Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Fullmägtige i Riksgälds-kontoret i anledning af verkställd granskning af nämnda Kontors förvaltning under den tid, som förflutit sedan början af sistlidna riksdag.

1867-04-27 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1867:37, Skrifvelse till Fullmägtige i Riksgälds-kontoret i anledning af verkställd granskning af nämnda Kontors förvaltning under den tid, som förflutit sedan början af sistlidna riksdag.

Dokumentets text

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse, N:o 37,

N:o 37.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 April 1867.

— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens Skrifvelse till Fullmägtige i Riksgälds-kontoret i anledning

af verkställd granskning af nämnda Kontors förvaltning

under den tid, som förflutit sedan början af

sistlidna riksdag.

(Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 26 och 44.)

Efter tagen kännedom om Rikets Ständers år 1866 församlade Revisorers

till Riksdagen afgifna berättelse rörande den samma år verkställda

granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning har Riksdagen,

med bifall till hvad Stats-Utskottet i deröfver afgifvet utlåtande föreslagit

och hemställt, beträffande nedannämnda frågor fattat följande beslut.

Ro. Angående de inom Fullmägtige förefallna mening sstrider.

Jemte det Revisorerne omförmält, hurusom de vid läsning af Fullmägtiges

protokoll funnit ”att sällan något vigtigare ärende afgjorts utan lifli”gare

meningsstrider, hvilka ej kunnat slitas utan votering och att dessa

”meningsskiljaktigheter sedermera gifvit anledning till diktamina och mot”förklaringar

inför protokollet långt efter, sedan den fråga, de afsett, blifvit

”afgjord; ett förhållande, som,” enligt Revisorernes uppfattning, ”ingalunda gör

”ett godt intryck,” har Stats-Utskottet efter läsningen af såväl de protokoll,

på hvilka detta Revisorernes yttrande har afseende, som dem, hvilka hos

Fullmägtige sedermera intill sistlidne Januari månads utgång blifvit förda,

instämt i ofvannämnda af Revisorerne fällda omdöme, under anmälan, att

dessa sednare protokoll icke allenast i ännu högre grad än de förra, vore

belastade med enskilde Fullmägtiges efteråt skriftligen aflemnade reserva
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse, N:o 37.

tioner och motreservationer samt ytterligare i samma ämne afgifna förklaringar

och motforklaringar, utan ock innehölle sådana tillmålen och beskyllningar,

som med de till Fullmägtiges handläggning hörande ärenden icke

ega omedelbar gemenskap och följaktligen icke bort i protokollen få inflyta.

Utan att inlåta sig i undersökning eller bedömande, huruvida den ene

eller andre bland Fullmägtige härtill varit mer eller mindre vållande, beklagar

Riksdagen, att ett sådant förhållande inom Riksgälds-kontorets Fullmägtige

egt ruin. Då emellertid den af såväl 1864 som 1865 års Revisorer

anmärkta oformlighet fatt fortfara, att Fullmägtige understundom låtit protokollen

alltför länge förblifva ojusterade, har Riksdagen, som häri trött sig

finna en bidragande orsak till det nu sednast anmärkta missförhållandet,

funnit sig höra härmedelst förständiga Fullmägtige att noga tillse, det gillra

föreskrifter rörande justeringen af de hos Fullmägtige börda protokoll varda

behörigen iakttagna.

2:o. Angående Fullmägtiges åtgöranden för anskaffande af medel till jern
vägsbyggnaderna.

Ehuru Fullmägtige vid fullgörandet af det åliggande, hvarom bär är

fråga, haft att strida mot svårigheter, som det legat utom deras magt att

förekomma, samt Riksdagen, i betraktande af den tryckta penningeställning,

som under slutet af år 1865 och större delen af år 1866 i allmänhet varit

rådande, finner, att någon anmärkning icke kan göras i anledning af den

omständigheten, att välboren för 1866 års lån blifvit ofördelaktigare för

Staten än de, som för förut afslutade lån kunnat betingas; har Riksdagen

dock ansett sig icke höra med tystnad förbigå tvänne åtgärder, Indika verkat

nedtryckande på de äldre obligationernas kurs och sannolikt komma att utöfva

ett menligt inflytande på Svenska Statens möjligen blifvande framtida

låneoperationer. Fullmägtige hafva nemligen, vid afslutandet af ifrågavarande

lån, dels medgifvit låneöfvertagarne att ensamme bestämma obligationernas

räntefot, hvithet haft till följd att väntan blifvit satt högre än den

räntefot af 4 % procent, hvilken i obligationerna för såväl 1858 som 1860

och 1864 års jernvägslån är förskrifven, dels bestämt annuiteten så låg,

att för lånets amortering åtgår den långa tidsrymden af 65 år.

Obligations-räntans förhöjande till 5 procent synes destomindre varit

nyttig och nödig, som dess bestämmande till 4 */2 procent icke både kunnat

utöfva annat inflytande på låneaffåren, än att vid lånets afslutande en större

kapitalrabatt måst medgifvas, samt i följd deraf, om samma lånesumma skulle

erhållas, det nominela obligationsbeloppet förhöjas i förhållande till den större

kapitalrabatten. Den effektiva väntan borde deremot i detta fall blifvit ungefär

densamma, som derest obligationsräntan bestämdes till 5 procent. Men

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse, N:o 31.

äfven om man antager, att långifvarne ansett sig kunna medgifva Riksgäl

ds-kontoret i någon man bättre vilkor, derför att dem lemnades frihet

att efter eget godtfinnande bestämma obligationsräntan, — ett antagande,

hvartill protokollen dock icke gifva anledning, enär några alternativa förslag

i det hänseendet ej blifvit framställda —, så synes det som hade Fullmägtige,

med uppmärksamheten fästad på angelägenheten att icke förringa Svenska

Statens kredit, bort, äfven med någon uppoffring, bibehålla eller åtminstone

icke förhöja den för Statens fonderade obligationer sedan flera år tillbaka

antagna räntefoten af 4y2 procent. Om således donna räntefot blifvit

bibehållen i 1866 års obligationer, kunde deraf visserligen blifvit eu följd,

att kursen på de äldre obligationerna, innan de nya kommit på fasta händer,

något nedgått; men denna olägenhet hade dock varit öfvergående, och

de äldre obligationerna hade åtminstone alltid stått lika högt, som de yngre

med samma räntefot. Nu deremot måste 5-procent-obligationerna, äfven sedan

de blifvit af låneöfvertagarne utsålda, verka nedtryckande på dem, som bära

blott 4% procent ränta. Då obligationer, som äro ställda på utlottning, äfven

då de bära en högre räntefot, icke kunna komma att betydligt öfverstiga

pari, följer deraf, att om ock 5-procent-obligationerna skulle dertill uppgå,

4V2-procent-obligationerna ständigt måste få en i förhållande till den lägre

räntefoten betydligt lägre kurs.

Vidkommande Fullmägtiges åtgärd att genom bestämmandet af en alltför

lag annuitet hafva föranledt amorteringstidens utsträckning vida utöfver

den period af omkring 40 år, som åtgår för liqviderande af Svenska Statens

båda äldsta fonderade utländska lån, så innefattar det af 1863 års riksdag

Fullmägtige gifna låneuppdrag visserligen icke något förbud häremot. Men

då den effektiva ränta, Riksgälds-kontoret nödgas erlägga för 1866 års

lån, uppgår till nära 5,6 procent, — en ränta, som, med afseende på den

långa amorteringstiden, måste anses ganska hög, — synes som hade donna

omständighet bort utgöra giltigt skål att tillse, det lånetiden icke blifvit

alltför utsträckt. I detta hänseende hade icke bort förbises, att Rikets Ständer

såväl vid 1856—1858 som vid 1859—1860 års riksdagar, genom att

till lånens amortering anvisa en annuitet, motsvarande ej allenast den i

obligationerna förskrifna ränta, ”utan äfven minst en procent af det i

samma obligationer förskrifna kapital”, antydt, att amorteringen icke borde

utsträckas till en alltför aflägsen framtid. Det är väl sann!, att Rikets

Ständer vid riksdagen år 1863, i stället att, på sätt förut egt ruin, på förhand

bestämma en viss årlig amorteringsprocent, åt Fullmägtige öfverlemnade

att, efter sig företeende omständigheter, vid lånekontraktets uppgörande bestämma

det belopp, hvarmed lånet årligen herde amorteras, i följd hvaraf

ock 4 mom. i 171 § af Riksgälds-kontorets reglemente af sistnämnda år

erhöll den förändrade lydelse, att till ränteliqvider och kapitalets amortering

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse, N:o 37 23

anvisades ett ”ärligt anslag å det belopp, som, enligt de med vederbörande

öfverenskomna lånevilkor, hvarje år erfordrades för sagda liqviders och amorterings

behöriga verkställighet”. Men syftemålet med detta stadgande var

icke att utsträcka amorteringstiden, utan endast att söka undvika, det långifvarne

skulle, genom att amorteringsprocentens minimum blef på förhand

bestämdt, deraf kunna taga sig anledning att stegra sina fordringar. Om

Fullmägtige, i stället att till ränta och amortering anslå en annuitet af 53/4

procent, hvarigenom, i följd af den långa amorteringstiden, den effektiva

räntan utgör nära 5,6 procent, medan för amorteringen icke afsetts mera

än omkring 0,15 procent, hade förhöjt annuiteten med omkring x/2 procent,

eller till 6%. procent, så hade lånet blifvit amorteradt på en tid af omkring

403/4 (rätteligen 40,7825) år, hvilket icke allenast med afseende på den

höga effektiva räntan för Staten varit förmånligt, utan jemväl på obligationernas

kurs bort utöfva ett godt inflytande, då obligationsinnehafvare haft

större utsigt att genom utlottningarne gorå eu snar kapitalvinst, än då lånetiden

utsträcktes till 65 år.

Som likväl Fullmägtige, på sätt ofvan blifvit anfördt, icke i någotdera

af ofvan omförmälda hänseenden öfverskridit sin befogenhet, har Riksdagen

endast härigenom velat förklara, att det hade varit mera öfverensstämmande

med Svenska Statens fördel, om den i obligationerna utfästa räntefoten icke

blifvit satt högre än till fyra och en half procent, samt om lånets amorteringstid

blifvit bestämd till ungefärligen lika längd som för de äldre lånen.

Då de Tyska låneöfvertagarne vid framställandet af sin begäran om

förlängning af liden, inom hvilken anmälan att öfvertaga större eller mindre

belopp utaf den s. k. optionsandelen borde ske, icke erbjudit Riksgäldskontoret

någon förmån eller iklädt sig något åtagande, har Riksdagen, som

icke gillar det klander Revisorerne i detta hänseende framställt, deremot

funnit Fullnfägtiges åtgöranden i donna del hafva varit påkallade af nödig

omtanke för Svenska Statens fördel, hvilken sålunda befrämjats, utan att de

Tyska kontrahenternes rätt derigenom blifvit på något sätt förnärmad.

3:o. Angående jåf för Fullmägtige samt om Fullmägtiges protokoll

I afseende å de af Revisorerne anmärkta förhållanden, dels att tvänne

bland Fullmägtige, ehuru de varit delegare i Skandinaviska Kreditaktiebolaget,

tillåtits att deltaga i öfverläggningarne om nämnda bolags låneanbud

dels att d en af desse delegare i Kreditaktiebolaget tillåtits fora ordet vid

F ullmägtiges öfverläggning''-»- rörande samma låneaffär, dels ock att en såsom

suppleant inträdd ledamot, hvilken också var delegare i oftanämnda bolag,

medgifvits deltaga såväl i öfverläggningarne, som besluten rörande förhand-’

lingarne med samma bolag, har Riksdagen funnit hvad Fullmägtige i donna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse, N:o 37.

sak anfört innefatta fullgiltiga skal för Fullmägtiges vid ofvanberörda tillfällen

fattade beslut, hvadan Riksdagen ansett den gjorda anmärkningen

höra förfalla.

Vidkommande Revisorernas anmärkning derom att protokollerna öfver

de öfverläggningar, hvarunder besluten angående uppgörandet af affären med

Kreditaktiebolaget förbereddes, till följd af ett först efteråt fattadt beslut, aldrig

skola blifvit uppsätta, har Riksdagen funnit Fullmägtige hafva på ett nöjaktigt

sätt förklara! sig öfver hvad derom blifvit af Revisorer^ anmärkt;

i följd hvaraf Riksdagen beslutat, att den i detta hänseende gjorda anmärkningen

må förfalla.

4:o. Angående förandet af anteckningar om de rörande lånen ankomna och

afgångna skrivelser, m. m.

Som, enligt hvad Revisorer^ upplyst, nödiga kontroller i antydda

hänseende redan före Revisorernes sammankomst blifvit införda, har Riksdagen

låtit dervid bero.

5.u Angående utbetalda arfvoden för biträde åt Lånedeputerade.

Vidkommande Revisorernes anmärkning, att Fullmägtige vid bestämmandet

af berörda arfvoden skola visat eu nog långt drifven frikostighet

med Statens medel, har Riksdagen, förvissad att Fullmägtige i dylika fall

för framtiden iakttaga afl lämplig sparsamhet, låtit anmärkningen förfalla.

6:o. Angående de åt Fullmägtiges Sekreterare och e/n Kommissarie upplåtna

boställsrum.

Riksdagen, som ansett någon indragning af de boställsrum inom Riksdagens

hus, som äro upplåtna åt den Riksgäld s-kontorets kommissarie som,

af Fullmägtige erhållit uppdrag att hafva tillsynen och vården öfver samma

hus in. m., icke höra ifrågakomma, har i afseende på de åt Fullmägtiges

sekreterare upplåtna rum inom Riksgälds-kontorets hus väl funnit det, med

den organisation Riksgälds-kontoret för närvarande eger, vara med verkets

fördel öfverensstämmande, att denne embetsman är i egendomen boende, men

derjemte ansett, att frågan, huruvida efter nuvarande innehafvares afgång

någon förändring i detta hänseende må kunna tillvägabringas, bör hållas

öppen; och har Riksdagen i följd häraf beslutat, det Fullmägtige, efter deras

nuvarande sekreterares afgång, icke må i anslaget för tjenstens återbesättande

eller i efterträdarens fullmagt utfästa bibehållandet af boställslägenheterna

för längre tid, än tilldess näst derefter sammanträdande Riksdag, uppå

skeende

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

skeende anmälan, tagit i öfvervägande, huruvida bostadslägenheterna fortfarande

må tj ensten åtfölja eller för annat ändamål varda disponerade.

7:o. Angående decharge för Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning.

Då, enligt hvad Stats-TJtskottet vitsordat, Fullmägtige under hela den

tid, som Rikets Ständers sednast församlade Revisorers samt Stats-Utskottets

granskning af förvaltningsåtgärderna vid Riksgälds-kontoret omfattat, med

nit och ospard möda sökt uppfylla de af Rikets Ständer dem lemnade uppdrag,

har Riksdagen tillerkänt Fullmägtige decharge icke allenast för de vid

1866 års decharge undantagna tvänne ärenden, än ock för alla beslut och

åtgärder, som finnas antecknade i Fullmägtiges protokoll från den 26 Oktober

1865 till och med den 28 Januari innevarande år.

Stockholm den 27 April 1867.

N:o 38.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 April 1867.

— — — — Andra Kammaren den 30 —• —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.

Majds nådiga Proposition om förändrad lydelse af i 0

§ i Kongl. Kungörelsen den i 3 November 1860, angående

den allmänna beväringen.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.)

S. A. K.

Uti nådig Proposition af den 18 sistlidne Januari har E. K. Maj:t

gifvit Riksdagen tillkänna, att, ehuru 10 § i Kongl. Kungörelsen den 13

November 1860, angående den allmänna beväringen, icke syntes innefatta

Bih. till Riksd. Prof. 1867. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 2 Höft. 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.