Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, angående allmänna bevillning en.

1880-05-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1880:69, Skrifvelse, angående allmänna bevillning en.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

JX:o 69.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1880.

» » » » Andra Kammaren den 14 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående allmänna bevillning en.

(Bevillnings-Utskottets Betänkande!! Nås 12, 19 och 23 samt Utlåtande N:o 17.)

S. A. K.

Sedan Riksdagen öfversett och granskat gällande stadganden angående

allmänna bevillningen, får Riksdagen härmed i underdånighet anmäla

de beslut, som i ämnet blifvit fattade.

Då, enligt hvad Riksdagen erfarit, vid tillämpningen af näst sista

stycket i 2 § Bevillningsstadgan tvekan uppstått, huruvida den i första

punkten af samma stycke medgifna skattefrihet för vissa byggnader, endast

hvad enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus beträffade,

vore beroende deraf att byggnaderna icke lemnade egaren någon inkomst,

eller huruvida denna inskränkning i skattefriheten äfven afsåge

öfriga i punkten omförmälda byggnader, har Riksdagen, som delar den

senare åsigten, funnit ett förtydligande derom nödigt och förty beslutat,

att näst sista stycket af 2 § Bevillningsstadgan skall erhålla följande förändrade

lydelse:

»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias de menigheter,

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar

tillhöriga byggnader, regementens och officerscorpsers

vid mötesplatser för begagnande under mötena uppförda byggnader

samt enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus, så framt nu omförmälda

byggnader i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren någon

inkomst; men, i motsatt fall, uppskattas sådana byggnader till värde i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

förhållande till inkomstens belopp och utgöres bevillning derför efter

ofvan bestämda grunder. Från — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — — inbegripas».

Föreskriften, att de i 3 inom. 1 punkten af 7 § Bevillningsstadgan

omförmälda inkomster i allmänhet böra beräknas på grund af förhållanden

under näst föregångna året, har, enligt hvad Riksdagen erfarit, uppfattats

än såsom en regel, den der ovilkorligen borde lända till efterrättelse,

såvidt icke särskilda förhållanden föranledde till undantag derifrån,

än allenast såsom en af lagstiftaren till ledning vid uppskattningen

meddelad anvisning, hvilken det stode vederbörande beskattningsmyndigheter

fritt att följa eller icke. Olägenheterna af denna vacklan

vid lagbudets tillämpning, hvilken äfven lärer yppat sig vid bevillningsmåls

behandling inom Kammarrätten, äro uppenbara. Bland annat kan

till följd deraf inträffa, att en person, hvilken ena året påförts bevillning

för sina obestämda inkomster inom ett taxeringsdistrikt, der beskattningsmyndigheterna

till grund för uppskattningen lagt det löpande

årets förhållanden, men följande året till följd af flyttning åsättes bevillning

af andra beskattningskomitéer, hvilka beräkna inkomsten efter förhållandena

under föregående året, två gånger kommer att påföras bevillning

efter ett och samma års inkomstbelopp.

Det kunde väl synas som skulle enklaste sättet att förekomma vacklande

lagtillämpning härutinnan vara att föreskrifva, det taxeringen alltid

skulle verkställas på grund af det föregående årets inkomster, men

då, såsom förberedande skattejemkningskomitén i sitt till Eders Kongl.

Maj:t afgifna underdåniga betänkande anfört, stora svårigheter härvid

skulle möta, har Riksdagen, som lika med nämnda komité anser någon

väsentlig förändring af nu gällande föreskrifter uti ifrågavarande afseende

icke böra ega ruin, men väl, att dessa föreskrifter böra förtydligas,

så att någon skiljaktig uppfattning af desamma icke behöfver befaras,

beslutat, att 7 § 3 mom. 1 punkten i Bevillningsstadgan skall erhålla

följande förändrade lydelse:

»Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk

eller annat yrke samt med tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar

och sportel-ersättning äfvensom obestämda eller extra inkomster

taxeras för det löpande året och må, i saknad af annan, tillförlitligare

grund för uppskattningen, ledning dervid tagas af förhållanden

under näst föregångna året».

Sedan Kommerskollegium i underdånigt utlåtande till Eders Kongl.

Maj:t den 31 December 1878 i anledning af väckt fråga om revision af

gällande nåringslagstiftning, i hvad den anginge utländingar, framhållit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

några stadganden i 16 § Bevilluiugsstadgan, som otvifvelaktigt egde ett

ganska nära samband med näringsförfattningen i vissa delar,'' och på

hvilka Kollegium trott sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

för det fall, att Eders Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt, att

i afseende å desamma göra Riksdagen något meddelande, samt Kammarrätten

öfver kollegii framställning i denna del den 7 November 1879

afgifvit infordradt utlåtande, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss

den 23 sistlidne Januari låtit till Riksdagens Bevillnings-Utskott öfverlemna

samtliga handlingarna i detta ämne.

Vid pröfning af detta ärende, dertill anledning lemnats jemväl af

en inom Riksdagen derom gjord framställning, har Riksdagen, som funnit

de utaf Kommerskollegium och Kammarrätten uti dess ofvannämnda

utlåtanden framstälda förslag om ändringar i 16 § Bevillningsstadgan och

tillägg till 16 § af instruktionen för taxeringsförrättningarne, såsom i

väsentlig mån förtydligande nu gällande bestämmelser i fråga om utländska

handlandes och handelsexpediters bevillningsskyldighet, vara egnade

att åstadkomma en verksammare tillämpning af dessa bestämmelser, ej

funnit annat att deremot erinra, än att dels minimibeloppet 50 kronor af

de för öfverträdelse af författningens föreskrifter föreslagna böter ansetts

böra höjas till 100 kronor, dels det synts med billighet öfverensstämmande,

att utländska handelshus medelst derhän syftande föreskrifter

hindrades att genom antagande i sin tjenst af icke mantalsskrifna svenska

undersåtar undgå den ifrågavarande beskattningen, hvarjemte Riksdagen

uti sista punkten af § 16 Bevillningsstadgan inlagt en erinran

derom att sådan utländing, som i punkten omförmäles, skall, innan han

börjar sin handel, hafva dertill i behörig ordning förvärfvat tillstånd.

Genom en föreskrift i syfte att utsträcka afgiftsskyldigheten äfven till

vissa svenska undersåtar vinnes äfven fördelen att vid afslutande af handelstraktater

med främmande makter, hvilka icke ålägga svenska handelsresande

motsvarande afgifter, kunna påvisa, att icke blott utländingar

utan äfven svenska undersåtar under vissa förhållanden här vore

underkastade denna särskilda bevillning.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, har Riksdagen beslutat,

att 16 § i Bevillningsstadgan och den öfver samma paragraf förekommande

rubrik skall erhålla följande förändrade lydelse:

»E) Bevillning af utländske eller andra här i riket icke mantalsskrifne

handlande och handelsexpediter.

§ 16.

Utländing eller i utlandet bosatt, här i riket icke mantals- och skatt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

skrifveri svensk undersåte, som reser omkring i landet och för egen eller,

såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel samt med

eller utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att

framdeles från utlandet levereras, skall, vid ankomsten till riket, till närmaste

kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han

ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga etthundra kronor för rättigheten

att under en tid af högst tre månader idka dylik handel; åliggande

det honom att, derest han efter nämnda tid vill samma rättighet

utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio kronor i månaden, hvilken

afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för minst en månad

om sänder, men alltid för full månad, inbetalas till Kronans uppbördsman

i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller;

skolande qvittenset, å den erlagda afgiften vara meddeladt å tryckta blanketter,

som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af Statskontoret Kongl.

Majrts Befallningshafvande tillsändas, för att Kronans uppbördsman i städerna

tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å ett

hundra kronor, dels å fyratio kronor hvardera, böra innehålla erinran

om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik

handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,

likstälde svenske undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften

behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska

varor, skall, jemte afgiftens erläggande, bota från och med etthundra

till och med femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas

af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och

fördelas de ådömda böterna lika emellan åklagaren och den kommun,

hvarest förbrytelsen blifvit begången.

De sålunda uppburna bevillningsmedel åligger det uppbördsmännen

att, under titel: »Bevillning af utländske eller andra här i riket icke

mantalsskrifne handlande och handelsexpediter», såsom andra kronomedel

i behörig ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom vid hvarje

års slut bör uppgöras och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas

redovisning för de emottagna qvittensblanketterna, hvilka redovisningar,

sedan desamma blifvit till rigtigheten af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

styrkta, böra inom Januari månads slut det följande året till Statskontoret

insändas för att med ränteriredogörelserna jemföras och derefter

aflemnas till Kongl. Majrts och rikets Kammarrätt för att tjena till

ledning vid räkenskapernas granskning.

För de från Statskontoret till Kongl. Majrts Befallningshafvande afsända

qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma till uppbörds
Bih.

till Riksd. Prat. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 09.

männen utleinnas, skola i landtränteriet förvaras, bör jemväl inom Januari

månads utgång behörig redovisning till Statskontoret insändas.

Hvad här ofvan i denna paragraf är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift

af utländing, som utbjuder eller försäljer utländska varor,

gäller icke för norrman, som idkar handel med norska produkter.

Utländing, som efter dertill enligt särskild författning förvärfvad

rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut

till försäljning eller försäljer af honom medförda eller eljest i riket befintliga

varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i § 6 bestämda

grunder; skolande hvad sålunda är vordet stadgadt ega tillämpning äfven

i det fall, att utländing medför utländska varor, som förut blifvit under

en eller annan form reqvirerade»; samt

att åt 16 § i instruktionen för taxeringsförrättningarne skall gifvas

följande förändrade lydelse:

»Så vida icke handlande, handtverkare eller annan näringsidkare före

den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut idkade

yrke och sådant hos vederbörande myndighet anmält, bör inkomstbevillningen

för detsamma efter stadgad beräkningsgrund honom påföras; dock

att utländing, som ej är här i riket mantalsskrifven, skall, äfven om han

före den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut

idkade yrke och sådant vederbörligen anmält, taxeras till bevillning för

den tid, han yrket utöfvat».

För att 24 § Bevillningsstadgan måtte bringas till närmare öfverensstämmelse

med 4 § af instruktionen för taxeringsförrättningarne genom

utsträckning af brandförsäkringsinrättningarnas uppgiftsskyldighet jemväl

till de i sagda paragraf af instruktionen omförmälda byggnader å

landet, har Riksdagen beslutat, att § 24, litt. B, mom. 1 Bevillningsstadgan

skall erhålla följande förändrade lydelse:

»af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne eller deras agenter

eller vederbörande brandstodskomitéer: uppgift rörande försäkringsvärdet

å de i stad och på dess områden eller i köping befintliga egendomars

åbyggnad samt å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet

äfvensom å andra der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas

för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse; börande denna

uppgift afse samtliga hit hörande byggnader, hvilka blifvit mot brandskada

försäkrade under den tid af samma år och det nästföregående, för

hvilken enahanda uppgift icke förut meddelats».

Då uti vidsträckta och glest befolkade socknar, hvilka just till följd

af befolkningens gleshet ej rätt väl lämpa sig att fördelas i flera beredningsdistrikt,

det med delningen eljest afsedda ändamål stundom lättare

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens underd, Skrifvelse, N:o 69.

kan vinnas genom ökande af antalet ledamöter i beredningen, har Riksdagen

ansett det antal ledamöter, som af kommunalstämman högst får

utses, kunna ökas från tre till sex.

Då Konungens Befallningshafvande eger ej mindre att afgöra, huruvida

till följd af särskilda förhållanden ett ökande af ledamotsantalet i

beredningen må vara att föredraga framför socknens fördelande'' i flera

beredningsdistrikt än äfven att, derest den förstnämnda utvägen föredrages,

bestämma det antal ledamöter, som bör väljas, lärer någon olägenhet

af en sådan höjning af det högsta antalet ledamöter kommunalstämman

eger att utse icke vara att befara. Och har Riksdagen derför beslutat,

att åt 81 § i Bevillningsstadgan gifva följande förändrade lydelse:

»Hvarje — — — — — — — — —- — — — —---artikel.

Dessa — -—- — — — — — — — — rådstuga. På landet bör bevillningsberedningen

utgöras af någon utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förordnad, helst inom distriktet boende person, som eger tillförlitlig

kännedom om ortens ekonomiska ställning och industriella förhållanden

och hvilken skall vara ordförande och föredragande, samt två, högst sex

på kommunalstämma utsedda, i orten bosatta personer, af hvilka under

sist förlidna år bevillning inom socknen eller pastoratet blifvit erlagd

efter då gällande bevillningsstadgas 2:dra artikel. Aro — — — — —

-— — — beredningen. Vid — — — — — — — — — — — — —

utväljas".

De beslut angående lönereglering för åtskilliga landsstatstjensteinän,

som blifvit fattade år 1878, beträffande bland andra landskamrerare och

kronofogdar samt vid innevarande riksmöte för häradsskrifvare, hafva

väl medfört en mot ifrågavarande tjenstemäns derförinnan utgående arfvoden

af allmänna bevillningen svarande minskning i sjunde hufvudtitelns

förslagsanslag till kostnader för allmänna bevillningens uttaxerande,

nemligen från 117,500 kronor till 75,000 kronor, hvaremot beslutet

angående den år 1878 faststälda löneregleringen icke föranledt någon

ändring i Bevillningsstadgans föreskrifter angående pröfningskomités

dispositionsrätt öfver den så kallade bevillningsprocenten eller landsstatstjenstemäns

rätt till arfvoden af allmänna bevillningen. Då emellertid

en längre tids erfarenhet gifvit vid handen, att den skäliga vedergällning,

som pröfningskomitéerna till vederbörande anvisade, mycket nära

sammanfölle med det högsta belopp, som dessa komitéer egde att inom

de derför utstakade gränserna disponera, har det synts Riksdagen så

mycket mera nödigt att i Bevillningsstadgans föreskrifter sådan ändring

vidtoges, som af Riksdagens beslut om lönereglering för landsstaten föranledes.

Som löneregleringen för landskamrerare och kronofogdar först

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

med 1879 års ingång trädt i kraft samt full kännedom ännu icke vunnits

om det sätt, hvarpå bevillningsprocenten under detta år i jemförelse

med det föregående blifvit af de olika pröfningskomitéerna disponerad,

torde dock, innan sådan kännedom vunnits, icke vara lämpligt att allt

för mycket inskränka pröfningskomitéernas dispositionsrätt uti ifrågavarande

afseende, och Riksdagen har derföre förestält sig,, att bevillningsprocenten

lämpligen kunde bestämmas att utgå med 2 procent af de

första 100,000 kronor, hvartill hela länets bevillningssumma för året

uppgår, med 1 Vä procent af de derpå följande 25,000 kronor, med 1

procent af de derpå följande 25,000 kronor samt med ''O procent af allt

hvad bevillningssumman öfverstiger 150,000 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen beslutat, att 75 §

inom. 1 Bevillningsstadgan skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Till kostnader för tryckningen af formulär och blanketter till taxeringslängder

jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt Kronans ombud

och för protokollsföringen— — — — — — — — — — — — — —

— — —• — — — — — må hvarje pröfningskomité — •—■ ■—- — —

använda och fördela högst ett belopp, motsvarande två procent af de

första 100,000 kronor, hvartill hela länets bevillningssumma för året

uppgår, en och en half procent af de derpå följande 25,000 kronor, en

procent af de derpå följande 25,000 kronor samt slutligen en half procent

af allt hvad bevillningssumman öfverstiger 150,000 kronor; dock

— — — __ — —- under ett följande år. Landsstatstjensteman, som i

och för tjensten är skyldig att närvara vid taxeringsförrättning, eger

icke att derför åtnjuta arfvode af bevillningen».

Riksdagens uppmärksamhet har blifvit fästad derå, att det vid Bevillningsstadgan

fogade formulär (N:o 4) till taxeringslängd öfver sådan,

staten tillhörig fast egendom, för hvilken bevillning enligt § 2 i Bevillningsstadgan

icke erlägges, icke skiljer mellan jordbruksfastighet och

annan fastighet. Då emellertid enligt 58 § i Eders Kongl. Maj:ts Förordning

den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, sådan jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning icke erlägges, skall påföras fyrktal

efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Artikel II

i Bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan

bevillning svarar, hvaremot i afseende på »annan fastighet» motsvarande

föreskrift icke tinnes meddelad, är det för kommunalbeskattningen af

vigt, att en sådan åtskilnad göres; och har Riksdagen derföre beslutat,

att berörda formulär skall undergå sådan ändring, att deri uppföras särskilda

kolumner för jordbruksfastighet och för annan fastighet.

Sedan länge utgör bristen på öfverensstämmelse mellan landets ad
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

ministrativa och ecklesiastika indelning föremål för klagan. Och då deri

ecklesiastika indelningen tillika, åtminstone i det öfvervägande flertalet

fall, utgör grunden för landets fördelning i kommuner, har saknaden i

enhet mellan områdena för statsadministrationens och den kommunala

sjelfstyrelsens verksamhet mast blifva allt känbarare, ju större betydenhet

sjelfstyrelscn under senare tid ernått. Då vidare Bevillningsstadgan ordnat

formerna för bevillningens åläggande sålunda, att åt kommunernas

organ uppdragits den egentliga taxeringen, medan deremot statens tjensteman

derå utöfva en kontrollerande verksamhet och uppbära de påförda

skatterna, hafva nämnda administrativa oregelbundenheter ej heller kunnat

undgå att utöfva en störande inverkan jemväl på beskattningens

gång. Af dessa förhållanden framkallade klagomål hafva blifvit inom

Riksdagen framstälda, och att desamma icke varit obefogade torde en

granskning af samma förhållanden gifva vid handen.

I detta afseende må först anmärkas, att de paragrafer i Bevillningsstadgan,

som afhandla distrikten för bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna,

icke äro fullt tillämpliga på de socknar och pastorat, hvilka

äro fördelade mellan två eller flere fögderier eller län. De i §§ 30 och

42 meddelade föreskrifterna att på landet i allmänhet hvarje socken

skall utgöra ett berednings- och hvarje pastorat ett taxeringsdistrikt,

ega på sådana socknar och pastorat icke tillämpning, då den verksamhet

i afseende å bevillningstaxeringarne, som Bevillningsstadgan uppdrager

åt de administrativa myndigheterna att jemnsides med kommunernas

förtroendemän utöfva, af nämnda myndigheter icke kan utöfvas utom

gränserna för deras tjenstgöringsdistrikt och derföre äfven påkallat särskilda

beskattningsförrättningar inom de delar af en socken eller ett

pastorat, som tillhöra olika administrativa fördelningar. Och om sålunda

å ena sidan ifrågavarande socknar och pastorat alltid måste fördelas i

flere berednings- eller taxeringsdistrikt, äfven utan att deras storlek,

enligt 30 och 42 §§, dertill föranleder, synes å andra sidan en sträng

tolkning efter ordalydelsen af samma paragrafer icke medgifva, att sådana

sockne- eller pastoratsdelar förenas med andra socknar eller pastorat

till gemensamma berednings- eller taxeringsdistrikt.

Dessa oegentligheter äro likväl af mera formel natur. Men äfven

om man vill medgifva, att dessa sockne- och pastoratsdelar hvar för sig

få i och för bevillningstaxeringarne räknas som särskilda »socknar» och

»pastorat», saknas icke oegentligheter af beskaffenhet att materielt inverka

på de skattskyldiges rätt.

Den väsentligaste olägenheten är utan tvifvel den, att, då beskattningen

inom de särskilda socknedelarne verkställes af olika beskattnings
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

myndigheter, som vid sina åtgöranden kunna ledas af olika grundsatser,

resultatet af taxeringen för socknen i dess helhet ofta kan komma att

förete en för rättvisa och jemlikhet i beskattningen menlig ojemnhet

mellan socknens olika delar, hvilken ojemnhet isynnerhet måste blifva

känbar vid utgörandet af de utskylder för kommunala ändamål, för

hvilka bevillningen ligger till grund; men denna oegentlighet är likväl

icke den enda.

Enligt mantalsskrifningsförordningen förrättas på landet mantalsskrifningen

af häradsskrifvare!), i allmänhet särskildt för hvarje socken.

Men dä häradsskrifvaren icke eger utöfva sina funktioner utom gränserna

för fögderiet, måste särskilda mantalsskrifningsförrättningar ega

rum och särskilda mantalslängder upprättas för de delar af samma socken,

hvilka ligga inom olika fögderier eller olika län. Om nu det fall

förutsättes, att en socken är fördelad mellan tvenne län, komma socknens

invånare att fördelas på tvenne mantalslängder, en för hvartdera

länet. Då enligt 9 § sista mom. Bevillningsstadgan hvar och en skattskyldig,

som icke tillhör någon af de uti paragrafens föregående moment

uppräknade kategorier, skall påföras bevillning der han är mantalsskrifven,

kommer hvarje sådan skattskyldig att allenast inom den socknedel,

der han är mantalsskrifven, erlägga bevillning, ehuru han måhända, såsom

till exempel är förhållandet med församlingens pastor, uppbär sina

inkomster från hela socknen. Detta medför visserligen för den egentliga

kommunalbeskattningen ingen annan olägenhet än den ofvannämnda,

som kan härflyta af en inom de olika socknedelarne följd olika beräkningsgrund

vid taxeringen, men deremot måste för det ena länet bevillningens

totalbelopp härigenom minskas med bevillningen för de inkomstbelopp,

hvilka, ehuru inom länet uppburna, beskattas inom det andra

länet. Då nu enligt 47 § Landstingsförordningen landstingsskatten skall

utgå i förhållande till den allmänna bevillning enligt Artikeln II Bevillningsstadgan

för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,

som af en hvar skattskyldig till statsverket erlägges, på det sätt att den

summa, som af landstinget blifvit till uttaxering bestämd, jemföres med

hela det från länet till statsverket utgående bevillningsbelopp enligt Artikeln

II, kommer landstingsskatten att för invånarne i det förra länet

utgå med högre belopp än den skulle utgjort, derest ofvannämnda inom

länet uppburna inkomst äfven derstädes fått läggas till grund för bevillningsskyldighet;

likasom detta län till följd af samma förhållande äfven

kommer i en sämre ställning vid beräkningen af den del af bidragen

till skjutsentreprenader, hvilken enligt Kongl. Stadgan angående skjutsväsendet

den 31 Maj 1878 skall af staten gäldas. Och dä slutligen en
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

ligt 10 § Bevillningsstadgan för inkomst, som beskattas på annat ställe

än (len skattskyldiges mantalsskrifningsort, befrielse eller lindring i bevillningen

efter § 8 icke får tillgodonjutas, eger en skattskyldig, som

inom båda socknedelarne drifver rörelse, icke samma rätt som invånare

i andra socknar att tillgodonjuta den i 8 § omförmälda förmån å hela

sin inom socknen uppburna inkomst.

Flera exempel på det för beskattningens jemna gång menliga uti

nu afhandlade oregelbundenheter skulle kunna anföras. Det anförda synes

emellertid tillräckligt ådagalägga, att frågan krafvel- allvarligt öfvervägande.

Då emellertid ovisst synes vara, huruvida medelst ändringar

äfven af omfattande art uti Bevillningsstadgan de af de administrativa

oregelbundenheterna vållade olägenheter för bevillningstaxeringarne kunna

helt och hållet försvinna, så länge sagda oregelbundenheter qvarstå, har

Riksdagen tvekat att vidtaga sådana ändringar; men då det deremot synts

antagligt, att med de upplysningar angående merberörda administrativa

oregelbundenheter och deras verkningar såväl i ena som andra hänseendet,

hvilka måste stå Eders Kongl. Maj:t till buds, en utredning angående

nu afhandlade, ingalunda ovigtiga förhållanden skulle med mindre

svårighet kunna af Eders Kongl. Maj:t verkställas, får Riksdagen i underdånighet

anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i nådigt öfvervägande,

huruvida icke de för en rättvis och jemlik beskattning menliga

följderna af den bristande enheten mellan landets administrativa och

ecklesiastika indelning må kunna undanrödjas, samt derefter för Riksdagen

framlägga förslag till de ändringar i Bevillningsstadgan, hvilka för

ändamålets vinnande kunna finnas erforderliga.

Tillika får Riksdagen, som för år 1881 åtagit sig en allmän bevillning

af 5,600,000 kronor, deraf 4,000,000 kronor att utgå på grund af

Bevillningsstadgan och 1,600,000 kronor såsom en särskild tilläggsbevillning

i enlighet med den författning, som Riksdagen härmed öfverlemnar,

i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda ny

bevillningsstadga och dertill hörande instruktion för taxeringsförrättningarne

i fullkomlig öfverensstämmelse med den år 1876 utfärdade jemte

deruti sedermera såväl enligt Eders Kongl. Maj:ts Kungörelse den 30 Maj

1879 som vid innevarande riksmöte beslutade förändringar att gälla till

efterrättelse för år 1881 och intill slutet af det år, under hvars lopp

ny bevillningsstadga af Riksdagen faststäld blifver.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 14 Maj 1880.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

Författning

angående utgörande af en särskild tilläggsbevillning såsom bidrag till

fyllande af statsverkets behof för år 1881.

Svenska Folkets vid lagtima riksmöte i Stockholm nu församlade

ombud göre veterligt, att Riksdagen, såsom bidrag till fyllande af statsverkets

behof för år 1881, beviljat en särskild tilläggsbevillning af

1,600,000 kronor att, utan sammanblandning med den öfriga allmänna,

bevillningen, på grund af nästkommande års bevillningstaxering utgå sålunda,

att å en hvar enligt andra artikeln Bevillningsstadgan skattskyldigs

debetsedel särskildt utföres ett belopp, motsvarande hälften af den

honom i debetsedeln påförda bevillning efter andra artikeln, för att på

enahanda sätt som den öfriga allmänna bevillningen af vederbörande vid

de under år 1882 infallande uppbördsstämmor uppbäras, redovisas och

till Statskontoret inlevereras; dock att de tjensteman, hvilka med debitering,

uppbörd och redovisning af detta särskilda skattebidrag få befattning,

icke eg a att derför uppbära någon särskild godtgörelse.

Stockholm, Tvär Hteggströms boktryckeri, 1880.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.