Prop. 2006/07:119

1

Regeringens proposition

2006/07:119

En effektivare lag om elektronisk kommunikation Prop.

2006/07:119

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 31 maj 2007

Fredrik Reinfeldt

Åsa Torstensson

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till åtgärder för att förkorta handläggningstiden

och effektivisera processen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna

i mål enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

(LEK).

Kammarrätten skall vara sista instans för prövning av mål enligt LEK.

I syfte att stärka kompetensen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna

skall särskilda ledamöter i form av ekonomiska experter delta när länsrätten

och kammarrätten avgör mål enligt LEK som avser konkurrensfrämjande

åtgärder enligt lagen. Sådana mål skall handläggas skyndsamt.

För att möjliggöra en skyndsam handläggning och för att skapa ordning i

processen begränsas möjligheterna att efter viss tid åberopa nya omständigheter

och bevis i länsrätten. I kammarrätten skall nya omständigheter

eller bevis endast få åberopas om det finns synnerliga skäl. Vidare införs

det en bestämmelse om att förvaltningsdomstolarna vid prövningen av

inhibitionsfrågor när det gäller beslut enligt LEK särskilt skall beakta

syftet med lagen.

Vidare föreslås en skadeståndsskyldighet för operatörer med betydande

inflytande på en marknad som inte följer skyldighetsbeslut enligt LEK.

Tillsynsmyndigheten skall slutligen få rätt att förelägga en part att tillhandahålla

de uppgifter och handlingar som behövs för att kunna pröva

en tvist enligt 7 kap. 10 § LEK.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 2008.

Prop. 2006/07:119

2

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3

2 Lagtext ...............................................................................................4

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation ................................................4

2.2 Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar .........................................................8

3 Ärendet och dess beredning.............................................................10

4 Gällande rätt ....................................................................................10

5 Vissa myndighetsfrågor m.m...........................................................13

6 En effektivare domstolsprocess för mål enligt lagen (2003:389)

om elektronisk kommunikation.......................................................14

6.1 Behovet av reformer .........................................................14

6.2 Särskilda ledamöter i förvaltningsdomstolarna ................17

6.3 Prövningen av inhibitionsfrågor .......................................21

6.4 Skyndsam handläggning av mål .......................................25

6.5 Färre domstolsinstanser ....................................................27

6.6 Preklusionsregler...............................................................31

7 Rätt att förelägga part att tillhandahålla uppgifter...........................35

8 Skyldighet för företag med betydande inflytande på en

marknad att ersätta skada.................................................................37

9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................40

10 Omprövning av beslut .....................................................................41

11 Konsekvenser ..................................................................................42

12 Författningskommentar ...................................................................44

12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation ..............................................44

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar........................................51

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Effektivare LEK

(SOU 2006:88) ......................................................................53

Bilaga 2 Betänkandets lagförslag.........................................................63

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ......................................70

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag .................................................71

Bilaga 5 Lagrådets yttrande .................................................................77

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 maj 2007 ...........81

Rättsdatablad............................................................................................82

Prop. 2006/07:119

3

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Prop. 2006/07:119

4

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation

dels att nuvarande 7 kap. 10 a § skall betecknas 10 b §,

dels att 8 kap. 19 och 21 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 7 kap. 10 a och

13 a §§ och 8 kap. 23–28 §§, samt närmast före 7 kap. 13 a § och 8 kap.

23, 25 och 28 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

10 a §

Tillsynsmyndigheten får förelägga

en part att tillhandahålla

myndigheten de uppgifter och

handlingar som behövs för att pröva

en tvist enligt 10 § och som avser

1. allmänna skyldigheter som

gäller enligt denna lag,

2. villkor som meddelats med

stöd av lagen, eller

3. särskilda skyldigheter som

beslutats med stöd av 4 kap. 4 §

eller 5 kap. 13 eller 14 §.

Föreläggandet får förenas med

vite. Vid prövning av en ansökan

om utdömande av vite får även

vitets lämplighet bedömas.

Skadestånd

13 a §

Om ett företag som enligt 8 kap.

7 § skall anses ha ett betydande

inflytande på en viss marknad

uppsåtligen eller av oaktsamhet

vidtar en åtgärd som strider mot

en skyldighet som beslutats med

stöd av 4 kap. 4 § eller 5 kap. 13

eller 14 § eller som följer av

5 kap. 12 §, skall företaget ersätta

den skada som därigenom uppkommer.

Detsamma gäller den

som uppsåtligen eller av oaktsam

Prop. 2006/07:119

5

het underlåter att vidta en åtgärd

som är nödvändig för att efterkomma

en sådan skyldighet.

Rätten till sådan ersättning

faller bort, om talan inte väcks

inom tio år från det att skadan

uppkom.

8 kap.

19 §

En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som

meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Kammarrättens avgörande i ett

mål enligt denna lag får inte överklagas.

21 §TPF

1

FPT

Ett beslut om underrättelse enligt

7 kap. 4 § och ett beslut om att

inte ta upp en tvist för avgörande

enligt 7 kap. 10 a § första stycket

får inte överklagas.

Ett beslut om underrättelse

enligt 7 kap. 4 §, ett beslut om

föreläggande enligt 7 kap. 10 a §

och ett beslut om att inte ta upp en

tvist för avgörande enligt 7 kap.

10 b § första stycket får inte

överklagas.

Handläggning i domstol

23 §

Mål i länsrätt och kammarrätt

som avser överprövning av följande

beslut skall handläggas

skyndsamt:

1. beslut om särskilda skyldigheter

med stöd av 4 kap. 4 § eller

5 kap. 13 eller 14 §,

2. beslut i ett tillsynsärende

enligt 7 kap. 5 §, om tillsynen

avsett efterlevnaden av ett beslut

som anges i 1,

3. beslut vid prövning av en tvist

enligt 7 kap. 10 §, om tvisten grundar

sig på ett beslut som avses i 1,

och

4. beslut om identifiering av

företag med betydande inflytande

på en marknad enligt 6 §.

TP

1

PT Senaste lydelse 2006:26.

Prop. 2006/07:119

6

24 §

I mål som avses i 23 § får en

part i länsrätten åberopa en ny

omständighet eller ett nytt bevis

efter det att fyra månader gått från

det att tiden för överklagande gått

ut, endast om parten gör sannolikt

att parten inte kunnat åberopa omständigheten

eller beviset tidigare

eller annars haft giltig ursäkt att

inte göra det.

I mål som avses i 23 § får en ny

omständighet eller ett nytt bevis

åberopas först i kammarrätten endast

om det finns synnerliga skäl.

Domstolarnas sammansättning

25 §

Vid prövningen av mål som

avses i 23 § skall länsrätten bestå

av två lagfarna ledamöter och två

ekonomiska experter. Om en av de

ekonomiska experterna får förhinder

sedan handläggningen har

påbörjats, är rätten ändå domför.

Första stycket första meningen

gäller inte om något annat följer

av 18 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.

26 §

När kammarrätten prövar mål

som avses i 23 § skall kammarrätten

bestå av tre lagfarna ledamöter

och två ekonomiska experter.

Om en av de ekonomiska experterna

får förhinder sedan handläggningen

har påbörjats, är rätten

ändå domför.

Kammarrätten är domför utan

ekonomiska experter i sådana fall

som anges i 12 § andra stycket

1–3 lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar samt

vid prövning av mål som är av

enkel beskaffenhet.

I övrigt gäller, även i mål som

avses i första stycket, 12 § femte–

sjunde styckena lagen (1971:289)

om allmänna förvaltningsdomsto

Prop. 2006/07:119

7

lar i fråga om kammarrättens

sammansättning. Vid behandlingen

av frågor om prövningstillstånd

och frågor som behandlas

samtidigt därmed skall dock även

en ekonomisk expert ingå i rätten,

om inte målet är av enkel beskaffenhet.

27 §

Regeringen, eller den myndighet

som regeringen bestämmer, förordnar

för viss tid dem som skall

tjänstgöra som ekonomiska experter

enligt 25 och 26 §§. Inträffar

medan en ekonomisk expert

deltar i behandlingen av ett mål en

omständighet som medför att förordnandet

skall upphöra att gälla,

skall förordnandet ändå anses

fortsätta att gälla i det pågående

målet.

Den som skall tjänstgöra som

ekonomisk expert skall vara svensk

medborgare och får inte vara underårig

eller i konkurstillstånd

eller ha förvaltare enligt 11 kap.

7 § föräldrabalken.

Inhibition

28 §

När en domstol enligt 28 § förvaltningsprocesslagen

(1971:291)

tar ställning till om ett beslut som

fattats med stöd av denna lag tills

vidare inte skall gälla skall domstolen

särskilt beakta det som i

1 kap. 1 § anges om lagens syfte.

U

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. För skada som orsakats före ikraftträdandet gäller inte de nya

bestämmelserna i 7 kap. 13 a §.

3. För avgöranden som kammarrätten träffat före ikraftträdandet gäller

8 kap. 19 § i sin äldre lydelse.

4. För överklagade avgöranden som träffats före ikraftträdandet gäller

inte de nya bestämmelserna i 8 kap. 23 och 24 §§.

Prop. 2006/07:119

8

2.2 Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 11, 12 och 17 §§ lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolarTPF

1

FPT skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §TPF

2

FPT

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Regeringen får bestämma

att en avdelning skall vara förlagd till någon annan ort än den där

domstolen har sitt säte. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Om särskild sammansättning av

kammarrätt vid behandling av vissa

mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152)

och lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram.

Bestämmelser om särskild

sammansättning vid behandling

av mål enligt 10 kap. kommunallagen

(1991:900) och 22 kap.

kyrkolagen (1992:300) finns i 13 a

§.

Om särskild sammansättning av

kammarrätt vid behandling av vissa

mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152),

lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram

och lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation. Bestämmelser

om särskild sammansättning

vid behandling av mål enligt

10 kap. kommunallagen

(1991:900) och 22 kap. kyrkolagen

(1992:300) finns i 13 a §.

12 §TPF

3

FPT

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna

ledamöter får ej sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är

kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler

än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i

rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av överklagande av beslut som ej innebär att målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt

vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta

prövats i sak.

Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,

får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling

av vissa mål finns bestämmelser i

fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) och lagen (1990:886)

om granskning och kontroll av

Om domförhet vid behandling

av vissa mål finns bestämmelser i

fastighetstaxeringslagen

(1979:1152), lagen (1990:886) om

granskning och kontroll av filmer

TP

1

PT Lagen omtryckt 1981:1323.

TP

2

PT Senaste lydelse 1998:1801.

TP

3

PT Senaste lydelse 1998:373.

op. 2006/07:119

9

och videogram och lagen Pr

(2003:389) om elektronisk kommunikation

. Bestämmelser om

domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål

finns i 13 a §.

filmer och videogram. Bestämmelser

om domförhet vid behandling

av kommunalbesvärsmål finns i

13 a §.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför

med två ledamöter, om de är ense om slutet. Detsamma gäller vid

behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för prövning

av överklagande, om frågorna behandlas före eller i samband med

frågan om prövningstillstånd. Vid behandling av en fråga om avvisning

av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent är

kammarrätten domför med två ledamöter, om de är ense om slutet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten

domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren

ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de

bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten

som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser

om detta meddelas av regeringen.

17 §TPF

2

FPT

Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om

inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämndemännen får förhinder

sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren

domare och två nämndemän.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller

svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad

som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen

har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om

domförhet.

Om domförhet vid behandling

av mål om fastighetstaxering

finns, förutom i 18 §, bestämmelser

i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152).

Om domförhet vid behandling

av mål om fastighetstaxering och

av vissa mål om elektronisk kommunikation

finns, förutom i 18 §,

bestämmelser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) respektive

lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa

hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring

i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen

efter samråd med dem.

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

TP

2

PT Senaste lydelse 1997:392.

Prop. 2006/07:119

10

3 Ärendet och dess beredning

Den 17 februari 2005 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare

med uppdrag att undersöka behovet av ändrade regler för samutnyttjande

av master m.m. som ingår i allmänna kommunikationsnät för

elektronisk kommunikation. Den 7 november 2005 överlämnade utredningen

delbetänkandet När en räcker – mastdelning för miljön (SOU

2005:97).

Regeringen beslutade den 6 oktober 2005 om tilläggsdirektiv till utredningen.

I tilläggsdirektiven fick utredningen i uppdrag att utvärdera

beslutsprocessen enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

och att lämna förslag till åtgärder som, med beaktande av rättssäkerhetsaspekter

och relevanta EG-direktiv, kan effektivisera processen. Utredaren

skulle också utföra en avstämning med analys av myndighetsorganisationen

och, vid behov, föreslå nödvändiga förändringar. Utredningen

antog för denna del av uppdraget namnet Utredningen om översyn av

lagen om elektronisk kommunikation.

Utredningen överlämnade den 23 oktober 2006 sitt slutbetänkande Effektivare

LEK (SOU 2006:88). En sammanfattning av betänkandet finns

i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats.

En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.

En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Näringsdepartementet

(dnr N2006/8580/ITP).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 april 2007 att inhämta Lagrådets yttrande

över det lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.2, 6.3, 6.5 och 6.6 samt i

författningskommentaren. Vissa redaktionella ändringar har därutöver

gjorts i lagtexten.

4 Gällande rätt

Inledning

Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) syftar till att

enskilda och myndigheter skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska

kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet

av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. Syftet

skall uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella

harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster skall

dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet

till överkomliga priser. Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas

elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

Prop. 2006/07:119

11

Genom LEK har i huvudsak det EG-rättsliga regelverket för elektronisk

kommunikation genomförts. Det EG-rättsliga regelverket består av

fem harmoniseringsdirektiv, varav ett ramdirektiv och fyra särdirektiv,

samt ett beslut om radiospektrumpolitik.

Åtgärder som vidtas med stöd av LEK får inte vara mer ingripande än

som framstår som rimligt och skall vara proportionella med hänsyn till

lagens syfte och de övriga intressen som lagen skall skydda.

LEK gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster

med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning.

Med elektroniska kommunikationsnät avses system för överföring och

i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser

som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på

optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende

av vilken typ av information som överförs. Exempel på nät är telenät,

kabel-TV-nät och andra bredbandsnät.

Med elektroniska kommunikationstjänster avses tjänster som vanligen

tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av

överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.

Lagen omfattar sålunda den tekniska infrastrukturen, men inte själva

innehållet i tjänsterna.

Bestämmelserna i LEK ersätter inte föreskrifter om prövning enligt

annan lag. Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och

TV-lagen (1996:844) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TVprogram

som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med

tekniska hjälpmedel. Om utrustning finns det bestämmelser i lagen

(2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

Post- och telestyrelsen (PTS) är den myndighet som tar emot anmälningar,

prövar ansökningar, beslutar om skyldigheter och i övrigt prövar

frågor och handlägger ärenden samt utövar tillsyn enligt lagen och enligt

föreskrifter meddelade med stöd av lagen.

Grundtanken i LEK är att ha en flexibel reglering. Lagen innehåller

färre generella skyldigheter för operatörer än den tidigare lagstiftningen.

I stället innehåller lagen verktyg som skall användas om konsumenternas

behov inte tillgodoses av marknaden eller om inte konkurrensen fungerar.

Lagstiftningen är uppbyggd så, att PTS skräddarsyr skyldigheter i

beslut om det behövs. Det innebär att det krävs att PTS fattar beslut i ett

enskilt fall, för att en sådan skyldighet skall gälla.

Skyldigheter för operatörer

PTS skall fortlöpande fastställa vilka produkt- och tjänstemarknader som

har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter för

operatörer. Vid fastställandet skall Europeiska kommissionens rekommendation

om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer

för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande

på marknaden beaktas. PTS skall fortlöpande analysera de relevanta

marknader som har fastställts.

För varje marknad skall det fastställas om

det råder effektiv konkurrens.

Om det konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en fastställd

marknad, skall företag med betydande inflytande på den markna

Prop. 2006/07:119

12

den identifieras (s.k. SMP-operatör) och beslut meddelas om skyldigheter.

Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en fastställd

marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en

ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan

uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av

konsumenterna.

Om det konstateras att det råder effektiv konkurrens på en fastställd

marknad, skall skyldigheter som har beslutats upphävas.

Den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas att mot

marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd

som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

En operatör som har ett betydande inflytande på en viss marknad, skall

åläggas en eller flera skyldigheter. Ett sådant skyldighetsbeslut skall syfta

till att skapa effektiv konkurrens.

Skyldigheterna kan till exempel avse att upplåta tillträde till nät och

tillhörande installationer, ge insyn i form av referenserbjudanden, verka

för icke-diskriminering och att tillämpa särredovisning. En typ av prisreglering

som en operatör kan åläggas är att inte ta ut mer än kostnadsorienterat

pris för en viss tjänst.

Tillsyn och tvistlösning

PTS har tillsyn över efterlevnaden av lagen och de beslut om skyldigheter

eller villkor samt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

PTS får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen

att tillhandahålla myndigheten upplysningar och handlingar som behövs

för att kunna utöva tillsyn enligt lagen bl.a. avseende efterlevnaden av de

skyldigheter som ålagts en operatör. Sådana förelägganden får förenas

med vite.

Uppkommer det en tvist mellan operatörer t.ex. i fråga om skyldigheter

som följer av lagen, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av PTS.

Myndigheten skall så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten

gäller. Beslutet skall som huvudregel meddelas inom fyra månader från

det att begäran om tvistlösning kom in till myndigheten.

Om en part hänskjutit en tvist för avgörande får PTS i stället avgöra

tvisten inom ramen för den allmänna tillsynen eller hänskjuta tvisten till

medling om det bedöms som lämpligare.

Överklagande

Beslut enligt LEK eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av

LEK får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Därvid gäller bestämmelserna

i förvaltningsprocesslagen (1971:291) och lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Prövningstillstånd krävs

vid överklagande till kammarrätten. Beslut som avser identifiering av

företag med betydande inflytande på andra marknader än den som anges

i 5 kap.

12 § får överklagas endast i samband med att beslut att införa,

upphäva eller ändra en skyldighet överklagas. Ett beslut om att inte ta

upp en tvist för avgörande enligt 7 kap. 10 a § första stycket får inte

Prop. 2006/07:119

13

överklagas. Beslut enligt LEK eller enligt föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat har bestämts.

Av forumbestämmelserna i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

följer att PTS beslut överprövas av Länsrätten i Stockholms

län. Länsrättens avgöranden kan överklagas till Kammarrätten i

Stockholm, vars avgöranden i sin tur kan överklagas till Regeringsrätten.

5 Vissa myndighetsfrågor m.m.

Myndighetsorganisation

Post- och telestyrelsen (PTS) är enligt förordningen (1997:401) med

instruktion för Post- och telestyrelsen central förvaltningsmyndighet med

ett samlat sektorsansvar inom området för elektronisk kommunikation.

Förutom PTS finns det andra myndigheter med ansvarsområden som

även omfattar området för elektronisk kommunikation. Sådana myndigheter

är främst Datainspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket

och Radio- och TV-verket, vars verksamhet grundas på annan lagstiftning,

såsom personuppgiftslagen (1998:204), konkurrenslagen (1993:20)

eller marknadsföringslagen (1995:450).

Den nuvarande myndighetsorganisationen beskrevs i propositionen

Lag om elektronisk kommunikation, m.m. (prop. 2002/03:110 s. 322 ff.)

där regeringen bedömde att PTS skulle utföra samtliga uppgifter enligt

LEK.

Att dela upp uppgifterna mellan olika myndigheter ter sig således i

nuläget mindre lämpligt, bl.a. med hänvisning till effektivitetsskäl

och önskemål om en tydlig myndighetsstruktur. Någon uppdelning

av myndighetsuppgifterna avseende olika funktioner är för

närvarande inte heller påkallat. Däremot bör myndigheten se till att

internt vara organiserad så att normerande, verkställande och

dömande uppgifter skiljs åt. Detta kan ske genom att tillstånd, tillsyn,

tvistlösning och föreskriftsarbete sköts på olika enheter eller

avdelningar inom myndigheten.

Regeringen kommer att ta initiativ till en avstämning med analys

av hur den föreslagna ordningen har fungerat. Detta kommer att

ske två år efter det att lagen trätt i kraft, dvs. i juli 2005.----Vid

avstämningen bör det följas upp hur myndighetsstrukturen har

fungerat. Skulle det därvid konstateras att ett behov av förändringar

föreligger bör frågor som en funktionsuppdelning kunna övervägas.

Vid en sådan avstämning bör särskilt de olika samrådsförfarandena

analyseras. Det bör även vara möjligt att då se över om

regelverket är utformat så att en effektiv, rättssäker och ändamålsenlig

myndighetsstruktur främjas.

Utredningens bedömning är att den nuvarande ansvarsfördelningen

mellan myndigheterna fungerar tillfredställande och att den inte bör ändras.

PTS har hittills haft en funktionsuppdelad verksamhet. Utredningen

konstaterar vidare att funktionsuppdelningen mellan olika verksamheter

inom PTS inte är meningsfull. Ett av skälen till detta är bland annat att

Prop. 2006/07:119

14

alla beslut fattas av samma personer, trots att ärendena handläggs vid

olika enheter.

Mot bakgrund av den avstämning som gjorts bedömer regeringen att

det inte finns skäl att ändra den nuvarande ansvarsfördelningen mellan de

berörda myndigheterna. Regeringen delar vidare utredningens bedömning

avseende funktionsindelning. Då det inte finns något formellt krav

på funktionsuppdelning kan PTS bestämma sin organisation i enlighet

med de förutsättningar som ges i verksförordningen (1995:1322).

De flesta europeiska regleringsmyndigheter har en sakfrågeindelad organisation.

Myndigheten har påbörjat en omorganisation i enlighet med

utredningens slutsatser.

Vissa frågor i det fortsatta konkurrensfrämjande arbetet

Utredningen har analyserat PTS konkurrensfrämjande arbete dels inom

ramen för utredningens myndighetsöversyn men också i anslutning till de

olika förslag som utredningen presenterat. Med anledning av myndighetsöversynen

konstaterar utredningen att samarbetet mellan PTS och

Konkurrensverket (KKV) bör öka. Detta föreslås bland annat ske genom

ett fördjupat samråd myndigheterna emellan angående förslag om skyldigheter

för SMP-operatörer och genom utarbetande av en långsiktig

strategi för sektorn elektronisk kommunikation. Tanken med det utökade

samarbetet är bl.a. att det skall syfta till att främja en långsiktigt fungerande

konkurrens och leda till förbättrade skyldighetsbeslut. Utredningen

har vidare konstaterat att en bidragande orsak till de många överklagandena

har varit att de konkurrensfrämjande besluten inte varit klart

preciserade. Detta synes till viss del ha berott på att PTS under en kort tid

efter lagens ikraftträdande, skulle fatta ett flertal beslut om skyldigheter

enligt LEK. Regeringen överväger att snarast vidta åtgärder som ligger i

linje med utredningens slutsatser.

6 En effektivare domstolsprocess för mål enligt

lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation

6.1 Behovet av reformer

Regeringens bedömning: Beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation

bör även fortsättningsvis överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Åtgärder bör vidtas inom ramen för förvaltningsprocessen

för att förkorta handläggningstiden och effektivisera processen hos

förvaltningsdomstolarna.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms

län, Domstolsverket, Ekonomistyrningsverket, Tele2 Sverige AB

och Telenor Sverige AB delar utredningens uppfattning att mål enligt

Prop. 2006/07:119

15

lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) även fortsättningsvis

skall avgöras av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Länsrätten

menar att behovet av åtgärder för att korta handläggningstiderna i

domstol har minskat och att genomförandet av förslagen möjligen bör

vänta något tills regelverket under viss tid hunnit tillämpas i sin helhet.

Regeringsrätten anser att det finns skäl att förutsättningslöst överväga

om inte vissa mål enligt LEK hellre bör prövas i annan ordning än i allmän

förvaltningsdomstol. I avvaktan härpå bör specialregler för förvaltningsprocessen

inte införas.

JO anser att utredningen har anfört goda skäl för en ändrad instansordning.

Konkurrensverket anser att instansordningen enligt LEK bör samordnas

med den som gäller enligt konkurrenslagen (1993:20). Teracom AB

anser att målen i första hand bör prövas av Marknadsdomstolen eller en

annan ny specialdomstol.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 8 kap. 19 § LEK gäller att

en myndighets beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Samma

ordning gällde även tidigare för beslut enligt telelagen (1993:597).

Den EG-rättsliga regleringen på området för elektronisk kommunikation

har som övergripande målsättning att åstadkomma ett harmoniserat

regelverk för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster

samt tillhörande faciliteter och tjänster. De mål och

principer som EG-regelverket skall uppnå är att främja dels konkurrensen

på området, dels den inre marknaden och dels slutanvändarnas intressen.

EG-direktiven på området har huvudsakligen genomförts genom LEK.

En av de viktigaste förändringarna i och med att LEK ersatte telelagen

(1993:597) är att många av de generella skyldigheter som tidigare framgick

direkt av lagen nu åläggs operatörer genom förvaltningsbeslut av

tillsynsmyndigheten Post- och telestyrelsen (PTS). Syftet med förändringen

är att ge en mer flexibel reglering, där PTS kan ålägga skyldigheter

för de aktörer som bedöms ha ett betydande marknadsinflytande, efter

en analys av konkurrenssituationen på de delmarknader som definierats

som relevanta. På så sätt skall myndigheten kunna skräddarsy regleringen

så att man ålägger ”rätt” skyldigheter på de marknader där det

behövs, utan att tynga hela sektorn med reglering. En effekt av detta blir

emellertid att en mycket stor del av marknadsregleringen nu också är

möjlig att överklaga eftersom den fastställs genom enskilda myndighetsbeslut.

Det har visat sig att det nya regelsystemet har fört med sig att beslut

enligt LEK överklagas i ovanligt hög grad. Utredningen har också funnit

att det ofta blir en utdragen skriftväxling hos förvaltningsdomstolarna.

Detta tycks bero på att möjligheterna att komma in med kompletterande

uppgifter under handläggningen är stora och att detta kan användas för

att fördröja avgörandet av LEK-målen. Därtill kommer att dessa mål ofta

är omfattande och tekniskt och ekonomiskt komplicerade. När målen väl

är färdiga för slutligt avgörande avgörs de dock relativt snabbt av förvaltningsdomstolarna.

Tiden fram till ett slutligt avgörande för mål enligt

LEK är i sig inte anmärkningsvärt lång jämfört med tiden det tar att avgöra

andra mål av liknande omfattning och komplexitet i de allmänna

förvaltningsdomstolarna.

Prop. 2006/07:119

16

Sektorn för elektronisk kommunikation förändras kontinuerligt och

snabbt, framför allt beroende på en snabb teknisk utveckling och en växande

konvergens mellan olika infrastrukturer och olika tjänster. Marknaden

för elektronisk kommunikation har en sådan karaktär att redan etablerade

operatörer ofta har en stor fördel i förhållande till nya företag.

Förseningar i genomförandet av en konkurrensskapande reglering kan

leda till negativa effekter som består även efter det att regleringen trätt i

kraft. En annan effekt av fördröjningar i regleringen är att nya aktörer

riskerar att avskräckas från att göra investeringar för att ta sig in på

marknaden. Den långa tidsåtgången och den osäkerhet som därigenom

skapas på marknaden kan missgynna nya aktörer som riskerar att slås ut

från marknaden redan i ett inledningsskede. Därigenom skapas nya inträdesbarriärer,

trots att regelverket syftar till att eliminera sådana.

Marknaden för elektronisk kommunikation har stor betydelse för

svensk ekonomi. Det finns dessutom ett starkt allmänt intresse av väl

utvecklade och fungerande elektroniska kommunikationer med så stort

utbyte som möjligt i fråga om urvalet av elektroniska kommunikationstjänster

samt dessas pris och kvalitet.

Vidare är det så att besluten ofta har stor ekonomisk betydelse för

marknadsaktörerna. Det finns därför ett incitament för den som anser sig

negativt påverkad av ett beslut att överklaga det. Det finns inte något

sanktionssystem mot illojal processföring. En part har därför sällan något

att förlora på ett överklagande. För marknaden i stort blir däremot konsekvenserna

ofta att det dröjer lång tid innan regleringsbesluten vinner laga

kraft. Enligt 8 kap. 22 § LEK gäller visserligen beslut som huvudregel

omedelbart, men i praktiken har det visat sig att många beslut om konkurrensfrämjande

åtgärder har inhiberats av förvaltningsdomstolarna. En

direkt effekt av detta kan bli att konkurrensen på marknaden fungerar

sämre under processen, även om domstolen sedermera fastställer det

överklagade beslutet.

Mot den nu angivna bakgrunden är det viktigt att handläggningen hos

PTS och förvaltningsdomstolarna inte drar ut på tiden. Med beaktande av

den snabba marknadsutvecklingen inom tillämpningsområdet för LEK

står det klart att de många överklagade besluten och de nuvarande handläggningstiderna

innan mål enligt lagen blir slutligt avgjorda innebär ett

stort problem. Det framstår som att det har varit alltför lätt att inom ramen

för befintliga processrättsliga regler äventyra effektiviteten av konkurrensfrämjande

åtgärder enligt LEK.

Om inte åtgärder vidtas för att förkorta handläggningstiderna hos PTS

och förvaltningsdomstolarna finns det en klar risk att den konkurrensskapande

regleringen blir ineffektiv eller fördröjd.

Detta får konsekvenser

för den långsiktiga utvecklingen på marknaden, bl.a. genom att investeringar

som skulle kunna bidra till ökad konkurrens och komma enskilda

och myndigheter till godo inte genomförs. Detta försvårar uppnåendet av

målen för LEK. En väl fungerande reglering är avgörande för en positiv

utveckling av de olika marknaderna. Även från det allmännas sida finns

det ett starkt intresse av att marknadsregleringen inte förhindras eller försenas.

Om inte marknaderna utvecklas får det negativa effekter för enskilda

och samhället i stort. För att syftet med regleringen skall kunna

uppnås är det alltså på detta område särskilt viktigt att marknadsaktörerna

får snabba beslut som de kan inrätta sig efter.

Prop. 2006/07:119

17

Utredningen har övervägt huruvida vissa av målen enligt LEK i stället

borde kunna överklagas till Marknadsdomstolen som första och enda

instans. Genom en sådan förändring skulle det enligt utredningen gå att

uppnå en skyndsammare överklagandeprocess. Utredningen konstaterar

dock att det finns en upparbetad kompetens i de allmänna förvaltningsdomstolarna

när det gäller att hantera målen enligt LEK. Utredningen

konstaterar vidare att en överflyttning av vissa LEK-mål skulle kräva att

Marknadsdomstolen tillförs ekonomiska och personella resurser, eftersom

målen från PTS skulle utgöra en högst påtaglig utvidgning av domstolens

nuvarande arbetsuppgifter. Slutligen konstaterar utredningen att

ett snabbare förfarande kan uppnås även genom förändringar inom den

nuvarande ordningen.

Regeringens bedömning är sammanfattningsvis att det är uppenbart att

det finns ett behov av att skynda på överklagandeprocessen och att det

bör vidtas åtgärder för att åstadkomma detta snarast. Enligt regeringens

mening finns det inte skäl att nu överväga en annan ordning för domstolsprövning

av beslut som fattats av PTS. Åtgärder som behövs för att

effektivisera förfarandet vid handläggningen av LEK-mål bör således

vidtas inom ramen för processen i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

6.2 Särskilda ledamöter i förvaltningsdomstolarna

Regeringens förslag: Särskilda ledamöter skall delta när länsrätten

och kammarrätten avgör mål om identifiering av företag med betydande

inflytande på en fastställd marknad, mål om fastställande av

särskilda skyldigheter för dessa företag samt tillsyns- och tvistlösningsmål

som grundar sig på sådana särskilda skyldigheter. De särskilda

ledamöterna skall vara ekonomiska experter. De skall vara

svenska medborgare och får inte vara underåriga eller i konkurstillstånd

eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Länsrätten skall avgöra sådana mål med två lagfarna ledamöter och

två ekonomiska experter. Länsrätten skall dock vara domför med en

lagfaren ledamot ensam vid avgörandet av mål av enkel beskaffenhet

samt vid beredningsbeslut och beslut som inte innefattar slutligt avgörande

av mål.

Kammarrätten skall vid avgörandet av dessa mål bestå av tre lagfarna

ledamöter och två ekonomiska experter. Vid avgörande av frågor

om prövningstillstånd, och frågor som behandlas i samband därmed,

skall dock kammarrätten vara domför med två lagfarna ledamöter

och en ekonomisk expert. Kammarrätten skall vara domför utan

ekonomiska experter vid prövning som inte innebär att målet slutligt

avgörs, vid beslut under beredningen av mål samt vid beslut som innebär

att domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövas i sak.

Slutligen skall kammarrätten vara domför med en lagfaren ledamot

vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och med två lagfarna

ledamöter, om de är ense om slutet, vid avvisning av för sent inkomna

överklaganden.

Om förordnandet för en ekonomisk expert löper ut under pågående

handläggning av ett mål skall förordnandet ändå gälla med avseende

på målet.

Prop. 2006/07:119

18

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget

omfattade dock inte tillsyns- och tvistlösningsmål. Utredningen

föreslog inte heller särskilda domförhetsregler för mål av enkel beskaffenhet

och för beslut på beredningsstadiet samt inte för vissa avskrivnings-

och avvisningsbeslut.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms

län, Domstolsverket, Post- och telestyrelsen, Teracom AB, TeliaSonera

AB, Tele2 Sverige AB, Telenor Sverige AB och British Telecom

tillstyrker förslaget. Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia AB och

Colt Telecom AB ifrågasätter hur det rent praktiskt kommer att säkerställas

att experterna har tillräckliga kunskaper och tillräcklig branschkännedom.

Länsrätten i Stockholms län och TeliaSonera AB menar att ekonomiska

experter bör delta i fler avgöranden än vad utredningen föreslår.

Länsrätten i Stockholms län föreslår också att domstolen ges möjlighet

att själv avstå från sådant deltagande i mål av enklare beskaffenhet.

Domstolsverket menar att det bör övervägas om särskilda ledamöter skall

delta även när länsrätt och kammarrätt avgör tillsyns- och tvistlösningsmål.

Tele2 Sverige AB menar att särskilda ledamöter bör delta även i tillsyns-

och tvistlösningsmål, om det inte är uppenbart att behovet saknas.

Post- och telestyrelsen menar att länsrätten, efter att ha hört parterna,

bör avgöra om särskilda ledamöter skall delta i avgörandet. Ett sådant

beslut bör inte få överklagas särskilt. Om särskilda ledamöter inte deltagit

i länsrätten, bör detsamma gälla i kammarrätten. Har däremot särskilda

ledamöter deltagit i länsrätten bör detsamma gälla i kammarrätten.

Regeringsrätten ifrågasätter behovet av ekonomiska experter.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Enligt 17 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

(LAFD) är länsrätt som huvudregel domför med en lagfaren domare och

tre nämndemän. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets

omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna ledamöter utökas

med en. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Enligt 18 §

LAFD är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam i vissa fall.

Såvitt avser mål enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

(LEK) gäller det i huvudsak vid avgörande av mål av enkel beskaffenhet

och när åtgärder för beredning av mål vidtas, liksom vid beslut som inte

innefattar slutligt avgörande av mål.

Utredningen har funnit att länsrätten vid avgörande av mål enligt LEK

normalt har förstärkt sammansättning på så sätt att rätten består av två

lagfarna ledamöter och tre nämndemän.

Enligt 12 § LAFD är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter.

Fler än fyra lagfarna ledamöter får inte ingå i rätten.

Beslut om utpekande av operatörer med betydande inflytande på en

marknad (s.k. SMP-beslut) fattas utifrån konkurrensrättsliga principer

och med hjälp av konkurrensrättslig metodik (jfr prop. 2002/03:110 s.

275). Den analys som behöver göras i ärenden som mynnar ut i SMPbeslut,

och eventuellt följande beslut om särskilda skyldigheter enligt 4

Prop. 2006/07:119

19

och 5 kap. LEK, uppvisar stora likheter med de överväganden som behöver

göras inom ramen för den allmänna konkurrensrätten.

Behovet av särskild kompetens

Det kan konstateras att de bedömningar som måste göras i ärenden enligt

LEK såväl av PTS som av domstolarna är komplicerade på flera sätt, inte

minst ekonomiskt. Det har riktats kritik mot att metoderna för att göra

marknadsanalyser och sättet att motivera beslut i sådana mål inte är utvecklade.

Vidare har domstolarnas överprövning av definitioner av relevanta

marknader och av skyldighetsbeslut kritiserats. Det har därvid hävdats

att domstolarna inte besitter tillräcklig kunskap i de frågeställningar

som aktualiseras. De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan är i

huvudsak positiva till utredningens förslag att särskilda ledamöter skall

delta även vid prövning i länsrätten och kammarrätten av mål enligt

LEK.

Att särskilda ledamöter deltar i avgörandet av vissa mål i länsrätten

och kammarrätten är ingen nyhet. Enligt 13 a och 17 a §§ LAFD skall

särskilda ledamöter med god kännedom om kommunal verksamhet ingå i

rätten vid kammarrättens och länsrättens behandling av mål enligt

10 kap. kommunallagen (1991:900) och mål enligt 22 kap. kyrkolagen

(1992:300). Vidare skall det vid länsrättens och kammarrättens prövning

av vissa fastighetstaxeringsmål ingå värderingstekniska ledamöter med

sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering, se 21 kap. 8 §, 22 kap. 4 §,

29 kap. 1 § och 30 kap. 1 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Vid

kammarrättens prövning av mål enligt lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram skall särskilda ledamöter med

särskilda kunskaper om film respektive beteendevetenskap ingå i rätten,

se 22 § i lagen.

Enligt regeringens mening är det mycket viktigt att förvaltningsdomstolarna

i mål om överklagade SMP-beslut och om överklagade skyldighetsbeslut

har tillgång till såväl ett tillfredsställande underlag för sina

avgöranden som tillräcklig kunskap i sakfrågorna. Avgörandena har stor

betydelse för samhällsekonomin och främjandet av konkurrens på de

aktuella marknaderna. Ett system med experter som deltar i avgörandena

tillför värdefull sakkunskap på ett område som är ekonomiskt komplicerat.

Visserligen har domstolarna enligt 24 § förvaltningsprocesslagen

(1971:291) möjlighet att inhämta yttranden från sakkunniga. Ett sådant

förfarande är dock tidsödande. Det kommer inte heller att i praktiken

kunna förenas med det krav på skyndsam handläggning av mål som regeringen

föreslår i avsnitt 5.4. Möjligheten att inhämta sakkunnigyttranden

är alltså inte tillräcklig.

Ekonomiska experter bör därför ersätta nämndemän

som ledamöter av rätten vid vissa av länsrättens avgöranden av mål

enligt LEK.

Prop. 2006/07:119

20

Vilka måltyper skall omfattas

Ekonomiska experter bör till en början delta i avgöranden som rör överklagande

av SMP-beslut samt beslut om åläggande av skyldigheter med

stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§ LEK.

Flera remissinstanser har dessutom anfört att de särskilda ledamöterna

även bör delta vid avgörandet av tillsyns- och tvistlösningsmål. Det har

hävdats att särskilt innehållet i kostnadsmodeller kräver kunskap i ekonomiska

frågor som en domstol normalt saknar. Regeringen instämmer i

bedömningen att det, av de av remissinstanserna anförda skälen, är

värdefullt att ekonomiska experter deltar även i tillsyns- och tvistlösningsmål,

om det överklagade beslutet grundar sig på ett beslut om särskilda

skyldigheter enligt LEK.

Det finns dock inte behov av särskilda ledamöter i alla typer av mål.

Som Länsrätten i Stockholms län har påpekat bör det vid länsrätten finnas

möjlighet för en lagfaren domare ensam att avgöra mål av enklare

beskaffenhet. Även beslut under beredningsstadiet bör kunna fattas av en

lagfaren domare.

Kompetensfrågor och sammansättningsregler

Det är viktigt att de särskilda ledamöter som skall delta i prövningen av

mål enligt LEK i domstol har rätt kompetens, samtidigt som de inte får

vara knutna till PTS eller till någon av operatörerna på marknaden för

elektronisk kommunikation. Den kompetens som efterfrågas synes vara

allmän ekonomisk kompetens, snarare än särskild kompetens när det

gäller elektronisk kommunikation. De företagsekonomer och nationalekonomer

som förordnats att tjänstgöra i Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

i mål enligt konkurrenslagen (1993:20) bör kunna förordnas

att tjänstgöra även vid förvaltningsdomstolarna i målen enligt LEK.

De lagfarna ledamöterna bör utgöra majoriteten i domstolen, såväl i

länsrätten som i kammarrätten. De aktuella målen avgörs normalt i förstärkt

sammansättning i länsrätt på så sätt att två lagfarna ledamöter deltar

i avgörandet. Enligt regeringens mening bör det vara så även i fortsättningen.

Denna princip bör lagfästas. Förutom de två lagfarna ledamöterna

bör två ekonomiska experter delta i avgörandena. I kammarrätten

bör utgångspunkten vara att kammarrätten utöver sin normala sammansättning

med tre lagfarna ledamöter tillförs två ekonomiska experter.

Om en av de ekonomiska experterna får förhinder vid länsrättens eller

kammarrättens behandling av ett mål bör det inte hindra att beslut fattas.

Däremot bör förhinder för någon av de lagfarna ledamöterna utesluta

domförhet.

Enligt 12 § LAFD gäller för frågor om prövningstillstånd att kammarrätten

är domför med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet.

Detta bör vara huvudregel även i fortsättningen, med det tillägget att en

ekonomisk expert bör delta i avgörandet, om inte målet är av enkel beskaffenhet.

Vidare bör kammarrätten liksom vid andra typer av mål vara

domför med en lagfaren ledamot vid beslut om avskrivning av mål efter

återkallelse liksom vid åtgärder som endast avser beredandet av mål samt

med två lagfarna ledamöter, om de är ense, vid beslut om avvisning av

för sent inkomna överklaganden, jfr 12 § femte–sjunde styckena LAFD.

Prop. 2006/07:119

21

De ekonomiska experterna bör utses av regeringen, eller den myndighet

som regeringen bestämmer, för viss tid. Den som är ekonomisk expert

skall vara svensk medborgare och inte vara underårig eller i konkurstillstånd

eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Om det

under handläggningen av ett mål inträffar en omständighet som medför

att ett förordnande för en ekonomisk expert skall upphöra att gälla, bör

förordnandet fortsätta att gälla med avseende på målet. Lagrådets synpunkter

i denna del har därmed tillgodosetts.

6.3 Prövningen av inhibitionsfrågor

Regeringens förslag: En bestämmelse införs som lyfter fram betydelsen

av att en domstol som prövar en begäran om inhibition av ett beslut

som fattats enligt lagen om elektronisk kommunikation särskilt

skall beakta syftet med lagen, så som det framgår av lagens inledande

bestämmelse.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Regeringsrätten och Länsrätten i Stockholms län

avstyrker förslaget. Post- och telestyrelsen anför att större hänsyn måste

tas till de allmänna intressen som ligger bakom regleringen och är tveksamma

till om förslagen är tillräckliga och får de önskvärda effekterna.

Telenor Sverige AB, Teracom AB och TeliaSonera AB avstyrker förslaget.

Tele2 Sverige AB och Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia

AB och Colt Telecom AB söker en tydligare definition i lagen vad

som ska utgöra skäl för inhibition. Motsvarande synpunkter framförs från

Teracom AB och Lantbrukarnas riksförbund (LRF). LRF anför vidare att

för det fall lagstiftningen enbart ändras till att domstolen skall få inhibera

besluten endast med beaktande av syftet med lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation (LEK) bör en tydlig och mycket sträng definition

göras i lagen om vad som kan utgöra skäl för inhibition.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Enligt 8 kap. 22 § LEK gäller beslut av Post- och telestyrelsen (PTS)

även efter överklagande, om inte annat har bestämts. Bestämmelsen genomför

artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG

av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät

och kommunikationstjänster (ramdirektiv)TPF

1

F. PT Enligt denna

artikel skall överklagade beslut fortsätta att gälla i väntan på utgången av

prövningen, såvida inte överklagandeinstansen beslutar annorlunda. Utgångspunkten

är alltså att besluten tills vidare skall gälla.

Med stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan en domstol

efter överklagande besluta om inhibition. Förutsättningarna för att meddela

inhibition har utformats i praxis, se särskilt RÅ 1990 ref. 82 och RÅ

1998 not 93. Denna praxis innebär i huvudsak följande.

En bedömning

TP

1

PT EUT L 108, 24.4.2002, s. 33 (Celex 32002L0021).

Prop. 2006/07:119

22

skall göras dels av vilken betydelse det kan ha för den klagande att verkställigheten

skjuts upp i avvaktan på den slutliga prövningen, dels av vilket

eller vilka motstående intressen som kan tala för en omedelbar verkställighet.

Vidare måste en preliminär bedömning göras av sakfrågan i

målet i syfte att klarlägga vilken grad av sannolikhet som föreligger för

att överklagandet kommer att bifallas. För inhibition bör i allmänhet krävas

en tämligen hög grad av sannolikhet för ett slutligt bifall till överklagandet.

Om emellertid en omedelbar verkställighet kan antas medföra

betydande olägenheter för en enskild klagande och det samtidigt kan

konstateras att det inte finns något motstående intresse som starkt talar

för att verkställighet ändå sker utan fördröjning, bör inhibition kunna

meddelas redan när utgången i målet framstår som oviss.

Rättspraxis

Som utredningen har konstaterat innebär tillämpningen av denna praxis

på området för elektronisk kommunikation att det finns ett förhållandevis

stort utrymme för inhibitionsbeslut. Av 1 kap. 1 § LEK följer att bestämmelserna

syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till

säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte

vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras

pris och kvalitet. Syftet skall uppnås främst genom att konkurrensen

och den internationella harmoniseringen på området främjas. Det är viktigt

att de allmänna intressen som ligger bakom regleringen, och som

PTS företräder i egenskap av sektorsmyndighet på området, beaktas inte

bara vid slutliga avgöranden utan också vid prövningen av inhibitionsfrågor.

Om PTS konkurrensfrämjande beslut inhiberas i stor omfattning,

trots att de senare fastställs, kan den långsiktiga utvecklingen på marknaden

påverkas negativt vilket i sin tur riskerar att motverka syftet med

lagen och regleringens bakomliggande intressen.

Som anförts i avsnitt 6.1 är ett av skälen till att PTS konkurrensfrämjande

beslut inte fått genomslag att besluten i stor utsträckning har inhiberats

sedan beslutet överklagats. Av de 45 mål som vid årsskiftet

2005/2006 var anhängiga i länsrätten hade frågan om inhibition prövats i

24 mål. I 16 av målen hade PTS beslut inhiberats, dvs. i två tredjedelar

av fallen. Vid utgången av mars 2007 hade åtta av de mål i vilka PTS

beslut inhiberats avgjorts av länsrätten. I sju av dessa mål hade PTS beslut

fastställts. Ett mål hade blivit återförvisat till PTS för fortsatt handläggning,

varefter talan återkallats av den sökande.

Konsekvenserna av att de allmänna bakomliggande intressena inte beaktas

i tillräckligt stor utsträckning torde vara särskilt tydliga beträffande

tillträdesskyldigheter, där ett inhibitionsbeslut riskerar att medverka till

nya inträdesbarriärer, trots att regelverket syftar till att eliminera sådana.

Även om ett skyldighetsbeslut vunnit laga kraft kan dess verkningar dock

hindras genom inhibition av efterföljande tillsyns- och tvistlösningsbeslut

enligt LEK.

Prop. 2006/07:119

23

Ett exempel

Både PTS och utredningen har pekat på det s.k. bitströmsbeslutet som ett

exempel där inhibitionsbeslut har bidragit till att försena regelverkets införande.

Europeiska kommissionen har rekommenderat att bredbandstillträde

för grossistledet i form av bitströmstillträde definieras som en relevant

marknad. Med bitströmstillträde avses att en grossistkund, av den

SMP-operatör som förfogar över ett accessnät, hyr en komplett tjänst för

överföring av bredband mellan en nätnod och slutkunden. I november

2004 beslutade PTS att följa kommissionens marknadsrekommendation.

Myndigheten identifierade TeliaSonera AB som en operatör med betydande

inflytande på marknaden och ålade företaget vissa skyldigheter.

TeliaSonera AB skulle bl.a. tillgodose varje rimlig begäran från en annan

operatör om bitströmstillträde. Besluten överklagades emellertid av TeliaSonera

AB och var under 2005 och 2006 inhiberade i olika perioder av

länsrätten och Regeringsrätten. Regeringsrätten beslutade den 31 januari

2007 (mål nr 4691-06) att inte bevilja prövningstillstånd i målet och besluten

trädde därmed i kraft.

Införandet av reglerat bitströmstillträde, i enlighet med PTS beslut, har

således fördröjts med mer än två år vilket påverkat konkurrenssituationen

på marknaden. Som PTS har konstaterat, bl.a. i rapporten ”Konkurrenssituationen

2006 på olika delmarknader inom området elektronisk kommunikation”

(PTS-ER-2007:2, s. 46 f), är ett reglerat utbud av bitströmstillträde

nödvändigt för att säkerställa en tillfredsställande konkurrens på

bredbandsmarknaden. Bitströmstillträde underlättar för operatörer att etablera

sig även i telestationer med mindre kundunderlag och där det inte

lönar sig att sätta in egen utrustning.

Problemen inom LEK:s tillämpningsområde

Det är viktigt att PTS konkurrensfrämjande beslut enligt LEK får snabbast

möjliga genomslag, med beaktande av rättssäkerhetsaspekter. Detta är

av särskild vikt då marknaden för elektronisk kommunikation karakteriseras

av en snabb teknisk utveckling och marknadens aktörer är beroende

av att snabbt följa med i marknadsutvecklingen. Ett beslut som inhiberas

innebär t.ex. möjligheter för den SMP-operatör som beslutet avser att

relativt ostört, trots en snabb underliggande marknadsutveckling, kunna

positionera sig ytterligare på en slutkundsmarknad för de produkter som

beslutet avser att öka konkurrensen på. Detta missgynnar konsumenterna

av de produkter som det ursprungliga beslutet varit avsett att skydda.

Att det kan saknas konkurrerande operatörer till en SMP-operatör får

särskilda konsekvenser på marknader med en kraftig tillväxt. Det är vanligtvis

under tillväxtfasen som leverantörer kan attrahera nya kunder. De

marknadsandelar som etableras under denna fas kan bestå en lång tid

framöver och utdragna rättsprocesser riskerar därför att hämma konkurrensen

under lika lång tid.

Vissa remissinstanser har invänt att antalet inhibitionsbeslut kommer

att minska allteftersom domstolarna prövar olika typer av frågor i sak,

och rättsläget sålunda klarläggs. Enligt regeringens mening kommer dock

frågan om inhibitionsbeslutens effekter även fortsatt att vara aktuell.

Detta gäller inte minst mot bakgrund av att marknaderna för elektronisk

Prop. 2006/07:119

24

kommunikation förändras kontinuerligt. Enligt 8 kap. 5 och 6 §§ LEK

skall PTS fortlöpande analysera produkt- och tjänstemarknaderna och införa

skyldigheter om det är motiverat. Behovet av nya konkurrensfrämjande

beslut kommer därför att kvarstå, varvid nya frågeställningar kommer

att uppstå. Det kan i detta sammanhang också erinras om att Europeiska

kommissionen under 2007 kommer att revidera marknadsrekommendationen

avseende de 18 relevanta delmarknaderna. Som ett led i

PTS fortlöpande analysarbete planerar PTS att under 2008 fatta nya konkurrensfrämjande

beslut. Eftersom nya beslut och efterföljande tillsyns och

tvistlösningsbeslut fortlöpande kommer att prövas av domstolarna

torde de problem som inhibition av beslut som senare fastställs medför

att vara fortsatt aktuella.

Enligt regeringens bedömning har de konkurrensfrämjande besluten

enligt LEK en stor betydelse från allmän synpunkt. Effekterna av inhibitionsbeslut

kan bli stora såväl för enskilda som för samhället. De allmänna

intressen som ligger bakom regleringen och som PTS har till uppgift

att företräda måste få tillräckligt genomslag, även vid inhibitionsprövningen.

Detta synes inte ha blivit fallet i den praxis som utvecklats

av domstolarna.

En särskild inhibitionsbestämmelse i LEK

Mot ovan angivna bakgrund föreslog regeringen i lagrådsremissen att det

i LEK skulle föras in en särskild bestämmelse om att domstolarna, vid

prövning av inhibitionsbeslut, särskilt skall beakta syftet med lagen som

det framgår av 1 kap. 1 § i lagen.

Lagrådet har avstyrkt förslaget och därvid anfört att det är en självklarhet

att förvaltningsdomstolarna vid prövningen av inhibitionsfrågor även

beaktar de syften som ligger bakom den lagstiftning som aktualiseras i

målet. Lagrådet menar också att förslaget ger upphov till frågetecken när

det gäller om inhibitionsfrågor i mål enligt LEK skall prövas med frångående

av den praxis som utbildats kring den allmänna inhibitionsbestämmelsen

i 28 § förvaltningsprocesslagen.

Regeringen instämmer i och för sig i Lagrådets uppfattning att lagens

syften självklart skall beaktas vid prövningen av inhibitionsfrågor. Som

har anförts ovan är dock regeringens uppfattning att så inte synes ha skett

i tillräcklig omfattning inom tillämpningsområdet för LEK. Av de skäl

som anförts ovan är det viktigt från allmän synpunkt att särskilt markera

att domstolarna bör ägna ytterligare uppmärksamhet åt vad LEK syftar

till att åstadkomma, nämligen en fungerande konkurrens, och vad inhibition

av konkurrensfrämjande beslut kan innebära för möjligheterna att i

rimlig tid uppnå detta. Förslaget skall ses som en del i ett paket av förslag

som syftar till att använda de medel som står till buds för att uppnå en

mer effektiv handläggning av mål enligt LEK.

Enligt regeringens mening

finns det därför sammanfattningsvis, trots vad Lagrådet har anfört, skäl

att lyfta fram de allmänna intressen som ligger bakom regleringen. Det

bör i likhet med vad som föreslogs i lagrådsremissen göras genom ett

förtydligande av att domstolarna, vid prövning av inhibitionsbeslut,

särskilt skall beakta syftet med lagen, så som det framgår av 1 kap. 1 § i

lagen.

Prop. 2006/07:119

25

Utgångspunkten för prövningen av inhibitionsfrågor i mål enligt LEK

är givetvis fortfarande den praxis som utbildats kring den allmänna inhibitionsbestämmelsen

i 28 § förvaltningsprocesslagen.

Utvecklingen inom EU

Frågan om inhibition av tillsynsmyndigheternas beslut är även föremål

för överväganden inom ramen för översynen av EG:s regelverk på området

för elektronisk kommunikation. Förslag till nya EG-direktiv förväntas

under sommaren 2007. Europeiska kommissionen har under 2006 i ett

meddelande (KOM[2006] 334 slutlig) med tänkbara förändringar av regelverket,

pekat på att om domstolar rutinmässigt inhiberar tillsynsmyndighetens

beslut i avvaktan på ett avgörande, kan det skapa underlag för

att använda överklagandeprocessen som ett sätt att förhala. Detta är något

som kan hindra utvecklingen i riktning mot konkurrens på en viss marknad.

Ett sätt att hantera detta är, enligt kommissionen, att det i artikel 4 i

ramdirektivet förs in en regel som säger att beslut skall kunna inhiberas

endast när en irreparabel skada för den som överklagar kan visas. Enligt

kommissionen skulle detta kunna harmonisera kriterierna för inhibition

samt leda till att antalet överklaganden minskar betydligt. Regeringen

avser att inom ramen för översynen av EG-direktiven verka för att möjligheterna

att inhibera konkurrensfrämjande beslut begränsas.

6.4 Skyndsam handläggning av mål

Regeringens förslag: Mål i länsrätten och kammarrätten om identifiering

av företag med betydande inflytande på en fastställd marknad,

mål om fastställande av särskilda skyldigheter för dessa företag samt

tillsyns- och tvistlösningsmål som grundar sig på sådana särskilda

skyldigheter, skall handläggas skyndsamt.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen

föreslog att det skulle gälla en tidsfrist på sex månader för avgörande

av mål i länsrätt och kammarrätt.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms

län, Domstolsverket, Tele2 Sverige AB, Telenor Sverige AB, Verizon

Sweden AB, Dataphone Scandinavia AB, Colt Telecom AB, British

Telecom och Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker förslaget helt eller

delvis. JO har inte haft någon erinran mot förslaget. Telenor Sverige AB

menar att ett bättre alternativ ur rättssäkerhetssynpunkt vore att föreskriva

att mål enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

skall handläggas skyndsamt.

Regeringsrätten och TeliaSonera AB avstyrker förslaget. Även Justitiekanslern

menar, liksom TeliaSonera AB, att de aktuella måltypernas

särdrag inte motiverar införandet av snäva tidsramar för avgörande av

mål. Justitiekanslern, som i och för sig instämmer i bedömningen att det

finns behov av att avgöra denna typ av mål snabbare än som sker i dag,

påpekar att sådana tidsramar är ganska främmande för förvaltningspro

Prop. 2006/07:119

26

cessrätten i övrigt. I stället bör det anges att ärendena skall hanteras

skyndsamt.

Kammarrätten i Stockholm menar att tillämpningen i vissa fall inte

kommer att bli helt enkel. Med hänsyn till att vissa av målen är av så

komplicerad natur att kan bli svårt att klara tidsfristen, bör den kunna

förlängas om det finns synnerliga skäl.

Sveriges advokatsamfund är kritiskt till förslaget, eftersom det riskerar

att medföra betänkligheter ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Dessutom riskerar

en tidsram att bli alltför snäv med hänsyn till målens komplexitet.

Länsrätten i Stockholms län förordar av rättssäkerhetsskäl att avsteg från

reglerna bör få ske om det finns särskilda skäl.

Telenor Sverige AB anser att det kan finnas skäl att införa en maximitid

för kammarrättens prövning av en ansökan om prövningstillstånd,

t.ex. en månad från det att överklagandet kom in till kammarrätten.

Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia AB och Colt Telecom AB

menar att det finns en mycket stor risk för att processerna även fortsättningsvis

drar ut på tiden. Det bör dessutom beskrivas tydligare vad synnerliga

hinder betyder och vilka faktorer som skall påverka bedömningen.

Regeringsrätten anser att de problem som kan finnas på området bör

lösas på annat sätt än genom att införa särskilda processregler. Förvaltningsprocessen

förlorar annars i överskådlighet och osäkerhet uppstår om

betydelsen av tidigare förvaltningsrättslig praxis.

Skälen för regeringens förslag: Som anförts i avsnitt 6.1 bedömer regeringen

att det finns ett starkt behov av att förändra domstolsprocessen

vid överklagande av beslut av Post- och telestyrelsen (PTS) enligt lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK), så att beslut av PTS

om konkurrensfrämjande åtgärder vinner laga kraft inom rimlig tid. Utgångspunkten

bör därvid vara att göra förändringar inom ramen för den

nuvarande ordningen med överprövning i förvaltningsdomstolarna.

Det har framkommit att ett stort problem i mål enligt LEK är att skriftväxlingen

i länsrätten och kammarrätten drar ut på tiden. Olägenheter

kan uppstå när nytt material i form av nya omständigheter eller bevis förs

in sent under processen. Sådana förfaranden är inte ovanliga. Olägenheterna

är särskilt svåra när åberopandet sker efter det att motparten och

domstolen uppfattat skriftväxlingen som avslutad.

Det har inte riktats någon kritik i sig mot förvaltningsdomstolarnas

handläggning av målen. Det finns inte heller något som tyder på att mål

enligt LEK i allmänhet handläggs långsammare än andra mål av motsvarande

omfattning och komplexitet.

Tidsåtgången tycks snarare bero på att

förvaltningsprocesslagens (1971:291) rättegångsregler inte innehåller

tillräckligt starka påtryckningsmedel för att driva på parternas processföring

i mål enligt LEK på ett sätt som möjliggör ett tillräckligt snabbt avgörande.

Som har konstaterats tidigare är marknaden för elektronisk kommunikation

mycket dynamisk och den har stor betydelse såväl för operatörerna

som för andra enskilda och för samhället i stort. För att den konkurrensskapande

regleringen skall kunna fungera i praktiken och få önskvärt

genomslag är det viktigt att operatörerna får snabba besked om vad som

skall gälla på en viss marknad så att de kan inrätta sig efter det. En fördröjning

av regleringens införande kan leda till långvariga negativa ef

Prop. 2006/07:119

27

fekter både för enskilda och för samhället. För att syftet med regleringen

skall kunna uppnås är det alltså på detta område särskilt viktigt att marknadsaktörerna

får snabba beslut som de kan inrätta sig efter. Konsekvenserna

av en illojal processföring på området för elektronisk kommunikation

kan därför bli allvarliga. Med hänsyn till de speciella förhållanden

som råder på marknaden för elektronisk kommunikation är det önskvärt

att mål enligt LEK handläggs snabbare än normalt i förvaltningsdomstolarna.

Utredningen har föreslagit att problemet delvis bör lösas genom att det

införs tidsfrister i LEK för när ett mål senast skall vara avgjort efter det

att det kommit in till domstol. Sådana tidsfrister har införts på vissa områden

till följd av EG-rätten, framför allt när det gäller förvaltningsmyndigheters

handläggning. Bestämmelser av detta slag är dock främmande

för svensk förvaltningstradition. De saknar dessutom rättsverkan. Vidare

är det önskvärt att ha en mer flexibel reglering. Enligt regeringens mening

är det därför inte lämpligt att införa generella tidsfrister för förvaltningsdomstolarnas

avgörande av mål enligt LEK. Däremot finns det skäl

att behandla vissa mål enligt LEK med förtur. Det bör därför införas en

bestämmelse i LEK om att vissa mål bör handläggas skyndsamt av förvaltningsdomstolarna.

En rimlig utgångspunkt för handläggningen är att mål i normalfallet

skall kunna avgöras inom sex månader från det att de kommer in till

domstolen. Regeringens förslag till preklusionsregler i avsnitt 6.6 torde

underlätta detta. I vissa fall torde ett snabbare avgörande kunna ske, t.ex.

om målet är av enkel beskaffenhet. Om målet å andra sidan är mycket

komplicerat eller särskilt omfattande jämfört med andra liknande mål kan

det vara rimligt med en längre handläggningstid. Även i sådana fall

gäller dock kravet på skyndsamhet. Med hänsyn till att kammarrätten,

enligt vad som föreslås i avsnitt 6.5, kommer att fungera som prejudikatinstans

kan ett skäl till en något längre handläggningstid i vissa fall

där vara att målet har prejudikatvärde.

Behovet av en ändrad processordning gäller inte alla typer av mål.

Problemet med utdragna domstolsprocesser gäller i första hand för de

mål som rör PTS konkurrensfrämjande åtgärder. Regeringen instämmer i

utredningens bedömning att beslut om att utpeka en dominerande operatör

och om att införa skyldigheter mot en sådan operatör skall omfattas

av de nya reglerna.

Regeringen instämmer också i bedömningen att dessa

regler bör gälla för prövningen av överklagade beslut inom ramen för

PTS tillsyns- och tvistlösningsverksamhet om besluten rör den konkurrensfrämjande

regleringen. I övriga mål enligt LEK, t.ex. överklagade

beslut om frekvenstilldelning, bör det däremot inte gälla något krav på

skyndsam handläggning.

6.5 Färre domstolsinstanser

Regeringens förslag: Kammarrätten skall utgöra sista instans för

prövning av mål enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Prop. 2006/07:119

28

Remissinstanserna: Konkurrensverket, Lantbrukarnas riksförbund,

Telenor Sverige AB, British Telecom, Verizon Sweden AB, Dataphone

Scandinavia AB och Colt Telecom AB tillstyrker förslaget. JO har ingen

erinran mot förslaget. Sveriges Television AB är tveksamt till förslaget.

Regeringsrätten, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms

län, Domstolsverket, TeliaSonera AB, Teracom AB, Tele2 Sverige AB,

Affärsverket svenska kraftnät och Sveriges advokatsamfund avstyrker

förslaget. Flera remissinstanser hänvisar allmänt till att rättssäkerhetsskäl

talar mot förslaget.

Regeringsrätten, som påpekar att den har till uppgift att vara prejudikatinstans

på det förvaltningsrättsliga området och att det mot den bakgrunden

måste krävas särskilda omständigheter och tungt vägande skäl

för att skära av instansordningen, anser att det inte finns tillräckliga skäl

för att genomföra förslaget. Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i

Stockholms län anför liknande skäl för sina ståndpunkter. Domstolsverket

menar att frågan om att skära av instansordningen är för tidigt väckt. Teracom

AB menar att ett genomförande av förslaget kräver att domstolarna

besitter tillräcklig kompetens. British Telecom anför liknande synpunkter.

Enligt Regeringsrätten och JO bör det övervägas att ändra instansordningen

så att målen handläggs i annan ordning än vid allmän förvaltningsdomstol.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Regeringen föreslår i avsnitt 6.4 att mål enligt lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation skall handläggas skyndsamt. Ytterligare ett sätt

att korta tiden fram till ett avgörande som vunnit laga kraft är att minska

antalet överklagandeinstanser. Antalet instanser påverkar tidsåtgången

innan det finns ett slutligt avgörande. Beslut enligt LEK överklagas i dag

till Länsrätten i Stockholms län. Överklaganden av länsrättens beslut prövas

av Kammarrätten i Stockholm, vars beslut i sin tur kan överklagas till

Regeringsrätten. Målen är således koncentrerade till en domstol per instans.

Vid en jämförelse med övriga EU- och EES-länder är det endast i Sverige

och Danmark som den nationella tillsynsmyndighetens beslut kan

överklagas till tre instanser. Även om det krävs prövningstillstånd i såväl

kammarrätten som Regeringsrätten, och sådant tillstånd oftast inte meddelas,

har utredningens analys visat att det tar tämligen lång tid även innan

beslut fattas om att inte ta upp ett mål till prövning. Som framgått

tidigare har det understrukits att snabba besked är viktiga för utvecklingen

av så dynamiska marknader som det är frågan om inom området för

elektronisk kommunikation.

Det är viktigt såväl för berörda företag som

för samhället i stort att det snabbt ges besked som marknaden kan rätta

sig efter.

Prop. 2006/07:119

29

En förkortad instanskedja

Regeringen bedömer att en förkortad instanskedja skulle vara ett värdefullt

komplement till de föreslagna reglerna om skyndsam handläggning.

Man kan i och för sig ifrågasätta lämpligheten av en så ingripande åtgärd

som att korta instanskedjan när det gått förhållandevis kort tid från det att

LEK trätt i kraft. Avvikelser från allmänna principer om möjligheter till

överprövning bör dock kunna göras, oavsett den tid regleringen varit i

kraft, om det finns tungt vägande skäl för det. Det är alltså i detta fall i

första hand behovet av snabba avgöranden som motiverar en sådan

avvikelse. Detta hänger samman med måltypernas särskilda karaktär. Det

finns starka intressen från både enskild och allmän synpunkt att företagen

får snabba besked och av att de konkurrensfrämjande besluten kan få

effekt så snart som möjligt. Som framförts i avsnitt 6.1 finns det annars

risk för negativa konsekvenser på marknadens utveckling och för samhället

i stort liksom för att syftet med bestämmelserna i LEK motverkas.

Det står också klart att treinstanssystemet har inneburit att det ännu inte

utvecklats någon praxis av större omfattning, eftersom prejudikatinstansen

prövat så få mål. Detta är otillfredsställande.

Enligt regeringens mening är det mest närliggande alternativet att begränsa

instansordningen på så sätt att kammarrätten får utgöra sista instans

för mål enligt LEK. Det skulle innebära att kammarrätten blir prejudikatinstans

på området. En sådan ordning finns redan för Migrationsöverdomstolen

som hör till Kammarrätten i Stockholm.

Frågan om rättssäkerhet i domstolsprocessen aktualiseras när möjligheterna

att överklaga begränsas. Enligt regeringens mening är det väl

förenligt med kraven på rättssäkerhet att kammarrätten utgör sista instans

för prövning av mål enligt LEK. Den expertkompetens som PTS besitter,

i egenskap av ansvarig sektorsmyndighet, säkerställer att de beslut som

fattas allmänt sett håller en hög kvalitet. En viktig aspekt av rättssäkerheten

är också att det inte skall dröja för länge innan det finns ett slutligt

avgörande. I detta sammanhang bör man också beakta den förstärkning

av förvaltningsdomstolarnas kompetens som förslaget att ekonomiska

experter skall delta i avgörandena innebär, se avsnitt 6.2. Vidare är det

endast en länsrätt och en kammarrätt som prövar frågor enligt LEK.

Domstolarna har dessutom lång erfarenhet av målen, och de har organiserat

sig för att hantera frågorna på ett samlat sätt.

Eftersom mycket få

mål på detta område tas upp till prövning av Regeringsrätten är det i realiteten

redan nu så att Kammarrätten i Stockholm till stor del utformar

praxis på området. Den samlade upparbetade kompetensen på området

som finns inom Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm

får bedömas som tillfyllest för att säkerställa en rättssäker och förutsebar

behandling av målen.

Enligt regeringens mening är det ett starkt intresse att ha en så sammanhållen

instansordning som möjligt på området för elektronisk kommunikation.

I lagrådsremissen föreslogs därför att kammarrätten skulle

vara sista instans för prövning inte bara av de konkurrensfrämjande besluten,

utan av samtliga mål enligt LEK.

Prop. 2006/07:119

30

Lagrådets synpunkter

Lagrådet har avstyrkt förslaget att en kammarrätt skall göras till slutinstans

för LEK-målen av principiella skäl. Regeringen delar Lagrådets

uppfattning att utgångspunkten för de allmänna domstolsorganisationerna

bör vara ett treinstanssystem. Genom de olika rollerna hos de tre domstolsinstanserna

kan en hög grad av rättssäkerhet uppnås samtidigt som

rättsbildningen gynnas. Samtidigt måste det allmänna domstolssystemet

kunna tillhandahålla en ändamålsenlig tvistlösning även för måltyper

som kräver särlösningar. För att avsteg skall göras från den normala instansordningen

bör det krävas att det finns särskilda skäl. När det gäller

området för elektronisk kommunikation är det genom myndighets- och

domstolsbesluten som spelreglerna för de aktörer som verkar på marknaden

klargörs. Den regleringsosäkerhet på marknaden som uppstår om

det tar lång tid innan besluten blir slutgiltigt fastställda av domstol missgynnar

framförallt nya aktörer. Dessa riskerar därmed att slås ut från

marknaden redan i ett inledningsskede. Förseningar i införandet av en

konkurrensskapande reglering kan leda till att nya aktörer avskräcks från

att göra investeringar för att ta sig in på marknaden. Därigenom hämmas

konkurrensen trots att syftet med åtgärderna är det motsatta. De negativa

effekterna kan bestå under lång tid även efter det att regleringen trätt i

kraft. Detta leder till avsevärda olägenheter för såväl enskilda som för

samhället. Det är följaktligen på detta område av särskild betydelse att

rättskipningen kan ske snabbt och effektivt. Nu angivna omständigheter

måste anses utgöra sådana särskilda skäl som motiverar avsteg från den

normala instansordningen. Genom en förkortad instanskedja i förening

med övriga föreslagna åtgärder säkerställs att en ändamålsenlig tvistlösning

kan tillhandahållas för de aktuella målen. Regeringen ser inga konstitutionella

problem med denna lösning. Med hänsyn till att den valda

lösningen, som Lagrådet konstaterar, innebär ett avsteg från vad som

normalt gäller finns det dock anledning att noga följa utvecklingen för att

kunna överväga om lösningen är den bästa för att uppnå syftet med att

tillhandahålla en ändamålsenlig tvistlösning inom detta område.

Dispensgrunder

När det gäller vilka dispensgrunder som skall gälla för att kammarrätten

skall ta upp mål till prövning gör regeringen följande bedömning. Det

kan ifrågasättas om samma dispensgrunder som i dag gäller för Regeringsrätten

skall gälla för kammarrätten i fortsättningen.

Det skulle innebära

att kammarrätten får meddela prövningstillstånd endast om det är av

vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatdispens) eller om det

annars finns synnerliga skäl (extraordinär dispens) att pröva överklagandet.

En sådan ordning skulle otvetydigt leda till snabbare avgöranden,

eftersom länsrätten då i praktiken skulle utgöra sista instans för de flesta

mål. Detta är en ordning som gäller för beslut som överklagas från Migrationsverket

till migrationsdomstolarna. Migrationsöverdomstolen kan

alltså inte ta upp ett mål enbart för att det finns skäl till ändring av en migrationsdomstols

dom (ändringsdispens). Förhållandena är dock speciella

för denna typ av mål. Motivet till denna ordning är att långa väntetider i

dessa mål innebär psykiskt lidande för den enskilde som under denna tid

Prop. 2006/07:119

31

tvingas leva under pressade förhållanden (se prop. 2004/05:170 s. 106).

Dessa skäl gör sig inte gällande på området för elektroniska kommunikationer.

Även om effektivitetsskäl kan anses tala för begränsade dispensgrunder

bör kammarrätten inte göras till en renodlad prejudikatinstans.

Detta gäller inte minst mot bakgrund av att det i fortsättningen endast

kommer att vara två instanser som överprövar mål enligt LEK.

Kammarrätten bör med hänsyn till det sammantaget sett låga målantalet

på området kunna fungera som prejudikatinstans trots en möjlighet till

ändringsdispens. Därigenom skapas också en lämplig balans mellan den

kortare instansordningen och behovet av överprövning. Kammarrätten

bör därför kunna meddela prövningstillstånd enligt samma dispensgrunder

som nu gäller. Sammanfattningsvis bör alltså såväl prejudikatdispens

som extraordinär dispens och ändringsdispens kunna meddelas.

6.6 Preklusionsregler

Regeringens förslag: Särskilda preklusionsregler skall gälla i mål om

identifiering av företag med betydande inflytande på en fastställd

marknad, mål om fastställande av särskilda skyldigheter för dessa företag

samt tillsyns- och tvistlösningsmål som grundar sig på sådana

särskilda skyldigheter. I länsrätten skall nya omständigheter eller ny

bevisning få åberopas när fyra månader gått endast om parten gör sannolikt

att parten har haft en giltig ursäkt att inte åberopa omständigheten

eller beviset tidigare. I kammarrätten får nya omständigheter

eller nya bevis endast åberopas om det finns synnerliga skäl.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Domstolsverket, Länsrätten i Stockholms län,

Sveriges kommuner och landsting, Näringslivets telekomförening, Tele2

Sverige AB, Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia AB, Colt Telecom

AB och British Telecom tillstyrker förslaget helt eller delvis.

Regeringsrätten, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Teracom

AB, TeliaSonera AB, Sveriges Television AB, Telenor Sverige AB avstyrker

förslaget helt eller delvis eller är tveksamma till förslaget.

Justitieombudsmannen anser att förslaget inte är helt enkelt att förena

med officialprincipen och förvaltningsdomstolarnas strävan efter materiellt

riktiga avgöranden samt påpekar att det finns en risk för rättssäkerhetsförluster.

Justitiekanslern menar att det möjligen kan finnas skäl att införa en bestämmelse

som liknar 42 kap. 15 a § rättegångsbalken som kompletterar

en föreskrift om att ärenden skall handläggas skyndsamt.

Domstolsverket förespråkar en mer restriktiv reglering och påpekar att

det finns en risk för att det kommer att uppstå särskilda processer i frågan

om en part haft möjlighet att åberopa en omständighet inom den fyramånadersfrist

som gäller i länsrätten.

Sveriges Television AB ifrågasätter behovet av förslaget.

Näringslivets telekomförening anser att förslaget skulle kunna skärpas

ytterligare, t.ex. genom att förkorta tiden för skriftväxling i länsrätten.

Prop. 2006/07:119

32

Telenor Sverige AB ifrågasätter behovet av en preklusionsregel i länsrätten.

I stället bör den föreslagna bestämmelsen gälla för handläggningen

i kammarrätten.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Som har framhållits i avsnitt 6.1 är det inte ovanligt att en part kommer

med nya åberopanden först sent i processen, efter det att såväl rätten som

motparten uppfattat skriftväxlingen som avslutad. Detta kan givetvis

orsaka problem, särskilt när det medför att avgörandet av målet försenas.

Med nu gällande ordning är möjligheterna att motverka en sådan

processföring relativt begränsade.

Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall rätten se till att ett

mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten

hur utredningen bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.

Enligt 37 § förvaltningsprocesslagen gäller i mål som kräver prövningstillstånd,

att omständigheter eller bevis som en klagande åberopar

först i Regeringsrätten får åberopas endast om det föreligger särskilda

skäl.

För att kravet på en skyndsam handläggning av mål enligt lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) skall få avsedd effekt

är det viktigt att parterna redan tidigt i processen klart anger de omständigheter

och bevis som de åberopar till grund för sin talan. Enligt regeringens

mening innehåller inte den nuvarande ordningen tillräckligt

starka incitament för parterna i mål enligt LEK att göra alla sina åberopanden

i sådan tid att det kan säkerställas att handläggningen blir effektiv.

Enbart det förhållandet att målen, enligt vad som föreslås i avsnitt

6.4, skall handläggas skyndsamt är inte tillräckligt. Detta krav riktar sig

endast till förvaltningsdomstolarna. För att komma till rätta med parternas

processföring krävs åtgärder som inriktar sig specifikt på detta. Som

har framhållits ovan kan illojal processföring från en parts sida få stora

konsekvenser såväl på marknaden som för andra enskilda och för samhället.

I förvaltningsprocesslagen finns inga preklusionsregler motsvarande

dem som finns för dispositiva tvistemål enligt rättegångsbalken. I dispositiva

tvistemål kan tingsrätten med stöd av 42 kap. 15 a § rättegångsbalken,

utan hänsyn till hur processen har förts, meddela parterna att förberedelsen

vid en viss senare tidpunkt skall anses vara avslutad.

I sådant

fall får en part åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis efter den

tidpunkten, endast om parten gör sannolikt att han har haft en giltig ursäkt

att inte åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller målets

prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån, om åberopandet tillåts. Enligt

50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken får en part i dispositiva

tvistemål i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller

ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han

inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller han

annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Det stora krav på utredningsskyldighet som ålagts förvaltningsdomstolarna

avspeglar det oftast mycket ojämna styrkeförhållandet mellan en

Prop. 2006/07:119

33

enskild part, som oftast för sin egen talan, och en offentlig motpart. Det

gör också att det inte är lämpligt att införa generella preklusionsregler i

förvaltningsprocessen. Införandet av preklusionsregler kan dessutom

anses stå i strid med officialprincipen, så som den framgår av 8 § förvaltningsprocesslagen.

Detta är även Lagrådets uppfattning. Officialprincipens

tillämpning måste dock anpassas till processföremålets natur och till

partsförhållandena i målet. I praktiken blir det närmast fråga om en

princip om huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, rätten skall få ingripa

i en utredning som i första hand parterna skall svara för.

I förarbetena till LEK diskuterades officialprincipens tillämpning i mål

enligt lagen, se prop. 2002/03:110 s. 304. Det konstaterades där att parterna

har möjlighet att träffa avtal om flera av de förhållanden som lagen

reglerar, men att sådana avtal kan sättas ur spel genom myndighetsbeslut.

Det privaträttsliga inslaget får därmed vika för det offentligrättsliga intresset

vid konflikter dem emellan. Tvister enligt lagen har alltså förutom

privaträttsliga inslag även offentligrättsliga inslag, vilket ansågs motivera

att officialprincipen skall gälla vid prövningen.

Behovet av särskilda preklusionsregler

Regeringens uppfattning är att de flesta mål enligt LEK är av en delvis

annan karaktär och avviker från de flesta övriga mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Det återspeglar sig inte minst i den normala partsställningen

med Post- och telestyrelsen (PTS) på den ena sidan och ett

eller flera bolag som vanligen företräds av erfarna juridiska ombud, på

den andra sidan. Dessutom handlägger förvaltningsdomstolarna mål där

PTS har fattat beslut inom ramen för tvistlösningsförfarandet enligt

7 kap. 10 § LEK. Dessa mål är flerpartsmål med kommersiella operatörer

som står mot varandra. Dessutom är PTS part. Styrkeförhållandena är i

dessa fall inte sådana att det motiverar nästan obegränsade möjligheter

för en enskild part att åberopa ny bevisning och nya omständigheter. Särskilt

tvistlösningsmålen kan sägas ha ett visst släktskap med tvistemål,

eftersom de frågor som avhandlas i slutänden berör vilka villkor som

skall gälla i ett avtalsförhållande mellan två kommersiella bolag. Måltyperna

får anses vara tämligen speciella för förvaltningsprocessen i stort.

Reglerna för förvaltningsprocessen är inte i alla avseenden lämpade för

denna typ av mål. Det kan därför vara behövligt att komplettera reglerna

i förvaltningsprocessen med för måltypen särskilt anpassade regler.

Enligt regeringens mening har erfarenheterna visat att det finns skäl att

inte fullt ut tillämpa officialprincipen i mål enligt LEK.

Det behövs nya

lösningar när det gäller att förbättra parternas processföring. I de måltyper

där regeringen föreslår att målen skall handläggas skyndsamt i länsrätten

och kammarrätten ligger det nära till hands att införa begränsningar

av rätten att åberopa nya omständigheter och ny bevisning. Genom

preklusionsregler efter mönster av vad som gäller i hovrätten i dispositiva

tvistemål kan man skapa bättre ordning i processen, hindra att onödigt

material tillförs denna samt åstadkomma ett snabbare avgörande.

Att införa sådana preklusionsregler är i och för sig en ingripande åtgärd,

eftersom det tar bort en parts möjlighet att åberopa nya omständigheter

eller bevis. Det kan inte bortses från att sådana regler skapar en viss

risk för materiellt oriktiga domar. Enligt regeringens mening finns det

Prop. 2006/07:119

34

dock anledning att i de mål som nu är i fråga något mer betona det privaträttsliga

intresset i processen och låta parterna i högre grad sörja för utredningen

i målen i förvaltningsdomstol. Det är också så att det allmännas

intresse i processen bevakas av PTS, som är part i målen. Om preklusionsregler

framgår direkt av lag får dessutom de processförutsättningar

som sådana regler innebär förutsättas vara kända av operatörerna på

marknaden. Man får därför också utgå från att operatörerna anpassar sin

processföring efter de nya förutsättningarna.

Enligt regeringens mening finns det vid en samlad bedömning övervägande

skäl för att begränsa parternas möjligheter att åberopa nya omständigheter

och ny bevisning i förvaltningsdomstolarna i de mål om

elektronisk kommunikation där regeringen föreslagit att handläggningen

skall ske skyndsamt. Begränsningarna bör gälla utan hänsyn till om parterna

tidigare har visat sig vara försumliga i sin processföring.

Preklusionsreglernas närmare utformning

Länsrätten är första domstolsinstans. Därför bör det inte finnas någon begränsning

i möjligheten att inledningsvis åberopa nya omständigheter

och ny bevisning i denna instans. För att bestämmelsen om att målen

skall handläggas skyndsamt skall få önskvärd effekt anser regeringen att

det bör införas en tidsfrist inom vilken en part som huvudregel skall

kunna åberopa ny bevisning eller nya omständigheter. Efter denna tidsfrist

bör rätten att göra nya åberopanden i huvudsak skäras av. Av effektivitetsskäl

bör preklusionsfristen i länsrätten framgå direkt av lagtexten.

Denna frist bör, som utredningen föreslagit, vara fyra månader. Fyramånadersfristen

hindrar naturligtvis inte att rätten avgör målet tidigare om

målet är färdigberett.

Undantag måste givetvis göras för sådana fall där parten kan göra sannolikt

att parten inte kunnat göra åberopandet tidigare eller annars har en

giltig ursäkt för att inte ha gjort det. I begreppet giltig ursäkt får anses

ingå det fallet att parten inte haft anledning att göra åberopandet tidigare.

Bedömningen bör ske utifrån partens egna förutsättningar att föra processen

på ett tillbörligt sätt.

Om en av parterna tillåts att åberopa en ny omständighet eller ny bevisning

bör självklart dennes motpart tillåtas att göra de åberopanden

som behövs till bemötande av detta. I sådant fall ligger det i sakens natur

att parten regelmässigt har giltig ursäkt att inte ha åberopat den nya

omständigheten eller det nya beviset tidigare.

När det i övrigt gäller behovet av undantag finns det anledning att utgå

från den nya regelns syfte och hur den praktiskt skall kunna sörja för

processeffektivitet. Det finns anledning att vara restriktiv vid bedömningen

av om ytterligare undantagsmöjligheter bör finnas. Utgångspunkten

för regeringens förslag är att länsrätten har förhållandevis kort

tid på sig att avgöra målen enligt LEK. Målen skall avgöras skyndsamt.

Det finns därför knappast något utrymme för en regel liknande den som

finns i 42 kap. 15 a § rättegångsbalken att ett åberopande får tillåtas om

målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån. Någon annan grund

för undantag från åberopsförbudet bör alltså inte finnas.

Enligt vad regeringen föreslagit i avsnitt 6.5 kommer kammarrätten att

vara sista instans för målen från PTS. Där bör möjligheterna att åberopa

Prop. 2006/07:119

35

ny bevisning eller nya omständigheter vara mycket små. Det är därför

rimligt att preklusionsreglerna för kammarrätten motsvarar minst de krav

som gäller i Regeringsrätten. I 37 § förvaltningsprocesslagen anges att

omständighet eller bevis som klagande i mål som kräver prövningstillstånd

åberopar först i Regeringsrätten endast får beaktas om det finns

särskilda skäl för detta. Med beaktande av att regeringen föreslår en

preklusionsregel redan i länsrätten bör det dock ställas ett hårdare krav än

så för att få åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i kammarrätten.

Det bör också beaktas att båda parter i denna typ av mål är kommersiella

operatörer som normalt företräds av ombud och som har särskilda

kunskaper på sakområdet. Det bör därför kunna ställas höga krav på processföringen

i målen. För att över huvud taget få åberopa nya omständigheter

eller ny bevisning i kammarrätten bör det krävas att det föreligger

synnerliga skäl.

För att processen inte skall fördröjas bör beslut i frågor om tillåtande

av nya omständigheter eller ny bevisning i länsrätten inte få överklagas

särskilt. Detta är också huvudregeln för överklagande av beslut som inte

innebär att målet avgörs, se 34 § förvaltningsprocesslagen. Det behövs

inte någon särskild lagregel om detta.

7 Rätt att förelägga part att tillhandahålla uppgifter

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten får förelägga en part att

tillhandahålla myndigheten de uppgifter och handlingar som behövs

för att pröva ett ärende om tvistlösning och som avser allmänna skyldigheter

som gäller enligt lagen om elektronisk kommunikation, villkor

som meddelats med stöd av lagen eller särskilda skyldigheter som

ålagts enligt lagen. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggandet skall inte få överklagas. Vid prövning av en ansökan

om utdömande av vite får även vitets lämplighet bedömas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia AB,

Colt Telecom AB, British Telecom och TeliaSonera AB tillstyrker förslaget.

Kammarrätten i Stockholm förordar att förslaget utgår och menar att

det offentligrättsliga intresset här bör vika för det privaträttsliga inslaget.

Dessutom är den föreslagna bestämmelsen vagt utformad.

Skälen för regeringens förslag: Post- och telestyrelsen (PTS) kan i

dag med stöd av 7 kap. 3 § första stycket och 8 kap. 1 § första stycket

lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) förelägga den

som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheten

upplysningar och handlingar i vissa ärenden.

Av 7 kap. 3 § första stycket LEK följer att PTS kan kräva in uppgifter

för sin tillsyn bland annat i fråga om efterlevnaden av de allmänna skyldigheter

som gäller enligt lagen och de villkor som meddelats med stöd

Prop. 2006/07:119

36

av lagen, samt efterlevnaden av de skyldigheter som ålagts enligt 4 och

5 kap. LEK. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Av 8 kap. 1 § LEK följer att PTS kan kräva in uppgifter bland annat i

vissa tillståndsärenden eller för att kunna besluta om skyldigheter enligt

4 och 5 kap. i lagen.

Bestämmelsen i 7 kap. 3 § LEK genomför artikel 10.1 och 10.4 i Europaparlamentets

och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om

auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster

(auktorisationsdirektiv)TPF

2

FPT, medan bestämmelsen i 8 kap. 1 § LEK

genomför artikel 5.1 i det s.k. ramdirektivet (2002/21/EG) och artikel

11.1 c–f i auktorisationsdirektivet.

Det finns dock ingen bestämmelse i LEK som ger PTS befogenhet att

begära in de uppgifter och handlingar som behövs för att pröva ett tvistlösningsärende

enligt 7 kap. 10 § LEK. Om PTS anser att uppgifter eller

handlingar behöver begäras in från en part i ett tvistlösningsärende måste

myndigheten utnyttja möjligheten i 7 kap. 10 a § LEK att i vissa fall besluta

att inte ta upp tvisten för avgörande och i stället avgöra tvisten genom

en åtgärd inom ramen för den allmänna tillsynen. I ett sådant ärende

kan PTS med stöd av 7 kap. 3 § LEK begära in de uppgifter som behövs.

Därefter måste den som ursprungligen begärt prövning av tvisten på nytt

hänskjuta tvisten för avgörande av PTS. De uppgifter som behövs för

prövningen finns då tillgängliga hos PTS.

Den beskrivna ordningen är varken effektiv eller ändamålsenlig. PTS

bör ha möjlighet att genom föreläggande begära in de uppgifter och

handlingar som behövs även inom ramen för tvistlösningsförfarandet. En

sådan lösning leder också till minskad administration och ökad effektivitet.

Mot bakgrund av detta föreslår regeringen ett tillägg i LEK som

möjliggör för PTS att begära in uppgifter och handlingar även vid prövning

av en tvist.

PTS förelägganden bör kunna förenas med vite, i likhet med vad som

gäller enligt 7 kap. 3 § LEK. Enligt 7 kap. 10 § andra stycket LEK skall

PTS som huvudregel fatta beslut i ett tvistlösningsärende inom fyra

månader från det att begäran kom in. Det är således angeläget att avgörandet

inte uppehålls av ett överklagande av vitesföreläggandet. Som

utredningen har föreslagit bör därför föreläggandet inte få överklagas. I

stället bör vitets lämplighet kunna prövas i mål om utdömande av vitet.

TP

2

PT EUT L 108, 24.4.2002, s. 21 (Celex 32002L0020).

Prop. 2006/07:119

37

8 Skyldighet för företag med betydande inflytande

på en marknad att ersätta skada

Regeringens förslag: Om ett företag som har betydande inflytande på

en marknad uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtar en åtgärd som strider

mot, eller underlåter att vidta en åtgärd som är nödvändig för att

efterkomma, en skyldighet som beslutats med stöd av 4 kap. 4 § eller

5 kap. 13 eller 14 §§ lagen om elektronisk kommunikation eller som

följer av 5 kap. 12 § samma lag, skall företaget ersätta den skada som

därigenom uppkommer. Rätten till sådan ersättning faller bort om talan

inte väcks inom tio år från det att skadan uppkommit.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Utredningen föreslog dock att Stockholms tingsrätt alltid skall

vara behörig att pröva frågor om skadestånd.

Remissinstanserna: Konkurrensverket, Tele2 Sverige AB, Telenor

Sverige AB, Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia AB, Colt Telecom

AB samt British Telecom tillstyrker förslaget. Post- och telestyrelsen

tillstyrker men har svårt att se effekten av förslaget. Stockholms universitet

tillstyrker förslaget, men anför att en förstärkning av skyldighetsbeslutens

styrande effekt dock troligtvis uppnås bättre genom t.ex. offentligrättsliga

sanktioner och att förslaget stärker behoven av preciserade

skyldighetsbeslut.

TeliaSonera AB avstyrker förslaget och anför att tydligare beslut och

PTS tillsyn med möjlighet till förelägganden vid vite samt möjlighet till

tvistlösning är tillräckliga åtgärder. TeliaSonera AB anför vidare att den

föreslagna skyldigheten innebär en omfattande utvidgning av det skadeståndssanktionerade

området i förhållande till vad som gäller enligt konkurrensrätten.

Teracom AB anser att PTS beslut måste bli mycket mer

precisa om civilrättsliga verkningar skall införas. Länsrätten i Stockholms

län anser att frågan bör utredas ytterligare.

Kammarrätten i Stockholm anser tillsammans med Teracom AB att

preskriptionstiden bör vara kortare än tio år.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Den 2 januari 2001 trädde Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnätTPF

3

F, PT

den s.k. LLUB-förordningen (local loop unbundling) i kraft. Regleringen

innebar sammanfattningsvis att Post- och telestyrelsen (PTS) kunde förplikta

en operatör att lämna tillträde till sitt accessnät. En förpliktelse

kunde förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande

som skall innehålla vissa bestämda uppgifter. En i huvudsak motsvarande

reglering finns numera i artikel 9.4 i det s.k. tillträdesdirektivet

(2002/19/EG).

TP

3

PT EGT L 336, 30.12.2000, s. 4 (Celex 32000R2887).

Prop. 2006/07:119

38

Trots att den konkurrensfrämjande regleringen varit i kraft en viss tid

präglades marknaden vid införandet av lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation (LEK) fortfarande av betydande problem. I förarbetena

till LEK anfördes följande angående tillträdesregleringen (se prop.

2002/03:110 s. 187).

De skäl som låg bakom införandet av regleringen gör sig enligt regeringen

fortfarande gällande. Alltjämt är det så att nytillkomna operatörer

inte i tillräcklig grad disponerar över någon väl utbyggd alternativ

nätinfrastruktur, även om utvecklingen med lokala nät för datakommunikation

(LAN – Local Area Network), metallbaserade eller fiberoptikbaserade,

och elnät som accessnät vunnit visst insteg på senare tid.

Därtill kommer användningen av kabel-TV-nät, och yttäckande radioaccess

(FWA – Fixed Wireless Access). Det lokala metallbaserade accessnätet

i det fasta kretskopplade telefonnätet är fortfarande ett av de

minst konkurrensutsatta segmenten på den liberaliserade telemarknaden.

Någon förändring av detta kan inte ses under överskådlig tid.

Trots en tillträdesreglering som tillämpats sedan 2001 kan det konstateras

att LLUB-marknaden alltjämt präglas av konkurrensproblem som bland

annat yttrar sig i form av diskriminerande beteenden. Denna bild bekräftas

också av konkurrerande operatörer, som framhåller olika tillträdesfrågor

som särskilt problematiska. Det har under flera år kontinuerligt

framförts klagomål till PTS om olika diskriminerande åtgärder.

PTS konkurrensfrämjande skyldighetsbeslut måste i praktiken ofta

följas upp genom tillsynsåtgärder för att få effekt. Dessutom är det vanligt

förekommande att operatörer på de olika marknaderna hänskjuter

tvister om skyldigheternas innebörd för avgörande av PTS, eftersom man

inte kan komma överens med den operatör som har ett betydande inflytande

på marknaden. Härigenom fördröjs genomslaget i praktiken. Det

framstår som tydligt att de instrument som finns i LEK för att förmå operatörerna

att följa skyldighetsbesluten inte är tillräckliga. Enligt regeringens

mening krävs det ytterligare påtryckningsmedel som ökar incitamenten

för de dominerande operatörerna att följa skyldighetsbesluten

och som därigenom åstadkommer ett snabbare genomslag av skyldighetsbesluten.

Om en operatör som har betydande inflytande på en marknad inte följer

ett skyldighetsbeslut som meddelats enligt LEK, vare sig detta sker

genom en handling eller en underlåtenhet, kan detta orsaka skada för

andra operatörer, eftersom dessa operatörer helt eller delvis inte får del

av de rättigheter som regelverket ger dem. Den skada som operatörerna

åsamkas i sådana fall utgörs av ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk

skada som uppkommer utan samband med en person- eller sakskada, se

1 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

Skadeståndsrätten skiljer mellan skador som uppkommer i avtalsförhållanden

och skador som inte uppkommer i avtalsförhållanden, s.k.

utomobligatoriska förhållanden. Skadeståndslagen innehåller en särskild

bestämmelse om ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska

förhållanden. Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen skall den som vållar

ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan.

Prop. 2006/07:119

39

Skadestånd enligt LEK

Beslut om skyldigheter enligt LEK grundar i sig inte ett avtalsförhållande

mellan den förpliktade operatören och den som blir berättigad på grund

av beslutet. Överträdelser av skyldigheter enligt LEK är inte heller straffsanktionerade.

Den som bryter mot sådana skyldigheter ådrar sig således

inte någon skadeståndsskyldighet för de förmögenhetsskador som andra

operatörer på marknaden drabbas av pga. beteendet. Enligt regeringens

mening är detta otillfredsställande. Som flera remissinstanser varit inne

på framstår det som naturligt att den som inte följer de konkurrensfrämjande

åtgärder som kan beslutas enligt LEK och därigenom orsakar

skada också skall ersätta denna skada.

Bestämmelser om att ren förmögenhetsskada skall ersättas även i

utomobligatoriska förhållanden finns bl.a. på den allmänna konkurrensrättens

område. Enligt 33 § konkurrenslagen (1993:20) skall företag som

uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förbuden mot konkurrensbegränsande

samarbete och missbruk av dominerande ställning ersätta den

skada som därigenom uppkommer.

En skadeståndssanktion kan utformas så att den inte är beroende av att

PTS först vidtagit åtgärder t.ex. inom sin tillsynsverksamhet. Kontrollen

av efterlevnaden av de konkurrensfrämjande besluten blir i sådant fall

inte helt beroende av PTS initiativ. Regler om skadestånd kan skapa incitament

för andra företag och enskilda att själva ingripa mot beteenden

som inte främjar konkurrensen på marknaderna för elektronisk kommunikation.

En skadeståndssanktion kan således komplettera de offentliga

sanktioner som finns i LEK. Skadestånd har därmed inte bara en reparativ

funktion utan också en preventiv funktion. Företagen löper risk att

drabbas dels av skadestånd, som sammantaget kan uppgå till stora belopp,

dels av den negativa publicitet som en skadeståndsprocess kan ge.

Mot den nu angivna bakgrunden bör det införas ett skadeståndsansvar

för de operatörer som av uppsåt eller oaktsamhet inte följer PTS skyldighetsbeslut.

Konkurrensfrämjande skyldigheter kan beslutas med stöd av

4 kap. 4 § LEK i förhållande till konkurrerande operatörer, och med stöd

av 5 kap. 13 och 14 §§ framför allt i förhållande till slutkunder. Likaså

bör överträdelser av skyldigheterna enligt 5 kap. 12 § LEK att ge abonnenter

möjlighet till förval och prefixval vara skadeståndssanktionerade.

Skadeståndsansvaret bör gälla såväl positiva åtgärder som strider mot

sådana skyldigheter som underlåtenhet att vidta åtgärder som är nödvändiga

för att efterkomma skyldigheterna.

En förutsättning för att skadeståndsansvaret skall få genomslag är att

det finns en tillräckligt klar och preciserad skyldighet som den dominerande

operatören skall rätta sig efter.

I annat fall kan det tänkas att skadeståndsansvar

utesluts eftersom företagets agerande inte kan anses oaktsamt

eller uppsåtligt.

Skadeståndsansvaret bör vidare gälla i förhållande till var och en. Även

konsumenter och andra användare bör kunna väcka talan om skadestånd.

Detta är en naturlig ordning mot bakgrund av LEK:s skyddsintressen så

som de framgår av 1 kap. 1 § i lagen. Det förstärker också skadeståndets

reparativa och preventiva effekt.

Av särskild betydelse för utkrävande av skadeståndsansvar är de möjligheter

till grupprättegång som finns enligt lagen (2002:599) om grupp

Prop. 2006/07:119

40

rättegång, särskilt i sådana fall där det är fråga om en serie av ersättningskrav

som det inte är praktiskt att driva till process vart och ett för

sig. Det förekommer ett förhållandevis stort antal konsumentklagomål på

området för elektronisk kommunikation. Regeringen bedömer att möjligheten

att föra grupptalan beträffande skadestånd pga. överträdelser av

skyldighetsbeslut enligt LEK kan vara en viktig förutsättning för att konsumenter

skall få praktisk möjlighet till kompensation. På så vis kan möjligheten

till skadestånd enligt LEK bidra till att stärka skyddet för konsumenter

på området elektronisk kommunikation.

Talan om skadestånd bör väckas vid allmän domstol. Det finns inte

skäl att införa särskilda forumregler i LEK utan de allmänna forumreglerna

i 10 kap. rättegångsbalken bör gälla. Talan bör, i likhet med vad

som gäller enligt 33 § konkurrenslagen (1993:20), kunna väckas i tio år

från det att skadan uppkom.

I författningskommentaren utvecklas skadeståndsansvarets omfattning

närmare.

Förslaget att införa en skadeståndssanktion innebär inte någon risk för

att tillämpningen av PTS beslut enligt LEK försenas, eftersom en skadeståndsprocess

inte inverkar på möjligheten att verkställa PTS beslut.

9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari

2008.

Bestämmelsen om att kammarrättens beslut inte får överklagas skall

inte tillämpas på beslut som kammarrätten fattat före ikraftträdandet.

De nya bestämmelserna om skyndsam handläggning av mål i förvaltningsdomstolarna,

liksom om begränsning av möjligheterna att där

åberopa nya omständigheter och bevis, skall endast tillämpas om det

överklagade beslutet har fattats efter ikraftträdandet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslog att bestämmelserna om skadeståndsskyldighet skall

tillämpas endast på skyldighetsbeslut som fattats efter ikraftträdandet.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att det bör klargöras

att skadeståndsskyldigheten endast avser sådana skyldigheter enligt

4 kap. 4 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation som beslutats

med stöd av de nya bestämmelserna.

Sveriges advokatsamfund anser att skadeståndsskyldighet även borde

komma i fråga då skyldigheten uppkommit före lagens ikraftträdande,

om den skadeståndsgrundande handlingen företagits efter ikraftträdandet.

Skälen för regeringens förslag: De föreslagna ändringarna i lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) bör träda i kraft så

snart som möjligt. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2008.

Regeringen har i avsnitt 8 föreslagit att företag som har betydande inflytande

på en marknad och som uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtar

en åtgärd som strider mot, eller underlåter att vidta en åtgärd som är nödvändig

för att efterkomma, en skyldighet som meddelats enligt LEK skall

ersätta skada som därigenom orsakas. Förslaget har civilrättsliga verk

Prop. 2006/07:119

41

ningar. I sådant fall följer av allmänna regler att nya bestämmelser inte är

tillämpliga på rättigheter och skyldigheter som har uppkommit före

ikraftträdandet. Detta gäller oavsett om det uttrycks i en övergångsbestämmelse

eller inte. Det behövs alltså inte någon särskild regel om detta.

De nya bestämmelserna bör dock, som Sveriges advokatsamfund föreslagit,

tillämpas på skadegörande handlingar eller underlåtenheter som hänför

sig till tiden efter ikraftträdandet även om själva skyldigheten uppkommit

före ikraftträdandet. Detta bör klargöras i en övergångsbestämmelse.

Det är angeläget att de nya bestämmelserna för att effektivisera domstolsprocessen

får effekt utan onödigt dröjsmål. När det gäller förslaget

om att kammarrättens avgöranden enligt LEK inte skall få överklagas bör

den nya ordningen gälla för de mål som är föremål för kammarrättens

prövning vid ikraftträdandet, men som då ännu inte avgjorts. Det föreslås

därför en övergångsbestämmelse om detta.

De nya bestämmelserna om skyndsam handläggning av mål liksom om

begränsningar i rätten att åberopa nya omständigheter och bevis i förvaltningsdomstolarna

bör endast gälla i mål där det överklagade beslutet

fattats efter ikraftträdandet.

Regeringen bedömer att det i övrigt saknas behov av övergångsbestämmelser.

10 Omprövning av beslut

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon bestämmelse om att

27 och 28 §§ förvaltningslagen (1986:223) om omprövning av beslut

inte skall tillämpas vid tvistlösningsförfarandet.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det införs en

bestämmelse om att 27 och 28 §§ förvaltningslagen (1986:223) om

omprövning av beslut inte skall tillämpas vid tvistlösningsförfarandet.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon erinran mot

förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 27 § förvaltningslagen

(1986:223) skall en myndighet som finner att ett beslut som den har meddelat

som första instans är uppenbart oriktigt, på grund av nya omständigheter

eller av någon annan anledning, ändra beslutet om det kan ske

snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.

Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas, såvida inte klaganden

begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition). Skyldigheten

gäller däremot inte om myndigheten har överlämnat handlingarna i ärendet

till en högre instans, eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot

att myndigheten ändrar beslutet. Enligt 28 § förvaltningslagen förfaller

ett överklagande av en myndighets beslut, om myndigheten själv ändrar

beslutet så som klaganden begär.

Ändrar myndigheten beslutet på annat

sätt än så som klaganden begär, skall överklagandet anses gälla det nya

beslutet, om inte överklagandet skall avvisas på grund av att det kommit

in för sent.

Prop. 2006/07:119

42

Ärenden om tvistlösning hos Post- och telestyrelsen (PTS) är flerpartsärenden

där parterna har motstridiga intressen. Om PTS ändrar ett beslut

som den fattat inom ramen för tvistlösningsförfarandet innebär detta en

nackdel för motparten. Omprövning kan alltså inte bli aktuell när beslut i

tvistlösningsärenden har överklagats. Utredningens förslag är därför obehövligt

och bör inte genomföras.

Att handlingarna efter rättidsprövningen skall överlämnas utan dröjsmål

följer av det allmänna skyndsamhetskravet i 7 § förvaltningslagen.

11 Konsekvenser

I denna proposition lämnas förslag till åtgärder för att förkorta handläggningstiden

och effektivisera processen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna

i mål enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

(LEK). Förslag lämnas också i syfte att effektivisera handläggningen

av tvistlösningsärenden hos Post- och telestyrelsen (PTS).

Förslagen leder inte till att några nya typer av mål förs till de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Det totala antalet mål i domstolarna kommer att

minska något som en följd främst av regeringens förslag om att möjligheten

att överklaga till Regeringsrätten slopas.

Enligt de föreslagna förfarandereglerna skall målen handläggas skyndsamt

vilket visserligen ställer ökade krav på prioritering av verksamheten

hos förvaltningsdomstolarna. Förslaget att begränsa möjligheten att åberopa

nya omständigheter och bevis leder dock, åtminstone på sikt, till att

mindre resurser, går åt till att administrera målen. Därigenom förbättras

förutsättningarna för ett snabbare avgörande och mindre resurser förbrukas.

Förslagen bedöms alltså leda till att antalet mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna

sammantaget minskar och att de kan avgöras snabbare.

Både för PTS och förvaltningsdomstolarna bedöms effekterna av

förslagen vara att kostnaderna minskar.

Förslaget om att lagens syfte särskilt skall beaktas vid beslut om inhibition

förväntas ge positiva effekter på marknadens funktionssätt genom

att de konkurrensfrämjande besluten får snabbare genomslag.

Kostnaderna för arvoden till de ekonomiska experterna är högre än

kostnaderna för arvoden till nämndemän. Kostnaderna för att administrera

de ekonomiska experterna kan dessutom vara något högre. Dessa skillnader

bedöms dock vara försumbara totalt sett. Det är ett förhållandevis

litet antal mål som hör till den kategori som kräver ekonomiska experter.

Förslaget om skadeståndsansvar kan komma att innebära att ett antal

nya mål uppkommer i allmän domstol, vilket ökar kostnaderna något i de

allmänna domstolarna och hos berörda företag. Sannolikt torde dock antalet

skadeståndsmål komma att bli begränsat.

Förslaget förstärker dessutom

incitamenten för SMP-operatörer att sluta frivilliga avtal om villkor

i enlighet med skyldighetsbesluten. En del av de konflikter som i dag

leder till tillsyns- och tvistlösningsärenden hos PTS och domstolarna

torde därigenom kunna undvikas.

Den något ökade kostnaden för de allmänna domstolarna förväntas

rymmas inom den samlade ramen för rättsväsendet, genom att kostnaderna

för förvaltningsdomstolarna minskar till följd av förslagen som

Prop. 2006/07:119

43

effektiviserar förvaltningsprocessen. Även företagen kommer att lägga

ner mindre resurser på rättsprocesser.

Genomförandet av regeringens förslag leder sammantaget till att konkurrensen

på marknaden kommer att fungera bättre och till att företagens

drivkrafter att göra långsiktiga investeringar kommer att öka. Förslagen

bidrar till att förbättra konsumenternas tillgång till elektronisk kommunikation

och deras utbyte av de tjänster som erbjuds.

Sammantaget bedömer regeringen att de samhällsekonomiska effekterna

av förslagen blir såväl positiva som betydande.

Regeringens bedömning är att förslagen inte har några effekter på den

kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet,

jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att uppnå

de integrationspolitiska målen. Ur miljösynpunkt har förslagen inga

konsekvenser.

Prop. 2006/07:119

44

12 Författningskommentar

12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation

7 kap.

10 a §

Tillsynsmyndigheten får förelägga en part att tillhandahålla myndigheten

de uppgifter och handlingar som behövs för att pröva en tvist enligt

10 § och som avser

1. allmänna skyldigheter som gäller enligt denna lag,

2. villkor som meddelats med stöd av lagen, eller

3. särskilda skyldigheter som beslutats med stöd av 4 kap. 4 § eller

5 kap. 13 eller 14 §.

Föreläggandet får förenas med vite. Vid prövning av en ansökan om

utdömande av vite får även vitets lämplighet bedömas.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 7.

Genom bestämmelsen i första stycket får tillsynsmyndigheten samma

befogenheter att inhämta uppgifter vid tvistlösning som gäller enligt

7 kap. 3 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) i

fråga om tillsyn. Myndigheten kan direkt utfärda ett föreläggande för att

få fram de uppgifter från en part i ärendet som behövs för att pröva en

tvist enligt 7 kap. 10 §. Materialet måste dock ha relevans för den prövning

som är aktuell. Vidare får tillsynsmyndigheten inte kräva in mer

material än som är erforderligt. Med uppgifter avses såväl muntliga som

skriftliga uppgifter. Begreppet handling avses ha samma innebörd som i

2 kap. tryckfrihetsförordningen. Ett föreläggande att tillhandahålla handlingar

kan därmed även avse upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller

på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

Enligt ändringen i 8 kap. 21 § får ett föreläggande att tillhandahålla

handlingar eller uppgifter inte överklagas. Av 8 kap. 22 § följer vidare att

beslutet gäller omedelbart. Detta kompenseras av att ett vitesföreläggande,

enligt andra stycket, i stället får prövas i hela dess vidd i mål om

utdömande av vitet. Prövningen av vitesföreläggandet skall inte vara

begränsad till en kontroll av föreläggandets laglighet i sak och form utan

skall även omfatta dess lämplighet. Bestämmelsen är utformad med

7 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) som förebild.

Som JO har påpekat följer det av lagen (1985:206) om viten att utdömande

av vite prövas av länsrätt på ansökan av PTS. Särskilda bestämmelser

om detta behövs alltså inte. Även i övrigt gäller lagen om viten

för sådana viten som föreslås här. Att vitet inte skall dömas ut om ändamålet

med vitet har förlorat sin betydelse framgår av 9 § första stycket

lagen om viten.

Ändamålet med vitet anses normalt inte ha förfallit om

vitesföreläggandet väl har iakttagits men först efter det att den i föreläggandet

angivna tidsfristen löpt ut (se prop. 1984/85:96 s. 55).

Prop. 2006/07:119

45

Skadestånd

13 a §

Om ett företag som enligt 8 kap. 7 § skall anses ha ett betydande inflytande

på en viss marknad uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtar en

åtgärd som strider mot en skyldighet som beslutats med stöd av 4 kap.

4 § eller 5 kap. 13 eller 14 § eller som följer av 5 kap. 12 §, skall företaget

ersätta den skada som därigenom uppkommer. Detsamma gäller

den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att vidta en åtgärd

som är nödvändig för att efterkomma en sådan skyldighet.

Rätten till sådan ersättning faller bort, om talan inte väcks inom tio

år från det att skadan uppkom.

Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 8. Den har utformats med

33 § konkurrenslagen (1993:20) som förebild.

Skadeståndsansvaret omfattar inte bara allt positivt handlande som strider

mot ett skyldighetsbeslut och som orsakar skada. Även underlåtenheter

som orsakar skada sanktioneras. Det ställs alltså ett skadeståndssanktionerat

krav på operatörer med betydande inflytande på en marknad

att vara aktiva för att följa beslut om särskilda skyldigheter enligt LEK.

Den föreslagna regleringen innebär att ersättning kan lämnas för ren

förmögenhetsskada. När det gäller vilka skador som är ersättningsgilla

får ledning hämtas ur skadeståndsrättsliga principer. När det gäller andra

företag och avtalsparter torde i första hand ersättning för inkomstförlust

och intrång i näringsverksamhet komma i fråga som ersättningsgilla skador.

Extra kostnader för motparter till företag med ett betydande inflytande

på en marknad kan uppstå pga. missgynnande affärsvillkor eller

oberättigade krav på tilläggsprestationer. Sådana kostnader skall ersättas.

Andra situationer som kan leda till ökade kostnader eller minskad omsättning

som skall ersättas är förfaranden som innebär hinder för konkurrerande

företags näringsutövning.

När det gäller att bestämma skadans storlek är det erfarenhetsmässigt

svårt att mer exakt beräkna omfattningen av konkurrensskador. En ekonomiskt

realistisk bedömning bör eftersträvas. Om det uppkommer bevissvårigheter

har rätten enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken möjlighet att

uppskatta skadan till ett skäligt belopp.

I övrigt gäller skadeståndslagens (1972:207) och skadeståndsrättens

allmänna principer enligt rättspraxis och doktrin. Det innebär bl.a. att det

ställs krav på adekvat kausalitet mellan den skadevållande handlingen

och den uppkomna skadan. Hur dessa principer skall tillämpas på skador

i nu aktuella fall får, som på andra områden inom skadeståndsrätten, bli

en uppgift för rättstillämpningen att avgöra.

Likaså får det bli en fråga för

rättstillämpningen att avgöra frågor om kretsen av skadeståndsberättigade.

Hit hör bl.a. frågan om i vilka fall sambandet mellan den påstådda

skadan och den skadegörande överträdelsen är av sådant slag att skadeståndsskyldighet

föreligger.

Enligt gällande allmänna bevisbörderegler är det den som begär ersättning

som skall bevisa att vederbörande har drabbats av en ersättningsgill

skada och att det dessutom finns ett orsakssamband mellan överträdelsen

och skadan.

Prop. 2006/07:119

46

Ett mål om skadestånd enligt LEK bör anses utgöra ett rent dispositivt

tvistemål. Lagregeln får därmed till följd att allmän domstol får tolka och

tillämpa bestämmelserna i LEK och skyldighetsbesluten självständigt i

alla dess delar. Det krävs således inte att det först finns ett beslut av PTS

i ett tillsynsärende om överträdelse av en konkurrensfrämjande skyldighet

enligt LEK. Det innebär också att även om det vid tiden för rättegången

i allmän domstol redan finns ett sådant avgörande från PTS, så

har detta ingen prejudicerande betydelse för målet. Det är endast ett

bevisfaktum, vars åberopande inte är bindande för rätten. Däremot kan

naturligtvis normalt sett ett gällande föreläggande om att upphöra med en

överträdelse av en meddelad skyldighet som utfärdats av PTS vara en

viktig del av bevisningen i målet.

En annan konsekvens av lagbestämmelsen är att två prejudikatinstanser

uppkommer, dels Kammarrätten i Stockholm (se 8 kap. 19 §), dels

Högsta domstolen. Ingen av dessa domstolar är dock bunden av den

andra domstolens avgöranden av frågor enligt LEK.

8 kap.

19 §

En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som

meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Kammarrättens avgörande i ett mål enligt denna lag får inte överklagas.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.5. Tillägget av andra stycket

innebär att kammarrätten blir sista instans för samtliga mål enligt LEK.

Kammarrätten har dock inte gjorts till en renodlad prejudikatinstans. De

nuvarande förutsättningarna för att meddela prövningstillstånd i kammarrätten

kvarstår oförändrade. Förutom prejudikatdispens och extraordinär

dispens kan alltså även ändringsdispens komma i fråga, se 34 a § förvaltningsprocesslagen

(1971:291).

21 §

Ett beslut om underrättelse enligt 7 kap. 4 §, ett beslut om föreläggande

enligt 7 kap. 10 a § och ett beslut om att inte ta upp en tvist för

avgörande enligt 7 kap. 10 b § första stycket får inte överklagas.

Ändringen innebär att förelägganden enligt 7 kap. 10 a § inte får överklagas.

Om ett vitesföreläggande enligt denna bestämmelse inte följs kan

tillsynsmyndigheten begära att vitet döms ut enligt bestämmelserna i lagen

(1985:206) om viten. Av 3 kap. 23 § utsökningsbalken följer att

domar eller beslut om utdömande av vite inte får verkställas förrän de har

vunnit laga kraft. Med stöd av den nya bestämmelsen i 7 kap.

10 a §

andra stycket kan föreläggandet prövas i hela dess vidd inom ramen för

vitesprocessen. Bestämmelsen täcker även osanktionerade förelägganden

enligt 7 kap. 10 a §.

Prop. 2006/07:119

47

Handläggning i domstol

23 §

Mål i länsrätt och kammarrätt som avser överprövning av följande beslut

skall handläggas skyndsamt:

1. beslut om särskilda skyldigheter med stöd av 4 kap. 4 § eller 5 kap.

13 eller 14 §,

2. beslut i ett tillsynsärende enligt 7 kap. 5 §, om tillsynen avsett efterlevnaden

av ett beslut som anges i 1,

3. beslut vid prövning av en tvist enligt 7 kap. 10 §, om tvisten grundar

sig på ett beslut som avses i 1, och

4. beslut om identifiering av företag med betydande inflytande på en

marknad enligt 6 §.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 6.4.

De uppräknade målen enligt LEK blir förtursmål i länsrätten och

kammarrätten. En allmän utgångspunkt är att målen normalt bör avgöras

inom sex månader från det att tiden för överklagande gick ut. I mål av

enklare beskaffenhet bör en kortare handläggningstid kunna komma i

fråga. Preklusionsfristen i 24 § hindrar inte att länsrätten avgör ett mål

innan fristen löpt ut om målet är färdigberett.

I vissa fall kan en något längre handläggningstid accepteras, t.ex. om

ett mål är ovanligt komplicerat eller ovanligt omfattande i förhållande till

andra liknande mål enligt LEK. En annan sådan situation är att en part

enligt 24 § har tillåtits att åberopa nya omständigheter eller ny bevisning

och handläggningen därigenom försenas. För kammarrättens del kan en

längre handläggningstid också bli aktuell om avgörandet har prejudikatvärde

och målets karaktär även i övrigt motiverar detta.

24 §

I mål som avses i 23 § får en part i länsrätten åberopa en ny omständighet

eller ett nytt bevis efter det att fyra månader gått från det att tiden

för överklagande gått ut, endast om parten gör sannolikt att parten

inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller annars

haft giltig ursäkt att inte göra det.

I mål som avses i 23 § får en ny omständighet eller ett nytt bevis åberopas

först i kammarrätten endast om det finns synnerliga skäl.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 6.6.

Syftet med bestämmelserna är att komma till rätta med problemet att

skriftväxlingen i vissa mål enligt LEK drar ut på tiden och att parterna

ofta i ett sent skede av handläggningen åberopar nya omständigheter och

bevis. Genom bestämmelserna tvingas parterna att tidigare slutligt ange

vilka omständigheter och bevis som åberopas. I denna typ av mål är båda

parter kommersiella operatörer som normalt företräds av ombud och som

har särskilda kunskaper på sakområdet.

Det bör därför ställas höga krav

på processföringen i målen. Vidare underlättar bestämmelsen för domstolarna

att avgöra målen skyndsamt. Preklusionsfristen i första stycket

Prop. 2006/07:119

48

hindrar naturligtvis inte ett avgörande av målet innan fristen löpt ut, om

målet då är färdigberett.

Bestämmelsen i första stycket har sin förebild i 50 kap. 25 § tredje

stycket rättegångsbalken. Tillämpningen av bestämmelsen bör göras mot

bakgrund av partens förutsättningar att föra processen. När en part företräds

av ett ombud bör förutsättningarna att få åberopa ny bevisning eller

nya omständigheter efter att den angivna tidsfristen gått ut vara relativt

begränsade. En situation där giltig ursäkt kan anses föreligga är att en

part inte haft anledning att åberopa en omständighet eller ett bevis tidigare,

t.ex. för att motparten tillåtits att åberopa en ny omständighet eller ett

nytt bevis. Detta bör naturligtvis kunna bemötas. I övrigt bör i tillämpliga

delar den praxis som utbildats vid tillämpningen av 50 kap. 25 § tredje

stycket rättegångsbalken kunna vara vägledande även här.

Av 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att beslut i länsrätten

i frågor enligt första stycket inte får överklagas särskilt.

Enligt andra stycket finns det mycket små möjligheter att åberopa nya

omständigheter eller bevis i kammarrätten. Detta tillåts bara i extraordinära

situationer. Bestämmelsen underlättar för kammarrätten att fullgöra

sin prejudikatbildande funktion trots kravet på skyndsam handläggning

även av sådana mål. Kammarrättens beslut i dessa frågor får inte överklagas,

se 8 kap. 19 § andra stycket.

Domstolarnas sammansättning

25 §

Vid prövningen av mål som avses i 23 § skall länsrätten bestå av två

lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Om en av de ekonomiska

experterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats,

är rätten ändå domför.

Första stycket första meningen gäller inte om något annat följer av

18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 6.2.

Paragrafen innehåller undantag från de allmänna domförhetsreglerna

för länsrätt i 17 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

när det gäller vissa mål enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

De särskilda reglerna om länsrättens sammansättning kommer

enligt första stycket att gälla i mål som avser identifiering av företag med

betydande inflytande på en fastställd marknad, mål som avser åläggande

av skyldigheter mot sådana företag samt tillsyns- och tvistlösningsmål

som grundar sig på ett skyldighetsbeslut. Bestämmelserna innebär att

ekonomiska experter som huvudregel skall ingå i rätten vid avgörandet

av mål i de angivna målkategorierna.

Länsrätten skall bestå av ett jämnt antal ledamöter. Detta innebär att

det vid lika röstetal vid en omröstning blir ordförandens mening som

skall gälla, se 26 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

jämfört med 16 kap. 3 § rättegångsbalken (jfr prop. 1971:14 s. 70 f och

109 samt prop. 1971:30 s. 700).

Av andra stycket följer att länsrätten är domför med en lagfaren ledamot

ensam i vissa fall. Hit hör bl.a. vidtagande av åtgärder för beredning

Prop. 2006/07:119

49

av mål och andra beslut som inte innebär att mål avgörs slutligt samt avgörande

av mål av enkel beskaffenhet.

26 §

När kammarrätten prövar mål som avses i 23 § skall kammarrätten

bestå av tre lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Om en av

de ekonomiska experterna får förhinder sedan handläggningen har

påbörjats, är rätten ändå domför.

Kammarrätten är domför utan ekonomiska experter i sådana fall

som anges i 12 § andra stycket 1–3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

samt vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

I övrigt gäller, även i mål som avses i första stycket, 12 § femte–

sjunde styckena lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar i

fråga om kammarrättens sammansättning. Vid behandlingen av frågor

om prövningstillstånd och frågor som behandlas samtidigt därmed

skall dock även en ekonomisk expert ingå i rätten, om inte målet är av

enkel beskaffenhet.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 6.2.

Paragrafen innehåller undantag från de allmänna domförhetsreglerna

för kammarrätt i 12 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

i sådana mål som avses i 23 §. Enligt första stycket skall ekonomiska

experter som huvudregel ingå i rätten vid prövningen av sådana

mål.

Enligt andra stycket är kammarrätten domför utan ekonomiska experter

vid prövning av överklagande av beslut som inte innebär att målet

slutligt avgörs, vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande

samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande liksom vid

beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i

sak.

Vidare gäller enligt tredje stycket att kammarrätten är domför med en

lagfaren domare vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och

vid åtgärder som endast avser beredandet av mål. Vid behandling av frågor

om avvisning av ett överklagande på grund av att det inkommit för

sent är kammarrätten domför med två ledamöter, om de är ense om slutet.

Slutligen gäller att kammarrätten, vid behandling av frågor om prövningstillstånd

och frågor som behandlas samtidigt därmed, är domför

med två lagfarna ledamöter och en ekonomisk expert, om inte målet är av

enkel beskaffenhet.

27 §

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, förordnar

för viss tid dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 25

och 26 §§. Inträffar medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen

av ett mål en omständighet som medför att förordnandet skall upphöra

att gälla, skall förordnandet ändå anses fortsätta att gälla i det pågående

målet.

Prop. 2006/07:119

50

Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk

medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha

förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Paragrafen är ny. Den har i enlighet med Lagrådets förslag utformats

med 64 d § konkurrenslagen (1993:20) som förebild.

Inhibition

28 §

När en domstol enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) tar

ställning till om ett beslut som fattats med stöd av denna lag tills vidare

inte skall gälla skall domstolen särskilt beakta det som i 1 kap. 1 § anges

om lagens syfte.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 6.3.

Syftet med bestämmelsen är att lyfta fram betydelsen av att en domstol

som prövar en fråga om inhibition av ett beslut enligt LEK särskilt beaktar

de allmänna intressen som ligger bakom lagen. De allmänna målen

med lagstiftningen uttrycks i 1 kap. 1 § som att enskilda och myndigheter

skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer

och största möjliga utbyte vad gäller elektroniska kommunikationstjänster

samt deras pris och kvalitet. Målet skall främst uppnås genom att

konkurrensen och den internationella harmoniseringen på området främjas.

Utgångspunkten för prövningen av inhibitionsfrågor är givetvis fortfarande

den praxis som utbildats kring den allmänna inhibitionsbestämmelsen

i 28 § förvaltningsprocesslagen. Bestämmelsen innebär dock att

utrymmet för att meddela inhibitionsbeslut inom området blir mindre än

tidigare. Frågan var gränsen lämpligen skall gå måste dock bli en fråga

för den allmänna rättstillämpningen att avgöra.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. För skada som orsakats före ikraftträdandet gäller inte de nya

bestämmelserna i 7 kap. 13 a §.

3. För avgöranden som kammarrätten träffat före ikraftträdandet

gäller 8 kap. 19 § i sin äldre lydelse.

4. För överklagade avgöranden som träffats före ikraftträdandet

gäller inte de nya bestämmelserna i 8 kap. 23 och 24 §§.

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 9.

Bestämmelsen i punkt 2 innebär att även skyldighetsbeslut som fattats

före ikraftträdandet är skadeståndssanktionerade, under förutsättning att

skadan orsakas genom en handling eller underlåtenhet efter ikraftträdandet.

Enligt punkt 3 kommer förbudet mot att överklaga kammarrättens avgöranden

att träda i kraft omedelbart. Avgöranden som kammarrätten har

Prop. 2006/07:119

51

träffat före ikraftträdandet skall dock efter överklagande prövas av Regeringsrätten

enligt 8 kap. 19 § i dess äldre lydelse.

Så som bestämmelsen i punkt 4 är utformad kommer avgöranden som

träffats före ikraftträdandet, men som överprövas efter ikraftträdandet, att

handläggas enligt äldre bestämmelser i den lägre instansen och enligt de

nya bestämmelserna i den högre instansen.

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar

11 §

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Regeringen får bestämma

att en avdelning skall vara förlagd till någon annan ort än

den där domstolen har sitt säte. Chef för en avdelning är presidenten

eller en lagman.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av

vissa mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram

och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser

om särskild sammansättning vid behandling av mål enligt 10

kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300)

finns i 13 a §.

12 §

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra

lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten,

är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän.

Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant

fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av överklagande av beslut som ej innebär att målet

avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande

samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att

detta prövats i sak.

Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat

mål, får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare

målet.

Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i

fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram och lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation. Bestämmelser om domförhet vid behandling

av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten

domför med två ledamöter, om de är ense om slutet. Detsamma gäller

vid behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd

Prop. 2006/07:119

52

krävs för prövning av överklagande, om frågorna behandlas före

eller i samband med frågan om prövningstillstånd. Vid behandling

av en fråga om avvisning av ett överklagande på grund av att det har

kommit in för sent är kammarrätten domför med två ledamöter, om

de är ense om slutet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten

domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en

lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag

att de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i

kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare

bestämmelser om detta meddelas av regeringen.

17 §

Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän,

om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämndemännen får

förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför

med en lagfaren domare och två nämndemän.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller

svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver

vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om

antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder

sedan handläggningen har påbörjats gäller första stycket

andra meningen i fråga om domförhet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering och av

vissa mål om elektronisk kommunikation finns, förutom i 18 §, bestämmelser

i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) respektive lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall

fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för

tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan

nämndemännen efter samråd med dem.

I paragraferna erinras om att det i vissa avseenden gäller särskilda domförhetsregler

i länsrätt och kammarrätt när det gäller prövningen av vissa

mål enligt LEK, se 8 kap. 25 och 26 §§ LEK.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

53

Sammanfattning av betänkandet Effektivare LEK

(SOU 2006:88)

Problemen

Myndighetsorganisationen

PTS är enligt förordningen (1997:401) med instruktion för Post- och telestyrelsen

central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar (sektorsansvar)

inom postområdet och inom området för elektronisk kommunikation.

Förutom PTS finns även ett antal andra myndigheter med ansvarsområden

inom området för elektronisk kommunikation – framförallt

Datainspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Konsumentombudsmannen

samt Radio- och TV-verket.

När det gäller området för elektronisk kommunikation har PTS fokuserat

sitt arbete på att främja konkurrensen. Detta överensstämmer också

väl med hur målen för sektorn är utformade. De främsta medlen för att

uppnå dessa mål är att skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens

utan snedvridningar eller begränsningar samt att främja internationell

harmonisering.

PTS arbete med att främja konkurrensen sker genom att man fortlöpande

analyserar de delmarknader där det kan vara motiverat att införa

skyldigheter enligt LEK utifrån kommissionens rekommendation samt

riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av betydande marknadsinflytande.

Myndigheten skall i detta sammanhang fastställa relevant

marknad, identifiera företag med betydande inflytande på marknaden

(SMP, significant market power) samt meddela dessa företag skyldigheter.

Besluten reglerar vad som skall gälla på en viss delmarknad. Det är

alltså fråga om förhandsreglering (ex ante), i motsatts till den generella

konkurrensrätten, där ingripande huvudsakligen sker i efterhand (ex post)

t.ex. när en dominerande aktör har missbrukat sin ställning, även om

konkurrenslagstiftningens bestämmelser också har en förebyggande effekt

på företagens agerande.

I SMP-förfarandet är PTS skyldigt att samråda med Konkurrensverket;

denna samrådsskyldighet gäller dock endast det första steget, dvs. att

fastställa relevanta marknader och identifiera företag med betydande inflytande

på marknaden – inte beslut om skyldigheterna. Utredningen har

dock noterat att PTS genom det nya regelverket har fått stor beslutanderätt

och stort ansvar på området, och det har framförts invändningar mot

hur myndighetsorganisationen ser ut på området för elektronisk kommunikation

samt mot PTS starka ställning.

Besluts- och överklagandeprocessen

PTS har meddelat ett stort antal beslut utifrån den nya lagstiftningen.

Många av dessa beslut har överklagats till domstol.

PTS avgöranden överklagas till de allmänna förvaltningsdomstolarna,

närmare bestämt till Länsrätten i Stockholms län, Kammarrätten i Stockholm

och slutligen Regeringsrätten. I länsrätten hanteras målen på en

särskild enhet, PTS-enheten, och domstolen har avsatt särskild personal

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

54

för att hantera dessa mål. Målen bereds och handläggs av föredraganden

och fiskaler, men svårare frågor avgörs slutligt av två chefsrådmän och

tre nämndemän. I Kammarrätten i Stockholm hanteras målen från PTS på

en av domstolens ordinarie avdelningar.

Antalet mål från PTS är relativt litet i förhållande till antalet andra mål

i förvaltningsdomstolarna – såväl i länsrätten som i kammarrätten – men

det har dock skett en successiv ökning sedan LEK trädde i kraft. Vid årsskiftet

2005/2006 fanns 45 pågående mål från PTS vid Länsrätten i

Stockholms län och 20 mål i Kammarrätten i Stockholm. Den 15 juli

2006 var motsvarande siffror 55 respektive 5 mål.

Den 15 augusti 2006 hade PTS fattat beslut vad gäller 17 av de 18

marknader som anges i kommissionens rekommendationer. På 11 av

marknaderna har PTS pekat ut en eller flera SMP-operatörer, vilka också

meddelats skyldigheter.

Besluten om skyldigheter har överklagats av någon eller några aktörer

på samtliga marknader utom en. Flera av de beslut som PTS tagit under

andra halvåret 2004 hade exempelvis ännu inte slutligt avgjorts i domstol

i september 2006.

Ett åskådliggörande exempel på detta är PTS beslut att utse TeliaSonera

till SMP-operatör på marknaden för bitströmstillträde och att

ålägga företaget skyldigheter. PTS fattade sitt beslut den 24 november

2004. Genom en dom den 20 april 2006 fastställde länsrätten myndighetens

beslut, och den 3 juli 2006 beslutade kammarrätten att inte meddela

prövningstillstånd, Regeringsrätten har dock därefter beslutat att ta upp

frågan om prövningstillstånd i kammarrätten till prövning genom ett beslut

den 28 juli 2006.

Till utredningen har framförts att det är ett problem att domstolarna i

stor omfattning valt att hindra vidare verkställighet av de beslut PTS fattat

genom att beslut om inhibition. Exempelvis anger PTS att det är ett

problem att ovan nämnda beslut om bitströmstillträde inte gick att verkställa

eftersom beslutet hade inhiberats av länsrätten och ännu inte slutligt

avgjorts. Länsrätten i Stockholms län avslog genom sin dom den 20

april 2006 Telia Soneras överklagande och hävde samtidigt beslutet om

inhibition från den 3 februari 2005. PTS har först därefter kunnat påbörja

tillsynen av den drygt 14 månader tidigare meddelade skyldigheten. Vidare

verkställighet har dock återigen hindrats genom att Regeringsrätten

beslutat om prövningstillstånd och inhibition den 28 juli 2006. Av de 45

mål som vid årsskiftet 2005/2006 pågick i Länsrätten i Stockholms län

hade det beslutats om inhibition i 16 av målen.

Tvistlösning

Enligt 7 kap.

10 § LEK skall PTS avgöra tvister mellan aktörer på marknaden

för elektronisk kommunikation, och man skall dessutom besluta i

de frågor som tvisten gäller så snart som möjligt; beslut skall meddelas

inom fyra månader från det att ansökan kommit in till myndigheten. Utredningen

har noterat att det finns vissa problem med att hålla denna fyramånadersfrist

vid tvistlösning. Problemen är dock inte särskilt stora,

utan de flesta mål avgörs inom tidsfristen. Utredningen har dock konstaterat

att det saknas regler som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att

påskynda tvistlösningsförfarandet eller förhindra att någon part förhalar

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

55

ärendet. Flertalet aktörer anser dessutom att kravet på PTS att upprätthålla

en funktionsuppdelning leder till merarbete och ineffektivitet, vilket

även PTS har framfört.

Utredningens bedömning

Utredningen konstaterar att särreglering inom området elektronisk kommunikation

är nödvändig under överblickbar tid samtidigt som det långsiktiga

syftet är att marknaderna skall fås att fungera så väl att en förreglering

inte behövs. Det finns idag på marknaderna för elektronisk kommunikation

en betydande regleringsosäkerhet. Den hämmar investeringsutvecklingen

och försvårar möjligheterna att etablera fungerande konkurrens

och därmed utbudet av tjänster till konsumenterna.

Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan myndigheterna fungerar

enligt utredningens uppfattning tillfredsställande. Däremot bör samarbetet

mellan PTS och Konkurrensverket förbättras och utvecklas. Även

beslutsprocessen (inklusive tvistlösningsförfarandet) inom PTS kan förbättras.

De problem utredningen noterat på dessa områden bidrar till regleringsosäkerheten.

Utredningen konstatera också att den utdragna handläggningen av

målen från PTS utgör ett allvarligt problem och försenar genomförandet

av regleringen. Enligt utredningen beror de långa överklagandeprocesserna

i första hand på att förvaltningsprocesslagens regler, som styr processerna

i de allmänna förvaltningsdomstolarna, inte är anpassade för att

driva på ett avgörande i målen från PTS. Om parterna önskar att lägga till

ytterligare skrifter finns det små möjligheter för domstolarna att förhindra

detta. En annan faktor som, enligt utredningen, leder till utdragna

processer är möjligheten att överklaga till som mest tre domstolsinstanser.

Förslagen

Utredningen presenterar i detta betänkande ett antal förslag till förändringar

i LEK. Syftet med förslagen är att minska regleringsosäkerheten

och bidra till att den reglering som under överskådlig tid är nödvändig på

delar av området för elektronisk kommunikation blir väl avvägd. Utredningen

lägger förslag som tydliggör den långsiktiga regleringsstrategin

och de kortsiktiga skyldighetsbesluten, men föreslår också åtgärder som

kortar tiden från PTS beslut till dess besluten vunnit laga kraft. Förslagen

avser att bland annat förkorta överklagandeprocesserna och förbättra PTS

beslut för att därigenom kunna minska rättsosäkerheten. Förslagen i betänkandet

avser att leda till förbättringar när det gäller hur PTS utformar

den långsiktiga strategin för området elektronisk kommunikation och hur

myndigheten utformar sina beslut samt ett förbättrat tvistlösningsförfarande.

En viktig del i förslagen är också ett utökat och förbättrat samarbete

med Konkurrensverket. Vidare läggs förslag till att förändra processreglerna

vid hantering av mål från PTS för att besluten snabbare skall

kunna tillämpas. Enligt utredningen kommer förslagen att minska regleringsosäkerheten

och därmed ha positiva effekter på konkurrens och

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

56

investeringsvilja vilket medför en snabbare utveckling av olika tjänster

till nytta för konsumenterna.

Normbesluten

Utredningen har konstaterat att PTS många gånger i praktiken använder

sig av ett trestegsförfarande för att införa skyldigheter för aktörer med

betydande inflytande på en fastställd marknad. Utredningen har också

konstaterat att besluten i enlighet med riktlinjerna i förarbetena preciseras

successivt i skyldighetsbeslut, tillsynsbeslut och tvistlösningsbeslut.

Flera operatörer anser att framför allt skyldighetsbesluten, men till viss

del även tillsyns- och tvistlösningsbesluten, är alltför oprecisa. Utredningen

delar den uppfattningen. Det viktigaste problemet är att besluten

inte anses vara tillräckligt tydliga vad gäller att klargöra vilka skyldigheter

SMP-företagen har, för att detta sedan skall kunna läggas till grund

för affärsmässiga överenskommelser mellan företagen. Detta är givetvis

något som leder till stor osäkerhet på marknaden.

Enligt utredningens bedömning finns det goda förutsättningar för att

mer precisa skyldighetsbeslut av PTS skulle minska tidsåtgången för utredningar

och mildra konflikter mellan marknadsaktörerna. Utredningen

föreslår därför en markering av hur viktigt det är med en precisering genom

att ett sådant krav införs i bestämmelsen om skyldighetsbesluten i

8 kap. 6 § LEK. Det avgörande bör vara att besluten är så klara och

tydliga att den förpliktade och den berättigade vet sina rättigheter och

skyldigheter. Syftet med ett sådant krav är att ytterligare understryka att

besluten, så långt möjligt, direkt bör kunna ligga till grund för

överenskommelser mellan den förpliktade och de berättigade.

Ett förslag till att skapa en ytterligare drivkraft för PTS att precisera

sina skyldighetsbeslut är att regeringen i regleringsbrevet för PTS kräver

att myndigheten årligen redovisar den genomsnittliga tidsåtgången från

beslut till tillämpning för samtliga meddelade skyldighetsbeslut.

Enligt utredningen är en åtgärd för preciserade skyldigheter att det införs

civilrättsliga verkningar av skyldighetsbesluten. Möjligheten att

kräva skadestånd kommer enligt utredningen att rikta operatörernas

uppmärksamhet på vikten av att PTS precisera skyldigheterna. Utredningen

föreslår därför att det införs en regel som säger att om ett företag

med uppsåt eller av oaktsamhet vidtar en åtgärd som strider mot, eller

försummar att vidta en åtgärd som är nödvändig för att följa, en skyldighet

som meddelats enligt 4 kap. 4 § eller 5 kap. 13–14 §§ LEK eller som

följer av 5 kap. 12 § samma lag, skall företaget ersätta den skada som

därmed uppkommer.

Enligt utredningen bör regeringen ge en oberoende expert i uppdrag att

analysera hur Post- och telestyrelsen utformat motiveringarna av sina

marknads- och skyldighetsbeslut, hur besluten eventuellt skulle kunna

utvecklas och vilka eventuella lagändringar som kan behövas för att den

önskade utvecklingen skall komma till stånd.

För att åstadkomma en tydlig formell åtskillnad mellan skyldighetsbeslut

och tvistlösning föreslår utredningen att det bör klargöras att skyldighetsbesluten

inte får gälla förhållandet mellan vissa parter; de skall

gälla allmänna skyldigheter för den förpliktade adressaten, samtidigt som

de även gäller till förmån för var och en som enligt lagstiftningen ingår i

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

57

den krets för vilken beslutet innebär en rättighet. Då blir gränsen mellan

tillsyn och tvistlösning tydligare, eftersom tillsynen dels handlar om huruvida

den förpliktade efterlever skyldigheterna, dels kan resultera i ett

föreläggande att följa lagen eller skyldighetsbesluten. Tvistlösning, däremot,

handlar om att klargöra vilka villkor som skall gälla mellan två

parter med anledning av skyldigheter enligt lagen eller beslut som meddelats

med stöd av lagen.

Förslaget kan leda till tydligare skyldighetsbeslut, eftersom det blir

klart att skyldighetsbesluten skall vara mer preciserade och att det således

inte kan påföras något utöver dessa skyldigheter genom tvistlösning.

När det gäller tillsyn är detta uppenbart, eftersom tillsyn måste gälla just

efterlevnaden av en förpliktelse av något slag.

Utredningen föreslår därför att det klargörs i 8 kap. 6 § LEK att en

skyldighet inte får begränsas till att avse förhållandet mellan ett företag

med betydande inflytande på en fastställd marknad och en eller vissa

motparter, utan den skall gälla allmänt i förhållande till alla som blir berättigade

tack vare beslutet.

Tvistlösningen

Utredningens uppfattning är att förslaget om att skyldighetsbeslut skall

preciseras leder till att färre tvister blir föremål för tvistlösning. Tvistlösningsinstitutet

kommer därigenom att renodlas, eftersom myndigheten

genom tvistlösningen kan fastställa vilka villkor som skall gälla mellan

vissa bestämda parter.

För att åstadkomma goda förutsättningar för en väl fungerande marknad

är det väsentligt att LEK tillämpas på ett rättssäkert sätt. Det är därför,

enligt utredningen, viktigt att de skyldigheter som åläggs enligt lagen

beslutas i enlighet med det förfarande som gäller skyldighetsbesluten vad

gäller samråd med marknadens aktörer, andra myndigheter och Europeiska

gemenskapernas kommission – inte i någon annan form. Det är därför

viktigt att tvistlösningen enligt LEK innebär en rättssäker uttolkning

av dessa skyldighetsbeslut. Det måste stå fullständigt klart att det inte

kan bli fråga om att tillföra några nya eller utvidgade skyldigheter i samband

med tvistlösning.

När det gäller PTS utformning av sitt inre arbete i förhållande till bl.a.

tvistlösningsärendena anser utredningen att det saknas skäl för att ställa

krav på PTS att upprätthålla en organisatorisk uppdelning mellan de

olika funktionerna inom myndigheten. PTS bör i stället kunna organisera

sig på det sätt som myndigheten finner lämpligast för att genomföra sitt

uppdrag.

Däremot föreslår utredningen att det, för att garantera en rättssäker

tvistlösning, alltid skall krävas att ärenden om tvistlösning skall avgöras

av en lagfaren tjänsteman.

I tvister som prövas enligt LEK är det vanligt att PTS måste pröva frågan

om vilken dag tvisten uppkommit när en part begär att avgörandet

skall gälla förfluten tid, dvs. innan begäran inkom till myndigheten. Det

är då inte ovanligt att PTS beslut innebär att tvisten prövas från den dag

när tvistlösning begärdes vid myndigheten. Enligt PTS tillämpning av

lagen förutsätts alltså en tvist ha uppkommit när begäran om tvistlösning

gjordes vid myndigheten. Är parterna ense om att tvisten uppkommit vid

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

58

en tidigare tidpunkt godtar PTS detta. Är de däremot oense om detta

måste den som begär tvistlösning från ett tidigare datum bevisa att tvisten

uppkommit redan då, vilket i många fall är svårt.

Det finns en fara med en sådan tillämpning, eftersom den riskerar att

leda till att parterna skyndar sig att begära tvistlösning vid PTS, innan

man har tömt ut möjligheterna att lösa tvisten genom kommersiella förhandlingar.

Utredningen föreslår därför att det regleras särskilt i LEK att prövningen

av en tvist får omfatta tiden innan ansökan kom in till myndigheten,

om sökanden innan dess begärt förhandlingar med motparten om

saken men sådana antingen inte har kommit till stånd eller inte har lett till

att något avtal har kunnat träffas om saken. Prövningen får då omfatta

tiden från den dag när det begärda avtalet eller villkoret skulle ha börjat

gälla, dock tidigast från den dag när en begäran om förhandlingar gjordes.

Utredningen konstaterar att PTS oftast förmår meddela beslut i tvistlösningsärenden

inom den lagstadgade fyramånadersfristen. Det förekommer

dock att denna tidsfrist överskrids p.g.a. tvisternas komplexitet

och omfattning. För dessa fall finns dock möjlighet till undantag från

fristen enligt lagen.

En vanligare orsak till tidsåtgången verkar dock vara att parterna ändrar

sina yrkanden eller framställer nya yrkanden på ett sent stadium av

handläggningen. Det är inte heller ovanligt att parterna begär upprepade

anstånd för att skicka in sina yttranden; det kan inte uteslutas att detta

sker med syftet att försöka förhala ärendet. I sammanhanget är det en

väsentlig faktor att motparten i ett tvistlösningsärende ofta inte har något

att vinna på en snabb handläggning, utan att detta främst ligger i sökandens

intresse.

För att styra upp tvistlösningsförfarandet enligt LEK krävs att förfarandet

regleras med hänsyn till att det är fråga om ett förfarande med

motstående enskilda intressen. Utredningen föreslår därför att det införs

bestämmelser i LEK om förfarandet vid tvistlösning.

Ett problem i ett tvistlösningsärende kan vara att PTS inte får in det

underlag från parterna som behövs. Enligt utredningen ger de befintliga

reglerna inte PTS tillräcklig befogenhet för att begära in de upplysningar

och underlag som krävs i ärendet. Utredningen föreslår därför att PTS

skall ges möjlighet att förelägga en part att komma in med nödvändigt

underlag. Föreläggandet skall kunna förenas med vite.

Överklagandeprocessen

En viktig fråga är självklart varför domstolsprocesserna tar så lång tid.

Utredningen drar slutsatsen att det är skriftväxlingen och handläggningen

som drar ut på tiden; när målen väl är färdiga för slutligt avgörande, så

avgörs de relativt snabbt i domstolarna. Utredningen anser inte att de

resurser som förvaltningsdomstolarna avsatt för att hantera mål från PTS

är bristfälliga. Det förefaller i stället snarast som om dessa mål i någon

mån är prioriterade i förhållande till andra mål som inte med stöd av lag

skall hanteras med förtur. Detta gäller särskilt Länsrätten i Stockholms

län och den där inrättade PTS-enheten.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

59

Utredningen har övervägt huruvida målen från PTS i stället borde

kunna överklagas till Marknadsdomstolen som första och enda instans.

Genom en sådan förändring skulle det gå att uppnå en skyndsammare

överklagandeprocess. En ytterligare fördel med att flytta över mål till

Marknadsdomstolen skulle vara att ekonomiska experter därmed deltar i

avgörandena, och av förarbeten till LEK framgår att SMP-besluten skall

fattas utifrån konkurrensrättsliga principer och med hjälp av konkurrensrättsliga

metoder (prop. 2002/03:110, s. 275).

Enligt utredningen är dock ett av de starkaste skälen för att behålla

målen från PTS i de allmänna förvaltningsdomstolarna att det där finns

en upparbetad kompetens för sådana mål.

Det är dessutom så att det normalt bör kunna anföras starka skäl för att

ändra en rådande ordning, särskilt om inkörningsproblemen med en nyordning

kan förväntas motverka målet att snabba på överklagandeprocessen.

Även om utredningen är övertygad om att en förändring med Marknadsdomstolen

som första och enda instans ger ett snabbare förfarande

än i dag, så kan detta uppnås även genom förändringar inom den nuvarande

ordningen. Dessutom är en förändring inom den nuvarande ordningen

betydligt enklare att genomföra än om man skulle flytta över målen

till Marknadsdomstolen.

Sammantaget anser utredningen att målen från PTS även fortsättningsvis

skall överklagas till de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Färre domstolsinstanser

Utredningen anser att rättssäkerheten kan bibehållas för målen från PTS

även om kammarrätten är sista instans. Att minska antalet överklagandeinstanser

kan förkorta tiden till dess att beslut enligt LEK vinner laga

kraft. Utredningen föreslår därför att möjligheten att överklaga PTS beslut

ända upp till Regeringsrätten tas bort, och att kammarrätten i stället

utgör sista domstolsinstans för samtliga mål från PTS. Kammarrätten

skall kunna ta upp ett mål till prövning enligt samma dispensgrunder som

gäller i dag.

Särskilda ledamöter

Utredningen föreslår att särskilda ledamöter (ekonomiska experter) skall

delta när länsrätt och kammarrätt avgör frågor om identifiering av företag

med betydande inflytande på en fastställd marknad och frågor om fastställande

av särskilda skyldigheter för sådana företag.

Tidsfrister för handläggning och avgöranden

För att påskynda det slutliga avgörandet av PTS beslut om konkurrensfrämjande

frågor bör domstolarna ges möjlighet att driva på avgörandet.

En sådan möjlighet skapas om domstolarna har en tidsfrist för när mål

skall vara avgjorda, kombinerat med tidsfrister för när skriftväxlingen

skall vara avslutad.

Utredningen föreslår att det införs en regel som säger att överklagade

beslut enligt 8 kap. 6 § LEK skall vara avgjorda i länsrätten eller kam

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

60

marrätten inom sex månader från det att tiden för överklagande gick ut.

Om det finns synnerliga hinder för ett avgörande kan dock tidsfristen

förlängas. Skriftväxlingen i länsrätten skall anses vara avslutad fyra månader

efter att tiden för överklagande gick ut. I kammarrätten skall

skriftväxlingen anses avslutad efter två månader från det att domstolen

tagit ställning till frågan om prövningstillstånd. Dessa tidsfrister kan förlängas

om det finns särskilda skäl för detta.

Utredningen föreslår även att särskilda preklusionsregler införs i 8 kap.

LEK för handläggningen i länsrätt och kammarrätt. I länsrätten skall nya

omständigheter eller ny bevisning få åberopas efter att fyra månader gått

från tiden för överklagande gick ut endast om parten gör sannolikt att han

inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset tidigare. I kammarrätten

får nya omständigheter eller nya bevis åberopas endast om det finns

synnerliga skäl för detta.

Utredningen föreslår att en domstol som prövar en framställan om inhibition

av ett beslut som fattats enligt LEK särskilt skall ta hänsyn till

syftet med lagen, så som det framgår av lagens portalparagraf i 1 kap.

1 §. Länsrätten och kammarrätten skall vara skyldiga att ange skälen för

ett beslut om att PTS avgörande tills vidare inte skall gälla.

Myndighetsorganisationen

Utredningen anser att den nuvarande ansvarsfördelning mellan myndigheterna

när det gäller det konkurrensfrämjande arbetet på området för

elektronisk kommunikation fungerar tillfredsställande och därför inte bör

ändras. Däremot bör samarbetet mellan PTS och Konkurrensverket öka

för att främja en långsiktigt fungerande konkurrens och minska regleringsosäkerheten

genom förbättrade skyldighetsbeslut.

När det gäller samråd mellan PTS och Konkurrensverket i SMP-ärenden

föreslår utredningen att PTS skall begära in ett skriftligt yttrande från

Konkurrensverket i frågor som avses i 21–22 §§ FEK, dvs. när det gäller

förslag om skyldigheter mot ett företag med ett betydande inflytande på

en fastställd marknad. Samrådet skall gälla ett upprättat förslag till beslut.

Ett beslut som avviker från Konkurrensverkets yttrande skall innehålla

skälen till varför yttrandet inte har följts.

Utredningen föreslår också att PTS skall samarbeta med Konkurrensverket

om en långsiktig strategi.

PTS inre organisation

Utredningen anser att PTS är en väl fungerande myndighet med hög

kompetens inom det området man ansvarar för.

Utredningen har fått kännedom

om att många aktörer anser att kravet på PTS att upprätthålla en

funktionsuppdelning mellan normgivning, tillsyn och tvistlösning leder

till merarbete och ineffektivitet. Dessa aktörer förordar i stället en sakfrågeindelade

organisation vid PTS. Andra aktörer menar dock att det

inte är lämpligt att en och samma myndighet utövar alla dessa funktioner,

bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt.

Utredningen gör samma bedömning som vid tvistlösning när det gäller

frågan om funktionsuppdelning mellan de normativa besluten och till

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

61

synsbesluten enligt LEK. Med hänsyn till att samma personer fattar beslut

i ärendena fyller funktionsuppdelningen inte något syfte. För att

möjliggöra en ökad effektivitet genom nyttjandet av samordningsfördelar

anser utredningen att PTS inte behöver upprätthålla en organisatorisk

uppdelning mellan de olika funktionerna inom myndigheten. PTS bör i

stället kunna organisera sig på det sätt som myndigheten finner mest

lämpat, för att genomföra sitt uppdrag i dessa delar.

Utredningen anser dock att det finns anledning att ställa tydligare krav

på PTS i några hänseenden. Regeringen bör t.ex. ge myndigheten i uppdrag

att föreslå kvantitativa indikatorer med vilka man kan redovisa den

årliga utvecklingen av övergripande måluppfyllelse, konsumentklagomål,

fördröjning mellan beslut och tillämpning samt kvaliteten i besluten.

Det är utredningens bedömning att det också behövs nya strukturella

grepp för att öka tydligheten och förutsägbarheten i PTS agerande. Det

bör därför ställas krav på en långsiktig strategi för området för elektronisk

kommunikation. Utredningen föreslår därför att regeringen ger PTS

uppdraget att, i samråd med Konkurrensverket, utarbeta en långsiktig

strategi på området för elektronisk kommunikation minst vart tredje år.

Strategin bör utgöra dels en grund för arbetet med marknads- och skyldighetsbesluten

enligt LEK, dels ett underlag för politikutformningen på

området både nationellt och inom EU. Strategin skall ha en siktlängd på

fem år och den skall prövas översiktligt varje år.

Utredningen anser att PTS och Konkurrensverkets verksamhet på området

för elektronisk kommunikation även fortsättningsvis skall finansieras

med avgifter. Beslut om de årliga avgifternas storlek skall fattas av

regeringen. PTS skall ta emot avgifterna och självt få disponera över

dessa, med undantag för de medel som Konkurrensverket behöver för sin

medverkan vid marknads- och skyldighetsbesluten. Handläggningsavgifter

skall även fortsättningsvis beslutas och disponeras av PTS. Regeringen

skall besluta om hur mycket av de årliga avgiftsintäkterna som

Konkurrensverket skall få disponera för sin medverkan enligt FEK. Båda

myndigheterna skall redovisa sin medelsanvändning till regeringen.

Konsekvenser av förslagen

En grundläggande tanke bakom de förslag som presenteras i betänkandet

är att de sammantaget skall leda till snabbare beslutsprocesser och en mer

effektiv myndighetsorganisation. Detta kommer att medföra att regleringsosäkerheten

minskar och att tiden kortas fram till dess att PTS

beslut kan tillämpas. Detta bör enligt utredningen få positiva effekter på

marknadernas funktionssätt. Konkurrensen kommer att fungera bättre

och företagens drivkrafter för långsiktiga investeringar kommer att öka.

Detta får positiva samhällsekonomiska effekter och bidrar till att förbättra

tillgången till elektronisk kommunikation för konsumenterna.

Utredningens bedömning av förslagens sammantagna samhällsekonomiska

konsekvenser är att PTS och förvaltningsdomstolarna kan

minska sina kostnader. Även företagen kommer att behöva lägga ner

mindre resurser på rättstvister. Konkurrensverket, de allmänna domstolarna

och Regeringskansliet får något ökade kostnader. Beslutsprocessen

kommer att påskyndas vilket i motsvarande utsträckning bedöms kunna

Prop. 2006/07:119

Bilaga 1

62

ge betydande samhällsekonomiska fördelar i form av lägre priser samt ett

ökat och bättre tjänsteutbud.

De samlade samhällsekonomiska effekterna blir därför enligt utredningen

både positiva och betydande.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

63

Betänkandets lagförslag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation

dels att 7 kap. 10 § samt 8 kap. 6, 19, 21 och 22 §§ skall ha följande

lydelse

dels att 12 nya paragrafer, 7 kap. 10 b–g och 18 §§ samt 8 kap.

23–27 §§, skal föras in i lagen

dels att nya rubriker skall föras in före 7 kap. 10 b, d och f §§ samt

8 kap. 23, 26 och 27 §§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

10 §

Uppkommer det en tvist mellan

dem som tillhandahåller elektroniska

kommunikationsnät eller

kommunikationstjänster eller tillhörande

tjänster i fråga om skyldigheter

som följer av denna lag

eller av föreskrifter, tillståndsvillkor

eller beslut om förpliktelser

som meddelats med stöd av lagen,

får en part hänskjuta tvisten för

avgörande av tillsynsmyndigheten.

Uppkommer det en tvist mellan

dem som tillhandahåller elektroniska

kommunikationsnät eller

kommunikationstjänster eller tillhörande

tjänster i fråga om skyldigheter

som följer av denna lag

eller av föreskrifter, tillståndsvillkor

eller beslut om förpliktelser

som meddelats med stöd av lagen,

får en part hänskjuta tvisten för

avgörande av tillsynsmyndigheten.

Myndigheten skall så snart som

möjligt besluta i de frågor som

tvisten gäller. Beslutet skall meddelas

senast inom fyra månader

från det att begäran kom in till

myndigheten, om längre tid inte är

nödvändig med hänsyn till tvistens

omfattning eller andra särskilda

omständigheter.

Prövningen får omfatta tiden

innan ansökan kom in till myndigheten,

om sökanden innan ansökan

kom in begärt förhandlingar med

motparten om tvistefrågan men

förhandlingar inte har kommit till

stånd eller inte har lett till att avtal

träffats om tvistefrågan. Prövningen

får då omfatta tiden från

den dag det begärda avtalet eller

villkoret skulle ha börjat att gälla,

dock tidigast från den dag då begäran

om förhandlingar gjordes.

Ärendets anhängiggörande

10 b §

Ansökan om prövning av tvist

enligt 10 § skall ske skriftligen.

Den skall innehålla uppgifter om

1. personnummer eller organisationsnummer,

2. postadress,

3. telefonnummer,

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

64

4. förhållanden i övrigt av betydelse

för delgivning med parten,

5. motsvarande uppgifter om

motparten.

Företräds sökanden av ställföreträdare

skall motsvarande uppgifter

lämnas även om denne.

Har sökanden vidtalat ett ombud

att företräda denne, skall ombudets

namn, postadress och telefonnummer

anges. Ansökan skall

även innehålla motsvarande uppgifter

om ställföreträdare eller

ombud för motparten.

Uppgifter om motparten behöver

lämnas endast om uppgiften

utan särskild utredning är tillgänglig

för sökanden.

Ändrade förhållanden skall av

parten utan dröjsmål anmälas till

tillsynsmyndigheten.

10 c §

I ansökan skall anges vad som

yrkas samt de omständigheter som

åberopas till stöd för yrkandet.

Om sökanden yrkar att beslutet

skall gälla för tid innan ansökan

kom in till myndigheten, skall ansökan

även innehålla uppgifter om

när förhandling med motparten

begärdes och vad begäran omfattade.

I ansökan skall även anges

om en uppgift i ansökan eller det

som hör till den bör omfattas av

sekretess enligt sekretesslagen

(1980:100).

Är ansökningshandlingen så

ofullständig att den inte kan läggas

till grund för prövning i sak,

skall tillsynsmyndigheten förelägga

sökanden att inom viss tid avhjälpa

bristen vid påföljd att ärendet

annars inte tas upp till prövning.

Detsamma gäller om handlingen

inte uppfyller föreskrifterna

i 10 b §, såvida inte bristen är av

ringa betydelse för frågan om delgivning.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

65

Ärendets handläggning

10 d §

Ansökningshandlingen och det

som hör till den skall, med de begränsningar

som gäller enligt 14

kap. 5 § sekretesslagen

(1980:100), tillställas motparten.

Motparten skall föreläggas att

svara inom viss tid vid påföljd att

ärendet ändå kan komma att avgöras.

Motparten skall i svaret ange

huruvida denne medger eller bestrider

yrkandena i ärendet och,

om yrkandena bestrids, skälen för

detta.

10 e §

Tillsynsmyndigheten skall så

snart som möjligt besluta i de frågor

som tvisten gäller. Beslutet

skall meddelas senast inom fyra

månader från det att ansökan kom

in till myndigheten, om längre tid

inte är nödvändig med hänsyn till

tvistens omfattning eller andra

särskilda omständigheter.

Övriga bestämmelser

10 f §

Bestämmelserna i 27 och 28 §§

förvaltningslagen (1986:223) om

omprövning av beslut skall inte

tillämpas på tillsynsmyndighetens

avgörande av en tvist.

10 g §

Om det behövs för utredningen

av ett ärende enligt 7 kap. 10 §,

får tillsynsmyndigheten förelägga

en part att tillhandahålla myndigheten

upplysningar och handlingar

som avser allmänna skyldigheter

som gäller enligt denna

lag, villkor som meddelats med

stöd av lagen eller skyldigheter

som ålagts enligt 4 och 5 kap. Föreläggandet

får förenas med vite.

Fråga om utdömande av vite

enligt första stycket prövas av

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

66

länsrätt på ansökan av tillsynsmyndigheten.

Vid prövning av ansökan

om utdömande av vite får

även vitets lämplighet bedömas.

18 §

Om ett företag uppsåtligen eller

av oaktsamhet vidtar en åtgärd

som strider mot eller underlåter

att vidta en åtgärd som är nödvändig

för att efterkomma en skyldighet

som meddelats enligt 4 kap.

4 § eller 5 kap. 13–14 §§ eller som

följer av 5 kap. 12 §, skall företaget

ersätta den skada som därigenom

uppkommer.

Rätten till sådan ersättning faller

bort, om talan inte väcks inom

tio år från det att skadan uppkom.

Stockholms tingsrätt är alltid behörig

att pröva frågor om skadestånd

enligt denna paragraf.

8 kap.

6 §

Den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande analysera

de relevanta marknader som har fastställts enligt 5 §. Därvid skall Europeiska

gemenskapernas kommissions riktlinjer för marknadsanalys och

bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas.

För varje marknad skall det fastställas om det råder effektiv konkurrens.

Om det vid en bedömning enligt

första stycket konstateras att det

inte råder effektiv konkurrens på

en fastställd marknad, skall företag

med betydande inflytande på

den marknaden identifieras och

beslut meddelas om skyldigheter

enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och

14 §§.

Om det vid en bedömning enligt

första stycket konstateras att det

inte råder effektiv konkurrens på

en fastställd marknad, skall företag

med betydande inflytande på den

marknaden identifieras och beslut

meddelas om skyldigheter enligt 4

kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§.

En sådan skyldighet för den förpliktade

skall gälla i förhållande

till var och en. Vid utformningen

av en sådan skyldighet skall

myndigheten sträva efter att

skyldigheten skall vara så klar och

tydlig att det under lättar för dem

som berörs av beslutet att tillämpa

det.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det råder

effektiv konkurrens på en fastställd marknad, skall skyldigheter som har

beslutats med stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§ upphävas. Tid

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

67

punkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn

till berörda parters intressen.

För gränsöverskridande marknader som fastställts enligt beslut av Europeiska

gemenskapernas kommission skall åtgärder enligt första–tredje

styckena beslutas efter samråd med behöriga myndigheter i berörda länder.

19 §

En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som

meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Kammarrättens avgörande i ett

mål enligt denna lag får inte överklagas.

21 §

Ett beslut om underrättelse enligt

7 kap. 4 § och ett beslut om att

inte ta upp en tvist för avgörande

enligt 7 kap. 10 a § första stycket

får inte överklagas.

Ett beslut om underrättelse enligt

7 kap. 4 §, ett beslut om att

inte ta upp en tvist för avgörande

enligt 7 kap. 10 a § första stycket

och ett beslut om föreläggande

enligt 7 kap. 10 g § får inte överklagas.

22 §

Ett beslut enligt denna lag eller

enligt föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen skall gälla omedelbart,

om inte annat har bestämts.

Ett beslut enligt denna lag eller

enligt föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen skall gälla omedelbart,

om inte annat har bestämts.

Detta gäller dock inte beslut

om utdömande av vite som

meddelats med stöd av lagen.

Handläggning i domstol

23 §

Länsrätten skall avgöra ett mål

som avser följande frågor senast

sex månader efter det att tiden för

överklagande gick ut:

1. åläggande enligt 4 kap. 4 §,

2. förpliktelse enligt 5 kap. 13 §,

3. förpliktelse enligt 5 kap. 14 §,

4. beslut i ett tillsynsärende enligt

7 kap. 5 § om tillsynen avsett

sådan fråga som anges i 1–3,

5. beslut i ett tvistlösningsärende

enligt 7 kap 10 § om tvisten

avser sådan fråga som anges i

1–3.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

68

Tidsfristen enligt första stycket

får förlängas om det föreligger

synnerliga hinder för ett avgörande

inom den i första stycket angivna

fristen.

Om länsrättens avgörande i en

fråga som avses i första stycket

överklagas skall kammarrätten

avgöra målet senast sex månader

från det att tiden för överklagande

gick ut. Vad som i andra stycket

sägs om förlängning av tidsfristen

gäller även kammarrättens prövning.

Om ett beslut i en sådan fråga

som avses i 20 § första stycket

överklagas gäller vad som föreskrivs

i första till tredje stycket.

24 §

När länsrätten prövar en fråga

som avses i 23 § skall skriftväxlingen

anses avslutad när fyra

månader gått från det att tiden för

överklagande gick ut.

Efter den i första stycket angivna

tidpunkten får en part åberopa

en ny omständighet eller ett nytt

bevis endast om parten gör sannolikt

att han inte kunnat eller haft

anledning att åberopa omständigheten

eller beviset tidigare.

25 §

När kammarrätten prövar en

fråga som avses i 23 § skall skriftväxlingen

anses avslutad när två

månader gått från det att domstolen

meddelat beslut i frågan om

prövningstillstånd.

När kammarrätten prövar en

fråga som avses i första stycket får

en omständighet eller ett bevis

som åberopats först där beaktas

endast om det föreligger synnerliga

skäl.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 2

69

Domstolarnas sammansättning

26 §

Vid prövning av ett beslut enligt

6 § andra stycket skall länsrätten

bestå av två lagfarna ledamöter

och två ekonomiska experter. En

av de lagfarna ledamöterna skall

vara rättens ord förande. Vad nu

sagts gäller ej, om annat följer av

18 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.

När kammarrätten avgör en sådan

fråga som avses i första

stycket skall kammarrätten bestå

av tre lagfarna ledamöter och två

ekonomiska experter. Vid behandling

av en fråga om prövningstillstånd

i ett sådant mål som avses i

första stycket skall dock kammarrätten

bestå av två eller tre lagfarna

ledamöter och en ekonomisk

expert.

Regeringen utser de ekonomiska

experterna i länsrätten och kammarrätten

för viss tid.

Inhibition

27 §

När en domstol enligt 28 § förvaltningsprocesslagen

(1971:291)

tar ställning till om ett beslut som

fattats med stöd av denna lag tills

vidare inte skall gälla skall domstolen

särskilt beakta vad som i 1

kap. 1 § anges om lagens syfte.

När ett beslut enligt första

stycket avser en sådan fråga som

anges i 23 § första stycket skall det

av beslutet framgå de skäl som

bestämt utgången.

U

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. Skadeståndsskyldighet enligt 7 kap. 18 § gäller endast sådan skyldighet

som beslutats efter ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 8 kap. 19 § andra stycket gäller inte för beslut

som kammarrätten fattat före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 8 kap. 23–25 §§ tillämpas endast på överklagade

beslut som en myndighet fattat efter ikraftträdandet.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 3

70

Förteckning över remissinstanserna

Remissvar har inkommit från Riksdagens ombudsmän (JO), Riksrevisionen,

Stockholms tingsrätt, Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i

Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern, Domstolsverket,

Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Ekonomistyrningsverket,

Länsstyrelsen i Uppsala län, Datainspektionen, Verket för förvaltningsutveckling,

Institutet för rättsinformatik vid Stockholms universitet, Juridiska

fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Kungliga tekniska högskolan,

Statskontoret, Radio- och TV-verket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket,

Affärsverket svenska kraftnät, Post- och telestyrelsen,

Banverket Telenät, Konkurrensverket, Verket för näringslivsutveckling,

Teracom AB, TeliaSonera AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Television

AB, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges kommuner och landsting,

Näringslivets regelnämnd, Näringslivets telekomförening, IT-företagen,

Sveriges advokatsamfund, Företagarna, HI3G Access AB, Tele2 Sverige

AB, AB Stokab, Telenor Sverige AB, Bredbandsbolaget B2 AB, Glocalnet

AB, British Telecom, Verizon Sweden AB, Dataphone Scandinavia

AB, Colt Telecom AB och Ventelo Sverige AB.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 4

71

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation

dels att nuvarande 7 kap. 10 a § skall betecknas 10 b §,

dels att 8 kap. 19 och 21 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 7 kap. 10 a och

13 a §§ och 8 kap. 23–28 §§, samt närmast före 7 kap. 13 a § och 8 kap.

23, 25 och 28 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

10 a §

Tillsynsmyndigheten får förelägga

en part att tillhandahålla myndigheten

de uppgifter och handlingar

som behövs för att pröva en

tvist enligt 10 § och som avser

1. allmänna skyldigheter som

gäller enligt denna lag,

2. villkor som meddelats med

stöd av lagen, eller

3. särskilda skyldigheter som

beslutats med stöd av 4 kap. 4 §

eller 5 kap. 13 eller 14 §.

Föreläggandet får förenas med

vite. Vid prövning av en ansökan

om utdömande av vite får även

vitets lämplighet bedömas.

Skadestånd

13 a §

Om ett företag som enligt 8 kap.

7 § skall anses ha ett betydande

inflytande på en viss marknad

uppsåtligen eller av oaktsamhet

vidtar en åtgärd som strider mot

en skyldighet som beslutats med

stöd av 4 kap. 4 § eller 5 kap. 13

eller 14 § eller som följer av

5 kap. 12 §, skall företaget ersätta

den skada som därigenom uppkommer.

Detsamma gäller den

som uppsåtligen eller av oaktsamhet

underlåter att vidta en åtgärd

Prop. 2006/07:119

Bilaga 4

72

som är nödvändig för att efterkomma

en sådan skyldighet.

Rätten till sådan ersättning faller

bort, om talan inte väcks inom

tio år från det att skadan uppkom.

8 kap.

19 §

En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som

meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Kammarrättens avgörande i ett

mål enligt denna lag får inte överklagas.

21 §TPF

1

FPT

Ett beslut om underrättelse enligt

7 kap. 4 § och ett beslut om att

inte ta upp en tvist för avgörande

enligt 7 kap. 10 a § första stycket

får inte överklagas.

Ett beslut om underrättelse enligt

7 kap. 4 §, ett beslut om föreläggande

enligt 7 kap. 10 a § och

ett beslut om att inte ta upp en tvist

för avgörande enligt 7 kap. 10 b §

första stycket får inte överklagas.

Handläggning i domstol

23 §

Mål i länsrätt och kammarrätt

som avser överprövning av följande

beslut skall handläggas

skyndsamt:

1. beslut om särskilda skyldigheter

med stöd av 4 kap. 4 § eller

5 kap. 13 och 14 §§,

2. beslut i ett tillsynsärende enligt

7 kap. 5 §, om tillsynen avsettS

e SSSfterlevnaden av ett beslut som

anges i 1,

3. beslut vid prövning av en tvist

enligt 7 kap. 10 §, om tvisten grundar

sig på ett beslut som avses i 1,

och

4. beslut om identifiering av företag

med betydande inflytande på

en marknad enligt 6 §.

24 §

I mål som avses i 23 § får en

part i länsrätten åberopa en ny

omständighet eller ett nytt bevis

TP

1

PT Senaste lydelse 2006:26.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 4

73

efter det att fyra månader gått från

det att tiden för överklagande gått

ut, endast om parten gör sannolikt

att parten inte kunnat åberopa omständigheten

eller beviset tidigare

eller annars haft giltig ursäkt att

inte göra det.

I mål som avses i 23 § får en ny

omständighet eller ett nytt bevis åberopas

först i kammarrätten endast

om det finns synnerliga skäl.

Domstolarnas sammansättning

25 §

Vid prövningen av mål som avses

i 23 § skall länsrätten bestå av

två lagfarna ledamöter och två

ekonomiska experter. Om en av de

ekonomiska experterna får förhinder

sedan handläggningen har påbörjats,

är rätten ändå domför.

Första stycket första meningen

gäller inte om något annat följer

av 18 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.

26 §

När kammarrätten prövar mål

som avses i 23 § skall kammarrätten

bestå av tre lagfarna ledamöter

och två ekonomiska experter.

Om en av de ekonomiska experterna

får förhinder sedan handläggningen

har påbörjats, är rätten

ändå domför.

Kammarrätten är domför utan

ekonomiska experter i sådana fall

som anges i 12 § andra stycket 1–

3 lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar samt vid

prövning av mål som är av enkel

beskaffenhet.

I övrigt gäller, även i mål som

avses i första stycket, 12 § femte–

sjunde styckena lagen (1971:289)

om allmänna förvaltningsdomstolar

i fråga om kammarrättens

sammansättning. Vid behandlingen

av frågor om prövningstillstånd

och frågor som behandlas

Prop. 2006/07:119

Bilaga 4

74

samtidigt därmed skall dock även

en ekonomisk expert ingå i rätten,

om inte målet är av enkel beskaffenhet.

27 §

Regeringen, eller den myndighet

som regeringen bestämmer, förordnar

för viss tid dem som skall

tjänstgöra som ekonomiska experter

enligt 25 och 26 §§.

Den som skall tjänstgöra som

ekonomisk expert skall vara svensk

medborgare och får inte vara underårig

eller i konkurstillstånd

eller ha förvaltare enligt 11 kap.

7 § föräldrabalken.

Inhibition

28 §

När en domstol enligt 28 § förvaltningsprocesslagen

(1971:291)

tar ställning till om ett beslut som

fattats med stöd av denna lag tills

vidare inte skall gälla skall domstolen

särskilt beakta det som i

1 kap. 1 § anges om lagens syfte.

U

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. För skada som orsakats före ikraftträdandet gäller inte den nya föreskriften

i 7 kap. 13 a §.

3. För beslut som kammarrätten fattat före ikraftträdandet gäller 8 kap.

19 § i sin äldre lydelse.

4. För överklagade beslut som fattats före ikraftträdandet gäller inte de

nya föreskrifterna 8 kap. 23 och 24 §§.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 4

75

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 11, 12 och 17 §§ lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §TPF

1

FPT

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Regeringen får bestämma

att en avdelning skall vara förlagd till någon annan ort än den där

domstolen har sitt säte. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Om särskild sammansättning av

kammarrätt vid behandling av vissa

mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152)

och lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram.

Bestämmelser om särskild

sammansättning vid behandling

av mål enligt 10 kap. kommunallagen

(1991:900) och 22 kap.

kyrkolagen (1992:300) finns i

13 a §.

Om särskild sammansättning av

kammarrätt vid behandling av vissa

mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152),

lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram

och lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation. Bestämmelser

om särskild sammansättning

vid behandling av mål enligt

10 kap. kommunallagen

(1991:900) och 22 kap. kyrkolagen

(1992:300) finns i 13 a §.

12 §TPF

2

FPT

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna

ledamöter får ej sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är

kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler

än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i

rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av överklagande av beslut som ej innebär att målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt

vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta

prövats i sak.

Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,

får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling

av vissa mål finns bestämmelser i

fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) och lagen (1990:886)

om granskning och kontroll av

filmer och videogram. BestämmelOm

domförhet vid behandling

av vissa mål finns bestämmelser i

fastighetstaxeringslagen

(1979:1152), lagen (1990:886) om

granskning och kontroll av filmer

och videogram och lagen

TP

1

PT Senaste lydelse 1998:1801.

TP

2

PT Senaste lydelse 1998:373.

Prop. 2006/07:119

ilaga 4

76

B

(2003:389) om elektronisk kommunikation

. Bestämmelser om

domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål

finns i 13 a §.

ser om domförhet vid behandling

av kommunalbesvärsmål finns i

13 a §.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför

med två ledamöter, om de är ense om slutet. Detsamma gäller vid

behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för prövning

av överklagande, om frågorna behandlas före eller i samband med

frågan om prövningstillstånd. Vid behandling av en fråga om avvisning

av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent är

kammarrätten domför med två ledamöter, om de är ense om slutet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten

domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren

ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de

bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten

som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser

om detta meddelas av regeringen.

17 §TPF

3

FPT

Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om

inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämndemännen får förhinder

sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren

domare och två nämndemän.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller

svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad

som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen

har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om

domförhet.

Om domförhet vid behandling

av mål om fastighetstaxering

finns, förutom i 18 §, bestämmelser

i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152).

Om domförhet vid behandling

av mål om fastighetstaxering och

av vissa mål om elektronisk kommunikation

finns, förutom i 18 §,

bestämmelser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) respektive

lagen (2003:389) om elektronisk

kommunikation.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa

hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring

i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen

efter samråd med dem.

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

TP

3

PT Senaste lydelse 1997:392.

Prop. 2006/07:119

Bilaga 5

77

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2007-05-15

Närvarande: f.d. justitierådet Lars K Beckman, justitierådet Leif

Thorsson och regeringsrådet Lars Wennerström.

Ändringar i lagen om elektronisk kommunikation

Enligt en lagrådsremiss den 26 april 2007 (Näringsdepartementet) har regeringen

beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Pontus

Söderström.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Allmänt

Syftet med förslagen i remissen är att skapa förutsättningar för en förkortning

av handläggningstiderna och en effektivisering av processen hos

de allmänna förvaltningsdomstolarna i mål enligt lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation (LEK). För att uppnå dessa syften – som i

och för sig får anses vara allmängiltiga för alla typer av mål – föreslås

bl.a. en förkortning av instanskedjan som innebär att möjligheten att

överklaga hos Regeringsrätten tas bort. I stället avses Kammarrätten i

Stockholm få bli slutinstans och prejudikatinstans. Skälen för att det nu

föreslås en ny processordning ifråga om handläggningen av mål enligt

LEK synes närmast vara betingade av att beslut enligt LEK överklagas i

ovanligt hög grad och att skriftväxlingen i länsrätten och kammarrätten

drar ut på tiden samt att det inte finns något sanktionssystem mot illojal

processföring. Dessa omständigheter framstår emellertid inte som några

särskilt övertygande skäl för att ta bort Regeringsrätten från instanskedjan.

Det saknas i princip överhuvudtaget skäl att skära av instansordningen

när en målgrupp väl kan hänföras till förvaltningsdomstolarnas verksamhetsområde.

Tidigare har så skett genom att mål i vissa fall kunnat överklagas

direkt hos kammarrätten eller Regeringsrätten men inte genom att

helt utesluta Regeringsrätten från instanskedjan. Det förhållandet att så

ändå skett i fråga om utlänningsmål var, som påtalats i lagrådsremissen,

betingat av att förhållandena i denna typ av mål är speciella. Redan införandet

av kammarrätten som slutinstans innebar här för övrigt en förlängning

av instanskedjan i en målgrupp där det med hänsyn till enskilda

personers välbefinnande var särskilt angeläget att målen kunde komma

till ett slutligt avgörande utan några längre handläggningstider. I förevarande

fall är emellertid många gånger fråga om tvister mellan mycket

Prop. 2006/07:119

Bilaga 5

78

resursstarka parter där motiven för en särbehandling inte är lika framträdande.

Förslaget att låta kammarrätten svara för prejudikatbildningen på området

inger även betänkligheter i andra avseenden. Regeringsrätten är enligt

11 kap. 1 § regeringsformen högsta förvaltningsdomstol och det vore

olyckligt om den i grundlagen fastlagda generella kompetensen att

utforma förvaltningsprocessen och överpröva de måltyper som förekommer

hos de allmänna förvaltningsdomstolarna utarmades så att den

för olika målgrupper endast kom till uttryck i mål om resning eller återställande

av försutten tid. Kammarrättsorganisationen är vidare i sin nuvarande

utformning inte uppbyggd för att vara en prejudikatinstans. Om

prejudikatuppgiften åläggs en kammarrätt kommer t.ex. prövningen att

utövas av tre lagfarna ledamöter som inte alla behöver vara ordinarie

domare, vilket rimligtvis får anses utgöra en svagare sammansättning än

den som förekommer vid prövning i slutinstansen av förvaltningsmål i

allmänhet. Det kan också noteras att förslagen i lagrådsremissen till

skillnad mot utlänningslagen (2005:716) inte alls redovisar några bestämmelser

rörande hur rätten bör vara sammansatt i mål av stor principiell

betydelse.

I sammanhanget bör emellertid beaktas att den analys som behöver

göras i ärenden som mynnar ut i myndighetsbeslut i form av s.k. SMPbeslut

och eventuellt efterföljande beslut om skyldigheter enligt 4 och 5

kap. LEK uppvisar stora likheter med de överväganden som behöver

göras vid tvister mellan enskilda inom ramen för den allmänna konkurrensrätten.

Den i Sverige etablerade domstolsstrukturen innebär i och

för sig från principiella synpunkter att allmänna förvaltningsdomstolar

överprövar myndighetsbeslut medan allmän domstol löser tvister mellan

enskilda och avgör frågor om ansvar för brott, och denna struktur på

domstolsväsendet bör inte frångås utan starka skäl. De måltyper som kan

förekomma i mål enligt LEK är dock, som påpekas i lagrådsremissen,

tämligen speciella för förvaltningsprocessen i stort och i lagrådsremissen

föreslås nu även att det för länsrättens och kammarrättens prövning av

vissa beslut enligt LEK skall gälla särskilda processuella regler som får

anses stå i strid med den för förvaltningsprocessen grundläggande officialprincip

som 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ger uttryck för.

Mot nu angiven bakgrund kan starkt ifrågasättas om inte mål enligt

LEK bör prövas av den bl.a. för konkurrensfrågor särskilt inrättade

Marknadsdomstolen och inte av de allmänna förvaltningsdomstolarna,

vilket också skulle kunna medföra en ytterligare förkortning av handläggningstiderna.

I lagrådsremissen avvisas denna lösning med att den

skulle kräva att Marknadsdomstolen tillförs ekonomiska och personella

resurser samt att länsrätten och kammarrätten har lång kompetens på området

som nu också avses bli förstärkt med ekonomisk kompetens. Mot

detta bör vägas att LEK varit i kraft endast fyra år och att antalet mål

ändå sammantaget sett varit mycket lågt samt att den kompetensförstärkning

som länsrätt och kammarrätt anses vara i behov av skall komma till

stånd genom utnyttjande av de företagsekonomer och nationalekonomer

som förordnats att tjänstgöra i Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

i mål enligt konkurrenslagen (1993:20). För det fall målen enligt

LEK fördes över till Marknadsdomstolen torde därför de resurser som

kan frigöras från de allmänna förvaltningsdomstolarna väl svara mot de

Prop. 2006/07:119

Bilaga 5

79

ytterligare resurser som kan behöva tillföras Marknadsdomstolen samtidigt

som ett mer sammanhållet domstolsförfarande erhölls på det konkurrensrättsliga

området.

Med hänvisning till det anförda avstyrker Lagrådet att en kammarrätt

görs till slutinstans för mål enligt LEK och förordar i stället att det närmare

övervägs om inte i allt fall vissa mål enligt LEK lämpligen bör

handläggas i annan ordning än inom ramen för processen hos de allmänna

förvaltningsdomstolarna. I avvaktan härpå bör nuvarande instansordning

för handläggningen av målen enligt LEK kvarstå utan att några

mer genomgripande förändringar sker av det förvaltningsprocessrättliga

regelverk som styr målens handläggning hos förvaltningsdomstolarna.

Vissa av de lagändringar som nu föreslås är dock att se som neutrala i

förhållande till valet av process- och instansordning. Detta gäller t.ex. de

föreslagna bestämmelserna rörande skadestånd och tillsynsmyndighetens

rätt att förelägga part att tillhandahålla myndigheten uppgifter och handlingar,

vilka i sammanhanget framstår som väl avvägda. Lagrådet godtar

också att det när det gäller handläggningen av mål enligt LEK införs ett

allmänt skyndsamhetskrav som tillsammans med en aktiv och kraftfull

processledning i hög grad kan förväntas nedbringa handläggningstiderna

för dessa mål.

Lagrådet anser sig – även om det får ses som ett provisorium i avbidan

på att målen förs över till Marknadsdomstolen – kunna godta förslaget att

särskilda ledamöter som ekonomiska experter skall delta när länsrätten

och kammarrätten avgör vissa mål enligt LEK, ävensom de förslag i övrigt

som lämnas rörande domstolarnas sammansättning vid handläggningen

av dessa mål.

Beträffande enskildheter i de lagförslag som lagrådsremissen innehåller

har Lagrådet i övrigt följande erinringar.

Förslaget till lag om ändring i lagen om elektronisk kommunikation

7 kap. 10 a § och 8 kap. 21 §

Genom den föreslagna nya paragrafen får tillsynsmyndigheten befogenhet

att förelägga en part att tillhandahålla de uppgifter och handlingar

som behövs för prövning av ett sådant ärende om tvistlösning som avses

i 7 kap. 10 §. Enligt paragrafens andra stycke får föreläggandet förenas

med vite. Vidare föreslås gälla att vid prövning av en ansökan om utdömande

av vite även vitets lämplighet skall få bedömas.

I 8 kap. 21 § föreslås att ett beslut om föreläggande enligt 7 kap. 10 a §

inte skall få överklagas.

Som anförs i remissen är den föreslagna regleringen i vad avser vite utformad

med 7 kap.

2 § taxeringslagen (1990:324) som förebild (se även

överklagandeförbudet i 6 kap. 2 § taxeringslagen). Överklagandeförbudet

kompenseras alltså av att föreläggandet i hela dess vidd, alltså beträffande

såväl laglighet som lämplighet, i stället får prövas i mål om utdömande

av vitet. I författningskommentaren anges att någon särskild bestämmelse

om förelägganden som inte förenats med vite inte ansetts behövlig.

Ett sådant föreläggande kan enligt den föreslagna bestämmelsen inte

Prop. 2006/07:119

Bilaga 5

80

överklagas och kan inte heller prövas i den ordning som sålunda skall

gälla för förelägganden vid vite.

Förslaget avviker från vad som gäller beträffande vite som avses i

7 kap. 3 § andra stycket LEK. Någon särskild förklaring till detta har inte

lämnats i remissen. Vid föredragningen har emellertid upplysts att bakgrunden

är att tillsynsmyndigheten enligt 7 kap. 10 § andra stycket LEK

som huvudregel skall meddela beslut i ett tvistlösningsärende inom fyra

månader från det att begäran kom in och att det alltså får anses angeläget

att avgörandet inte uppehålles av ett överklagande av vitesföreläggandet.

Med det anförda tillstyrker Lagrådet de remitterade förslagen.

8 kap. 27 §

Bestämmelsen har utformats med 64 d § konkurrenslagen som förebild,

men det har enligt författningskommentaren inte ansetts behövas någon

bestämmelse om effekten av att det inträffar något som gör att en ekonomisk

expert blir obehörig under beredningen av ett mål. Följaktligen

måste en ekonomisk expert i ett sådant läge frånträda sin befattning med

målet. Enligt de föreslagna bestämmelserna i 8 kap. 26 och 27 §§ är förvaltningsdomstolen

ändå domför om den andra ekonomiska experten inte

har förhinder.

För den situationen att en för viss tid förordnad experts förordnande

löper ut under pågående handläggning av ett mål medför förebilden i

konkurrenslagen och dess förebild i 4 kap. 10 a § rättegångsbalken

emellertid att förordnandet alltjämt anses gälla med avseende på målet.

Enligt det nyss sagda kan det måhända antas att domstolen ändå oftast

förblir domför, men en bestämmelse i överensstämmelse med förebilden

framstår ändå som önskvärd så att inte expertens nedlagda arbete går till

spillo i onödan.

8 kap. 28 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse av innebörd att domstol som prövar

en inhibitionsfråga i mål enligt LEK särskilt skall beakta de syften

som ligger bakom lagen. Att förvaltningsdomstolarna vid ställningstagande

till frågor om inhibition, i likhet med vad som gäller när domstolen

slutligt avgör ett mål, även beaktar de syften som ligger bakom

den lagstiftning som aktualiseras i målet är en självklarhet. En bestämmelse

härom som särskilt tar sikte på denna aspekt i LEK framstår därför

som onödig och närmast ägnad att förvirra och ge upphov till frågetecken

rörande huruvida inhibitionsfrågor med avseende på mål enligt LEK

skall prövas med frångående av den praxis som utvecklats kring den allmänna

inhibitionsbestämmelsen i 28 § förvaltningsprocesslagen.

Lagrådet

avstyrker därför den föreslagna inhibitionsbestämmelsen.

Prop. 2006/07:119

81

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 maj 2007.

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Bildt,

Husmark Pehrsson, Leijonborg, Erlandsson, Torstensson, Carlgren,

Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Malmström, Billström,

Adelsohn Liljeroth.

Föredragande: statsrådet Torstensson.

Regeringen beslutar proposition 2006/07:119 En effektivare lag om

elektronisk kommunikation.

Prop. 2006/07:119

82

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som

inför, ändrar, upphäver

eller upprepar

ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för

bakomliggande EGregler

Lag (2003:389) om

elektronisk kommunikation

8 kap. 27 §

Lag (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar

11 §, 12 §, 17 §