 i genomsnitt till 78,2 procent (se diagram 3). Förutom dessa mål har regeringen satt upp rättvisemålet att antalet socialbidragsberoende ska halveras mellan 1999 och 2004. Målen är viktiga instrument i regeringens politik att nå full sysselsättning och ökat välstånd genom en god och uthållig tillväxt. Arbetslöshetsmålet kla- rades. De budgetpolitiska målen klarades. Regeringen är fast besluten att klara även de övriga uppsatta målen.

24

Diagram 3. Andelen reguljärt sysselsatta av befolkningen 20-64 år, 1993 till

Skr. 2001/02:187

2002

procent

procent

80

80

79

79

78

78

77

77

76

76

75

75

74

74

73

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

73

Sysselsättningsgrad 20 - 64 år (Säsongrensade värden, 3 månaders glidande medelvärde)

Källa: AKU, SCB

Diagram 4. Procentuell arbetslöshet, totalt, kvinnor och män, 1993-2002

procent

procent

12

12

10

10

8

8

6

6

4

4

2

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2

Män

Totalt

Kvinnor

Säsongrensade värden, 3 månaders glidande medelvärde

Källa: AKU, SCB

B. Förbättra kvaliteten i arbete.

Regeringen arbetar för att uppnå ett långsiktigt hållbart arbetsliv som uppmuntrar och gör det möjligt för personer i arbetsför ålder att komma in, stanna kvar och utvecklas på arbetsmarknaden. Arbetslivspolitiken ska bidra till hög produktivitet och ett konkurrenskraftigt näringsliv och därmed ökad tillväxt och sysselsättning. Uppgiften är att skapa goda ar- betsvillkor i form av bra arbetsmiljö, flexibel arbetsorganisation, delak- tighet och inflytande för arbetstagarna, trygghet i anställningen och livs- långt lärande. Arbetslivspolitiken ska också bidra till arbetsplatser präg- lade av integration, jämställdhet och mångfald. När förebyggande ar-

25

betsmiljöarbete och frågor kring arbetsvillkor blir strategiska delar av en Skr. 2001/02:187 mer långsiktig verksamhet, kan ett mer hållbart arbetsliv och bättre verk-

samhetsresultat uppnås. Ett exempel på förebyggande arbete är t.ex. den omfattande strategi för ökad hälsa i arbetslivet som regeringen tagit fram. Detta elvapunkts program syftar till att förbättra arbetsvillkoren och minska ohälsan i arbetslivet.

Inom Europeiska socialfondens mål 3 omfattar en dryg tredjedel av pro- grammet kompetensutveckling av sysselsatta. För att erhålla den gene- rella stimulansen till kompetensutveckling fordras att arbetsplatsen har genomfört en kompetensanalys som också innehåller förslag till ändring av arbetsorganisationen.

C. Utarbeta enhetliga strategier för livslångt lärande.

Regeringens politik på utbildningsområdet syftar till att skapa förutsätt- ningar för livslångt lärande för att ge människor möjlighet att skaffa de kunskaper och färdigheter som efterfrågas i arbetslivet och som krävs för ett aktivt samhällsdeltagande. Sverige har ett väl utvecklat system för utbildning och kompetensutveckling både inom ramen för skolsystemet, vuxenutbildningen, den högre utbildningen liksom för kompetensutveck- ling i arbetslivet. Regeringen, individen och arbetsmarknadens parter måste ta ett gemensamt ansvar så att varje person kan förverkliga ett livslångt lärande.

Ett kontinuerligt arbete pågår inom ramen för utbildningsväsendet för att förbereda dagens elever för ett livslångt lärande och betydande resurser har avsatt för att bereda fler tillgång till kompetensutveckling senare i livet. Att undervisningen i hela det offentliga utbildningsväsendet är av- giftsfritt för den enskilde i kombination med ett generöst studiestödssy- stem innebär att många ges finansiella möjligheter till studier. Reforme- ringen av den svenska gymnasieskolan som inleddes i början av 1990- talet innebar en bredare utbildning på samtliga program i gymnasieskolan som ger behörighet till eftergymnasial utbildning.

Genom den största satsningen någonsin inom vuxenutbildningsområdet, det s.k. Kunskapslyftet, har nya pedagogiska former utvecklats och många människor med svag ställning på arbetsmarknaden har fått möj- lighet att öka sin kompetens. I utformningen av den framtida kommunala vuxenutbildningen tas det utvecklingsarbete och den infrastruktur som byggts upp i kommunerna till vara och vidareutvecklas. Regeringen har genom en rad strategiska reformer uppnått ett system för högre utbild- ning som i hög grad attraherar studenter från olika åldersgrupper. Sär- skild fokus har satts på en expansion av antalet högskoleplatser och på geografisk tillgänglighet av högre utbildning, t.ex. genom kraftig ut- byggnad av distansutbildningen. Universitet och högskolor har genom en ändring i högskolelagen fått ett ansvar att arbeta för att aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan samt upprätta handlingsplaner för detta arbete. Vidare ska universitet och högskolor i nära samverkan med arbetslivet utforma utbildningar som svarar mot arbetsmarknadens be- hov.

26

Kompetenssatsningen inom Europeiska socialfondens mål 3 vänder sig Skr. 2001/02:187 till både sysselsatta och arbetslösa. Insatserna för de sysselsatta innebär

medfinansiering från både stat och arbetsgivare. Omfattningen av de of- fentliga medlen, från Europeiska unionen och från svenska staten, inne- bär ett avsevärt finansiellt tillskott för att förverkliga det livslånga läran- det. Under perioden 2000-2006 beräknas att en fjärdedel av de sysselsatta på den svenska arbetsmarknaden skall ha tagit del av kompetensutveck- lingen inom mål 3.

D. Utveckla ett övergripande samarbete med arbetsmarknadens parter .

Sverige har en lång tradition av trepartsamverkan inte minst på syssel- sättningsområdet. Arbetsmarknadens parter är ofta delaktiga i såväl be- redningsarbetet som själva genomförandet av insatserna. En väl funge- rande lönebildning är avgörande för en väl fungerande arbetsmarknad och en samsyn på central nivå är en viktig förutsättning för en stabil och sund ekonomi. Samtliga parter på arbetsmarknaden måste ta tillvara de förbättrade förutsättningarna för en väl fungerande lönebildning för att upprätthålla uthållig hög tillväxt, god reallönetillväxt, rättvis fördelning och stabilt låg arbetslöshet. Lönebildningsprocessen påverkar också andra områden. Parterna har t.ex. ett speciellt ansvar för att motverka löneskillnader på grund av kön.

De olika samverkansorgan som byggts upp under senare år har skapat formella möjligheter för arbetsmarknadens parter att vara delaktiga i ge- nomförandet av sysselsättningspolitiken. Inom arbetsmarknadspolitiken finns en lång tradition av samverkan på olika nivåer. För att öka det lo- kala inflytandet har ett organiserat samarbete etablerats på lokal nivå i form av arbetsmarknadsnämnder. I dessa deltar företrädare för kommu- nerna, det lokala näringslivet och arbetstagarorganisationerna. Arbets- marknadens parter deltar också i många av de regionala kompetensråd som har inrättas i syfte att förbättra samspelet mellan utbildningsväsendet och arbetsmarknaden. De regionala tillväxtavtalen är regeringens cen- trala instrument för att genomföra en regional näringspolitik. Avtalen förhandlas fram i brett partnerskap, där bl.a. arbetsmarknadens parter ingår. Likaså bildar arbetsmarknadens parter och organisationer de part- nerskap som regionalt och centralt deltar i genomförandet av Europeiska socialfondens mål 3.

E. Policy mix.

I Sverige samverkar flera politikområden i syfte att uppnå full sysselsätt- ning och hög tillväxt, i enlighet med de horisontella målen i sysselsätt- ningsstrategin. En väl fungerande arbetsmarknad för alla, ett gott före- tagsklimat, ett skatte- och bidragssystem som främjar arbete, tillgång på livslångt lärande samt företag och anställda som klarar att möta föränd- rade krav i ekonomin är viktiga förutsättningar för att öka tillväxten och sysselsättningen. En ökad efterfrågan på kvalificerad arbetskraft kräver ett ökat utbud av arbetskraft med rätt kompetens. Möjligheterna för kvin- nor och män att förena familjeliv och arbetsliv förutsätter tillgång på barn- och äldreomsorg. Väl fungerande trygghetssystem är en förutsätt- ning för att individen ska vilja och kunna möte förändringar på arbets- marknaden.

27

F. Utveckla gemensamma indikatorer.

Skr. 2001/02:187

Regeringen anser att arbetet med gemensamma indikatorer och jämförbar

statistik är av yttersta vikt för sysselsättningsstrategins framgång och

Sverige deltar aktivt i detta gemensamma arbete. Sverige har generellt en

utvecklad statistik av hög kvalitet och har utan svårigheter kunnat svara

upp mot återrapporteringskraven utifrån beslutade indikatorer. Sverige

har också valt att i flera fall presentera lämpliga indikatorer och mått ut-

ifrån nationell statistik på de områden där gemensamma indikatorer sak-

nas.

3.3 Pelare I - Att förbättra anställbarheten

Regeringens bedömning: Sverige har en lång tradition av aktiv ar- betsmarknadspolitik för att främja arbetskraftens anställbarhet. Den s.k. arbets- och kompetenslinjen utgör grundprincipen i den svenska arbetsmarknadspolitiken, och innebär att arbete och aktiva åtgärder prioriteras framför passiva kontantbidrag. Arbets- och kompetenslin- jen ligger väl i linje med den preventiva ansatsen i EU:s sysselsätt- ningsstrategi. Sverige uppfyller samtliga tre kvantitativa mål under riktlinjerna 1 och 2 i strategin. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har bidragit till att hålla arbetskraftsdeltagandet uppe i Sverige och där- med förhindrat permanent utslagning från arbetsmarknaden. Det bi- drog till att när efterfrågan på arbetskraft ökade under senare år på 1990-talet, kunde en minskning av såväl arbetslösheten som långtids- arbetslösheten förenas med måttliga löneökningar och stabila priser.

Reformer av skatte- och bidragssystemen har varit ett bärande inslag i såväl EU:s sysselsättningsstrategi som i regeringens ekonomiska poli- tik. Reformer inom ramen för skatte- och bidragssystemen har bidragit till att minska marginaleffekterna och främja arbete och att söka ar- bete.

Utbildningspolitiken är en betydelsefull del av regeringens strävan att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Det övergripande målet för vuxenutbildningen i Sverige är att alla vuxna kvinnor och män skall ges möjlighet att vidga sina kunskaper och utveckla sin kompetens. Det är också viktigt att tillgängligheten till högre utbild- ning ökar och att rekryteringen till högskolan breddas. Sverige har, vid en internationell jämförelse, en hög andel av befolkningen som deltar i någon form av utbildning eller kompetensutveckling. Den svenska strategin för livslångt lärande ligger väl i linje med sysselsättnings- strategins intentioner och riktlinjer.

3.3.1 Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer och mål

Riktlinjerna under pelare I handlar om att öka individens anställbarhet för att bekämpa ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet samt göra bidrags-, skatte- och utbildningssystemen mer sysselsättningsfrämjande. Det handlar också om att utforma en politik för aktivt åldrande, utveckla

28

kompetens för den nya arbetsmarknaden genom livslångt lärande för att Skr. 2001/02:187 därmed främja matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Vidare ska diskriminering motverkas och integrering främjas genom möjlighet till sysselsättning. Riktlinjerna innehåller också tre kvantitativa mål.

Riktlinje 1 - Bekämpa ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet.

I riktlinjen anges att medlemsstaterna skall, före utgången av år 2002, er- bjuda alla arbetslösa personer en ny start när de börjar närma sig sex må- naders arbetslöshet för ungdomar respektive tolv månader för vuxna. Erbjudandet kan vara i form av utbildning, omskolning, arbetspraktik, anställning eller andra åtgärder som främjar anställbarheten, inbegripet kompletterande individuell yrkesvägledning och rådgivning, så att perso- nerna kan integreras på arbetsmarknaden.

Riktlinje 2 - Göra bidrags-, skatte- och utbildningssystemen mer sysselsättningsfrämjande

Riktlinjen anger att medlemsstaterna skall se över och i lämpliga fall re- formera sitt skatte- och bidragssystem för att motverka fattigdomsfällor, ge incitament att söka och ta arbete samt vidta åtgärder för att öka an- ställbarheten och skapa incitament för arbetsgivare att skapa nya arbets- tillfällen. Vidare skall medlemsstaterna öka andelen personer som är fö- remål för aktiva åtgärder bland de arbetslösa och sträva efter att gradvis närma sig genomsnittet för de tre medlemsstater som har högst andel. Andelen ska emellertid uppgå till minst 20 procent.

Riktlinje 3 – Att utarbeta en politik för aktivt åldrande.

Riktlinjen anger att medlemsstaterna skall anta åtgärder för att upprätt- hålla äldre arbetstagares arbetsförmåga och kompetens genom tillgång till allmän och yrkesinriktad utbildning, och genom att införa flexibla arbetsformer, till exempel frivilligt deltidsarbete. Vidare skall skatte- och bidragssystemen ses över i syfte att undanröja hinder och skapa nya in- citament för äldre arbetstagare att förbli verksamma på arbetsmarknaden.

Riktlinje 4 – Utveckla kompetens för den nya arbetsmarknaden genom livslångt lärande.

Utbildningssystemen är av avgörande betydelse för det livslånga lärandet eftersom de möjliggör en smidig övergång från skola till arbete, lägger grunden för produktiva mänskliga resurser med grundläggande kunska- per såväl som specialistkompetens och gör det möjligt för människor att anpassa sig till sociala och ekonomiska förändringar. Riktlinje 4 uppma- nar därför medlemsstaterna att förbättra utbildningssystemens och läro- planernas kvalitet i syfte att;

ge ungdomar de grundläggande färdigheter som är relevanta på arbetsmarknaden och som behövs för att delta i det livslånga lärandet; minska analfabetism hos ungdomar och vuxna samt avsevärt minska antalet ungdomar som lämnar skolsystemet i förtid. Före år 2010 hal- vera antalet 18–24-åringar som endast har grundskoleutbildning och som inte deltar i vidareutbildning;

29

sätta mål för och främja livslångt lärande i syfte att höja den andel av Skr. 2001/02:187 den vuxna befolkningen i arbetsför ålder (25–64 år) som vid en viss

tidpunkt deltar i allmän och yrkesinriktad utbildning;

underlätta och uppmuntra rörlighet genom utbildning i främmande språk, erkännande av kvalifikationer samt kunskaper och färdigheter som förvärvats genom utbildning och erfarenhet.

Riktlinje 5 – Utveckla e-lärande för alla medborgare.

Riktlinje 5 som anger att medlemsländerna skall satsa på informations- och kommunikationsteknik infördes i riktlinjerna år 2000 som en del av ovanstående riktlinje för ökat livslångt lärande, men är sedan 2001 en egen riktlinje som innebär att medlemsstaterna skall utveckla e-lärandet genom att ge alla skolor tillgång till Internet och till multimediematerial samt se till att alla berörda lärare har tillräckliga kunskaper om informa- tionsteknologi för att förmedla kunskap till sina elever.

Riktlinje 6 – Utveckla matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Denna riktlinje infördes år 2001 och uppmanar medlemsstaterna att ut- veckla arbetsförmedlingarnas förmåga att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft, utveckla åtgärder för att förebygga kompetensbrist, främja yrkesmässig och geografisk rörlighet inom varje medlemsstat och inom EU. Vidare skall varje medlemsstat stimulera arbetsmarknadens funktion genom att förbättra databaserna om arbetstillfällen och utbildningsmöj- ligheter, koppla samman databaserna inom Europa samt utnyttja modern informationsteknik och de erfarenheter som redan gjorts på europeisk nivå.

Riktlinje 7 – Motverka diskriminering och främja social integration genom möjligheter till sysselsättning.

I riktlinje 7 anges att varje medlemsstat skall identifiera och motverka alla former av diskriminering när det gäller tillgång till arbetsmarknaden eller till allmän och yrkesinriktad utbildning. Vidare skall utsatta eller mindre gynnade gruppers och personers integration på arbetsmarknaden främjas i syfte att undvika marginalisering och utslagning. Genomföra åtgärder för att tillgodose de behov som funktionshindrade, etniska mino- riteter och migrerande arbetstagare har när det gäller deras integrering på arbetsmarknaden och i förekommande fall fastställa nationella mål i detta avseende

3.3.2 Rådet och kommissionens bedömning av Sveriges genomförande av pelare I

I rådets och kommissionens gemensamma sysselsättningsrapporter för år 1998 till 2001 får Sverige överlag ett gott omdöme för genomfört arbete på områdena under pelare I.

Riktlinje 1 - Bekämpa ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet.

I den gemensamma rapporten för år 1999 understryker rådet och kom- missionen att både ungdoms- och långtidsarbetslösheten i Sverige har minskat avsevärt och ger Sverige ett erkännande för en arbetsmarknads- politik inriktad på utbildning och subventionerade jobb med syfte att yt- 30

terligare stärka anställbarheten. Sverige lyfts fram för sitt initiativ till en Skr. 2001/02:187 striktare och mer ambitiös definition av långtidsarbetslöshet vad gäller

både ungdomar och vuxna, och Sverige framhålls som ett av de länder som har det lägsta inflödet till långtidsarbetslöshet. Rådet och kommis- sionen påtalar i den gemensamma rapporten för år 2000 vikten av att ar- betsmarknadsprogrammens effektivitet säkerställs.

I rapporten för år 2001 framhålls Sverige som ett av de tre medlemslän- der med den högsta andelen arbetslösa i aktiva arbetsmarknadsåtgärder. År 2001 fick Sverige rådets rekommendation att ”säkerställa de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet, särskilt i fråga om långtidsar- betslösheten, och i detta avseende särskilt uppmärksamma etniska mino- riteters och migrerande arbetstagares behov”.

Riktlinje 2 - Göra bidrags-, skatte- och utbildningssystemen mer sysselsättningsfrämjande

Rådet och kommissionen påminner i rapporten för år 1999 om att rund- gång mellan jobb och deltagande i åtgärder kvarstår för vissa deltagare, men poängterar att Sverige arbetar för att lösa detta genom att införa ge- nerösare anställningsstöd för långtidsarbetslösa. Sverige klarar med mar- ginal EU:s mål på området (se avsnitt 3.3.1. riktlinje 2). I rapporten för år 1999 tar rådet och kommissionen upp utvärderingen av arbetslöshetsför- säkringen och sänkning av inkomstskatterna för låg- och medelinkomst- tagare. Rådet och kommissionen anser att Sveriges intentioner på områ- det är goda.

Åren 1999, 2000 och 2001 fick Sverige rådets rekommendation att minska skattetrycket på arbete, framför allt för låginkomsttagare, samt reformera skatte- och bidragssystemen för att förbättra incitamenten att arbeta. År 2001 löd rekommendationen: ”att fortsätta reformerna, inbe- gripet fastställa mål med beaktande av det nationella läget, för att minska skattetrycket på arbete framför allt för låginkomsttagare, samt ytterligare fortsätta reformerna av skatte- och bidragssystemen för att förbättra in- citamenten att arbeta”. I både rapporten för åren 2000 och 2001 framhålls att Sverige följt rekommendationerna från året innan och att åtgärder har vidtagits för att minska skattetrycket på arbete och öka incitamenten att arbeta och söka arbete. I rapporten för år 2000 lyfter rådet och kommis- sionen fram att insatser har gjorts för att minska företags- och kapitalbe- skattningen, vilket främjar företagsklimatet och antalet arbetstillfällen. Sveriges initiativ för skatteväxling framhålls också. Rådet och kommis- sionen påpekar ändå att skatterna fortfarande är jämförelsevis höga jäm- fört med EU-genomsnittet.

Riktlinje 3 – Att utarbeta en politik för aktivt åldrande.

I rapporten för år 2000 lyfts Sverige fram, bland andra länder, för en kraftig ökning av sysselsättningen. Sverige får ett erkännande för den höga sysselsättningsgraden bland äldre över 55 år. Sveriges insatser för att öka efterfrågan på äldre arbetskraft framhålls och Sverige får även beröm för sitt strategiska mål för äldre i arbetslivet (se avsnitt 3.3.1. rikt- linje 3). I rapporten för år 2000 lyfts även fram den starka ökning av sys- selsättningen som skett bland ungdomar.

31

Riktlinje 4 och 5– Utveckla kompetens för den nya arbetsmarknaden genom

Skr. 2001/02:187

livslångt lärande. Utveckla e-lärandet.

Rådet och kommissionen påtalar i rapporten för år 1999 att Sverige satsar

på utbildning och livslångt lärande, och att ett nationellt mål nu finns

formulerat på området, men menar att Sverige kunde vinna på att sam-

ordna insatserna på området och konkretisera planerna ytterligare. I rap-

porten för år 2000 får Sverige beröm för att ha ett väl fungerande utbild-

ningssystem, där bl.a. andelen med minst gymnasieutbildning och ande-

len vuxenstuderande är bland de högsta i EU. Sverige får också gott be-

tyg för sina insatser inom IT i skolan och för att ha en bra och vidsträckt

strategi för förbättrade IT-kunskaper.

Riktlinje 6 – Utveckla matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

I rapporten för år 1999 pekar rådet och kommissionen på att det finns

vissa tecken på flaskhalsar på arbetsmarknaden och menar att match-

ningsprocessen måste säkerställas för att undvika en uppåtgående löne-

spiral och återhållen ekonomisk återhämtning. Även i rapporten för år

2001 flaggas för tecken på flaskhalsar, främst i IT-sektorn, men också

inom hälso- och vårdyrken. Det finns dock ännu inte något arbetskrafts-

underskott. Sverige framhålls som det enda land som arbetar för att öka

andelen högutbildade för att möta arbetskraftsefterfrågan. Samtidigt an-

ger rådet och kommissionen att utmaningen att kunna garantera ett till-

räckligt arbetskraftsutbud kvarstår för Sverige.

Riktlinje 7 – Motverka diskriminering och främja social integration genom

möjligheter till sysselsättning.

Rådet och kommissionen framhåller i rapporten för år 1998 Sveriges in-

satser för integrering av handikappade. I rapporten för år 1999 påpekas

att sysselsättningsnivån för invandrare är något låg i Sverige, men fram-

hålls att åtgärder vidtagits för att samordna politiken kring integration

och anti-diskriminering. I rapporten för år 2000 lyfts Sverige fram för

sina ansträngningar att beakta och integrera invandrares behov i syssel-

sättningspolitiken. Rådet och kommissionen efterfrågar dock ytterligare

åtgärder för att minska segregationen på arbetsmarknaden.

3.3.3

Regeringens be d ömning av pelare I

Riktlinje 1 - Bekämpa ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet.

Sverige har en lång erfarenhet av aktiv arbetsmarknadspolitik för att främja arbetskraftens anställbarhet. Grunden för den svenska arbets- marknadspolitiken är den s.k. arbets- och kompetenslinjen, vilken inne- bär att arbete och aktiva åtgärder prioriteras framför passivt kontantstöd, vilket ligger väl i linje med sysselsättningsstrategins preventiva ansats. Sverige uppfyller samtliga tre kvantitativa mål under riktlinjer 1 och 2. Ungdomsmålet –att alla unga ska erbjudas utbildning, jobb eller åtgärd inom sex månader – är uppfyllt (98 procent), liksom målet att alla över 24 år ska erbjudas en utbildning, arbete, eller annan åtgärd inom 12 må- nader (96 procent) (se bilaga 1, riktlinje 1). Även antalet långtidsarbets- lösa har minskat kraftigt från 157 000 personer år 1997 till 44 000 perso- ner år 2001. Bland kvinnor minskade långtidsarbetslösheten från 67 000 32

till 17 000 samt bland män från 89 000 till 27 000 mellan dessa år (AKU,

Skr. 2001/02:187

SCB).

Diagram 5. Procentuell arbetslöshet bland ungdomar (16-24 år), totalt samt

för kvinnor och män, 1993-2002

procent

procent

25

25

20

20

15

15

10

10

5

5

0

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

0

1993

2002

män

kvinnor

totalt

Säsongrensade värden, 3 månaders glidande medelvärde

Källa: AKU, SCB

Den politik Sverige fört under en längre tid ligger väl i linje med stora delar av EU:s riktlinjer för detta område. De svenska ambitionerna har varit och är i flera fall också mer långtgående än vad riktlinjerna anger. Här kan nämnas införande av ungdomsgarantin och målet att ingen under 25 år skall behöva vara öppet arbetslös i mer än 100 dagar (se ovan); mål om minskning av antalet registrerade långtidsarbetslösa och långtidsin- skrivna vid arbetsförmedlingen samt ett obligatoriskt upprättande av en individuell handlingsplan för den arbetssökande.

Diagram 6. Långtidsarbetslösa i procent av arbetskraften, 1997 till 2001, totalt samt för kvinnor och män. Kvartalsdata

procent

3

totalt

2,5

män

2

kvinnor

1,5

1

0,5

0

2kv

3kv

4kv

2kv

3kv

4kv

2kv

3kv

4kv

2kv

3kv

4kv

2kv

3kv

4kv

1 kv

1 kv

1 kv

1 kv

1 kv

1997

1998

1999

2000

2001

Källa: AMS och AKU, SCB

33

Regeringen har inriktat arbetsmarknadspolitiken på åtgärder för att öka Skr. 2001/02:187 förutsättningarna för långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna att komma

tillbaka till reguljär sysselsättning, t ex genom olika former av anställ- ningsstöd. Åtgärderna syftar bl.a. till att förhindra att individer slås ut från arbetsmarknaden på grund av att deras kunskaper inte stämmer överens med den kompetens som efterfrågas. Den arbetsmarknadspolitik som fördes under stora delar av 1990-talet, då arbetslösheten för svenska förhållanden var mycket hög, koncentrerades på att så stora volymer som möjligt av de arbetslösa skulle delta i aktiva insatser. Under de senaste åren då konjunkturläget har förbättrats har det skett en tydligare fokuse- ring på särskilt utsatta grupper. Resultat från tidigare forskning visar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken har bidragit till att hålla arbetskrafts- deltagandet uppe i Sverige. 5 Den aktiva politik har bidragit till, att när efterfrågan på arbetskraft ökade under senare åren på 1990-talet, kunde en minskning av såväl arbetslösheten som långtidsarbetslösheten förenas med måttliga löneökningar och stabila priser.

År 2000 införde regeringen aktivitetsgarantin, som riktar sig till personer som är eller riskerar att bli långtidsinskrivna. Under 1990-talet användes delvis de stora programvolymerna för återkvalificering till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Aktivitetsgarantin och den genomförda regel- förändringen i arbetslöshetsförsäkringen innebär att programmen varken kan eller behöver användas för detta ändamål. Det bör medföra att resul- taten förbättras, eftersom programmen kan användas för det de är av- sedda för. 6

Sverige fick år 2001 rådets rekommendation att ”säkerställa de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet, särskilt i fråga om långtidsar- betslösheten, och i detta avseende särskilt uppmärksamma etniska mino- riteters och migrerande arbetstagares behov”. För att få en bättre uppfatt- ning om de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas effektivitet bildades en ny myndighet, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), år 1997 under Näringsdepartementet. IFAU gör oberoende utvärderingar av arbetsmarknadspolitiskt motiverade åtgärder och effekterna på ar- betsmarknaden av åtgärder inom utbildningsväsendet samt studerar ar- betsmarknadens funktionssätt. Dessutom utvärderar myndigheterna Statskontoret och Riksrevisionsverket på eget initiativ eller på uppdrag av regeringen olika arbetsmarknadspolitiska insatser. Fortsatt arbete krävs för att ta reda på hur arbetsmarknadspolitiken bör utformas under olika konjunkturskeden.

De arbetsmarknadspolitiska programmens effektivitet säkerställs även genom att regeringen kontinuerligt följer upp AMS verksamhet. Reger- ingen har under det senaste året skärpt kravet på återrapportering av de arbetsmarknadspolitiska programmens effektivitet genom att kräva en

5 Se Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi, Delprojekt 1 – Aktiva åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten samt för att förebygga långtidsarbetslöshet , IFAU, mars 2002.

6 Se Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi, Delprojekt 1 – Aktiva åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten samt för att förebygga långtidsarbetslöshet , IFAU, mars 2002.

34

djupare analys i AMS kvartalsrapporter, samt genom att AMS månatli- Skr. 2001/02:187 gen ska leverera en detaljerad utfallsrapport över olika arbetsmarknads-

data. AMS har även fått i uppdrag att utveckla metoder och vidta åtgär- der i övrigt som syftar till att inom alla programområden öka kvaliteten i hanteringen av de arbetsmarknadspolitiska programmen och uppnå en bättre överensstämmelse mellan prognos och utfall. Individualisering och flexibilitet är ledord i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Att utveckla arbetsförmedlingens service i relation till den enskilde sökande, inte minst genom att utveckla de individuella handlingsplaner som varje arbetssökande ska ha, har varit en fråga av hög prioritet för regeringen under senare år. Denna fokus är speciellt viktig i kontakten med utrikes- födda, av vilka många kommer till Sverige med vitt skilda erfarenheter och bakgrund. 7

Inom Europeiska socialfondens mål 3 bedrivs arbetsmarknadspolitiska projekt för att minska långtidsarbetslösheten och ge dem med utländsk härkomst och arbetshandikappade försörjning genom eget arbete. Pro- jekten skall vara långsiktiga och nyskapande.

Riktlinje 2 - Göra bidrags-, skatte- och utbildningssystemen mer sysselsättningsfrämjande

Höga marginaleffekter vid övergång från arbetslöshet till arbetet eller från deltid till heltid hämmar individens incitament att söka och accep- tera ett erbjudet arbete eller att öka sitt arbetsutbud. Reformer av skatte- och bidragssystemen har varit ett bärande inslag i såväl EU:s sysselsätt- ningsstrategi som i regeringens ekonomiska politik. Sverige har fått rå- dets rekommendation att ”fortsätta reformerna, inbegripet fastställa mål med beaktande av det nationella läget, för att minska skattetrycket på arbete framför allt för låginkomsttagare, samt ytterligare fortsätta refor- merna av skatte- och bidragssystemen för att förbättra incitamenten att arbeta”.

En brett förankrad skattereform har initierats av regeringen (se avsnitt 3.4.3 riktlinje 2). Ändrade regler har införts i arbetslöshetsförsäkringen, liksom inom barnomsorgen och föräldraförsäkringen samt i studieme- delssystemet. Även pensionssystemet har reformertas. Enligt regeringens bedömning har vidtagna reformer inom ramen för skatte- och bidragssy- stemen bidragit till att minska marginaleffekterna och främjat arbete och att söka arbete. 8

Nya regler för arbetslöshetsförsäkringen infördes i februari 2001, i syfte att åstadkomma större rättvisa och tydlighet:

Deltagande i arbetsmarknadspolitiska program innebär inte längre kvalificering till ny ersättningsperiod med arbetslöshetsersättning. Avsikten med förändringen är att bryta rundgången mellan olika program och öppen arbetslöshet.

7 För svenska förhållanden är utrikesfödda en mer relevant term än etniska minoriteter och migrerande arbetstagare

8 Se Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi - delprojekt 2 – Skatte- och bidragsreformer samt skattepolitik för ökad sysselsättning , IFAU, mars 2002.

35

Arbetssökande som är eller riskerar att bli långtidsinskriven er- Skr. 2001/02:187 bjuds möjlighet att delta i aktivitetsgarantin. Aktivitetsgarantin

ska ge deltagaren extra stöd att komma in på den reguljära ar- betsmarknaden genom individuellt anpassade insatser och aktivi- teter på heltid.

Krav på såväl yrkesmässig som geografisk rörlighet har tydlig- gjorts.

Efter de första 100 dagarna måste den arbetssökande vara beredd att utöka sökområdena yrkesmässigt och geografiskt.

Arbetssökande som avvisar erbjudande om lämpligt arbete eller arbetsmarknadsåtgärd riskerar nedsättning av arbetslöshetsersätt- ningen.

Införandet av ett tak för den inkomstbaserade barnomsorgstaxan, den s.k. maxtaxan förväntas medföra minskade marginaleffekter och stimulerar individen att gå från arbetslöshet till arbete eller att öka arbetstiden. Framförallt kan det förväntas att småbarnsföräldrar med låga inkomster kommer att öka sitt arbetsutbud då marginaleffekterna för denna grupp är stora. Effekten på arbetsutbudet varierar beroende på inkomst. I lågin- komsthushåll förväntas kvinnors arbetsutbud öka med ungefär 7 procent medan arbetsutbudet för kvinnor i höginkomsthushåll inte förväntas på- verkas. Utbudseffekten i medianhushållet uppskattas till ca 3 procent. 9 Maxtaxan kan bidra till att minska socialbidragsberoendet då framförallt låginkomsttagare förväntas öka sitt arbetsutbud som en följd av refor- men. Sedan juli 2001 är kommunerna skyldiga att erbjuda förskoleverk- samhet om minst 15 timmar i veckan för barn till arbetslösa föräldrar. Detta underlättar arbetslösa föräldrars möjlighet att söka och snabbt kunna ta ett arbete när sådant erbjuds.

Syftet med det nya studiestödssystem som trädde ikraft den 1 juli 2001 var bl.a. att hålla nere de studerandes skuldsättning och att minska statens kostnader för studiestödet. Som en del i reformen höjdes det s.k. fribe- loppet, dvs. den inkomst som den studerande kan ha utan att studiemed- len reduceras. Höjningen innebär att möjligheterna för ungdomar och vuxna att finansiera sitt uppehälle under studietiden har ökat. Reformen kan därmed få till effekt att fler studerande arbetar vid sidan om studi- erna, vilket kan komma att bidra till en ökning av arbetskraftsutbudet. Andra delar av reformen innebär att åldersgränsen för rätt till studiestöd höjts från 45 till 50 år och att studiebidraget är pensionsgrundande. Dessa delar av reformen bidrar till att uppmuntra vuxna till studier och livslångt lärande och rörligheten på arbetsmarknaden.

År 2001 infördes ett nytt pensionssystem där pensionsutbetalningarnas storlek ges en starkare koppling till individens hela livsinkomst än tidi- gare. Systemet innebär att avkastningen av att arbeta ytterligare ett år i termer av pensionens storlek är betydligt bättre än tidigare vilket rimli- gen talar för att arbetskraftsdeltagandet stiger. En annan nyhet med sy- stemet är att bl.a. studier ger upphov till pensionsrätt genom en fiktiv

9 Flood, L och Wahlberg, R (1999) Maxtaxan i barnomsorgen – en analys av effekterna på arbetsutbud, inkomster och efterfrågan på barnomsorg , Svenska kommunförbundet.

36

inkomst som läggs till övriga pensionsgrundande inkomster. Den 1 janu- Skr. 2001/02:187 ari 2000 infördes regler om att beslutad rätt till förtidspension ska kunna

vara vilande.

Sverige uppfyller med god marginal det gemensamma kvantitativa målet att andelen arbetslösa och icke-verksamma personer som är föremål för aktiva åtgärder ska gradvis närma sig genomsnittet för de tre medlems- stater som har högst andel, men minst 20 procent. Andelen arbetslösa som var föremål för en aktiv åtgärd uppgick till ca 52 procent år 1997 samt till ca 60 procent år 2001 (se bilaga 1). Genomsnittet för övriga medlemsländer uppgick till knappt 30 procent år 2000 med ett spann på mellan 12 och 51 procent.

Riktlinje 3 – Att utarbeta en politik för aktivt åldrande.

Regeringens ambition är att förbättra möjligheterna för äldre att stanna kvar i arbetslivet och därmed stimulera en hög sysselsättningsgrad högt upp i åldrarna. Det är inte minst viktigt mot bakgrund av de demogra- fiska förändringarna som innebär att befolkningen blir allt äldre och den arbetsföra befolkningen minskar. Kontinuerlig kompetensutveckling och flexibilitet är nödvändigt för att individen skall vara aktiv på arbetsmark- naden högt upp i åldrarna. Sverige har vid en internationell jämförelse hög sysselsättningsnivå bland äldre på arbetsmarknaden, vilket kan till- skrivas en långsiktig politik med bl.a. en aktiv arbetsmarknadspolitik och begränsad användning av förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl. Sverige uppnår det gemensamma målet på 50 procent då sysselsättnings- graden i Sverige bland de över 55 år uppgick till närmare 67 procent år 2001 (se tabell 2). För unionen som helhet stannar sysselsättningsnivån för äldre i genomsnitt på 37,7 procent år 2000.

Tabell 2. Sysselsättning och arbetslöshet bland äldre 55-64 år 1997 och år 2001.

År

Totalt

Kvinnor

Män

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Antal sysselsatta,

557

710

271

339

286

371

tusental

Sysselsättningsgrad

62,7

67,0

60,7

64,3

64,7

69,6

procent av befolkningen,

Öppen arbetslöshet,

7,3

4,2

6,0

3,8

8,5

4,6

procent av arbetskraften

Antal långtidsarbetslösa

i procent av total

66,1

47,0

66,1

46,3

66,2

47,5

arbetslöshet

Källa. AKU, SCB

Bland de åtgärder som vidtagits på senare år, för att stimulera äldre att stanna kvar i arbetslivet, kan nämnas att år 2001 infördes ett nytt pen- sionssystem där pensionsförmånernas storlek ges en starkare koppling till individens hela livsinkomst än tidigare (se ovan riktlinje 2). Sedan sep- tember 2001 är det inte heller tillåtet för arbetsmarknadens parter att träffa avtal om avgångsskyldighet före 67 års ålder. Vidare kan studiebi- drag lämnas till studerande mellan 51 och 55 år för ett antal yrkesinrik-

37

tade utbildningar samt ett särskilt anställningsstöd har införts för lång- Skr. 2001/02:187 tidsarbetslösa som fyllt 57 år.

För att möjliggöra för förtidspensionerade att återgå till arbete har regler som innebär att beslutad rätt till förtidspension ska kunna vara vilande införts sedan den 1 januari 2000. På detta sätt kan förtidspensionärer få möjlighet att prova att återgå till arbete, under en maximal tid på tre år, utan att mista rätten till förtidspension.

Riktlinje 4 – Utveckla kompetens för den nya arbetsmarknaden genom livslångt lärande.

Sverige har en väl utvecklad infrastruktur för livslångt lärande både inom ramen för skolsystemet, vuxenutbildningen, den högre utbildningen lik- som för kompetensutveckling i arbetslivet. Det omfattar såväl den for- mella utbildningen som det icke-formella lärandet. Utbildningspolitiken är en betydelsefull del i regeringens strävan att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. En viktig faktor i detta sammanhang är rätten till tjänstledighet för studier. Sverige har en jämförelsevis stor andel av be- folkningen med utbildning på gymnasienivå eller högre (ca 77 procent jämfört med EU-genomsnittet på ca 60 procent år 2000) och ett stort an- tal vuxna deltar i någon form av utbildning eller kompetensutveckling (ca 18 procent av arbetskraften jämföras med EU-genomsnittet på 8 pro- cent år 2000) (se tabell 7 avsnitt 4.2).

Det övergripande målet för vuxenutbildningen i Sverige är att alla vuxna kvinnor och män ska ges möjlighet att vidga sina kunskaper och utveckla sin kompetens. Målet är även att högskoleutbildningen skall vara till- gänglig för alla, även de yrkesverksamma. Antalet utbildningsplatser vid universitet och högskolor har ökat markant under det gångna decenniet. Kunskapslyftet är en unik satsning som gett många vuxna chansen till fortsatt lärande. Utvärderingar visar att studerande i Kunskapslyftet, i högre grad än andra vuxenstuderande, fullföljde sina studier. De visar vidare att en högre andel av dessa elever läste vidare inom högskolan, är sysselsatta samt har en högre förvärvsinkomst. 10

Syftet med det nya studiestödssystem som trädde ikraft den 1 juli 2001 var bl.a. att hålla nere de studerandes skuldsättning och att minska statens kostnader för studiestödet. Som en del i reformen höjdes det s.k. fribe- loppet, d.v.s. den inkomst som den studerande kan ha utan att studie- medlen reduceras. Därmed blir det mer förmånligt att arbeta vid sidan om studierna vilket förväntas öka arbetsutbudet och motverka de utbuds- begränsande effekterna av universitets- och högskoleutbyggnaden. Andra delar av reformen innebär att åldersgränsen för rätt till studiestöd höjts från 45 till 50 år och att studiebidraget är pensionsgrundande. Dessa de- lar av reformen bidrar till att uppmuntra vuxna till studier och livslångt lärande och rörligheten på arbetsmarknaden.

10 Inkomst och sysselsättningseffekter av kommunal vuxenutbildning; Temarapport 2000:1, Prognosinstitutet, SCB

38

Riktlinje 5 – Utveckla e-lärande för alla medborgare.

Skr. 2001/02:187

Informations- och kommunikationstekniken ger nya möjligheter för både

det informella och det formella lärandet. Att göra den nya tekniken till-

gänglig för alla är viktigt ur demokrati-, jämställdhets- och arbetsmark-

nadsperspektiv. Det nationella programmet för IT i skolan, den s.k. ITiS-

satsningen under perioden 1999 till 2002 har berört ca hälften av antalet

verksamma lärare. Genom ITiS-satsningen stöder staten kommunerna

även genom utbyggnad av infrastrukturen för IT i skolan. År 2001 hade i

stort sett alla grundskolor gymnasieskolor Internet-uppkoppling (se bi-

laga 1 riktlinje 5).

Riktlinje 6 – Utveckla matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft

Den svenska arbetsmarknadspolitiken syftar till att stimulera arbetskraf-

tens rörlighet mellan regioner i landet samt mellan yrken och branscher.

Ett av de främsta instrumenten för att tillgodose efterfrågad kompetens

och samtidigt motverka arbetslöshet är arbetsmarknadsutbildningen. Re-

geringen har satt som mål att 70 procent av deltagarna i yrkesinriktad

arbetsmarknadsutbildning skall få arbete 90 dagar efter avslutad utbild-

ning. År 2001 uppgick siffran till 59 procent (AMV, Årsredovisning

2001). Vidare satsar regeringen på att utveckla arbetsförmedlingarnas

matchnings- och informationssystem, bl. a. på internet, i syfte att mot-

verka matchningsproblem till följd av geografiska obalanser. Även den

individuella handlingsplanen spelar en stor roll i detta.

Antalet platser på högskolan inom efterfrågade områden som naturveten-

skap och teknik har utökats och år 1997 införde regeringen en försöks-

verksamhet av kvalificerad yrkesutbildning (KY), som permanentades

från år 2002. En uppföljning av försöksverksamheten visar att 75 procent

av eleverna som genomgått KY var anställda sex månader efter avslutad

utbildning. Vidare var 4 procent egna företagare och 7 procent hade gåt

vidare till högre utbildning. (SOU 1999:119 Utvärdering av kvalificerad

yrkesutbildning ).

Riktlinje 7 – Motverka diskriminering och främja social integration genom

möjligheter till sysselsättning.

Regeringen kan konstatera att, under de senaste åren, har sysselsättnings-

graden ökat snabbare bland utrikesfödda än bland personer födda i Sve-

rige. Situationen för många invandrare är emellertid fortfarande oaccep-

tabel och regeringen arbetar med såväl aktiva åtgärder som lagstiftning

för att underlätta för invandrare att få fotfäste på den svenska arbets-

marknaden. Det bedrivs olika typer av riktade insatser och metodut-

vecklande projektverksamhet med särskild inriktning på förbättrade möj-

ligheter på arbetsmarknaden för utrikesfödda. Det gäller t.ex. komplette-

rande utbildning inom ramen för arbetsförmedlingens arbete för personer

med utländsk högskoleutbildning. Även försök med särskilda förmed-

lingsinsatser för utrikesfödda görs. I februari 2002 uppdrog regeringen åt

Statskontoret att genomföra en utvärdering av insatserna för integration

av utrikesfödda på arbetsmarknaden. Uppdraget syftar primärt till att

kartlägga hur befintliga program, insatser och aktörer inom det arbets-

marknadsrelaterade integrationsområdet kompletterar och överlappar

varandra. I uppdraget ingår även att föreslå hur uppföljning och utvärde-

39

ring av insatserna kan förbättras. Uppdraget ska avrapporteras senast den Skr. 2001/02:187 31 december 2002. En skärpt lag om etnisk diskriminering i arbetslivet

antogs år 1999.

Diagram 7. Sysselsättningsgraden för svenska, ej naturaliserade medborgare samt födda utanför EU/EES. Andra halvåret 1993-2001. Totalt samt för kvinnor och män

procent

80

70

60

50

40

30

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

Sv medb, ej nat, totalt

Födda utom EU/EES, totalt

Födda utom EU/EES, män

Födda utom EU/EES, kvinnor

Källa: SCB

Sverige arbetar också sedan länge med att integrera arbetshandikappade på arbetsmarknaden och Sverige har idag en hög sysselsättningsgrad bland arbetshandikappade på ca 60 procent jämfört med genomsnittet för övriga medlemsländer på ca 40 procent ( Arbetsmarknadspolitik för personer med funktionshinder – en länderjämförelse , Rapport 2001:11, IFAU). För att stärka detta arbete har initiativ tagits för att utveckla stati- stiken kring de funktionshindrades villkor i arbetslivet. Ytterligare insat- ser har vidtagits för att underlätta för personer med funktionshinder att vidareutbilda sig, bl.a. genom att ge personer med funktionshinder möj- lighet till grundläggande utbildning upp till gymnasienivå som arbets- marknadsutbildning, vilket innebär att utbildningen är kostnadsfri och att aktivitetsstöd lämnas.

Sedan år 1999 bedriver regeringen tillsammans med sju storstadskom- muner ett omfattande arbete i sammanlagt 24 stadsdelar för att bland an- nat bryta segregationen i utsatta bostadsområden och höja sysselsätt- ningsgraden för både män och kvinnor. Politiken förutsätter att statliga och kommunala myndigheter tillsammans utvecklar strategier för att dels skapa arbetstillfällen på lokal nivå, dels medverka till att de arbetssö- kande blir anställbara. Närmare en fjärdedel av de totala resurserna har hittills använts till insatser för att öka sysselsättningen och minska bi- dragsberoendet. Vidare gör omfattande insatser för att stärka det svenska språkets ställning i skolorna och inom vuxenutbildningen. Inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen främjas också partnerskap med företrä- dare för näringsliv och föreningsliv. Arbetslösheten har minskat i samt- liga stadsdelar mellan 1999 och 2000.

40

3.4

Pelare II - Att utveckla företagarandan och skapandet Skr. 2001/02:187

av arbetstillfällen

Regeringens bedömning: Att främja ett gott företagsklimat är en av hörnstenarna i regeringens politik för ökad sysselsättning och tillväxt. Tyngdpunkten i regeringens näringspolitik ligger i första hand på ge- nerella åtgärder för att skapa goda förutsättningar för nyetableringar av företag samt möjligheter för redan etablerade företag att växa. I detta arbete ingår att motverka kostnader och hinder för företagseta- blering och tillväxt. De problem som särskilt små företagen möter, bör identifieras och lösas. Detta innefattar att förbättra de skattemässiga villkoren, öka tillgången på rikskapital, ge rådgivning och stöd till nya företag mm.

Skatternas främsta uppgift är att finansiera välfärden och därmed bidra till trygghet och rättvisa. En väl fungerande social infrastruktur är också en viktig förutsättning för sysselsättning och tillväxt. Det för- bättrade ekonomiska läget under slutet av 1990-talet har möjliggjort skattesänkningar som, enligt regeringens bedömning, väntas påverka incitamenten att arbeta och söka arbete och därmed sysselsättningen och tillväxten. Den svenska politiken ligger väl i linje med EU:s rikt- linjer på detta område.

3.4.1 Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer och mål

Riktlinjerna under pelare II handlar om insatser för ökat entreprenörskap

– att göra det lättare att starta och driva företag. Skapandet av arbetstill- fällen och ungdomars möjligheter till yrkesutbildning är beroende av att nya företag bildas och att man särskilt bidrar till små- och medelstora företags tillväxt. Processen måste främjas genom att öka kännedomen om företagandet i samhället och i läroplaner, införa klara och beständiga regler samt förbättra utvecklingen av och tillgången till riskkapital. Medlemsländerna uppmanas även minska den administrativa bördan för små- och medelstora företag och förstärka bekämpandet av odeklarerat arbete.

Riktlinje 8 –Minska omkostnaderna och den administrativa bördan för företag. Riktlinje 9 – Uppmuntra nyföretagande genom att minska hinder som försvårar bildandet av företag, främja utbildning för egenföretagare och bekämpa odeklarerat arbete.

Riktlinjerna anger att medlemsländerna skall fästa särskild vikt vid att väsentligt minska de allmänna omkostnaderna och den administrativa bördan för företagen, särskilt när företag startas och när ytterligare ar- betskraft anställs. När medlemsländerna utarbetar nya bestämmelser skall de också bedöma vilka effekter detta får när det gäller den administrativa bördan och de allmänna omkostnaderna för företagen.

Riktlinje 10 – Ta tillvara på tjänstesektorns möjligheter för skapandet av fler och bättre arbetstillfällen

För att möta sysselsättningsfrågan inom EU måste alla potentiella källor till sysselsättning och ny teknik utnyttjas effektivt. Det måste skapas en

41

miljö som stöder innovativa företag som kan bidra till att skapa arbetstill- Skr. 2001/02:187 fällen. Särskilt inom tjänstesektorn och även miljösektorn finns möjlig-

heter att skapa arbetstillfällen.

I riktlinje 10 framhålls att medlemsländerna skall undanröja hinder för tillhandahållandet av tjänster och skapa grundläggande förutsättningar för att fullt ut utnyttja sysselsättningspotentialen inom hela tjänstesektorn när det gäller att skapa fler och bättre arbeten. Den sysselsättningspoten- tial som kunskapssamhället och miljösektorn erbjuder skall särskilt till- varatas.

Riktlinje 11 – Agera regionalt och lokalt för sysselsättningen.

Alla regionala och lokala aktörer, även arbetsmarknadens parter, måste samlas för att genomföra den europeiska sysselsättningsstrategin genom att se möjligheter till arbeten på lokal nivå och stärka de partnerskap som krävs för detta.

I riktlinje 11 anges att medlemsländerna skall beakta aspekter som rör den regionala utvecklingen i sin övergripande sysselsättningspolitik. Medlemsstaterna skall även uppmuntra lokala och regionala myndigheter att utveckla sysselsättningsstrategier och främja samarbete med alla be- rörda parter, samt främja åtgärder som gynnar en konkurrenskraftig ut- veckling och som stärker förmågan inom den sociala ekonomin att skapa fler arbeten för behov som ännu inte tillfredsställts av marknaden. Med- lemsländerna skall dessutom förstärka de offentliga arbetsförmedlingar- nas roll på alla nivåer för att finna sysselsättningsmöjligheter.

Riktlinje 12 – Införa skattereformer som gynnar sysselsättning och utbildning.

Det är viktigt att man närmare utreder hur skattetrycket påverkar syssel- sättningen och gör skattesystemen mer sysselsättningsfrämjande. Vid en skattereform måste också behovet av ökade investeringar i mänskliga resurser vad gäller företag, myndigheter och individerna själva beaktas.

I riktlinje 12 anges att varje medlemsstat skall om så krävs och med hän- syn till sin nuvarande nivå fastställa ett lämpligt mål för en gradvis minskning av det totala skattetrycket, och där så är lämpligt ett mål för en gradvis minskning av skattetrycket på arbete och lönebikostnaderna. Reformerna skall dock inte äventyra de offentliga finanserna eller lång- siktig jämvikt i socialförsäkringssystemen. Medlemsländerna skall också skapa incitament till och undanröja hinder för investeringar i mänskliga resurser samt undersöka om det är passande att utnyttja alternativa källor till skatteintäkter, t.ex. energi- och utsläppsskatter, därvid beakta erfaren- heter på området som andra medlemsländer gjort.

42

3.4.2

Rådet och kommissionens bedömning av Sveriges

Skr. 2001/02:187

genomförande av pelare II

Riktlinje 8 – Minska omkostnaderna och den administrativa bördan för företag. Riktlinje 9 – Uppmuntra nyföretagande genom att minska hinder som försvårar bildandet av företag, främja utbildning för egenföretagare och bekämpa odeklarerat arbete.

Rådet och kommissionen anför i rapporten för år 1998 att medlemslän- derna har insett värdet av entreprenörskap och att förbättra företagskli- matet, speciellt för små- och medelstora företag. I rapporterna för åren 1999 till 2001 ges Sverige ett erkännande för arbete med att minska den administrativa bördan för små- och medelstora företag. Rådet och kom- missionen påpekar dock att trots goda initiativ på området har framsteg inte nåtts i samma utsträckning, vilket man menar kan bero på svårighe- terna som finns att snabbt ändra lagstiftnings- och skattesystem.

I rapporten för år 2000 lyfts det Internetbaserade informationssystem fram som har skapats i syfte att förbättra informationen till nystartade företag, och i rapporten för år 2001 får Sverige beröm för åtgärder som syftar till att få små- och medelstora företag att bättre ta tillvara möjlig- heterna kring IT. I rapporten för år 2000 framhålls vidare att Sverige vidtagit åtgärder för att öka kapitaltillgången för nystartade företag.

Riktlinje 10 – Ta tillvara på tjänstesektorns möjligheter för skapandet av fler och bättre arbetstillfällen.

Rådet och kommissionen efterlyser i rapporten för år 1998 ett ökat sam- arbete på olika nivåer mellan ansvariga på området i medlemsländerna och påpekar vikten av att involvera lokala och regionala aktörer i proces- sen. I rapporten för år 1999 lyfts fram att den regionala närings- och sys- selsättningspolitiken i Sverige har förändrats och Sveriges ansträngningar för att öka antal jobb på lokal nivå framhålls. Rådet och kommissionen ger dessutom Sverige ett erkännande för att de regionala tillväxtavtalen hanterar medel på ett mer effektivt sätt och för en näringslivspolitik som ytterligare stimulerat näringsklimatet.

Sverige lyfts fram i rapporten för år 1998, som ett land med initiativ för egenföretagare och nystart av företag. I både rapporten för år 1999 och för år 2000 får Sverige erkännanden för initiativ att öka det kvinnliga egenföretagandet.

Riktlinje 11 – Agera regionalt och lokalt för sysselsättningen.

I rapporten för år 1999 får Sverige beröm för insatser för att skapa jobb inom den sociala ekonomin. Rådet och kommissionen skriver i rapporten att antalet arbeten inom servicesektorn har minskat, men det framhålls att Sverige räknas som en av de tre länder med högst sysselsättning inom servicesektorn.

Riktlinje 12 – Införa skattereformer som gynnar sysselsättning och utbildning.

Såväl åren 1999, 2000 som 2001 har Sverige fått rekommendationen att minska skattetrycket på arbete samt öka incitamenten i skatte- och bi- dragssystemen att arbeta och söka arbete (se avsnitt 3.3.2. riktlinje 2). I

43

både rapporten för år 2000 och 2001 framhålls att Sverige följt rekom- Skr. 2001/02:187 mendationerna från året innan och att åtgärder har vidtagits. I rapporten

för år 2000 lyfter rådet och kommissionen fram att insatser har gjorts för att minska företags- och kapitalbeskattningen, vilket främjar företagskli- matet och antalet arbetstillfällen. Sveriges initiativ för skatteväxling framhålls också. Rådet och kommissionen påpekar ändå att skatterna fortfarande är jämförelsevis höga jämfört med EU-genomsnittet.

3.4.3 Regeringens bedömning av pelare II

Riktlinje 8 –Minska omkostnaderna och den administrativa bördan för företag. Riktlinje 9 – Uppmuntra nyföretagande genom att minska hinder som försvårar bildandet av företag, främja utbildning för egenföretagare och bekämpa odeklarerat arbete. Riktlinje 10 – Ta tillvara tjänstesektorns möjligheter för skapandet av fler och bättre arbetstillfällen.

Att främja ett gott företagsklimat är en viktig hörnsten i regeringens po- litik för ökad sysselsättning och tillväxt. Omkring 60 procent av de sys- selsatta i den privata sektorn arbetar i små eller medelstora företag (SME:s in Sweden Structural Change and Policy Development , NUTEK, 2001). Små- och medelstora företag svarar också för en betydande del av sysselsättningsökningen i Sverige under senare år. Mellan åren 1997 och 2001 steg sysselsättningen i små företag (med mindre än 50 anställda) med 14,1 procent vilket kan jämföras med den totala sysselsättningsök- ningen på 4,3 procent (AKU, SCB). Jämfört med många andra EU-länder är tjänstesektorns andel av sysselsättningen relativ stor i Sverige. Ande- len sysselsatta i tjänstesektorn i Sverige var 72,6 procent år 2000 jämfört med EU-genomsnittet på 66 procent samma år (AKU, SCB; LFS, Euro- stat).

Tyngdpunkten i regeringens näringspolitik ligger i första hand på gene- rella åtgärder för att skapa goda förutsättningar och incitament för nyeta- bleringar av företag samt möjligheter för redan etablerade företag att växa. I detta arbete ingår att motverka kostnader och hinder för företags- etablering och tillväxt. Regeringen har därför intensifierat arbetet med att identifiera och lösa de problem som särskilt de små företagen möter. Det handlar bl. a. om att förbättra de skattemässiga villkoren för små- och medelstora företag samt att öka tillgången på riskkapital. Genom det s.k. SimpLex-arbetet samordnas regelförenklingsarbetet inom regeringskans- liet och konsekvensanalyser görs för alla förslag på lagar och förord- ningar som kan ha effekt på små företag. Tillgången till riskkapital har trefaldigas mellan år 1998 och år 1999.

Andra viktiga insatser som regeringen vidtagit är NUTEK:s Företagar- guide, som är en webbportal där all nödvändig information för att starta och driva företag är samlad för att på så sätt förenkla för företagare och blivande företagare; ge anställda möjlighet till tjänstledighet för att starta företag; öka det kvinnliga företagandet, bl.a. genom särskild rådgivning och lånemöjligheter för kvinnor, förlängt starta-eget-bidrag samt främja unga företagare.

44

Olika former av bidrag och stöd används i den svenska politiken för att Skr. 2001/02:187 stödja företagsamhet såsom starta-eget-bidrag och olika typer av lån och

rådgivning, som ALMI:s olika lån för start av nya företag – nyföretagar- lån, företagslån för kvinnor och unga företagare, m.m. Tidigare studier visar att starta-eget-bidraget har haft positiva sysselsättningseffekter på såväl nyföretagandet som sysselsättningen under 1990-talet. 11 Förbätt- rade lånemöjligheter och det ovan nämnda starta-eget-bidraget är också exempel på åtgärder som införts för att stimulera det kvinnliga nyföreta- gandet. De kvinnliga företagarna är dock fortfarande överrepresenterade i traditionella kvinnoverksamheter som utbildning, hälso- och sjukvård samt övrig personorienterad privat tjänsteverksamhet.

Företag som drivs av personer med invandrarbakgrund är en viktig po- tential för nyföretagande. Vart femte företag idag startas av personer med invandrarbakgrund och ca 70 000 företag i landet ägs av personer födda utanför Sverige, vilket motsvarar vart åttonde företag. Regeringens insat- ser för att främja invandrares företagande består bl. a. av förlängt starta- eget-bidrag samt statligt stöd till rådgivning för invandrarföretagande genom Internationella företagarföreningen.

Riktlinje 11 – Agera regionalt och lokalt för sysselsättningen.

Det finns en dold tillväxt- och sysselsättningspotential i hela landet och regeringen avsätter resurser inom ett flertal politikområden för att på- verka förutsättningarna för regional utveckling. Syftet är att stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler och växande företag som i sin tur ökar sysselsättningen.

Genomförandet av tillväxtavtalen pågår nu i alla delar av landet. Inom ramen för tillväxtavtalen samverkar olika aktörer, som myndigheter, näringsliv, universitet och högskolor, kommuner och andra nationella organ, kring gemensamma mål för hur tillväxt och sysselsättning kan skapas regionalt. En första uppföljningsrapport visar att genomförandet har påbörjats i alla regioner och att samtliga län har analyserat sin regi- ons förutsättningar för tillväxt och sysselsättning (Ds 2001:15 Rapport om tillväxtavtalen – första året, Näringsdepartementet) . Detta har lett till att regionala och lokala handlingsprogram har tagits fram. En majoritet av företrädare för statliga organ, landsting och företagens organisationer i de regionala partnerskapen anser att tillväxtavtalen bidrar till en effekti- vare samordning av resurser för regional utveckling.

Andra viktiga åtgärder som regeringen vidtagit för att främja sysselsätt- ningsutvecklingen i hela landet är stöd till lokala investeringsprogram som kombinerar åtgärder för sysselsättning med ekologisk hållbarhet, statligt stöd till anslutning till tele- och datakommunikation samt arbete med lokala utvecklingsavtal för vissa utsatta stadsdelar i storstäderna (se avsnitt 3.3.3 riktlinje 7).

11 Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi, Delprojekt 4 – Främja entreprenörskap och nya arbetstillfällen , ITPS, mars 2002

45

Riktlinje 12 – Införa skattereformer som gynnar sysselsättning och utbildning.

Skr. 2001/02:187

Skatternas främsta syfte är att finansiera välfärden och därmed bidra till

trygghet och rättvisa. Målet för regeringens skattepolitik är en brett för-

ankrad skattereform som skall skapa goda och stabila regler för tillväxt

och sysselsättning samt garantera den gemensamma välfärden och dess

finansiering. Det förbättrade ekonomiska läget i Sverige under slutet av

1990-talet gjorde det möjligt att genomföra skattesänkningar som, enligt

regeringens bedömning, förväntas öka både tillväxten och sysselsätt-

ningen. Det finns undersökningar som visar att marginalskatter har ef-

fekter på arbetskraftsutbudet. Regeringen anser därför att åtgärderna i

huvudsak bör fokusera på marginaleffekter av skatte- och bidragssyste-

men. Huvudinriktningen är sänkt skatt för alla, men med tyngdpunkt på

låg- och medelinkomsttagare.

Som ett led i denna strävan inleddes inkomståret 2000 en reform av för-

värvsinkomstbeskattningen bestående av två delar. Den ena delen syftar

till att på sikt ta bort de effekter den allmänna pensionsavgiften har på

såväl genomsnitts- som marginalskatter. Denna skattesänkning är särskilt

betydelsefull för deltidsarbetande, d.v.s. huvudsakligen kvinnor. Den

andra delen i inkomstskattereformen syftar till att minska andelen som

betalar statlig inkomstskatt. Regeringens mål är att denna andel på sikt

begränsas till 15 procent.

Ett tredje steg i inkomstskattereformen har tagits år 2002. Under in-

komståren 2000 och 2001 kompenserades löntagarna för en fjärdedel

respektive hälften av den allmänna pensionsavgiften. För år 2002 har

kompensationen utvidgats till att motsvara tre fjärdedelar av den all-

männa pensionsavgiften. Kompensationen utgår i form av skattereduk-

tion för den enskilde individen. För en låg- och medelinkomsttagare

medför det en skattesänkning på mellan 500 och 700 kronor per månad.

Regeringen har ansett att det under år 2002 finns utrymme för ytterligare

justering i syfte att nå målet att på sikt minska antalet som betalar statlig

skatt på förvärvsinkomst till 15 procent. I kombination med de höjningar

av grundavdraget som genomförts som en del i den gröna skatteväxlings-

strategin, förväntas andelen skattskyldiga till statlig inkomstskatt minska

från 19 procent år 1999 till 17 procent år 2002. Sänkningen av marginal-

skatterna har medfört höjda marginallöner för personer med låga och

medelhöga inkomster, varför incitamenten till arbete har ökat. Regering-

ens bedömning är därför att reformen bidrar till att öka utbudet av ar-

betskraft.

Grön skatteväxling är en viktig del av en politik för ett mer rättvist och

ekologiskt hållbart samhälle. Höjda skatter på energi och miljöutsläpp

som balanseras med en sänkning av andra skatter, främst på arbete, kan

bidra till uppfyllandet av målet om full sysselsättning. Redan år 2000

togs ett steg mot grön skatteväxling genom att skatten på dieselolja samt

energiskatten på el och kärnkraft höjdes. De ökade skatteintäkterna av-

sattes bl.a. till ett system för individuell kompetensutveckling i arbetsli-

vet. Vidare presenterades i budgetpropositionen för år 2001 en strategi

för grön skatteväxling. Strategin innebär att skatten på miljöskadlig verk-

samhet gradvis höjs och att skatten på arbete sänks utan att det totala

46

skatteuttaget påverkas. Regeringen har nu tagit två steg i den gröna skat- Skr. 2001/02:187 teväxlingen som innebär höjt grundavdrag och sänkta löneskatter.

Utöver de åtgärder som nämnts ovan har regeringen som en del i den gröna skatteväxlingen avsatt ytterligare resurser för individuell kompe- tensutveckling i arbetslivet. Syftet med ett system för individuell kom- petensutveckling är att öka individens anpassningsförmåga och stärka individens ställning på arbetsmarknaden. Regeringen har presenterat ett förslag till ett system för individuell kompetensutveckling i arbetslivet (Proposition 2001/02:175 Ett system för individuell kompetensutveck- ling ). Förslaget innebär att samtliga individer ges möjlighet att med viss kvantitativ begränsning göra avdrag för insättningar på kompetensspar- konton. Vid uttag i anslutning till kompetensutveckling ges en särskild stimulans i form av en kompetenspremie.

3.5 Pelare III – Att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga

Regeringens bedömning: Ett viktigt mål för regeringens politik är att alla skall ges möjlighet till ett bra arbetsliv med väl fungerande ar- betsvillkor. Detta skall ske genom att främja en arbetsmiljö där det ges utrymme för utveckling och förnyelse och som inte leder till att indi- vider förslits, skadas eller slås ut från arbetslivet. Därigenom bidrar arbetslivspolitiken till ökad produktivitet och effektivitet vilket leder till högre tillväxt och lägre samhällskostnader. Utvecklingen under se- nare tid med ökad sjukskrivning och förtidspensionering är mycket allvarlig. För att möta detta problem har regeringens presenterat ett brett åtgärdsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll för att uppnå kvalitet i arbetet. Parterna hanterar traditionellt många frågor om anställnings- villkor genom kollektivavtal. Svensk lagstiftning på det arbetsrättsliga området ger normalt parterna möjlighet att genom kollektivavtal an- passa regleringen efter branschens eller företagets specifika behov. Ett stort antal avtal har slutits på den svenska arbetsmarknaden bl.a. vad avser arbetstidernas längd och förläggning samt kompetensutveckling. Den svenska politiken ligger, sammanfattningsvis, väl i linje med EU:s riktlinjer på detta område.

3.5.1 Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer och mål

De möjligheter till en ökad sysselsättningsnivå och en sysselsättning av högre kvalitet som skapas inom den kunskapsbaserade ekonomin ställer krav på dels en följdriktig anpassning av arbetets organisation samt dels att alla aktörer, även företagen, bidrar till att genomföra strategier för livslångt lärande så att arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov tillgodo- ses. För att främja en modernisering av arbetets organisation bör samar- bete ske på alla lämpliga nivåer (europeisk, nationell, sektoriell, lokal samt på företagsnivå).

47

Riktlinje 13 – Avtal om arbetsorganisationer.

Skr. 2001/02:187

I riktlinje 13 uppmanas arbetsmarknadens parter att förhandla fram och

genomföra överenskommelser om modernisering av arbetets organisation

för att göra företagen produktiva, konkurrenskraftiga och anpassnings-

bara till förändringar inom sina branscher för att uppnå den balans som

krävs mellan flexibilitet och trygghet samt för att höja arbetets kvalitet.

Parterna skall årligen återrapportera om dessa åtgärder. Denna riktlinje

riktar sig enbart till arbetsmarknadens parter.

Riktlinje 14 – Modernisera arbetets organisation.

Riktlinjer 14 anger att medlemsstaterna, i samarbete med arbetsmarkna-

dens parter, skall säkerställa att regler och incitament bidrar till ökad sys-

selsättning, införa mer flexibla anställningsavtal utan att minska på

tryggheten samt se till att befintlig arbetsmiljölagstiftning efterföljs så

antalet arbetsolyckor minskar.

Riktlinje 15 – Stödja anpassningsförmågan inom företagen som en del av det

livslånga lärandet.

I riktlinje 15 uppmanas arbetsmarknadens parter att, där så är lämpligt,

sluta avtal om livslångt lärande i syfte att underlätta anpassning och in-

novation främst på området informations- och kommunikationsteknik. På

så sätt skall man skapa förutsättningar för att ge varje arbetstagare möj-

lighet att skaffa sig de kunskaper som krävs i informationssamhället före

2003. Denna riktlinje riktar sig enbart till arbetsmarknadens parter och

gällde första gången för år 2001.

3.5.2

Rådet och kommissionens bedömning av Sveriges

genomförande av pelare III

Rådet och kommissionen understryker i rapporten för år 1998 att utveck- lingen av en modern och flexibel arbetsorganisation är en viktig del av arbetet inom ramen för att uppmuntra företagens och de anställdas an- passningsbarhet (pelare III). Sysselsättningsstrategin har lett till att kom- petenshöjande åtgärder, som t.ex. företagsutbildning, nu är mer i fokus i medlemsländerna, däribland Sverige.

Riktlinje 13 – Avtal om arbetsorganisationer. Riktlinje 14 – Modernisera arbetets organisation. Riktlinje 15 – Stödja anpassningsförmågan inom företagen som en del av det livslånga lärandet.

I rapporten för år 1999 framför rådet och kommissionen ett allmänt missnöje kring satsningarna under pelare III i samtliga medlemsländer. För Sveriges del framhålls att Kunskapslyftet spelar en viktig roll för att främja de anställdas anpassningsförmåga.

I rapporten för år 2000 framförs att genomförandet av riktlinjerna under den tredje pelaren är något svagt, men att den nationella handlingsplanen visar på insatser för att förstärka kompetensutveckling. Rådet och kom- missionen påpekar vidare i rapporten att det minskade arbetsutbudet har lett till förnyade satsningar på kompetensutveckling, främst inom IT, samt att utländska experter inom främst högteknologisektorn har rekryte- rats till Sverige.

48

I rapporten för år 1998 poängteras vikten av att aktörer på alla nivåer tar Skr. 2001/02:187 sitt ansvar och Sverige har i samtliga rapporter fått god kritik för att ar-

betsmarknadens parter är involverade i arbetet på området och framför allt i rapporten för år 2001 får Sverige ett erkännande för att arbetsmark- nadens parter har spelat en aktiv roll i framtagandet av handlingsplanen för sysselsättning. I rapporten för år 1999 nämns att den positiva inver- kan som trepartsavtalet för ökad kompetens har. I rapporten för år 2000 lyfts de regionala tillväxtavtalen fram som ett lyckat exempel på samar- bete med arbetsmarknadens parter på regional och lokal nivå.

3.5.3 Regeringens bedömning av pelare III

Regeringens mål är att alla ska ges möjlighet till ett bra arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor. Detta ska ske genom främjande av en arbets- miljö där det ges utrymme för utveckling och förnyelse och som inte le- der till att individer förslits, skadas eller slås ut från arbetslivet. Därige- nom bidrar arbetslivspolitiken till ökad produktivitet och effektivitet vil- ket leder till högre tillväxt och lägre samhällskostnader.

Riktlinje 13– Avtal om arbetsorganisationer. Riktlinje 14 – Modernisera arbetets organisation.

Svensk arbetsmarknad kännetecknas av starka fack- och arbetsgivarföre- ningar och en hög facklig organisationsgrad. Parterna på arbetsmarkna- den hanterar många frågor som lön, semester, arbetstidens längd och förläggning, samt allmänna anställningsvillkor genom kollektivavtal. Dessutom ger svensk lagstiftning på det arbetsrättsliga området parterna möjlighet att genom kollektivavtal anpassa regleringen efter de behov som finns inom en viss bransch eller på en viss arbetsplats. Härigenom uppnås en önskvärd flexibilitet samtidigt som rimliga behov av trygghet och förutsägbarhet för de anställda säkerställs.

Liksom i avtalsrörelsen år 1998 förekom år 2001 olika modeller för ar- betstidsförkortning. För knappt hälften av de anställda har avtalsuppgö- relsen år 2001 inneburit arbetstidsförkortning genom avsättning till ar- betstidskonto eller motsvarande. Konstruktionen är sådan att den en- skilde individen kan välja att ta ut de avsatta medlen på sitt konto som kompensationsledighet, som en extra pensionspremie eller som en kon- tant ersättning.

För de avtalsområden där parterna har enats om någon form av arbets- tidsförkortning motsvarar avsättningarna till detta ändamål i regel 0,5 procent av lönekostnaden per år, totalt 1,5 procent under avtalsperioden (36-38 månader). De flesta överenskommelser har öppnat för de lokala parterna att träffa avtal om arbetstidsförkortning samt om flexibilitet i arbetstidens förläggning både för företaget och för den anställde. Ar- betsmarknadens parter har i de flesta överenskommelser angett att de även fortsättningsvis ska ta eget ansvar för utvecklingen på arbetstidsom- rådet.

Landstingförbundet, Kommunförbundet och regeringen åtog sig år 1999 att verka för att deltidsarbetslösheten skulle halveras på ett års sikt mel-

49

lan november 1999 och november 2000. Målet uppfylldes inte men an- Skr. 2001/02:187 strängningarna har fortsatt och deltidsarbetslösheten har minskat kraftigt,

från 29 500 personer vid mätningens början till 18 800 i december 2001 inom kommunala sektorn och landstingssektorn. Deltidsarbetslösheten har därmed minskat med 36 procent. Av de deltidsarbetslösa är drygt 80 procent kvinnor. Minskningen i deltidsarbetslösheten är jämnt fördelad mellan könen.

Diagram 8. Deltidsarbetslösa i antal, 1992 till 2001, totalt samt för kvinnor och män. Kvartalsdata

antal

180 000

160 000

totalt

kvinnor

män

140 000

120 000

100 000

80 000

60 000

40 000

20 000

0

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

3kv

1kv

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

Källa: AMS och AKU, SCB

Under senare år har ohälsan ökat i Sverige, vilket bl. a. tagit sig uttryck i ökad sjukskrivning och förtidspensionering. Under år 2000 ökade antalet nybeviljade förtidspensioneringar och sjukbidrag med totalt 25 procent och därmed närmar sig nivån den som rådde under stor del av 1980-talet (RFV). Det innebär välfärdförluster såväl för enskilda människor som för samhället. Regeringen ser mycket allvarligt på utvecklingen och pre- senterade i budgetpropositionen för år 2002 ett åtgärdsprogram i elva punkter för ökad hälsa i arbetslivet. Programmet kommer att följas upp löpande.

Riktlinje 15 – Stödja anpassningsförmågan inom företagen som en del av det livslånga lärandet.

Arbetsmarknadens parter har spelat och förväntas även fortsättningsvis att spela en viktig roll i arbetslivets utveckling, både vad gäller kompe- tensutveckling och vad gäller arbetsmiljö. De kollektivavtal om kompe- tensutveckling som arbetsmarknadens parter har slutit har i allmänhet en generell karaktär och ger stort utrymme för lokal samverkan i kompe- tensutvecklingsfrågor. När det gäller finansieringen av kompetensut- veckling, har olika konstruktioner prövats i olika avtal beroende på bran- schens behov och förutsättningar. I vissa fall står arbetsgivaren ensam för kostnaderna, i en del fall delar arbetstagaren och arbetsgivaren på kost- naderna och i en del fall fonderas medel för kompetensutveckling i sär- skilda kompetenskonton. Genom den europeiska socialfonden mål 3 sat-

50

sas medel på bl.a. kompetensutveckling i arbetslivet och utbildning som Skr. 2001/02:187 en väg ut ur arbetslöshet. Socialfonden och staten står då för mellan 20

till 40 procent av kostnaderna för kompetensutveckling.

Fördelningen av moderna arbetsorganisationer och kompetensutveckling i arbetslivet är emellertid ojämnt fördelade mellan sektorer och individer. Förekomsten är hög inom kunskapsintensiva verksamheter och låg inom arbetskraftsintensiva verksamheter. 12

3.6 Pelare IV – Att stärka jämställdhetspolitiken

Regeringens bedömning: Det övergripande målet för regeringens jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma möjlighe- ter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden. Arbetet för ett jämställt samhälle skall genomsyra alla delar av regeringens politik och alla nivåer av samhället. Sverige har ett högt arbetskraftsdelta- gande och sysselsättning bland kvinnor. Med en sysselsättningsgrad på i genomsnitt 71 procent år 2001 uppnår Sverige EU:s mål om en sysselsättningsgrad på 60 procents för kvinnor år 2010. Det är resul- tatet av en långsiktig politik med viktiga reformer som särbeskattning, utbyggd barnomsorg och föräldraledighet samt insatser för att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden. Koncentrationen av kvinnor respektive män i olika sektorer på arbetsmarknaden är relativt stor i Sverige även om den har minskat något under senare år. Skillnad i ge- nomsnittslön mellan kvinnor och män har snarast ökat under 1980- och 1990-talet. Kvinnor är även i högre grad än män visstids- och del- tidsanställda. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder inom ett flertal politikområden för att förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden. Sveriges sysselsättningspolitik ligger väl i linje med EU:s riktlinjer på detta område.

3.6.1 Europeiska sysselsättningsstrategins riktlinjer och mål

För att uppnå målen vad gäller lika möjligheter och höjd sysselsättnings- nivå för kvinnor enligt beslut vid Europeiska rådets möte i Lissabon bör medlemsländernas jämställdhetspolitik stärkas och alla relevanta faktorer som påverkar kvinnors beslut att ta ett arbeta beaktas. Betydande svårig- heter kvarstår vad gäller kvinnors inträde på arbetsmarknaden, kvinnors karriärutveckling och förvärvsinkomster samt kvinnor och mäns möjlig- heter att kombinera familj och arbete.

Riktlinje 16 – Integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla fyra pelare vid genomförandet av riktlinjerna samt utvärdera och mäta resultaten av jämställdhetsarbetet.

I riktlinje 16 anges att medlemsstaterna skall integrera ett jämställdhets- perspektiv i alla fyra pelarna vid genomförandet av riktlinjerna genom att utveckla och förstärka samrådsförfarandet med jämställdhetsorgan. Vi-

12 Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi, delprojekt 3 – Främja livslång lärande och moderna arbetsorganisationer , ITPS, mars 2002

51

dare ska medlemsstaterna göra konsekvensanalyser ur ett jämställdhets- Skr. 2001/02:187 perspektiv och utarbeta indikatorer för att mäta resultaten av jämställd-

hetsarbetet inom varje riktlinje. För att göra detta möjligt måste adekvata system och förfaranden för att samla in uppgifter finnas och könsuppde- lad statistik göras tillgänglig.

Riktlinje 17 – För att minska klyftan mellan könen skall medlemsländerna aktivt främja sysselsättningsgraden hos kvinnor, se till att kvinnor och män är jämt representerade inom alla sektorer och yrken, arbeta för lika lön för lika arbete samt överväga nya åtgärder för att främja kvinnors ställning.

Medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter bör vara uppmärksamma på att kvinnor och män är ojämnt representerade inom vissa sektorer och yrken samt på att förbättra kvinnors karriärmöjligheter. I riktlinje 17 an- ges att medlemsländerna skall stärka sina insatser för att minska skillna- den i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män samt överväga fast- ställa nationella mål i linje med målen från toppmötet i Lissabon. Med- lemsländerna skall vidta åtgärder för att se till att kvinnor och män är jämnt representerade inom alla sektorer och yrken, samt anta en strategi för att uppnå lika lön för kvinnor och män och överväga att fastställa mål även för detta. Denna strategi kan t.ex. vara att förbättra statistik- och övervakningssystemen och öka medvetenheten vad gäller löneskillnader mellan könen. Medlemsstaterna skall även överväga införa nya åtgärder för att främja kvinnors ställning.

Riktlinje 18 – Att kombinera arbete och familj

Riktlinje 18 uppger att medlemsländerna skall utarbeta, genomföra och främja en familjevänlig politik med god omsorg till rimligt pris för barn och andra närstående samt föräldraledighet och andra möjligheter till tjänstledighet. Medlemsstaterna skall även överväga att fastställa natio- nella mål för hur barn- och äldreomsorg skall kunna byggas ut, och sär- skilt uppmärksamma kvinnor och män som önskar återgå till yrkeslivet och i detta fall undanröja hindren för återinträde.

3.6.2 Rådet och kommissionens bedömning av Sveriges genomförande av pelare IV

Sverige får i alla rapporter gott omdöme för att ha en hög sysselsätt- ningsgrad bland kvinnor. I rapporten för år 1998 påpekas att arbetsmark- naden är segregerad även i länder som Sverige och Finland där syssel- sättningsnivåerna för kvinnor och män är nästintill lika höga. I rapporten för år 1999 påpekar rådet och kommissionen att endast Sverige tillsam- mans med Danmark kan mäta sig med USA vad gäller sysselsättnings- grad för kvinnor. I rapporten för år 2000 framhålls Sverige som ett av de fem länder som redan klarar det gemensamma sysselsättningsmålet för kvinnor. I både rapporten för år 2000 och för år 2001 framhålls Sverige för den låga skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller både syssel- sättning och arbetslöshet.

Riktlinje 16 – Integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla fyra pelare vid genomförandet av riktlinjerna samt utvärdera och mäta resultaten av jämställdhetsarbetet.

52

I rapporten för år 1999 redovisas att de flesta medlemsländer fortfarande Skr. 2001/02:187 har långt kvar till en arbetsmarknad med lika villkor för kvinnor och

män. Både i rapporten för år 1999 och för år 2001 framhålls Sverige dock som ett av de länder som tar frågorna om jämställdhet på största allvar, och lyfts fram för att ha integrerat frågan om jämställdhet i alla fyra pelarna och tagit viktiga initiativ på jämställdhetsområdet.

Riktlinje 17 – För att minska klyftan mellan könen skall medlemsländerna aktivt främja sysselsättningsgraden hos kvinnor, se till att kvinnor och män är jämt representerade inom alla sektorer och yrken, arbeta för lika lön för lika arbete samt överväga nya åtgärder för att främja kvinnors ställning.

Rådet och kommissionen skriver i rapporten för år 1999 att Sverige trots den höga sysselsättningsgraden för kvinnor är ett av de länder med bety- dande könssegregering för yrken och sektorer. Det framhålls dock att Sverige tar frågan om könssegregering på allvar samt vidtar åtgärder för att minska denna. Sveriges försök att påverka fördelningen vid de ungas val av utbildning omnämns och Sveriges jämställdhetsmål vid tillsättning av nya professurer lyfts också fram. Trots Sveriges insatser på området kvarstår utmaningen att komma tillrätta med könssegregeringen på ar- betsmarknaden, både sektors- och yrkesvis, i enlighet med rapporten för år 2001.

Sveriges arbete med en jämställdhetslagstiftning, inklusive de åtgärder som vidtagits för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader, har framhållits flera av de gemensamma rapporterna. I rapporten för år 2001 får Sverige ett erkännande för arbetet med att minska könsmässiga löne- skillnader på grund av kön, och arbetet med lagstiftningen som ger ar- betsgivare skyldigheten att årligen analysera lönerna i syfte att upptäcka eventuella osakliga löneskillnader pga. kön framhålls särskilt.

Riktlinje 18 – Att kombinera arbete och familj.

Sverige omnämns i flera rapporter för sina satsningar på att göra det möjligt att förena arbete och familj. I rapporten för år 1998 framhålls den utvecklingsplan för barnomsorg som har fastställts i Sverige, och lyfter fram en väl utbyggd barnomsorg och föräldraledighet. I rapporten för år 1999 redovisas att medlemsländerna driver frågan om en familjevänlig sysselsättningspolitik på mycket varierande sätt och Sverige får i sam- manhanget gott omdöme, bl.a. för att vara det enda land som har en sär- skild pappamånad. I rapporten för år 2000 framhålls att den svenska jäm- ställdhetspolitiken är väl utvecklad och ger Sverige erkännande för de initiativ för att förena arbete och familjeliv som regeringen vidtagits.

3.6.3 Regeringens bedömning av pelare IV

Riktlinje 16 – Integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla fyra pelare vid genomförandet av riktlinjerna samt utvärdera och mäta resultaten av jämställdhetsarbetet.

Det övergripande målet för regeringens jämställdhetspolitik är att kvin- nor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Sedan mitten av 1990-talet har regeringen för-

53

ändrat arbetsformerna för jämställdhetsarbetet. I dag har alla ministrar ett Skr. 2001/02:187 ansvar för jämställdhet inom sina respektive politikområden och jäm- ställdhetsministern ansvarar för samordningen av jämställdhetsfrågorna.

Arbetet för ett jämställt samhälle skall genomsyra alla delar av regering- ens politik och alla nivåer av samhället. För närvarande övervägs hur ett jämställdhetsperspektiv mera strukturerat ska integreras inom ramen för den statliga budgetprocessen, med avsikten att jämställdhetspolitiken tydligare ska komma till uttryck i målsättningar inom andra politikområ- den. Syftet är även att skapa ett bättre underlag för att bedöma vilka re- sultat som erhållits och i vilken mån de jämställdhetspolitiska målen uppnås. Vidare inrättades mellan åren 1999 och 2001 ett särskilt råd för jämställdhet inom IT- och transportområdet, kallat Jämit.

Riktlinje 17 – För att minska klyftan mellan könen skall medlemsländerna aktivt främja sysselsättningsgraden hos kvinnor, se till att kvinnor och män är jämt representerade inom alla sektorer och yrken, arbeta för lika lön för lika arbete samt överväga nya åtgärder för att främja kvinnors ställning .

Sverige är ett av de länder som har den högsta sysselsättningsgraden bland kvinnor. Det är resultatet av en långsiktig jämställdhetspolitik med viktiga reformer som särbeskattning, utbyggd barnomsorg och äldreom- sorg, föräldraledighet samt särskilda insatser för att bryta könssegrege- ringen. Sysselsättningsgraden bland kvinnor i Sverige uppgick till 73,5 procent år 2001, en ökning med ca 4,5 procentenheter sedan år 1997. Det kan jämföras med en sysselsättningsgrad för kvinnor i hela unionen på i genomsitt 54 procent år 2000. Motsvarande siffra för män uppgår till 77 procent i Sverige och 72 procent för hela unionen (se tabell 3). Syssel- sättningsgraden för kvinnor i Sverige överstiger också med god marginal EU:s mål om 60 procents sysselsättningsgrad bland kvinnor år 2010. Ar- betslösheten bland kvinnor uppgick till 3,6 procent av arbetskraften år 2001, vilket är 0,7 procentenheter lägre än för män, och kvinnor studerar i genomsnitt mer än män inom ramen för kommunal vuxenutbildning och högre utbildning (se bilaga 1).

Tabell 3. Skillnad mellan kvinnor och mäns sysselsättningsgrad respektive arbetslöshet i absoluta tal (procentenheter).

Sverige

EU15

År

1997

2000

1997

2000

Skillnad i sysselsättning

mellan kvinnor och män

-3,4

-3,8

-19,7

-18,5

Skillnad i arbetslöshet

mellan kvinnor och män

-0,7

-0,2

3,0

2,7

LFS, Eurostat

Det finns även andra skillnader mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor har i större utsträckning tidsbegränsade an- ställningar och arbetar oftare deltid än män. År 2001 arbetade 34,1 pro- cent av alla sysselsatta kvinnor deltid mot 9,4 procent av alla män. Emellertid har kvinnors genomsnittliga arbetstid ökat kontinuerligt och andelen deltidsarbetande kvinnor minskat med ca 4 procentenheter från 38 procent år 1997. Utvecklingen av tidsbegränsade anställningar har

54

däremot inte följt denna trend utan har hållit sig kring 17 procent under Skr. 2001/02:187 hela perioden 1997 till 2001 (AKU, SCB).

Av de deltidsarbetslösa är ca 80 procent kvinnor (kvarstående sökande vid arbetsförmedlingen, AMV). I syfte att minska deltidsarbetslösheten och öka sysselsättningen bland deltidsarbetande har Arbetsmarknadssty- relsen från och med maj 2001 infört en rutin som innebär att alla deltids- arbetslösa inom vård och omsorg ska visa intyg från arbetsgivaren om att önskad arbetstid inte kan erbjudas. Om arbetsförmedlingen bedömer att möjligheterna att få önskad arbetstid är begränsad inom det nuvarande yrkesområdet kan anställning inom ett annat yrkesområde erbjudas. Dessutom har AMS inlett överläggningar med parterna inom han- del/hotell- och restaurangbranschen för att minska deltidsarbetslösheten i dessa sektorer.

Landstingförbundet, Kommunförbundet och regeringen åtog sig år 1999 att verka för att deltidsarbetslösheten skulle halveras inom kommun- och landstingssektorn på ett års sikt mellan november 1999 och november 2000. Målet uppfylldes inte men deltidsarbetslösheten har minskat kraf- tigt, från 29 500 personer vid mätningens början till 18 800 i december 2001. Nedgången i deltidsarbetslösheten var jämnt fördelad mellan kö- nen.

Sverige har fått rådets rekommendation att ”fortsätta initiativen för att ta itu med den nuvarande obalansen mellan kvinnor och män både inom yrken och sektorer, som en del av de jämställdhetsreformer som inleddes år 1999”. Könsuppdelningen hänger nära samman med utbyggnaden av den offentliga sektorn under 1960- och 1970-talen. Utbyggnaden skapade en kraftig ökning av efterfrågan på arbetskraft inom sektorer som under- visning, vård, omsorg och offentlig administration, som tillgodosågs ge- nom att en stor del av den kvinnliga befolkningen mobiliserades och tog steget ut på arbetsmarknaden. De huvudsakliga resultaten blev, förutom ett väl utbyggt välfärdssamhälle, en mycket hög sysselsättningsgrad och ett relativt sett stort ekonomiskt oberoende för kvinnor. Könsuppdel- ningen på arbetsmarknaden har emellertid minskat under 1990-talet. Den främsta orsaken till detta är att andelen kvinnor sysselsatta inom hälso- och sjukvårdssektorn och andelen män sysselsatta i bygg- och anlägg- ningsarbete minskat samtidigt som andelen män och kvinnor ökat i vissa andra branscher (t.ex. fastighetsförvaltning och personaluthyrning). Den positiva utvecklingen kan främst ses som ett resultat av förändringar i sysselsättningens struktur och inte som en effekt av aktiva politiska åt- gärder. Även om den sektoriella könsuppdelningen minskat kvarstår en stark horisontell könsuppdelning. 13

Arbetet med att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden måste be- drivas långsiktigt med insatser på många områden. Det är angeläget att motverka diskriminering och bryta traditionellt könsbundna mönster i tidiga åldrar. Arbetsmarknadsutbildning och utbildningsrelaterade sats-

13 Se Sveriges nationella utvärdering av EU:s sysselsättningsstrategi, delprojekt 5 – Främja jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden , IFAU, mars 2002

55

ningar är viktiga instrument i detta arbete men också lagstiftning som Skr. 2001/02:187 skärpningen av jämställdhetslagen. AMS har, mot bakgrund av den stra-

tegi för att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden som myndighe- ten utarbetade under förra året, ett särskilt uppdrag att redovisa sitt arbete på området och dess resultat. AMS har vidare även för år2002 tilldelats särskilda medel för s.k. ”BRYT-projekt”, som syftar till att bryta köns- uppdelningen på arbetsmarknaden. Under år 2001 inleddes ett utvecklingsarbete för att uppnå mer långsiktiga och kvarstående effekter av denna projektverksamhet med krav på förstudier och riskanalyser för att höja kvaliteten.

En viktig del i uppdraget för den parlamentariska kommitté, som för när- varande utreder utformningen av den framtida gymnasieskolan, är att den nya strukturen i högre grad ska bidra till att minska den sociala och könsmässiga snedrekryteringen. Kunskapslyftets mål är att bryta köns- bundna utbildningsval, vilket bland annat sker genom studie- och yrkes- vägledning, är exempel på insatser för att bryta segregeringen på arbets- marknaden. Det var också ett av målen bakom det nationella IT-pro- grammet SwIT. Av dem som omfattades av utbildningen var 34 procent kvinnor vilket kan jämföras med att ca 20 procent av de som arbetar i IT- sektorn är kvinnor.

Regeringen har vidtagit åtgärder för att få en jämnare rekrytering av kvinnliga och manliga studenter till grundutbildningarna vid universitet och högskolor. Regeringen kan konstatera att under 1990-talet har antalet kvinnliga sökande till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar inom högre utbildning ökat. En undersökning från Högskoleverket visar att andelen kvinnor har ökat på IT-utbildningar och idag är tre av tio stude- rande på dessa utbildningar kvinnor. Emellertid visar analyser från Hög- skoleverket att andelen kvinnor ökar på de mansdominerade utbildning- arna, medan ökningen av män inom kvinnodominerade utbildningar är marginell. Varje högskola ska vidare fastställa mål för år 2002 för ande- len kvinnor bland nyrekryterade lärare inom samtliga lärarkategorier. För vissa lärosäten har regeringen även satt upp mål om andelen kvinnliga professorer.

Skärpningen av Jämställdhetslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2001, innebär att lagen samordnas med övrig lagstiftning mot diskrimi- nering i arbetslivet och att omvänd bevisbörda införs så att arbetsgivaren ska bevisa att könsdiskriminering inte förekommit. Diskrimineringsför- budet gäller nu hela anställningsprocessen.

Förutom att regeringen arbetar hårt för att integrera jämställdhetsper- spektivet inom alla politikområden och på alla nivåer i samhället, arbetar man även för att öka andelen kvinnor i ledande ställning, för att män skall ta aktiv del i jämställdhetsarbetet och mot kvinnovåld, samt minska osakliga löneskillnader p.g.a. kön. Skillnaden i genomsnittslön mellan kvinnor och män har snarast ökat under 1980- och 1990-talet. Reger- ingen ser som ett viktigt mål att bryta den könsrelaterade lönediskrimine- ringen. Orsakerna till löneskillnader är många. Det handlar om värde- ringar av olika arbeten, effekter av män och kvinnors yrkesval och den

56

segregerade arbetsmarknaden men även direkt lönediskriminering. År Skr. 2001/02:187 2000 var kvinnors lön i genomsnitt 82 procent av männens lön (lönestati-

stik, SCB). Om kvinnor och män hade fördelat sig lika när det gäller ål- der, utbildningsnivå, sektor, arbetstid och yrkesgrupp hade kvinnor haft 92 procent av männens lön samma år. Jämställdhetslagen innehåller ett krav på lönekartläggning som innebär att alla arbetsgivare varje år måste granska och analysera lönerna och andra anställningsvillkor för jämför- bara grupper av kvinnor och män. Syftet är att upptäcka, åtgärda och för- hindra osakliga löneskillnader. Medlingsinstitutet har fått i uppgift att årligen analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv.

Riktlinje 18 – Att kombinera arbete och familj.

Genomförandet av taket för den inkomstbaserade barnomsorgstaxan, medför minskade marginaleffekter och ökar incitamenten att gå från ar- betslöshet till arbete eller att öka arbetstiden (Se avsnitt 3.3.3, riktlinje 2). ”Maxtaxan” i barnomsorgen kan förväntas leda till sänkta marginalef- fekter för i synnerhet ensamstående föräldrar. Framförallt kan det för- väntas att småbarnsföräldrar med låga inkomster kommer att öka sitt ar- betsutbud då marginaleffekterna för denna grupp är stora.

Föräldraförsäkringen är ett viktigt instrument i regeringens familjepolitik och ger en tydlig politisk viljeyttring när det gäller jämställdhet. År 1995 införde regeringen 30 dagar i föräldraförsäkringen, reserverade för mamman respektive pappan, den s.k. ”pappamånaden”. I januari 2002 förlängdes denna period till 60 dagar. Fortfarande tar män ut föräldrale- digt i betydligt mindre utsträckning än kvinnor men införandet av ”pap- pamånader” har medfört att betydligt fler män tar ut föräldraledighet, vilket är vikigt både från jämställdhetssynpunkt och ur ett sysselsätt- ningspolitiskt perspektiv. Under år 1997 togs 9,9 procent av föräldrale- digheten ut av pappor. År 2001 var andelen 13,8 procent (se tabell 4).

Tabell 4. Män respektive kvinnors andel av totala antalet uttagna dagar med föräldraförsäkring i procent år 1995 till 2001.

År

Män

Kvinnor

1995

9,6

90,4

1996

10,6

89,4

1997

9,9

90,1

1998

10,4

89,6

1999

11,6

88,4

2000

12,4

87,6

2001

13,8

86,2

Källa: RFV

57

4

Sysselsättningsstrategin i EU:s

Skr. 2001/02:187

medlemsländer

4.1 Full sysselsättning – EU:s övergripande mål för sysselsättningspolitiken 14

Sedan EU:s sysselsättningsstrategi initierades har sysselsättningen stigit och arbetslösheten har minskat inom unionen. Särskilt vad gäller kvin- nors sysselsättningsgrad har framsteg gjorts och de länder med låg sys- selsättningsgrad bland kvinnor har gjort avsevärda framsteg. Bilden är emellertid inte lika ljus beträffande äldres (över 55 år) situation på ar- betsmarknaden. Några länder, däribland Sverige, har högt arbetskrafts- deltagande bland äldre men länder med lågt deltagande har inte visat några större framsteg. Rådet och kommissionen pekar på likartade strukturella svagheter på arbetsmarknaden, som hög långtidsarbetslöshet, hög ungdomsarbetslöshet och skillnader mellan kvinnor och män, i såväl den gemensamma rapporten för år 1998 som för år 2001.

Diagram 9. Tillväxt och sysselsättning i EU och Sverige, 1994-2001

sysselsättning

tillväxt

procent

procent

80

8

75

7

70

6

Sverige

65

5

EU

60

4

55

tillväxt Sverige

3

50

tillväxt EU

2

45

40

1

35

0

4

5

6

7

8

9

0

*

99

99

99

99

99

99

00

1

1

1

1

1

1

1

2

00

2

Källa: Employment in Europe 2001

*Sysselsättning: snitt av kvartal 1-3, tillväxt: Kommissionens prognos

Tillväxten uppgick till 3,3 procent i genomsnitt för unionen år 2000, och väntas stanna på 2,8 procent år 2001. Tillväxttakten varierade betydligt mellan länderna och med en uppgång på 10,7 procent på Irland och 2,9 procent i Danmark och Italien. Samma år (2000) uppnåddes den största sysselsättningsökningen på tio år med 3 miljoner nya arbetstillfällen, vil- ket motsvarar en uppgång på 1,8 procent. Sysselsättningsgraden steg till 63,3 procent, vilket är knappt 7 procentenheter under det gemensamma målet på 70 procent för år 2010. För att uppnå målet krävs en genom-

14 Syftet med detta avsnitt är at ge en något bredare bild av sysselsättningsstrategin och dess resultat genom en jämförelse av utvecklingen av sysselsättningspolitiken i EU15. Fokus ligger på en analys av inriktningen av politiken och hur denna har förändrats.

59

snittlig ökning av sysselsättningen på ca 1,1 procent fram till år 2010.

Skr. 2001/02:187

Det kan sättas i relation till den uppgång på närmare en procent per år

som ägt rum mellan år 1997 och 2000 samt ökningen mellan år 1999 och

2000 på 1,8 procent.

Diagram 10. Sysselsättningsgraden i EU:s medlemsländer, 1997 och

2000

procent

80

1997

2000

75

70

65

60

55

50

45

40

35

30

Luxemburg

Tyskland

Finland

Österrike

Sverige

EU-15

Italien

Spanien

Grekland

Belgien

Frankrike

Irland

Portugal

Storbritannien

Nederländerna

Danmark

Källa: Employment in Europe 2001

De länder som uppvisat de bästa resultaten med en sysselsättningsgrad över EU:s gemensamma mål på 70 procent är Danmark, Sverige, Neder- länderna och Storbritannien. Den lägsta sysselsättningsgraden har Spa- nien, Grekland och Italien på ca 55 procent.

Under strategins inledande år har sysselsättningen, relativt sett, ökat snabbare bland kvinnor än bland män, en ökning med 3,3 procentenheter för kvinnor till 54 procent respektive med ca 2 procentenheter för män till 72,5 procent. Således kvarstår betydande skillnader i sysselsättnings- grad mellan kvinnor och män i de flesta länder. Den högsta skillnaden i sysselsättningsgrad på ca 30 procent uppvisar Grekland, Spanien och Italien. Den lägsta skillnaden återfinns i Sverige, Finland och Danmark på under 10 procent.

60

Tabell 5. Sysselsättninggrad och arbetslöshet i procent av arbetskraften i Skr. 2001/02:187 EU15 år 1997 och 2000 fördelat på kvinnor och män.

Sysselsättningsgrad

Arbetslöshet i procent*

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

år

1997

2000

1997

2000

1997

2000

1997

2000

At

58,4

59,4

76,8

77,0

5,4

4,4

3,7

3,2

Be

46,5

51,5

67,1

69,5

12,1

8,8

7,4

5,7

De

55,3

57,9

71,9

72,8

10,7

8,3

9,2

7,6

Dk

69,1

71,6

80,5

80,8

6,8

5,3

4,6

4,2

Es

33,6

40,3

63,4

69,9

28,3

20,6

16,0

9,8

Fi

60,4

64,4

66,7

70,6

13,0

10,6

12,3

9,0

Fr

52,4

55,3

67,0

69,3

14,4

11,5

10,6

7,8

Gr

39,3

40,9

72,1

71,1

15,2

16,7

6,4

7,3

Ie

45,9

54,0

69,1

76,1

9,9

4,2

9,9

4,3

It

36,4

39,6

65,8

67,5

16,3

14,4

9,0

8,0

Lu

45,3

50,3

74,3

75,1

4,0

3,3

2,0

1,9

Nl

57,4

63,7

78,3

82,4

7,0

3,7

3,9

2,3

Pt

56,1

60,3

72,6

76,6

7,7

5,1

6,1

3,3

Se

67,7

71,0

71,1

74,8

9,5

5,8

10,2

6,0

Uk

63,4

64,6

76,9

77,8

6,0

4,9

7,9

6,0

Eu15

50,7

54,0

50,2

72,5

12,3

9,7

9,3

7,0

Källa: LFS Eurostat.

*Harmoniserade tidsserier för arbetslöshet

Kvarstående problem på den europeiska arbetsmarknaden är den låga sysselsättningen bland äldre över 55 år. Inga större förändringar har kun- nat noteras i detta avseende. Sysselsättningsintensiteten år 2000 uppgick till 37,7 procent för åldersgruppen 55-64 år, en ökning på endast strax över en procent sedan år 1997. Fler heltidsarbeten skapades år 2000 jäm- fört med tidigare år. Nästan 70 procent av sysselsättningsökningen netto bestod av heltidsarbeten jämfört med 54 procent år 1997. Sysselsätt- ningsintensiteten för åldersgruppen 15-24 år uppgick till 40,3 procent, vilket återspeglar en ökad andel ungdomar inom fortbildning eller högre utbildning.

I riktlinjerna för 2001 uppmanas medlemsländerna att sätta nationella mål för sysselsättning som ett komplement till målet på EU-nivå. Sju länder har hörsammat denna uppmaning, däribland Sverige, och har satt egna mål för sysselsättningsutvecklingen.

4.2 Pelare I - Att förbättra anställbarheten

Aktiv arbetsmarknadspolitik och motverka långtids- och ungdomsarbetslöshet.

Rådet och kommissionen konstaterar redan i den gemensamma rapporten från år 1998 att utgångsläget vad gäller aktiv arbetsmarknadspolitik vari- erade mellan länderna. En aktiv arbetsmarknadspolitik har varit i bruk sedan länge i Danmark, Sverige och Finland. Övriga medlemsstater på- började reformer i riktning mot en mer aktiv arbetsmarknadspolitik under andra hälften av 1990-talet. Arbetet med den aktiva arbetsmarknadspoli- tiken har utvecklats och under 2001 gjordes ansträngningar för att tidiga- relägga tidpunkten för åtgärd och för att utforma mer individanpassade tjänster. Moderniseringen av arbetsförmedlingarna fortskrider i rätt rikt-

61

ning mot mer konkurrens och med ökade resurser. Medlemsstaterna fäs- Skr. 2001/02:187 ter större vikt vid behovet av en mer effektiv jobb-matchning. Åtgärder

för att komma tillrätta med ungdomsarbetslöshet prioriterades av flera medlemsstater, liksom fokus på striktare regler för bidrag och jobbsö- kande. I några länder går genomförandet av en aktivare arbetsmarknads- politik hand i hand med andra reformer av arbetsmarknaden som t ex i Nederländerna och Finland.

Enligt den gemensamma rapporten för år 2001 uppnådde 11 länder de två preventiva målen om åtgärd innan 6 månaders arbetslöshet för ungdomar respektive 12 månader för övriga. Vidare uppnådde 14 medlemsstater en aktiveringsgrad över målet på 20 procent år 2001 mot 6 länder år 1997. Genomsnittet för de tre bästa medlemsstaterna låg på 44 procent (Sve- rige, Nederländerna och Irland). En annan indikator för utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken är kostnaderna för aktiva respektive passiva åtgärder. Utgifterna för de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna har ökat så- väl som andel av BNP som andel av totala utgifterna för arbetsmark- nadspolitiken.

Insatserna i flera av medlemsstaterna har varit inriktade på förebyggande åtgärder genom att förbättra arbetes kvalitet och effektivitet. Många åt- gärdsinriktningar har bestått i att tidigare bryta arbetslösheten genom att tidigarelägga åtgärder, (t.ex. Irland och UK) och i att utforma mer indi- vidanpassade tjänster (t.ex. Tyskland, Spanien och Belgien). Andra vik- tiga inslag i medlemsländernas politik är att intensifierade åtgärder under den första tiden av arbetslöshet, ge utökat stöd för jobbsökande samt öka de arbetslösas anställbarhet, särskilt via utbildningsåtgärder som är mer anpassade till arbetsmarknadens behov. I rapporten för år 2001 anges att sex länder (Österrike, Sverige, UK, Luxemburg, Finland och Portugal) uppfyllde mer eller mindre det gemensamma målet att minska andelen arbetslösa ungdomar och vuxna som hamnar i långtidsarbetslöshet.

Incitament i skatte- och bidragssystemen.

Beskattningen av arbete minskade inom EU med 0.8 procentenheter till 40,6 procent under perioden 1996-2000 och flera medlemsstater har un- der perioden vidtagit reformer av skatte- och bidragssystemen. Framste- gen för att förbättra incitamenten att arbeta i bidragssystemen har dock varit färre enligt rådet och kommissionen.

I rådets och kommissionens gemensamma rapport för år 2001 rapporteras att reformerna i hög grad är relaterade till att göra skattesystemet mer sysselsättningsvänligt men att framstegen när det gäller förändringar i bidragssystemen är otillräckliga. Skattesänkningarna har varit större för lågavlönat arbete. Sådana sänkningar kan noteras i nästan alla medlems- stater. De senaste årens skattereformer varierar i räckvidd och omfatt- ning. I rapporten anges att flertalet strävar efter att minska det totala skattetrycket främst genom att sänka den direkta skatten på arbete och företagens vinster eller skatter på kapital i syfte att öka företagens kon- kurrenskraft samt stimulera tillvägt och sysselsättning. Det totala skatte- trycket ökade från 42.4 procent till 43.3 procent av BNP under perioden 1996-1999 med en tendens att stabiliseras under år 2000 (43,1 procent).

62

Fyra medlemsstater har fastställt nationella mål för att sänka det totala Skr. 2001/02:187 skattetrycket (Österrike, Finland, Tyskland och Nederländerna). Allt fler

medlemsstater strävar efter att minska beskattningen av arbete.

I Danmark, Nederländerna och UK har åtgärder genomförts för att för- bättra incitamenten, förstärka kontrollsystemen och skärpa villkoren för rätten till bidrag. Vissa åtgärder har inriktats på att förstärka samspelet mellan skatte- och bidragssystemen framför allt genom att bekämpa pro- blem med arbetslöshet och fattigdomsfällor och på att främja strukturella reformer genom att bekämpa bestående strukturell arbetslöshet.

Aktivt åldrande.

Äldres arbetskraftsdeltagande är fortsatt lågt i EU och sysselsättningsin- tensiteten för 55-64 år stannade på 37,7 procent år 2000. Uppgången gällande sysselsättningsgraden bland äldre har varit mycket blygsam se- dan strategin initierades, en ökning på 1,4 procentenheter jämfört med 1997. Den ökning som har skett har i huvudsak gällt kvinnor men fortfa- rande är skillnaden mellan kvinnor och män stor (se tabell 6).

Tabell 6. Sysselsättningsgrad för personer mellan 55-65 år fördelat på kvinnor och män. EU15 år 1997 och 2000.

Kvinnor

Män

Totalt

År

1997

2000

1997

2000

1997

2000

At

17,2

17,2

40,6

41,2

28,5

28,9

Be

12,9

16,6

31,7

36,4

22,1

26,3

De

28,7

28,6

47,5

46,1

38,1

37,3

Dk

40,3

46,6

62,7

64,1

51,7

55,7

Es

18,0

20,1

50,5

55,0

33,5

36,8

Fi

33,8

41,0

39,0

44,5

36,3

42,7

Fr

24,7

26,5

32,9

33,1

28,7

29,7

Gr

24,6

24,7

59,1

55,6

41,0

39,2

Ie

21,7

27,2

58,7

63,3

40,3

45,3

It

14,8

15,3

42,3

41,1

28,1

27,8

Lu

12,9

16,8

35,4

38,2

23,9

27,4

Nl

19,5

26,5

43,8

50,1

31,8

38,3

Pt

37,2

41,1

58,8

62,5

47,3

51,0

Se

60,7

62,5

64,7

67,8

62,7

65,1

Uk

38,5

41,7

58,5

60,1

48,2

50,8

Eu15

26,4

27,9

47,1

47,9

36,3

37,7

Källa. LFS, Eurostat

* Harmoniserade tidsserier för arbetslöshet

Sysselsättningsgraden bland kvinnor uppgick i genomsnitt till endast 28 procent år 2000 och för män till 48, dvs. en skillnad på 20 procenten- heter.

Finland och Nederländerna är de länder som haft den kraftigaste ök- ningen i sysselsättningsgrad bland äldre mellan år 1997 och 2000. Mellan samma år minskade sysselsättningsgraden i Tyskland och Italien. Sverige hade högst sysselsättningsgrad bland äldre på 66,4 procent medan Bel- gien, Luxemburg, Italien, Österrike och Frankrike lägst på mindre än 30 procent. Idag är det bara Sverige, Danmark, Portugal och UK som når

63

upp till EU:s gemensamma mål om en sysselsättningsgrad bland äldre på Skr. 2001/02:187 50 procent år 2010.

Skillnaderna mellan medlemsstaterna gällande äldres arbetskraftsdelta- gande och fokus på frågan är stor, enligt rådets och kommissionens be- dömning i de gemensamma rapporterna. I rapporten för 2001 noteras att politikområdet fått större uppmärksamhet de senaste två åren.

Bland de åtgärder som vidtagits kan särskilt nämnas insatser för att re- formera bidrags- och pensionssystem, främja fortsatt yrkesverksamhet och minska incitamenten till förtidspensionering. I allmänhet saknar dock de flesta medlemsstater omfattande politiska strategier för ett aktivt åld- rande, enligt rådet och kommissionen. Endast Nederländerna och Sverige har strategiska mål. Danmark och UK lägger vikt vid åtgärder för att höja äldre personers kompetens genom utbildning och utveckling på arbets- platsen.

Livslångt lärande.

Livslångt lärande har fått ökat fokus i de flesta medlemsstater, enligt rå- dets och kommissionens bedömning i de gemensamma rapporterna. Till skillnad från år 1998 har nästan alla medlemsstater nu strategier för att integrera livslångt lärande och i många länder spelar arbetsmarknadens parter en viktig roll i arbetet, enligt rådet och kommissionen. Fokus på området ökade i och med att livslångt lärande blev ett horisontellt mål för sysselsättningsstrategin.

Mer än 60 procent av alla i åldersgruppen 25-64 hade gymnasieutbild- ning i unionen år 2000 och skillnaderna i utbildningsnivå inom EU mins- kar. Deltagande i utbildning och yrkesutbildning förblir lågt. Andelen personer i åldersgruppen 25-64 år som deltog i någon form av utbildning ökade bara marginellt, och uppgick till ca 8 procent år 2000 (se tabell 7). Skillnaden är emellertid stor mellan länderna med lägst andel i Grekland på ca 1 procent och högst andel i de nordiska länderna plus Storbritan- nien på runt 20 procent. Äldre deltar utbildning i begränsad omfattning medan kvinnor och framför allt ungdomar deltar i högre grad.

Åtgärder för att öka utbildningsnivån och förebygga att ungdomar lämnar systemet i förtid vidtas men problemen är fortfarande stora på dessa om- råden. Under år 2000 lämnade 18,5 procent alla i gruppen 18-24 år ut- bildningssystemen och fullbordade bara sin grundskoleutbildning.

64

Tabell 7. Andelen personer av befolkningen som deltar i någon form av

Skr. 2001/02:187

utbildning eller kompetensutveckling fördelat på kvinnor och män. EU15 år

1997 och 2000

Kvinnor

Män

Totalt

År

1997

2000

1997

2000

1997

2000

At

6,7

..

9,0

..

7,8

..

Be

2,6

6,0

3,4

7,6

3,0

6,8

De

4,8

4,7

6,0

5,4

5,4

5,0

Dk

21,3

23,8

16,4

17,8

18,8

20,8

Es

4,7

5,4

3,8

4,4

4,2

4,9

Fi

17,4

21,5

14,2

17,7

15,8

19,6

Fr

3,0

3,1

2,8

2,6

2,9

2,8

Gr

0,8

1,1

1,1

1,1

0,9

1,1

Ie

5,3

..

5,2

..

5,2

..

It

4,9

5,3

4,8

5,0

4,9

5,2

Lu

2,1

3,9

3,6

5,7

2,8

4,8

Nl

11,4

14,7

13,8

16,4

12,6

15,6

Pt

3,4

3,4

3,7

3,2

3,5

3,3

Se

24,5

20,7

20,6

16,6

22,5

18,6

Uk

11,5

22,7

10,6

17,9

11,0

20,3

Eu15

6,5

8,4

6,6

7,6

6,6

8,0

Källa. LFS, Eurostat

I den gemensamma rapporten år 2001 anges att två tredjedelar av med- lemsstaterna fick rekommendationer gällande livslångt lärande och rådet och kommissionen menar att betydande framsteg gjorts. Hälften av medlemsstaterna hade övergripande och enhetliga strategier (Danmark, Nederländerna, Finland, Sverige, Storbritannien, Frankrike och Tysk- land). Formell utbildning och yrkesutbildning täcks bäst in.

En delvis ny inriktning på politiken är också fokus på behovet att ut- veckla e-lärande och färdigheter för att använda ny informations- och kommunikations teknik, men skillnaderna mellan länderna är stora. De länder som är mest avancerade är Danmark, Nederländerna, Sverige, Finland och UK, enligt rådet och kommissionen. De medlemsstater där insatserna bör öka är Spanien, Grekland, Italien och Portugal. I riktlin- jerna angavs som mål att alla skolor i EU:s medlemsländer skulle vara anslutna till Internet i slutet av år 2001. I kommissionens meddelande

”The Lisbon strategy – Making change happen” till Europeiska rådets möte i Barcelona i mars 2002 anges att 89 procent av skolorna i EU har Internetanslutning.

Flaskhalsar på arbetsmarknaden.

Flaskhalsar och kompetensbrist inom vissa sektorer har blivit ett allt större problem i många medlemsstater och skillnaderna mellan EU och USA är mycket stora. Flaskhalsar på arbetsmarknaden fanns inlednings- vis inte med som en egen riktlinje i sysselsättningsstrategin. Det blev det först år 2000.

Den geografiska rörligheten har inte förbättrats nämnvärt. Endast 225 000 personer flyttade mellan EU-länder i enlighet med rapporten för år 2001 och cirka 600 000 personer arbetar i ett annat land. Rörligheten mellan olika yrken är klart lägre i EU än i USA, särskilt bland högutbil-

65

dade. Den yrkesmässiga rörligheten har ökat i EU och cirka 10 procent Skr. 2001/02:187 av alla högkvalificerade arbetstagare bytte arbete (12 procent i UK,

Danmark, Finland och Spanien och mindre än 5 procent i Italien).

I de flesta medlemsstater är problemen med flaskhalsar begränsade till ett fåtal yrkeskategorier, t.ex. IT, bygg, hälso- och sjukvård och tekniska områden. Flera medlemsstater räknar med att flaskhalsarna på arbets- marknaden kommer att förvärras på medellång sikt.

4.3 Pelare II - Främja företagsklimatet

Omfattningen av entreprenörskapsrelaterade frågor har ökat i jämförelse mellan år 1998 och år 2001. Det inbegriper bl.a. nya arbetstillfällen i ser- vicesektorn, ökad fokus på IT-användningen samt att minska företagens administrativa börda. Fortfarande saknas dock genomgripande strategier för arbetet med regelförenkling i många länder, enligt rådet och kommis- sionen. Flera medlemsstater har påbörjat arbete med utbildning i entre- prenörskap. Det kan dock noteras att antalet företag inom unionen varit konstant sedan år 1998.

1.5 miljoner nettoarbetstillfällen skapades inom den högteknologiska och kunskapsintensiva sektorn i EU. Sysselsättningsökningen var i enlighet med rapporten för år 2001 starkare inom tjänstesektorn och sektorn för högt kvalificerade icke-manuella yrkesgrupper. De sektorerna med den starkaste sysselsättningsökningen på EU-nivå kännetecknas av att de är högteknologiska med stora andelar IT-relaterade arbeten eller mycket kunskapsintensiva med hög utbildningsnivå hos arbetskraften. Ökningen innefattar också mindre kvalificerade arbetstagare inom dessa grupper medan sysselsättningen för mindre kvalificerade arbetstagare stagnerat inom andra sektorer.

Gällande regelförenkling rapporterar många medlemsstater om att det är vanligt att använda elektroniska systemen och information på internt i syfte att göra det enklare att uppfylla formella procedurer. Rådet och kommissionen menar dock att detta måste kompletteras med en tydlig strategi för att förenkla de olika procedurer som företagen ställs inför liksom de lagar som dessa grundar sig på. Österrike, Tyskland, Grekland, Irland, Luxemburg, Sverige, Finland, UK har gjort insatser för att se till att företag införlivar IT i sin dagliga verksamhet. Dock har få insatser gjorts för att förenkla reglerna för nyanställning.

Rådet och kommissionen menar också att medlemsstaterna visar en bris- tande vilja att förenkla reglerna för nyanställning vilket är ett hinder för skapandet av sysselsättning. Sänkta personalkostnader för småföretag kommer att öka egenföretagares vilja att skapa nya arbetstillfällen vilket i sin tur möjliggör snabbare växande småföretag.

Medlemsstaterna har prioriterat initiativ för utbildning i företagaranda. Egenföretagandets utveckling är docka ganska statisk. Andelen syssel- satta i företag med mindre än 50 anställda har under de senaste åren legat

66

stadigt på cirka 27 procent. Sedan år 1998 har den genomsnittliga ande- Skr. 2001/02:187 len egenföretagare i EU minskat från 15,4 till 14,8 procent. Egenföreta-

gandet är dubbelt så högt bland män som bland kvinnor.

4.4 Pelare III - Anpassningsförmåga

Gällande anpassningsbarhet har fokus för arbetet skiftat mellan åren en- ligt rådet och kommissionen. År 1998 fokuserade medlemsländerna framför allt på arbetsrätt. År 2001 framhålls att frågor om arbetstid prio- riterats och även att atypiska anställningsformer blivit vanligare. Flera medlemsstater har under år 2000 initierat arbete med att ta fram strategier för ökad hälsa och säkerhet i arbetet.

Rådet och kommissionen framhåller i den gemensamma rapporten år 1998 betydelsen av att förändringar görs i arbetsrätten för att på detta sätt undvika en fragmenterad arbetsmarknad. Frågan om balans mellan trygghet och flexibilitet är viktig. Nederländerna hade under året genom- fört en ny lag i syfte att ge större trygghet för visstidsanställda och mer flexibilitet för arbetsgivarna. Arbetsmarknadens parter hade varit delak- tiga i utformandet av denna lag. I Spanien gjordes förändringar i arbets- rätten vilka ledde till en minskning i trygghet för permanent anställda kombinerat med förbättrad trygghet för visstidsanställda. Vidareutbild- ning och investeringar i humankapital, liksom modernisering av arbets- organisation och arbetstid fokuseras också inom ramen för denna pelare.

Rådet och kommissionen framhåller i den gemensamma rapporten för år 2001 att atypiska anställningsformer har blivit vanligare. Cirka 30 pro- cent av alla avtal är atypiska enligt rapporten. Nederländerna har den största andelen av atypiska anställningsformer, följt av Sverige. Deltids- arbete är den vanligaste former förutom i Finland, Grekland, Portugal och Spanien där visstidsanställning dominerar.

Mycket fokus har, enligt rådet och kommissionen, legat på arbetstidsfrå- gor. Både myndigheter och parterna prioriterar denna aspekt när det gäller arbetslivsreformer. Flera medlemsstater har infört mer flexibla ar- betstidssystem. Den genomsnittliga vekoarbetstiden har varit stabil mel- lan år 1995 och år 1999 men minskade till 36,2 timmar under år 2000. Skillnaden mellan kvinnor och män har legat stadigt på 7,7 timmar.

Hälsa och säkerhet i arbetet har fokuserats och flera medlemsstater har utvecklat nya strategier för att säkra en bättre tillämpning av befintlig lagstiftning och främja åtgärder för att minska antalet olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

4.5 Pelare IV - Jämställdhet

Under år 1998 fokuserades främst åtgärder för att förbättra arbetslösa kvinnors utbildning samt tillgång till barnomsorg. Under år 2001 råder fortsatt fokus på barnomsorg men i övrigt verkar politikområdet ha bred-

67

dats. Sysselsättningsgraden för kvinnor har ökat och allt fler länder Skr. 2001/02:187 genomför satsningar för att integrera jämställdhetspolitiken i alla politik-

områden. Stora skillnader mellan könen kvarstår dock 2001, både vad gäller sysselsättningsgrad, arbetslöshet och diskriminerande löneskillna- der. Tillgången på barnomsorg har inte förbättrats avsevärt.

I den gemensamma rapporten för år 2001 anges att kvinnor har fått en större andel av de nya arbetstillfällena än män. Huvuddelen av dessa ar- betstillfällen gick till deltidsarbeten. Skillnaden i sysselsättningsgrad har minskat i alla länder mellan 1997 och 2000 utom i Sverige, som förövrigt har den lägsta skillnaden mellan män och kvinnor. Flera länder uppvisar emellertid fortfarande stora skillnader i sysselsättning mellan könen där Grekland, Spanien och Italien ligger i topp med omkring 30 procents skillnad. Frankrike, Portugal och Nederländerna har fastställt mål för att öka sysselsättningen bland kvinnor. Även skillnaden i arbetslöshet mel- lan könen är störst i Spanien Grekland och Italien. Arbetslöshetsgapet mellan kvinnor och män har emellertid minskat i samtliga länder. EU:s genomsnitt låg på 2,7 procents differens år 2000.

Tabell 8. Skillnad mellan kvinnor och män i sysselsättningsgrad respektive arbetslöshet år 1997 och 2000 i absoluta tal (procentenheter)

Sysselsättningsgrad

Arbetslöshet i

procent

år

1997

2000

1997

2000

At

-18,4

-17,6

1,7

1,2

Be

-20,6

-18,0

4,7

3,1

De

-16,6

-14,9

1,5

0,7

Dk

-11,4

-9,2

2,2

1,1

Es

-29,8

-29,6

12,3

10,8

Fi

-6,3

-6,2

0,7

1,6

Fr

-14,6

-14,0

3,8

3,7

Gr

-32,8

-30,2

8,8

9,4

Ie

-23,2

-22,1

0,0

-0,1

It

-29,4

-27,9

7,3

6,4

Lu

-29,0

-24,8

2,0

1,4

Nl

-20,9

-18,7

3,1

1,4

Pt

-16,5

-16,3

1,6

1,8

Se

-3,4

-3,8

-0,7

-0,2

Uk

-16,5

-13,2

-1,9

-1,1

Eu15

-19,7

-18,5

3,0

2,7

Källa: LFS, Eurostat

Flera medlemsstater saknar en övergripande strategi för jämställdhetsar- betet, enligt rådet och kommissionen. De nordiska länderna bekräftar sitt åtagande medan de länder som fick rekommendationer på området (Grekland, Tyskland, Italien, Spanien och Luxemburg) inte vidtagit några angörande åtgärder.

Löneskillnaderna mellan könen är stora enligt 2001 års rapport och ligger på cirka 14 procent (ECPH, Eurostat). Situationen är sämre i den privata sektorn där det är större löneskillnader mellan könen än i den offentliga.

Sysselsättningen inom olika sektorer är fortfarande kraftigt snedfördelad mellan könen. Män är överrepresenterade inom jordbruk, industri och

68

finansiella tjänster och kvinnor i hälso- och sjukvård, utbildning och pri- Skr. 2001/02:187 vata hushållstjänster. Sysselsättningen inom högteknologiska sektorer

tenderar att vara snedfördelad mellan könen och män står för två tredje- delar av den totala sysselsättningen. Könsuppdelningen mellan olika sektorer och yrken är ganska oförändrad. Sverige, Finland och Danmark har den största uppdelningen.

Barnomsorgen är inte tillräckligt utbyggd i UK, Belgien, Frankrike, Grekland, Portugal och Irland trots att de fastställt mål för att bygga ut densamma. De länder med sämst utbyggd barnomsorg har inte fastställt några mål och bara vidtagit begränsade åtgärder (Italien, Spanien, Öster- rike, Tyskland och Nederländerna).

69

Näringsdepartementet

Skr. 2001/02:187

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,

Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Engqvist,

Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson,

Sommestad

Föredragande: Björn Rosengren

Regeringen beslutar skrivelse Sveriges genomförande av EU:s syssel- sättningsstrategi

70

Bilaga Indikatorer för de övergripande målen A–F och Skr. 2001/02:187 riktlinjerna 1–18 .

Om inte annat anges gäller alla uppgifter nedan årsgenomsnittet för 2001 och källan är Arbetskraftsundersökningen (AKU), Statistiska centralbyrån (SCB). AKU omfattar befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år).

Övergripande mål A

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Sysselsättningsgrad i , i procent

16–64 år

72,4

77,0

68,9

73,5

70,7

75,3

16–24 år

40,3

47,3

38,9

48,5

39,6

47,9

25–54 år

82,6

86,7

78,6

82,5

80,7

84,6

55–64 år

64,7

69,6

60,7

64,3

62,7

67,0

Sysselsättningsgrad i heltidsekvivalenter ii , i

59,3

62,0

45,2

47,6

52,3

54,9

procent

Arbetslöshetsgrad iii , i procent

8,5

4,3

7,5

3,6

8,0

4,0

16–64 år

16–24 år

16,3

9,1

14,4

6,8

15,4

8,0

25–54 år

7,3

3,5

6,9

3,0

7,1

3,3

55–64 år

8,5

4,6

6,0

3,8

7,3

4,2

Förändring av sysselsättningsgraden iv , i procent

-1,1

1,9

Förändring av real BNP v , i procent

2,1

1,2

Förändring av reala arbetskraftskostnader per producerad enhet vi , i

-1,1

2,5

procent

Övergripande mål B

1997

1999

Total årsproduktion vii

per anställd, tkr

836

897

per arbetstimme, kr

513

548

1997

2001

Förändring av arbetskraftens produktivitet viii , i procent

per anställd

3,2

-0,6

per arbetstimme

2,9

0,7

71

Skr. 2001/02:187

Övergångar mellan icke-sysselsättning och sysselsättning samt mellan sysselsättning i olika lönenivåer ix , i procent

Status 2000

Status 1997

Decil 1

Decil 2

Decil 3

Decil 4–10

Ej sysselsatt

Totalt

Decil 1

23,6

14,3

9,7

27,4

25,1

100,0

Decil 2

10,3

24,9

15,4

29,9

19,5

100,0

Decil 3

5,3

12,8

28,7

39,0

14,2

100,0

Decil 4–10

1,8

2,7

4,1

83,9

7,6

100,0

Ej sysselsatt

11,8

7,7

5,3

14,4

60,8

100,0

Status 2000

Status 1999

Decil 1

Decil 2

Decil 3

Decil 4–10

Ej sysselsatt

Totalt

Decil 1

35,1

18,5

9,6

14,0

22,8

100,0

Decil 2

10,5

36,6

17,2

22,8

12,9

100,0

Decil 3

3,9

13,4

42,1

32,7

8,0

100,0

Decil 4–10

0,7

1,7

3,4

91,2

3,0

100,0

Ej sysselsatt

11,4

5,3

2,5

3,3

77,5

100,0

Övergångar mellan sysselsättning, arbetslöshet och ej i arbetskraften x , i procent

1997

Status vid t

Status vid t-1

Sysselsatt

Arbetslös

Ej i arbetskraften

Totalt

Sysselsatt

95,9

1,6

2,6

100,0

Arbetslös

19,6

54,6

25,8

100,0

Ej i arbetskraften

8,1

7,2

84,6

100,0

2001

Status vid t

Status vid t-1

Sysselsatt

Arbetslös

Ej i arbetskraften

Totalt

Sysselsatt

96,2

1,1

2,7

100,0

Arbetslös

28,8

47,0

24,2

100,0

Ej i arbetskraften

9,5

3,8

86,7

100,0

Övergripande mål C

1997

1999

Totala offentliga utgifter för utbildning, i procent av BNP xi

6,0

6,2

Övergripande mål E

1997

2001

Regionala skillnader i sysselsättningsgrad xii

0,04

0,04

Regionala skillnader i arbetslöshetsgrad xiii

0,16

0,25

72

Skr. 2001/02:187

Riktlinje 1

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Långtidsarbetslöshet xiv , i procent

2,6

0,8

2,0

0,6

2,3

0,7

Ungdomsarbetslöshet xv , i procent

7,9

4,8

6,5

3,6

7,2

4,2

Andel långtidsarbetslösa av den sammanlagda

31,1

19,7

26,5

16,5

29,0

18,3

arbetslösheten xvi , i procent

Ungdomar (< 25 år) xvii

År

Män

Kvinnor

Totalt

(A) Antal ungdomar som blivit

1997

142 114

141 388

283 502

arbetslösa under månad X

1998

127 679

125 513

253 192

1999

113 907

109 277

223 184

2000

94 081

87 868

181 949

2001

81 594

74 199

155 793

(B) Antal ungdomar som fortfarande

1997

13 711

10 797

24 508

är arbetslösa vid utgången av månad

1998

3 575

2 643

6 218

X+6 utan avbrott

1999

2 154

1 510

3 664

2000

1 462

964

2 426

2001

2 057

1 256

3 313

(C) Antal ungdomar som blev

1997

128 403

131 291

259 694

arbetslösa under månad X och har en

1998

124 104

122 870

246 974

individuell handlingsplan före månad

1999

111 753

107 767

219 520

X+6

2000

92 619

86 904

179 523

2001

79 537

72 943

152 480

(D) Antal ungdomar som blev

1997

3 676

2 805

6 481

arbetslösa under månad X, och som

1998

583

450

1 033

vid utgången av månad X+6

1999

234

193

427

fortfarande är arbetslösa och inte har

2000

151

82

233

en individuell handlingsplan

2001

25

11

36

(C/A) Andel ungdomar som har en

1997

90,4

92,9

91,6

individuell handlingsplan

1998

97,2

97,9

97,5

1999

98,1

98,6

98,4

2000

98,4

98,9

98,7

2001

97,5

98,3

97,9

(D/B) Andel långtidsarbetslösa

1997

26,8

26,0

26,4

ungdomar som inte har en

1998

16,3

17,0

16,6

individuell handlingsplan

1999

10,9

12,8

11,7

2000

10,3

8,5

9,6

2001

1,2

0,9

1,1

73

Skr. 2001/02:187

(B/A) Andel ungdomar som blivit

1997

9,6

7,6

8,6

långtidsarbetslösa

1998

2,8

2,1

2,5

1999

1,9

1,4

1,6

2000

1,6

1,1

1,3

2001

2,5

1,7

2,1

Vuxna (25–64 år) xviii

År

Män

Kvinnor

Totalt

(A) Antal vuxna som blivit

1997

333 474

316 169

649 643

arbetslösa under månad X

1998

328 682

319 819

648 501

1999

306 846

306 562

613 408

2000

292 221

290 439

582 660

2001

249 532

245 095

494 627

(B) Antal vuxna som fortfarande är

1997

31 152

20 796

52 128

arbetslösa vid utgången av månad

1998

18 142

11 775

29 917

X+12 utan avbrott

1999

17 241

11 187

28 428

2000

22 916

16 185

39 101

2001

12 922

8 880

21 802

(C) Antal vuxna som blev arbetslösa

1997

302 322

295 193

597 515

under månad X och har en

1998

310 540

308 044

618 584

individuell handlingsplan före månad

1999

289 605

295 375

584 980

X+12

2000

269 305

274 254

543 559

2001

236 610

236 215

472 825

(D) Antal vuxna som blev arbetslösa

1997

4 466

3 048

7 514

under månad X, och som vid

1998

467

408

875

utgången av månad X+12

1999

102

82

184

fortfarande är arbetslösa och inte har

2000

164

130

294

en individuell handlingsplan

2001

14

11

25

(C/A) Andel vuxna som har en

1997

90,7

93,4

92,0

individuell handlingsplan

1998

94,5

96,3

95,4

1999

94,4

96,4

95,4

2000

92,2

94,4

93,3

2001

94,8

96,4

95,6

(D/B) Andel långtidsarbetslösa

1997

14,3

14,5

14,4

vuxna som inte har en individuell

1998

2,6

3,5

2,9

handlingsplan

1999

0,6

0,6

0,6

2000

0,7

0,8

0,8

2001

0,1

0,1

0,1

(B/A) Andel vuxna som blivit

1997

9,3

6,6

8,0

långtidsarbetslösa

1998

5,5

3,7

4,6

1999

5,6

3,6

4,6

2000

7,8

5,6

6,7

2001

5,2

3,6

4,4

74

Skr. 2001/02:187

Riktlinje 2 xix

År

Män

Kvinnor

Totalt

(E) Antal tidigare arbetslösa som

1997

190 855

212 785

403 640

deltar i utbildning eller liknande

1998

181 471

198 684

380 155

åtgärder

1999

169 337

188 545

357 882

2000

150 607

162 780

313 385

2001

144 876

148 188

293 064

Uppdelat efter åtgärdstyp:

1997

64 679

106 895

171 575

utbildning xx

1998

65 433

103 096

168 529

1999

69 774

111 765

181 538

2000

56 504

94 651

151 154

2001

48 319

78 714

127 033

subventionerad anställning xxi

1997

53 368

35 287

88 655

1998

56 521

37 286

93 807

1999

56 823

37 306

94 129

2000

58 080

37 636

95 716

2001

61 301

39 641

100 942

övriga arbetsmarknadsprogram xxii

1997

65 669

65 461

131 130

1998

52 978

52 327

105 304

1999

36 846

34 556

71 402

2000

31 044

26 934

57 978

2001

31 161

27 028

58 190

stöd till start av

1997

7 139

5 141

12 280

näringsverksamhet xxiii

1998

6 539

5 975

12 514

1999

5 895

4 918

10 813

2000

4 979

3 559

8 537

2001

4 095

2 805

6 900

(F) Antal registrerade arbetslösa

1997

199 548

167 441

366 989

1998

156 285

129 261

285 546

1999

151 688

124 993

276 681

2000

126 939

104 305

231 244

2001

107 188

85 820

193 009

(E/(E+F)) Aktiveringsgrad

1997

48,9

56,0

52,4

1998

53,7

60,6

57,1

1999

52,7

60,1

56,4

2000

54,3

60,9

57,5

2001

57,5

63,3

60,3

(G) Antal personer som avslutat

1997

27 819

25 951

53 770

åtgärd, månatligt genomsnitt xxiv

1998

24 074

21 810

45 883

1999

21 152

18 814

39 966

2000

14 344

12 115

26 459

2001

15 751

13 091

28 842

75

Skr. 2001/02:187

Uppdelat efter åtgärdstyp:

4 881

4 695

9 576

1997

utbildning

1998

5 136

4 438

9 574

1999

6 077

5 431

11 508

2000

4 041

3 651

7 962

2001

4 287

3 709

7 996

subventionerad anställning

1997

3 105

1 552

4 657

1998

2 480

1 391

3 871

1999

2 634

1 470

4 104

2000

2 135

1 189

3 324

2001

1 887

1 000

2 887

övriga arbetsmarknadsprogram

1997

18 729

19 149

37 878

1998

15 452

15 340

30 792

1999

11 563

11 249

22 812

2000

7 413

6 746

14 158

2001

8 887

7 947

16 834

stöd till start av

1997

1 104

555

1 659

näringsverksamhet

1998

1 006

640

1 646

1999

879

663

1 542

2000

755

530

1 285

2001

691

434

1 125

År

Män

Kvinnor

Totalt

(H) Antal personer som deltagit i

1997

11 286

10 312

21 598

åtgärder och som återregistrerats

1998

8 694

7 320

16 014

som arbetssökande tre månader efter

1999

7 684

6 164

13 848

åtgärdens slut

2000

4 744

3 729

8 473

2001

3 685

2 828

6 512

Uppdelat efter åtgärdstyp:

1997

2 331

2 247

4 577

utbildning

1998

2 058

1 721

3 779

1999

2 431

1 975

4 406

2000

1 457

1 155

2 612

2001

1 098

848

1 946

subventionerad anställning

1997

954

464

1 419

1998

669

344

1 103

1999

644

314

958

2000

565

284

849

2001

536

249

785

övriga arbetsmarknadsprogram

1997

7 843

7 530

15 374

1998

5 832

5 156

10 988

1999

4 497

3 785

8 282

2000

2 629

2 227

4 856

2001

1 981

1 690

3 672

76

Skr. 2001/02:187

stöd till start av

158

71

228

1997

näringsverksamhet

1998

136

98

234

1999

112

90

202

2000

93

63

157

2001

69

40

109

(H/G) Andel som åter blivit

1997

40,6

39,7

40,2

arbetslösa tre månader efter avslutat

1998

36,1

33,6

34,9

deltagande i en åtgärd xxv

1999

36,3

32,8

34,6

2000

33,1

30,8

32,0

2001

23,4

21,6

22,6

Uppdelat efter åtgärdstyp:

1997

47,7

47,9

47,8

utbildning

1998

40,1

38,8

39,5

1999

40,0

36,4

38,3

2000

36,1

31,6

34,0

2001

25,6

22,9

24,3

subventionerad anställning

1997

30,7

29,9

30,5

1998

27,0

24,7

26,2

1999

24,4

21,4

23,3

2000

26,5

23,9

25,5

2001

28,4

24,9

27,2

övriga arbetsmarknadsprogram

1997

41,9

39,3

40,6

1998

37,7

33,6

35,7

1999

38,9

33,6

36,3

2000

35,5

33,0

34,3

2001

22,3

21,3

21,8

stöd till start av

1997

14,3

12,8

13,8

näringsverksamhet

1998

13,5

15,4

14,2

1999

12,8

13,5

13,1

2000

12,3

11,9

12,2

2001

10,0

9,2

9,7

År

Män

Kvinnor

Totalt

Andel som gått till sysselsättning tre

1997

27,6

26,8

27,2

månader efter avslutat deltagande i

1998

31,5

32,1

31,8

en åtgärd xxvi

1999

33,6

35,0

34,3

2000

38,1

38,6

38,3

2001

35,6

35,5

35,5

Uppdelat efter åtgärdstyp:

1997

22,4

21,0

21,7

utbildning

1998

30,0

28,7

29,4

1999

33,1

34,1

33,6

2000

39,2

41,7

40,4

2001

36,8

37,9

37,4

77

Skr. 2001/02:187

subventionerad anställning

45,3

44,1

44,9

1997

1998

46,2

47,8

46,7

1999

51,5

54,6

52,6

2000

49,3

50,7

49,8

2001

44,6

45,6

44,9

övriga arbetsmarknadsprogram

1997

23,4

25,5

24,4

1998

27,0

30,2

28,6

1999

26,7

30,7

28,7

2000

30,4

32,0

31,2

2001

30,1

31,0

30,6

stöd till start av

1997

72,9

71,1

72,3

näringsverksamhet

1998

73,0

68,7

71,4

1999

75,5

72,6

74,2

2000

75,4

74,4

75,0

2001

73,3

72,3

72,9

1997

2000

Utgifter i procent av BNP xxvii , totalt

4,3

3,2

aktiva arbetsmarknadsåtgärder

2,0

1,6

passiva arbetsmarknadsåtgärder

2,3

1,6

Riktlinje 3

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Arbetskraftsdeltagande xxviii , i procent

16–64 år

79,1

80,5

74,5

76,2

76,8

78,4

55–64 år

70,7

72,9

64,6

66,9

67,6

69,8

Sysselsättningsgrad, i procent

16–64 år

72,4

77,0

68,9

73,5

70,7

75,3

55–64 år

64,6

69,6

60,7

64,3

62,7

67,0

År

Män

Kvinnor

Totalt

Andel personer i åldersgruppen

1997

9,6

8,1

8,9

55–64 i procent av xxix

1998

9,6

8,4

9,1

totalt antal registrerade arbetslösa

1999

15,4

14,4

15,0

2000

19,7

17,6

18,7

2001

19,2

17,2

18,3

totalt antal deltagande i aktiva

1997

7,7

6,2

7,0

arbetsmarknadsåtgärder

1998

9,6

8,5

9,1

1999

12,3

11,5

12,0

2000

16,2

15,0

15,7

2001

18,4

16,6

17,6

78

Skr. 2001/02:187

Riktlinje 4

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Utbildningsnivå xxx , i procent

Sysselsatta

60,1

66,9

60,8

67,4

60,4

67,2

25–64 år

25–34 år

68,8

77,8

64,6

72,5

66,8

75,2

35–44 år

66,4

74,5

69,2

76,3

67,8

75,4

45–54 år

60,3

66,6

64,8

71,1

62,5

68,8

55–64 år

38,5

45,9

39,0

47,3

38,8

46,6

Arbetslösa

4,4

2,4

3,7

2,0

4,1

2,2

25–64 år

25–34 år

6,1

2,7

5,9

2,7

6,0

2,7

35–44 år

4,7

2,7

4,1

2,2

4,4

2,5

45–54 år

3,4

2,1

2,5

1,4

3,0

1,7

55–64 år

2,8

2,1

2,0

1,5

2,4

1,8

Ej i arbetskraften

8,7

9,1

11,7

12,4

10,2

10,7

25–64 år

25–34 år

10,3

9,2

15,9

15,2

13,1

12,1

35–44 år

6,5

6,3

8,9

9,2

7,6

7,7

45–54 år

5,2

6,7

6,9

8,3

6,0

7,5

55–64 år

14,2

14,9

16,3

17,7

15,3

16,3

Deltagande i utbildning xxxi , i procent

Totalt

14,6

13,4

17,5

16,7

16,0

15,1

Sysselsatta

25–64 år

5,1

5,9

6,2

7,8

5,6

6,8

25–34 år

2,9

3,2

5,8

7,1

4,3

5,1

35–44 år

1,9

2,2

3,7

4,6

2,8

3,4

45–54 år

0,8

1,1

1,2

1,7

1,0

1,4

55–64 år

2,8

3,2

4,4

5,4

3,6

4,3

Arbetslösa

25–64 år

0,3

0,2

0,6

0,2

0,4

0,2

25–34 år

0,3

0,1

0,5

0,2

0,4

0,2

35–44 år

0,1

0,1

0,3

0,2

0,2

0,1

45–54 år

0,1

0,1

0,2

0,2

0,2

0,2

55–64 år

0,2

0,1

0,4

0,2

0,3

0,2

Ej i arbetskraften

25–64 år

8,8

7,1

10,9

9,2

9,8

8,1

25–34 år

4,3

2,8

5,9

4,7

5,1

3,7

35–44 år

2,1

1,6

2,3

2,0

2,2

1,8

45–54 år

1,2

1,1

0,9

1,1

1,1

1,1

55–64 år

4,3

3,2

5,3

4,3

4,8

3,8

79

Skr. 2001/02:187

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Andel som avbrutit skolgången xxxii , i procent

totalt

18,3

21,8

17,6

20,7

17,9

21,3

sysselsatta

10,6

15,2

10,7

15,4

10,6

15,3

arbetslösa

3,0

2,6

2,6

1,7

2,8

2,2

ej i arbetskraften

4,7

4,0

4,3

3,6

4,5

3,8

Andel sysselsatta som deltar i personal-

utbildning xxxiii , per åldersgrupp, i procent

16–64 år

35

45

24

47

38

46

16–24 år

25

37

37

31

25

34

25–34 år

38

51

45

46

37

48

35–44 år

36

48

47

51

41

49

45–54 år

34

44

40

54

40

49

55–64 år

34

38

41

45

36

42

Andel sysselsatta som deltar i personal-

utbildning xxxiv , per veckoarbetstid, i procent

totalt

35

45

41

47

38

46

deltid, 1–19 timmar

14

13

14

19

14

17

deltid, 20–34 timmar

30

31

37

43

36

41

heltid

36

47

46

52

39

49

Andel sysselsatta som deltar i personal-

utbildning xxxv , per utbildningsnivå, i procent

totalt

35

45

41

47

38

46

lägre än grundskolenivå

21

27

23

27

21

27

grundskola

23

33

24

28

24

31

gymnasienivå

33

42

36

42

34

42

eftergymnasial utbildning

51

59

59

64

55

61

forskarutbildning

17

57

59

69

30

59

Genomsnittligt tid i personalutbildning i

2,0

2,9

2,6

3,8

2,0

3,3

förhållande till den totala arbetstiden xxxvi , i

procent

Läsför-

Dokument-

Beräkningar

ståelse

tolknin g

Vuxnas baskompetens (literacy) xxxvii , 1994

Poäng i genomsnitt

16–65 år

301,3

305,6

305,9

26–35 år

313,5

319,2

316,5

56–65 år

275,5

279,3

285,1

80

Skr. 2001/02:187

Poäng i genomsnitt för personer med

gymnasieutbildning xxxviii , 1994

16–25 år

311,1

314,1

308,8

26–35 år

310,2

316,3

312,0

36–45 år

299,6

305,9

308,4

46–65 år

285,3

292,5

297,1

Läsför-

Dokument-

Beräk-

ståelse

tolkning

ningar

4.6

Med.

Låg

Med.

Låg

Med

till

till

. till

god

god

god

Andel på olika nivåer av baskompetens

(literacy) xxxix , 1994, i procent

sysselsatta

25,0

74,9

21,5

78,5

22,1

77,9

arbetslösa

62,7

37,3

55,6

44,4

50,9

49,0

studerande

18,6

81,4

19,0

81,0

22,6

77,3

övriga ej i arbetskraften

35,1

64,9

35,8

64,1

31,3

68,8

Andel på olika nivåer av baskompetens

(literacy), 1994, i procent

män

28,8

71,2

21,8

78,2

20,5

79,5

kvinnor

26,9

73,1

28,3

71,7

29,8

70,2

Riktlinje 5

Andel skolor med tillgång till Internet xl , i procent

grundskola, årskurs 1-6

100

grundskola, årskurs 7-9 och gymnasieskola

100

Andel lärare med IT-kompetens xli , i procent

Grundskola, årskurs 1-6

utbildning i datoranvändning

66

utbildning i användning av Internet

54

ingen utbildning

33

Grundskola, årskurs 7-9 och gymnasieskola

utbildning i datoranvändning

61

utbildning i användning av Internet

51

ingen utbildning

37

Teknisk/yrkesinriktad utbildning

utbildning i datoranvändning

59

utbildning i användning av Internet

47

ingen utbildning

41

Andel elever med tillgång till datorer och Internet xlii

Grundskola, årskurs 1-6

elev per dator utan Internetanslutning

9,9

elev per dator med Internetanslutning

13,6

81

Skr. 2001/02:187

Grundskola, årskurs 7-9 och gymnasieskola

4,3

elev per dator utan Internetanslutning

elev per dator med Internetanslutning

5,0

Riktlinje 6

Andel som flyttat av sysselsättningsrelaterade orsaker under de senaste

11,5

tio åren xliii , i procent

Flyttningar över länsgräns i Sverige,1969-2001

30

invånare

25

20

per 1000

15

flyttningar

10

Antalet

5

0

969

1970

971

1972

1973

1974

1975

1976

1977

1978

1979

1980

1981

1982

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989

1990

1991

2

1993

4

1995

6

1997

98

1999

00

2001

199

199

199

1

1

19

20

Anm.: Den ändrade länsindelningen av från och med 1997 har inte beaktats. Denna har enbart en mindre inverkan på siffrorna från 1997 och framåt. Länsindelningen är på nivån NUTS 3.

Källa: SCB.

Riktlinje 7 xliv

Män

Kvinnor

Totalt

4.6.1.1

Gruppens relativa storlek xlv , i procent

1997

5,2

5,9

5,5

Utländska medborgare

1998

5,0

5,7

5,4

totalt

1999

5,1

5,6

5,3

2000

5,8

6,0

5,8

2001

5,5

5,7

5,6

medborgare i EU/EES

1997

2,3

2,7

2,5

1998

2,2

2,6

2,4

1999

2,3

2,6

2,5

2000

2,7

2,8

2,7

2001

2,7

2,7

2,7

82

Skr. 2001/02:187

medborgare i land utanför

1997

2,9

3,2

3,0

EU/EES

1998

2,8

3,1

3,0

1999

2,8

2,9

2,8

2000

3,1

3,2

3,1

2001

2,7

3,0

2,9

Utlandsfödda personer

1997

10,9

12,3

11,6

totalt

1998

11,0

12,4

11,7

1999

11,4

12,5

11,9

2000

12,5

12,8

12,5

2001

12,4

12,8

12,6

födda inom EU/EES

1997

4,3

5,3

4,8

1998

4,1

5,1

4,6

1999

4,1

5,0

4,5

2000

4,5

4,7

4,5

2001

4,1

4,4

4,3

födda utanför EU/EES

1997

6,6

7,0

6,8

1998

6,9

7,3

7,1

1999

7,3

7,5

7,4

2000

8,0

8,1

8,0

2001

8,3

8,4

8,3

Personer med funktionsnedsättning

1998

16,7

11,3

17,1

totalt

2000

21,1

21,7

21,4

med nedsatt arbetsförmåga

1998

9,6

4,1

10,5

2000

8,7

10,9

9,8

utan nedsatt arbetsförmåga

1998

7,1

7,2

6,6

2000

12,4

10,8

11,6

År

Män

Kvinnor

Totalt

Skillnad i sysselsättningsgrad jämfört

1997

-28,4

-27,4

-26,1

med den totala sysselsättningsgraden

1998

-22,1

-26,1

-24,2

Utländska medborgare

1999

-18,8

-21,4

-20,4

totalt

2000

-18,8

-20,4

-18,3

2001

-16,0

-19,6

-17,69

medborgare i EU/EES

1997

-7,7

-2,9

-5,4

1998

-3,8

-4,1

-4,1

1999

-4,1

-4,0

-4,1

2000

-7,9

-6,4

-7,2

2001

-9,4

-7,5

-8,6

medborgare i land utanför

1997

-36,7

-44,7

-40,8

EU/EES

1998

-35,4

-42,1

-38,9

1999

-31,1

-35,6

-33,8

2000

-28,0

-31,8

-27,9

2001

-22,1

-29,9

-26,2

83

Skr. 2001/02:187

Utlandsfödda personer

1997

-16,8

-18,8

-17,9

totalt

1998

-16,3

-17,4

-17,0

1999

-14,7

-17,3

-16,1

2000

-13,1

-16,0

-14,7

2001

-11,6

-15,9

-13,8

födda inom EU/EES

1997

-2,4

-1,8

-2,3

1998

-1,1

-2,4

-2,1

1999

-3,8

-4,2

-4,3

2000

-4,2

-,39

-4,2

2001

-4,5

-4,6

-4,5

födda utanför EU/EES

1997

-25,6

-31,2

-28,5

1998

-24,9

-27,6

-26,3

1999

-20,8

-25,9

-23,4

2000

-17,9

-23,2

-20,6

2001

-15,2

-21,9

-18,6

Personer med funktionsnedsättning

1998

-11,6

-11,9

-11,9

totalt

2000

-7,5

-7,8

-7,7

med nedsatt arbetsförmåga

1998

-17,0

-14,2

-15,6

2000

-17,2

-15,7

-18,6

utan nedsatt arbetsförmåga

1998

4,8

4,7

5,0

2000

3,3

5,9

4,6

År

Män

Kvinnor

Totalt

Skillnad i arbetslöshetsgrad jämfört

1997

18,2

14,7

16,7

med den totala arbetslöshetsgraden

1998

15,7

11,1

13,7

Utländska medborgare

1999

11,4

7,7

9,5

totalt

2000

10,5

6,1

8,4

2001

7,3

5,9

6,6

medborgare i EU/EES

1997

5,4

1,5

3,4

1998

1,3

1,5

1,4

1999

0,6

1,1

0,8

2000

2,3

0,7

1,5

2001

2,2

2,1

2,1

medborgare i land utanför

1997

30,0

31,6

30,7

EU/EES

1998

29,6

24,0

27,1

1999

22,6

16,3

19,6

2000

18,6

12,3

15,9

2001

12,5

10,2

11,5

Utlandsfödda personer

1997

9,5

8,5

9,0

totalt

1998

9,1

7,5

8,3

1999

8,3

6,0

7,2

2000

7,5

4,8

6,2

2001

5,9

4,9

5,4

84

Skr. 2001/02:187

födda inom EU/EES

1997

0,3

-0,5

-0,1

1998

-0,8

0,7

-0,1

1999

0,1

0,6

0,3

2000

1,5

0,2

0,8

2001

1,0

0,4

0,6

födda utanför EU/EES

1997

16,5

18,0

17,2

1998

15,9

13,9

15,0

1999

13,5

10,7

12,2

2000

11,0

8,3

9,8

2001

8,6

7,8

8,2

Personer med funktionsnedsättning

1998

2,9

1,7

2,4

totalt

2000

1,4

1,0

1,5

med nedsatt arbetsförmåga

1998

4,5

2,8

3,6

2000

5,3

2,8

4,0

utan nedsatt arbetsförmåga

1998

-0,5

-2,4

-1,2

2000

-0,6

-0,3

-0,4

År

Män

Kvinnor

Totalt

Andel utländska medborgare xlvi i

1997

13,6

12,5

13,1

procent av

1998

13,9

12,7

13,4

totalt antal registrerade arbetslösa

1999

13,0

12,1

12,6

2000

12,0

11,3

11,7

2001

11,4

11,0

11,2

totalt antal deltagande i aktiva

1997

7,7

6,2

7,0

arbetsmarknadsåtgärder

1998

9,6

8,5

9,1

1999

12,3

11,5

12,0

2000

16,2

15,0

15,7

2001

18,4

16,6

17,6

Andel icke-nordiska medborgare xlvii i

1997

11,4

10,1

10,8

procent av

1998

11,8

10,3

11,1

totalt antal registrerade arbetslösa

1999

10,9

9,7

10,4

2000

9,9

9,1

9,5

2001

9,3

8,8

9,1

totalt antal deltagande i aktiva

1997

13,2

11,2

12,2

arbetsmarknadsåtgärder

1998

12,3

10,5

11,4

1999

12,1

10,9

11,5

2000

11,3

10,8

11,1

2001

11,4

11,0

11,2

Andel arbetshandikappade

1997

9,9

9,8

9,8

personer xlviii i procent av

1998

10,1

10,1

10,1

totalt antal registrerade arbetslösa

1999

11,1

11,1

11,1

2000

10,8

10,7

10,7

2001

9,5

9,4

9,5

85

Skr. 2001/02:187

1997

15,2

14,0

14,6

totalt antal deltagande i aktiva

arbetsmarknadsåtgärder

1998

15,5

14,7

15,1

1999

16,3

15,9

16,1

2000

18,4

18,9

18,6

2001

18,3

19,3

18,8

Riktlinje 8

1997

2001

Andel personer sysselsatta i små och medelstora företag xlix , i procent

39,6

41,8

1997

2000

Andel personer sysselsatta i nystartade företag l , i procent

1,8

2,3

Nystartade företag li , i procent

totalt

8,1

8,2

industrisektorn

5,8

8,8

tjänstesektorn

8,8

8,8

Överlevnadsgrad för nystartade företag efter 3 år lii , i procent

1994–1997

58

1995–1998

59

1997–2000

62

Riktlinje 9

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Andel företagare liii , i procent

15,0

13,8

5,4

5,2

10,4

9,7

Förändring av andelen företagare liv , i procent

97,7

98,7

97,1

99,6

97,6

98,9

Riktlinje 10

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Sysselsättningsgrad inom tjänstesektorn lv , i

41,4

46,8

59,5

64,5

50,3

55,5

procent

86

Skr. 2001/02:187

Män

Kvinnor

Totalt

Sysselsättningsförändring inom

3,5

2,8

3,1

tjänstesektorn lvi , i procent

Uppdelat efter sektor (NACE):

Parti- och detaljhandel, reparationer (G)

0,5

-0,4

0,1

Hotell och restaurang (H)

2,6

0,9

1,6

Transp., magasinering och kommunik. (I)

-0,3

6,5

1,6

Finansiell verksamhet (J)

2,5

3,4

3,0

Fastigheter och uthyrning, företagstj. (K)

11,4

8,4

10,2

Off. förvalt. och försvar, obl. soc.förs. (L)

-0,3

7,8

3,8

Utbildning (M)

3,0

4,6

4,1

Hälso- och sjukvård, sociala tjänster (N)

0,7

1,1

1,0

Andra samh. och personliga tjänster (O)

4,9

-0,5

1,9

Förvärvsarbete i hushåll (P)

-54,9

-46,9

-48,3

Verksamhet vid int. org. och organ (Q)

119,4

45,8

68,72

Riktlinje 11

Sysselsättningsgrad (16-64 år) 2001

Procent

per län och kön

100

100

95

Kvinnor

Män

Total

95

90

90

85

85

80

80

75

75

70

70

65

65

60

60

55

55

50

50

ala

d

kholm

e

lm

n

o

s

lla

e

p

b

r

Bl

Ka

Gotl

Up

Ha

o

c

Sverig

r

No

Kr

Sto

Anm.: Länsindelningen är på nivån NUTS 3.

Källa: AKU, SCB.

87

Skr. 2001/02:187

Arbetslöshetsgrad (16-64 år) 2001

Procent

per län och kön

8

8

7

Kvinnor

Män

Total

7

6

6

5

5

4

4

3

3

2

2

1

1

0

0

ala

kin

larn

ten

ige

s

t

r

p

o

Sve

Ha

a

b

Up

e

o

Bl

D

r

r

Stockholm

Kr

No

Anm.: Länsindelningen är på nivån NUTS 3.

Källa: AKU, SCB.

Förändring av sysselsättningsgraden 1997-2001 per län

Sverige Östergötland Halland Gotland Västmanland Uppsala Västerbotten

V. Götaland Dalarna

Stockholm

Jönköping

Skåne

Västernorrlan

Örebro

Gävleborg

Södermanland

Norrbotten

Kronoberg

Värmland

Blekinge

Kalmar

Jämtland

-2

-1

0

1

2

3

4

5

6

7

8

Procent

Anm.: På grund av nya länsindelningar har Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lagts ihop till Västra Götaland för 1997.

Källa: AKU, SCB.

88

Skr. 2001/02:187

Förändring av arbetslöshetsgraden 1997-2001 per län

Sverige

Värmland

Norrbotten

Östergötland

Gotland

Dalarna

Västmanland

V, Götaland

Blekinge

Västernorrland

Västerbotten

Uppsala

Halland

Södermanland

Jönköping

Skåne

Gävleborg

Stockholm

Örebro

Kalmar

Jämtland

Kronoberg

-6

-5

-4

-3

-2

-1

0

Procent

Anm.: På grund av nya länsindelningar har Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lagts ihop till Västra Götaland för 1997.

Källa: AKU, SCB.

Riktlinje 12

Formell och effektiv skattekvot

BNP

65,0

60,0

av

55,0

Procent

50,0

45,0

1990

1993

1996

1999

2002

År

Formell skattekvot

Effektiv skattekvot

Anm.: De totala skatteintäkterna, uttryckt som skattekvoten, används vanligen som ett mått på det totala skattetrycket. På grund av obalanser i budgeten kan denna skattekvot vara missvisande. Genom att justera de totala skatteintäkterna med den offentliga sektorns nettoskuld erhålls den effektiva skattekvoten, vilken kan ses som en alternativ indikator för det verkiga skattetrycket.

Källa: Finansdepartementet.

89

Skr. 2001/02:187

Riktlinje 13

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Andel med atypisk sysselsättning lvii , i procent

17,7

17,8

51,0

47,6

34,5

32,8

Veckoarbetstid lviii

41,0

41,0

40,5

40,4

40,8

40,8

Andel övertidsarbetande lix , i procent

15,6

13,6

7,1

6,5

11,3

10,0

Andel deltidsarbetande lx , i procent

8,6

9,1

43,3

39,0

26,2

24,2

frivillig deltid

5,3

6,6

29,2

29,5

17,4

18,1

ofrivillig deltid

3,3

2,6

14,0

9,5

8,7

6,1

Andel frånvarande från arbetet av den totala

sysselsättningen, i procent

pga. vård av barn eller föräldraledighet

0,3

0,4

3,5

3,4

1,8

1,9

pga. studier

0,4

0,5

1,2

0,8

0,6

0,8

pga. andra skäl

0,1

0,1

0,2

0,3

0,2

0,2

Riktlinje 14

År

Män

Kvinnor

Totalt

Antal rapporterade arbetsolyckor lxi

1997

22 204

12 631

34 835

2000

22 469

13 401

35 870

Olycksfrekvens, arbetsolyckor lxii

1997

990

690

840

2000

1 020

700

870

År

Totalt

Totalt antal förlorade arbetsdagar pga. arbetsolyckor lxiii

1997

901 768

2000

1 337 356

Genomsnittligt antal förlorade arbetsdagar pga. arbetsolyckor lxiv

1997

28

2000

34

Riktlinje 15

Män

Kvinnor

Totalt

Andel deltagare i yrkesrelaterad utbildning lxv ,

67

69

68

1999, i procent

Andel anställda som deltar i yrkesrelaterad

utbildning lxvi , 1999, i procent

Företag med avtal

67

69

68

nya metoder

72

74

73

10–49 anställda

69

73

71

50–249 anställda

65

64

65

250– anställda

73

76

74

90

Skr. 2001/02:187

inga nya metoder

62

62

62

10–49 anställda

61

62

62

50–249 anställda

58

51

55

250– anställda

64

66

65

Företag utan avtal

54

54

54

nya metoder

60

58

59

10–49 anställda

57

57

57

50–249 anställda

53

56

54

250– anställda

64

60

63

inga nya metoder

52

52

52

10–49 anställda

46

48

47

50–249 anställda

50

51

50

250– anställda

63

61

62

Genomsnittligt antal utbildningstimmar per

anställd lxvii , 1999, i procent

Företag med avtal

34

29

32

nya metoder

35

31

34

10–49 anställda

39

39

39

50–249 anställda

25

23

24

250– anställda

37

31

35

inga nya metoder

30

27

29

10–49 anställda

30

28

30

50–249 anställda

26

26

26

250– anställda

31

27

29

Företag utan avtal

29

28

29

nya metoder

32

32

32

10–49 anställda

30

29

29

50–249 anställda

26

25

26

250– anställda

36

35

35

inga nya metoder

28

26

27

10–49 anställda

25

25

25

50–249 anställda

27

25

26

250– anställda

31

27

30

1998

2001

Utgifter för informations-och kommunikationsteknik (IKT), i procent av

9,0

10,2

BNP lxviii

91

Skr. 2001/02:187

Riktlinje 17

Män

Kvinnor

1997

2001

1997

2001

Andel av den totala sysselsättningen, i procent

52

52

48

48

Uppdelat efter sektor (NACE):

Jordbruk, jakt och skogsbruk (A)

75

76

25

24

Fiske (B)

100

100

0

0

Utvinning av mineral (C)

89

88

11

12

Tillverkning (D)

73

73

27

27

El-, gas- och vattenförsörjning (E)

77

72

23

28

Byggverksamhet (F)

92

92

8

8

Partihandel och detaljhandel, reparationer (G)

57

56

43

44

Hotell- och restaurangverksamhet (H)

40

44

60

56

Transport, magasinering och kommunikationer (I)

70

70

30

30

Finansiell verksamhet (J)

42

44

58

56

Fastighets- och uthyrningsverks., företagstjänster (K)

61

62

39

38

Off. förvaltning och försvar, obl. socialförsäkring (L)

51

48

49

52

Utbildning (M)

32

32

68

68

Hälso- och sjukvård, sociala tjänster (N)

13

13

87

87

Andra samhälleliga och personliga tjänster (O)

47

45

53

55

Förvärvsarbete i hushåll (P)

8

16

92

84

Verksamhet vid intern. organisationer och organ (Q)

19

40

81

60

Uppdelat efter yrkeskategori (ISCO):

95

96

5

4

Militärt arbete (0)

Politiskt arbete, ledningsarb. i företag och myndigh. (1)

72

70

28

30

Specialister (2)

48

50

52

50

Tekniker och assistenter (3)

54

53

46

47

Kontors- och kundservicearbete (4)

26

28

74

72

Service och försäljningsarbete (5)

21

22

79

78

Kvalificerat arbete inom jordbruk och fiske (6)

76

75

24

25

Hantverk och hantverksrelaterad handel (7)

93

94

7

6

Process och maskinoperatörsarbete, montering (8)

82

82

18

18

Arbete utan krav på yrkesutbildning (9)

32

34

68

66

1997

2001

Absolut skillnad i sysselsättningsgrad mellan könen lxix , per åldersgrupp

16–64 år

-3,5

-3,5

16–24 år

-1,4

1,2

25–54 år

-4,0

-4,2

55–64 år

-4,0

-5,3

Absolut skillnad i arbetslöshetsgrad mellan könen lxx , per åldersgrupp

16–64 år

-1,0

-0,7

16–24 år

-1,9

-2,3

25–54 år

-0,4

-0,5

55–64 år

-2,5

-0,8

92

Skr. 2001/02:187

Absolut skillnad i sysselsättningsgrad mellan könen lxxi , per

utbildningsnivå

-0,3

-0,3

lägre än gymnasieutbildning

-0,4

-0,4

gymnasieutbildning

0,0

-0,2

eftergymnasial utbildning

Absolut skillnad i arbetslöshetsgrad mellan könen lxxii , per utbildningsnivå

lägre än gymnasieutbildning

-4,0

-3,6

gymnasieutbildning

-2,5

-1,8

eftergymnasial utbildning

-2,5

2,1

Absolut skillnad i långtidsarbetslöshet mellan könen lxxiii

-0,6

-0,2

Relativ skillnad i sysselsättningsgrad mellan könen lxxiv , i procent

-4,8

-4,5

Relativ skillnad i arbetslöshetsgrad mellan könen lxxv , i procent

-11,8

-16,3

Absolut skillnad i sysselsättningsgrad mellan könen,

-14,1

-14,4

heltidsekvivalenter lxxvi

Kvinnors månadslön i procent av mäns månadslön lxxvii

83

82

Kvinnors månadslön i procent av mäns månadslön efter hänsynstagande

93

92

till skillnader mellan män och kvinnor i ålder, utbildning, arbetstid, sektor

och yrkeskategori lxxviii

Riktlinje 18

Män

Kvinnor

Totalt

1997

2001

1997

2001

1997

2001

Andel ofrivilligt deltidsarbetande lxxix , i

35,6

26,3

31,7

23,6

32,3

24,1

procent

Föräldraskapets inverkan på sysselsättnings-

graden lxxx

-10,8

-7,0

0,3

1,5

-3,6

-2,5

20–50 år

20–30 år

-1,0

-2,4

4,0

3,1

-2,6

-0,6

-11,5

-10,3

3,2

1,7

-4,9

-4,0

30–40 år

40–50 år

-17,0

-17,5

3,2

1,3

0,6

-4,4

1997

2001

Skillnad mellan könen i föräldraskapets inverkan på sysselsättnings-

graden lxxxi

11,1

8,5

20–50 år

5,0

5,5

20–30 år

30–40 år

14,7

12,0

40–50 år

20,2

18,8

1997

1998

1999

2000

2001

Barn i barnomsorg i förhållande till alla barn i

samma åldersgrupp lxxxii , i procent

1–5-åringar i förskoleaktiviteter, totalt

72

73

75

76

77

förskola

59

61

64

66

68

familjedaghem

13

12

11

10

9

93

Skr. 2001/02:187

6–9-åringar i barnomsorg för skolbarn, totalt

56

64

65

66

68

fritidshem lxxxiii

53

60

62

63

66

familjedaghem

3

4

6

2

2

10–12-åringar i barnomsorg för skolbarn,

6

7

7

7

8

totalt

1997

1998

1999

2000

Andel av befolkningen i åldersgruppen 65 och

äldre som får vård och hjälp (för äldre och

funktionshindrade) lxxxiv , i procent

totalt

16,9

15,9

17,4

18,0

ordinärt boende

8,4

8,2

9,3

9,4

särskilda boendeformer

8,5

7,7

8,1

8,6

i Antal sysselsatta i förhållande till hela befolkningen.

ii Totalt antal arbetstimmar delat med genomsnittligt antal arbetstimmar per år i heltidstjänster, beräknat i förhållande till hela befolkningen.

iii Totalt antal arbetslösa i förhållande till hela arbetskraften.

iv Årlig procentuell förändring av andelen sysselsatta i befolkningen. Källa: ESA95, SCB.

v Årsgenomsnitt av BNP-förändringen (fasta priser). Källa: ESA95, SCB.

vi Ökningen av den totala lönen per anställd justerad för arbetsproduktiviteten och BNP-deflatorn (fasta priser). Källa: ESA95, SCB.

vii Löpande priser. Källa: ESA95, SCB.

viii Förändring av BNP (fasta priser) per capita av den sysselsatta befolkningen och per arbetstimme, uttryckt i procent. Källa: ESA95, SCB.

ix Källa: RAMS (Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik), SCB.

x Siffrorna anger genomsnittlig andel övergångar mellan årets fyra kvartal.

xi Totala offentliga utgifter för konsumtion av och investering i utbildning, i procent av BNP (löpande priser). Källa: ESA 95, SCB.

xii Variationskoefficient för regional sysselsättning i åldersgruppen 16–64 på länsnivå (NUTS 3). Variationskoefficienten är ett mått på hur mycket situationen i de olika länen i genomsnitt skiljer sig från genomsnittet för hela riket. Koefficienten beräknas genom att standardavvikelsen divideras med ett viktat genomsnitt av sysselsättninggraden i hela landet.

xiii Variationskoefficient för regional arbetslöshet i åldersgruppen 16–64 på länsnivå (NUTS 3). Variationskoefficienten är ett mått på hur mycket situationen i de olika länen i genomsnitt skiljer sig från genomsnittet för hela riket. Koefficienten beräknas genom att standardavvikelsen divideras med ett viktat genomsnitt av arbetslöshetsgraden i hela landet.

xiv Totalt antal långtidsarbetslösa (minst 12 månader) i förhållande till den totala arbetskraften.

xv Totalt antal arbetslösa ungdomar (16–24 år) i förhållande till hela befolkningen i samma åldersgrupp.

xvi Totalt antal långtidsarbetslösa (minst 12 månader) i förhållande till den totala arbetslösheten.

xvii Siffrorna för 1997 är årsgenomsnitt baserade på månadsvisa mätningar under perioden juli 1996–

juni 1997 och på motsvarande sätt följande år. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

94

Skr. 2001/02:187

xviii Siffrorna för 1997 är årsgenomsnitt baserade på månadsvisa mätningar under perioden januari– december 1997 och på motsvarande sätt följande år. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

xix Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

xx Siffrorna för alla fem åren inbegriper tidigare arbetslösa som deltar i kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildning. I siffrorna för 1998 och 1999 ingår också de som deltagit i IT-satsningen.

xxi Siffrorna för alla fem åren inbegriper tidigare arbetslösa med lönebidrag eller offentligt skyddat arbete samt Samhall. I siffrorna för 1997 ingår också personer med rekryteringsstöd och beredskapsarbete. I siffrorna för 1998 ingår också personer med individuellt anställningsstöd, vilket också gäller för 1999 där även allmänt och förstärkt anställningsstöd ingår. För 2000 och 2001 omfattar anställningsstöden allmänt, särskilt och förstärkt (fyraårsinskrivna) anställningsstöd.

xxii Siffrorna för 1997–2001 inbegriper tidigare arbetslösa som deltar i datortek, offentligt tillfälligt arbete, kommunalt program för ungdomar och arbetslivsinriktad rehabilitering. Siffrorna för 1997 inbegriper också arbetsplatsintroduktion, arbetslivsutveckling (ALU), utbildningsvikariat, projekt med bibehållen A-kassa och resursarbete. Detta gäller även 1998, då ungdomsgarantin ingår men inte utbildningsvikariat. För 1999 ingår följande (utöver ovannämnda program): arbetspraktik, projekt med bibehållen A-kassa, resursarbete och ungdomsgarantin. För 2000 och 2001 inbegriper siffrorna också arbetspraktik, ungdomsgarantin, aktiviteter inom vägledning och platsförmedling och “otraditionella” projekt med arbetsmarknadspolitisk inriktning samt de ovannämnda åtgärder som är desamma för alla fem åren.

xxiii För hela perioden 1997–2001 inbegriper siffrorna tidigare arbetslösa som får stöd till start av näringsverksamhet, tidigare starta-eget-bidrag.

xxiv Exklusive deltagare i kunskapslyftet.

xxv Ibid.

xxvi Ibid.

xxvii Källa: LMP-databasen/Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och SCB.

xxviii Totalt arbetskraftsdeltagande i förhållande till hela befolkningen.

xxix Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

xxx Andel av befolkningen i arbetsför ålder som genomgått minst gymnasieutbildning.

xxxi Andel av befolkningen i arbetsför ålder som deltar i utbildning (inklusive arbetsmarknads- och vidareutbildning).

xxxii Andel 18–24-åringar som har genomgått grundskola (ISCED-nivå 2) eller mindre och inte deltar vidare i utbildning.

xxxiii Källa: Personalutbildningsstatistiken; juli–december 1997 och juli–december 2001, SCB.

xxxiv Ibid.

xxxv Ibid.

xxxvi Ibid.

xxxvii Med baskompetens (literacy) avses här vuxnas förmåga att förstå och använda tryckt och skriven information. I IALS bedöms denna utifrån tre aspekter: Förmåga att förstå löpande text (prose literacy), förmåga att tolka och använda diagram, kartor, blanketter etc. (document literacy) samt förmåga att genomföra beräkningar utifrån underlag i texter och dokument (quantitative literacy). Källa: OECD och Statistics Canada (2000), Literacy in the Information Age: Final Report on International Adult Literacy Survey.

xxxviii Källa: OECD och Statistics Canada (2000), Literacy in the Information Age: Final Report on International Adult Literacy Survey.

95

Skr. 2001/02:187

xxxix Andel av respektive arbetskraftkategori på varje baskompetensnivå. Låg baskompetens motsvarar nivåerna 1 och 2, medelgod till god förmåga motsvarar nivåerna 3 och 4/5. Källa: OECD och Statistics Canada (1995), Literacy, Economy and Society: Results of the First International Adult Literacy Survey.

xl Referensperioden är februari–juni 2001. Andel skolor med tillgång till Internet per nivå och typ av utbildning (ISCED-nivåer 1 och 2–3). Källa: Eurobarometer Flash 95/102, 2001.

xli Referensperioden är februari–juni 2001. Andel lärare med förvärvad IT-kompetens (som fått utbildning för att använda datorer och Internet) eller som använder datorer. Källa: Eurobarometer Flash 95/102, 2001.

xlii Referensperioden är februari–juni 2001. Antal studerande per dator med eller utan anslutning till Internet. Källa: Eurobarometer Flash 95/102, 2001.

xliii Referensperioden är januari–februari 2001. Källa: Eurobarometer 54.2 ”The social situation in the EU”, 2001.

xliv Källa avseende personer med funktionsnedsättning är ”Situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning”, SCB och referensperioderna är fjärde kvartalet 1998 respektive fjärde kvartalet 2000.

xlv Relativa antalet personer som hör till prioriterade grupper i förhållande till hela befolkningen. xlvi Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

xlvii Ibid

xlviii Ibid.

xlix Antal personer sysselsatta i små och medelstora företag (<250 anställda) i förhållande till det totala

antalet sysselsatta. Källa: Företagsregistret, SCB.

l Antal personer sysselsatta i nystartade företag i förhållande till antalet personer sysselsatta i befintliga

företag. Siffrorna för 2000 är preliminära. Källa: Företagsregistret, SCB och Nyetableringar, Institutet

för tillväxtpolitiska studier (ITPS) och SCB.

li Genuina nystarter delat med det totala antalet aktiva företag. Siffrorna för 2000 är preliminära. Källa:

Nyetableringar, Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) och SCB.

lii Källa: Nyetableringar, Verket för näringslivsutveckling (NUTEK) och SCB för 1994–1997 och 1995–

1998; Nyetableringar, Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) och SCB för 1997–2000.

liii Antal företagare i förhållande till det totala antalet sysselsatta.

liv Antal företagare år n delat med antalet egenföretagare år n-1.

lv Antal sysselsatta (huvudsyssla) inom tjänstesektorn (NACE-sektorerna G–Q) i förhållande till hela

befolkningen.

lvi Procentuell förändring av antal personer sysselsatta i tjänstesektorn mellan 2000 och 2001. Observera

att få personer arbetar inom sektorerna P och Q och att små variationer mellan olika år därmed ger ett

stort utslag på de procentuella siffrorna.

lvii Antal anställda i atypiska anställningsformer i procent av det totala antalet anställda (enligt AKU

definieras de två centrala faktorerna för atypiska anställningsformer som deltidsanställning, på grundval

av egen bedömning, och tidsbegränsad anställning).

lviii Genomsnittligt antal vanligen arbetade timmar per vecka för heltidsanställda, definierat som summan

av antalet timmar i veckan som heltidsanställda arbetar dividerat med antalet heltidsanställda.

lix Antal anställda för vilka det faktiska antalet arbetstimmar överstiger det vanliga antalet arbetstimmar

på grund av övertid, uttryckt i procent avsamtliga anställda.

lx Antal anställda som arbetar deltid i procent av samtliga anställda.

lxi Siffrorna för 2000 är preliminära. Källa: Arbetsskaderegistret, Arbetsmiljöverket.

96

Skr. 2001/02:187

lxii Antalet arbetsolyckor (olyckor med eller utan dödlig utgång) per 100 000 sysselsatta. Siffrorna för 2000 är preliminära. Källa: Informationssystemet om arbetsskador, Arbetsmiljöverket.

lxiii Siffrorna för 2000 är preliminära. Källa: Informationssystemet om arbetsskador, Arbetsmiljöverket. lxiv Ibid.

lxv Andel anställda som deltar i yrkesrelaterad utbildning som tillhandahålls av företag (internt eller externt) inom ramen för kollektivavtal. Källa: CVTS2 2001.

lxvi Andel anställda som deltar i yrkesrelaterad utbildning som tillhandahålls av företag (internt eller externt) med eller utan kollektivavtal, uppdelat efter företagens storlek och efter huruvida företaget infört ny teknik eller ej. Källa: CVTS2 2001.

lxvii Genomsnittligt antal timmar per anställd som ägnas åt utbildning som tillhandahålls av företag (internt eller externt) med eller utan kollektivavtal, uppdelat efter företagens storlek och huruvida företaget infört ny teknik eller ej. Källa: CVTS2 2001.

lxviii Källa: EITO 2002.

lxix Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män i absoluta tal (procentenheter). lxx Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan kvinnor och män i absoluta tal (procentenheter). lxxi Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män i absoluta tal (procentenheter). lxxii Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan kvinnor och män i absoluta tal (procentenheter).

lxxiii Skillnaden i långtidsarbetslöshet mellan kvinnor och män i absoluta tal (procentenheter).

lxxiv Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män dividerad med sysselsättningsgraden för män.

lxxv Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan kvinnor och män dividerad med arbetslöshetsgraden för män. lxxvi Skillnaden i sysselsättningsgrad för kvinnor och män mätt i heltidsekvivalenter i absoluta tal (procentenheter).

lxxvii Källa: Lönestatistisk årsbok 2000, SCB.

lxxviii Ibid.

lxxix Andelen ofrivilligt deltidsarbete i förhållande till totalt deltidsarbete.

lxxx Den absoluta skillnaden i sysselsättningsgrad mellan personer utan respektive med barn i åldern 0–6 år.

lxxxi Den absoluta skillnaden mellan män och kvinnor i fråga om föräldraskapets inverkan på sysselsättningsgraden.

lxxxii Siffrorna visar årsgenomsnitt och inkluderar både offentlig och privat barnomsorg. Uppgifterna gäller inskrivna i förskola och familjedaghem för 1–5-åringar och inskrivna i fritidshem och familjedaghem för 6–12-åringar. Deltagande i öppen fritidsverksamhet är inte inkluderat i uppgifterna. Källa: Nationell statistik från Skolverket.

lxxxiii För 1997 är inte sexåringar inbegripna, på grund av att sexårsverksamheten infördes och många sexåringar flyttades över från förskolan till skolan. Under 1997 var 76 procent av sexåringarna inskrivna i någon form av barnomsorg.

lxxxiv Siffrorna inbegriper både offentlig och privat omsorg. Källa: Socialdepartementet och SCB.

97