Sök i Ratio Lex

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63

6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1873:63, Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63

Dokumentets text

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.

N:o 63.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 Maj 1873.

— — — — Andra Kammaren den 21 — —

Riksdagens under dunig a Skrifvelse, <ingående kurhusa f''giftens upphörande

och densammas ersättande med en personlig

sjukv årdsafgift.

(Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8 och Memorial N:o 12).

S. A. K.

Hos Riksdagen har framställning blifvit gjord derom, att lasarett och

kurhus, der de finnas på samma plats, må sammanslås till en sjukvårdsanstalt

med gemensam förvaltning och gemensamma räkenskaper; att den

under namn af kurhusafgift till veneriska smittans hämmande nu utgående

personela skatt må upphöra; och slutligen att landstingen må bemyndigas

att efter behof påbjuda en »sjukvårds)- eller »lasarettsafgift»

af hvarje person, som erlägger mantalspenningar, att i vanlig ordning

uppbäras och för hvarje sjukvårdsdistrikt till dess gemensamma sjukvårdseller

lasarettskassa ingå; till stöd för hvilket förslag hufvudsakligen blifvit

anfördt, att den nu varande benämningen å denna skatt — kurhusafgift —

vore oegentlig, enär på de flesta ställen, särdeles i landsorten, den väl

uttaxerades och bokfördes såsom kurhusafgift, men deremot till sin betydligaste

del användes för lasarettens behof, hvaraf åter utbildat sig en

bokföring, som vore särdeles invecklad; att, om än under föregående

tider behofvet kunde hafva kräft särskilda sjukvårdsinrättningar för veneriske

sjuke och särskilda skattebidrags utgörande för underhållet deraf,

det likväl, med afseende å det uppoffrande nit för sjukvårdsanstalternas

utvidgande och förbättrande, som på sednare tiden landstingen i allmän - het ådagalagt, vore fullt antagligt, att staten utan fara kunde öfverlemna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.

hela kurhusinstitutionen, likasom förut lasarettsinstitutionen, åt landstingens

vård, så att inkomster, förvaltning, inventarier, kassa och räkenskaper

kunde blifva gemensamma för båda dessa slag af sjukvårdsinrättningar,

der de befunno sig på samma plats, hvarigenom man icke heller

skulle i någon mån försvåra statens kontroll öfver sjukvårdens handha

vande eller det tillfälle staten borde ega att inhemta statistiska uppgifter

angående de särskilda slagen af sjuk vårdsanstalter; och slutligen att, ehuru

fastighet samt kapital och arbete måste vidkännas de drygaste Didragen

till sjukvårdens befrämjande, det likväl, då alla samhällets medlemmar

deraf egde lika gagn och till dess åtnjutande hade lika rätt, ingalunda

vore obilligt, att en personel afgift uttaxerades till upprätthållande al

nödiga sjuk vårdsanstalter, hvilken afgift dock, med hänsyn till den oli a

arbetsersättning, man och qvinna vanligen kunde betinga sig, oc i o

verensstämmelse med den grundsats, som i fråga om de flesta andra personel

skatter hos oss gjort sig gällande, icke, såsom den nu varan e ur

husafgiften, borde utgå med samma belopp al mankön och qvinkön.

Att genom en ändamålsenlig vård åt veneriske sjuke söka förekomma

flen veneriska smittans utbredande har med rätta ansetts vara a en vig ,

att särskilda bestämmelser blifvit meddelade angående detta s ags sju

vård, såsom att dylika patienter skola erhålla kostnadsfri vard a de sjukvårdsanstalter,

som för sådant ändamål skola vara inrättade inom ^ varje

län, under det regeln eljest är, att för patienter, som äro intagne a allmän

sjuk vårdsanstalt, viss betalning skall erläggas vare sig al den en

skilde eller af vederbörande kommun. Men på samma gång staten upp

ställt denna fordran med afseende på de af länskommunerna anordnade

kurhusinrättningar, har det jemväl ansetts billigt att för dessa anstå ers

bestånd medgifva en särskild beskattning. Detta är grunden öi en

nuvarande kurhusafgiftens utgörande; och då ur det allmännas synpun

det, efter Riksdagens förmenande, icke lärer vara lämpligt att under när

varande förhållanden inskränka kurhusens verksamhet^ eller rubba grun

satsen om de der intagna patienternas kostnadsfria vard, erfordras naturligtvis

tillgångar till bestridande af de härför uppkommande kostnader,

och något annat sätt för anskaffande af dessa, än säsong hittills i allmänhet

skett, genom en personel skatt, har Riksdagen sa. mycket nimdie

ansett nödigt att utfinna, som en dylik förändring icke i någon man är

påkallad af den hittills vunna erfarenheten om en personlig skatts uttagande

i detta fall.

Men å andra sidan kan Riksdagen ej heller neka,, att, den nuvarande

kurhusafgiften på grund af bestämmelserna i nadiga kungörelsen

den 11 April 1867 till en rätt betydlig del användes för annat ändamål

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.

;in dess benämning antyder och ursprungligen dermed afsetts, i det den

tillgodokommer den allmänna sjukvården. Enligt upplysningar, Riksdagen

förskaffat sig, finnas län eller kurhusdistrikt der lasaretten fått tillgodonjuta

50 procent och till och med derutöfver af den influtna kurhusafgiften,

hvilket bevisar, att kurhusafgiften icke allenast hm enligt gällande

föreskrifter, i den mån den icke erfordras för kurhusens behof, ''användas

för den allmänna helsovården, utan ock för närvarande till ganska

betydlig del vinner användning på sådant sätt, i följd hvaraf den, åtminstone

på många orter inom riket, redan i verkligheten är att anse såsom

en allmän sjukvårdsafgift.

Angående förvaltningen af de inflytande kushusafgifterna samt deras

användande för annat ändamål än för kurhusens behof äro emellertid

nu meddelade sådana bestämmelser, som vid tillämpningen visai sig medföra

oegentligheter och svårigheter, åtminstone i de fall der, såsom i åtskilliga

landsorter är förhållandet, lasarett och kurhus äro med hvarandra

förenade. Först och främst skola nemligen särskilda räkenskaper

föras för kurhusen, hvilken särskilda räkenskapsföring i nyssnämnda fall

i ()eh för sig ingalunda kan vara behöflig och dessutom aldrig kan blifva

riktigt noggrann, emedan fördelningen emellan lasarettet och kurhuset af

en mängd gemensamma utgifter, såsom aflöningen till läkare och tjensteman

och andra förvaltningskostnader in. m., måste ske efter en beräkning,

som alltid blifver i större eller mindre mån godtycklig. Uppköp

af en mängd artiklar lära väl ock ske gemensamt för både lasarettet och

kurhuset, och att med full säkerhet bestämma, huru mycket af de inköpta

artiklarna åtgått för . lasarettet eller kurhuset, torde stundom vara

ganska svårt och åtminstone i de flesta fall påkalla en mängd särskilda

kontroller, hvilka endast hafva till syftemål att ligga till grund för beräkningen

;if hvad den ena eller andra afdelningen af sjukvårdsanstalten

kostar. En dylik invecklad räkenskapsföring nödvändiggöres dock nu

deraf, att det endast är så stor del af kurhusafgiften, som icke erfordras

för kurhusets behof, som får tilldelas lasarettet, och att det är först,

sedan man till béloppet känner detta öfverskott, som det kan disponeras

för den allmänna helsovården. Denna sistnämnda anordning synes Riksdagen

icke heller vara ändamålsenlig, ty den förhindrar de inflytande

kiuhusa fgifternas användning i den mån sadant påkallas af den sjukvårdsinrättnings

behof, hvarför de äro beräknade, och det är med noggrann

efterlefnad af bestämmelserna i detta fall icke möjligt att förrän ett påföljande

år taga någon del af kurhusmedlen i anspråk för lasarettets behof,

sedan det, vid det föregående årets bokslut för kurhuset visat sig,

till h vilket belopp det för detsamma umbärliga öfverskottet uppgått. Att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.

21

sålunda, hafva i sjuk vårdsanstaltens kassa inneliggande medel, hvilka erfordras

för bestridande af utgifter för lasarettets behof, men som icke få

dertill användas förrän ett påföljande år, är onekligen en oegentlighet,

och, efter hvad Riksdagen erfarit, lärer svårigheten för lasaretts- och

kurhusdirektionerna att ställa sig författningen i detta fall till noggrann

efterrättelse ofta nog vara ganska stor och på vissa ställen hafva ledt

derhän, att författningen icke heller blifvit i denna del tillämpad. Det

har derföre synts Riksdagen vida lämpligare, såsom ledande till större

enkelhet i förvaltningen, att låta dessa skattemedel ingå till en gemensam

kassa för lasarettet och kurhuset, der dessa lyda under en gemensam

förvaltning, och att icke fordra särskild räkenskapsföring för dessa

båda afdelningar af sjukvårdsanstalten. Då man bibehåller samma skyldighet

som nu för länet eller sjukvårdsdistriktet, att, för hämmande af

veneriska smittan, lemna kostnadsfri vård åt alla deraf angripna personer

, kan genom den nyss antydda förändringen i räkenskapsföringen och

dispositionen af ifrågavarande skattemedel icke uppstå någon fara, att

icke kurhusvården framdeles skall blifva lika ändamålsenlig som hittills.

Enligt Riksdagens mening bör således hvarje län eller sjukvårdsdistrikt

få såsom bidrag till bestridande af den allmänna sjukvården, i

mån af behof, uppbära en personel skatt, som skall ersätta den nuvarande

kurhusafgiften och erhålla en mera egentlig benämning af personlig

sjukvårdsafgift, vid hvars beviljande Riksdagen dock ansett det böra uttryckligen

förklaras, att denna afgifts ändamål företrädesvis är att utgöra

bidrag till den kurhusvård, som för den veneriska smittans hämmande

är af nöden. Såsom Riksdagen ofvan an tyd t, kan Riksdagen icke annat

än erkänna lämpligheten deraf att för ett sä beskaffad t behof, som det

ifrågavarande, en personel skatt uttages, men på samma gäng kan Riksdagen

icke bestrida giltigheten af de skäl, som andragits till stöd derför,

att en sådan skatt må utgå med högre belopp för man än för qvinna.

Fullkomligt enahanda skäl, som hittills gjort sig gällande vid påläggandet

af de flesta andra personela skatter, såsom mantalspenningar, personlig

skyddsafgift och fattigvårdsafgift, hvilka erläggas med dubbelt högre belopp

af man än af qvinna, synes Riksdagen böra vinna tillämpning äfven

i detta fall, så att den personliga sjukvårdsafgiften kommer att af de särskilda

könen uttaxeras efter samma grund, som med afseende å andra

personela skatter företrädesvis iakttagits.

Efter hvad Riksdagen inhemtat, har den nuvarande kurhusafgiften

under de sednare åren inom de flesta distrikt utgått med det högsta

medgifna belopp, eller 25 öre för hvarje person, och i några län hafva

landstingen derjemte beslutat, med stöd af 47 $ i nådiga förordningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.

om landsting den 21 Mars 1862, att utöfver kurhusafgiften för sjukvården

uttaga en särskild personel skatt, som i ett sjukvårdsdistrikt utgjort det

ganska betydliga beloppet af 15 öre på hvarje person. Så uttaxeras,

bland annat, på grund af Gefleborgs läns landstings beslut, en särskild

personel skatt såsom bidrag till det i Jerfsö inrättade hospitalet för spetälske.

Då nu Riksdagen, genom att medgifva uttaxerandet af en personlig

sjukvårdsafgift till visst belopp, torde betaga landstingen allt tillfälle att

derutöfver pålägga några personela skatter för sjukvårdens behof, har

Riksdagen funnit det vara angeläget att tillse, det maximum för sjukvårdsafgiften

icke sättes lägre, än att man för sjukvården inom hvarje

distrikt kan påräkna ungefärligen lika stora personela bidrag som hittills.

De olika belopp, hvarmed skatten skall utgöras af mankön och qvinkön,

betinga ock såsom en nödvändighet, att maximum höjes, för att samma

inkomst skall kunna erhållas. I enlighet härmed har Riksdagen beslutat,

att den personliga sjukvårdsafgiften skall utgå för man med högst 50 öre

och för qvinna med hälften af det belopp, som blifver faststäldt för man.

För Stockholms stad, der kurhusafgiften för närvarande utgår med 50 öre

för hvarje person, har jemväl för framtiden gjorts ett undantag från det

i allmänhet bestämda maximum, så att den personliga sjukvårdsafgiften

i Stockholm tillåtits uppgå till högst 1 R:dr per man. Att, såsom för

den nuvarande kurhusafgiften, fastställa ett visst minimum, har deremot

ej ansetts behöfligt. Inom den af Riksdagen utstakade gräns skall den

personliga sjukvårdsafgiftens belopp bestämmas i samma ordning som nu

är stadgad rörande kurhusafgiften; och har Riksdagen ansett tillfyllestgörande,

att den sålunda bestämmer, hvilken myndighet det må tillkomma

att besluta uttaxering af den personliga sjukvårdsafgiften, och derjemte

föreskrifva, att de genom samma afgift inflytande medlen ej fä användas

till andra än de af Riksdagen bestämda ändamål, hvaremot öfriga föreskrifter

i ämnet, som kunna vara af nöden, såsom i fråga om förvaltningen

och redovisningen af nyssnämnda medel samt granskningen af de

sjukvårdsanstalters förvaltning, hvilka dessa medel tillgodokomma, hafva

synts Riksdagen böra öfverlemnas åt Eders Kongl. Maj:t att meddela, så

mycket heldre som tillfälle derigenom beredes att, om så erfordras, lämpa

dessa föreskrifter efter de olika förhållanden, som med afseende å sjukvårdens

ordnande kunna förefinnas inom olika delar af riket.

Pa de skäl Riksdagen sålunda i underdånighet anfört, har Riksdagen,

med upphäfvande af nu gällande stadganden angående kurhusafgiften,

beslutat:

s. 23 Kontrollera mot PDF

I

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63.

23

l:o att för den allmänna sjukvården inom hvarje län eller

sjukvårdsdistrikt skall för år 1874 och vidare årligen,

intilldess annorlunda förordnas, af en hvar, som erlägger

mantalspenningar, äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift,

särskildt för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt

i mån af dess behof; dock att denna afgift,

som utgöres af qvinna med hälften af det belopp, som

erlägges af man, icke må sättas högre än till 1 R:dr

i Stockholms stad och 50 öre inom öfriga delar af riket

för hvarje skattskyldig af mankön;

2:o att denna sjuk vår dsafgift skall företrädesvis användas

till beredande af kostnadsfri vård åt veneriske sjuke

och till vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den

veneriska sjukdomens hämmande;

3:o att det må tillkomma landsting, men i städer, som ej

i landsting deltaga, stadsfullmäktige att årligen till beloppet

fastställa den erforderliga personliga sjukvårdsafgiften;

och

4:o att de medel, som genom denna afgift inflyta, ej få

användas till andra än de i l:sta och 2:dra punkterna

här ofvan bestämda ändamål.

Jemte underdånig anmälan af dessa beslut får Riksdagen slutligen i

underdånighet hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t

täcktes utfärda allmän författning i ämnet och deri meddela de föreskrifter,

som kunna vara erforderliga angående förvaltningen ocli redovisningen

af de genom den personliga sjukvårdsafgiften inflytande medel

samt granskningen af de sju k vårdsan stal ters förvaltning, hvilka dessa

medel tillgodokommit. ''

Stockholm den 21

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.