Skrifvelse, angående sättet för stämnings delgifvande ät bylag, skifteslag eller annan samfällighet.
1872-05-06 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1872:49, Skrifvelse, angående sättet för stämnings delgifvande ät bylag, skifteslag eller annan samfällighet.
Dokumentets text
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o. 49.
23
i\:o 49.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 Maj 1872.
— — — — Andra Kammaren deri 6 — —
Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående sättet för stämnings
delgifvande ät bylag, skifteslag eller annan samfällighet.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.'')
S. A. K.
Hos Riksdagen har framställning blifvit gjord, åsyftande att det i
Kong], resolutionen på allmogens enskilda besvär den 29 Maj 1752 stadgade
sätt för instämmande af hel menighet, bestående af ett härads eller
sockens innevånare, måtte få användas jemväl för instämmande af köping,
by eller annan samfällighet, som icke utgör härad eller socken.
Då de olägenheter, som genom nämnda Kongl. resolution blifvit
undanröjda, när en hel menighet är svarande, ännu qvarstå i flera fall,
såsom då ett bylag, ett skifteslag eller annan dylik samfällighet skall
stämmas, i hvilka fall käranden måste delgifva hvarje svarandepart stämningen,
har Riksdagen funnit berörda framställning vara förtjent af uppmärksamhet.
Val har genom laga skiften i flera afseenden gemensamheten emellan
jordegarne i de förra byarne upphört samt hvarje hemmansdel blifvit ett
för sig sjelfständigt helt; men i de flesta byar torde, äfven efter laga skifte,
någon för skifteslagets samtlige intressenter gemensam jordsamfällighet
24
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 49.
eller servitut qvarstå, t. ex. undantag för grustägt, fiske, qvarnställe, vägar
m. m.; och i samma mån som de vid laga skiften utbrutna hemmansdelarne
ytterligare styckas, ökas olägenheterna af det nu gällande stämningssättet,
då angränsande jordegare eller annan vill anhängiggöra rättegång
angående så beskaffad jordsamfällighet eller servitut. Genom detta
stämningssätt är nemligen, då skifteslagets delegare äro många och vilja
undandraga sig skyldigheten att i saken svara, tillfälle dom beredt att
uppehålla käranden i hans rätt, ofta måhända så länge att dess utfående
antingen, i följd af under tiden inträffade förändrade förhållanden, för käranden
förlorar allt värde eller ock blir förenadt med så stora kostnader,
att dessa icke kunna uppvägas af den fördel han har att förvänta, i händelse
sjelfva saken af honom vinnes.
Om än genom användande af det ifrågavarande stämningssättet någon
gång skulle kunna inträffa, att en eller annan af svarandena icke erhåller
kunskap om den utfärdade stämningen och sålunda ej kommer i tillfälle
att sjelf värja sin rätt, är det likväl mindre att befara, att hans rätt derigenom
förnärmas, då de öfrige svarandene, hvilka lika med honom hafva
att af saken vänta nytta eller skada, äro i tillfälle och, synnerligast om
saken är af någon vigt, icke torde underlåta att emot kärandens anspråk
försvara sig och med detsamma jemväl den uteblifue svaranden.
Riksdagen har derföre ansett ifrågavarande stämningssätt böra medgifvas
i alla de händelser, då en af flere jordegare bestående samfällighet
skall instämmas i en sak, deri de i sin egenskap af jordegare hafva gemensam
talan. Härvid torde dock till ytterligare säkerhet för svarandena böra
bestämmas skyldighet för käranden att särskildt, på sätt eljest är i lag
föreskrifvet, delgifva byfogde eller ålderman stämningen eller, der sådan
icke finnes, dem af jordegarne, som i sina hemvist anträffas. Likaledes
synas svarandene böra få tillgodonjuta, enahanda rätt till förlängd stämningstid,
som enligt 11 Kap. 8 § Rättegångsbalken arfvingar i oskift bo
ega fordra.
A andra sidan kunde möjligen^ifrågasättas, huruvida icke, i likhet
med hvad nyssberörda lagrum och Kongl. resolutionen den 29 November
1756 föreskrifva i fråga om arfvinge, som sitter i oskift bo, samt syssloman
å bruk, skyldighet torde stadgas för den af jordegarne, som emottagit
stämningen, att gifva de öfriga svarandena del deraf. Ett sådant stadgande
synes dock icke här vara lämpligt. Då lagen i nämnda fall tiliförbinder
arfvinge eller brukssyssloman att delgifva öfriga vederbörande den emottagna
stämningen, hvilken likväl verkar emot alla delegare i det oskiftade
boet eller bruket, ehvad desse verkligen fatt del af stämningen eller ej, har
detta
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 49.
25
detta sin grund uppenbarligen deruti, att arfvinge, som erhållit förtroendet
att vårda oskift bo, liksom syssloman å bruk, med allt skäl kan anses såsom
öfrige intressenters fullmäktig eller sådan ombudsman, hvarom i 18
Kap. 10 § Handelsbalken sägs. Deremot kan icke antagas, att den förste
byman, som af en kärande med stämning anträffas, skall stå i samma förhållande
till sina bygrannar eller meddelegare i samfälligheten. Och då,
så framt icke rättigheten att begagna det föreslagna stämningssättet skall
för käranden vara i det närmaste betydelselös, ett stadgande i nyssomförmälda
syfte måste medföra, att samtliga svarandena skulle anses stämda,
oberoende deraf att den, som emottagit stämningen, möjligen underlåtit att
deraf gifva medparterne del, synes ett sådant stadgande vara för svarandena
af föga värde, emedan man icke rättvisligen lärer kunna, genom bestämmande
af en fullt verksam påföljd, framtvinga af svarandeparten iakttagande
af en föreskrift rörande stämningssättet, hvars fullgörande är förknippadt
med så stora svårigheter, att man af sådan orsak ansett sig böra
derifrån fritaga käranden.
På grund häraf har Riksdagen för sin del beslutat en författning af
följande lydelse:
»Hvad i Kong], resolutionen den 29 Maj 1752 är stadgadt rörande
sättet för stämnings delgifvande åt hel menighet, gälle äfven då bylag,
skifteslag eller annan samfällighet, bestående af minst tio delegare, skall
stämmas i fråga, som angår samfällighetens rättigheter eller skyldigheter
såsom jordegare; dock skall i detta fall stämningen derjemte särskildt i
laga ordning delgifvas byfogde eller ålderman eller, der sådan ej finnes,
den eller de delegare, som i sina hemvist anträffas; och gälle om stämningstid
hvad i 11 Kap. 8 § Rättegångsbalken skils.»
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 6 Maj 1872.
Bih. till Riksd. -Prof. 1872. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 9 Käft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.