Sök i Ratio Lex

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52

1868-05-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1868:52, Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52.

9

N:o S2.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 Maj 1868.

— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i fråga om förnyade stadganden rörande

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjö farts för hållanden.

(Bevillo.-Utskottets Betänkande N:o 16.)

8. A. K.

Hos Riksdagen har gjorts framställning derom, att Riksdagen måtte uttala

sig om vissa grundsatser för ordnandet af Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoeh

sjöf artsförbi lidelser samt hos Eders Kongl. Maj: t i underdånighet anhålla, det

täcktes Eders Kongl. Maj:t om dem höra såväl Sin Norska Regering som det

Svenska Stats-Rådet och derefter till nästkommande Riksdag och Storthing i nåder

framlägga förslag till nya stadgande om Sveriges och Norges ömsesidiga handel

och sjöfart; och hafva såsom sådana grundsatser blifvit. föreslagna:

att all åtskilnad i afsende på tropligtighet för samma varor, ehvad de landvägen

eller sjöledes införas från det ena riket till det andra, upphäfves;

att utförsel tull eller transitoafgift ej må uppbäras och utförselpremie ej beviljas

vid utförsel af en vara från det ena riket till det andra, samt drawback endast

i det fall medgifvas, att varan icke i det andra riket åtal åter någon tulllindring;

°

att utförseltull ej heller må affordra» en i det ena riket alstrad eller tillverkad

vara vid utförsel till utlandet från det andra rikets hamnar;

att tull enligt den taxa, hvart land för sig antager, bör erläggas af alla utländska

varor, samt äfven af i det ena riket alstrade eller tillverkade socker och sockertillBih.

till Riksd. Prat. 1868. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52.

verkningar, tobak och tobakstillverkningen samt bränvin och sprit vid införsel i

det andra riket;

att utom nyssnämnda alla i det ena landet alstrade eller tillverkade varor

skola i det andra vara tullfria;

att tullfrihet vid resor öfver gränsen för medhafda mindre qvantiteter af

tullpligtiga varor fortfarande medgifves;

att likaledes transitorätt fortfarande bibehålies;

att det ena rikets fartyg, ehvad de äro i det riket byggda eller naturaliserade,

i det andra riket behandlas såsom inhemska; samt

att det ena rikets fartyg.må inom det andra rikets område idka fraktfart.

Såsom skål för vidtagande af förändringar i gällande lagstiftning angående

de förenade rikenas handel och sjöfart har hufvudsakligen anförts, att den s. k.

Mellanrikslagen af den 24 Maj 1825, ehuru för sin tid högsinnad! uppfattad och

väl beräknad för framtida uppnående af det dermed afsedda syftemål, de förenade

folkens närmande till hvarandra och befrämjande af deras gemensamma och ömsesidiga

nytta, icke numera förmådde på ett tillfredsställande sätt tillgodose de båda

folkens behof af ett, så vidt möjligt, otvunget och lifligt ekonomiskt utbyte, enär

denna lag. om äfven genom flerfaldiga Kongl. Bref och E örordningar i åtskilliga

delar förändrad, likväl till sina väsendtligaste delar qvarstått orubbad, under det

att de förhållanden, Indika gåfvo nämnda lag dess upphof, undergått och dagligen

underginge de mest genomgripande förändringar, beroende i främsta rummet på

komunikåtionernas och transportmedlens utveckling i nya, de gamla nästan fullkomligt

motsätta, rigtningar. Då nemligen 1825 års Förordning fastställde en sträng

och betydande åtskilnad emellan villcoren för den landväga och för den sjöväga

varuförseln mellan de båda rikena, både denna åtskilnad sin naturliga grund i då

bestående förhållanden, och då för det landväga varubytet sålunda stadgades i allmänhet,

med vissa uppräknade undantag, tullfrihet för såväl det ena som det andra

rikets produkter och alster, samt lindring till hälften mot stadgad tull för alla

utländska varor, som bevisligen dragit tull i det rike derifrån de ko mm o, afsåga

dermed endast, att bereda ökad lättnad för samfärdseln och handeln mellan gränsboarne;

under det deremot genom stadgandet af half tull för en del uppräknade

produkter, som sjöledes fördes från det ena till det andra riket, åsyftades att bereda

den större eller egentliga handeln sådana förmåner, som kunde medgifvas,

utan att i någon störande grad inverka på rikenas rätt att hvart för sig, oberoende

af Mellanrikslagen, ordna sin tull-lagstiftning. I dessa förhållanden hade likväl

tiden och särdeles de sista åren åstadkommit störa förändringar, hvilka snart måste

blifva ännu större. Genom förbättrade kommunikationer såväl som genom en

mera utvecklad kustfart, som med lätthet sprider de landvägen införda varorna till

snart sagd! hvarje ort inom rikena, hade den landväga varuförseln upphört att vara

endast ett medel för gränsbo a rnes utbyte, och vunnit en betydelse, som otvifvelaktigt

skulle blifva ännu större, när jern vägen mellan de båda rikenas hufvudstäder

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 52.

snart komme att ytterligare lätta och förmedla varubytet. I hvad mån den landväga

varuförscln redan tilltagit i betydelse insåges deraf, att, då, enligt Kommerskollegii

berättelser, den landväga införseln år 1854 från Norge till Sverige utgjorde

i värde endast en hundradedel af hela vår införsel från detta land, både den år

1866 stigit till något öfver eu femtedel deraf, samt att Sveriges landväga utförsel

till Norge samtidigt stigit i värde från eu trettiondedel år 1854 till något öfver en

fjerdedel af denna utförsel i dess helhet år 1866. Häraf tycktes kunna dragas den

slutsats, att den skilnad, som förefanns år 1825 mellan kommunikationerna landvägen

för underlättande af den personliga beröringen och handeln gränsboarne

emellan, samt kommunikationerna sjöledes, såsom enda medlet för större varuutbyten,

mumera vore i verkligheten försvunnen och följaktligen borde äfven ur

lagstiftningen utplånas.

Riksdagen anser obestridligt, att under numera förändrade förhållanden

flera anmärkningsvärda brister vidlåda gällande lagstiftning rörande de förenade

rikenas ömsesidiga handel och sjöfart, äfvensom att dessa brister, redan länge insedda

och öfverklagade, måste blifva kännbarare och menligare i samma man,

som mångfaldigade och förbättrade land- och sjövägskommunikationsmedel erbjuda

rikligare och beqvämare tillfällen till en lifligare samfärdsel emellan folken samt

behofven att tillgodogöra sig en sådan samfärdsel och begreppen om rättmätigheten

af större frihet dertill allmännare kännas och erkännas. Det otillfredsställande sätt,

hvarpå den för handeln vigtiga transitorätten, de förenade rikena emellan medgifven

först år 1860, linnés ordnad, lemnar härtill ökad anledning. Densamma är nemligen

underkastad det vilkor, att det transiterande godset skall undergå fullständig undersökning,

vågning, mätning eller räkning i det land, öfver hvilket transiteringen

eger rum. Det ligger för öppen dag att ett sådant vilkor, som föranleder uppehåll,

kostnader af flera slag och stundom skada å sjelfva varorna vid deras ompackning,

i väsendtlig mån motverkar de fördelar, som med transitorätten afses och

sotn eljest otvifvelaktigt kunde för de förenade rikenas handelsgemenskap blifva

af ökad betydelse, i den man nya kommunikationsanstalter tillkomma samt synnerligen

sedan genom fullbordande af nordvestra stambanan Svenska och Norska

^ ^ jern vägarn e komma att bilda en oafbruten och beqväm kommunikation emellan

många vidt skilj da handels- och hamnplatser, af hvilka flera under vintermånaderna

äro utestängda från all sjöväga tillförsel.

Af nu anförda skål anser sålunda Riksdagen att en af omständigheterna

högeligen påkallad omarbetning af Mellanrikslagen bör så skyndsamt som möjligt

varda utförd och de förenade rikenas nationalrepresentationer ti 1 pröfning förelagd.

, Men då den ändamålsenligaste vägen för att åvägabringa ett förslag till

lämpligare lagstiftning för Sveriges och Norges ömsesidiga handel och sjöfart synes

vara underhand]ingarnes, får Riksdagen, som icke anser några grunder för donna

lagstiftning höra på förhand antagas, ej heller någon bestämd mening uttalas om

det sätt, hvarpå ett sådant förslag lämpligast må kunna tillvägabringas, vare sig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 53.

genom underhandlingar mellan särskilde fullmägtige eller genom förhandlingar af

särskilde komiterade, endast i underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl.

Maj:t taga i förnyadt öfvervägande frågan om ett sådant ordnande af Sveriges och

Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att samfärdseln mellan brödrafolken

må till ömsesidig fördel i möjligaste måtto underlättas och främjas; samt

att Eders Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande Riksdag och Storthing

framlägga förslag i detta ämne.

Riksdagen framhärdar etc,

Stockholm den 9 Maj 1868.

X-o S,?,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 Maj 1868.

— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riktdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändring i Kongl. Förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23,)

S, A. K.

I afseende på det i 23 § af Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 förekommande stadgande om rättighet för

kyrkoherde att i sitt ställe för särskild! tillfälle förordna annan prestman till ordförande

i skolrådet, har förslag hos Riksdagen blifvit väckt om upphäfvande af berörda

stadgande och att vice ordförande i skolråd skall väljas.

Enär fall ofta kunna inträffa, då kyrkoherden till följd af ålder, sjuklighet,

trägna embetsåligganden eller andra orsaker är förhindrad att utöfva ordförande
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.