Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen af omyndigs egendom.

1881-04-19 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1881:47, Skrifvelse, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen af omyndigs egendom.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 47.

N:o 47.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 April 1881.

» j> » » Andra Kammaren den 19 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förbättrad lagstiftning angående

tillsynen å förvaltningen af omyndigs egendom.

(Lag-Utskottets Utlåtanden Nås 19 och 51.)

S. A. K.

Sedan Riksdagens Justitieombudsman uti sin till innevarande Riksdag

afgift]a embetsberättelse, under upptagande af de brister, som enligt

hans uppfattning vidlådde bestämmelserna uti förordningen angående

tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September

1861, samt under påminnelse om Riksdagens underdåniga skrifvelse

i ämnet den 13 Maj 1869, efter en framställning af den nu gällande

norska förmynderskapslagstiftning och med förordande af till sina

hufvudgrunder angifna, denna i det hufvudsakliga liknande stadganden,

föreslagit, att Riksdagen behagade i förnyad underdånig skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes med afseende å behofvet, af betryggande

föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel taga i nådigt

öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i angifna eller annan

syftning borde meddelas, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag i ämnet, samt äfven inom Andra Kammaren

blifvit, under åberopande af 1869 års Riksdags omförmälda skrifvelse,

hemstäldt om aflåtande af förnyad underdånig skrifvelse i ämnet;

så har Riksdagen, som ansett ett ordnande, på sätt Justitieombudsmannen

förordat, af den svenska förmynderskapslagstiftningen efter förebild af

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41. 13

den norska, icke böra ifrågasättas, emellertid funnit de af Justitieombudsmannen

uti embetsberättelsen samt af särskilde ledamöter i Kamrarne

under öfverläggningen framhållna bristfälligheter uti 1861 års

förordning böra föranleda till en underdånig framställning hos Eders

Kongl. Maj:t om utarbetande, på grundvalen af 1861 års förordning,

utaf bestämmelser, som, mera än de nuvarande, kunna bereda trygghet

för förvaltningen af omyndigs medel.

De hufvudsakligaste angifna bristerna i 1861 års förordning äro:

att föreskrifter saknades i fråga om, hvilken Rätt borde hafva vårdnad

å förmynderskap i vissa fall, t. ex. då en omyndig icke haft eller

hade känd fader, d. v. s. vore född utom äktenskap;

att svårighet mötte för upprättandet af förteckningar öfver förmyndarena,

när icke den regel, 1861 års förordning faststält i fråga om

forum för förmynderskap, alltid funnits eller blifvit efterlefd, i följd hvaraf

den Rätt, som enligt förordningens stadgande skulle hafva vårdnad å

förmynderskapet, icke alltid förordnat förmyndaren, och således icke

kunnat uppföra honom i sin förteckning öfver förmyndare, och den Rätt

åter, som förordnat förmyndaren, funne sig af förordningens föreskrift

hindrad att öfver förmynderskapet utöfva vårdnad och derföre icke upptoge

förmyndaren å sin förteckning, hvaraf följden måst blifva, att förmynderskap

funnes, öfver hvilka icke någon Rätt hade vårdnad;

att tillförlitligheten af denna förteckning alltid måste förblifva vansklig,

så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare skulle hos Rätten

anmäla, när myndling blifvit myndig, dött, eller när qvinlig myndling

ingått gifte;

att föreskrift felades derom, hvilken kommuns granskningsmän

skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att

de omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun, låt vara under

samma Rätts domvärjo, och i den kommun, dit de flyttat, egde fastighet,

ja all sin förmögenhet;

att ovisshet rådde, huruvida förmyndare-redovisning borde afslutas

efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas från den dag,

på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller emottagit förmynderskapet;
att

icke stadgadt blifvit, huru domstol å landet hade att förfara

med delgifvandet af föreläggande för förmyndare, som försummat sin

redovisningsskyldighet;

att alltför otillräckliga föreskrifter blifvit gifna angående förfaringssättet,

då granskningsmännen anmält, att det vore nödigt, att förmyndaren

lemnade inteckning i sin fasta egendom eller annan säkerhet för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 47''.

de förmyndaremedel, som hos honom innestode, enär af den hithörande

5 § i förordningen det icke kunde inhemtas, huru eu sådan skriftlig

handling borde upprättas, som för intecknings ernående erfordrades, ej

heller huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet

skulle förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen

beviljats, eller hvilken leinnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets

förvaltning;

att icke stadgadt funnes, det underrättelse skulle Rätten meddelas,

när förmyndare aflede eller när förmyndare eller myndling flyttade från

ort till annan;

att viss tid icke funnes bestämd för uppdraget att vara god man;

att, genom nuvarande skyldighet för hvarje särskild förmyndare att.

till Rätten ingifva den summariska uppgiften, både för domare och förmyndare

större besvär uppstode, än om de summariska utdragen, socknevis

ordnade, genom vederbörande granskningsmän eller kommunalnämnd

ingåfves till Rätten;

att, då anmärkning mot af förmyndare afgifven årsräkning eller

eljest mot förmyndares vederhäftighet skulle af Rätten pröfvas, hvarken

granskningsman eller någon annan vore förpligtad att föra talan för den

omyndige; och

att Rätten, i brist af uttrycklig föreskrift, icke, vid förekommande

giltig anledning, vare sig på grund af anmälan eller annorledes, att förmyndare

vore mindre vederhäftig, ansåge sig kunna utan hans hörande

omedelbarligen skilja förmyndaren från hans uppdrag.

De särskilda antydningar, som, utöfver hvad utaf sjelfva anmärkningarne

omedelbarligen framgår, gifvits angående lämpligaste sättet att

afhjelpa de framhållna olägenheterna, torde kunna så sammanfattas, att

man inom Riksdagen i allmänhet ansett, det mycket skulle kunna vinnas

i större betryggande af omyndiges medel, derest gode männen eller

kommunalnämnden ålades ökade skyldigheter samt de derjemte erhölle

utsträckt befogenhet.

På grund af det nu anförda får Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t

i underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta öfverse nu

gällande lagstiftning angående tillsynen å förmyndares förvaltning af

omyndigs egendom samt, med bibehållande af hufvudbestämmelserna

uti förordningen den 24 September 1861, föreslå de ändringar i eller

tillägg till samma förordning, som, på grundvalen af ökade skyldigheter

för gode männen och för dem utsträckt befogenhet, i förening med

andra ändamålsenliga bestämmelser, leda till större trygghet vid förmyndaremedels

förvaltning, eller ock, der Eders Kongl. Maj:t finner detta

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 47. 15

syfte kunna med andra grunder för förvaltningen bättre vinnas, till

Riksdagen i ämnet göra den framställning, som häraf må blifva en

följd.

Riksdagen framhärdar o. s. v.

Stockholm den 19 April 1881.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.