Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, angående uppskof med och förnyad granskning af Kongl. Förordningen den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg.

1880-05-04 · 6 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1880:26, Skrifvelse, angående uppskof med och förnyad granskning af Kongl. Förordningen den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg.

Dokumentets text

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26.

N:o 26.

Uppläst och godkändt hos Första Kammaren den 4 Maj 1880.

— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående uppskof med och

förnyad granskning af Kongl. Förordningen den 22

November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg.

(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10 och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.)

S. A. K.

Vid sist förflutna riksdag väcktes förslag om aflåtande af underdånig

skrifvelse med anhållan, att Eders Kongl. Maj:t af anförda orsaker

behagade tillsvidare uppskjuta verkställigheten af nådiga förordningen

den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg;

men detta förslag föranledde från Riksdagens sida icke någon åtgärd,

hufvudsakligen af det skäl, att Eders Kongl. Maj:t, på hemställan af

Dess och Rikets Kommers-kollegium, genom nådig kungörelse den 7

Mars 1879 funnit godt förklara, att nämnda förordning, utom hvad angick

det bemälda Kollegium lemnade bemyndigande, att på derom gjord

ansökning meddela styrmans- och befälhafvarebref samt den behörighet,

som innehafvandet af sådant bref eller afläggande af den i gällande

reglemente för navigationsskolorna i riket föreskrifna ångbåtsbefälhafvare-,

öfvermaskinist- eller maskinistexamen medförde, skulle i öfrigt

träda i kraft först från och med den 1 April 1880. Emellertid har uti

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 26.

19

tvenne, vid innevarande riksdag afgifna motioner blifvit hemstäldt, att

Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes antingen upphäfva sagda förordning eller undanrödja alla de bestämmelser

i densamma, hvilka medförde retroaktiv verkan, eller ock

uppskjuta verkställigheten af förordningen under viss, i de särskilda

motionerna angifven tid, inom hvilken tillfälle kunde lemnas större assurans-,

rederi- och sjökaptens-föreningar att inkomma med underdåniga

utlåtanden i ämnet, samt att Eders Kongl. Maj:t på grund deraf måtte

taga ärendet i förnyad nådig ompröfning.

Vid öfvervägande af dessa förslag, har Riksdagen väl funnit, att

de fordringar, 1878 års förordning uppställer för behörigheten att innehafva

styrmans- och befälhafvare-befattningar på segelfartyg, äro i teoretiskt

afseende hufvudsakligen desamma som hittills, men att fordringarne

på praktisk öfning äro större och något förändrade för dem, som vilja

sådan behörighet sig förvärfva.

Hvad angår rättigheten att föra befäl på lastångare, äro bestämmelserna

i så måtto skärpta, att ångbåtsbefälhafvareexamen fordras såsom

ett oundgängligt vilkor för att kunna vara befälhafvare på lastångare,

som har mera än 10 hästars (nominel) maskinkraft och seglar utomskärs

eller gör längre resor än en geografisk mil från sin hufvudstation. Äfven

för rättighet att utöfva maskinisttjenst äro fordringarna i vissa fall

större än förut.

Att höja fordringarna på teoretisk insigt och praktisk duglighet

hos befälhafvarne på handelsflottan synes vara den princip, som genomgår

Konpd. Förordningen af den 22 November 1878. Riksdagen vill för

Ö CJ o , ,

ingen del uttala något klander mot en sådan princip, som tvärtom måste

anses vara god och berömvärd. Men för att kunna medföra verkligt

gagn, måste den största varsamhet iakttagas vid tillämpningen af denna

grundsats, enär sjöfarten, icke mindre än hvarje annan näring, är för sin

utveckling och trefnad i behof af frihet.

Från 1854, då den frisinnade åsigten gjorde sig gällande, att det

undantag från skyldigheten att vid navigationsskola hafva undergått sjökaptensexamen,

hvilket genom äldre författningar blifvit förunnadt befälhafvare

å svenska handelsfartyg, som ej idkade annan utrikes sjöfart än

till Norge, Danmark och Finland jemte öfriga, vid Östersjön samt vid

Elbefloden belägna hamnar, finge utsträckas jemväl för resor till Tyska,

Nederländska, Belgiska och Franska hamnar till och med Brest äfvensom

till samtliga hamnar i Storbritannien och Irland jemte dit hörande

och dervid belägna öar, har vår sjöfart varit i jemn och ständig tillväxt,

med undantag endast af ett eller annat år, då svårare handelskriser tillbaka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26.

satt den, så att den nu, med hänsyn både till mängden af fartyg och

deras lästetal, är mer än dubbelt så stor, som sistnämnda år. En af orsakerna

till denna tillväxt har utan tvifvel varit det förhållande, att icke

få bland vår dugliga kustbefolkning förskaffat sig egna fartyg just till

följd af den rätt, som varit dem förunnad att, ehuru oexaminerade,

sjelfve föra sina fartyg samt att till sin närmaste man ombord få antaga

någon praktiskt duglig och pröfvad sjöman för så vidsträckt fart som till

alla hamnarne vid Nordsjön och i England. Ehuru någon nämnvärd

olägenhet häraf icke uppstått för sjöfarten, anser sig Riksdagen likväl

icke böra framställa någon anmärkning mot att uti Förordningen af den

22 November 1878 föreskrifvits, att för sistnämnda fart fordras för framtiden

examinerad fartygsbefälhafvare, synnerligen som de, hvilka förut

fört befäl å fartyg under resor å dessa farvatten, bibehållits vid sin förut

förvärfvade rättighet; men att, såsom uti denna förordning stadgas, derjemte

uppställa det vilkor, att på hvarje segelfartyg, bestämdt till farvatten

bortom Skagen och Lindesnäs, skall vara anstäld en styrman,

och att sålunda nu med ens fordra två examinerade män å sådant fartyg, ''

der ännu för kort tid sedan icke fordrats någon, torde vara ett allt för långt

uttaget steg, som måhända kan komma att medföra olägenheter för sjöfarten.

Om än villigt må medgifvas, att större lastångare, som gå på längre

farvatten, väl äro i behof af examinerade befälhafvare, hvilket likväl

hittills ej ansetts vara nödigt, torde det dock vara för mycket att fordra,

det befälhafvare på smärre last- eller bogserångare, hvilka färdas utefter

våra kuster och föra med sig pråmar eller sjelfva äro lastade med

mindre värdefulla varor, skola vara underkastade skyldigheten att aflägga

den för dem, som vilja föra befäl å ångfartyg, föreskrifna examen. På

dessa ångare, som merendels äro gamla och af ringare värde och hvars

hela besättning mången gång består af blott några få man, föres befälet

understundom af maskinisten eller af någon gammal erfaren sjöman. En

examinerad ångbåtsbefälhafvare skulle oftast blifva alltför dyrlegd för

dessa farkoster. Riksdagen har ansett sig böra anföra detta såsom bevis

på, huru genom den ifrågavarande nådiga förordningen, ehuru den är

till sin princip god och rigtig, fordringarna för behörigheten att innehafva

fartygsbefäl, i ett eller annat afseende möjligen blifvit utsträckta

längre, än hit hörande förhållanden synas påkalla.

Hvad vidare angår den svåraste bland de anmärkningar, som blifvit

gjorda emot meranämnda förordning, eller att genom densamma i

några fall fråntages svenske män en rättighet, hvilken de lagligen förvärfvat

sig och icke på något sätt förverkat, rättigheten nemligen att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26.

21

föra högre eller lägre befäl inom handelsflottan, så finner Riksdagen sig

böra i viss mån erkänna befogenheten af en sådan anmärkning, enär

denna författning först och främst frånkänner många oexaminerade sjömän

den rätt, de nu lagligen ega att såsom bästeman eller 2:dre man ombord

innehafva befäl å fartyg, som segla bortom Skagen och Lindesnäs

till Brest och England. Den frånkänner vidare dem, som aflagt sjökaptensexamen

af l:sta och 2:dra klassen, den oinskränkta rätt, de förut

lagligen egt, att föra befäl å handelsfartyg inom de för hvar och en af dessa

klasser bestämda gränser, i det att den uppställer vissa nya fordringar

på praktisk öfning såsom vilkor för erhållande af befälhafvarebref, hvilka

fordringar kunna blifva svåra, ja omöjliga att uppfylla. Man kan visserligen

säga, att det står en sådan man öppet att hos Konungen begära

dispens, hvilket väl icke torde vägras, der skäl för beviljandet förefinnas;

men en sådan utväg synes i allmänhet mindre lämplig. Förordningen

af den 22 November 1878 fråntager vidare mången duglig och erfaren

sjökapten den rätt, han nu eger, att utan aflagd ångbåtsbefälhafvareexamen

föra befäl på lastångare, bestämda äfven till aflägsnare farvatten;

likasom i maskinisters rätt att fortfarande få utöfva de tjenster, som de

nu lagligen innehafva, inskränkning egt rum.

Riksdagen vill ingalunda uttala något klander mot de sålunda meddelade

stadgande!)a i och för sig, men finner dock anmärkningsvärd^ att

dessa bestämmelser tillagts retroaktiv inverkan på förut lagligen uppkomna

förhållanden. Det vill nästan synas, att förordningen af den 22

November 1878 i detta afseende kommit in på en afväg, hvilken så väl

den svenska som den utländska lagstiftningen på detta område hittills

sökt att på allt sätt undvika. I England t. ex. har man vid stiftandet

af nya lagbestämmelser för sjöfarten varit särdeles angelägen om att

tillse, det icke något intrång blefve gjordt på förut lagligen förvärfvade

och bestående rättigheter. I vårt land har äfven, så vidt Riksdagen är

bekant, samma grundsats gjort sig gällande äfven i den lagstiftningsgren,

hvarom bär är fråga, i hvilket afseende Riksdagen tillåter sig åberopa

nådiga förordningen angående behörigheten att föra befäl å svenskt

handelsfartyg den 7 Maj 1842. Anmärkningsvärd! torde äfven få anses,

att, ehuru sistnämnda förordning knappast kan sägas innebära så många

eller stora förändringar i bestämmelserna, rörande rättighet att föra

befäl å fartyg som förordningen af den 22 November 1878, uppsköts

dock tillämpningen af densamma i tre år eller till 1845, förmodligen i

syfte, att vederbörande måtte komma i tillfälle att aflägga då föreskrifna

examina och förskaffa sig kompetens, innan den nya författningen trädde

i kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 26.

En annan, mindre väsentlig anmärkning mot förordningen af den

22 November 1878 har blifvit framstäld på den grund, att densamma

pålägger personer, som lagligen förvärfvat sig rätt att utöfva sitt kall,

kostnad och besvär genom föreskriften i § 9, att hvar och en, som

önskar erhålla styrmans- eller befälhafvarebref, skall derom göra ansökning

hos Kongl. Kommers-kollegium, m.» m. Kostnaden torde måhända

icke vara af betydenhet, ehuru den för en fattig man kan vara känbar

nog; besväret kan deremot blifva tyngre, t. ex. för en befälhafvare eller

styrman, som återvänder hem efter en längre sjöresa för att inom kort

åter afsegla. Det synes derföre ligga något Serättigadt i den jemväl

uttalade önskan, att befälhafvare- och styrmansbref böra kostnadsfritt

på sjömanshusen eller annorstädes tillhandahållas dem, som före författningens

trädande i kraft varit behörige att tjenstgöra i egenskap af befälhafvare

eller styrmän.

Enligt Kommers-kollegii underdåniga berättelse för år 1878 utgör

antalet af befälhafvare på Sveriges handelsflotta 2,268. Emedan styrmännens

antal måste vara ej så obetydligt större, torde samtlige befälhafvare-

och styrmansplatser på vår handelsflotta uppgå till omkring

5,000. För något mer än 1,700 af dessa 5,000 äro för närvarande utfärdade

befälhafvare- och styrmansbref. Det är visserligen svårt, ja nära

nog omöjligt, att med någon säkerhet kunna beräkna huru många sådana

bref utöfver dessa 1,700 ännu erfordras för att svenska handelsflottan må

kunna erhålla ett tillräckligt antal befälhafvare och styrmän i öfverensstämmelse

med de i ofta nämnda förordning stadgade grunder; men det

är icke osannolikt, att behofvet i detta afseende ännu icke är på långt

när fyldt. Äfven af denna orsak torde ett längre uppskof med tillämpningen

af denna förordning, än det som redan lemnats, vara nödigt, med

vilkor likväl, att de kompetensbref, som redan utfärdats eller framdeles

komma att af Kommers-kollegium utfärdas, jemväl under tiden hafva

gällande kraft.

Att en förnyad pröfning af nu i fråga varande ärende är behöflig

samt, långt ifrån att verka skadligt, troligen skulle kunna blifva till

stort gagn för sjöfarten, torde, genom hvad nu blifvit i underdånighet

anfördt, vara ådagalagdt; och Riksdagen anhåller, på grund häraf, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes påbjuda, att med tillämpningen af Dess nådiga

förordning af den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg,

skall, utom hvad angår det Kongl. Kommers-kollegium redan

lemnade bemyndigande att på derom gjord ansökan meddela styrrnansoch

befälhafvarebref samt den behörighet, som innehafvande af sådant

bref eller afläggande af den i gällande reglemente för navigationsskolorna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 27.

23

i riket föreskrifna ångbåtsbefälhafvare-, öfvermaskinist- och maskinistexamen

medför, anstå, intilldess Eders Kongl. Maj:t — efter inhemtande

af upplysningar från sakkunnige och praktiske män samt föreningar inom

vårt land — kan komma i tillfälle taga frågan under förnyad ompröfning

och derefter utfärda sådan ny förordning i ämnet, hvartill pröfningen

kan föranleda.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 4 Maj 1880.

i

N:o 27.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 Maj 1880.

— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående preglandet af guldmynt

å fem kronor.

(Banko-Utskottets Utlåtande N:o 12).

S. A. K.

Bland de verkningar, antagandet af guld såsom värdemätare och

grund för myntväsendet i vårt land förväntades komma att medföra,

var äfven den att metalliskt mynt derigenom skulle till större myckenhet

än förut varit förhållandet ingå i den dagliga rörelsen och spridas bland

allmänheten samt dymedelst befrämjas den trygghet i handel, som utbyte

af en vara mot en annan af jernngodt värde i form af mynt alltid måste

bereda framför varans öfverlemnande emot kreditsedlar. Att nyss an
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.