Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63
6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1873:63, Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63
Dokumentets text
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.
N:o 63.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 Maj 1873.
— — — — Andra Kammaren den 21 — —
Riksdagens under dunig a Skrifvelse, <ingående kurhusa f''giftens upphörande
och densammas ersättande med en personlig
sjukv årdsafgift.
(Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8 och Memorial N:o 12).
S. A. K.
Hos Riksdagen har framställning blifvit gjord derom, att lasarett och
kurhus, der de finnas på samma plats, må sammanslås till en sjukvårdsanstalt
med gemensam förvaltning och gemensamma räkenskaper; att den
under namn af kurhusafgift till veneriska smittans hämmande nu utgående
personela skatt må upphöra; och slutligen att landstingen må bemyndigas
att efter behof påbjuda en »sjukvårds)- eller »lasarettsafgift»
af hvarje person, som erlägger mantalspenningar, att i vanlig ordning
uppbäras och för hvarje sjukvårdsdistrikt till dess gemensamma sjukvårdseller
lasarettskassa ingå; till stöd för hvilket förslag hufvudsakligen blifvit
anfördt, att den nu varande benämningen å denna skatt — kurhusafgift —
vore oegentlig, enär på de flesta ställen, särdeles i landsorten, den väl
uttaxerades och bokfördes såsom kurhusafgift, men deremot till sin betydligaste
del användes för lasarettens behof, hvaraf åter utbildat sig en
bokföring, som vore särdeles invecklad; att, om än under föregående
tider behofvet kunde hafva kräft särskilda sjukvårdsinrättningar för veneriske
sjuke och särskilda skattebidrags utgörande för underhållet deraf,
det likväl, med afseende å det uppoffrande nit för sjukvårdsanstalternas
utvidgande och förbättrande, som på sednare tiden landstingen i allmän - het ådagalagt, vore fullt antagligt, att staten utan fara kunde öfverlemna
19
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.
hela kurhusinstitutionen, likasom förut lasarettsinstitutionen, åt landstingens
vård, så att inkomster, förvaltning, inventarier, kassa och räkenskaper
kunde blifva gemensamma för båda dessa slag af sjukvårdsinrättningar,
der de befunno sig på samma plats, hvarigenom man icke heller
skulle i någon mån försvåra statens kontroll öfver sjukvårdens handha
vande eller det tillfälle staten borde ega att inhemta statistiska uppgifter
angående de särskilda slagen af sjuk vårdsanstalter; och slutligen att, ehuru
fastighet samt kapital och arbete måste vidkännas de drygaste Didragen
till sjukvårdens befrämjande, det likväl, då alla samhällets medlemmar
deraf egde lika gagn och till dess åtnjutande hade lika rätt, ingalunda
vore obilligt, att en personel afgift uttaxerades till upprätthållande al
nödiga sjuk vårdsanstalter, hvilken afgift dock, med hänsyn till den oli a
arbetsersättning, man och qvinna vanligen kunde betinga sig, oc i o
verensstämmelse med den grundsats, som i fråga om de flesta andra personel
skatter hos oss gjort sig gällande, icke, såsom den nu varan e ur
husafgiften, borde utgå med samma belopp al mankön och qvinkön.
Att genom en ändamålsenlig vård åt veneriske sjuke söka förekomma
flen veneriska smittans utbredande har med rätta ansetts vara a en vig ,
att särskilda bestämmelser blifvit meddelade angående detta s ags sju
vård, såsom att dylika patienter skola erhålla kostnadsfri vard a de sjukvårdsanstalter,
som för sådant ändamål skola vara inrättade inom ^ varje
län, under det regeln eljest är, att för patienter, som äro intagne a allmän
sjuk vårdsanstalt, viss betalning skall erläggas vare sig al den en
skilde eller af vederbörande kommun. Men på samma gång staten upp
ställt denna fordran med afseende på de af länskommunerna anordnade
kurhusinrättningar, har det jemväl ansetts billigt att för dessa anstå ers
bestånd medgifva en särskild beskattning. Detta är grunden öi en
nuvarande kurhusafgiftens utgörande; och då ur det allmännas synpun
det, efter Riksdagens förmenande, icke lärer vara lämpligt att under när
varande förhållanden inskränka kurhusens verksamhet^ eller rubba grun
satsen om de der intagna patienternas kostnadsfria vard, erfordras naturligtvis
tillgångar till bestridande af de härför uppkommande kostnader,
och något annat sätt för anskaffande af dessa, än säsong hittills i allmänhet
skett, genom en personel skatt, har Riksdagen sa. mycket nimdie
ansett nödigt att utfinna, som en dylik förändring icke i någon man är
påkallad af den hittills vunna erfarenheten om en personlig skatts uttagande
i detta fall.
Men å andra sidan kan Riksdagen ej heller neka,, att, den nuvarande
kurhusafgiften på grund af bestämmelserna i nadiga kungörelsen
den 11 April 1867 till en rätt betydlig del användes för annat ändamål
20
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.
;in dess benämning antyder och ursprungligen dermed afsetts, i det den
tillgodokommer den allmänna sjukvården. Enligt upplysningar, Riksdagen
förskaffat sig, finnas län eller kurhusdistrikt der lasaretten fått tillgodonjuta
50 procent och till och med derutöfver af den influtna kurhusafgiften,
hvilket bevisar, att kurhusafgiften icke allenast hm enligt gällande
föreskrifter, i den mån den icke erfordras för kurhusens behof, ''användas
för den allmänna helsovården, utan ock för närvarande till ganska
betydlig del vinner användning på sådant sätt, i följd hvaraf den, åtminstone
på många orter inom riket, redan i verkligheten är att anse såsom
en allmän sjukvårdsafgift.
Angående förvaltningen af de inflytande kushusafgifterna samt deras
användande för annat ändamål än för kurhusens behof äro emellertid
nu meddelade sådana bestämmelser, som vid tillämpningen visai sig medföra
oegentligheter och svårigheter, åtminstone i de fall der, såsom i åtskilliga
landsorter är förhållandet, lasarett och kurhus äro med hvarandra
förenade. Först och främst skola nemligen särskilda räkenskaper
föras för kurhusen, hvilken särskilda räkenskapsföring i nyssnämnda fall
i ()eh för sig ingalunda kan vara behöflig och dessutom aldrig kan blifva
riktigt noggrann, emedan fördelningen emellan lasarettet och kurhuset af
en mängd gemensamma utgifter, såsom aflöningen till läkare och tjensteman
och andra förvaltningskostnader in. m., måste ske efter en beräkning,
som alltid blifver i större eller mindre mån godtycklig. Uppköp
af en mängd artiklar lära väl ock ske gemensamt för både lasarettet och
kurhuset, och att med full säkerhet bestämma, huru mycket af de inköpta
artiklarna åtgått för . lasarettet eller kurhuset, torde stundom vara
ganska svårt och åtminstone i de flesta fall påkalla en mängd särskilda
kontroller, hvilka endast hafva till syftemål att ligga till grund för beräkningen
;if hvad den ena eller andra afdelningen af sjukvårdsanstalten
kostar. En dylik invecklad räkenskapsföring nödvändiggöres dock nu
deraf, att det endast är så stor del af kurhusafgiften, som icke erfordras
för kurhusets behof, som får tilldelas lasarettet, och att det är först,
sedan man till béloppet känner detta öfverskott, som det kan disponeras
för den allmänna helsovården. Denna sistnämnda anordning synes Riksdagen
icke heller vara ändamålsenlig, ty den förhindrar de inflytande
kiuhusa fgifternas användning i den mån sadant påkallas af den sjukvårdsinrättnings
behof, hvarför de äro beräknade, och det är med noggrann
efterlefnad af bestämmelserna i detta fall icke möjligt att förrän ett påföljande
år taga någon del af kurhusmedlen i anspråk för lasarettets behof,
sedan det, vid det föregående årets bokslut för kurhuset visat sig,
till h vilket belopp det för detsamma umbärliga öfverskottet uppgått. Att
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.
21
sålunda, hafva i sjuk vårdsanstaltens kassa inneliggande medel, hvilka erfordras
för bestridande af utgifter för lasarettets behof, men som icke få
dertill användas förrän ett påföljande år, är onekligen en oegentlighet,
och, efter hvad Riksdagen erfarit, lärer svårigheten för lasaretts- och
kurhusdirektionerna att ställa sig författningen i detta fall till noggrann
efterrättelse ofta nog vara ganska stor och på vissa ställen hafva ledt
derhän, att författningen icke heller blifvit i denna del tillämpad. Det
har derföre synts Riksdagen vida lämpligare, såsom ledande till större
enkelhet i förvaltningen, att låta dessa skattemedel ingå till en gemensam
kassa för lasarettet och kurhuset, der dessa lyda under en gemensam
förvaltning, och att icke fordra särskild räkenskapsföring för dessa
båda afdelningar af sjukvårdsanstalten. Då man bibehåller samma skyldighet
som nu för länet eller sjukvårdsdistriktet, att, för hämmande af
veneriska smittan, lemna kostnadsfri vård åt alla deraf angripna personer
, kan genom den nyss antydda förändringen i räkenskapsföringen och
dispositionen af ifrågavarande skattemedel icke uppstå någon fara, att
icke kurhusvården framdeles skall blifva lika ändamålsenlig som hittills.
Enligt Riksdagens mening bör således hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
få såsom bidrag till bestridande af den allmänna sjukvården, i
mån af behof, uppbära en personel skatt, som skall ersätta den nuvarande
kurhusafgiften och erhålla en mera egentlig benämning af personlig
sjukvårdsafgift, vid hvars beviljande Riksdagen dock ansett det böra uttryckligen
förklaras, att denna afgifts ändamål företrädesvis är att utgöra
bidrag till den kurhusvård, som för den veneriska smittans hämmande
är af nöden. Såsom Riksdagen ofvan an tyd t, kan Riksdagen icke annat
än erkänna lämpligheten deraf att för ett sä beskaffad t behof, som det
ifrågavarande, en personel skatt uttages, men på samma gäng kan Riksdagen
icke bestrida giltigheten af de skäl, som andragits till stöd derför,
att en sådan skatt må utgå med högre belopp för man än för qvinna.
Fullkomligt enahanda skäl, som hittills gjort sig gällande vid påläggandet
af de flesta andra personela skatter, såsom mantalspenningar, personlig
skyddsafgift och fattigvårdsafgift, hvilka erläggas med dubbelt högre belopp
af man än af qvinna, synes Riksdagen böra vinna tillämpning äfven
i detta fall, så att den personliga sjukvårdsafgiften kommer att af de särskilda
könen uttaxeras efter samma grund, som med afseende å andra
personela skatter företrädesvis iakttagits.
Efter hvad Riksdagen inhemtat, har den nuvarande kurhusafgiften
under de sednare åren inom de flesta distrikt utgått med det högsta
medgifna belopp, eller 25 öre för hvarje person, och i några län hafva
landstingen derjemte beslutat, med stöd af 47 $ i nådiga förordningen
22
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.
om landsting den 21 Mars 1862, att utöfver kurhusafgiften för sjukvården
uttaga en särskild personel skatt, som i ett sjukvårdsdistrikt utgjort det
ganska betydliga beloppet af 15 öre på hvarje person. Så uttaxeras,
bland annat, på grund af Gefleborgs läns landstings beslut, en särskild
personel skatt såsom bidrag till det i Jerfsö inrättade hospitalet för spetälske.
Då nu Riksdagen, genom att medgifva uttaxerandet af en personlig
sjukvårdsafgift till visst belopp, torde betaga landstingen allt tillfälle att
derutöfver pålägga några personela skatter för sjukvårdens behof, har
Riksdagen funnit det vara angeläget att tillse, det maximum för sjukvårdsafgiften
icke sättes lägre, än att man för sjukvården inom hvarje
distrikt kan påräkna ungefärligen lika stora personela bidrag som hittills.
De olika belopp, hvarmed skatten skall utgöras af mankön och qvinkön,
betinga ock såsom en nödvändighet, att maximum höjes, för att samma
inkomst skall kunna erhållas. I enlighet härmed har Riksdagen beslutat,
att den personliga sjukvårdsafgiften skall utgå för man med högst 50 öre
och för qvinna med hälften af det belopp, som blifver faststäldt för man.
För Stockholms stad, der kurhusafgiften för närvarande utgår med 50 öre
för hvarje person, har jemväl för framtiden gjorts ett undantag från det
i allmänhet bestämda maximum, så att den personliga sjukvårdsafgiften
i Stockholm tillåtits uppgå till högst 1 R:dr per man. Att, såsom för
den nuvarande kurhusafgiften, fastställa ett visst minimum, har deremot
ej ansetts behöfligt. Inom den af Riksdagen utstakade gräns skall den
personliga sjukvårdsafgiftens belopp bestämmas i samma ordning som nu
är stadgad rörande kurhusafgiften; och har Riksdagen ansett tillfyllestgörande,
att den sålunda bestämmer, hvilken myndighet det må tillkomma
att besluta uttaxering af den personliga sjukvårdsafgiften, och derjemte
föreskrifva, att de genom samma afgift inflytande medlen ej fä användas
till andra än de af Riksdagen bestämda ändamål, hvaremot öfriga föreskrifter
i ämnet, som kunna vara af nöden, såsom i fråga om förvaltningen
och redovisningen af nyssnämnda medel samt granskningen af de
sjukvårdsanstalters förvaltning, hvilka dessa medel tillgodokomma, hafva
synts Riksdagen böra öfverlemnas åt Eders Kongl. Maj:t att meddela, så
mycket heldre som tillfälle derigenom beredes att, om så erfordras, lämpa
dessa föreskrifter efter de olika förhållanden, som med afseende å sjukvårdens
ordnande kunna förefinnas inom olika delar af riket.
Pa de skäl Riksdagen sålunda i underdånighet anfört, har Riksdagen,
med upphäfvande af nu gällande stadganden angående kurhusafgiften,
beslutat:
I
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.
23
l:o att för den allmänna sjukvården inom hvarje län eller
sjukvårdsdistrikt skall för år 1874 och vidare årligen,
intilldess annorlunda förordnas, af en hvar, som erlägger
mantalspenningar, äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift,
särskildt för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
i mån af dess behof; dock att denna afgift,
som utgöres af qvinna med hälften af det belopp, som
erlägges af man, icke må sättas högre än till 1 R:dr
i Stockholms stad och 50 öre inom öfriga delar af riket
för hvarje skattskyldig af mankön;
2:o att denna sjuk vår dsafgift skall företrädesvis användas
till beredande af kostnadsfri vård åt veneriske sjuke
och till vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den
veneriska sjukdomens hämmande;
3:o att det må tillkomma landsting, men i städer, som ej
i landsting deltaga, stadsfullmäktige att årligen till beloppet
fastställa den erforderliga personliga sjukvårdsafgiften;
och
4:o att de medel, som genom denna afgift inflyta, ej få
användas till andra än de i l:sta och 2:dra punkterna
här ofvan bestämda ändamål.
Jemte underdånig anmälan af dessa beslut får Riksdagen slutligen i
underdånighet hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes utfärda allmän författning i ämnet och deri meddela de föreskrifter,
som kunna vara erforderliga angående förvaltningen ocli redovisningen
af de genom den personliga sjukvårdsafgiften inflytande medel
samt granskningen af de sju k vårdsan stal ters förvaltning, hvilka dessa
medel tillgodokommit. ''
Stockholm den 21
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.