Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, med förslag till förordning angående förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i Lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

1882-05-17 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1882:38, Skrifvelse, med förslag till förordning angående förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i Lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

3

N:o 38.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 Maj 1882,

— — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, med förslag till förordning angående

förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i Lagen

angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

(Lag-Utskottets Utlåtande!! Näs 24 och 55.)

S. A. K.

Under de förhandlingar, som föregingo antagandet af 1877 års

lag angående eganderätt till skrift, ifrågasattes inrymmande i lagen af

bestämmelser, som under vissa vilkor skulle bereda författare skydd

under viss tid mot öfversättning utan medgifvande. Något stadgande

i sådan rigtning blef visserligen icke då antaget, men den tid, som sedan

dess gått, torde icke lemnat rättsuppfattningen inom vårt land i

förevarande hänseende utan utveckling.

Riksdagen finner för sin del, att en författares rätt till alstren af

hans andliga verksamhet ej bör vara inskränkt endast till det språk,

hvari han sjelf klädt sina tankar. Författaren har ett helt naturligt

intresse att kunna förekomma en dålig öfversättning af sitt arbete, och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

billigt synes också vara, att han må åtnjuta åtminstone någon del af

den vinst, som öfversättningen kan medföra.

Detta senare skäl har en särskild betydelse för författare å andra

än de stora kulturspråken. Ett arbete på författarens eget språk, som

har ett jemförelsevis ringa område, kan ej erhålla någon afsättning jemförlig

med den, som eu öfversättning till franska, tyska eller engelska

språken kan påräkna, derest arbetet är af värde och författarens rykte

stadgadt. År rätten till öfversättning författaren förbehållen, kan denna

i sådant fall ofta bereda honom vida större ekonomisk fördel än han

kan påräkna af originalet.

De ekonomiska vilkoren för vetenskapligt och vittert författareskap

äro ingalunda likgiltiga. Stå dessa lågt, måste den inhemska literaturen

blifva derpå lidande och råkar lätt i förfall. Dennas plats intages

då af främmande literatur, och eu främmande folkandes skapelser

komma att utgöra de bildade klassernas andliga näring. Ett sådant

förhållande kan åter i längden ej undgå att verka skadligt på ett lands

uationella lif.

Det har väl blifvit sagdt, att för ett folk, hvars språkområde vore

så inskränkt som det svenska, kunde ett band på öfversättningsfriheten

icke undgå att verka hämmande på spridning af kunskap och upplysning.

Behofvet för ett sådant folk att fullständiga sin egen literatur

med öfversättningar från utlandets bättre verk vore oändligt mycket

större, än det som förefunnes hos folk med vidsträckt språkområde och

betydligt rikhaltigare literatur än den svenska; och det kunde befaras

å ena sidan, att de utländska författarne skulle icke sällan fordra så

höga arfvoden för rättigheten att i svensk öfversättning utgifva sina

arbeten, att vår inhemska literatur komme att, under skyddstiden sakna

månget värdefullt utländskt verk, och å den andra sidan, att de utländske

förläggarne i allmänhet icke skulle bjuda de svenska författarne

någon motsvarande godtgörelse för rättigheten att öfversätta

svenska arbeten. Riksdagen delar icke dessa betänkligheter utan anser,

att en viss kortare tids skydd mot öfversättning af skrift skulle vara

till afsevärdt gagn ej mindre för den allmänna bildningen än för inhemske

författare och skicklige öfversättare.

Skyddet mot öfversättning bör emellertid icke lemnas på lika

lång tid som skydd mot eftertryck. Fall kunna stundom förekomma,

då det ej ligger i författarens intresse att föranstalta om en öfversättning

af sin skrift, och ett förbud för annan att gå i författning härom

skulle för sådan händelse, utan något gagn för författaren, endast hin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38. 5

dra dem, hvilka ej förstode dennes språk, att draga nytta af hans arbete.

Vill eller kan författaren ej sjelf eller genom annan öfversätta

sin skrift, kan ej skäligen begäras, att sådan öfversättning af undseende

för hans rätt skall helt och hållet förbjudas. Författarens rätt i förevarande

hänseende synes väl och tillräckligt tillgodosedd, om hans

skrift skyddas mot öfversättning under fem år från det originalet utkom

och under vilkor, dels att han genom tillkännagifvande på titelbladet

förbehållit sig öfversättningsrätt till ett eller flere uppgifna språk,

dels ock, att han utgifver öfversättningen inom två år från den tid,

skriften först trycktes.

På grund af eu mängd internationella konventioner kan skydd

för tryckt skrift, deruti inbegripet äfven skydd under vissa vilkor mot

öfversättning af sådan skrift på i allmänhet fem års tid, sägas hafva

öfvergått till europeisk internationel rätt; och Riksdagen finner äfven

för vårt land tiden vara inne att möjliggöra afsittande på grund af 19

§ i lagen angående eganderätt till skrift af internationella överenskommelser,

som mot öfversättning utan medgifvande skydda inhemska författare

i utlandet och utländske i Sverige.

Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet skett, har, på grund

af hvad nu i korthet anförts, för sin del beslutit följande

Förordning angående förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i lagen

angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 3, 10 och 21 §§ i lagen angående

eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877 skola erhålla följande förändrade

lydelse:

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk

författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande

på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta om öfversättning

af densamma till ett eller flere uppgifna språk, och har lian,

inom två år från den tid skriften först trycktes, sådan öfversättning

utgifvit; vare under fem år från nämnda tid annan förbjudet att öfversättning

deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfversättningsrätten

sålunda blifvit förvarad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

10 §.

Der ej i tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är

stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan vederbörandes tillåtelse,

annans skrift i dess helhet eller delvis trycka så länge stadgad

skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre, att

oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning

utgifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid

mot 2 eller 3 §, eller förläggare eller den, som tryckningsrätt till

skrift å honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot

förlagsaftalet.

21 §.

Vid tillämpning af de i 3, 5, 7, 8, 9, 13 och 14 §§ gifna tidsbestämmelser

inberäknas icke det kalenderår, under hvars lopp det förhållande

inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.

Med underdånig anmälan härom framhärdar Riksdagen o. s. v.

Stockholm den 17 Maj 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.