Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående ändring i 20 kap. 11 § Strafflagen.

1872-03-22 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1872:5, Skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående ändring i 20 kap. 11 § Strafflagen.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 5.

i\ :<i 3.

Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 22 Mars 1872.

— — — i Andra Kammaren den 22 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående ändring i 20

kap. 11 § Strafflagen.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.)

S. A. K.

Hos Riksdagen hafva framställningar blifvit gjorda, åsyftande mildring i strafflagens

bestämmelser om ansvar för iteration af stöld.

Enligt Riksdagens åsigt utmärka sig ifrågavarande straffbestämmelser för en

stränghet, som föga öfverensstämmer med strafflagen i öfriga stycken, och som numera

ej heller torde betingas af den allmänna rättskänslan.

Under det att lagstiftaren i fråga om alla andra brott betraktat återfall endast

såsom en försvårande omständighet i vanlig bemärkelse, har han deremot för iteration

af stöld jemte ett annat dermed närbeslägtadt brott, nemligen rån, ansett nödigt

att stadga svårare bestraffning än den, som efter den allmänna regeln kunde

åläggas. Den fristående ställning, som ifrågavarande straffbestämmelser sålunda

intaga, medför obestridligen den fördel, att en lagförändring i ifrågavarande afseende

kan tillvägabringas utan fara att sammanhanget eller harmonien i lagen derigenom

störes.

Onekligen hvila gällande straffbestämmelser för första och andra iterationen

af stöld, då fråga blir om straffmätningen, på en grundval, som icke är alldeles

hållbar. Enär domaren vid tillämpningen af dessa straffbestämmelser har att först

tänka sig brottet, såsom föröfvadt första gången, och till det då funna straffmått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 5. t

lägga hvad den försvårande omständighet, att den brottslige förut är straffad, kan

förskylla, låter en sådan straffmätning rationelt genomföra sig endast såvida det

stulnas värde öfverstiger 15 R:dr. Går värdet af det stulna icke utöfver detta belopp,

så och då dylikt tillgrepp första resan i allmänhet icke är stöld, utan endast

snatteri, måste domaren här, enligt lagens mening, vid straffmätningen utgå icke

från det straff, som på den gerning, första gången föröfvad, bort följa, utan från

ett vida svårare straff, nemligen det för första resan stöld bestämda. Återfallet

medför sålunda en tvåfaldig skärpning af straffet, dels den att gerningen, ehuru i

och för sig straffbar endast såsom snatteri, dock bedömes såsom stöld, och dels den

för återfallet särskildt utsatta tillökning i strafftiden.

Då häraf framgår, att, enligt gällande lag, straffet för andra resan stöld, när

värdet af det tillgripna ej öfverstiger 15 R:dr, i sjelfva verket blir jemförelsevis

strängare än det straff som följer, ifall stöldvärdet öfverstiger sagda belopp, har

Riksdagen kommit till den mening, att lagen i förra fallet, och derest omständigheterna

äfven för öfrigt äro mildrande, bör lemna domaren öppet att tillämpa det

för första resan bestämda minsta st.raffmått. Detta ändamål vinnes, om i första

punkten af 11 § i 20 kap. Strafflagen ordet »skall» utbytes emot »må».

På hufvudsakligen enahanda grunder och i anseende till de synnerligen mildrande

omständigheter, som kunna förekomma äfven vid en tredje resan föröfvad

stöld, torde det i afseende på detta brott, för höjande af det straffarbete, som å

gerningen, första gången föröfvad, bort följa, i nuvarande lag stadgade minimum

böra borttagas. Om detta sker, qvarstår dock den positiva föreskrift, att strafftillökning

för återfallet här ovilkorligen skall ega rum, ehuru domarens pröfningsrätt

i detta hänseende begränsas endast genom ett maximum. Detta maximum torde

med skäl kunna nedsättas till fyra år. Ty när den omständighet allena, att förbrytaren

två gånger tillförene blifvit straffad, medför en strafftillökning af fyra år utöfver

hvad för gerningen första gången bort följa, så synes det ovedersägligt, att

å lagstiftningens sida i förevarande fall ingalunda blifvit åsidosatt det allvar, som

af brottets beskaffenhet och straffets ändamål betingas.

Under förutsättning att antydda förändringarne i första och andra punkterna

af omförmälda lagparagraf varda genomförda, blir deraf en gifven följd att bestämmelserna

i tredje punkten, angående ansvar för den som begår stöld fjerde gången

eller oftare, måste i jemnbredd dermed ändras. I detta afseende anser Riksdagen,

att straffets minimum bör nedflyttas från sex till fyra år, med den modifikation derjemte

att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, strafftiden må till två

år nedsättas, samt att maximum i allmänhet bör inskränkas till tio års straffarbete

i stället för straffarbete på lifstid, som torde böra bibehållas såsom maximum endast

för det fall, att brottet har någon af de i 6 § omförmälda qvalifikationer. Riksdagen

har så mycket mindre kunnat tveka att för sin del besluta denna förändring,

som, enligt hvad Riksdagen inhemtat, straffångar, dömde för tjufnadsbrott till straffarbete

på lifstiden, efter tio års strafftid numera vanligtvis, om icke alltid, då fram
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 5.

ställning derom göres, af Eders Kongl. Maj:t i nådeväg befrias från det återstående

straffet, såvida de under fängelsetiden iakttagit ett oklanderligt uppförande. Men

äfven ur en annan synpunkt framträda för en sådan förändring skäl, hvilkas giltighet

svårligen lärer kunna jäfvas. Det förekommer nemligen såsom föga öfverensstämmande

med det system, som i vår strafflag är genomfördt och enligt hvilket

straffarbete på lifstid användes för de gröfsta och farligaste förbrytelser, att låta

detta straff komma till tillämpning på en förbrytelse, som icke af lagen är ansedd

farligare, än att den i sin allmännelighet kan försonas med lägsta graden af straffarbete,

hufvudsakligen på grund af den utanför sjelfva förbrytelsen liggande omständighet,

att förbrytaren tillförene upprepade gånger varit straffad.

På grund af det anförda har Riksdagen för sin del beslutat en författning,

hvarigenom stadgas, att 11 § i Strafflagens 20 kap. skall erhålla följande förändrade

lydelse:

»Begår någon andra gången stöld, må tiden för det straffarbete, hvartill

han för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

Begår någon tredje gången stöld, ökes tiden för straffarbetet med högst

fyra år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare, dömes till straffarbete

från och med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna

äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

Inträffar fall, som i 6 § nämnes, då må till straffarbete på lifstid dömas.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning

af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget

är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall».

Riksdagen framhärdar etc.

O

Stockholm den 22 Mars 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.