Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen.

1884-03-15 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1884:12, Skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse, N:o 12.

samtlige delegarne, efter hvars och ens egovälde, inför magistraten i

staden utväljas. Uppkommer om valet tvist, döme derom stadsdomstol.

Detta sitt beslut får Riksdagen härmed för Eders Kongl. Maj:t

tillkännagifva.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 15 Mars 1884.

N:o 12.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 15 Mars 1884.

— — — — Andra Kammaren den 15 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af § 104

Konkurslagen.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.)

Till Konungen.

1862 års konkurslag innehöll i sin ursprungliga lydelse icke någon

bestämmelse om viss minimiprocent, som vid ackord skulle gifvas,

derest ackordet skulle kunna af rätten fastställas, utan blef det nu

härom gällande stadgande infördt i konkurslagen genom förordningen

den 12 Maj 1870. Då Riksdagen i skrifvelse den 14 Maj 1869 (N:o 89)

hos Eders Kongl. Maj:t anmälde det beslut i ämnet, Riksdagen då fattat,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse, N:o 12.

men hvilket, i anseende till ett formfel, icke omedelbarligen kunde till

lag upphöjas, yttrade Riksdagen:

»Beträffande vilkoren för ackords godkännande, så har vid innevarande,

liksom vid föregående riksdagar, klagan förekommit öfver de

rättsförnärmande missbruk, hvartill de i konkurslagen den 18 September

1862 angående detta ämne meddelade stadganden gifva anledning.

I öfverensstämmelse med sistlidne Riksdags för dess del fattade beslut

bar Eders Kongl. Maj:t genom nådig förordning den 18 September 1868

vid konkurslagens 104 § stadgat ett tillägg, enligt hvilket fastställelse

å ackord må vägras på den grund, att säkerhet för dess fullgörande

saknas. Härigenom hafva visserligen anmärkta missbruken till någon

del blifvit förebyggda, men ännu qvarstår ett förhållande, som i förevarande

hänseende påkallar rättelse. Den ringa ackordsprocent, som i

konkurser vanligen erbjudes, utvisar, att konkurserna i allmänhet ej

börjas i rätt tid eller så snart gäldenären kommit på obestånd. Det i

afseende härå i lagen uppstälda straffhot har ej visat sig verksamt, hvartill

anledningen åtminstone i någon mån torde böra sökas i förhoppningen,

att i allt fall erforderlig pluralitet skall kunna vinnas för tvångsackords

genomdrifvande. En obetydlig ackordssumma utgör icke någon

motsvarande ersättning för förlust af rättigheten till framtida kraf, och

ackordet kunde således blifva för gäldenären en förvärfskälla, visserligen

mot lagens anda, men utan att lagen derför lägger vidare hinder.

Riksdagen har ansett, att, såsom ett ytterligare medel att motverka

dessa missförhållanden, borde, jemte hvad genom förenämnda Kongl.

förordning redan blifvit stadgadt, tillika föreskrifvas, att ackord ej må

af Rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst tjugofem procent

åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat

sig ty förutan med ackordet nöjda.»

De ändamål, hvilka man — enligt hvad framgår såväl häraf som af

de förhandlingar, hvilka i öfrigt, föregingo antagandet af 1870 års förordning

— ansåg att med densamma vinna, eller dels att förmå en på

obestånd kommen gäldenär att i tid afträda sin egendom, dels att förekomma,

det gäldenären hemligen gynnade visse borgenärer för att med

desses biträde, till förfång för de öfrige, genomdrifva ett för honom

förmånligt ackord, torde utan tvifvel vinnas i ännu högre grad, derest

den nu stadgade minimiprocenten fördubblades. En sådan åtgärd är, i

Riksdagens tanke, egnad att i många fall åstadkomma större betänksamhet

och redbarhet i handel och vandel samt att något stäfja de lättsinniga

affärsföretag, hvilka nu, utan motsvarande tillgångar, ofta eg a

rum, då retelsen af den möjliga stora vinsten, i händelse af att de lyckas,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse, N:o 12.

icke kan i någon mån motvägas af den i och för sig föga afskräckande

utsigten af ett 25 procents ackord i händelse af misslyckande.

På dessa grunder har Riksdagen, efter det hos densamma framställning

i ämnet skett, för sin del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att § 104 Konkurslagen den 18 September

1862, sådant nämnda lagrum lyder i förordningen den 12 Maj 1870,

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas:

då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för

bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal

derför står: då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon

borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum: då ackordet

ej gifver lika rätt och minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet

åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat

fy förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen länder till

skada för borgenärerne.

Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej finnes för dess

fullgörande; pröfve Rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse

på sådan grund vägras må.

Detta sitt beslut får Riksdagen härmed för Eders Kongl. Maj:t

tillkännagifva.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 15 Mars 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.