Skrifvelse, angående tillägg till 17 Kap. 6 § Handels-balken i fråga om för degar es förmånsrätt till arrendators lösegendom.
1867-05-06 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1867:49, Skrifvelse, angående tillägg till 17 Kap. 6 § Handels-balken i fråga om för degar es förmånsrätt till arrendators lösegendom.
Dokumentets text
5
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 49.
verkan af ett för viss tid ingånget legoaftal, bjuder, att stadgandet om skyldighet
att uppsäga lega af hus eller gård i stad sättes i öfverensstämmelse
med hvad om lega af jord å landet gäller.
Riksdagen har alltså för sin del beslutat utfärdandet af eu författning,
hvarigenom med ändring af 16 Kap. 5 och 13 §§ Jorda-balken, såvidt derigenom
uppsägning af städja eller lega å landet eller i stad är föreskrifven
jemväl för det fall, att viss legotid blifvit aftalad, förordnas:
”Kär bestämd tid för lega ute är, må egare sjelf råda
jord, hus eller gård sin, och flytte brukare eller hyresman,
ändå att uppsägning å någondera sidan ej skett:
är vid legoaftal förbehåll om uppsägning gjord; vare det
gällande. Har, sedan bestämd legotid ute var, brukare
fortfarit med brukningen, eller hyresman sutit i gården
qvar och har ej egaren, å landet inom två månader och
i stad inom en månad efter legotidens slut, anmanat honom
att afflytta, värde legoaftalet ansedd såsom förlängdt
på obestämd tid, och galle uppsägning, hvad i lag stadgas?
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 6 Maj 18(17.
Nzo 49.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 6 Maj 1867.
— — — — Andra Kammaren den 6 — —
Rilcsdagens underdåniga Skrifvelse, angående tillägg till 17 Kap.
6 § Handels-balken i fråga om för degar es förmånsrätt
till arrendators lösegendom.
(Lag-Utskottets Utlåtande K:o 65.)
6. A. K.
Vid Riksdagen har förslag blifvit framstäldt, att enahanda företrädesrätt,
i landbos eller brukares lösegendom, som enligt 17 Kap. 6 § Handels
-
6 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 49.
balken, jemförd med 17 Kap. 3 § Jorda-balken, är jorde gare tillerkänd för
afrad och annan afgäld af fast egendom samt husröta, måtte honom tillerkännas,
dels för den hyra, lian af brukaren sig betingat för till den sednare
upplåtna inventarier, dels ock för den förminskning i värdet af dylika inventarier,
som igenom brukarens vanvård eller förskingring uppkommit.
För en dylik bestämmelse synes enahanda grund förefinnas, som den
på hvilken nyssnämnda lagrum städja sig, och hvilken ansetts så vigtig att,
oaktadt man i sednare tid sökt så mycket som möjligt inskränka de s. k.
tysta förmånsrätternas antal, den ifrågavarande dock måst bibehållas. Utan
tvifvel hade också i 1734 års lag blifvit fastställd förmånsrätt för omförmälda
fordran, derest på den tiden det varit brukligt att med ett hemman
utarrendera jemväl inventarier, ett bruk som först i sednare tider vunnit den
utbredning, att lagstiftningens uppmärksamhet å deraf härflytande förhållanden
icke längre kan uteblifva. Med afseende å de mångfaldiga fördelar, det för
såväl jordegare som arrendatorer medför, att inventarierna vid en egendom få
åtfölja arrendet, synes sådant snarare böra uppmuntras än motverkas. För
jordegaren består fördelen dels deri, att han undgår att afyttra sina inventarier
till ett pris, som i de flesta fall icke motsvara!'' det verkliga värde, de
för honom ega, dels deri, att, när arrendet omsider upphör, han undgår omsorgen
att på en gång anskaffa ny uppsättning af redskap och kreatur,
hvartill mången gång jemväl torde komma den fördel, att ett högre arrende
kunde betingas, om brukaren Ange hyra inventarierna, emedan den sednare
oftare lättare kommer ut med att erlägga en högre afgäld än att anskaffa
kapital till inköp af nödiga inventarier. För arrendator!! åter är fördelen
påtaglig, enär han såmedelst undgår att på inköpet af inventarier nedlägga
det förlagskapital, han för jordens förbättrande så väl behöfver. Men det
måste då vara angeläget, att lagstiftningen icke motverka!- eu dylik anordning,
hvilket kan sägas vara förhållandet, så länge lagen icke lemna!'' en
jordegare nödigt skydd mot äfventyret att när som helst nödgas vika för en
okänd fordringsegares anspråk; och det lider ej tvifvel, att, i saknad af härför
lämpliga stadgande!!, vederbörande tvingas att söka bereda sig säkerhet
på sidan om lagen genom medel, Indika ofta af rättskänsla!! ogillas eller
åtminstone få skenet af understuckna aftal.
På grund häraf har Riksdagen för sin del beslutat en författning, angående
tillägg till hvad allmänna lagen stadgar i afseende på jordegares
förmånsrätt till landbos lösören, hvarigenom förordnas:
"Att hvad i 6 § af 17 Kap. Handels-balken stadgas
om jordegares förmånsrätt i landbos lösören för afgäld af
fast egendom jemväl skall ega tillämpning i fråga om
lega för kreatur,! redskap och annat, som egaren lemna!
7
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 50.
landbon till egendomens bruk, der den lega ej längre
stått inne, än i 17 Kap. Jorda-balken sägs; så ock om
ersättning, der den gäldas bör, för hvad sålunda till landbon
lemnadt blifvit.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 6 Maj 1867.
N:o 50.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 6 Maj 1867.
— — — — Andra Kammaren den 6 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i fråga om en författning angående
vilkoren för utmätning af vexande gröda.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65).
S. A. K.
Ehuru icke något tvifvel torde förefinnas derom, att vexande gröda
är att betrakta såsom en del af den fasta egendom hvarå den befinnes, likasom
skog, och således icke är hänförlig till lösegendom, en regel af doktrinel
art åt hvilken vår lag icke, såsom vissa utländska, gifvit särskild! uttryck,
har likväl, i anseende dertill att berörda egenskap hos gröda i och
med dess afbergande nödvändigt upphör, och tidpunkten härför lätt kan beräknas,
det blifvit brukligt att taga vaxande gröda i mät, till och med att
försälja densamma, innan den visshet om dess verkliga värde kan vara för
handen, som är af den framtida mognaden och lyckliga inbärgningen beroende;
och ehuru våra utsökningslagar icke gifva stöd för ett sådant förfarande,
har man dertill sökt en anledning i det förhållande, att i allmänhet
eventuel rättigheter och anspråk lagligen kunna blifva föremål för frivillig
eller tvungen öfverlåtelse. Men i jemförelse med den förlust och de olägen
-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.