Skrifvelse, rörande ändringar i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857.
1874-05-20 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1874:91, Skrifvelse, rörande ändringar i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857.
Dokumentets text
Riksdagens underä. Skrifvelse, N:o 91.
29
N:0 91.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 Maj 1874.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, rörande ändringar i Kongl. Förordningen
om egors fredande mot skada af annans hemdjur och
om stängselskyldighet den 21 December 1857.
(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 4.)
S. A. K.
Hos Riksdagen hafva genom enskilda motioner, i syfte att bereda
skydd för skogskultur, framställningar blifvit gjorda om upphäfvande af bestämmelsen
i 2 mom. af 5 § stängselförordningen, att der stängsel ej finnes
emellan egor, som utgöras af skog, utmark eller beteshage å båda sidor,
marken skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten. *
Då den i många orter allmänna obenägenheten mot stängselvitsordets
upphäfvande lärer få anses bero af sådana ortförhållanden, att man hellre
medelst hägnad än genom vallning håller vård om hemdjuren; och då, vid
sådant förhållande, den gemensamma betesrättens upphörande sannolikt
skulle^ antingen hindra allt betande å mark, som nu ar i fråga, eller ock,
till skada för skogen, föranleda betydlig tillökning af stängsel utöfver hvad
under nuvarande förhållanden eger runa, synes ifrågavarande lagbestämmelse
angående gemensam betesrätt ej böra helt och hållet upphäfvas. Men en
inskränkning i berörda betesrätt skulle, enligt Riksdagens åsigt, kunna till
allmän båtnad verkställas.
30 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 91.
Ostridigt är, att största skadan å de späda skogsp 1 antorna göres icke
af de större kreaturen, utan af de smärre, såsom får och i synnerhet getter,
och att skadan af betningen är vida större under våren och försommaren
än under den öfriga delen af året. Det af motionärerne afsedda ändamål,
skydd för skogsåterväxten, skulle således antagligen i väsendtlig mån kunna,
utan betydande olägenheter, vinnas genom förbud mot utsläppande af får
och getter, åtminstone under våren och försommaren, å mark, som på grund
af 2 mom. i 5 § stängselförordningen anses vara till gemensamt mulbete
upplåten. Det ligger i sakens natur, att sådan fridlysningstid icke lämpligen
kan vara densamma för hela riket.
Så t. ex. torde redan nu för de bestå, men svårligen för alla orter
1 riket lämpligen kunna meddelas förbud mot allt betande af getter å den
till gemensamt mulbete upplåtna skogsmarken, äfven under den senare delen
af sommaren. Om åter fårens utsläppande på bete ej anses medföra
skada för skogsåterväxten utom under våren och forsommaren, så lärer dock
tidpunkten, då sådan betning må börja, ej kunna bestämmas lika för olika
orter inom riket. Derjemte torde det finnas nödigt lemna Eders Kongl.
Majrts Befallningshafvande Öppet att undantagsvis för något år förordna om
jemkning i den fridlysningstid, som genom en blifvande författning i ämnet
kan varda med hänsyn till vanliga förhållanden för orten stadgad.
På dessa grunder får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes, efter landstingens hörande, taga i öfvervägande, huruvida
för landstingsområde eller viss del deraf bör förordnas om en efter
ortförhållanden lämpad inskränkning i rättigheten att låta får och getter beta
å skogsmark, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten, på grund af
2 mom. i 5 § af Kongl. Förordningen den 21 December 1857, om egors
fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet.
Vidare har hos Riksdagen blifvit vackt motion om sådant tillägg till
7 § i stängselförordningen, att, der Kronan genom köp blifvit egare af
skattehemman eller sådan jord, som med eganderätt varit åt enskild person
eller viss menighet upplåten, Kronan skall, om så fordras, i egoskilnaden
af sådan mark taga del i stängsel till hälften.
bill ådagaläggande af behofvet utaf den föreslagna lagförändringen
bär motionären anfört, att staten för icke så många år sedan inköpt flera
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 91. 31
skattehemman i närheten af Döda kronopark på Öland, och att, i följd af
stadgandet i nämnda 7 §, de hemman, hvilkas egor gränsade intill de sålunda
inköpta hemmanen, fatt öfvertaga hela stängselskyldigheten emot dessa
hemmans områden.
Då ett sådant förhållande, som det af motionären omförmälda, skulle
kunna ej sällan inträffa, sedan medel numera blifvit af Riksdagen anvisade
i ändamål "att för Kronans rakning inköpa till skogsbörd tjenlig mark för
att deraf bilda nya eller utvidga redan varande kronoparker; och då det ej
lärer kunna förnekas, att ordalydelsen i 7 § af stängselförordningen gifver
anledning till den oriktiga uppfattning, att Kronan skulle kunna förvärfva
jord med bättre rätt, än förre egaren tillkommer; men tvekan uppstått om
lämpligheten af det utaf motionären föreslagna sätt att förebygga, det en
slik uppfattning komme att göra sig allmänt gällande; får Riksdagen hos
Eders Kongl. Maj:t, med underdånig anmälan om det af motionären anmärkta
förhållandet, anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i anledning
deraf vidtaga den åtgärd, omständigheterna finnas påkalla.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 20 Maj 1874.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.