Sök i Ratio Lex

Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

1882-05-17 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1882:41, Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

1

N.o 41.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 Maj 1882.

— — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts

nådiga proposition med förslag till förordning rörande

Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och

Norge.

(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.)

S. A. K.

Uti nådig proposition den 13 sistlidne Januari har Eders Kongl.

Maj:t till Riksdagens antagande öfverlemnat förslag till förordning rörande

Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Vid pröfningen af detta förslag hafva dess bestämmelser synts

Riksdagen vara för Lapparne betryggande samt egnade att för framtiden,

så vidt möjligt, förlika de stridiga intressen, mellan hvilka förslaget

haft att skilja, och har fördenskull Riksdagen funnit sig böra i

liufvudsakliga delar godkänna hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit.

Allenast i några få punkter har förslaget gifvit anledning till anmärkningar.

De ordalag, hvari 3 mom. af dess 9 § blifvit affattadt, kunde tilläfventyrs

lemna rum för tvifvel, huruvida renegare, hvilka icke äro

Lappar men hafva sina renar i Lappens vård, skola vara skyldiga att

i likhet med Lapparne deltaga i utgörandet af den skadeersättning,

syne- och rättegångskostnad, som i följd af den gemensamma ansvarigheten

kan varda bestämd att utgå. Att en dylik skyldighet skall

åligga dem, torde emellertid framgå ur jemförelse med dels stadgandet

Bill. till Riksd. Rrot. 1882. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

i 24 §:ns första punkt, dels ock bestämmelsen i 7 § derom, att Lapp,

som vill med renar flytta till trakt, der distriktindelning eger rum,

åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva antalet af de renar,

han kommer att medhafva, samt desses egare. Riksdagen ifrågasätter

fördenskull ingen ändring af detta moment, men har ansett sig höra

uttryckligen framhålla den uppfattning af dess innehåll, hvilken varit

vid momentets godkännande för Riksdagen bestämmande.

Då förslaget icke afser att bestämma Lapparnes rättsliga ställning

inom hemlandet, utan allenast att ordna de frågor, som stå i samband

med deras flyttningar mellan de förenade rikena, så har Riksdagen

ansett författningens rubrik böra erhålla en lydelse, som närmare, än

den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna, angifver området för lagens

tillämpning. Att genom en dylik ändring undanrödja alla tvifvelsmål

härutinnan har synts Riksdagen vara så mycket mera angeläget som

lagen, om den skulle tillämpas jemväl å uteslutande inhemska förhållanden,

kunde finnas stå i strid med välförvärfvade rättigheter och

innebära ett intrång i enskild egande- och besittningsrätt, Riksdagen

syftar härvid på förhållandena inom Jemtlands län. Komme förordningen

att uppfattas såsom en lag angående Lapparnes rättsförhållanden

i allmänhet, så skulle, oaktadt de jemtländska Skattelapparne vid den

för längre tid sedan fullbordade afvittringen erhållit bestämdt begränsade

områden, utan att dervid såsom vid afvittringen inom Norr- och

Vesterbotten något förbehåll blifvit gjordt, att de äfven efter afvittringen

skulle få utom det egentliga dem tilldelade område söka bete

för sina renar samt begagna skogen, en dylik rättighet anses vara

dem genom denna författning tillagd. En ändring af förordningens

rubrik, redan tillräckligt motiverad af önskvärdheten aftvinna det med

lagens mening mest öfverensstämmande uttryck, har vid sådant förhållande

synts vara oundgängligen af nöden.

I 14 § finnes föreskrifvet, att hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§

stadgas i afseende å behandlingen af deri omförmälda ersättningsfrågor

ej eger tillämpning å dylika frågor, som uppkomma i Sverige,

utan förfares med dessa efter allmän lag. Motsvarande bestämmelse

uti det lagförslag i ämnet, som af Eders Kongl. Maj:t framstäldes till

1871 års Riksdag, hade i stället för uttrycket “allmän lag“ beteckningen

“der gällande lag“. I dess nuvarande lydelse innebär stadgandet,

att nämnda ersättningsfrågor skulle i Sverige efter allmänt rättegångssätt

behandlas. Då emellertid eu förenklad procedur för dylika frågor

äfven inom vårt land torde framdeles finnas önskvärd och Sverige i

ett dylikt ämne billigtvis må ega att på egen hand stifta lag, har

Riksdagen ansett stadgandets tidigare ordalydelse vara att föredraga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41. 3

I 17 § finnes stadgadt, att laglig stämningstid, när Lappar i sitt

hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är tre månader,

samt att den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter

stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid kyrkan

i den socken, der han senast haft sitt hemvist. Att denna § allenast

åsyftar de fall, der Lapp skall stämmas i frågor, hvilka i författningen

afses, är uppenbart. Också har ändring af paragrafen till förtydligande

i sådant hänseende ej synts vara af nöden. Riksdagens betänkligheter

hafva afsett paragrafens senare punkt. Det stämningssätt, som der beskrifves,

erbjuder i följd af Lappens kringflyttande lefnadssätt ringa

garanti, att han skall erhålla underrättelse om kallelsen, fastän, såsom

stadgandets mening måste anses vara, mantalsskrifningsorten afses med

uttrycket “den socken, der han senast haft sitt hemvist44. Det torde

derföre vara angeläget att söka förebygga, det ifrågavarande sätt för

stämnings kungörande varder i oträngdt mål användt. Härutinnan

synes emellertid stadgandet ej gifva tillräcklig trygghet. Den farhågan

ligger nära till hands, att de, hvilka skola delgifva stämningen, mången

gång komme att blifva väl hastiga i att finna Lappens vistelseort

okänd, likasom ock att domstolen i grannriket, derest svaranden uteblefve

och stämningens laglighet skulle pröfvas, kunde vilseledas i en

så vansklig fråga som den, huruvida hans vistelseort varit obekant.

Riksdagen anser, att en nödig begränsning af stadgandet vinnes genom

den bestämmelsen, att ifrågavarande stämningssätt ej må användas,

med mindre vederbörande länsman gifver intyg derom, att Lappens

vistelseort är okänd. Hos länsmannen kan man förutsätta såväl full

trovärdighet som ock en noggrannare kännedom än hos de fleste andra

om de till hans distrikt hörande Lapparnes vandringar och uppehållsorter,

till hvilken kännedom åtskilliga bestämmelser i förevarande

författning genom densammas antagande skulle komma att i sin mån

bidraga.

Enligt den regel, som uttalades i första punkten af förslagets

24 §, är Lappen berättigad att använda grannlandets område till underhåll

för renar utan afseende å, huruvida de djur, med hvilka han der

infinner sig, äro honom tillhöriga eller af egarne stälda i hans vård,

oafsedt huruvida dessa andra egare äro Lappar eller ej. Då nu i senare

punkten af samma § är sagdt, att bofaste renegare hafva, der de

hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter

och skyldigheter som Lapparne, så tyckes förslagets mening

vara, att den bofaste invånaren skulle, vare sig han stälde sina renar

i Lappens vård eller annorledes åt dem beredde uppsigt, åtnjuta lagens

förmåner. Af motiven till det förslag, som 1866 års komité afgaf och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Biksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

i hvilket sistnämnda stadgande först inkom, framgår emellertid, att

med detsamma allenast åsyftats det förhållande, att i Norge finnes en

talrik befolkning af lapsk härkomst, hvilken upphört med nomadlifvet

och egnat sig åt jordbruk eller fiske m. m., men ännu eger ett betydligt

antal renar, hvillca under vintrarne åtfölja de nomadiserande

Lappande, men om vårarne mottagas och hela sommaren igenom vårdas

af egarne. Komiterade ansågo sig böra uttryckligen föreskrifva,

att desse, om hvilkas egenskap att vara Lappar tvekan till äfventyrs

kunde uppkomma, skulle, då de ginge i vall med sina renar, i allo anses

såsom Lappar. Otvifvelaktigt afser alltså förslaget, att de förmåner,

som genom detsamma tillerkänts äfven sådana renegare, som ej

äro Lappar, endast kunna genom Lappar komma dem tillgodo. Riksdagen,

som finner denna grundsats rigtig, har ansett angeläget att,

till undvikande af den angifna missuppfattningen, paragrafens senare

punkt erhåller en lydelse, som bättre än den af Eders Kongl. Maj:t

föreslagna återgifver dess syfte.

I 27 § är uttryckligen sagd!, att i Norge den enskilde skall vara

skyldig att för de i paragrafen omförmälda ändamål afstå sin jord.

Att jemväl i Sverige en dylik skyldighet skall åligga jordens egare

eller innehafvare, skulle, såsom motiven till motsvarande stadgande i

det af 1866 års komité afgifna förslag utvisa, vara uttryckt genom den

bestämmelsen, att i Sverige skulle förfaras enligt gällande förordning

angående jords afstående för allmänt behof. Denna hänvisning torde

emellertid ej vara för syftet tillräcklig. Under sådant allmänt behof,

för hvilket expropriation är genom Kongl. Förordningen den 14 April

1866 medgifven, torde möjligen låta sig hänföra Lapparnes behof af

renvägar; men svårligen skulle efter nämnda förordning skyldighet

kunna åläggas jordinnehafvaren att afträda sin jord för något af de

tvenne öfriga i 27 § omförmälda ändamål. Vid sådant förhållande

har Riksdagen funnit ändring af paragrafen böra ske i syfte att uttrycka,

att jemväl i Sverige skyldighet att afträda jord skall för de i

densamma omnämnda ändamål eg a rum, och hänvisningen till expropriationsförfattningen

bibehållas allenast för att angifva, huru med

ersättningens bestämmande skall förfaras; hvarjemte och då föreskriften,

att i Norge ersättningen skall bestämmas genom värdering, icke

utmärker, att, såsom af paragrafens lydelse i norsk text framgår, ersättningen

skall fastställas i sådan särskild förrättning, som i Norge

benämnes Taxt, Riksdagen ansett, att en antydan härom borde i stadgandet

intagas.

Innehållet af 29 § 2 mom. har synts Riksdagen vara ofullständigt

i fråga om grunderna för en, såsom möjlig förutsatt, ny lagstift
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o il.

ning, särskild för hvardera riket, ity att der icke återfinnes något af

livad som i 3 § afser betesrätten för de Lappar, som under hvilken

årstid som helst beta sina renar å fjällen på ömse sidor om riksgränsen;

hvarförutom Riksdagen funnit bestämmelserna i samma moment

kunna tydligare än i den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lagtexten

framträda genom en något förändrad ordställning.

Af nu anförda skäl har Riksdagen ej kunnat bifalla Eders Kong!.

Maj:ts ifrågavarande förslag oförändradt, men deremot för sin del beslutat

följande:

Förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade

konungarikena Sverige och Norge.

1 §•

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillåtes, med sina renar flytta

fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen

svensk eller norsk undersåte.

2 §•

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva

svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter,

på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman

och kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest;

dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike,

hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra

riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos

förenämnde embetsmän företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån

han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 §

tillåtet är.

3 §•

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det

ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvardera

rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der,

under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter, betjena

sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar

som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares eller brukares

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

samtycke må ej svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge

under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti och September

månader, eller norska Lappar under nämnde månader med sina renar

vistas i Sverige; dock eg a Lapparne i de trakter, der de efter gammal

sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta sina renar å fjällen

på ömse sidor af riksgränsen, att fortfarande utöfva denna rätt i samma

utsträckning som hitintills. Öfverträdelse af det i denna § gifna förbud

straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 kronor och

annan gång af högst dubbelt.

4 §■

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, eg a

Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen

samt eu och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör

staten, erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning

för torra träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda

skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör

enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som

i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen

eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två gode

män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna

att utse god man, åligger det förrättningsmannen att i partens ställe

utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle hvad om

kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen

tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda skjutsersättning

och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd god man

åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten bestämmer

om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas mellan par-

terna eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär öfver synen

må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda ersättningsbeloppet

jemte synekostnaden eger utmätning rum utan dom eller

utslag.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt

eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar

att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af

växande löfträd sig tillegnat i enskild skog, straffes med böter högst

40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

Växande löfträd, som af Lapparne tagas i statens skogar för att användas

till stängsel, skola af Lapparne afbarkas. Lapp, som underlåter

detta, böte högst 40 kronor. Virke, som Lapparne på deras

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

RiJcsdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

vistelseort under sommaren lagligen användt till stängsel, gammer,

tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan

Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare,

som häremot bryter, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen

efter allmän lag medför högre ansvar.

5 §.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader

må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande

äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda

sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne

tillgängliga.

6 §.

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna

indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina

renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i 9 §

3 och 4 mom. sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af

renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega rätt att söka bete för sina

renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas

eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna,

med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från odlad mark.

Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt landskapets

utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant sätt, att de

renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas komma att,

der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela distriktet,

utan att öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum bestämmes af

Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

7 §.

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning

eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget

och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han ärnar

uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medftha,

och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet

med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvardera riket skola de Lappai’, hvilka anmält sig vilja uppehålla

sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman inom

sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas förordnande

af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller ock

af länsmannen förteckning å alla de Lappar, som komma att stå under

hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne, enligt

föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna förteckning

insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen

eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till amtmannen eller

landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör, jemte uppgift å de

utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman

eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något

visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det

Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme

linnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det

län eller amf, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne

kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område,

men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen

eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,

till det anvisade området, straffes med böter första gången af högst 40

kronor och annan gång af högst dubbelt. Vid områdenas fördelning

iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas

till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han

lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående

året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme

någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva

på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrifna uppgifter

äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen

eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa

bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål,

eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om

Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad,

men med afseende å hvilken Konungen särskildt förordnat, att anmälningsskyldighet

skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen

i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande

område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

9

8 §•

Det åligger hvarje förman och andre förman:

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först

ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de till hans distrikt

hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån.

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen

uppvisa sitt förordnande jemte föiffeckningen öfver de Lappar, som

anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva

stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappars

uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom distriktet,

samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro

upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen

göra anmälan.

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

cl) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt

befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande

befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt

syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon

uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad,

samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår

om skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för

uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han,

om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning

angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;
f)

att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven

skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse

till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla

den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt

val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast

innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för

ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har

han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

9 §•

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för

att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan

ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller

hjortronland, ersättes af den eller dem, genom livilkas renar skadan

blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter,

som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt,

eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst

brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor,

diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter.

Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes

bevakning, böte dessutom den skyldige för hvarje gång högst 40 kronor,

hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans

ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd

är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna

renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant

distrikt, hvarom i 6 § förmärs, och kan det ej utrönas, genom, hvilken

eller livilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningskyldigheten

de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet

jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan

fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer

distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra

Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro

stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven

dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar

i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats,

eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar,

vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning

ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom.

stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl

efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare

eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt

bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amf särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet

rum, om renar komma in och beta å sådan utmark

under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne

begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt

derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd

af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta

bostad.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar

någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan

lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom

i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes,

så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka

böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan

och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd

och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning

kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett

inom distrikt, hvarom i 6 § förmäles, äfven förmannen eller andre förmannen

för de Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom

distriktet Lappar från båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska

som norska förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande

inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället

en af de i närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt,

der både svenska och norska Lappar sig uppehålla, en af hvardera

folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver

någon af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

11 §•

Varder vid den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i

godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk

fullfölja vill, att skyndsamlingen hos länsmannen i orten eller

annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar,

begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna

syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskilt

förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom

den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrifna nämnd, eller,

om sådane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de

män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall

den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan

ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen

instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen före

förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu kilometer

från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla

tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen

eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de

redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit

för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på

deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen

i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande

icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som

synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå, att den

frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan,

medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om

sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.

Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå

hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig

grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma

och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans

uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om

marken är inhägnad eller oinhängnad m. m., äfvensom angående den

eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, renarnas

antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig

att på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara

honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en

för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits

inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till

såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre

uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit

till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter,

hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende,

samt alla andra förhållanden, som eg a inflytande å skadeersättningens

belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva

förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom

lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd

och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förättningsmannen synemännen

om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt,

dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i

händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening

gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje

fäll vid protokollets afsilande afgifva sitt utlåtande, huruvida han

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt

i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande

på saken.

Innan förrättningens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma

förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma

verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Värdering, som omtalas i denna paragraf, kan i händelse af rättegång

förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen,

jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente,

för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande

af synen 4 kronor om dagen och för utdrag af protokollet deröfver

70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och för bevittnande

af protokollsutdragets rigtighet erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen

åtnjuta för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre.

13 §.

Kan ej heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom

förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan

lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af

förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande

angående de mäns trovärdighet, livilka förrättat den föregående

besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning

om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande,

i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för

offentliga politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande

af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen,

enligt hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen

eller eljest till följd af 9 § äro för den samma ansvarige.

Sådana mål kunna efter omständigheterna handläggas antingen vid extra

rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa

mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan

ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej an ställes, i hvilket

fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den,

som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra

och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning

icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada

af renar, utföres i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan

talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande,

derest ej hvad i 10 och 11 §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande

till förlikningskommission är ej erforderligt.

14 §.

Hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen

af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika

frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter der

gällande lag.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 §

stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman

i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöilo sig derstädes vid

nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske som

den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara i

målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas

renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn

stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den

eller’ de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om

deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål

i saken.

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma

förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres;

och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

Till man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den,

mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämma.

16 §.

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 mom. sägs, blifvit till ansvarighet

för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan

enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning,

som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem,

som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles,

eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar

inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka

talan om återgäldande af hvad de erlagt eller den del deraf, som å

öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras senare

än två år, efter det skadan skedde.

17 §•

Laglig, stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas

till domstol i andra riket, är tre månader. Den, hvars vistelseort enligt

vederbörande länsmans intyg är okänd, njuter tre månaders tid

efter stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid

kyrkan i den socken, der han senast haft sitt hemvist.

18 §.

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar,

skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt

icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma

vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne

genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas

på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada,

som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven

om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den

tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § ega att med sina renar

der uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas

bundna eller vara försedda med klubba; landshöfdingen eller amtmannen

dock obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller

särskilda fall medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att

det med densamma afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken

af klubban äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på

klubbningen gifvas af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl

må kunna förordna, att i trakt, der distriktindelning icke eger rum,

de bofastes hundar under tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller

klubbade. Hund, som har till vana att jaga renar äfven på tillåtet

uppehållsställe eller att döda renar, skall af egaren, efter föreskrift af

polismyndigheten, dödas; och åligger det polismyndigheten att, der

egaren sådant underlåter, genast låta döda hunden. Underlåter egare

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Biksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

af hund att ställa sig till efterrättelse hvad här ofvan stadgas, eller

de af landshöfdingen eller amtmannen i öfverensstämmelse dermed

gifna föreskrifter, straffes med böter högst 40 kronor.

4. När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit

förordnad att upptaga dylika mal, klagar öfver sådan förnärmelse

som ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången

undersökning så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning,

i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse

till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att

ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom

allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda grunder,

men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit,

med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra

och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver till

förlikningskommission instämmas.

19 §.

De i 3, 4 och 7 §§ samt i 18 § 3 mom. omförmälda förseelser

åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige

skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

20 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter

eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket

bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed

förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen

icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Apellationsfristen er udloben)

eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den

sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i högre

rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig

till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen

är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges,

på grund hvaraf den sökta verkställigheten må eg a rum, bevis derom

å domen samt sände handlingarne till vederbörande amtman eller landshöfding

i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande

och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding

eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om

ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

likningar, hvilka eg a kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen,

då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet

öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen

enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga

kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras

gäldande, förfares enligt det lands lagar,» der böterna skola uttagas.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af

denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom

två stämningsmän eller nämndemän. Dervid skall ock, om rättegången

är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde affordras förklaring, huruvida

han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt 15 §

blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i

nämnda hänseende sig förklara.

22 §.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i Sverige,

må ej stämpladt papper användas.

23 §.

I öfrigt komma de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar att

tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

24 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed

icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras

vård.

Bofaste Lappar hafva, när de sjelfve vakta sina renar, i afseende

å dessa samma rättigheter och skyldigheter som de flyttande Lapparne.

25 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtmän,

skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af

dem tillagda rättigheter.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Raft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

26 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne

i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen

vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det området

ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig

betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes

tjenlig.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den

utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka

år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning, odling,

säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt icke

utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndighets beslut,

af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller herbergen för

resande.

27 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmäla ändamål,

eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker,

eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att

använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare egaren eller

brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot

ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes

i Norge genom värdering (Taxt) och i Sverige enligt gällande förordning

angående jords afstående för allmänt behof.

28 §.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet

emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom

Finnmarkens amt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt för

sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskildt gällande bestämmelser

att å honom tillämpas.

s

29 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser

blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena bestäm
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

mer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till gränsetraktaten

af 7|18 Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande af eller ändring i denna förordning blifver

i hvartdera riket, så vidt angår det andra riket eller dess undersåtar,

först gällande, när antingen motsvarande beslut är fattadt å den andra

sidan, eller ock tre år förflutit från det i någotdera riket, icke allenast

beslutats upphäfvandet af denna förordning, utan jemväl angående

Lapparne från det andra riket antagits ny lag, hvars giltighet icke

gjorts beroende af någon motsvarighet i lagbestämmelser i detta senare

rike; dock att sådan särskild lag icke må stiftas förr än efter tio år

från den dag, då denna förordning trädt i kraft.

All lagstiftning, som kan komma att träda i stället för denna förordning,

skall hvila på följande grunder, nemligen:

att begge rikenas Lappar skola allt framgent, som hitintills, kunna

hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla

sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems

amt i Norge samt den öfriga delen af året i de angränsande

Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige, med lika rättigheter

som de, hvilka i nämnda amt eller län tillkomma rikets egna

Lappar; äfvensom särskild! i de trakter, der Lapparne efter gammal

sedvana plägat under hvilken tid af året som helst beta sina renar å

fjellen å ömse sidor om riksgränsen, de fortfarande skola vid denna

betesrätt bibehållas i samma utsträckning som hitintills;

att de i denna förordning Lapparne tillförsäkrade rättigheter till

bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar icke må inskränkas eller upphäfvas;
att

den i förordningen faststälda begränsning i Lapparnes ansvarighet

för skada, som af renar föröfvas på utängsslåtter och utmark,

icke må till mehn för Lapparne förändras; samt

att den i förordningen medgifna rätt till verkställighet i det ena

riket af domar gifna och förlikningar ingångna i det andra icke må

upphäfvas eller inskränkas.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 17 Maj 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.