Skrifvelse, rörande förändrade föreskrifter för. hushållningen med. statens skogar.
1876-05-11 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1876:60, Skrifvelse, rörande förändrade föreskrifter för. hushållningen med. statens skogar.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 60.
o
redning torde erfordras, att sjömanshusen samt handels- och sjöfartsnärnnderna
lemnas tillfälle att i ämnet sig yttra, föranlåtes Riksdagen i
underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kong], Maj:t för Riksdagen
framlägga förslag till den ändring af Sjölagen, hvartill förhållandena må
föranleda.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 10 Maj 1876.
N:o 60.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1870.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, rörande förändrade föreskrifter
för. hushållningen med. statens skogar.
(Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 26 och Första Kammareus
Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10).
S. A. K.
Hos Riksdagen hafva förslag blifvit framstälda, åsyftande sådana
förändringar i förordningen om hushållningen med de allmänna skogarne
i riket den 29 Juni 1866, att staten må erhålla alla de inkomster nämnda
skogar kunna lemna, samt att boställsinnehafvares och arrendatorers rätt
att förfoga öfver den skog, som växer å boställe eller å andra statsverket
tillhöriga egendomar inskränkes så, att skogens utverkning till husbehof
endast efter behörigen verkstäld utsyning beviljas; och har till stöd för
dessa förslag blifvit andraget att, ehuru nödvändigheten fordrade, det
4
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 60.
staten för bestridande af städse ökade utgifter begagnade den rikliga
inkomstkälla, staten i sina skogar egde, det likväl hittills visat sig, att,
sedan omkostnaderna för skogarnes förvaltning afdragits, behållningen
af desamma uppgått till ett jemförelsevis ringa belopp,_ hvilket missförhållande
till stor del förmenades hafva sin grund deri, att gällande
stadganden rörande vården om de allmänna skogarne i förevarande afseende
vore felaktiga eller bristfälliga, härledande sig detta deraf, att
nära tjugo år förflutit sedan grunderna för ofvan åberopade författningutgjorde
föremål för representationens pröfning och att under denna tid
många på skogsväsendets ordnande synnerligen inverkande sociala förändringar
inträffat, i hvilket afseende uppmärksamheten särskildt borde
fästas °på de nya förhållanden, som uppstått derigenom att de civile
och militäre embetsmännen dels redan från träd t dels komma att efter
hand frånträda de dem på lön tilldelade boställen, hvilka, allt efter som
de indragas, skola för statens räkning till arrendatorer öfverlåtas; hvarjemte
den mening uttalats, att, sedan presterskapets löneinkomster numera
blifvit nära nog öfverallt i riket reglerade, det syntes obehöfligt och
origtigt att all den afkastning af skog från ecklesiastika boställen, som
ej tifffölle innehafvarena, skulle enligt 1866 års skogsförordning till
presterskapets löneregleringsfond ingå. — I fråga åter om boställsinnehafvares
och arrendatorers rätt att förfoga öfver skogen å boställe eller
annan statens fasta egendom vore genom nyssberörda författning dem
medgifvet att utan utsyning till husbehof använda skogenoch då jemväl
äldre stadganden i förevarande afseende lemnat lika vidsträckt rättighet,
hade följden blifvit, att de skogar, som hörde till statens boställen
samt till andra allmänna hemman och lägenheter, blifvit i högsta
grad medtagna, så att, om nu gällande stadganden icke blefve ändrade
och berörda rättighet inskränktes, det med skal kunde antagas, att omförmälda
skogar skulle allt mer och mer förödas; och slutligen att,
derest regelbunden hushållning icke genomfördes och skogen ståldes
under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, det vore att befara
det skogarne helt och hållet utrotades, synnerligast som boställsinnehafvarne
och arrendatorerne af statens domäner icke kunde hafva intresse
i att skogen vårdades i vidsträcktare mån, än att densamma under deras
besittningstid försloge till fyllande af deras behof.
Redan i en underdånig skrifvelse den 30 November 1863 uttalade
Rikets Ständer den åsigt, att det vore med billiga anspråk förenligt, att
Kronan, ehvad hon åtoge sig hushållningen med skogarne å boställena
eller förbehölle sig kontrollen å densamma, tillerkände sig hälften af
skogens afkastning, men då betänkligheter mötte ur den synpunkten, att
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 60.
5
dels, genom
ett beslut att till Kronan indraga någon del af de ecklesiastika
boställenas afkastning, intrång skulle synas hafva skett i presterskapets
privilegier, dels enahanda åtgärd i afseende på militie-boställena, hvilka
af ålder ansetts vara genom indelningsverket för alltid anslagna till de
särskilda regementena och corpserna, skulle synas förminska de militäre
embetsmäns rätt, hvilka ingått i krigstjenst under förutsättning att löningsfonderna
skulle varda bibehållna vid all den jordegendom, från hvilken
deras inkomster härflöte; ansåge Rikets Ständer, att Kronan borde till
presterskapet och militärcorpserna afstå hela sin andel i de ecklesiastika
och militära boställenas afkastning till förbättrande af dit hörande embetsmäns
lönevilkor; likväl förmenade Rikets Ständer, att ett sådant förfogande
icke uteslöte möjligheten att framdeles, sedan de särskilda koiporaoch
corpsernas behof af inkomster på annan väg blitvit fylda,
hans dermed till statsverkets och skogsstyrelsens omedelbara
den ifrågavarande andelen af
----- o
kastning.
I betraktande häraf, och då numera alla civila och militära boställen
redan blifvit eller komina att efter hand varda indragna, och då det hinder
mot att staten öfvertager de ecklesiastika boställenas skog,, hvi.lket kunde
ligga i presterskapets privilegier, enligt Riksdagens åsigt, icke vidare
''to
tionernas
i sammant
disposition indraga
boställsskogarnes af
-
anses
&Ö
förefinnes, sedan presterskapets löneinkomster blifvit reglerade; då ofvan
omförmälda löneregleringsfond icke längre torde vara i behof af skogs
-
medel, som inflyta
från de ecklesiastika boställena, och då förändrade
föreskrifter rörande boställsinnehafvares och arrendatorers af Kronans
egendomar dispositionsrätt öfver den egendomarne tillhörande skog uppenbarligen
af behofvet påkallas, på det statens högst värderika skogstillgång
må blifva väl vårdad, har Riksdagen funnit, att all afkastning från statens
skoo-ar, så fort ske kan, och så framt annans rätt dermed ej förnärmas,
bör° ingå till statsverket, och att vid statsegendomars blifvande utarrendering
skogen ej må af arrendator eller boställsinnehafvare fritt disponeras,
utan, der sådan år dem tdl husbehof föibehållen, den endast cdtei
utsyning varder dem tilldelad; anhållande Riksdagen, det Eders Kongl.
täcktes låta vidtaga i nu angifna rigtning gående förändringar uti
Maj:t
nådiga förordningen
af den 29 Juni 1866.
Riksdagen framhärdar etc.
Ö
Stockholm den 11 Maj 1876.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.