Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, om förändringar i de'' vid meddelande af tillåtelse för utländing att här i riket förvärfva och besitta fast egendom, eller idka bergsbruk m. m. hittills följda grundsatser.

1873-05-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1873:78, Skrifvelse, om förändringar i de'' vid meddelande af tillåtelse för utländing att här i riket förvärfva och besitta fast egendom, eller idka bergsbruk m. m. hittills följda grundsatser.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

i sammanhang dermed om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunna erfordras

lör bildande af lärarinnor.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 22 Maj 1873.

N:o 78.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 Maj 1873.

— — — —■ Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förändringar i de'' vid meddelande

af tillåtelse för utländing att här i riket förvärfva

och besitta fast egendom, eller idka bergsbruk m. m. hittills

följda grundsatser.

(Andra Kammarens Tillf. Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 27 samt Första Kammarens

Tillf. Utskotts (N:o 3) Betänkande N:o 8 och Utlåtande N:o 12.)

S. A. K.

Uti flera, inom Riksdagens båda Kamrar väckta, motioner har uppmärksamheten

fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas deraf,

att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare, få med

Kongl. Majtts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, idka bergsbruk m. m.,

hvilken åsigt motionärerne hufvudsakligen grundat på nedannämnda förhållanden:

Sedan genom Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 förklarats, att utländsk

undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke är berättigad att i riket förvärfva

och besitta fast egendom, utan att dertill hafva undfått Kongl. Maj:ts nådiga

tillåtelse, samt att i följd deraf uppbud och fasta å egendomen ej må utländsk man

beviljas; så hade under den derefter förflutna tiden till år 1860 dylika tillåtelser icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

11

blifvit i någon synnerlig stor utsträckning meddelade, enär, enligt till Justitiestatsdepartementet

år 1 857 från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna uppgifter,

antalet af de norske och främmande makters undersåter, som då besuto jord

i Sverige, uppginge till 71, bland hvilka 12 norske, samt taxerings väldet a den sålunda

åt dem öfverlåtna jordegendom utgjorde 1,991,568 R:dr, och den del deraf,

som tillhörde utom riket boende utländingar, vore uppskattad till 591,235 Iv.dr;

uppgående sådana tillåtelser under treårsperioderna 1854-—1856, och 1857— 1859,

till ett sammanräknadt antal af 65.

Men redan vid riksdagen åren 1850—1851 hade förhållandet i afseende å

ifrågavarande angelägenhet ådragit sig uppmärksamhet i den mån, att Rikets Ständer

i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t hemställde, att utländsk man, som derefter

ville sig här i riket bosätta för att bruka och besitta fast egendom, ej måtte dertill

erhålla tillåtelse, innan han blifvit till svensk medborgare antagen, hvilken hemställan

likväl icke vunnit Kongl. Maj:ts nådiga bifall, enär sådana tillåtelser deiefter i ökad

mängd och med utsträckning till egendomar af högst betydligt värde blifvit utfärdade.

Om förhållandet under åren 1860—1869 saknas närmare upplysningar; men antalet

af de fall, der Kongl. Maj:t beviljat utländsk undersåte tillstånd att i riket besitta

fast egendom utgjorde: år 1870 femtioåtta, år 1871 femtioen och år 1872 nittio,

och det penningbelopp, som från den 19 Januari 1872 till den 10 Januari 1873

blifvit af utländske undersåtar för inköpt fast egendom utfå stad t, hade uppgått till

icke mindre än 10,601,151 R:dr 59 öre, deruti inbegripna 2,117,608 R:dr 71

öre, utgörande köpeskilling för de med egendomarne förenade grufveandelar och skogsafverkningsrättigheter,

äfvensom i köpeaftalen möjligen innefattad annan lös egendom,

hvars värde icke kunnat uppgifvas.

Ifrågavarande tillåtelser hade icke alltid lemnats vissa, till namnet uppgifna,

enskilda personer, utan jemväl bolag och handelsfirmor. Sålunda hade under år 1872,

bland andra, ett handelskonsortium af två firmor i Berlin och en i Hamburg fått

inom Westmanland förvärfva och besitta en stor landt- och bruksegendom med dertill

hörande skogar, malmfält m. m. mot en köpeskilling af 1,192,970 R:dr; likaså hade

ett handelskonsortium af tre eller fyra firmor i London erhållit tillåtelse att. inom

Örebro och Stora Kopparbergs län inköpa en bruksegendom med skogar, gruffält,

masugnar, valsverk m. m. mot en köpeskilling af 3,200,000 R:dr, af hvilka 1.200,000

R:dr voro beräknade för grufveandelar, samt en delegare i en af dessa firmor tillåtits

inom Gefleborgs län förvärfva och besitta en mindre jordfastighet för 35,000 R:dr

jemte dertill hörande skogsafverkningsrätt för 1,374,638 R:dr, och att dessutom i

samma län för 34,000 R:dr tillhandla sig 5/100:delar af ett sågverk med afverkningsrätt;

i sammanhang hvarmed äfven anmärkts, att det nya Gellivara-bolaget undfått

tillstånd att besitta ett område af 25 qvadratmil, inköpt för 7 7 5,000 R:dr.

Jemte hvad motionärerne såluuda i detta ämne andragit, har hos Riksdagen

i betraktande kommit, att genom Kongl. Kungörelsen den 12 April 1872 utländing

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

förbjudits att hädanefter i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufvedrift,

med mindre han erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, och Kongl.

Maj:t jemväl, på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten eller grufvelägenheten

arbete anställa och fullfölja, funnit skäligt dertill lemna bifall; hvarjemte i siståberopade

kungörelse föreskrifvits, att det försöks- eller grufvearbete, som utländing utan

Kongl. Maj:ts dertill lemnade medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta,

skall vara utan all verkan till bevarande af hans rätt i hit hänförligt afseende.

Vid öfvervägande af ofvanangifne förhållanden och hvad dermed för öfrigt står

i sammanhang, har Riksdagen funnit ärendet vara af beskaffenhet att förtjena den

största uppmärksamhet. Det gäller en af samhällets lifsfrågor, eller den: huruvida

det med dess sanna vällärd kan anses fullt förenligt, att fäderneslandets jord må

obegränsadt och utan förbehåll kunna få öfvergå till ego och besittning af främlingar,

som icke vilja fullständigt inträda i statens gemenskap, som icke vilja blifva dess

undersåtar, lika med dess infödda söner, och med dem dela ljuft och ledt, och som

eftersträfva dessa förvärf endast i spekulation på den vinst, de beräknat sig kunna

hemta af de näringskällor, med hvilka naturen särskildt försett vårt land i ersättning

för fördelar, dem hon tilldelat andra länder. Det har tillförene funnits tider, då utländingar

i mängd nedsatte sig här i landet för att söka del i den verksamhet och

den vinst, som våra grufvor, våra malmfält, våra skogar, vårt jordbruk kunde erbjuda;

men som då tillika funno det naturligt, att de på samma gång äfven för sina personer

borde införlifva sig med samhället och blifva undersåtar af den stat, af hvars

område de önskade för industriela ändamål förvärfva andelar. Deras bosättning i landet

var för detsamma obestridligen en varaktig vinst, ej mindre i anseende till de

kapital de medförde, än fastmer i anseende till den arbetsskicklighet och konstfärdighet,

de innehade och här i landet utbredde i en tid, då, i brist af ändamålsenliga

och tillräckliga kommunikationsanstalter, staterna i förhållande till hvarandra voro vida

mer slutna än nu, och kännedom om de industriela framstegen i främmande länder

mera svår att vinna, än förhållandet nu är. Härtill kom den synnerligen vigtiga omständigheten,

att den vinst, dessa i landet sig bosättande utländingar af sin företagsamhet

skördade, stannade inom landet och sålunda bidrog till kapitalbildningens tillväxt

och reproduktionens förkofran.

De fall, då utländingar, som icke önska sjelfve sätta sig ner här i landet,

eller blifva svenska undersåtar, förvärfva fastighet i riket, framstå deremot i en annan

dager. Det bör erkännas, att det kapitalbelopp, de såsom köpeskilling för de förvärfvade

egendomarne erlägga och på sådan grund i landet införa, för ett jemförelsevis

kapitalfattigt land icke är utan betydelse; det må äfven medgifvas, att den större

utsträckning, de med sina rikare penningtillgångar kunna åt sin affärsverksamhet bereda,

i sin mån äfven för landet och isynnerhet dess arbetarebefolkning kan blifva

gagnelig, ehuru på andra sidan, äfven dessa tillgångar kunna verka till uteslutande

eller minskning af inhemsk täflan; men hufvudvinsten eller den rena behållningen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

13

skall, åtminstone i de flesta fall, komma att inflyta i de utländske egarnes kassor

på deras boningsorter utrikes och sålunda gå för landet förlorad, och likväl utgör

denna behållning en del af afkastningen från de hufvudnäringskällor, ur hvilka landets

eget materiela välstånd bör hemta stödet för sin styrka, sin varaktighet, sin utveckling.

Hvad som emellertid i minst lika hög grad härvid förtjenar att noggrann!

betänkas, är den säregna ställning, dessa utländska makters undersåtar i sin egenskap

af jord- och fastighetsegare i Sverige samt af näringsidkare derstädes intaga och alltvidare

komma att intaga i förhållande till sina s. k. »underhafvande» samt befolkningen

i de kommuner ocli nejder, der deras egendomar äro belägna. Det innefattar

omisskänneligen något rent patriarkaliskt, detta band, som förenar egendomsegaren med

iians »underhafvande»; det ålägger honom pligter, som väl icke kunna lagligen utkräfvas,

men som icke destomindre äro i lika om ej i ännu högre grad för honom

bindande, om han rätt uppfattar sin ställning. Förtrogen bekantskap med sina underlydande^

lefnadsvanor, goda råd och understöd i nöden, uppmuntran ocli belöning åt

de deraf förtjente, varning åt de felande, varmt nit för skolors och uppfostrans välsignelser,

goda föredömen genom redbarhet och ordentlighet, och framför allt aflägsnande

af den hårdhet och vrångvis*, som så ofta af egennyttiga förvaltare kan utöfvas:

sådana äro hufvuddragen af de pligter, som beteckna den ställning, den fosterländske

egendomsherren till sina underlydande intager, sådana medlen för dot helsosamma

inflytande, han på dem, till fördel äfven för samhället, kan utveckla, och till

afböjande af den bittra stämning, som, icke minst i våra dagar på olika sätt hos

den fattige söker att gifva sig luft mot den rike. För att kunna utöfva detta helsosamma

inflytande erfordras, att fastighetsegaren, åtminstone tid efter annan, bor och

vistas på sin egendom och inom kretsen af sin dithörande omgifning, att han sålunda

lär sig att känna, rätt uppfatta och bedöma de verkliga förhållandena, sådana de äro,

inom den trakt, den kommun, det samhälle, hvaraf han dock genom sitt egendomsförvärf

i sin mån är en medlem.

Det nu anmärkta gäller isynnerhet utländska bolag sföreningar med begränsad

eller obegränsad ansvarighet, konsortier, handelsfirmor, korporationer, stiftelser och

andra föreningar, de der af lag erkännas föreställa juridiska eller sammansatta personligheter

med rätt att kära och svara. Ingen af de individer, af hvilka de utgöras,

eger i dem något annat eller högre intresse än det, som tillfredsställes genom

ymniga dividender, och deras egendomsförvaltares hufvudsträfvan kommer således att

företrädesvis riktas uppå att tillgodose detta intresse, utan afseende på inverkuingarne

deraf på de underlydande. Särskildt kan man derjemte härvid ej undgå att framhålla,

att i de flesta fall de individuela delegarne i ett bolag kunna — till och med

för sjelfva bolagets styrelse — vara, med undantag af dem, som på bolagets allmänna

sammankomster infinna sig, alldeles okända |personer. Det hör till företeelserna

i vår, på materiel vinst i alla riktningar spekulerande tid, att de s. k. anonyma,

på aktier ställda bolagen, med ansvarigheten begränsad till aktiebeloppet, blifva

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

allt flere, och de solidariska bolagen färre, och då lagarne numera tillåta äfven utfärdande

af aktier, lydande på innehafvaren, är det klart, att kunskapen, om hvilka

de verkliga delegarne i ett aktiebolag äro, och huruvida de, som äro det i dag, äro

det äfven i morgon, blir omöjlig att vinna. Det är från styrelsen på den utrikes

orten, som alla föreskrifter och befallningar till förvaltarne utgå; det är från de sednare,

som framställningarne rörande förvaltningens detaljer i de flesta fall till den

förra ingå; och om, vid sådant förhållande, husbondemaktens pligter, äfven då ogynnsamma

konjunkturer göra det för bolaget fördelaktigt att hastigt minska antalet af

arbetare, alltför mycket åsidosättas, må det väl kunna beklagas, men icke utgöra föremål

för förundran.

Hvad nu är sagdt om aktiebolagen gäller äfven om de utrikes i nyare tider allt mer

uppträdande s. k. lconsnrtier af två eller flera för ett visst ändamål samverkande aktiebolag

eller handelsfirmor; det gäller ock i allmänhet om de solidariska bolagen, med

den inskränkning likväl som följer deraf att medlemmarne af slika bolag äro kända

och med samma inskränkning kan detta ock sägas om utländska korporationer, stiftelser

och andra föreningar, som för andra än industriela och merkantila ändamål vilja

komma i besittning af jord fastighet i främmande land. Men äfven en annan synpunkt

finnes, och den icke minst af vigt, som afser dem alla gemensamt och härvid

förtjenar att särskildt framhållas. Den angår det rättsförhållande till staten och dess

verkliga medlemmar, hvari utländska bolag och föreningar, i deras egenskap af, på

ena sidan utländska undersåtar för sina personer och på den andra jord- eller bruksegendomsegare

i Sverige, komma att befinna sig. En allmänt erkänd och vedertagen

internationel rättsmaxim är den, att alla tvister om jord och gods ä landet, vare

sig om eganderätt, besittning, nyttjande, bolstada skäl, åverkan m. m. skola afgöras

och dömas af behörig lätt i det land, der jorden ligger; och i detta afseende har

man, under förutsättning att denna rättsgrundsats alltid kan hållas vid makt, således

ej några egentliga förvecklingar att befara. Men annat blir förhållandet i fråga om

de rättsanspråk af civil natur, hvilka inhemske personer kunde få anledning att söka

göra gällande mot dessa utländska bolags och jordegares personer eller, med andra

ord, inhemske mans personliga fordringar hos utländingar. Om en sådan utländsk

gäldenär anträffas inom riket, kan han ock, enligt allmänt erkända och äfven hos oss

gällande internationela grundsatser, sökas å ort, der han anträffats, och äfven domen,

der den utfaller till kärandens förmån, genom de tillgångar den förres i landet befintliga

egendom kan erbjuda, bringas till verkställighet. Men för utländska holag

och föreningar gälla andra grundsatser. Härom stadgar vär lag: ”bolagsmän sökas,

der bolaget är”, och detsamma är ock i andra länders lagar stadgadt: hvaraf följer,

att svensk man med fordran hos ett utländskt bolag måste, för att söka ut Sin rätt,

vända sig till domstolen på den ort utrikes, der bolagets styrelse finnes. Om bolaget

försättes i konkurstillstånd, så kommer äfven hela den deraf följande proceduren att

försiggå utrikes, och alltså en svensk fordringsegare blifva nödsakad att, för utbekom
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

15

mande af sin fordran utföra talan vid konkursdoinstolen utrikes, ehuru de i Sverige

befintliga egendomstillgångarne skola tagas i anspråk för massa dividendi på den utländska

orten. Ända till nyare tider har kännedomen om Sverige och dess vigtiga

förvärfskällor varit jemförelsevis mindre utbredd. Förhållandet är nu ett annat; och

hvad här ofvan blifvit anfördt om de utländska bolag, som sökt och erhållit Kongl.

Maj:ts tillåtelse att förvärfva och besitta landt- och bruksegendomar, grufvor och skogar

med full afverkningsrätt, utgör derpå ganska talande bevis. Det ligger i affärsrörelsens

natur, att ju mera utsträckt och mångsidig den är, desto flera måste de

kreditförbindelser blifva, hvilka rörelsen på orten framkallar; och det visar sig således,

hurusom hvad här ofvan blifvit anfördt angående forum domicilii, isynnerhet då det

gäller för verklig kapitalstyrka eller soliditet mindre kända utländska bolag, som kunna

erhålla tillåtelse att besitta jord eller bedrifva bergsbruks- eller skogsrörelse här i

landet, kan leda till förvecklingar och betydliga förluster för svenska medborgare.

Men förvecklingar af ett annat och ännu ömtåligare slag kunna uppkomma.

Statens obegränsade rätt att ordna den ekonomiska lagstiftningen för sina ändamål är

oeftergiflig; men representanterne af de mäktiga intressen af hvilka ifrågavarande utländska

bolag i sina spekulationer ledas, kunna af en eller annan sådan lagstiftningsåtgärd

finna sig störda i sin verksamhet och, af sådan orsak, söka hjelp och beskydd

af de makter, hvilkas undersåtar de i politiskt afseende äro. På de förhanden varande

politiska beräkningar kan det då komma att bero, huruvida dessa makter finna skäligt

att inblanda sig i våra lagstiftningsåtgärder; och att sådana inblandningar af mäktigare

stater i svagare staters inre angelägenheter egt rum, derpå kan äfven den senaste

tidens historia framställa bevis af mycket beaktansvärd beskaffenhet. I flera

europeiska stater har man väl i nyare tider frångått den gamla grundsatsen, att utländing,

som inom landet ville förvärfva jord, äfven skulle vara pligtig att såsom

undersåte inträda i dess gemenskap; men då England först år 1870 fann det med

sina intressen förenligt att genom parlamentsakten af den 12 Maj nämnda år utan

dylikt förbehåll medgifva utländing sådan frihet, omnämnes i densamma dock icke

bolag eller associationer, och undantagas derifrån äfven dess kolonier.

Ehuruväl mycket af hvad nu om bolag och andra associationer är yttradt

eger full tillämplighet äfven på utländingar, såsom individer betraktade, förekommer

dock i afseende å desse sistnämnde äfven åtskilligt, som föranleder till att hänföra

dem till en särskild kategori. Man kan i detta hänseende icke lemna obemärkta

följderna af det nya system för försvarsverkets ordnande, som uti senare tider antingen

redan gjort eller håller på att göra sig gällande inom de europeiska staterna, grundadt

på en för hvarje manlig individ inom en viss ålder, på få undantag när, obligatorisk

värnepligt. I fall af ett krig emellan Sverige, på ena sidan, och någon främmande

stat, som har ett sålunda ordnadt försvarssystem, på den andra, skulle deraf

ganska egna förvecklingar och pligtkollisioner kunna uppkomma, då en främmande

makts undersåte, som tillika är jord- eller bruksegare i Sverige, blefve af den makt,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

hvars undersåte han är, kallad att fullgöra sin värnepligt, medan på andra sidan han,

lika med alla andra jordegare i Sverige, blefve underkastad kontributioner, hvilka

krigets härda nödvändighet ovilkorligen påkallade. Hjms ställning i det förra hänseendet

kunde dervid icke på någon rättsgrund medföra befrielse för honom i det senare;

men den derigenom uppkommande striden emellan olika pligter kunde i flera hänseenden

medföra betänkliga svårigheter. Sådant skulle kunna undvikas, om med utländings

berättigande att förvärfva och besitta jordegendom m. m. i Sverige förenades

skyldigheten att tillika, åtminstone inom bestämd kortare tid, blifva svensk undersåte;

under förutsättning likväl att den utländske mannen, under den tid som förflöte intilldess

han kunde blifva till svensk undersåte upptagen, icke vore berättigad till vidtagande

af sådana åtgärder, som kunde lända till skada för egendomen, hvilken förutsättning

synes Riksdagen förtjena särskild vigt med afseende på rättigheten att bedrifva

skogsafverlming.

På grund häraf, har Riksdagen funnit sig föranlåten att, med uttalande af

de betänkligheter, som hos Riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten af obegränsadt

medgifvande för utländingar och särskildt hvad angår tillåtelse för utländska bolag,

handelsfirmor eller föreningar af dylika, att här i riket förvärfva fast egendom eller

idka bergsbruk, i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga under

öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare bestämmelser, till inskränkning i så

beskaffade medgifvanden, eller eljest angående vilkoren derför, utöfver hvad genom

Kongl. Kungörelserna den 3 Oktober 1829 och den 12 April 1872 i detta afseende

redan är stadgadt, må vara behöfliga och böra meddelas, samt derom till Riksdagen

göra den framställning, hvartill Eders Kongl. Maj:t må finna anledning; dervid frågan

om utländings rätt att här bedrifva skogsafverkning, utan att en sådan brukningsrätt

är förenad med eganderätt till jorden, särskildt torde förtjena uppmärksamhet.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 23 Maj 1873.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.