Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52
1868-05-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1868:52, Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52
Dokumentets text
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52.
9
N:o S2.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 Maj 1868.
— — — — Andra Kammaren den 9 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i fråga om förnyade stadganden rörande
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjö farts för hållanden.
(Bevillo.-Utskottets Betänkande N:o 16.)
8. A. K.
Hos Riksdagen har gjorts framställning derom, att Riksdagen måtte uttala
sig om vissa grundsatser för ordnandet af Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoeh
sjöf artsförbi lidelser samt hos Eders Kongl. Maj: t i underdånighet anhålla, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t om dem höra såväl Sin Norska Regering som det
Svenska Stats-Rådet och derefter till nästkommande Riksdag och Storthing i nåder
framlägga förslag till nya stadgande om Sveriges och Norges ömsesidiga handel
och sjöfart; och hafva såsom sådana grundsatser blifvit. föreslagna:
att all åtskilnad i afsende på tropligtighet för samma varor, ehvad de landvägen
eller sjöledes införas från det ena riket till det andra, upphäfves;
att utförsel tull eller transitoafgift ej må uppbäras och utförselpremie ej beviljas
vid utförsel af en vara från det ena riket till det andra, samt drawback endast
i det fall medgifvas, att varan icke i det andra riket åtal åter någon tulllindring;
°
att utförseltull ej heller må affordra» en i det ena riket alstrad eller tillverkad
vara vid utförsel till utlandet från det andra rikets hamnar;
att tull enligt den taxa, hvart land för sig antager, bör erläggas af alla utländska
varor, samt äfven af i det ena riket alstrade eller tillverkade socker och sockertillBih.
till Riksd. Prat. 1868. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Höft.
2
10
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52.
verkningar, tobak och tobakstillverkningen samt bränvin och sprit vid införsel i
det andra riket;
att utom nyssnämnda alla i det ena landet alstrade eller tillverkade varor
skola i det andra vara tullfria;
att tullfrihet vid resor öfver gränsen för medhafda mindre qvantiteter af
tullpligtiga varor fortfarande medgifves;
att likaledes transitorätt fortfarande bibehålies;
att det ena rikets fartyg, ehvad de äro i det riket byggda eller naturaliserade,
i det andra riket behandlas såsom inhemska; samt
att det ena rikets fartyg.må inom det andra rikets område idka fraktfart.
Såsom skål för vidtagande af förändringar i gällande lagstiftning angående
de förenade rikenas handel och sjöfart har hufvudsakligen anförts, att den s. k.
Mellanrikslagen af den 24 Maj 1825, ehuru för sin tid högsinnad! uppfattad och
väl beräknad för framtida uppnående af det dermed afsedda syftemål, de förenade
folkens närmande till hvarandra och befrämjande af deras gemensamma och ömsesidiga
nytta, icke numera förmådde på ett tillfredsställande sätt tillgodose de båda
folkens behof af ett, så vidt möjligt, otvunget och lifligt ekonomiskt utbyte, enär
denna lag. om äfven genom flerfaldiga Kongl. Bref och E örordningar i åtskilliga
delar förändrad, likväl till sina väsendtligaste delar qvarstått orubbad, under det
att de förhållanden, Indika gåfvo nämnda lag dess upphof, undergått och dagligen
underginge de mest genomgripande förändringar, beroende i främsta rummet på
komunikåtionernas och transportmedlens utveckling i nya, de gamla nästan fullkomligt
motsätta, rigtningar. Då nemligen 1825 års Förordning fastställde en sträng
och betydande åtskilnad emellan villcoren för den landväga och för den sjöväga
varuförseln mellan de båda rikena, både denna åtskilnad sin naturliga grund i då
bestående förhållanden, och då för det landväga varubytet sålunda stadgades i allmänhet,
med vissa uppräknade undantag, tullfrihet för såväl det ena som det andra
rikets produkter och alster, samt lindring till hälften mot stadgad tull för alla
utländska varor, som bevisligen dragit tull i det rike derifrån de ko mm o, afsåga
dermed endast, att bereda ökad lättnad för samfärdseln och handeln mellan gränsboarne;
under det deremot genom stadgandet af half tull för en del uppräknade
produkter, som sjöledes fördes från det ena till det andra riket, åsyftades att bereda
den större eller egentliga handeln sådana förmåner, som kunde medgifvas,
utan att i någon störande grad inverka på rikenas rätt att hvart för sig, oberoende
af Mellanrikslagen, ordna sin tull-lagstiftning. I dessa förhållanden hade likväl
tiden och särdeles de sista åren åstadkommit störa förändringar, hvilka snart måste
blifva ännu större. Genom förbättrade kommunikationer såväl som genom en
mera utvecklad kustfart, som med lätthet sprider de landvägen införda varorna till
snart sagd! hvarje ort inom rikena, hade den landväga varuförseln upphört att vara
endast ett medel för gränsbo a rnes utbyte, och vunnit en betydelse, som otvifvelaktigt
skulle blifva ännu större, när jern vägen mellan de båda rikenas hufvudstäder
11
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52.
snart komme att ytterligare lätta och förmedla varubytet. I hvad mån den landväga
varuförscln redan tilltagit i betydelse insåges deraf, att, då, enligt Kommerskollegii
berättelser, den landväga införseln år 1854 från Norge till Sverige utgjorde
i värde endast en hundradedel af hela vår införsel från detta land, både den år
1866 stigit till något öfver eu femtedel deraf, samt att Sveriges landväga utförsel
till Norge samtidigt stigit i värde från eu trettiondedel år 1854 till något öfver en
fjerdedel af denna utförsel i dess helhet år 1866. Häraf tycktes kunna dragas den
slutsats, att den skilnad, som förefanns år 1825 mellan kommunikationerna landvägen
för underlättande af den personliga beröringen och handeln gränsboarne
emellan, samt kommunikationerna sjöledes, såsom enda medlet för större varuutbyten,
mumera vore i verkligheten försvunnen och följaktligen borde äfven ur
lagstiftningen utplånas.
Riksdagen anser obestridligt, att under numera förändrade förhållanden
flera anmärkningsvärda brister vidlåda gällande lagstiftning rörande de förenade
rikenas ömsesidiga handel och sjöfart, äfvensom att dessa brister, redan länge insedda
och öfverklagade, måste blifva kännbarare och menligare i samma man,
som mångfaldigade och förbättrade land- och sjövägskommunikationsmedel erbjuda
rikligare och beqvämare tillfällen till en lifligare samfärdsel emellan folken samt
behofven att tillgodogöra sig en sådan samfärdsel och begreppen om rättmätigheten
af större frihet dertill allmännare kännas och erkännas. Det otillfredsställande sätt,
hvarpå den för handeln vigtiga transitorätten, de förenade rikena emellan medgifven
först år 1860, linnés ordnad, lemnar härtill ökad anledning. Densamma är nemligen
underkastad det vilkor, att det transiterande godset skall undergå fullständig undersökning,
vågning, mätning eller räkning i det land, öfver hvilket transiteringen
eger rum. Det ligger för öppen dag att ett sådant vilkor, som föranleder uppehåll,
kostnader af flera slag och stundom skada å sjelfva varorna vid deras ompackning,
i väsendtlig mån motverkar de fördelar, som med transitorätten afses och
sotn eljest otvifvelaktigt kunde för de förenade rikenas handelsgemenskap blifva
af ökad betydelse, i den man nya kommunikationsanstalter tillkomma samt synnerligen
sedan genom fullbordande af nordvestra stambanan Svenska och Norska
^ ^ jern vägarn e komma att bilda en oafbruten och beqväm kommunikation emellan
många vidt skilj da handels- och hamnplatser, af hvilka flera under vintermånaderna
äro utestängda från all sjöväga tillförsel.
Af nu anförda skål anser sålunda Riksdagen att en af omständigheterna
högeligen påkallad omarbetning af Mellanrikslagen bör så skyndsamt som möjligt
varda utförd och de förenade rikenas nationalrepresentationer ti 1 pröfning förelagd.
, Men då den ändamålsenligaste vägen för att åvägabringa ett förslag till
lämpligare lagstiftning för Sveriges och Norges ömsesidiga handel och sjöfart synes
vara underhand]ingarnes, får Riksdagen, som icke anser några grunder för donna
lagstiftning höra på förhand antagas, ej heller någon bestämd mening uttalas om
det sätt, hvarpå ett sådant förslag lämpligast må kunna tillvägabringas, vare sig
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 53.
genom underhandlingar mellan särskilde fullmägtige eller genom förhandlingar af
särskilde komiterade, endast i underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t taga i förnyadt öfvervägande frågan om ett sådant ordnande af Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att samfärdseln mellan brödrafolken
må till ömsesidig fördel i möjligaste måtto underlättas och främjas; samt
att Eders Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande Riksdag och Storthing
framlägga förslag i detta ämne.
Riksdagen framhärdar etc,
Stockholm den 9 Maj 1868.
X-o S,?,
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 Maj 1868.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —
Riktdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändring i Kongl. Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23,)
S, A. K.
I afseende på det i 23 § af Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 förekommande stadgande om rättighet för
kyrkoherde att i sitt ställe för särskild! tillfälle förordna annan prestman till ordförande
i skolrådet, har förslag hos Riksdagen blifvit väckt om upphäfvande af berörda
stadgande och att vice ordförande i skolråd skall väljas.
Enär fall ofta kunna inträffa, då kyrkoherden till följd af ålder, sjuklighet,
trägna embetsåligganden eller andra orsaker är förhindrad att utöfva ordförande
-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.