Skrifvelse, angående ändring af 6 punkten i 19 § af Kongl. Förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari 1864.
2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1875:43, Skrifvelse, angående ändring af 6 punkten i 19 § af Kongl. Förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari 1864.
Dokumentets text
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 43.
N:o 43.
Uppläst och godkänd af Riksdagens Första Kammare den 13 Maj 1875.
— — — — — Andra Kammare — — — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändring af 6 punkten
i 19 § af Kongl. Förordningen om nya strafflagens införande
den 16 Februari 1864.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.)
8. A. K.
Hos Riksdagen har kommit i öfvervägande, hurusom det förhållande,
att våldsgerningar och fridsbrott under senare tider betydligt tilltagit, i synnerhet
bland den del af befolkningen, som på främmande orter till stor mängd
erhållit tillfällig arbetsförtjenst vid allmänna arbeten, icke torde böra lemnas
utan uppmärksamhet, utan föranleda någon åtgärd för dessa brotts hämmande.
Då orsaken till förökadt antal brott icke uteslutande torde vara att söka
deri, att det af lagen mot brottet använda straffhot är för ringa, samt detta
förnämligast synes gälla sådana brott, hvilka, såsom de ifrågavarande, i allmänhet
begås i sådan öfverretning, att brottslingen icke kan förutsättas ega
erforderligt sinneslugn för beräkning af straffpåföljden, har Riksdagen funnit
den åtgärd, som för afsedda ändamålet bör vidtagas, desto mindre böra bestå
uti skärpning af straffen för omförmälda brott, som anledningen dertill, att på
senare tider våldsbragder ofta blifvit föröfvade af den del af befolkningen, som
på främmande orter erhållit anställning vid större arbetsföretag, företrädesvis
torde vara, att desse arbetare, som icke äro med något band fastade vid den
ort, der de vistas, vid våldsgerningars begående hängifvit sig åt förhoppningen
att genom afvikande från orten kunna undgå lagens straffande arm.
RiJcsdagem underd. Skrifvelse, N:o 43.
13
Enär just vissheten derom, att ett brott ej blir ostraffadt och att straffet
snart träffar den brottslige, ej mindre afhåller från brott än stränghet i
straff, samt för upprätthållande af allmän ordning vid sådana tillfällen, då en
folkmängd lör något allmänt arbete eller annan orsak är samlad, kan vara af
högsta. vigt att uppviglare till våldsamheter och fridsbrott må, äfven der han
gjort sig skyldig allenast till mindre sådan förbrytelse, kunna för afböjande af
större oordningar tagas i Ängsligt förvar, har Riksdagen ansett ett korrektiv
mot ifrågakomma brotten höra sökas deri, att för vissa fridsbrott, hvilka synas
för rättssäkerheten vådliga, men för hvilka häktning, enligt nu gällande lag, icke
eger rum, fridstöraren, der skålig anledning förekommer att han för undgående
af straff afviker, må kunna häktas.
I enlighet härmed har Riksdagen för sin del beslutat, att 6 punkten
af Kong!, förordningen, om nya strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall, den 16 Februari 1864, skall erhålla följande förändrade
lydelse:
”Misstankes någon hafva begått brott, som ringare är, än i 5 punkten
sägs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan, eller att hafva stört
hemfrid, eller våldfört annan å sådant ställe, som i 11 Kap. i5 § strafflagen
omförmäles; den må ock i häkte tagas. Häfver han embete eller tjenst, eller
fast egendom, eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen
befaras, att han afviker, eller ,att han, genom undanrödjande af bevis eller
egendom, sakens tillbörliga utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.”
Med underdånigt tillkännagifvande häraf, framhärdar Riksdagen otc.
Stockholm den 13 Maj 187.1.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.