Skrifvelse, i anledning af väckt motion om upphörande af arrendet utaf Sala silfververk in. rn.
1868-05-02 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1868:33, Skrifvelse, i anledning af väckt motion om upphörande af arrendet utaf Sala silfververk in. rn.
Dokumentets text
8
Riksdagen* underd. Skrifvelse, N:o 33,
Y:o 33.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 Maj 1868,
— — — — Andra Kammaren den 2 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af väckt motion om upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk in. rn.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.)
8. A. K.
Hos Riksdagen har framställning gjorts derom, att, sedan Sala bergslag numera
vägrat ingå på de af Rikets åren 1862—1863 församlade Ständer föreslagna
vilkor för upphörande af arrendet utaf Sala silfververk, samma arrende måtte uppsägas
eller, om sådant icke läte sig gorå, att Eders Kongl. Maj:t måtte låta genom
vederbörande embetsverk meddela bergslaget nödiga föreskrifter att efter rätt bergsvis
anskaffa tidsenliga maskiner; att med ångkraft drifva silfververket, så att alla
vattenuppdämningar för detsamma komme att upphöra; att i öfrig!, med begagnande
af de bästa, såväl inom som utom landet använda methoder för silfvertillverkningen,
drifva handteringen och att dertill använda betydligt ökad arbetskraft samt
en omorganiserad förvaltning, på det att Statens och enskildes uppoffringar för
silfververket måtte för framtiden försvinna, äfvensom att, derest bergslaget un deri äte
att ställa sig de sålunda erhållna föreskrifterna till efterrättelse eller dervid visade
försummelse, Eders Kongl. Maj:t måtte bergslaget från arrende! genast skilja.
För bedömande af donna icke ovigtiga men särdeles invecklade fråga, har
Riksdagen ansett nödigt att, i den män sådan! med tillgängliga handlingar under
en begränsad tid kunna! verkställas, söka åvägabringa någon utredning af ämnet,
dervid Riksdagen ansett sig höra till en början i underdånighet redogöra för uppkomsten
-
9
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
komaten af förhållandena i afseende å silfververket och deras utveckling till nuvarande
ståndpunkt.
Sala silfververk har från urminnes tid varit en Kronans tillhörighet. Tid
efter annan har det varit upplåtet på längre eller kortare terminer dels åt enskilda
personel-, dels åt det redan år 1624 inrättade Sala bergslag. Till Kammarrådet
Gripenstjerna, som försträckte Kronan en ansenlig summa penningar, lemnades
det år 1675 under förpantning; men sedan donna förpantning upphörde, öfverst
Konung Carl den XI, genom transport den 20 Januari 1682, silfververket med
dess tillbehör och inventarier åt Sala bergslag till ett perpetuelt och everldeligt arrende,
så länge bergslaget förmådde hålla det vid magt och efter rätt bergsvis detsamma
drifva; dock förbehölls Kronans regale samt en fri disposition att efter
tillverkningen och välsignelsen öka eller lindra afgiften. Genom samma transport
öfverlemnades jemväl till bergslaget vindköringsspanmålen och gärden samt Kyllinge
sågqvarn och mjölqvarns tull, hvilken sednare äfven förut varit förlänt till
underhåll åt fattiga och förlamade, som kunde blifva slagne i grufvan eller eljest
vid hytteverken förderfvade. Likaledes uppläts åt bergslaget arrendet af de sex
Salberget underlagda s. k. nedre socknarne i Salbergs län, nemligen Sala, Möklinta,
Norrby, Tärna, Kyla och Kumla, med tillstånd att af dessa räntor få i ved och
kol förvandladt så mycket som bruket, emot betalning efter krono värdering, tarfva^6
och icke uppbar i andra persedlar. Å detta arrende utfärdades af Kammarkollegium
den 10 December 1685 särskild t kontrakt, ursprungligen blott för sex år,
men detta kontrakt blot sedermera tid efter annan prolongeradt. Bergslaget skulle
deremot till Kronan inleverera det tillverkade silfret, med undantag af till konststaten
anslagna 2,400 daler silfvermynt, emot eu betalning af 10 daler samma mynt
för lödiga marken. Bergslaget klagade derefter flera gånger, att det vore omöjligt
tillverka silfver för den utsätta betalningen. I anledning deraf och på det bergslaget
icke skulle aftröttna med verkets drifvande blef betalningen förhöjd till 11,
11 Va och år 1708 till 12 daler för lödiga murken, hvarefter bergslaget beviljades
fri utmyntning för dess tillverkade silfver, dock till en början under förbehåll, att
förhöjningen på myntet tillfälle Kronan. Sedermera erhöll bergslaget år 1720, i
anseende till sitt då beträngda tillstånd, hela utmyntningsfriheten. År 1738 anhöll
bergslaget om vidare förmåner, men erbjöd sig att till Kronan erlägga hvar tionde
mark af hvad utöfver ett visst qvantum (1,000 lödiga markör) kunde tillverkas.
Efter åtskilliga förslag till jemkning och reglering af bergslagets rättigheter och
skyldigheter blef resultatet häraf »Kongl. Maj:ts Nådige Öpne Transport, hvarigenom
Sala Silvervärk framgent och evärdeligen, med visso betingade vilkor och
förmåner, uppdrages till Sala Bergslag samt thess Ledamöter och Interessenter,
gifven Stockholm i Råd Cammareu then 9 September 1741», — den urkund, som,
jemte Kammar-kollegii arrendekontrakt, angående räntorna af de sex nedre socknarne
i Salbergs län af den 20 September 1743, ännu hufvudsakligen ligger till
Bih. till Riksd. Prot. 1668. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Uåft. 2
10 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
grund för bedömande af Kronans och bergslagets inbördes rättigheter och skyldigheter.
Af dessa handlingar inhemta^ bland annat, att Kongl. Maj:t, å ena sidan
eftersinnande, huru Sala silfververk må kunna upprätthållas, såsom för riket högst
angeläget, såväl i anseende till det silfver, som årligen utur jorden, såsom ett nytt
kapital, frambringades i dagsljuset, som ock att bergslaget, hvilket bestod af en
myckenhet folk, af grufvedriften hade sin näring och uppehälle, men å andra sidan
skärskådande och eftertänkande, huru Kronan, som förlänt verket åtskilliga förmåner,
måtte deremot hafva någon inkomst, genom donna transportresolution efterlåta
och beviljat Sala bergslag framgent och evärdelig!!!!, så länge bergslaget förmådde
efter rätt bergsvis hålla grufvan och silfververket vid magt och behörig drift,
att få behålla verket, emot det att bergslaget till Kronan utgjorde och erlade tiondedelen
af hela tillverkningen. Härvid voro för (ifrigt flera vilkor stadgade, deribland
här allenast bör omförmälas: att bergslaget förpligtades till Myntverket aflemna
allt det tillverkade silfret, hvaraf 9/10:delar förmyntades för bergslaget, som
både att derför erlägga myntarelön och slagskatt efter Myntordningen; att om tillverkningen
öfverstege 2,000 lödiga markör om året, bergslaget skulle, förutom tionde
samt myntarelön och slagskatt, till Kronan betala en daler silfvermynt för
hvarje mark af bergslagets y/10:delar utaf detta öfverskott, och att. derest tillverkningen
öfverstege 2,500 mark årligen, bergslaget då skulle äfven för hvarje Överskjutande
mark erlägga 1 daler 16 öre silfvermynt, på det Kronan måtte erhålla
nåeron ersättning för den ränta och de dagsverken, som bergslaget till konststatens
underhållande af Kronan innehade; att bergslaget tillförsäkrades att derefter och
framgent till konststatens underhåll få orubbadt njuta alla de förmåner och^föreningar
af hemman och räntor, som till silfververket och Sala stad af fordna Konungar
blifvit donerade och hvaruti städs- och grufvejorden innefattades, utan ock
derjemte grufvedrängshjelpen af hela Salbergs län, innefattande, förutom de förut
omnämnda sex nedre socknarne, sex andra församlingar, nemligen Löfsta, Enåker,
Kora, Wåla, Harbo och If udd unge, så ock dagsverkspenningarne eller jordeboksoch
man talsdagsverken af de sex arrenderade nedre socknarne, jemte Kyllinge sågqvarn
samt Kyllinge mjölqvarns kronoqvarntull: att skogarne uti de tolf Salbergs
socknarne skulle vara silfververket endast och allenast förbehållna, likmätigt alla
derom utfärdade stadgar, förordningar och resolutioner; att bergslaget, såsom innehafvare
af Kronans rätt, egde tillgodonjuta hvad allmogen och flere i nämnda tolf
socknar enligt Kongl. Förordningar, föreningar och kontrakter varit skyldige till
silfververkets tjenst prestera, såsom konstgrafsbyggnad, dammars vidmakthållande,
årensnino-, grässkärning, akterkörning, storstockskörsel in. m.; att vissa tjensteman,
som både uppsigten öfver hushållning och ordning vid silfververket, bestodes aflöning
å Kronans stat, hvarå äfven 20 daler silfvermynt uppfördes till ärligt inköp
af materialier till proberkammaren; att med hushållningen vid grufvan och silfververket
samt dess bearbetande och drifvande m. m. visserligen skulle förblifva efter
11
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
1682 års transport och flera sedermera derom gjorda författningar; men att, på det
grufvedriften, såsom källan till bergslagets välstånd och upprätthållande, så mycket
bättre måtte befrämjas, de medel, dagsverken, spanmål och andra räntepersedlar,
som till silfververket och såsom hjelp till konststaten och grufveförsöks drifvande
endast och allenast blifvit anslagna, icke finge lemnas bergslaget till utbyte, på
sätt förut skott, utan i stället den avance utdelas, som af grufvearbetet och silfvertillverkningen
igenom sådana medel och bergslagets egen kassa kunde åstadkommas;
dock att penningar alltid bolde finnas i reserv till grufvans drift och således
en god hushållning till bergslagets eget bästa i ak t agas; samt, beträffande
arrendet af de sex nedre socknarne, att Kammar-kollegium skulle det härom förut
upprättade kontrakt genomse och renovera samt priset på persedlarne efter tidens
beskaffenhet lämpa och utsätta. Uti 17 punkten af ifrågavarande 1741 års transport
förekommer slutligen följande märkliga stadgande: Sidst ehuruväl Sala Silfvervärde
är på förenämnde sätt Bergslagen uppdragit, åt innehafvas och nyttias i
everdeliga lider; Så vele Wi dock, att bemälte Bergslag så hädan efter, som här tils,
skal vara förbunden, att under Wårt Bergs-Collegii, samt Bergmästarens, Bergs- och
Grufve-Rätternas inseende och Administration, ställa sig alla de Förordningar och
Resolutioner till hörsam efterlefnad, som ther om antingen redan äro, eller hädanefter
kunna blifva utfärdade berörande så väl Grufvedriften som Bergslagens Oeconomie
vid Silfvervärket med thet mera, som ther af dependera:-».
Till följd af föreskriften i ofvanberörda transport utfärdades af Kammar-kollegium,
på sätt ofvan förmäles, arrendekontrakt under den 20 September 1743 å
räntorna af de sex nedre socknarne. Genom detta kontrakt uppläts åt bergslaget
under perpetuel!: arrende de uti en vid kontraktet fogad jordebok upptagna hemman
och lägenheter i nämnda socknar, med deras uppgående årliga ränta, gärder,
vinterkörslor, vinds- och vaskekörningar, boskaps- och skjutsfärdspenningar, som
jordeboken utvisade, så länge och ej vidare, än bergslaget efter rätt bergsvis bulle
grufvan och silfververket vid magt och med sådan full flit drefve detta verk, att,
medelst Gods välsignelse, Kong!. Maj:t och Kronan deraf tiilflöte den nytta och
inkomst, som såväl transporten af den 9 September 1741 som arrendekontraktet
åsyftade, samt bergslaget rigtigt betalade arrende!, hvilket var utfäst till 6,715 daler
silfvermynt, med viss förhöjning, då silfvertillverkningen öfverstege 2,000 Indigo
markör om året. Under detta arrende voro icke inbegripna jordeboks- och
mantalsdagsverken samt grufvedrängshjelpen af de sex nedre socknarne, emedan
dessa räntor förut blifvit fritt lemnade bergslaget till konststatens och hytteverkens
underhållande. Äfvenledes undantogos från de arrenderade räntorna mantalspenningarne
af de Upsala akademi förlänta hemmans åboar med deras barn och
tjenstefel!?, emedan dessa mantalspenningar voro akademistaten anslagna. För öfrig!
innehåller äfven detta arrendekontrakt uttryckligt förbud för bergslaget, att
förbyta kol och ved eller de öfråga räntorna i andra persedlar; och som kolon och
veden herde användas endast till silfververkets drift, förbjöds det äfven bergslaget
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
att, under hvad vilkor det vara måtte, göra någon utdelning deraf sins emellan,
utan skulle dermed förhållas på lika sätt som uti 1741 års transport föreskrifves
om det, hvithet blifvit till konststaten anslaget.
På det silfververket icke skulle med tiden lida brist på nödigt timmer och
storvirke, förklarades, genom särskilt nådigt Bref den 13 November 1741, att den
s. k. Norra Allmänningen skulle vara silfververket förbehållen samt på allt möjligt
sätt till framtiden besparas.
Af dessa förmåner eftergaf likväl sedermera bergslaget, enligt öfverenskommelse
vid cn år 1802 nedsatt kommission, dels knekteveden och knektekolen, som
varit en lemning af allmogens skyldigheter emot den fordon knekteutskrifningen,
dels ock de extra onera af årensning, konstgrafsbyggnad, grässkärning, dammars
underhållande, storstockskörsel m. m., hvilka ansågos hafva bort upphöra redan år
1652, emot då, genom samma års Riksdagsbeslut, allmogen ålagda vissa mantalsöke-
och drängedagsverke^: hvarjemte öfverenskommelse vid samma kommission
träffades rörande smärre lindringar i utgörandet af mantalsveden och mantalskolen
samt grufvedrängshjelpen.
Sedan emellertid silfvertillverkningen aftåg!t, men räntepersedlarne efter
kontraktets afslutande stigit mera än dubbelt i värde mot silfret, föranleddes häraf
Rikets Ständer vid 1809 och 1810 årens riksdag att uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, att en vetenskaplig undersökning vid bergverket om grufvarp
och silfververkets beskaffenhet måtte anställas af kunnige bergsmän, samt åt
dem äfven uppdragas att höra bergslaget om vilkoren för en ny reglering af kontraktet
och grufvedriften, så att ett aftal måtte kunna träffas, hvarigenom intressenternas
bestånd och ortens fördel kunde med någon vinst för Statsverket förenas.
Med bifall till denna underdåniga anhållan förordande Kongl. Maj:t, genom
nådigt Bref den 26 Mars 1810, Bergsrådet Rothoff och Bergshauptmannen Pihl
att verkställa ifrågavarande undersökning och att höra bergslaget om vilkoren för
en ny reglering af kontraktet och grufvedriften. Bergslaget åberopade emellertid
helgden och orubbligheten af de ingångna kontrakten och förmenade, att resultaten
af de vetenskapliga undersökningarne, i den mån dessa kommit silfververket till
godo, skulle minska Statsverkets förlust. Bergs-kollegium, som afgaf utlåtande i
frågan, instämde hufvudsakligen med bergslaget, men föreslog tillika åtskilliga åtgärder
för vinnande på annat sätt af det utaf Rikets Ständer afsmida syftemål,
bestående dessa åtgärder hufvudsakligen deri, att af de besparingar, som under
en tid af 25 år hunne samlas af anslagen till silfververket, en fond skulle inrättas
för grufvedriftens uppehållande i framtiden, hvarmedelst, i förening med en påräknad
högre silfver till verkning, efter nämnda års förlopp Statens förläningar skulle
kunna till det mesta indragas och ersättas. Häröfver hördes ånyo bergslaget.
Frågan underställdes Rikets Ständer både vid 1818 och 1823 årens riksmöten men
ledde icke då till någon uppgörelse. Slutligen godkände Rikets Ständer vid 1828
—1829 årens riksdag ett af Kongl, Maj:t framstäldt, af bergslaget förut antaget för
-
13
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
slag till reglering af en framtida ersättning för de förluster, Kronan genom förläningarne
nödgades vidkännas; varande detta förslag hufvudsakligen af det innehåll
att, emot det ingen rubbning egde rum, hvarken i Sala städs privilegier af
år 1624, eller transporterna af åren 1682 och 1741, med hvad deraf härflöte rörande
tionden, myntarelön och slagskatt, eller förlänade rättigheter till konstens underhållande
samt att Norra Allmänningen till silfver verkets disposition öfverlemnades,
en fond af bergslaget inrättades till bergsbrukets framtida upprätthållande
utan vidare begagnande af 1743 års arrendekontrakt, såmedelst: att, vid en tillverkning
af 2,500 lödiga marker, silfververket skulle afsätta 500 R:dr Banko samt
sedermera derutöfver 100 R:dr Banko för hvarje falla 100 lödiga markör, hvarmed
silfvertillverkningen öfversköte beloppet af 2,500 lödiga markör, hvilka årliga afsättningar
till fonden skulle utgå i silfver efter de sednare årens medelkurs, så att
vid en tillverkning af 2,500 lödiga markör årliga tillskottet utgjorde 185 tipeciesilfver
Riksdaler samt för falla 100 lödiga markör derutöfver 37 Speciesilfver Riksdaler;
att berörda fond, icke allenast genom de årliga tillskotten, utan ock genom
ränta, som af medlens ändamålsenliga fruktbargörande härflöte, skulle bildas och
fondens tillgångar, så fort sådant efter hand kunde ske, nedläggas uti jordegendom,
som emot viss spannmålsränta utarrenderades; samt att, när på detta sätt en så stor
fond hunnit samlas, att årliga afkastning^ deraf utgjorde eller motsvarade 1,100
tunnor spannmål, hälften råg och hälften korn, en afkastning, hvilken, efter antagen
medelmarkegång för spannmålen af 6 R:dr 32 sk. Banko för tunnan, kunde anses ungefärligen
uppgå mot bergslagets vinst af 1743 års arrendekontrakt, silfververkets
afsättningar till fondens förökande komme att upphöra, hvaremot bergslaget då,
från samma tid, skulle antingen till Statsverket betala de genom kontraktet utarrenderade
räntorna till tulla värdet efter årliga markegången, med bibehållande af
kontraktet i allt (ifrigt eller ock komme det att då genast upphöra samt räntorna
till Statsverket öfverlemnas, allt efter som sådant vid den tidpunkten kunde befinnas
vara för Staten eller silfververket lämpligast; men den samlade fonden jemte
dess afkastning skulle i alla fall blifva med silververket orubbligen förenad, dock
att afkastning»!: årligen användes till samma ändamål, som om behållningen af
räntorna vore stadgadt.
För förvaltningen af denna fond, kallad Sala Silfververks Ränte-ersättningsfond,
utfärdades af Kongl. Maj:t under den 14 Maj 1831 nådigt Reglemente. Fondens
tillgångar uppgingo den 1 November 1866 till ett sammanlagdt belopp al
207,609 R:dr 66 öre R:mt.
Enligt Kongl. Brefvet den 14 Oktober 1853 erhöll bergslagsstaterna en förändrad
organisation, Grufverätten i dess förut varande form — den utöfvade administrationen
och den ekonomiska förvaltningen af silfververket — upphörde och
Bergslagsstyrelsen, bestående af en Bergshauptman, såsom ordförande, en Grufveingeniör
och tre af bergslaget bland delegare i grufvan och silfververket utsedde
14
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
ledamöter, öfvertog administrationen och förvaltningen; hvarjemte de med löner å
Kronans stat försedde bergsfiskals- och bergsgevaldigcrtjensterna indrogos.
För beredande af riinteförenklingens fördelar åt de skattskyldige i Salbergs
län beviljades af Rikets Ständer vid 1859—1860 årens riksdag ett förslagsanslag,
motsvarande värdet af 185 tunnor spannmål, hälften ra g och hälften korn, att årligen
efter medelmarkegångspris bergslaget tillhandahållas, i ersättning för bergslagets
förlust å grufvedrängssädens och dagsverkspenningarnes förvandling, samt för
den å de arrenderade räntornas förenkling uppkommande förlust meddelades nedsättning
i arrendet med 450 R:dr Runt årligen, till dess framdeles, da ersättningsfonden
hunnit till sin föreskrift!-!, storlek, räntorna kunde till Statsverket återgå.
Under anförande hufvudsakligen, hurusom det vore i högsta måtto angeläget,
att frågan om Sala bergslags rätt till fortfarande arrende af silfver verke t snart
blefve afgjord, enär Kronan genom arrendet tillskyndades störa förluster, uppgående
till ett ärligt belopp af omkring 20,000 R:dr, förutom en högst betydligt minskad
afkastning af jordbruket, hvilken icke kunde till siffran beräknas, samt då det
syntes antagligt att jemväl bergslagsintressenterne kunde finna med sin fördel förenligt
att, emot erhållande ai nöjaktig ersättning, afstå från ifrågavarande arrende,
anhöllo Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 25 Juli 1863, att bergslagsintressenterne
måtte höras, huruvida och på hvad vilkor de kunde vilja afstå flan
ifrågavarande arrende, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande
måtte aflåta nådig Proposition i ämnet. Bergslaget hade emellertid, i frågan bonit,
efter omröstning förklarat, att detsamma icke ville afträda silfververksarrendet, utan
påyrkade dess orubbade bibehållande och Eders Kong]. Maj t både icke funnit
skäl att då i ämnet vidtaga annan åtgärd, än att till Rikets Ständers kännedom
meddela hvad i frågan förekommit.
Slutligen har nästlidne års landsting i Westmanlands län hos Eders Kongl.
Maj:t gjort underdånig framställning, angående aflåtande»!!!! Riksdagen af nådig
Proposition om Sala bergslags skiljande från arrendet, och att vattenuppdämningarne
för silfververkets drifvande i följd deraf måtte upphöra. Denna på Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende framställning lärer vara remitterad till utlåtande
af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet.
Beträffande Kronans såväl omedelbara som medelbara förluster i följd af
ifrågavarande arrende anser Riksdagen sig, hufvudsakligen med ledning af ett utaf
Eders Kongl. Majtts Befallningshafvande i Westmanlands län, i anledning af enskild
persons köpeanbud å silfververket, år 1862 afgifvet underdånigt utlåtande,
höra meddela följande:
Bergslaget har af Staten för åren 1841—1860, efter uppgjord beräkning, i
medeltal årligen åtnjutit:
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
15
l:o. Inkomsten af Kyllinge qvarn.............. 876: 10.
2:o. Räntorna af de sex nedre socknarne........... 20,779: 51.
3:o. Grufvedrängshjelpen och öfriga konststatsmedel....... 10,475: 85.
4:o. Lönerna på Kronans stat till tjenstemännen vid verket .... 2,700: 79.
5:o. Till inköp af materialier vid proberkammaren........ 10: —
Tillsammans R:dr Kant 34,842: 25.
Kronan har deremot af bergslaget för samma tid årligen i medeltal åt
-
njutit:
l:o.
2:o.
3:o.
ket
5.
17.
57.
Arrende för de sex nedre socknarne...........3.191:
Silfvertionde.................... 11,745:
Myntarelön och slagskatt............... 3,658:
Tillsammans R:dr R:mt 18,594: 79.
Statens årliga förlust har således utgjort......... 16,247: 46.
Då emellertid myntarelönen och slagskatten i sjelfva vericke
äro annat än ersättning för ett af Statens myntverk
lemnadt arbete, hvilket bergslaget, likasom andra silfveregare,
hvilka åtnjutit förmånen att få sitt silfver genom Statens prägel
gångbart i allmänna rörelsen, bort godtgöra, synes donna böra
frånräknas de på grund af kontraktet erhållna förmåner och
tilläggas förlusten med.................. 3,658: 57.
hvadan Statens förlust för nämnda år i medeltal uppgått till .... 19,906: 3.
Härtill kommer dock numera beloppet af den ersättning, som till bergslaget
utgår derför, att de skattskyldige inom Salbergs län kommit i åtnjutande af ränteförenklingens
fördelar, utgörande donna ersättning värdet af 185 tunnor spannmål
och en nedsättning af 450 R:dr i det årliga arrendet för räntorna, tillsammans omkring
3,000 Rall’.
Ytterligare ökas denna förlust:
a) med beloppet af de räntor, hvilka frångå Kronan, i följd deraf att förmedling
erhållits å hemman, hvilka genom vattendämning vid silfververket lida vattenskada.
Sådan förmedling uppgifves hafva skott, så att 33Y16 mantal blifvit nedsatte
till 91/16 mantal;
b) genom vederlag till Enåkers bys frälsehemman för vattenskada. Detta vederlag
uppgick efter 1803 års markegång till 22 R:dr 33 sk. 6 rist.;
c) genom ersättning till 163 rotar i Säl bergs län för grufvedrängshjelpen, utgörande
donna ersättning 1 tunna spanmål för hvarje rote;
d) i följd af lindring i roteringen inom Salbergs län. I öfriga delar af Westmanlands
län utgöra nemligen tvänne mantal rote för en karl, men här äro tre
mantal anslagna till en rote. Härigenom uppkommer eu minskning af ungefär
63 soldater;
16
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
e) genom uteblifven inkomst af Kyllinge såg och all den jord, som blifvit åt
bergslaget upplåten. Denna jord består dels af grufv ej orden, 2,062 tunnland
14 kappland, dels af Krono-, städs- och bergsmansjorden, 2,045 tunnland, utom
torpegor, Äfvensom allmänningarne.
Statens förlust, som Riksdagen icke med tillfällighet kan uppskatta, uppgår
uppenbarligen till betydligt högre belopp, än hvad vid 1862 1863 arens riksdag
uppgafs, eller 20,000 R:dr årligen. Dertill kommer slutligen enskildes förlust i
följd af vattenuppdämningen. Den jord, som derigenom ständigt hålles under vatten,
uppgifves, enligt vid framställningen fogade intyg, uppgå till minst 2,150 tunnland.
Dessutom funnes, jemväl enligt deri gjord uppgift, minst 6,350 tunnland god
och odlingsbar mark, so in i anseende till vattendämningen icke kunde förbättras,
samt minst 2,000 tunnland skogmark. som vore af vattendämningen fördränkt.
Hvad i donna fråga sålunda förekommit har Riksdagen tagit under sorgfällig
ompröfning, och dervid, oaktadt det ihärdiga motstånd, som från bergslagets
sida mott för en i högsta måtto önskvärd slutlig reglering af hela ifrågavarande
angelägenhet, funnit att den ofta framträdande tanken derpå icke bör öfvergifvas.
De faktiska förhållanden, Riksdagen här ofvan framställt, innebära, enligt Riksdagens
tanke, mer än tillräckligt stöd för en sådan åsigt, och frågan, från det allmännas
synpunkt sedd, är af den synnerliga vigt, att den icke bör eller kan förfalla.
Om än de vid upplåtelsetiden i allmänhet gällande nationalekonomiska åsigter
samt svårigheten att under en tid, då förbud mot export af ädla metaller förefanns
i nästan alla länders tullagstiftningar, på annat sätt fylla landets oundgängliga
behof af sådana metaller, må utgöra en nöjaktig förklaringsgrund, hvarföre
Staten underkastade sig dessa uppoffringar för erhållande af en, efter nutidens måttstock,
jemförelsevis ringa qvantitet silfver, så följer ingalunda deraf, att under nu
betydligt förändrade förhållanden, Staten allt framgent skulle pa samma sätt till—
vägagå. För (ifrigt var det med bergslaget under åren 1741 och 1743 träffade aftal
för Statsverket ursprungligen föga betungande. Det var nemligen uppgjordt
efter en sådan beräkningsgrund, att bergslaget deraf skulle njuta fördel, då årliga
silfvertill verka ingen vore under 2,900 lödiga markör, men att Statsverket deremot
erhölle behållning, i den man tillverkningen öfverstege donna qvantitet. 1 erhållandet
har dock under tiden derefter i högst väsendtlig mån förändrats, i följd deraf
att värdet å räntepersedlarne och öfluga åt bergslaget upplåtna förmåner mångdubblats.
Upplåtelsen af dessa förmåner afsåg dock endast att upprätthålla silfververk^
»såsom» enligt ordalydelsen i upplåtelsen »för Riket högstangeläget»,
men icke att bereda bergslaget någon annan förmån, än att erhålla den vinst, som
af sjelfva grufvearbetet och silfvertillverkningen, förkofrade och utvecklade genom
såväl det af Staten lemnade betydliga understödet som medelst bergslagets egna
medel,
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
medel, kunde härflyta. 1 sådant hänseende stadgades förbud mot det förut inrotade
missbruket att lemna bergslaget till utbyte de medel, dagsverken, spannmål och
andra räntepersedel-, som Kronan endast och allenast anslagit till silfververket och
såsom hjelp till konststaten och grufveförsöks drifvande. Då emellertid värdet af
dessa anslag under tidens lopp betydligt stigit och Statens understöd för silfververket
nu är vida större än fordom, synes det Riksdagen, som skulle bergslaget, med så
ansenliga 6 hjelpmedel, hvilka endast för det afsedda syftemålet få användas, vara i
tillfälle att så utveckla handteringen och tillegna sig de utmärktaste methoder för
tillverkningens bedrifvande, att någon den ringaste tvekan icke kunde, på sätt likväl
hittills skett, uppstå derom, att bergslaget, såsom kontraktet föreskrifver, efter
rätt bergsvis håller grufvan och silfververket vid magt och behörig drift —; ett uttryck,
som vid olika lider måste ega olika betydelse, men synes innebära en förpligtelse^för.
bergslageRatt städse följa framstegen i handteringen och icke qvarstå
vid föråldrade methoder, äfven om dessa på sin tid varit utmärkta. Riksdagen
har, utan att ega någon särskild kännedom om det sätt. hvarpå silfvertillverkningen
och grufvearbetet af bergslaget bedrifves, ansett sig icke sakna anledning ifrågasätta,
huruvida icke de till bergslagets förfogande för handteringens bästa lemnade
betydliga tillgångar må medgifva, att verkets drift verkställdes genom ångkraft, så
att uppdämningarne för verkets drifvande med vatten, Indika förorsaka särdeles
betydliga förluster, kunde upphöra. Om vid undersökning det skulle befinnas
att verkets tillgångar ej helt och hållet sådant medgifva, föreställer sig Riksdagen,
att vederbörande strand- och jordegare, Indika af uppdämningens upphörande skulle
hemta den väsendtligaste fördelen, icke skulle vara obenägne att i någon mån deltaga
i kostnaden. Kronan borde äfven, till minskning af förlusten å arrendet, deraf
kunna hemta någon fördel. De hemman, som i anseende till vattenskada erhållit
förmedling, synas nemligen, om vattenskadan upphör, höra återtaga sitt ursprungliga
mantal och dermed följande ränta och rotering, så vidt hinder af förut gjorda
utfästelser derför icke möter, hvarom utredning äfven synes vara erforderlig. Skulle
efter verkställd undersökning och vederbörandes hörande det befinnas lämpligt, att
verkets drift verkställdes genom ångkraft; så enär bergslaget, enligt 1741 års transportresolution,
är skyldigt att ställa sig alla de förordningar och resolutioner till
hörsam efterlefnad, hvilka rörande såväl grufvedriften som bergslagets ekonomi
vid silfververket med det mera, som deraf dependera--, förut varit eller hädanefter
kunna blifva utfärdade, synes hinder för en sådan åtgärds vidtagande icke höra mota,
äfven om bergslaget icke dertill lemnar sitt medgifvande. De s. k. perpetuel a
arrendeaftalen, på hvilkas orubbliga bestånd bergslaget städse yrkat, och uti hvilka
Riksdagen, utan bergslagets samtycke, icke heller kan ifrågasätta någon rubbning,
såvida bergslaget uppfyller sina deri åtagna skyldigheter, äro nemligen icke arrendekontrakt
af vanlig beskaffenhet, enligt hvilka kontrahenternes inbördes rättigheter
och skyldigheter äro noga bestämda och den ena kontrahenten efter aftalets
Bill. till Riksd. Prot. 1868. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Håft. 3
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
afslutande icke eger meddela deri andra kontrahenten föreskrifter angående hans
åliggande», utan har i dessa aftal den ena kontrahenten, Kronan, förbehållit sig
rättighet att ensam bestämma i de vigtig» frågor, hvaraf arrendets mer eller mindre
förmånlighet för den andra kontrahenten, bergslaget, är beroende, nemligen
angående grufvedriften och silfver verkets hela ekonomi.
Men om, med begagnande af den rätt Kronan eger och under förutsättning
att nödiga medel dels äro att tillgå, dels varda af vederbörande strand- och jordägare
tillskjutna, uppdämningsfrågan, hvilken framställningen i ämnet synes företrädesvis
afse, skulle, äfven utan något medgifvande från bergslagets sida, kunna erhålla
en tillfredsställande lösning, hvithet vore i högsta måtto önskvärd t, återstår i
allt fall frågans reglering i öfrig!, och en sådan reglering lärer väl under närvarande
förhållanden näppeligen kunna utan bergslagets medgifvande komma till
stånd. Tidpunkten för en sådan reglering, hvarigenom arrendet komme helt och
hållet att upphöra, synes emellertid nu icke vara olämplig, då ränteersättningsfonden,
hvars behållning för närvarande torde uppgå till omkring 230,000 R:dr, snart,
om icke redan, lärer hafva stigit till det belopp, vid hvars uppnående bör afgöräs
antingen bergslaget då skall till Statsverket betala de arrenderade räntorna till
falla värdet, med bibehållande af kontraktet i öfrig!, eller ock detsamma komma
att upphöra och räntorna till Statsverket öfverlemnas, allt eftersom sådan! kan vara
för Staten eller silfververket lämpligast.
I afseende å den särskilda fråga», angående tidpunkten då rån teersättningsfonden
må hafva uppnått det belopp, att reglering i nyssberörda hänseende bör
ega rum, förekommer, att, enligt det vid 1828—1830 årens riksdag fattade beslut,
fondens samlande borde fortgå, till dess afkastningen deraf utgjorde eller motsvarade
1,100 tunnor spån mål, hälften råg och hälften korn. en afkastning, som, enligt
bergslagets beräkning af spanmålen till ett medelpris af 6 R:dr 32 sk. Banko eller
10 Rall'' Knut för tunna», motsvarade ungefärliga vinsten af 1743 års arrendekontrakt.
Denna vinst beräknades alltså uppgå till 11,000 R:dr årligen. Då emellertid
priset å spann!ål numera vida öfverstiger 10 R:dr för tunnan, skulle, under förutsättning
att värde! å de i räntorna ingående persedlarne, af hvilka en del utgå
efter kronovärdi, icke stigit i samma förhållande, mindre qvantitet spanmål än 1,100
tunnor erfordras, för att efter nu gällande pris bereda full godtgörelse för ifrågavarande
vinst.
Skulle bergslaget, hvars vinst å den jemförelsevis obetydliga silfvertillverkningen
— den uppgick för redogörelseåret 1866 till 3,662 lödig» marker, 6 lod
och 6 grän fint silfver — synes vara ringa i förhållande till värde! af Statens och
enskildes uppoffringar för silfververket, fortfarande vägra att på antagliga vilkor
afstå från de förmåner, som till grufvans och silfververkets drift blifvit bergslaget
förlänade, så torde angeläget vara att en noggrann kontroll åvägabringas deröfver,
att ifrågavarande förmåner, hvilka numera till väsendtlig del utgå i penningar,
uteslutande tillgodokomma det afsedda ändamålet, så att icke sådana missbruk der
-
19
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 33.
med må kunna ega rum, som före 1741 föröfvats. En sådan kontroll synes numera
vara nödvändig, sedan förmånernas utgörande in natura i det närmaste torde hafva
upphört och derigenom äfven den särskilda kontroll, som lag i det uttryckliga förbudet
åt t annorledes än in natura uppbära prestationerna, hvilka alltså enligt förut
gällande föreskrifter måste komma grufvan och silfververket till godo.
På grund af hvad sålunda blifvit aufördt får Riksdagen underdånigst anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t, efter vidare utredning af frågan, täcktes ånyo låta
höra Sala bergslag, om och på hvilka vilkor det må vara villigt att afstå från hela
ifrågavarande arrende och i sådant fall till Riksdagen aflåta nådig Proposition i
ämnet, men att, i händelse bergslaget skulle fortfarande vägra att ingå på reglering
af frågan, Eders Kongl. Maj:t täcktes dels anbefalla nödiga åtgärder för erhållande
af noggrann kontroll deröfver, att bergslaget efter rätt bergsvis drifver verket, och
att alla de förmåner, som blifvit till verket förlänade, uteslutande må på ett ändamålsenligt
sätt komma detsamma till godo, dels ock låta vidtaga åtgärder ledande
dertill, att vattenuppdämningen vid silfververket må, om möjligt, upphöra.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 2 Maj 1868.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.