Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, om ändring i ''gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

1881-04-25 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1881:55, Skrifvelse, om ändring i ''gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 55.

9

W:o 55.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 April 1881.

— — — Andra Kammaren den 25 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, om ändring i ''gällande bestämmelser

rörande ersättning till vittnen i brottmål.

(Sammansatta Stats- ocli Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2).

S. A. K.

Inom Riksdagen har föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

bland annat, att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 9

September 1873, en författning skulle utfärdas, hvarigenom stadgades att

den som allmän åklagare, å tjenstens vägnar, åberopat till vittne i brottmål,

der brottet vore af den beskaffenhet att det kunde af åklagare utan

angifvelse af målsegande åtalas, och som sig instält vid domstol, borde,

derest vittnet det äskade och domaren pröfvade sådant skäligt, tilläggas

ersättning af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med

högst 1 krona 50 öre för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet

vid domstolen erfordrades, samt skjutspenningar för en bäst fram och åter.

Hvad först angår förslaget om höjning af den ifrågavarande traktamentsersättningen,

har Riksdagen visserligen icke förbisett, att det är en

hvarje samhällsmedlem åliggande skyldighet att i hvad på honom ankommer

bidraga till rättstillståndets uppehållande, äfven om dermed är förenad

någon personlig uppoffring; men å andra sidan har dock icke synts

kunna förnekas, att det belopp af högst 50 öre, hvartill dagtraktamentet

Bill. till Biksd. Prof, 1881. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Haft. 2 .

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 55.

för vittnen i brottmål för närvarande är bestämdt, icke står i skäligt förhållande

tlil den uppoffring, vittne kan få vidkännas för sin inställelse vid

domstolen. Vid sådant förhållande och då det måste vara angeläget att

förekomma, det icke en eller annan till följd af den ringa ersättningen

söker undandraga sig att meddela upplysningar, hvilka för åstadkommande

af bevisning kunna vara af vigt, samt härvid derjemte bör uppmärksammas,

att de personer, hvilka i brottmål åberopas såsom vittnen, oftast tillhöra

de mindre bemedlade klasserna, har Riksdagen icke tvekat att biträda

förslaget i denna del, helst den omständighet, att ersättningen alltid skulle

A?ara beroende af domarens pröfning, har ansetts kunna innebära tillräcklig

säkerhet mot sådant missbruk, att någon, för att komma i åtnjutande

af den förväntade godtgörelsen, skulle genom föregifvande af större kunskap

om saken, än han verkligen eger, låta åberopa sig såsom vittne i

mål, der han ej har någon upplysning af vigt att meddela.

Vidkommande härefter förslaget om borttagande af den såsom vilkor

för ifrågavarande ersättningsskyldighet nu gällande bestämmelse, att vittnets

hemvist skall vara beläget på minst en mils afstånd från domstolen, har,

i fråga om ersättningen för uppehället, jemväl detta förslag synts böra

vinna bifall. Ofta kan nemligen ett vittne, ehuru boende i domstolens

omedelbara närhet, få tillsätta större delen af en dag för vittnesberättelsens

afläggande, och i dylikt fall lärer det ej vara med billighet och rättvisa

förenligt, att icke någon godtgörelse beredes, utan torde, derest domaren

pröfvar sådant skäligt, vittnet böra åtnjuta ersättning, lämpad efter

den arbetstid, hvaraf det i och för sin inställelse vid domstolen gått

förlustigt.

I fråga åter om godtgörelse för resekostnaden har Riksdagen ansett

någon bestämmelse i afseende å afståndet böra bibehållas, helst vittnet

eljest kunde besvära domstolen med pröfning af ersättningsanspråk, huru

ringa afståndet än vore; men Riksdagen har funnit det minsta afstånd,

som skulle berättiga till ersättning, böra fastställas till en half mil.

Derjemte har Riksdagen ansett, att, i sammanhang med nu ifrågasatta

betydliga höjning af dagtraktamentets belopp samt berörda nedsättning i

fråga om afståndet såsom vilkor för resekostnadsersättning föreskrift bör

meddelas derom, att denna ersättning skall beräknas efter afgiften för

billigaste plats å jernväg eller ångbåt, derest färden till och från den

ort, der domstolens förhandlingar ega rum, kan med dylik lägenhet

företagas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 55.

11

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen för sin del beslutit

en författning, hvarigenom, med upphäfvande af Kongl. kungörelsen den

9 September 1873, förordnas:

Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den, som

vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tillämpas

i brottmål, som af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der

brottet är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse

af målsegande, så att den, som allmän åklagare å tjenstens vägnar

åberopat till vittne i dylikt mål och som instält sig vid domstolen, eger,

så framt vittnet det äskar och domaren pröfvar sådant skäligt, att, i de

händelser, då den tilltalade antingen icke kan till ansvar dömas eller ock

sakfälles, men saknar tillgång att ersättningen utgifva, af allmänna medel

åtnjuta ej mindre ersättning för vittnets uppehälle med högst 1 krona 50

öre för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid domstolen

erfordras, än äfven, derest vittnets hemvist är beläget på minst en half

mils afstånd från det ställe, der domstolen sammanträder, godtgörelse för

resekostnaden med skjutspenningar för en häst fram och åter, eller, der

jernvägs- eller ångbåts! ägenhet kan för resan eller någon del deraf begagnas,

med afgift för billigaste plats å jernväg eller å ångbåt. Varder

den tilltalade frikänd och finnes åtalet vara utan skäl anstäldt, åligge

nämnda ersättningsskyldighet åklagaren.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 25 April 1881.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.