Skrifvelse, angående stämpelpappersafgift en.
1880-05-14 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1880:68, Skrifvelse, angående stämpelpappersafgift en.
Dokumentets text
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
1
ZVso 68.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1880.
» » » » Andra Kammaren den 14 » »
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående stämpelpappersafgift
en.
(Bevillnings-Utskottets Betänkanden N:is 14 och 22.)
S. A. K.
Riksdagen får härmed i underdånighet hos Eders Kongl. Maj:t anmäla
ej mindre de beslut, Riksdagen fattat i anledning af Eders Kongl.
Maj:ts nådiga proposition den 23 sistlidne Januari angående ändringar i
nu gällande föreskrifter om stämpladt papper, än äfven de förändringar,
Riksdagen eljest i följd af inom Riksdagen gjorda framställningar funnit
skäligt att i nu gällande stämpelpappersförfattning vidtaga.
§ 2.
Då, enligt hvad Riksdagen erfarit, särdeles vid underrätterna uti de
större städerna behof af dubbla beläggningsstämplar å belopp jemväl
emellan 100 och 500 kronor gjort sig kändt, har Riksdagen med anledning
häraf beslutat, att åt ifrågavarande paragraf gifva den förändrade
lydelse bifogade författningsförslag utvisar.
§ 5.
Uti omförmälda nådiga proposition har, under förutsättning att den
af Eders Kongl. Maj:t i propositionen angående statsverkets tillstånd och
Bih. till RiJcsd. Prot. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Haft. 1
2
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
behof föreslagna lönereglering för öfverståthållareembetet och för vissa
tjensteman vid landsstaten blefve af Riksdagen antagen, Eders Kongl.
Maj:t, med hänvisning till hvad vid beslutandet af berörda proposition
blifvit inför Eders Kongl. Maj:t i Statsrådet anfördt, föreslagit Riksdagen
att den i förevarande paragraf af gällande stämpelpappersförordning förekommande
indelning af embetsverk och myndigheter i vissa afdelningar
måtte sålunda förändras, att öfverståthållareembetets kansli äfvensom
landträntmästare och häradsskrifvare öfverflyttades från den första till
den tredje af de i nämnda paragraf upptagna afdelningar.
Uti den nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och
behof hade Eders Kongl. Maj:t föreslagit, att den tjenstemännen inom
Öfverståthållareembetets kansli äfvensom landträntmästare och häradsskrifvare
tillkommande expeditionslösen måtte, med undantag af lösen
för sådana expeditioner, som part eller annan på egen begäran erhölle
eller eljest icke författningsenligt vore pligtig att lösa, indragas och med
stämpelpapper ersättas.
Den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lönereglering för landträntmästarne
har icke vunnit Riksdagens bifall; och då sålunda den förutsättning
bortfallit, under hvilken nämnda tjenstemäns öfverflyttning från
lista till 3:dje afdelningen i nu ifrågavarande paragraf af stämpelpappersförordningen
blifvit af Eders Kong]. Maj:t föreslagen, har hvad Eders
Kongl. Maj:t i denna del af propositionen föreslagit icke blifvit af Riksdagen
bifallet.
Då deremot den föreslagna löneregleringen för Öfverståthållareembetets
kansli och för häradsskrifvarne blifvit af Riksdagen i hufvudsak
antagen och till följd deraf nämnda embetsverk och tjensteman komma
att, på sätt Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet i sitt
ofvanberörda anförande till statsrådsprotokollet erinrat, blifva i afseende
å beläggning med stämpladt papper af inlemnade eller utgående handlingar
alldeles likstälda med de embets- och tjensteman vid landsstaten,
hvilka i denna paragraf af gällande kungörelse angående st.ämpelpappersafgiften
äro hänförda till 3:dje afdelningen, har Riksdagen beslutat den
förändrade fördelning af embetsverk och myndigheter, som § 5 af bifogade
författningsförslag upptager.
§ 7.
Enligt mom. 1 uti denna paragraf af stämpelpappersförordningen
äro från stämpel befriade: »fattigvårdsinrättningar i alla dem rörande
mål».
3
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
Enligt hvad Riksdagen erfarit, har ordalydelsen af berörda stadgande
gifvit anledning till tvekan, huruvida samma frihet från stämpel äfven
tillkomme kommun uti sådana mål, hvaruti denna, i egenskap af fattigvårdssamhälle,
hade del. Det har synts Riksdagen otvifvelaktigt, att författningen
afsett, att nu ifrågavarande stämpelfrihet äfven för sistberörda
fall borde ega tillämpning; men då föreskriften härom visat sig sakna
erforderlig tydlighet, har Riksdagen beslutat att nu ifrågavarande stadgande
uti mom. 1 af denna paragraf skall erhålla den förändrade lydelse
författningsförslaget angifver.
I sammanhang med den för rikets hofrätter år 1876 verkstälda lönereglering
bestämdes, att den för åtskilliga från nämnda embetsverk utgående
handlingar, deribland protokoll, som part författningsenligt vore
skyldig att lösa, dittills erlagda lösen och sigillpenningar skulle upphöra
och ersättas med förhöjda stämpelafgifter.
Sedermera vid 1878 års riksdag infördes uti mom. 1 af denna
paragraf ett stadgande af innehåll, att protokollsutdrag, innefattande föreläggande
för förmyndare att till Rätten eller domhafvanden ingifva utdrag
af förmyndareräkning skulle vara från stämpel befriade.
Följden häraf har blifvit, att så kallade förmyndareförelägganden,
som från hofrätterna utfärdas, äro befriade jemväl från lösen, hvaremot
för så beskaffade expeditioner, då de från häradsrätt eller underdomstol
i stad utgifvas, denna afgift fortfarande utgår.
Det har emellertid synts Riksdagen hvarken med rättvisa eller billighet
öfverensstämmande, att handlingar af alldeles likartadt innehåll
skola vara underkastade afgift, då de af en embetsmyndighet utfärdas,
men deremot fullkomligt afgiftsfria, när de från annan embetsmyndighet
utgå.
Före nyssnämnda lönereglering utgick lösen från hofrätternas protokoll
med 3 kronor för första arket och enligt nuvarande stämpelpappersförordning
skall protokoll, som från nämnda verk utlemnas till part,
hvilken författningsenligt är pligtig att detsamma lösa, förses med stämpel
till enahanda belopp för hvarje ark.
Rättelse uti nu anmärkta missförhållande har i följd häraf synts
Riksdagen lämpligast kunna vinnas derigenom, att den för förmyndareförelägganden
i allmänhet nu medgifna stämpelfrihet inskränkes till sådana
förmyndareförelägganden, som från underrätt utfärdas.
I öfverensstämmelse härmed har Riksdagen åt nu ifrågavarande stadgande
i moment 1 af denna paragraf gifvit den förändrade lydelse, författningsförslaget
innehåller.
Genom nådig remiss den 27 sistlidne Februari har Eders Kongl.
4
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
Maj:t till Riksdagens Bevillnings-Utskott öfverlemnat en från Kammarrätten
inkommen underdånig skrifvelse med hemställan om nådig förklaring
af vissa bestämmelser i stämpelpappersförordningen.
I berörda underdåniga skrifvelse anför Kammarrätten, bland annat,
att genom nådigt Bref den 20 Februari 1856 till Kammarrätten hade, i
anledning af hvad Kammarrätten i underdånig skrifvelse, under åberopande
af flere hos Kammarrätten förekommande särskilda förhållanden,
hemstält rörande tillämpningen i vissa delar af stadgandena i §§ 10 och
11 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November
1855, Eders Kongl. Maj:t meddelat det förklarande, att, då hos Kammarrätten
talan af enskild part fullföljdes i frågor om beskattningsförfattningarnas
tillämpning eller i redogörelsemål, besväranden egde, om
han vunne ändring i den åtgärd, som öfverklagades, undfå Kammarrättens
beslut utan lösen, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t funnit, att, jemlikt
berörda nådiga förordning, lösen för utslag i de af Kammarrättens
Öfverrevisionsdepartement anhängiggjorda anmärkningsmål icke borde
erläggas, samt Kammarrättens utslag rörande debitering äfvensom beslut,
hvarigenom restitution af allmänna skatter och utskylder medgåfves, likaledes
skulle till vederbörande utan lösen utlemnas. Uti de sålunda medgifna
fall hade vederbörande parter ock afgiftsfritt bekommit deras
exemplar af Kammarrättens beslut, och hade i öfrigt de allmänna föreskrifterna
i Förordningen den 30 November 1855 ländt till efterrättelse
i fråga om den för Kammarrättens expeditioner utgående lösen, som,
jemlikt nådiga Cirkuläret den 9 November 1860, ingått till statsverket.
Enligt det vid Eders Kongl. Maj:ts till 1879 års Riksdag aflåtna nådiga^
proposition angående ny lönestat för Kammarrätten fogade protokoll
öfver finansärenden för den 21 Februari samma år, hade Eders Kongl.
Maj:t funnit att, under förutsättning, det Eders Kongl. Maj:ts förslag om
lönereglering för Kammarrätten komme att af Riksdagen bifallas, den
till statsverket ingående expeditionslösen inom Kammarrätten borde, likasom
de af vaktbetjeningen förut tillgodonjutna sigillpenningar, upphöra
samt mot stämpladt papper utbytas, och efter det Riksdagens Bevillningsutskott
i ett den 9 Maj 1879 till Riksdagen afgifvet betänkande dels,
under uttalande att Utskottet, i öfverensstämmelse med den af Eders
Kongl. Maj:t uttalade åsigt, ansåge ifrågakomna expeditionslösen och
sigillpenningar lämpligen böra ersättas med en förhöjd stämpelafgift å de
från Kammarrätten utgående expeditioner, i sådant hänseende föreslagit
hufvudsakligen den förändring i 5 § stämpelpappersförfattningen, att
Kammarrätten hänfördes under 5:te afdelningen i samma paragraf, och
dels i sammanhang härmed hos Riksdagen anmält, att vid öfvervägande
5
Riksdagens underd. Skrifvelse, Ar:o 68.
huruvida den afgiftsfrihet, »som i vissa fall tillgodokommit expeditioner
i bevillnings- och fattigvårdsmål», borde bibehållas, Utskottet icke funnit
skäl föreslå någon ändring i gällande stadganden, så hade Utskottets
betänkande i anförda delar blifvit af Riksdagen bifallet. Detta godkännande
från Riksdagens sida syntes Kammarrätten icke kunna tolkas annorlunda,
än att dermed i verkligheten ej afsetts någon förändring i förut
gällande bestämmelser om frihet i vissa fall från afgift för Kammarrättens
expeditioner; men i öfverensstämmelse härmed hade ej den genom
nådiga Kungörelsen den 19 September 1879 utfärdade författning angående
stämpelpappersafgiften blifvit affattad, i det nemligen väl den part,
som hos Kammarrätten anfört besvär i bevillningsmål och vunnit ändring
i den af honom öfverklagade åtgärd, fortfarande, i följd af ordalydelsen
i 7 § 2 mom. af nämnda författning, skulle åtnjuta befrielse från
afgift för sitt exemplar af Kammarrättens beslut, men för uttryckande
att, ehuru den förut utgående lösen utbytts mot stämpladt papper, vederbörande
parter jemväl i de öfriga särskilda fall, då frihet från afgift
för Kammarrättens expeditioner skolat, jemlikt ofvan berörda nådiga
Bref den 20 Februari 1856, ega rum, framgent borde tillgodonjuta sådan
afgiftsfrihet, icke till de i nämnda 7 § förut förekommande undantag
från stadgandena i § 5 om stämpel å domar, utslag m. m. meddelats
de tillägg, som för ändamålet varit af nöden. Då med hänsyn till
hvad sålunda förekommit, tvekan uppstått angående rätta förståndet i
detta afseende af gällande författning om stämpelpappersafgiften, hade
Kammarrätten ansett sig böra hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om meddelande
af förklarande, huru berörda författning borde beträffande afgifterna
för Kammarrättens ifrågakomma expeditioner rätteligen tillämpas,
med hemställan tillika, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, i den mån sådant
kunde finnas erforderligt, till Riksdagen aflåta nådig framställning om
författningens förtydligande; och erinrade i sammanhang härmed Kammarrätten,
hurusom det syntes desto mindre vara lämpligt eller med
billighet förenadt, att parter, hvilka på synnerligen giltiga grunder, de
der fortfarande förefunnos, varit befriade från lösen för Kammarrättens
expeditioner, hädanefter skulle komma att betungas med afgift för desamma,
som afgiften enligt stämpelpappersförordningen komme att utgå
med vida högre belopp än den för lösen tillförene bestämda.
Efter tagen kännedom af den nådiga remissen har Riksdagen funnit
ofvan omförmälda, af Kammarrätten påpekade förhållanden, vara af beskaffenhet
att påkalla rättelse. Ehuru sålunda Riksdagen, lika med Kammarrätten,
ansett stämpelfrihet böra medgifvas i ofvanberörda fall, der
frihet från lösen förut egt rum, har likväl Riksdagen ansett stämpelfri
-
6
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
heten böra utsträckas något längre än Kammarrätten ifrågasatt. Då
nemligen, enligt Riksdagens mening, frågan om tillgodonjutande af denna
frihet hellre bör göras beroende af målets egen natur än af den utgång
det erhåller, har Riksdagen ansett det för åtnjutande af frihet från lösen
för Kammarrättens utslag i mål angående beskattningsförfattningarnas
tillämpning samt i redogörelse- och restitutionsmål hittills stadgade vilkor,
att besväranden eller sökanden vinner ändring i den öfverklagade
åtgärden eller restitution af allmänna skatter eller utskylder, icke böra
fordras för tillgodonjutande af motsvarande stämpelfrihet; och har äfven
för de med nu afhandlade mål nära befryndade afskrifningsmålen enahanda
afgiftsfrihet synts Riksdagen kunna medgifvas. Då vidare de skäl,
som blifvit anförda för stämpelfrihet för ifrågavarande af Kammarrätten
meddelade utslag äfven torde ega giltighet i fråga om beslut, som i
mål af liknande beskaffenhet af andra myndigheter meddelas, har Riksdagen
ansett stämpelfriheten böra utsträckas äfven till dessa senare.
Förevarande paragraf har i följd häraf i nu omförmälda hänseenden
erhållit det förändrade innehåll författningsförslaget utvisar.
Sedan Riksdagen numera, med hufvudsakligt bifall till en af Eders
Kong]. Maj:t i ämnet aflåten nådig proposition, antagit en förordning,
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
af jernväg, så ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs,
har, för det fall att den sålunda af Riksdagen för dess del beslutade
författning erhåller kraft af lag, erfordrats bestämmelser, huruledes
förhållas bör i afseende å stämpelbeläggning af de handlingar, på grund
af hvilka sökes lagfart å eller inteckning i jernväg.
Hvad dervid först beträffar sådana handlingar, på grund af hvilka
sökes lagfart å jernväg, torde i flertalet fall de i gällande stämpelpappersförordning
meddelade allmänna bestämmelser om stämpelbeläggning
af köpe-, bytes- och gåfvobref om fast egendom komma att å dessa
handlingar sakna tillämplighet. Bytes- och gåfvobref skola nemligen beläggas
med stämpel i visst förhållande till nästföregående årets taxeringsvärde
samt köpebref efter den i penningar bestämda köpeskillingen, så
framt denna icke understiger fastighetens taxeringsvärde, men i sådant
fall efter sistberörda värde. Då nu enligt 2 § Bevillningsstadgan fastighetstaxeringsvärde
icke åsättes jernväg, kommo i alla de fall, då lagfart
meddelas å jernväg längre tid efter det den till jernvägen hörande mark
för jernvägen förvärfvades, än att det å marken senast faststälda taxeringsvärde
är det nästföregående årets, att alldeles saknas det värde,
hvilket eldigt författningen skall i vissa fall definitivt, i andra alternativt
läggas till grund för stämpelberäkningen; likasom, äfven der taxe
-
7
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
ringsvärde föregående året blifvit åsatt de fastigheter, från hvilka jord
till jernvägen upplåtits, det ofta måste vara förenadt med svårighet att,
då, såsom icke sällan händer, jord kostnadsfritt upplåtes till jernvägen,
bestämma det värde, som i förhållande till hela fastighetens skall utgöra
den afsöndrade delens taxeringsvärde.
Af det sagda lärer framgå, att särskilda bestämmelser skulle erfordras
för stämpelbeläggning af ofvanberörda slag af fångeshandlingar,
derest någon stämpelafgift för dylika fång borde ifrågakomma. Då
emellertid ifrågavarande lagfartsinstitut otvifvelaktigt mer afser att tillgodose
det allmänna bästa än att bereda jernvägarne någon enskild fördel,
har Riksdagen ansett stämpelfrihet för dessa fångeshandlingar böra
ega rum.
Med afseende vidare å de enskilda jernvägarnes stora betydelse för
samfärdseln mellan landets olika delar, hvilken betydelse ock blifvit af
statsmakterna erkänd genom de statsunderstöd, som under olika former
kommit nämnda jernvägar till del, har Riksdagen ansett det ligga i statens
intresse att icke genom en särskild beskattning försvåra upptagandet
af de lån, hvilka oftast utgöra en nödvändig förutsättning för jernvägarnes
tillkomst, och derför ansett sig böra medgifva stämpelfrihet äfven
för skuldförbindelser, på grund af hvilka sökes inteckning i jernväg.
Hvad särskildt beträffar inteckning för lån, som, innan ofvan omförmälda
förordning trädt i kraft, af jernvägsaktiebolag upptagits mot tryckta eller
graverade obligationer, har Riksdagens uppmärksamhet fästats derpå, att,
då enligt 25 § af samma förordning inteckning för sådant lån skall anses
vara sökt, då innehafvare af en af obligationerna söker inteckning
för sin fordran, det blefve förenadt med synnerlig svårighet att finna en
form, hvarunder stämpelbeläggningen af de öfriga, icke företedda obligationerna,
kunde ega rum.
I öfverensstämmelse härmed har Riksdagen, under förutsättning att
den af Riksdagen för dess del antagna förordning, innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så
ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, erhåller kraft af
lag, beslutat:
att den i föregående paragraf förekommande rubrik »köpe-, bytesoch
gåfvobref» skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Köpe-, bytes- och gåfvobref samt testamentariska förordnanden å
egendom af mindre värde än 100 kronor; äfvensom fångeshandlingar på
grund af hvilka sökes lagfart å jernväg»; samt
att åt rubriken »skuldebref» i samma paragraf skall gifvas denna lydelse
:
8
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
»Skuldebref af alla slag, godkända räkningar, godkända eller protesterade
vexlar eller enskilda assignationer, då det kapitalvärde, för hvilket
inteckning eller betalning sökes, ej uppgår, hvad skuldebref och
godkända räkningar angår, till 500 kronor, men i fråga om godkända
eller protesterade vexlar och enskilda assignationer till 100 kronor; äfvensom
samtliga dessa handlingar, när de i konkurs bevakas eller när
för dem sökes inteckning i jernväg; dock att dessa undantag icke gälla
i fråga om den i rubriken vexlar i § 6 stadgade särskilda stämpel.»
§ 8.
Enligt 6 § i nu gällande stämpelpappersförordning skola köpe-, bytes-
och gåfvobref samt testamentarisk» förordnanden och fideikommissbref
om fast egendom och frälseräntor beläggas, då fångeshandlingen för
lagfart företes, med stämpel i visst förhållande till värdet, beräknadt för
bytes- och gåfvobref samt testamentariska förordnanden och fideikommissbref
efter näst föregående års taxeringsvärde samt för köpebref efter
den i penningar bestämda köpeskillingen, så framt denna icke understiger
fastighetens taxeringsvärde, men i sådant fall efter sistberörda värde.
Vidare må, enligt samma paragraf, då bland qvarlåtenskapen efter afliden
person äfven ingår fast egendom, denna i afseende å bouppteckningens
förseende med stämpelpapper icke beräknas lägre än till det å
egendomen vid dödsfallet gällande taxeringsvärde.
Det är af vigt, att skatterna till staten så åläggas, att deras uppbörd
må vålla de skattskyldige de minsta möjliga utgifter utöfver sjelfva
skattebeloppet.
Då stämpelpappersförordningen bjuder, att vissa handlingars stämpelpligtighet
skall beräknas efter fastighetstaxeringsvärdet, måste kännedom
om detta värde vederbörande tjensteman ur officiel källa beredas. Deremot
är det för ändamålet likgiltigt, om denna kännedom vinnes ur ett
derför särskildt anskaffadt taxeringsbevis eller på annat sätt, blott uppgiften
i båda fallen är lika tillförlitlig.
Nu har hvar och en, hvilken det åligger att utgöra ifrågavarande
stämpelafgifter, i sin ego, eller kan åtminstone lätteligen anskaffa, debetsedel
öfver de honom eller fastighetens föregående egare påförda bevillningsafgifter.
Enligt 81 § Bevillningsstadgan och det vid samma stadga
fogade formulär till debetsedel skall debetsedeln, bland annat, utvisa
»taxeringsvärdet å hvarje den skattskyldiges inom taxeringsdistriktet belägna
fasta egendom samt beloppet af den deraf utgående bevillning»
och skola, enligt 88 § Bevillningsstadgan, »debetsedlarne sammanfattas
9
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
och utfärdas med ansvar för deras rigtighet, på landet af häradsskrifvare
och i stad af vederbörande uppbördsman». I fråga om taxeringsvärdet
å berörda fasta egendom bör således debetsedeln ega samma
vitsord som särskildt utfärdadt taxeringsbevis och kunna i dess ställe
användas, hvarigenom den skattskyldige besparas kostnaden för anskaffande
af sådant bevis. All betänklighet i detta afseende lärer dessutom
kunna undanrödjas derigenom, att debetsedels bevisningskraft i ifrågavarande
hänseende göres beroende deraf, att debetsedeln är upprättad
i öfverensstämmelse med gällande bevillningsstadgas föreskrifter.
På grund häraf har Riksdagen beslutat att i förevarande paragraf
skall införas ett adertonde moment af innehåll författningsförslaget utvisar.
§ 13.
I mom. 4 af denna paragraf stadgas, bland annat, att sådana mål,
som angå brist hos redogörare eller försäljningsman å honom anförtrodt
stämpelpapper, böra handläggas på sätt och i den ordning, som i
§ 11 af nådiga instruktionen för Kammarrätten den 15 Oktober 1831
är för balansmål stadgad. Sedan ny instruktion blifvit under den 14
November 1879 för Kammarrätten utfärdad, har nämnda hänvisning
synts Riksdagen böra utbytas mot en hänvisning till den emot ofvanberörda
paragraf svarande § 6 i den för Kammarrätten utfärdade nya
instruktion.
Att nu gällande stämpelpappersförordning icke uppfyller de fordringar
man har rätt att ställa på en ändamålsenlig beskattningslag, har
länge varit erkändt. Om man såsom sådana fordringar uppställer tydlighet
och bestämdhet i förening med fullständighet och följdrigtighet i
föreskrifterna samt öfverskådlighet och klarhet i uppställningen, så att
de i hvarje särskildt fall tillämpliga tariffbestämmelserna må kunna med
lätthet återfinnas, torde det ej kunna förnekas, att förordningen i alla
dessa hänseenden lemnar mycket öfrigt att önska. För vissa slag af
handlingar saknas föreskrift om stämpelpligtighet, ehuru de, på grund af
sin nära frändskap med andra stämpelpligtiga handlingar, synas hafva
bort sådan underkastas, hvaraf vållats ovisshet och osäkerhet vid författningens
tillämpning. I många fall äro författningens föreskrifter så dunkelt
affattade, att de nästan med nödvändighet måst gifva anledning till
olika tolkningar, hvilka ock synnerligen ofta förekommit och det ej blott
Bih. till Riksd. Prof. 1880. 10 Sand. I Afd. 1 Band. lä Häft. 2
10
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
hos dem, hvilka haft att i första hand tillämpa författningens föreskrifter,
utan äfven hos de myndigheter, hvilka efter framstäld anmärkning
haft att pröfva rigtigheten af verkstad! stämpelbeläggning. Och hvad
slutligen den egentliga stämpeltariffens uppställning beträffar, är denna
sådan, att det utan öfverdrift torde kunna sägas, att den, som ur författningen
önskar inhemta upplysning om det stämpelbelopp, hvilket i något
särskildt fall för en handling erfordras, måste, för att derom erhålla
full visshet, genomgå tariffen i dess helhet. Stämpelsatserna äro nemligen
fördelade under fyra hufvudrubriker, utan att för denna fördelning
någon indelningsgrund synes hafva blifvit uppstäld; och vissa handlingar
finnas i och för deras stämpelbeläggning hänförda under specialrubriker,
der man minst haft anledning att söka dem. Vid tariffen finnas
dessutom fogade talrika undantagsbestämmelser, under hvilka ofta
föreskrifter meddelas, hvilka rättare synas hafva bort intagas under motsvarande
rubrik i sjelfva tariffen.
De menliga följderna af denna stämpelpappersförordningens bristfälliga
beskaffenhet äro uppenbara. Det kan emellertid för staten sjelf
icke vara annat än af högsta vigt att icke genom sina egna beskattningslagar
utsätta vare sig de skattskyldige för att blifva för högt debiterade,
eller statsverket för förluster, eller ock sina egna organ, hvilka hafva
att tillämpa beskattningslagarne, för att, i trots af all använd omtanke
och uppmärksamhet, drabbas ej blott af betydliga ekonomiska uppoffringar,
utan äfven af kriminelt ansvar. Särskildt kunna de icke sällan
förekommande, af otydligheter i stämpelpappersförordningen föranledda
fiskaliska aktionerna mot domare, med ty åtföljande bötfällningar, icke
undgå att i allmänhetens ögon verka oförtjent nedsättande på domareståndets
anseende, hvars oförminskade bibehållande likväl för samhället
är af högsta vigt.
Då emellertid, såsom af det ofvan anförda torde framgå, en fullt
tillfredsställande uppställning af författningen icke lärer kunna ernås
utan en mera genomgripande omarbetning af densamma, men en sådan
icke lämpligen torde kunna inom Riksdagen utföras, får Riksdagen härmed
i underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t genom sakkunnige
män låta utarbeta och så snart ske kan för Riksdagen framlägga
fullständigt förslag till ny förordning angående stämpelpappersafgiften.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 14 Maj 1880.
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
11
Kungörelse
angående stämpelpappersafgiften samt hvad vid kontrollen och
uppbörden deraf bör iakttagas.
§ 2.
Om olika slag af stämpelpapper.
Stämpelpapper skall vara att tillgå af följande slag, nemligen:
b) enkla och dubbla beläggningsstämplar å 10, 15, 20, 25, 30, 40,
50, 60 och 75 öre samt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 15, 25, 50, 75, 100,
200 och 500 kronor; samt
§ 5.
Om stämpel dels å domar, utslag, resolutioner och andra dylika
handlingar, som utfärdas af domstolar, embetsverk och myndigheter,
dels ock till handlingar, som dit inlemnas eller derstädes företes.
Domstolar, embetsverk och myndigheter indelas i afseende på den
stämpel, som till omförmälda handlingar erfordras, uti följande sex afdelningar:
Första
afdelningen:
öfverstäthällareembetet i kronouppbördsäremlen; Ofverståthällareembetet
för polisärenden; Öfverintendentsembetet;--— — landträntmästare.
Tredje afdelningen:
öfverståthällareembetets Kansli; Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och
till landsstaten hörande tjensteman med undantag af landträntmästare.
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
§ 7.
Om undantag från de uti §§ 3, 4, 5 och 6 intagna stadgande!).
1 :o. Från stämpel enligt §§ 3, 4, 5 och 6 befrias:
Afsked för soldater —----— — — militären.
Af skrifning smal.
Afskrifter-------------utdrag.
Anmärknings- och redogörelsemål.
Anordningar.
Fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar, i alla dem rörande
mål.
Protokollsutdrag, innefattande af underrätt i stad eller ä landet meddeladt
föreläggande för förmyndare att ä vederbörlig ort ingifva utdrag af
förmyndareräkning.
Resolutioner —
Restitutionsmål.
Revisionssaker
Räntor, kronans; mål, som angå dessa.
2:o. Från den enligt §§ 3, 4, 5 och 6 stadgade stämpel äro jemväl
fria så väl inkommande handlingar som utgående expeditioner i nedannämnda
mål och ärenden, dock med undantag af Kongl. Maj:ts deruti
meddelade resolutioner, utslag och domar, hvilka skola beläggas med
den i § 5 stadgade stämpel för hvarje expedition, som icke enligt mom.
1 i denna § jemväl är från sådan stämpel fri:
Bevillningsmål;
Debitering smål;
Kronotionde, mål angående åsättande af;
— myndigheter.
- — — — saken.
§ 8.
Allmänna föreskrifter vid författningens efterlefnad.
13
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 68.
17:o. Stämpelpapper — — — — — — — ■— — — — i behåll.
18:o. I de fall då enligt denna författning stämpelafgift skall beräknas
efter fast egendoms taxeringsvärde, må, i fråga om samma värde, debetsedel,
så upprättad som gällande Bevillningsstadga föreskrifver, ega lika
vitsord med af häradsskrifvare eller vederbörande uppbördsman utfärdadt
taxeringsbevis.
§ 13.
Uppbörd och redovisning af stämpelpappersinedlen.
4:o. Allmänna---— — — — — — — — — — — — —
— — — — ändring. Sådana mål åter, som angå brist hos redogörare
eller försäljningsman å honom anförtrodt stämpelpapper, böra handläggas
på sätt och i den ordning, som uti § 6 af Kongl. instruktionen
för Kammarrätten den 14 November 1879 är för balansmål stadgadt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.