Prop. 2003/04:100

Bilaga 3

Fördelningspolitisk

redogörelse

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Bilaga 3

Fördelningspolitisk redogörelse

Innehållsförteckning

Sammanfattning................................................................................................................
7

Inkomst- och lönefördelningen.............................................................................
7

Inkomstfördelningen i ett regionalt perspektiv ...................................................
7

1
Hushållens inkomster ............................................................................................
8

Inkomstutveckling för vem?..................................................................................
8

1.1
Förändring av ekonomisk standard 1991–2004 ....................................
8

1.1.2
Fördelningspolitiska nyckeltal .............................................................
10

1.2
Fördelning av ekonomiska resurser 1991–2002 ..................................
10

1.2.1
Lönespridning 1992–2002 ....................................................................
10

1.2.2
Löneskillnad mellan kvinnor och män.................................................
11

1.2.3
Lön i olika regioner...............................................................................
11

1.2.4
Inkomstfördelningen............................................................................
12

1.2.5
Ekonomiskt utsatta...............................................................................
13

1.2.6
Utveckling av ekonomisk standard för olika grupper .......................
14

Ungdomar .............................................................................................
14

Barn........................................................................................................
15

Ålderspensionärer .................................................................................
15

2
Inkomstfördelningens utveckling i ett regionalt perspektiv .............................
15

2.1
Bakgrund ...............................................................................................
15

2.2
Inkomstskillnader mellan invånare i olika kommuner .......................
16

2.2.1
Invånarnas privata och offentliga försörjning i kommunerna............
16

Regionala mönster i socialbidrag, arbetsmarknadsstöd och

sjukpenning ...........................................................................................
17

Nettotransfereringar.............................................................................
17

2.2.2
Utjämning mellan kommuner..............................................................
18

2.2.3
Skillnader i ekonomisk standard mellan kommuner...........................
19

Inkomsternas konjunkturkänslighet ...................................................
20

Utjämning över tiden............................................................................
21

2.3
Inkomstskillnader mellan regioner ......................................................
21

Regional tillväxt.....................................................................................
21

Befolkningsstruktur..............................................................................
23

Försörjningskvot och faktorinkomst ..................................................
23

2.3.1
Ekonomisk standard .............................................................................
24

Ekonomisk standard och befolkningsutveckling................................
25

Fördelningen av offentlig välfärdskonsumtion...................................
26

3

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

2.3.2
Förvärvsarbetstid och tid i hemarbete ..................................................
28

2.4
Slutsatser ................................................................................................
29

Underbilaga 3
..................................................................................................................
30

Begrepp och definitioner ......................................................................................
30

Avsteg från den officiella inkomststatistiken......................................................
31

Datamaterial ..........................................................................................................
31

4

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Tabellförteckning

Tabell 1.1 Ekonomisk standard 2002 samt förändring 1991–2002 och 2002–2004.
....

Median för grupper av individer...................................................................
9

Tabell 1.2 Fördelningspolitiska nyckeltal 1991–2002...................................................
9

Tabell 1.3 Medianlön för kvinnor och män i olika regioner 2002 .............................
12

Tabell 1.4 Andel med justerad disponibel inkomst understigande 60 procent

av medianinkomsten 1995 och 2002...........................................................
14

Tabell 2.1 Kommunal variation i olika inkomstslag för invånarna 2002 ...................
17

Tabell 2.2 Bruttoregionprodukt 1993. Utveckling 1993–2001 av BRP och

lönesumma per capita fördelat på regionfamiljer ......................................
22

Tabell 2.3 Befolknings- och försörjningssituation i olika regioner 2002 ..................
24

Tabell 2.4 Hushållets ekonomiska standard (median) i olika regioner.

Förändring 1991–2002 samt relativ nivå 2002 ...........................................
24

Tabell 2.5 Hushållets ekonomiska standard efter boendeutgift 2002 .......................
26

Tabell 2.6 Faktorinkomst, disponibel inkomst samt disponibel inkomst efter

beaktande av offentlig konsumtion och boendeutgifter 1999..................
27

Tabell 2.7 Tidsanvändning i olika regioner 2000/2001...............................................
28

Underbilagetabell 3.1 Individernas ekonomiska standard1991–2002

samt förändring1991–2004. Median för olika grupper samt

medelvärden för inkomstgrupper (deciler)................................................
33

5

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Diagramförteckning

Diagram 1.1
Lönespridning 1992–2002 .......................................................................
10

Diagram 1.2 Kvinnors lön i relation till mäns lön 1992–2002 ....................................
11

Diagram 1.3 Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst 1991–2002 ...........
12

Diagram 1.4 Andelen med svag ekonomi 1991–2002 .................................................
13

Diagram 1.5 Ekonomisk standard för barn, ungdomar och ålderspensionärer

i förhållande till hela befolkningen 1991–2002......................................
14

Diagram 1.6 Andel barn (0–17 år) som lever i familjer med svag ekonomi

1991–2002.................................................................................................
15

Diagram 2.1 Invånarnas genomsnittliga bruttoinkomst i kommunerna 2002...........
16

Diagram 2.2 Inkomstslagens betydelse för invånarnas bruttoinkomst 2002 ............
17

Diagram 2.3 Nettotransfereringar mellan invånarna i olika kommuner 2002...........
18

Diagram 2.4 Medianinkomst inom kommuner för olika inkomst-

definitioner 1999......................................................................................
19

Diagram 2.5 Den kommunala inkomstfördelningen 1991– 2002...............................
20

Diagram 2.6 Samband mellan inkomstnivå 1991 och inkomstutveckling

1991–1995 på kommunnivå.....................................................................
20

Diagram 2.7 Samband mellan inkomstnivå 1995 och inkomstutveckling

1995–2000 på kommunnivå.....................................................................
20

Diagram 2.8 Omfördelningseffekt mellan kommuner av skatter

och transfereringar...................................................................................
21

Diagram 2.9 Ekonomisk standard efter boendeutgift per genomsnittlig

förvärvsarbetstimme år 2001 för individer 20–84 år i olika ......................

kommungrupper.......................................................................................
28

Figur 2.1
Nettotransferering för invånare i kommunerna 2002............................
18

Underbilagefigur 1 Socialbidrag per invånare 2002.......................................................
34

Underbilagefigur 2 Arbetsmarknadsstöd per invånare 2002........................................
34

Underbilagefigur 3 Sjukpenning per invånare 2002......................................................
34

Underbilagefigur 4 Andel född i annat land än Sverige 2002 .......................................
34

6

Sammanfattning

På riksdagens uppdrag lämnar regeringen sedan 1994 fördelningspolitiska redogörelser i anslutning till budgetpropositionen och/eller vårpropositionen. Årets redogörelse innehåller dels en redovisning av hushållens inkomster och inkomstfördelning sedan början av 1990-talet, dels en fördjupad analys av skillnader i ekonomisk standard mellan hushåll i olika regioner av landet.

Inkomst- och lönefördelningen

Hushållens ekonomiska standard 1 ökade med drygt 12 procent mellan 1991 och 2002. Ökningen var något större bland män (13 procent) än bland kvinnor (11,5 procent). Mest gynnsam har utvecklingen varit för ålderspensionärer som ökade sin ekonomiska standard med mellan 15 och 21 procent. För ungdomar i åldern 18–24 år ökade däremot den ekonomiska standarden mycket svagt, vilket bland annat förklaras av att en allt större andel studerar allt längre. Under perioden 2002–2004 beräknas den ekonomiska standarden öka med ytterligare drygt 2 procent och samtliga grupper, inklusive ungdomar, beräknas uppvisa en positiv utveckling.

Lönespridningen, som ökat kontinuerligt under de senaste elva åren, tenderar att bromsas upp. Utvecklingen av månadslönerna bland de i den övre delen av fördelningen har mattats av kraftigt. Månadslönen vid nionde decilen är emellertid fortfarande ungefär dubbelt så hög som vid första decilen.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är i stort sett oförändrad jämfört med föregående år och skillnaden mellan mäns och kvinnors lön är liksom tidigare större för dem med hög lön. Bland dem med högst lön har dock löneskillnaden minskat svagt. Lönekvoten 2002 uppgår till 74 procent, dvs. lönen för kvinnor uppgår till 74 procent av lönen för män. Motsvarande lönekvot uppgick till 72 procent 2001. För medianlönen är kvoten 88 procent och bland dem med lägst löner är kvoten 94 procent.

1 Medianvärdet för disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Inkomstspridningen 2 ökade med ca 13 procent mellan 1991 och 2002. Under den första delen av 1990-talet var inkomstspridningen i det närmaste oförändrad. Ökningen förklaras huvudsakligen av att hushållen med högst ekonomisk standard ökat sin inkomst mer än övriga efter 1995. Denna utveckling har dock bromsats upp efter 2001.

Andelen
hushåll
med
svag
ekonomi är

4,5 procent,
vilket
innebär
en
svag ökning

jämfört med tidigare år. Sett i ett internationellt perspektiv är detta en låg nivå.

Inkomstfördelningen i ett regionalt perspektiv

De offentliga skatte- och transfereringssystemen har inga uttalade regionalpolitiska syften, men medför i praktiken en långtgående utjämning av regionala skillnader i hushållens ekonomiska standard. Som en följd av att bl.a. sysselsättningsgrad och arbetstid varierar starkt mellan olika delar av landet, är de regionala skillnaderna mellan invånarnas marknadsinkomst 3 stor. När man också tar hänsyn till de offentliga systemen i form av skatter och transfereringar framträder en annan bild – en bild av en mycket jämn regional fördelning av hushållens ekonomiska standard. Efter att skatter och transfereringar beaktats ligger hushållens genomsnittsinkomst i de flesta regioner och kommuner på ungefär samma nivå och ingen region eller kommun avviker genom påtagligt lägre nivå än andra. Däremot uppvisar ett fåtal kommuner, i synnerhet runt storstadsområden, något högre inkomster. Om även värdet av den offentliga konsumtion som kan knytas till individen beaktas, sker en ytterligare utjämning mellan regioner.

Analysen har gjorts stegvis och visar tydligt hur skillnader i marknadsinkomst utjämnas kraftfullt, när offentliga system i form av transfereringar, skatter och offentlig konsumtion tas med. I de flesta, 199 av landets 289 kommuner år 2002, fick invånarna tillbaka mer transfereringar och offentliga subventioner än de betalade i skatt, arbetsgivar- och egenavgifter.

2 Inkomstspridningen mäts med Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst. Definition finns i underbilaga 3.

3 Marknadsinkomst är summan av lön, företagar- och kapitalinkomst.

7

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Det finns inget som tyder på att skillnaderna i genomsnittsinkomst efter skatter, transfereringar och offentlig konsumtion har ökat under de senaste 10 åren. Även om skillnaden mellan invånarnas inkomster i kommuner och regioner är tämligen lika över tiden, kan vissa konjunkturella variationer observeras. De regionala inkomstskillnaderna minskar i en konjunkturnedgång, för att sedan öka i samband med en konjunkturuppgång. Detta fenomen styrs framförallt av förändringar i den övre delen av inkomstfördelningen. I en lågkonjunktur minskar skillnaderna genom att kommuner med högre ekonomisk standard (och stor andel marknadsinkomster) tappar i inkomst samtidigt som kommuner med lägre ekonomisk standard förefaller mer stabila över konjunkturcykeln.

En indelning av landet i kommungrupper visar att förortskommunernas marknadsinkomster ligger 26 procent över riksmedianen och glesbygdskommunerna ligger 21 procent under riksmedianen. Beaktas även de offentliga transfererings- och skattesystemen samt den offentliga konsumtionen och boendeutgifter ligger förortskommunerna 9 procent över riksmedianen, medan glesbygdskommunernas ekonomiska standard överstiger riksmedianen med 3 procent. Den initiala skillnaden på 47 procentenheter i marknadsinkomst har således minskat till 6 procentenheter när de offentliga systemen och boendeutgifter beaktas.

Slutligen studeras också hur regionala skillnader i ekonomisk standard förhåller sig till regionala skillnader i arbetstid. Här konstateras att ekonomisk standard per arbetad timme är betydligt lägre i kommuner där invånarna till stor del försörjer sig via marknadsinkomster.

Fördelningsanalys av disponibel inkomst ger en god bild av den ekonomiska standarden 5 i hushåll med olika sammansättning.

Ekonomisk standard ger emellertid inte en fullständig bild av hushållens resurser eftersom en stor del av dessa kommer från subventionerad offentlig konsumtion i form av t.ex. barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård, äldreomsorg. I tidigare fördelningspolitiska redogörelser 6 har redovisats fördjupade studier, där värdet av offentlig konsumtion adderats till den ekonomiska standarden. Resultaten visade att den offentliga konsumtionen har en kraftigt utjämnade effekt på inkomstfördelningen.

Inkomstutveckling för vem?

Undersökningen av hushållens ekonomi, HEK, bygger på årliga tvärsnitt av befolkningen. Det innebär att det inte är samma individer som studeras över tid. Sammansättningen av olika grupper förändras således. Enskilda individer förflyttar sig mellan inkomst- och åldersgrupper. Samboende kan separera för att vid nästa mättillfälle ingå bland ensamstående med barn. Gruppen ålderspensionärer kompletteras med yngre personer samtidigt som äldre personer dör. En individ som säljer sitt hus kan göra en kapitalvinst och därmed tillfälligt hamna i den högsta inkomstklassen.

Vid redovisning av vissa nyckeltal som inkomströrlighet och ekonomisk marginalisering följs enskilda individers rörlighet på inkomstskalan med hjälp av SCB:s databas LINDA. I LINDA är uppgifterna longitudinella , dvs. det är möjligt att följa samma individ över tid.

1 Hushållens inkomster

Statistiska centralbyrån (SCB) följer regelbundet inkomstfördelningen i Sverige genom undersökningen av hushållens ekonomi, HEK. 4 Analysen i följande kapitel grundar sig huvudsakligen på denna undersökning.

1.1 Förändring av ekonomisk standard 1991–2004

Den ekonomiska standarden 2002 och utvecklingen sedan 1991 redovisas i tabell 1.1 fördelat på ålder och kön. I tabellen finns även en framskrivning till 2004.

4 Undersökningen bygger på kontrolluppgifter till inkomsttaxeringen, myndigheters register och telefonintervjuer. Tidigare benämning Inkomstfördelningsundersökningen (HINK).

5 Disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda. Statistiken för 2002 är preliminär.

6 Proposition 1999/2000:1 Bilaga 4 och proposition 2001/02:100 Bilaga 3.

8

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Den senaste statistiken visar att medianen för hushållens ekonomiska standard har ökat med 12 procent mellan 1991 och 2002. För män är ökningen 13 procent att jämföra med 11,5 procent för kvinnor. Medianinkomsten för ålderspensionärer har ökat kraftigt (15–21 procent) men den ekonomiska standarden är fortfarande lägre för pensionärer än för genomsnittet. Ungdomsgruppen 18–24 år har en mycket svag utveckling under perioden bland annat till följd av att en större andel studerar och under allt längre tid.

Tabell 1.1 Ekonomisk standard 2002 samt förändring 1991–2002 och 2002–2004. Median för grupper av individer

Kronor per år i 2003 års prisnivå. Förändring i procent

Ekonomisk
Förändring
Förändring

standard
1991–2002
2002–04

2002

Samtliga (medelvärde)
169 800
14,9
2,5

Samtliga (median)
152 600
12,2
2,3

Kvinnor
147 600
11,5
2,3

Män
157 700
12,9
2,3

0–17 år
144 200
11,7
1,2

18–24 år
137 000
0,3
2,4

25–34 år
155 400
14,0
1,0

35–44 år
157 100
10,1
1,6

45–54 år
181 700
7,1
1,6

55–64 år
189 000
16,3
1,4

65-74 år
136 400
15,2
8,2

75+ år
111 300
21,5
6,4

Anm. Framskrivning till 2004.

Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Tabell 1.2 Fördelningspolitiska nyckeltal 1991–2002

Övriga åldersgrupper har en mycket varierad inkomstutveckling med ökningar på mellan 7 och 16 procent.

Mer detaljerade uppgifter om utvecklingen av ekonomisk standard för olika grupper från 1991 till 2002 visas i underbilagetabell 3.1. Där framgår att inkomstutvecklingen har varit god även för samboende med en ökning på 15 procent mellan 1991 och 2002. Ensamstående med barn har dock haft en svag inkomstutveckling och inkomsten har ökat med knappt 4 procent.

I underbilagetabellem visas även den genomsnittliga ökningen för 10 inkomstgrupper, s.k. deciler. Sammansättningen av grupperna förändras över tiden. De lägre inkomstgrupperna har en svagare real inkomstutveckling mellan 1991 och 2002 än grupper med högre inkomst. I de högsta inkomstgrupperna är ökningen 17–26 procent. Detta beror både på ökade marknadsinkomster och högre kapitalvinster. I genomsnitt är ökningen 12 procent.

Med hjälp av ekonomisk och demografisk utveckling samt regler i skatte- och transfereringssystemen görs en framskrivning av inkomster från 2002 till 2004. Den ekonomiska standarden beräknas i genomsnitt öka med drygt 2 procent under denna period när hänsyn tas till prisutvecklingen. Resultaten av framskrivningen visar dessutom att det endast är ålderspensionärer som får en väsentligt högre real utveckling med 6–8 procent.

1991
1992
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Lönespridning (Decil9/Decil5)
-
1,40
1,44
1,46
1,46
1,52
1,55
1,55
1,59
1,58

Lön (D5kvinnor/D5män)
-
0,87
0,88
0,86
0,86
0,88
0,88
0,86
0,87
0,88

Inkomstspridning (Gini)
0,221
-
0,214
0,228
0,246
0,232
0,252
0,287
0,254
0,249

Gini exkl. kapitalvinster
0,203
-
0,205
0,210
0,214
0,217
0,220
0,235
0,228
0,229

Förmögenhetskoncentration topp 1%
-
19,5
-
-
20,3
-
29,8
26,1
25,3
-

Andel med svag ekonomi (%)
3,4
-
3,3
3,7
3,5
3,7
4,0
4,4
4,2
4,5

Andel barn med svag ekonomi (%)
2,9
-
2,9
3,8
3,4
2,9
4,1
3,8
3,7
4,3

Barns relativa standard (%)
95,0
-
93,7
92,2
92,1
93,8
93,1
93,9
94,8
94,5

Regional spridning
1,18
1,16
1,14
1,16
1,17
1,19
1,17
1,21
1,18
1,16

Inkomströrlighet (M)
-
0,048
0,042
0,041
0,041
0,042
0,045
0,046
0,047
0,047

Marginaleffekt (%)
-
-
-
53,2
53,4
52,2
50,1
47,7
45,1
45,1

Ekonomiskt marginaliserade (%)
5,9
6,3
9,8
9,9
9,8
9,9
9,5
9,0
8,9
9,1

Anm. Förklaringar till nyckeltalen finns i underbilaga 3 samt i avsnitt 1.1.2 och 1.2.

9

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

1.1.2 Fördelningspolitiska nyckeltal

Utvecklingen sedan 1991 för ett antal fördelningspolitiska nyckeltal redovisas i tabell 1.2. Hälften av nyckeltalen analyseras utförligare längre fram i denna bilaga medan övriga endast kommenteras här. Definitioner finns i underbilagan.

Förmögenhetskoncentrationen visar hur förmögenheten är fördelad och har tidigare inte följts regelbundet. Sedan 1999 finns emellertid årliga mätningar och av dessa framgår att förmögenheten har blivit mer ojämnt fördelad 1992–1999. I tabellen redovisas den andel av förmögenheten som de 1 procent rikaste äger. Andelen var störst 1999 men är jämnare därefter.

Regional spridning: Skillnaden i inkomstnivå mellan rika och fattiga regioner ökade under slutet av 1990-talet. Kvoten 1,16 mellan decil 9 och decil 1 är år 2002 samma som 1996, vilket innebär att inkomstnivån är 16 procent högre i den rikare regionen jämfört med den fattigare. De regioner som studeras är 81 lokala arbetsmarknadsregioner enligt NUTEK:s gruppering. I kapitel 2 behandlas den regionala inkomstfördelningen mer i detalj.

Inkomströrligheten minskade något i början av perioden men ökade igen mot slutet av 1990- talet. De senaste åren har den varit i stort sett oförändrad.

Marginaleffekter: Den genomsnittliga marginaleffekten har minskat från 53,2 procent 1996 till 45,1 procent 2002. Minskningen beror främst på lägre arbetslöshet, kompensation för delar av den allmänna pensionsavgiften och justering av brytpunkter i skattesystemet samt införande av maxtaxa i barnomsorgen.

Ekonomiskt marginaliserade: Efter en kraftig ökning under 1990-talets krisår har utvecklingen vänt och andelen ekonomiskt marginaliserade har minskat. Fortfarande är det 9 procent av personer i åldern 20–64 år för vilka mer än halva den disponibla inkomsten kommer från arbetsmarknadsstöd, sjukförsäkring, förtidspension, bostadsbidrag eller socialbidrag tre år i rad.

SCB. 7 Med lön avses den överenskomna månadslönen vid heltidsarbete och både heltids- och deltidsanställda ingår.

Därefter följer ett avsnitt om inkomstfördelningen för hela befolkningen och för olika grupper, där den disponibla inkomsten är den ekonomiska variabel som analyseras.

1.2.1 Lönespridning 1992–2002

För att analysera lönespridningen är det vanligt att förutom medelvärden beräkna olika statistiska mått som deciler och median för individerna sorterade efter lön. Medelvärdet 2002 för månadslönen är 22 100 kronor och medianlönen är 19 600 kronor. Den nionde decilen beräknas till 31 000 kronor och den första decilen till 15 300 kronor. Detta innebär att 80 procent av alla löner ligger mellan dessa två månadslöner.

Som framgår av diagram 1.1 har kvoten för de med hög lön (decilgräns 9) och medianen (decilgräns 5) ökat i stort sett kontinuerligt under de senaste elva åren. År 2002 uppgår den till 1,58, vilket innebär att lönen vid den övre gränsen ligger 58 procent över medianen. Kvoten mellan hög lön och låg lön (decilgräns 1) har beräknats till 2,02 och även den har ökat under perioden. Medianlönen jämfört med de med låg lön har varit oförändrad under de senaste fyra åren. Mellan 2001 och 2002 minskade decilkvoterna svagt.

Diagram 1.1 Lönespridning 1992–2002

2,2

2,0

1,8

1,6

1,4

1,2

1,0

Decil 9/decil 1

0,8

Decil 9/decil 5

Decil 5 /decil 1

0,6

1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

1.2 Fördelning av ekonomiska resurser 1991–2002

Detta avsnitt inleds med en redovisning av skillnader i månadslön mellan olika individer baserad på uppgifter från årlig lönestatistik från

7 Lönestatistiken grundar sig på företagets personalredovisning och har av SCB från 1998 kompletterats med uppgifter för urvalspersoner i LINDA. Den statistiska täckningen av branscher och personal i ledande befattningar har förbättrats avsevärt så att fler personer med höga månadslöner ingår i statistiken.

10

En del av den ökade lönespridningen förklaras av en förbättrad urvalstäckning, vilken medför att personer i högre befattningar, företrädesvis inom privat sektor, numera ingår i redovisningen i mycket större omfattning. Annorlunda uttryckt, lönespridningen underskattades före 1998 då dessa individer inte ingick i undersökningen. I diagram 1.1 markeras detta genom ett brott i serien.

1.2.2 Löneskillnad mellan kvinnor och män

I diagram 1.2 jämförs kvinnors lön med mäns lön för olika decilgränser när lön för kvinnor respektive män har sorterats i två olika lönefördelningar. Relationerna har varit påfallande konstanta under perioden. Skillnaden i lönenivå är stor mellan könen, särskilt vid den högre decilgränsen där kvinnors månadslön år 2002 har beräknats till 26 150 kronor och mäns månadslön till 35 550 kronor, dvs. kvinnors lön uppgår till 74 procent av mäns lön. Vid den lägre lönegränsen är skillnaden mindre och kvinnors lön (15 000 kronor) är 94 procent av mäns månadslön (16 000 kronor). Medianlönen för en kvinna (18 400 kronor) är cirka 88 procent av mannens medianlön (21 000 kronor). Mellan 2001 och 2002 har kvinnors månadslön svagt närmat sig mäns månadslön vid den övre decilgränsen. Löneandelen har ökat från 72 procent till 74 procent.

En del av förklaringen till dessa skillnader i lön är att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, arbetstid och arbetar inom olika sektorer. Om ingen hänsyn tas till dessa faktorer är kvoten mellan kvinnors och mäns genomsnittliga månadslön 83 procent. Vid standardvägning efter yrke, där hänsyn tas till dessa faktorer, har kvinnors lön som andel av mäns lön beräknats till 92 procent. 8 Resterande skillnad kan vara uttryck för olikhet i faktiskt antal arbetade år (pga. föräldraledighet) och olika typer av oförklarade faktorer, men möjligen också diskriminering avseende bl.a. befattning och lön.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Diagram 1.2 Kvinnors lön i relation till mäns lön 1992–

2002

1,0

0,9

0,8

0,7

Decil 1 kvinnor/decil 1 män

0,6

Decil 5 kvinnor/decil 5 män

Decil 9 kvinnor/decil 9 män

0,5

1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

De lönerelationer som redovisas avser månadslön vid arbete på heltid (deltidslön omräknad). Då väsentligt fler kvinnor än män arbetar deltid (frivilligt eller ofrivilligt) blir skillnaden i ekonomiska resurser större mellan könen än vad dessa relationer visar. Detta behandlas i en särskild bilaga till budgetpropositionen för 2004. 9

1.2.3 Lön i olika regioner

För att anknyta till den regionala analysen i kapitel 2 redovisas månadslön för kvinnor, män och samtliga vid två olika geografiska uppdelningar i tabell 1.3. Näringslivsstrukturen i dessa regioner är högst varierande men ändå förefaller det som om medianvärdet på månadslön är påfallande lika i de olika regionerna.

Stockholms län har ett löneläge som är 10 procent högre än riksvärdet. Det skiljer 3 000 kronor per månad mellan Stockholms län och Småland med högst respektive lägst löneläge. I glesbygdskommuner är medianen 8 procent lägre än medianen i riket och i storstäder och förortskommuner ligger medianen 8 procent över rikets median. Motsvarande regionala mönster återfinns även vid en separat analys för kvinnor och män. Det kan noteras att medianlönen för män i de flesta regioner ligger högre än den högsta medianlönen för kvinnor som är 20 300 kronor i Stockholms län.

8 Medlingsinstitutet och SCB, Lönestatistisk årsbok 2002.
9 Proposition 2003/04:1 Bilaga 4.

11

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Tabell 1.3 Medianlön för kvinnor och män i olika regioner 2002

Månadslön i kronor

Samtliga
Kvinnor
Män

Hela riket
19 600
18 400
21 000

Riksområden

Stockholms län
21 600
20 300
23 700

Östra Mellansverige
19 300
18 100
20 800

Småland med öar
18 600
17 600
19 700

Sydsverige
19 300
18 100
20 900

Västsverige
19 500
18 300
21 000

Norra Mellansverige
18 900
17 700
20 300

Mellersta Norrland
18 800
17 900
20 000

Övre Norrland
19 100
18 000
20 500

Kommungrupper

Storstäder
21 000
19 900
22 600

Förortskommuner
21 200
19 800
23 500

Större städer
19 500
18 300
21 000

Medelstora städer
19 000
17 800
20 500

Industrikommuner
18 900
17 700
20 200

Landsbygdskommuner
18 500
17 500
19 600

Glesbygdskommuner
18 100
17 500
18 900

Övriga större kommuner
18 800
17 600
20 000

Övriga mindre kommuner
18 700
17 600
20 000

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

1991 och 2002. 10 Gini-koefficienten inklusive kapitalvinster varierar kraftigt mellan enskilda år. Ojämnheten ökar de år då hushållen väljer att realisera stora nominella värdeökningar i aktier och andra tillgångar. Enligt denna serie ökar Gini-koefficienten från 0,221 till 0,249 mellan 1991 och 2002. Ett högre värde betyder en mer ojämn inkomstfördelning. Ökningen med 0,028 enheter motsvarar knappt 13 procent. Detta mönster stämmer väl överens med vad som redovisas i offentlig statistik.

Diagram 1.3 Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst 1991–2002

Gini

0.35

0.30

0.25

0.20

0.15

Inklusive kapitalvinster

Exklusive kapitalvinster

0.10

HINK-hushåll (utan kapitalvinst)

0.05

HINK-hushåll (inklusive kapitalvinst)

0.00

1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

1.2.4 Inkomstfördelningen

När inkomstfördelningens utveckling över tiden analyseras måste ett antal val avseende metod och definitioner göras. Det gäller t.ex. hur inkomsten beräknas, om det är hushåll eller individer som ska analyseras och hur man ska jämföra hushåll med olika storlek och sammansättning.

Analyserna i denna redogörelse avviker i några avseenden från SCB:s officiella statistik. Syftet är att uppnå en mer rättvisande beskrivning av fördelningen av konsumtionsmöjligheter bland individer med olika försörjningssituation. Ytterligare ett syfte är att följa internationell praxis. De avsteg som gjorts från SCB:s metoder redovisas i detalj i underbilagan.

I diagram 1.3 visas hur inkomstolikheterna, mätt som Gini-koefficienten (se underbilaga) för justerad disponibel inkomst, utvecklats mellan

Kapitalvinsternas 11 stora genomslag på inkomstolikheterna förklaras av att de är mycket ojämnt fördelade. År 1999 stod en procent av befolkningen för 70 procent av kapitalvinsterna och tio procent av befolkningen för 99 procent av desamma. Kapitalvinsternas omfattning har ökat trendmässigt under perioden men varierar kraftigt mellan åren, t.ex. uppgick de 1992 till 18 miljarder kronor jämfört med 130 miljarder kronor år 2000. Trenden bryts dock 2001 då kapitalvinsterna uppgick till 68 miljarder kronor och den neråtgående trenden fortsatte även 2002 men i en mer blygsam takt.

När kapitalvinsterna exkluderas tydliggörs att fördelningen av övriga inkomster varit i stort sett oförändrad under perioden 1991–1995 men

10 Data avseende 2002 är preliminära och kommer att revideras. För åren 1992–1994 saknas data baserade på det hushållsbegrepp (kost-hushåll) som numera används i inkomstfördelningsstatistiken. För att kunna bedöma utvecklingen under början av 1990-talet redovisas därför även tidsserier baserade på det äldre hushållsbegreppet (HINK-hushåll).

11 En kapitalvinst uppkommer då en tillgång som ökat i värde avyttras. Dessa vinster kallades tidigare realisations- eller reavinster.

12

därefter har ojämnheten ökat 12 . Denna ökning beror främst på att de med högst inkomst har ökat sin inkomst snabbare än övriga mot slutet av 1990-talet. 13 Även denna trend bryts 2001, då ojämnheten minskar.

De förändringar i inkomstfördelningen som skett under 1990-talet kan alltså i stor utsträckning förklaras av kapitalvinster. Anmärkningsvärt är att inkomstfördelningen i stort tycks vara helt opåverkad av den ekonomiska krisen och den höga arbetslösheten i början av decenniet.

Att inkomstfördelningen var så stabil i början av 1990-talet betyder inte att enskilda hushåll och individer inte drabbades hårt av den ekonomiska nedgången och arbetslösheten under perioden. Det kan ske stora förändringar inom en given fördelning genom att hushåll ”byter plats” med varandra, utan att fördelningens sammantagna utseende påverkas. Inkomstfördelningen förblir också opåverkad om allas inkomster samtidigt sjunker i samma takt.

1.2.5 Ekonomiskt utsatta

Att utifrån inkomststatistik beräkna hur många personer som har en svag ekonomi är svårt. Det är inte självklart vilket eller vilka mått som är mest rättvisande och det finns en mängd felkällor i statistiken. Resultaten blir svårtolkade och måste bedömas med stor försiktighet. I den fördelningspolitiska bilagan till förra årets ekonomiska vårproposition diskuterades mätproblem samt för- och nackdelar med olika tänkbara mått på låg inkomst mer ingående. 14

När omfattningen av låga inkomster ska beräknas utgår man vanligen från en inkomstgräns och betraktar alla individer eller hushåll vars inkomst understiger denna gräns som ekonomiskt utsatta. Inkomstgränsen kan vara absolut eller relativ. I SCB:s officiella statistik används två relativa mått på svag ekonomi: andelen hushåll som har en justerad disponibel inkomst som understiger 50 respektive 60 procent av medianinkomsten. De följande analyserna utgår från samma relativa mått som i den officiella stati-

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

stiken, men med de korrigerade beräkningsmetoder som redovisas i underbilagan.

En egenskap hos dessa relativa mått är att inkomstgränsen varierar över tiden. I en lågkonjunktur sänks gränsen genom att medianinkomsten sjunker och resultatet kan då bli att andelen med svag ekonomi minskar i takt med att ekonomin i landet försämras. I en konjunkturuppgång kan resultatet bli det omvända, det ekonomiska uppsvinget leder till att fler hamnar under gränsen för svag ekonomi. Därför redovisas även ett absolut mått, andelen med inkomst under hälften av 1991 års medianinkomst. Istället för att beräkna en ny gräns varje år används 1991 års medianinkomst uppräknad med prisutvecklingen.

Diagram 1.4 Andelen med svag ekonomi 1991–2002

Procent

10

9

8

7

6

Relativ 50%

Absolut 50%

Relativ 60%

5

4

3

2

1

0

1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

De relativa måtten – 50 och 60 procent av medianinkomsten 15 – utvecklas i stort sett parallellt, men på olika nivåer, vilket framgår av diagram 1.4. Andelen med svag ekonomi minskar mellan 1991 och 1995 när ekonomin utvecklas svagt och arbetslösheten ökar. 16 Mot slutet av perioden ökar andelen i takt med att ekonomin förbättras. Ökningen är särskilt tydlig för 60 procents nivån vilket framgår av att andelen med inkomster mellan 50 och 60 procent av medianinkomsten ökar under perioden. Med det absoluta måttet ökar tvärtom andelen i början och minskar i slutet av perioden.

12 Analysen för början av 1990-talet baseras på tidsserien som avser individer i HINK-hushåll.

13 SOU 2003:20, Fördelningspolitikens mål och medel, Bilaga 8 till Långtidsutredningen 2003/04.

14 Proposition 2002/03:100 Bilaga 3.

15 Den justerade disponibla medianinkomsten var 1991 136 000 kronor, 2002 var den 152 600 kronor (uppräknat till 2003 års prisnivå). Den lägre gränsen ökade realt under perioden från 68 000 till 76 300 kronor och den högre från 81 600 till 91 600 kronor.

16 Jämförbara värden finns bara för 1991 samt från och med 1995, de streckade linjerna mellan dessa år är endast inritade för att visa vilket värde avseende 1991 som hör ihop med respektive tidsserie.

13

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Sett över hela perioden minskar andelen med låg inkomst enligt det absoluta måttet. Inkomsterna för gruppen med lägst inkomst ökar alltså, men ökningen var mindre än ökningen i medianinkomst. Därför ökar andelen med inkomst under den relativa gränsen. Slutsatsen blir att den nedre delen av fördelningen har varit förhållandevis stabil trots den dramatiska ekonomiska utvecklingen. Andelen med en inkomst understigande 60 procent av medianinkomsten ökar från strax under 7 procent 1995 till nästan 10 procent 2002. Det som styr utvecklingen av hur många som hamnar under gränsen för låg inkomst är i stor utsträckning den valda gränsen i sig.

De grupper, i vilka andelen med inkomster understigande 60 procent av medianinkomsten ökade mest är de äldre (75 år eller äldre) och de yngre aktiva (25–34 år). Kraftigast är ökningen i den äldsta gruppen där andelen ökade med drygt 9 procentenheter. Minst är ökningen för de i ålder 35–64 år.

Tabell 1.4 Andel med justerad disponibel inkomst understigande 60 procent av medianinkomsten 1995 och 2002

Procent

Ålder
1995
2002
Förändring

0–17
7,0
9,7
2,7

18–24
17,3
20,9
3,6

25–34
6,6
10,8
4,2

35–44
6,1
6,9
0,8

45–54
3,4
5,1
1,7

55–64
3,7
4,4
0,7

65–74
4,9
7,7
2,8

75+
8,5
17,6
9,1

Alla
6,8
9,6
2,8

Anm. Förändring avser procentenheter.

Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

De ålderspensionärer som har lägst inkomst är ofta äldre kvinnor som inte varit förvärvsaktiva och därför saknar ATP-poäng. Deras disponibla inkomst bestäms, om de söker bostadstillägg, av nivån på det särskilda bostadstillägget (SBTP). Denna nivå varierar med boendekostnaden. Medianinkomsten har under perioden ökat vilket medfört att SBTP-nivån successivt kommit att understiga 60 procent av medianinkomsten för allt fler. Nivån på SBTP ligger strax ovanför en schablonmässigt beräknad socialbidragsnivå.

Även för andra åldersgrupper kan en viss del av ökningen förklaras av att socialbidragsnivån inte ökat lika snabbt som medianinkomsten. De som lever på socialbidrag har därför i ökad utsträckning fått en justerad disponibel inkomst på mindre än 60 procent av medianinkomsten.

1.2.6 Utveckling av ekonomisk standard för olika grupper

I diagram 1.5 redovisas hur barns, ålderspensionärers och ungdomars relativa inkomst varierat över tiden. Relativ inkomst definieras som medianen av justerad disponibel inkomst i gruppen i förhållande till motsvarande median för totalbefolkningen. För att underlätta jämförelser av utvecklingen har nivån år 1991 satts till 100 för samtliga grupper.

Diagram 1.5 Ekonomisk standard för barn, ungdomar och ålderspensionärer i förhållande till hela befolkningen 1991–2002

Index 1991=100

115

110

105

Ålderspensionärer (65+)

Barn (0-17)

100

Ungdomar (18-24)

95

90

85

1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

K älla : HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Ungdomar

Ungdomars (18–24 år) medianinkomst låg 1991 på samma nivå som befolkningen i genomsnitt men därefter försämrades deras relativa position påtagligt. Utbyggnaden av gymnasieskolan med ett tredje år i kombination med den svaga arbetsmarknaden medför att allt fler valt att studera, med en svagare inkomst som följd. De drabbades särskilt hårt av den sjunkande sysselsättningen i början av 1990-talet och relativinkomsterna sjönk därför fram till mitten av 1990-talet. Därefter stabiliserades ungdomarnas relativa inkomst på en mycket lägre nivå än 1991. De preliminära resultaten för 2002 tyder på att ungdomarnas relativa inkomstnivå åter faller.

14

Etableringsåldern 17 på arbetsmarknaden för män ökade mellan 1991 och 2000 från 22 år till 26 år. För kvinnor var ökningen än större, från 23 år till 29 år.

Barn

Den ekonomiska situationen för barnfamiljer försämrades fram till 1997. Detta kan till stor del förklaras av stigande arbetslöshet samt att de påverkades mer av saneringsprogrammet än andra grupper. Efter 1997 har en återhämtning skett. Den förbättrade situationen på arbetsmarknaden gynnar dessa familjer och under de senaste åren har även reformer genomförts för att förbättra barnfamiljernas situation. Barnbidragen har höjts successivt åren 2000–2001 och år 2002 infördes en maxtaxa i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg (effekten av denna påverkar dock inte den disponibla inkomsten).

Andelen barn i familjer med svag ekonomi ökade fram till 1996 eller 1997 beroende på vilket mått som används. Ökningen var dock liten utom då 60-procentsmåttet används, detta ökade signifikant från 5,8 till 9,7 procent mellan 1991 och 1997. Andelen med en disponibel inkomst under 50 procent av medianen var stabil, men andelen med en disponibel inkomst mellan 50 och 60 procent av medianinkomsten ökade alltså påtagligt.

Diagram 1.6 Andel barn (0–17 år) som lever i familjer med svag ekonomi 1991–2002

Procent

12

Relativ 50%

10

Absolut 50%

8

Relativ 60%

6

4

2

0

1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

17 Etableringsåldern definieras här som den ålder vid vilken minst 75 procent av en födelsekohort var sysselsatt enligt AKU. Siffrorna som presenteras är hämtade från SOU 2001:54, Ofärd i välfärden, Forskarantologi från kommittén Välfärdsbokslut.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Mot slutet av perioden är nivåerna stabila eller minskar beroende på studerat mått. Tydligast är minskningen när det absoluta måttet används. År 2002 ökar andelen barn som lever i familjer med svag ekonomi jämfört med 2001, oavsett vilket mått som används.

Ålderspensionärer

Ålderspensionärernas relativa ekonomiska standard förbättrades påtagligt fram till 1996, därefter återgick deras relativa position successivt till 1991 års nivå. Gruppens medianinkomst har ökat kontinuerligt varje år sedan 1991. Den snabba relativa förbättringen i början av perioden har flera förklaringar. För det första ersätts äldre pensionärer successivt med yngre pensionärer med högre ATP. För det andra påverkas pensionärer inte direkt av arbetsmarknaden. Slutligen påverkade konsolideringen av de offentliga finanserna inte pensionärsgruppen i samma utsträckning som övriga grupper. När ekonomin vände uppåt i slutet av perioden återvände pensionärerna till sin ursprungliga relativa position. Mellan 2001 och 2002 ökade dock de äldres relativinkomster igen.

ATP-systemets konstruktion medför att pensionärernas inkomst inte varierar med den makroekonomiska utvecklingen på samma sätt som de förvärvsaktivas inkomster. Det är därför naturligt att deras relativa inkomstposition förbättrades i den inledande lågkonjunkturen och att positionen försämrades när ekonomin tog fart igen. I det reformerade pensionssystemet kommer däremot även pensionärers inkomst att på ett tydligare sätt vara beroende av tillväxten i ekonomin.

2 Inkomstfördelningens utveckling i ett regionalt perspektiv

2.1 Bakgrund

Under de senaste åren har det varit ett stort intresse kring skillnader i den ekonomiska utvecklingen i olika delar av landet. Såväl befolkningsutvecklingen som den ekonomiska tillväxten och invånarnas levnadsstandard inom olika regioner har diskuterats och analyserats.

15

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

De jämförelser av levnadsförhållanden mellan olika delar av landet som förekommer i debatten och i media är oftast ytterst förenklade och bygger vanligen på typfall eller partiella analyser. Det är därför angeläget att på ett systematiskt sätt beskriva och analysera regionala levnadsförhållanden ur ett fördelningspolitiskt perspektiv.

Syftet med detta kapitel är att belysa skillnader i ekonomisk standard mellan individer i olika delar av landet och hur utvecklingen sett ut under den senaste tioårsperioden. Fokus ligger uteslutande på inkomstskillnader mellan kommuner eller regioner. Inkomstskillnader inom de geografiska områdena behandlas inte. För att beskriva nivåer i en region används huvudsakligen medianvärdet inom regionen. På detta sätt skapas en (i det aktuella avseendet) representativ individ för respektive region. Genom att använda medianer snarare än medelvärden undviks att extremvärden påverkar resultaten.

Skatte- och transfereringssystemen är av stor betydelse för den regionala inkomstfördelningen. Dessa system har inga uttalade regionalpolitiska syften men medför i praktiken en omfattande omfördelning mellan olika regioner. Sammantaget omfördelas ca 480 miljarder kronor till individer och hushåll via de offentliga transfereringssystemen. 18 Även om en stor del omfördelas mellan individer inom en och samma region utgör en betydande del omfördelning mellan olika regioner.

Förutom de regionala effekterna av skatter och transfereringar studeras även betydelsen av offentlig konsumtion och lokal prisnivå för den regionala levnadsstandarden.

2.2 Inkomstskillnader mellan invånare i olika kommuner

I detta avsnitt analyseras den ekonomiska situationen för invånare i olika kommuner och hur denna utvecklats. Kommunerna betraktas enbart som geografiska områden. Med kommunens ekonomi avses ekonomin hos de invånare som permanent bor (är folkbokförda)

18 Summan av skattepliktiga och skattefria transfereringar enligt HEK

2002.

inom det geografiska område som kommunen utgör.

Först redogörs för hur försörjningssituationen varierar mellan invånare i olika kommuner med avseende på inkomstslag. Därefter analyseras de mekanismer som omfördelar resurser mellan invånare i olika kommuner. Till sist undersöks hur skillnaderna i ekonomisk standard mellan invånarna i kommunerna utvecklats över tiden. Analysen omfattar samtliga invånare, oavsett ålder.

2.2.1 Invånarnas privata och offentliga försörjning i kommunerna

Invånarnas genomsnittliga bruttoinkomst 19 varierade kraftigt mellan kommunerna under 2002, från 122 400 kronor per person, i Årjäng, till 313 600 kronor, i Danderyd.

Diagram 2.1 visar kommunerna rangordnade efter fallande bruttoinkomst. I 80 procent av kommunerna låg invånarnas genomsnittliga bruttoinkomst per person mellan 141 100 och 177 300 kronor. I 10 procent av kommunerna hade invånarna en inkomst under 141 100 kronor och i 10 procent hade invånarna en inkomst över 177 300 kronor.

Diagram 2.1 Invånarnas genomsnittliga bruttoinkomst i kommunerna 2002

Kronor per person

350 000

300 000

250 000

200 000

150 000

100 000

50 000

0

1
Rangordnade kommuner
289

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar.

Invånarnas bruttoinkomst bestäms i huvudsak av inkomst från arbete (lön och företagarinkomst),

19 Invånarnas bruttoinkomst = lön och företagarinkomst + kapitalinkomst + skattepliktiga transfereringar + skattefria transfereringar.

16

vilket framgår av diagram 2.2. Den genomsnittliga inkomsten från arbete år 2002 var 98 500 kronor per person. Skattepliktiga transfereringar utgör det näst största inkomstslaget med 44 300 kronor per person. Kapitalinkomst och skattefria transfereringar stod i genomsnitt för 8 800 respektive 6 500 kronor av bruttoinkomsten. Skatter minskade bruttoinkomsten med i genomsnitt 45 300 kronor per person. Den genomsnittliga disponibla inkomsten per person var 112 700 kronor.

Diagram 2.2 Inkomstslagens betydelse för invånarnas bruttoinkomst 2002

Kronor per person

200 000

180 000

Skattefria transf.

160 000

Skatteplikt. transf.

140 000

120 000

Kapitalinkomst

100 000

Lön och företagarink.

80 000

60 000

Skatt

40 000

Disponibel inkomst

20 000

0

Bruttoinkomst Inkomst efter skatt

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Det är stor variation i genomsnittliga inkomstslag mellan invånare i olika kommuner. Tabell 2.1 visar att lön och företagarinkomst varierar från 64 400 till 188 700 kronor per person och att kapitalinkomsterna varierar mellan 2 100 och 66 000 kronor per person. Skattepliktiga transfereringar varierar mindre än skattefria transfereringar. Som lägst betalade invånarna i en kommun i genomsnitt 34 900 kronor i skatt, och som högst 113 900 kronor per person.

Tabell 2.1 Kommunal variation i olika inkomstslag för invånarna 2002

Kronor per person

Lön- och
Kapital-
Skatteplik-
Skattefria
Skatt

företagar-
inkomst
tiga trans-
trans-

inkomst

fereringar
fereringar

Lägst
64 400
2 100
26 200
4 000
34 900

P10
80 600
4 400
36 500
5 300
38 200

Median
95 300
7 400
43 500
6 300
43 600

P90
121 300
13 100
53 200
7 900
53 200

Högst
188 700
66 000
62 100
11 900
113 900

Anm. P10 anger värdet för den kommun som har högst värde av den tiondel av samtliga kommuner som har lägst värde, P90 anger högsta värdet för 90 procent av kommunerna.

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Skatter och transfereringar jämnar ut invånarnas disponibla inkomst mellan kommuner. I de kommuner där invånarna har hög genomsnittlig lön och företagarinkomst per person har invånarna också stor kapitalinkomst. Av detta följer naturligtvis att man i dessa kommuner i genomsnitt betalar mycket skatt per invånare. De kommuner som har låga inkomster av arbete och kapital tenderar att ha höga skattepliktiga transfereringar. Mellan invånarnas skattefria transfereringar och inkomster av arbete samt kapital finns däremot inget samband på kommunal nivå.

Regionala mönster i socialbidrag, arbetsmarknadsstöd och sjukpenning

Det finns vissa regionala mönster i hur mycket socialbidrag, arbetsmarknadsstöd och sjukpenning som betalas ut per invånare i olika kommuner. Inom storstadsområdena är arbetsmarknadsstödet lågt och sjukpenningen hög, medan variationen är stor när det gäller socialbidragstagande vilket tydligt speglar boendesegregationen (se underbilagefigurerna 1–4). Norrlandskommunerna har generellt sett högt arbetsmarknadsstöd och hög sjukpenning per invånare, men relativt lågt socialbidrag. I södra Sverige är arbetsmarknadsstöd och sjukpenning per invånare ofta låg, medan bilden av socialbidragstagandet är mer varierad.

Inom olika geografiska områden med likartat mönster av socialbidrag, arbetsmarknadsstöd och sjukpenning finns enstaka kommuner som avviker från detta mönster.

Andelen av invånarna som är födda i Sverige varierar över landet och kan förmodligen till viss del förklara olikheter i bidragsmottagande. Bland utrikes födda är det vanligare att man inte kvalificerat sig till sjukpenning eller a-kassa, varför man i högre grad blir beroende av socialbidrag för sin försörjning.

Nettotransfereringar

Invånarna betalar skatt på sina inkomster och erhåller olika typer av transfereringar. Andra exempel på överföringar av ekonomiska medel mellan invånare via det offentliga är arbetsgivaravgifter och egenavgifter samt värdet av subventionerade offentliga tjänster. Nettot av

17

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

dessa överföringar ger en bild av om invånarna i kommunerna betalar mer än de får.

De offentliga tjänster som inkluderas i denna analys är sådana tjänster som kan relateras till en specifik individ. 20 Värdet av den offentliga konsumtionen hämtas från 1999 års HEK och har räknats upp till 2002 års nivå. 21

I 199 av landets 289 kommuner (år 2002) fick invånarna mer i form av transfereringar och offentliga tjänster än de betalade i skatt, arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Som mest fick invånarna i en kommun ca 54 000 kronor netto per person, medan invånarna i kommunen med störst negativ nettotransferering i genomsnitt betalade ca 94 100 kronor netto per person.

Totalt sett mottar hushållen större belopp än de betalar i skatter, arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Förklaringen ligger i att det finns andra skattefinansierade verksamheter och den offentliga sektorn har också andra intäkter än de som beaktats här. Som exempel på områden som inte ingår i analysen kan man nämna polis och infrastruktur på statens utgiftssida och indirekta skatter på statens inkomstsida.

Diagram 2.3 Nettotransfereringar mellan invånarna i olika kommuner 2002

Kronor per person

60 000

40 000

20 000

0

-20 000 -40 000

-60 000 -80 000

-100 000

1
Rangordnade kommuner
289

Anm. Nettobetalning = transfereringar + off. kons. -skatt - arb.avg. - egenavg. Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Det är betydligt vanligare att invånarna i de norra delarna av landet får tillbaka mer i form av transfereringar och offentlig konsumtion än vad

20 Följande tjänster ingår i analysen: barnomsorg, skola (förskoleklass och grundskola), gymnasium, komvux, vuxenskola (särvux, statens skola för vuxna, svenska för invandrare, folkbildning/folkhögskola samt kvalificerad yrkesutbildning), universitet / högskola (inklusive forskarutbildning), äldreomsorg (hemtjänst och särskilt boende), arbetsmarknadsåtgärder, vård (primärvård, slutenvård och tandvård) samt läkemedel.

21 Se underbilaga för ytterligare information avseende data över offentlig konsumtion.

de betalar i skatt, arbetsgivaravgifter och egenavgifter jämfört med dem i de södra delarna. Detta regionala mönster framgår av figur 2.1. Samtliga kommuner i storstadsområdena, med undantag av Malmö, betalade mer i skatt, arbetsgivaravgifter och egenavgifter än de fick tillbaka i form av transfereringar och offentlig konsumtion.

Figur 2.1 Nettotransferering för invånare i kommunerna 2002

Kronor per person

15 000 till 54 000
(88)

2 000 till
15 000
(99)

-95 000 till
2 000
(102)

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

2.2.2 Utjämning mellan kommuner

Graden av självförsörjning varierar alltså kraftigt mellan landets kommuner. I de flesta kommuner betalar invånarna mindre i skatt och avgifter än de erhåller i form av transfereringar och offentlig konsumtion. Skatter, avgifter, transfereringar och offentlig konsumtion omfördelar ekonomiska resurser från kommuner med negativa nettotransfereringar till de med positivt netto. Lokalisering av offentliga verksamheter bidrar till en ytterligare utjämning mellan kommuner.

Att mäta utjämningseffekten av olika offentliga ingrepp i ekonomin är svårt. Om skatte- och bidragssystemen inte fanns eller var annorlunda utformade skulle sannolikt indi-

18

vidernas val av arbetstid, lönestrukturen och avkastningskraven på kapital m.m. ha sett annorlunda ut. På lång sikt påverkar t.ex. subventionerad utbildning fördelningen av inkomstmöjligheter och således även inkomsterna.

Att skapa sig en trovärdig bild av hur fördelningen av ekonomiska resurser skulle se ut i avsaknad av offentliga ingrepp är en i stort sett omöjlig uppgift. Istället mäts den direkta omfördelning som uppkommer av offentliga åtgärder.

I diagram 2.4 har kommunerna sorterats i fallande ordning efter storleken på de inkomster som genereras i den privata sektorn. 22

Diagram 2.4 Medianinkomst inom kommuner för olika inkomstdefinitioner 1999

Inkomstnivå relativt riksmedianen

250%

Marknadsinkomst privat sektor

200%
Marknadsinkomst

Disponibel inkomst

Total inkomst

150%

100%

50%

0%

Rangordnade kommuner

Anm.: Glidande medelvärden (5 observationer).

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Fördelningen av marknadsinkomst från privat sektor är förhållandevis ojämn. Medianen för individerna i de rikaste kommunerna 23 är mer än dubbelt så hög som riksnivån och de fattigaste kommunerna 24 når bara upp till 17 procent av riksmedianen.

När löneinkomster för anställda i den offentliga sektorn adderas blir fördelningen betydligt jämnare. Denna utjämning kan inte betraktas som fördelnings- eller utjämningspolitik i traditionell mening men fördelningen av inkomster från den offentliga sektorn styrs dock av politiska beslut och kan därför, åtminstone indirekt, betraktas som en utjämning orsakad av offentliga ingrepp i ekonomin.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

I nästa steg adderas transfereringar och bidrag och skatter dras ifrån så att disponibla inkomster erhålls. Sist adderas värdet av privat konsumerade offentligt finansierade tjänster, resultatet benämns total inkomst . Skillnaderna i total inkomst mellan kommunerna är mycket små. En överväldigande majoritet av kommunerna ligger i stort sett på riksnivå. Det är endast ett fåtal kommuner med hög inkomst som avviker från riksnivån. Medianen i de 5 rikaste 25 kommunerna ligger 23 procent över riksmedianen, medianen i de 5 fattigaste kommunerna ligger 8 procent under riksnivån.

Såväl offentlig sysselsättning som offentliga utjämningssystem (skatter, transfereringar, bidrag och offentliga tjänster) bidrar således till att utjämna levnadsförhållandena mellan invånare i olika kommuner.

2.2.3 Skillnader i ekonomisk standard mellan kommuner

Det finns inga etablerade metoder för att beskriva skillnader i inkomstnivå och utveckling mellan kommuner. 26 Här används samma metod som normalt används för att studera fördelningen bland hushåll eller individer.

Ett enkelt mått på inkomstskillnaden mellan kommuner är kvoten mellan den ekonomiska standarden 27 bland den tiondel kommuner med högst standard och tiondelen med lägst.

Denna kvot visar att inkomstnivån i de rikaste kommunerna 1991 var drygt 22 procent högre än i de fattigaste. Kvoten minskade i början av 1990-talet och skillnaden var som lägst knappt 17 procent 1995. Därefter vände trenden och i början av 2000-talet närmade sig nivån den som gällde 1991. Motsvarande kvot för decil 8 och decil 2 har haft en liknande utveckling.

En decilkvot jämför endast två punkter i fördelningen. Gini-koefficienten, som tar hänsyn till hela fördelningen, visar dock en liknande utveckling. Det bör observeras att skillnaderna

22 Marknadsinkomst från privat sektor definieras som summan av företagarinkomst, löneinkomst för anställda i privat sektor samt kapitalinkomst. Ett problem är här att inkomster som kommer från privat utförd men offentligt finansierad verksamhet kommer att betraktas som inkomst från privat sektor.

23 Danderyd, Lidingö, Täby, Nykvarn och Gnosjö.

24 Boden, Haparanda, Sollefteå, Pajala och Karlsborg.

25 Definierade enligt marknadsinkomst i privat sektor.

26 De flesta metoder avser främst att studera om regioners ekonomiska utveckling konvergerar eller divergerar över tiden.

27 Kommunens ekonomiska standard definieras som medianen av justerad disponibel inkomst bland individerna i kommunen (se underbilaga). Information avseende offentlig konsumtion finns endast tillgänglig för 1999, denna ingår därför inte i denna analys.

19

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

mellan kommuner, mätt med Gini-koefficienten, är mycket små över hela perioden.

Diagram 2.5 Den kommunala inkomstfördelningen 1991–

2002

Decilkvot

Gini

1,25

0,05

1,20

0,04

1,15

0,03

1,10

0,02

Decil 9/decil 1

Decil 8/decil 2

1,05

Gini

0,01

1,00

0,00

1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Inkomsternas konjunkturkänslighet

Mönstret i diagram 2.5 antyder att de regionala inkomstskillnaderna minskar i en konjunkturnedgång och ökar vid en återhämtning. I konjunkturnedgången i början av 1990-talet drabbades framförallt anställda i den privata sektorn. Inkomsterna i kommuner med stor andel privatanställda minskade därför relativt sett mer, medan de offentliganställda (inledningsvis) klarade sig bättre. På samma sätt minskade inkomsterna mindre i kommuner med en stor andel transfereringsmottagare. Ersättningsnivåerna reducerades visserligen när de offentliga finanserna sanerades men effekten av detta uppkom dock senare i tiden. Taket i arbetslöshetsförsäkringen medför också att inkomstminskningen blir större för höginkomsttagare. Det är mot bakgrund av detta troligt att de minskade skillnaderna förklaras av att inkomsterna, relativt sett, minskade mer i rika än i fattiga kommuner.

I diagram 2.6 relateras inkomstutvecklingen 1991–1995 till inkomstnivån 1991 i landets kommuner.

I de flesta kommuner sjönk den ekonomiska standarden 28 under perioden. Det framgår också tydligt att minskningen av den ekonomiska

28 Kommunens ekonomiska standard definieras som medianen av justerad disponibel inkomst bland kommunens invånare. Inkomsterna är uttryckta i 2003 års prisnivå.

standarden var större i kommuner som hade en hög inkomstnivå 1991 och vice versa. Inkomsterna ökade t.o.m. i några kommuner med låg inkomst.

Diagram 2.6 Samband mellan inkomstnivå 1991 och inkomstutveckling 1991–1995 på kommunnivå

Inkomstutveckling procent

4

2

0

-2

-4

-6

-8

-10

-12

-14

-16

100000
120000
140000
160000
180000
200000

Inkomstnivå 1991

Källa: LINDA, SCB, Finandepartementets beräkningar

Efter 1995 ökade skillnaderna mellan kommunerna. I diagram 2.7 visas sambandet mellan inkomstnivå 1995 och inkomstutvecklingen fram till 2000 vilket är det år då skillnaderna, enligt Gini-koefficienten, var som störst. Under perioden ökade inkomstnivån realt i samtliga kommuner men ökningen var större i de rika kommunerna vilket förklarar de ökade skillnaderna.

Diagram 2.7 Samband mellan inkomstnivå 1995 och inkomstutveckling 1995–2000 på kommunnivå

Inkomstutveckling procent

30

25

20

15

10

5

0

100000 110000 120000 130000 140000 150000 160000 170000 180000

Inkomstnivå 1995

Källa: LINDA, SCB, Finandepartementets beräkningar

Pensionärers inkomster varierar mindre över en konjunkturcykel än vad inkomsterna för de i aktiv ålder gör (se avsnitt 1.2.6). På samma sätt varierar inkomsterna mindre i kommuner där invånarnas inkomster i stor utsträckning är beroende av den offentliga sektorn (via anställning eller transfereringar) än i kommuner vars

20

invånare i stor utsträckning försörjer sig på marknaden.

Utjämning över tiden

I avsnitt 2.2.2 beskrevs hur den offentliga sektorn utjämnar inkomsterna mellan individer i olika kommuner. De redovisade utjämningseffekterna avsåg där 1999. För att bedöma om omfördelningen ökat eller minskat över tiden används i diagram 2.8 en något enklare metod. De Gini-koefficienter för kommuner som presenterades i diagram 2.5 jämförs med motsvarande Ginikoefficienter för marknadsinkomst. På så sätt kan en uppfattning av effekten från skatte- och transfereringssystemen erhållas. Effekterna av offentlig sysselsättning och konsumtion ingår inte i denna analys. Diagrammet visar hur mycket Gini-koefficienten minskar när den disponibla inkomsten analyseras jämfört med marknadsinkomsten. Omfördelningseffekten beräknas som:

( Gini Marknadsinkomst - Gini Disponibel inkomst ) Gini Marknadsinkomst

Diagram 2.8 Omfördelningseffekt mellan kommuner av skatter och transfereringar

Procent

70

60

50

40

30

20

10

0

1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Gini-koefficienten för medianen av den justerade marknadsinkomsten i kommunerna varierar mellan 0,092 och 0,100 under perioden jämfört med 0,037 och 0,046 för disponibel inkomst. Ojämnheten minskar alltså med mellan 50 och 60 procent på grund av skatter och transfereringar. Omfördelningseffekten ökade i början av 1990-talet och detta var en effekt av att lågkonjunkturen slog olika hårt i olika kommuner. Efter 1993 har omfördelnings-

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

effekten minskat i långsam takt men är fortfarande större än 1991. Det bör i sammanhanget påpekas att de värden som redovisas avseende Gini-koefficienten för marknadsinkomsten är mycket låga.

2.3 Inkomstskillnader mellan regioner

I tidigare avsnitt har inkomstskillnader mellan invånarna i olika kommuner analyserats. För att göra analysen mer överblickbar och göra det möjligt att peka på generella drag om den ekonomiska standardens nivå och utveckling har kommunerna grupperats på tre olika sätt; riksområden, regionfamiljer och kommungrupper . Syftet är främst att studera utvecklingen för en grupp av kommuner med vissa gemensamma egenskaper. Det kan antingen vara geografisk placering, näringslivsstruktur, befolkningstäthet, ekonomiska förhållanden, pendlingsmönster, eller en kombination av dessa faktorer.

Inledningsvis ges en kort beskrivning av hur produktion och befolkning utvecklats i olika regioner under det senaste decenniet. Därefter analyseras hur individernas ekonomiska standard skiljer sig mellan regionerna när hänsyn tas till familjens försörjningsbörda, boendeutgifter samt värdet av den offentliga konsumtionen.

Regional tillväxt 29

Som ett mått på regionernas ekonomiska utveckling 1993-2001 redovisas i tabell 2.2 lönesumma och bruttoregionprodukt (BRP) relaterat till befolkningen 16–64 år, indelat i regionfamiljer. Det är tydligt att lönesumma och BRP, med smärre avvikelser, utvecklas parallellt. Lönesumman avspeglar i vilken utsträckning som regionens produktion genererar förvärvsinkomster till dess invånare. 30 Med en långsammare ökning av lönesumman följer en lägre ekonomisk standard vid en given omfördelning mellan olika regioner. I tabellen

29 Se NUTEK/ITPS, Regionernas tillstånd 2002 och SOU 2004:34, Regional utveckling – utsikter till 2020, Bilaga 3 till Långtidsutredningen 2003/04.

30 BRP utgörs av bruttolöner, kapitalförslitning och nettodriftsöverskott. Produktionen behöver inte nödvändigtvis ske i samma region som ägare och löntagare är bosatta.

21

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

visas också ett index över BRP per capita 1993. Det finns en tendens till att regioner med inledningsvis låg BRP per capita har haft en långsammare ökning av produktion och lönesumma. Särskilt huvudstadsregionens expansion har under många år varit en kontrast till glesbygdens och småorternas svaga ekonomiska tillväxt, men under perioden 1993-2001 var utvecklingen ungefär som för riket som helhet.

Tabell 2.2 Bruttoregionprodukt 1993. Utveckling 1993– 2001 av BRP och lönesumma per capita fördelat på regionfamiljer

Genomsnitt i riket 1993=100. Utveckling löpande priser, procent

BRP
BRP-
Lönesummans

utveckling
utveckling

1993–2001
1993–2001

Riket
100
41
43

Storstadsregioner
115
46
48

därav Stockholm
128
43
51

därav Göteborg
99
54
47

därav Malmö
96
46
40

Universitets- och

högskoleregioner
90
40
44

Regionala centra
92
40
42

Sekundära centra
93
37
46

Småregioner – privat

sysselsättning
92
41
46

Småregioner – offentlig

sysselsättning
84
37
41

Anm. Talen är relaterade till befolkningen 16–64 år.

Källa: NUTEK/SCB och LINDA, SCB

En viktig fråga att analysera vid fördelningen av ekonomiska resurser är om olika tillväxttakt leder till ökade skillnader i välstånd mellan regionerna, eller om det sker en omfördelning av de ekonomiska resurserna som verkar mot en utjämning?

Tillväxtlitteraturen talar ofta om konvergens, där regioner med en lägre ekonomisk standard under perioder har en relativt snabb ekonomisk tillväxt. 31 På så sätt blir välståndet i regionerna mer lika över tiden. En sådan effekt kan exempelvis uppkomma genom att arbetslösa lämnar ekonomiskt svaga regioner till förmån för starkare. Ekonomiskt svagare regioner kan också ta tillvara teknik som utvecklats i mer utvecklade regioner samtidigt som de i mindre grad drabbas av trängselkostnader. Långtids-

31 Se exempelvis Barro, R. och Sala-i-Martin, X. (1995), Economic Growth, McGraw-Hill.

studier har också funnit att inkomstspridningen mellan regioner har minskat sedan början av 1900-talet i Sverige. 32

Samtidigt finns krafter som verkar i delvis motsatt riktning. Unga personer förefaller lämna stagnerade regioner, och små regioner har mindre möjligheter att ta tillvara positiva skaleffekter som skulle följa med närhet till stora marknader, högt kvalificerad arbetskraft och teknologiskt kunnande. Detta kan i ett sämsta scenario utarma regionen så pass att den inte kan upprätthålla en välfärdsmässig produktion, med avfolkning som följd. Den samlade effekten av dessa motverkande krafter är inte lätt att bedöma, men det mest sannolika är att de rådande trenderna med en fortsatt koncentration till storstadsområdena kommer att fortsätta. 33

Faktaruta 1: Regionala indelningar

Riksområden

Riksområden är en rent geografisk indelning av landet i åtta delar som baseras på län. Indelningen tar inte hänsyn till strukturella skillnader på arbetsmarknaden, ekonomiska förhållanden eller andra faktorer som skiljer mellan landsbygd och stad inom det geografiska området.

Regionfamiljer

Regionfamiljer baseras på NUTEK:s indelning av kommunerna i 81 lokala arbetsmarknadsregioner (LA-regioner). Kommunerna sammanförs i grupper utifrån statistik om pendlingsresor, avstånd och arbetsmarknadens styrka. LA- regionerna sammanförs sedan i sex regionfamiljer efter produktionsförutsättningarna med hänsyn till befolkning, företagarandel, andel med eftergymnasial utbildning, avstånd till kommuncentrum och högskoleort. De sex regionfamiljerna är inte geografiskt sammanhängande och innehåller strukturella skillnader. 34

32 Persson J. (1997), Convergence across the Swedish counties, 1911– 1993, European Economic Review Vol. 41.

33 SOU 2004:34, Regional utveckling – utsikter till 2020, Bilaga 3 till Långtidsutredningen 2003/04.

34 För en redovisning av hur kommunerna är indelade i regionfamiljer, se NUTEK rapport R 1998:6.

22

Kommungrupper

Svenska kommunförbundets indelning av kommuner i kommungrupper bygger på folkmängd, läge, befolkningstäthet och näringslivsstruktur. Varje grupp innehåller kommuner från olika delar av landet men strukturen är relativ homogen. 35

Befolkningsstruktur

Den nationella befolkningsutvecklingen slår också igenom på regional nivå. De flesta av landets lokala arbetsmarknadsregioner hade under perioden 1993–2001 en minskande befolkning. Åldersstruktur och befolkningsutveckling skiljer sig dock mellan olika regioner, vilket i förlängningen kan ha effekt på inkomstfördelningen. Av tabell 2.3 framgår att det finns betydande olikheter i befolkningsutvecklingen i olika delar av landet. De regioner som haft en stor inflyttning har fått en yngre befolkning med ett positivt födelseöverskott som resultat. Storstadsregionerna samt några få andra regioner har haft en ökning till följd av såväl inflyttningar som födelseöverskott. I en del regioner motverkas födelseunderskottet av ett inflyttningsöverskott. De allra flesta av de regioner som jämförs här har dock under de senaste åren haft såväl flyttningssom födelseunderskott med en minskade befolkning som följd.

Det är inte självklart vilka effekter flyttningar har på den genomsnittliga ekonomiska standarden i olika regioner. Om unga eller pensionärer med låga inkomster flyttar innebär detta att genomsnittet för de som bor kvar ökar. Om personer med höga inkomster flyttar leder detta istället till att de genomsnittliga inkomsterna minskar. En minskande eller ökande befolkning behöver alltså inte ha någon påverkan på den regionala inkomstspridningen. Även om flyttningar till t.ex. arbete eller studier är positiva för såväl individerna själva som samhället som helhet, kan det ha negativa effekter för de regioner som berörs. Om utflyttningen är stor kan det leda till brist på

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

arbetskraft och problem med de kommunala finanserna.

Försörjningskvot och faktorinkomst

Det är emellertid inte bara produktionens storlek och befolkningen som skiljer sig mellan regionerna. Försörjningskvoten 36 och den genomsnittliga faktorinkomsten 37 varierar också. Indelningen i riksområden visar att försörjningskvoten varierar från 23 procent i Stockholms län till 35 procent i Mellersta Norrland. En gruppering i kommungrupper ökar den regionala variationen något. Det beror främst på en relativt hög försörjningskvot i glesbygdskommunerna.

Faktorinkomsterna är tydligt koncentrerade till storstäderna och framförallt Stockholmsregionen. I tabell 2.3 illustreras detta genom att det endast är i Stockholms län och förortskommunerna som faktorinkomsten är markant högre än medianen i riket, dvs. har ett indexvärde som överstiger 100.

Detta indikerar en tydlig regional obalans i befolkningens inkomster men döljer samtidigt en del av den faktiska ekonomiska standard som finns i respektive region, genom att alla individens inkomster och utgifter inte beaktas. Syftet med den fortsatta analysen i detta avsnitt är att steg för steg studera hur de faktiska konsumtionsmöjligheterna fördelar sig mellan olika regioner då positiva och negativa transfereringar, boendeutgifter och värdet av den offentliga konsumtionen läggs till individernas faktorinkomster.

Med dessa empiriska fakta som bakgrund skall vi i de följande avsnitten närmare redogöra för hur den ekonomiska standarden skiljer sig mellan olika regioner.

35 Kommungrupperas indelning framgår av ”Vad kostar verksamheten i din kommun?”, SCB och Svenska kommunförbundet.

36 Med försörjningskvot avses antalet 65 år och äldre i förhållande till antalet i förvärvsaktiv ålder (20–64).

37 Med faktorinkomst avses summan av lön-, företagar- och kapitalinkomst.

23

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Tabell 2.3 Befolknings- och försörjningssituation i olika regioner 2002

Antal individer. Förändring i procent. Genomsnitt i riket = 100

Befolkning
Befolknings-
Försörj-
Faktor-

utveckling
nings-
inkomst

1991-2002
kvot
(index)

Hela riket
8 961 100
3
29
100

Riksområden

Stockholms län
1 851 200
12
23
118

Östra Mellan-

sverige
1 512 000
2
29
98

Småland med

öarna
801 400
-1
34
100

Sydsverige
1 295 000
5
30
92

Västsverige
1 782 000
4
29
102

Norra

Mellansverige
836 200
-4
34
90

Mellersta

Norrland
371 000
-7
35
91

Övre Norrland
512 400
-1
31
91

Kommungrupper

Storstäder
1 502 300
11
25
95

Förorts-

kommuner
1 324 400
12
22
125

Större städer
2 406 800
4
27
99

Medelstora

städer
1 304 300
-1
33
96

Industri-

kommuner
747 200
-6
34
99

Landsbygds-

kommuner
380 500
-2
36
89

Glesbygds-

kommuner
214 100
-11
44
78

Övriga större

kommuner
645 100
-2
35
96

Övriga mindre

kommuner
423 300
-3
33
93

Anm. Index för faktorinkomsterna har beräknats utifrån medianvärde i respektive region.

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

2.3.1 Ekonomisk standard

Den ekonomiska standarden, mätt som disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda (tabell 2.4) är störst i storstadsområdena och framförallt i deras förortskommuner. Indelningen i riksområden visar att den ekonomiska standarden i Stockholms län är 13 procent högre än medianen i riket medan övriga regioner endast marginellt avviker från medianen i riket. Indelningen i kommungrupper visar att det är i storstädernas förortskommuner som den ekonomiska standarden är högst. Även

om förortskommunerna är en mycket heterogen grupp, där den ekonomiska standarden i många kommuner är relativt låg, hade de boende i dessa områden i genomsnitt 15 procent högre ekonomisk standard än medianen i riket. Lägst standard har de som bor i landsbygds- och glesbygdskommuner, där standarden är 6–7 procent lägre än medianen i riket.

Tabell 2.4 Hushållets ekonomiska standard (median) i olika regioner. Förändring 1991–2002 samt relativ nivå 2002

Förändring i procent. Genomsnitt i riket = 100

Förändring
Förändring
Förändring
2002

1991/96
1996/02
1991/02
index

Hela riket
-7
20
13
100

Riksområden

Stockholms län
-9
23
14
113

Östra Mellan-

13

sverige
-8
21

100

Småland

14

med öarna
-7
21

99

Sydsverige
-8
19
11
99

Västsverige
-8
21
13
101

Norra Mellan-

12

sverige
-6
18

97

Mellersta Norrland
-7
18
11
97

Övre Norrland
-7
18
11
99

Kommungrupper

Storstäder
-9
20
11
103

Förortskommuner
-9
22
13
115

Större städer
-8
20
12
101

Medelstora städer
-7
20
13
99

Industrikommuner
-6
20
14
99

Landsbygds-

15

kommuner
-7
22

94

Glesbygds-

kommuner
-5
19
14
93

Övriga större

kommuner
-7
22
15
99

Övriga mindre

kommuner
-7
21
14
97

Anm. Indexvärdet har beräknats utifrån medianvärdet i respektive region. Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Trots ekonomisk kris, arbetslöshet, budgetsanering och en efterföljande konjunkturuppgång finns det, under perioden 1991-2002, inga tydliga tendenser till att skillnaderna i ekonomisk standard skulle ha ökat mellan personer som bor i olika delar av landet. Den geografiska indelningen i s.k. riksområden visar att under 1991-1996 minskade den ekonomiska standarden något mer i Stockholmsområdet, östra Mellansverige, Västsverige och Sydsverige

24

än i andra områden (tabell 2.4). Lägst var standardsänkningen i norra Mellansverige. De regionala variationerna är dock små. I Stockholms län handlade det om en standardminskning med 9 procent och i norra Mellansverige uppgick minskningen till 6 procent. Under konjunkturuppgången fram till 2002 förbättrades däremot den ekonomiska standarden något mer i Stockholmsområdet än i andra delar av landet. Skillnaden mellan regionernas utveckling var emellertid även under denna period förhållandevis liten. Den ekonomiska standarden förbättrades med 23 procent i Stockholms län och med 18 procent i övre- och mellersta Norrland samt norra Mellansverige.

Indelningen i kommungrupper bekräftar de tendenser som visats av den geografiska indelningen. Minskningen i ekonomisk standard 1991–1996 var något större för personer i storstäder och förortskommuner jämfört med dem i exempelvis glesbygdskommuner. Återhämtningen fram till 2002 har varit starkast i förorts- och landsortskommuner. Totalt sett har den ekonomiska standarden mellan olika kommungrupper utjämnats något under perioden 1991–2002. Orsaken är framförallt att de ekonomiskt svagaste kommunerna inte föll tillbaka lika kraftigt som de andra under lågkonjunkturen, samtidigt som de har haft en väl så god utveckling som övriga kommungrupper under åren 1996–2002.

Sammantaget finns det, oberoende av vilken regional indelning som studeras, en tendens till att den ekonomiska standarden utjämnas mellan landets regioner under år med svag konjunkturutveckling medan skillnaderna tenderar att öka i en konjunkturuppgång. Sett över en hel konjunkturcykel sker därför ytterst små förändringar av den relativa köpkraften mellan landets regioner.

Ekonomisk standard och befolkningsutveckling

Den ekonomiska standarden hos befolkningen i en region är bl.a. beroende av befolkningens ålderssammansättning. I regioner med en låg andel i yrkesaktiv ålder är i allmänhet förvärvsinkomsterna lägre och transfereringarna högre än i regioner där andelen yrkesaktiva är högre.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

För att belysa hur mycket denna ålderseffekt påverkar de justerade disponibla inkomsterna har den ekonomiska standarden beräknats under antagandet att andelen i respektive åldersklass var lika hög i alla regioner som i riket som helhet år 2002, dvs. att ålderssammansättningen skulle ha varit den samma i alla regioner. Resultatet pekar på att åldersstrukturen endast förklarar en mindre del av de regionala skillnaderna i de justerade disponibla inkomsterna. I allmänhet handlar det om avvikelser med någon eller några tiondels procentenheter. Storstäderna och glesbygdskommunerna har en något ogynnsam åldersstruktur och i förortskommunerna är effekten istället positiv. I det förstnämnda fallet är effekten en minskning av standarden med cirka en procent, i det andra fallet om en ökning med ungefär lika mycket.

Man kan också tänka sig att befolkningsförändringar över tiden har påverkat den ekonomiska standardens utveckling i olika regioner. För att illustrera betydelsen av denna effekt har de justerade disponibla inkomsterna beräknats under antagandet att andelen i respektive åldersklass var lika hög år 2002 som år 1991 i respektive region. Detta är liktydigt med att det inte skulle ha skett några förskjutningar i åldersstrukturen under perioden. Resultatet från denna analys visar att åldersstrukturen blev något förmånligare i riket som helhet mellan 1991 och 2002, motsvarande en höjning av standarden med cirka 1 procent. Utvecklingen har varit likartad i alla regioner och skillnaderna mellan regionerna är små, i allmänhet någon tiondels procent.

Ekonomisk standard korrigerad för boendeutgifter

Att enbart jämföra de justerade disponibla inkomsterna mellan personer som bor i olika delar av landet ger inte en helhetsbild av den ekonomiska välfärden. Det kan exempelvis finnas betydande regionala skillnader i konsumtionsmönster och priser. I vissa regioner kan den ekonomiska standarden reduceras av jämförelsevis höga resekostnader eller matpriser, medan boendeutgifter eller offentliga avgifter är höga i andra delar av landet.

25

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Många av dessa regionspecifika förhållanden är svåra att beakta i beräkningar av den ekonomiska standarden, eftersom statistiskt underlag i många fall saknas. Boendeutgifterna i olika regioner följs dock kontinuerligt av SCB. 38 Statistiken tyder på att boendeutgifterna ökat ganska likartat under perioden 1991-1996. Under senare delen av 1990-talet har dock boendeutgifterna minskat som en följd av ränteutvecklingen. De regionala variationerna är under denna tidsperiod inte heller särskilt stora. I genomsnitt minskade boendeutgiften med ca 10 procent. 39 Mest minskade den i förortskommuner, landsbygdskommuner och övriga större städer medan boendeutgifterna i storstadsregionerna inte minskat lika mycket. 40

Även om boendeutgifterna utvecklats relativt jämnt i olika regioner skiljer sig nivåerna åt. Boendeutgiften i Stockholms län var år 2002 drygt 20 procent högre än rikets median. De lägsta boendeutgifterna hade mellersta Norrland och industrikommuner, beroende på vilken regional indelning som studeras.

Om boendeutgiften dras från den justerade disponibla inkomsten sker ytterligare en utjämning av de regionala skillnaderna i ekonomisk standard. Enligt den geografiska indelningen har medianhushållet i Stockholms län ca 10 procent högre köpkraft än de som bor i Norrlands kommuner (tabell 2.5) och 13 procent högre köpkraft än dem som bor i norra Mellansverige när boendeutgiften har beaktats. Det kan jämföras med att Stockholms län hade ca 15 procents högre köpkraft relativt dessa regioner innan boendet beaktats. Indelningen i kommungrupper indikerar också att det sker en ytterligare utjämning av köpkraften när boendeutgifterna beaktas, med undantag för förortskommuner. Förortskommunernas ekonomiska standard jämfört med andra regioner ligger såväl före som efter att boendet beaktats ca 15 procent högre än genomsnittet i landet. De höga boendeutgifterna i storstäderna gör att den ekonomiska standarden i dessa regioner blir lägre än medianen i riket och nästan lika låg som i landsbygds- och glesbygdskommunerna.

Jämförelsen har naturligtvis begränsningar. Det beaktas inte att samma boendeutgift kan innebära olika boendestandard i olika delar av landet, inte heller att förmögenhetsutvecklingen skiljer sig mellan regioner.

Tabell 2.5 Hushållets ekonomiska standard efter boendeutgift 2002

Genomsnitt i riket =100

Boendeutgift
Disponibel inkomst

efter boendeutgift

Hela riket
100
100

Riksområden

Stockholms län
122
110

Östra Mellansverige
100
100

Småland med öarna
97
99

Sydsverige
104
97

Västsverige
104
100

Norra Mellansverige
97
97

Mellersta Norrland
92
99

Övre Norrland
97
100

Kommungrupper

Storstäder
123
96

Förortskommuner
113
116

Större städer
103
100

Medelstora städer
98
100

Industrikommuner
92
101

Landsbygdskommuner
94
94

Glesbygdskommuner
88
94

Övriga större kommuner
95
100

Övriga mindre kommuner
90
100

Anm. Indexvärdena har beräknats utifrån medianvärdet i respektive region Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

Fördelningen av offentlig välfärdskonsumtion

Individens ekonomiska välfärd påverkas inte enbart av den disponibla inkomsten och boendeutgiften. Individens konsumtion av offentliga tjänster utgör också en stor del av den enskildes ekonomiska välfärd. Till den ekonomiska välfärden bör därför även värdet av den individuella konsumtionen av offentliga tjänster räknas. 41 När den geografiska indelningen används var den offentliga konsumtionen 1999 störst i mellersta Norrland och lägst i

38 Uppgifter om hushållens boende samlas sedan 2003 in inom ramen för SCB:s undersökning om hushållens ekonomi (HEK).

39 Enligt beräkningar från SCB, HEK.

40 Ingen hänsyn tas till latenta kapitalvinster eller alternativkostnad.

41 Analysen i detta avsnitt bygger på en databas från SCB över individers konsumtion av offentliga tjänster. För utförligare beskrivning hänvisas till underbilagan.

26

Stockholms län (tabell 2.6). Skillnaden i konsumtionsvärde var lite drygt 30 procentenheter. Indelningen i kommungrupper visar en likartad bild. Den lägsta offentliga konsumtionen finns i förortskommunerna, medan glesbygdskommunerna har den högsta.

Jämförelsen av den individuella konsumtionen på regional nivå har dock vissa begränsningar. I kalkylerna beaktas inte att produktionskostnaden för offentliga tjänster och utnyttjandet kan variera mellan olika delar av landet, inte minst som en konsekvens av den regionala åldersstrukturen eller möjligheten att utnyttja stordriftsfördelar. Detta förklarar sannolikt en del av de stora variationer av den offentliga konsumtionen som finns mellan olika regioner.

De regionala variationerna i offentlig konsumtion bidrar i stor utsträckning till att utjämna den ekonomiska standarden mellan olika regioner. Skillnaden i ekonomisk standard mellan Stockholms län och medianen i riket sjunker från 13 till 5 procent och för förortskommunerna från 15 till 8 procent. Samtidigt höjs standarden i regionerna med lägst disponibel inkomst, vilket sammantaget ger en relativt sammanpressad inkomststruktur då den offentliga konsumtionen beaktas i beräkningarna.

I tabell 2.6 illustreras också hur de av marknaden genererade inkomstskillnaderna (faktorinkomsten) utjämnas då de offentliga systemens omfördelande effekt beaktas tillsammans med boendeutgifterna i respektive region. Faktorinkomsterna är relativt skevt fördelade mellan regionerna. Indelningen i riksområden visar att de högsta faktorinkomsterna finns i Stockholms län. Faktorinkomsterna är närmare 30 procentenheter högre än i norra Mellansverige där faktorinkomsterna är som lägst. Spridningen mellan kommungrupperna är ännu större. Invånarna i den rikaste kommungruppen (förortskommunerna) har närmare 50 procentenheter högre faktorinkomst än de som bor i glesbygdskommuner.

När skatter och bidrag läggs till faktorinkomsterna, sker alltså en utjämning av inkomsterna mellan regionerna. Skillnaden mellan den fattigaste och rikaste regionen sjunker till 15-20 procentenheter beroende på vilken kommungruppering som studeras. När sedan värdet av den offentliga konsumtionen och boendeutgifterna i respektive region läggs till respektive

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

dras ifrån den disponibla inkomsten sker en ytterligare utjämning. Skillnaden mellan den fattigaste och den rikaste regionen uppgår då till 7 procentenheter enligt indelningen i riksområden och 14 procentenheter enligt kommungrupperingen.

Tabell 2.6 Faktorinkomst, disponibel inkomst samt disponibel inkomst efter beaktande av offentlig konsumtion och boendeutgifter 1999

Genomsnitt i riket = 100

Faktor-
Dispo-
Disponibel
Disponibel
Offent-

in-
nibel
inkomst
inkomst
lig kon-

komst
inkomst
efter
efter
sumtion

offentlig
offentlig

konsumtion
konsumtion

o. boende-

utgifter

Hela riket
100
100
100
100
100

Riksområden

Stockholms

län
118
113
105
103
80

Ö. Mellan-

sverige
98
99
98
97
94

Småland m.

öar
100
98
97
97
94

Sydsverige
94
100
99
99
99

Västsverige
101
101
99
99
100

N. Mellan-

sverige
90
97
99
100
106

Mellersta

Norrland
92
98
101
103
113

Övre Norr-

land
94
100
102
104
110

Kommungrupper

Storstäder
93
103
100
95
91

Förorts-

kommuner
126
115
108
109
89

Större städer
100
101
99
98
95

Medelstora

städer
96
99
98
100
99

Industri-

kommuner
100
100
99
101
99

Landsbygds-

kommuner
87
93
94
95
93

Glesbygds-

kommuner
79
93
100
103
125

Övr. större

kommuner
95
98
98
99
102

Övr. mindre

kommuner
94
97
99
101
105

Anm. Faktorinkomst och disponibel inkomst i denna tabell avser 1999, i tabell 2.3 redovisas faktorinkomster och disponibel inkomst för 2002. Indexvärdena har beräknats utifrån medianvärdet i respektive region

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

27

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

2.3.2 Förvärvsarbetstid och tid i hemarbete medför att den genomsnittliga tiden för t.ex.

Genom den s.k. tidsanvändningsundersökningen kan man bilda sig en grov uppfattning om hur människor fördelar sin tid mellan förvärvsarbete, fritid, studier etc. i olika delar av landet.

Den senaste tidsanvändningsundersökningen genomfördes 2000/01. Undersökningens syfte är primärt att ge en bild av läget i nationen som helhet och urvalet är därför relativt litet. Även vid redovisning av uppgifter i stora landsdelar blir osäkerheten betydande. Det är därför nödvändigt att använda en grövre regional indelning i detta avsnitt än tidigare. 42

Tabell 2.7 Tidsanvändning i olika regioner 2000/2001

Genomsnittligt antal timmar och minuter per dygn för individer 20-84 år, alla dagar i veckan

Hemarbete,
Förvärvs-
Förvärvs- +

totalt
arbete, totalt
hemarbete

Hela riket
3,41
3,43
7,17

Riksområden

Stockholms län
3,25
4,10
7,35

Östra Mellansverige
3,36
3,51
7,28

Småland med öarna
3,54
3,35
7,29

Sydsverige
3,45
3,22
7,06

Västsverige
3,43
3,39
7,22

Norra Mellansverige
3,41
3,33
7,14

Norrland
3,41
3,20
7,01

Kommungrupper

Storstäder
3,18
3,46
7,04

Förortskommuner
3,37
4,07
7,44

Större städer
3,31
3,44
7,15

Medelstora städer o.

Industrikommuner
3,53
3,30
7,22

Gles- och lands-

bygdskommuner
3,56
3,17
7,13

Övriga kommuner
3,51
3,39
7,30

Källa: Tidsanvändningsundersökningen, SCB

Undersökningen avser personer mellan 20 och 84 år och hur de i genomsnitt fördelar sin tid mellan olika aktiviteter per dygn, sett över veckans alla dagar. Vissa aktiviteter utövas inte alls, eller inte alla dagar, av alla personer. Detta

förvärvsarbete eller studier blir låg eftersom dessa aktiviteter över huvud taget inte utövas av en stor del av befolkningen, i synnerhet inte på helgerna. Det innebär att en del av skillnaderna mellan olika regioner för vissa aktiviteter förklaras av att andelen utövare skiljer sig åt, snarare än att tiden för de som faktiskt utövar aktiviteterna är olika.

Den genomsnittliga tid som ägnas åt förvärvsarbete samvarierar i stort med regionernas ekonomiska rangordning. Där man har en högre ekonomisk standard är tiden för förvärvsarbete hög. Högst är arbetstiden i förortskommuner och lägst i gles- och landsbygdskommuner. Högst genomsnittlig förvärvsarbetstid per dygn har man i Stockholms län och lägst i Norrland, 4 timmar och 10 minuter respektive 3 timmar och 20 minuter. Den genomsnittliga tiden man ägnar åt förvärvsarbetet är alltså ca 50 minuter per dygn, eller ca 25 procent högre, i Stockholm jämfört med Norrland. Om man istället enbart ser till dem som faktiskt förvärvsarbetar minskar skillnaden till ca 40 minuter, 8 timmar och 50 minuter per arbetsdag i Stockholm jämfört med 8 timmar och 12 minuter per arbetsdag i Norrland. I denna tid ingår då även arbetsresor.

Genomgående är tiden för arbetsresor högre i landets mer tättbefolkade delar. Den genomsnittliga tiden varierar t.ex. mellan 16 minuter i Norrland och 29 minuter i Stockholms län. Även om man ser till enbart de som faktiskt har arbetsresor är skillnaderna stora.

Diagram 2.9 Ekonomisk standard efter boendeutgift per

genomsnittlig förvärvsarbetstimme år 2001 för individer

20–84 år i olika kommungrupper

Kronor per timma i 2003 års prisnivå

95

90

85

80

75

70

Storstad
Förort
Större
Medel
Glesbygd
Övriga

42 Det finns betydande skillnader i kvinnor och mäns tidsanvändning. Kvinnor arbetar i allmänhet mer i hemmet medan männen i högre grad ägnar sig åt förvärvsarbete. Genom att tidsanvändningsundersökningen omfattar så få individer är det inte möjligt att samtidigt redovisa uppgifter för olika kön och regioner. Istället hänvisas till proposition 2003/04:1 Bilaga 4, Fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, där tidsanvändningen per kön redovisas.

Källa: Tidsanvändningsundersökningen, LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

28

En central fråga är vilken betydelse tiden som ägnas åt förvärvsarbete har för den ekonomiska standarden. Diagram 2.9 visar ekonomisk standard med hänsyn tagen till boendeutgifter för personer i åldern 20–84 år i relation till förvärvsarbetstid i olika kommungrupper. 43 Man kan konstatera att den ekonomiska standarden per förvärvsarbetstimme är högre i de regioner där den ekonomiska standardens nivå är lägre. Detta förklaras av att andra inkomster än från förvärvsarbete, som ju är beroende av arbetstiden, utgör en större andel av inkomsterna i dessa regioner. Då jämförelsen avser personer 20–84 år förklaras olikheterna dels av skillnader i genomsnittlig förvärvsarbetstid för den förvärvsaktiva generationen dels av skillnader i andelen äldre.

En mindre grad av betalt arbete ökar utrymmet för obetalt arbete. Där kvinnor och män förvärvsarbetar i högre utsträckning är tiden att lägga på hemarbete lägre och vice versa. Den tid som inte förvärvsarbetas fördelas mellan dels arbete i hemmet, dels andra aktiviteter som t.ex. studier, fritid och personliga behov.

Genomgående ägnas mer tid åt obetalt arbete i hemmet i de landsdelar där förvärvsarbetet är mindre omfattande. Mest tid på hemarbete redovisas i Småland, 3 timmar och 54 minuter och minst i Stockholms län med 3 timmar och 35 minuter.

Hemarbete genererar också ett värde, men av en annan karaktär än lönearbete. Under antagande att hemarbete har ett ekonomiskt värde innebär detta att hemarbetet ytterligare bidrar till att jämna ut den ekonomiska standarden mellan olika landsdelar, men vi har här valt att inte beräkna det ekonomiska värdet av denna effekt.

Vid en summering av den genomsnittliga tiden för förvärvs- och hemarbete blir de regionala skillnaderna mindre. Den sammanlagda arbetstidens omfattning varierar i stort sett med den ekonomiska standarden. Där mest total tid ägnas åt förvärvsarbete är inkomsterna högst. Å andra sidan innebär detta att den genomsnittliga tiden för rekreation och personliga behov är lägre i dessa regioner.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

2.4 Slutsatser

Försörjningssituationen varierar kraftigt mellan olika delar av landet, såväl mellan kommuner som mellan olika typer av regioner. Det finns stora skillnader i arbetslöshet och sysselsättningsnivåer men också i arbetstid bland de sysselsatta. Sammantaget medför dessa skillnader att löner och andra marknadsinkomster är förhållandevis ojämnt fördelade över landet.

Skatter och transfereringar jämnar på ett effektivt sätt ut dessa skillnader. De disponibla inkomsterna är därför mycket jämnt fördelade över landet. De flesta kommuner och regioner ligger samlade på en gemensam nivå, endast ett tiotal kommuner avviker genom att ha en något högre standard jämfört med de övriga. Dessa mer välbärgade kommuner ligger samtliga i storstädernas, framförallt Stockholms, förorter. Ingen kommun eller region har påtagligt lägre inkomstnivå än de övriga.

När hänsyn tas till offentlig konsumtion och boendeutgifter minskar skillnaderna ytterligare. Invånarna i olika kommuner och regioner har alltså olika förutsättningar vilket återspeglas i att betydelsen av olika inkomstkomponenter varierar kraftigt. Det slutliga resultatet, den levnadsnivå som invånarna i respektive region faktiskt har, är dock mycket jämn.

En risk med denna utjämning är att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och faktisk levnadsnivå kan försvagas. Detta kan på sikt minska de ekonomiska drivkrafterna på regional nivå. Detta var slutsatsen i en studie av sambandet mellan regional produktion och inkomst som gjordes i ESO:s regi. 44 Ut- jämningen av hushållens inkomster kan även medföra inlåsningseffekter då det privatekonomiskt kan vara olönsamt att flytta till jobb. Kopplingen mellan arbetsinsats och ekonomisk standard riskerar också att bli svag.

I de kommuner som avviker genom att ha högre inkomster än övriga arbetar invånarna betydligt mer. Om inkomsterna justeras för arbetstid visar det sig att inkomsterna i förhållande till arbetad tid är betydligt lägre i de välbärgade regionerna än i övriga delar av landet.

43 Beräkningen har gjorts genom att den justerade disponibla årsinkomsten efter boende har dividerats med den genomsnittliga dagliga förvärvsarbetstiden multiplicerat med 365.

44 Ds 1999:50, Regionalpolitiken – en ESO-rapport om tro och vetande.

29

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Underbilaga 3

Begrepp och definitioner

Inkomstbegrepp

Disponibel inkomst: Hushållets totala inkomst från arbete, kapital och transfereringar minus betald skatt, betalt underhållsbidrag, återbetalt studiemedel och återbetalt socialbidrag. Erhållet studiemedel betraktas som en transferering och ingår i disponibel inkomst.

Justering för försörjningsbörda: För att kunna jämföra den ekonomiska standarden mellan hushåll av olika storlek och med olika sammansättning måste den disponibla inkomsten justeras. För att göra detta används en ekvivalensskala. Denna baseras på konsumtionsvikter enligt norm för socialbidrag kompletterad med en schablonmässig boendekostnad enligt "trångboddhetsnorm 2". Denna norm har parametriserats enligt följande formel:

Hushållets vikt=(antal vuxna+0,7*antal barn) 0,7

Ekonomisk standard: Hushållets disponibla inkomst dividerad med ovan beskrivna ekvivalensskala.

Individens ekonomiska standard : Hushållets justerade disponibla inkomst påförs samtliga personer i hushållet. Redovisning sker sedan på individnivå.

Kapitalvinster: Eftersom inkomststatistiken baseras på deklarationsuppgifter till taxeringen mäts inte inkomst på ett i ekonomisk mening neutralt och symmetriskt sätt. Värdeökning i aktier och andra tillgångar registreras som inkomst först när de realiseras. Denna egenskap i skattereglerna innebär att inkomstfördelningen i den officiella statistiken kan vara svårbedömd. Kapitalvinster och därmed inkomstolikheterna varierar kraftigt år från år. För att illustrera kapitalvinsternas betydelse redovisas utvecklingen för två inkomstbegrepp, justerad disponibel inkomst med och utan kapitalvinster. Om inget annat anges avser redovisningen justerad disponibel inkomst inklusive kapitalvinster.

Fördelningsmått

Decilkvot: Den disponibla inkomsten (vid övre decilgränsen) bland dem med högre ekonomisk standard dividerad med inkomsten för dem med lägre standard.

Gini-koefficient: Detta är det vanligaste måttet på ojämnheten i inkomstfördelningen. Ginikoefficienten antar värdet 0 när inkomsten är lika för alla och värdet 1 vid maximal ojämnhet, dvs. när en person får alla inkomster. Koefficienten är mest känslig för vad som händer i mitten av fördelningen.

Redovisningsgrupper

Decilgrupp: Befolkningen delas in i tio lika stora grupper där de 10 procent med lägst standard hamnar i decilgrupp 1, de med näst lägst standard i decilgrupp 2 osv. ända upp till decilgrupp 10 med högst ekonomisk standard.

Familjetyper: E0= ensamboende utan barn, E+= ensamstående med barn, PE= ensamstående pensionär, EÖ= ensamstående med hemmaboende vuxna barn, G0= gift/samboende utan barn, G+= gift/samboende med barn, PS= samboende pensionär, GÖ= övriga samboende hushåll – flergenerationsboende.

Övriga mått

Ekonomisk marginalisering: Med detta avses de personer som under tre år i rad har haft en disponibel inkomst som till mer än 50 procent utgörs av arbetsmarknadsstöd, sjukpenning, förtidspension (inkl. sjukbidrag), socialbidrag eller bostadsbidrag. Endast personer i åldern 20–64 år som har en disponibel inkomst över två basbelopp per år ingår i beräkningen.

Förmögenhetskoncentration: Andel av hela nettoförmögenhetssumman till marknadsvärde som ägs av de en procent rikaste hushållen.

Inkomströrlighet (M): Inkomsternas stelhet kan beräknas som kvoten mellan ojämnheten i den sammanlagda inkomsten under en flerårsperiod och det viktade medelvärdet av ojämnheten i de årliga inkomsterna under samma period (R). Motsatsen, inkomsternas rörlighet eller mobilitet (M) definieras M= 1-R. Mobilitet anger enligt denna definition i vilken grad inkomstfördelningen utjämnas när undersökningsperioden förlängs. Ju närmare ett, desto högre mobilitet och större utjämning över tiden.

Kommunens ekonomiska standard: Medianen av den justerade disponibla inkomsten bland individerna i respektive kommun.

Marginaleffekt: Beräkning av marginaleffekter har utförts med hjälp av FASIT-modellen, som använder data från undersökningen av hushållens ekonomi. Efter en tänkt inkomstökning på

30

12 000 kronor och eventuellt minskat arbetsmarknadsstöd beräknas inkomstskatt, pensionsavgift, barnomsorgsavgift och transfereringar enligt reglerna för respektive år.

Median: 50 procent av befolkningen har lägre inkomst än medianinkomsten.

Glidande medelvärde: Istället för faktiska värden redovisas medelvärdet av ett antal närliggande observationer. Det första redovisade värdet blir alltså medelvärdet av de x första observationerna, därefter flyttas fönstret fram ett steg. På detta sätt kan ”hackiga” kurvor jämnas ut. Antalet redovisade värden minskar från n till n-x+1, där n är antalet observationer i den ursprungliga serien och x är antalet observationer i de glidande medelvärdena.

Avsteg från den officiella inkomststatistiken

I kapitel 1 redovisas hur hushållens inkomster och inkomstolikheterna har utvecklats sedan 1991. Det inkomstbegrepp som används är individernas ekonomiska standard men följande avsteg från SCB:s officiella statistik har gjorts.

Analysen avser individernas ekonomiska välfärd. Detta innebär ett normativt ställningstagande att samtliga personer, barn som vuxna, ensamboende som samboende, skall ges lika stor tyngd när fördelningen av ekonomiska resurser bedöms. Den justerade disponibla inkomsten påförs samtliga familjemedlemmar. I den officiella statistiken visas fördelningen bland hushåll. Detta innebär exempelvis att man där ger fem gånger större vikt till vad som händer en ensamboende person än vad som vad händer personerna i en familj med två vuxna och tre barn.

Den nya socialbidragsnormen med tillägg för boendekostnader används för att justera för olika hushålls storlek. Normen beaktar de ekonomiska stordriftsfördelar som rimligen finns i större hushåll. Till normen har lagts en schabloniserad boendekostnad och antagna belopp för vård, möbler m.m., därefter har normen med hjälp av en statistisk analys givits en generell och enklare matematisk form (se ovan). SCB:s statistik baseras på en äldre norm utan hänsyn till boendekostnader. Den kan anses betydligt underskatta standarden i bl.a. barnfamiljer.

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Datamaterial

HEK

Huvuddelen av analysen i kapitel 1 baseras på SCB:s undersökning av hushållens ekonomi (HEK). Uppgifterna bygger på deklarationsuppgifter till taxeringen, olika register hos myndigheter samt intervjuer med hushållen. Undersökningen visar uppgifter med två års fördröjning. Data avseende 2002 är preliminära, vid analys av senare år än 2002 görs en framskrivning till detta års ekonomiska och demografiska förhållanden.

LINDA

Kapitel 2 baseras i huvudsak på bearbetningar av den så kallade LINDA-databasen 45 . Databasen består av ett urval om cirka 3,5 procent av den svenska befolkningen vilket för år 1999 motsvarar cirka 308 000 individer. Till dessa urvalsindivider har eventuella hushållsmedlemmar adderats. Totalt omfattar urvalet därför omkring 786 000 individer år 1999. De individer som ingår i urvalet följs upp på en årlig basis varvid data samlas in och infogas i databasen. Även information för förfluten tid samlas in. Databasen har alltså en så kallad longitudinell struktur där de ingående individerna kan observeras vid upprepade tillfällen, för närvarande finns information för åren 1960– 2002. Urvalsindivider som av någon anledning försvinner från databasen ett år, t.ex. genom dödsfall eller emigration, ersätts med nya individer på ett sätt som säkerställer databasens representativitet gentemot den svenska befolkningen det givna året. LINDA ger med sitt stora urval och panel en mycket hög statistisk säkerhet. HEK bedöms ge för osäkra skattningar vid indelning i regioner.

Då LINDA endast baseras på registeruppgifter är hushållsbegreppet av sämre kvalitet än i HEK, där registerinformationen kompletteras med enkätinformation om faktiska familjeförhållanden.

Det underlag som används i analysen av lönespridning, inkomströrlighet, ekonomisk marginalisering och långvarig fattigdom kommer från databasen LINDA, vilken kompletterats med löneuppgifter från SCB:s strukturlöne-

45 Longitudinal Individual Data for Sweden. För detaljerad dokumentation se Edin och Fredriksson (2000).

31

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

statistik. Vid analys av lönespridning ingår både heltids- och deltidsanställda och det är den överenskomna månadslönen vid heltidsarbete som analyseras.

Offentlig konsumtion

Från tidigare studier av den offentliga konsumtionens effekter på fördelningen av hushållens ekonomiska standard finns information om utnyttjande av offentligt finansierade tjänster samt nettosubventionen för dessa i datamaterialet HEK för åren 1997 och 1999. Nettosubventionen beräknas genom att produktionskostnaden för respektive tjänst minskas med eventuella avgifter. De tjänster som inkluderas i analysen är sådana tjänster som kan relateras till en specifik individ. 46 Kostnaden för de personliga tjänsterna uppgick 1999 till cirka 330 miljarder kronor att jämföra med en total produktionskostnad för offentliga tjänster på omkring 536 miljarder kronor.

I LINDA finns ingen information om utnyttjande av offentliga tjänster eller relaterade kostnader. Istället imputeras dessa data från 1999 års HEK. Imputeringen baseras på observerade samband mellan å ena sidan de variabler som anger bruk av offentliga tjänster och storleken på subventionerna för dessa tjänster och å andra sidan ett urval av övriga variabler som finns i båda databaserna. Dessa samband specificeras med hjälp av statistiska modeller. Dessa modeller och dess egenskaper beskrivs i SOU 2003:110.

46 Följande tjänster ingår i analysen: skola (förskoleklass och grundskola), gymnasium, komvux, vuxenskola (särvux, statens skola för vuxna, svenska för invandrare, folkbildning/folkhögskola samt kvalificerad yrkesutbildning), universitet / högskola (inklusive forskarutbildning), barnomsorg, äldreomsorg (hemtjänst och särskilt boende), arbetsmarknadsåtgärder, vård (primärvård, slutenvård och tandvård) samt läkemedel.

32

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Underbilagetabell 3.1 Individernas ekonomiska standard1991–2002 samt förändring 1991–2004. Median för olika grupper samt medelvärden för inkomstgrupper (deciler)

Kronor per år i 2003 års prisnivå. Förändring i procent.

1991
1996
2002 1
1991/2002, %
2002/2004 2 , %
1991/2004 2 , %

Samtliga
136 000
124 900
152 600
12,2
2,3
14,8

Kön

Kvinnor
132 400
122 400
147 600
11,5
2,3
14,1

Män
139 700
127 800
157 700
12,9
2,3
15,5

Ålder

0 –17 år
129 100
115 300
144 200
11,7
1,2
13,0

18–24 år
136 600
113 700
137 000
0,3
2,4
2,7

25–34 år
136 300
124 400
155 400
14,0
1,0
15,2

35–44 år
142 700
127 800
157 100
10,1
1,6
11,8

45–54 år
169 700
153 100
181 700
7,1
1,6
8,8

55–64 år
162 500
155 000
189 000
16,3
1,4
17,9

65–74 år
118 400
121 700
136 400
15,2
8,2
24,7

75+ år
91 600
100 300
111 300
21,5
6,4
29,2

Hushållstyp

Ensamboende utan barn
135 100
121 200
146 900
8,7
1,9
10,8

Ensamstående med barn
111 700
101 600
115 900
3,8
0,6
4,4

Ensamstående pensionär
94 700
99 600
108 600
14,7
6,8
22,4

Ensamstående övriga
142 600
122 600
153 700
7,8
3,6
11,7

Samboende utan barn
178 800
165 700
205 100
14,7
1,2
16,1

Samboende med barn
136 400
123 200
156 800
15,0
1,5
16,7

Samboende pensionär
119 300
120 000
134 400
12,7
7,2
20,8

Samboende övriga
176 400
162 100
202 700
14,9
1,9
17,1

Inkomstgrupper, deciler (medelvärden)

Decil 1
66 600
59 800
71 300
7,1
3,2
10,5

Decil 2
94 600
87 000
101 700
7,5
3,3
11,1

Decil 3
108 100
99 200
116 700
8,0
3,1
11,3

Decil 4
119 700
109 200
131 100
9,5
2,7
12,5

Decil 5
130 300
119 400
145 300
11,5
2,4
14,1

Decil 6
142 100
130 700
160 200
12,7
2,2
15,2

Decil 7
155 600
143 000
176 800
13,6
1,8
15,7

Decil 8
172 300
159 200
198 000
14,9
1,9
17,1

Decil 9
195 900
182 600
228 900
16,8
1,8
19,0

Decil 10
292 400
275 200
367 800
25,8
2,9
29,5

Samtliga (medelvärde)
147 800
136 500
169 800
14,9
2,5
17,7

Andel under halva medianen, %
3,4
3,7
4,5

Andel av total inkomst

1% högst standard
4,4
4,3
5,2

10 % högst standard
19,8
20,2
21,7

1 Data för 2002 är preliminära.

2 Framskrivning av ekonomi, demografi och regler till 2004. Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar

33

PROP. 2003/04:100 BILAGA 3

Underbilagefigur 1 Socialbidrag per invånare 2002

Kronor per invånare

640 till 2 860
(99)

420 till
640
(87)

60 till
420
(103)

Källa: Socialstyrelsen (2002) Ekonomiskt bistånd årsstatistik, 2002

Underbilagefigur 2 Arbetsmarknadsstöd per invånare 2002

Kronor per invånare

4 600 till 12
200
(94)

3 300 till 4
600
(93)

1 100 till 3
300
(102)

Källa: Totalräknad inkomst- och förmögenhetsstatistik, SCB

Underbilagefigur 3 Sjukpenning per invånare 2002

Kronor per invånare

5 070
till 7 280
(96)

till 5 070
(93)

4 370

2 910
till 4 370
(100)

Källa: Totalräknad inkomst- och förmögenhetsstatistik, SCB

Underbilagefigur 4 Andel född i annat land än Sverige 2002

Procent

11 till 49
(110)

8 till 11
(67)

1 till 8
(112)

Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar

34