Skrifvelse, om revision af Fattigvår dsfbror drängen och af Stadgan rörande försvarslöse och till allmänt arbete dömde personer.
1869-05-13 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1869:69, Skrifvelse, om revision af Fattigvår dsfbror drängen och af Stadgan rörande försvarslöse och till allmänt arbete dömde personer.
Dokumentets text
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69,
13
JM: o 63.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 Maj 1869,
— — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om revision af Fattigvår dsfbror drängen
och af Stadgan rörande försvarslöse och till allmänt arbete dömde
personer.
(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtanden
N:is 2 och 4 samt Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 2) Utlåtande N:o 33.)
S. A. K.
Vid innevarande riksdag hafva åtskilliga motioner blifvit väckta, åsyftande
dels ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen den 30 Juli 1853, angående
fattigvården i riket, dels ock en fullständig omarbetning eller revision af nämnda
förordning; i sammanhang hvarmed förslag äfven framställts derom, att stadgan
angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallna personel'' af den 29 Maj 1846,
måtte varda öfversedd eller upphäfd, och legostadgan af den 23 November 1823
ändras i de delar, der sådant kunde påkallas i följd af förändrad lagstiftning om
försvarslösa personer.
Under behandlingen af detta vigtiga och på sednare tiden med allt större
deltagande omfattade ämne, hafva meningarne visserligen icke varit i allo öfverensstämmande
rörande orsakerna till det onda, som föranledt ofvan antydda förslag
om uppställande af andra, eller åtminstone väsendtligen förändrade grunder för
sjelfva fattigvården; men den klagan, som snart sagdt från rikets alla delar försports
öfver en år efter år tillväxande fattigvårdstunga med alla deraf flytande olägenheter,
har icke kunnat undgå att tilldraga sig Riksdagens synnerliga uppmärksamhet,
och behjertande.
14
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
Dervid har visserligen icke kunnat undfalla Riksdagen, att fattigvårdens ändamålsenliga
ordnande utgör eu af tidens mest svårlösta frågor; men då erfarenheten
tillika ådagalagt, att fattigdom med deraf följande moraliskt och fysiskt elände
på ett betänkligt sätt varit i jemnt stigande, och att arbetsamhet sparsamhet och omtanke
för framtiden i allmänhet visat sig mera sällsynta, jemte det att hos de mindre väl
lottade böjelsen för ett sysslolöst och kringstrykande lefnadssätt allt mera utvecklat
sig, hafva tankarne icke kunnat vara delade i afseende å nödvändigheten, att, så vidt
möjligt vore och innan ännu det öfverklagade onda tagit en alltför stor utsträckning,
söka mot detsamma utfinna de botemedel, Indika af lagstiftningen kunna
vara beroende. Deruti hafva åsigterna icke varit delade, att orsakerna till detta
onda äro flerahanda och att roten till detsamma måste sökas i förhållanden, uti
h vil k a man icke genom en ny fattig vårdslagstiftning kan våga att emotse någon
förändring; men såsom allmänt känd t framstår, att landet sedan några år tillbaka
befinner sig i en betryckt ställning, eller med andra ord att jordbruket och näringarne
i allmänhet lida af ogynnsamma omständigheter till den grad, att jordbrukare
nödgats inställa nästan alla arbeten, som ej äro oundgängligen nödvändiga för jordens
skötsel, samt att idkarne af andra näringar mast i väsendtlig mån inskränka
antalet af sina arbetare. Följderna af dessa ogynnsamma omständigheter, föranledda,
såsom det vill synas, icke »väsendtligen af flora, efter hvarandra följande
års mindre göda skördar och den missväxt, som i några landsdelar under ett och
annat år inträffat, äro också lätt insedda; och de tusentals personel'', hviska af dessa
orsaker dels fallit fattigvården till last, dels arbetslösa stryka omkring i landet,
dels i stigande antal befolka fängelserna, och dels i störa hopar lemna fäderneslandet,
för att i främmande land söka arbete och utkomst, äro lika otvetydiga som
sorgliga bevis på att det välstånd, hvaråt landet, för icke särdeles lång tid tillbaka,
hade att glädja sig, betydligt aftagit och att den ekonomiska ställningen i allmänhet
är mindre god.
Men, ehuru Riksdagen icke kan antaga, att de öfverklagade olägenheterna
af tilltagande fattigdom och tillväxande fattigskatt skola kunna undanrödjas genom
nya eller förändrade stadgande» rörande fattigvården, har Riksdagen likväl ansett
sig höra taga i betraktande, om ej i sjelfva fattigvårdslagstiftningen finnas bestämmelser,
som kunna sägas medverka till fattigdomens tilltagande. I detta hänseende
tilltror sig Riksdagen kunna uttala den åsigt, att sj elfva den grund, på hvilken
fattigvårdsförordningen hvilar, är behäftad med ett fel, som i icke ringa mån bidragit
till fattigdomens utbredning och fattigvårdsskattens stigande till den höjd att
donna tunga på många ställen kännes nästan outhärdelig. Detta fel består deruti,
att meddelandet af hjelp enligt fattigvårdsförordningen är obligatoriskt, eller att
den fattige kan såsom en honom tillkommande rättighet fordra understöd och med
lagens biträde tilltvinga sig hjelp, då enligt sakens inre natur all hjelp måste hafva
sin egentliga grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek. Donna i lagen
nedskrifna rättighet att. under vissa förhållanden kunna tilltvinga sig hjelp måste
15
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69,
naturligtvis hos den hjelpsökande medföra likgiltighet att tänka för sig sjelf, samt
att genom arbete, sparsamhet och umbäranden betrygga sin ställning, och såsom
följd deraf leda till lättja och den moraliska förnedring, som icke finner någon betänklighet
uti att heldre tigga än förtjena sitt bröd.
Emellertid är det otvifvelaktigt, att fall gifva», der samhället måste lemna
hjelp och der fattigvårdsbidraget således måste vara obligatoriskt, men, enligt
Riksdagens mening, åro dessa fall högst få, då deremot de, der hjelpen bör bero
på de gifvandes pröfning och der den således skall vara frivillig, utgör de Hest».
Riksdagen anser sig derjemte höra anmärka ett annat missförhållande i nu
gällande fattigvårdsförordning, enär donna, då hon bestämmer grunderna för den
fattiges rätt till understöd af samhället och således detta sednare» skyldighet mot
den fattige, lemnar samhället nära nog rättslöst emot denne. Ur den i allmänhet
giltiga synpunkten, att rättigheter och skyldigheter höra hvarandra motväga, synes
dock med skål kunna framställas deri fordran, att samhället å sin sida skall hafva
rättigheter emot den fattige, hvilket likväl icke i verkligheten är förhållandet, emedan
den husbonderätt, som författningen tillerkänner fattigvårdsstyrelse öfver understödstagare,
kan sägas hafva upphört genom den förändring, legostadgan under
sednare tiden erhålla. Äfven synes det vara ett till sina följder mindre lyckligt
stadgande, att enhällighet i beslut erfordras för fattigvårdens fördelning i kretsar
eller rotar, likasom det icke katt förnekas att ett temligen allmänt missnöje är
rådande öfver den i förordningen bestämda korta tid af sex månader, efter hvars
förlopp en person i anseende till fattigförsörjningsrätt skall anses tillhöra ett
samhälle.
Riksdagen tror sig alltså kunna antaga, att, om de öfverklagade olägenheterna
skola kunna i någon mån undanrödja», fattig vårdsförordningen bör till stor del
byggas på en helt annan grundval än deri nu varande, samt att denna förordning
äfven i andra hänseenden måste ändras, såsom följd hvaraf Riksdagen för sin del
anser nödigt att en omarbetning af författningen i sin helhet må ega rum.
Efter att sålunda hafva anfört de skäl, som förnämligast tala för den af
Riksdagen nödig ansedda reform af fattigvårdslagstiftningen, torde det tillåtas
Riksdagen att angifva ej mindre de allmänna grunder, hvarpå, enligt Riksdagens
förmenande, en ny eller väsendtligen förändrad fattigvårdslag bör hvila, utan äfven
de öfriga hufvudsakliga förändringar uti nuvarande förordning i ämnet, hvilka
Riksdagen för sin del funnit vara af behofvet påkallade.
Dessa grunder och i sammanhang dermed ifrågasätta förändringar, som
blifva närmare utvecklade i de Tillfälliga Utskotts Utlåtanden, hvilka haft beredningen
af detta ärende sig uppdragen, nemligen Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 1) Utlåtanden Nås 2 och 4 samt Andra Kammaren» Tillfälliga Utskotts
(N:o 2) Utlåtande N:o 1. (N:o 33 8 Sami. 2 Afl. 2 Band.), har Riksdagen
ansett sig höra sammanfatta uti följande under särskilda hufvudafdelningar intagna
förslag:
16
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
A.
Om deri, som utgör föremål för fattigvård.
J:o. Vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen
tillgång skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning
samt barnet derjemte uppfostran.
2:o. Den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståudsatt
att försörja, sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd,
när fattigvårdsstyrelse pröfva!'' sådant nödigt; och eget’ således styrelsen tillse, om
och när,^ till hvad belopp och på hvad sätt, full fattigförsörjning eller understöd i
sådana fall må lemnas.
3:o. Arbetsför och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande,
draga försorg om sig, hustru och hemmavarande barn under 15 år.
4:o. Föräldrar och barn skola i mån af behof å etta samt förmåga å andra
sidan bidraga till hvarandras försörjning.
5:o. Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda 15 år,
eller för hustru och barn, bör godtgöra», om den ersättnmgsskyldige dertill fårtillgång.
B.
Om fattigvårdssamhälle.
6:o. Hvarje socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle,
dock må flera socknar på landet inom samma län kunna förena sig om gemensam
fattigvård. ''
7:o. Likaså eger hvarje fattigvårdssamhälle att, i fråga om fattigvården,
fördela sig i kretsar eller rotar, derest, vid två på hvarandra följande kommunalstämmor,
beslut derom fattas med eu röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som
i röstningen deltaga.
Beslutet gäller för en tid af fem år.
För återgång till gemensam fattigvård erfordras beslut, fattadt på enahanda
sätt, som för fördelning är stadgadt.
Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför underställes Konungens
Befallningshafvande» pröfning.
C.
Om hemortsrätt.
8;o. Hemortsrätt — eller förmånen att under de i fättigvårds-förordnmgen bestämda
vilkor af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af fattigvård
— är antingen medfödd eller förvärfvad. 3
S Medfödd
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
Medfödd hemortsrätt eget en hvar inom det fattigvårdssamhälle der, vid
hans födelse, modren egde hemortsrätt.
Hemortsrätt är förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon, efter
fyllda 15 år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar, sednast varit, eller
bort vara skattskrifven.
Hustru har, så länge mannen lefver och äktenskapet dem emellan icke är
upplöst, hans hemortsrätt, den hon, efter mannens död eller äktenskapets upplösning,
bibehåller intilldess hon sjelf förvärfvat ny sådan rätt.
Äkta barn, yngre än 15 år, tillhör, så länge fadren lefver, hans, eller, om
han är död men modren lefver, hennes hemortsrätt. Äro begge föräldrarne döda,
har barnet den sist aflidnes hemortsrätt. Oäkta barn har modrens hemortsrätt,
Den, som ej förvärfvat hemortsrätt, tillhör det fattigvårdssamhälle, der lian
eget- medfödd sådan rätt.
För den, hvars hemortsrätt ej kunnat enligt stadgade grunder bestämmas,
bekostar Staten oundgängligen nödigt understöd, intilldess något fattigvårdssamhälle
kan dertill förpligta^
Efter fyllda 60 år bibehålies en hvar för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt,
han då eger.
D.
Om fattigvårdsstyrelse.
9:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse, som
utses å kommunalstämma; kunnande detta bestyr, der så linnés lämpligt, uppdraga8
åt kommunalnämnden; och bör kyrkoherden, eller den hans tjenst förrättar,
sin embetspligt likmätigt, såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsen, då han finner
behofvet det påkalla.
!0:o. Då samhället fördelas i kretsar eller rotar, bör dessutom inom hvarje
krets eller rote utses en fattigvårdsstyrelse för handhafvande! af kretsens eller rotens
fattigvårdsangelägenheter.
ll:o. Söker någon fattigunderstöd, som enligt punkt. 1 ej är dertill ovilkorligen
berättigad, och nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut,
eger han anmäla sitt missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som föredrager
ärendet på näst derefter infallande ordinarie eller, der behofvet så klöfver, extra
kommunalstämma, hvilken afgör frågan.
Öfver kommunalstämmas beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt,
helt och hådet eller till någon del, må klagan ej föras, derest ej visas kan att
beslutet ej i laga ordning tillkommit.
Bill,, till Riksd. Prot. 1869. LO Sami 1 Afd. 1 Band. 6 Häft.
3
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N;o 69.
E.
Om fattigvårdsbidrag.
12:o. De i nu gällande förordning härom befintliga stadgande» torde höra
bibehållas.
13:o. När fattigvårdssamhälle fördelas i kretsar eller rotar, gäller såsom
vilkor för sådan fördelning, att den då för handen varande fattigvårdstungan på
hela samhället så jemn! som möjligt fördelas.
Om, efter det sådan fördelning skeft, någon krets eller rote, utan eget förvållande,
skulle drabbas af vida mer betungande utgifter, ån öfrig» kretsar eller
rotar, ege den gemensamma fångvårdsstyrelse» att missförhållandet utjemna.
F.
Om hettande.
14:o Hvarje fattigvårdssamhälle bör ordna sin fattigvård sålunda, att hettande
må förekommas; och eger samhället således att, för vården och underhållet af sina
fattiga och användandet af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga reglementarisk»
föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder, att hettande ej eger rum.
Dylika reglementen underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.
15:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en eller, der behofvet
så klöfver, flere tillsyningsman, som efter förslag af kommunalnämnd af Konungens
Befallningshafvande dertill förordnas.
Tillsyningsman åligger att hafva tillsyn å kringstrykande tiggare från främmande
ort och att, när han så pröfva!* nödigt, dem anhålla och öfverlemna till
närmaste kronobetjent, som införpassar dem till Konungens Befallningshafvande,
hvilken eger att, när skål dertill äro, döma den, som sålunda utom den socken
eller stad, der han eger hemortsrätt, kringstrukit och hettat, till arbete under kortare
eller längre i författningen begränsad tid, antingen å tvångsarbetsinrättning,
der sådan finnes, eller eljest å kronohäkte, eller vid dertill särskild inrättad arbetskorps.
Bettande barn från främmande ort höra af tillsyningsman anhållas och hemsändas
till det fattigvårdssamhälle, der de ega hemortsrätt.
16:o. Kostnaden för forslandet af sådan person, som i nästföregående punkts 2
mom. omförmäles, från den ort, der han anhålles, till länets residensstad, och hans försändande
till arbetsinrättning, kronohäkte eller arbetskorps bekostas af Staten;
hvaremot hemsändandet af de i 3 mom. omnämnda barn bekostas af det fattigvårdssamhälle,
de tillhöra.
Slutligen får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes i nåder låta öfverse nu gällande förordningar om fattigvården i riket samt
om försvarslösa och till allmänt arbete dömda personer samt utarbeta nya förord
-
19
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 70.
ningar derom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan föreslagna grunder, äfvensom
att här ofvan jemväl afgifna förslag till bestämmelser angående kringstrykande
och betlande personer, måtte, derest desamma i nåder godkännas, i en blifvande
ny fattigvårdsförordning intagas.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 13 Maj 1869.
J%'':o 70,
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 Maj 1869.
— — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående beräkningen af Statsverkets inkomster.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.)
8. A. K.
Vid beräkningen af Statsverkets inkomster för den tid nästa statsreglering
kommer att omfatta, eller år 1870, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad
Eders Kongl. Maj:t behagat föreslå, fattat följande beslut, nemligen:
fl) att förslagspriset å Kronans spanna ål må för berörda statsreglering
bibehållas vid sednast bestämda belopp af 2 R:dr 10 öre kubikfoten;
b) att inkomsterna af Statens skogar må bland de allmänna statsinkomsterna
upptagas;
c) att den Riksgälds-kontoret åliggande skyldighet att å Lappmarks Ecklesiastikfond
till Statskontoret erlägga ränta må upphöra och att, i sammanhang dermed,
hela inkomsttiteln Intressemedel må uteslutas samt återstående delen af derunder
hittills upptagna inkomster i stället ingå bland Extra medel och uppbörder; äfvensom
-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.