Prop. 2006/07:110

1

Regeringens proposition

2006/07:110

Rapportering av händelser inom civil luftfart m.m. Prop.

2006/07:110

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 3 april 2007

Fredrik Reinfeldt

Åsa Torstensson

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition lämnas förslag till bestämmelser som genomför

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juli 2003

om rapportering av händelser inom civil luftfart. Med händelser avses i

detta sammanhang sådant som inträffat och som avviker från det normala

och har eller kunde ha påverkat flygsäkerheten. Händelsen skall inte vara

av så allvarligt slag att regelverket om undersökning av olyckor och

allvarliga tillbud är tillämpligt. Rapporter om händelser skall lagras i

särskilda databaser som skall vara tillgängliga för flygsäkerhetsmyndigheterna

i Europa. Därigenom skall de som är ansvariga för flygsäkerhetsfrågor

få bättre underlag för sina beslut och åtgärder och förhoppningsvis

kunna avhjälpa brister innan dessa får allvarliga konsekvenser.

Ett viktigt inslag i förslagen till bestämmelser är nya bestämmelser i

sekretesslagen (1980:100). Dessa nya sekretessbestämmelser blir också

tillämpliga i förhållande till andra rättsakter från EU som rör civil luftfart,

som därigenom kan bli genomförda på ett mera komplett sätt än vad

som hunnit göras hittills. Det gäller framför allt att sekretess skall gälla

uppgifter som svenska myndigheter får tillgång till genom olika samarbeten

mellan europeiska luftfartsmyndigheter och Europeiska gemenskapernas

kommission. Om en sådan uppgift är sekretesskyddad i sitt

”ursprungsland” skall den i normalfallet också vara det här. Det föreslås

också ett sekretesskydd för den person som rapporterar in inträffade

händelser. Hon eller han får också ett extra lagskydd rörande sin

anställning.

De nya sekretessbestämmelserna får dessutom en utformning som

medför att bestämmelser om sekretess i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004 om säkerheten i fråga om luft

Prop. 2006/07:110

2

fartyg från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen genomförs

i svensk rätt.

För att kunna använda ordet ”händelse” för mindre allvarliga incidenter

föreslås att begreppet tas bort som samlingsbegrepp i lagstiftningen

kring undersökning av olyckor.

Genomförandet av direktiv 2003/42/EG är försenat, varför lagförslagen

bör träda i kraft snarast. De nya bestämmelserna föreslås träda i

kraft den 1 juli 2007.

Prop. 2006/07:110

3

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5

2 Lagförslag..........................................................................................6

2.1 Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)........................6

2.2 Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor............................................................................8

2.3 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ....................12

3 Ärendet och dess beredning.............................................................13

4 Händelsedirektivet...........................................................................14

4.1 Allmänt om direktivet .......................................................14

4.2 Kort om direktivets bestämmelser ....................................15

5 En språkfråga...................................................................................19

6 Hur skall direktivet genomföras i Sverige? .....................................21

6.1 Allmänna tankar................................................................21

6.2 Hur direktivets bestämmelser kan genomföras i

svensk lagstiftning ............................................................21

6.3 Straffrättslig bestämmelse.................................................33

6.4 Ikraftträdande ....................................................................34

7 Sekretessfrågor ................................................................................34

7.1 Sekretessbestämmelser i EG-rättsakter på den civila

luftfartens område .............................................................34

7.2 Händelsedirektivet ............................................................35

7.3 Kontrolldirektivet..............................................................38

7.4 EASA-förordningen..........................................................39

7.5 Förordningen om tillhandahållande av tjänster.................40

7.6 Avtal mellan Europeiska gemenskapen och andra

stater ..................................................................................41

7.7 Nya sekretessbestämmelser ..............................................42

7.8 Svenska myndigheters informationsskyldighet ................49

7.9 Frågan om meddelarfrihet.................................................49

8 Konsekvenser ..................................................................................50

9 Författningskommentarer ................................................................52

Bilaga 1 Remissinstanser .....................................................................55

Bilaga 2 Promemorians lagförslag.......................................................56

Bilaga 3 Promemorians sammanfattning .............................................62

Bilaga 4 Händelsedirektivet.................................................................63

Bilaga 5 Kontrolldirektivet ..................................................................77

Bilaga 6 EASA-förordningen ..............................................................88

Bilaga 7 Förordning om tillhandahållande av tjänster.......................109

Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag ...............................................119

Bilaga 9 Lagrådets yttrande ...............................................................125

Prop. 2006/07:110

4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 2007..........127

Rättsdatablad..........................................................................................128

Prop. 2006/07:110

5

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

2. lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor, och

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Prop. 2006/07:110

6

2 Lagförslag

2.1 Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivsTPF

1

FPT i fråga om luftfartslagen (1957:297)TPF

2

FPT

dels att 11 kap. 7 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 11 kap. 1 § skall lyda ”Flygräddningstjänst,

bärgning, undersökning av luftfartsolyckor och rapportering av

händelser”,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 11 kap. 8–10 §§,

samt närmast före 11 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

7 §TPF

3

FPT

Om undersökning från säkerhetssynpunkt

av luftfartsolyckor

och andra händelser som berör

luftfarten finns bestämmelser i

lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor.

Om undersökning från säkerhetssynpunkt

av luftfartsolyckor

och tillbud till sådana olyckor

finns bestämmelser i lagen

(1990:712) om undersökning av

olyckor.

Rapportering av händelser m.m.

8 §TPF

4

FPT

I syfte att förbättra flygsäkerheten

skall händelser inom civil

luftfart rapporteras till behörig

myndighet.

Med händelse inom civil luftfart

avses i denna lag driftsavbrott,

defekt, fel eller annan onormal

omständighet som har inverkat

eller kan inverka på flygsäkerheten,

även om händelsen inte lett

till sådana luftfartsolyckor eller

tillbud som avses i lagen

(1990:712) om undersökning av

olyckor.

TP

1

PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om

rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex

32003L0042).

TP

2

PT Lagen omtryckt 1986:166.

TP

3

PT Senaste lydelse 1990:713.

TP

4

PT Tidigare 8 § upphävd genom 1990:713.

Prop. 2006/07:110

7

9 §TPF

5

FPT

Regeringen får meddela föreskrifter

om vilka personer inom

civil luftfart som skall vara skyldiga

att rapportera händelser

enligt 8 §.

Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om rapportering

av händelser.

10 §TPF

6

FPT

En arbetsgivare får inte utsätta

en arbetstagare för repressalier på

grund av att arbetstagaren har

rapporterat en händelse enligt

denna lag.

Om en arbetstagare utsätts för

repressalier skall arbetsgivaren

betala skadestånd till arbetstagaren

för den förlust som uppkommer

och för den kränkning

som repressalierna innebär.

U

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.

TP

5

PT Tidigare 9 § upphävd genom 1978:232.

TP

6

PT Tidigare10 § upphävd genom 1990:713.

Prop. 2006/07:110

8

2.2 Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor

Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ lagen (1990:712) om

undersökning av olyckor skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2006/07:45 Föreslagen lydelse

4 §TPF

1

FPT

Undersökning enligt denna lag

skall göras i fråga om händelser

som har inträffat i Sverige. Om en

sådan händelse berör ett utländskt

fartyg, får undersökning enligt

denna lag dock göras endast om

det finns särskilda skäl och fartyget

befinner sig inom Sveriges

sjöterritorium.

Undersökning enligt denna lag

av en händelse som berör ett

svenskt fartyg eller luftfartyg skall

göras även när händelsen har

inträffat utomlands, om annat inte

följer av en internationell överenskommelse

som har biträtts av

Sverige. Om händelsen berör ett

luftfartyg med en totalvikt av

högst 2 250 kg och som inte skall

ha luftvärdighetsbevis, skall en

undersökning göras endast om det

är av synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt

och en undersökning inte

görs i den stat inom vars territorium

händelsen inträffade.

Om en händelse som berör spårfordon

i internationell trafik

inträffat på eller nära den svenska

gränsen, får den myndighet som

enligt 5 § ansvarar för undersökningen

komma överens med motsvarande

myndighet i den andra

berörda staten om vilken av dem

som skall göra undersökningen

eller att de skall göra den tillsammans.

En undersökning enligt denna

lag skall göras i fråga om olyckor

och tillbud som har inträffat i

Sverige. Om en sådan olycka eller

ett tillbud berör ett utländskt fartyg,

får en undersökning enligt

denna lag dock göras endast om

det finns särskilda skäl och

fartyget befinner sig inom

Sveriges sjöterritorium.

En undersökning enligt denna

lag av en olycka eller ett tillbud

som berör ett svenskt fartyg eller

luftfartyg skall göras även när

olyckan eller tillbudet har inträffat

utomlands, om annat inte följer av

en internationell överenskommelse

som har biträtts av Sverige. Om

olyckan eller tillbudet rör ett luftfartyg

med en totalvikt av högst

2 250 kg och som inte skall ha

luftvärdighetsbevis, skall en

undersökning göras endast om det

är av synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt

och en undersökning inte

görs i den stat inom vars territorium

olyckan eller tillbudet

inträffade.

Om en olycka eller ett tillbud

som berör spårfordon i internationell

trafik inträffat på eller

nära den svenska gränsen, får den

myndighet som enligt 5 § ansvarar

för undersökningen komma

överens med motsvarande

myndighet i den andra berörda

staten om vilken av dem som skall

göra undersökningen eller att de

skall göra den tillsammans.

TP

1

PT Senaste lydelse 2006:20.

Prop. 2006/07:110

9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Syftet med en undersökning

enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga

såväl händelseförloppet och

orsaken till händelsen som skador

och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om

åtgärder som har som mål att förebygga

en upprepning av händelsen

eller att begränsa effekten av

liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning

av de insatser som samhällets

räddningstjänst har gjort i samband

med händelsen och, om det

finns skäl därtill, för förbättringar

av räddningstjänsten.

Syftet med en undersökning

enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga

såväl händelseförloppet och

orsaken till olyckan eller tillbudet

som skador och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om

åtgärder som har som mål att förebygga

en upprepning av olyckan

eller tillbudet eller att begränsa

effekten av sådana olyckor eller

tillbud,

3. ge underlag för en bedömning

av de insatser som samhällets

räddningstjänst har gjort i samband

med olyckan eller tillbudet

och, om det finns skäl därtill, för

förbättringar av räddningstjänsten.

7 §

Den myndighet som gör en

undersökning enligt denna lag

skall, i den mån det är praktiskt

genomförbart, underrätta dem som

kan vara berörda av händelsen och

ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa

har rätt att närvara vid undersökning

på olycksplatsen och vid

utredningsarbetet i övrigt, om det

kan ske utan men för utredningen.

Den myndighet som gör en

undersökning enligt denna lag

skall, i den mån det är praktiskt

genomförbart, underrätta dem som

kan vara berörda av olyckan eller

tillbudet och ge dem tillfälle att

yttra sig. Dessa har rätt att närvara

vid undersökning på olycksplatsen

och vid utredningsarbetet i övrigt,

om det kan ske utan men för

utredningen.

Vid tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de

bestämmelser om medverkan vid undersökningar som finns i internationella

överenskommelser som har biträtts av Sverige.

Lydelse enligt prop. 2006/07:45 Föreslagen lydelse

9 §

Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla

förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.

Myndigheten får också ta med sig och granska handlingar eller

föremål som kan antas vara av sådan betydelse.

Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet

som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp

som behövs vid utredningen.

För polismyndighetens utredning gäller

bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i

tillämpliga delar.

Prop. 2006/07:110

10

Den myndighet som gör undersökningen

har rätt att få tillträde

till platsen för händelsen. Om tillträde

vägras, får polismyndigheten

lämna den hjälp som behövs.

Den myndighet som gör undersökningen

har rätt att få tillträde

till platsen för olyckan eller tillbudet

. Om tillträde vägras, får

polismyndigheten lämna den hjälp

som behövs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Den myndighet som gör undersökningen

får begära att vittnen

eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål.

En sådan begäran skall göras

hos den tingsrätt inom vars

område händelsen har inträffat

eller den berörda personen vistas.

Rätten skall hålla förhör eller

meddela föreläggande, om laga

hinder inte möter. Därvid gäller

bestämmelserna om bevisupptagning

utom huvudförhandling.

Den myndighet som gör undersökningen

får begära att vittnen

eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål.

En sådan begäran skall göras

hos den tingsrätt inom vars

område olyckan eller tillbudet har

inträffat eller den berörda

personen vistas. Rätten skall hålla

förhör eller meddela föreläggande,

om laga hinder inte möter. Därvid

gäller bestämmelserna om bevisupptagning

utom huvudförhandling.

11 §

Om det har inträffat en olycka

eller en annan händelse som

undersöks enligt denna lag, får

egendom som kan antas vara av

betydelse för undersökningen inte

rubbas utan tillstånd av polismyndigheten

eller den myndighet

som undersöker händelsen.

Om det har inträffat en olycka

eller ett tillbud som undersöks

enligt denna lag, får egendom som

kan antas vara av betydelse för

undersökningen inte rubbas utan

tillstånd av polismyndigheten eller

den myndighet som undersöker

olyckan eller tillbudet.

Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller

om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.

12 §

Den som har tagit till vara egendom

som avses i 11 § första

stycket skall genast anmäla det till

polismyndigheten eller den myndighet

som undersöker olyckan.

Detsamma gäller den som, efter en

händelse som berör luftfarten, sjöfarten

eller spårtrafiken och som

undersöks enligt denna lag, har

tagit till vara egendom som har

transporterats med det luftfartyg,

fartyg eller spårfordon som berörs

Den som har tagit till vara egendom

som avses i 11 § första

stycket skall genast anmäla det till

polismyndigheten eller den myndighet

som undersöker olyckan.

Detsamma gäller den som, efter en

olycka eller ett tillbud som berör

luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken

och som undersöks enligt

denna lag, har tagit till vara egendom

som har transporterats med

det luftfartyg, fartyg eller spår

Prop. 2006/07:110

11

av händelsen eller egendom som

hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet

eller till den spåranläggning

som berörs av händelsen.

Om det behövs, får myndigheten

ta hand om egendomen.

fordon som berörs av olyckan eller

tillbudet eller egendom som hör

till luftfartyget, fartyget, spårfordonet

eller till den spåranläggning

som berörs. Om det

behövs, får myndigheten ta hand

om egendomen.

15 §

Regeringen får i fråga om kommunal

räddningstjänst föreskriva

att kommunen skall underrätta den

myndighet som avses i 5 § första

stycket om en händelse som skall

undersökas enligt denna lag.

Regeringen får i fråga om kommunal

räddningstjänst föreskriva

att kommunen skall underrätta den

myndighet som avses i 5 § första

stycket om en olycka eller ett tillbud

som skall undersökas enligt

denna lag.

U

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.

Prop. 2006/07:110

12

2.3 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivsTPF

1

FPT att det i sekretesslagen (1980:100)TPF

2

FPT skall

införas två nya paragrafer, 4 kap. 6 § och 7 kap. 52 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

6 §

Sekretess gäller i myndighets

verksamhet som avser internationellt

samarbete avseende tillsyn av

civil luftfart för uppgift som lämnats

av annan stat eller mellanfolklig

organisation, om det kan

antas att myndighetens arbete för

en säkrare civil luftfart motverkas

om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän

handling gäller sekretessen i högst

fyrtio år.

7 kap.

52 §

Sekretess gäller hos Rikspolisstyrelsen,

Kustbevakningen,

Statens haverikommission, Luftfartsverket

och Luftfartsstyrelsen

för uppgift som lämnats av enskild

i en rapport om händelse inom

civil luftfart enligt 11 kap. 8 §

luftfartslagen (1957:297), om det

kan antas att den enskilde eller

någon närstående till den enskilde

lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän

handling gäller sekretessen i högst

femtio år.

U

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.

TP

1

PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om

rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex

32003L0042) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004

om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser i

gemenskapen (EUT L 143, 30.4.2004, s. 76, Celex 32004L0036).

TP

2

PT Lagen omtryckt 1992:1474.

Prop. 2006/07:110

13

3 Ärendet och dess beredning

Den 13 juni 2003 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv

2003/42/EG om rapportering av händelser inom civil luftfart. Med

händelse avses driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet

som har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten men inte lett till

olycka eller allvarligt tillbud, vilka undersöks närmare enligt lagen

(1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717)

om undersökning av olyckor. Syftet med direktivet är att öka flygsäkerheten.

Direktivet skulle ha varit genomfört senast den 4 juli 2005. Detta

har inte hunnits med i Sverige.

Den 21 april 2004 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv

2004/36/EG om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som

använder flygplatser i gemenskapen. Syftet med direktivet är också att

öka flygsäkerheten, bl.a. genom säkerställande av att internationella

säkerhetsnormer verkligen följs genom harmonisering av regler och

förfaranden för rampinspektioner av luftfartyg från tredje land som

landar på flygplatser inom gemenskapen. Detta direktiv är genomfört i

svensk rätt med undantag för två artiklar om sekretess.

Inom Näringsdepartementet har promemorian Rapportering av

händelser inom civil luftfart m.m. (Ds 2006:18) arbetats fram. I promemorian

lämnas förslag till hur direktiven kan genomföras i svensk rätt.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna

återfinns i bilaga 1. Eftersom remisstiden var knappt två månader

erbjöds remissinstanserna att lägga fram sina synpunkter vid ett

remissammanträde om ett skriftligt svar inte skulle hinnas tas fram. Ingen

remissinstans har utnyttjat den möjligheten. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr

N2006/6989/RS).

I promemorian återfanns även förslag till förordningstexter. Vissa

remissinstanser har endast framfört synpunkter på dessa. Förordningstexterna

behandlas dock inte i denna proposition. Promemorians lagförslag

återfinns i bilaga 2. Promemorians sammanfattning återfinns i

bilaga 3.

Direktiv 2003/42/EG om rapportering av händelser inom civil luftfart

finns med som bilaga 4.

Direktiv 2004/36/EG om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje

land som använder flygplatser i gemenskapen finns med som bilaga 5.

I denna proposition behandlas även Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av

gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande

av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, se bilaga 6, och Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10 mars

2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma

europeiska luftrummet (”förordning om tillhandahållande av tjänster”),

se bilaga 7.

Prop. 2006/07:110

14

Förenklat sätt att omnämna behandlade EG-rättsakter

I denna proposition behandlas och omnämns fyra EG-rättsakter mera

ingående. För att läsningen av texten skall underlättas kommer dessa

rättsakter att i den följande texten benämnas på ett förenklat sätt enligt

följande.

EASA-förordningen = Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma

bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk

byrå för luftfartssäkerhet (EGT L 240, 7.9.2002, s. 1, Celex

32002R1592).

Händelsedirektivet = Europaparlamentets och rådets direktiv

2003/42/EG av den 13 juni 2003 om rapportering av händelser inom civil

luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex 32003L0042).

Förordningen om tillhandahållande av tjänster = Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10 mars 2004 om tillhandahållande

av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska

luftrummet (”förordning om tillhandahållande av tjänster”) (EUT L 96,

31.3.2004, s. 10, Celex 32004R0550).

Kontrolldirektivet = Europaparlamentets och rådets direktiv

2004/36/EG av den 21 april 2004 om säkerheten i fråga om luftfartyg

från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen (EUT L 143,

30.4.2004, s. 76, Celex 32004L0036).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 mars 2007 att inhämta Lagrådets yttrande

över de lagförslag som återfinns i bilaga 8. Lagrådets yttrande återfinns i

bilaga 9. Regeringen har delvis följt Lagrådets synpunkter, se närmare

under artiklarna 2 och 4 i avsnitt 6.2. I förhållande till lagrådsremissen

har dessutom några redaktionella ändringar gjorts.

4 Händelsedirektivet

4.1 Allmänt om direktivet

Europaparlamentet och rådet antog den 13 juni 2003 händelsedirektivet.

Direktivets syfte och tankarna bakom det kan utläsas av ingressen till

direktivet. Där sägs bl.a. detta. Olycksfrekvensen inom den civila luftfarten

har varit tämligen konstant under den senaste tioårsperioden. Det

kan likväl befaras att den beräknade trafikökningen kan leda till en

ökning av antalet olyckor inom den närmaste framtiden. Syftet med

rådets direktiv 94/56/EG av den 21 november 1994 om grundläggande

principer för utredning av flyghaverier och tillbud inom civil luftfart är

att förebygga olyckor genom att underlätta ett snabbt genomförande av

utredningar. Erfarenheten visar att en olycka ofta föregås av en rad tillbud

och andra fel som visar på brister i flygsäkerheten. För att det skall

vara möjligt att förbättra säkerheten inom den civila luftfarten krävs

Prop. 2006/07:110

15

bättre kunskaper om dessa händelser, vilket skulle underlätta analyser

och göra det lättare att följa utvecklingen så att åtgärder kan vidtas för att

komma till rätta med situationen.

Därför bör varje medlemsstat inrätta ett system för obligatorisk

rapportering av händelser. Händelserna bör rapporteras av personalen

inom olika delar av den civila luftfarten som uppmärksammar sådant

som kan vara av intresse för att förebygga olyckor. Genom ett utbyte av

information om sådana händelser skulle det bli betydligt lättare att upptäcka

eventuella risker.

Säkerhetsinformationen bör vara tillgänglig för sådana organ som

reglerar säkerheten inom den civila luftfarten eller som utreder olyckor

och tillbud i gemenskapen och, om det anses lämpligt, för personer som

kan dra lärdom av den och som kan vidta eller initiera åtgärder för att

förbättra säkerheten.

På grund av säkerhetsinformationens känsliga natur är insamlingen av

den beroende av att sekretessen garanteras, att källan skyddas och att

förtroendet hos den personal som arbetar inom den civila luftfarten upprätthålls.

Allmänheten bör dock ha tillgång till allmän information om

säkerhetsnivån inom luftfarten. Lämpliga åtgärder bör därför vidtas för

inrättande av system för konfidentiell rapportering.

Vidare framgår det av ingressen att de tekniska rapporteringskraven

skall överensstämma med dem som utarbetats av JAA (de gemensamma

luftfartsmyndigheterna) och Eurocontrol (den europeiska organisationen

för säkrare flygtrafiktjänst). Arbetet inom dessa två europeiska organisationer

bör beaktas vid upprättandet av förteckningen över händelser som

skall rapporteras. Utvecklingen inom ramen för ICAO (Internationella

luftfartsorganisationen, ett FN-organ) bör också beaktas.

Rapporteringskravet skall också omfatta luftfartyg som är registrerade

i en medlemsstat eller handhas av ett företag som är etablerat i en

medlemsstat när händelsen inträffar utanför gemenskapens territorium.

För att informationsutbytet mellan medlemsstaterna och kommissionen

skall fungera bör alla använda lämplig programvara.

4.2 Kort om direktivets bestämmelser

Artikel 1, syfte

I artikeln anges syftet med direktivet att vara att bidra till att förbättra

flygsäkerheten genom att säkerställa att relevant säkerhetsinformation

rapporteras, samlas in, lagras, skyddas och sprids. Det enda syftet med

rapportering av händelser är att förebygga olyckor och tillbud, och inte

att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor.

Artikel 2, definitioner

I artikeln definieras ”händelse” och ”anonymisering”. Med händelse

avses driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet som har

eller kan ha inverkat på flygsäkerheten men inte har lett till haverier eller

allvarliga tillbud enligt definitionerna i artikel 3 a och k i direktiv

94/56/EG.

Prop. 2006/07:110

16

Men anonymisering avses avlägsnande från inlämnade rapporter av

alla personuppgifter angående uppgiftslämnaren liksom tekniska detaljuppgifter

som kan få till följd att uppgiftslämnarens, eller tredje parts,

identitet röjs.

Artikel 3, räckvidd

I artikeln anges att direktivet skall tillämpas på händelser som utgör en

fara eller som, om de inte åtgärdas, skulle utgöra en fara för luftfartyget,

ombordvarande eller andra personer. En förteckning över exempel på

sådana händelser återfinns i två bilagor till direktivet. Kommissionen får

i enlighet med ett visst förfarandet som anges i artikel 10.2 besluta att

ändra bilagorna för att utöka eller ändra exemplen.

Vidare återfinns i artikeln sedvanliga bestämmelser om direktivets

tillämpning på flygplatsen i Gibraltar.

Artikel 4, obligatorisk rapportering

I artikeln anges vilka funktionärer inom den civila luftfarten som skall

vara skyldiga att rapportera händelser till de behöriga myndigheterna.

Det är

1. operatören eller befälhavaren,

2. den tillverkar eller reparerar luftfartyg eller utrustning för dessa,

3. den som undertecknar ett intyg om verkstadsrevision eller idrifttagande

av ett luftfartyg eller av dess utrustning,

4. den som utövar en funktion för vilken det krävs trafikledartillstånd

eller tillstånd att hantera flyginformation,

5. den som är chef vid en flygplats som är öppen för kommersiell

trafik,

6. den som utövar en tillsynsfunktion av flygnavigationsanläggningar,

7. den som utövar en funktion som har samband med luftfartygets

hantering på marken.

Kortfattat kan man sammanfatta dessa funktionärer som personer som

antingen har en faktisk kontroll över ett luftfartyg eller har sådan

funktion inom luftfarten att han eller hon lätt kan upptäcka förhållanden

som skall rapporteras.

I punkt 2 öppnas en möjlighet för medlemsstaterna att uppmuntra

frivillig rapportering av händelser från andra personer som utövar funktioner

som liknar dem som räknats upp ovan.

Artikel 5, insamling och lagring av information

Medlemsstaterna skall utse en eller flera behöriga myndigheter som skall

inrätta ett system för att samla in, utvärdera, bearbeta och lagra information

om händelser som rapporterats. En sådan myndighet skall arbeta

opartiskt. För svensk del är det i första hand Luftfartsstyrelsen eller

Statens haverikommission som kan komma i fråga.

Om en medlemsstat utser mer än ett organ eller institut, skall den utse

ett av dessa som kontaktpunkt för det informationsutbyte som skall förekomma

mellan medlemsstaterna och kommissionen.

Prop. 2006/07:110

17

De myndigheter som utses skall lagra insamlade rapporter i sina databaser.

Haverier och allvarliga tillbud, dvs. sådana tilldragelser som redan

i dag utreds av Statens haverikommission, skall också lagras i dessa

databaser.

Artikel 6, informationsutbyte

Medlemsstaterna skall delta i ett informationsutbyte, vilket innebär att all

relevant säkerhetsinformation som lagras i databaserna skall ställas till

förfogande för de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och för

kommissionen. Databaserna skall vara kompatibla med en programvara

som skall utvecklas av kommissionen för att underlätta genomförandet

av direktivet. Kommissionen skall också i enlighet med ett kommittologiförfarande

vidta lämpliga åtgärder för att underlätta detta informationsutbyte.

Artikeln innehåller också en bestämmelse om att den behöriga

myndighet, som tar emot en rapport om en händelse skall lägga in den i

databaserna och när det är nödvändigt underrätta den behöriga myndigheten

i den medlemsstat där händelsen ägde rum, där luftfartyget är registrerat,

där luftfartyget är tillverkat och där operatören har behörighet.

Artikel 7, spridning av information

Enligt punkt 1 skall det organ som ålagts uppdraget att reglera säkerheten

och att utreda haverier och tillbud inom den civila luftfarten i gemenskapen

ha tillgång till sådan information om händelser som samlats in

och utbytts så att de kan dra lärdom av de händelser som rapporterats för

att förbättra säkerheten. För svensk del skall alltså Luftfartsstyrelsen och

Statens haverikommission ha full tillgång till den databas där svenska

händelser registreras och genom vilken man kan få tillgång till andra

medlemsstaters noteringar.

Enligt punkt 2 skall kommissionen på eget initiativ besluta om åtgärder

och därtill hörande villkor för att sprida den information som avses i

punkt 1 till berörda parter. Innan kommissionen beslutar om sådana

åtgärder och villkoren skall samråd ske med en rådgivande kommitté.

Dessa åtgärder, som kan vara allmänna eller avse ett enskilt fall, skall

grunda sig på behovet

– att förse personer och organisationer med den information de

behöver för att förbättra säkerheten inom civil luftfart,

– att begränsa spridningen av information till vad som är absolut nödvändigt

för användarens ändamål i syfte att säkerställa lämplig sekretess

för denna information.

Beslutet att sprida information enligt denna punkt skall begränsas till

vad som är absolut nödvändigt för användarens ändamål.

Av punkt 3 följer att för att informera allmänheten om säkerhetsnivån

inom civil luftfart får medlemsstaterna minst en gång per år offentliggöra

en säkerhetsöversikt som omfattar information om de typer av händelser

som anmälts inom ramen för deras nationella system för obligatorisk

rapportering av händelser.

Medlemsstaterna får också offentliggöra

anonymiserade rapporter.

Prop. 2006/07:110

18

Artikel 8, skydd av information

Som redovisats ovan är ett syfte med det aktuella direktivet att få berörd

personal att rapportera en mängd slags händelser, däribland även händelser

som orsakats av personalens och luftfartsföretagets egna tillkortakommanden.

Det finns därför ett antal bestämmelser som begränsar

användningen av insamlad information. Sålunda måste medlemsstaterna,

i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta nödvändiga åtgärder för

att säkerställa lämplig sekretess för den information som de erhåller. De

får endast använda denna information i enlighet med syftet med direktivet.

Oavsett vilken typ av händelse och olycka eller allvarligt tillbud det är

fråga om, och hur den klassificeras, får enskilda personers namn och

adress aldrig registreras i den databas som nämnts ovan om artikel 5.

I punkt 3 stadgas att medlemsstaterna skall avstå från att inleda rättsliga

förfaranden rörande oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser

som de får kännedom om endast på grund av att de rapporterats inom

ramen för det nationella systemet för obligatorisk rapportering av händelser,

utom i de fall det rör sig om grov oaktsamhet. Denna bestämmelse

gäller inte straffrättsliga förfaranden.

I punkt 4 finns ett krav på arbetsrättsligt skydd för den personal som

rapporterar om tillbud som de kan känna till.

Slutligen finns i punkten 5 en föreskrift om att denna artikel inte skall

påverka tillämpningen av nationella bestämmelser om rättsliga myndigheters

tillgång till information.

Artikel 9, frivillig rapportering

Utöver det system med obligatorisk rapportering som fastställs i artiklarna

4 och 5 får medlemsstaterna utse ett eller flera organ med uppgift

att inrätta ett system med frivillig rapportering för att samla in och

analysera information om observerade brister i luftfartssystemet vilka

inte behöver rapporteras enligt systemet med obligatorisk rapportering,

men som uppgiftslämnaren har uppfattat som en faktisk eller potentiell

risk. Om en medlemsstat väljer att inrätta ett system med frivillig

rapportering, skall den fastställa villkoren för hur det eller de organ som

den har utsett skall anonymisera de frivilliga rapporter som läggs fram i

enlighet med detta system. Medlemsstaterna skall se till att relevant

anonymiserad säkerhetsinformation som härrör från analysen av den

konfidentiella rapporteringen lagras och finns tillgänglig för alla parter så

att den kan användas för att öka luftfartssäkerheten.

Artikel 10, kommitté

I artikeln finns sedvanliga formella bestämmelser om den kommitté som

skall biträda kommissionen inför vissa beslut. Kommissionen skall

biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 12 i rådets förordning

(EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av

tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart.

Artiklarna 5 och 7 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om

de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

Prop. 2006/07:110

19

genomförandebefogenheter skall tillämpas, med beaktande av bestämmelserna

i artikel 8 i beslutet. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut

1999/468/EG skall vara tre månader. Kommittén skall själv anta sin

arbetsordning.

Artikel 11, genomförande

Enligt direktivets bestämmelser skall medlemsstaterna sätta i kraft de

lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv

före den 4 juli 2005. Detta har inte hunnits med i Sverige.

5 En språkfråga

Regeringens förslag: För att motverka begreppsförvirring ersätts

ordet ”händelse” i luftfartslagen (1957:297) och i lagen (1990:712)

om undersökning av olyckor med ”olycka eller tillbud” i motsvarande

form när oklarhet kan uppstå.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att man genomgående

byter ut ”händelse” mot ”allvarlig händelse”.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän anför att man utan att

göra något ingrepp i lagen om undersökning av olyckor bör kunna ange

de händelser som skall rapporteras utifrån den föreslagna 11 kap. 8 §

andra stycket luftfartslagen. Luftfartsstyrelsen ifrågasätter om utbytet av

”händelse” till ”allvarlig händelse” kan innebära mer än en redaktionell

ändring. Detta eftersom 3 § lagen om undersökning av olyckor inte

enbart tar sikte på tillbud av allvarligare slag utan sådana olyckor och

olyckstillbud där en undersökning är påkallad av säkerhetssynpunkt.

Vidare påpekas att den i promemorian återgivna lydelsen av 4 § inte

överensstämmer med den lydelsen bestämmelsen har efter den 1 april

2006.

Skälen för regeringens förslag: Det nu aktuella direktivet använder

ordet ”händelse” för att beteckna tillbud av mindre allvarligt slag. I lagstiftningen

om undersökning av olyckor regleras hur olyckor och

allvarligare tillbud skall utredas ur säkerhetssynpunkt. I lagen (1990:712)

om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717) om undersökning

av olyckor används ordet ”händelse” som samlingsbegrepp för

olyckor och tillbud. Ordet ”händelse” finns också med denna betydelse i

11 kap. 7 § luftfartslagen (1957:297) och 116 § luftfartsförordningen

(1986:171).

Med det nu aktuella direktivet om rapportering av händelser i betydelsen

mindre allvarliga tillbud finns det en påtaglig risk för begreppsförvirring.

För att motverka detta bör ordet ”händelse” i lagstiftningen om

undersökning av olyckor m.m. bytas ut och ersättas med något annat ord

eller uttryck som kan fungera som samlingsbegrepp. I sammanhanget

skall särskilt beaktas att bestämmelserna om undersökning av olyckor

Prop. 2006/07:110

20

och rapportering av händelser riktar sig till en förhållandevis stor krets av

personer, varav många utan speciell juridisk skolning.

Med hjälp av synonymlexikon m.m. har följande ord som kan fungera

som alternativ till ”händelse” hittats. Synonymer för olycka och tillbud

tas också med.

Olycka: missöde, kalamitet, olyckshändelse, olycksfall, katastrof,

tragedi, haveri, krasch, missöde, tillbud,

tillbud: incident, hotande händelse, varning, liten olycka, skrämskott,

hot, ansats, förebud, varsel, alarm, incident,

händelse: tillfälle, företeelse, tilldragelse, skeende, begivenhet,

historia, fall, episod, intermezzo, handling, fenomen.

Som tänkbara alternativ till ”händelse” i detta sammanhang kan tilldragelse

och intermezzo komma i fråga. Inget av dessa alternativ är dock

någon lyckad lösning.

I stället föreslogs i promemorian att ordet ”händelse” byts ut mot

”allvarlig händelse”. I lagen om undersökning av olyckor kan en oklarhet

uppkomma – såsom Luftfartsstyrelsen påpekat – om ett sådant utbyte

sker. Därför föreslås att ”händelse” tas bort som samlingsbegrepp och att

man i stället upprepar ”olyckor eller tillbud” i olika böjningsformer där

”händelse” återfinns i dagens regelverk.

Samordning med prop. 2006/07:45

Regeringen beslutade den 22 februari 2007 propositionen Andra järnvägspaketet

– fortsatt EU-harmonisering av järnvägslagstiftningen

(prop. 2006/07:45). I den propositionen återfinns bl.a., liksom i denna

proposition, förslag till ändring i 4 och 9 §§ lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor. Lagförslagen i förstnämnda proposition föreslås

träda i kraft den 1 juni 2007, dvs. före det att lagförslagen i förevarande

proposition föreslås träda i kraft (den 1 juli 2007).

När det gäller 4 § föreslås i prop. 2006/07:45 ett nytt, tredje stycke där

ordet ”händelse” används. Regeringen föreslår nu att ordet ersätts med

”olycka eller ett tillbud”, i enlighet med de principer som redovisas i

denna proposition.

I den redan lämnade propositionen finns också ett förslag till ny

lydelse av 2 § lagen om undersökning av olyckor, där ordet ”händelser”

används. Regeringen bedömer att det inte är behövligt att nu ändra ordet

”händelser”, då ordet i den paragrafen används på ett sådant sätt att det

inte får en karaktär av samlingsbegrepp.

Prop. 2006/07:110

21

6 Hur skall direktivet genomföras i Sverige?

6.1 Allmänna tankar

Regeringens förslag: Händelsedirektivet genomförs huvudsakligen

genom att nya bestämmelser införs i luftfartslagen (1957:297) och i

sekretesslagen (1980:100), och i ett senare skede i luftfartsförordningen

(1986:171).

Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte närmare kommenterat detta.

Skälen för regeringens förslag: Vissa av direktivets bestämmelser är

sådana att de kräver lagform, bl.a. bestämmelserna om ett arbetsrättsligt

skydd för den som rapporterar händelser. För luftfartsbestämmelser med

anknytning till flygsäkerhet finns redan i dag många bemyndiganden till

regeringen och Luftfartsstyrelsen.

Man skulle kunna genomföra huvuddelen av lagstiftningsarbetet i form

av att ändra lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Det finns

gemensamma nämnare i sakfrågorna, och Statens haverikommission

skall ha tillgång till uppgifter om rapporterade händelser för att kunna

beakta dessa i samband med utredningar av olyckor och allvarliga tillbud.

Mot en sådan lösning talar att den nuvarande lagen om undersökning

av olyckor just riktar in sig på undersökningen och rättigheter

respektive skyldigheter som är knutna till sådana undersökningar.

Systemet med att rapportera händelser skall normalt sett inte medföra att

en särskild undersökning inleds, utan att man samlar på sig en faktabank

om olika förhållanden där saker och ting inte fungerat på ett optimalt sätt.

De åtgärder som vanligen kan bli aktuella är att komplettera lämnade

uppgifter så att rapporten blir av god kvalitet. Det tilltänkta förfarandet

har vissa likheter med statistikinsamling. Detta talar för att direktivet om

händelserapportering huvudsakligen genomförs i en annan ordning än

som en ändring av regelverket kring undersökning av olyckor.

Ett lämpligare alternativ är att komplettera luftfartslagen (1957:297)

och luftfartsförordningen (1986:171). I båda dessa författningar finns ett

antal ”lediga” paragrafer på lämpligt ställe. Det gäller paragrafer som

upphävts tidigare.

Denna proposition utgår från en sådan lösning.

6.2 Hur direktivets bestämmelser kan genomföras i

svensk lagstiftning

I det följande återges den svenska lydelsen för varje artikel samt lämnas

ett förslag om hur bestämmelsen skall genomföras.

Prop. 2006/07:110

22

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att bidra till att förbättra flygsäkerheten

genom att säkerställa att relevant säkerhetsinformation rapporteras,

samlas in, lagras, skyddas och sprids.

Det enda syftet med rapportering av händelser är att förebygga

olyckor och tillbud, inte att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här

anges:

1. UhändelseU: driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet

som har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten men inte har lett till

haverier eller allvarliga tillbud enligt definitionerna i artikel 3 a och k i

direktiv 94/56/EG (nedan kallade "haverier eller allvarliga tillbud").

2. UanonymiseringU: avlägsnande från inlämnade rapporter av alla

personuppgifter angående uppgiftslämnaren liksom tekniska detaljuppgifter

som kan få till följd att uppgiftslämnarens, eller tredje parts,

identitet röjs.

Regeringens förslag: Artiklarna genomförs i en ny 11 kap. 8 § luftfartslagen

där det införs en skyldighet för personer inom luftfarten att

rapportera händelser.

Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens

förslag. Ett förtydligande om syftet med händelserapporterna

fanns inte med i promemorians förslag.

Remissinstanserna: Luftfartsverket har pekat på att det enda syftet

med rapportering av händelser är att förebygga olyckor och tillbud och

inte att fastställa skuld eller ansvar. Detta bör återspeglas tydligare i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag: Syftet med direktivet, som återfinns i

artikel 1, bör återspeglas i en inledande paragraf i ett nytt avsnitt i luftfartslagen

(1957:297), 11 kap. 8 §. Som Luftfartsverket påpekat kan

syftet tydliggöras bättre. Även Lagrådet har framfört synpunkter på hur

paragrafen skall utformas, och regeringen följer Lagrådets förslag. Som

Lagrådet noterat, att även om det sägs att syftet med rapporterna inte

skall vara att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor, kan det knappast uteslutas

att uppgifterna någon gång kan få betydelse även i sådana

sammanhang. Det är då värt att framhålla att en myndighet inte får

grunda ingripanden enbart på uppgifter som lämnats i en händelserapport.

Det måste i så fall finnas andra uppgifter tillgängliga som ger

anledning för en myndighet att påbörja ett förfarande som kan leda fram

till ett ingripande av något slag.

Prop. 2006/07:110

23

Av de två definitionerna som återfinns i artikel 2 i direktivet finns

behov att ta med definitionen av händelse i 11 kap. 8 § andra stycket luftfartslagen.

Däremot behöver inte ordet ”anonymisering” användas i

någon svensk författningstext, och kan därför bortses från i detta

sammanhang.

Artikel 3

Räckvidd

1. Detta direktiv skall tillämpas på händelser som utgör en fara eller

som, om de inte åtgärdas, skulle utgöra en fara för luftfartyget, ombordvarande

eller andra personer. En förteckning över exempel på sådana

händelser återfinns i bilagorna I och II.

2. Kommissionen får i enlighet med förfarandet i artikel 10.2 besluta

att ändra bilagorna för att utöka eller ändra exemplen.

3. Detta direktivs tillämpning på flygplatsen i Gibraltar påverkar inte

Spaniens eller Förenade kungarikets rättsliga ställning med avseende på

tvisten om överhöghet över det territorium där flygplatsen är belägen.

4. Tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv på flygplatsen i

Gibraltar skall uppskjutas till dess att ordningen i den gemensamma förklaring

som avgavs av Spaniens och Förenade kungarikets utrikesministrar

den 2 december 1987 har genomförts. När så sker, skall

Spaniens och Förenade kungarikets regeringar underrätta rådet om

detta.

Regeringens bedömning: Punkt 1 samt bilagorna om vad som skall

förstås med ”händelse” genomförs genom att nya bestämmelser tas in

i luftfartsförordningen (1986:171) och genom myndighetsföreskrifter

från Luftfartsstyrelsen.

Övriga punkter i artikeln rör inte Sverige och behöver inte genomföras.

Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: har inte närmare kommenterat detta.

Skälen för regeringens förslag: Av de fyra punkterna i denna artikel

är det bara den första som behöver beaktas vid det svenska genomförandet,

samt punkten 2 till viss del. Förhållandena rörande Gilbraltars

flygplats kan lämnas därhän.

Förteckningen med exempel på händelser som skall anmälas och som

återfinns i bilagorna I och II till direktivet är mycket lång och omfattande.

Förteckningarna kan dessutom komma att ändras av kommissionen

med kort varsel. Det är därför lämpligt att förteckningarna tas

in i en myndighetsföreskrift som Luftfartsstyrelsen kan utfärda. I andra

stycket av den föreslagna 11 kap. 9 § luftfartslagen tas in en erinran om

möjligheten för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att

utfärda sådana föreskrifter. Med denna metod behöver inte riksdagen

kopplas in varje gång kommissionen justerar bilagorna.

Prop. 2006/07:110

24

Artikel 4

Obligatorisk rapportering

1. Medlemsstaterna skall föreskriva att varje nedan förtecknad person

vid utövandet av sina funktioner skall rapportera händelser som omfattas

av artikel 3 till de behöriga myndigheter som avses i artikel 5.1:

a) Operatören eller befälhavaren på ett turbindrivet luftfartyg eller ett

luftfartyg inom det allmänna transportväsendet som används av en

operatör för vars verksamhet en medlemsstat ombesörjer säkerhetsövervakningen.

b) Den som under övervakning av en medlemsstat bedriver verksamhet

avseende konstruktion, tillverkning, underhåll eller modifiering av ett

turbindrivet luftfartyg eller ett luftfartyg inom det allmänna transportväsendet,

eller av dess utrustning eller delar av denna.

c) Den som under övervakning av en medlemsstat undertecknar ett

intyg om verkstadsrevision eller idrifttagande av ett turbindrivet luftfartyg

eller ett luftfartyg inom det allmänna transportväsendet, eller av

dess utrustning eller delar av denna.

d) Den som utövar en funktion för vilken det från en medlemsstat krävs

trafikledartillstånd eller tillstånd att hantera flyginformation.

e) Den som är chef vid en flygplats som omfattas av rådets förordning

(EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde

till flyglinjer inom gemenskapen.

f) Den som utövar en funktion som har samband med installation,

modifiering, underhåll, reparation, översyn, flygkontroll eller inspektion

av flygnavigationsanläggningar som en medlemsstat skall ansvara för.

g) Den som utövar en funktion som har samband med luftfartygets

hantering på marken, inbegripet bränslepåfyllning, service, iordningställande

av lastbesked, lastning, avisning och bogsering vid en flygplats

som omfattas av förordning (EEG) nr 2408/92.

2. Medlemsstaterna får uppmuntra frivillig rapportering av sådana

händelser som avses i artikel 3.1 från alla personer som inom annan civil

luftfartsverksamhet utövar liknande funktioner som de i punkt 1.

Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas i 11 kap. 9 § första

stycket luftfartslagen att meddela föreskrifter om vilka personer som

skall vara skyldiga att rapportera händelser inom civil luftfart.

Regeringens bedömning: Punkt 2 om uppmuntran till frivillig

rapportering behöver inte få någon särskild reglering då enskilda

redan i dag alltid har rätten och möjligheten att informera berörda

myndigheter om gjorda iakttagelser.

Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: har inte yttrat sig i denna del.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I punkt 1 anges vilka

personer inom civilflyget som skall vara skyldiga att anmäla händelser

som inträffar. Flygplatser som ”omfattas av rådets förordning (EEG) nr

2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer

inom gemenskapen” kan i princip ersättas med ”flygplatser som är

öppna för kommersiell lufttrafik”. Det är ett åläggande för enskilda

Prop. 2006/07:110

25

personer att göra saker vid vissa tillfällen, och bestämmelsen bör därför

genomföras i Sverige i lagbestämmelse. Härvid skall dock följande

beaktas. Det är en förhållandevis omfattande förteckning över olika

personer som har vissa kontrollmöjligheter av luftfartyg eller har sådana

arbetsuppgifter att de förhållandevis lätt kan notera anmärkningsvärda

avvikelser, brister eller liknande företeelser som bör föranleda en rapport.

Det ligger också i sakens natur att denna förteckning kan komma att

justeras när mera erfarenhet erhållits från tillämpningen av regelverket.

Detta sammantaget indikerar att lagformen är mindre lämplig i detta

sammanhang. I denna proposition föreslås därför att regeringen

bemyndigas att i förordning ange vilka personer som skall omfattas av en

skyldighet att rapportera händelser. Just detta bemyndigande föreslås inte

kunna föras vidare till någon myndighet.

Rapporteringsskyldigheten omfattar ”turbindrivna” luftfartyg samt

luftfartyg som används inom det allmänna transportväsendet. Med denna

avgränsning gäller direktivets bestämmelser alla jetflygplan, turbopropflygplan

och turbindrivna helikoptrar samt alla andra sorters luftfartyg

som används inom det allmänna transportväsendet. För begreppet ”ett

luftfartyg inom det allmänna transportväsendet” varierar språkbruket i

olika språkversioner av direktivet. Den tyska texten använder begreppet

”Verkehrsluftfahrzuegs” vilket närmast motsvaras av ”trafikluftfartyg”

på svenska. På engelska används ”a public transport aircraft”, på franska

”un aéronef de transport public” och på danska ”et luftfartøj till offentlig

transport”. En sannolik tolkning är att alla luftfartyg som används för

transporter av allmänheten mot betalning skall omfattas. Därmed faller

luftfartyg som används för privat bruk, av flygskolor, för s.k. aerial work

(kraftledningsinspektioner, bogsering, flygfotografering och liknande)

utanför direktivets obligatoriska tillämpning. Dessutom faller historiska

luftfartyg utanför liksom ultralätta flygplan, deltavingar och liknande.

Det kan sättas i fråga om en sådan begränsning är önskvärd och om det

svenska regelverket skall vara begränsat till enbart vad som följer av

direktivets regler. I varje fall bör alla luftfartyg som drivs med motor och

som används på något sätt yrkesmässigt omfattas. Statistiken över

olyckor och tillbud inom civil luftfart visar på att säkerheten generellt är

god, men är sämst för privatflyget. Detta talar för att eventuella begränsningar

i rapporteringsskyldigheten skall göras så att de flesta luftfartyg

som används av privatflyget omfattas av rapporteringsskyldigheten.

I

denna proposition föreslås därför att rapporteringsskyldigheten skall

gälla alla ”motordrivna luftfartyg”.

Det finns också ett behov för regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen

av bestämmelserna, exempelvis föreskrifter med exempel på sådana

avvikelser från det normala som skall medföra att en händelse

rapporteras. Som Lagrådet framhållit är ett bemyndigande från riksdagen

inte nödvändigt för att det skall vara möjligt att meddela de avsedda föreskrifterna.

Bestämmelsen har inte heller syftet att vara ett formenligt

bemyndigande för regering och berörda myndigheter, utan har tagits in i

lagen för att den har ett betydande informationsvärde för både rättstillämpande

organ och – inte minst – allmänheten om att regering och

myndigheter kan komma att meddela närmare föreskrifter som rör det

område som anges i paragrafen (jfr Håkan Strömberg, Normgivnings

Prop. 2006/07:110

26

makten enligt 1974 års regeringsform, tredje upplagan, 1999, s. 145).

Regeringen anser att informationsbestämmelser av detta slag, som från

strikt juridisk synpunkt kan anses överflödiga, ger upplysningar till

allmänheten inte bara om regeringens föreskriftsrätt utan också om att

det kan finnas bestämmelser som rör det aktuella ämnet i andra typer av

författningar. Det bör däremot klart framgå av lagen att det inte är frågan

om ett formellt bemyndigande.

Punkten 2 om att uppmuntra frivillig rapportering från andra personer

än dem som räknas upp i punkten 1, kräver ingen speciell lagstiftningsåtgärd.

För svensk del finns inget större intresse att vidta åtgärder för att

uppmuntra detta. Däremot kan man ta denna punkt till intäkt för att det är

tillåtet enligt direktivet att ge de bestämmelser som genomför punkten 1

en delvis vidare ram genom att de blir tillämpliga på alla motordrivna

luftfartyg.

En myndighet kan inte heller hindra enskilda från att ta kontakter och

lämna rapporter. I dessa fall får sådana rapporter eventuellt granskas

något mera ingående, och om man kan konstatera att det är en självständig

händelse som täcks in av direktivets bestämmelser kan den

registreras i systemet som andra rapporter. Någon särskild ordning för

detta krävs inte.

Artikel 5

Insamling och lagring av information

1. Medlemsstaterna skall utse en eller flera behöriga myndigheter som

skall inrätta ett system för att samla in, utvärdera, bearbeta och lagra

information om händelser som rapporterats i enlighet med artikel 4.

Följande myndigheter som arbetar opartiskt kan anförtros detta

ansvar:

a) Den nationella civila luftfartsmyndigheten, och/eller

b) det utredningsorgan eller utredningsinstitut som inrättats i enlighet

med artikel 6 i direktiv 94/56/EG, och/eller

c) ett annat oberoende organ eller institut som har tilldelats denna

funktion.

Om en medlemsstat utser mer än ett organ eller institut, skall den utse

ett av dessa som kontaktpunkt för det informationsutbyte som nämns i

artikel 6.1.

2. De behöriga myndigheterna skall lagra de insamlade rapporterna i

sina databaser.

3. Haverier och allvarliga tillbud skall också lagras i dessa databaser.

Regeringens bedömning: Regeringen avser att peka ut Luftfartsstyrelsen

som huvudansvarig myndighet för händelserapporteringen.

Detta kan ske i förordningsform. Bestämmelser om lagring av

händelserapporter liksom uppgifter om haverier och allvarliga tillbud

kan också meddelas i förordningsform.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens

bedömning.

Prop. 2006/07:110

27

Remissinstanserna: Luftfartsstyrelsen anser att styrelsen tydligt skall

pekas ut som ansvarig myndighet för händelserapporteringen och

kontaktpunkt för informationsutbytet.

Skälen för regeringens bedömning: I artikeln anges vilken myndighet

eller vilka myndigheter i Sverige som kan komma i fråga att hantera

frågor om händelserapportering. Myndigheten eller myndigheterna skall

arbeta opartiskt. För svensk del är det enligt punkten 1 a Luftfartsstyrelsen,

enligt punkten 1 b Statens haverikommission eller enligt

punkten 1 c en annan myndighet som kan pekas ut av regeringen. Statens

haverikommission är en liten myndighet med mycket speciell verksamhet,

och framstår av rent praktiska skäl som mindre lämpad att få huvudansvaret

för händelserapporteringen. Luftfartsstyrelsen är beredd att ta på

sig detta huvudansvar och är i övrigt lämplig för denna uppgift. Luftfartsstyrelsen

hanterar för övrigt redan i dag ett stort antal händelser som

rapporteras in utan att det finns formella lagbestämmelser om detta.

Några planer att tillskapa en ny myndighet finns inte. Regeringen avser

därför att låta Luftfartsstyrelsen bli huvudansvarig myndighet. Det bör

också bli Luftfartsstyrelsen som skall pekas ut som kontaktpunkt för

informationsutbyte.

Punkterna 2 och 3 kan också genomföras genom en bestämmelse i

förordning. Rent praktiskt betyder de att Luftfartsstyrelsen och Statens

haverikommission måste ha gemensamma databaser eller i varje fall tillgång

till varandras databaser. Värt att notera är att när det i direktivet

talas om ”haverier och allvarliga tillbud” i punkten 3 så ryms detta i

begreppet ”olyckor och tillbud” som används i författningarna om undersökning

av olyckor.

Luftfartsstyrelsens synpunkt får beaktas i det kommande arbetet med

att ta fram erforderliga förordningar.

Artikel 6

Informationsutbyte

1. Medlemsstaterna skall delta i ett informationsutbyte, vilket innebär

att all relevant säkerhetsinformation som lagras i de databaser som

avses i artikel 5.2 skall ställas till förfogande för de behöriga myndigheterna

i andra medlemsstater och för kommissionen.

Databaserna skall vara kompatibla med den programvara som

beskrivs i punkt 3.

2. Den behöriga myndighet, som utsetts i enlighet med artikel 5.1, som

tar emot en rapport om en händelse skall lägga in den i databaserna och

när det är nödvändigt underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat

där händelsen ägde rum, där luftfartyget är registrerat, där

luftfartyget är tillverkat och/eller där operatören har behörighet.

3. Kommissionen skall utveckla särskild programvara för detta direktiv.

Kommissionen skall därvid ta hänsyn till behovet av kompatibilitet

med befintlig programvara i medlemsstaterna. De behöriga myndigheterna

får använda denna programvara för sina egna databaser.

4. Kommissionen skall i enlighet med det förfarande som anges i

artikel 10.2 vidta lämpliga åtgärder för att underlätta det informationsutbyte

som avses i punkt 1.

Prop. 2006/07:110

28

Regeringens bedömning: De delar av artikeln som måste genomföras

i Sverige gäller deltagande i ett informationsutbyte mellan medlemsstaterna

och kommissionen. Detta kan regleras i luftfartsförordningen.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: har inte yttrat sig i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Av denna artikel är det bara

punkterna 1 och 2 som berör Sverige. Punkterna 3 och 4 riktar sig till

kommissionen.

En av de grundläggande tankarna bakom EG-direktivet är att bygga

upp en stor omfattande kunskapsbank där olika händelser finns noterade.

Genom denna gemensamma kunskapsbank kan haveriutredare i olika

medlemsstater få kännedom om tidigare noterade svagheter eller brister

som kanske bara ger sig till känna vid sällsynta tillfällen. Därigenom kan

de säkerhetsrekommendationer som haveriutredningarna ibland leder

fram till grunda sig på ett mera gediget material än tidigare. Dessutom

skall en medlemsstat informera andra om rapporterade händelser där

andra medlemsstater kan beröras.

Bestämmelserna riktar sig till myndigheterna, i första hand Luftfartsstyrelsen,

och kan därför tas in i luftfartsförordningen.

Artikel 7

Spridning av information

1. Det organ som ålagts uppdraget att reglera säkerheten och att

utreda haverier och tillbud inom den civila luftfarten i gemenskapen

skall ha tillgång till sådan information om händelser som samlats in och

utbytts i enlighet med artiklarna 5 och 6, så att de kan dra lärdom av de

händelser som rapporterats för att förbättra säkerheten.

2. Utan att det påverkar allmänhetens rätt att få tillgång till kommissionens

handlingar enligt Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till

Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, skall

kommissionen på eget initiativ och i enlighet med förfarandet i artikel

10.2 besluta om åtgärder och därtill hörande villkor för att sprida den

information som avses i punkt 1 till berörda parter. Dessa åtgärder, som

kan vara allmänna eller avse ett enskilt fall, skall grunda sig på behovet

− att förse personer och organisationer med den information de

behöver för att förbättra säkerheten inom civil luftfart,

− att begränsa spridningen av information till vad som är absolut

nödvändigt för användarens ändamål i syfte att säkerställa lämplig

sekretess för denna information.

Utan att det påverkar bestämmelserna i artikel 8 skall beslutet att

sprida information enligt denna punkt begränsas till vad som är absolut

nödvändigt för användarens ändamål.

3.

För att informera allmänheten om säkerhetsnivån inom civil luftfart

får medlemsstaterna minst en gång per år offentliggöra en säkerhetsöversikt

som omfattar information om de typer av händelser som anmälts

inom ramen för deras nationella system för obligatorisk rapportering av

Prop. 2006/07:110

29

händelser. Medlemsstaterna får också offentliggöra anonymiserade

rapporter.

Regeringens bedömning: Denna artikel behandlar hur insamlad och

lagrad information skall användas och spridas. I den utsträckning

artikeln berör svenska myndigheter kan den genomföras genom

förordning.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: har inte behandlat denna del.

Skälen för regeringens bedömning: För svensk del betyder punkt 1

att Luftfartsstyrelsen och Statens haverikommission skall ha tillgång till

här i landet registrerade händelser liksom händelser som registrerats i

andra medlemsstater. Luftfartsstyrelsen har uppdraget att reglera säkerheten

inom civil luftfart här i riket, och Statens haverikommission har

uppdraget att utreda haverier och tillbud inom civil luftfart. Luftfartsstyrelsen

utreder också vissa mindre allvarliga incidenter. På gemenskapsnivå

finns inget organ som utreder haverier och tillbud. Europeiska

byrån för luftfartssäkerhet, EASA, är under uppbyggnad och det pågår ett

arbete med att lägga allt fler arbetsuppgifter på den.

Av andra punkten följer att kommissionen skall informera om sådana

inrapporterade händelser som kan läggas till grund för säkerhetshöjande

åtgärder och liknande. Information som lämnas med stöd av denna punkt

skall vara restriktiv. Denna punkt riktar sig inte till medlemsstaterna och

behöver således inte genomföras här i landet. Intressant är dock att

kommissionen kan sprida viss information som omfattas av sekretess i

kommissionen, och därför bör omfattas av sekretess även här.

För att tillgodose allmänhetens intresse att följa säkerhetssituationen

inom civil luftfart får varje medlemsstat ställa samman översikter över

inrapporterade händelser. Sådana översikter bör ske på sådant sätt att

man inte kan identifiera enskilda företag eller befattningshavare. En

medlemsstat får också anonymisera lämnade rapporter och offentliggöra

dessa. Denna punkt genomförs lämpligen genom en bestämmelse i luftfartsförordningen.

Artikel 8

Skydd av information

1. Medlemsstaterna skall i enlighet med sin nationella lagstiftning

vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa lämplig sekretess för den

information som de erhåller i enlighet med artiklarna 6.1 och 7.1. De får

endast använda denna information i enlighet med syftet med detta direktiv.

2. Oavsett vilken typ av händelse och olycka eller allvarligt tillbud det

är fråga om, och hur den klassificeras, får enskilda personers namn och

adress aldrig registreras i den databas som avses i artikel 5.2.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av tillämpliga straffrättsliga

bestämmelser, skall medlemsstaterna avstå från att inleda rättsliga för

Prop. 2006/07:110

30

faranden rörande oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser som de

får kännedom om endast på grund av att de rapporterats inom ramen för

det nationella systemet för obligatorisk rapportering av händelser, utom

i de fall det rör sig om grov oaktsamhet.

4. Medlemsstaterna skall, i enlighet med sin nationella lagstiftning och

praxis, se till att personal som rapporterar om tillbud som de kan känna

till inte blir föremål för efterräkningar från arbetsgivarens sida.

5. Denna artikel påverkar inte tillämpningen av nationella bestämmelser

om rättsliga myndigheters tillgång till information.

OBS! Punkten 1 om sekretess behandlas i nästa avsnitt.

Regeringens förslag: Punkten 4 genomförs genom befintliga regler

i lagen (1982:80) om anställningsskydd och genom att det i luftfartslagen

införs en ny paragraf, 11 kap. 10 §, som anger att en arbetsgivare

vid skadeståndsansvar inte får utsätta en arbetstagare som

rapporterar händelser för repressalier.

Regeringens bedömning: Punkten 2 förbjuder registrering av

enskilda personers namn och adress i aktuella databaser, vilket kan

genomföras genom förordning.

Punkten 3 säger att medlemsstaterna i vissa fall skall avstå från att

inleda rättsliga förfaranden för olika överträdelser om man endast har

fått kännedom om dessa genom en händelserapport. Denna punkt kan

genomföras genom förordning.

Punkten 5 om rättsliga myndigheters tillgång till information täcks

redan av gällande bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen (1980:100).

Promemorians förslag: överensstämmer delvis med regeringens förslag

och bedömning.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän anser att regler om

arbetsrättsligt skydd passar mindre bra i luftfartslagen, samt att det inte

framgår av promemorian om det föreligger något behov av särskild

reglering utöver det skydd som arbetsrätten ger. Luftfartsverket har framfört

synpunkter på utformningen av 11 kap. 10 §.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Punkt 2 är tämligen

lätt att genomföra. Det kan ske genom en ny bestämmelse i luftfartsförordningen.

Det är särskilt svårt att försöka omsätta punkten 3 till begripliga och

tillämpbara svenska regler. Först görs ett undantag från bestämmelsens

tillämpning, nämligen att gällande straffrättsliga regler skall gälla även

fortsättningsvis. Sedan sägs att medlemsstaten skall avstå från att inleda

rättsliga förfaranden rörande oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser

som den får kännedom om endast på grund av att de

rapporterats inom ramen för bestämmelserna om rapportering av händelser

inom civil luftfart. Undantag görs för de fall då lagöverträdelsen skett

av grov oaktsamhet. Detta måste tolkas på följande sätt.

En händelse som

rapporteras in kan ha berott på en åtgärd, en underlåtelse eller en

felaktighet som inte är straffsanktionerad. Skulle den vara straffsanktionerad

är punkten inte tillämplig enligt inledningen. Det finns åtskilliga

moment inom den civila luftfarten som skall utföras på visst sätt enligt

regelboken, men som inte är straffsanktionerade. Då måste man under

Prop. 2006/07:110

31

söka vilka ”rättsliga förfaranden” vid sidan av straffrättsliga reaktioner

som skulle kunna bli aktuella i detta sammanhang. En näraliggande

reaktion är att ifrågasätta innehavet av ett certifikat eller tillstånd till viss

verksamhet. Sådana reaktioner skall alltså inte vara tillåtna för myndigheterna

att vidta om den enda grunden för ifrågasättandet är den

rapporterade händelsen. Skulle myndigheterna däremot få kännedom om

samma händelse även på annat sätt finns inget hinder mot att man inleder

ett förfarande mot den försumlige. Ett annat rättsligt förfarande skulle

kunna vara ett skadeståndskrav på grund av att en händelse i ett luftfartyg

gett upphov till åtgärder på en flygplats, och dessa åtgärder förorsakat

flygplatshavaren extra kostnader.

Verkligheten är ofta sådan att det i framtiden kan uppkomma andra

situationer som är svåra att förutse, men där myndigheterna skulle kunna

inleda rättsliga förfaranden utifrån gällande svenska regler. Värt att

notera är att det är medlemsstaten som skall avstå från att inleda rättsliga

förfaranden. Exempelvis faller skadeståndskrav från privata personer

utanför denna bestämmelses tillämpningsområde.

Det sista undantaget i punkten 3 ”utom i de fall det rör sig om grov

oaktsamhet” gäller fall av grov vårdslöshet. I sådana fall får rättsliga förfaranden

inledas.

I punkten 4 finns ett krav på skydd mot efterräkningar från arbetsgivarens

sida för personal som rapporterar in händelser. Riksdagens

ombudsmän anser att regler om arbetsrättsligt skydd passar mindre bra i

luftfartslagen samt att det inte framgår av promemorian om det föreligger

ett behov av särskild reglering utöver det skydd som arbetsrätten ger.

Regeringen delar delvis denna uppfattning. Lagen (1982:80) om anställningsskydd

får anses ge ett fullgott skydd mot uppsägning eller avsked i

dessa fall. Det kan nämligen inte anses vara saklig grund för uppsägning

eller avsked att en anställd fullgör sina lagenliga skyldigheter att

rapportera inträffade händelser. För att säkerställa direktivets krav på

skydd mot andra efterräkningar föreslår regeringen dock att en särskild

bestämmelse om skydd mot repressalier från arbetsgivarens sida införs i

11 kap. 10 § luftfartslagen. En sådan bestämmelse bör utformas med

förebild i bl.a. 22 § jämställdhetslagen (1991:433), 8 § lagen (1999:132)

om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder

och 7 § lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på

grund av sexuell läggning. Det innebär att arbetsgivaren inte får utsätta

en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren rapporterat

en händelse enligt den skyldighet som föreskrivs i luftfartslagen.

En

arbetsgivare som bryter mot förbudet mot repressalier bör vara skyldig

att betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer

och för den kränkning som repressalierna innebär. Detta överensstämmer

med motsvarande reglering i jämställdhetslagen och diskrimineringslagstiftningen.

Som Riksdagens ombudsmän påpekat passar arbetsrättsliga bestämmelser

mindre väl i luftfartslagen, men i brist på lämpligare alternativ

och för att säkerställa att svensk rätt uppfyller direktivets krav stannar

regeringen ändå för att föreslå att en sådan bestämmelse införs i luftfartslagen.

Bestämmelserna i artikel 8 skall inte påverka tillämpningen av nationella

bestämmelser om rättsliga myndigheters tillgång till information

Prop. 2006/07:110

32

enligt punkten 5. Denna punkt torde redan vara tillgodosedd genom

framför allt bestämmelserna i 14 kap. sekretesslagen.

Artikel 9

Frivillig rapportering

1. Utöver det system med obligatorisk rapportering som fastställs i

artiklarna 4 och 5 får medlemsstaterna utse ett eller flera organ med

uppgift att inrätta ett system med frivillig rapportering för att samla in

och analysera information om observerade brister i luftfartssystemet

vilka inte behöver rapporteras enligt systemet med obligatorisk rapportering,

men som uppgiftslämnaren har uppfattat som en faktisk eller

potentiell risk.

2. Om en medlemsstat väljer att inrätta ett system med frivillig

rapportering, skall den fastställa villkoren för hur det eller de organ som

den har utsett enligt punkt 1 skall anonymisera de frivilliga rapporter

som läggs fram i enlighet med detta system.

3. Medlemsstaterna skall se till att relevant anonymiserad säkerhetsinformation

som härrör från analysen av den konfidentiella rapporteringen

lagras och finns tillgänglig för alla parter så att den kan

användas för att öka luftfartssäkerheten.

Regeringens bedömning: Artikeln som rör frivillig rapportering

behöver och bör inte genomföras i Sverige.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: har inte berört frågan.

Skälen för regeringens bedömning: I denna artikel ges möjligheten

för medlemsstaterna att inrätta ett särskilt system för frivilliga rapporteringar

av händelser, dvs. att andra personer än dem som räknas upp i

artikel 4 lämnar rapporter, eller att andra händelser än de som täcks av

bilagorna till direktivet rapporteras in. Någon ambition att tillskapa en

särskild ordning för frivillig rapportering finns inte för närvarande. Däremot

är det naturligtvis alltid möjligt för en privatperson att redogöra för

iakttagelser som man bedömer kan påverka säkerheten hos ett luftfartyg.

Artikel 10

Kommitté

1. Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats genom

artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december

1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden

inom området civil luftfart.

2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut

1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i

beslutet.

Prop. 2006/07:110

33

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre

månader.

3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 11

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar

som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 4 juli 2005. De

skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en

hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de

offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall

varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de

centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det

område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 12

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska

unionens officiella tidning.

Artikel 13

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Regeringens bedömning: Artiklarna 10–13 om en kommitté och

genomförandet av direktivet m.m. är av sådant slag att de inte behöver

genomföras i svensk rätt.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: har inte yttrat sig i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Artiklarna 10–13 är i direktiv

normalt förekommande artiklar som inte behöver några särskilda genomförandeåtgärder

på nationell nivå.

6.3 Straffrättslig bestämmelse

Regeringens bedömning: Skyldigheten att rapportera händelser bör

vara straffsanktionerad med böter. Detta kan regleras i förordning.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: har inte kommenterat denna del.

Prop. 2006/07:110

34

Skälen för regeringens bedömning: Direktivet säger inget om

medlemsstaternas skyldighet att införa några straffrättsliga bestämmelser

vid genomförandet. Det kan ändå ifrågasättas om inte den person som

enligt regelverket skall vara skyldig att rapportera en händelse skall

riskera en påföljd om hon eller han ändå medvetet underlåter att fullfölja

denna skyldighet.

Det är lämpligt att skyldigheten kompletteras med en straffbestämmelse

som i varje fall stadgar böter för underlåtenhet att rapportera

en händelse. Om man nöjer sig med att bara ha böter i straffskalan kan en

straffbestämmelse tas in i 135 § luftfartsförordningen (1986:171). Den

bör i så fall inordnas i nuvarande system och läggas in som punkt 21,

vilket medför att nuvarande punkt 21 får betecknas 22.

6.4 Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli

2007.

Promemorians förslag: I promemorian lämnades inget förslag på tidpunkt

för ikraftträdande.

Remissinstanserna: har inte kommenterat denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Eftersom direktivet redan skulle ha

varit genomfört brådskar det med ikraftträdandet av lagarna och förordningarna.

Kommissionen har också beslutat att inleda domstolsförfarande

mot Sverige för det bristfälliga genomförande. Den tidigaste möjliga tidpunkten

för lagförslagen att träda i kraft torde vara den 1 juli 2007.

Eftersom det här är fråga om ett nytt regelverk om en verksamhet som

redan i dag fungerar på frivillig basis behövs inga särskilda övergångsbestämmelser.

Händelser som inträffar före ikraftträdandet får fortsättningsvis

rapporteras på frivillighetens grund, men efter ikraftträdandet

blir rapporteringen en skyldighet.

7 Sekretessfrågor

7.1 Sekretessbestämmelser i EG-rättsakter på den civila

luftfartens område

I det nu aktuella händelsedirektivet, liksom i flera andra rättsakter på den

civila luftfartens område, återfinns bestämmelser om informationsutbyte

mellan medlemsstaterna och kommissionen samt om sekretess för de

uppgifter som utbyts. Syftet med dessa bestämmelser är att hålla kollegor

i Europa informerade om gjorda iakttagelser, att öka kunskapsmassan

och förbättra grunderna för säkerhetsrekommendationer samt att i tid

upptäcka svagheter av olika slag innan en allvarlig olycka inträffar.

Enstaka händelser i medlemsstaterna ger kanske inte tillräckliga indika

Prop. 2006/07:110

35

tioner för svagheter i konstruktioner, rutiner och liknande men sammantagna

erfarenheter från hela EU ger en väsentligt bättre grund att stå på.

I detta lagstiftningsärende kommer, förutom bestämmelserna om

sekretess i direktivet om rapportering av händelser inom civil luftfart,

även vissa bestämmelser om sekretess i andra EG-rättsakter, som ännu

inte genomförts i svensk rätt, att behandlas. Vidare kommer även vissa

avtal mellan EU och vissa andra stater om samarbete i flygsäkerhetsfrågor

att behandlas.

7.2 Händelsedirektivet

Uppgifter som skall utbytas enligt direktivet

Som nämnts i avsnitt 4.2 är syftet med Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om rapportering av händelser

inom civil luftfart (händelsedirektivet, jfr avsnitt 3) att bidra till att förbättra

flygsäkerheten genom att säkerställa att relevant information

rapporteras, samlas in, lagras, skyddas och sprids. Det enda syftet med

rapporteringen av händelser är att förebygga olyckor och tillbud, inte att

fastställa skuld- eller ansvarsfrågor.

Medlemsstaterna åläggs enligt artikel 6 att delta i ett informationsutbyte

som innebär att relevant säkerhetsinformation skall göras tillgänglig

för kommissionen och behöriga myndigheter i andra medlemsstater.

De uppgifter Sverige får tillgång till inom ramen för detta

informationsutbyte kan röra enskilda, t.ex. flygbolag, men de kan också

gälla andra medlemsstaters förhållanden direkt eller indirekt eftersom

händelser, tillbud och olyckor kan bero på många faktorer såsom, förutom

luftfartyget och besättningen, bristfällig väderrapportering, flygvägarna,

flygtrafiktjänsten eller utformningen av flygplatsen.

Behovet av sekretess

Enligt artikel 8.1 i direktivet skall medlemsstaterna i enlighet med sin

nationella lagstiftning vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa

lämplig sekretess för den information som de erhåller. Enligt artikel 8.4

skall vidare medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning

och praxis se till att personer som rapporterar om tillbud som de kan

känna till inte blir föremål för efterräkningar från arbetsgivarens sida.

Artikel 8 skall läsas mot bakgrund av beaktandesats 11 där det anges

att insamlingen av säkerhetsinformationen, på grund av informationens

känsliga natur, är beroende av att sekretess garanteras, att källan skyddas

och att förtroendet hos den personal som arbetar inom den civila luftfarten

upprätthålls.

Frågan är då vilken sekretess som finns för sådana uppgifter enligt

gällande rätt.

Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) kan sekretess gälla för

uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör

annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller

juridisk person i annan stat eller statslös i vissa fall. Inför Sveriges

anslutning till Europeiska unionen försågs bestämmelsen med ett s.k.

rakt

Prop. 2006/07:110

36

skaderekvisit, dvs. uppgifter som anges i bestämmelsen kan bara hemlighållas

om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser

eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Presumtionen är

således att sådana uppgifter är offentliga. Regeringsrätten fann t.ex. i

rättsfallet RÅ 2000 ref. 22 att uppgifter i en bilaga till en ansökan om

utsläppande på marknaden av en genetiskt modifierad foderbeta som

hade inlämnats till Miljø- och energiministeriet i Danmark och skickats

till Jordbruksverket via EG-kommissionen inte omfattades av sekretess

enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen, trots att det fanns en sekretessbestämmelse

i det direktiv som reglerade informationsutbytet avseende sådana

ansökningar och trots att Miljø- och energiministeriet vid förfrågan hade

framfört åsikten att vissa uppgifter i bilagan borde hållas hemliga.

Regeringsrätten ansåg att förarbetsuttalandena till införandet av det raka

skaderekvisitet, vilka bl.a. berör frågan hur man skall se på sekretessbestämmelser

i direktiv, speglar systematiken bakom sekretessregleringen

samt att denna innebär följande. I fråga om den gemensamma beslutsprocessen,

t.ex. förhandlingspositioner och liknande, är det i första

hand utrikessekretess som blir aktuell medan det däremot, när det gäller

enskildas intressen, är de sekretessbestämmelser som tar sikte på sekretesskyddet

för enskilda som skall tillämpas. Regeringsrätten, som fann att

skaderekvisitet i 2 kap. 1 § inte kunde anses vara uppfyllt i det aktuella

fallet, upphävde Kammarrättens dom och Jordbruksverkets beslut och

visade målet åter till Jordbruksverket för fortsatt prövning huruvida

hinder mot utlämnande av bilagan mötte enligt någon annan bestämmelse

i sekretesslagen.

Av det sagda framgår att det är osäkert i vilken mån de uppgifter som

utbyts inom ramen för direktivet om rapportering av händelser av civil

luftfart skulle anses vara omfattade av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.

Den s.k. försvarssekretessen i 2 kap. 2 § sekretesslagen kan ibland bli

tillämplig på uppgifter som rör händelser inom civil luftfart. Detta på

grund av att vissa flygplatser och vissa delar av flygtrafiktjänsten är av

betydelse för totalförsvaret. Lagrummet kan också bli tillämpligt när en

händelse rör något som inbegriper såväl civil som militär luftfart. Sekretess

enligt detta lagrum torde dock inte under fredstid aktualiseras i

någon större utsträckning.

Enligt 5 kap. 2 § 5 sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som

lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd

med avseende på den civila luftfarten, om det kan antas att

åtgärden motverkas om uppgiften röjs. Bakgrunden till bestämmelsen är

att Luftfartsstyrelsen i samråd med Rikspolisstyrelsen ansvarar för ett

nationellt program för att förebygga brott mot den civila luftfartens

säkerhet.

Luftfartsskyddet är till för dels luftfartyg och flygplatser,

inbegripet olika byggnader och anläggningar, dels de personer som uppehåller

sig där. De brott man främst vill hindra är olika våldsbrott såsom

sabotage och kapning samt hot om och förberedelser till sådana brott.

Uppgifter som kan skyddas med stöd av denna bestämmelse kan exempelvis

vara i vilken omfattning ett flygplan skall genomsökas före en

flygning, detaljerade uppgifter om hur passagerare och bagage skall

kontrolleras och vilka slags fraktförsändelser som skall genomsökas

(prop. 2001/02:191 s. 95 och 115).

Prop. 2006/07:110

37

Uppgifter som skall utbytas med anledning av händelsedirektivet

kommer således endast undantagsvis att omfattas av sekretess enligt 5

kap. 2 § 5.

Sekretess gäller vidare enligt 8 kap. 6 § första stycket 1 för statlig

myndighets verksamhet som består i bl.a. tillsyn med avseende på

transportverksamhet för uppgift om enskildas affärs- eller driftsförhållanden,

om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Absolut sekretess gäller också i vissa fall för uppgift om en enskild som

trätt i affärsförbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet

(8 kap. 6 § första stycket 2). En förutsättning för att sekretess

skall gälla enligt paragrafens första stycke är att regeringen har förordnat

om det.

Enligt 2 § sekretessförordningen (1980:657) och punkt 30 i bilagan till

sekretessförordningen gäller sekretess som avses i 8 kap. 6 § första

stycket sekretesslagen i Luftfartsstyrelsens tillsynsverksamhet. De

rapporter om händelser inom civil luftfart som lämnas till Luftfartsstyrelsen

från svenska uppgiftslämnare lämnas inom ramen för myndighetens

tillsyn. Den nämnda sekretessbestämmelsen kan således tillämpas

på uppgifter om enskildas affärs- och driftsförhållanden i sådana

rapporter hos Luftfartsstyrelsen, om skaderekvisitet är uppfyllt.

Frågan är då om bestämmelsen i 8 kap. 6 § kan tillämpas på uppgifter

om enskildas affärs- och driftförhållanden som kommissionen och andra

medlemsstater ställer till Luftfartsstyrelsens förfogande enligt direktivet.

För att kunna besvara den frågan måste man först ta ställning till om

sådana uppgifter mottas i Luftfartsstyrelsens tillsynsverksamhet.

Enligt 1 § tredje stycket förordningen (2004:1110) med instruktion för

Luftfartsstyrelsen är myndighetens huvuduppgifter bl.a. att främja en

säker, kostnadseffektiv och miljösäker luftfart (punkt 1) och utöva tillsyn

av den civila luftfarten, särskilt flygsäkerheten (punkt 3). De uppgifter

som Luftfartsstyrelsen erhåller från kommissionen och andra medlemsstater

enligt direktivet tar myndigheten inte emot i sin tillsynsverksamhet

i den mening begreppet har i myndighetsinstruktionen utan i den verksamhet

som anges under 1 § tredje stycket 1 i instruktionen. Uppgifterna

har dock stor betydelse för och används i tillsynsverksamheten. Enligt

förarbetena till sekretesslagen åsyftas vidare med ordet ”tillsyn” i 8 kap.

6 § sekretesslagen det område som vid tiden för sekretesslagens

införande beskrevs med ordet kontroll. Ordet ”tillsyn” skall enligt

förarbetena därför inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta

alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion i

förhållande till näringslivet (prop. 1979/80:2, del A, s. 235, jfr också

Sekretesslagen En kommentar, Regner m.fl., s.

8:14.) Med hänsyn härtill

får den information som Luftfartsstyrelsen mottar från kommissionen

och andra medlemsstater enligt direktivet anses mottagen i myndighetens

tillsynsverksamhet i den mening begreppet har i 8 kap. 6 § sekretesslagen.

I 8 kap. 6 § andra stycket finns en specialregel för uppgifter som en

myndighet erhåller från en annan stat eller mellanfolklig organisation i

vissa fall. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess, i den mån riksdagen

godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation,

hos myndighet i verksamhet som avses i paragrafens första stycke

för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som

Prop. 2006/07:110

38

myndigheten förfogar över på grund av avtalet. I begreppet avtal anses

ingå rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs.

anslutningsfördragen och förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s

institutioner (jfr prop. 2004/05:142 s. 50, prop. 2005/06:45 s. 155 och

prop. 2005/06:140 s. 87). Bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket förutsätter

dock att den aktuella rättsakten innehåller en klausul om att uppgifterna

inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Bestämmelsen i artikel

8.1 i direktivet om rapportering av händelser slår inte fast vilken sekretess

som skall gälla för de uppgifter som utbyts enligt direktivet utan

överlämnar åt medlemsstaterna att säkra ”lämplig sekretess” (på engelska

appropriate confidentiality). Med hänsyn härtill kan 8 kap. 6 § andra

stycket inte anses vara tillämpligt på de uppgifter som kommissionen och

andra medlemsstater gör tillgängliga för Luftfartsstyrelsen enligt direktivet.

Däremot kan 8 kap. 6 § första stycke tillämpas på sådana uppgifter

hos Luftfartsstyrelsen. Sekretessen enligt det stycket gäller emellertid

med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är

offentliga.

Av motsvarande skäl som anförts beträffande Luftfartsstyrelsen

omfattas uppgifter som lämnats av kommissionen eller andra medlemsstater

inte av sekretess enligt 8 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen hos

Statens haverikommission.

Sekretess enligt 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen gäller hos

Statens haverikommission i verksamhet som består i utredning enligt

lagen (1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen

(1990:717) om undersökning av olyckor eller enligt motsvarande äldre

bestämmelser samt särskild utredning som har tillsatts av regeringen för

att utreda en sådan olycka som avses i 2 § nämnda lag (2 § sekretessförordningen

[1980:657] och punkt 110 i bilagan till den nämnda förordningen).

Formuleringen av den sistnämnda punkten i bilagan till

sekretessförordningen medför att uppgifter i rapporter om händelser

inom civil luftfart inte omfattas av sekretess enligt 8 kap. 6 § första

stycket hos Statens haverikommission, och det oavsett om rapporterna

lämnats av svenska uppgiftslämnare, av kommissionen eller andra

medlemsstater.

Systemet med händelserapportering bygger vidare på att personal som

rapporterar om tillbud inte skall bli föremål för några efterräkningar från

arbetsgivarens sida. I dag finns ingen möjlighet att hemlighålla de

rapporterandes identitet eller utsagor.

7.3 Kontrolldirektivet

Uppgifter som skall utbytas enligt direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004

om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser

i gemenskapen (kontrolldirektivet, jfr avsnitt 3) syftar till att höja

flygsäkerheten genom att harmonisera reglerna och förfarandena för

rampinspektioner av luftfartyg från tredje land som landar på flygplatser

inom EU.

Prop. 2006/07:110

39

Varje medlemsstat skall fastställa lämpliga metoder för att säkerställa

att rampinspektioner genomförs om misstanke föreligger att luftfartyget

inte överensstämmer med internationella säkerhetsnormer (artikel 4.1).

Medlemsstaterna får vidare fastställa bestämmelser för genomförande av

rampinspektioner enligt ett stickprovsförfarande, utan att särskild misstanke

föreligger, under förutsättning att sådana bestämmelser är förenliga

med gemenskapsrätten och internationell rätt. Ett sådant förfarande skall

genomföras på ett icke-diskriminerande sätt.

Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall enligt direktivet delta i

ett ömsesidigt informationsutbyte. Den informationen som utbyts skall,

på begäran av en behörig myndighet, omfatta en förteckning över de

flygplatser i den berörda medlemsstaten som är öppna för internationell

lufttrafik med angivelse av antalet utförda rampinspektioner per kalenderår

samt hur många gånger luftfartyg från tredje land använt varje

flygplats i förteckningen (artikel 5.1). Olika standardiserade rapporter

skall vidare utan dröjsmål överlämnas till kommissionen och, på deras

begäran, till medlemsstaternas behöriga myndigheter samt till Europeiska

byrån för luftfartssäkerhet, EASA (artikel 5.2). Om en standardiserad

rapport visar att en möjlig säkerhetsrisk föreligger eller om en rampinspektionsrapport

visar att ett luftfartyg inte överensstämmer med internationella

säkerhetsnormer och kan utgöra en möjlig säkerhetsrisk, skall

rapporten omedelbart lämnas till alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna

och till kommissionen (artikel 5.3).

Kommissionen skall varje år offentliggöra en rapport med samlad

information som skall vara tillgänglig för allmänheten och branschens

aktörer och innehålla en analys av all information som mottagits i enlighet

med artikel 5. Analysen skall vara enkel och lättfattlig samt ange om

det kan finnas en förhöjd säkerhetsrisk för passagerare. Varifrån denna

information kommer skall inte avslöjas i analysen (artikel 6.2).

Behov av sekretess

Enligt artikel 6.1 skall medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning

vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa lämplig sekretess

för den information som de mottagit i enlighet med artikel 5

Av de sekretessbestämmelser som nämns i avsnitt 7.2 är det främst

8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen som kan bli tillämplig på uppgifter

som utbyts enligt direktivet om säkerheten i fråga om luftfartyg

från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen. Såvitt gäller nu

aktuella uppgifter kan bestämmelsen endast bli tillämplig hos Luftfartsstyrelsen.

7.4 EASA-förordningen

Uppgifter som skall utbytas enligt förordningen

Huvudsyftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma

bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk

byrå för luftfartssäkerhet (EASA-förordningen, jfr avsnitt 3) är att

Prop. 2006/07:110

40

skapa och upprätthålla en hög och enhetlig säkerhetsnivå inom den civila

luftfarten i Europa.

Enligt artikel 11.1 skall Europeiska unionens kommission, Europeiska

byrån för luftfartssäkerhet och de nationella luftfartsmyndigheterna utbyta

all för dem tillgänglig information i samband med tillämpningen av

förordningen och dess tillämpningsföreskrifter. Enheter som har fått i

uppgift att utreda flyghaverier och tillbud eller att analysera händelser

har rätt att få tillgång till denna information.

Kommissionen skall enligt artikel 11.2, utan att det påverkar allmänhetens

rätt att få tillgång till kommissionens handlingar enligt Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens

tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, i

enlighet med förfarandet i artikel 54.3 besluta om åtgärder för att på eget

initiativ sprida den information som avses i punkt 1 till berörda parter.

Dessa åtgärder, som kan vara generella eller enskilda, skall grunda sig på

behovet av att a) ge personer och organisationer den information som de

behöver för att förbättra flygsäkerheten, b) begränsa informationsspridningen

till vad som är absolut nödvändigt för användarnas syfte för att

säkerställa lämplig sekretess för denna information.

Europeiska byrån för luftfartssäkerhet skall årligen offentliggöra en

säkerhetsöversyn för att hålla allmänheten informerad om den allmänna

säkerhetsnivån (artikel 11.4).

Behov av sekretess

De nationella luftfartsmyndigheterna skall enligt artikel 11.3 i enlighet

med sin nationella lagstiftning vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa

lämplig sekretess för den information som de får enligt artikel 11.1.

Av de sekretessbestämmelser som nämns i avsnitt 7.2 är det främst

8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen som kan bli tillämplig på vissa av

de uppgifter som utbyts enligt EASA-förordningen.

7.5 Förordningen om tillhandahållande av tjänster

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10

mars 2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma

europeiska luftrummet (”förordning om tillhandahållande av

tjänster”) (förordningen om tillhandahållande av tjänster, jfr avsnitt 3)

ingår som en del i ett paket om fyra EG-förordningar (nr 549/2004,

550/2004, 551/2004 och 552/2004) om det gemensamma luftrummet.

Syftet med förordning nr 550/2004 är att fastställa gemensamma krav för

säkert och effektivt tillhandahållande av flygtrafiktjänster i gemenskapen

(artikel 1.1).

Enligt artikel 13.1 i sistnämnda förordning skall, när det gäller allmän

flygtrafik, relevanta verksamhetsrelaterade uppgifter utbytas i realtid

mellan alla leverantörer av flygtrafiktjänster, luftrummets användare och

flygplatser så att deras operativa behov kan underlättas.

Berörda

myndigheter, certifierade leverantörer av flygtrafiktjänster, luftrummets

användare och flygplatser skall beviljas tillgång till verksamhetsrelaterade

uppgifter på ett icke-diskriminerande sätt (artikel 13.2).

Prop. 2006/07:110

41

Enligt artikel 18.1 får de nationella tillsynsmyndigheterna i enlighet

med sin nationella lagstiftning, i likhet med kommissionen, inte röja

förtrolig information, särskilt om informationen avser leverantörer av

flygtrafiktjänster, deras affärsmässiga förhållanden och deras kostnadskomponenter.

Som nämnts i avsnitt 7.2 gäller enligt 8 kap. 6 § andra stycket

sekretesslagen sekretess, i den mån riksdagen godkänt avtal härom med

främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet

som avses i paragrafens första stycke för uppgift om enskilds

ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar

över på grund av avtalet. Den valda formuleringen ”förfogar över” medför

att bestämmelsen inte bara omfattar uppgifter som svenska myndigheter

erhåller från utlandet utan även uppgifter som inhämtas inom landet

enligt avtalet. Som nämnts tidigare anses begreppet avtal i detta sammanhang

omfatta bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap

i EU, dvs. anslutningsfördragen och förordningar och direktiv som

utfärdas av EU:s institutioner (jfr prop. 2004/05:142 s. 50, prop.

2005/06:45 s. 155 och prop. 2005/06:140 s. 87). Bestämmelsen i 8 kap.

6 § andra stycket förutsätter för sin tillämplighet att den aktuella rättsakten

innehåller en klausul om att uppgifterna inte får lämnas vidare i det

aktuella fallet. Artikel 18.1 i förordningen om tillhandahållande av

tjänster får anses utgöra en sådan sekretessklausul. I den mån uppgifter

som omfattas av den sistnämnda artikeln lämnas till svenska myndigheter

kan sådana uppgifter således hemlighållas enligt 8 kap. 6 § andra stycket

sekretesslagen.

7.6 Avtal mellan Europeiska gemenskapen och andra

stater

För att ytterligare förbättra flygsäkerheten har EG ingått avtal om

informationsutbyte på flygsäkerhetsområdet med dess medlemsstater och

andra länder.

Den 16 oktober 2006 ingick EG ett avtal med dess medlemsstater samt

Albanien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, f.d. jugoslaviska

republiken Makedonien, Island, Kroatien, Montenegro, Norge,

Rumänien, Serbien och FN:s övergångsförvaltning i Kosovo om ett

gemensamt europeiskt luftrum Avtalet har publicerats i EUT (EUT L

285, 16.10.2006, s. 1). Avtalet träder i kraft när samtliga har ratificerat

det, men får tillämpas provisoriskt dessförinnan under vissa villkor. I

avtalet ingår bl.a. EASA-förordningen, förordningen om tillhandahållande

av flygtrafiktjänster samt händelsedirektivet, men inte kontrolldirektivet.

Med Marocko har ett snarlikt avtal skrivits under den 12 december

2006. Det innefattar också de båda EG-förordningarna och händelsedirektivet.

Detta avtal har ännu inte publicerats i EUT.

EES-staterna Norge och Island är parter i avtalet av den 16 oktober

2006, men inte Schweiz.

Med Schweiz finns ett speciellt avtal på sju verksamhetsområden, bl.a.

luftfart.

Det avtalet omfattar i dag såväl de båda EG-förordningarna som

de båda direktiven. Avtalet och de i detta sammanhang relevanta

Prop. 2006/07:110

42

ändringarna i bilagan till avtalet finns publicerade i EGT och EUT (EGT

L 114, 30.4.2002, s. 1, EUT L 347, 30.12.2005, s. 91, EUT L 298,

27.10.2006, s. 23, EUT L 298, 27.10.2006, s. 25, EUT L 318,

17.11.2006, s. 31).

Samtliga nu omnämnda avtal är av dynamisk typ som på ett förhållandevis

enkelt sätt kan utökas till att omfatta annan gemenskapslagstiftning.

Vad som har sagts om tillämpliga sekretessbestämmelser i avsnitt

7.2–4 gäller även beträffande uppgifter som utbyts enligt dessa avtal.

Den bedömning som har gjorts i avsnitt 7.5 om tillämpligheten av 8 kap.

6 § andra stycket sekretesslagen gäller även för uppgifter som en svensk

myndighet förfogar över på grund av ett avtal mellan Sverige och EG,

andra medlemsstater i unionen samt andra stater om tillämpning av förordningen

om tillhandahållande av tjänster samt för uppgifter som en

svensk myndighet förfogar över på grund av ett avtal mellan EG och en

annan stat om tillämpning av samma förordning.

7.7 Nya sekretessbestämmelser

Regeringens förslag: Det skall införas nya sekretessbestämmelser i

sekretesslagen.

Sekretess skall gälla i myndighets verksamhet som avser internationellt

samarbete avseende tillsyn av civil luftfart för uppgift som lämnats av

annan stat eller mellanfolklig organisation, om det kan antas att myndighetens

arbete för en säkrare civil luftfart motverkas om uppgiften röjs.

För uppgift i allmän handling skall sekretessen gälla i högst fyrtio år.

Sekretess skall gälla hos Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Statens

haverikommission, Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen för uppgift som

lämnats av enskild i en rapport om händelser inom civil luftfart, om det

kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider

men om uppgiften röjs. För uppgift i allmän handling skall sekretessen

gälla i högst femtio år.

Promemorians förslag: Överstämmer huvudsakligen med regeringens

förslag. I promemorian föreslogs att sekretess skulle gälla i verksamhet

som avser internationellt samarbete avseende tillsyn av civil luftfart eller

annat samarbete om flygsäkerhet för uppgift som lämnats av annan stat

eller mellanfolklig organisation, om det kunde antas att det har varit en

förutsättning för lämnande av informationen att uppgiften inte skulle

röjas. Vidare föreslogs att skyddet för enskilda rapportörers person

endast skulle gälla hos Luftfartsstyrelsen.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser, däribland Rikspolisstyrelsen

, Kustbevakningen och Luftfartsverket, framhåller att rapporter

om händelser som expedieras till Luftfartsstyrelsen kommer att vara

allmänna handlingar även hos de avsändande myndigheterna och att

bestämmelsen om sekretess till skydd för enskilda rapportörer därför bör

vara tillämplig även hos dessa myndigheter.

Luftfartsstyrelsen har vidare

påpekat att Statens haverikommission enligt direktivet skall ha full tillgång

till den databas om händelser som Luftfartstyrelsen skall hantera.

Enskilda personer namn och adress får visserligen inte registreras i data

Prop. 2006/07:110

43

basen, men eftersom uppgifter om en händelse i sig kan avslöja vem

rapportören är bör sekretessbestämmelsen till skydd för rapportören

enligt Luftfartsstyrelsen vara tillämplig även hos Statens haverikommission.

Luftfartsstyrelsen föreslår att ”hos Luftfartsstyrelsen” utgår ur

den föreslagna bestämmelsen, som på så sätt blir tillämplig hos samtliga

myndigheter där en händelserapport kan finnas.

Riksdagens ombudsmän (JO) konstaterar att den föreslagna nya 4 kap.

6 § innebär att den stat som lämnar uppgifter till det tänkta systemet har

ett – om än indirekt – avgörande inflytande på om uppgifterna skall vara

skyddade av sekretess eller inte. Lagstiftaren bör med utgångspunkt från

önskemålet om största möjliga offentlighet pröva och ange vilka uppgifter

som trots allt bör vara hemliga. JO anser vidare att det föreslagna

skaderekvisitet förefaller mindre väl förenligt med ett system som bygger

på uppgiftsskyldighet och att lagförslaget kräver ytterligare överväganden.

Skälen för regeringens förslag

Sekretess till skydd för uppgifter från myndigheter eller enskilda i Sverige

Som framgått av avsnitt 7.2–5 kan uppgifter om enskildas affärs- och

driftförhållanden som lämnas eller inhämtas inom Sverige enligt

händelsedirektivet, kontrolldirektivet, EASA-förordningen och förordningen

om tillhandahållande av tjänster omfattas av sekretess hos Luftfartsstyrelsen

enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen

och punkt 30 i bilagan till förordningen. Undantagsvis kan även

bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 5 kap. 2 § 5 bli tillämpliga på uppgifter

som lämnas eller inhämtas på grund av direktiven och förordningarna.

När det är fråga om uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden

anser regeringen att motsvarande sekretess som gäller hos

Luftfartsstyrelsen lämpligen bör gälla även hos Statens haverikommission.

Ett sådant resultat kan uppnås genom en ändring i bilagan till

sekretessförordningen. När det gäller uppgifter som på grund av direktiven

eller förordningarna lämnas eller inhämtas inom Sverige i övrigt

anser regeringen att det inte behöver göras någon ändring av sekretessregleringen,

utom såvitt avser uppgifter om den person som lämnar en

rapport om händelser inom civil luftfart. När det gäller sådana uppgifter

gör regeringen följande överväganden.

Sekretess till skydd för den som rapporterar en händelse inom civil luftfart

Det kan finnas många olika orsaker till att händelser inom civil luftfart

inträffar. Det kan vara mindre lyckade tekniska lösningar i planet, bristfälliga

rutiner i flygplanets handbok, att man valt en mindre lyckad

komponent vid konstruktionen av flygplanet m.m.

Händelsedirektivet

innehåller också en bestämmelse om att en anställd som fullgör sin

rapporteringsskyldighet inte får drabbas av någon form av repressalie

från arbetsgivarens sida. Den bestämmelsen avses bli genomförd genom

att särskilda bestämmelser om detta införs i luftfartslagen. Trots de föreslagna

bestämmelserna finns det en risk att en person kan komma att

Prop. 2006/07:110

44

tveka att göra en anmälan, bl.a. av det skälet att orsaken till händelser

som utlöser rapporteringsskyldighet kan återfinnas i det som kallas ”den

mänskliga faktorn”, dvs. att den som är satt att göra en viss åtgärd vid

visst tillfälle inte gör detta. Den pilot, flygledare eller annan som vet med

sig att han eller hon inte följt regelboken till punkt och pricka riskerar att

förlora flygcertifikat och andra tillstånd vilket naturligtvis dämpar viljan

att rapportera det inträffade. Han eller hon blir självfallet ännu mera

obenägen att rapportera det inträffade om han eller hon vet att det

inträffade kan bli allmänt känt. Ur ett flygsäkerhetsperspektiv är det

främst det som inträffat som är intressant, inte vem som rapporterat.

Mot denna bakgrund bedöms en sekretessbestämmelse som medför att

uppgifter om rapportören inte offentliggörs vara en förutsättning för att

direktivets bestämmelser skall få fullt genomslag.

Om man sekretesskyddar uppgifter om den som lämnar en händelserapport,

kan man fundera på om inte motsvarande skydd skall gälla för

den som inrapporterar en olycka eller ett allvarligt tillbud. Frågan är

berättigad, men bör besvaras först sedan man beaktat följande. Olyckor

och allvarliga tillbud blir som regel bekanta för allmänheten oavsett om

någon särskild person anmäler dessa till myndigheterna. Intresset av

insyn är också starkare när det gäller olyckor och allvarligare tillbud än

när det är fråga om händelser som oftast inte märks eller noteras av dem

som inte är direkt berörda. Ändrade sekretessregler för allvarligare händelser

är inte heller något som följer av direktivet om rapportering av

händelser. Något förslag i den riktningen lämnas därför inte.

En ny sekretessbestämmelse bör således införas till skydd för den som

rapporterar en händelse inom civil luftfart. Inte bara namnet på anmälaren

bör kunna hemlighållas utan även själva innehållet i anmälan, om

uppgifterna på något sätt på något sätt kan avslöja vem anmälaren är.

Förekomsten av en anmälan eller utsaga bör kunna hemlighållas helt om

blotta förekomsten av en anmälan skulle kunna avslöja vem som har

gjort den.

Händelser inom civil luftfart skall rapporteras till Luftfartsstyrelsen.

Sekretessen bör därför gälla hos denna myndighet. Som flera remissinstanser

framhållit bör sekretessen även gälla hos en myndighet varifrån

en rapport om händelser expedieras. Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen

bedriver i egen regi luftfart som utan att vara militär sker

endast för statsändamål. De nya bestämmelserna i 11 kap.

luftfartslagen

om rapporteringsskyldighet för civil luftfart blir, genom 15 kap. 2 § luftfartslagen,

tillämpliga även på sådan statsluftfart som dessa myndigheter

bedriver. Vidare kan en rapport skickas från Luftfartsverket, som arbetar

med luftfart i andra former. Därutöver kommer Statens haverikommission

att ha tillgång till den databas avseende händelserapporter som

Luftfartsstyrelsen skall föra. I denna databas får visserligen inte uppgifter

om enskildas namn och adresser registreras. Eftersom blotta förekomsten

av en anmälan i vissa fall kan avslöja vem rapportören är bör emellertid

sekretessbestämmelsen vara tillämplig även hos Statens haverikommission.

Sekretess bör således gälla hos nämnda myndigheter för uppgift som

lämnats av enskild i rapport om händelser inom civil luftfart, om det kan

antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men

om uppgiften röjs.

Prop. 2006/07:110

45

Sekretesstiden bör var så pass lång att en yrkeskarriär kan skyddas,

dvs. femtio år.

Bestämmelsen bör placeras i 7 kap. sekretesslagen som innehåller

bestämmelser om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds

personliga förhållanden.

Uppgifter som lämnas till svenska myndigheter från Europeiska unionens

kommission, andra medlemsstater, Europeiska byrån för luftfartsäkerhet

eller tredje land

Bestämmelserna om informationsutbyte i händelsedirektivet, kontrolldirektivet,

EASA-förordningen samt förordningen om tillhandahållande

av tjänster innebär att medlemsstaterna är skyldiga att lämna uppgifter

till andra medlemsstater, till kommissionen och, enligt det sistnämnda

direktivet och EASA-förordningen, till den Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.

Båda direktiven och EASA-förordningen innebär vidare att

medlemsstaterna är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder enligt sin

nationella lagstiftning för att säkerställa lämplig sekretess för den

information de har mottagit. Som nämnts i avsnitt 7.6 har EG även ingått

avtal med andra stater om tillämpning av dessa direktiv och förordningar.

Den information Sverige får tillgång till enligt direktiven och förordningarna

kan bl.a. avse uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden.

Den information som skall utbytas enligt direktivet om

rapportering av händelser inom civil luftfart och de båda förordningarna

kan även avse andra medlemsstaters eller andra staters förhållanden

direkt eller indirekt. Det beror bl.a. på att händelser, tillbud och olyckor

kan bero på många faktorer såsom – förutom luftfartyget och besättningen

– bristfällig väderrapportering, flygvägarna, flygtrafiktjänsten

eller utformningen av flygplatsen. Vidare skall enligt förordningen om

tillhandahållande av tjänster uppgifter utbytas mellan bl.a. flygplatser

och leverantörer av flygtrafiktjänster. I andra stater är sådana leverantörer

ofta statliga organ.

Som nämnts i avsnitt 7.6 får de nationella tillsynsmyndigheterna enligt

artikel 18.1 i den sistnämnda förordningen i enlighet med sin nationella

lagstiftning inte röja förtrolig information, särskilt om informationen

avser leverantörer av flygtrafiktjänster, deras affärsmässiga förhållanden

och deras kostnadskomponenter, som de nationella tillsynsmyndigheterna

erhållit enligt förordningen. Den nationella sekretessbestämmelse

som förutsätts i nämnda artikel får, så vitt avser uppgifter om enskildas

affärs- och driftförhållanden, av de skäl som anförts i avsnitt 7.5 anses

vara genomförd genom bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen.

Som nämnts i avsnitt 7.6 gäller detta även de fall då skyldigheten

att tillämpa förordningen följer av ett mellan Sverige, EG, andra

medlemsstater och andra stater ingånget avtal eller av ett avtal mellan EG

och en annan stat.

Som nämnts ovan är dock leverantörer av flygtrafiktjänster

i andra stater oftast inte enskilda utan statliga organ.

Som framgått av redogörelsen i avsnitt 7.2–4 kan vidare uppgifter om

enskildas affärs- och driftförhållanden som lämnas till Sverige enligt de

båda direktiven och EASA-förordningen omfattas av sekretess hos Luftfartsstyrelsen

enligt 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen, 2 §

sekretessförordningen och punkt 30 i bilagan till förordningen. Rege

Prop. 2006/07:110

46

ringen har vidare för avsikt att införa motsvarande sekretess hos Statens

haverikommission genom en ändring i sekretessförordningens bilaga.

Sekretessen enligt 8 kap. 6 § första stycket gäller emellertid med ett rakt

skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är offentliga.

Den nya sekretessbestämmelsen, som föreslås till skydd för rapportören

av en händelse inom civil luftfart, kommer inte bara att kunna

tillämpas på uppgifter om inhemska rapportörer utan kommer även att

kunna tillämpas på motsvarande uppgifter som ställs till förfogande för

Luftfartsstyrelsen och Statens haverikommission av kommissionen,

andra medlemsstater eller av en stat som har ingått avtal med EG om

tillämpning av direktivet om rapportering av händelser.

Övriga uppgifter som Sverige skall ha tillgång till enligt sistnämnda

direktiv, de båda förordningarna och avtal som andra stater ingått med

EG om tillämpning av direktivet och förordningarna saknar dock i

princip sekretesskydd i Sverige.

Generellt sett gäller starkare sekretess för de uppgifter som skall

utbytas enligt de båda direktiven och förordningarna i andra stater än i

Sverige. Som exempel kan informationsutbytet enligt direktivet om

rapportering av händelser inom civil luftfart nämnas. Detta direktiv

skulle ha genomförts före den 4 juli 2005. Det förekommer dock i dag att

vissa medlemsstater inte låter svenska myndigheter ta del av uppgifter på

grund av att Sverige inte kan garantera tillräckligt sekretesskydd. Detta

gäller t.ex. Danmark. I Danmark infördes år 2001 absolut sekretess för

händelserapporter. Från dansk sida är man ovillig att låta andra länder ta

del av sådana rapporter om man inte får fullgoda garantier för att deras

rapporter behåller sin sekretess i det andra landet. I dag kan Sverige inte

erbjuda sådana garantier, och svenska myndigheter får därför inte ta del

av exempelvis de händelserapporter som SAS lämnat till en dansk myndighet,

vilket uppfattas som ett stort problem hos berörda tjänstemän som

har att kontrollera andra delar av SAS. Även vid kontakt med andra

länder har Luftfartsstyrelsen fått signaler om att myndigheten inte

kommer att få ta del av händelserapporter på det obehindrade sätt som

förutsätts i direktivet.

Det kan således konstateras att avsaknaden i Sverige av vad som av

andra stater upplevs som ett adekvat sekretesskydd för uppgifter som de

lämnar i flygsäkerhetssammanhang kan utgöra ett hinder mot ett fullgott

informationsutbyte i flygsäkerhetsfrågor. Det kan i detta sammanhang

inte anses tillräckligt att utvidga tillämpningsområdet för det svaga

sekretesskydd som i dag gäller för uppgifter om enskildas affärs- och

driftförhållanden hos Statens haverikommission eller att införa en

sekretessbestämmelse till skydd för rapportören av händelser inom civil

luftfart.

En ny bestämmelse i 4 kap. sekretesslagen

Som nämnts tidigare kan den information Sverige får tillgång till enligt

de båda direktiven och förordningarna avse uppgifter om enskildas

affärs- och driftförhållanden. Den information som skall utbytas enligt

direktivet om rapportering av händelser inom civil luftfart och de båda

förordningarna kan emellertid även avse andra medlemsstaters eller

andra staters förhållanden direkt eller indirekt. Det beror bl.a. på att

Prop. 2006/07:110

47

händelser, tillbud och olyckor kan bero på många faktorer såsom – förutom

luftfartyget och besättningen – bristfällig väderrapportering, flygvägarna,

flygtrafiktjänsten eller utformningen av flygplatsen. När det

gäller det informationsutbyte som enligt förordningen om tillhandahållande

av tjänster skall ske mellan bl.a. flygplatser och leverantörer av

flygtrafiktjänster skall vidare beaktas att sådana leverantörer i andra

stater ofta utgörs av statliga organ. Som framgått tidigare saknar sådana

uppgifter som skall utbytas enligt direktiven och förordningarna och som

inte avser enskildas affärs- och driftförhållanden i princip sekretesskydd i

Sverige. En annan medlemsstat kan dock av hänsyn till t.ex. turismen

vara lika ovillig att lämna ut uppgifter om händelser som rör bristande

säkerhet på t.ex. en flygplats, som ett enskilt flygbolag kan vara

beträffande uppgifter om brister i t.ex. ett flygplan, om uppgifterna blir

offentliga hos mottagaren. Mot denna bakgrund föreslogs i promemorian

att en ny bestämmelse skulle införas även i 4 kap. sekretesslagen. Det

sistnämnda kapitlet innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn

till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn.

Enligt den i promemorian föreslagna bestämmelsen skulle sekretess gälla

i verksamhet som avser internationellt samarbete avseende tillsyn av civil

luftfart eller annat samarbete om flygsäkerhet för uppgift som lämnats av

annan stat eller mellanfolklig organisation, om det kan antas att det har

varit en förutsättning för lämnande av informationen att uppgiften inte

skulle röjas.

Riksdagens ombudsmän (JO) har riktat viss kritik mot den i promemorian

föreslagna bestämmelsen. JO har bl.a. påpekat att bestämmelsen

innebär att den stat som lämnar uppgifter till det tänkta systemet har ett –

om än indirekt – avgörande inflytande på om uppgifterna skall vara skyddade

av sekretess eller inte. Frågan är då vad som kan anses vara lämplig

sekretess för uppgifter som har betydelse för flygsäkerheten när uppgifterna

omfattas av absolut sekretess i t.ex. Danmark samtidigt som

motsvarande svenska uppgifter är offentliga? Som JO har påpekat är det i

promemorian föreslagna skaderekvisitet ”om det kan antas att det varit

en förutsättning för den andra statens eller mellanfolkliga organisationens

lämnande av informationen att uppgiften inte skulle röjas” inte

väl förenligt med att medlemsstaterna har en uppgiftsskyldighet enligt

direktiven och förordningarna. Å andra sidan skulle en bedömning från

svensk sida att ”lämplig sekretess” för en stor del av de uppgifter som

andra medlemsstater är skyldiga att hålla tillgängliga för Sverige innebär

”ingen sekretess” kunna medföra att Sverige inte anses ha uppfyllt sina

skyldigheter enligt direktiven och förordningarna.

Andra medlemsstater

skulle kunna hävda att de i ett sådant läge inte heller har någon skyldighet

att lämna sådana uppgifter till Sverige. Det kan således konstateras

att de andra medlemsstaterna trots föreskriven uppgiftsskyldighet kan

vara ovilliga att lämna uppgifter i den utsträckning som förutsätts i

direktiven och förordningarna om uppgifterna blir offentliga i Sverige.

En annan följd skulle kunna bli att medlemsstaterna visserligen lämnar

uppgifter till såväl Sverige som andra medlemsstater, men i mindre

omfattning än de annars skulle ha gjort, och att informationsutbytet

därmed riskerar att bli mindre omfattande och av sämre kvalitet än vad

som annars skulle vara fallet. Om så sker minskar effektiviteten inte bara

i Sveriges utan också i andra medlemsstaters flygsäkerhetsarbete och då

Prop. 2006/07:110

48

motverkas syftet med direktiven och förordningarna, dvs. att förbättra

flygsäkerheten. Regeringen finner således att det finns ett behov av att i

4 kap. sekretesslagen införa en ny sekretessbestämmelse för sådana uppgifter

som Luftfartsstyrelsen och Statens haverikommission erhåller

enligt direktiven och förordningarna från kommissionen, andra medlemsstater,

Europeiska byrån för luftfartsäkerhet och från andra stater som

ingått avtal med EG om tillämpning av direktiven och förordningarna.

Att styrkan på sekretessen enligt den nya bestämmelsen till viss del blir

beroende av vilken sekretess som gäller för uppgifterna hos den stat som

lämnat uppgifterna är ofrånkomligt. Det är dock inte ovanligt att svenska

uppgifter och motsvarande sådana uppgifter som erhålls från andra

medlemsstater omfattas av olika stark sekretess, se t.ex. 8 kap. 6 § första

stycket sekretesslagen jämfört med andra stycket i samma paragraf och

8 kap. 5 § första–tredje styckena sekretesslagen jämfört med fjärde

stycket i samma paragraf.

För att sekretessen enligt den nya bestämmelsen inte skall bli för

omfattande bör den inte göras absolut. En strävan bör i stället vara att

inte införa mer sekretess än vad som bedöms nödvändigt för att Sverige

skall kunna delta i det internationella samarbetet på ett effektivt sätt.

Bestämmelsen bör därför utformas så att sekretess gäller i myndighets

verksamhet som avser internationellt samarbete avseende tillsyn av civil

luftfart för uppgift som lämnats av annan stat eller mellanfolklig organisation,

om det kan antas att myndighetens arbete för en säkrare civil

luftfart motverkas om uppgiften röjs. Vid denna bedömning kan bl.a.

vägas in vilket sekretesskydd uppgifterna har hos den staten som har

lämnat uppgiften och vilken effekt ett offentliggörande av uppgiften

skulle kunna antas ha på det framtida informationsutbytet. Sekretessen

bör gälla lika länge som utrikessekretessen enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen,

dvs. i högst fyrtio år.

Konkurrens mellan flera olika sekretessbestämmelser

En och samma uppgift kan omfattas av flera olika sekretessbestämmelser

till skydd för olika intressen. I en sådan konkurrenssituation är det den

bestämmelse som ger uppgiften det starkaste skyddet som fäller utslaget

(prop. 1979/80:2 Del A s. 70).

Som nämnts tidigare kan uppgifter om enskildas affärs och driftförhållanden

omfattas av sekretess hos Luftfartsstyrelsen enligt 8 kap. 6 §

första stycket sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen och punkt 30 i

bilagan till förordningen. Regeringen har vidare för avsikt att införa motsvarande

sekretess hos Statens haverikommission genom en ändring i

sekretessförordningens bilaga. Sekretessen enligt 8 kap. 6 § första stycket

gäller emellertid med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att

uppgifterna är offentliga.

Det kan således hända att uppgifter om

enskildas affärs- och driftsförhållanden som omfattas av t.ex. absolut

sekretess i den stat som gjort uppgifterna tillgängliga för de svenska

myndigheterna enligt något av direktiven eller EASA-förordningen, vid

en sekretessprövning enligt 8 kap. 6 § första stycket bedöms vara offentliga.

I ett sådant fall kan sekretessbestämmelsen i 4 kap. sekretesslagen

bli tillämplig, om skaderekvisitet i den bestämmelsen anses vara uppfyllt.

Prop. 2006/07:110

49

7.8 Svenska myndigheters informationsskyldighet

Medlemsstaterna har enligt båda direktiven och båda förordningarna en

skyldighet att hålla uppgifter, som inhämtas nationellt enligt direktiven

och förordningarna, tillgängliga för kommissionen och behöriga myndigheter

i andra medlemsstater samt i vissa fall för Europeiska byrån för

luftfartsäkerhet. Sverige har även förpliktelser att lämna information i

enlighet med de avtal som ingåtts mellan EG och andra stater om

tillämpning av direktiven och EG-förordningarna. Vissa av de uppgifter

som Sverige i enlighet med det sagda måste lämna ut omfattas av

sekretess redan i dag och ytterligare vissa uppgifter kommer att omfattas

av sekretess enligt de bestämmelser som föreslås i detta lagstiftningsärende.

Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen får en uppgift som omfattas

av sekretess inte röjas för utländsk myndighet eller mellanfolklig

organisation annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift

därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall

skulle få utlämnas till svensk myndighet och det enligt den utlämnande

myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen

att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den

mellanfolkliga organisationen.

En föreskrift om uppgiftsskyldighet i en EG-förordning är att jämställa

med en föreskrift i lag eller förordning enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen

(jfr prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283). Något behov av att i svensk lag

eller förordning införa någon särskild föreskrift med anledning av den

uppgiftsskyldighet som stadgas i artikel 11.1 i EASA-förordningen och i

artikel 13 i förordningen om tillhandahållande av tjänster finns således

inte.

När det gäller de uppgiftsskyldigheter som stadgas i de båda direktiven

har regeringen för avsikt att med stöd av 1 kap. 3 § tredje stycket införa

en sekretessbrytande bestämmelse i luftfartsförordningen (1986:171).

Den bestämmelsen bör även omfatta uppgiftslämnande i enlighet med de

avtal som EU ingått med andra stater om tillämpning av direktiven.

7.9 Frågan om meddelarfrihet

Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckligt starka skäl att

inskränka meddelarfriheten med anledning av de här föreslagna

sekretessbestämmelserna.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna har inte yttrat sig i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Den s.k. meddelarfriheten, dvs.

rätten enligt 1 kap. 3 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) och

1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) att lämna uppgift i vilket

ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna

omfattar, är inte obegränsad. De tystnadsplikter som har företräde framför

meddelarfriheten räknas upp i 16 kap.

1 § sekretesslagen.

Prop. 2006/07:110

50

En redogörelse för omständigheter som kan utgöra skäl för att inskränka

meddelarfriheten finns i prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f. Sådana

skäl kan t.ex. vara att en uppgift lämnats i förtroende eller att en uppgift

omfattas av absolut sekretess eller – i viss utsträckning – att en uppgift

omfattas av sekretess med ett omvänt skaderekvisit.

Den nu föreslagna sekretessbestämmelsen i 4 kap. är, i likhet med

övriga sekretessbestämmelser i det kapitlet, försedd med ett s.k. rakt

skaderekvisit. Ingen av de tystnadsplikter som följer av sekretessbestämmelser

i 4 kap. inskränker meddelarfriheten. Några särskilda skäl att

göra en annan bedömning beträffande den nu förslagna bestämmelsen

föreligger inte.

Även den föreslagna sekretessen till skydd för rapportörer av händelser

inom civil luftfart är försedd med ett rakt skaderekvisit. Det kan vidare

konstateras att av de befintliga sekretessbestämmelser till skydd för

anmälare, exempelvis bestämmelserna i 7 kap. 6, 7, 8, 20 och 43 §§

sekretesslagen, är det enbart den tystnadsplikt som följer av anmälarskyddet

enligt 7 kap. 6 § som inskränker meddelarfriheten. Detta beror

på att sistnämnda bestämmelse avser anmälan inom hälso-, sjukvårds och

socialtjänstområdet, där det gäller sekretess med ett omvänt s.k.

skadrekvisit och där man med vissa undantag har låtit tystnadsplikten få

företräde framför meddelarfriheten. Någon sådan särskild anledning att

låta den tystnadsplikt som följer av den nya bestämmelsen få företräde

framför meddelarfriheten föreligger inte.

Någon ändring i 16 kap. 1 § sekretesslagen föreslås således inte.

8 Konsekvenser

Genomförandet av direktivet om händelserapportering kommer att öka

den information som säkerhetsmyndigheterna inom den civila luftfarten,

Statens haverikommission och Luftfartsstyrelsen, får tillgång till. Detta

bör få positiva effekter på flygsäkerheten. Visserligen finns det redan i

dag ett system med rapportering av händelser, men jämförelser med

exempelvis Danmark indikerar att antalet rapporter med stor sannolikhet

kommer att öka.

Kostnaderna för att hantera det ökade antalet rapporter torde kunna

inrymmas i myndigheternas normala budgetramar. I varje fall är detta

utgångspunkten. När de nya reglerna varit i kraft en tid kan erfarenheterna

ge anledning till en annan bedömning.

De nya reglerna kommer att öka skyddet för den person som

rapporterar inträffade händelser.

Sverige kommer att på ett lättare sätt kunna delta i det informationsutbyte

mellan medlemsstaterna i EU samt kommissionen som förutsätts i

direktivet om händelserapportering med hänsyn till de nya sekretessreglerna

som föreslås. Genom dessa förbättras också rättsläget

beträffande andra rättsakters genomförande.

Luftfartsstyrelsen har påpekat att förslaget sannolikt kommer att medföra

att antalet rapporter kommer att öka, vilket kan komma att kräva

Prop. 2006/07:110

51

ökade resurser vilka dock i dag är svåra att förutsäga. Luftfartsstyrelsens

verksamhet betalas av flygets passagerare genom en avgift. Eventuellt

behov av ytterligare resurser får tillgodoses på detta sätt genom justering

av avgiften. Några extra anslag från statens sida är inte aktuella.

Prop. 2006/07:110

52

9 Författningskommentarer

Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

11 kap.

7 § och rubriken före 1 §

I 7 § byts bara uttrycket ”andra händelser som berör luftfarten” ut mot

”tillbud till sådana olyckor” i enlighet med vad som föreslagits i

promemorian och lagrådsremissen. Rubriken till 11 kap. kompletteras

med ”samt rapportering av händelser” för att bättre motsvara innehållet i

det kommande avsnittet.

8 § och rubriken före 8 §

I denna nya paragraf föreslås i första stycket att händelser inom civil

luftfart skall rapporteras till behörig myndighet. Vilken myndighet som

skall vara behörig får läggas fast i förordningsform.

Vad som menas med händelser definieras i andra stycket. Definitionen

motsvarar ungefär direktivets definition i artikel 2.

Avsnittet som börjar med 8 § får en ny mellanrubrik.

9 §

I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen i första stycket att

meddela föreskrifter om vilka personer som skall vara skyldiga att

rapportera händelser. Detta bemyndigande innefattar inte något medgivande

till fortsatt delegation.

En upplysning om att regeringen och berörd myndighet, och då i första

hand Luftfartsstyrelsen, får meddela kompletterande föreskrifter om

händelserapportering lämnas i andra stycket.

10 §

Direktivets bestämmelser om att personal som rapporterar händelser inte

skall bli föremål för efterräkningar från arbetsgivarens sida genomförs

dels genom lagen (1982:80) om anställningsskydd där det ställs upp ett

krav på att en uppsägning skall vara sakligt grundad, dels genom den nya

paragrafens första stycke. Den nya bestämmelsen införs efter förebild i

bl.a. 22 § jämställdhetslagen (1991:433), 8 § lagen (1999:132) om förbud

mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder och 7 §

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av

sexuell läggning.

Exempel på repressalier lämnas bl.a. i propositionen Lag om förbud

mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, (prop.

1997/98:179, s. 88) där det sägs: ”Exempel på repressalier är att arbetstagaren

får kännas vid en försämring av sina arbetsvillkor eller att en förväntad

förmån uteblir. Det kan även vara fråga om försämrade arbetsuppgifter,

en större arbetsbelastning, onormala krav på övertid, uteblivna

förmåner eller liknande trakasseriåtgärder.”

Prop. 2006/07:110

53

Bestämmelsen i andra stycket innebär att den som blivit utsatt för

repressalier av arbetsgivaren på grund av en rapportering av en händelse

har rätt till både ekonomiskt och allmänt skadestånd (jfr avsnitt 6.2 under

artikel 8).

Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor

I 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ ersätts ordet ”händelse” med ”olycka eller tillbud”

i olika böjningsformer för att motverka begreppsförvirring (jfr

avsnitt 5).

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

4 kap. 6 §

Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.7, är ny.

Enligt första stycket gäller sekretess i myndighets verksamhet som

avser internationellt samarbete avseende tillsyn inom den civila luftfarten

för uppgift som lämnats av annan stat eller mellanfolklig organisation,

om det kan antas att myndighetens arbete för en säkrare civil luftfart

motverkas om uppgiften röjs. Ordet ”tillsyn” skall här inte ges en alltför

snäv tolkning utan skall anses omfatta alla de fall då en myndighet har en

övervakande eller styrande funktion på samma sätt som gäller för

tillämpningen av 8 kap. 6 § sekretesslagen (jfr prop. 1979/80:2, Del A, s.

235 och Sekretesslagen, En kommentar, Regner m.fl. , s. 8:14).

Som framgått av avsnitt 7.7 får Sverige i dag inte tillgång till alla uppgifter

som är avsedda att utbytas inom det internationella samarbetet

avseende tillsyn av civil luftfart eftersom uppgifterna i regel omfattas av

en stark sekretess hos andra stater och då de i regel blir offentliga i

Sverige. Om svenska myndigheter inte får tillgång till sådana uppgifter

som avses utbytas inom det internationella samarbetet försvåras det

svenska flygsäkerhetsarbetet och säkerhetsarbetet riskerar att uppnå lägre

kvalitet än det annars skulle ha gjort. Vid tillämpning av den nya

bestämmelsens skaderekvisit bör därför hänsyn bl.a. tas till vilket sekretesskydd

uppgifterna har hos den stat som har lämnat uppgifterna och

vilken effekt ett offentliggörande av uppgifterna kan antas ha på det

framtida informationsutbytet.

Sekretessen skall enligt andra stycket gälla lika länge som utrikessekretessen

i 2 kap. 1 § sekretesslagen, nämligen i högst 40 år.

7 kap. 52 §

Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 7.7.

Enligt första stycket skyddas uppgifter om personer som rapporterar in

en händelse till Luftfartsstyrelsen. Sekretessen skall också gälla hos

Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen och Luftfartsverket, där händelserapporter

kan komma att upprättas, samt hos Statens haverikommission

Prop. 2006/07:110

54

som genom direktåtkomst kommer att ha full tillgång till lagrade uppgifter

hos Luftfartsstyrelsen.

Sekretessen skall gälla alla uppgifter om rapportören som kan leda till

att dennas identitet röjs. Själva händelsen skall däremot inte omfattas av

sekretessen, såvida det inte framgår av händelsen i sig vem rapportören

är.

Bestämmelsen, som har utformats efter förebild i 7 kap. 43 §, innehåller

ett rakt skaderekvisit vilket innebär att en presumtion för offentlighet

gäller.

I andra stycket anges att sekretessen gäller i högst 50 år, vilket är

samma tidsbegränsning som gäller snarlika rapporter inom sjöfarten

enligt 7 kap. 43 § sekretesslagen.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 1

55

Remissinstanser

Riksdagens ombudsmän, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslern,

Statens haverikommission, Datainspektionen, Luftfartsverket, Luftfartsstyrelsen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Remissinstanser som inte inkommit med något yttrande: Flygarbetsgivarna

och Föreningen Svenskt Flyg.

Remissvar har dessutom inkommit från Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 2

56

Promemorians lagförslag

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivsTPF

1

FPT i fråga om luftfartslagen (1957:297)TPF

2

FPT

dels att 11 kap. 7 § samt rubriken närmast före 11 kap. 1 § skall ha

följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 11 kap. 8–11 §§,

samt närmast före 11 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

Flygräddningstjänst, bärgning

och undersökning av luftfartsolyckor

Flygräddningstjänst, bärgning,

undersökning av luftfartsolyckor

och rapportering av

händelser

7 §TPF

3

FPT

Om undersökning från säkerhetssynpunkt

av luftfartsolyckor

och andra händelser som berör

luftfarten finns bestämmelser i

lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor.

Om undersökning från säkerhetssynpunkt

av luftfartsolyckor

och andra allvarliga händelser

som berör luftfarten finns

bestämmelser i lagen (1990:712)

om undersökning av olyckor.

Rapportering av händelser m.m.

8 §TPF

4

FPT

Som ett bidrag till en förbättrad

flygsäkerhet skall händelser inom

civil luftfart rapporteras, och

rapporterna samlas in, lagras,

skyddas och spridas.

Med händelse inom civil luftfart

avses driftsavbrott, defekt, fel eller

annan onormal omständighet som

har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten

men inte lett till haverier

eller sådana allvarliga tillbud

som regleras i lagen (1990:712)

om undersökning av olyckor.

TP

1

PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om

rapportering av händelser inom civil luftfart, EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex

32003L0042.

TP

2

PT Lagen omtryckt 1986:166.

TP

3

PT Senaste lydelse 1990:713.

TP

4

PT Tidigare upphävd 1990:713.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 2

57

9 §TPF

5

FPT

Regeringen meddelar närmare

bestämmelser om vilka personer

inom civil luftfart som skall vara

skyldiga att rapportera händelser

enligt 8 §.

Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar

närmare bestämmelser i övrigt om

rapportering m.m. av händelser.

10 §TPF

6

FPT

En arbetstagare får inte sägas

upp eller avskedas enbart på grund

av att arbetstagaren rapporterar en

händelse. Sker det ändå, skall uppsägningen

eller avskedandet

ogiltigförklaras, om arbetstagaren

begär det.

11 §TPF

7

FPT

En arbetstagare som rapporterar

en händelse är inte skyldig att bara

av detta skäl godta

1. några andra minskade anställningsförmåner

eller försämrade

arbetsvillkor, eller

2. någon annan omplacering än

en sådan som kan ske inom ramen

för anställningsavtalet.

U

Denna lag träder i kraft den dd mm 2007.

TP

5

PT Tidigare upphävd 1990:713.

TP

6

PT Tidigare upphävd 1990:713.

TP

7

PT Tidigare upphävd 1990:713.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 2

58

Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av

olyckor

Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ lagen (1990:712) om

undersökning av olyckor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Undersökning enligt denna lag

skall göras i fråga om händelser

som har inträffat i Sverige. Om en

sådan händelse berör ett utländskt

fartyg, får undersökning enligt

denna lag dock göras endast om

det finns särskilda skäl och fartyget

befinner sig inom Sveriges

sjöterritorium.

Undersökning enligt denna lag

av en händelse som berör ett

svenskt fartyg eller luftfartyg skall

göras även när händelsen har

inträffat utomlands, om annat inte

följer av en internationell överenskommelse

som har biträtts av

Sverige.

Undersökning enligt denna lag

skall göras i fråga om allvarliga

händelser som har inträffat i

Sverige. Om en sådan allvarlig

händelse berör ett utländskt fartyg,

får undersökning enligt denna lag

dock göras endast om det finns

särskilda skäl och fartyget befinner

sig inom Sveriges sjöterritorium.

Undersökning enligt denna lag

av en allvarlig händelse som berör

ett svenskt fartyg eller luftfartyg

skall göras även när denna har

inträffat utomlands, om annat inte

följer av en internationell överenskommelse

som har biträtts av

Sverige.

Vid tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de

bestämmelser om medverkan vid undersökningar som finns i internationella

överenskommelser som har biträtts av Sverige.

6 §

Syftet med en undersökning

enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga

såväl händelseförloppet och

orsaken till händelsen som skador

och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om

åtgärder som har som mål att förebygga

en upprepning av händelsen

eller att begränsa effekten av

liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning

av de insatser som samhällets

räddningstjänst har gjort i samband

med händelsen och, om det

finns skäl därtill, för förbättringar

av räddningstjänsten.

Syftet med en undersökning

enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga

såväl händelseförloppet och

orsaken till den allvarliga

händelsen som skador och effekter

i övrigt,

2. ge underlag för beslut om

åtgärder som har som mål att förebygga

en upprepning av den

allvarliga händelsen eller att

begränsa effekten av liknande

allvarliga händelser,

3.

ge underlag för en bedömning

av de insatser som samhällets

räddningstjänst har gjort i samband

med den allvarliga

händelsen och, om det finns skäl

därtill, för förbättringar av räddningstjänsten.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 2

59

7 §

Den myndighet som gör en

undersökning enligt denna lag

skall, i den mån det är praktiskt

genomförbart, underrätta dem som

kan vara berörda av händelsen och

ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa

har rätt att närvara vid undersökning

på olycksplatsen och vid

utredningsarbetet i övrigt, om det

kan ske utan men för utredningen.

Den myndighet som gör en

undersökning enligt denna lag

skall, i den mån det är praktiskt

genomförbart, underrätta dem som

kan vara berörda av den allvarliga

händelsen och ge dem tillfälle att

yttra sig. Dessa har rätt att närvara

vid undersökning på olycksplatsen

och vid utredningsarbetet i övrigt,

om det kan ske utan men för

utredningen.

9 §

Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla

förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.

Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan

antas vara av sådan betydelse.

Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet

som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp

som behövs vid utredningen. För polismyndighetens utredning gäller

bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i

tillämpliga delar.

Den myndighet som gör undersökningen

har rätt att få tillträde

till platsen för händelsen. Om

tillträde vägras, får polismyndigheten

lämna den hjälp som behövs.

Den myndighet som gör undersökningen

har rätt att få tillträde

till platsen för den allvarliga

händelsen. Om tillträde vägras, får

polismyndigheten lämna den hjälp

som behövs.

10 §

Den myndighet som gör undersökningen

får begära att vittnen

eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål.

En sådan begäran skall göras

hos den tingsrätt inom vars

område händelsen har inträffat

eller den berörda personen vistas.

Rätten skall hålla förhör eller

meddela föreläggande, om laga

hinder inte möter. Därvid gäller

bestämmelserna om bevisupptagning

utom huvudförhandling.

Den myndighet som gör undersökningen

får begära att vittnen

eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål.

En sådan begäran skall göras

hos den tingsrätt inom vars

område den allvarliga händelsen

har inträffat eller den berörda

personen vistas. Rätten skall hålla

förhör eller meddela föreläggande,

om laga hinder inte möter.

Därvid

gäller bestämmelserna om bevisupptagning

utom huvudförhandling.

11 §

Om det har inträffat en olycka

eller en annan händelse som

undersöks enligt denna lag, får

Om det har inträffat en olycka

eller en annan allvarlig händelse

som undersöks enligt denna lag,

Prop. 2006/07:110

Bilaga 2

60

egendom som kan antas vara av

betydelse för undersökningen inte

rubbas utan tillstånd av polismyndigheten

eller den myndighet

som undersöker händelsen.

får egendom som kan antas vara

av betydelse för undersökningen

inte rubbas utan tillstånd av polismyndigheten

eller den myndighet

som undersöker den allvarliga

händelsen.

Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller

om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.

12 §

Den som har tagit till vara egendom

som avses i 11 § första

stycket skall genast anmäla det till

polismyndigheten eller den myndighet

som undersöker olyckan.

Detsamma gäller den som, efter en

händelse som berör luftfarten, sjöfarten

eller spårtrafiken och som

undersöks enligt denna lag, har

tagit till vara egendom som har

transporterats med det luftfartyg,

fartyg eller spårfordon som berörs

av händelsen eller egendom som

hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet

eller till den spåranläggning

som berörs av

händelsen. Om det behövs, får

myndigheten ta hand om egendomen.

Den som har tagit till vara egendom

som avses i 11 § första

stycket skall genast anmäla det till

polismyndigheten eller den myndighet

som undersöker olyckan.

Detsamma gäller den som, efter en

allvarlig händelse som berör luftfarten,

sjöfarten eller spårtrafiken

och som undersöks enligt denna

lag, har tagit till vara egendom

som har transporterats med det

luftfartyg, fartyg eller spårfordon

som berörs av den allvarliga

händelsen eller egendom som hör

till luftfartyget, fartyget, spårfordonet

eller till den spåranläggning

som berörs av den

allvarliga händelsen. Om det

behövs, får myndigheten ta hand

om egendomen.

15 §

Regeringen får i fråga om

kommunal räddningstjänst föreskriva

att kommunen skall underrätta

den myndighet som avses i

5 § första stycket om en händelse

som skall undersökas enligt denna

lag.

Regeringen får i fråga om

kommunal räddningstjänst föreskriva

att kommunen skall underrätta

den myndighet som avses i

5 § första stycket om en allvarlig

händelse som skall undersökas

enligt denna lag.

U

Denna lag träder i kraft den dd mm 2007.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 2

61

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100) skall införas

två nya paragrafer, 4 kap. 6 § och 7 kap. 52 §, av följande lydelse.

4 kap.

6 § Sekretess gäller i verksamhet som avser internationellt samarbete

avseende tillsyn av civil luftfart eller annat samarbete om flygsäkerhet

för uppgift som lämnats av annan stat eller mellanfolklig organisation,

om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller

den mellanfolkliga organisationens lämnande av informationen att uppgiften

inte skulle röjas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

7 kap.

52 § Sekretess gäller hos Luftfartsstyrelsen för uppgift som lämnats av

enskild i rapport om händelser inom civil luftfart enligt 11 kap. 8 § luftfartslagen

(1957:297) om det kan antas att den enskilde eller någon närstående

till den enskilde lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio

år.

U

Denna lag träder i kraft den dd mm 2007.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 3

62

Promemorians sammanfattning

I denna promemoria lämnas förslag till bestämmelser för att Sverige skall

genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den

13 juli 2003 om rapportering av händelser inom civil luftfart. Med

händelser avses i detta sammanhang sådant som inträffat och som

avviker från det normala och har eller kunnat ha påverkat flygsäkerheten.

Händelsen skall inte vara av så allvarligt slag att regelverket om undersökning

av olyckor och allvarliga tillbud är tillämpligt. Rapporter om

händelser skall lagras i särskilda databaser som skall vara tillgängliga för

flygsäkerhetsmyndigheterna i Europa. Därigenom skall de som är

ansvariga för flygsäkerhetsfrågor få bättre underlag för sina beslut och

åtgärder och förhoppningsvis kunna avhjälpa brister innan dessa får

allvarliga konsekvenser.

Ett viktigt inslag i förslagen till bestämmelser är nya bestämmelser i

sekretesslagen (1980:100). Dessa nya sekretessbestämmelser blir också

tillämpliga i förhållande till andra rättsakter från EU som rör civil luftfart,

som därigenom kan bli genomförda på ett mera komplett sätt än vad

som hunnit göras hittills. Det gäller framför allt att sekretess skall gälla

uppgifter som svenska myndigheter får tillgång till genom olika samarbeten

mellan europeiska luftfartsmyndigheter och kommissionen. Om

en sådan uppgift är sekretesskyddad i sitt ”ursprungsland” skall den vara

det även här. Det föreslås också ett sekretesskydd för den person som

rapporterar in inträffade händelser. Hon eller han får också ett extra lagskydd

rörande sin anställning.

För att kunna använda ordet ”händelse” för mindre allvarliga incidenter

föreslås att begreppet ”allvarlig händelse” används som samlingsbegrepp

i lagstiftningen kring undersökning av olyckor.

Genomförandet av direktiv 2003/42/EG är försenat, varför lagförslagen

bör träda i kraft snarast. Något exakt datum för ikraftträdandet anges inte

i denna promemoria.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

63

Händelsedirektivet

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

64

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

65

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

66

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

67

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

68

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

69

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

70

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

71

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

72

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

73

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

74

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

75

Prop. 2006/07:110

Bilaga 4

76

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

77

Kontrolldirektivet

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

78

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

79

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

80

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

81

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

82

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

83

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

84

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

85

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

86

Prop. 2006/07:110

Bilaga 5

87

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

88

EASA-förordningen

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

89

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

90

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

91

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

92

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

93

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

94

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

95

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

96

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

97

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

98

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

99

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

100

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

101

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

102

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

103

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

104

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

105

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

106

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

107

Prop. 2006/07:110

Bilaga 6

108

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

109

Förordning om tillhandahållande av tjänster

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

110

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

111

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

112

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

113

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

114

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

115

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

116

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

117

Prop. 2006/07:110

Bilaga 7

118

Prop. 2006/07:110

Bilaga 8

119

Lagrådsremissens lagförslag

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivsTPF

1

FPT i fråga om luftfartslagen (1957:297)TPF

2

FPT

dels att 11 kap. 7 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 11 kap. 1 § skall lyda ”Flygräddningstjänst,

bärgning, undersökning av luftfartsolyckor och rapportering av

händelser”,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 11 kap. 8–11 §§,

samt närmast före 11 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

7 §TPF

3

FPT

Om undersökning från säkerhetssynpunkt

av luftfartsolyckor

och andra händelser som berör

luftfarten finns bestämmelser i

lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor.

Om undersökning från säkerhetssynpunkt

av luftfartsolyckor

och tillbud till sådana olyckor som

berör luftfarten finns bestämmelser

i lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor.

Rapportering av händelser m.m.

8 §TPF

4

FPT

Som ett bidrag till en förbättrad

flygsäkerhet skall händelser inom

civil luftfart rapporteras, och

rapporterna samlas in, lagras,

skyddas och spridas. Rapporternas

syfte skall inte vara att fastställa

skuld- eller ansvarsfrågor.

Med händelse inom civil luftfart

avses driftsavbrott, defekt, fel eller

annan onormal omständighet som

har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten

men inte lett till

haverier eller sådana allvarliga

tillbud som regleras i lagen

(1990:712) om undersökning av

olyckor.

TP

1

PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om

rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex

32003L0042).

TP

2

PT Lagen omtryckt 1986:166.

TP

3

PT Senaste lydelse 1990:713.

TP

4

PT Tidigare 8 § upphävd genom 1990:713.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 8

120

9 §TPF

5

FPT

Regeringen får meddela föreskrifter

om vilka personer inom

civil luftfart som skall vara skyldiga

att rapportera händelser

enligt 8 §.

Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om rapportering

av händelser.

10 §TPF

6

FPT

En arbetsgivare får inte utsätta

en arbetstagare för repressalier på

grund av att arbetstagaren har

rapporterat en händelse enligt

denna lag.

Om en arbetstagare utsätts för

repressalier skall arbetsgivaren

betala skadestånd till arbetstagaren

för den förlust som uppkommer

och för den kränkning

som repressalierna innebär.

U

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2007.

TP

5

PT Tidigare 9 § upphävd genom 1978:232.

TP

6

PT Tidigare10 § upphävd genom 1990:713.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 8

121

Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av

olyckor

Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ lagen (1990:712) om

undersökning av olyckor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §TPF

1

FPT

Undersökning enligt denna lag

skall göras i fråga om händelser

som har inträffat i Sverige. Om en

sådan händelse berör ett utländskt

fartyg, får undersökning enligt

denna lag dock göras endast om

det finns särskilda skäl och fartyget

befinner sig inom Sveriges

sjöterritorium.

Undersökning enligt denna lag

av en händelse som berör ett

svenskt fartyg eller luftfartyg skall

göras även när händelsen har

inträffat utomlands, om annat inte

följer av en internationell överenskommelse

som har biträtts av

Sverige. Om händelsen berör ett

luftfartyg med en totalvikt av

högst 2 250 kg och som inte skall

ha luftvärdighetsbevis, skall en

undersökning göras endast om det

är av synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt

och en undersökning inte

görs i den stat inom vars territorium

händelsen inträffade.

En undersökning enligt denna

lag skall göras i fråga om olyckor

och tillbud som har inträffat i

Sverige. Om en sådan olycka eller

ett tillbud berör ett utländskt

fartyg, får en undersökning enligt

denna lag dock göras endast om

det finns särskilda skäl och

fartyget befinner sig inom

Sveriges sjöterritorium.

En undersökning enligt denna

lag av en olycka eller ett tillbud

som berör ett svenskt fartyg eller

luftfartyg skall göras även när

olyckan eller tillbudet har inträffat

utomlands, om annat inte följer av

en internationell överenskommelse

som har biträtts av Sverige. Om

olyckan eller tillbudet rör ett luftfartyg

med en totalvikt av högst 2

250 kg och som inte skall ha luftvärdighetsbevis,

skall en undersökning

göras endast om det är av

synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt

och en undersökning inte

görs i den stat inom vars territorium

olyckan eller tillbudet

inträffade.

6 §

Syftet med en undersökning

enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga

såväl händelseförloppet och

orsaken till händelsen som skador

och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om

åtgärder som har som mål att förebygga

en upprepning av händelsen

Syftet med en undersökning

enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga

såväl händelseförloppet och

orsaken till olyckan eller tillbudet

som skador och effekter i övrigt,

2.

ge underlag för beslut om

åtgärder som har som mål att förebygga

en upprepning av olyckan

TP

1

PT Senaste lydelse 2006:20.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 8

122

eller att begränsa effekten av

liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning

av de insatser som samhällets

räddningstjänst har gjort i samband

med händelsen och, om det

finns skäl därtill, för förbättringar

av räddningstjänsten.

eller tillbudet eller att begränsa

effekten av liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning

av de insatser som samhällets

räddningstjänst har gjort i samband

med olyckan eller tillbudet

och, om det finns skäl därtill, för

förbättringar av räddningstjänsten.

7 §

Den myndighet som gör en

undersökning enligt denna lag

skall, i den mån det är praktiskt

genomförbart, underrätta dem som

kan vara berörda av händelsen och

ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa

har rätt att närvara vid undersökning

på olycksplatsen och vid

utredningsarbetet i övrigt, om det

kan ske utan men för utredningen.

Den myndighet som gör en

undersökning enligt denna lag

skall, i den mån det är praktiskt

genomförbart, underrätta dem som

kan vara berörda av olyckan eller

tillbudet och ge dem tillfälle att

yttra sig. Dessa har rätt att närvara

vid undersökning på olycksplatsen

och vid utredningsarbetet i övrigt,

om det kan ske utan men för

utredningen.

9 §

Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla

förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.

Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan

antas vara av sådan betydelse.

Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet

som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp

som behövs vid utredningen. För polismyndighetens utredning gäller

bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i

tillämpliga delar.

Den myndighet som gör undersökningen

har rätt att få tillträde

till platsen för händelsen. Om tillträde

vägras, får polismyndigheten

lämna den hjälp som behövs.

Den myndighet som gör undersökningen

har rätt att få tillträde

till platsen för olyckan eller tillbudet

. Om tillträde vägras, får

polismyndigheten lämna den hjälp

som behövs.

10 §

Den myndighet som gör undersökningen

får begära att vittnen

eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål.

En sådan begäran skall göras

hos den tingsrätt inom vars

område händelsen har inträffat

eller den berörda personen vistas.

Rätten skall hålla förhör eller

meddela föreläggande, om laga

Den myndighet som gör undersökningen

får begära att vittnen

eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål.

En sådan begäran skall göras

hos den tingsrätt inom vars

område olyckan eller tillbudet har

inträffat eller den berörda

personen vistas. Rätten skall hålla

förhör eller meddela föreläggande,

Prop. 2006/07:110

Bilaga 8

123

hinder inte möter. Därvid gäller

bestämmelserna om bevisupptagning

utom huvudförhandling.

om laga hinder inte möter. Därvid

gäller bestämmelserna om bevisupptagning

utom huvudförhandling.

11 §

Om det har inträffat en olycka

eller en annan händelse som

undersöks enligt denna lag, får

egendom som kan antas vara av

betydelse för undersökningen inte

rubbas utan tillstånd av polismyndigheten

eller den myndighet

som undersöker händelsen.

Om det har inträffat en olycka

eller ett tillbud som undersöks

enligt denna lag, får egendom som

kan antas vara av betydelse för

undersökningen inte rubbas utan

tillstånd av polismyndigheten eller

den myndighet som undersöker

händelsen.

Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller

om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.

12 §

Den som har tagit till vara egendom

som avses i 11 § första

stycket skall genast anmäla det till

polismyndigheten eller den myndighet

som undersöker olyckan.

Detsamma gäller den som, efter en

händelse som berör luftfarten, sjöfarten

eller spårtrafiken och som

undersöks enligt denna lag, har

tagit till vara egendom som har

transporterats med det luftfartyg,

fartyg eller spårfordon som berörs

av händelsen eller egendom som

hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet

eller till den spåranläggning

som berörs av händelsen.

Om det behövs, får myndigheten

ta hand om egendomen.

Den som har tagit till vara egendom

som avses i 11 § första

stycket skall genast anmäla det till

polismyndigheten eller den myndighet

som undersöker olyckan.

Detsamma gäller den som, efter en

olycka eller ett tillbud som berör

luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken

och som undersöks enligt

denna lag, har tagit till vara egendom

som har transporterats med

det luftfartyg, fartyg eller spårfordon

som berörs av händelsen

eller egendom som hör till luftfartyget,

fartyget, spårfordonet

eller till den spåranläggning som

berörs av händelsen. Om det

behövs, får myndigheten ta hand

om egendomen.

15 §

Regeringen får i fråga om kommunal

räddningstjänst föreskriva

att kommunen skall underrätta den

myndighet som avses i 5 § första

stycket om en händelse som skall

undersökas enligt denna lag.

Regeringen får i fråga om kommunal

räddningstjänst föreskriva

att kommunen skall underrätta den

myndighet som avses i 5 § första

stycket om en olycka eller ett tillbud

som skall undersökas enligt

denna lag.

U

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2007.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 8

124

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivsTPF

1

FPT att det i sekretesslagen (1980:100)TPF

2

FPT skall

införas två nya paragrafer, 4 kap. 6 § och 7 kap. 52 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

6 §

Sekretess gäller i myndighets

verksamhet som avser internationellt

samarbete avseende tillsyn av

civil luftfart för uppgift som lämnats

av annan stat eller mellanfolklig

organisation, om det kan

antas att myndighetens arbete för

en säkrare civil luftfart motverkas

om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän

handling gäller sekretessen i högst

fyrtio år.

7 kap.

52 §

Sekretess gäller hos Rikspolisstyrelsen,

Kustbevakningen,

Statens haverikommission, Luftfartsverket

och Luftfartsstyrelsen

för uppgift som lämnats av enskild

i en rapport om händelser inom

civil luftfart enligt 11 kap. 8 §

luftfartslagen (1957:297), om det

kan antas att den enskilde eller

någon närstående till den enskilde

lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän

handling gäller sekretessen i högst

femtio år.

U

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2007.

TP

1

PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om

rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex

32003L0042) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004

om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser i

gemenskapen (EUT L 143, 30.4.2004, s. 76, Celex 32004L0036).

TP

2

PT Lagen omtryckt 1992:1474.

Prop. 2006/07:110

Bilaga 9

125

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2007-03-27

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, regeringsrådet

Stefan Ersson och justitierådet Lars Dahllöf.

Rapportering av händelser inom civil luftfart m.m.

Enligt en lagrådsremiss den 15 mars 2007 (Näringsdepartementet) har

regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

2. lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Olof Hedberg,

biträdd av kanslirådet Eva Lenberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Genom förslagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv

2003/42/EG av den 13 juli 2003 om rapportering av händelser inom civil

luftfart. Det är fråga om händelser som inte är olyckor eller allvarliga

tillbud men som kan påverka flygsäkerheten. Rapporter om sådana

händelser skall lagras i särskilda databaser och vara tillgängliga för

flygsäkerhetsmyndigheterna inom EU i deras kontinuerliga arbete för att

främja flygsäkerheten.

Lagen om ändring i luftfartslagen

11 kap.

8 §

Enligt föreslagna 11 kap. 8 § skall, som ett bidrag till en förbättrad flygsäkerhet,

händelser inom civil luftfart rapporteras och rapporterna samlas

in, lagras, skyddas och spridas. Rapporternas syfte skall inte vara att fastställa

skuld- eller ansvarsfrågor. Vidare sägs i förslaget till lagtext att

med händelse inom civil luftfart avses driftavbrott, defekt, fel eller annan

onormal omständighet som har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten

men inte lett till haverier eller sådana allvarliga tillbud som regleras i

lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.

Lagrådet anser att den del av lagförslaget som handlar om hur uppgifterna

skall behandlas när de väl kommit in till en behörig myndighet

(”samlas in, lagras, skyddas och spridas”) lämpar sig bättre för förordningsform.

Lagrådet noterar vidare att, även om det sägs att syftet med rapporterna

inte skall vara att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor, det knappast kan

uteslutas att uppgifterna någon gång kan få betydelse även i sådana

sammanhang. Bl.a. av det skälet bör det övervägas att begränsa lagtexten

Prop. 2006/07:110

Bilaga 9

126

till att ange vad syftet med bestämmelserna är. Frågeställningen kan

belysas ytterligare i författningskommentaren.

Lagrådet förordar också att vissa redaktionella ändringar görs i lagtexten.

Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges exempelvis

följande lydelse.

I syfte att förbättra flygsäkerheten skall händelser inom civil luftfart

rapporteras till behörig myndighet.

Med händelse inom civil luftfart avses i denna lag driftavbrott,

defekt, fel eller annan onormal omständighet som har inverkat eller

kan inverka på flygsäkerheten, även om händelsen inte lett till sådana

luftfartsolyckor eller tillbud som avses i lagen (1990:712) om undersökning

av olyckor.

9 §

I paragrafens andra stycke föreslås att regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om rapportering

av händelser.

Enligt Lagrådets mening är det här fråga om verkställighetsföreskrifter.

Således behövs inget uttryckligt bemyndigande och Lagrådet föreslår att

andra stycket utgår.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 2006/07:110

127

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 2007.

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Bildt,

Husmark Pehrsson, Leijonborg, Odenberg, Erlandsson, Torstensson,

Hägglund, Carlsson, Littorin, Borg, Sabuni, Adelsohn Liljeroth,

Tolgfors.

Föredragande: Statsrådet Torstensson.

Regeringen beslutar proposition 2006/07:110 Rapportering av händelser

inom civil luftfart m.m.

Prop. 2006/07:110

128

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som

inför, ändrar, upphäver

eller upprepar

ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för

bakomliggande EGregler

luftfartslag (1957:297) 11 kap. 9 § 32003L0042

32004L0036