Prop. 2010/11:83

Regeringens proposition 2010/11:83

Tillträde till Unidroit-konventionen om kulturföremål
Prop.

som stulits eller förts ut olagligt
2010/11:83

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 10 mars 2011

Fredrik Reinfeldt

Lena Adelsohn Liljeroth

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen ska godkänna 1995 års Unidroit-konvention om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt. Vidare lämnas förslag på den lagstiftning som behövs för att Sverige ska uppfylla de åtaganden som ett tillträde till konventionen medför.

Konventionen innehåller bestämmelser om att föremål som utgör kulturföremål i konventionens mening och som stulits eller förts ut ur en konventionsstat i strid med den statens utförselregler till skydd för kulturarvet ska återlämnas till den staten.

Svensk lagstiftning uppfyller i stor utsträckning redan de krav som ställs upp i konventionen avseende stulna kulturföremål. I vissa avseenden krävs dock kompletterande bestämmelser.

Med anledning av konventionens krav avseende kulturföremål som förts ut olagligt behöver särskilda bestämmelser tas in i svensk lagstiftning.

De bestämmelser som behövs förs in i två nya kapitel i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

1

Innehållsförteckning

1
Förslag till riksdagsbeslut.................................................................
4

2
Lagtext
..............................................................................................
5

2.1
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m..............................................................
5

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning .......................
12

3
Ärendet och dess beredning............................................................
13

4
Gällande rätt ...................................................................................

14

4.1
Godtrosförvärvslagen.......................................................
14

4.2
5 kap. kulturminneslagen .................................................
14

4.3
Direktivet och 6 kap. kulturminneslagen .........................
15

4.4
Unidroit-konventionen.....................................................
15

5
Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller

förts ut olagligt................................................................................

16

5.1
Organisationen Unidroit...................................................
16

5.2
Konventionen...................................................................
16

5.2.1
Närmare om innehållet i konventionen ...........
17

6
Ett svenskt tillträde till konventionen .............................................
26

6.1
Godkännande av konventionen ........................................
26

6.2
Direktivets tillämplighet...................................................
28

6.3
Konventionens införlivande i svensk rätt.........................
29

7
Återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt.....................
30

7.1
Definition av begreppet kulturföremål.............................
30

7.2 Ett kulturföremål som olagligt förts ut från en

konventionsstat ska som huvudregel återlämnas till

den återkrävande staten....................................................
31

7.3
Undantag från huvudregeln om återlämnande .................
33

7.4 Rätt till ersättning för en godtroende innehavare som

tvingas återlämna ett kulturföremål..................................
34

7.5 Tidsfrister för rätten att framställa en begäran om

återlämnande....................................................................
37

7.6
Kostnaden för återlämnandet ...........................................
38

7.7 Tvister om återlämnande av kulturföremål som förts

ut olagligt ska handläggas som dispositiva tvistemål.......
39

8
Återlämnande av stulna kulturföremål............................................
41

8.1
Skyldigheten att återlämna stulna kulturföremål..............
41

8.2 Skyldigheten att återlämna kulturföremål som grävts ut olagligt eller som grävts ut lagligt men behållits i

strid med lagen.................................................................
43

8.3 Tidsfrister för att kräva tillbaka ett stulet

kulturföremål eller för att återfå det mot lösen.................
45

8.4
Rätten till ersättning.........................................................
47

8.4.1
Bedömning av om förvärvaren var i god

tro .............................................................
47

8.4.2
Närmare om ersättningen ................................
49

Prop. 2010/11:83

2

9
Några processuella frågor ..............................................................
51
Prop. 2010/11:83

9.1
Svensk domstols behörighet att pröva en talan om

återlämnande ...................................................................
51

9.2
Anmälan om behörig domstol eller myndighet ...............
51

9.3
Säkerhetsåtgärder ............................................................
54

9.4
Lagvalsfrågor...................................................................
55

9.5
Rättegångskostnader........................................................
56

10
Sveriges talan om återlämnande av kulturföremål .........................
57

11
Riksantikvarieämbetets möjlighet att överklaga ............................
58

12
Genomförandefrågor......................................................................
59

12.1
Ikraftträdande ..................................................................
59

12.2
Övergångsbestämmelser..................................................
59

13
Konsekvenser av förslagen ............................................................
60

14
Författningskommentar..................................................................
61

14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m. ..........................................................
61

14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning ......................
67

Bilaga 1 Unidroit-konventionen i officiell lydelse på engelska

och franska...........................................................................
68

Bilaga 2
Unidroit-konventionen på svenska.......................................
88

Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Sveriges tillträde till

1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt

utförda kulturföremål (SOU 2005:3) ...................................
99

Bilaga 4
Författningsförslaget i betänkandet SOU 2005:3...............
104

Bilaga 5
Remissinstanser som gavs tillfälle att yttra sig över

betänkandet SOU 2005:3 ...................................................
111

Bilaga 6 Sammanfattning av promemorian Nya kapitel i

kulturminneslagen – författningsändringar vid ett

svenskt tillträde till Unidroit-konventionen om

kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt

(Ds 2010:28) ......................................................................
112

Bilaga 7
Författningsförslaget i promemorian Ds 2010:28 ..............
114

Bilaga 8
Remissinstanser som gavs tillfälle att yttra sig över

promemorian Ds 2010:28...................................................
120

Bilaga 9
Lagrådsremissens lagförslag..............................................
121

Bilaga 10
Lagrådets yttrande..............................................................
128

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 2011 ......
131

3

1
Förslag till riksdagsbeslut
Prop. 2010/11:83

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning,

dels godkänner

3. Unidroit-konventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt (avsnitt 6.1),

4. en förklaring enligt artikel 13.3 i konventionen om att Rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium även fortsättningsvis ska tillämpas i förhållande till andra EES-stater i de fall direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller (avsnitt 6.2),

5. en förklaring enligt artiklarna 16.1 och 16.2 i konventionen dels om att en begäran om återlämnande av kulturföremål och därmed sammanhängande frågor kan framställas direkt vid allmän domstol, dels om att i fråga om stulna kulturföremål en sådan framställan kan göras även hos Kronofogdemyndigheten (avsnitt 9.2).

4

1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt , och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 1 till denna lag eller är en integrerad del av

2
Lagtext
Prop. 2010/11:83

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 1

dels att nuvarande bilaga ska betecknas bilaga 1,

dels att 1 kap. 2 §, 6 kap. 2–7, 14 och 15 §§ samt rubriken till 6 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 14 a §, två nya kapitel, 7 och 8 kap., samt en ny bilaga, bilaga 2, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och återlämnande av kulturföremål.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.

Riksantikvarieämbetet har över-
Riksantikvarieämbetet har över-

inseende över kulturminnesvården
inseende över kulturminnesvården

i landet. Riksantikvarieämbetet får
i landet. Riksantikvarieämbetet får

överklaga beslut av domstol eller
överklaga beslut av domstol eller

annan myndighet enligt denna lag .
annan myndighet enligt 1–5 kap .

6 kap.
Återlämnande
av
6 kap. Återlämnande av kultur-

olagligt bortförda kulturföremål
föremål som olagligt förts bort

från en stat som ingår i EES

2 §

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som 1. i den stat det förts bort från

betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i

Romfördraget , och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av

1 Lagen omtryckt 2002:620.

5

inventarierna hos en kyrklig
inventarierna hos en kyrklig

institution eller en integrerad del
institution eller en integrerad del

av en offentlig samling och
av en offentlig samling och

upptagen i inventarieförteckningen
upptagen i inventarieförteckningen

hos ett museum, ett arkiv eller en
hos ett museum, ett arkiv eller en

biblioteksamling .
bibliotekssamling .

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §,

– en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller

– en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

3 §

Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.

Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses i detta kapitel att

1. föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler som har till syfte att skydda nationella skatter, eller

2 . föremålet efter en tidsbegränsad laglig bortförsel inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.

4 §

Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.

Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom om att talan väckts.

Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet.

Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort får vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket ska det fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.

Är någon annan än den som innehar föremålet ägare till det , ska domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom eller henne om att talan väckts. Den som har en särskild rätt till föremålet ska också underrättas, om han eller hon är känd .

Prop. 2010/11:83

6

Domstolen får på ansökan av
5 §

Domstolen får på ansökan av

den stat från vars territorium ett
den stat från vars territorium ett

kulturföremål
olagligt förts
bort
kulturföremål
olagligt
förts
bort

besluta
om
säkerhetsåtgärd
besluta
om

säkerhetsåtgärd

beträffande
föremålet.
Därvid
beträffande föremålet.
I
sådana

skall bestämmelserna i 15 kap. 2,
fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§

5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken
rättegångsbalken
tillämpas.
Med

tillämpas. Med bättre rätt till viss
bättre rätt till viss egendom ska i

egendom skall i det sammanhanget
det sammanhanget avses rätt att få

avses rätt att få egendom åter-
egendom återlämnad.

lämnad.

Talan
om
återlämnande
skall
6 §

ska

Talan
om
återlämnande

väckas inom ett år från det att den
väckas inom ett år från det att den

återkrävande staten fick kännedom
återkrävande staten har fått känne-

om föremålets belägenhet och om
dom om var föremålet finns och

vem som innehade det. Talan får
om vem som innehar det. Talan

dock inte väckas senare än trettio
får dock inte väckas senare än

år efter det att föremålet olagligt
trettio år efter det att föremålet

fördes bort. I fråga om föremål
olagligt fördes bort. I fråga om

som enligt 2 § tillhör en offentlig
föremål som enligt 2 § tillhör en

samling och kyrkliga föremål som
offentlig
samling
och
kyrkliga

har ett särskilt skydd enligt det
föremål som har ett särskilt skydd

återkrävande landets lag, får dock
enligt det återkrävande landets lag,

talan väckas inom sjuttiofem år
får dock talan väckas inom sjuttio-

efter bortförseln.

fem år efter bortförseln.

Om bortförseln inte längre är
Om bortförseln inte längre är

olaglig när talan väcks, skall talan
olaglig när talan väcks, ska talan

ogillas.

ogillas.

Om ett kulturföremål skall åter-
7 §

Om ett kulturföremål ska åter-

lämnas är den som innehar
lämnas, är den som innehar

föremålet
för egen
räkning
föremålet
för
egen

räkning

berättigad till skälig ersättning av
berättigad till skälig ersättning av

den återkrävande staten , om
den återkrävande
staten.
Detta

innehavaren

visat
vederbörlig
förutsätter att
innehavaren
visat

omsorg
och
uppmärksamhet
vid
tillräcklig omsorg och uppmärk-

anskaffandet av föremålet och i
samhet
vid
anskaffandet
av

fråga om hur föremålet förts bort
föremålet och i fråga om hur

från den återkrävande staten. Den
föremålet förts bort från den

som förvärvat
föremålet
genom
återkrävande
staten.
Den
som

arv, testamente, eller gåva är
förvärvat
föremålet genom
arv,

berättigad till ersättning endast om
testamente, gåva eller bodelning är

den som föremålet förvärvats från
berättigad till ersättning endast om

skulle ha varit det.

den som föremålet förvärvats från

Ersättningen
skall
fastställas i
skulle ha varit det.

målet om återlämnande av kultur-

Prop. 2010/11:83

7

I rättegång om återlämnande får ersättning enligt 7 § yrkas utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas endast i ett sammanhang.

14 a §

Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om inte annat sägs i detta kapitel, avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning är tillåten.

föremålet.

14 § Vid rättegången i mål enligt

detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.

Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken.

15 §

I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar . Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.

I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande avvikelser . Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, ska den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.

Prop. 2010/11:83

8

7 kap. Återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut från en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § Ett kulturföremål som finns i Sverige och som, efter det att Unidroitkonventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt trätt i kraft för Sveriges del, har förts ut olagligt från en stat som tillträtt konventionen ska återlämnas till den staten, om den begär det. Om den olagliga utförseln skett från en konventionsstat som är en EES-stat, ska föremålet dock återlämnas endast om det inte omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket.

Trots första stycket ska föremålet inte återlämnas, om det har förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom femtio år från dennes död. Kulturföremål som har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för stammens eller befolkningens traditionella eller rituella bruk ska dock alltid återlämnas till stammen eller befolkningen.

Definitioner

2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 2 till denna lag.

3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts ut avses i detta kapitel att

1. föremålet förts ut från en stats territorium i strid med den statens regler om utförsel av kulturföremål som har till syfte att skydda statens kulturarv, eller

2. föremålet efter en tidsbegränsad laglig utförsel inte har återlämnats eller något annat villkor för utförseln har överträtts.

Väckande av talan

4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts ut får vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket ska det fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts ut.

Är någon annan än den som innehar föremålet ägare till det, ska domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom eller henne om att talan väckts. Den som har en särskild rätt till föremålet ska också underrättas, om han eller hon är känd.

5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts ut besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom ska i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad.

Prop. 2010/11:83

9

6 § Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än femtio år efter det att föremålet olagligt fördes ut.

Om utförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

Ersättning

7 § Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts ut från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Rättegångsbestämmelser

8 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning är tillåten.

I rättegång om återlämnande får ersättning enligt 7 § yrkas utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas endast i ett sammanhang.

Kostnader

9 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande avvikelser. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts ut, ska den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.

10 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål.

Lagval

11 § Om ett kulturföremål som olagligt förts ut från en stat återlämnats, ska äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.

8 kap. Återlämnande av kulturföremål som stulits utomlands i en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § För föremål som utgör kulturföremål enligt definitionen i 7 kap. 2 § och som har stulits utomlands i en stat som tillträtt Unidroit-

Prop. 2010/11:83

10

konventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som stulits eller Prop. 2010/11:83 förts ut olagligt gäller lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre med

den avvikelse som anges i 2 §.

2 § I stället för de tidsfrister som anges i 3 och 5 §§ lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre ska tidsfrister om tre år gälla.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Bestämmelsen i 8 kap. 2 § tillämpas inte i fråga om sådana förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.

Bilaga 2

De kategorier som avses i 7 kap. 2 § är följande.

1. Sällsynta zoologiska, botaniska, mineralogiska och anatomiska exemplar eller samlingar samt föremål av paleontologiskt intresse.

2. Föremål med historisk anknytning, innefattande vetenskapens och teknologins historia samt krigs- och samhällshistoria, föremål med anknytning till nationella ledares, filosofers, vetenskapsmäns och konstnärers liv samt till händelser av nationell betydelse.

3. Fynd från tillåtna eller otillåtna arkeologiska utgrävningar eller från arkeologiska upptäckter.

4. Delar av konstnärliga eller historiska monument eller fornlämningar som tagits sönder.

5. Antikviteter som är äldre än 100 år, såsom inskriptioner, mynt och graverade sigill.

6. Föremål av etnologiskt intresse.

7. Föremål av konstnärligt intresse, såsom

– tavlor, målningar och teckningar som gjorts helt för hand, oavsett underlag och material, med undantag för industridesign och industritillverkade föremål som dekorerats för hand,

– originalverk i form av statyer och skulpturer, oavsett material,

– gravyrer, tryck och litografier i original, och

– konstnärliga assemblage och montage i original, oavsett material.

8. Enstaka exemplar eller samlingar av sällsynta handskrifter och inkunabler, äldre böcker, dokument och publikationer av särskilt intresse, såsom historiskt, konstnärligt, vetenskapligt eller litterärt intresse.

9. Frimärken eller stämpelmärken och liknande märken, i enstaka exemplar eller i samlingar.

10. Arkiv, inklusive samlingar av ljudupptagningar, fotografier och filmupptagningar.

11. Möbler som är äldre än 100 år och äldre musikinstrument.

11

2.2
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
Prop. 2010/11:83

betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att det föreläggande och handräckning följande lydelse.

i lagen (1990:746) om betalningsska införas en ny paragraf, 6 §, av

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 § 1

Denna lag tillämpas inte om saken gäller återlämnande enligt 6 eller 7 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Tidigare 6 § upphävd genom 2006:709.

12

3
Ärendet och dess beredning
Prop. 2010/11:83

Regeringen beslutade den 11 december 2003 att ge en särskild utredare i uppdrag att utarbeta förslag till den lagstiftning som krävs för ett svenskt tillträde till Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt. Konventionen finns i officiell lydelse på engelska och franska i bilaga 1. En svensk översättning finns i bilaga 2 . Utredningen antog namnet Kulturföremålsutredningen. I januari 2005 överlämnande utredningen betänkandet Sveriges tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt utförda kulturföremål (SOU 2005:3). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets författningsförslag finns i bilaga 4 .

Utredningens förslag syftade i stora delar till att sammanföra och i viss mån harmonisera de gällande bestämmelserna i 6 kap. och bilagan till lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) med de bestämmelser som Sverige behöver införa vid ett tillträde till konventionen. Utredningens förslag till ny 9 § i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen) innebar att de längre tidsfrister vid återkrav och lösen av stulna kulturföremål som konventionen föreskriver skulle avgränsas till att gälla för ”föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde”.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5 . I remissvaren avseende betänkandet lämnades övervägande positiva synpunkter när det gäller ett svenskt tillträde till konventionen. Dock framfördes från flera håll kritik mot att blandningen av direktivsstyrda och konventionsstyrda regler i samma kapitel och i samma bilaga ledde till att reglerna blev svåröverskådliga. Vidare ansåg flera remissinstanser att den föreslagna avgränsningen av föremål i den nya 9 § godtrosförvärvslagen om förlängda tidsfrister för att kräva tillbaka egendom blev alltför vid och svårtillämpad.

Mot den bakgrunden har departementspromemorian Nya kapitel i kulturminneslagen – författningsändringar vid ett svenskt tillträde till Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt (Ds 2010:28) upprättats. I promemorian har arbetats vidare med utredningens förslag för att ytterligare utreda vilka författningsändringar som krävs och är lämpliga för ett svenskt tillträde till konventionen. Promemorian bygger alltså på det arbete som utredningen gjorde och de inkomna remissvaren.

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 6 och promemorians författningsförslag finns i bilaga 7 . Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8 . En sammanställning av remissvaren beträffande promemorian finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku 2010/1235/RS). En sammanställning av remissvaren avseende betänkandet återfinns i promemorian.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 20 januari 2011 att inhämta Lagrådets yttrande

över de lagförslag som finns i bilaga 9 . Lagrådets yttrande finns
i

bilaga 10 . Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.2 och
i
13

författningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets Prop. 2010/11:83 förslag. Redaktionella ändringar i ytterligare en paragraf i kulturminnes-

lagen, 6 kap. 15 §, föreslås också, till följd av Lagrådets yttrande.

4 Gällande rätt

Bestämmelser om återlämnande av stulna föremål finns i svensk lagstiftning bl.a. i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen). Bestämmelser av betydelse för utförsel och återlämnande av kulturföremål finns bl.a. i 5 och 6 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen), rådets direktiv 93/7/EEG 1 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (direktivet) och i 1995 års Unidroit-konvention om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt (konventionen). Det kan noteras att det i nämnda lagar och dokument inte finns någon enhetlig definition på vad som utgör ett kulturföremål.

4.1 Godtrosförvärvslagen

I svensk lagstiftning finns regler som innebär att den som olovligen berövats ett föremål kan få tillbaka det. Ett stulet kulturföremål kan t.ex. komma att återlämnas med stöd av godtrosförvärvslagen. Av 2 § i den lagen framgår att den som förvärvat lösöre av någon som hade det i sin besittning, men inte hade rätt att förfoga över det, blir ägare till egendomen under förutsättning att han eller hon fått den i sin besittning och var i god tro. Även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda, består emellertid enligt 3 § ägarens rätt till egendomen, om den frånhänts honom eller henne genom olovligt tagande eller genom s.k. råntvång. Ägaren har då rätt att få tillbaka sin egendom utan att betala lösen, men ägaren måste kräva tillbaka egendomen från förvärvaren inom sex månader från det att han eller hon fick eller måste anses ha fått kännedom om den godtroende förvärvarens innehav.

4.2 5 kap. kulturminneslagen

Bestämmelser till skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål finns i svensk lagstiftning i 5 kap. kulturminneslagen. I kapitlet anges definitioner på vad som avses med svenska respektive utländska kulturföremål (2 §). Definitionerna kompletteras av bestämmelser i 24– 25 §§ förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kulturminnesförordningen). Bestämmelserna i 5 kap. kulturminneslagen syftar huvudsakligen till att förhindra att kulturarvet utarmas genom att betydelsefulla kulturföremål förs ut ur landet.

1 Rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (Celex 31993L0007), ändrat genom direktiv 96/100/EG (Celex 31996L0100) och direktiv 2001/38/EG (Celex 32001L0038).

14

4.3
Direktivet och 6 kap. kulturminneslagen
Prop. 2010/11:83

Det finns flera internationella samarbeten rörande omsättning av kulturföremål. Av särskilt intresse för de frågor som tas upp i denna proposition är ovan nämnda direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium. Det har införlivats i svensk lagstiftning i 6 kap. kulturminneslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1995. Definitionen på kulturföremål i 6 kap. överensstämmer med definitionen i direktivet, men skiljer sig från definitionen i 5 kap. kulturminneslagen.

Enligt 6 kap. är ett kulturföremål ett föremål som i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget. Det kan noteras att motsvarande bestämmelse numera finns i artikel 36 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Föremålet måste också tillhöra någon av de kategorier som anges i bilagan till kulturminneslagen eller vara en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling (6 kap. 2 § första stycket).

Bestämmelserna i 6 kap. kulturminneslagen syftar till att kulturföremål som olagligt förts bort från en EES-stat till Sverige ska återlämnas till den stat som de olagligt förts bort ifrån. Detta förutsätter att den aktuella EES-staten väcker talan om återlämnande vid allmän domstol i Sverige. Bestämmelserna i kapitlet gäller således endast för stater som är medlemmar i EES.

4.4 Unidroit-konventionen

I Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt avses med kulturföremål ett föremål som av religiösa eller profana skäl är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som kan hänföras till någon av de kategorier som anges i bilagan till konventionen (artikel 2).

Konventionen handlar, liksom direktivet, om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt från en stat. Därutöver har konventionen även bestämmelser om återlämnande av stulna kulturföremål .

Konventionens bestämmelser om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut ur en stat syftar till att föremålet ska kunna återlämnas till den stat det förts ut ifrån. Grundtanken är att den stat som föremålet olagligt förts ut ifrån väcker talan om återlämnande vid domstol i den stat som föremålet befinner sig i. Domstolen beslutar endast om återlämnande och inte i frågan om äganderätten till föremålet.

Vad gäller konventionens bestämmelser om stulna kulturföremål syftar de till att den bestulne ska få tillbaka sitt föremål. Det är ägaren till föremålet som ska väcka en sådan talan i domstol.

15

Konventionens regler gäller inte retroaktivt utan endast framåtsyftande, Prop. 2010/11:83 från tidpunkten då konventionen trätt i kraft för den aktuella konventionsstatens del.

Konventionen ger möjlighet för de konventionsstater som är medlemmar i organisationer för ekonomisk integration eller regionala enheter att anmäla att de i sina inbördes relationer avser att tillämpa de interna reglerna för dessa organisationer eller organ och att de inte mellan sig avser att tillämpa bestämmelserna i konventionen, när dess tillämpningsområde sammanfaller med tillämpningsområdet för de interna reglerna, se artikel 13.3. Bestämmelsen i konventionen har tillkommit mot bakgrund bl.a. av att Frankrike, i egenskap av ordförandeland i EU under första halvåret 1995, framhöll att medlemsstaterna i EU sinsemellan redan är bundna av direktivet. Detta innebär att för en EES-stat som också är konventionsstat gäller de direktivsstyrda reglerna i stället för konventionens regler, när konventionens och direktivets tillämpningsområden sammanfaller. Vid sitt tillträde till konventionen måste emellertid EES-staten anmäla detta.

Eftersom direktivet saknar motsvarighet till konventionens bestämmelser om stulna kulturföremål, blir konventionens bestämmelser om återlämnande av stulna kulturföremål tillämpliga även gentemot EES-staterna. Tillämpningsområdena för konventionen och direktivet kan däremot sammanfalla vad gäller kulturföremål som förts ut olagligt (se avsnitt 6.2).

5 Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt

5.1 Organisationen Unidroit

Unidroit är en vedertagen förkortning för Institut International pour l’Unification du Droit Privé eller International Institute for the Unification of Private Law. Motsvarande svenska benämning är Internationella institutet för harmonisering av privaträtten. På svenska kallas Unidroit även Internationella privaträttsinstitutet eller Internationella institutet för privaträttsunifikation.

Unidroit grundades år 1926 på initiativ av enskilda stater och är en s.k. mellanstatlig organisation. Organisationen har sitt säte i Rom. I feburari 2011 hade organisationen 63 medlemsstater. De nordiska länderna är medlemmar i organisationen. Organisationens verksamhet finansieras i huvudsak av medlemsstaterna själva, genom årliga bidrag.

Institutets huvuduppgift är att förbereda och utarbeta förslag till konventioner och enhetliga regler på privaträttens område.

5.2
Konventionen

Efter ungefär tio års förhandlingar mellan ett sjuttiotal stater och efter

flera expertmöten, antogs i juni 1995 konventionen om kulturföremål

som stulits eller förts ut olagligt. Konventionen utarbetades på Unescos

initiativ under ledning av Unidroit. Unidroits sekretariat har utarbetat en
16

kommentar till konventionen. Kommentaren finns på engelska och Prop. 2010/11:83 franska: UNIDROIT Convention on Stolen or Illegally Exported Cultural

Objects: Explanatory Report / Convention d’UNIDROIT sur les biens culturels volés ou illicitement exportés: rapport explicatif, nedan kallad kommentaren till konventionen. När hänvisningar sker till kommentaren till konventionen i det följande anges först sidnumret i den engelska versionen, följt av sidnumret i den franska.

Följande 31 stater hade i februari 2011 tillträtt konventionen: Afghanistan, Argentina, Azerbadjan, Bolivia, Brasilien, Kambodja, Kina, Kroatien, Cypern, Danmark, Ecuador, El Salvador, Finland, Gabon, Grekland, Guatemala, Ungern, Iran, Italien, Litauen, Nya Zeeland, Nigeria, Norge, Panama, Paraguay, Peru, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Spanien.

5.2.1 Närmare om innehållet i konventionen Ingressen

Innehållet i ingressen utgör ett viktigt underlag för att tolka konventionens bestämmelser. I ingressen framhålls att konventionen innehåller allmänna rättsliga minimiregler för återlämnande av kulturföremål mellan konventionsstaterna. Staterna framhåller vidare den grundläggande betydelsen av att bevara och skydda kulturarvet och att idka kulturutbyte bl.a. i syfte att främja förståelsen mellan folken. De betonar också att de är djupt oroade över den olagliga handeln med kulturföremål och de oersättliga skador som denna ofta förorsakar såväl på själva kulturföremålen som på olika stammars, ursprungsbefolkningars eller andra samhällens kulturarv.

Kap. I Tillämpningsområde och definitioner

I artikel 1 anges att konventionen är tillämplig på anspråk som gäller

återlämnande av kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt.

Förutsättningen är dock att anspråken är av internationell karaktär.

Konventionen innehåller ingen närmare definition av vad som avses

med att ett anspråk är av internationell karaktär. Villkoret torde närmast

avse att kulturföremålet i fråga i något skede har passerat en

nationsgräns. Eftersom innebörden av begreppet inte framgår av

konventionstexten, ankommer det på konventionsstaterna att avgöra

vilka förflyttningar av föremålet som avses.

I artikel 1 definieras inte vad som avses med att föremål är stulna.

Detta får i stället bedömas utifrån de olika konventionsstaternas

nationella lagstiftning.

I artikel 1 b definieras kulturföremål som förts ut olagligt såsom

kulturföremål som har förts ut från en konventionsstats territorium i strid

med denna stats lagstiftning om utförsel av kulturföremål som har till

syfte att skydda statens kulturarv.

Med lagstiftning avses i sammanhanget såväl lagar som myndigheters

föreskrifter. Konventionen är dock endast tillämplig beträffande över-

trädelser av sådan nationell lagstiftning som syftar till att skydda statens
17

kulturarv. Således faller t.ex. överträdelser av skattelagstiftningen och generella tullregler utanför.

I artikel 2 definieras termen kulturföremål. Med begreppet kulturföremål avses sådana föremål som av religiösa eller profana skäl är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som kan hänföras till någon av de kategorier som anges i en bilaga till konventionen.

Genom hänvisningen till konventionsbilagan blir den omfattande definitionen i själva artikeln mer begränsad och detaljerad.

Vid en första anblick kan definitionen av kulturföremål i artikel 2 synas medföra att återlämnande med stöd av konventionen kan bli aktuellt beträffande en mycket omfattande krets av föremål. Det kan emellertid noteras att återlämnande enligt konventionen i princip aktualiseras fullt ut endast då det gäller stulna kulturföremål. När det gäller kulturföremål som förts ut olagligt kan återlämningsskyldigheten i viss mån begränsas av att det är den återkrävande staten som ska visa att något av de i artikel 5.3 angivna intressena kränkts. Vidare finns som huvudregel ingen skyldighet att återlämna sådana kulturföremål som omfattas av artikel 7.1.

Kap. II Återlämnande av stulna kulturföremål

Artikel 3.1 föreskriver att den som innehar ett stulet kulturföremål ska återlämna föremålet.

Tillämpningsområdet är enligt artikelns lydelse begränsat till att avse föremål som åtkommits genom stöldbrott. Konventionsstaterna kan emellertid, som framgått ovan, på grundval av sin egen nationella rätt tillämpa mer gynnsamma regler än de som konventionen föreskriver (se artikel 9) och utöka tillämpningsområdet till att gälla även andra brott. Ytterst ankommer det på den domstol som är behörig att döma i målet att

– antingen med stöd av nationell rätt eller med stöd av den lag som enligt nationella internationellt privaträttsliga regler är tillämplig – avgöra om föremålet åtkommits genom stöld eller annan brottslig gärning och med utgångspunkt härifrån bedöma om konventionen är tillämplig eller inte.

Skyldigheten att enligt konventionen återlämna ett stulet föremål finns oavsett om den som innehar föremålet insåg eller bort inse överlåtarens bristande förfoganderätt eller inte, dvs. oavsett om innehavaren var i god tro eller inte.

En innehavare av ett stulet kulturföremål måste lämna tillbaka föremålet om den som kräver tillbaka det åberopar sådan bevisning som domstolen finner kan ligga till grund för bedömningen att föremålet har blivit stulet. Konventionen innehåller emellertid i denna del inte några bestämmelser om att den som kräver tillbaka föremålet ska presentera några faktiska omständigheter eller rättsliga grunder i samband med att en begäran framställs på det sätt som i viss mån är reglerat beträffande återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt enligt artikel 5.3 (kommentaren till konventionen, s. 502/503).

Det anges inte uttryckligen till vem det stulna kulturföremålet ska återlämnas. Det framstår dock som klart att avsikten är att det ska återlämnas till den rätte ägaren.

Prop. 2010/11:83

18

Artikel 3.2 tar sikte på arkeologiska föremål. Ett kulturföremål som grävts ut olagligt eller som grävts ut lagligt men olagligen behållits ska anses vara stulet, om detta är förenligt med lagen i den stat där utgrävningen ägde rum.

Även kulturföremål som härrör från arkeologiska platser under vatten omfattas av bestämmelsen.

Artikel 3.3 innehåller en regel som begränsar den tid inom vilken det är möjligt att framställa ett krav på återlämnande av stulna kulturföremål. En begäran ska framställas inom tre år från det att den som framställer den har fått vetskap om var och hos vem föremålet finns. Artikeln föreskriver dessutom att en begäran om återlämnande under alla förhållanden ska framställas inom 50 år från tidpunkten för stölden.

I artikeln anges inte uttryckligen vem som är behörig att framställa begäran. Av kommentaren till konventionen framgår emellertid att avsikten är att såväl en privatperson som en stat, vilka frånhänts ett kulturföremål genom stöld, ska kunna framställa en begäran (kommentaren till konventionen, s. 506/507).

Enligt artikel 3.4 gäller den angivna tidsfristen på 50 år inte sådana kulturföremål som utgör en integrerad del av ett monument, en fornlämning eller som tillhör en offentlig samling. Beträffande sådana kulturföremål, vilka anses vara av särskild vikt för konventionsstaterna, gäller endast tidsfristen på tre år. Någon yttersta tidsgräns finns alltså inte.

Med stöd av artikel 3.5 kan konventionsstaterna förklara, att de i sin nationella lagstiftning begränsar undantaget i artikel 3.4. I statens nationella reglering kan möjligheten att framställa en begäran om återlämnande av något av de i artikel 3.4 omnämnda föremålen begränsas till en tidsfrist som uppgår till 75 år eller mer. Samma tidsfrist gäller då beträffande anspråk på angivna kulturföremål som framställs i en annan konventionsstat. Även om en stat tillämpar en sådan längre tidsfrist kvarstår den kortare tidsfristen på tre år.

Artikel 3.6 anger att om en stat utnyttjar möjligheten i artikel 3.5 att begränsa den längre tidsfristen, ska detta anmälas i samband med att staten undertecknar, ratificerar, antar eller ansluter sig till konventionen. Görs ingen anmälan tillämpas artikel 3.4. Konsekvensen blir då att en begäran om återlämnande av ett kulturföremål som utgör en integrerad del av ett monument, en fornlämning eller som tillhör en offentlig samling över huvud taget inte begränsas i tiden förrän den treåriga tidsfristen börjat löpa.

I artikel 3.7 definieras uttrycket offentlig samling, som finns i artiklarna 3.4 och 3.8. En samling anses vara offentlig om den består av inventerade eller på annat sätt identifierade föremål som ägs av endera en konventionsstat, en regional eller lokal myndighet, en religiös institution i en konventionsstat eller en institution som har inrättats huvudsakligen för kulturella, pedagogiska eller vetenskapliga ändamål och som bedriver verksamhet av allmänt intresse. Definitionen skiljer sig sålunda något från motsvarande definition i direktivet och 6 kap. 2 § andra stycket kulturminneslagen. I praktiken innebär skillnaden huvudsakligen att begreppet offentlig samling enligt konventionen även kan omfatta samlingar som ägs av privata institutioner.

Prop. 2010/11:83

19

Enligt artikel 3.8 ska de längre tidsfrister som gäller för offentliga Prop. 2010/11:83 samlingar även tillämpas beträffande religiöst eller samhälleligt

betydelsefulla kulturföremål, som tillhör en stam eller en ursprungsbefolkning i en konventionsstat och används i rituellt eller traditionellt syfte.

Artikel 4.1 föreskriver att den som i god tro innehar ett stulet kulturföremål och måste återlämna det, har rätt till ersättning när föremålet återlämnas. För ersättningsfrågan är avgörande om innehavaren kan visa att han eller hon har iakttagit tillräcklig omsorg (due diligence / la diligence requise) när föremålet förvärvades och varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet var stulet.

Vilka omständigheter som ska beaktas för att avgöra om innehavaren uppfyllt kravet på tillräcklig omsorg framgår av artikel 4.4. Kriterierna är emellertid varken avgörande eller uttömmande.

Innehavaren har enligt konventionstexten bevisbördan för att han eller hon iakttagit tillräcklig omsorg vid förvärvet och därmed inte insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet var stulet.

Storleken på ersättningen är inte närmare preciserad, men ska vara skälig (fair and reasonable / équitable).

Vem som är ersättningsskyldig regleras inte uttryckligen i konventionstexten, men regleringen synes närmast utgå från att det är ägaren som i första hand är skyldig att betala ersättningen (kommentaren till konventionen, s. 518 f./519 f.).

Enligt artikel 4.2 ska skäliga åtgärder vidtas för att ålägga den person som överlåtit kulturföremålet till innehavaren, eller en tidigare överlåtare av föremålet, att betala ersättningen, om detta är förenligt med lagstiftningen i den stat där begäran framställs. Vad som innefattas i begreppet skäliga åtgärder och vem som egentligen ska vidta åtgärderna framgår inte av artikelns ordalydelse.

Artikel 4.3 innehåller en skyddsklausul. Denna innebär att ersättning som betalas på grundval av artikel 4.1 inte på något sätt påverkar rätten för den som framställt en begäran och betalat ersättning att återfå ersättningsbeloppet av någon annan.

Enligt artikel 4.5 ska en innehavare, som fått ett kulturföremål genom arv eller på annat sätt utan betalning, inte ha bättre möjlighet till ersättning än vad den föregående innehavaren skulle ha haft.

Kap. III Återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt

Kapitel III behandlar den, ur ett internationellt mellanstatligt perspektiv, svåra frågan om en gemensam syn på utförselrestriktioner i förhållande till vissa typer av kulturföremål. I avsaknad av ingångna internationella avtal anses det normalt sett inte vara brottsligt att i en införselstat ta befattning med ett sådant föremål som förts in till staten, även om det olagligt har förts ut från en annan stat.

Artikel 5.1 innehåller huvudregeln för återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt. En konventionsstat kan begära att myndigheterna i en annan konventionsstat beslutar att ett kulturföremål som förts ut olagligt återlämnas. I artikeln anges inte mot vem talan ska riktas.

20

Definitionen av kulturföremål som förts ut olagligt återfinns i artikel 1 b. Som framgår av denna artikel krävs att specifika regler till skydd för kulturarvet överträtts för att det ska vara möjligt att framställa en begäran om återlämnande.

Eftersom det rör sig om överträdelse av en offentligrättslig reglering, är det endast konventionsstater – och inte privatpersoner – som kan vända sig till domstol eller annan behörig myndighet och begära att föremålet återlämnas.

Med återlämnande avses ett fysiskt återförande av ett föremål till den återkrävande staten. Frågan om hur äganderätten till kulturföremålet ska bedömas regleras inte i konventionen.

Artikel 5.2 anger att även kulturföremål som förts ut tillfälligt från en medlemsstat och som inte återlämnas i enlighet med villkoren för den tillfälliga utförseln ska anses ha förts ut olagligt i konventionens mening. Exempel på när kulturföremål tillfälligt förs ut från ett land är när föremålet ingår i en utställning, används för forskningsändamål eller ska genomgå en restaurering.

Artikel 5.3 anger att domstolen eller myndigheten i den stat i vilken begäran framställs ska besluta att kulturföremålet som förts ut olagligt ska återlämnas om den återkrävande staten visar att föremålet har ett ”betydande kulturellt värde” för den staten eller att utförseln av föremålet från dess territorium avsevärt kränker ett eller flera av de kulturella intressen som anges i artikeln under punkterna a–d.

Punkten a) behandlar det fysiska bevarandet av föremålet eller dess sammanhang. Syftet är att skydda monument eller fornlämningar från att skadas eller från att utsättas för ovarsam hantering i samband med olaglig utförsel.

Det framgår inte uttryckligen om bestämmelsen är avsedd att tillämpas om ett föremål redan har skadats, eller om den närmast avser reglera att det är fråga om en risk för att skador kan uppkomma i framtiden om föremålet inte återlämnas.

Punkten b) tar sikte på betydelsen av att skydda helheten hos ett sammansatt föremål. Bestämmelsen är avsedd att förhindra olika former av sönderdelning och förstörande ingrepp på kulturföremål, t.ex. fall där huvudet på en staty avlägsnas eller en historisk byggnad slås sönder och fråntas vissa delar.

I punkten c) betonas intresset av att bibehålla information av exempelvis vetenskaplig och historisk karaktär. Bestämmelsen avser att skydda den information som kan gå förlorad om ett kulturföremål avlägsnas olagligt från sitt historiska ursprung, t.ex. i samband med olagliga arkeologiska utgrävningar (kommentaren till konventionen,

s. 530/531).

Skyddsobjekten i punkten d) är föremål av traditionell eller rituell

betydelse som fortfarande används av stammar eller ursprungsbefolkningar i en levande kultur, t.ex. masker, skulpturer och stenar som representerar andar. Det synes inte vara nödvändigt att föremålet rent fysiskt finns i samhället och är i befolkningens omedelbara kontroll. Avgörande torde i stället vara att det skyddsvärda föremålet finns i befolkningens medelbara kontroll och när som helst kan användas för bl.a. rituellt bruk, t.ex. om föremålet förvaras hos ett museum eller en konservator.

Prop. 2010/11:83

21

Alternativt kan enligt artikeln ett föremål återlämnas om den återkrävande staten visar att föremålet har ett ”betydande kulturellt värde” för denna. Den närmare betydelsen av detta begrepp framgår inte av artikeln, men i kommentaren till konventionen anges att kulturföremålets värde och dess särart ska bedömas ur den återkrävande statens synvinkel (kommentaren till konventionen s. 530/531).

Artikel 5.4 syftar till att ge domstolen eller myndigheten ett fullgott beslutsunderlag. Den stat som framställer en begäran om återlämnande ska därför bifoga sådan information om faktiska och rättsliga förhållanden som kan vara till hjälp vid bedömningen av om kraven i artikel 5.1–5.3 är uppfyllda, t.ex. uppgifter om och innehåll i den överträdda utförselregleringen samt sakkunnigas och experters uppgifter som kan tjäna till ledning för bedömningen av om något av intressena i artikel 5.3 har kränkts.

Enligt artikel 5.5 ska en begäran om återlämnande framställas inom tre år från det att den återkrävande staten fick kännedom om var och hos vem kulturföremålet finns. Under alla förhållanden ska en begäran om återlämnande framställas inom femtio år från utförseltillfället eller från det datum när föremålet enligt tillståndsvillkoren borde ha återförts till staten i fråga.

Samma tidsfrister gäller sålunda i fråga om återlämnande av stulna kulturföremål som beträffande återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt, jfr artikel 3.3.

Artikel 6 reglerar frågor som rör den ersättning som kan komma att betalas till innehavaren för det fall ett kulturföremål som förts ut olagligt ska återlämnas.

Artikel 6.1 överensstämmer till stora delar med artikel 4.1 som kommenterats ovan och anger att den som innehar ett kulturföremål som förts ut olagligt har rätt till skälig (fair and reasonable / équitable) ersättning av den återkrävande staten vid återlämnandet, förutsatt att han varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet förts ut olagligt. Av artikelns ordalydelse framgår att endast den person som förvärvat föremålet efter utförseln är berättigad till ersättning.

Hur bevisbördan ska placeras vid bedömningen av om innehavaren varit i god tro vid förvärvet framgår inte av artikelns ordalydelse.

I artikel 6.2 anges att domstolen eller den myndighet som har att pröva frågan om återlämnande ska beakta omständigheterna i samband med förvärvet, när den bedömer huruvida innehavaren insåg eller rimligen borde ha insett att ett föremål förts ut olagligt. Artikeln innehåller ingen detaljerad förteckning över vilka kriterier som bör användas vid bedömningen av innehavarens goda tro på det sätt som förekommer i artikel 4.4.

Med stöd av artikel 6.3 kan innehavaren och den stat som framställt krav på återlämnande – som ett alternativ till att ersättning ska utgå till innehavaren med stöd av artikel 6.1 – komma överens om att innehavaren får behålla äganderätten till det föremål som ska återlämnas. Alternativt anger artikeln att en överenskommelse kan bestå i att innehavaren, med eller utan ekonomisk kompensation, överför äganderätten på en tredje person (fysisk eller juridisk) som är bosatt i den återkrävande staten. Denne måste ha möjlighet att ställa nödvändiga garantier, bl.a. för att föremålet bevaras på lämpligt sätt.

Prop. 2010/11:83

22

Enligt artikel 6.4 ska den stat som framställt en begäran om återlämnande svara för de kostnader som uppstår i samband med att kulturföremålet återförs. Såväl de administrativa som de faktiska kostnader återlämnandet föranleder, t.ex. kostnader för transport och försäkringspremier, torde omfattas av betalningsskyldigheten. Bestämmelsen reglerar emellertid inte fördelningen av de rättegångskostnader som kan hänföras till prövningen av statens begäran om att återfå ett kulturföremål.

Artikel 6.5 föreskriver – i likhet med artikel 4.5 – att innehavaren av ett kulturföremål som förts ut olagligt inte får en bättre ställning än arvlåtaren eller annan person som utan betalning har överlåtit föremålet till honom.

I artikel 7.1 anges två undantag från skyldigheten att återlämna ett föremål i enlighet med reglerna i kapitel III, nämligen

a) om det vid tidpunkten för en begäran om återlämnande inte längre är olagligt att föra ut föremålet ur landet, eller

b) om föremålet har förts ut ur landet vid en tidpunkt då upphovsmannen levde eller inom 50 år från dennes död.

Artikel 7.2 innehåller i sin tur ett undantag från regeln i artikel 7.1 b. Oavsett om en upphovsman lever eller har avlidit och oberoende av vilken ålder ett föremål har, är det möjligt för en stam eller ursprungsbefolkning att för traditionellt eller rituellt bruk få tillbaka ett föremål när detta förts ut olagligt. Sålunda föreskrivs enligt artikeln att ett kulturföremål som skapats för traditionellt eller rituellt bruk i ett stam- eller ursprungsbefolkningssamhälle ska återlämnas till samhället i fråga, även om det förts ut olagligt under upphovsmannens livstid eller inom 50 år från dennes död.

Kap. IV Allmänna bestämmelser

Enligt artikel 8.1 kan en talan om återlämnande av ett kulturföremål framställas inför en domstol eller annan behörig myndighet i den konventionsstat där föremålet finns. Alternativt kan talan framställas inför en domstol eller annan myndighet som i övrigt är behörig enligt konventionsstaternas gällande regler.

Bestämmelsen kompletterar sålunda konventionsstaternas egna behörighetsregler och låter i första hand placeringen på kulturföremålet som stulits eller förts ut olagligt avgöra domstolens behörighet. Med stöd av konventionsstaternas nationella lagstiftning eller de internationella överenskommelser som staterna är bundna av kan emellertid även domstolar eller myndigheter i andra stater vara behöriga.

Artikel 8.2 föreskriver att parterna kan komma överens om att hänskjuta tvister antingen till domstol eller någon annan behörig myndighet, eller till skiljeförfarande.

Enligt artikel 8.3 kan interimistiska åtgärder, inklusive säkerhetsåtgärder, beslutas av domstolen eller myndigheten i den stat där föremålet finns, även om begäran om återlämnande har framställts vid en domstol eller myndighet i en annan konventionsstat.

I artikel 9.1 understryks att konventionen endast ställer upp minimiregler. Ingen bestämmelse i konventionen ska hindra en konventionsstat

Prop. 2010/11:83

23

från att tillämpa nationella regler som är mer gynnsamma för att – i Prop. 2010/11:83 enlighet med vad konventionens ingress ger uttryck för – effektivt

försöka bekämpa den illegala handeln med kulturföremål till skydd för det gemensamma kulturarvet.

I bl.a. följande situationer bör det vara möjligt för en stat att tillämpa regler som utifrån konventionens syften är mer förmånliga än de som konventionen ställer upp (Lyndel V. Prott, Commentary on the Unidroit Convention, 1997, s. 76):

– när den nationella lagstiftningen i en stat medger att bestämmelserna i kapitel II om återlämnande av stulna kulturföremål även omfattar återlämnande av kulturföremål som varit föremål för andra närliggande brott, såsom förskingring och bedrägeri,

– när det är möjligt för staten att tillämpa konventionens bestämmelser även i fråga om stölder eller olaglig utförsel som skett före konventionens ikraftträdande,

– när tidsfristerna för framställande av en begäran är längre i den nationella lagstiftningen,

– när en konventionsstats lagstiftning inte kräver att ersättning betalas till en person som i god tro blivit ägare till ett stulet föremål och förlorar äganderätten,

– när bestämmelserna i nationell lagstiftning möjliggör att även andra än de i artikel 5.3 avsedda kulturella intressena beaktas eller att artikel 5 tillämpas trots att en sådan begränsning som anges i artikel 7 är aktuell, och

– när en stat väljer att inte låta en innehavare utnyttja de valmöjligheter som anges i artikel 6.3.

Artikel 9.2 kompletterar artikel 9.1. Bestämmelsen anger att artikel 9.1 inte förpliktar konventionsstaterna att erkänna eller verkställa ett beslut av en domstol eller någon annan myndighet i en annan konventionsstat, om reglerna utifrån konventionens syften är mer förmånliga än de som konventionen ställer upp.

Av artikel 10 framgår att konventionen inte har någon retroaktiv verkan.

Artikel 10.1 reglerar konventionens begränsningar i tiden när det gäller stulna kulturföremål. Konventionen ska ha trätt i kraft för den stat i vilken återlämnande begärs. Vidare ska kulturföremålet ha

a) stulits i en konventionsstat efter det att konventionen har trätt i kraft för den staten, eller

b) påträffats i en konventionsstat efter det att konventionen har trätt i kraft för den staten.

Enligt artikel 10.2 är konventionens bestämmelser om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt endast tillämpliga när utförseln skett efter konventionens ikraftträdande för såväl den stat som framställt begäran som för den stat i vilken begäran har framställts.

I artikel 10.3 föreskrivs – i överensstämmelse med en av de ståndpunkter som anges i konventionens ingress – att konventionens bestämmelser inte ska tolkas så att de legitimerar någon form av olagliga handlingar som ägt rum innan konventionen trädde i kraft eller som på grund av de tidsmässiga begränsningarna i artikel 10.1 och 10.2 inte omfattas av åtagandena i konventionen. Det anges vidare att

konventionsbestämmelserna inte begränsar rätten att utom ramen för
24

konventionen framställa en begäran om återlämnande av ett kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt innan konventionen trädde i kraft.

Kap. V Slutbestämmelser

Artikel 11 innehåller procedurregler som reglerar hur en stat blir bunden av konventionen.

De stater som inte har undertecknat konventionen kan endast uppnå bundenhet till denna genom anslutning. Staters olika anslutningsinstrument ska deponeras hos den italienska regeringen, vilken utsetts till depositarie.

Artikel 12 reglerar konventionens ikraftträdande.

Konventionen träder internationellt i kraft sedan fem stater deponerat sina instrument för att uppnå bundenhet och sex månader förflutit sedan det femte instrumentet deponerats.

Konventionen trädde i kraft den 1 juli 1998. För de stater som tillträder konventionen efter detta datum träder konventionen i kraft den första dagen i sjätte månaden efter den dag då anslutningsinstrumentet deponerats.

Artikel 13.1 reglerar eventuella konflikter mellan denna konvention och andra internationella dokument med samma eller liknande innehåll som redan är rättsligt bindande för en konventionsstat.

Huvudregeln är att de internationella dokument som stater redan ingått har företräde framför denna konvention, såvida inte staten anmäler annat till depositarien. En sådan anmälan kan göras när som helst och träder i kraft ungefär sex månader efter deponeringen, se artikel 15.3.

Regleringen tar särskilt sikte på 1970 års Unescokonvention om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom och 1954 års Haagkonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt. Nyssnämnda Unesco- och Haagkonventioner påverkas alltså inte av konventionen.

Artikel 13.2 anger att det alltid är möjligt för de enskilda staterna att ingå bilaterala eller multilaterala avtal i syfte att förbättra tillämpningen av konventionen i staternas inbördes relationer. En kopia av ett sådant avtal ska tillställas depositarien.

Artikel 13.3 innehåller en s.k. ”disconnection clause”. Konventionsstaterna kan anmäla att de i stället för konventionen avser tillämpa interna regler som de är bundna av i egenskap av medlemmar i någon organisation för ekonomisk integration eller i regionala organ, om de interna reglernas tillämpningsområde sammanfaller med konventionens.

Artikel 14 innehåller regler i fråga om hur federationer ska gå till väga i situationer när de olika territoriella enheterna har en egen lagstiftning som behandlar samma frågor som konventionen.

Artikel 15 reglerar förklaringsförfarandet. Förklaringarna ska vara skriftliga och bekräftas i samband med tillträdet till konventionen. Om en sådan förklaring deponeras först efter att konventionen trätt i kraft, ska den börja gälla den första dagen i sjätte månaden efter den dag då förklaringen deponerades. En förklaring kan när som helst återkallas.

Prop. 2010/11:83

25

Artikel 16 anger att en konventionsstat ska meddela depositarien att en Prop. 2010/11:83 annan stats begäran om återlämnande kan framställas till staten genom ett

eller flera av följande förfaranden: framställan direkt vid en domstol eller annan behörig myndighet, framställan till en myndighet som vidarebefordrar den till domstol eller annan behörig myndighet eller på diplomatisk väg.

Det står staterna fritt att ändra sina förklaringar enligt artikel 16 med nya förklaringar om behörigt organ.

En förklaring enligt artikel 16 påverkar inte det förfarande som staten har att iaktta på grund av eventuella bi- eller multilaterala avtal mellan staterna om ömsesidig rättslig hjälp i civil- och handelsrättsliga frågor.

Enligt artikel 17 ska varje konventionsstat inom sex månader från deponeringen av sitt anslutningsinstrument tillställa depositarien uppgift om statens nationella regler om utförsel av kulturföremål.

I artikel 18 framhålls att inga reservationer får göras utöver de som uttryckligen tillåts i konventionen.

Med beaktande av att en stat saknar möjlighet att reservera sig mot någon konventionsbestämmelse torde bestämmelsen inte ha någon självständig innebörd.

Artikel 19 reglerar hur en stat ska gå till väga för att säga upp konventionen. En uppsägning har ingen retroaktiv effekt.

Enligt artikel 20 är det möjligt att sammankalla en specialkommitté för att se över den praktiska tillämpningen av konventionen. Tänkbara uppdrag för en sådan specialkommitté kan vara att följa upp och sammanställa den praxis som domstolar och andra myndigheter utvecklat samt att utarbeta olika förslag och rekommendationer.

Artikel 21 fastställer att Republiken Italiens regering är depositarie för konventionen, vilket är en naturlig följd av att den diplomatiska konferensen hölls i Italien. I artikeln anges också vilka åligganden depositarien har.

Bilagan

De kategorier som räknas upp i bilagan överensstämmer med de kategorier som anges i artikel 1 i 1970 års Unescokonvention om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom.

6 Ett svenskt tillträde till konventionen

6.1 Godkännande av konventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1995 års Unidroitkonvention om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig angående detta

förslag är alla utom en positiva till ett svenskt tillträde till konventionen.

Statens kulturråd anser att ett tillträde till konventionen är ett viktigt steg

26

för att komma till rätta med handeln med kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt. Riksarkivet anser att en anslutning till konventionen på sikt bör öka möjligheterna att komma tillrätta med handeln med olagligt åtkomna kulturföremål samt att särskilt möjligheten för en konventionsstat att väcka talan direkt vid allmän domstol innebär ett framsteg i arbetet mot olaglig utförsel av kulturföremål. Riksantikvarieämbetet menar att ett tillträde till konventionen ger utökade möjligheter att återföra kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt och kan verka hämmande på den olagliga handeln med dessa föremål. Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde anser att det är bra och angeläget att Sverige ansluter sig till konventionen, eftersom det är en viktig solidaritetsyttring gentemot de stater som genom brott gått miste om viktiga delar av sitt kulturarv. Nordiska museet påpekar att i takt med att den illegala handeln med kulturföremål tenderar att bli grövre är det av största vikt att det internationella samarbetet ökar samt att förhoppningen är att konventionen kan underlätta ett återlämnande av kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt. Sveriges advokatsamfund anser att det är mycket angeläget att komma till rätta med de olagliga förfaranden med kulturföremål som förekommer och att en anslutning till konventionen kan utgöra ett verksamt steg i den riktningen. Svenska kommittén inom International Council of Museums (ICOM) och Afrikansk-svenska museinätverket (Samp) uttalar sig positivt om ett svenskt tillträde till konventionen och anser att lagändringar är viktiga åtgärder för att motverka den illegala handeln med kulturföremål och främja människors rätt till kulturarvet. Sveriges Konst- och Antikhandlareförening avstyrker ett svenskt tillträde till konventionen och anför bl.a. att den nästan obegränsade möjligheten för stater utanför EES att begära föremål återförda öppnar för en risk för missbruk.

Promemorians förslag är detsamma som utredningens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig angående

detta förslag är positiva till ett svenskt tillträde till konventionen. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anser att konventionen är ett viktigt led för att motverka gränsöverskridande kulturarvsbrottslighet. Riksförbundet Sveriges museer välkomnar regeringens arbete för ett svenskt tillträde till konventionen och anser att ett sådant tillträde är ett angeläget bidrag till arbetet med att begränsa den illegala internationella handeln med kulturföremål. Statens historiska museer anser att ett tillträde till konventionen är angeläget, både i syfte att begränsa införsel till Sverige och för att stärka möjligheterna för Sverige att få tillbaka föremål som förts ut till ett land utanför EES. Myndigheten anser vidare att det är principiellt viktigt att rätt till återlämnande därmed omfattar fler länder.

Statens museer för världskultur stöder en svensk anslutning till konventionen och anser att ett tillträde är angeläget.

Skälen för regeringens förslag: Den olagliga handeln med kulturföremål har blivit mer omfattande och ett ökat internationellt samarbete är nödvändigt, om den illegala hanteringen av kulturföremål ska kunna hejdas. Ett viktigt steg i detta samarbete är för Sveriges del att ansluta sig till konventionen.

Konventionens regler gäller inte retroaktivt utan endast framåtsyftande, från tidpunkten då konventionen efter ett svenskt tillträde träder i kraft för Sveriges del. Andra stater kan därför inte med stöd av konventionen

Prop. 2010/11:83

27

väcka talan om återlämnande av kulturföremål som redan i dag förts ut i Prop. 2010/11:83 strid med deras utförselregler. Ett svenskt tillträde till konventionen har

heller inte någon effekt när det gäller Sveriges möjligheter att återfå kulturföremål som innan tillträdet har stulits och förts ur landet eller som förts ut ur landet i strid med svenska utförselregler.

6.2 Direktivets tillämplighet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner en förklaring enligt artikel 13.3 i konventionen om att direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium även fortsättningsvis ska tillämpas i förhållande till andra EES-stater i de fall direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag överrensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens förslag: Konventionen ger möjlighet för de konventionsstater som är medlemmar i organisationer för ekonomisk integration eller regionala enheter att anmäla att de i sina inbördes relationer avser att tillämpa de interna reglerna för dessa organisationer eller organ och att de inte mellan sig avser att tillämpa bestämmelserna i konventionen, när dess tillämpningsområde sammanfaller med tillämpningsområdet för de interna reglerna. Detta framgår av artikel 13.3.

Denna bestämmelse i konventionen har tillkommit mot bakgrund bl.a. av att Frankrike, i egenskap av ordförandeland i EU, framhöll att medlemsstaterna i EU sinsemellan redan är bundna av direktivet. 2 Detta innebär att för en EES-stat som också är konventionsstat gäller de direktivsstyrda reglerna i stället för konventionens regler, när konventionens och direktivets tillämpningsområden sammanfaller. Vid sitt tillträde till konventionen måste emellertid EES-staten anmäla detta (artikel 15). Sverige bör, med hänsyn till medlemskapet i EU, göra en sådan anmälan.

När direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller ska alltså 6 kap. tillämpas när fråga är om olaglig utförsel av ett kulturföremål från en EES-stat. Den situationen kan emellertid uppkomma att ett föremål, som utgör ett kulturföremål enligt konventionen och definitionen i 7 kap. 2 §, har förts ut olagligt ur en konventionsstat som är en EES-stat. Om föremålet i ett sådant fall inte omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket, är – som Lagrådet påtalat – bestämmelserna om återlämnande i 6 kap. inte tillämpliga.

2 Diplomatic conference for the adoption of the draft Unidroit convention on the international return of stolen or illegally exported cultural objects – Acts and proceedings, s. 319.

28

Tillämpningsområdena för direktivet och konventionen sammanfaller Prop. 2010/11:83 alltså inte. Det innebär att konventionens bestämmelser ska tillämpas och

att prövning av frågan om återlämnande ska ske enligt bestämmelserna i 7 kap.

Direktivet saknar motsvarighet till konventionens bestämmelser om stulna kulturföremål, varför konventionen i detta avseende är vidare än direktivet. Konventionens bestämmelser om återlämnande av stulna kulturföremål blir således tillämpliga även gentemot EES-stater som är konventionsstater.

6.3 Konventionens införlivande i svensk rätt

Regeringens förslag: Konventionen ska införlivas i svensk rätt genom nya bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m. Nödvändiga bestämmelser avseende återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt införs i ett nytt 7 kap. och i en ny bilaga till kulturminneslagen. Bestämmelser som behövs avseende återlämnande av stulna kulturföremål tas in i ett nytt 8 kap. i kulturminneslagen.

Utredningens förslag: Bestämmelser som behövs vid ett svenskt tillträde till konventionen tas in i 6 kap. kulturminneslagen samt i lagens bilaga när det gäller bestämmelser om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt. Bestämmelserna som behövs i fråga om stulna kulturföremål tas in i godtrosförvärvslagen.

Remissinstanserna: Malmö tingsrätt uttalar att det förhållandet att två skilda system ska gälla vid sidan om varandra – det ena grundat på direktivet, det andra på konventionen – ställer särskilda krav på tydlighet i lagstiftningen. Tingsrätten förordar att regler där det finns olikheter ska hållas isär, så att skillnaderna mellan de olika systemen framgår på ett mer tydligt sätt. Vidare uttrycker tingsrätten tveksamhet till en gemensam bilaga till kulturminneslagen.

Ingen remissinstans har någon invändning mot förslaget att bestämmelserna som krävs avseende stulna kulturföremål tas in i godtrosförvärvslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anser att lösningen med ett kapitel för direktivsstyrda respektive ett kapitel för konventionsstyrda regler med varsin bilaga är en överskådlig och bra lösning som gör lagtexten lättare att tillämpa. Riksantikvarieämbetet instämmer i förslaget att de bestämmelser som det finns ett behov av vid ett svenskt tillträde till konventionen tas in i två nya kapitel i kulturminneslagen.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet har införlivats i svensk lagstiftning genom nya bestämmelser i kulturminneslagen. Konventionens bestämmelser bör införlivas på motsvarande sätt.

Vid ett svenskt tillträde till konventionen kommer det att finnas två parallella system för återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt ur ett annat land. Det ena systemet bygger på direktivet och gäller när ett föremål som omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket kulturminneslagen förts ut olagligt ur en EES-stat. Detta regleras i dag i

29

6 kap. kulturminneslagen. Det andra, nya systemet, bygger på Prop. 2010/11:83 konventionen och gäller dels när kulturföremålet förts ut olagligt ur en

konventionsstat som inte är en EES-stat, dels när kulturföremålet förts ut olagligt ur en konventionsstat som är en EES-stat och föremålet inte omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket.

Det är angeläget att de två parallella systemen klart framgår av lagtexten. För att göra lagtexten överskådlig och lätt att tillämpa, föreslås därför att de bestämmelser som grundar sig på konventionen införs i ett nytt 7 kap. i kulturminneslagen. Detta kapitel förses med en egen bilaga till kulturminneslagen. Den nya bilagan benämns bilaga 2. Den befintliga bilagan benämns i stället bilaga 1.

Genom att skapa två olika kapitel för återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt underlättas tillämpningen av författningsbestämmelserna. Vilket kapitel som ska tillämpas avgörs utifrån om det är direktivs- eller konventionsbestämmelserna som ska tillämpas. Om en konventionsstat som inte är en EES-stat ansöker om återlämnande är 6 kap. inte tillämpligt, eftersom direktivet endast tillämpas för EES- stater. I stället ska 7 kap. tillämpas. Om konventionsstaten som ansöker om återlämnande är en EES-stat ska i första hand 6 kap. tillämpas. Om 6 kap. inte kan tillämpas på grund av att kulturföremålet inte omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket, ska 7 kap. tillämpas.

Utredningen föreslog att bestämmelser om återlämnande av stulna kulturföremål skulle tas in i godtrosförvärvslagen. Nämnda lag utgör emellertid en generell lagstiftning utan specialbestämmelser för vissa egendomsslag (jfr 2 § andra stycket). Den lämpar sig därför mindre väl för den bestämmelse om längre tidsfrister för stulna kulturföremål som krävs med anledning av tillträdet till konventionen. Denna bestämmelse bör i stället tas in i ett särskilt 8 kap. i kulturminneslagen.

7 Återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt

7.1 Definition av begreppet kulturföremål

Regeringens förslag: De kulturföremål som omfattas av 7 kap. kulturminneslagen definieras som sådana föremål som är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 2 till lagen.

Utredningens förslag: Konventionens definition införs med det tillägget att föremålet i den stat som det förts ut ifrån ska ha den i konventionens artikel 2 angivna betydelsen.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna fråga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens museer för världskultur tillstyrker

förslaget. Ingen annan remissinstans har yttrat sig särskilt i denna fråga.

30

Skälen för regeringens förslag: I konventionen definieras kultur- Prop. 2010/11:83 föremål som sådana föremål som av religiösa eller profana skäl är av

betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som kan hänföras till någon av de kategorier som tas upp i bilagan till konventionen (artikel 2).

Eftersom konventionsbestämmelserna föreslås införas i ett eget kapitel, kan och bör definitionen av kulturföremål i lagen ligga så nära konventionens definition som möjligt. Med hänsyn till att det är svårt att se att det finns skäl som inte är antingen religiösa eller profana, bör emellertid inte författningstexten tyngas med konventionens begrepp ”religiösa eller profana skäl”.

7.2 Ett kulturföremål som olagligt förts ut från en konventionsstat ska som huvudregel återlämnas till den återkrävande staten

Regeringens förslag: En huvudregel införs om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut ur en stat som motsvarar den som gäller för EES-stater enligt 6 kap. kulturminneslagen. Detta innebär att det blir lättare för en konventionsstat att få tillbaka ett kulturföremål än vad konventionen kräver. Huvudregeln blir att ett kulturföremål som olagligt förts ut från en konventionsstat på begäran ska återlämnas till den återkrävande staten. Detta förutsätter dock att den olagliga utförseln skett efter det att konventionen trätt i kraft för Sverige. Om det är fråga om olaglig utförsel från en konventionsstat som är en EES-stat, ska återlämnande ske endast om föremålet inte utgör ett kulturföremål i den mening begreppet har i 6 kap.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens med den inskränkningen att konventionen vid utförseltillfället även skulle ha trätt i kraft i den stat som föremålet olagligt förts ut ifrån.

Remissinstanserna: ICOM och Samp tillstyrker förslaget, men förordar att återlämnandeskyldigheten ska utvidgas till att gälla för alla stater, dvs. inte bara för dem som omfattas av konventionen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens museer för världskultur tillstyrker den föreslagna huvudregeln och anför att det är en viktig markering av Sveriges hållning i frågan om illegal hantering av kulturarvsföremål att på detta vis gå längre än vad konventionen kräver. Det ger också Statens museer för världskultur ytterligare en plattform att relatera till i sina internationella relationer.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 5.3 i konventionen anges att domstolen eller den behöriga myndigheten i den stat i vilken begäran framställts ska besluta att ett kulturföremål som förts ut olagligt ska återlämnas om den återkrävande staten visar att föremålet har ett betydande kulturellt värde för den egna staten eller visar att föremålets avlägsnande från dess territorium avsevärt kränker ett eller flera av följande intressen:

31

a) Det fysiska bevarandet av föremålet eller dess sammanhang.

b) Helheten hos ett sammansatt föremål.

c) Bibehållandet av information av exempelvis vetenskaplig eller historisk karaktär.

d) En stams eller ursprungsbefolknings traditionella eller rituella bruk av föremålet.

Utredningen föreslog att den formulering som i dag finns i 6 kap. 1 § kulturminneslagen, nämligen att olagligt bortförda kulturföremål ska återlämnas på begäran, ska användas även gentemot konventionsstaterna.

Bestämmelsen i 6 kap. 1 § kulturminneslagen grundar sig på direktivet, som inte innehåller något krav motsvarande det som finns i det senare ledet av artikel 5.3. En bestämmelse i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen som föreskriver en huvudregel om återlämnande motsvarande den i 6 kap. 1 § får till följd att den prövning som domstolen har att göra begränsar sig till 1) om det rör sig om ett kulturföremål i den betydelse begreppet har i kapitlet, 2) att föremålet finns i Sverige och 3) att föremålet, efter det att konventionen trätt i kraft för Sveriges del, olagligt förts ut ur antingen en konventionsstat utanför EES-området eller, om föremålet inte omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket, ur en EES-stat som är en konventionsstat. Eftersom konventionens regler utgör en miniminivå, finns det inte något hinder för en sådan regel.

Den föreslagna regeln förenklar den prövning svensk domstol har att göra och den innebär också att lägre krav ställs på vad den återkrävande staten behöver prestera för att få tillbaka ett aktuellt kulturföremål från Sverige. Även om svenska staten inte får motsvarande fördel vid egen talan i en annan konventionsstat, är det en viktig markering som visar att Sverige ser allvarligt på att kulturföremål förs ut olagligt. Förslaget innebär att svenska domstolars arbete underlättas. Dessutom motsvarar kraven för ett återlämnande dem som ställs för ett återlämnande enligt 6 kap. kulturminneslagen. Övervägande skäl talar därför för en mer långtgående regel än vad konventionen kräver.

Förslaget är också mer långtgående än vad konventionen kräver på så vis att det inte krävs att den olagliga utförseln skett efter det att den återkrävande staten tillträtt konventionen för att ett återlämnande ska ske. Det är tillräckligt att den återkrävande staten har tillträtt konventionen när talan väcks. Den situationen kan alltså uppkomma att den återkrävande staten får tillbaka ett föremål som olagligt förts ut ur den staten innan konventionen trätt i kraft för den statens del. Om den olagliga utförseln skett innan konventionen trätt i kraft för Sveriges del, kan det däremot inte bli aktuellt med ett återlämnande.

Av artikel 1 b i konventionen framgår att ett kulturföremål anses ha förts ut olagligt om det förts ut från en konventionsstats territorium i strid med denna stats lagstiftning reglerande utförsel av kulturföremål som har till syfte att skydda statens kulturarv. Vidare framgår av artikel 5.2 i konventionen att ett kulturföremål som tillfälligt förts ut från en stats territorium med stöd av ett tillstånd som beviljats enligt statens lagstiftning till skydd för statens kulturarv, anses ha förts ut olagligt om det inte förs tillbaka enligt villkoren i tillståndet.

Definitionen av att ett kulturföremål förts ut olagligt bör i svensk lagstiftning ha motsvarande lydelse och utformas med 6 kap. 3 § kultur-

Prop. 2010/11:83

32

minneslagen som förebild. Emellertid bör i 7 kap. begreppet olagligt Prop. 2010/11:83 förts ut användas i stället för begreppet olagligt förts bort, eftersom

bestämmelserna avser åtgärder när ett kulturföremål förts ut i strid med en konventionsstats utförselregler (jfr promemorian, s. 58).

7.3 Undantag från huvudregeln om återlämnande

Regeringens förslag : Huvudregeln om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut ur en konventionsstat ska inte tillämpas om kulturföremålet förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom 50 år från dennes död. Trots detta ska föremålet ändå återlämnas, om det har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk inom befolkningen och det är frågan om ett återlämnande av föremålet till den befolkningen.

Utredningens förslag: Undantag från huvudregeln om återlämnande införs på så sätt att det i bilagan till kulturminneslagen införs begränsningar i vad som anses utgöra kulturföremål. Förslaget innebär att endast föremål som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen ska kunna utgöra kulturföremål. Dock ska ett föremål ändå kunna utgöra ett kulturföremål, om det har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk inom befolkningen och föremålet ska återlämnas till denna befolkning.

Remissinstanserna: ICOM och Samp anser att författningstexten i detta avseende är otydlig.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens museer för världskultur tillstyrker förslaget och menar att de klargöranden som görs underlättar de gängse proveniensprocesserna.

Skälen för regeringens förslag: Av konventionens artikel 7.1 b framgår att bestämmelserna om återlämnande av ett kulturföremål som förts ut ur en stat inte ska tillämpas om föremålet förts ut ur landet under upphovsmannens livstid eller inom 50 år från dennes död. Denna bestämmelse utgör således ett undantag från huvudregeln om att återlämnande ska ske.

Det finns emellertid också ett undantag från undantaget. Detta anges i artikel 7.2 och innebär att återlämnande ändå ska ske, om det aktuella kulturföremålet har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk inom stammen eller befolkningen och föremålet ska återlämnas till stammen eller befolkningen.

Av den kommentar till konventionen som getts ut av Unidroits sekretariat framgår att syftet med undantaget för kulturföremål som olagligt förts ut under upphovsmannens livstid, är att främja samtida konst så att upphovsmannen ska kunna göra sig känd utomlands (s. 540/541). Om en konstnär för ut ett av sina konstverk i strid med den egna statens utförselregler, kan konstverket således inte återkrävas av staten med stöd av konventionen.

33

Av kommentaren till konventionen framgår vidare att tidsperioden för Prop. 2010/11:83 undantaget bestämts till 50 år från upphovsmannens död i syfte att

arvingar ska få skälig tid på sig att avyttra sitt arv (s. 540/541). En bestämmelse som den Kulturföremålsutredningen föreslog, där endast föremål som är äldre än 50 år räknas som kulturföremål, innebär att arvingarna får olika lång tid på sig att avyttra föremålet, beroende på när i sitt liv upphovsmannen skapat sitt verk. Denna effekt kan inte anses önskvärd och systemet blir oförutsägbart för arvingarna. Vidare kan det uppkomma svårigheter att avgöra när ett visst föremål har tillverkats. Konventionens utgångspunkt i upphovsmannens död för beräkningen torde vara enklare att tillämpa. Bestämmelser i enlighet med artiklarna 7.1 b och 7.2 i konventionen föreslås därför föras in i den inledande paragrafen i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen.

7.4 Rätt till ersättning för en godtroende innehavare som tvingas återlämna ett kulturföremål

Regeringens förslag: Om en godtroende innehavare av ett kulturföremål som förts ut olagligt tvingas återlämna föremålet, har han eller hon rätt till ersättning. En bestämmelse om det tas in i 7 kap. och utformas med 6 kap. 7 § kulturminneslagen som förebild. Till skillnad från vad som gäller enligt 6 kap. ska dock rätten till ersättning enligt 7 kap. finnas oavsett om kulturföremål innehas för egen eller någon annans räkning. Vidare ska även en innehavare som fått föremålet vid en bodelning ges rätt till ersättning, om den som föremålet förvärvats från skulle ha haft rätt till det. Sistnämnda bestämmelse ska även införas i 6 kap. och således gälla även när det är de direktivsstyrda bestämmelserna som ska tillämpas.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens, men utredningen föreslår att bestämmelsen ska arbetas in i 6 kap. 7 §.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna fråga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Malmö tingsrätt anser att det bör övervägas om

det – mot bakgrund av att bestämmelserna om föremål som förts ut från en konventionsstat utanför EES avses föras in i ett eget, nytt kapitel – finns skäl att frångå den formulering som återfinns i konventionens artikel 6 om rätt till ersättning om innehavaren vid förvärvet varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet har förts ut olagligt.

Skälen för regeringens förslag: Enligt konventionens artikel 6.1 har en innehavare av ett kulturföremål som förvärvat föremålet sedan det förts ut olovligt rätt till skälig ersättning av den återkrävande staten vid återlämnandet, förutsatt att innehavaren vid förvärvet varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet förts ut olagligt.

För att ersättning ska betalas ut krävs alltså att innehavaren har förvärvat föremålet efter det att det har förts ut olagligt. En grundläggande förutsättning för att innehavaren ska ha rätt till ersättning är att

34

han eller hon förvärvade föremålet i god tro. Vem som har bevisbördan för att så är fallet anges inte uttryckligen i konventionen.

Vid bedömningen av innehavarens goda tro ska enligt artikel 6.2 alla omständigheter i samband med förvärvet beaktas. Som exempel på en sådan omständighet anges frågan om huruvida det utförseltillstånd som krävs enligt den återkrävande statens lagstiftning saknas. Med tanke på kulturföremålens karaktär samt hur viktigt det är att kontrollera föremålens ursprung och eventuella utförseltillstånd ställs det stora krav på en innehavare för att han eller hon ska anses vara i god tro.

I 6 kap. 7 § kulturminneslagen finns en bestämmelse som gäller när ett kulturföremål olagligt förts bort från en EES-stat. I bestämmelsen anges att den som innehar ett kulturföremål för egen räkning under vissa förutsättningar är berättigad till skälig ersättning om föremålet återlämnas. För att rätt till ersättning ska finnas är innehavaren skyldig att visa att han iakttagit tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Denna bestämmelse motsvarar i princip rätten enligt artikel 6.1 i konventionen för en godtroende innehavare att få skälig ersättning vid återlämnandet av ett kulturföremål.

I förarbetena till 6 kap. 7 § kulturminneslagen (prop. 1994/95:74 s. 19) förs ett resonemang om huruvida avsikten med den bestämmelse i direktivet som ligger till grund för paragrafen (artikel 9) är att även en innehavare som efter förvärvet själv olagligt fört bort föremålet har rätt till ersättning. Regeringen uttalade i sammanhanget att det framstår som rimligt att den som stått bakom en olaglig utförsel inte ska ha rätt till ersättning. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att det av bestämmelsen i 6 kap. kulturminneslagen uttryckligen bör framgå att den omsorg och uppmärksamhet som innehavaren ska ha visat även ska avse hur föremålet förts från den återkrävande statens territorium.

I förarbetena till 6 kap. 7 § kulturminneslagen anges att bevisbördan för att innehavaren förvärvat kulturföremålet i god tro torde vila på innehavaren (prop. 1994/95:74 s. 28). Av bestämmelsen framgår dock inte vilka närmare kriterier som ska beaktas vid bedömningen av om god tro förelegat. I princip torde det bli aktuellt att beakta samma omständigheter vid tillämpningen av 6 kap. 7 § kulturminneslagen som av konventionen.

I fråga om den närmare innebörden av kriteriet skälig ersättning enligt 6 kap. 7 § kulturminneslagen kan ledning hämtas från förarbetena (prop. 1994/95:74 s. 20). Där framgår att ersättningens storlek är beroende av om innehavaren behåller någon rätt till föremålet efter återlämnandet. För det fall det står klart för domstolen att innehavaren behåller äganderätten till föremålet även efter återlämnandet, torde ersättningen i första hand avse de kostnader och olägenheter som är en följd av att föremålet förs tillbaka till den återkrävande staten. Det konstateras emellertid i förarbetena att även olägenheten av att inte kunna disponera föremålet i Sverige kan vara betydande, och att ersättningen därför i ett sådant fall kan fastställas till nästan samma belopp som skulle utgått om innehavaren helt hade förlorat förfoganderätten. Svårigheten för domstolen att klarlägga hur ett äganderättsanspråk kommer att bedömas i den återkrävande staten kan enligt departementschefen innebära att det närmast får anses åligga den återkrävande staten att visa att innehavaren

Prop. 2010/11:83

35

kommer att kunna behålla rätten till föremålet även efter återlämnandet (prop. 1994/95:74 s. 20).

Bestämmelsen i 6 kap. 7 § kulturminneslagen kan mot denna bakgrund tjäna som förebild för en bestämmelse som införlivar konventionens bestämmelser om rätt till ersättning när ett kulturföremål som förts ut olagligt ska återlämnas. Även om det – liksom Malmö tingsrätt påtalat – inte finns något hinder för att utforma bestämmelsen på annat sätt än med 6 kap. 7 § kulturminneslagen som förebild, anser regeringen att det kan ligga ett värde i att bestämmelser som i princip avser samma sak utformas på ett likartat sätt i svensk lagstiftning.

Utredningen föreslog att i förhållande till en konventionsstat ska även den som innehar ett föremål för någon annans räkning ha rätt till ersättning (betänkandet, s. 208). I fråga om EES-stater är det, enligt direktivets artikel 9 jämförd med dess artiklar 1.6 och 1.7, endast den som innehar ett kulturföremål för egen räkning, som har rätt till ersättning om han eller hon måste lämna ifrån sig ett föremål som ska återlämnas till en annan stat. I förarbetena till 6 kap. kulturminneslagen har det av Lagrådet påtalats att det kan ifrågasättas om inte direktivet fått denna lydelse av misstag (prop. 1994/95:74 s. 47). Direktivet har emellertid i Sverige tolkats enligt sin ordalydelse och bestämmelsen i 6 kap. 7 § kulturminneslagen anger således att den som innehar föremålet för egen räkning har rätt till ersättning.

Till skillnad från direktivet har konventionen inte någon definition av begreppet innehavare. Inte heller kommentaren till konventionen anger att det är någon skillnad mellan innehav för egen eller annans räkning. Den svenska regleringen bör mot denna bakgrund föreskriva rätt till ersättning för innehavare utan krav på att innehavet ska vara för egen räkning.

I artikel 6.5 i konventionen anges att en innehavare som fått ett kulturföremål genom arv eller på annat sätt utan betalning inte ska få en bättre ställning än den föregående innehavaren skulle ha haft.

Bestämmelsen i 6 kap. 7 § kulturminneslagen överensstämmer i huvudsak med artikel 6.5 i konventionen. Den skillnaden finns emellertid att 6 kap. 7 § kulturminneslagen endast specificerar sådana äganderättsövergångar som skett genom ”arv, testamente eller gåva”, medan artikel 6.5 i konventionen har en mer generell utformning och gäller ”arv eller på annat sätt utan betalning”. Eftersom artikel 6.5 i konventionen omfattar samtliga förvärv genom universalsuccession och därmed också bodelning, bör detta enligt regeringens mening beaktas vid konventionens genomförande i svensk rätt.

Utredningen föreslog att även när det gäller återlämnande av ett kulturföremål enligt 6 kap. kulturminneslagen ska en innehavare som fått föremålet vid en bodelning ges rätt till ersättning, om den som föremålet förvärvats från skulle ha haft rätt till det.

I doktrinen (Thomas Adlercreutz, Kulturegendomsrätt – med en kommentar till kulturminneslagen, 2001, s. 211 f.) har också framförts synpunkten att 6 kap. 7 § kulturminneslagen fått en snävare avgränsning än vad som avsetts i direktivet med formuleringen ”donation or succession” på så sätt att den svenska ordalydelsen inte omfattar samtliga universalfång, såsom bodelning.

Prop. 2010/11:83

36

Regeringen delar utredningens uppfattning att 6 kap. 7 § kulturminnes- Prop. 2010/11:83 lagen bör ändras så att även förvärv genom bodelning omfattas av

bestämmelsen.

7.5 Tidsfrister för rätten att framställa en begäran om återlämnande

Regeringens förslag: Talan om återlämnande ska väckas inom 3 år från det att den återkrävande staten fick kännedom om var föremålet fanns och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än 50 år efter det att föremålet olagligt har förts ut. Om utförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

Utredningens förslag: I sak överensstämmer förslaget med regeringens, men bestämmelsen föreslås arbetas in i 6 kap. 6 § kulturminneslagen. Utredningen föreslår också att tidsfristen i 6 kap. 6 § för att begära återlämnande av ett kulturföremål som förts ut från en EES-stat ska utökas från 1 till 3 år.

Remissinstanserna: ICOM och Samp tillstyrker att ettårsfristen i 6 kap. 6 § kulturminneslagen utökas, men anser att fristen för att begära kulturföremål återlämnade – oavsett om föremålet förts ut olagligt från en EES-stat eller från en konventionsstat utanför EES – ska bestämmas till en längre period än 3 år. ICOM och Samp menar att det kan finnas svårigheter att framställa en begäran om återlämnande inom 3 år.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.5 i konventionen ska

en talan om återlämnande väckas inom 3 år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var kulturföremålet finns och om vem som innehar det. Under alla förhållanden ska talan väckas inom 50 år från utförseltillfället eller från det datum då föremålet enligt ett tillstånd som avses i artikel 5.2 i konventionen, dvs. ett tillfälligt tillstånd, skulle ha förts tillbaka. Iakttas inte tidsfristerna går rätten att väcka talan förlorad. Enligt artikel 7.1 a ska bestämmelserna om återlämnande av ett kulturföremål som förts ut olagligt inte tillämpas om det vid tidpunkten för begäran om återlämnande inte längre är olagligt att föra ut föremålet ur landet.

De tidsfrister i konventionen som nu redovisats får anses vara väl avvägda och bör införlivas i svensk lagstiftning som syftar till att uppfylla konventionens krav. Bestämmelsen tas in i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen.

Som nämnts ovan (avsnitt 6.2) gäller de direktivsstyrda reglerna i stället för konventionens regler för en EES-stat som också är konventionsstat, när konventionens och direktivets tillämpningsområden sammanfaller. Eftersom Europeiska unionens inställning har varit att direktivets regler ska tillämpas i stället för konventionens, bör inte konventionens regler leda till ändringar i 6 kap. kulturminneslagen. Något formellt hinder för att tillämpa mer generösa bestämmelser än dem

som anges i direktivet finns dock inte.

37

Utredningen har inte redovisat att det finns ett faktiskt behov av längre Prop. 2010/11:83 tidsfrister i 6 kap. kulturminneslagen. På EU-nivå pågår ett arbete som

syftar till en översyn av direktivet. Mot den bakgrunden föreslås i nuläget inte några ändringar avseende tidsfristerna i 6 kap. kulturminneslagen.

7.6 Kostnaden för återlämnandet

Regeringens förslag: Den återkrävande staten ska svara för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål som förts ut olagligt.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten uppmärksammar att förslaget skiljer sig från bestämmelsen i 17 kap. 8 § utsökningsbalken om att kostnader för bl.a. särskild handräckning genast får utsökas hos svaranden, om inte annat framgår av exekutionstiteln.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.4 i konventionen ska den återkrävande staten svara för de kostnader som uppkommer när ett kulturföremål som förts ut olagligt ska återlämnas. Detta påverkar dock inte statens möjlighet att återfå beloppet av någon annan. Enligt kommentaren till konventionen avses i artikel 6.4 inte ersättning till godtroende innehavare enligt artikel 6.1 eller fördelningen av de rättegångskostnader som den rättsliga prövningen föranleder. Vad som avses är de administrativa kostnader som föranletts av att föremålet ska återlämnas samt kostnader för transporter och försäkringar i samband med återförandet (kommentaren till konventionen s. 538/539).

När det gäller kostnader för själva återförandet är utgångspunkten alltså att en innehavare som förlorar ett mål om återlämnande inte primärt behöver betala de kostnaderna. Den återkrävande staten har emellertid rätt att kräva tillbaka återförandekostnaderna av någon annan, t.ex. säljaren eller annan person som olagligt fört ut föremålet.

Att den återkrävande staten ska svara för kostnaderna för verkställigheten skiljer sig, liksom Kronofogdemyndigheten påtalat, från bestämmelserna i utsökningsbalken om kostnader för verkställighet. Konventionens artikel 6.4 ska därför införlivas i svensk lagstiftning genom en särskild bestämmelse i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen.

38

7.7 Tvister om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt ska handläggas som dispositiva tvistemål

Regeringens förslag: En tvist om återlämnande av ett kulturföremål enligt 7 kap. kulturminneslagen ska handläggas som ett dispositivt tvistemål. Även tvister om återlämnande enligt 6 kap. ska handläggas som dispositiva tvistemål. Yrkande om ersättning får i en rättegång om återlämnande framställas utan stämning. Om ett yrkande om ersättning har framställts, ska frågorna om återlämnande och ersättning avgöras samtidigt.

Utredningens förslag: Tvister om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt från konventionsstater ska handläggas som indispositiva tvistemål.

Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: I artikel 8.2 i konventionen sägs att

parterna kan komma överens om att hänskjuta en tvist antingen till domstol eller annan behörig myndighet, eller till skiljeförfarande.

Kulturföremålsutredningen föreslog att vid rättegången i mål angående återlämnande av kulturföremål som omfattas av konventionen skulle reglerna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten tillämpas, dvs. att målen utgör indispositiva tvistemål. Detta motsvarar vad som i dag gäller för mål om återlämnande av kulturföremål som omfattas av direktivet (6 kap. 14 § första stycket kulturminneslagen).

Emellertid kan ett skiljeförfarande enligt svensk rätt endast användas när det gäller en tvist som parterna kan träffa en förlikning om, dvs. då fråga är om ett dispositivt tvistemål (1 § lagen [1999:116] om skiljeförfarande). En bestämmelse om att reglerna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten ska tillämpas är därför oförenlig med konventionen. Den omständigheten att parterna eventuellt kan träffa ett avtal om skiljeförfarande i enlighet med ett annat lands lagstiftning torde inte vara tillräckligt för att uppfylla konventionens krav.

I konventionen föreskrivs inte någon skyldighet för domstolen att utreda eller att vidta åtgärder för att materiell rättvisa ska uppnås. I kommentaren till konventionen uttalas att skiljeförfarande inte bara ska tillåtas, utan ska uppmuntras. Skiljeförfarandet har enligt kommentaren flera fördelar; det är konfidentiellt, snabbt och neutralt. Även den omständigheten att en skiljedomare kan vara specialist på den aktuella typen av kulturföremål och att det kan förväntas vara lättare att verkställa en skiljedom, talar enligt kommentaren för ett skiljeförfarande (s. 544/545).

Även artikel 6.3 i konventionen talar för att tvistemålen ska hanteras som dispositiva. Artikeln föreskriver att innehavaren, i stället för att erhålla ersättning för ett kulturföremål som förts ut olagligt och ska återlämnas, kan komma överens med den återkrävande staten om att behålla äganderätten till föremålet eller om att äganderätten, med eller utan vederlag, överförs till en person som bor i den återkrävande staten och som tillhandahåller nödvändiga garantier.

Prop. 2010/11:83

39

Mot bakgrund av konventionens krav på möjlighet till skiljeförfarande föreslås att tvistemål enligt 7 kap. kulturminneslagen ska utgöra dispositiva tvistemål. En uttrycklig bestämmelse om detta bör tas in i lagen.

Av 6 kap. 14 § kulturminneslagen framgår att tvistemålen om återlämnande enligt kapitlet utgör indispositiva tvistemål. Som redogjorts för ovan leder konventionens krav på möjlighet till ett skiljeförfarande att tvistemål enligt 7 kap. ska utgöra dispositiva tvistemål. Det finns i detta sammanhang anledning att överväga om även tvistemålen enligt 6 kap. kulturminneslagen framöver ska utgöra dispositiva tvistemål.

Bestämmelserna i 6 kap. kulturminneslagen trädde i kraft den 1 januari 1995 och har således varit gällande i drygt 15 år. Under denna tid har inte någon talan om återlämnande av kulturföremål enligt 6 kap. väckts i domstol.

Direktivet uppställer inget krav på att domstolen ska fullgöra en utredningsskyldighet. Inte heller i övrigt innehåller direktivet bestämmelser som får till följd att tvistemålen enligt 6 kap. kulturminneslagen måste behandlas som indispositiva tvistemål. I förarbetena till 6 kap. kulturminneslagen uttalas att anspråkets offentligrättsliga grund medför att krav på återlämnande bör hanteras enligt reglerna för indispositiva tvistemål (prop. 1994/95:74 s. 16).

Med hänsyn till att endast stater kan väcka talan om återlämnande enligt 6 kap. har det i promemorian ifrågasatts om det finns ett behov av att tvistemålen behandlas som indispositiva, med den utredningsskyldighet det innebär för domstolen. Stater kan nämligen betraktas som starka parter, som får förutsättas ha den kompetens och de resurser som krävs för att föra talan och lägga fram en fullständig utredning, som möjliggör ett materiellt riktigt domslut.

Enligt 6 kap. kulturminneslagen ska även frågan om ersättning till en godtroende innehavare handläggas enligt reglerna för indispositiva tvistemål. Enligt det föreslagna 7 kap. kommer ersättningsfrågan att handläggas som ett dispositivt tvistemål. Oavsett om det rör sig om en tvist enligt 6 eller 7 kap. kulturminneslagen, motsvarar situationen vid ersättningsfrågan den som uppkommer då en person gjort ett godtrosförvärv enligt 2 § godtrosförvärvslagen. Något behov av indispositiva regler har inte ansetts finnas i godtrosförvärvslagen. Det får anses önskvärt, såsom bedömts i promemorian, att reglerna för jämförbara situationer är de samma så långt möjligt. Mot denna bakgrund föreslås att tvister enligt 6 kap. kulturminneslagen framöver ska utgöra dispositiva tvistemål.

För att tydliggöra vad som gäller föreslås en uttrycklig bestämmelse om att tvistemålen ska vara dispositiva i 6 kap. 14 §. Till följd av att tvistemålen blir dispositiva, ska bestämmelsen i 6 kap. 7 § andra stycket om att ersättningen ska fastställas i målet om återlämnande tas bort. I ett dispositivt tvistemål krävs nämligen att part framställer ett yrkande om ersättning för att frågan ska prövas i målet. En särskild bestämmelse föreslås i såväl 6 kap. 14 § som i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen med innebörd att ett yrkande om ersättning får framställas utan stämning i en rättegång om återlämnande. Med hänsyn till att rättegången gäller internationella förhållanden bör, om ett yrkande om ersättning har fram-

Prop. 2010/11:83

40

ställts, frågorna om återlämnande och ersättning avgöras samtidigt. En Prop. 2010/11:83 bestämmelse om detta bör därför införas.

8 Återlämnande av stulna kulturföremål

I konventionen saknas en särskild definition av vad som avses med att ett kulturföremål är stulet. En orsak till detta är att staternas interna rättsordningar varierar i fråga om vilka gärningar som bedöms som stöld och om i vilka fall godtrosförvärv kan göras (kommentaren till konventionen s. 494/495). Det framstår dock som klart att begreppet stulet i vart fall omfattar vad som avses med detta begrepp i svensk rätt, nämligen att föremålet frånhänts den rätte ägaren genom ett olovligt tagande med tillägnelseuppsåt och tillgreppet inneburit skada.

I den mån innebörden av konventionens begrepp saknar närmare definition eller den exakta innebörden inte framgår av artiklarnas ordalydelse, får innebörden fastställas genom den praxis som utvecklas och utifrån tillämpliga bestämmelser i den nationella rättsordning som konstateras vara tillämplig.

8.1
Skyldigheten att återlämna stulna kulturföremål

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens krav

när det gäller skyldigheten att återlämna stulna kulturföremål. Någon

kompletterande svensk lagreglering krävs därför inte i detta avseende.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: ICOM och Samp instämmer i utredningens

bedömning att den nuvarande lagstiftningen uppfyller konventionens

minimikrav, men anser att inte bara rena tillgrepp utan även fornminnes-

brott och förskingring bör omfattas av vindikationsprincipen. Riks-

antikvarieämbetet anser att undantaget från extinktionsprincipen i 3 §

godtrosförvärvslagen bör utvidgas till att omfatta även fornfynd.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 3.1 i konventionen

ska den som innehar ett stulet kulturföremål återlämna det. Konventionen

blir tillämplig i Sverige då det är fråga om anspråk av internationell

karaktär som gäller återlämnande av ett stulet kulturföremål som

påträffas här i landet. Regeln i konventionen innebär att ägaren har rätt

att få tillbaka ett kulturföremål som har stulits från honom eller henne.

Den som har stulit ett kulturföremål anses enligt svenska regler inte

som ägare till föremålet, eftersom äganderätt endast kan förvärvas genom

laga fång. Innehavaren är skyldig att lämna ifrån sig föremålet till den

rätte ägaren. Ägaren kan göra sitt återkrav gällande under obegränsad tid

och behöver inte betala någon ersättning för att få tillbaka föremålet.

Svensk rätt står alltså i överensstämmelse med motsvarande utgångs-

punkter i konventionen.
41

Den person eller stat som gör anspråk på äganderätten till ett stulet kulturföremål kan väcka talan mot innehavaren genom en civilrättslig talan vid en svensk domstol. Eftersom det är en utgångspunkt i svensk rätt att den som innehar (besitter) viss egendom också är dess rättmätige ägare, är det den bestulne som ska styrka sin rätt till kulturföremålet. Ofta torde det räcka att den bestulne visar att det är han eller hon som har ägt föremålet och hävdar att det inte har överlåtits till någon annan.

Det kan emellertid tänkas uppkomma situationer då det stulna kulturföremålet har överlåtits från gärningsmannen till någon annan, en tredje person. Om denne kände till eller borde ha misstänkt att föremålet var stulet, får han eller hon inte bättre rätt till föremålet än den som stal det. En sådan förvärvare är under obegränsad tid skyldig att lämna tillbaka föremålet till den rätte ägaren utan att få någon ersättning av denne. Även i detta avseende uppfyller svensk rätt konventionens krav.

Om den som förvärvar ett stulet föremål emellertid är i god tro, dvs. inte har misstänkt eller borde ha misstänkt att föremålet var stulet, ställer sig saken något annorlunda. Enligt 3 § godtrosförvärvslagen kan den som förvärvar stulen egendom inte göra något godtrosförvärv av egendomen. Ägaren har rätt att få tillbaka det stulna föremålet utan att betala någon ersättning till innehavaren. Ägaren måste dock göra sitt krav gällande inom sex månader från det han eller hon fick eller måste antas ha fått kännedom om förvärvarens innehav. Görs inte detta, får förvärvaren äganderätt till egendomen. När det gäller ägarens rätt att få tillbaka ett stulet kulturföremål uppfyller svensk rätt alltså konventionens krav. Den tidsfrist som gäller för ägarens rätt att framställa ett återkrav är dock kortare än vad konventionen föreskriver. Frågan om tidsfristens längd behandlas nedan i avsnitt 8.3.

En ägares rätt till ett stulet kulturföremål kan också enligt 4 § godtrosförvärvslagen upphöra genom s.k. hävd. Så kan vara fallet om en eller flera personer med äganderättsanspråk innehaft föremålet i god tro under tio år. Även om innehavaren fått äganderätt genom hävd, har emellertid den ursprunglige ägaren rätt att lösa tillbaka föremålet. Enligt 5 § godtrosförvärvslagen måste han göra detta inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om innehavet. Sålunda har en bestulen ägare i enlighet med konventionens krav rätt att få tillbaka ett stulet kulturföremål genom att lösa det. Fristen för lösen enligt 5 § godtrosförvärvslagen är dock, på motsvarande sätt som fristen för återkrav, kortare än vad som krävs enligt konventionen.

Konventionen saknar, som tidigare nämnts, en särskild definition av vad som avses med att ett kulturföremål är stulet. Det närmare innehållet i stöldbegreppet får därför avgöras med stöd av den nationella rättsordning som blir tillämplig i den konventionsstat som prövar ett anspråk på återlämnade av ett stulet kulturföremål. Eftersom konventionen förutsätter att anspråket är av internationell karaktär, blir konventionen i princip endast tillämplig i Sverige om kulturföremålet har stulits i en annan konventionsstat. Den situationen kan uppkomma att ett kulturföremål enligt lagen i den konventionsstat där ägaren frånhänts föremålet anses vara stulet, medan frånhändandet enligt svenska regler utgör ett annat brott än stöld, t.ex. förskingring eller fornminnesbrott.

Skillnaderna i fråga om brottsrubricering får återverkningar på frågan om det är möjligt att göra ett godtrosförvärv av föremålet. Om ett

Prop. 2010/11:83

42

kulturföremål betraktas som förskingrat eller om gärningen ska Prop. 2010/11:83 rubriceras som fornminnesbrott, skulle det enligt svensk rätt kunna vara

möjligt att göra ett godtrosförvärv av föremålet.

En avgörande skillnad för gränsdragningen mellan stöld och förskingring är i svensk rätt om gärningsmannen hade egendomen i sin besittning eller inte. En gärning som är att rubricera som förskingring faller utanför konventionens tillämpningsområde. Eftersom det är möjligt att samma gärning bedöms som stöld i den konventionsstat där kulturföremålet stulits, kan alltså en konfliktsituation uppkomma mellan de olika staternas rättsordningar.

Om ett kulturföremål som har åtkommits genom annan brottslig gärning än stöld, t.ex. genom förskingring, överlåts till en tredje person som är i god tro, kan denne enligt 2 § godtrosförvärvslagen få äganderätt till föremålet genom ett godtrosförvärv. Den ursprunglige ägaren har emellertid rätt att återfå föremålet mot lösen. Oavsett om ett kulturföremål i en annan konventionsstat anses som stulet men i Sverige blir föremål för godtrosförvärv, har den ursprunglige ägaren alltså rätt att på det sätt som konventionen kräver få föremålet återlämnat till sig. I detta avseende uppfyller alltså svensk rätt åtagandena enligt konventionen. Den ursprunglige ägaren måste emellertid enligt 5 § godtrosförvärvslagen framställa sitt lösenkrav inom sex månader från det han fick eller måste antas ha fått kännedom om innehavet. Den ursprunglige ägaren har alltså kortare tid på sig att lösa in föremålet än vad konventionen föreskriver. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 8.3 och till frågan om lösensummans storlek i avsnitt 8.4.2.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen, i likhet med utredningen och promemorian, att bestämmelserna i svensk rätt uppfyller kraven i konventionens artikel 3.1 och att någon författningsändring inte krävs. Två remissinstanser har framfört synpunkten att de fall då godtrosförvärv inte är möjliga bör utvidgas till att gälla även andra fall än vad som är fallet i dag enligt 3 § godtrosförvärvslagen. Avgränsningen i 3 § godtrosförvärvslagen diskuterades i förarbetena till bestämmelsen, mot bakgrund bl.a. av att Riksantikvarieämbetet framfört synpunkten att det saknas anledning att behandla kulturföremål olika beroende på hur det gick till när de kom i orätta händer (prop. 2002/03:17 s. 13). Regeringen ansåg då att gränsen skulle dras vid olovligt tagande (prop. 2002/03:17 s. 19). Skäl att nu göra en annan bedömning har inte kommit fram.

8.2 Skyldigheten att återlämna kulturföremål som grävts ut olagligt eller som grävts ut lagligt men behållits i strid med lagen

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens krav när det gäller skyldigheten att återlämna kulturföremål som grävs ut olagligt eller som grävts ut lagligt men behållits i strid med lagen. Någon kompletterande svensk lagreglering krävs därför inte i detta avseende.

43

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: ICOM och Samp instämmer i utredningens

bedömning att den nuvarande lagstiftningen uppfyller konventionens minimikrav, men anser att inte bara rena tillgrepp utan även fornminnesbrott och förskingring borde omfattas av vindikationsprincipen. Riksantikvarieämbetet anser att undantaget från extinktionsprincipen i 3 § godtrosförvärvslagen borde utvidgas till att omfatta även fornfynd.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3.2 i konventionen anges att i konventionen anses ett kulturföremål som grävts ut olagligt eller som grävts ut lagligt men olagligen behållits som stulet, om detta är förenligt med lagstiftningen i den stat där utgrävningen ägde rum.

Om ett olagligt utgrävt arkeologiskt föremål eller ett lagligt utgrävt föremål som behållits i strid med lagen förs till Sverige och innehas här i landet av den som på detta sätt stulit föremålet kan föremålet återkrävas i Sverige av den som anser sig vara den ursprunglige ägaren till föremålet. En talan om återlämnande av det arkeologiska föremålet prövas då med beaktande av den s.k. lex rei sitae principen med stöd av den återkrävande statens lag. Lex rei sitae principen innebär en tillämpning av lagen på den plats där egendomen var belägen vid tidpunkten för den händelse vars sakrättsliga verkningar ska bedömas (Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., s. 289).

I många stater betraktas föremål som härrör från arkeologiska utgrävningar som statens egendom i den nationella rätten, i varje fall om föremålet är av en viss ålder. Eftersom föremålet i en sådan situation vanligen tillfaller staten med äganderätt så snart det påträffas kan det antas att den som innehar ett sådant föremål, för vilken dokumentation saknas, sällan torde kunna vinna framgång i en process mot staten angående bättre rätt till föremålet. Redan genom att åberopa innehållet i lagstiftningen i den stat där utgrävningen ägt rum kan staten i många fall tänkas ha fullgjort beviskraven i fråga om vad som krävs för att staten ska vinna bifall till sin talan.

Endast om en överlåtelse ägt rum i Sverige kan det bli aktuellt att tillämpa svensk rätt. Ofta torde bedömningen vid en tillämpning av svensk rätt inte avvika från vad som gäller för stulna kulturföremål. Det innebär att innehavaren normalt inte kan göra gällande bättre rätt till föremålet, eftersom det ofta är denna person själv som förfarit i strid med lagen eller innehar det med vetskap om att föremålet åtkommits olagligt. Skulle emellertid den innehavare som förvärvat det arkeologiska föremålet vara i god tro kan denna enligt svensk rätt trots detta inte förvärva äganderätten till ett stulet kulturföremål. Inte ens om det arkeologiska föremålet enligt svensk rätt inte är att betrakta som stulet, och därmed faller utanför konventionens tillämpningsområde, kan den ursprungliga ägaren fråntas föremålet, eftersom denna har en möjlighet att återfå egendomen mot lösen.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen, liksom utredningen och promemorian, att bestämmelserna i svensk rätt uppfyller kraven i konventionens artikel 3.2 och att någon författningsändring därför inte

Prop. 2010/11:83

44

krävs. Regeringen anser att de skäl remissinstanserna anfört inte är Prop. 2010/11:83 tillräckliga för att låta bestämmelsen i 3 § godtrosförvärvslagen om när

godtrosförvärv inte är möjliga omfatta andra situationer än olovligt tagande (jfr avsnitt 8.1).

8.3 Tidsfrister för att kräva tillbaka ett stulet kulturföremål eller för att återfå det mot lösen

Regeringens förslag: För föremål som utgör kulturföremål enligt definitionen som begreppet har i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen och som stulits utomlands i en konventionsstat görs ett avsteg från de tidsfrister för återkrav och lösen av föremål som gäller enligt godtrosförvärvslagen. Avsteget innebär att tidsfristerna utökas för de aktuella föremålen. De nödvändiga bestämmelserna införs i ett nytt kapitel i kulturminneslagen.

Regeringens bedömning: Någon yttersta tidsfrist för återkrav eller lösen av stulna kulturföremål bör inte införas.

Utredningens förslag: I godtrosförvärvslagen införs en ny bestämmelse som föreskriver att i stället för den tidsfrist om 6 månader som anges för återkrav och lösen enligt 3 och 5 §§ i samma lag ska för föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde gälla en tidsfrist om

3 år.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens i fråga

om att någon yttersta tidsfrist för återkrav eller lösen av stulna kulturföremål inte bör införas.

Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland anser att uttrycket föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde i sig inte är klart avgränsat och att det inte finns något bärande skäl att förlänga tidsfristen för återkrav i större omfattning än vad konventionen kräver. Hovrätten anser vidare att konventionens tidsfrister endast bör gälla vid anspråk av internationell karaktär. Malmö tingsrätt anser att det inte finns tillräckliga skäl att förlänga fristerna avseende andra föremål av kulturellt intresse än sådana som omfattas av konventionen. Malmö tingsrätt uttalar vidare att en sådan utvidgning som utredningen föreslår skulle skapa stora tillämpningsproblem. Kammarrätten i Jönköping anför att reglerna i godtrosförvärvslagen om återkrav och lösen innebär en inskränkning i godtroende förvärvares rätt till viss egendom och måste därför vara klara och lätta att tillämpa. Kammarrätten instämmer i utredningens bedömning att den längre tidsfristen måste avgränsas, men anser inte att den föreslagna lösningen med begreppet föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde framstår som klar och tydlig. Riksantikvarieämbetet anser att den valda avgränsningen särskilt betydande kulturellt värde är alltför snäv för att konventionen fullt ut ska anses införlivad i svensk rätt och anser att tidsfristen om tre år ska gälla för föremål av betydande kulturellt värde. Sveriges försäkringsförbund uttrycker tveksamhet till formuleringen särskilt betydande kulturellt värde, eftersom den anses kunna ge upphov till gränsdragningsproblem. ICOM

och Samp anser att en tidsfrist om 3 år för föremål med ett särskilt

45

betydande kulturellt värde är för kort och förordar att någon tidsfrist över huvud taget inte ska finnas eller att tidsfristen i vart fall ska bestämmas till en längre period än 3 år. ICOM och Samp instämmer i bedömningen att det saknas anledning att tillskapa någon yttersta tidsfrist för återkrav eller lösen av stulna kulturföremål, men anser att tidsgränsen om 10 år för hävd ska avskaffas eller i vart fall förlängas för föremål med särskilt betydande kulturellt värde. Sveriges advokatsamfund uttrycker att det visserligen hade varit önskvärt med en precisering av innebörden av uttrycket föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde, men då svårigheterna med en sådan precisering förefaller vara betydande anser samfundet att ytterligare avgränsningar bör överlämnas till rättstillämpningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping är positiv till promemorians förslag med en tydligare definition av vilka kulturföremål som omfattas av den längre tidsfristen för återkrav och som överensstämmer med konventionens definition. Statens museer för världskultur tillstyrker att de längre tidsfrister som konventionen kräver vad gäller återkrav och lösen av stulna kulturföremål införs i svensk lagstiftning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 3.3 i konventionen ska en begäran om återlämnande av ett stulet kulturföremål framställas inom 3 år från det att den som framställer anspråket har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Kravet ska som huvudregel under alla förhållanden framställas inom 50 år från tidpunkten för stölden. Beträffande föremål som är en integrerad del av ett monument eller en fornlämning eller som tillhör en offentlig samling gäller emellertid enligt artikel 3.4 ingen yttersta tidsfrist. Sådana föremål omfattas alltså i princip endast av en tidsfrist på 3 år. En konventionsstat har dock enligt artikel 3.5 rätt att i samband med att den tillträder konventionen anmäla att anspråk på återlämnade av sådana föremål som avses i artikel 3.4 ska vara underkastade en tidsfrist som enligt denna stats lagstiftning är 75 år eller längre. För kulturföremål av religiös eller samhällelig betydelse, som ägs av en stam eller ursprungsbefolkning och används av stammen eller befolkningen i traditionellt eller rituellt syfte, ska enligt artikel 3.8 samma tidsfrister tillämpas som enligt konventionen gäller för krav på återlämnande av föremål från offentliga samlingar.

Kulturföremålsutredningen föreslog en ny bestämmelse i godtrosförvärvslagen, med innebörd att tidsfristerna om 6 månader för återkrav och lösen enligt 3 och 5 §§ skulle förlängas till 3 år i fråga om föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde. Ett flertal remissinstanser framförde kritik mot utredningens definition: föremål med särskilt betydande kulturellt värde.

Det är av stor vikt att reglerna om godtrosförvärv är klara och tydliga. Utredningens avgränsning, föremål med särskilt betydande kulturellt värde, kan inte sägas uppfylla kraven på tydlighet. Konventionens regler bör vidare förbehållas internationella förhållanden, vilket även några remissinstanser påtalar i sina yttranden över betänkandet. Av kommentaren till konventionen framgår att bakgrunden till att man valt just 3 år som frist är att den tiden kan vara nödvändig för att sökanden – med hänsyn till att föremålet finns i utlandet – ska kunna ta fram bevismaterialet (s. 508/509). Således är orsaken till fristens längd

Prop. 2010/11:83

46

svårigheterna att från utlandet ta till vara sin rätt, dvs. att det är fråga om Prop. 2010/11:83 internationella förhållanden.

ICOM och Samp har förespråkat längre tidsfrister och ansett att tidsfristen för hävd bör avskaffas eller i vart fall förlängas för kulturföremål med särskilt betydande kulturellt värde. Frågan om längre hävdetid för värdefull eller unik egendom, såsom föremål som omfattas av kulturminneslagen eller konst, diskuterades i förarbetena till bestämmelserna i godtrosförvärvslagen om tidsbegränsning av rätten att kräva tillbaka egendom (prop. 2002/03:17 s. 25 f.). Regeringen fann dock att framför allt rätten att lösa egendom gjorde det möjligt att bestämma hävdetiden för all egendom till 10 år. Detta skäl gör sig fortfarande gällande och avsteg härifrån bör ske endast i den mån konventionens bestämmelser kräver det.

Mot denna bakgrund bör, som föreslås i promemorian, en bestämmelse om de utökade tidsfrister som krävs för att tillgodose konventionens krav begränsas till föremål som utgör kulturföremål enligt konventionens definition.

Konventionen täcker ett något större område än direktivet, bl.a. genom att den omfattar även stulna kulturföremål. För att Sverige ska kunna tillträda konventionen måste därför regleringen om godtrosförvärv täcka kulturföremål i den betydelse uttrycket har i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen och som stulits utomlands i en stat som är konventionsstat, dvs. även i en EES-stat som är konventionsstat (jfr avsnitt 6.2).

Svensk lagstiftning innehåller inga yttersta tidsgränser för en ursprunglig ägares rätt att kräva tillbaka ett stulet föremål eller begära att få lösa ett föremål med stöd av reglerna i godtrosförvärvslagen. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det saknas skäl att i svensk lagstiftning införa konventionens yttersta tidsgränser för återkrav eller lösen av stulna kulturföremål. Skulle man införa sådana tidsgränser skulle nämligen skyddsvärda kulturföremål som stulits i konventionsstater kunna återkrävas i mindre utsträckning än föremål som inte är lika skyddsvärda.

Ett nytt 8 kap. i kulturminneslagen föreslås för de regler som bör införas i Sverige för att uppfylla konventionens krav när det gäller stulna kulturföremål.

8.4 Rätten till ersättning

8.4.1 Bedömning av om förvärvaren var i god tro

Regeringens bedömning: Några författningsändringar krävs inte med anledning av konventionens regler om bedömningen av om en förvärvare av ett stulet kulturföremål var i god tro.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag: Vid bedömningen av om en förvärvare av ett

kulturföremål var i god tro kan särskilt beaktas parternas egenskaper,
47

vilket pris som har betalats, om förvärvaren gjort efterforskningar i register över stulna kulturföremål eller annan relevant dokumentation samt om förvärvaren konsulterat tillgängliga organ eller på annat sätt vidtagit sådana åtgärder som en aktsam och omsorgsfull person skulle ha gjort med hänsyn till omständigheterna.

Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland anser att om utgångspunkten är att de omständigheter som omnämns i artikel 4.4 i konventionen ligger inom ramen för vad som sägs i 2 § godtrosförvärvslagen, kan det ifrågasättas om en sådan bestämmelse som föreslås i promemorian behövs. Värdet av den föreslagna regleringen förefaller i stället, enligt hovrätten, huvudsakligen ligga i att det klargörs att Sverige har införlivat konventionen på ett korrekt sätt. Sambandet mellan 2 § godtrosförvärvslagen och den föreslagna bestämmelsen i kulturminneslagen framstår enligt hovrätten som oklart. Det bör klargöras att bestämmelsen ska gälla utöver 2 § andra stycket godtrosförvärvslagen. Vidare bör det enligt hovrättens mening, av tydlighetsskäl, anges att de uppräknade omständigheterna ska beaktas särskilt, i stället för att de särskilt kan beaktas. Hovrätten anser vidare att uttrycket ”parternas egenskaper” ska förtydligas och i stället kan uttrycket ”överlåtarens och förvärvarens egenskaper” användas. Malmö tingsrätt anser att formuleringen ”parternas egenskaper ” i den bestämmelse som föreslås i promemorian är intetsägande.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 4.1 i konventionen föreskriver att en innehavare som måste återlämna ett stulet kulturföremål kan få skälig ersättning när det stulna kulturföremålet återlämnas. En förutsättning för detta är att innehavaren varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet var stulet och att han kan visa att han iakttagit tillräcklig omsorg när föremålet förvärvades.

När det gäller stulen egendom är utgångspunkten enligt svensk rätt att en godtroende köpare och innehavare av ett stulet föremål kan tvingas att lämna ifrån sig det köpta utan att få någon ersättning. Detta följer av att den ursprunglige ägaren enligt 3 § godtrosförvärvslagen har en rätt att få tillbaka stulen egendom utan att betala någon lösen. Den godtroende köpare som tvingas avstå från föremålet utan ersättning från den ursprungliga ägaren har emellertid enligt svensk rätt alltid en möjlighet att gentemot säljaren åberopa att det finns ett rättsligt fel (41 § köplagen [1990:931] och 21 a § konsumentköplagen [1990:932]). Köparen har därigenom en rätt att häva köpet och få tillbaka det han har betalat för varan. I vissa fall finns också en rätt till skadestånd (41 § köplagen och 22 a § konsumentköplagen).

Den svenska regleringen i fråga om stulen egendom är sålunda mer generös i förhållande till den ursprunglige ägaren till föremålet än bestämmelsen i artikel 4.1 i konventionen. De svenska reglerna får betraktas som mer gynnsamma för att effektivt försöka bekämpa den illegala handeln med kulturföremål. I konventionens ingress har det vidare betonats att det inte är avsikten att alla stater ska införa en särskild rätt till ersättning i samband med att en godtroende innehavare tvingas återlämna ett stulet kulturföremål. Någon författningsändring krävs därför inte i detta hänseende.

För det fall innehavaren blivit ägare till föremålet genom ett innehav i god tro med äganderättsanspråk under minst tio års tid, s.k. hävd, har

Prop. 2010/11:83

48

emellertid enligt svensk rätt den ursprunglige ägaren trots allt en skyldighet att betala lösen vid återlämnandet. Detta innebär omvänt att innehavaren har rätt till ersättning.

Eftersom det är en förutsättning för att ersättning alls ska utgå att innehavaren varit i god tro när föremålet förvärvades, måste artikel 4.1 i konventionen jämföras med det svenska kravet på aktsamhet för god tro.

Enligt artikel 4.1 i konventionen är aktsamhetskravet formulerat så att en innehavare anses ha varit i god tro om denne varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet var stulet och att han kan visa att han iakttog tillräcklig omsorg när föremålet förvärvades. I konventionens artikel 4.4 anges att vid bedömningen av om innehavaren iakttagit tillräcklig omsorg ska avseende fästas vid alla omständigheter vid förvärvet, däribland i vilken egenskap parterna agerat, det pris som har betalats, om innehavaren gjort efterforskningar i register över stulna kulturföremål, som han rimligen kunde få tillgång till, och annan relevant information och dokumentation, som han rimligen kunde inhämta, samt om innehavaren konsulterat tillgängliga organ eller på annat sätt vidtagit andra sådana åtgärder som en förnuftig person skulle ha vidtagit med hänsyn till omständigheterna.

Det finns ett flertal register över stulna kulturföremål. Ett exempel på register över stulna kulturföremål är Interpols register över stulna konstverk, The stolen work of arts database. Interpol ger också ut en CD- rom, The stolen work of arts CD-ROM, som tagits fram särskilt med anledning av bestämmelsen i artikel 4.4 konventionen för att utgöra ett verktyg för att förhindra handel med stulna konstföremål.

I svensk rätt motsvaras kravet på god tro i artikel 4.1 i konventionen av 2 § godtrosförvärvslagen. Där anges att förvärvaren ska anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Det angivna kravet för god tro skärptes i svensk rätt genom att 2 § godtrosförvärvslagen den 1 januari 1999 ändrades från ”inte borde ha insett” till ”inte borde ha misstänkt”. Varje omständighet som gör förvärvaren misstänksam om säljarens rätt att förfoga över egendomen ställer ett krav på förvärvaren att vidta kontrollåtgärder (prop. 1997/98:168 s. 13).

Vid godtrosprövningen enligt 2 § godtrosförvärvslagen ska det göras en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet (prop. 1985/86:123 s. 22). Kriterierna i artikel 4.4, som varken är uttömmande eller avgörande, ryms i den prövning som ska göras enligt godtrosförvärvslagen. Några särskilda bestämmelser om vilka kriterier som ska beaktas vid prövningen av om en innehavare var i god tro krävs därför inte.

8.4.2 Närmare om ersättningen

Regeringens bedömning: Konventionens regler om ersättning till en godtroende innehavare som måste återlämna ett stulet kulturföremål föranleder inte någon ny lagstiftning.

Prop. 2010/11:83

49

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Om innehavaren uppfyllt aktsamhetskravet och sålunda kan konstateras vara berättigad till ersättning, ska storleken på ersättningen enligt artikel 4.1 i konventionen vara skälig.

Såsom regeringen konstaterade i samband med införlivandet av direktivet i 6 kap. kulturminneslagen (prop. 1994/95:74 s. 19) kan det vara vanskligt att ge några bestämda anvisningar om hur ersättning ska beräknas när det i artikeln inte framgår vad som är skälig ersättning. I förarbetena till denna lagstiftning anges vidare att utgångspunkten för att bedöma storleken på skälig ersättning i de fall innehavaren förlorar rätten till föremålet bör vara att ersättningen motsvarar förlusten av föremålet (prop. 1994/95:74 s. 20). Av 6 § godtrosförvärvslagen framgår att den ersättning som betalas ut ska motsvara vad godtrosförvärvaren betalat vid sitt förvärv och dennes eventuella kostnader för en förbättring av föremålet. Ersättningen får dock aldrig överstiga egendomens värde i den allmänna handeln. Svensk rätt får anses uppfylla kraven i artikel 4.1 i konventionen på att skälig ersättning ska betalas ut.

I artikel 4.2 i konventionen anges att utan hinder av innehavarens rätt till ersättning ska skäliga åtgärder vidtas för att ålägga den person som överlåtit kulturföremålet till innehavaren eller en tidigare överlåtare av föremålet att betala ersättningen, om detta är förenligt med lagstiftningen i den stat där begäran framställs. Vidare framgår av artikel 4.3 att den omständigheten att den som framställer begäran betalar ersättning till innehavaren när detta krävs, inte påverkar rätten för den som framställt begäran att återfå ersättningsbeloppet av någon annan.

Enligt svensk rätt kan den ersättning som den ursprunglige ägaren betalar till innehavaren i en hävdesituation återkrävas av en överlåtare eller tidigare överlåtare av föremålet med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler om regressrätt. Några ytterligare lagstiftningsåtgärder behöver således inte vidtas med anledning av artiklarna 4.2 och 4.3 i konventionen.

Artikel 4.5 anger att en innehavare som fått ett kulturföremål genom arv eller på annat sätt utan betalning inte ska ha bättre rätt till ersättning än föregående innehavare skulle ha haft. Godtrosförvärvslagen, som förutsätter att en överlåtelse har ägt rum, kan tillämpas på förvärv som sker genom köp, byte eller gåva, dvs. när egendom förvärvas genom singularfång. Däremot kan godtrosförvärv inte ske genom universalfången arv, testamente eller bodelning. Detta innebär att förvärvaren vid t.ex. ett arv inträder i den tidigare innehavarens ställning. Denna skillnad får emellertid inga konsekvenser på förvärv av stulen egendom, eftersom det då inte är möjligt att göra ett godtrosförvärv. När ett stulet föremål blir föremål för hävd har en innehavare som fått föremålet genom t.ex. arv samma rätt till lösen som den han erhållit föremålet av, jfr 4–6 §§ godtrosförvärvslagen. Några särskilda författningsåtgärder krävs därför inte heller med anledning av regleringen i konventionens artikel 4.5.

Prop. 2010/11:83

50

9
Några processuella frågor
Prop. 2010/11:83

9.1 Svensk domstols behörighet att pröva en talan om återlämnande

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens krav på att det ska finnas en domstol eller myndighet som är behörig att handlägga anspråk på återlämnande av kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt. Någon kompletterande svensk lagreglering krävs därför inte i detta avseende.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 8.1 i konventionen framställs en begäran om återlämnande av ett kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt vid en domstol eller någon annan behörig myndighet i den konventionsstat där kulturföremålet finns eller inför en domstol eller någon annan myndighet som i övrigt är behörig enligt konventionsstaternas gällande regler.

Parterna kan också enligt artikel 8.2 i konventionen komma överens om att hänskjuta tvisten antingen till en domstol eller någon annan behörig myndighet, eller till skiljeförfarande.

I svensk rätt motsvaras konventionens regler om domstolens behörighet, utöver de internationella åtaganden som Sverige är bundet av, av att det i 10 kap. 3 § rättegångsbalken föreskrivs ett särskilt s.k. egendomsforum. Enligt bestämmelsen kan den som saknar känd hemvist i landet i tvister som rör lös egendom sökas där egendomen finns. Bestämmelsen utgör ett dispositivt ersättningsforum till den allmänna forumregeln i 10 kap. 1 § rättegångsbalken, som anger att rätten på den ort där svaranden har sin hemvist är behörig domstol.

Innehållet i svenska forumregler står i överensstämmelse med motsvarande regler i konventionen. Någon kompletterande lagstiftning krävs sålunda inte för att uppfylla konventionens bestämmelser i denna del.

9.2 Anmälan om behörig domstol eller myndighet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner en förklaring enligt artiklarna 16.1 och 16.2 i konventionen dels om att en begäran om återlämnande av kulturföremål och därmed sammanhängande frågor kan framställas direkt vid allmän domstol, dels om att i fråga om stulna kulturföremål kan en sådan framställan göras även hos Kronofogdemyndigheten.

Lagen om betalningsföreläggande och handräckning ska inte tillämpas vid frågor om återlämnande enligt 6 kap. och det föreslagna

7 kap. kulturminneslagen.

51

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag när det gäller innehållet i förklaringen i samband med tillträdet till konventionen.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna fråga.

Promemorians förslag: Den svenska regeringen ska vid Sveriges tillträde till konventionen anmäla att en begäran om återlämnande av kulturföremål och därmed sammanhängande frågor kan framställas direkt vid allmän domstol eller hos Kronofogdemyndigheten.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten pekar på att bestämmelserna i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skiljer sig från bestämmelserna i 6 kap. och det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen. Kronofogdemyndigheten framhåller att ytterligare lagstiftningsåtgärder krävs om myndigheten ska kunna handlägga mål enligt dessa kapitel i kulturminneslagen.

Riksarkivet anser att möjligheten att väcka talan direkt vid allmän domstol innebär ett framsteg i arbetet mot olaglig utförsel av kulturföremål.

Statens museer för världskultur anser att det ger tyngd åt arbetet mot illegal hantering av kulturföremål att en begäran om återlämnande av kulturföremål kan framställas direkt vid allmän domstol eller Kronofogdemyndigheten. Samtidigt befarar Statens museer för världskultur att det professionella internationella museisamarbetet runt återförandefrågor kan försvåras när ärendena blir en del av en rent juridisk process. Det är enligt Statens museer för världskultur av stor vikt att det även framgent finns möjlighet att direkt med kollegor världen över diskutera och hantera frågan om föremålens fysiska placering. Statens museer för världskultur anser vidare att myndigheten bör bli en central ”remissinstans” för processer som gäller föremål i Sverige som återkrävs.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 16.1 i konventionen ska en konventionsstat vid sitt tillträde till konventionen genom en förklaring meddela vilket förfarande som ska iakttas när en begäran om återlämnande framställs i staten. Av artikel 16.2 framgår att konventionsstaten också kan utse behörig domstol eller myndighet.

Enligt 1 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning får ett yrkande om att någon ska åläggas att fullgöra en förpliktelse prövas av Kronofogdemyndigheten enligt den lagen. Av förarbetena till lagen framgår att den summariska processen ska kunna användas för krav på fullgörelse av dispositiv natur (prop. 1989/90:85 s. 39). I avsnitt 7.7 har föreslagits att mål som rör återlämnande av kulturföremål enligt 6 kap. eller det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen ska handläggas i enlighet med de regler som gäller för dispositiva tvistemål. Det innebär att det, med oförändrade regler i lagen om betalningsföreläggande och handräckning, blir möjligt att begära handräckning hos Kronofogdemyndigheten när ett kulturföremål olagligt förts ut från en konventions- eller EES-stat.

I promemorian föreslås att svenska regeringen vid tillträde till konventionen ska anmäla att en begäran om återlämnande av kulturföremål kan framställas inte bara vid allmän domstol utan även hos Kronofogdemyndigheten. Den summariska processens huvudsakliga syfte är att snabbt och enkelt klargöra om svaranden har någon

Prop. 2010/11:83

52

invändning mot sökandens krav och möjliggöra snabb verkställighet i sådana fall där det inte finns någon tvist mellan parterna (prop. 1989/90:85 s. 39).

Även om handläggningsformen särskild handräckning möjliggör att Kronofogdemyndigheten meddelar ett utslag också när svaranden invänder mot sökandens krav, anser regeringen att det aktuella slaget av tvister inte är sådana som typiskt sett kan hanteras snabbt och enkelt.

Om Kronofogdemyndigheten skulle ta ställning till en ansökan om handräckning i fråga om ett kulturföremål som förts ut olagligt från en konventionsstat, skulle prövningen omfatta bl.a. frågorna om det rör sig om ett kulturföremål enligt definitionen i det aktuella kapitlet i kulturminneslagen och om föremålet förts ut från den sökande statens territorium i strid med denna stats utförselregler. Det rör sig således om mer komplicerade bedömningar, där även innehållet i utländsk lagstiftning ska bedömas. Även den omständigheten att Kronofogdemyndigheten också skulle behöva kontrollera att talan väckts inom den i kulturminneslagen angivna tidsfristen talar för att de aktuella tvisterna inte lämpar sig särskilt väl för Kronofogdemyndighetens verksamhet.

Liksom Kronofogdemyndigheten påtalar i sitt remissvar skiljer sig bestämmelserna om kostnader i lagen om betalningsföreläggande och handräckning från de bestämmelser om kostnader som finns i nuvarande 6 kap. kulturminneslagen och vars motsvarighet föreslås även i det nya 7 kap. Vidare innebär bestämmelserna i lagen om betalningsföreläggande och handräckning en komplikation såtillvida att den förutsätter att det är den sökandes besittning som har rubbats. Inte sällan torde det i frågor om återlämnande av kulturföremål vara så att det inte är den utländska statens besittning till föremålet som har rubbats, utan någon annan äger föremålet och det är således denna person som har fått sin besittning till föremålet rubbad. Staten för processen till skydd för det nationella kulturarvet och inte till skydd för rätten till egendom. Detta innebär alltså att handräckning inte alltid är en väg som är öppen för en stat som vill begära ett föremål återlämnat enligt 6 kap. eller det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen.

Vid en samlad bedömning anser regeringen att frågor om återlämnande av kulturföremål enligt 6 kap. och det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen inte är av sådan beskaffenhet att de bör handläggas av Kronofogdemyndigheten inom ramen för den summariska processen. En bestämmelse om detta föreslås därför tas in i lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

När det gäller återkrav av kulturföremål som förts ut olagligt bedömer således regeringen att en förklaring om att en begäran om återlämnande och därmed sammanhängande frågor kan framställas vid allmän domstol bör göras vid tillträdet till konventionen.

Särregler om inhämtande av yttrande från någon annan bör inte föreskrivas i svensk lagstiftning, utan domstolen får själv i varje enskilt fall avgöra om det finns behov av ett sakkunnigt yttrande, t.ex. från Statens museer för världskultur. Mot bakgrund av remissyttrandet från Statens museer för världskultur vill regeringen i sammanhanget framhålla att den omständigheten att talan om återlämnande av ett kulturföremål enligt det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen kan väckas i domstol, inte på något sätt utesluter lösningar utan domstolsprövning.

Prop. 2010/11:83

53

Regeringen utgår från att samförståndslösningar och diplomatiska Prop. 2010/11:83 lösningar även fortsättningsvis blir vanligt förekommande i de fall som

gäller kulturföremål som förts ut olagligt.

Krav på återlämnande av stulna kulturföremål som framställs i Sverige kommer, när överlåtelse har skett, att bedömas enligt godtrosförvärvslagen med den avvikelse som anges i det föreslagna 8 kap. kulturminneslagen. Prövningen följer allmänna processrättsliga bestämmelser och kräver ingen särreglering. Tvister om återlämnande av stulna kulturföremål har typiskt sett inte de komplexa drag som de ovan nämnda tvisterna om återlämnande enligt 6 kap. och det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen. Det finns därför inget hinder för att den bestulne ansöker om handräckning hos Kronofogdemyndigheten. En förklaring om att en begäran om återlämnande av ett stulet kulturföremål och därmed sammanhängande frågor kan framställas vid allmän domstol eller hos Kronofogdemyndigheten bör därför göras vid tillträdet till konventionen.

9.3 Säkerhetsåtgärder

Regeringens förslag: Domstol ska ha möjlighet att besluta om säkerhetsåtgärd beträffande kulturföremål som förts ut olagligt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag överrensstämmer med utredningens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 8.3 i konventionen får de interimistiska åtgärder, inklusive säkerhetsåtgärder, som står till förfogande enligt lagen i den konventionsstat där kulturföremålet finns även tillgripas när begäran om återlämnande av föremålet framställts inför en domstol eller någon annan behörig myndighet i en annan konventionsstat. Bestämmelsen är viktig för att säkerställa att ett föremål inte försvinner innan ett domstolsavgörande finns i det land som ska pröva själva frågan om återlämnande.

Allmänna svenska regler om säkerhetsåtgärder i form av kvarstad m.m. finns i 15 kap. rättegångsbalken. Vissa av dessa bestämmelser kan tillämpas även beträffande kulturföremål som förts ut olagligt från en EES-stat. I 6 kap. 5 § kulturminneslagen hänvisas till 15 kap. rättegångsbalken och i samband härmed anges att termen bättre rätt i 15 kap. rättegångsbalken i sammanhanget ska avse rätten att få egendom återlämnad. Bestämmelsen innebär att en säkerhetsåtgärd kan begäras oberoende av om en talan har väckts här i landet med stöd av 6 kap. kulturminneslagen. En bestämmelse motsvarande den i 6 kap. 5 § bör därmed tas in i det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen.

Beträffande stulna kulturföremål kan bl.a. bestämmelserna om kvarstad och beslag i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

54

tillämpas. Den stat i vilken en stöld ägt rum kan med stöd av dessa regler Prop. 2010/11:83 begära att svenska staten genomför vissa åtgärder för att säkra föremålet.

Inom ramen för en brottmålsprocess kan vidare en person som blivit frånhänd ett föremål genom ett brottsligt förfarande återfå egendomen enligt reglerna om återställandebeslag i 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Ett sådant beslut kan närmast liknas vid ett beslut om särskild handräckning. Frågan om rätten till egendomen blir emellertid inte rättskraftigt avgjord genom ett sådant beslut.

9.4 Lagvalsfrågor

Regeringens förslag: Om ett kulturföremål som förts ut olagligt har återlämnats, ska äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag överrensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. 17 § kulturminneslagen finns en lagvalsregel som tillämpas när fråga är om återlämnande av ett kulturföremål som olagligt förts bort från en EES-stat. Av bestämmelsen framgår att sedan kulturföremålet återlämnats ska äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag. Situationen när ett kulturföremål enligt konventionen olagligt förts ut från en konventionsstat är snarlik och det får anses ligga ett värde i att äganderättsfrågan i de båda fallen behandlas på likartat sätt, dvs. oavsett om återlämnandet ska ske enligt 6 kap. eller det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen.

Konventionen saknar lagvalsregler. Mot den bakgrunden står en bestämmelse motsvarande den i 6 kap. 17 § kulturminneslagen inte i strid med konventionen. En sådan bestämmelse reglerar inte heller direkt vilket lands lag som ska tillämpas för att avgöra vem äganderätten till ett stulet kulturföremål tillkommer, utan anvisar endast att denna fråga får avgöras med stöd av den återkrävande statens nationella rättsordning

– vilken alltså också omfattar den statens internationellt privaträttsliga regler.

En återkrävande stats rätt att få ett föremål som förts ut olagligt återlämnat är inte beroende av innehavarens rätt till föremålet. Sedan föremålet återlämnats torde, under alla förhållanden, frågor om äganderätten till föremålet normalt avgöras enligt den återkrävande statens rättsordning.

När det gäller stulna kulturföremål kan en domstol eller annan behörig myndighet som prövar ett mål mellan två enskilda eller mellan en enskild och en stat behöva ta ställning till vilket lands lag som ska tillämpas. Mot bakgrund av att konventionen inte innehåller någon särskild lagvalsregel avgörs, om inget annat särskilt anges, denna lagvalsfråga med stöd av de

55

internationellt privaträttsliga regler som gäller enligt domstolslandets Prop. 2010/11:83 nationella rättsordning.

Eftersom en tvist som rör ett stulet kulturföremål i första hand torde aktualisera frågor om bättre rätt till föremålet och därmed sakrättsliga frågeställningar – som alltså främst anknyter till äganderätten eller vilka andra rättigheter en person har till föremålet – är det troligt att den s.k. lex rei sitae regeln vanligen kommer att tillämpas på lagvalsfrågan enligt svensk rätt. Enligt denna regel tillämpas lagen i det land där ett föremål var beläget vid tidpunkten för den händelse vars sakrättsliga följder ska bedömas. Detta innebär t.ex. att svenska regler kan komma att tillämpas för att avgöra vem äganderätten tillkommer när ett stulet eller på annat sätt olagligt åtkommet föremål förts till Sverige och överlåts här.

9.5 Rättegångskostnader

Regeringens förslag: Som huvudregel ska rättegångskostnaderna i mål om kulturföremål som förts ut olagligt fördelas på samma sätt som i tvistemål i allmänhet, dvs. att den part som förlorar målet får betala rättegångskostnaderna. Om motparten inte insett eller bort inse att föremålet förts ut olagligt, ska emellertid den återkrävande staten svara för rättegångskostnaderna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag överrensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten påpekar att den föreslagna bestämmelsen om rättegångskostnader i mål om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt skiljer sig från 46 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Enligt sistnämnda bestämmelse ska som huvudregel svaranden stå för kostnaderna om utslag meddelas.

Skälen för regeringens förslag: I konventionen anges inte vem som ska stå för de kostnader som kan uppkomma när en domstol eller annan behörig myndighet prövar ett mål om återlämnande av ett kulturföremål som förts ut olagligt. Såsom framgår av avsnitt 7.6 omfattas inte rättegångskostnader av sådana kostnader för återlämnande som enligt artikel 6.4 i konventionen ska betalas av den återkrävande staten vid återförandet av ett kulturföremål som förts ut olagligt.

Huvudregeln i svensk rätt när det gäller fördelningen av rättegångskostnader är att den part som förlorar målet ska svara för kostnaderna (18 kap. 1 § rättegångsbalken). Det bör som regel gälla även i mål om återlämnande av kulturföremål enligt det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen. Det är rimligt att den som själv fört ut föremålet från den återkrävande staten eller känt till utförseln får stå för rättegångskostnaderna. Om den enskilde däremot inte har haft skäl att misstänka att föremålet förts ut olagligt, bör han eller hon inte drabbas av ansvaret för rättegångskostnader i tingsrätten. Om den återkrävande staten i ett sådant fall överklagar en dom, bör den återkrävande staten stå för rättegångs-

56

kostnaderna i högre instans. Skulle det vara den enskilde som överklagar Prop. 2010/11:83 underinstansens dom bör vanliga regler om fördelningen av rättegångs-

kostnader gälla, vilket betyder att den enskilde får betala rättegångskostnaderna i högre instans om överklagandet avslås. Bestämmelser av denna innebörd finns i dag i 6 kap. 15 § kulturminneslagen, som behandlar den snarlika situationen att ett kulturföremål enligt 6 kap. olagligt har förts ut från en EES-stat. En motsvarande bestämmelse bör tas in i det nya 7 kap. kulturminneslagen.

Inte heller i fråga om stulna kulturföremål anges i konventionen vem som ska stå för de kostnader som kan uppkomma när en domstol eller annan behörig myndighet prövar ett mål. Vid tillämpning av godtrosförvärvslagen gäller de vanliga reglerna om rättegångskostnader i rättegångsbalken. Det saknas skäl att i fråga om rättegångskostnaderna behandla mål om stulna kulturföremål annorlunda än mål om andra stulna föremål som prövas enligt godtrosförvärvslagen. Några särregler föreslås därför inte vad gäller rättegångskostnader i mål som avser återlämnande av stulna kulturföremål.

10 Sveriges talan om återlämnande av kulturföremål

Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet bör i förordning ges en uttrycklig och exklusiv behörighet att utomlands föra svenska statens talan i frågor om återlämnande av sådana kulturföremål som avses i 6 kap. och det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen, om föremålen olagligt förts ut ur Sverige.

Utredningens förslag: Frågan om behörigheten att utomlands föra svenska statens talan om återlämnande av sådana kulturföremål som omfattas av konventionen ska övervägas ytterligare.

Remissinstanserna: Riksarkivet anser att verket inom sitt verksamhetsområde borde företräda staten vid domstol. Riksantikvarieämbetet instämmer i utredningens bedömning att frågan behöver övervägas ytterligare. Riksantikvarieämbetet anser att det borde vara den egna myndigheten som för statens talan. Vidare bedömer Riksantikvarieämbetet att processerna blir kostsamma och att kostnaderna vid ett svenskt tillträde till konventionen torde öka. I ett sådant fall behövs utökade anslag, enligt Riksantikvarieämbetet. Nordiska museet instämmer i bedömningen att frågan behöver utredas ytterligare och uttalar att om en tillståndsmyndighet får processbehörighet att föra statens talan i utländsk domstol medför det ökad arbetsbelastning för

myndigheten. Att föra talan vid utländsk domstol kräver juridisk

specialistkunskap och kan innebära höga processkostnader för tillstånds-

myndigheten, varvid ökade ekonomiska anslag är nödvändiga. Nordiska

museet uttalar vidare att konventionen blir verkningslös om inte

ansvarfördelningen mellan Riksantikvarieämbetet och tillstånds-

myndigheterna löses på ett tydligt sätt. ICOM och Samp instämmer i

bedömningen att frågan behöver utredas ytterligare och anser att även
57

möjligheten att ge en fristående part, som knyter relevant expertis till sig, Prop. 2010/11:83 behörigheten att föra svenska statens talan bör övervägas.

Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde anser att ökade kostnader för de enskilda tillståndsmyndigheterna kan befaras som en följd av kravet att föra talan i främmande domstol.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Riksarkivet godtar att Riksantikvarieämbetet utses att föra statens talan och anför att Riksantikvarieämbetet redan i dag har en samordnande roll bland kulturarvsinstitutionerna angående utförsel-

frågorna. Statens museer för världskultur tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Tillfällena då Sverige behöver väcka talan om återlämnande av kulturföremål i en konventionsstat torde bli relativt få. Sverige har ännu aldrig väckt talan om återlämnande av ett olagligt bortfört kulturföremål med stöd av direktivet. Inte heller har någon annan EES-stat väckt talan i Sverige om återlämnande enligt 6 kap. kulturminneslagen under de dryga 15 år bestämmelserna funnits.

De omständigheterna att talan måste väckas skyndsamt för att det ska finnas en reell möjlighet att få tillbaka ett kulturföremål samt att endast ett fåtal processer kan bedömas bli aktuella, talar för att anförtro ett organ uppgiften att föra statens talan i utlandet.

Riksantikvarieämbetet har redan i dag ett brett ansvarsområde omfattande frågor om kulturmiljön och kulturarvet (jfr 1 § och 2 § 2 förordningen [2007:1184] med instruktion för Riksantikvarieämbetet) och ämbetet är väl lämpat för uppgiften att föra statens talan i de aktuella frågorna. Trots att Riksantikvarieämbetet sedan 2008 med stöd av 27 § myndighetsförordningen (2007:515) har behörighet att föra statens talan vid domstol inom sitt verksamhetsområde, anser regeringen att det finns ett värde i att ha en uttrycklig bestämmelse i förordning som tydligt pekar ut att Riksantikvarieämbetet ska agera för svenska statens räkning i fråga om återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt från en EES-stat eller från en konventionsstat utanför EES. En sådan bestämmelse innebär att Riksantikvarieämbetets behörighet i dessa frågor blir exklusiv, dvs. att ingen annan myndighet kan föra Sveriges talan i de aktuella frågorna. En bestämmelse i lag eller annan förordning gäller nämligen före bestämmelserna i myndighetsförordningen (1 § andra stycket myndighetsförordningen).

Att Riksantikvarieämbetet ges behörighet att föra statens talan om återlämnande av de aktuella kulturföremålen innebär en behörighet att företräda staten såväl i domstol som i ett skiljeförfarande. Det hindrar emellertid inte att en privatperson eller annan ägare för egen räkning kan väcka talan i utlandet om återlämnande av ett stulet kulturföremål.

11 Riksantikvarieämbetets möjlighet att överklaga

Regeringens förslag: Riksantikvarieämbetets möjlighet att överklaga domstolars och myndigheters beslut enligt kulturminneslagen

begränsas till att avse beslut enligt 1–5 kap. i lagen.

58

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Prop. 2010/11:83

Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: I 1 kap. 2 § kulturminneslagen ges

Riksantikvarieämbetet rätt att överklaga beslut av domstol eller annan

myndighet enligt lagen. Syftet är att Riksantikvarieämbetet på detta vis

ska kunna fullgöra sin uppgift att ha överinseende över kultur-

minnesvården i landet (prop. 1987/88:104 s. 33). Det finns emellertid

inte något allmänt intresse för Riksantikvarieämbetet att bevaka i frågan

om ett föremål enligt 6 kap. eller det föreslagna 7 kap. kulturminneslagen

ska återbördas till den stat som det olagligt förts ut ifrån. Ett över-

klagande av en dom om ett återlämnande enligt 6 kap. kan också vara

svårförenligt med Riksantikvarieämbetets roll som central myndighet

enligt samma kapitel i kulturminneslagen. Det föreslagna 8 kap. bör inte

ge upphov till några beslut.

Riksantikvarieämbetets möjlighet att överklaga domstolars och

myndigheters beslut bör därför begränsas till att avse beslut enligt 1–

5 kap. kulturminneslagen.

12 Genomförandefrågor

12.1 Ikraftträdande

Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Detta ska ske när konventionen träder i kraft för Sveriges del.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens förslag: Konventionen träder i kraft för Sveriges del den första dagen i den sjätte månaden efter den dag då Sverige deponerat sitt anslutningsinstrument, jfr artikel 12.2 i konventionen. I och med att konventionen träder i kraft för Sveriges del följer en skyldighet att tillämpa de regler som införlivar konventionens bestämmelser. De föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft den dag konventionen träder i kraft för Sveriges del.

12.2 Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den föreslagna bestämmelsen om längre tidsfrister för att kräva tillbaka ett stulet kulturföremål eller för att återfå det mot lösen tillämpas inte i fråga om sådana förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.

59

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Prop. 2010/11:83

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i konventionen blir bestämmelserna avseende stulna kulturföremål tillämpliga först då konventionen trätt i kraft för den stat i vilken återlämnande begärs. Den föreslagna bestämmelsen i 8 kap. 2 § kulturminneslagen om längre tidsfrister för att kräva tillbaka ett stulet kulturföremål eller för att återfå det mot lösen ska alltså inte ges retroaktiv verkan.

Bestämmelsen i 6 kap. om att tvistemålen om återlämnande ska utgöra dispositiva tvistemål bör träda i kraft utan övergångsbestämmelser. Detta innebär att det inte under någon tidsperiod blir en skillnad i hur tvister om återlämnande enligt 6 kap. respektive det föreslagna 7 kap. hanteras processuellt.

Inte heller i övrigt krävs några övergångsbestämmelser med anledning av de föreslagna författningsändringarna.

13 Konsekvenser av förslagen

Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna

fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Tillträdet till konventionen och de föreslagna författningsändringarna torde innebära att incitamenten ökar för att beivra brott avseende kulturföremål.

Antalet mål respektive ärenden om återlämnande enligt konventionen bedöms dock bli låga för domstolarna, Kronofogdemyndigheten och Riksantikvarieämbetet. Eventuella ökade kostnader bör därför kunna rymmas inom befintliga anslag.

Regeringen bedömer att förslagen inte kommer att få några konsekvenser för små eller medelstora företags villkor, miljön eller för jämställdheten mellan kvinnor och män.

60

14 Författningskommentar

14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

1 kap. 2 §

Ändringen behandlas i avsnitt 11. Den innebär att Riksantikvarieämbetets nuvarande befogenhet att överklaga beslut av domstol eller annan myndighet begränsas så att Riksantikvarieämbetet inte längre har möjlighet att överklaga beslut enligt 6 kap.

6 kap.

Av kapitlets rubrik framgår att det endast är tillämpligt när den olagliga utförseln skett från en EES-stat. Syftet med ändringen är att markera skillnaden mot det nya 7 kap.

6 kap. 2 §

Ändringen i första stycket innebär att hänvisningen till gemenskapsrätten aktualiseras (jfr avsnitt 4.3).

Ändringen i andra stycket är en följd av att den nuvarande bilagan i stället benämns bilaga 1.

6 kap. 3 §

För tydlighets skull anges att definitionen av vad som menas med att ett kulturföremål olagligt förts bort är specifik för 6 kap. Motsvarande förtydligande föreslås i 7 kap. 3 § vid definitionen på vad som menas med att ett kulturföremål olagligt förts ut.

Paragrafens innehåll föreslås också göras mer lättillgängligt genom uppdelning av texten i två punkter, på motsvarande sätt som föreslås i 7 kap. 3 §.

I enlighet med Lagrådets förslag har formuleringen ”till skydd för nationella skatter” i den första punkten ändrats till ”som har till syfte att skydda nationella skatter”. Syftet är att formuleringarna i denna bestämmelse och i 7 kap. 3 § ska vara likartade. Ändringen är således redaktionell och någon ändring i sak är inte avsedd.

6 kap. 4 §

Ändringarna i paragrafen är av redaktionell art och föranleds av att motsvarande bestämmelser föreslås i den nya 7 kap. 4 §. Avsikten med ändringarna är att paragrafer i 6 och 7 kap. som har motsvarande lydelse ska utformas på ett konsekvent sätt. Vidare har sista meningen i paragrafen utformats i enlighet med Lagrådets förslag, i syfte att göra regleringen tydligare. Någon ändring i sak är inte avsedd.

6 kap. 5 §

Ändringarna i paragrafen är av redaktionell art och föranleds av att motsvarande bestämmelser föreslås i den nya 7 kap. 5 §. Avsikten med ändringarna är att paragrafer i 6 och 7 kap. som har motsvarande lydelse ska utformas på ett konsekvent sätt. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Prop. 2010/11:83

61

6 kap. 6 §

Av paragrafens första stycke framgår att den återkrävande staten har ett år på sig, från det att den har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det, för att väcka talan om återlämnande. Om föremålet överlåts till någon annan under den tiden förloras inte talerätten, utan den löper med ett år från det att den återkrävande staten får kännedom om var föremålet finns och om vem som är den nya innehavaren.

Ändringarna i paragrafen är av redaktionell art och föranleds av att motsvarande bestämmelser föreslås i den nya 7 kap. 6 §. Avsikten med ändringarna är att paragrafer i 6 och 7 kap. som har motsvarande lydelse ska utformas på ett konsekvent sätt. Tempusändringarna har gjorts på Lagrådets förslag och syftar till att göra paragrafen tydligare. Någon ändring i sak är inte avsedd.

6 kap. 7 §

Bodelning har lagts till bland övriga fång i paragrafen i syfte att få en bättre överensstämmelse med direktivet. Ändringen behandlas i avsnitt 7.4.

I paragrafen har också vissa redaktionella ändringar gjorts i syfte att modernisera språkbruket. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Till följd av att tvistemålen enligt 6 kap. blir dispositiva (jfr avsnitt 7.7 och 6 kap. 14 §), tas bestämmelsen i andra stycket om att ersättningen ska fastställas i målet om återlämnande bort. I ett dispositivt tvistemål krävs nämligen att part framställer ett yrkande om ersättning för att frågan ska prövas i målet.

6 kap. 14 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.7.

Ändringen i första stycket innebär att tvister enligt kapitlet inte längre ska utgöra indispositiva tvistemål, utan dispositiva.

Av det nya andra stycket framgår att i ett mål om återlämnande kan en innehavare av ett kulturföremål yrka ersättning utan att behöva ansöka om stämning.

Innebörden av det nya tredje stycket är att deldom inte får meddelas. En innehavare som inte yrkat ersättning i ett mål om återlämnande som domstol dömt i, är oförhindrad att ge in en stämningsansökan och yrka ersättning. Tredje stycket utgör inte hinder för domstolen att pröva en sådan talan. Detta kommer till uttryck genom formuleringen ”i samma rättegång”.

De tidigare andra och tredje styckena har utan ändring flyttats till den nya 6 kap. 14 a §, se kommentaren till den paragrafen.

6 kap. 14 a §

Dessa bestämmelser fanns tidigare i 6 kap. 14 § andra och tredje styckena. Bestämmelserna har utan ändring flyttats till en egen paragraf för att möjliggöra att 6 kap. 14 § och 7 kap. 8 § får samma utformning.

6 kap. 15 §

Ändringarna i paragrafen är av redaktionell art och har gjorts med anledning av Lagrådets yttrande avseende 7 kap. 9 § och 8 kap. 1 §.

Prop. 2010/11:83

62

7 kap.

Kapitlet är nytt och samlar de bestämmelser som behövs med anledning av konventionens bestämmelser om kulturföremål som olagligt förts ut.

Kapitelrubriken har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

7 kap. 1 §

Paragrafen behandlas i avsnitten 7.2 och 7.3.

Första stycket innehåller huvudregeln om att ett kulturföremål som olagligt förts ut ur en stat som tillträtt konventionen ska återlämnas till den staten, om den begär det. Återlämnande ska dock bara ske om den olagliga utförseln skett efter att konventionen trätt i kraft för Sveriges del. Om den olagliga utförseln skett från en konventionsstat som är en EES-stat, förutsätts dessutom att föremålet inte omfattas av definitionen på kulturföremål i 6 kap. 2 § första stycket.

I avsnitt 6.2 har föreslagits att Sverige bör anmäla att direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium även fortsättningsvis ska tillämpas i förhållande till andra EES-stater i de fall direktivet reglerar samma frågor som konventionen. När direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller ska alltså 6 kap. tillämpas om fråga är om olaglig utförsel av ett kulturföremål från en EES-stat.

Den situationen kan uppkomma att ett föremål, som utgör ett kulturföremål enligt konventionen och definitionen i 7 kap. 2 §, har förts ut olagligt ur en EES-stat. Om föremålet då inte omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket, är bestämmelserna om återlämnande i 6 kap. inte tillämpliga. Tillämpningsområdena för direktivet och konventionen sammanfaller då inte, varför konventionens bestämmelser ska tillämpas. Det innebär att prövning av frågan om återlämnande ska ske enligt bestämmelserna i 7 kap.

Den olagliga utförseln behöver inte ha skett efter att den återkrävande staten tillträtt konventionen för att ett återlämnande ska ske. Det är tillräckligt att den återkrävande staten har tillträtt konventionen när talan väcks. Den situationen kan alltså uppkomma att den återkrävande staten får tillbaka ett föremål som olagligt förts ut ur den staten innan konventionen trätt i kraft för den statens del. Om den olagliga utförseln skett innan konventionen trätt i kraft för Sveriges del, kan det däremot inte bli aktuellt med ett återlämnande enligt bestämmelsen.

Konventionen träder i kraft för Sveriges del den första dagen i den sjätte månaden efter den dag då Sverige deponerat sitt anslutningsinstrument hos depositarien, jfr artikel 12.2 i konventionen. Datumet då konventionen träder i kraft för Sverige kommer således att sammanfalla med datumet då de nu aktuella lagändringarna träder i kraft (jfr avsnitt 12.1).

I andra stycket anges ett undantag från huvudregeln, nämligen att trots vad som sägs i första stycket ska återlämnande inte ske om föremålet har förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom 50 år från dennes död. Undantaget tillämpas oavsett vem det är som för ut föremålet ur landet.

I andra stycket finns också ett undantag från undantaget. Innebörden är att återlämnande trots allt ska ske, om kulturföremålet tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för

Prop. 2010/11:83

63

traditionellt eller rituellt bruk inom stammen eller befolkningen och den återkrävande statens talan syftar till att föremålet ska lämnas tillbaka till den stammen eller ursprungsbefolkningen. Under sådana förhållanden ska således föremålet återlämnas även om det förts ut ur konventionsstaten under upphovsmannens livstid eller inom 50 år från dennes död.

Det blir domstolen som i det aktuella fallet får avgöra om den som tillverkat ett visst kulturföremål för rituellt eller traditionellt bruk kan anses vara medlem av en stam eller ursprungsbefolkning.

I paragrafen har redaktionella ändringar gjorts i förhållande till Lagrådets förslag, i syfte att göra den ännu mer tydlig.

7 kap. 2 §

I paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.1, anges vad som utgör ett kulturföremål i kapitlets mening. Föremålet ska dels vara av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen, dels tillhöra någon av de kategorier som anges i bilaga 2 till kulturminneslagen.

7 kap. 3 §

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.2, innehåller en definition på vad som i kapitlet menas med att ett kulturföremål olagligt förts ut. Föremålet ska ha förts ut i strid med en stats regler om utförsel av kulturföremål som har till syfte att skydda statens kulturarv. Det är således inte tillräckligt att ett lands tull- eller skattebestämmelser har överträtts. Den överträdda utförselregeln måste syfta till att skydda statens kulturarv.

7 kap. 4 §

Paragrafen har utformats med 6 kap. 4 § som förebild.

Av första stycket framgår att en talan om återlämnande endast får väckas av en stat. Talan ska riktas mot den som fysiskt innehar föremålet.

Utöver vad som föreskrivs i 42 kap. 2 § rättegångsbalken om stämningsansökan gäller i mål om återlämnande andra stycket. Om de angivna handlingarna inte bifogats stämningsansökan, ska ansökningen inte tas upp till prövning. Om käranden inte följer ett föreläggande, ska alltså stämningsansökan avvisas.

Om den återkrävande staten väckt talan mot någon som innehar föremålet för annans räkning, ska domstolen enligt tredje stycket underrätta den för vars räkning svaranden innehar föremålet. Detta förutsätter att domstolen får uppgift om för vems räkning föremålet innehas. Den som på detta sätt underrättas torde ha rätt att som intervenient delta i rättegången (se 14 kap. 10–12 §§ rättegångsbalken).

Sista meningen i paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

7 kap. 5 §

Paragrafen har utformats med 6 kap. 5 § som förebild och behandlas i avsnitt 9.3.

Enligt paragrafen kan den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts ut ansöka om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. I en sådan situation ska reglerna om kvarstad på viss egendom i 15 kap. 2 §

Prop. 2010/11:83

64

rättegångsbalken och vissa andra bestämmelser i samma kapitel tillämpas. Det medför bl.a. att staten från vilken föremålet olagligt förts ut kan ansöka om säkerhetsåtgärd innan talan om återlämnande väckts.

7 kap. 6 §

Paragrafen har utformats med 6 kap. 6 § som förebild och behandlas i avsnitt 7.5. Tidsfristerna följer dock de frister som anges i konventionen.

Första stycket innebär att den återkrävande staten har tre år på sig, från det att den har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det, för att väcka talan om återlämnande. Om föremålet överlåts till någon annan under den tiden förloras inte talerätten, utan den löper med tre år från det att den återkrävande staten får kännedom om var föremålet finns och om vem som är den nya innehavaren.

Talan får inte väckas senare än 50 år från det att föremålet olagligt fördes ut. För föremål som förts ut lagligt med villkor om att föremålet ska återlämnas, räknas fristen från den tidpunkt då föremålet enligt tillståndet skulle ha förts tillbaka.

I andra stycket anges att om utförseln inte längre är olaglig när talan väcks – t.ex. därför att den stat som föremålet förts ut ifrån ändrat sina utförselregler – ska talan ogillas.

Första meningen i paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

7 kap. 7 §

Paragrafen har utformats med 6 kap. 7 § första stycket som förebild och behandlas i avsnitt 7.4.

För att rätt till ersättning ska finnas krävs att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts från den återkrävande staten. Den som själv fört ut föremålet olagligt kan således inte få rätt till ersättning. Bevisbördan för att tillräcklig omsorg och uppmärksamhet visats torde vila på innehavaren.

Till skillnad från vad som gäller enligt 6 kap. 7 § har även den som innehar kulturföremålet för annans räkning rätt till ersättning. Eftersom mål enligt 7 kap. ska handläggas som dispositiva tvistemål (se avsnitt 7.7), måste innehavaren själv framställa ett yrkande om ersättning i domstolen.

7 kap. 8 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 7.7.

I första stycket anges att tvistemål enligt kapitlet utgör dispositiva tvistemål.

Av andra stycket framgår att i målet kan en innehavare yrka ersättning utan att behöva ansöka om stämning.

Innebörden av tredje stycket är att deldom inte får meddelas. En innehavare som inte yrkat ersättning i ett mål om återlämnande som domstol dömt i, är oförhindrad att ge in en stämningsansökan och yrka ersättning. Tredje stycket utgör inte hinder för domstolen att pröva en sådan talan. Detta kommer till uttryck genom formuleringen ”i samma rättegång”.

Prop. 2010/11:83

65

7 kap. 9 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.5 och har utformats med 6 kap. 15 § som förebild. I förhållande till nuvarande 6 kap. 15 § har en ändring av redaktionell art gjorts med anledning av Lagrådets yttrande

Att bestämmelserna om rättegångskostnader i 18 kap. rättegångsbalken gäller i mål om återlämnande betyder i princip att den part som förlorar målet betalar rättegångskostnaderna. Detta gäller dock inte om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts ut. I så fall ska den återkrävande staten svara för rättegångskostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller i högre instans om den återkrävande staten överklagat den lägre instansens avgörande. Hänvisningen till 18 kap. 6 § rättegångsbalken innebär att den part som genom vårdslöshet eller försummelse vållat motparten kostnader alltid ska ersätta de kostnaderna.

7 kap. 10 §

Paragrafen har utformats med 6 kap. 16 § som förebild och behandlas i avsnitt 7.6.

Den innebär att en innehavare som förlorar ett mål om återlämnande inte behöver svara för kostnaderna för verkställighet av domen.

7 kap. 11 §

Paragrafen har utformats med 6 kap. 17 § som förebild och behandlas i avsnitt 9.4.

I paragrafen föreskrivs att äganderätten till föremål som återlämnats ska bedömas enligt den återkrävande statens lag.

8 kap.

Kapitlet är nytt och samlar de bestämmelser som behövs med anledning av konventionens bestämmelser om kulturföremål som stulits.

8 kap. 1 §

Paragrafen utgör en upplysning om att godtrosförvärvslagen omfattar även sådana föremål som utgör kulturföremål enligt definitionen i 7 kap. 2 § kulturminneslagen och som har stulits utomlands i en konventionsstat. Enligt paragrafen gäller, för sådana föremål, godtrosförvärvslagen med den avvikelse som anges i 2 §.

Vid den helhetsbedömning som enligt 2 § godtrosförvärvslagen ska göras i fråga om förvärvarens goda tro, kan det i många fall som rör kulturföremål av nu aktuellt slag vara naturligt att beakta bl.a. huruvida förvärvaren gjort efterforskningar i olika register över stulna kulturföremål. I avsnitt 8.4.1. finns exempel på ett sådant register och en uppräkning av de andra omständigheter konventionen anger kan ha betydelse för prövningen av om förvärvaren var i god tro.

För att avvikelsen i 2 § ska gälla ska föremålet uppfylla de krav som anges i 7 kap. 2 § kulturminneslagen, nämligen dels vara av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen, dels tillhöra någon av de kategorier som anges i bilaga 2. Dessutom ska föremålet ha stulits i en annan konventionsstat än Sverige. Även stölder i en EES-stat som är konventionsstat omfattas av paragrafen, jfr avsnitt 6.2.

Prop. 2010/11:83

66

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 2010/11:83

8 kap. 2 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.3 och föreskriver tidsfrister om tre år i stället för de frister om sex månader som anges i 3 och 5 §§ godtrosförvärvslagen för att kräva tillbaka egendom.

Bilaga 1

Den befintliga bilagan till lagen benämns bilaga 1, för att särskilja den från den nya bilaga 2.

Bilaga 2

Bilaga 2 överensstämmer med bilagan till konventionen.

14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

6 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.2.

Paragrafens innebörd är att handräckningsförfarandet hos Kronofogdemyndigheten inte kan tillämpas då en stat vill ansöka om återlämning enligt 6 eller 7 kap. kulturminneslagen av ett kulturföremål som förts ut olagligt. Den stat som vill få ett sådant föremål återlämnat är därför hänvisad till att väcka talan i allmän domstol enligt 6 kap. 4 § eller 7 kap. 4 § kulturminneslagen.

67

Unidroit-konventionen i officiell lydelse på engelska och franska

Prop. 2010/11:83

Bilaga 1

UNIDROIT Convention on Stolen or Illegally Exported Cultural Objects

(Rome, 24 June 1995)

THE STATES PARTIES TO THIS CONVENTION,

ASSEMBLED in Rome at the invitation of the Government of the Italian Republic from 7 to 24 June 1995 for a Diplomatic Conference for the adoption of the draft Unidroit Convention on the International Return of Stolen or Illegally Exported Cultural Objects,

CONVINCED of the fundamental importance of the protection of cultural heritage and of cultural exchanges for promoting understanding between peoples, and the dissemination of culture for the well-being of humanity and the progress of civilisation,

DEEPLY CONCERNED by the illicit trade in cultural objects and the irreparable damage frequently caused by it, both to these objects themselves and to the cultural heritage of national, tribal, indigenous or other communities, and also to the heritage of all peoples, and in particular by the pillage of archaeological sites and the resulting loss of irreplaceable archaeological, historical and scientific information,

Convention d'UNIDROIT sur les biens culturels volés ou illicitement exportés

(Rome, 24 juin 1995)

LES ETATS PARTIES A LA

PRESENTE CONVENTION,

REUNIS à Rome à l’invitation du Gouvernement de la République italienne du 7 au 24 juin 1995 pour une Conférence diplomatique pour l’adoption du projet de Convention d’Unidroit sur le retour international des biens culturels volés ou illicitement exportés,

CONVAINCUS de l’importance fondamentale de la protection du patrimoine culturel et des échanges culturels pour promouvoir la compréhension entre les peuples, et de la diffusion de la culture pour le bien-être de l’humanité et le progrès de la civilisation,

PROFONDEMENT PRE- OCCUPES par le trafic illicite des biens culturels et les dommages irréparables qui en sont souvent la conséquence, pour ces biens euxmêmes comme pour le patrimoine culturel des communautés nationales, tribales, autochtones ou autres et pour le patrimoine commun de tous les peuples, et déplorant en particulier le pillage de sites archéologiques et la perte

d’irremplaçables
informations

archéologiques,
historiques
et

scientifiques qui en résulte,
68

DETERMINED
to
contribute
DETERMINES
à
contribuer
Prop. 2010/11:83

effectively to the fight against
efficacement
à la
lutte
contre le
Bilaga 1

illicit trade in cultural objects by
trafic illicite des biens culturels en

taking the important step of
établissant un corps minimum de

establishing
common,
minimal
règles juridiques communes
aux

legal rules for the restitution and
fins de restitution et de retour des

return of cultural objects between
biens culturels entre les Etats

Contracting
States,
with
the
contractants, dans le but de

objective

of
improving
the
favoriser la préservation et la

preservation and protection of the
protection du
patrimoine culturel

cultural heritage in the interest of
dans l’intérêt de tous,

all,

EMPHASISING
that

this
SOULIGNANT que
la
présente

Convention is intended to facilitate
Convention a pour objectif de

the restitution and return of
faciliter la restitution et le retour

cultural objects, and that the
des biens culturels, et que la mise

provision of any remedies, such as
en place dans certains Etats de

compensation,
needed
to
effect
mécanismes,

tels

que

restitution and return in some
l’indemnisation, nécessaires
pour

States, does not imply that such
assurer la restitution ou le retour,

remedies should be adopted in
n’implique pas que de telles

other States,

mesures
devraient
être
adoptées

dans d’autres Etats,

AFFIRMING that the adoption of
AFFIRMANT que l’adoption des

the provisions of this Convention
dispositions
de
la

présente

for the future in no way confers
Convention
pour
l’avenir
ne

any approval or legitimacy upon
constitue en aucune façon une

illegal transactions
of
whatever
approbation ou une légitimation de

kind which may have taken place
tout trafic illicite intervenu avant

before the entry into force of the
son entrée en vigueur,

Convention,

CONSCIOUS that this Convention
CONSCIENTS DU FAIT que la

will not by itself provide a solution
présente
Convention
n’apportera

to the problems raised by illicit
pas à elle seule une solution aux

trade, but that it initiates a process
problèmes posés par le trafic

that will

enhance
international
illicite, mais qu’elle amorce un

cultural co-operation and maintain
processus visant à renforcer la

a proper role for legal trading and
coopération

culturelle

inter-State agreements for cultural
internationale et à maintenir une

exchanges,

juste place au commerce licite et

aux accords inter-étatiques dans

les échanges culturels,

ACKNOWLEDGING

that
RECONNAISSANT que la mise

implementation of this Convention
en oeuvre de la présente

should be accompanied by other
Convention devrait s’accompagner

effective
measures
for
protecting
d’autres
mesures
efficaces
en

cultural
objects,
such
as
the
faveur de
la
protection
des biens
69

development and use of registers,
culturels, telles
que
l’élaboration
Prop. 2010/11:83

the
physical
protection

of
et l’utilisation
de
registres,
la
Bilaga 1

archaeological sites and
technical
protection
matérielle
des sites

co-operation,

archéologiques
et
la

coopération

technique,

RECOGNISING
the

work
of
RENDANT
hommage à l’action

various bodies to protect cultural
accomplie

par

différents

property,
particularly
the
1970
organismes pour protéger les biens

UNESCO
Convention
on
illicit
culturels,
en

particulier
la

traffic and the development of
Convention
de
l’UNESCO
de

codes of conduct in the private
1970 relative au trafic illicite et

sector,

l’élaboration de codes de conduite

dans le secteur privé,

HAVE AGREED as follows:

ONT
ADOPTE
les

dispositions

suivantes:

CHAPTER I – SCOPE OF
CHAPITRE I – CHAMP

APPLICATION AND

D’APPLICATION ET

DEFINITION

DEFINITION

Article 1

Article premier

This Convention applies to claims
La présente Convention s’applique

of an international character for:
aux
demandes
à
caractère

international:

(a) the restitution of stolen cultural
a) de restitution de biens culturels

objects;

volés;

(b) the return of cultural objects
b) de retour de biens culturels

removed from the territory of a
déplacés du territoire d’un Etat

Contracting State contrary to its
contractant en violation de son

law regulating the export of
droit réglementant l’exportation de

cultural objects for the purpose of
biens culturels en vue de protéger

protecting

its
cultural
heritage
son patrimoine culturel (ci-après

(hereinafter
“illegally
exported
dénommés
“biens

culturels

cultural objects”).

illicitement exportés”).

Article 2

Article 2

For the purposes of this
Par biens culturels, au sens de la

Convention,
cultural
objects
are
présente Convention, on entend les

those which, on religious or
biens qui, à titre religieux ou

secular grounds, are of importance
profane, revêtent
une
importance

for
archaeology,
prehistory,
pour
l’archéologie, la
préhistoire,

history, literature, art or science
l’histoire, la littérature, l’art ou la

and belong to one of the categories
science et qui appartiennent à

listed
in

the
Annex
to

this
l’une
des
catégories
énumérées
70

Convention.
dans l’annexe à la présente
Prop. 2010/11:83

Convention.
Bilaga 1

CHAPTER II – RESTITUTION
CHAPITRE II –

OF STOLEN CULTURAL
RESTITUTION DES BIENS

OBJECTS
CULTURELS VOLES

Article 3
Article 3

(1) The possessor of a cultural object which has been stolen shall return it.

(2) For the purposes of this Convention, a cultural object which has been unlawfully excavated or lawfully excavated but unlawfully retained shall be considered stolen, when consistent with the law of the State where the excavation took place.

(3) Any claim for restitution shall be brought within a period of three years from the time when the claimant knew the location of the cultural object and the identity of its possessor, and in any case within a period of fifty years from the time of the theft.

(4) However, a claim for restitution of a cultural object forming an integral part of an identified monument or archaeological site, or belonging to a public collection, shall not be subject to time limitations other than a period of three years from the time when the claimant knew the location of the cultural object and the identity of its possessor.

(5) Notwithstanding the provisions of the preceding paragraph, any Contracting State may declare that a claim is subject to a time limitation of 75 years or such

1) Le possesseur d’un bien culturel volé doit le restituer.

2) Au sens de la présente Convention un bien culturel issu de fouilles illicites ou licitement issu de fouilles mais illicitement retenu est considéré comme volé si cela est compatible avec le droit de l’Etat où lesdites fouilles ont eu lieu.

3) Toute demande de restitution doit être introduite dans un délai de trois ans à compter du moment où le demandeur a connu l’endroit où se trouvait le bien culturel et l’identité du possesseur et, dans tous les cas, dans un délai de cinquante ans à compter du moment du vol.

4) Toutefois, une action en restitution d’un bien culturel faisant partie intégrante d’un monument ou d’un site archéologique identifiés ou faisant partie d’une collection publique, n’est soumise à aucun délai de prescription autre que le délai de trois ans à compter du moment où le demandeur a connu l’endroit où se trouvait le bien culturel et l’identité du possesseur.

5) Nonobstant les dispositions du paragraphe précédent, tout Etat contractant peut déclarer qu’une action se prescrit dans un délai de

75 ans ou dans un délai plus long
71

longer period as is provided in its
prévu
par
son
droit.
Une action,
Prop. 2010/11:83

law. A claim made in another
intentée
dans
un
autre
Etat
Bilaga 1

Contracting State for restitution of
contractant,
en
restitution
d’un

a cultural object displaced from a
bien
culturel
déplacé
d’un

monument,
archaeological
site or
monument,

d’un

site

public collection in a Contracting
archéologique ou d’une collection

State making such a declaration
publique situé dans un Etat

shall also be subject to that time
contractant qui fait une telle

limitation.

déclaration,
se
prescrit
également

dans le même délai.

(6) A declaration referred to in the
6) La déclaration visée au

preceding paragraph shall be made
paragraphe précédent est faite au

at the time of signature,
moment de la signature, de la

ratification,
acceptance,
approval
ratification,
de
l’acceptation, de

or accession.

l’approbation ou de l’adhésion.

(7) For the purposes of this
7) Par “collection publique”, au

Convention, a “public collection”,
sens de la présente Convention, on

consists of a group of inventoried
entend tout ensemble de biens

or
otherwise
identified
cultural
culturels inventoriés ou autrement

objects owned by:

identifiés appartenant à:

(a) a Contracting State

a) un Etat contractant;

(b) a regional or local authority of
b) une collectivité régionale ou

a Contracting State;

locale d’un Etat contractant;

(c) a religious institution in a
c) une institution religieuse située

Contracting State; or

dans un Etat contractant; ou

(d) an institution that is established
d) une institution établie à des fins

for
an
essentially
cultural,
essentiellement

culturelles,

educational or scientific purpose in
pédagogiques
ou
scientifiques

a Contracting State and is
dans un Etat contractant et

recognised in that State as serving
reconnue dans cet Etat comme

the public interest.

étant d’intérêt public.

(8) In addition, a claim for
8) En outre, l’action en restitution

restitution of a sacred or
d’un bien culturel sacré ou

communally
important
cultural
revêtant une importance collective

object belonging to and used by a
appartenant à, et utilisé par, une

tribal or indigenous community in
communauté autochtone ou tribale

a Contracting State as part of that
dans un Etat contractant pour

community's
traditional
or
ritual
l’usage traditionnel ou rituel de

use, shall be subject to the time
cette communauté est soumise au

limitation
applicable to
public
délai
de
prescription
applicable

collections.

aux collections publiques.

Article 4

Article 4

(1) The possessor of a stolen
1) Le possesseur d’un bien culturel

cultural object required to return it
volé,
qui
doit le restituer, a
droit
72

shall be entitled, at the time of its
au paiement,
au
moment
de
sa
Prop. 2010/11:83

restitution, to payment of fair and
restitution,

d’une
indemnité
Bilaga 1

reasonable compensation provided
équitable à condition qu’il n’ait

that the possessor neither knew
pas su ou dû raisonnablement

nor ought reasonably to have
savoir que le bien était volé et

known that the object was stolen
qu’il puisse prouver avoir agi avec

and can prove that it exercised due
la diligence requise lors de

diligence
when
acquiring
the
l’acquisition.

object.

(2) Without prejudice to the right
2) Sans porter atteinte au droit du

of the possessor to compensation
possesseur à indemnisation visé au

referred to in the preceding
paragraphe
précédent,
des
efforts

paragraph, reasonable efforts shall
raisonnables sont faits afin que la

be made to have the person who
personne qui a transféré le bien

transferred the cultural object to
culturel au possesseur, ou tout

the possessor, or any prior
autre
cédant
antérieur,
paie

transferor,
pay
the
compensation
l’indemnité
lorsque
cela
est

where to do so would be consistent
conforme au droit de l’Etat dans

with the law of the State in which
lequel la demande est introduite.

the claim is brought.

(3) Payment of compensation to
3) Le paiement de l’indemnité au

the possessor by the claimant,
possesseur
par
le
demandeur,

when this is required, shall be
lorsque cela est exigé, ne porte pas

without prejudice to the right of
atteinte au droit du demandeur

the claimant to recover it from any
d’en réclamer le remboursement à

other person.

une autre personne.

(4) In determining whether the
4) Pour déterminer si le possesseur

possessor exercised due diligence,
a agi avec la diligence requise, il

regard shall be had to all the
sera tenu compte de toutes les

circumstances
of the acquisition,
circonstances
de
l’acquisition,

including the character of the
notamment de la qualité des

parties, the price paid, whether the
parties, du prix payé, de la consul-

possessor

consulted
any
tation par le possesseur de tout

reasonably
accessible
register of
registre relatif aux biens culturels

stolen cultural objects, and any
volés
raisonnablement
accessible

other relevant
information
and
et de toute autre information et

documentation
which
it
could
documentation
pertinentes
qu’il

reasonably
have
obtained,
and
aurait pu raisonnablement obtenir

whether the possessor
consulted
et de la consultation d’organismes

accessible agencies or took any
auxquels il pouvait avoir accès ou

other step that a reasonable person
de toute autre démarche qu’une

would have taken in the
personne raisonnable aurait entre-

circumstances.

prise
dans

les
mêmes

circonstances.

(5) The possessor shall not be in a
5) Le possesseur ne peut

more favourable position than the
bénéficier
d’un
statut
plus

person from whom it acquired the
favorable que celui de la personne
73

cultural object by inheritance or
dont il a acquis le bien culturel par
Prop. 2010/11:83

otherwise gratuitously.
héritage ou autrement à titre
Bilaga 1

gratuit.

CHAPTER III – RETURN OF
CHAPITRE III – RETOUR

ILLEGALLY EXPORTED
DES BIENS CULTURELS

CULTURAL OBJECTS
ILLICITEMENT EXPORTES

Article 5
Article 5

(1) A Contracting State may request the court or other competent authority of another Contracting State to order the return of a cultural object illegally exported from the territory of the requesting State.

(2) A cultural object which has been temporarily exported from the territory of the requesting State, for purposes such as exhibition, research or restoration, under a permit issued according to its law regulating its export for the purpose of protecting its cultural heritage and not returned in accordance with the terms of that permit shall be deemed to have been illegally exported.

(3) The court or other competent authority of the State addressed shall order the return of an illegally exported cultural object if the requesting State establishes that the removal of the object from its territory significantly impairs one or more of the following interests:

(a) the physical Preservation of the object or of its context;

(b) the integrity of a complex object;

(c) the preservation of information of, for example, a scientific or historical character;

(d) the traditional or ritual use of

1) Un Etat contractant peut demander au tribunal ou à toute autre autorité compétente d’un autre Etat contractant d’ordonner le retour d’un bien culturel illicitement exporté du territoire de l’Etat requérant.

2) Un bien culturel, exporté temporairement du territoire de l’Etat requérant, notamment à des fins d’exposition, de recherche ou de restauration, en vertu d’une autorisation délivrée selon son droit réglementant l’exportation de biens culturels en vue de protéger son patrimoine culturel et qui n’a pas été retourné conformément aux termes de cette autorisation, est réputé avoir été illicitement exporté.

3) Le tribunal ou toute autre autorité compétente de l’Etat requis ordonne le retour du bien culturel lorsque l’Etat requérant établit que l’exportation du bien porte une atteinte significative à l’un ou l’autre des intérêts suivants:

a) la conservation matérielle du bien ou de son contexte;

b) l’intégrité d’un bien complexe;

c) la conservation de l’information, notamment de nature scientifique ou historique, relative au bien;

d) l’usage traditionnel ou rituel du
74

the object by a tribal or indigenous community,

or establishers that the object is of significant cultural importance for the requesting State.

(4) Any request made under paragraph 1 of this article shall contain or be accompanied by such information of a factual or legal nature as may assist the court or other competent authority of the State addressed in determining whether the requirements of paragraphs 1 to 3 have been met.

(5) Any request for return shall be brought within a period of three years from the time when the requesting State knew the location of the cultural object and the identity of its possessor, and in any case within a period of fifty years from the date of the export or from the date on which the object should have been returned under a permit referred to in paragraph 2 of this article.

bien par une
communauté Prop. 2010/11:83

autochtone ou tribale,
Bilaga 1

ou établit que le bien revêt pour lui une importance culturelle significative.

4) Toute demande introduite en vertu du paragraphe 1 du présent article doit être accompagnée de toute information de fait ou de droit permettant au tribunal ou à l’autorité compétente de l’Etat requis de déterminer si les conditions des paragraphes 1 à 3 sont remplies.

5) Toute demande de retour doit être introduite dans un délai de trois ans à compter du moment où l’Etat requérant a connu l’endroit où se trouvait le bien culturel et l’identité du possesseur et, dans tous les cas, dans un délai de cinquante ans à compter de la date de l’exportation ou de la date à laquelle le bien aurait dû être retourné en vertu d’une autorisation visée au paragraphe 2 du présent article.

Article 6
Article 6

(1) The possessor of a cultural object who acquired the object after it was illegally exported shall be entitled, at the time of its return, to payment by the requesting State of fair and reason compensation, provided that the possessor neither knew nor ought reasonably to have known at the time of acquisition that the object had been illegally exported.

(2) In determining whether the possessor knew or ought reasonably to have known that the cultural object had been illegally exported, regard shall be had to

the circumstances of the

1) Le possesseur d’un bien culturel qui a acquis ce bien après que celui-ci a été illicitement exporté a droit, au moment de son retour, au paiement par l’Etat requérant d’une indemnité équitable, sous réserve que le possesseur n’ait pas su ou dû raisonnablement savoir, au moment de l’acquisition, que le bien avait été illicitement exporté.

2) Pour déterminer si le possesseur a su ou aurait dû raisonnablement savoir que le bien culturel a été illicitement exporté, il sera tenu compte des circonstances de

l’acquisition, notamment du défaut

75

acquisition, including the absence
du
certificat d’exportation
requis
Prop. 2010/11:83

of an export certificate required
en
vertu
du
droit
de
l’Etat
Bilaga 1

under the law of the requesting
requérant.

State.

(3) Instead of compensation, and
3) Au lieu de l’indemnité et en

in agreement with the requesting
accord avec l’Etat requérant, le

State, the possessor required to
possesseur qui doit retourner le

return the cultural object to that
bien culturel sur le territoire de cet

State may decide:

Etat, peut décider:

(a) to retain ownership of the
a) de rester propriétaire du bien;

object; or

ou

(b) to transfer ownership against
b) d’en transférer la propriété, à

payment or gratuitously to a
titre onéreux ou gratuit, à une

person of its choice residing in the
personne de son choix résidant

requesting State who provides the
dans l’Etat requérant et présentant

necessary guarantees.

les garanties nécessaires.

(4) The cost of returning the
4) Les dépenses découlant du

cultural object in accordance with
retour
du
bien
culturel

this article shall be borne by the
conformément
au
présent
article

requesting State, without prejudice
in-combent à l’Etat requérant, sans

to the right of that State to recover
préjudice du droit de celui-ci de se

costs from any other person.

faire rembourser les frais par toute

autre personne.

(5) The possessor shall not be in a
5) Le possesseur ne peut

more favourable position than the
bénéficier
d’un
statut

plus

person from whom it acquired the
favorable que celui de la personne

cultural object by inheritance or
dont il a acquis le bien culturel par

otherwise gratuitously.

héritage ou autrement à titre

gratuit.

Article 7

Article 7

(1) The provisions of this Chapter
1) Les dispositions du présent

shall not apply where:

Chapitre
ne
s’appliquent
pas

(a) the export of a cultural object
lorsque:

a) l’exportation du bien culturel

is no longer illegal at the time at
n’est plus illicite au moment où le

which the return is requested; or
retour est demandé; ou

(b) the object was exported during
b) le bien a été exporté du vivant

the lifetime of the person who
de la personne qui l’a créé ou au

created it or within a period of
cours d’une période de cinquante

fifty years following the death of
ans après le décès de cette

that person.

personne.

(2) Notwithstanding the provisions
2) Nonobstant les dispositions de

of sub-paragraph (b) of the
l’alinéa
b)
du

paragraphe

preceding
paragraph,
the
précédent,
les
dispositions
du
76

provisions of this Chapter shall apply where a cultural object was made by a member or members of a tribal or indigenous community for traditional or ritual use by that community and the object will be returned to that community.

présent Chapitre s’appliquent
Prop. 2010/11:83

lorsque le bien culturel a été créé
Bilaga 1

par un membre ou des membres

d’une communauté autochtone ou

tribale pour l’usage traditionnel ou

rituel de cette communauté et que

le bien doit être retourné à cette

communauté.

CHAPTER IV – GENERAL
CHAPITRE IV –

PROVISIONS
DISPOSITIONS GENERALES

Article 8
Article 8

(1) A claim under Chapter II and a request under Chapter III may be brought before the courts or other competent authorities of the Contracting State where the cultural object is located, in addition to the courts or other competent authorities otherwise having jurisdiction under the rules in force in Contracting States.

(2) The parties may agree to submit the dispute to any court or other competent authority or to arbitration.

(3) Resort may be had to the provisional, including protective, measures available under the law of the Contracting State where the object is located even when the claim for restitution or request for return of the object is brought before the courts or other competent authorities of another Contracting State.

1) Une demande fondée sur les Chapitres II ou III peut être introduite devant les tribunaux ou toutes autres autorités compétentes de l’Etat contractant où se trouve le bien culturel, ainsi que devant les tribunaux ou autres autorités compétentes qui peuvent connaître du litige en vertu des règles en vigueur dans les Etats contractants.

2) Les parties peuvent convenir de soumettre leur litige soit à un tribunal ou une autre autorité compétente, soit à l’arbitrage.

3) Les mesures provisoires ou conservatoires prévues par la loi de l’Etat contractant où se trouve le bien peuvent être mises en oeuvre même si la demande au fond de restitution ou de retour du bien est portée devant les tribunaux ou toutes autres autorités compétentes d’un autre Etat contractant.

Article 9
Article 9

(1) Nothing in this Convention shall prevent a Contracting State from applying any rules more favourable to the restitution or the return of stolen or illegally

1) La présente Convention n’empêche pas un Etat contractant d’appliquer toutes règles plus favorables à la restitution ou au

retour des biens culturels volés ou

77

exported cultural objects than
illicitement
exportés
que celles
Prop. 2010/11:83

provided for by this Convention.
prévues
par
la
présente
Bilaga 1

Convention.

(2) This article shall not be interpreted as creating an obligation to recognise or enforce a decision of a court or other competent authority of another Contracting State that departs from the provisions of this Convention.

2) Le présent article ne doit pas être interprété comme créant une obligation de reconnaître ou de donner force exécutoire à une décision d’un tribunal ou de toute autre autorité compétente d’un autre Etat contractant qui s’écarte des dispositions de la présente Convention.

Article 10
Article 10

(1) The provisions of Chapter II shall apply only in respect of a cultural object that is stolen after this Convention enters into force in respect of the State where the claim is brought, provided that:

(a) the object was stolen from the territory of a Contracting State after the entry into force of this Convention for that State; or

(b) the object is located in a Contracting State after the entry into force of the Convention for that State.

(2) The provisions of Chapter III shall apply only in respect of a cultural object that is illegally exported after this Convention enters into force for the requesting State as well as the State where the request is brought.

(3) This Convention does not in any way legitimise any illegal transaction of whatever nature which has taken place before the entry into force of this Convention or which is excluded under paragraphs (1) or (2) of this article, nor limit any right of a State or other person to make a claim under remedies available

1) Les dispositions du Chapitre II s’appliquent à un bien culturel qui a été volé après l’entrée en vigueur de la présente Convention à l’égard de l’Etat où la demande est introduite, sous réserve que:

a) le bien ait été volé sur le territoire d’un Etat contractant après l’entrée en vigueur de la présente Convention à l’égard de cet Etat; ou

b) le bien se trouve dans un Etat contractant après l’entrée en vigueur de la présente Convention à l’égard de cet Etat.

2) Les dispositions du Chapitre III ne s’appliquent qu’à un bien culturel illicitement exporté après l’entrée en vigueur de la Convention à l’égard de l’Etat requérant ainsi que de l’Etat où la demande est introduite.

3) La présente Convention ne légitime aucunement une opération illicite de quelque nature qu’elle soit qui a eu lieu avant l’entrée en vigueur de la présente Convention ou à laquelle l’application de celle-ci est exclue par les paragraphes 1 ou 2 du présent article, ni ne limite le droit

d’un Etat ou d’une autre personne

78

outside the framework of this Convention for the restitution or return of a cultural object stolen or illegally exported before the entry into force of this Convention.

d’intenter, en dehors du cadre de
Prop. 2010/11:83

la présente Convention, une action
Bilaga 1

en restitution ou retour d’un bien

culturel volé ou illicitement

exporté avant l’entrée en vigueur

de la présente Convention.

CHAPTER V – FINAL
CHAPITRE V –

PROVISIONS
DISPOSITIONS FINALES

Article 11
Article 11

(1) This Convention is open for signature at the concluding meeting of the Diplomatic Conference for the adoption of the draft Unidroit Convention on the International Return of Stolen or Illegally Exported Cultural Objects and will remain open for signature by all States at Rome until June 1996.

(2) This Convention is subject to ratification, acceptance or approval by States which have signed it.

(3) This Convention is open for accession by all States which are not signatory States as from the date it is open for signature.

(4) Ratification, acceptance, approval or accession is subject to the deposit of a formal instrument to that effect with the depositary.

1) La présente Convention sera ouverte à la signature à la séance de clôture de la Conférence diplomatique pour l’adoption du projet de Convention d’Unidroit sur le retour international des biens culturels volés ou illicitement exportés et restera ouverte à la signature de tous les Etats à Rome jusqu’au 30 juin 1996.

2) La présente Convention est sujette à ratification, acceptation ou approbation par les Etats qui l’ont signée.

3) La présente Convention sera ouverte à l’adhésion de tous les Etats qui ne sont pas signataires, à partir de la date à laquelle elle sera ouverte à la signature.

4) La ratification, l’acceptation, l’approbation ou l’adhésion sont soumises au dépôt d’un instrument en bonne et due forme à cet effet auprès du dépositaire.

Article 12
Article 12

(1) This Convention shall enter into force on the first day of the sixth month following the date of deposit of the fifth instrument of ratification, acceptance, approval or accession.

1) La présente Convention entre en vigueur le premier jour du sixième mois suivant la date du dépôt du cinquième instrument de ratification, d’acceptation,

d’approbation ou d’adhésion.

79

(2) For each State that ratifies, accepts, approves or accedes to this Convention after the deposit of the fifth instrument of ratification, acceptance, approval or accession, this Convention shall enter into force in respect of that State on the first day of the sixth month following the date of deposit of its instrument of ratification, acceptance, approval or accession.

2) Pour
tout
Etat qui ratifie,
Prop. 2010/11:83

accepte ou approuve la présente
Bilaga 1

Convention ou y adhère après le

dépôt du cinquième instrument de

ratification,
d’acceptation,

d’approbation
ou d’adhésion,
la

Convention entre en vigueur à

l’égard de cet Etat le premier jour

du sixième mois suivant la date du

dépôt
de
l’instrument
de

ratification,
d’acceptation,

d’approbation ou d’adhésion.

Article 13
Article 13

(1) This Convention does not affect any international instrument by which any Contracting State is legally bound and which contains provisions on matters governed by this Convention, unless a contrary declaration is made by the States bound by such instrument.

1) La présente Convention ne déroge pas aux instruments internationaux par lesquels un Etat contractant est juridiquement lié et qui contiennent des dispositions sur les matières réglées par la présente Convention, à moins qu’une déclaration contraire ne soit faite par les Etats liés par de tels instruments.

(2) Any Contracting State may enter into agreements with one or more Contracting States, with a view to improving the application of this Convention in their mutual relations. The States which have concluded such an agreement shall transmit a copy to the depositary.

(3) In their relations with each other, Contracting States which are Members of organisations of economic integration or regional bodies may declare that they will apply. the internal rules of these organisations or bodies and will not therefore apply as between these States the provisions of this Convention the scope of application of which coincides with that of those rules.

2) Tout Etat contractant pourra conclure avec un ou plusieurs Etats contractants des accords en vue de favoriser l’application de la présente Convention dans leurs rapports réciproques. Les Etats qui auront conclu de tels accords en transmettront une copie au dépositaire.

3) Dans leurs relations mutuelles, les Etats contractants membres d’organisations d’intégration économique ou d’entités régionales peuvent déclarer qu’ils appliquent les règles internes de ces organisations ou entités et n’appliquent donc pas dans ces relations les dispositions de la présente Convention dont le champ d’application coïncide avec celui de ces règles.

80

Article 14

Article 14

(1) If a Contracting State has two
1) Tout Etat contractant qui

or more territorial units, whether
comprend deux ou plusieurs unités

or not possessing different systems
territoriales, qu’elles possèdent ou

of law applicable in relation to the
non des systèmes de droit

matters dealt with in this
différents
applicables
dans
les

Convention, it may, at the time of
matières régies par la présente

signature or of the deposit of its
Convention, pourra, au moment de

instrument
of
ratification,
la signature ou du dépôt des

acceptance, approval or accession,
instruments

de
ratification,

declare that this Convention is to
d’acceptation,
d’approbation
ou

extend to all its territorial units or
d’adhésion,
déclarer
que
la

only to one or more of them, and
présente
Convention s’appliquera

may substitute for its declaration
à toutes ses unités territoriales ou

another declaration at any time.
seulement à l’une ou plusieurs

d’entre elles et pourra à tout

moment

substituer
à

cette

déclaration

une
nouvelle

déclaration.

(2) These declarations are to be
2) Ces déclarations seront notifiées

notified to the depositary and are
au
dépositaire
et
désigneront

to state expressly the territorial
expressément
les

unités

units to which the Convention
territoriales

auxquelles

la

extends.

Convention s’applique.

(3) If, by virtue of a declaration
3) Si en vertu d’une déclaration

under this article, this Convention
faite
conformément
au
présent

extends to one or more but not all
article,
la
présente
Convention

of the territorial units of a
s’applique à l’une ou plusieurs des

Contracting State the reference to:
unités
territoriales
d’un
Etat

contractant, mais non pas à toutes,

(a) the territory of a Contracting
la référence:

a) au territoire d’un Etat

State in Article 1 shall be
contractant à l’article premier vise

construed as referring to the
le territoire d’une unité territoriale

territory of a territorial unit of that
de cet Etat;

State;

(b) a court or other competent
b) au tribunal ou à une autre

authority of the Contracting State
autorité
compétente
de
l’Etat

or of the State addressed shall be
contractant ou de l’Etat requis vise

construed as referring to the court
le tribunal ou l’autre autorité

or other competent authority of a
compétente d’une unité territoriale

territorial unit of that State;
de cet Etat;

(c) the Contracting State where the
c) à l’Etat contractant où se trouve

cultural object is located in Article
le bien culturel au paragraphe 1 de

8 (1) shall b construed as referring
l’article 8 vise l’unité territoriale

to the territorial unit of that State
de cet Etat où se trouve le bien;

where the object is located;

(d) the law
of the
Contracting
d) à la loi de l’Etat contractant où

Prop. 2010/11:83

Bilaga 1

81

State where the object is located in Article 8 (3) shall be construed as referring to the law of the territorial unit of that State where the object is located; and

(e) a Contracting State in Article 9 shall be construed as referring to a territorial unit of that State.

(4) If a Contracting State makes no declaration under paragraph 1 of this article, this Convention is to extend to all territorial units of that State.

se trouve le bien au paragraphe 3
Prop. 2010/11:83

de l’article 8 vise la loi de l’unité
Bilaga 1

territoriale de cet Etat où se trouve

le bien; et

e) à un Etat contractant à l’article

9 vise une unité territoriale de cet

Etat.

4) Si un Etat contractant ne fait

pas de déclaration en vertu du

paragraphe 1 du présent article, la

présente Convention s’appliquera

à l’ensemble du territoire de cet

Etat.

Article 15
Article 15

(1) Declarations made under this Convention at the time of signature are subject to confirmation upon ratification, acceptance or approval.

(2) Declarations and confirmations of declarations are to be in writing and to be formally notified to the depositary.

(3) A declaration shall take effect simultaneously with the entry into force of this Convention in respect of the State concerned. However, a declaration of which the depositary receives formal notification after such entry into force shall take effect on the first day of the sixth month following the date of its deposit with the depositary.

(4) Any State which makes a declaration under this Convention may withdraw it at any time by a formal notification in writing addressed to the depositary. Such withdrawal shall take effect on the first day of the sixth month

1) Les déclarations faites en vertu de la présente Convention lors de la signature sont sujettes à confirmation lors de la ratification, de l’acceptation ou de l’approbation.

2) Les déclarations, et la confirmation des déclarations, seront faites par écrit et formellement notifiées au dépositaire.

3) Les déclarations prendront effet à la date de l’entrée en vigueur de la présente Convention à l’égard de l’Etat déclarant. Cependant, les déclarations dont le dépositaire aura reçu notification formelle après cette date prendront effet le premier jour du sixième mois suivant la date de leur dépôt auprès du dépositaire.

4) Tout Etat qui fait une déclaration en vertu de la présente Convention peut à tout moment la retirer par une notification formelle adressée par écrit au dépositaire. Ce retrait prendra effet

le premier jour du sixième mois

82

following the date of the deposit of the notification.

suivant la date de dépôt de la
Prop. 2010/11:83

notification.
Bilaga 1

Article 16
Article 16

(1) Each Contracting State shall at the time of signature, ratification, acceptance, approval or accession, declare that claims for the restitution, or requests for the return, of cultural objects brought by a State under Article 8 may be submitted to it under one or more of the following procedures:

(a) directly to the courts or other competent authorities of the declaring State;

(b) through an authority or authorities designated by that State to receive such claims or requests and to forward them to the courts or other competent authorities of that State;

(c) through diplomatic or consular channels.

(2) Each Contracting State may also designate the courts or other authorities competent to order the restitution or return of cultural objects under the provisions of Chapters II and III.

1) Tout Etat contractant devra, au moment de la signature, de la ratification, de l’acceptation, de l’approbation ou de l’adhésion, déclarer que les demandes de retour ou de restitution de biens culturels introduites par un Etat en vertu de l’article 8 peuvent lui être soumises selon une ou plusieurs des procédures suivantes:

a) directement auprès des tribunaux ou autres autorités compétentes de l’Etat déclarant;

b) par le biais d’une ou plusieurs autorités désignées par cet Etat pour recevoir de telles demandes et les transmettre aux tribunaux ou autres autorités compétentes de cet Etat;

c) par les voies diplomatiques ou consulaires.

2) Tout Etat contractant peut également désigner les tribunaux ou autres autorités compétentes pour ordonner la restitution ou le retour des biens culturels conformément aux dispositions des Chapitres II et III.

(3) Declarations made under 3) Une déclaration faite en vertu

paragraphs 1 and 2 of this article
des paragraphes 1 et 2 du présent

may be modified at any time by a
article peut être modifiée à tout

new declaration.
moment
par
une
nouvelle

déclaration.

(4) The provisions of paragraphs 1
4)
Les
dispositions
des

to 3 of this article do not affect
paragraphes 1 à 3 du présent

bilateral or multilateral agreements
article ne dérogent pas aux

on judicial assistance in respect of
dispositions des accords bilatéraux

civil and commercial matters that
et
multilatéraux
d’entraide

may exisit between Contracting
judiciaire dans les matières civiles

States.
et
commerciales
qui
pourraient

exister
entre
des
Etats

contractants.

83

Article 17

Each Contracting State shall, no later than six months following the date of deposit of its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, provide the depositary with written information in one of the official languages of the Convention concerning the legislation regulating the export of its cultural objects. This information shall be updated from time to time as appropriate.

Article 17

Tout Etat contractant, dans un délai de six mois suivant la date du dépôt de son instrument de ratification, d’acceptation, d’approbation ou d’adhésion, remet au dépositaire une information écrite dans une des langues officielles de la Convention concernant la législation réglementant l’exportation de biens culturels. Cette information sera mise à jour périodiquement, s’il y a lieu.

Prop. 2010/11:83

Bilaga 1

Article 18

Article 18

No reservations are permitted
Aucune
réserve
n’est
admise

except those expressly authorised
hormis
celles
qui
sont

in this Convention.
expressément autorisées
par la

présente Convention.

Article 19

Article 19

(1) This Convention may be denounced by any State Party, at any time after the date on which it enters into force for that State, by the deposit of an instrument to that effect with the depositary.

(2) A denunciation shall take effect on the first day of the sixth month following the deposit of the instrument of denunciation with the depositary. Where a longer period for the denunciation to take effect is specified in the instrument of denunciation it shall take effect upon the expiration of such longer period after its deposit with the depositary.

1) La présente Convention peut être dénoncée par l’un quelconque des Etats parties à tout moment à compter de la date à laquelle elle entre en vigueur à l’égard de cet Etat par le dépôt d’un instrument à cet effet auprès du dépositaire.

2) Une dénonciation prend effet le premier jour du sixième mois suivant la date du dépôt de l’instrument de dénonciation auprès du dépositaire. Lorsqu’une période plus longue pour la prise d’effet de la dénonciation est spécifiée dans l’instrument de dénonciation, celle-ci prend effet à l’expiration de la période en question après le dépôt de l’instrument de dénonciation auprès du dépositaire.

(3) Notwithstanding
such a
3)
Nonobstant
une
telle

denunciation, this
Convention
dénonciation,
la
présente

shall nevertheless apply to a claim
Convention demeurera applicable

84

for restitution or a request for
à toute demande de restitution ou
Prop. 2010/11:83

return of a cultural object
de
retour

d’un
bien

culturel
Bilaga 1

submitted prior to the date on
introduite avant la date à laquelle

which
the
denunciation
takes
cette dénonciation prend effet.

effect.

Article 20

Article 20

The President of the International
Le
Président
de
l’Institut

Institute for the Unification of
international pour l’unification du

Private Law (Unidroit) may at
droit
privé
(Unidroit)
peut

regular intervals, or at any time at
convoquer, périodiquement ou à la

the request of five Contracting
demande

de
cinq

Etats

States,
convene
a
special
contractants,

un
comité

spécial

committee in order to review the
afin d’examiner le fonctionnement

practical
operation
of
this
pratique
de
la
présente

Convention.

Convention.

Article 21

Article 21

(1) This Convention shall be
1) La présente Convention sera

deposited with the Government of
déposée auprès du Gouvernement

the Italian Republic.

de la République italienne.

(2) The Government of the Italian
2) Le Gouvernement de la

Republic shall:

République italienne:

(a) inform all States which have
a) informe tous les Etats qui ont

signed or acceded to this
signé la présente Convention ou

Convention and the President of
qui y ont adhéré et le Président de

the International Institute for the
l’Institut
international

pour

Unification
of
Private
Law
l’unification

du
droit

privé

(Unidroit) of:

(Unidroit):

(i) each new signature or deposit
i) de toute signature nouvelle ou

of an instrument of ratification,
de tout dépôt d’instrument de

acceptance approval or accession,
ratification,

d’acceptation,

together with the date thereof;
d’approbation ou d’adhésion et de

la date à laquelle cette signature ou

(ii) each declaration made in
ce dépôt sont intervenus;

ii) de toute déclaration, effectuée

accordance with this Convention;
en vertu des dispositions de la

(iii) the withdrawal of any
présente Convention;

iii) du retrait de toute déclaration;

declaration;

(iv) the date of entry into force of
iv) de la date d’entrée en vigueur

this Convention;

de la présente Convention;

(v) the agreements referred to in
v) des accords visés à l’article 13;

Article 13;

(vi) the deposit of an instrument of
vi) du dépôt de tout instrument de

denunciation
of
this
Convention
dénonciation

de
la
présente

together
with
the
date
of its
Convention, ainsi que de la date à
85

deposit and the date on which it takes effect;

(b) transmit certified true copies of this Convention to all signatory States, to all States acceding to the Convention and to the President of the International Institute for Unification of Private Law (Unidroit);

(c) perform such other functions customary for depositaries.

IN WITNESS WHEREOF the undersigned plenipotentiaries, being duly authorised, have signed this Convention.

DONE at Rome, this twentyfourth day of June, one thousand nine hundred and ninety-five, in a single original, in the English and French languages, both texts being equally authentic.

Annex

(a) Rare collections and specimens of fauna, flora, minerals and anatomy, and objects of palaeontological interest;

(b) property relating to history, including the history of science and technology and military and social history, to the life of national leaders, thinkers, scientists and artists and to events of national importance;

(c) products of archaeological excavations (including regular and clandestine) or of archaeological discoveries;

(d) elements of artistic or historical monuments or archaeological sites which have been dismembered;

laquelle ce dépôt est intervenu et de la date à laquelle la dénonciation prend effet;

b) transmet des copies certifiées de la présente Convention à tous les Etats signataires et à tous les Etats qui y adhèrent, et au Président de l’Institut international pour l’unification du droit privé (Unidroit);

c) accomplit toute autre fonction qui incombe habituellement aux dépositaires.

EN FOI DE QUOI les plénipotentiaires soussignés, dûment autorisés, ont signé la présente Convention.

FAIT à Rome, le vingt-quatre juin mil neuf cent quatre-vingt-quinze, en un seul original, en langues anglaise et française, les deux textes faisant également foi.

Annexe

a) Collections et spécimens rares de zoologie, de botanique, de minéralogie et d’anatomie; objets présentant un intérêt paléontologique;

b) Les biens concernant l’histoire, y compris l’histoire des sciences et des techniques, l’histoire militaire et sociale ainsi que la vie des dirigeants, penseurs, savants et artistes nationaux, et les événements d’importance nationale;

c) Le produit des fouilles archéologiques (régulières et clandestines) et des découvertes archéologiques;

d) Les éléments provenant du démembrement de monuments artistiques ou historiques et des sites archéologiques;

Prop. 2010/11:83

Bilaga 1

86

(e) antiquities more than one
e) Objets d’antiquité ayant plus de
Prop. 2010/11:83

hundred years old, such as
cent
ans
d’âge,
tels
Bilaga 1

inscriptions,
coins and
engraved
qu’inscriptions,
monnaies
et

seals;

sceaux gravés;

(f) objects of ethnological interest;
f) Le matériel ethnologique;

(g) property of artistic interest,
g) Les biens d’intérêt artistique

such as:

tels que:

(i)
pictures,
paintings
and
i) Tableaux, peintures et dessins

drawings
produced
entirely
by
faits entièrement à la main sur tout

hand on any support and in any
support et en toutes matières (à

material
(excluding
industrial
l’exclusion des dessins industriels

designs and manufactured articles
et des articles manufacturés à la

decorated by hand);

main);

(ii) original works of statuary art
ii) Productions originales de l’art

and sculpture in any material;

statuaire et de la sculpture, en

(iii) original engravings, prints and
toutes matières;

iii)

Gravures,
estampes
et

lithographs;

lithographies originales;

(iv)
original
artistic
assemblages
iv)
Assemblages
et
montages

and montages in any material;

artistiques
originaux,
en toutes

(h)
rare

manuscripts
and
matières;

h) Manuscrits rares et incunables,

incunabula, old books, documents
livres,
documents
et publications

and publications of special interest
anciens
d’intérêt
spécial

(historical,

artistic,
scientific,
(historique, artistique, scientifique,

literary, etc.) singly or in
littéraire, etc.) isolés ou en

collections;

collections;

(i) postage, revenue and similar
i) Timbres-poste, timbres fiscaux

stamps, singly or in collections;
et analogues, isolés ou en

(j)
archives,
including
sound,
collections;

j) Archives, y compris les archives

photographic and cinematographic
phonographiques, photographiques

archives;

et cinématographiques;

(k) articles of furniture more than
k)
Objets
d’ameublement
ayant

one hundred years old and old
plus de cent ans d’âge et

musical instruments.

instruments de musique anciens.

87

Unidroit-konventionen på svenska

Prop. 2010/11:83

Bilaga 2

Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt

(Rom den 24 juni 1995)

Konventionsstaterna,

som SAMLADES på inbjudan av Republiken Italiens regering till en diplomatkonferens i Rom den 7–24 juni 1995 för att anta utkastet till Unidroit-konventionen om internationellt återlämnande av kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt,

som ÄR ÖVERTYGADE om att skydd av kulturarvet och kulturutbyten är av grundläggande betydelse för att fördjupa förståelsen mellan folken och att spridning av kultur är av grundläggande betydelse för mänsklighetens välbefinnande och civilisationens utveckling,

som ÄR DJUPT OROADE över den olagliga handeln med kulturföremål och de oersättliga skador som denna ofta orsakar såväl på själva kulturföremålen som på olika staters, stammars, ursprungsbefolkningars eller andra samhällens kulturarv och på hela mänsklighetens gemensamma arv, och som är särskilt oroade över plundringen av fornlämningar och den oersättliga förlust av arkeologisk, historisk och vetenskaplig information som detta innebär,

som ÄR FAST BESLUTNA att effektivt främja kampen mot den olagliga handeln med kulturföremål genom att ta det viktiga steget att införa gemensamma rättsliga minimiregler för återlämnande av kulturföremål mellan konventionsstaterna i syfte att i allas intresse bevara och skydda kulturarvet,

som BETONAR att syftet med denna konvention är att underlätta återlämnande av kulturföremål och att införandet av vissa ordningar, såsom ersättning, som i vissa stater är nödvändiga för att kunna verkställa ett återlämnande inte betyder att ett sådant åtagande behöver göras av andra stater,

som BEKRÄFTAR att antagandet av bestämmelserna i denna konvention inte under några omständigheter innebär att olagliga handlingar som har ägt rum före konventionens ikraftträdande i framtiden kommer att godtas eller legitimeras,

som ÄR MEDVETNA om att denna konvention inte i sig löser de problem som den olagliga handeln orsakar, men att den inleder en process som kommer att stärka det internationella kultursamarbetet och upprätthålla den lagliga handeln och de mellanstatliga avtal om kulturutbyten som staterna har ingått,

88

som INSER att genomförandet av denna konvention bör åtföljas av andra
Prop. 2010/11:83

effektiva åtgärder till skydd för kulturföremål, såsom utveckling och
Bilaga 2

användning av register, fysiskt skydd av fornlämningar och tekniskt

samarbete,

som ERKÄNNER det arbete som olika organ har utfört för att skydda

kulturföremål, i synnerhet 1970 års Unescokonvention om olovlig handel

och de uppförandekoder som har utvecklats inom den privata sektorn,

HAR KOMMIT ÖVERENS om följande.

KAPITEL I – TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Denna konvention är tillämplig på anspråk av internationell karaktär som gäller

a) återlämnande av stulna kulturföremål,

b) återlämnande av kulturföremål som har förts ut från en konventionsstats territorium i strid med denna stats lagstiftning om utförsel av kulturföremål som har till syfte att skydda statens kulturarv (nedan kallade kulturföremål som förts ut olagligt ).

Artikel 2

I denna konvention avses med kulturföremål sådana föremål som av religiösa eller profana skäl är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som kan hänföras till någon av de kategorier som anges i bilagan till denna konvention.

KAPITEL II – ÅTERLÄMNANDE AV STULNA

KULTURFÖREMÅL

Artikel 3

1. Den som innehar ett stulet kulturföremål ska återlämna det.

2. Ett kulturföremål som grävts ut olagligt eller som grävts ut lagligt men olagligen behållits anses i denna konvention som stulet, om detta är förenligt med lagstiftningen i den stat där utgrävningen ägde rum.

3. En begäran om återlämnande ska framställas inom tre år från det att den som framställer begäran har fått kännedom om var kulturföremålet finns och om vem som innehar det, och under alla omständigheter inom

50 år från tidpunkten för stölden.

4. En begäran om återlämnande som avser ett kulturföremål som är en del av ett monument eller en fornlämning eller som tillhör en offentlig

89

samling, får emellertid inte omfattas av andra tidsfrister än en tidsfrist
Prop. 2010/11:83

om tre år från det att den som framställer begäran har fått kännedom om
Bilaga 2

var föremålet finns och om vem som innehar det.

5. Trots bestämmelserna i föregående punkt får en konventionsstat förklara att en begäran om återlämnande ska omfattas av en tidsfrist som är 75 år eller längre, i enlighet med sin lagstiftning. Denna tidsfrist ska även gälla en begäran om återlämnande som framställs i en annan konventionsstat och som hänför sig till ett kulturföremål som har avlägsnats från ett monument, en fornlämning eller en offentlig samling i en konventionsstat som har avgett en sådan förklaring.

6. En sådan förklaring som avses i föregående punkt ska göras vid tidpunkten för undertecknandet, ratificeringen, antagandet eller anslutningen.

7. I denna konvention avses med offentlig samling en samling inventerade eller på annat sätt identifierade kulturföremål som ägs av

a) en konventionsstat,

b) en regional eller lokal myndighet i en konventionsstat, c) en religiös institution i en konventionsstat, eller

d) en institution som har inrättats i en konventionsstat huvudsakligen för ett kulturellt, pedagogiskt eller vetenskapligt ändamål och som i den staten anses bedriva verksamhet i allmänhetens intresse.

8. Dessutom ska den tidsfrist som tillämpas på föremål från offentliga samlingar tillämpas även när det gäller en begäran om återlämnande av ett kulturföremål av religiös eller samhällelig betydelse som tillhör en stam eller ursprungsbefolkning och används av stammen eller befolkningen i traditionellt eller rituellt syfte.

Artikel 4

1. En innehavare av ett stulet kulturföremål som måste återlämna det har rätt till skälig ersättning vid återlämnandet, förutsatt att innehavaren varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet var stulet och att han kan visa att han iakttog tillräcklig omsorg när föremålet förvärvades.

2. Trots innehavarens rätt till ersättning enligt föregående punkt ska skäliga åtgärder vidtas för att ålägga den person som har överlåtit kulturföremålet till innehavaren, eller någon tidigare överlåtare, att betala ersättningen om detta är förenligt med lagstiftningen i den stat där begäran framställs.

3. Att den som framställer begäran betalar ersättning till innehavaren, när detta krävs, ska inte påverka rätten för den som har framställt begäran att återfå ersättningsbeloppet av någon annan.

4. Vid bedömningen av om innehavaren har iakttagit tillräcklig omsorg

ska hänsyn tas till alla omständigheter vid förvärvet, däribland i vilken

90

egenskap parterna agerat, det pris som betalats, om innehavaren har gjort
Prop. 2010/11:83

efterforskningar i register över stulna kulturföremål som han rimligen
Bilaga 2

kunde få tillgång till, annan relevant information och dokumentation som

han rimligen kunde inhämta och om innehavaren har konsulterat

tillgängliga organ eller vidtagit några andra åtgärder som en förnuftig

person skulle ha vidtagit med hänsyn till omständigheterna.

5. Innehavaren ska inte få en bättre ställning än den person som han

genom arv eller på annat sätt utan betalning har fått kulturföremålet av.

KAPITEL III – ÅTERLÄMNANDE AV KULTURFÖREMÅL SOM

FÖRTS UT OLAGLIGT

Artikel 5

1. En konventionsstat får begära att domstolen eller någon annan behörig myndighet i en annan konventionsstat ska besluta att ett kulturföremål som har förts ut olagligt från den återkrävande statens territorium ska återlämnas dit.

2. Ett kulturföremål ska anses ha förts ut olagligt om det tillfälligt har förts ut från den återkrävande statens territorium för ändamål såsom utställning, forskning eller restaurering och det inte har återlämnats enligt villkoren i ett tillstånd som beviljats för utförseln enligt denna stats lagstiftning om utförsel av kulturföremål, vars syfte är att skydda statens kulturarv.

3. Domstolen eller den behöriga myndigheten i den stat i vilken begäran framställts ska besluta att ett kulturföremål som förts ut olagligt ska återlämnas om den återkrävande staten visar att föremålets utförsel från dess territorium avsevärt strider mot ett eller flera av följande intressen: a) Det fysiska bevarandet av föremålet eller dess sammanhang.

b) Helheten hos ett sammansatt föremål.

c) Bevarandet av information av exempelvis vetenskaplig eller historisk karaktär.

d) En stams eller ursprungsbefolknings traditionella eller rituella bruk av föremålet.

Detsamma gäller om den återkrävande staten visar att föremålet har ett betydande kulturellt värde för den egna staten.

4. En begäran enligt punkt 1 i denna artikel ska innehålla eller åtföljas av sådan information om faktiska eller rättsliga förhållanden som kan hjälpa domstolen eller den behöriga myndigheten i den stat i vilken begäran framställts att bedöma om villkoren i punkterna 1–3 i denna artikel har uppfyllts.

5. En begäran om återlämnande ska framställas inom tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var kulturföremålet finns och om vem som innehar det, och under alla omständigheter inom 50 år

91

från utförseltillfället eller från den dag då föremålet enligt ett tillstånd
Prop. 2010/11:83

som avses i punkt 2 i denna artikel skulle ha återlämnats.
Bilaga 2

Artikel 6

1. Innehavaren av ett kulturföremål som har förvärvat föremålet sedan det förts ut olagligt har rätt till skälig ersättning av den återkrävande staten när det återlämnas, förutsatt att innehavaren vid förvärvet varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet förts ut olagligt.

2. Vid bedömningen av om innehavaren insåg eller rimligen borde ha insett att kulturföremålet förts ut olagligt ska hänsyn tas till omständigheterna i samband med förvärvet, bland annat frågan om huruvida det utförseltillstånd som krävs enligt den återkrävande statens lagstiftning saknas.

3. I stället för ersättning kan den innehavare som är skyldig att återlämna ett kulturföremål till den återkrävande staten komma överens med denna om

a) att behålla äganderätten till föremålet, eller

b) att med eller utan ersättning överlåta äganderätten till en person som bor i den återkrävande staten och som ger nödvändiga garantier.

4. Kostnaderna för återlämnandet av ett kulturföremål i enlighet med denna artikel ska bäras av den återkrävande staten. Detta påverkar emellertid inte denna stats rätt att återfå beloppet av någon annan.

5. Innehavaren ska inte få en bättre ställning än den person som han genom arv eller på annat sätt utan betalning har fått kulturföremålet av.

Artikel 7

1. Bestämmelserna i detta kapitel ska inte tillämpas

a) om det vid tidpunkten för begäran om återlämnande av ett kulturföremål inte längre är olagligt att föra ut föremålet ur landet, eller

b) om föremålet fördes ut ur landet vid en tidpunkt då upphovsmannen levde eller inom 50 år från dennes död.

2. Bestämmelserna i detta kapitel ska trots vad som sägs i punkt 1 b ovan tillämpas när ett kulturföremål har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk inom stammen eller befolkningen och föremålet kommer att återlämnas till den stammen eller befolkningen.

92

KAPITEL IV – ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Prop. 2010/11:83

Bilaga 2

Artikel 8

1. En begäran enligt kapitel II eller III får framställas vid en domstol eller någon annan behörig myndighet i den konventionsstat där kulturföremålet finns eller vid en domstol eller någon annan myndighet som i övrigt är behörig enligt konventionsstaternas gällande regler.

2. Parterna får komma överens om att hänskjuta tvisten antingen till domstol eller någon annan behörig myndighet, eller till skiljeförfarande.

3. De interimistiska åtgärder, inklusive säkerhetsåtgärder, som står till förfogande enligt lagstiftningen i den konventionsstat där föremålet finns, får tillgripas även när begäran om återlämnande av föremålet framställs vid en domstol eller någon annan behörig myndighet i en annan konventionsstat.

Artikel 9

1. Bestämmelserna i denna konvention hindrar inte konventionsstaterna från att tillämpa gynnsammare regler för återlämnande av kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt än vad som föreskrivs i denna konvention.

2. Denna artikel ska inte tolkas så att den förpliktar en konventionsstat att erkänna eller verkställa ett beslut av en domstol eller någon annan behörig myndighet i en annan konventionsstat som avviker från bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 10

1. Bestämmelserna i kapitel II ska tillämpas endast på kulturföremål som stulits efter det att denna konvention har trätt i kraft för den stat i vilken begäran framställdes, förutsatt

a) att föremålet stulits från en konventionsstats territorium efter det att denna konvention har trätt i kraft för den staten eller

b) att föremålet påträffas i en konventionsstat efter det att denna konvention har trätt i kraft för den staten.

2. Bestämmelserna i kapitel III ska tillämpas endast på kulturföremål som förts ut olagligt efter det att konventionen har trätt i kraft såväl för den återkrävande staten som för den stat i vilken begäran har framställts.

3. Denna konvention legitimerar inte på något sätt någon form av olagliga handlingar som har ägt rum innan denna konvention trädde i kraft eller som har undantagits från konventionens tillämpningsområde i enlighet med punkt 1 eller 2 i denna artikel. Den begränsar heller inte rätten för en stat eller person att utom ramen för denna konvention

93

framställa en begäran om återlämnande av ett kulturföremål som stulits
Prop. 2010/11:83

eller förts ut olagligt innan denna konvention trädde i kraft.
Bilaga 2

KAPITEL V – SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 11

1. Denna konvention är öppen för undertecknande vid det avslutande mötet för diplomatkonferensen för antagande av utkastet till Unidroitkonventionen om internationellt återlämnande av kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt. Den är därefter öppen för undertecknande för alla stater i Rom till och med juni 1996.

2. Konventionen ska ratificeras, godtas eller godkännas av de stater som har undertecknat den.

3. Konventionen är öppen för anslutning av alla stater som inte är signatärstater från och med den dag den är öppen för undertecknande.

4. Ratificering, godtagande, godkännande eller anslutning ska ske genom ett formellt instrument som deponeras hos depositarien.

Artikel 12

1. Denna konvention träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter den dag då det femte ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet deponerades.

2. För stater som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till denna konvention efter det att det femte ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet har deponerats, träder konventionen i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter den dag då statens ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument deponerades.

Artikel 13

1. Denna konvention påverkar inte några andra internationella instrument som är rättsligt bindande för konventionsstaterna och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras i denna konvention, såvida inte de stater som är bundna av ett sådant instrument avger en förklaring om motsatsen.

2. Konventionsstaterna får ingå avtal med en eller flera konventionsstater för att sinsemellan förbättra tillämpningen av denna konvention. De stater som har ingått ett sådant avtal ska lämna en kopia av avtalet till depositarien.

94

3. De konventionsstater som är medlemmar i organisationer för Prop. 2010/11:83 ekonomisk integration eller regionala organ får förklara att de i sina Bilaga 2 förbindelser med varandra avser att tillämpa de interna reglerna för dessa

organisationer eller organ och att de därför inte mellan sig avser att tillämpa bestämmelserna i denna konvention, när konventionens tillämpningsområde sammanfaller med tillämpningsområdet för de interna reglerna.

Artikel 14

1. En konventionsstat som består av två eller flera territoriella enheter får, oavsett om samma eller olika rättssystem tillämpas på de frågor som omfattas av denna konvention, vid undertecknandet eller deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument förklara att denna konvention ska gälla alla dess territoriella enheter eller endast en eller några av dem. Konventionsstaten får när som helst ersätta denna förklaring med en ny förklaring.

2. Sådana förklaringar ska meddelas till depositarien och uttryckligen ange vilka territoriella enheter som omfattas av konventionen.

3. Om en förklaring som har avgetts med stöd av denna artikel begränsar konventionens tillämpningsområde till att gälla en eller några men inte alla territoriella enheter i en konventionsstat, ska hänvisningen till

a) en konventionsstats territorium i artikel 1 avse territoriet för en territoriell enhet i denna stat,

b) en domstol eller någon annan behörig myndighet i konventionsstaten eller i den stat i vilken begäran framställts avse en domstol eller någon annan behörig myndighet i en territoriell enhet i denna stat,

c) den konventionsstat där kulturföremålet finns i artikel 8.1 avse den territoriella enhet i den stat där föremålet finns,

d) lagstiftningen i den konventionsstat där föremålet finns i artikel 8.3 avse lagstiftningen i den territoriella enhet i den stat där föremålet finns, och

e) en konventionsstat i artikel 9 avse en territoriell enhet i denna stat.

4. Om en konventionsstat inte avger en förklaring enligt punkt 1 i denna artikel ska konventionen gälla samtliga territoriella enheter i denna stat.

Artikel 15

1. Förklaringar som avges inom ramen för denna konvention vid tidpunkten för undertecknandet ska bekräftas i samband med ratificeringen, godtagandet eller godkännandet.

2. Förklaringar och bekräftelser av förklaringar ska ske i skriftlig form och depositarien ska få formell underrättelse om dem.

3. En förklaring börjar gälla samtidigt som denna konvention träder i

kraft för den berörda staten. Förklaringar som depositarien formellt
95

underrättas om först efter ikraftträdandet, börjar emellertid gälla den
Prop. 2010/11:83

första dagen i den sjätte månaden efter den dag då förklaringen
Bilaga 2

deponerades hos depositarien.

4. En stat som avger en förklaring enligt denna konvention får när som

helst återta den genom en formell skriftlig underrättelse till depositarien.

Återtagandet träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter den

dag då underrättelsen deponerades.

Artikel 16

1. Varje konventionsstat ska vid tidpunkten för undertecknandet, ratificeringen, godtagandet, godkännandet eller anslutningen förklara att en annan stats begäran om återlämnande av kulturföremål enligt artikel 8 får lämnas till denna stat i enlighet med ett eller flera av följande förfaranden:

a) Direkt till en domstol eller någon annan behörig myndighet i den stat som avgett förklaringen.

b) Genom den eller de myndigheter som den berörda staten har utsett att ta emot en sådan begäran och vidarebefordra den till en domstol eller någon annan behörig myndighet i denna stat.

c) På diplomatisk eller konsulär väg.

2. Varje konventionsstat får också utse de domstolar eller andra behöriga myndigheter som ska besluta om återlämnande av kulturföremål enligt bestämmelserna i kapitel II och III.

3. Förklaringar som har avgetts enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel får när som helst ändras genom en ny förklaring.

4. Bestämmelserna i punkterna 1–3 i denna artikel påverkar inte eventuella bilaterala eller multilaterala avtal mellan konventionsstaterna om ömsesidig rättslig hjälp i civil- och handelsrättsliga frågor.

Artikel 17

Varje konventionsstat ska inom sex månader från deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument på något av de officiella konventionsspråken skriftligen underrätta depositarien om sina nationella bestämmelser om utförsel av kulturföremål. Uppgifterna ska uppdateras regelbundet vid behov.

Artikel 18

Inga reservationer får göras utöver dem som uttryckligen tillåts i denna konvention.

96

Artikel 19

1. En konventionsstat får säga upp denna konvention genom att när som helst efter det att konventionen har trätt i kraft för den staten deponera ett uppsägningsinstrument hos depositarien.

2. Uppsägningen träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter det att uppsägningsinstrumentet deponerades hos depositarien. Om det enligt uppsägningsinstrumentet krävs en längre tidsfrist för att uppsägningen ska träda i kraft, träder uppsägningen i kraft när den angivna längre tidsfristen efter deponeringen av uppsägningsinstrumentet hos depositarien har löpt ut.

3. Trots en sådan uppsägning ska denna konvention tillämpas på en begäran om återlämnande av kulturföremål som framställts innan uppsägningen har trätt i kraft.

Prop. 2010/11:83

Bilaga 2

Artikel 20

Ordföranden för Internationella institutet för harmonisering av privaträtten (Unidroit) får regelbundet, eller när som helst om fem konventionsstater begär detta, sammankalla en särskild kommitté med uppgift att se över den praktiska tillämpningen av konventionen.

Artikel 21

1. Denna konvention ska deponeras hos Republiken Italiens regering.

2. Republiken Italiens regering ska

a) underrätta alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till konventionen och ordföranden för Internationella institutet för harmonisering av privaträtten (Unidroit) om

i) varje nytt undertecknande eller varje nytt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument som deponeras samt datum för dessa,

ii) varje förklaring som har avgetts med stöd av denna konvention,

iii) varje återkallande av en förklaring,

iv) dag för konventionens ikraftträdande,

v) de avtal som avses i artikel 13,

vi) deponering av instrument avseende uppsägning av denna konvention tillsammans med dag för deponering och ikraftträdande,

b) lämna en bestyrkt kopia av konventionen till alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till den och till ordföranden för Internationella institutet för harmonisering av privaträtten (Unidroit),

c) sköta de övriga uppgifter som en depositarie brukar ha.

97

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade, därtill vederbörligen
Prop. 2010/11:83

befullmäktigade ombud, undertecknat denna konvention.
Bilaga 2

UTFÄRDAD i Rom den 24 juni 1995 i ett enda exemplar på engelska

och franska språken, vilka båda texter är lika giltiga.

BILAGA

a) Sällsynta zoologiska, botaniska, mineralogiska och anatomiska exemplar eller samlingar samt föremål av paleontologiskt intresse.

b) Föremål med historisk anknytning, innefattande vetenskapens och teknologins historia samt krigs- och samhällshistoria, föremål med anknytning till nationella ledares, filosofers, vetenskapsmäns och konstnärers liv samt till händelser av nationell betydelse.

c) Fynd från (tillåtna eller olovliga) arkeologiska utgrävningar eller från arkeologiska upptäckter.

d) Delar av konstnärliga eller historiska monument eller fornlämningar som tagits sönder.

e) Antikviteter som är äldre än 100 år, såsom inskriptioner, mynt och graverade sigill.

f) Föremål av etnologiskt intresse.

g) Föremål av konstnärligt intresse, såsom

i) tavlor, målningar och teckningar som gjorts helt för hand, oavsett underlag och material (med undantag för industridesign och industritillverkade föremål som dekorerats för hand),

ii) originalverk i form av statyer och skulpturer, oavsett material,

iii) gravyrer, tryck och litografier i original, och

iv) konstnärliga assemblage och montage i original, oavsett material.

h) Enstaka exemplar eller samlingar av sällsynta handskrifter och inkunabler, äldre böcker, dokument och publikationer av särskilt intresse (såsom historiskt, konstnärligt, vetenskapligt eller litterärt intresse).

i) Frimärken eller stämpelmärken och liknande märken, i enstaka exemplar eller i samlingar.

j) Arkiv, inklusive samlingar av ljudupptagningar, fotografier och filmupptagningar.

k) Möbler som är mer än 100 år och äldre musikinstrument.

98

Sammanfattning 1 av betänkandet Sveriges tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt utförda kulturföremål (SOU 2005:3)

1995 års Unidroitkonvention om återlämnande av stulna eller olagligt utförda kulturföremål har utarbetats inom den internationella organisationen Unidroit (Internationella privaträttsinstitutet). Konventionen, som antogs i juni 1995 och trädde i kraft i juli 1998, bygger delvis på 1970 års Unescokonvention om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom. Den har tillkommit för att genom ett ökat internationellt samarbete försöka begränsa den olagliga utförseln av kulturföremål och hanteringen av stulna kulturföremål. Avsikten är att Sverige skall ansluta sig till konventionen. För att så skall kunna ske måste svensk lagstiftning anpassas till konventionens krav.

1995 års Unidroitkonvention är tillämplig på anspråk av internationell karaktär. Den innehåller en civilrättslig reglering som innebär att den som innehar ett stulet kulturföremål är skyldig att återlämna detta. Ett sådant anspråk skall dock framställas inom vissa tidsfrister som anges i konventionen. Vidare har en stat som är part i konventionen möjlighet att med åberopande av sin nationella offentligrättsliga utförselreglering begära att en domstol eller annan behörig myndighet i en annan konventionsstat skall förordna att ett kulturföremål som förts ut olagligt från den återkrävande staten skall återlämnas dit. Även för sådana anspråk gäller enligt konventionen vissa tidsfrister. Bestämmelserna i konventionen är inte avsedda att tillämpas retroaktivt.

I vissa avseenden sammanfaller konventionens regler om återlämnande av olagligt utförda kulturföremål med bestämmelserna i 6 kap. kulturminneslagen. Där föreskrivs att ett kulturföremål som finns i Sverige skall återlämnas till en annan stat inom EES, om föremålet olagligt har förts bort från den staten. Genom bestämmelserna i 6 kap. kulturminneslagen har direktivet 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium införlivats med svensk rätt. Eftersom direktivet har företräde framför konventionen i den mån dessa rättsakter reglerar samma frågor, föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. kulturminneslagen även fortsättningsvis tillämpas i förhållande till EES-staterna. Sverige bör därför i samband med tillträdet till konventionen anmäla detta på det sätt som föreskrivs i artikel 13 (3) i konventionen. Konventionens bestämmelser om återlämnande av stulna kulturföremål är dock tillämpliga fullt ut i förhållande till konventionsstater inom EES.

Prop. 2010/11:83

Bilaga 3

Begreppet kulturföremål

Kulturföremål definieras i artikel 2 i konventionen som föremål som av religiösa eller profana skäl är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som kan hänföras till

1 Hämtad ur betänkandet, s. 21-27.

99

någon av de kategorier som upptas i en bilaga till konventionen. Definitionen överensstämmer i princip med vad som avses med termen kulturegendom i 1970 års Unescokonvention. I svensk rätt förekommer begreppet kulturföremål i 5 kap. kulturminneslagen, som handlar om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål, och i 6 kap. samma lag, som reglerar frågor om återlämnande av olagligt utförda kulturföremål. Termen kulturföremål har i dessa båda kapitel olika innebörd. Definitionen av kulturföremål i 6 kap. 2 § kulturminneslagen bygger på motsvarande begrepp i direktivet 93/7/EEG och överensstämmer i sin tur inte helt med definitionen av kulturföremål i konventionen. Utredningen föreslår att 6 kap. 1 § kulturminneslagen skall utvidgas till att avse även återlämnande av olagligt utförda kulturföremål till konventionsstater utanför EES. I samband härmed förslår utredningen att begreppet kulturföremål i 6 kap. 2 § kulturminneslagen utvidgas så att det även omfattar vad som anses utgöra kulturföremål enligt konventionen. De övergripande kriterierna enligt artikel 2 i konventionen har förts in i 6 kap. 2 § kulturminneslagen och bilagan till lagen har anpassats till konventionen. Tilläggen i bilagan innebär att någon ny föremålskategori och delvis andra åldersgränser har förts in samt att de värdegränser som gäller i förhållande till EES-stater har undantagits i förhållande till konventionsstater utanför EES.

Anpassningen av svensk rätt till konventionens regler om återlämnande av stulna kulturföremål innebär att fristerna enligt 3 och 5 §§ godtrosförvärvslagen måste utökas till tre år såvitt gäller återkrav och lösen av sådana kulturföremål som avses i konventionen. Utredningen har föreslagit att dessa längre frister skall framgå av en ny 9 § i godtrosförvärvslagen. Härvid har utredningen valt att inte föreslå att dessa tidsfrister skall anknytas till begreppet kulturföremål utan att fristerna i stället skall gälla beträffande ”föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde”.

Återlämnande av stulna kulturföremål

Enligt artikel 3 i konventionen skall den som innehar ett stulet kulturföremål återlämna det. Med stulna föremål jämställs arkeologiska föremål som grävts ut olagligt eller som grävts ut lagligt men behållits i strid med lagen, om detta överensstämmer med lagstiftningen i den stat där utgrävningen ägde rum. Ett krav på återlämnande skall enligt konventionen göras gällande inom tre år från det att den som framställer kravet fick vetskap om var och hos vem föremålet fanns och under alla förhållanden inom femtio år från tidpunkten för stölden. Såvitt gäller föremål som ingår i monument, fornlämningar eller offentliga samlingar gäller dock ingen yttersta tidsfrist. En innehavare som varken insåg eller rimligen borde ha insett att föremålet var stulet och kan visa att han iakttagit vederbörlig omsorg vid förvärvet har enligt konventionen rätt till skälig ersättning vid återlämnandet.

Enligt svensk rätt har den bestulne alltid rätt att få tillbaka ett stulet föremål från den som har stulit det. Ägaren har också en ovillkorlig rätt att under obegränsad tid få tillbaka föremålet av den som har förvärvat föremålet med kännedom om att det var stulet eller om förvärvaren borde

Prop. 2010/11:83

Bilaga 3

100

ha misstänkt att så var fallet. I dessa avseenden uppfyller svensk lagstiftning konventionens krav och någon anpassning av de svenska reglerna behöver därför inte ske.

Om den som förvärvar ett stulet föremål är i god tro, dvs. inte har haft anledning att misstänka eller borde ha misstänkt att föremålet var stulet, ställer sig saken något annorlunda. Såvitt gäller stulen egendom har ägaren numera, enligt de regler i godtrosförvärvslagen som infördes den 1 juli 2003, rätt att få tillbaka egendomen utan att betala någon lösen. Han måste emellertid begära att få tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om innehavet. Någon yttersta tidsfrist för att framställa ett sådant krav föreskrivs dock inte. Svensk lagstiftning uppfyller i dessa avseenden konventionens krav utom beträffande längden av den frist inom vilken ett återkrav kan göras gällande. För att svensk rätt skall uppfylla konventionens krav krävs i detta avseende att fristen för att begära tillbaka ett stulet kulturföremål från en godtroende förvärvare förlängs till tre år.

Efter den nyss nämnda lagändringen är det enligt svensk rätt inte längre möjligt att göra godtrosförvärv av stulen egendom. Den situationen kan emellertid uppkomma att ett föremål anses stulet enligt lagstiftningen i en annan konventionsstat, medan föremålet vid en bedömning enligt svensk lag skall anses exempelvis förskingrat. Enligt konventionen har den bestulne i den andra konventionsstaten rätt att få tillbaka föremålet. Föremålet kan emellertid enligt godtrosförvärvslagen bli föremål för godtrosförvärv eller hävd här i Sverige. Den ursprunglige ägaren har dock enligt godtrosförvärvslagen möjlighet att lösa tillbaka egendomen under förutsättning att han framställer sitt krav inom sex månader från det han fick kännedom om förvärvarens innehav. Lösenbeloppet skall härvid bestämmas till ett belopp som motsvarar den godtroende förvärvarens kostnader för förvärvet av egendomen och för dess förbättring. I sammanhanget kan konstateras att det i godtrosförvärvslagen ställs i vart fall lika stränga krav för att en förvärvare skall anses vara i god tro som det görs i konventionen samt att rätten till ersättning inte är mer generös enligt godtrosförvärvslagen än enligt konventionen. De svenska reglerna får därmed anses uppfylla konventionens krav utom såvitt avser tidsfristen för att göra ett lösenkrav gällande beträffande ett kulturföremål. Även denna tidsfrist bör alltså förlängas till tre år.

Utredningen föreslår att det i godtrosförvärvlagen införs en ny 9 § där det anges att det beträffande föremål ”med ett särskilt betydande kulturellt värde” skall gälla en tidsfrist på tre år i stället för den tidsfrist på sex månader som gäller beträffande föremål i allmänhet. Några yttersta tidsfrister motsvarande dem som föreskrivs i konventionen har inte föreslagits.

Återlämnade av olagligt utförda kulturföremål

Enligt artikel 5 i konventionen kan en konventionsstat i en annan konventionsstat väcka talan och begära att en domstol eller den myndighet som annars är behörig skall förordna att ett kulturföremål som olagligt förts ut från den anmodande staten skall återlämnas dit. För att svensk rätt skall uppfylla åtagandena enligt konventionen krävs att stater

Prop. 2010/11:83

Bilaga 3

101

som är parter i konventionen kan väcka en sådan talan i Sverige. Som
Prop. 2010/11:83

tidigare nämnts, finns det i
6 kap.
kulturminneslagen regler
om
Bilaga 3

återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål till stater som ingår i

EES. Dessa bestämmelser överensstämmer till stora delar med vad

konventionen föreskriver. På grund av bundenheten till direktivet

93/7/EEG skall de nuvarande bestämmelserna i kulturminneslagen även

fortsättningsvis gälla i förhållande till EES-stater. För att en stat utanför

EES som omfattas av konventionen skall kunna utnyttja sin rätt att enligt

konventionen begära att ett olagligt utfört kulturföremål återlämnas,

föreslår utredningen att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap.
1 §

kulturminneslagen om återlämnandeskyldighet skall utvidgas till att

även avse sådana anspråk. Vidare föreslår utredningen att definitionen av

kulturföremål i 6 kap. 2 § kulturminneslagen skall utökas så att den

omfattar även sådana föremål som i konventionen definieras som

kulturföremål. Utredningen har också funnit skäl att ändra definitionen i

6 kap. 3 § angående vad som avses med att ett kulturföremål är olagligt

utfört så att den tar sikte även på konventionsländernas utförselregler till

skydd för dessa staters kulturarv.

Av konventionen följer att en konventionsstat har tre år på sig att

framställa en talan om återlämnande av kulturföremål vid en svensk

domstol och att det för ett sådant anspråk gäller en yttersta tidsfrist på

50 år. Enligt utredningens mening bör det införas enhetliga tidsfrister i

6 kap. kulturminneslagen för
såväl
anspråk som framställs
av

konventionsstater som anspråk från konventionsstater utanför EES. Detta innebär att utredningen föreslår att den nuvarande ettårsfristen i 6 kap. 6 § kulturminneslagen skall utvidgas till en treårsfrist och att den yttersta tidsfristen på 30 år ändras till en yttersta tidsfrist på 50 år.

Utredningen har vidare föreslagit att reglerna i 6 kap. kulturminneslagen om ersättning och alternativ till ersättning till en godtroende innehavare, som tvingas återlämna ett olagligt utfört kulturföremål, skall utvidgas till att gälla också när återlämnandet sker till konventionsstater utanför EES. I förhållande till konventionsstater utanför EES skall bestämmelsen dessutom kompletteras, så att även den som innehar ett föremål för annans räkning har rätt till ersättning.

Processuella frågor

Svensk rätt uppfyller konventionens krav att det skall finnas en domstol eller myndighet som är behörig att handlägga anspråk på återlämnande av stulna eller olagligt utförda kulturföremål. Någon kompletterande lagreglering krävs därför inte i detta avseende.

Utredningen föreslår att den svenska regeringen vid Sveriges tillträde till konventionen skall anmäla att en begäran om återlämnande av kulturföremål och därmed sammanhängande frågor kan framställas direkt vid allmän domstol eller – i fråga om stulna kulturföremål – hos behörig kronofogdemyndighet.

De möjligheter som domstolen enligt nu gällande regler i 6 kap. kulturminneslagen har att besluta om säkerhetsåtgärder beträffande olagligt utförda kulturföremål bör utvidgas till att också gälla i samband

102

med sådana anspråk på återlämnande som framställs av konventions-
Prop. 2010/11:83

stater utanför EES.
Bilaga 3

Följdändringar i 6 kap. kulturminneslagen

Utredningen har föreslagit att skyldigheten enligt 6 kap. 1 § kulturminneslagen att återlämna olagligt utförda kulturföremål till stater inom EES skall utvidgas till att avse även återlämnande av kulturföremål till konventionsstater utanför EES. I anslutning härtill har utredningen övervägt om övriga bestämmelser i 6 kap. kulturminneslagen bör gälla beträffande sådana anspråk. Härvid har utredningen gjort bedömningen att bestämmelsen i 14 §, som anger att offentligrättsligt grundade krav på återlämnande av kulturföremål till EES-stater och frågor om ersättning till innehavaren skall handläggas enligt reglerna för indispositiva tvistemål, bör utvidgas till att gälla även sådana anspråk. Utredningen har också funnit att bestämmelsen i 15 § om hur rättegångskostnader i ett mål om återlämnande skall fördelas bör utvidgas till att gälla även i mål om sådana krav. Detta innebär att även en återkrävande konventionsstat skall svara för rättegångskostnaderna om innehavaren av föremålet var i god tro och inte insett eller borde ha insett att föremålet hade blivit olagligt bortfört. Utredningen föreslår vidare att den särskilda lagvalsregeln i 17 §, som anger att äganderätten till ett olagligt utfört kulturföremål efter återlämnandet skall bestämmas enligt den återkrävande statens lag, skall utvidgas till att gälla även i förhållande till konventionsstater utanför EES. Däremot anser utredningen inte att bestämmelsen i 8 §, som reglerar tingsrätts möjlighet att på ansökan av Riksantikvarieämbetet besluta om undersökning hos någon för att eftersöka kulturföremål, bör utvidgas till att gälla anspråk från konventionsstater utanför EES. Någon utvidgning bör enligt utredningens mening inte heller ske vad gäller andra bestämmelser i kapitlet som reglerar Riksantikvarieämbetets funktion som central myndighet. Lämpligheten av att det enligt nuvarande ordning ankommer på den centrala myndigheten att genomföra undersökningar hos någon för att söka efter ett olagligt bortfört kulturföremål och att ta hand om föremålet bör enligt utredningens mening bli föremål för överväganden i annan ordning.

Svenska statens rätt att i andra konventionsstater föra talan om återlämnande av kulturföremål

Som en följd av att Sverige tillträder konventionen får också den svenska staten möjlighet att väcka talan om återlämnande av stulna eller olagligt utförda kulturföremål vid domstol eller annan behörig myndighet i andra konventionsstater. Detta aktualiserar frågor om vem som har rätt att föra statens talan i sådana mål.

103

Ett kulturföremål som finns i Sverige och som

- efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

- efter den XX 2005 (=datum då konventionen trätt i kraft i Sverige) olagligt förts ut från en stat utanför EES som omfattas av Unidroitkonventionen av den 24 juni 1995

skall på begäran återlämnas till den återkrävande staten.

Författningsförslaget i betänkandet SOU 2005:3

Prop. 2010/11:83

Bilaga 4

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

dels att 6 kap. 1–3 §§ och 6–8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att bilagan till 6 kap. 2 § första stycket 2 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.

1 § 1 Ett kulturföremål som efter den

31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten.

2 § 2

Med ett kulturföremål avses i
Med ett kulturföremål avses i

detta kapitel ett föremål som

detta kapitel

1. i den stat det förts bort från
1. ett föremål som

- förts bort från en stat som ingår

betraktas som en nationell skatt av
i EES och i den staten betraktas

konstnärligt,
historiskt
eller
som en nationell skatt av

arkeologiskt värde enligt lagar eller
konstnärligt,
historiskt
eller

administrativa
förfaranden
som är
arkeologiskt värde enligt lagar eller

förenliga med artikel 36 i
administrativa
förfaranden
som är

Romfördraget , och

förenliga med artikel 36 i

Romfördraget , eller

- förts ut från en stat utanför EES

som är part i Unidroitkonventionen

av den 24 juni 1995 och i den staten av religiösa eller profana skäl är av betydelse för arkeologin,

1 Senaste lydelse 1994:1523.

2 Senaste lydelse 1994:1523.

104

Talan om återlämnande skall väckas inom tre år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än femtio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig

Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts ut från en stats territorium i strid med den statens regler om utförsel av kulturföremål eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

- en stat som avses i 1 §,

- en lokal eller regional myndighet i en sådan stat , eller

- en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

förhistorien, historien, litteraturen, Prop. 2010/11:83 konsten eller vetenskapen om Bilaga 4 föremålet,

2. om detta

- tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag, eller

- i en stat som ingår i EES är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling.

Med en sådan offentlig samling i en stat som ingår i EES avses en samling som ägs av

- staten,

- en lokal eller regional myndighet, eller

- en offentlig institution vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

3 § 3 Med att ett kulturföremål olagligt

förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.

6 § 4 Talan om återlämnande skall

väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. Ifråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig

3 Senaste lydelse 1994:1523.

4 Senaste lydelse 1994:1523.

105

samling och kyrkliga föremål som
samling i en stat som ingår i EES
Prop. 2010/11:83

har ett särskilt skydd enligt det
och kyrkliga föremål som har ett Bilaga 4

återkrävande landets lag, får dock
särskilt
skydd

enligt

det

talan väckas inom sjuttiofem år
återkrävande landets lag, får dock

efter bortförseln.

talan väckas inom sjuttiofem år

Om bortförseln inte längre är
efter bortförseln.

Om bortförseln inte längre är

olaglig när talan väcks, skall talan
olaglig när talan väcks, skall talan

ogillas.

ogillas.

7 § 5

Om

ett
kulturföremål
skall
Om
ett

kulturföremål

skall

återlämnas är den som innehar
återlämnas är den som innehar

föremålet
för
egen
räkning
föremålet
för
egen
räkning

berättigad till skälig ersättning av
berättigad till skälig ersättning av

den
återkrävande

staten,
om
den återkrävande
staten,
om

innehavaren

visat
vederbörlig
innehavaren

visat
vederbörlig

omsorg
och

uppmärksamhet
vid
omsorg
och

uppmärksamhet
vid

anskaffandet av föremålet och i
anskaffandet av föremålet och i

fråga om hur föremålet förts bort
fråga om hur föremålet förts bort

från den återkrävande staten.

från den återkrävande staten.

Vad som sägs i första stycket

gäller även den som innehar ett

kulturföremål
för
annans
räkning

när föremålet skall återlämnas till

en stat utanför EES som omfattas

Den
som

förvärvat
föremålet
av 1995 års Unidroitkonvention.

Den
som

förvärvat föremålet

genom arv, testamente eller gåva är
genom arv, testamente, gåva eller

berättigad till ersättning endast om
bodelning
är
berättigad
till

den som föremålet förvärvats från
ersättning endast om den som

skulle ha varit det.

föremålet förvärvats från skulle ha

Ersättningen
skall
fastställas i
varit det.

Ersättningen skall
fastställas i

målet

om

återlämnande
av
målet
om

återlämnande
av

kulturföremålet.

kulturföremålet.

8 § 6

Tingsrätten får på ansökan av den
Tingsrätten får på ansökan av den

myndighet

som

regeringen
myndighet

som
regeringen

bestämmer

(den

centrala
bestämmer

(den
centrala

myndigheten)

besluta
att
myndigheten)

besluta

att

myndigheten

får
genomföra
en
myndigheten

får
genomföra
en

undersökning hos någon för att
undersökning hos någon för att

söka efter ett visst kulturföremål
söka efter ett visst kulturföremål

som olagligt förts bort från en stat
som olagligt förts bort från en stat

som
anges
i
1 §.
Tillstånd
får
som anges i 1 § och ingår i EES .

5 Senaste lydelse 1994:1523.

6 Senaste lydelse 1994:1523.

106

lämnas endast om

Tillstånd får lämnas endast om

Prop. 2010/11:83

1. det finns särskild anledning att
1. det finns särskild anledning att
Bilaga 4

anta att det sökta föremålet kan
anta att det sökta föremålet kan

påträffas vid undersökningen,

påträffas vid undersökningen,

2. den hos vilken undersökningen
2. den hos vilken undersökningen

skall vidtas skäligen kan befaras
skall vidtas skäligen kan befaras

undandra sig att lämna uppgift om
undandra sig att lämna uppgift om

han innehar föremålet, och

han innehar föremålet, och

3. vikten av att åtgärden vidtas
3. vikten av att åtgärden vidtas

uppväger det intrång eller men i
uppväger det intrång eller men i

övrigt som åtgärden innebär för den
övrigt som åtgärden innebär för den

som berörs.

som berörs.

Ansökan skall göras skriftligen.
Ansökan skall göras skriftligen.

Om det skäligen kan befaras att
Om det skäligen kan befaras att

föremålet kan komma att gömmas
föremålet kan komma att gömmas

undan eller någon annan åtgärd
undan eller någon annan åtgärd

vidtas för att hindra eller försvåra
vidtas för att hindra eller försvåra

ett återlämnande, får beslut enligt
ett återlämnande, får beslut enligt

första stycket meddelas utan att
första stycket meddelas utan att

motparten bereds tillfälle att yttra
motparten bereds tillfälle att yttra

sig
över
ansökan.
Motparten
sig
över
ansökan.
Motparten

behöver i så fall inte heller
behöver i så fall inte heller

underrättas om rättens beslut innan
underrättas om rättens beslut innan

undersökningen påbörjas.

undersökningen påbörjas.

Beslutet
gäller
omedelbart,
om
Beslutet gäller
omedelbart,
om

inte annat bestäms.

inte annat bestäms.

Bilaga 7

Kategorier som avses i 6 kap. 2 §
Kategorier som avses i 6 kap. 2 §

första stycket 2

som
första stycket 2

A.1. Arkeologiska
föremål
A.1. Arkeologiska
föremål
som

är äldre än 100 år och som härrör
härrör från

från

- utgrävningar och fynd på land
- utgrävningar och fynd på land

eller under vatten,

eller under vatten,

- arkeologiska fyndplatser,

- arkeologiska fyndplatser,

- arkeologiska samlingar.

- arkeologiska samlingar.

2. Föremål som utgör en
2. Föremål som utgör en

integrerad
del
av
söndertagna
integrerad
del av
söndertagna

konstnärliga,
historiska
eller
konstnärliga,
historiska
eller

religiösa
minnesmärken som
är
religiösa minnesmärken.

äldre än 100 år .

3. Tavlor och målningar, som inte
3. Tavlor och målningar, som inte

tillhör kategori 3 a eller 4, som
tillhör kategori 3 a, 3 b eller 4, som

utförts helt för hand, på vilket
utförts helt för hand, på vilket

underlag och i vilket material som
underlag och i vilket material som

helst.

helst.

3 a.
Akvareller,
gouacher
och
3 a.
Akvareller,
gouacher
och

7 Senaste lydelse 2002:1090.

107

pasteller som utförts helt för hand,
pasteller som utförts helt för hand,
Prop. 2010/11:83

på vilket underlag som helst.
på vilket underlag som helst.
Bilaga 4

3 b. Konstnärliga assemblage

och montage i original, oavsett

4. Mosaiker, som inte tillhör
material.

4. Mosaiker, som inte tillhör

kategorierna 1 och 2, som utförts
kategorierna 1 och 2, som utförts

helt för hand i vilket material som
helt för hand i vilket material som

helst och teckningar som utförts
helst och teckningar som utförts

helt för hand på vilket underlag och
helt för hand på vilket underlag och

i vilket material som helst.
i vilket material som helst.

5. Originalgravyrer, tryck, 5. Originalgravyrer, tryck,

silkscreentryck och litografier med
silkscreentryck och litografier med

deras respektive matriser och
deras respektive matriser och

originalaffischer.
originalaffischer.

6. Originalskulpturer eller 6. Originalskulpturer eller

originalstatyer

och

kopior,
originalstatyer

och

kopior,

framställda
enligt
samma
process
framställda
enligt
samma
process

som originalet och som inte tillhör
som originalet och som inte tillhör

kategori 1.

kategori 1.

7. Fotografier, film och negativ
7. Fotografier, film och negativ

av dessa.

av dessa.

8.
Inkunabler

och
manuskript,
8.
Inkunabler
och
manuskript,

inklusive
kartor
och
partitur,
inklusive
kartor
och
partitur,

enstaka eller i samlingar.

enstaka eller i samlingar.

9. Böcker som är äldre än 100 år,
9. Böcker som är äldre än 100 år,

enstaka eller i samlingar.

enstaka eller i samlingar.

10. Tryckta kartor äldre än 200
10. Tryckta kartor äldre än 200

år.

år.

11. Arkiv och däri ingående
11. Arkiv och däri ingående

delar, som är äldre än 50 år, på
delar, som är äldre än 50 år, på

vilket underlag och i vilket medium
vilket underlag och i vilket medium

som helst.

som helst.

12 a. Samlingar och föremål från
12 a. Samlingar och föremål från

zoologiska,

botaniska,
zoologiska,

botaniska,

mineralogiska
eller
anatomiska
mineralogiska
eller
anatomiska

samlingar.

samlingar.

b.
Samlingar
av
historiskt,
b.
Samlingar
av
historiskt,

paleontologiskt,
etnografiskt eller
paleontologiskt, etnografiskt
eller

numismatiskt intresse.

numismatiskt intresse samt föremål

med
historisk

anknytning,

innefattande
vetenskapens
och

teknologins historia samt krigs- och

samhällshistoria,
föremål
med

anknytning
till
nationella
ledares,

filosofers,
vetenskapsmäns
och

konstnärers liv samt till händelser

av nationell betydelse.

13.
Frimärken,
stämpelmärken

och liknande märken, i enstaka

exemplar eller i samlingar.

108

13. Transportmedel som är äldre
14. Transportmedel som är äldre Prop. 2010/11:83

än 75 år.

än 75 år.

Bilaga 4

14. Andra antikviteter som inte
15. Andra antikviteter som inte

tillhör
kategorierna
A1–A13
och
tillhör
kategorierna A1–A13 och

som är äldre än 50 år.
som är äldre än 50 år.

Kulturföremålen i kategorierna A1–
Kulturföremålen i kategorierna A1–

A14 omfattas av denna lag bara om
A14 som förts bort från en stat som

deras
värde
motsvarar
eller
ingår i EES omfattas av denna lag

överstiger
de
ekonomiska
endast om deras värde motsvarar

gränsvärdena under B.

eller
överstiger
de
ekonomiska

gränsvärdena under B.

Beträffande kategorierna A1–A2

avses såvitt gäller föremål som har

förts bort från en stat som ingår i

EES endast föremål som är äldre

än 100 år. Om föremålet har förts

bort från en stat utanför EES är

Beträffande kategorierna A3–A8
motsvarande tidsgräns 50 år.

Beträffande kategorierna A3–A8

avses endast föremål som är äldre
och A 13 avses endast föremål som

än 50 år och inte tillhör
är äldre än 50 år och inte tillhör

upphovsmannen.

upphovsmannen
såvida föremålen

inte förts bort från en stat utanför

EES och har tillverkats av en eller

flera medlemmar av en stam- eller

ursprungsbefolkning
för

traditionellt eller rituellt bruk inom

befolkningen och
skall
återlämnas

till denna befolkning.

B. Ekonomiska gränsvärden B. Ekonomiska gränsvärden

tillämpligt på vissa kategorier under
tillämpliga på vissa kategorier

A
under A

VÄRDE
VÄRDE

oavsett värde
oavsett värde

- 1 (arkeologiska föremål)
- 1 (arkeologiska föremål)

- 2 (delar av minnesmärken)
- 2 (delar av minnesmärken)

- 8 (inkunabler och manuskript)
- 8 (inkunabler och manuskript)

- 11 (arkiv)
- 11 (arkiv)

15 000 euro
15 000 euro

- 4 (mosaiker och teckningar)
- 4 (mosaiker och teckningar)

- 5 (gravyrer)
- 5 (gravyrer)

- 7 (fotografier)
- 7 (fotografier)

- 10 (tryckta kartor)
- 10 (tryckta kartor)

30 000 euro
30 000 euro

- 3 a (akvareller)
- 3 a (akvareller)

50 000 euro
50 000 euro

- 6 (statyer)
- 6 (statyer)

- 9 (böcker)
- 9 (böcker)

- 12 (samlingar)
- 12 (samlingar)

- 13 (transportmedel)
- 13 (transportmedel)

- 14 (alla andra föremål)
- 14 (alla andra föremål)
109

150 000 euro

150 000 euro

Prop. 2010/11:83

- 3 (tavlor)

- 3 (tavlor)

Bilaga 4

Bedömningen av om villkoren för
Bedömningen av om villkoren för

det ekonomiska
gränsvärdet
är
det ekonomiska
gränsvärdet
är

uppfyllda
måste
göras
när
uppfyllda
måste
göras
när

återlämnande

begärs.
Det
återlämnande

begärs.
Det

ekonomiska värdet är det som
ekonomiska värdet är det som

föremålet har i den återkrävande
föremålet har i den återkrävande

medlemsstaten.

medlemsstaten.

Denna lag träder i kraft …

Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre att det skall införas en ny 9 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §

I stället för den tidsfrist om sex månader som anges i 3 och 5 §§ gäller i fråga om föremål med ett särskilt betydande kulturellt värde en tidsfrist om tre år.

1. Denna lag träder i kraft den …

2. I fråga om sådana förvärv som har gjorts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser gälla.

110

Remissinstanser som gavs tillfälle att yttra sig över betänkandet SOU 2005:3

Följande remissinstanser gavs tillfälle att yttra sig över betänkandet Sveriges tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt utförda kulturföremål (SOU 2005:3).

1. Hovrätten för Nedre Norrland

2. Stockholms tingsrätt

3. Malmö tingsrätt

4. Kammarrätten i Jönköping

5. Riksåklagaren

6. Brottsförebyggande rådet BRÅ

7. Tullverket

8. Skatteverket

9. Kungl. biblioteket

10. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

11. Statens kulturråd

12. Riksarkivet

13. Riksantikvarieämbetet

14. Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

15. Stiftelsen Nordiska museet

16. Sveriges advokatsamfund

17. Sveriges Försäkringsförbund

18. AB Stockholms Auktionsverk

19. Bukowski Auktioner AB

20. Förenade Antik- och Konsthandlare (FAK)

21. Samlarförbundet Nordstjärnan

22. Svenska ICOM

23. Sveriges Auktionsföretags Förening

24. Sveriges Konst- och Antikhandlareförening (SKAF)

Prop. 2010/11:83

Bilaga 5

111

Sammanfattning 1 av promemorian Nya kapitel i kulturminneslagen – författningsändringar vid ett svenskt tillträde till Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt (Ds 2010:28)

Prop. 2010/11:83

Bilaga 6

I januari 2005 överlämnade Kulturföremålsutredningen sitt betänkande

Sveriges tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt utförda kulturföremål (SOU 2005:3). Utredningens förslag till författningsändringar syftade till att Sverige skulle kunna ansluta sig till Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt (konventionen). I denna promemoria har det arbetats vidare med utredningens förslag för att ytterligare utreda vilka författningsändringar som krävs och är lämpliga för ett svenskt tillträde till konventionen.

Utredningen gjorde i betänkandet bedömningen att Sverige vid tillträde till konventionen bör anmäla att rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (direktivet) ska tillämpas i förhållande till EES- staterna. Även i promemorian bedöms att en sådan anmälan bör göras. I promemorian föreslås att de bestämmelser som behövs vid ett svenskt tillträde till konventionen ska tas in dels i två nya kapitel i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen), dels i en ny bilaga till lagen. Bestämmelserna i det nya 7 kap. kulturminneslagen syftar till att tillgodose konventionens krav avseende återlämnande av kulturföremål som förts ut olagligt ur en stat. Bestämmelserna i det nya 8 kap. syftar till att tillgodose konventionens krav avseende stulna kulturföremål.

Begreppet kulturföremål får i det nya 7 kap. kulturminneslagen en definition som i allt väsentligt överensstämmer med konventionens.

I promemorian föreslås en huvudregel gällande kulturföremål som förts ut olagligt, innebärande att ett sådant föremål på begäran ska återlämnas till den återkrävande staten. Undantag från huvudregeln föreslås när kulturföremålet förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom 50 år från dennes död. Trots detta ska huvudregeln om återlämnande ändå tillämpas, om det aktuella kulturföremålet tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för befolkningens traditionella eller rituella bruk och fråga är om återlämnande av föremålet till den befolkningen. Huvudregeln om återlämnande är mer generös än vad konventionen kräver, medan undantagsregeln med dess begränsning överensstämmer med konventionskraven.

Tvister enligt det nya 7 kap. kulturminneslagen föreslås utgöra dispositiva tvistemål, vilket gör det möjligt att uppfylla konventionens krav på att skiljeförfarande ska kunna utnyttjas. Tvistemål enligt 6 kap. utgör i dag indispositiva tvistemål. De föreslås framöver i stället utgöra dispositiva tvistemål.

1 Hämtad ur promemorian, s. 9 ff.

112

Ersättning till godtroende innehavare som enligt 7 kap. kulturminneslagen får lämna ifrån sig ett kulturföremål föreslås kunna utgå såväl till den som innehar föremålet för egen räkning som till den som innehar föremålet för annans räkning.

Riksantikvarieämbetet föreslås få en uttrycklig och exklusiv behörighet att i utlandet föra svenska statens talan om återlämnande då ett kulturföremål olagligt förts ut från Sverige. Riksantikvarieämbetet ges däremot inte möjlighet att överklaga beslut enligt de nya 7 och 8 kap. kulturminneslagen och den nu gällande behörigheten att överklaga beslut enligt 6 kap. föreslås upphöra.

Utökade tidsfrister för återkrav och lösen av stulna föremål föreslås i det nya 8 kap. kulturminneslagen. De utökade tidsfristerna föreslås begränsas till föremål som utgör kulturföremål enligt den definition begreppet har i 7 kap. kulturminneslagen och som har stulits utomlands i en konventionsstat. Detta innebär att tidsfristerna inte föreslås utökas i vidare utsträckning än vad konventionen kräver och att de således endast gäller vid vissa internationella förhållanden.

I 8 kap. kulturminneslagen föreslås vidare en bestämmelse som kompletterar 2 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv och som anger vilka omständigheter som särskilt kan beaktas vid bedömningen av om en förvärvare av ett kulturföremål var i god tro.

Vid ett svenskt tillträde till konventionen föreslås att den svenska regeringen ska anmäla att en begäran om återlämnande av kulturföremål kan framställas direkt vid allmän domstol eller hos behörig kronofogdemyndighet. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Detta ska ske när konventionen träder i kraft för Sverige, vilket blir den första dagen i sjätte månaden efter den dag Sverige deponerat sitt ratifikationsinstrument. Övergångsbestämmelser föreslås till ändringen i kulturminneslagen, med innebörden att bestämmelsen i 8 kap. 3 § inte ska tillämpas i fråga om sådana förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.

Förslagen i promemorian bedöms inte medföra några nämnvärda konsekvenser i de avseenden som anges i kommittéförordningen (1998:1474) eller för miljön.

Prop. 2010/11:83

Bilaga 6

113

Författningsförslaget i promemorian Ds 2010:28

Prop. 2010/11:83

Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

dels att nuvarande bilaga ska betecknas bilaga A,

dels att 1 kap. 2 §, 6 kap. 2, 3, 7 och 14 §§ samt rubriken till 6 kap. ska ha följande lydelse,

dels att två nya kapitel, 7 kap. och 8 kap., och en ny bilaga, bilaga B, införs av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 § 1

I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fornminnen,

byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och

återlämnande av kulturföremål.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.

Riksantikvarieämbetet
har
Riksantikvarieämbetet
har

överinseende
över kulturminnes-
överinseende
över
kulturminnes-

vården i landet. Riksantikvarie-
vården i landet. Riksantikvarie-

ämbetet får överklaga beslut av
ämbetet får överklaga beslut av

domstol
eller
annan myndighet
domstol
eller
annan myndighet

enligt denna lag.

enligt 1-5 kapitlet i denna lag .

6 kap.
Återlämnande
av
6 kap.
Återlämnande
av

olagligt bortförda kulturföremål
kulturföremål
som
olagligt
förts

bort från en stat som ingår i EES

2 § 2

Med ett kulturföremål avses i
Med ett kulturföremål avses i

detta kapitel ett föremål som

detta kapitel ett föremål som

1. i den stat det förts bort från
1. i den stat det förts bort från

betraktas som en nationell skatt av
betraktas som en nationell skatt av

konstnärligt, historiskt eller arkeo-
konstnärligt, historiskt eller arkeo-

logiskt värde enligt lagar eller
logiskt värde enligt lagar eller

administrativa
förfaranden som
är
administrativa
förfaranden som är

förenliga med artikel 36 i
förenliga med artikel 36 i

Romfördraget , och

Fördraget om Europeiska unionens

2. tillhör någon av de kategorier
funktionssätt , och

2. tillhör någon av de kategorier

1 Senaste lydelse 2000:265.

2 Senaste lydelse 1994:1523.

114

som anges i bilagan till denna lag
som anges i bilaga A till denna lag
Prop. 2010/11:83

eller är en integrerad del av
eller är en
integrerad
del
av Bilaga 7

inventarierna hos en
kyrklig
inventarierna
hos en
kyrklig

institution eller en integrerad del av
institution eller en integrerad del av

en offentlig samling och upptagen i
en offentlig samling och upptagen i

inventarieförteckningen
hos ett
inventarieförteckningen
hos
ett

museum, ett arkiv eller en
museum, ett arkiv eller en

biblioteksamling.

biblioteksamling.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §,

– en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller

– en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

3 § 3

Med att ett kulturföremål olagligt
Med att ett kulturföremål olagligt

förts bort avses att föremålet förts
förts bort avses i detta kapitel att

från en stats territorium i strid med
föremålet

den statens regler till skydd för
1. förts från en stats territorium i

nationella skatter, eller att efter en
strid med den statens regler till

tidsbegränsad

laglig

bortförsel
skydd för nationella skatter, eller

föremålet inte har återlämnats eller
2. efter en tidsbegränsad laglig

något annat villkor för bortförseln
bortförsel inte har återlämnats eller

har överträtts.

något annat villkor för bortförseln

har överträtts.

7 § 4

Om
ett

kulturföremål
skall
Om
ett
kulturföremål
ska

återlämnas är den som innehar
återlämnas är den som innehar

föremålet
för
egen
räkning
föremålet
för
egen
räkning

berättigad till skälig ersättning av
berättigad till skälig ersättning av

den återkrävande
staten,
om
den återkrävande

staten,
om

innehavaren

visat
vederbörlig
innehavaren
visat
vederbörlig

omsorg
och

uppmärksamhet
vid
omsorg
och
uppmärksamhet
vid

anskaffandet av föremålet och i
anskaffandet av föremålet och i

fråga om hur föremålet förts bort
fråga om hur föremålet förts bort

från den återkrävande staten. Den
från den återkrävande staten. Den

som förvärvat föremålet genom arv,
som förvärvat föremålet genom arv,

testamente, eller gåva är berättigad
testamente, gåva eller bodelning är

till ersättning endast om den som
berättigad till ersättning endast om

föremålet förvärvats från skulle ha
den som föremålet förvärvats från

varit det.

skulle ha varit det.

Ersättningen
skall
fastställas i

målet
om

återlämnande
av

kulturföremålet.

3 Senaste lydelse 1994:1523.

4 Senaste lydelse 1994:1523.

115

14 § 5
Prop. 2010/11:83

Vid rättegången i mål enligt detta
Vid rättegången i mål enligt detta Bilaga 7

kapitel tillämpas vad som är
kapitel tillämpas vad som är

föreskrivet
i
rättegångsbalken
om
föreskrivet i rättegångsbalken
om

tvistemål
där
förlikning inte
är
tvistemål där förlikning är tillåten.

tillåten.

Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken.

I rättegång om återlämnande kan ersättning enligt 7 § yrkas utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas endast i ett sammanhang.

7 kap. Återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut från en stat utanför EES som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § Ett kulturföremål som finns i Sverige och som efter den XX 20XX (=datum då konventionen trätt i kraft i Sverige) olagligt förts ut från en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) som har tillträtt Unidroit-konventionen av den 24 juni 1995, ska på begäran återlämnas till den återkrävande staten.

Föremålet ska dock inte återlämnas om föremålet förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom femtio år från dennes död.

Andra stycket tillämpas inte i fråga om ett kulturförmål som har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller urspungsbefolkning för befolkningens traditionella eller rituella bruk och föremålet ska återlämnas till befolkningen.

Definitioner

2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga B till denna lag.

3 § Med att ett kulturförmål olagligt förts ut avses i detta kapitel att föremålet

1. förts ut från en stats territorium i strid med den statens regler om utförsel av kulturförmål som har till syfte att skydda statens kulturarv, eller

2. efter en tidsbegränsad laglig utförsel inte har återlämnats eller något annat villkor för utförseln har överträtts.

5 Senaste lydelse 1996:264.

116

Väckande av talan

4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts ut kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket ska fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts ut.

Är annan än den som innehar föremålet ägare, ska domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet.

5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts ut besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid ska bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom ska i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad.

6 § Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än femtio år efter det att föremålet olagligt fördes ut.

Om utförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

Ersättning

7 § Om ett kulturföremål ska återlämnas är den som innehar föremålet berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts ut från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Rättegångsbestämmelse

8 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning är tillåten.

I rättegång om återlämnande kan ersättning enligt 7 § yrkas utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas endast i ett sammanhang.

Kostnader

9 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts ut, ska den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt,

Prop. 2010/11:83

Bilaga 7

117

om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i
Prop. 2010/11:83

18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat
Bilaga 7

kostnaden.

10 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten

av en dom om återlämnande av ett kulturföremål.

Lagval

11 § Om ett kulturföremål som olagligt förts ut från en stat återlämnats,

ska äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens

lag.

8 kap. Återlämnande av kulturföremål som stulits utomlands i en

stat som tillträtt Unidroit-konventionen

1 § För föremål som utgör kulturföremål enligt den definition begreppet

har i 7 kap. och som har stulits utomlands i en stat som tillträtt Unidroit-

konventionen av den 24 juni 1995 gäller lagen (1986:796) om

godtrosförvärv med de avvikelser som anges i 2 och 3 §§.

2 § Vid bedömningen av om förvärvaren var i god tro enligt 2 § lagen om godtrosförvärv kan följande särskilt beaktas:

1. parternas egenskaper,

2. vilket pris som har betalats,

3. om förvärvaren gjort efterforskningar i register över stulna kulturföremål eller annan relevant dokumentation,

4. om förvärvaren konsulterat tillgängliga organ, eller

5. om förvärvaren på annat sätt vidtagit sådana åtgärder som en aktsam och omsorgsfull person skulle ha gjort med hänsyn till omständigheterna.

3 § I stället för de tidsfrister som anges i 3 och 5 §§ lagen om godtrosförvärv ska tidsfrister om tre år gälla.

Bilaga B

De kategorier som avses i 7 kap. 2 § är följande.

1. Sällsynta zoologiska, botaniska, mineralogiska och anatomiska exemplar eller samlingar samt föremål av paleontologiskt intresse.

2. Föremål med historisk anknytning, innefattande vetenskapens och teknologins historia samt krigs- och samhällshistoria, föremål med anknytning till nationella ledares, filosofers, vetenskapsmäns och konstnärers liv samt till händelser av nationell betydelse.

3. Fynd från tillåtna eller otillåtna arkeologiska utgrävningar eller från arkeologiska upptäckter.

4. Delar av konstnärliga eller historiska monument eller fasta fornlämningar som tagits sönder.

5. Antikviteter som är äldre än 100 år, såsom inskriptioner, mynt och graverade sigillstämplar.

6. Föremål av etnologiskt intresse.
118

7. Föremål av konstnärligt intresse, såsom
Prop. 2010/11:83

- tavlor, målningar och teckningar som gjorts helt för hand, oavsett
Bilaga 7

underlag och material, med undantag för industridesign och

industritillverkade föremål som dekorerats för hand,

- originalverk i form av statyer och skulpturer, oavsett material,

- gravyrer, tryck och litografier i original, eller

- konstnärliga assemblage och montage i original, oavsett material.

8. Enstaka exemplar eller samlingar av sällsynta handskrifter och inkunabler, äldre böcker, dokument och publikationer av särskilt intresse, t.ex. historiskt, konstnärligt, vetenskapligt eller litterärt intresse.

9. Frimärken eller stämpelmärken och liknande märken, i enstaka exemplar eller i samlingar.

10. Arkiv, inklusive samlingar av ljudupptagningar, fotografier och filmupptagningar.

11. Möbler som är äldre än 100 år och äldre musikinstrument.

1. Denna lag träder i kraft den …

2. Bestämmelsen i 8 kap. 3 § ska inte tillämpas i fråga om sådana förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.

att det i förordningen införs en ny paragraf, 35 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

35 b §

Svenska
statens
talan
om

återlämnande av sådana kultur-

föremål som avses i 6 och 7 kap.

lagen (1988:950) om kulturminnen

m.m. förs
utomlands
av
Riks-

antikvarieämbetet.

Denna förordning träder i kraft …

119

Remissinstanser som gavs tillfälle att yttra sig över promemorian Ds 2010:28

Följande remissinstanser gavs tillfälle att yttra sig över promemorian Nya kapitel i kulturminneslagen – författningsändringar vid ett svenskt tillträde till Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt (Ds 2010:28).

1. Hovrätten för Nedre Norrland

2. Stockholms tingsrätt

3. Malmö tingsrätt

4. Kammarrätten i Jönköping

5. Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

6. Göteborgs universitet (Juridiska institutionen)

7. Kronofogdemyndigheten

8. Kungl. biblioteket

9. Riksantikvarieämbetet

10. Riksarkivet

11. Riksåklagaren

12. Statens kulturråd

13. Tullverket

14. Moderna museet

15. Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

16. Riksförbundet Sveriges museer

17. Statens historiska museer

18. Statens museer för världskultur

19. Stiftelsen Nordiska museet

20. Föreningen Sveriges länsantikvarier

21. Länsmuseernas samarbetsråd

22. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut

23. Sveriges advokatsamfund

24. Sveriges Försäkringsförbund

25. AB Stockholms Auktionsverk

26. Bukowski Auktioner AB

27. Förenade Antik- och Konsthandlare (FAK)

28. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS)

29. Samlarförbundet Nordstjärnan

30. Svenska ICOM

31. Sveriges Auktionsföretags Förening

32. Sveriges Konst- och Antikhandlareförening (SKAF)

Prop. 2010/11:83

Bilaga 8

120

Lagrådsremissens lagförslag
Prop. 2010/11:83

Bilaga 9

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 1

dels att nuvarande bilaga ska betecknas bilaga 1,

dels att 1 kap. 2 §, 6 kap. 2–7 och 14 §§ samt rubriken till 6 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 14 a §, två nya kapitel, 7 och 8 kap., samt en ny bilaga, bilaga 2, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och

återlämnande av kulturföremål.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.

Riksantikvarieämbetet har över-
Riksantikvarieämbetet har över-

inseende över kulturminnesvården
inseende över kulturminnesvården

i landet. Riksantikvarieämbetet får
i landet. Riksantikvarieämbetet får

överklaga beslut av domstol eller
överklaga beslut av domstol eller

annan myndighet enligt denna lag .
annan myndighet enligt 1–5 kap .

6 kap.
Återlämnande
av
6 kap. Återlämnande av kultur-

olagligt bortförda kulturföremål
föremål som olagligt förts bort

från en stat som ingår i EES

2 §

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som

1. i den stat det förts bort från
1. i den stat det förts bort från

betraktas som en nationell skatt av
betraktas som en nationell skatt av

konstnärligt,
historiskt
eller
konstnärligt,
historiskt
eller

arkeologiskt
värde
enligt
lagar
arkeologiskt
värde
enligt
lagar

eller administrativa
förfaranden
eller administrativa
förfaranden

som är förenliga med artikel 36 i
som är förenliga med artikel 36 i

1 Lagen omtryckt 2002:620.

121

Romfördraget , och
Fördraget
om
Europeiska

2. tillhör någon av de kategorier
unionens funktionssätt , och

2. tillhör någon av de kategorier

som anges i bilagan till denna lag
som anges i bilaga 1 till denna lag

eller är en integrerad del av
eller är en integrerad del av

inventarierna hos en kyrklig
inventarierna
hos
en kyrklig

institution eller en integrerad del
institution eller en integrerad del

av en offentlig samling och
av en offentlig samling och

upptagen i inventarieförteckningen
upptagen i inventarieförteckningen

hos ett museum, ett arkiv eller en
hos ett museum, ett arkiv eller en

biblioteksamling .
bibliotekssamling .

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §,

– en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller

– en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

3 §

Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.

Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses i detta kapitel att

1. föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter, eller

2 . föremålet efter en tidsbegränsad laglig bortförsel inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts.

4 §

Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.

Är annan än den som innehar föremålet ägare, skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom om att talan väckts.

Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort får vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket ska fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.

Är någon annan än den som innehar föremålet ägare till det , ska domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom eller henne om

Prop. 2010/11:83

Bilaga 9

122

Detsamma gäller i fråga om den
att talan väckts. Detsamma gäller i

som har en särskild rätt till
fråga om den som har en särskild

föremålet.
rätt till föremålet.

5 §

Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad.

Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom ska i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad.

6 §

Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas.

Talan om återlämnande ska väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om var föremålet fanns och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

7 §

Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten , om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om

Prop. 2010/11:83

Bilaga 9

123

Ersättningen skall fastställas i målet om återlämnande av kulturföremålet.

14 §

Vid rättegången i mål enligt Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tvistemål där förlikning är tillåten. tillåten.

Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken.

I rättegång om återlämnande får ersättning enligt 7 § yrkas utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas endast i ett sammanhang.

14 a §

Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om inte annat sägs i detta kapitel, avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken.

7 kap. Återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut från en stat utanför EES som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § Ett kulturföremål som finns i Sverige och som olagligt förts ut från en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) som har tillträtt Unidroit-konventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt, ska på begäran återlämnas till den återkrävande staten. Detta förutsätter att den olagliga utförseln skett efter att konventionen trätt i kraft för Sveriges del.

Föremålet ska dock inte återlämnas om det förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom femtio år från dennes död.

Andra stycket tillämpas inte i fråga om ett kulturföremål som har tillverkats av en eller flera medlemmar av en ursprungsbefolkning för

skulle ha varit det.

den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Prop. 2010/11:83

Bilaga 9

124

befolkningens traditionella eller rituella bruk och föremålet ska återlämnas till befolkningen. Detsamma gäller i fråga om ett kulturföremål som har tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam för stammens traditionella eller rituella bruk och föremålet ska återlämnas till stammen.

Definitioner

2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien, litteraturen, konsten eller vetenskapen och som tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 2 till denna lag.

3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts ut avses i detta kapitel att

1. föremålet förts ut från en stats territorium i strid med den statens regler om utförsel av kulturföremål som har till syfte att skydda statens kulturarv, eller

2. föremålet efter en tidsbegränsad laglig utförsel inte har återlämnats eller något annat villkor för utförseln har överträtts.

Väckande av talan

4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts ut får vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket ska fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts ut.

Är någon annan än den som innehar föremålet ägare till det, ska domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom eller henne om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet.

5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts ut besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom ska i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad.

6 § Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten fick kännedom om var föremålet fanns och om vem som innehade det. Talan får dock inte väckas senare än femtio år efter det att föremålet olagligt fördes ut.

Om utförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

Ersättning

7 § Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet

Prop. 2010/11:83

Bilaga 9

125

vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts ut från
Prop. 2010/11:83

den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv,
Bilaga 9

testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om

den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Rättegångsbestämmelser

8 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning är tillåten.

I rättegång om återlämnande får ersättning enligt 7 § yrkas utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas endast i ett sammanhang.

Kostnader

9 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts ut, ska den återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.

10 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål.

Lagval

11 § Om ett kulturföremål som olagligt förts ut från en stat återlämnats, ska äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.

8 kap. Återlämnande av kulturföremål som stulits utomlands i en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § För föremål som utgör kulturföremål enligt definitionen i 7 kap. 2 § och som har stulits utomlands i en stat som tillträtt Unidroitkonventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt gäller lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre med den ändring som anges i 2 §.

2 § I stället för de tidsfrister som anges i 3 och 5 §§ lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre ska tidsfrister om tre år gälla.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Bestämmelsen i 8 kap. 2 § ska inte tillämpas i fråga om sådana förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.

126

Bilaga 2
Prop. 2010/11:83

De kategorier som avses i 7 kap. 2 § är följande.
Bilaga 9

1. Sällsynta zoologiska, botaniska, mineralogiska och anatomiska exemplar eller samlingar samt föremål av paleontologiskt intresse.

2. Föremål med historisk anknytning, innefattande vetenskapens och teknologins historia samt krigs- och samhällshistoria, föremål med anknytning till nationella ledares, filosofers, vetenskapsmäns och konstnärers liv samt till händelser av nationell betydelse.

3. Fynd från tillåtna eller otillåtna arkeologiska utgrävningar eller från arkeologiska upptäckter.

4. Delar av konstnärliga eller historiska monument eller fasta fornlämningar som tagits sönder.

5. Antikviteter som är äldre än 100 år, såsom inskriptioner, mynt och graverade sigillstämplar.

6. Föremål av etnologiskt intresse.

7. Föremål av konstnärligt intresse, såsom

– tavlor, målningar och teckningar som gjorts helt för hand, oavsett underlag och material, med undantag för industridesign och industritillverkade föremål som dekorerats för hand,

– originalverk i form av statyer och skulpturer, oavsett material,

– gravyrer, tryck och litografier i original, och

– konstnärliga assemblage och montage i original, oavsett material.

8. Enstaka exemplar eller samlingar av sällsynta handskrifter och inkunabler, äldre böcker, dokument och publikationer av särskilt intresse, såsom historiskt, konstnärligt, vetenskapligt eller litterärt intresse.

9. Frimärken eller stämpelmärken och liknande märken, i enstaka exemplar eller i samlingar.

10. Arkiv, inklusive samlingar av ljudupptagningar, fotografier och filmupptagningar.

11. Möbler som är äldre än 100 år och äldre musikinstrument.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att det föreläggande och handräckning följande lydelse.

i lagen (1990:746) om betalningsska införas en ny paragraf, 6 §, av

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 § 1

Denna lag tillämpas inte om

saken gäller återlämnande enligt

6 eller 7 kap. lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Tidigare 6 § upphävd genom 2006:709.

127

Lagrådets yttrande
Prop. 2010/11:83

Bilaga 10

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2011-01-27

Närvarande: F.d. justitierådet Bo Svensson samt justitieråden Eskil

Nord och Ann-Christine Lindeblad.

Tillträde till Unidroit-konventionen om kulturföremål som stulits

eller förts ut olagligt

Enligt en lagrådsremiss den 20 januari 2011 (Kulturdepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Karin Hartmann.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet :

I lagrådsremissen utgår regeringen från att riksdagen ska godkänna 1995 års Unidroit-konvention om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt ur en konventionsstat och lämnar förslag på den lagstiftning som behövs för att Sverige ska leva upp till de åtaganden som ett tillträde till konventionen medför. De bestämmelser som behövs förs in i två nya kapitel i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Förslaget till lag om ändring i lagen om kulturminnen m.m.

6 kap. 3 §

Lagrådet noterar att i punkt 1 används orden ”till skydd för nationella skatter”. Det ska jämföras med orden i 7 kap. 3 § 1 ”har till syfte att skydda statens kulturarv”. Skillnaden går tillbaka på motsvarande skillnader i det underliggande direktivet respektive den underliggande konventionen. Lagrådet föreslår att man i den fortsatta beredningen prövar om det går att använda ett och samma uttryck i de ifrågavarande lagrummen.

6 kap. 4 §

I sista stycket första meningen föreskrivs att domstolen ska underrätta föremålets ägare om att talan väckts mot innehavaren av föremålet. Detsamma ska enligt andra meningen gälla i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet. Formuleringen är tvetydig och kan läsas så att det är ägaren som ska underrättas också när föremålet är belastat av någon särskild rätt. Samma formulering återkommer i 7 kap. 4 §. Lagrådet föreslår att sista meningen formuleras ”Den som har en särskild rätt till föremålet ska också underrättas, om han eller hon är känd”.

128

6 kap. 6 §
Prop. 2010/11:83

I första stycket av 6 kap. 4 § anges att en talan om återlämnande ska
Bilaga 10

riktas mot den som innehar föremålet. Det ska jämföras med första

stycket i förevarande paragraf. Där föreskrivs att talan om återlämnande

ska väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom

om var föremålet fanns och om vem som innehade det. Tempusväxlingen

väcker frågan vad som händer om föremålet byter innehavare sedan den

återkrävande staten fått kännedom om var föremålet fanns och om vem

som innehade det men innan staten hunnit väcka talan mot den tidigare

innehavaren. Lagrådet menar att en ny talepreskriptionstid bör börja löpa

den dag den återkrävande staten får kännedom om den nye innehavaren.

Lagrådet föreslår därför att första stycket första meningen ges följande

lydelse:

”Talan om återlämnande ska väckas inom ett år från det att den

återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och

om vem som innehar det.”

6 kap. 7 §

Lagrådet noterar att upphävandet av paragrafens nuvarande sista stycke

inte behandlas i författningskommentaren.

7 kap. 1 §

I avsnitt 6.2 i lagrådsremissen har angivits att Sverige bör anmäla att

direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål även

fortsättningsvis ska tillämpas i förhållande till andra EES-stater i de fall

direktivet reglerar samma frågor som konventionen. När direktivets och

konventionens tillämpningsområden sammanfaller ska alltså 6 kap.

tillämpas om fråga är om olaglig utförsel från en EES-stat.

Vid föredragningen har upplysts att den situationen kan uppkomma att

ett föremål, som utgör ett kulturföremål enligt konventionen och

definitionen i 7 kap. 2 §, har förts ut olagligt ur en EES-stat som är en

konventionsstat. Om föremålet då inte omfattas av definitionen i 6 kap.

2 § första stycket, är bestämmelserna om återlämnande i 6 kap. inte

tillämpliga. Tillämpningsområdena för direktivet och konventionen

sammanfaller då inte, varför konventionens bestämmelser ska tillämpas.

Det innebär att prövning av frågan om återlämnande ska ske enligt 7 kap.

Det framgår inte av den remitterade lagtexten.

Lagrådet föreslår därför att rubriken till 7 kap. och paragrafen ges

följande lydelse:

”7 kap. Återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut från en

stat som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § Om ett kulturföremål som finns i Sverige och som, efter det att

Unidroit-konventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som

stulits eller förts ut olagligt trätt i kraft för Sveriges del, olagligt har

förts ut från
129

1. en stat utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Prop. 2010/11:83

(EES) som har tillträtt konventionen eller
Bilaga 10

2. en EES-stat som har tillträtt konventionen och föremålet inte

omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket,

ska föremålet återlämnas till den andra staten, om den begär det.

Trots första stycket ska föremålet inte återlämnas, om det har

förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom femtio år

från dennes död. Kulturföremål som har tillverkats av en eller flera

medlemmar av en ursprungsbefolkning eller av en stam för

befolkningens eller stammens traditionella eller rituella bruk ska

dock alltid återlämnas till befolkningen eller stammen.”

7 kap. 4 §

Lagrådet hänvisar till vad som anförts ovan under 6 kap. 4 § beträffande

vem som ska underrättas.

7 kap. 6 §

Lagrådet hänvisar till vad som anförts ovan under 6 kap. 6 § beträffande

tempusvalet.

7 kap. 9 §

I mål enligt detta kapitel gäller enligt paragrafens första mening i fråga

om rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken ”med följande

ändringar”. En liknande formulering finns i 6 kap. 15 § och 8 kap. 1 §.

Det är emellertid uppenbart att det inte är möjligt att ändra 18 kap.

rättegångsbalken genom en ändring i lagen om kulturminnen och att

detta inte heller har varit avsikten när lagtexten skrevs. Lagrådet föreslår

att ordet ”ändring” i olika böjningsformer byts mot ”avvikelse” i

motsvarande form.

8 kap. 1 §

Lagrådet hänvisar till vad som anförts ovan under 7 kap. 9 § beträffande

uttrycket ”med följande ändringar”.

Övrigt lagförslag

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

130

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 2011

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Larsson, Erlandsson, Carlgren, Hägglund, Carlsson, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt

Föredragande: statsrådet Adelsohn Liljeroth

Regeringen beslutar proposition 2010/11:83 Tillträde till Unidroitkonventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt

Prop. 2010/11:83

131