Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, om revision af Fattigvår dsfbror drängen och af Stadgan rörande försvarslöse och till allmänt arbete dömde personer.

1869-05-13 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1869:69, Skrifvelse, om revision af Fattigvår dsfbror drängen och af Stadgan rörande försvarslöse och till allmänt arbete dömde personer.

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69,

13

JM: o 63.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 Maj 1869,

— — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om revision af Fattigvår dsfbror drängen

och af Stadgan rörande försvarslöse och till allmänt arbete dömde

personer.

(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtanden

N:is 2 och 4 samt Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts

(N:o 2) Utlåtande N:o 33.)

S. A. K.

Vid innevarande riksdag hafva åtskilliga motioner blifvit väckta, åsyftande

dels ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen den 30 Juli 1853, angående

fattigvården i riket, dels ock en fullständig omarbetning eller revision af nämnda

förordning; i sammanhang hvarmed förslag äfven framställts derom, att stadgan

angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallna personel'' af den 29 Maj 1846,

måtte varda öfversedd eller upphäfd, och legostadgan af den 23 November 1823

ändras i de delar, der sådant kunde påkallas i följd af förändrad lagstiftning om

försvarslösa personer.

Under behandlingen af detta vigtiga och på sednare tiden med allt större

deltagande omfattade ämne, hafva meningarne visserligen icke varit i allo öfverensstämmande

rörande orsakerna till det onda, som föranledt ofvan antydda förslag

om uppställande af andra, eller åtminstone väsendtligen förändrade grunder för

sjelfva fattigvården; men den klagan, som snart sagdt från rikets alla delar försports

öfver en år efter år tillväxande fattigvårdstunga med alla deraf flytande olägenheter,

har icke kunnat undgå att tilldraga sig Riksdagens synnerliga uppmärksamhet,

och behjertande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

Dervid har visserligen icke kunnat undfalla Riksdagen, att fattigvårdens ändamålsenliga

ordnande utgör eu af tidens mest svårlösta frågor; men då erfarenheten

tillika ådagalagt, att fattigdom med deraf följande moraliskt och fysiskt elände

på ett betänkligt sätt varit i jemnt stigande, och att arbetsamhet sparsamhet och omtanke

för framtiden i allmänhet visat sig mera sällsynta, jemte det att hos de mindre väl

lottade böjelsen för ett sysslolöst och kringstrykande lefnadssätt allt mera utvecklat

sig, hafva tankarne icke kunnat vara delade i afseende å nödvändigheten, att, så vidt

möjligt vore och innan ännu det öfverklagade onda tagit en alltför stor utsträckning,

söka mot detsamma utfinna de botemedel, Indika af lagstiftningen kunna

vara beroende. Deruti hafva åsigterna icke varit delade, att orsakerna till detta

onda äro flerahanda och att roten till detsamma måste sökas i förhållanden, uti

h vil k a man icke genom en ny fattig vårdslagstiftning kan våga att emotse någon

förändring; men såsom allmänt känd t framstår, att landet sedan några år tillbaka

befinner sig i en betryckt ställning, eller med andra ord att jordbruket och näringarne

i allmänhet lida af ogynnsamma omständigheter till den grad, att jordbrukare

nödgats inställa nästan alla arbeten, som ej äro oundgängligen nödvändiga för jordens

skötsel, samt att idkarne af andra näringar mast i väsendtlig mån inskränka

antalet af sina arbetare. Följderna af dessa ogynnsamma omständigheter, föranledda,

såsom det vill synas, icke »väsendtligen af flora, efter hvarandra följande

års mindre göda skördar och den missväxt, som i några landsdelar under ett och

annat år inträffat, äro också lätt insedda; och de tusentals personel'', hviska af dessa

orsaker dels fallit fattigvården till last, dels arbetslösa stryka omkring i landet,

dels i stigande antal befolka fängelserna, och dels i störa hopar lemna fäderneslandet,

för att i främmande land söka arbete och utkomst, äro lika otvetydiga som

sorgliga bevis på att det välstånd, hvaråt landet, för icke särdeles lång tid tillbaka,

hade att glädja sig, betydligt aftagit och att den ekonomiska ställningen i allmänhet

är mindre god.

Men, ehuru Riksdagen icke kan antaga, att de öfverklagade olägenheterna

af tilltagande fattigdom och tillväxande fattigskatt skola kunna undanrödjas genom

nya eller förändrade stadgande» rörande fattigvården, har Riksdagen likväl ansett

sig höra taga i betraktande, om ej i sjelfva fattigvårdslagstiftningen finnas bestämmelser,

som kunna sägas medverka till fattigdomens tilltagande. I detta hänseende

tilltror sig Riksdagen kunna uttala den åsigt, att sj elfva den grund, på hvilken

fattigvårdsförordningen hvilar, är behäftad med ett fel, som i icke ringa mån bidragit

till fattigdomens utbredning och fattigvårdsskattens stigande till den höjd att

donna tunga på många ställen kännes nästan outhärdelig. Detta fel består deruti,

att meddelandet af hjelp enligt fattigvårdsförordningen är obligatoriskt, eller att

den fattige kan såsom en honom tillkommande rättighet fordra understöd och med

lagens biträde tilltvinga sig hjelp, då enligt sakens inre natur all hjelp måste hafva

sin egentliga grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek. Donna i lagen

nedskrifna rättighet att. under vissa förhållanden kunna tilltvinga sig hjelp måste

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69,

naturligtvis hos den hjelpsökande medföra likgiltighet att tänka för sig sjelf, samt

att genom arbete, sparsamhet och umbäranden betrygga sin ställning, och såsom

följd deraf leda till lättja och den moraliska förnedring, som icke finner någon betänklighet

uti att heldre tigga än förtjena sitt bröd.

Emellertid är det otvifvelaktigt, att fall gifva», der samhället måste lemna

hjelp och der fattigvårdsbidraget således måste vara obligatoriskt, men, enligt

Riksdagens mening, åro dessa fall högst få, då deremot de, der hjelpen bör bero

på de gifvandes pröfning och der den således skall vara frivillig, utgör de Hest».

Riksdagen anser sig derjemte höra anmärka ett annat missförhållande i nu

gällande fattigvårdsförordning, enär donna, då hon bestämmer grunderna för den

fattiges rätt till understöd af samhället och således detta sednare» skyldighet mot

den fattige, lemnar samhället nära nog rättslöst emot denne. Ur den i allmänhet

giltiga synpunkten, att rättigheter och skyldigheter höra hvarandra motväga, synes

dock med skål kunna framställas deri fordran, att samhället å sin sida skall hafva

rättigheter emot den fattige, hvilket likväl icke i verkligheten är förhållandet, emedan

den husbonderätt, som författningen tillerkänner fattigvårdsstyrelse öfver understödstagare,

kan sägas hafva upphört genom den förändring, legostadgan under

sednare tiden erhålla. Äfven synes det vara ett till sina följder mindre lyckligt

stadgande, att enhällighet i beslut erfordras för fattigvårdens fördelning i kretsar

eller rotar, likasom det icke katt förnekas att ett temligen allmänt missnöje är

rådande öfver den i förordningen bestämda korta tid af sex månader, efter hvars

förlopp en person i anseende till fattigförsörjningsrätt skall anses tillhöra ett

samhälle.

Riksdagen tror sig alltså kunna antaga, att, om de öfverklagade olägenheterna

skola kunna i någon mån undanrödja», fattig vårdsförordningen bör till stor del

byggas på en helt annan grundval än deri nu varande, samt att denna förordning

äfven i andra hänseenden måste ändras, såsom följd hvaraf Riksdagen för sin del

anser nödigt att en omarbetning af författningen i sin helhet må ega rum.

Efter att sålunda hafva anfört de skäl, som förnämligast tala för den af

Riksdagen nödig ansedda reform af fattigvårdslagstiftningen, torde det tillåtas

Riksdagen att angifva ej mindre de allmänna grunder, hvarpå, enligt Riksdagens

förmenande, en ny eller väsendtligen förändrad fattigvårdslag bör hvila, utan äfven

de öfriga hufvudsakliga förändringar uti nuvarande förordning i ämnet, hvilka

Riksdagen för sin del funnit vara af behofvet påkallade.

Dessa grunder och i sammanhang dermed ifrågasätta förändringar, som

blifva närmare utvecklade i de Tillfälliga Utskotts Utlåtanden, hvilka haft beredningen

af detta ärende sig uppdragen, nemligen Första Kammarens Tillfälliga Utskotts

(N:o 1) Utlåtanden Nås 2 och 4 samt Andra Kammaren» Tillfälliga Utskotts

(N:o 2) Utlåtande N:o 1. (N:o 33 8 Sami. 2 Afl. 2 Band.), har Riksdagen

ansett sig höra sammanfatta uti följande under särskilda hufvudafdelningar intagna

förslag:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

A.

Om deri, som utgör föremål för fattigvård.

J:o. Vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen

tillgång skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning

samt barnet derjemte uppfostran.

2:o. Den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståudsatt

att försörja, sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd,

när fattigvårdsstyrelse pröfva!'' sådant nödigt; och eget’ således styrelsen tillse, om

och när,^ till hvad belopp och på hvad sätt, full fattigförsörjning eller understöd i

sådana fall må lemnas.

3:o. Arbetsför och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande,

draga försorg om sig, hustru och hemmavarande barn under 15 år.

4:o. Föräldrar och barn skola i mån af behof å etta samt förmåga å andra

sidan bidraga till hvarandras försörjning.

5:o. Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda 15 år,

eller för hustru och barn, bör godtgöra», om den ersättnmgsskyldige dertill fårtillgång.

B.

Om fattigvårdssamhälle.

6:o. Hvarje socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle,

dock må flera socknar på landet inom samma län kunna förena sig om gemensam

fattigvård. ''

7:o. Likaså eger hvarje fattigvårdssamhälle att, i fråga om fattigvården,

fördela sig i kretsar eller rotar, derest, vid två på hvarandra följande kommunalstämmor,

beslut derom fattas med eu röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som

i röstningen deltaga.

Beslutet gäller för en tid af fem år.

För återgång till gemensam fattigvård erfordras beslut, fattadt på enahanda

sätt, som för fördelning är stadgadt.

Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför underställes Konungens

Befallningshafvande» pröfning.

C.

Om hemortsrätt.

8;o. Hemortsrätt — eller förmånen att under de i fättigvårds-förordnmgen bestämda

vilkor af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af fattigvård

— är antingen medfödd eller förvärfvad. 3

S Medfödd

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

Medfödd hemortsrätt eget en hvar inom det fattigvårdssamhälle der, vid

hans födelse, modren egde hemortsrätt.

Hemortsrätt är förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon, efter

fyllda 15 år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar, sednast varit, eller

bort vara skattskrifven.

Hustru har, så länge mannen lefver och äktenskapet dem emellan icke är

upplöst, hans hemortsrätt, den hon, efter mannens död eller äktenskapets upplösning,

bibehåller intilldess hon sjelf förvärfvat ny sådan rätt.

Äkta barn, yngre än 15 år, tillhör, så länge fadren lefver, hans, eller, om

han är död men modren lefver, hennes hemortsrätt. Äro begge föräldrarne döda,

har barnet den sist aflidnes hemortsrätt. Oäkta barn har modrens hemortsrätt,

Den, som ej förvärfvat hemortsrätt, tillhör det fattigvårdssamhälle, der lian

eget- medfödd sådan rätt.

För den, hvars hemortsrätt ej kunnat enligt stadgade grunder bestämmas,

bekostar Staten oundgängligen nödigt understöd, intilldess något fattigvårdssamhälle

kan dertill förpligta^

Efter fyllda 60 år bibehålies en hvar för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt,

han då eger.

D.

Om fattigvårdsstyrelse.

9:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse, som

utses å kommunalstämma; kunnande detta bestyr, der så linnés lämpligt, uppdraga8

åt kommunalnämnden; och bör kyrkoherden, eller den hans tjenst förrättar,

sin embetspligt likmätigt, såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsen, då han finner

behofvet det påkalla.

!0:o. Då samhället fördelas i kretsar eller rotar, bör dessutom inom hvarje

krets eller rote utses en fattigvårdsstyrelse för handhafvande! af kretsens eller rotens

fattigvårdsangelägenheter.

ll:o. Söker någon fattigunderstöd, som enligt punkt. 1 ej är dertill ovilkorligen

berättigad, och nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut,

eger han anmäla sitt missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som föredrager

ärendet på näst derefter infallande ordinarie eller, der behofvet så klöfver, extra

kommunalstämma, hvilken afgör frågan.

Öfver kommunalstämmas beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt,

helt och hådet eller till någon del, må klagan ej föras, derest ej visas kan att

beslutet ej i laga ordning tillkommit.

Bill,, till Riksd. Prot. 1869. LO Sami 1 Afd. 1 Band. 6 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N;o 69.

E.

Om fattigvårdsbidrag.

12:o. De i nu gällande förordning härom befintliga stadgande» torde höra

bibehållas.

13:o. När fattigvårdssamhälle fördelas i kretsar eller rotar, gäller såsom

vilkor för sådan fördelning, att den då för handen varande fattigvårdstungan på

hela samhället så jemn! som möjligt fördelas.

Om, efter det sådan fördelning skeft, någon krets eller rote, utan eget förvållande,

skulle drabbas af vida mer betungande utgifter, ån öfrig» kretsar eller

rotar, ege den gemensamma fångvårdsstyrelse» att missförhållandet utjemna.

F.

Om hettande.

14:o Hvarje fattigvårdssamhälle bör ordna sin fattigvård sålunda, att hettande

må förekommas; och eger samhället således att, för vården och underhållet af sina

fattiga och användandet af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga reglementarisk»

föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder, att hettande ej eger rum.

Dylika reglementen underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.

15:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en eller, der behofvet

så klöfver, flere tillsyningsman, som efter förslag af kommunalnämnd af Konungens

Befallningshafvande dertill förordnas.

Tillsyningsman åligger att hafva tillsyn å kringstrykande tiggare från främmande

ort och att, när han så pröfva!* nödigt, dem anhålla och öfverlemna till

närmaste kronobetjent, som införpassar dem till Konungens Befallningshafvande,

hvilken eger att, när skål dertill äro, döma den, som sålunda utom den socken

eller stad, der han eger hemortsrätt, kringstrukit och hettat, till arbete under kortare

eller längre i författningen begränsad tid, antingen å tvångsarbetsinrättning,

der sådan finnes, eller eljest å kronohäkte, eller vid dertill särskild inrättad arbetskorps.

Bettande barn från främmande ort höra af tillsyningsman anhållas och hemsändas

till det fattigvårdssamhälle, der de ega hemortsrätt.

16:o. Kostnaden för forslandet af sådan person, som i nästföregående punkts 2

mom. omförmäles, från den ort, der han anhålles, till länets residensstad, och hans försändande

till arbetsinrättning, kronohäkte eller arbetskorps bekostas af Staten;

hvaremot hemsändandet af de i 3 mom. omnämnda barn bekostas af det fattigvårdssamhälle,

de tillhöra.

Slutligen får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t

täcktes i nåder låta öfverse nu gällande förordningar om fattigvården i riket samt

om försvarslösa och till allmänt arbete dömda personer samt utarbeta nya förord
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 70.

ningar derom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan föreslagna grunder, äfvensom

att här ofvan jemväl afgifna förslag till bestämmelser angående kringstrykande

och betlande personer, måtte, derest desamma i nåder godkännas, i en blifvande

ny fattigvårdsförordning intagas.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 13 Maj 1869.

J%'':o 70,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 Maj 1869.

— — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående beräkningen af Statsverkets inkomster.

(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.)

8. A. K.

Vid beräkningen af Statsverkets inkomster för den tid nästa statsreglering

kommer att omfatta, eller år 1870, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad

Eders Kongl. Maj:t behagat föreslå, fattat följande beslut, nemligen:

fl) att förslagspriset å Kronans spanna ål må för berörda statsreglering

bibehållas vid sednast bestämda belopp af 2 R:dr 10 öre kubikfoten;

b) att inkomsterna af Statens skogar må bland de allmänna statsinkomsterna

upptagas;

c) att den Riksgälds-kontoret åliggande skyldighet att å Lappmarks Ecklesiastikfond

till Statskontoret erlägga ränta må upphöra och att, i sammanhang dermed,

hela inkomsttiteln Intressemedel må uteslutas samt återstående delen af derunder

hittills upptagna inkomster i stället ingå bland Extra medel och uppbörder; äfvensom
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.