Sök i Ratio Lex

Skrifvelse i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till utsökning slag och i sammanhang dermed erforderliga författningar.

1877-05-19 · 68 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 66 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1877:62, Skrifvelse i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till utsökning slag och i sammanhang dermed erforderliga författningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N;o 62.

1

N:o 62.

Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 19 Maj 1877.

,, ,. Andra Kammaren den 19 „ „

Riksdagens underdåniga Skrifvelse i anledning af Kongl. Maj:ts

nådiga proposition med förslag till utsökning slag och i sammanhang

dermed erforderliga författningar.

(Utsöknings- Utskottets Utlåtande N:o 1 samt Memorial N:is 3 och 4).

S. A. K.

Med hänvisning till det sedan länge insedda och erkända behofvet utaf en

fullständig omarbetning af lagstiftningen rörande utsökningsväsendet samt till den

klagan, som företrädesvis försports öfver brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens

behandling och fullföljd, äfvensom öfver saknaden af den tydlighet och

fullständighet i föreskrifterna rörande sjelfva exekutionen, som kunna göra densamma

snabb och säker, har Eders Kongl. Maj:t uti nådig Proposition af den 30 December

1876 till Riksdagens antagande öfverlemnat förslag till

l:o. Utsökningslag;

2:o. Förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall och

3:o. Förordning angående stämningsmål!.

Bill. till jRiksd. Prat. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Höft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

a

Riksdagens nnderd. Skrifvelse N:o 62.

Beträffande först Eders Kongl. Maj:ts förslag till Utsökning slag hafva så väl

förslagets hufvudgrunder som de flesta och väsentligaste af dess detaljbestämmelser

blifvit af Riksdagen godkända. Några förändringar hafva dock ansetts nödiga; och

Riksdagen går nu att framställa skälen till dessa förändringar, dervid följande den

paragrafindelning, som i förslaget är iakttagen.

1 §■

Så väl i denna paragraf som i den följande är stadgadt, att hvad paragrafen

föreskrifver för landet skall gälla äfven för stad, som lyder under landsrätt, men deremot

finnes i efterföljande kapitel, när — såsom t. ex. i 94 och 95 §§ — olika bestämmelser

meddelas för land och för stad, ej uttryckligen angifvet, att samma stadgande

äfven i dessa fall skall tillämpas. Att detta emellertid är meningen synes

väl framgå af förslagets innehåll, men har, för att undanrödja all tvekan derom, ansetts

genom en mindre redaktionsförändring i 1 § böra tydligare utmärkas.

2 och 3 §§.

Uti motiven till 1 kap. af det utaf Nya Lagberedningen utarbetade -förslag,

som legat till grund för Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition, yttrar

Lagberedningen, att det borde ankomma på Eders Kongl. Maj:t att, der särskilda omständigheter

i en viss stad påkalla anställande af flere stadsfogdar, meddela de föreskrifter,

som deraf föranledas. Riksdagen, som delar denna uppfattning, har dock

ansett, att, för fullständighetens skull, bestämmelse derom bör i lagen inflyta, och

derföre gjort ett tillägg till 2 §. Derjemte hafva i denna paragraf, i följd af den

ändring, som vidtagits i 1 §, orden: “och i stad som under landsrätt lyder“, uteslutits.

Enligt 6 kap. utgör den omständighet, att flera borgenärer konkurrera om

betalning ur utmätt lös egendom, icke i och för sig tillräcklig anledning för

inträdande af ett särskildt fördelningsförfarande. Finnes full tillgång till alla fordringarnas

gäldande eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, och har ej heller,

om betalning äskas för fordran, hvarför utmätning ej skett, gäldenären något att

erinra mot fordringen, så erbjuder ej sjelfva fördelningen några svårigheter, och den

får derföre genast verkställas. Något skäl att ej låta den person, som kronofogde

sätter i sitt ställe, förrätta dylik fördelning, torde ej förefinnas. Enligt ordalydelsen

af 3 § skulle han dock vara förhindrad dertill, och detta är anledningen till

den ändring Riksdagen vidtagit i nämnda paragraf. Genom ändringen blir nemligen

den ifrågasatta inskränkningen i vikariens befogenhet begränsad till de fall, då ett

särskildt fördelningsförfarande verkligen ifrågakommer.

Derjemte har Riksdagen ansett ett nytt moment böra tilläggas i syfte att åt

stadsfogde i vissa städer måtte kunna beredas rätt att sätta annan i sitt ställe. Inom

flertalet af städer torde visserligen ej förekomma flera exekutiva förrättningar än att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 3

en stadsfogde kan medhinna att sjelf verkställa dem, men uti några städer — särskilt

hufvudstaden — kan utsökningsmålens antal blifva så betydligt eller vara så

vexlande, att ett ovilkorligt fasthållande af regeln om stadsfogdens skyldighet att

sjelf förrätta hvarje utmätning o. d. kunde komma att för sådana städer medföra

allt för betungande utgifter. Genom de af Riksdagen uppstälda vilkoren torde vara

tillräckligt sörjdt för att någon våda för den enskildes rätt ej bör kunna uppkomma.

I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven Eders Kongl. Maj:ts

förslag att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman. Han får visserligen

sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad för kronofogden är dock förenad med

skyldighet för honom att ansvara för skada, som af vikariens fel eller försummelse

kan komma, och den part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita

exekutiv myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie

utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta kan inom fögderier af

större utsträckning och således framför allt inom de norra länen medföra ej blott

för kronofogden stora svårigheter att kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de

många förrättningar, som han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde

betydlig så väl tidsutdrägt som kostnad. För åstadkommande af ändring härutinnan,

har Riksdagen ansett det böra åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

medgifvas rätt att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet, det

förtroende någon viss länsman lyckats tillvinna sig eller annat dylikt, dertill föranleda,

förordna länsman eller annan person att för visst distrikt eller visst fall i kronofogdes

ställe på eget ansvar vara utmätningsman; och har Riksdagen funnit detta

så mycket lämpligare som dylik rätt, om än i något mindre omfattning, redan finnes

i gällande landshöfdingesinstruktion Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande medgifven.

Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskild! förordnade utmätningsmannen

behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för visst distrikt, blir han

der ensam utmätningsman, och afser förordnandet visst fall, lär ej Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande underlåta att derom underrätta kronofogden. Och i den

personalkännedom, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måste ega rörande

de dem underordnade länsmännen, eger man tillräckliga garantier för att inga andra

än fullt lämpliga personer förordnas, och att således parternes säkerhet varder bevarad.

Med hänsyn just till den nära kännedom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

eger angående de personer, som varda förordnade, har ock Riksdagen ansett,

att åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör kunna öfverlemnas att efter omständigheterna

utsträcka förordnandet att gälla alla de exekutiva förrättningar kronofogden

är behörig att verkställa; den enda ovilkorliga inskränkning i den särskild!

förordnades befogenhet, som Riksdagen funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta

annan i sitt ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt Riksdagens

åsigt bör tillkomma Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att förordna sär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens underd. Skrifvelse IN: o 62.

skild utmätningsman, hafva intagits i eu ny paragraf, hvilken ansetts lämpligen böra

få sin plats efter 3 §.

5 §.

På det icke bestämmelsen att utmätningsmannen är jäfvig, då han är parts

vederdeloman, måtte utgöra hinder för honom att verkställa utmätning in. in. äfven

i det fall, att han icke för egen del utan blott såsom allmän åklagare har rättegång

med någon af parterna, har Riksdagen i denna paragraf (motsvarande 6 § i den af

Riksdagen beslutade utsökningslag) ansett ett tillägg härom lämpligen böra ske.

8 och 9 §§.

Då, såsom nyss är nämndt, Riksdagen efter 3 § tillagt en ny paragraf, hafva,

på det paragrafernas nummerföljd måtte i minsta möjliga mån rubbas, 8 och 9 §§

ansetts kunna sammanföras till en.

11 §.

På det öfverexekutor måtte kunna ålägga ansvar för missfirmelse mot utmätningsmannen

äfven i det fall, att denne icke är vederpart, har Riksdagen ansett i

denna paragraf efter vederpart böra tilläggas: “eller utmätningsman“.

12 §.

Uti denna paragraf har Riksdagen funnit sig böra vidtaga den redaktionsförändring,

att bestämmelsen, det fordran, för hvilken betalning i exekutiv väg utsökes,

skall vara klar, blifvit utesluten såsom öfverflödig och möjligen vilseledande. Dels

kan det ej förr än vederparten yttrat sig och fått tillfälle att framställa möjliga invändningar

afgöras, huruvida en fordran verkligen är klar, och dels skulle till äfventyra

bibehållandet af ifrågavarande uttryck kunna gifva anledning till den missuppfattning,

att under “skriftliga fordringsbevis", för hvilka lagsökning finge ega rum,

ej skulle innefattas äfven sådana handlingar som t. ex. de räkningar, hvilka omnämnas

i 24 § af nådiga förordningen den 4 Maj 1855, sådan denna paragraf lyder enligt

nådiga förordningen den 12 September 1868, med flera dylika handlingar, hvilka

väl ej innehålla någon klar skuldförskrifning men ändock måste tillerkännas verkan

af fullständig bevisning om fordran, så länge ej deremot framstälda jäf genom

motbevisning lagligen styrkas.

18 §.

För att tydligt utmärka, att besannad afskrift af besvärshandlingarne icke behöfver

ingifvas i annat fall än då samma handlingar i hufvudskrift icke blifvit återstälda,

har Riksdagen ansett orden “besannad afskrift af samma handlingar“ böra

utbytas mot “samma handlingar i hufvudskrift eller besannad afskrift“.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

5

20 §.

Enligt denna paragraf, sådan den lyder i förslaget, skulle borgenären, om han

det äskade, vara ovilkorligen berättigad att få afgifva påminnelser å gäldenärens

skriftliga svar. Då emellertid borgenärens yrkande härom kan sakna allt fog, synes

det vara rigtigare, att rättigheten till påminnelsers afgifvande får helt och hållet bero

på öfverexekutors pröfning, helst öfverexekutor derigenom får sig möjlighet beredd

att kunna, äfven utan anhållan af borgenären, infordra hans yttrande öfver t. ex.

ett af gäldenären i förklaringen framstäldt qvittningsanspråk; och har förty paragrafens

lydelse ansetts böra i öfverensstämmelse med denna åsigt ändras.

24 §.

Jemte det Riksdagen ansett, att ett sådant erkännande af fordringshandlingen

i vittnes närvaro, hvarom i denna paragraf förmäles, må få afgifvas jemväl inför

länsman, har Riksdagen tillika vidtagit en redaktionsändring, hvarmed Riksdagen velat

angifva, att, om uppenbarligen synes, att det å fordringshandlingen tecknade bevis

är origtigt, betalningsskyldighet ej skall gäldenären åläggas. Enligt förslagets

ordalydelse skulle nemligen den blotta omständighet, att bevis om erkännande funnes

tecknadt å handlingen, utesluta motbevisning i exekutiv väg.

I sammanhang härmed har Riksdagen ansett sig böra erinra att, på det tillgång

till säker och lätt åtkomlig bevisning icke måtte saknas, kronofogde, länsman,

stadsfogde och notarius publicus böra, när fordringshandling inför dem erkännes,

deröfver föra protokoll, hvari handlingen ordagrant intages. Ett stadgande härom

torde dock icke hafva sin plats i Utsökningsiagen, utan synes lämpligast böra meddelas

i administrativ väg.

42 §.

Såsom vilkor för att de i denna paragraf omförmälda domar skola få verkställas,

innan de vunnit laga kraft, fordras enligt förslaget, att öfverexekutor skall

finna, att uppehåll med verkställigheten vållar märklig skada. Då det emellertid

ofta torde blifva med svårighet förenadt att på förhand ovilkorligen afgöra, huru vida

skada i följd af uppskofvet verkligen skulle inträffa, och tillräcklig anledning att medgifva

verkställighet synes förefinnas, så snart sannolikt är, att skada kommer att uppstå,

har Riksdagen ansett, att i denna paragraf bör framför ilvå1la“ inskjutas uhimna“.

48 §.

Då Riksdagen af skäl, som vid 107 § komma att anföras, ansett att den borgen,

en köpare af utmätningsvis såld fastighet må enligt Riksdagens åsigt få ställa

för köpeskillingen, bör vara såsom för egen skuld, har blifvit nödigt att i 48 § intaga

en hänvisning till förstnämnda paragraf.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

52 §.

I följd deraf att Riksdagen ansett 54 § böra utgå och på det att nummerföljden

ej måtte rubbas mera än oundgängligt är nödigt, har 52 § blifvit delad i två

paragrafer.

54 §.

Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor för löpande,

till betalning å viss dag stäldt och inför offentlig myndighet erkändt skuldebref, hvari

gäldenären medgifvit, att utmätning utan hans hörande må verkställas, är en nyhet,

hemtad från utlandet. Riksdagen vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning

kan erbjuda många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatsväsende,

och der således både allmänheten redan är van vid att anlita offentliga myndigheters

biträde för upprättande af urkunder och vidare dessa myndigheter äro för allmänheten

lätt tillgängliga. Men hos oss saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig

anledning att i vårt land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således

för närvarande ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma till någon

allmännare användning, utan stanna blott på papperet. Medförde den åter den

verkan, att långifvarne började allmänt att fordra exigibla skuldebref, skulle detta,

åtminstone under nuvarande förhållanden, verka snarare hämmande än gagnande för

den allmänna rörelsen. Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens

bevis om erkännandet blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas

fåtalighet, ej så obetydliga. Dessa kostnader och besvär skulle nu

uppstå vid utfärdandet af de flesta skuldebref, fastän det naturligtvis blott är för ett

fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera behöfva ifrågakomma, och kostnaden och besväret

för att bereda en strängare exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga

vid flertalet af skuldebrefven. Härtill kommer, att den ytterst stränga exekutiva kraft,

som blifvit åt ifrågavarande skuldebref i lagförslaget tillerkänd, lätteligen kunde medföra

stora vådor för gäldenären och ställa honom alldeles hjelplös mot bedrägerier.

Utmätning skulle, äfven om gäldenären kunde visa ostridig och förfallen genfordrau,

likväl öfvergå honom, blott det ej visade sig, att han vid erkännandet ej varit myndig.

Om skuldebrefvet efter erkännandet inför offentlig myndighet blifvit falskligen

ändradt, skulle således gäldenären svårligen kunna deremot skydda sig; ty om äfven

förutsättes, att protokoll öfver erkännandet skulle föras och möjlighet således bereddes

gäldenären att genom företeende af detta protokoll styrka förfalskningen och dymedelst

förmodligen hindra utmätningen, skulle lian likväl ej vara skyddad i det lätt

inträffande fall, att han i följd af en tillfällig bortresa ej fått kännedom att utmätning

blifvit sökt och förty saknat tillfälle att vid utmätningen bevaka sin rätt. Än

vådligare blefve det, i händelse hela skuldebrefvet med derå befintliga anteckningar

vore förfalskadt och den, hos hvilken utmätning skedde, således saknat all anled
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 7

ning att på förhand vidtaga några åtgärder för att freda sig. Ett annat fall, då en

gäldenär ock skulle kunna alldeles oförskyldt underkastas utmätning, vore det, om

han åt ett skuldebref beredt exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma belånadt,

men skuldebrefvet, innan belåning skett, kommit ur hans ego och innehafvaren

derefter sökte utmätning hos honom. Å en invändning, att valuta icke bekommits,

skulle nemligen utmätningsmannen ej få fästa afseende. Af dessa skäl —

hvartill ytterligare kan läggas, att, då icke ens under vårt nuvarande utsökningsväsende

någon önskan om exekutoriska urkunders införande afhörts, behof deraf ännu

mindre torde förefinnas hädanefter, då formerna för skuldebrefs utsökande blifva i

många afseenden förenklade — har Riksdagen funnit 54 § böra ur förslaget utgå.

56 §.

Förutom den redaktionsändring i denna paragraf, som i följd af 54 §:s borttagande

blifvit nödig, har Riksdagen derjemte vidtagit en annan redaktionsändring,

hvarigenom på utmätningssökandens eget val blifvit gjordt beroende antingen han vill

förete hela auktionsprotokoll eller utdrag deraf.

65 §.

Från bestämmelsen, att fordringar och rättigheter ej få utmätas med mindre

annan, vare sig lös eller fast egendom ej finnes att tillgå eller borgenär och gäldenär

om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas, medgifver förslaget undantag

endast för obligationer eller andra värdepapper, hviska i allmänna rörelsen, gångbara

äro. Dessa hafva blifvit stälda i likhet med lösören på den grund att de, såsom

löpande med en bestämd kurs, kunna i allmänhet med lätthet förvandlas i penningar

och att sålunda någon särskild förlust för gäldenären genom en tvångsförsäljning

ej bör uppstå. Förutom att orden “i allmänna rörelsen gångbara11 icke fullt

tydligt uttrycka hvad dermed åsyftas, torde derjemte undantaget vara allt för inskränkt.

Samma egenskap, som motiverat undantaget för de “i allmänna rörelsen gångbara11

värdepapper, eller att de böra kunna säljas utan förlust för gäldenären, kan nemligen

förefinnas hos åtskilliga andra slag af fordringar såsom de, hvilka grunda sig på

depositionsbevis af någon bankinrättning, på löpande skuldebref, utgifvet af en inom

orten känd vederhäftig person, på accepterad räkning o. s. v. I de fall, då en gäldenär

till sitt förfogande eger värdepapper, genom hvilkas indrifning eller realisering

han lätt kan förskaffa sig medel till sin skulds betalning, lärer väl utmätning för

densamma endast undantagsvis komma i fråga, men, om likväl sådant någon gång

skulle inträffa, synes utmätningsmannen icke böra vara förhindrad att taga i mät sådana

möjligen befintliga värdepapper, för hvilka penningar till deras värde utan svårighet

kunna erhållas, och i stället nödsakad att, till onödigt obehag för gäldenären

och utan fördel för borgenären, utmäta gäldenärens möbler, kreatur, inventarier o. d.,

som endast med större svårighet och olägenhet kan realiseras. Visserligen lemnar,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

såsom ofvan är sagdt, förslaget öppet för parterne att öfverenskomma om annan ordning

för utmätningen, men en sådan öfverenskommelse lär sällan komma till stånd,

då borgenären endast undantagsvis är tillstädes vid utmätningen. Riksdagen har derföre

ansett rigtigare att utsträcka undantaget till de obligationer och värdepapper,

som med lätthet kunna i penningar förvandlas. Pröfningen, huru vida en fordran

är så beskaffad, får tillkomma utmätningsmannen och bör för honom ej erbjuda några

svårigheter.

65 §.

I förevarande paragraf är föreslaget, att, om gäldenären och hans familj sakna

nödtorftigt uppehälle, skola få undantagas, förutom af det förråd, som i huset finnes,

hvad till deras underhåll för en månad tarfvas, jemväl nödiga arbetsredskap, dock

ej öfver ett värde af 50 kronor. Redan under nuvarande förhållanden torde de red’

skap, som en arbetare oundgängligen behöfver för sitt yrkes bedrifvande, i allmänhet

i värde öfverstiga nämnda belopp, och med den stadiga tendens som penningen

har att sjunka i värde, måste naturligtvis prisen på arbetsredskap alltjemt stiga.

Riksdagen har derföre ansett, att maximum kunde höjas till 75 kronor; och på det

att den fattige gäldenären måtte kunna, om han så hellre önskar, få undantaga andra

lösören, har Riksdagen ansett ett tillägg härom lämpligen kunna ega rum.

74 §.

Att det i sista punkten af denna paragraf förekommande stadgande om skyldighet

för utmätningsman att under deri uppgiga omständigheter låta utmätt gods

särskild! vårdas eller från gäldenärens bostad bortföras ej kan ega tillämpning i det

fall, att tillfälle ej gifves att erhålla någon pålitlig vårdare eller lämpligt förvaringsrum,

torde väl falla af sig sjelf, men har dock till undvikande af obehöriga anmärkningar

från borgenärers sida ansetts böra närmare antydas.

^ §■

Den i 2 mom. af denna paragraf bestämda tid, inom hvilken nye egaren skall

söka lagfart för att skydda egendomen mot utmätning för förre egarens gäld, bär

Riksdagen ansett kunna och böra något utsträckas,. nemligen till den allmän na rättegångsdag

för lagf''artsärenden, som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller.

Derförutom synes det Riksdagen att, enär i åtskilliga landsorter, hvarest

ting hållas endast en eller två gånger om året, kan inträffa, att auktionen å den utmätta

egendomen kommer att hållas innan den sålunda bestämda lagfartstiden tilländagått,

tillfälle å ena sidan bör lemnas nye egaren att i allt fall genom anmälan

af öfverlåtelsen hindra utmätningens bringande till fullbordan, och a andra sidan

trygghet beredas den, som å auktion inköper fastigheten och derför erlägger betalning,

att ej blifva i sin besittning rubbad på grund af en okänd och möjligen med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Biksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 9

uppsåt hemlighållen öfverlåtelse. För den händelse att öfverlåtelsen icke är för

auktionsförrättare!! känd, torde således nye egaren böra åläggas att sist vid auktionen

göra sitt anspråk gällande. Någon egentlig våda för honom af den sålunda bestämda

preskriptionstiden lärer icke vara att befara, då det väl i allmänhet torde få

anses, att, så snart en verklig försäljning egt rum, sådant innan auktionens utlysande

skall komma till auktionsförrättarens kännedom, och i allt fall genom auktionens offentliga

kungörande nye egaren erhåller uppmaning att vid auktionen bevaka sin rätt.

I öfverensstämmelse med dessa Riksdagens åsigter har 82 § blifvit ändrad.

ö\-7 §.

Förutom eu mindre redaktionsförändring, som i denna paragraf blifvit nödig

till följd af den ändring, Riksdagen ansett böra vidtagas i 94 §, har, enär 86 § af

Riksdagen helt och hållet uteslutits och på det nummerföljden i alla efterföljande

paragrafer icke måtte behöfva rubbas, 85 § blifvit delad i två paragrafer, blott med

vidtagande af en redaktionsändring i senare punkten.

SO §.

Den i denna paragraf ifrågasatta edgång har Riksdagen, i öfverensstämmelse

med sin i underdånig skrifvelse den 11 Maj 1876 uttalade åsigt att användandet af

eder bör i möjligaste mån inskränkas, ansett böra alldeles borttagas, dervid Riksdagen,

som till följd deraf haft att tillse, hvilket annat tvångsmedel än edgång måtte

kunna användas för att förmå en gäldenär att uppgifva alla sina tillgångar, funnit

lämpligast att, på sätt den år 1868 tillsatta komité för utsökningsväsendets ordnande

föreslog, i konkurslagen intaga stadgande derom att brist på utmätningsbara tillgångar

skall utgöra anledning till gäldenärens försättande i konkurs. Genom nämnda

lags bestämmelser angående bouppteckningsed och äfventyret för tredska att gå sådan

ed erhållas sedermera tillräckliga tvångsmedel för att framtvinga en sanningsenlig

uppgift rörande tillgångarne. Visserligen möter häremot den af Nya Lagberedningen

framhållna betänklighet, att konkursernas antal möjligen skulle ökas och företrädesvis

just med sådana, hvilka konkurslagen i 126 § velat förhindra, men Riksdagen

har förestält sig, att den kostnad och omgång, som äro förenade med gäldenärens

sättande i konkurs, skola afhålla borgenären att anlita denna utväg i annan händelse,

än då han har verklig anledning att antaga, det gäldenären innehar tillgångar, som

han söker undandölja.

Då således någon sådan edgång, som blifvit föreslagen i 86 §, icke bör enligt

Riksdagens åsigt ifrågakomma, har denna § helt och hållet uteslutits.

88 och 89 §§.

Om varor, som äro underkastade hastig förskämning eller förstörelse, såsom

Bih. till Milisd. Mrot. 1877. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 12 Käft, 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62-

färsk fisk, frukt o. d., blifvit utmätta och skola säljas, äro förslagets bestämmelser i

88 och 89 §§ icke fullt lämpliga, ty enligt dem måste mellan utmätningen och försäljningen

af lös egendom alltid åtgå mera än åtta dagar. Riksdagen har derför

gjort tillägg till dessa båda paragrafer, hvarigenom åt utmätningsmannen, då varor

af ifrågavarande beskaffenhet skola säljas, öfverlemnas att välja det kungörelsesätt

och den kungörelsetid han finner lämpligast.

94 §.

Eders Kongl. Maj:ts förslag uppställer såsom regel, att försäljning af utmätt

fastighet å landet skall hållas å landskansliet eller tingsstället, och medgifver undantag

härifrån endast för det fall, att parterne öfverenskommit om annat ställe inom

länet, som af öfverexekutor godkännes. Jemte det Riksdagen, med hänsyn dertill

att en dylik öfverenskommelse endast sällan torde komma i fråga, ansett stadgandet

härom böra utgå och i stället föreskrift gifvas, att om gäldenär en uppgifva annat auktionsställe

inom orten än landskansliet eller tingsstället, och detta af öfverexekutor

pröfvas lämpligt, auktionen får der hållas, har Riksdagen tillika vidtagit den ändring,

att, i fall auktionsställe icke blifvit uppgifvet och öfverexekutor således har att härom

förordna, hans valrätt icke skall vara begränsad till landskansliet eller tingsstället.

Många andra ställen, såsom jernvägsstationer, sockenstugor (inom de norrländska länen),

gästgifvaregårdar o. d., kunna finnas, hvilka äro både för rättegande och för

spekulanter mera välbelägna, och lika väl som parterne kunna, under förutsättning

af öfverexekutors godkännande, välja annan lokal till auktionsställe, bör ock öfverexekutor,

som i det fall, hvarom nu är fråga, skall ex officio bevaka parternes rätt,

kunna utse samma lokal.

.97 §.

Vid denna paragraf har Riksdagen tillagt ett nytt moment, hvarigenom föreskrifves,

att, om vid utmätningen bestämmes, att auktionen skall hållas å tingsställe, men utmätningsförrättaren

icke är behörig att verkställa försäljningen, han skall till den behörige

utmätningsmannen öfversända de i paragrafen omnämnda handlingar. För det fall, då

den, som förrättat utmätningen, dertill haft vederbörande fogdes ordres, torde väl föreskrift

i nämnda syftning vara öfverflödig. Men då, enligt den af Riksdagen beslutade

nya 4 §, utmätningsman kunna komma att finnas, hvilka väl ega att, då de

derom anlitas, utan uppdrag af fogden på eget ansvar förrätta utmätning, men ej

äro behörige att med fastighets försäljning taga befattning, har Riksdagen till förebyggande

af all tvekan, huru förfaras bör, om en sådan utmätningsman tagit fast

egendom i mät och vid utmätningen bestämmes, att auktionen skall ske å tingställe,

funnit en erinran derom nödig, att i detta fall, utan någon vidare åtgärd från borgenärens

sida, ej allenast utmätningsförrättaren skall öfversända handlingarna till

fogden utan äfven denne om auktionen föranstalta.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

11

103 §.

Nya Lagberedningen har såsom motiv för bibehållandet af det nu stadgade

sättet att försälja utmätt fast egendom i upp- och afslag hufvudsakligen åberopat,

att detta sätt skulle medföra den stora fördel, att det förhindrade eller åtminstone

försvårade möjligheten för spekulanter att träffa aftal, hvarigenom föisäljningspriset

nedsattes, och att det sålunda i allmänhet skulle verka derhän, att en

högre köpeskilling erhölles. Under svåra penningetider, då spekulanternes antal

är ringa och således hemliga aftal om köpeskillingens nedtryckande lättare kunna

åvägabringas, kan visserligen ifrågavarande försäljningssätt erbjuda en viss tiygghet

mot dylika aftal. Det är dock inveckladt, och en köpare kan derföre lätt, vare sig

genom misstag om försäljningssättet eller genom öfverraskning, förledas att antingen

underlåta att i rätt tid göra sitt bud eller ock att bjuda för tidigt och således få

stanna för eu köpeskilling vida högre än han ärnat gifva. Att sättet icke heller,

fastän det redan varit i mer än hundra år föreskrifvet, lyckats tillvinna sig allmänhetens

förtroende, synes framgå deraf, att det veterligen aldrig begagnas vid

frivilliga auktioner och att äfven vid de tvungna auktionerna parteine, åtminstone

inom många landsorter, oftast pläga öfverenskomma om försäljning blott i uppslag.

Riksdagen har derföre funnit sig böra såsom regel bestämma, att försäljning

af fastighet skall, på sätt äfven Eders Kongl. Maj:ts förslag i fråga om föisäljning

af lös egendom innehåller, ske endast i uppslag, men dock ansett, att gäldenären

icke må betagas rätt att, om han finner sådant för sig föi manligare, föie

auktionen, d. v. s. innan utrop sker, fordra försäljning genom utrop i upp- och afslag.

104 §.

Den i 1 mom. af denna paragraf meddelade föreskrift, enligt hvilken egendomarne

ovilkorligen skola först hvar för sig och derefter gemensamt utropas till

försäljning, synes kunna inverka menligt på egarnes af de särskilda egendomarne

rätt, enär en sådan egare, äfven om han för sin egendom bjöde en köpeskilling,

som fullt betäckte hvad af den gemensamma inteckningen borde ur hans egendom

utgå, men ej hade tillgångar att inköpa alla egendomarne, äfventyrade att

få gå ifrån sin egendom, så snart vid det gemensamma utropet eu försäljningssumma

erhölles, som öfverstege sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid

de särskilda utropen. Gemensam försäljning har derföre ansetts ej böra ifrågakomma,

i händelse antingen genom de särskilda utropen den gemensamma inteckningen

blifvit till fullo betäckt eller ock de särskilda egarne, för att rädda

sina fastigheter, fylde bristen. I syfte att för de särskilda egarne underlätta

utvägen att, såvidt det utan förfång för inteckningsegarne kan ske, sjelfva inropa

och få behålla sina fastigheter, har Riksdagen derföre vidtagit ändring i förevarande

moment. Enligt denna ändring komma således ej egendomarne att vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

gemensam försäljning utropas, i händelse köpeskillingarne vid de särskilda

utropen äro tillräcklige för den intecknade gäldens betalning eller, om brist

uppstår, denna på sätt för likartadt fall i 105 § stadgas, genast till auktionsförrättaren

erlägges, dervid dock, med hänsyn till antydda syftemålet med nämnda

ändring, Riksdagen, för den händelse två eller flera af de gemensamt intecknade

egendomarne tillhöra samma person, ansett denne böra medgifvas att, om han

finner sådant för sig förmånligt, fordra gemensam försäljning af de honom tillhöriga

egendomarne.

Uti 2 mom. af denna paragraf är föreslaget, att det deri omförmälda öfverskott

skall fördelas på de särskilda egendomarne efter de uppskattningsvärden,

hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år. Då emellertid det fall

kan inträffa, att någon af egendomarne blifvit styckad och taxeringvärde ej finnes

för hvarje del, har Riksdagen gjort det tillägg, att i sådan händelse skall

den på egendomen belöpande andel i öfverskottet mellan delegarne skiftas efter

den för hvarje del bjudna köpeskillingen.

Vidare och då af ändringen i 1 mom. följer, att auktionsförrättaren

maste verkställa en beräkning, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå

till den gemensamma inteckningens gäldande, har ett 3:dje mom. ansetts böra

tilläggas angående de grunder, som vid denna beräkning skola följas, i hvilket

hänseende Riksdagen upptagit de stadganden, som 2 mom. af 105 S i förslaget

innehåller.

105 §.

I följd af det nya moment, som blifvit af Riksdagen lagdt till 104 §, har 105

§:s 2 mom. ansetts kunna erhålla eu kortare redaktion, så att deri hänvisats till 104 §.

107 §.

Uti den i paragrafen gifna bestämmelse, att en köpare, som ej vill kontant

ellei genom aflemnande af intecknadt skuldebref gälda den föreskrifna handpenningen,

får ställa pant för en femtedel af köpeskillingen, har Riksdagen vidtagit

den ändring, att han äfven må få ställa pant eller borgen säsoni för egen

skuld för nyssnämnda belopp. Medgifves ej rättighet att ställa borgen, skulle

eljest, kanske till skada för alla rättegande, kunna inträffa, att en fullt vederhäftig

person blefve förhindrad att göra anbud å egendomen blott derföre att

han, som ej beräknat att egendomen skulle stiga så högt som den gjorde, ej till

auktionen medhaft tillräckligt belopp kontanta penningar eller obligationer; en

borgen kan deremot en sådan person lätt anskaffa under sjelfva auktionen. Någon

våda af en dylik rättighet torde ej behöfva befaras, då enligt det allmänna

stadgandet i 48 § denna borgen skall, lika väl som panten, pröfvas af förrättningsmannen,

derest den ej af de rättegande godkännes, och förrättningsmannen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

13

eger i omsorgen om sin egen säkerhet tillräcklig anmaning att vid denna pröfning

tillvägagå med nödig försigtighet. Bestämmelsen att borgen i detta fall

skall vara stäld såsom för egen skuld har sin grund deri, att, i händelse ifrågavarande

säkerhet sedermera skulle behöfva användas till gäldande af den ersättning,

som enligt 110 § kan komma att drabba köparen, ersättningen bör

kunna indrifvas med så ringa tidsutdrägt som möjligt.

Den sålunda vidtagna ändringen i denna paragraf påkallar ett tillägg jemväl

uti 110 §.

116 §.

Lagförslaget lemnar obestämdt, huru vida, i det fall att fogde satt eu

annan i sitt ställe till förrättande af utmätning å lös egendom, det är denne eller

fogden, som skall tillhandahålla utmätningssökauden betalning för hans fordran.

Det senare synes rigtigare, så snart ej fogden gifvit den andre uppdrag att

verkställa utbetalningen och derom tillika underrättat utmätningssökanden. Eljest

saknar denne kännedom om att fogden uppdragit förrättningen åt någon annan

och har sålunda ej anledning att vända sig till denne. De föreskrifter härom,

som Riksdagen ansett böra meddelas, hafva intagits såsom ett nytt moment i 116 §.

Dessutom och då till fromma för såväl gäldenären som borgenären en högre

köpeskilling antagligen skulle ej sällan erhållas, om genom en något längre redovisningstid

det blefve för utmätningsmannen möjligt att kunna, alltid på eget

ansvar, lemna säkre köpare några dagars anstånd med liqviden, samt dertill

kommer, att den i förslaget bestämda redovisningstid af endast åtta dagar kan,

åtminstone på landet, vara väl kort för fogden, i händelse auktionen icke hållits

af honom utan af länsmannen eller annan man och denne sedermera skall insända

de influtna medlen till fogden, har Riksdagen ansett redovisningstiden kunna

utsträckas till fjorton dagar, dock med närmare antydan att redovisningen, der så

ske kan, bör tidigare verkställas.

119 och 120 §§.

Af hufvudsakligen enahanda skäl, som vid 97 § blifvit anförda, hafva tillägg

äfven till dessa paragrafer funnits böra ega rum för de fall, då sammanträde för

köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren saknar behörighet

att sådant sammanträde hålla.

127 §.

Stadgandet i 127 §, att anmälan om sådana fordringar, hvilka ega förmånsrätt

framför de i 17 kap. 9 § Ilandolsbalken omförmälda, icke behöfver ske förr än å

fördelningssammanträdet, synes icke stå väl tillsammans med de i 105 § meddelade

föreskrifter angående sättet för försäljning af egendom, som på grund af inteck
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens underd. Skrifvelse N;o 62.

ning eller enligt 11 kap. 2 § Jordabalken häftar för servitut, nyttjanderätt eller

rätt till afkomst eller annan förmån. Den beräkning, som det åligger auktionsförrättaren,

att, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder,

göra för bedömande huru vida inteckningar af nyssnämnda beskaffenhet kunna

ega bestånd eller icke, måste ofta blifva otillförlitlig, då auktionsförrättaren saknar

kännedom om beloppet af de fordringar med s. k. tyst förmånsrätt, hvilka

kunna å fördelningssammanträdet anmälas. Det kunde således, i fall förslaget i

denna del upphöjdes till lag, någon gång inträffa, att auktionsförrättaren måste

antaga en köpeskilling, som vid auktionen visar sig vara tillräcklig, men sedermera

vid fördelningen, i följd af då anmälda fordringar med tyst förmånsrätt, befinnes

otillräcklig för godtgörande af eu intecknad fordran, som visserligen enligt

lag fått sig tillförsäkrad bättre rätt än en senare intecknad nyttjanderätt, men i

sjelfva verket får stå tillbaka för denna. Att detta innefattar en orättvisa och

kommer att menligt inverka på fastighetskrediten lär ej kunna förnekas. Då nu

de, hvilka ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur fast egendom utgå

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § Handelsbalken — och det är egentligen endast

för detta slag af de i senare mom. af 127 § omförmälda fordringar med tyst

förmånsrätt, som i de fall, der konkurs icke inträffat, utdelning ur köpeskillingen

får åtnjutas — skola, der de äro kända och inom riket boende, om auktionen

särskildt underrättas, och då vidare utdelning icke torde ifrågakomma för

andra fordringar af nämnda beskaffenhet än de före auktionen till betalning förfallna

— för dem hvilka sedermera förfalla häftar egendomen i köparens hand

(se 114 §) — så har Riksdagen ansett det kunna, utan förnärmande af nämnde

fordringsegares rätt, åläggas dem att före auktionen anmäla sina fordringar, så

framt utdelning ur köpeskillingen skall åtnjutas.

134 §.

Den af Riksdagen vidtagna ändring i 179 §, enligt hvilken besvärstiden utsträckts

till fyratiofem dagar, har, då derigenom kan inträffa, att tid för klagan

öfver auktion å utmätt fast egendom, icke hunnit tilländagå när sammanträde för

köpeskillingens fördelning hålles, påkallat en ändring i 134 §.

158 §.

Den öfverexekutor enligt denna paragraf tillkommande befogenhet att förordna

om vräkning, hvilken enligt förslaget är inskränkt till de fall, att bestämd

legotid tilländagått eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af uppsägning

inträdt, har Riksdagen ansett böra omfatta äfven det ofta förekommande

fall, att hyresman eller brukare enligt lag eller uttrycklig bestämmelse i hyreseller

brukningsaftalet är skyldig att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt

tid erlägga hyran eller afgälden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 63.

15

179 §.

Då i de fall, hvarom 179 § handlar, tid för klagan öfver öfverexekutors

utslag skall räknas från utslagsdagen och icke från delfåendet och således några

dagar af besvärstiden ofta kunna hafva tilländagått, innan part hinner få kännedom

af utslaget, synes den besvärstid, hvilken enligt denna paragraf skulle vara

regel för de flesta delar af riket, blifva för många landsorter allt för kort. Riksdagen

har derföre ansett, att besvärstiden må såsom regel fastställas till den tid,

som nu i utsökningsmål är stadgad för större delen af riket, eller tretio dagar,

men att den för de fyra nordligaste länen må bestämmas till fyratiofem dagar.

För klagan öfver utslag af öfverexekutor för stad, der Hofrätt har sitt säte, har

dock den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna tid af tjugo dagar ansetts kunna bibehållas.

181 och 185 §§.

Bestämmelsen i 181 §, att, om ett öfverexekutors beslut skall delgifvas en

part, men denne vistas utrikes etc, heslutet skall i allmänna tidningarna tre gånger

kungöras, skulle, i synnerhet om beslutet vore af mera vidlyftig beskaffenhet, kunna

medföra ej obetydliga kostnader och har derföre ansetts höra utbytas mot föreskrift,

att afskrift af beslutet skall till öfverexekutor ingifvas och kungörelse derefter

införas i tidningarna, att beslut i målet fallit och att afskrift deraf finnes hos

öfverexekutor att tillgå.

Af enahanda anledning har en likartad ändring blifvit företagen i 185 §.

Derjemte har Riksdagen vidtagit den ändring i 185 §, att tiden inom hvilken

klaganden skall till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten

af besvärshandlingarne fått del samt återställa handlingarne eller ingifva styrkt

afskrift deraf, får af Hofrätten bestämmas efter omständigheterna och icke —

såsom Eders Kongl. Majrts förslag innehåller — ovilkorligen skall vara dubbla besvärstiden.

Derigenom vinnes dels att i detta hänseende en förlängning af processen

i Hofrätten icke behöfver blifva en följd utaf utsträckningen af besvärstiden

i 179 §, dels ock att tiden för ingifvande af delgifningsbeviset kan i hvarje

särskildt fall jemkas efter afståndet mellan klagandens och förklarandens vistelseort

och den tid, som således i verkligheten behöfver åtgå för den förre att ombesörja

delgifningen.

186 §.

Förutom den ändring i denna paragraf, som måste följa af den vid 185 §

vidtagna ändring i afseende å sättet för delgifning af öfverexekutors beslut, då

vederparten vistas utrikes, etc., har Riksdagen ansett ordet “besvären“ höra utbytas

mot “besvärshandlingarne“.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

På grund af hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, har Riksdagen funnit

Eders Kongl. Maj:ts nådiga förslag till Utsökningslag ej kunna oförändradt bifallas

men deremot för sin del beslutat en utsökningslag af det innehåll, som underdånigst

bilagda förslag (Litt A) utvisar.

Vid behandlingen af Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag har, då

Riksdagen ansett sig, lika med Eders Kongl. Maj:t, böra, hvad landet angår, bibehålla

oförändrad den nu varande organisationen af de öfverordnade exekutiva myndigheterna,

och de olägenheter, hvilka med denna organisation obestridligen äro förenade

— att exekutionssätenas antal är väl ringa och följaktligen området för deras

verksamhet understundom allt för stort — således komma, åtminstone för landet,

att qvarstå, Riksdagen varit betänkt på att tillse, huru vida någon utväg icke må finnas,

hvarigenom åt de parter, som nödgas anlita öfverexekutorerne, sådana lättnader

kunde beredas, att de nu antydda olägenheterna blifva så litet känbara som möjligt.

En sådan utväg skulle vara, om någon eller några hos öfverexekutor anstälde tjensteman

eller af öfverexekutor dertill särskildt förordnade personer finge skyldighet

att mot en billig bestämd taxa och under tjenstemannaansvar tillhandagå parter med

handlingars ingifvande till öfverexekutor samt utlösande och afsändande till parterne

af meddelade beslut och utslag. Om dessa personer, hvilkas namn och adress borde

genom länskungörelserna eller på annat lämpligt sätt tillkännagifvas för allmänheten,

tillika kunde åläggas att, i händelse hinder för insända handlingars ingifvande till

öfverexekutor, till följd af bristande kartering eller af annan orsak, möter, derom

med posten underrätta insändaren, torde genom en dylik anordning parternes fördel

i nämnda hänseende vara tillgodosedd. Jemväl har Riksdagen ansett lättnader

böra beredas parter, när de skola för utfående af sin rätt anlita underexekutorerne,

i hvilket afseende särskildt torde vara af vigt, att de kunna, under vissa förbehåll,

få sig med posten tillsända de medel, som till gäldande af deras fordringar blifvit

af underexekutorerne indrifna. Då emellertid de föreskrifter, som i såväl det ena

som andra hänseendet må finnas för ändamålet nödiga samt hvilka, i afseende å

handlingars ingifvande till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, tilläfventyrs torde

icke böra inskränkas allenast till utsökningsmål utan äfven kunna göras tillämpliga

å andra ärenden, som hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anhängiggöras

eller fullföljas, synas hvarken behöfva eller lämpligen böra hafva sin plats i utsökningslagen

utan kunna i administrativ väg meddelas, har Riksdagen, i sammanhang

med anmälan af sitt ofvan omförmälda beslut, velat hos Eders Kongl. Maj:ti underdånighet

anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t tillse, huru vida icke såväl hos öfver-

som underexekutorer uti utsökningsmål lättnader uti ofvan angifvet syfte må

kunna beredas parterne, samt att i sådan händelse Eders Kongl. Maj:t måtte, om

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

möjligt innan den nya Utsökningslagen träder i kraft, vidtaga de åtgärder och meddela

de föreskrifter, som för ändamålet finnas erforderliga.

Vidkommande Eders Kongl. Maj:ts förslag till Förordning om nya UtsöTcningslagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall bär Riksdagen funnit detsamma

icke lemna rum för några väsentliga anmärkningar och endast ansett några

få förändringar och tillägg deri nödiga.

Dessa äro följande:

vid 5 §.

Då uti 30 kap. 5 § Rättegångsbalken, i fråga om lyftning af medel, som enligt

samma paragraf blifvit till fullgörande af Hofrätts dom utgifna, hänvisas till 3

kap. 5 § Utsökningsbalken, men nya lagen, lika litet som nyssnämnda lagrum, innehåller

något särskildt om lyftning af dylika medel, bär Riksdagen, på det ovisshet

icke måtte uppstå om hviken bestämmelse i nya lagen, som i stället borde i förevarande

fall tillämpas, ansett särskildt stadgande derom böra meddelas och derföre

gjort ett tillägg till 5 §;

vid 14 §.

Bland de lagbud, hvilka enligt förslaget icke skulle anses uppbäfda genom

nya lagen, upptagas äfven 1 § i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings-

och utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt kungörelsen den 20 Maj 1835

angående tillägg till 6 § uti 4 kap. Utsökningsbalken. Det förra lagbudet innehåller,

att alla skuldebref och löftesskrifter böra, om de för gällande skola antagas, antingen

egenhändigt skrifvas och undertecknas af den, sådana utgifver, eller, då de af

flere undertecknas, af någon bland dem skrifvas eller ock bestyrkas af två vittnen,

hvilka på en gång varit tillstädes och af hvilka det ena skall hafva skuldebrefvet eller

löftesskriften skrifvit, och kungörelsen den 20 Maj 1835 föreskrifver, att handskrifven

invisning skall, för att såsom gällande anses, hafva den form, som sålunda blifvit för

skuldebref bestämd. Ifrågavarande stadganden torde dock numera få anses hafva

förlorat all vidare tillämpning, och att vid sådant förhållande upplifva dem skulle blott

föranleda tvekan, huruvida den i 1798 års förordning föreskrifna form för skuldebref

vore nödig, för att skuldebrefvet skulle vara enligt 12 § i nya lagen exigibelt. Riksdagen

har derföre ansett, att nu ifrågavarande lagbud må ur 14 § uteslutas;

vid 15 §.

Såsom Nya Lagberedningen erinrat, förekomma flera fall, då enligt administrativa

eller ekonomiska författningar omedelbar utmätning medgifves, såsom för

Bill. till Riksd. Braf. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 I-Iäfi. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

krono- och kommunalutskylder och dylikt. Att någon ändring häri eller i sättet för

dylika afgifters indrifning ej varit med den nya Utsökningslagen åsyftad, följer af

dennes egenskap af allmän civillag och framgår dessutom tydligen af Nya Lagberedningens

motiv. Till förekommande likväl af all tvekan i detta hänseende och pa

det de i nämnde lag gifna föreskrifter om utmätning ej må anses lägga hinder i vägen

att, såsom ifrågasatt blifvit, bereda vederbörande kommuner tillfälle att till besparing

i kostnaden få såsom biträde vid indrifning af de till dem ingående afgifter

anlita andra personer än de vanliga utmätningsmannen, har Riksdagen ansett uttryckligt

stadgande derom, att i afseende å uttagande af dylika afgifter nya lagens bestämmelser

ej ega tillämpning, utan att i fråga derom skall gälla hvad nu är eller

framdeles kan varda stadgadt, lämpligen kunna i promulgationslagen införas.

Slutligen får Riksdagen erinra, att till följd af Riksdagens beslut att borttaga

den i 86 § af Eders Kongl. Maj:ts förslag till Utsökningslag föreskrifna edgång

och att i stället föreskrift skulle införas i konkurslagen derom att borgenär eger

söka gäldenär försättande i konkurs, så snart denne vid utmätning icke uppgifvit

utmätningsbar tillgång till gäldens betäckande, har blifvit nödigt, att 9 § alldeles

utgår, äfvensom att vidtaga åtskilliga ändringar i 20 §, hvarjemte af 9 §:ns uteslutande

följer, att paragrafernas nummerordning från och med 10 § undergått förändring.

Härförutom har, till följd af ändring i Utsökningslagens 103 § 2 inom., eu

mindre redaktionsändring blifvit nödig att vidtaga i 13 §.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen funnit Eders Kongl.

Maj:ts proposition ej eller i denna del kunna oförändradt bifallas men deremot, under

förutsättning att Utsökningslagen varder antagen, för sin del beslutat en författning,

så lydande som underdånigst bilagda förslag (Litt. B) utvisar.

Eders Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående st åmning smän har följande

lydelse:

“Å landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att, då de

derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa delgifning,

som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed,

att de redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden uträtta, som dem

uppdragna varda.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

19

2 §•

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsmål! utan

särskildt förordnande, om han det sig åtager.

3 §.

Intyg af två stämningsmål emot hvilka ej förekommer jäf, som i Rättegångsbalken

om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld,

som intyget innehåller.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879.“

Till berörda nådiga förslag har Riksdagen lemnat sitt bifall.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 19 Maj 1877.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

Litt. A.

Ut sökning slag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §•

Utsökningsmål upptagas och pröfvas åt öfverexekutor, som är för landet, hvartill

i denna lag jemväl hänföres stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande,

hvar inom sitt län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets

öfriga städer Magistraten eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af

Magistraten.

2 §■

Utmätningsman är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde,

och i stad stadsfogde. Erfordras i stad mer än en stadsfogde, bestämme Konungen

deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor

förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet

förrätta utmätning.

3 §.

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare

dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens

fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

uppdraga försäljuing af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,

ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då enligt 119

eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras.

I Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen anses

icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner godt sådant

medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll

i afseende å fördelningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för

kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må föreskrifva,

för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af öfverexekutor

antagen är.

4 §•

Konungens Befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom visst område

förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes ställe

vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman galle hvad i denna lag

om kronofogde stadgas; dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller,

med mindre förordnandet innehåller särskild! medgifvande, befatta sig med försäljning

af utmätt fast egendom eller med fördelning af köpeskilling för utmätt egendom

i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

5 §•

Emot öfverexekutor gälle enahanda jäf, som i Rättegångsbalken om domare

sägas.

6 §.

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. Dessa

äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller det svågerlag,

som i 13 kap. 1 § Rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om han eller

någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag är, eger i målet del

eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är

parts vederdeloman eller uppenbare ovän. Har utmätningsman å tjenstens vägnar

rättegång med någondera parten, eller söker part, sedan målet anhängig! är, sak

med utmätningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt

att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf emot

kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der jäfvet

pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe. Öfver beslut,

som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

7 §.

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62-

8 §.

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres

om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som blifvit

i målet vidtagen.

9 §•

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning

eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen, då

hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder

som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intyg, när

sådant begäres. De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och

stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under de tre

sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blifvit före^nämnda månader

afslutade. Finnas ej mål, för hvilka sålunda redogöras bör, varde ock det inom lika

tid anmäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu

är sagdt, fälle öfverexekutor honom att bota en krona för hvar dag han dermed uteblifver;

dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader. År

fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde straffad såsom för annan

vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under

honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.

Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att

utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven

är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer

klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst

på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras

utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid

skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

11 §.

Missfirmar någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom

hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man sålunda inför

öfverexekutor sin vederpart eller utmätningsman; dessa mål ege öfverexekutor att

upptaga och afgöra, när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter,

högst etthundra kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor genom

svordom, oljud eller annorledes kommer förargelse åstad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

23

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i

deri ort der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den

ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är,

der han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas

fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

År för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen

hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor i den

ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till annan öfverlåten, må,

innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. Är

tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom

egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga besannad

afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter han det, eller

finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde

ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

15 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären,

att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna, å

ansökningen skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet ändå

afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i hufvudskrift

eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för delgifvande af

stämning är stadgadt; dock skall, der delgifvandet må ske genom kungörelse i allmänna

tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas tre gånger minst en vecka

mellan hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant

fullgöra före sista kungörandet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

BiJcsdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna

tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens ansökning

med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfverexekutor sig inställa

för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären i

staden, varde ock han kallad att a samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsatte för gäldenären den tid till svars afgifvande, som, med

afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse i allmänna

tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det

kungörelsen tredje gången infördes.

18 §.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,

som i 15 § sägs, så ock samma handlingar i hufvudskrift eller besannad afskrift,

och kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver

gäldenär, som varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som

borgenären företett. _ . .

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,

förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre öfverexekutor

gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för handen

äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut förhör

i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma.

20 §.

Öfverexekutor ege, om gäldenärs skriftliga svar dertill föranleder, lata borgenär,

innan målet afgöres, få svaret med påminnelser bemöta; och förelägge öfverexekutor

borgenären tid dertill, högst tretio dagar. Ej må eljest flera skrifter än

en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete handling,

den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill vid äfventyr att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

25

målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del, om

skäl dertill förefinnes; och ege han då sig deröfver yttra, om han det äskar.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär

del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett,

och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit

till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i

målet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn

utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid

domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, eller ock, enligt å

handlingen tecknadt behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde,

länsman, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom

tvistigt till domstol förvisadt.

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den

handling, hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen;

varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget

eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

26 §.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare

ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens

eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas

något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af

invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.

27 §.

Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;

då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.

Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1877. 10 Sami. 1 Afä. 1 Panel. 12 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Biksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

28 §.

Aro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol

förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af

utmätning.

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den intecknade

egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan föregående

utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och

vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är. denna fordran

sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den räcker,

mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke

förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär

lika fritt som borgenär att målet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej

hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol

söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter det öfverexekutors

utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blifvit anförda,

inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i det

skick, att det kan afgöras.

34 §.

Äro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;

är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre bort

tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom anslag

sist dagen förut kungjord blifvit; och skall utslaget å den dag, hvarå det ställes, i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Biksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

27

utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten, om han det äskat.

Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde tillika införd i en

dertill inrättad bok, hvilken bör hållas en hvar till hända, som vill upplysning

derur hemta.

35 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges muntligen,

kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den i 34 § omförmälda

bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,

som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas,

der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet egt rum.

3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga

kraft egande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är om flyttning

i eller ur hus; och

6. då domen eljest innehåller förpligtande för den tappande att något fullgöra,

vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande

utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman

utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att om verkställighet

och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon skall tillhållas

att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej finnes i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom till sådant

vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt bemyndigande,

hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen sökes.

Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga kraft, der den,

som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada,

som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom, der gäldenären styrker,

att han, på sätt i 30 Kap. Rättegångs-balken föreskrifves, sin rätt till talan mot

domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande eller

utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än

domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad förskämning

eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför

kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant finnes

lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen för

återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till stånd,

gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

Har någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva, ege utmätningsmannen,

ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,

om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej

ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt med

qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock utan

hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare om dom

angående tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet

för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens

verkställande kunna vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande

ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

domen ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen ej

vunnit laga kraft.

43 §.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej

varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller

borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att ändring

deri sökes.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande,

verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning, som

för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;

hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst

att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till efterrättelse

lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge den

sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet

annorledes förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel huru dom rätteligen verkställas bör, anmäle

det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet af dom

hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela föreskrift

om verkställigheten, förvise han parterne att i laga ordning öfver domen söka förklaring.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag ställa pant

eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfvad af öfverexekutor

eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom ställas må.

Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk

man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom för egen skuld. Den,

som pant bjuder, vare, der öfverexekutor eller utmätningsmannen det föreskrifver,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda;

löftesskrift må omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande

fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt

12 Kap. Rättegångs-balken, eller har någon, endast på grund af domvilla eller annan

felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom

lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet såsom

lagakraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet

följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten åter,

der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock, om

han något lyfta eller tillträda fått, pligtig att det genast med dess ränta eller afkomst till

vederparten återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta derå efter sex för hundrade

om året från lyftningsdagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, galle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,

må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas;

dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman blifvit

dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget ej

verkställas förr än det vunnit laga kraft.

53 §.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet

skils i 6 Kap.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

31

4 Kap.

Om utmätning.

54 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit

gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen

eller utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess

verkställande, så ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis

grundad, fordringsbeviset i hufvudskrift.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från inrop

af lös egendom och är till betalning förfallen,;1 må ock, ändå att betalningsskyldighet

ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället

utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen

verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,

om han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan jemte protokollet

vid auktionen eller utdrag deraf till utmätningsmannen aflemnas.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,

göre han derom anteckning å handlingen.

58 §.

Skall utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit

företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs

fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas

fordringar på en gång verkställas, der det kan ske utan att den ene borgenären i

sin rätt uppehälles på grund af hinder, som för uttagande af den andres fordan må

förekomma.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa

utmätning för fordran, som i 54 § afses; har underrättelse derom, att utmätning för

fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären

håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge

förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans

hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas

att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne, som anträffas,

tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål

sig instält, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,

der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset, till dess

utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären

genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen skriftligen

utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt

hemvist sökt, ej kunnat der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad

hans hustru eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare

det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort,

än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till utmätning uppgifven,

bör underrättelse, hvarom nu är sagdt, jemte uppgift å förrättningsstället meddelas

så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant

ändamål längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känd! ombud i orten,

der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, der ej borgenär

och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad

i gäldenärens fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenären hellre vill

taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege inteckningsbafvaren ej till

förfång för den andre taga betalning ur lösören för hvad af den fasta egendomen

kan utgå.

63 §.

Ilar gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den må ock

gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om

fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra

värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, må tagas i mät såsom

här ofvan om lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära

sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis

i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske,

och annan ordning ej är föreskrifven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,

hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall

af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad tarfvas,

så ock nödiga arbetsredskap eller andra lösören, dock ej öfver ett värde af sjutiofem

kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför

pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående

pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att aflöningen

eller pensionen lyfta.

67 §.

Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,

eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränte-anstalt förordnadt, att derifrån

utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller

utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens gods egen.

Bill. till Riksd. Prof. 1811. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenär bo finnes, men

kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande;

bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen

honom att sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förlän

tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset

från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, der

godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot borgenären förlorat. Kommer

någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder

för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket

väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge

honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.

Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens

vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, gälla

hvad särskilt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmåles,

vare lag som der sägs.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet

för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och

försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning

ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant

eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från sig,

med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning

hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den,

i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att .hans fordran ej är till betalning

förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt

till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande

för annan gäld. Ej heller må egendomens utmätande hindras deraf att den blifvit belagd

med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå,

sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden

kan ske.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

35

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas;

och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen

biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,

som utmätas, skola, der de cj, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes sättas

i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist af

tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel

eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att

godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas på stället

under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas eller till

annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård eller flyttning

nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud

innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång för den, till hvilken i

följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller

annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen

i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar

handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der sådan handling

finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen eller

rätfigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller

den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och

varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken förbudet meddelas

skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen det äskar, kostnaden

för förbudets delgifvande förskjuta.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran

utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas

eller förseglas.

Hvad nu är sagdt gälle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med

qvarstad för fordran.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt 74, 75 eller

76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 § Handelsbalken

stadgas.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat så

söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande

gröda, växande skog eller annat, som till fast egendom hörer, tagas i mät annorledes

an genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;

och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är

sagdt. Utmätningsmannen aåbrdre ock gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt

eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller

annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång;

varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fäst egendom, läte

han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,

hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen

tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af sysssloman, som af honom förordnas.

Utmätningsmannen kungöra utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,

förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der

borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud kungöras,

som nu är sagdt.

81 §.

Är fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i

större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman

att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären

pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

82 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt lagfart,

öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

Sökes å öfverlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag, då utmätningen

verkställes, eller sist å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden,

som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller; då vare ej utmätningen gällande

emot nye egaren, med mindre att fordran, som utsökes, är i egendomen intecknad

eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas, egendomen derför käftar,

ändå att den kommit ur gäldenärens hand. Har auktion till egendomens försäljning

blifvit kungjord att hållas innan den rättegångsdag, som nämnd är, inträffar, eller å

samma dag; åligge dock nye egaren att före auktionen öfverlåtelsen anmäla och sin

åtkomsthandling i hufvudskrift eller besannad afskrift för auktionsförrättaren uppvisa.

Sker ej sådan anmälan, vare utmätningen emot nye egaren gällande, ändå att lagfart

sökes å tid, som förut är sagd.

Göres af nye egaren anmälan, på sätt nu stadgadt är, eller har öfverlåtelsen

blifvit för auktionsförrättaren kunnig innan han utsatt dag för egendomens försäljning,

skall, derest öfverlåtelsens verkan mot utmätningen är beroende derpå, att lagfart

kommer att sökas å tid, som ofvan är sagd, auktionsförrättaren låta med försäljningen

anstå till dess sig visat, om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §

Handels-balken.

84 §.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar, protokoll öfver

förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare

ock utmätningsmannen pligtig, om protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att

genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen

tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital som ränta och

lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstäld.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast

anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen uppgifvit

auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna.

86 §.

Har fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen

pligtig att genast å landet till domaren och i stad till Rätten insända

bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, hvarför utmätningen skett.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen

kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär

eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,

som närmast derintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall

kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

Är egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att förstöras

eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för auktionens kungörande

i ofvan stadgad ordning erfordras, ege utmätningsmannen låta kungöra försäljningen

på annat sätt, som lämpligt finnes.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen

hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig

finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om

första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet

må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr är förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen

jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton dagar

före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå

att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,

på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt

i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med

att taga betalning ur köpeskillingen, varde före utropet underrättelse meddelad, att

försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

39

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge

sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit

såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen

utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen

på eget äfventyr lemna anstånd, gånge livad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i 94 §

annorledes stadgas.

94 §.

Å landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas

å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären annat ställe i orten,

må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor pröfvar stället lämpligt. Har ej

gäldenär vid utmätningen eller, der enligt 28 § egendomen skall utan föregående

utmätning säljas, hos öfverexekutor före målets afgörande uppgifvit auktionsställe,

eller äro flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme

öfverexekutor hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat

ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum eller

annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers områden

gå i en försäljning, varde auktionen förättad der hufvudgården eller, om sådan

ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;

är det å landet, varde auktionen hållen å landskansliet.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning

och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom i

79 § är nämndt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens under cl. Skrifvelse N:o 62.

Har vid utmätning blifvit bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

och av utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen taga befattning, sände

han ofvannämnda handlingar till den utmätningsman, som skall auktionen hålla.

93 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen

äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller

för upplysning om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan

emottagna handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhallas; dock vare, der auktionsförrättaren

det äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande

nödiga kostnad.

99 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han

kungörelse derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas

i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången

minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna;

foge ock anstalt, att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å

landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen

hålles. Är för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl

på annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse

om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären sin

fordran grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren aflemnadt.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de, hvilka

hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auktionen

iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka, De, hvilka hafva inteckning i

egendomen eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 Kap. 2 §

Jorda-balken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen

utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap. G § Handels-balken, skola derjemte,

der de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda

kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända

så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före

auktionen.

101 §.

Är ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och sätte

auktionsförrättaren ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas förty

s. 41 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 41

ätt kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen

ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske kan, det

i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,

som förut är sagdt., före den utsatta dagen kuugjordt.

103 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättare!! så väl protokollet

öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning

förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97

och 98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller

rättighet, som skall vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren

meddele derefter fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen;

gifve ock tillkänna tiden, då köpeskillingen sist skall vara gulden.

Egendomen säljes i uppslag, der ej gäldenären före auktionen yrkar, att

försäljningen skall ske genom utrop i upp- och afslag.

104 §.

Skola flere fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,

säljas, varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i

särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropad. Gå ej vid

denna försäljning egendomarne så högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt

intecknade, fullt kan gäldas; då skola, der oj innehafvaren af denna fordran samtycker,

att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingaime

brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas till försäljning.

Aro två eller flera bland egendomarne i samme egares hand, skall ock,

der han det äskar, gemensamt utrop ega ruin af de egendomar, som honom tillhöra.

Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet å

landet och sådan i stad gå i eu försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra

eu egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet

af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första försäljningen

fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de gemensamt

utropade egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän

bevillning utgick för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit

styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde för hvarje del; då skall den på egenBili.

till Riksd. Prof. 1877. U) Samt. 1 Afl. 1 Hand. 12 ljuft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

domen belöpande andel i öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje

del bjudna köpeskilling.

Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå till

gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning af de i 127,

128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på frågan inverkar, upptagas

till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, å hvilken enligt 121

§ sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken,

för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som

åt någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad

med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som eger

bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall,

derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för

honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens .innehafvare till auktionsförrättaren

erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Stiger köpeskillingen då högre, galle sista försäljningen; i annat fall stånde

vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem.

som ega bättre rätt, varde förfaret så som i 104 § om fordrans beräknande är

stadgadt.

106 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej

brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma

utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen

i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda

egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital

ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen

satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen

utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen,

ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen,

vare det ock gilt. Gitter ej köpare gälda, eller säkerhet ställa, som nu är

sagdt, varde egendomen genast å nyo utropad.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

43

10» §.

Göres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egendomen

då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny auktion

skall ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning

ske, förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hållas å samma

ställe fyra veckor derefter, hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela

underrättelse, och foge han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen

varder uti länskungörelserna införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet

uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej

försäljning, varde ytterligare auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill

kungjord, som nu är sagdt; gälle ock om egendomens försäljning vid hvar senare

auktion hvad om försäljning å första auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om tiden,

då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock

om stället för sammanträdet.

no §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt vara

till auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.

År det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen

varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 § föreskrifves. Går egendomen

vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå från den

dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen

till mera, hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen

skall ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å

köpeskillingen godtgöras. Är pant eller borgen stäld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren,

der sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva

bör, ofördröjligen försälja panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas,

eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.

111 §.

Visar köpare, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,

låtit honom öfvertaga skulden och lenmat anstånd med betalningen, njute till godo

de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro,

öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf,

vare lag samma.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagen# underd. Skrifvelse N:o 62.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga

kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen,

113 §■

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;

och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Ilar ej

gäldenär annat hemvist att tillgå, an vise utmätningsmannen honom nödiga rum;

och må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre månader och i stad

till nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jordabalken.

114 §.

Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från

ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen

till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen

gälden öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som

å den auktion säljes.

O Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen

och, der ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar efter försäljningen,

af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla den, som utmätning vunnit,

betalning för hans fordran. Hafva penningar annorledes än efter försäljning

till utmätningsmannen influtit, skola de inom lika tid derefter hållas borgenären

tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,

må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre dock

fogden sjelf hvad, efter ty ofvan är sagdt, utmätningsman åligger, der han ej åt

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären tillhandahålla,

och denne derom blifvit underrättad.

117 §.

tiar, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under

panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 7.1 § sägs, förklarat sig nöjas med att

för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den

tid, som i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt

i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att

till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur

köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen

före auktionen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för eu borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,

som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen

medför, eller har sådant yrkande, som i 1 IP § sägs, blifvit af borgenär inom

föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna de

cj åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för

medlens fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför

utmätning ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe

sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan

kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i

allmänna tidningarna införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas

om sammanträdet, att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren

ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände han genast de

medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet

hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på sätt ofvan är

stadgadt.

120 §.

linnes i iall, som i 119 § liämues, full tillgång till alla fordringarnas gäldande

eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som

efter IIP, § yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit

honom betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å

sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gälde
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

nären till sammanträde för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer

uppehållas i sin rätt till utdelning.

Är utmätningsförrättaren ej behörig att sammanträdet hålla, gälle hvad för

ty fall i 119 § sägs.

121 g.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva

rätt till betalning ur .köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra dagen

efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammantiäda för

att höras angående köpeskillingens fördelning.

Bär, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat

om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas

å den derför bestämda tid, varde det, sä vidt ske kan, kungjordt pa sätt i 102 §

sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid föi sammanträdet

och läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst

tio dagar före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det fall

att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att utgifva

ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen redogörelse

dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar, för

hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäl dt eller egendomen på

grund af utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 och 98 §§

nämnda handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer

samt gäldenären, der han när är, att andraga hvad do till bevakande af sin rätt

akta nödigt.

124 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock

gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse

dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande

å längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot

pant eller borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens underst. Skrifvelse N:o 62. 4t

hängigt hos utmätningsman, afgifve lian genast skriftligt förslag, huru tillgångarne

må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att ehvad han vid sammanträdet

varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9 Kap.

bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det

försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraft vunnet till efterrättelse

lända. Varder klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad

man klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden

skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar

deraf taga del.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är,

öfvei enskommelse, såsom i 124 ^ sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar

i utdelning tillkomma bör och atkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall

lor fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är i egendomen

intecknad eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-balken eller

11 Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen belöpande utdelning

beräknas, ändå att fordringen ej blifvit anmäld; och varde, om fordringsbeviset

ej företes, utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa.

Känta a sådan fordran, sa ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett,

beräknas för ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

hör annan fordran, än här ofvan nämnes, må ej utdelning åtnjutas, der den

ej tiiie auktionen blifvit af fordringsegaren anmäld och skall utgå med förmånsrätt

framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-balken nämnas; dock att

förmånsrätt pa grund åt stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras gällande i

annat fall, än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

År någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla

betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas

före förfallodagen, varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som,

efter eu räntefot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.

Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som

ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till

sitt kapitalvärde ä fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde

skall ske med användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket,

som af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

och skola enahanda grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som,

då rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen gått förlorad,

bör, efter ty särskildt stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen

utgå och ej annorledes är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende

på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är

inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen

belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs

rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter

stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.

Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det honom

fritt.

iao §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset

blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika

meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del

deraf sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit

beräknadt eller afsatt.

131 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur

egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen förut

genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning

inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut

i fördelningsfråga gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt

blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej

öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans

fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 stadgade grunder; då må,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes,

öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det

gilt, der ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad eller bar den för klagan

öfver auktionen bestämda tid icke tilländagått, må ej, mot köparens bestridande,

utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

År utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde

ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans

skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad lian lyfter, gällande hvad

derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs

fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenärens anspråk

blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare han

dock berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må på

öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt dertill

blifvit afgjord, må mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken

det blifvit afsatt, eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i

130 § sägs, medlen kunna tillfalla.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär tilllagda,

men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag samma

vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären ej inom

fyra veckor derefter medlen lyfter.

År enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,

och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen

vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt

130 § kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlikt 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der

någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godBih.

till Riksd. Prof. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Raft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

kännes, för att der mot ränta innestå, andel- den tid öfverexekutor bestämmer;

och komma räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 §

sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde

emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan

stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför

utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemnat gäldenär anstånd med

betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen

ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr

att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall

af utmätningsmannen hållas.

140 §.

År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet

säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader och i stad

inom två månader efter det fogden emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar;

vare om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega

rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton

dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor

efter försäljningen.

142 §.

Ilar utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt

vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning

ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra månader och i stad öfver

tre månader från mottagandet af de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej rätt

till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund

af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt dertill

blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon

del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade om året.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

51

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då denne eger rätt att

dem utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex för hundrade

om året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock åmun) handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å

så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar

man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt påstår;

har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,

det fara är att gäldenären undansticker eller förstör godset; varde då qvarstad

beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §,

eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär

tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas under förbud

att säljas eller skingras; då må sådant förbud, när skäl dertill äro, åt öfverexekutor

beviljas. Finnes gäldenärs gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man,

må ock denne förbjudas att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och

hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. Är synnerlig fara, att

det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större

mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat

gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad å

gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med don så förfaret, som då dylik

egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för fordran,

värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas,

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som

af fast egendom faller, varde, på sätt i SO § sägs, syssloman tillsatt att medlen

uppbära och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till

syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och

under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens

vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen

värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.

152 §.

Aro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmäles,

till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär det äskar,

förordna om medlens insättande i hankinrättning, såsom i 138 § sägs.

153 §.

År fara för handen, att gäldenär hegifver sig från riket utan att efterlemna

känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för

hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären

har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären

att afresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud

ej gälla för längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären

återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet

gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar,

och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande

derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin

talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin

talan, der den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

förbudet åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fort klagan mot öfverexekutors

utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må

tiden för talans instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse

i allmänna tidningarna, kåfve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit,

sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt

i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blifvit,

så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare

vara för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af

domstol, då saken dit instämd är.

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det han

innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen eller

annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep, vid

domstol.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan

vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då

bestämd legotid tilländagå!- eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af

uppsägning inne är, eller skyldighet att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt

tid erlägga hyran eller afgälden enligt lag eller bestämmelse i hyres- eller brukningsaftalet

inträdt, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta;

då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan vid

domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej

af öfverexekutor beviljas, der ej sökanden stält pant eller borgen för den skada,

som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

säkerhet ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl,

ege dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

160 §.

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.

Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten

lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege

han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt

varder*, dock icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,

gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,

huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att,

om part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande

utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven.

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der lian

saken yinnner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder

målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten

för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet der fullföljes, pröfva hvad

ersättning den ene parten hör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty

skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till den andre

gälda ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,

så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas;

kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare

sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen

det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Är i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,

föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens

kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen

uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag

handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde

dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom i 75 § sägs, hos

gäldenären verkstad. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve sin klagoskrift

inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom,

göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis

såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, iugifve

sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget

afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej

inom samma tid laga förfall, varde klagan, så vidt den åsyftar att vinna ändring

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor

ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäies, meddele utmätningsmannen

underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om

det försummas.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker klaganden,

att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade

förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande

samt äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets

afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen

annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der

sådant för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande

vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 13!)

och 140 stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest bos

öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt

förfarit; ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill

förhjelpa. 1 annat fall varde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning

vid domstol utföra.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege

han, om skäl dertill finnes och saken ej tål .uppskof, att tills vidare i afbidan på

det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse

deri, hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmäles, skall öfverexekutors slutliga

utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egen
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62,

57

domens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd

verka uppehåll dei’i, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten

sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller

auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om

hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas. Ej

må gäldenär söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol

förvisadt.

178 §.

Ilar öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet,

som angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i

sammanhang med hudvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande,

som enligt ICO eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas.

Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege

då att deröfver klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller

efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning

af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan

öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning;

ingifve sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands

och Westernorrlands län före klockan tolf å fyratiofemte dagen, samt i mål

från öfriga delar af riket före klockan tolf å tretionde dagen eller, då klagan

föres mot utslag af öfverexekutor för stad, der Hofrätt har sitt säte, å tjugonde

dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades, eller, om det blifvit efter

anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid, som nu

är sagd, räknad från auktionsdagen.

Bih. till Riksd. Prot. 1877. 10 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 12 Häft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Riksdag ens underd. Skrifvelse N:o 62.

180 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas

ege, der beslut blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till klagan, såsom i

samma paragraf stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll del.

t 181 §•

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande

tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde derå

tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man

ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, varde afskrift

af beslutet hos öfverexekutor lemnad, och läte den vinnande sedan i allmänna

tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att

beslut i det mål gifvet är, och att afskrift af beslutet finnes hos Öfverexekutor

att tillgå; i ty fall hafve vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å

nitionde dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till ansvar

enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för

honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den

dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna

till pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall,

sätte Hofrätten ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors

utslag eller protokoll i målet, förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed

inkomma vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast

sitt utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad

afskrift vederparten tillställa, så ock att inom tid, som Hofrätten bestämmer,

räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres, till

Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten af besvärshandlingarna

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

fått del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter

klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet,

och kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda ej inom samma

tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven; då må ej

besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall

för klaganden visas. Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden,

att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller,

och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge

tillika klaganden att till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna

och sedan låta i allmänna tidningarna i den ordning, som i 181 §

sägs, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, och att besvärshandlingarna

finnas hos Hofrätten att tillgå.

186 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare denne

pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad

från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten

ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarne införd, skall han

sin förklaring ingifva inom nitio dagar från sista kungörandet. Kommer han ej

in med förklaring inom föreskrifven tid, och visas ej heller inom samma tid

förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd; visas laga förfall, förelägge llofrätten

honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,

åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis

derom till Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfvontyret,

om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas i

annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande

vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar skäligt. Finnes någon

hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-balken stadgadt är.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

Missfirma^ någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej

sker, döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den

må med böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt

åtalas.

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill

förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna att utslaget

icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd

ej må vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.

Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts

utslag, göre det genom besvär, som böra ingifvas inom hälften af den tid,

som i 30 Kap. 9 § Rättegångs-balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18

§ af samma kapitel finnes föreskrifvet. Är den klagande fäld till böter eller till

skadestånd enligt 173 §, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt

blifvit eller styrka sin fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot

Hofrätts utslag i brottmål är stadgadt.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

61

Litt. B.

Förordning om nya Utsökningslagens införande och livad i afseende derå

iakttagas skall.

Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning

stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari 1879; dock skola

mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här

nedan annorledes förordnas.

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 13 § här nedan gjorda undantag.

Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag antagna lag tillika med alla de

särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller

eller tillägg deri.

3 §.

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Ilofrätts befattning med

utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms fullbordan

i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,

som blifvit till fullgörande af Ilofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya lagens

bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

5 §•

Der hänvisning till Utsöknings-balken i lag eller särskild författning förekommer,

skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

I fråga om lyftning af hvad till fullgörande af Hofrätt^ dom enligt 30 Kap. 5 §

Rättegångs-balken utgifvet är skall, i stället för deri åberopade 3 Kap. 5 § Utsökniugsbalken,

tillämpas hvad i 40 § nya lagen om lyftning af utmätt lös egendom stadgas.

6 §•

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,

då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens Befallningshafvande

sä fullföljdt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

7 §.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder i

kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett i öfverensstämmelse

med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens

försäljning och köpeskillingens fördelning.

8 §•

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller införsel

i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut meddeladt beslut gäldenären

i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft.

9 §•

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att hos

Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes, eller

klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens Befallningshafvande

sägs gällande om öfverexekutor.

10 §.

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11 §

Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756 innehålla,

förordnas som följer:

1. År förskrifning stäld att betalas till innehafvaren; njute han betalning, som

den i händer häfver. Finnes förskrifning stäld å någon viss man, och har gäldenären

deri gifvit lof att låta den komma i annans hand; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt

sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,

som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26 § Utsökningslagen

stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten sägs, öfverlåtit

hans förskrifning till någon annan; hafve då hau ej annan rätt, än den, som förskrifningen

lyder å.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom; njute

då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade, der det ej

styrkes, att den, som invisningen fått, värjt vållande, att betalning i rättan tid ej följt.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas, och

betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.

År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning å gäldenärens

kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen

lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en för

alla, och alla för en betala; då eger borgenär för fulla gälden betalning få hos hvem

han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del

betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; gälde då hvar sin

del efter hufvudtalet.

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika rätt med hufvudstolen,

der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för längre

tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, der ej gäldenären

annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skeppslega

eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin säkerhet.

11 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenärs fasta gods,

värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant den 16 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen förrättas å landet

af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af Henne Rådstufvurättens ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens och borgenärens

närvaro ed gånga, att de skola det gods så värdera, som de efter bästa förstånd

och .samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref

derå gifva.

12 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom genom utrop i upp- och

afslag varder, i stället för de i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter,

förordnadt:

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

Skall vid utraätningsauktion å fast egendom försäljningen ske genom utrop i uppoch

afslag, bestämmes först uppslagssumman genom bud och öfverbud, till dess något vidare

bud ej göres. Derefter varde dubbla beloppet af det af utmätningsman å fastigheten

satta värde lagdt till uppslagsumman och egendomen utropad för sammanlagda beloppet,

hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag minskas, till dess någon säger

»mitt», eller beloppet nedgått till hvad först i uppslag bestämdes; och bör, om under afslagsutropen

två eller flere på en gång ropa »mitt», auktionen derefter endast dem emellan

fortgå i uppslag, och då blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.

13 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

4 § i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring och tillägg till samma § stadgats

genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst fall hustru

må för gäld lagsökas;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och utslag,

meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets beslut,

som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December

1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom, befintlig inom

Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskapets och Adelns privilegier

den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 finnes stadgadt angående

Ridderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

14 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt angående

rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty fall

någon eger anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

Ej heller skola nya lagens bestämmelser ega tillämpning i de fall, då utmätning

utan dom eller utslag eger rum för utskylder, allmänna afgifter, expeditionslösen, handtlangning

vid laga skifte eller annat dylikt, utan gälle härom hvad redan är eller framdeles

varder stadgadt.

15 §.

Hvad Årfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864 innehålla

om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt något lagens rum

fast egendom stå i qvarstad, stånde egendomen i stället under förbud att säljas eller

skingras, såsom i nya lagen skils.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

65

16 §.

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8 December 1748

angående fatalier bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten

blifvit öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter

för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola lända

till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som är meddeladt af

öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar

i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å

landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är

föreskrifvet.

17 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångs-balken besvär i

Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-balken

sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmåls

behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Aro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten, att den klagande

ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten besvären

vara sådana, att den andre parten förut höras bör; då skall viss dag vid vite

honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten ny

dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den försitter. Kommer

han ändå ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess besvär, och varde saken

derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge

Hofrätten honom viss dag före.

18 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 17.34 års lag erhåller följande förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i mät

tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt för

fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har

utmätningen skett på en gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en

månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej

rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad, förflutit från

den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

19 §.

33 § i Konkurslagen den 18 September 1862 upphäfves, och nedannämuda paragrafer

i samma lag erhålla följande förändrade lydele:

Bih. till Riksd. Prut. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Ilåft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträdas skall i följande

fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning är

för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom medtagas

skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar

sina tillgångar.

3 §. Har borgenär klar och förfallen fordran, ege jemväl söka, att gäldenärs

egendom afträdas skall: då gäldenären håller sig undan och icke för sig stält ombud,

som rätt för honom gör, eller lemnat känd egendom qvar, som mot hans veterliga gäld

synes svara; då vid utmätning för den fordran gäldenär funnits sakna full tillgång till

skuldens gäldande, eller uppgifven tillgång funnits tvistig eller af annan orsak ej kunnat

straxt till betalning i laga ordning användas; så ock då verkställighet af utmätning å

gäldenärs egendom blifvit af annan borgenär äskad, och skälig anledning är att befara,

att, efter försäljning af den egendom, tillgång till de öfrigas förnöjande ej finnes.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för öfverträdande af

reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas; varde derutur

lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse

hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom

efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant åliggande

fullgjort: uteblifver han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast

hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans närvaro

der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödigt pröfvas.

Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i dessa fall konkursboet.

24 §. Dä anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att tuskande

gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman hos

Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten eller domaren, ändå

att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens

rigtighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför domaren,

der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren tillåta

honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerne, deras gode män eller syssloman,

de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem äskas: tredskas

han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman, honom

förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att kon
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

kursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling;

då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslomannens

derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten

förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest ej inom tretio dagar

borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning

äro att tillgå.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens

kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning af

allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.

20 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §8 följande förändrade

lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst är,

till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå. Har han eljest egendom ombord,

som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning

användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren hos behörig

exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,

som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom att den

förbodmade frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i

tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida han är

i god tro.

21 §.

1 Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det genast

bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning

straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning

protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar

förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

^ §• År roalet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen

atgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas dertill

föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig

pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten

före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är i 153 §

Utsökningslagen stadgadt.

88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet ge
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.

nom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes; vare dock

den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen for hvad honom tilldomdt blifvit,

der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

22 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya lagens

föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så vidt de ej äro stridande mot

hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

23 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten eller

någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stadsfogde s olat

sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas till stan

samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med anordningens genomförande anstå

efter ty Konungen förordnar; och skall, under den tid anstandet fortfar. Konungen

Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens

befattning, under enahanda ansvarighet som åligger. stadsfogde, utofvas af Magistraten,

dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sutta annan,

som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty fall för Magistrat

hvad i 3 8 nya lagen för kronofogde stadgas. .....

2. Det i 7 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som åt Magistraten

sjelf utföres. . „ „ ,.c

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman ma af ofverexe
kutor

dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas, skall ej

å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad ege domstolen

att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill aro.

4 Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad åt Magi

stråten; ''och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman att

utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej ega tillämpning

å Magistrat.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.