Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

1884-05-07 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1884:39, Skrifvelse till Konungen, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

1

N:o 39.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 Maj 1884.

— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om framläggande af förslag till

vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående

äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

(Lag-Utskottets utlåtande N:o 49.)

Till Konungen.

Med anledning af särskilda hos Riksdagen gjorda framställningar

om ändrad lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden,

i syfte att bättre än hittills skett tillgodose den gifta qvinnans

rätt och bästa, har Riksdagen, efter sorgfällig pröfning af hit

hörande förhållanden, kommit till den åsigt, att nu gällande lagstiftning

i ämnet bör ändras i nedannämnda afseenden.

I. I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru före

eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, må mannen ej ega giftorätt,

hvadan sådan rått icke heller hör tillkomma hustrun i mannens lika beskaffade

Bih. till Riksd. Prof 1884. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 6 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

egendom, dock att all årlig ränta och afrad af dylik egendom varder under

lösören räknad.

En sådan bestämmelse upptogs så väl af Lagkomitén som af Lagberedningen

uti de af dem afgifna förslag till Giftermålsbalk (7 kap.);

och åberopar Riksdagen den motivering, som Lagkomitén lemnade för

sitt förslag härutinnan, och hvilken var så lydande:

»Ehuru lagen förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd

jord å landet, eller i den, som endera maken före giftermålet der förvärfvat,

har den likväl medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfd

fastighet i stad, utan åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter

giftermålet. Lagstiftaren bar utan tvifvel utgått från den synpunkt, att

hus och tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste

förmögenhet, men att deremot å landet, der näringssättet egentligen

bestode i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta

egendom, som således åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga

om giftorätt emellan makar har dock komitén, vid ämnets närmare

granskning, icke kunnat godkänna denna skilnad. När bolaget emellan

makarne uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna,

som böra sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad

under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man

skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan

!ös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om

det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men

hvad angår _ fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för

detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste

låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega

rum, huruvida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes

må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad

att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende

på fastighet. Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten,

afskär man alla anspråk af ena makens skyldemän på sådan

egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnes egen

böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt

bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen

med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom

kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till

personer i en annan slägt.

»Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och

på landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande

samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnes inbördes

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

O

Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord

eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för

åtnjutande deraf sjelfve utstaka vilkoren».

Riksdagen vill endast härtill lägga, att, om det redan i och för

sig måste vara önskligt, att all fastighet, vare sig å landet eller i stad,

i civilrättsligt hänseende, varder likstäld, det nu torde vara desto mera

påkalladt att låta den enda i nämnda hänseende ännu qvarstående

skilnad falla, som inga skäl längre torde kunna anföras för dess bibehållande.

II. Gift qvinna bör berättigas att sjelf'' förvalta clen egendom, som är

henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom, äktenskapsförord förbehålla sig

sådan rätt.

Denna fordran synes Riksdagen verkligen vara af billighet påkallad.

Enligt 8 kap. 1 § i 1734 års lag kunde förord endast göras

om makarnes giftorätt; så var ock fallet enligt förordningen den 13

Juli 1818, och först genom förordningen den 11 December 1874 utsträcktes

förord att kunna omfatta äfven »förvaltningen af hustruns enskilda

egendom». Härigenom uppstår emellertid det oegentliga förhållande,

att, ehuru qvinna icke genom ingående af äktenskap försättes i

omyndighetstillstånd, utan snarare, derest hon icke redan då uppnått myndighetsåldern,

blir myndig, den mannen tillagda förvaltning likväl utsträckes

så långt, att, der hustrun har egendom, hvari mannen icke

enligt lag njuter giftorätt, eller hvilken genom förord är förklarad för

hustruns enskilda, eller som genom gåfva eller testamente är henne

gifven med vilkor, att den henne enskildt tillhöra skall, hustrun icke

eger att öfver den egendom och afkomsten deraf råda, der icke sådant

är uttryckligen vare sig i förordet aftaladt eller af gifvaren eller testator

föreskrifvet. Riksdagen finner som sagdt detta innebära en oegentlighet.

Anser man hustrun öfver hufvud kunna få råda öfver egendom, så synes

det naturligaste vara, att hon utan särskildt aftal eller föreskrift om

hennes befogenhet i ifrågavarande afseende får förvalta den egendom,

som är henne enskildt tillhörig.

III. Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke bortskifta,

förpanta etter sälja boets fasta egendom å landet eller jord och hus i

staden.

En sådan föreskrift skulle, i-Riksdagens tanke, vara egnad att i

många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantning^- eller bytesaftal

om fast egendom, som samfäldt tillhörde båda makarne, och dymedelst

åt boet och barnen rädda sådan egendom. Då derjemte makarne, åtminstone

i allmänhet, hafva lika lott i fast egendom, hvari giftorätt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

eger rum, synes det ock vara af billighet och rättvisa mot hustrun påkalladt,

det äfven hon får hafva sitt ord med vid sådana aftal om samfäld

fast egendom, som här ofvan nämnts. I allmänhet lärer ej heller

vid ingåendet af dylika aftal någon svårighet möta att inhemta hustruns

samtycke, och åtminstone torde en sådan svårighet ytterst sällan vara

oöfvervinnelig.

IY. Hustrun lör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom svara

för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon icke sig dertill

uttryckligen förbundit.

En dylik föreskrift återfinnes i Lagkomiténs förslag till Giftermålsbalk

10 kap. 3 §, likasom i motsvarande § af Lagberedningens förslag;

och motiverar Lagkomitén förslaget sålunda:

»Att mannen, som under äktenskapet råder öfver boets samfällighet,

kan utan inskränkning belasta den med gäld, har man ansett otvifvelaktigt.

När lian är oförhindrad att alldeles förstöra hela samfälligheten,

så länge hans målsmanskap icke är honom fråntaget, måste han

ock kunna med samfälligheten betala den skuld, han gör under denna

sin egenskap af boets representant. Om det bevisas, att han dertill är

oskicklig, och om han af sådant skäl ställes under annans förmynderskap,

då först upphör hans rätt att råda öfver samfälligheten; men dessförinnan

vore det för allmänna förtroendet af mycken våda, om en borgenärs

betalningsrätt skulle bedömas efter den större eller mindre fördel,

ett bo kunde hafva haft af den försträckning han till målsmannen

gifvit.

»Man har derföre antagit, att den gäld, som af mannen under

äktenskapet göres, skall betalas af samfäld egendom, utan att någon

utredning må komma i fråga, huruvida boet deraf haft nytta eller icke.

Men i samma mån mannens makt i allmänhet att råda öfver boet är

inskränkt, måste äfven rättigheten att använda boets egendom till skulds

betalning vara det. Hvad som enskildt tillhörer hustrun, bör ej kunna,

för de skulder mannen gjort, tagas i mät. Det synes innebära en icke

fullkomlig öfverensstämmelse i lagen, att sedan 1 § i 11 kap. Giftermålsbalken

ovilkorligen förbudit mannen att, utan hustruns formliga

samtycke, sälja eller förpanta hennes jord, 3 § i samma kapitel likväl

stadgar, att äfven denna jord skall häfta för en del af den gäld, mannen

gjort. Han eger icke att godvilligt bortlåta sådan egendom, ehvad

det sker till boets nytta eller icke; men han kan, genom åsamkande

af skulder, bringa den under en tvungen försäljning.

Man har trott sig böra, med hvad förslaget till 9 kap. 3 § innehåller,

på det sätt sammanbinda det stadgande, som i förevarande ka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Riksdagens Skrifvelse, JSt:o 39.

pitel skulle införas, att man utstakat, det hustruns enskilda egendom,

hvarken hel och hållen, eller till någon del, kunde för gäld tillgripas,

der hon ej sjelf till ansvarighet sig bundit.»

V. Derest under äktenskapet mannen i andra fall. än det i 11 kap. 5

§ Giftermålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf användt makarnes

gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant vid. delning eller arfskifte å

hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse gälla för hustru, som under

äktenskapet med dylik egendom quldit sin enskilda gäld eller eljest obehörigen

beredt sig enskild fördel.

Detta synes vara af all rättvisa påkalladt, på det att icke endera

maken — i de flesta fall antagligen mannen — må kunna genom sina

åtgärder på ett eller annat sätt på andra makans bekostnad förbättra

sin ställning i boet. Mångfaldiga sätt, å hvilka sådant kan ske, skulle

kunna uppgifvas. Någon synnerlig svårighet vid stadgandets tillämpning

synes icke böra uppstå, då det naturligtvis blir dens sak, som på

omförmälda grund yrkar afdrag å andra makans lott, att lagligen styrka

det till stöd för yrkandet andragna förhållande. Det må nu visserligen

vara sant, att sådan bevisning i många fall, särskildt efter lång tids

förlopp, blifver icke lätt, stundom omöjlig att förebringa, men häraf

synes icke kunna eller böra följa, att i de fall, der förhållandet erkännes

eller tillräcklig bevisning derom är tillgänglig, den af rättvisa påkallade

afräkningen vid bodelningen eller arfskiftet icke bör eg a rum.

Riksdagen är öfvertygad, att, derest i förevarande del af vår lagstiftning

bestämmelser i nu afgifna syften infördes, åt den svenska gifta

q vinn an vore i afseende å hennes egendomsförhållanden inrymd en

sjelfständighet, befogenhet och trygghet, som på en gång vore större

än den hon för närvarande eger, och ändock läte sig väl förena med

svensk sed, svensk rättsåskådning och en i dylika fall särdeles önskvärd,

att icke säga nödvändig historisk utveckling.

Enär emellertid de lagbestämmelser, hvilka för uppnående af ofvan

angifna syften kunna finnas erforderliga, bäst torde utarbetas genom

åtgärd från Eders Kong! Maj:ts sida, får Riksdagen, på grund af det

anförda, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t

låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar

och tillägg i den angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden

gällande lagstiftning, som Riksdagen här ofvan förklarat sig för

sin del anse böra tillvägabringas i syfte att bättre än i samma lagstiftning

skett tillgose gift qvinnas rätt och bästa.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 7 Maj 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.