Skrifvelse till Konungen, med förslag till Lag angående ändrad, lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.
1885-02-28 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1885:8, Skrifvelse till Konungen, med förslag till Lag angående ändrad, lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
9
N:o 8.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 Februari 1885.
— — — Andra Kammaren den 28 —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till Lag angående
ändrad, lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 Juni 1875.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5).
Till Konungen.
Hos Riksdagen bär framställning skett derom, att stadgandet i
22 § af Förordningen den 16 Juni 1875, angående inteckning i fast
egendom, måtte så ändras, att för intecknings dödande eller nedsättande
under annan icke vidare skulle erfordras samtycke af fastighetens egare.
Det sålunda lättade sätt att kunna få inteckningar dödade eller
under andra nedsatta var i tillämpning före tillkomsten af nu gällande
1875 års inteckningsförordning, och förslaget innebär sålunda endast eu
återgång till hvad före den nya inteckningsförordningen var gällande
rätt. Riksdagen veterligen hade under tiden för den äldre förordninBih.
till Likså. Prof. 1885. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Höft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
gens tillämpning icke försports några praktiska olägenheter af det sätt,
på hvilket inteckningar då kunde dödas eller postponeras, och man torde
icke kunna undgå att finna, att den 1875 i förevarande hänseende införda
nya bestämmelse om samtycke af fastighetsegaren tillkommit mera
af hänsyn till ett strängt genomförande af teoretiska principer än till
tillfredsställandet af praktiska kraf.
Åt dessa senare måste dock i lagstiftningen i allmänhet tillmätas
en stor betydelse, och allra mest när det gäller förhållanden, som beröra
så vigtiga, vidsträckta och känsliga områden, som området för den
allmänna krediten och kreditmedlen.
Beträffande dessa praktiska kraf har i denna fråga blifvit andraget:
att
det i regeln allenast vore i fastighetsegarens intresse och till
hans gagn, att hans egendom befriades från densamma besvärande inteckningar,
samt att han sålunda gemenligen icke hade anledning att
en sådan åtgärd bestrida;
att deremot inteckningshafvaren i allmänhet saknade anledning
att befatta sig med inteckningars dödande, med mindre det skedde just
i fastighetsegarens intresse — vanligtvis för att såmedelst bereda kredit
och gångbarhet åt någon af honom till belåning afsedd och af hvarjehanda
anledningar bättre användbar inteckning, som emellertid dittills
haft sämre rätt;
att, då det ju vid inlösandet af en inteckning ankomne på fastighetsegaren
att återfordra den inlösta handlingen, redan den omständighet,
att han qvarlemnat, den hos inteckningshafvaren, som eljest icke
kunde förete densamma vid domstol för dödande eller nedflyttning, utmärkte
ett medgifvande till dylik åtgärd;
att detta medgifvande hade sin grund i ett fortfarande obligatoriskt
förhållande till inteckningshafvaren, för hvilket dödandet eller
nedflyttningen utgjorde ett vilkor;
att visserligen den gamla inteckningen också kunde hos boigenären
qvarlemnas såsom supplementär säkerhet till den hos honom belånade
senare inteckning, men att ett sådant förhållande desto mindre
borde utan vidare bevisning prassumeras, som qvarståendet af en inlöst
inteckning, hvilken belastade fastigheten utöfver den verkliga skuldens
belopp, i allmänhet vore för fastighetsegarens kredit menligt och kubans
låneoperationer hinderligt; hvartill komme, att i detta fall borge
11
Riksdagens Skrifvelse N;o 8.
nären,. Båsom innehafvare af båda hypoteken, saknade allt intresse att
någotdera döda eller i afseende på förmånsrätten förändra;
att, om två eller flere inteckningar blifvit af fastighetsegaren på
olika bänder belånade, det visserligen vore af intresse för innehafvaren,
men deremot i allmänhet likgiltigt för fastighetsegaren, hvilken ordning
dessa inteckningar sins emellan innehade;
att inteckningshandlingarnes företeende vid domstol i allmänhet
borde anses vittna om rigtig åtkomst och god tro;
att, om ändock i något fall förekomme — hvilket tvifvelsutan
måste vara ett sällsynt undantag — att en borgenär emot fastighetsegarens
vilja och honom till förfång dödade eller försämrade en inteckning,
lagen mot en dylik rättskränkning erbjöde tillräckliga korrektiv
för att derifrån afskräcka, samt att faran af ett sådant tilltag dessutom
vanligen icke vore större, än besväret och kostnaden för fastställandet
af en annan inteckning;
samt att, till följd af nu anförda omständigheter, det vore med
allt skäl, som man kunde presumera fastighetsegarens samtycke till inteckningars
dödande eller omflyttning, när derom i stadgad ordning
gjordes ansökning, hvarigenom ock för det praktiska användandet af
inteckningar undanröjdes mycken omgång och många svårigheter, som,
alltid menliga för kreditrörelsen och affärslifvet, måste blifva det än
mera, i samma mån dessa utvecklades.
Riksdagen delar de sålunda uttalade åsigter.
Det är icke heller så lätt, som mången torde föreställa sig, att
uppfylla den af lagen uppstälda fordran på fastighetsegarens medgifvande.
Det är nemligen icke nog med att samtycke visas: det måste
ock visas, att den samtyckande är rätt egare af ifrågavarande fastighet,
och härför måste, när så fordras, laga åtkomsthandlingar företes.
Svårigheten är dock icke så stor, när samtycke endast fordras af
en enda person. Men det kan ofta inträffa, att, sedan inteckningen beviljades,
densamma många gånger förnyats, samt att under tiden fastigheten.
på flerehanda sätt st3rckats, och, för att då den gemensamma inteckningen,
sedan den guldris, skall kunna dödas i en styckad del, erfordras
samtycke af alla dem, hvilka då äro rätte egare till de öfriga
delarne, och understundom kan det vara omöjligt att anträffa desse samtlige
och ännu oftare vara omöjligt att för dem samtlige visa laga åtkomst.
Vid sådant förhållande återstår visserligen att låta inteckningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
|2 Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
förfalla genom att icke inom tio års förlopp förnya densamma, men u^‘
der tiden qvarstår den dock såsom graverande fastigheten, med alla
olägenheter, som häraf för den enskilde kunna uppkomma. _
På grund af det nu anförda har Riksdagen funnit en lagändring
i förevarande hänseende af ett verkligt praktiskt behof påkallad samt
derföre för sin del antagit följande
Lag
angående ändrad lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 Juni 1875. _ _
Härigenom förordnas, att 22 § i förordningen angående inteck
ning i fast egendom den 16 Juni 1875 skall erhålla följande ändrade
^ Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas-
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat
inteckningen, och skrifve Rätten a handlingen bevis om dödandet.
Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt.
Detta sitt beslut får Riksdagen härmed för Eders Kongl. Maj:t
anmäla.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 28 Februari 1885.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.