Skrifvelse till Konungen, angående vissa eftergifter i fråga om det åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsholag af staten beviljade låneunderstöd å 2,000,000 kronor.
1885-05-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1885:31, Skrifvelse till Konungen, angående vissa eftergifter i fråga om det åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsholag af staten beviljade låneunderstöd å 2,000,000 kronor.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse, N:o 31.
9
N:0 31.
Uppläst och godkänd hoa Första Kammaren den 5 Maj 1885.
— —• — — Andra Kammaren den 5 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående vissa eftergifter
i fråga om det åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsholag
af staten beviljade låneunderstöd å 2,000,000
kronor.
(Stats-Utskotlets Utlåtande N:o 30).
Till Konungen.
Sedan Riksdagen år 1877 beviljat Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag för sänkning och reglering af vattenhöjden i sjöarne
Hjelmaren och Qvismaren samt utförande af dermed sammanhängande
arbeten ett lån å 2,000,000 kronor att från Statskontoret utgå med
600,000 kronor under år 1878, 300,000 kronor under hvarje af åren
1879, 1880, 1881 och 1882 samt 200,000 kronor under år 1883 med
vilkor, utom andra, att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen till slutet
åt år 1887 skulle erläggas ränta från lyftningsdagen efter fem för hundra
samt för tiden från och med år 1888 årligen åtta procent å hela den
lyftade lånesumman, hvaraf ränta skulle beräknas efter fem för hundra
af det obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgöra afbetalning derå,
och bolaget sedermera lyftat hela det beviljade statslånet; har Eders
Kongl. Maj:t i en den 20 sistlidne Februari till Riksdagen afbiten proposition
föreslagit Riksdagen medgifva, att Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag må befrias från skyldigheten att gälda ränta å omförmälda
lån för åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890 äfvensom erhålla
anstånd med amorteringen af samma lån intill år 1891, med skyiBih,
till Riksd. Prof. 1885. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 4 Höft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 31.
dighet för bolaget att från och med sistberörda år å hela lånesumman
årligen erlägga åtta procent, hvaraf ränta skall beräknas efter fem för
hundra å det obetalda kapitalbeloppet och återstoden utgöra afbetalning derå.
Riksdagen har, lika med Eders Kongl. Maj:t och de myndigheter,
hvilka i frågan haft att yttra sig, funnit de för handen varande förhållandena
påkalla statens mellankomst till Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolags understödjande. Den påräkneJiga arbetskostnaden för
dess företag kommer att med ej mindre än 1,157,144 kronor 88 öre öfverstiga
den, som vid statslånets beviljande och bestämmande till 2,000,000
kronor varit beräknad, och antages nu skola uppgå till 3,106,028 kronor
22 öre, hvaraf, enligt hvad Riksdagen inhemtat, 2,697,668 kronor 60
öre redan vid innevarande års början af bolaget utgifvits och 408,359
kronor 62 öre då återstodo att utgifva. Af denna betydliga kostnad belöpa
ej mindre än 1,004,891 kronor 71 öre på utgifter för ett ändamål,
som visserligen för det allmänna är af mycken vigt, men för delegarne
i sjösänkningsföretaget af jemförelsevis underordnad betydelse, nemligen
bibehållandet af sju fots segeldjup i Iljelmaren och Hjelmare kanal,
hvilken sistnämnda kommunikationsled ansetts så gagnelig såsom länk
i landets samfärdselsystem, att Konung och Riksdag för kanalens ombyggnad
på sin tid vidkänts uppoffringar till belopp af omkring 1,500,000
kronor. Då härtill kommer den obestridliga fördelen äfven för det allmänna
deraf, att omkring 30,000 tunnland jord förvandlas från sänka
och föga gifvande ängar till bördig åker, måste det erkännas, att billighetens
kraf ej kunna anses upprykta endast derigenom att bolaget erhållit
lån af staten till belopp, som, enligt hvad numera visat sig, ej
utgjort två tredjedelar af den verkliga arbetskostnaden, och mot ränta
af 5 procent, som bolaget ända från lyftningsdagarne måst erlägga och,
jemväl enligt Eders Kongl. Maj ds proposition, skall för tiden till innevarande
års utgång liqvidera. Enligt hvad Riksdagen i detta afseende
inhemtat, utgöra de räntebelopp, bolaget redan under åren 1878—1884
till Statskontoret å sitt lån erlagt, tillhopa 475,388 kronor 94 öre; hvarutöfver
ett räntebelopp af 100,000 kronor ytterligare förfaller vid slutet
af innevarande år.
På samma gång Riksdagen således funnit en lindring i bolagets
betalningsvilkor fullt befogad, har Riksdagen likväl ej ansett sig böra tillstyrka
en till sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som rent
efterskänkande, på sätt Eders Kongl. Majd föreslagit, af ett fordringsbelopp,
en åtgärd som enligt Riksdagens åsigt ej bör medgifvas annat
än vid verkligt nödtvång.
Ett sådant förhållande torde ej vara för handen i förevarande fall,
då fråga är om ett företag, hvars genomförande visserligen nu pålägger
Riksdagens Skrifvelse N:o 31.
11
intressenterne tunga bördor, men som antagligen i framtiden återgäldar
de gjorda uppoffringarne.
Ett uppskof åter med räntas och amorterings erläggande synes så
mycket mera på sin plats, som ett dylikt medgifvande ej skulle stå i
strid mot grunderna för statslånets beviljande. I Eders Kongl. Maj:ts
till 1877 års Riksdag aflåtna proposition angående detta lån anfördes
nemligen såsom skäl för dess beviljande, bland annat, att de fleste af
delegarne icke förmådde att förskottsvis, innan ännu ökad jordafkastning
kunnat genom torrläggningen beredas, erlägga sina andelar i de för företagets
utförande beräknade kostnader, synnerligast som, för att företaget
skulle medföra dermed åsyftad! gagn, delegarne i detsamma måste underkasta
sig utgifter för den torrlagda jordens uppodlande och försättande
i full växtkraft. Då upplyst blifvit, att ökad jordafkastning för nästan
samtlige delegarne ännu ej kunnat uppnås, torde ofvan anförda skäl
fortfarande ega giltighet äfven i fråga om annuiteterna å statslånet, helst
den beräknade kostaadssumman och i följd deraf delegarnes utgifter
måst så väsentligt öfverskridas. Beträffande tiden för uppskofvet med
räntan och sättet för liqviderande af den ränta, med hvars erläggande
anstånd skulle komma att medgifvas, har Riksdagen ansett tiden böra
bestämmas till samma fem år, hvilka i Eders Kongl. Maj:ts proposition
afses, helst en så lång anståndstid är lika med den, som för vanliga
försträckningar ur odlingslånefonden är stadgad, och sättet för räntans
liqviderande jemväl lämpligast böra ordnas sålunda som för odlingslån
är föreskrifvet, nemligen så att ränta under de fem åren beräknas och
efter dessa års slut lägges till den beviljade lånesumman, hvarefter å det
sålunda uppkommande beloppet annuitet erlägges i stadgad ordning.
För odlingslån gäldas sådan annuitet, af innevarande Riksdag bestämd
till åtta procent, från och med sjette året tills lånet blifvit slutbetaldt,
Riksdagen har funnit denna bestämmelse, om än för vanliga
odlingslån lämplig, dock mindre passande och för delegarne väl hård i
fråga om det förevarande sjösänkningsföretaget. Med detta afses nemligen
ej att omedelbart bringa jorden i samma skick och växtkraft som
den, en mosse eller sank mark, till hvars utdikning odlingslån lemnats,
antages skola efter dikningsarbetet erhålla, utan fast hellre att genom
den stora, gemensamma sjösänkningen utföra det arbete, som måste
föregå innan de särskilda jordegarne kunna å sina egovälden börja nödig
utdikning m. m., hvartill särskilda lån ur odlingsfonden torde kunna
erhållas. Vid sådant förhållande, och då det för staten kan vara likgiltigt,
om amorteringen å Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolags
ifrågavarande lån några år förr eller senare inträder, har Riksdagen
funnit den ytterligare lättnad lämpligen böra bolaget beredas att — un
-
12 Riksdagens Skrifvelse N:o 31.
der det ränteliqviderna skulle taga sin början från och med år 1891
— amorteringen, således med andra ord erläggande af full annuitet af
8 procent, ej skulle begynna förr än från och med år 1896.
Emellertid har Riksdagen, som, på sätt här ofvan förmälts, funnit
sig ej böra bifalla rent efterskänkande af fem års ränta, på samma gång
ansett den lindring i betalningsvilkoren, som synes vara för bolaget
nödvändig och ur statens synpunkt befogad, ej vara ernådd blott och
bart genom det här ofvan omförmälda anstånd med vissa belopps erläggande,
så mycket mindre som det föreslagna läggandet till kapitalet
af de fem årens ränta ökar de annuitetsbelopp, som bolaget från och
med år 1894 måste vidkännas.
Enligt innevarande Riksdags beslut är räntan för lån ur odlingsfonden
numera bestämd till 4\ procent för år. Att icke dess mindre
fortfarande bibehålla en högre ränta för det nu ifrågavarande lånet, som
lemnats till ett för delegarne med ovanligt stora uppoffringar och betungande
skyldigheter mot det allmänna förenadt företag, har synts Riksdagen
oegentligt och obilligt, och Riksdagen har derföre ansett sig ega
giltiga skäl medgifva nedsättning af räntefoten för detta lån från fem till
den för odlingslån i allmänhet gällande af fyra och en half procent.
Såsom af ofvanstående framgår, har Riksdagen åsyftat att bringa
vilkoren för ifrågavarande lån till likhet med de för odlingslån gällande,
endast med den skiljaktighet, som föranledes af de särskilda förhållandena
vid detta sjösänkningsföretag, att ytterligare fem års anstånd med amorteringen
medgifvits.
På grund af hvad sålunda anförts har Eders Kongl. Majt:s ifrågavarande
proposition blifvit på det sätt af Riksdagen bifallen, att Riksdagen
dels, för tiden från och med år 1886, nedsatt räntan å det Hjelmarens
och Qvismarens sjösänkningsbolag beviljade lån å 2,000,000
kronor till fyra och en half procent för år och dels medgifvit att bolaget
må erhålla anstånd med denna räntas erläggande för åren 1886
—1890 sålunda, att efter dessa års förlopp den för desamma upplupna
ränta lägges till den beviljade lånesumman, hvarefter å det sålunda
uppkommande beloppet skall erläggas, vid slutet af hvardera året 1891,
1892, 1893, 1894 och 1895 fyra och en half procent årlig ränta samt
vid slutet af år 1896 och följande år tills lånet blifvit slutbetaldt, en
annuitet af åtta procent, deraf fyra och en half procent beräknas som
ränta å oguldna beloppet och återstoden utgör kapitalafbeta!ning.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 5 Maj 1885.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.