Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

1873-03-22 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1873:8, Skrifvelse, om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 8.

Hvad Eders Kongl. Maj:t sålunda föreslagit har Riksdagen för sin del bifallit;

hvilket Riksdagen härmed får i underdånighet tillkännagifva.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 22 Mars 1873.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 Mars 1873.

— — — — Andra Kammaren den 22 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om ändring i gällande bestämmelser rörande

ersättning till vittnen i brottmål.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.)

S. A. K.

Hos Riksdagen har framställning blifvit gjord, åsyftande utsträckt skyldighet

för staten att ersätta vittnen i brottmål.

Då lagstiftningen genom Kongl. Kungörelserna den 20 November 1845 och

O ö O O o

den 23 Mars 1858 redan i princip erkänt statens skyldighet att i brottmål godtgöra

de vittnen, hvilkas besvär och kostnader äro af mer afsevärd beskaffenhet,

torde denna princip icke utan mycket talande skäl böra i något fall öfvergifvas.

Det må vara sannt, att de så kallade »gröfre» brotten icke kunna utan stor våda

för rättstillståndet lemnas obeifrade, och att möjligheten att få den, som gjort sig

till ett sådant skyldig, öfverbevisad knappast kan för högt skattas. Men otvifvelaktigt

lärer också vara, att många andra förbrytelser t. ex. lurendrejeri, oloflig

tillverkning och försäljning af bränvin, skogsåverkan å kronans mark m. m., hvilka

kunna demoralisera en hel befolkning, ofta äro för samhällsordningen lika skad
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 8.

liga; hvartill kommer att obenägenheten att vittna i mål af sist antydda beskaffenhet,

i sig sjelf stor, måste blifva ännu större, när den, sorn har någon upplysning

att lemna, äfventyrar att, om han sådant uppenbarar, nödgas infinna sig vid en

aflägset belägen domstol, utan utsigt att derför erhålla ersättning. Riksdagen anser

för den skull, att statens skyldighet i ifrågavarande hänseende bör utsträckas

äfven till brottmål af mindre grof art; dock, enär strafflagen skiljer emellan brott,

hvilka under allmänt åtal höra, och sådana, hvilka icke må af allmän åklagare

åtalas, der ej målsegande brottet till åtal angifvit, och då till sistnämnda kategori

hänförliga brottmål äro i så måtto af privat natur, att sakens anhängiggörande vid

domstol är beroende på den enskilde målsegandens angifvelse, synes statens mellankomst

med hänseende till vittnesersättning i dessa senare mål ej vara erforderlig.

En föreskrift i öfverensstämmelse med Riksdagens nu uttalade åsigter skulle

derjemte afhjelpa en obestämdhet, som, till men för enhet i tillämpningen, vidlåder

gällande lag, enligt hvilken statens ersättningsskyldighet är inskränkt till »gröfre,

för allmänna säkerheten vådliga brottmål». Ty ingenstädes finnes i lagen närmare

beskrifvet, hvilka dessa brott äro.

På grund häraf har Riksdagen för sin del beslutat en författning, hvarigenom,

med upphäfvande af Kongl. Kungörelserna den 20 November 1845 och den

23 Mars 1858 förordnas:

»Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den, som

vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tillämpas

i brottmål, som af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der

brottet är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse

af målsegande, så att den, som allmän åklagare, å tjenstens vägnar,

åberopat till vittne i dylikt mål och som sig inställt vid domstol,

belägen på minst en mils afstånd från vittnets hemvist, bör, derest vittnet

det äskar och domaren pröfvar sådant skäligt, tilläggas ersättning

af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med högst femtio

öre riksmynt för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid

domstolen erfordras, samt skjutspenningar för en häst fram och åter, i

de händelser, då den tilltalade antingen icke kan till ansvar dömas,

eller ock sakfälles, men saknar tillgång att ersättningen utgifva; dock

att, om den tilltalade frikännes, och åtalet finnes vara utan skäl anstäldt,

nämnda ersättningsskyldighet åklagaren åligger.»

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 22 Mars 1873.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.