Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående stämmoböters utbytande mot en viss indrifning saf gift.

1884-05-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1884:69, Skrifvelse till Konungen, angående stämmoböters utbytande mot en viss indrifning saf gift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

1

N:o 69.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1884.

» » » » Andra Kammaren den 14 » »

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående stämmoböters utbytande

mot en viss indrifning saf gift.

(Sammansätta Stats- och Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 1.)

Till Konungen.

I underdånigt betänkande och förslag angående dels allmän tjensteoch

lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet

för landet, hvilket betänkande och förslag afgifvits den 13

Oktober 1875 af särskilda komiterade, hafva komiterade i 14 § af förslag

till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de allmänna

utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna skola erläggas,

föreslagit ett så lydande stadgande:

»Underlåter skattskyldig att sina utskylder i föreskrifven tid och

ordning inbetala, skall han till den person, som verkställer indrifningen,

utgifva ersättning derför beräknad efter tre öre för hvarje full krona af

debetsedelns slutsumma, dock med minst tio öre».

I motiveringen (se sid. 242 och 243 i det år 1875 tryckta betänkandet)

anföres rörande ifrågavarande föreslagna stadgande:

»För underlåtenhet att vid uppbördsstämman betala sina utskylder

är den skattskyldige för närvarande underkastad bötespåföljd. Efter att

från äldre tider hafva utgått med bestämdt belopp af tre mark smt

eller 12 sk. banko, utan afseende på debetsedelns summa, skola sådana

böter, jemlikt nådiga kungörelsen den 15 Juni 1841, numera beräknas

efter följande grunder:

Bih. till Rikscl. Proi. 1884. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

för belopp till och med 3 kronor med ............................................... 12 öre,

» » derutöfver till och med 6 kr. med .............................. 23 »

» » » » » » 18 kr. » 37 »

» » » » » » 37 kr. 50 öre med ................ 50 »

» » » » » »75 kr. med .................... 1 kr.

» » » » » » 150 kr. » 1 » 50 »

» » » » » » 300 kr. » 3 »

samt för utskylder, öfverstigande 300 kronor, med 4: 50; och tillfalla af

dessa s. k. stämmoböter en tredjedel uppbördsmannen och de två tredjedeiarne

socknens fattiga.

Vid mer än ett tillfälle har varit ifrågasatt, huru vida stämmoböterna

motsvara det med dem afsedda ändamål och under tiden från

och med år 1830 till och med år 1836 voro de, angående utgifvandet

af sådana böter, utfärdade författningar utan gällande kraft. Genom

nådiga brefvet till Statskontoret den 8 December 1836 återupplifvades

föreskrifterna derom i afsigt att dymedelst motverka betalningsförsummelser

å uppbördsstämmorna, hvilka försummelser ansågos komma att

tilltaga i följd af den i samma nådiga bref meddelade föreskriften, att

kronoutskylderna skulle från och med år 1837 erläggas vid endast en

uppbördsstämma i stället för, såsom förut egt rum, vid tvenne sådana.

Beloppet, 12 sk. banko, blef emellertid oförändradt, intill dess 1841

års kungörelse derutinnan gjorde ändring.

Att någon påföljd för försummelse i förevarande afseende bör finnas

bestämd, torde vara ostridigt; men att denna påföljd skall bestå i böter,

synes komiterade hvarken nödvändigt eller ens lämpligt. Den, som försummar

att å bestämd tid erlägga sina kronoutskylder, kan lika litet

anses hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse, som annan gäldenär,

hvilken underlåter att å förfallodagen betala sin skuld, och han bör således

icke heller åläggas böter derför; men enär dylika försummelser

vålla kostnader och besvär för dem, hvilka restantiernas indrifning åligger,

är det billigt, att den försumlige derför utgifver skälig ersättning.

Om denna ersättningsskyldighet tillika skall blifva ett verksamt medel

mot betalningsförsummelser, måste den bestämmas till viss procent af

debetsedelns belopp, och denna procent sättas så pass högt, att den

skattskyldige icke genom medlens ränteafkastning under tiden mellan

uppbördsstämrnan och indrifningen erhåller en premie för sin tredska.

Derest, såsom komiterade föreslå, lägsta beloppet af ersättningen sättes

till tio öre, men denna för öfrigt bestämmes till tre procent af debetsedelns

slutsumma, — motsvarande således, om uppskofvet beräknas till

omkring 2 månader, aderton procent efter helt år, — torde påföljden i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

allmänhet blifva verksam i förenämnda syfte. Beräkningsgrunden för

de nuvarande stämmoböterna gör dessa deremot alldeles olämpliga,

enär i alla de fall, då skattebeloppet är så högt, att den skattskyldige

under tiden kan derå draga ränta till högre belopp, än 4 kronor 50

öre, dröjsmålet, böterna oaktadt, medför vinst. För öfrigt lärer den

beräkningsgrund för böter icke kunna anses rättvis, enligt hvilken böterna

utgöra en jemförelsevis hög procent å skattebelopp, som representera

små eller medelmåttiga tillgångar, men deremot en allt mindre

procent i den mån skatten antyder större förmögenhetsvilkor.

Ofvannämnda, af komiterade föreslagna ersättning skulle, under

benämning indrifningsafgift, odelad tillfalla den, som verkställer indrifningen,

och hvilken derigenom, att ersättningen utgmge med belopp,

som stundom under-, stundom öfverstege hans verkliga kostnader, skulle

efter medelberäkning blifva skäligen godtgjord för indrifningsbesväret.

Genom en sådan anordning vunnes derjemte den fördel, att ersättningen

icke behöfde, såsom stämmoböterna, ingå i kronoräkenskaperna».

Öfver detta betänkande, så vidt det afser uppbörds- och redovisningsväsendet

jemte dermed sammanhängande frågor, afgåfvo Kammarkollegium,

Statskontoret och Kammarrätten den 12 December 1878

gemensamt utlåtande, hvari rörande komiterades ofvan angifna förslag i

fråga om stämmoböterna anförts följande:

»Uti § 14 hafva komiterade, som i sammanhang med förslaget till

lönereglering hemstält om upphörande af all rättighet till sportelinkomster,

upptagit det stadgande, att skattskyldig, som underlåter att sina

utskylder i föreskrifven tid och ordning inbetala, skulle vara skyldig

att till den person, som verkställer indrifningen, utgifva ersättning derför,

beräknad efter tre öre för hvarje full krona af debetsedelns slutsumma,

dock med minst tio öre. I stället för de nu för dylik förseelse

stadgade stämmoböter hafva komiterade sålunda föreslagit en ny sportelinkomst,

hvilken, under benämningen af indrifningsafgift, odelad skulle

tillfalla den, som verkstälde indrifningen, och hvarom underrättelse skulle

å debetsedlarne meddelas, ehuru indrifningsafgiften icke borde, såsom

stämmoböterna, i kronoräkenskaperna ingå. I afseende å stämmoböternas

lämplighet såsom påföljd för uraktlåtenhet att i rätt tid erlägga utskylderna,

hafva komiterade hufvudsakligen anmärkt att den, som härvid

försummade sig, lika litet kunde anses hafva gjort sig skyldig till någon

förbrytelse som annan gäldenär, hvilken underläte att å förfallodagen

betala sin skuld, hvadan han ej heller derför borde åläggas böter, äfvensom

att beräkningsgrunden för stämmoböterna gjorde dem olämpliga i

alla de fall, då skattebeloppet vore så högt, att den skattskyldige derå

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse, N:o 6,9.

under dröjsmålet kunde draga ränta till högre belopp än böterna utgjorde.

Då, i olikhet med hvad som gäller för de slags böter, komiterade

torde hafva tagit till jemförelse, stämmoböterna icke, vid bristande tillgång

hos den bötfälde, undergå förvandling, torde i sjelfva verket all

giltig anledning saknas till förvexling med straff, ålagdt för verklig förbrytelse.

Mot förändringen af benämningen är emellertid föga att invända,

derest en sådan finnes af någon anledning påkallad, men förslaget

innefattar icke blott en i de flesta fall ganska betydlig förhöjning af de

särskilda kostnader, uraktlåten skattbetalning nu förorsakar den försumlige,

och dermed jemväl motsvarande tillökning af landsstatstjenstemännens

inkomster för indrifning af rester, utan ock derutöfver, att den

andel, två tredjedelar af hela stämmobötesbeloppet, som nu tillfaller de

fattiga, framdeles skulle tillkomma kronobetjeningen eller den, som,

enligt kronobetjeningens uppdrag, besörjde indrifningen. Kollegierna

kunna i afseende å denna hufvudsakliga förändring icke undertrycka

den farhågan, att den sålunda mera än tredubblade inkomsten vid resters

indrifvande skulle hos uppbördsmannen framkalla ett intresse, som vore

alldeles stridande mot det allmännas fördel och motverkade det syftemål,

som med stämmoböternas och indrifningsafgiftens förhöjande vore afsedt.

I öfrigt må ock erinras, att, fastän stämmoböterna för högre skattebelopp

äro relativt lägre än för de mindre — ett förhållande, som jemväl

inträffar med den föreslagna indrifningsafgiften — uraktlåtenheten att i

behörig tid erlägga utskylderna för den högre beskattades anseende och

kredit medför så stort men, att derigenom i allmänhet torde förebyggas

all benägenhet att för en ringa räntevinst uppskjuta med erläggandet af

sina utskylder i hvarje fall, då sådant icke är af verklig oförmåga föranledt.

Enär det vidare, tvärt emot hvad komiterade förmenat, måste

anses fördelaktigt, att redovisningen för stämmoböterna intages i kronoräkenskaperna,

hvarigenom säker kännedom kan vinnas, icke allenast om

det belopp, hvartill dessa böter på det hela uppgå, utan äfven om de

inkomster, som derigenom tillskyndas kronobetjeningen och de fattiga,

få kollegierna, med åberopande af det vid senaste riksdag fattade beslutet,

att andelar i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda

utskylder fortfarande böra till landsstatstjensteinännen utgå, underdånigst

afstyrka nådigt bifall till nu gjorda ändringsförslag».

Det Riksdagens beslut, som i slutet af kollegiernas utlåtande åsyftas,

återfinnes i Riksdagens skrifvelse den 22 Maj 1878, N:o 35, punkten ll:o,

angående lönereglering för vissa tjensteman och betjente vid landsstaten.

Komiterades förslag rörande stämmoböternas afskaffande har, så vidt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

Riksdagen har sig bekant, icke blifvit af Eders Kongl. Maj:t pröfvadt,

men hos Riksdagen har ärendet förut en gång förevarit. Vid 1882 års

riksdag väcktes nemligen i Andra Kammaren en motion (N:o 93), hvari

yrkades, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Eders Kongl.

Maj:t anhålla, att förbemälde komiterades förslag om stämmoböternas

utbytande mot lämplig indrifningsafgift måtte i allt väsentligt af Eders

Kongl. Maj:t, godkännas.

Bemälde motionär, som funnit de af kollegierna mot förslaget anförda

skälen lida af någon inre svaghet, har till vederläggning af berörda

skäl åberopat hufvudsakligen, att vådan af den nya sportelinkomstens tillskapande

icke borde vara synnerligen afskräckande, då den äldre sportelinkomsten

af stämmoböterna derigenom skulle upphöra; att det nya namnet

indrifningsafgift icke kunde vara någon farlig nyhet; och att denna afgifts

belopp skulle i de flesta fall och alltid, då fråga blefve om afgiftens

uttagande hos mindre bemedlade restskyldige, blifva lägre än de nu

varande stämmoböterna, hvilka såsom straffpåföljd för uteblifven skattebetalning

utmärkte sig för att vara väl mycket »progressiva nedåt».

För att ådagalägga, huru vida den föreslagna reformen skulle medföra

någon större tunga för den restskyldige åberopades följande jemförande

tabell:

De nuvararande stämmoböterna.

Uppbörds
mannens
andelar.

De fattigas

andelar.

Summa.

För restbelopp till och med

öfverstigande

Vidare meddelades i samma motion för att visa, huru den nu gällande

stämmobötesbestämmelsen verkar, följande från ett medelstort fögderi

för år 1880 hemtade exempel, hvilket ansågs icke sakna väsentlig

allmängiltighet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

*

Stämmoböter påfördes:

186 restskyldige ä 12 öre med tillhopa kronor 22: 32

20 » » 25 » » » » 5: —

19 » » 37 » » » » 7; 03

16 » » 50 » » » » 8: —

5 » »1 kr. » » ........... » 5; —

4 » »1 » 50 » » » » 6: —

2 » » 3 » » » ............ » 6: —

1 restskyldig med .......................................................... » 4: 50

Sgr 253 restskyldige, påförde sammanlagdt....................... kronor 63: 85

Af denna summa inflöto 56 kronor 49 öre, hvaraf 29 kommuner

såsom de fattigas andelar fått 37 kronor 66 öre och uppbördsmannen

18 kronor 83 öre.

Härefter anfördes i motionen åtskilliga siffror, med hvilka åsyftades

att visa, dels att det hufvudsakligen vore de mindre bemedlade skattskyldige,

som finge betala stämmoböterna, och dels — enär den föreslagna

indrifningsafgiften för de mindre restbeloppen skulle blifva lägre

än de nuvarande stämmoböterna — att kollegiernas utlåtande i förevarande

detalj råkat komma i strid med verkliga förhållandet, då berörda

utlåtande ville göra troligt, att förslaget skulle verka till »en i de

flesta fall ganska betydlig förhöjning af de särskilda kostnader, uraktlåten

skattebetalning nu förorsakar den försumlige». Väl skulle — enligt

hvad motionären härom anmärkt — beträffande de högre och jemförelsevis

mycket sällsynta restbeloppen, en sådan tillökning kunna påvisas,

men då enahanda indrifningsprocent, 3 för 100, af regering och Riksdag

ansetts lämplig och skälig för de i allmänhet till högre belopp utgående

kommunalutskylderna, och då denna i ett fåtal fall ökade indrifningsafgift

jemväl finge anses såsom vedergällning för de ofta inträffade fallen,

då resor och undersökningar utan någon ersättning måste göras, för att

om möjligt utbekomma skatten hos den restskyldige, som vid undersökningen

befunnes sakna utmätningsbara tillgångar, så syntes den tillökning

i indrifningsafgiften, som skulle drabba den mera bemedlade restskyldige,

icke- heller vara något särdeles talande skäl för kollegiernas mening.

Den sportelinkomst, som uppbördsmannen för närvarande åtnjöte,

oberoende af den omständigheten, huru vida han sjelf ombesörjde resternas

indrifning eller lemnade detta åt underordnade, vore ock en af dem,

som borde upphöra, och om indrifningsafgiften blefve tillförsäkrad den,

som omedelbart hos den restskyldige uttoge restbeloppet, så skulle denna

indrifningsafgift blifva en synnerligen väl behöflig inkomst för fjerdingsmannen,

hvars bestyr med restindrifning blifvit tillökadt och mera an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

svai’sfullt, sedan han numera erhållit laglig befogenhet att för utskylders

uttagande förrätta utmätning å lös egendom, hvarvid det emellertid

ålåge fjerdingsmannen att medhafva ett vittne, hvars besvär ingen annan

än han vore lagligen förbunden att ersätta. — Vid flera tillfällen

tillförene hade regering och Riksdag erkänt billigheten och lämpligheten

deraf, att fjerdingsmannen, som inom kommunen hade att utan

särskild ersättning fullgöra åtskilliga bestyr jemväl i statsförvaltningens

ärenden, bereddes någon ersättning för bestyret med indrifvandet af

statens skatterester. Genom gällande stadga af den 1 Juni 1850 vore

fjerdingsmannen ock, då han om restindrifning anlitades, uttryckligen

tillförsäkrad hälften af uppbördsmannens andel i stämmoböterna, ehuru

detta stadgande nu mera näppeligen kunde anses fylla sin bestämmelse.

Alåge det nemligen fjerdingsmannen att bekosta besvär och tidspillan

för ett vittne, som vid restindrifningen vore honom följaktigt, så gälde

det, om fjerdingsmannen kunde få ens något öfver för sitt besvär, men

om det vore för statsförvaltningen af någon vigt, att de uppdrag, som

vore åt fjerdingsmannen anförtrodda, ordentligt och pligttroget utfördes,

så borde hans billiga anspråk på att derför verkligen komma i åtnjutande

af någon ersättning icke lemnas opåaktade. — Hvad derefter anginge

den förlust, som »de fattige» genom den ifrågastälda förändringen

skulle komma att lida, så ansågs detta lidande i verkligheten vara endast

nominelt, så vida det icke finge antagas, hvartill dock anledning

saknades, att kommunerna, som ju vore pligtiga att taga vård om sina

fattiga, skulle knappa in på de erforderliga fattigunderstöden, om kommunernas

för närvarande mycket obetydliga inkomster af stämmoböterna

skulle komma att i sin nuvarande form upphöra.

Beträffande kollegiernas uttalade farhåga, att den sålunda mer än

tredubblade inkomsten vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen

framkalla ett intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas

fördel och motverkade det syftemål, som i stämmoböternas eller indrifningsafgiftens

förhöjande vore afsedt, så har motionären vid 1882 års

riksdag erinrat, att af hvad redan blifvit anfördt, om huru med denna

förhöjning rätteligen förhölle sig, framginge, att denna farhåga saknade

erforderligt stöd i verkligheten. Åf skälen för kollegiernas afstyrkande

skulle således endast återstå att det, tvärt emot hvad komiterade anfört,

måste anses fördelaktigt, att redovisningen för stämmoböterna intoges i

kronoräkenskaperna, hvarigenom säker kännedom kunde vinnas icke

allenast om det belopp, hvartill dessa böter på det hela uppginge, utan

äfven om de inkomster, som derigenom tillskyndades kronobetjeningen

och de fattiga. Utan att söka bestrida eller förringa det intresse, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

denna redovisnings intagande i kronoräkenskapen kunde anses tillföra

densamma, anmärkte härvid 1882 års motionär i ämnet, att kronoräkenskapens

uppställning i öfverensstämmelse med gällande formulär ganska

ofullständigt främjade det syftemål, som kollegierna velat ernå. Väl

finge man säker kännedom om det debiterade stämmobötesbeloppet, men

räkenskapen särskilde icke hvad som tillskyndades kronobetjeningen och

de fattiga i stämmoböter från andra dem tillfallande bötesandelar. Genom

en revision kunde man visserligen leta sig till en sådan kännedom,

men icke utan rätt mycket besvär, som ingen utan ett alldeles sällspordt

intresse sannolikt ville underkasta sig, och den af kollegierna

framhållna fördelen med denna redovisningens inrymmande i kronoräkenskapen

skulle sålunda mycket sällan blifva beaktad. Vidare anfördes,

att om det emellertid ansågs välbetänkt att med en sådan redovisning

öka räkenskapens “volym, så borde likväl andra sportelinkomster, som

vore af vida större betydelse än stämmoböterna — exempelvis expeditionslösen

— med mera skäl der redovisas. Räkenskapen kunde då få ett ännu

mer ökadt intresse, men näppeligen kunde man på den vägen ernå det

vid flera tillfällen framhållna, länge eftersträfvade önskningsmålet, att

kronoräkenskapen måtte förenklas — ett mål, för hvars ernående flera

komitéer varit nedsatta. Ifrågasättas kunde ock, om icke den enkelhet

och lättare öfverskådlighet, som skulle kunna beredas genom att från

räkenskapen aflägsna redovisningar, hvilka i likhet med den öfver stämmoböterna

utan någon afsaknad borde kunna derifrån uteslutas, vore långt

mera värda än det ökade intresse deras bibehållande kunde anses medföra,

synnerligen om man på annat sätt kunde vinna den kännedom,

som vore redovisningens ändamål.

Den nu berörda motionen blef icke af Riksdagen bifallen, som det

synes dock icke på grund af några svårare betänkligheter mot sjelfva

saken.

Vid innevarande riksdag har i en inom Andra Kammaren väckt motion

(N:o 71) föreslagits:

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t

anhålla, att de såsom straffpåföljd för uteblifven skattebetalning till

staten nu stadgade stämmoböterna måtte utbytas mot en indrifningsafgift

af tre procent å restbelopp, som icke öfverstiga 15 kronor, och

af en och en half procent å större belopp; och

att denna indrifningsafgift, som icke borde i kronoräkenskaperna

bokföras, måtte oafkortad anvisas till den, som hos den skattskyldige

verkställer indrifningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

Denna motion har Riksdagen icke funnit sig böra bifalla, men Riksdagen

har dock icke dermed velat afvisa den tanke, som ligger till grund

för motionärens förslag. Tvärt om har densamma synts förtjena allt afseende.

Af hvad ofvan uppgifvits framgår nemligen, att stämmoböterna,

så vidt de drabba de för högre skattebelopp restskyldiga personerna,

icke kunna anses fullt motsvara det ändamål, som med stämmoböterna

skall främjas, hvaremot dessa böter synas med en onödig hårdhet drabba

de för smärre skattebelopp restskyldige, hos hvilka det kan antagas, att

som oftast tillfällig eller stadigvarande oförmåga att betala ligger till

grund för försummelsen. Redan ur den nu berörda synpunkten skulle

en förändring i det af motionären angifna syftet af stadgandena om

stämmoböterna vara önskvärd, men de mest talande skälen för dylik

förändring torde emellertid vara att hemta från sättet, hvarpå stämmoböterna

redovisas och fördelas.

Hvad dervid först angår redovisningen, så angifver redan en flygtig

blick på t. ex. de omfattande verifikationerna till fögderiernas specialräkningar,

hvilket mödosamt och tidsödande arbete, som måste nedläggas

för åstadkommande af den nu erforderliga stämmobötesförteckningen.

De specialräkningar (för år 1882), som under behandlingen af

förevarande fråga varit tillgängliga, visa, att det ojemförligt största antalet

af de restskyldige utgjorts af sådana personer, hvilka blifvit påförda

de två lägsta beloppen i stämmoböter, eller 12 och 25 öre. Ätt.

i dessa förteckningar, hvilkas volym i de flesta fall är högst betydlig,

påträffa bötesbelopp af 37 och 50 öre är temligen sällsynt, och högre

stämmobötessummor äro i allmänhet endast enstaka företeelser. Vid

sådant förhållande, och då, på sätt motionären vid 1882 års riksdag anfört,

det intresse, som kan vara förenadt med stämmobötesförteckningarnes

bibehållande i kronans räkenskaper, måste anses vara ganska

ringa, om ens något, då redovisningen i allt fall icke är i alla afseenden

fullt upplysande, synes det kunna ifrågasättas, om icke borttagandet

af den nuvarande redovisningsskyldigheten för stämmoböterna skulle vara

ändamålsenligt. Visserligen kan erinras, att, då naturligtvis i samband

härmed den tjensteman vid landsstaten nu tillkommande sportelinkomsten

af andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda utskylder,

hvilken — i sjelfva verket helt obetydliga — sportelinkomst

blifvit vissa af dessa tjensteman tillförsäkrad vid den af 1878 års Riksdag

beslutade löneregleringen för vissa tjensteman och betjente vid landsstaten

(se Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 22 Maj 1878, N:o 35),

skulle komma att i sin nuvarande form upphöra, en rubbning skulle

ske i grunderna för samma lönereglering, men i betraktande af den lätt
jBih.

till Rikscl. Prof. 1884. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

nåd i göromål, som den åsyftade förändringen skulle medföra, anser

Riksdagen, att denna erinran bör förfalla, helst uppbördsman fortfarande

skulle kunna genom att sjelf företaga indrifning af restbelopp bereda

sig ersättning för dermed förenadt besvär.

Hvad derefter angår de nu gällande bestämmelserna rörande stämmoböternas

fördelning, så synas de brister, som af motionärerne så väl vid

1882 som innevarande års riksdagar blifvit påpekade, böra föranleda

dessa böters afskaffande och utbytande mot indrifningsafgift, tillfallande

den, som verkställer indrifningen. Enligt hvad det uppgifvits, besörjes

denna i allmänhet, hvad landet beträffar, af den på kommunernas bekostnad

aflönade fjerdingsmannen. Med afseende derpå, att de utskylder,

hvarom nu är fråga, skola gäldas till staten, kan det icke vara en

obillig fordran, att den, som verkställer berörda indrifning, derför erhåller

ersättning i främsta rummet för de med indrifningen förenade

kostnaderna samt derjemte äfven någon godtgörelse för besväret. Huru

dermed för närvarande är stäldt, framgår af hvad ofvan blifvit meddeladt.

Deraf och af uppgifter, som under hand erhållits, visar sig, att

kommunerna mångenstädes måste genom höjd aflöning hålla fjerdingsmannen

skadeslös för den tidsuppoffring samt det besvär och de kostnader,

som förorsakas honom genom skyldigheten att indrifva statens

skatterester. I vidsträckta län, sådana som de flesta norrländska och

åtskilliga andra, der i allmänhet jemväl fögderierna och socknarne äro

stora, måste indrifningen vara förenad med högst betydliga kostnader,

och vid sådant förhållande synes det vara ännu obilligare än eljest, att

fjerdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer indrifningen, skall

behöfva till vederbörande afstå någon del af den ringa inkomst, som

stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som verkligen inflyter, kunna

bereda; och om, med hänsyn till den i de flesta fall otillräckliga ersättning,

som indrifningsförrättaren nu erhåller genom rättigheten att af

stämmoböterna utfå allenast 1/6, till äfventyrs en viss likgiltighet i fråga

om indrifningen af statens skatterester skulle läggas i dagen, så vore

visserligen en dylik likgiltighet, om icke ursäktlig, så åtminstone förklarlig.

Riksdagen känner icke huru kontrollen å indrifningsförrättaren

är ordnad, och icke heller, om någon anledning till fara i det nu berörda

hänseendet förefinnes, men Riksdagen har trott sig kunna lemna en

antydan i ämnet i motsats till den af Kammarkollegium, Statskontoret

och Kammarrätten i utlåtandet af den 12 December 1878 uttryckta farhågan,

att den enligt landsstatskomiterades förslag mer än tredubblade

inkomsten vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen framkalla

ett intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas fördel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

I fråga om betänkligheter om stämmoböternas utbytande mot en

indrifningsförrättaren ensam tillkommande indrifningsafgift, hvilka af bemälda

kollegier framstälts, med anförande af den grunden, att kommunerna

skulle mista en inkomst, så lärer denna senare i allmänhet

vara af den ringa betydelse, att den helt och hållet kan lemnas ur räkningen

och sannolikt mångenstädes komme att motvägas genom sänkta

utgifter för fjerdingsmannens aflönande.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt till stöd för de

framstälda förslagen om införande af den af landsstatskomiterade ifrågasatta

indrifningsafgiften, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes efter den ytterligare utredning af ämnet, som Eders Kongl. Maj:t

kan finna erforderlig, taga under öfvervägande, om och huruledes nu

stadgade stämmoböter må kunna utbytas mot viss indrifningsafgift i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag derutinnan, som af komiterade

för uppgörande af dels allmän tjenste- och lönereglering för landsstaten

och dels uppbörds- och redovisningsväsendet för landet i afgifvet

betänkande den 13 Oktober 1875 blifvit framstäldt.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 14 Maj 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.