Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalk en.

1887-02-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1887 A:5, Skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalk en.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 5.

N:o 5.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 februari 1887.

— — — — Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af 17 kap.

12 § handelsbalk en.

(Lagutskottets utlåtande n:o 6.)

Till Konungen.

Någon företrädesrätt för kommunalutskylders utgående ur gäldbundet

bo finnes för närvarande icke uti lagen bestämd.

År 1878 antog Riksdagen för sin del en författning, hvarigenom

17 kap. 12 § handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen

den 8 Oktober 1861, skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för

gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom

utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående

utskylder för samma tid.»

Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes, bland

annat, att införandet af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i

allmänhet öfverensstämma med de regler, som borde gälla för eu god

kreditlagstiftning. Med afsende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och

då dels införandet af eu tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga

belopp, som de, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land stundom

uppginge, kunde verka menligt på den allmänna krediten, och

något tvingande behof af en sådan åtgärd hvarom fråga under flere

föregående riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke syntes vara ådagalagdt

allenast genom detta Riksdagens beslut, dels ock syftemålet med

förslagets antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder

för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i

samma egendom såsom för kronans ränta af fast egendom egde rum,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse JV:o 5.

fann Eders Kong]. Maj:t, jemlikt skrifvelse af den 8 januari 1879, icke

skäl att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.

Frågan upptogs ånyo vid 1881 års riksdag; och antog Riksdagen

då för sin del följande

»Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommuner för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskilt

stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Uti den skrifvelse af den 19 april 1881, hvarmed omförmälda förslag

till Eders Kongl. Maj:t insändes, anförde Riksdagen, att vid bristande

betalning af kommunalutskylder stora och obilliga förluster kunde

uppstå för öfrige kommunalmedlemmar, samt att den förmånsrätt, som

kunde beredas kommunalutskylder, icke skulle till sin egenskap blifva

så tyst som den, hvilken nu tillkomme en del andra fordringar, enär

kommunalutskylders tillvaro vore i lag för hvarje kommunmedlem förutsatt,

och dessas belopp för hvarje år offentligen bestämdes, hvarjemte

erinrades, att fastighetskrediten icke berördes af en förmånsrätt, som

skulle gälla efter alla inteckningar.

Vid granskningen af detta förslag anmärkte högsta domstolen äfven

nu hvad som förut blifvit erinradt mot införandet af nya tysta förmånsrätter,

äfvensom särskildt dels att förslaget innehölle, att förmånsrätt

i den lösa egendomen ej skulle ega rum för de kommunalutskylder,

som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller kunnat

gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar kunde leda

till mycket olika resultat, dels ock att, jemlikt 127 § utsökningslagen,

den föreslagna förmånsrätten, så vidt den afsåge fast egendom, ej kunde

göras gällande, då egendomen utmätningsvis försåldes, hvilket förringade

betydelsen af den för kommunerna åsyftade förmånen.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, fann

Eders Kongl. Maj:t, enligt skrifvelse den 20 januari 1882, detsamma

icke kunna godkännas.

Riksdagen har sedermera flere gånger till behandling förehaft

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 5.

förslag i samma syftning som de förutnämnda och har nu velat ännu

en gång till Eders Kong! Maj:ts pröfning framlägga den vigtiga frågan.

Det torde dervid tillåtas Riksdagen att söka bemöta de skäl, som

dels af högsta domstolen och dels eljest emot förslaget anförts och

hvilka ansetts vara af den vigt, att de föranledt Eders Kongl. Maj:t

att åt förslaget vägra sanktion.

Härvid möter först det påståendet, att de tysta förmånsrätterna,

till hvilkas antal den nu ifrågasatta skulle komma att höra, menligt inverkade

på realkrediten, och att derföre införandet af nya sådana förmånsrätter

icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler,

som borde gälla för en god kreditlagstiftning. Derest nu vore fråga

om att såsom en nyhet införa tysta förmånsrätter i vår lagstiftning, der

de förut icke vore till finnande, synes man visserligen icke sakna skäl

att häremot hysa betänklighet. Men detta är, såsom bekant, icke förhållandet,

då det vida öfvervägande flertalet af hos oss gällande förmånsrätter

just tillhör den klass, som benämnts tysta. Att vid sådant

förhållande öka dessa med ännu en, torde således icke böra anses medföra

någon våda, derest i öfrigt goda skäl tala för en sådan åtgärd.

Hvad åter beträffar anmärkningen derom, att den ifrågasatta nya förmånsrätten

skulle kunna skadligt inverka på realkrediten, är ju förhållandet

att den förmånsrätt, som för intecknade fordringar och kontrakt

nu tillgodonjutes, har sin grund i stadgandet uti 9 § 17 kap.

handelsbalken, hvaremot åt den föreslagna nya förmånsrätten skulle

anvisas ett vida lägre rum eller enligt 12 § i samma kapitel.

Det har vidare blifvit erinradt, att eu sådan förmånsrätt skulle

innebära en betänklig orättvisa mot gäldenärens öfriga oprioriterade

fordringsegare, hvilka härigenom faktiskt finge af de medel, som eljest

skulle tillfallit dem, gälda ifrågavarande utskylder. Emot en sådan

åsigt talar redan den omständighet, att staten, som man väl ej må

tilltro att vilja till sin fördel mot enskilda dess medborgare öfva orättvisa,

fått sig en sådan förmånsrätt tillerkänd, ehuru staten säkerligen

vida bättre än de smärre samhällen, hvaraf den sjelf utgör inbegreppet,

skulle förmå att bära de förluster, som afsaknaden af en dylik rätt

kunde komma att medföra. Men derjemte torde böra erinras, att den

enskilde, som inlåter sig i affärsförbindelse med annor man, har sig

dervid öppet att taga i öfvervägande alla omständigheter, som kunna

öka eller minska tilliten till dennes vederhäftighet och, om denna anses

mindre betryggande, alldeles afhålla sig från hvarje transaktion med

en sådan person; hvaremot kommunen, som icke eger rätt att från sig

afvisa sådana personer, om hvilkas förmåga att fullgöra sina skyldigheter

gent emot densamma berättigade tvifvel kunna hysas, för fyl
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

, Riksdagens Skrifvelse N:o 5.

lande af sina nödvändiga behof är, om icke uteslutande, dock i väsentlig

mån hänvisad till do bidrag, som af kommunmedlemmarne skola

uppbäras och hvilka för dem kunna blifva i samma mån mera tryckande,

som betalning icke kan erhållas från ett flertal bland desse.

Beträffande den gjorda erinran, att då förmånsrätt i den lösa egendomen

ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som komme att

gäldas ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huru vida härmed afsåges

utskylder, som borde gäldas eller verkligen guldris eller kunnat

gäldas ur den fasta egendomen, .lärer, det vara uppenbart, att stadgandet

härom afsett sådana utskylder, som väl bort men icke kunnat ur

den fasta egendomen gäldas.

Att det vid ett eller annat tillfälle, då fast egendom utmätningsvis

försäljes, kan komma att inträffa, att utskylder, som eljest bort ur

köpeskillingen utgå, icke komma att ur densamma gäldas, bör väl icke

anses innefatta tillräckligt skäl att beröfva rättsegaren denna förmån

äfven i de många öfriga fall, då den kan göras gällande.

Riksdagen, som hyser den förhoppning, att Eders Kongl. Maj:t

skall af de vid så många olika tillfällen af motionärer från skilda delar

af landet gjorda framställningar om förändring af lagstiftningen i detta

ämne finna sig öfvertygad, att ett verkligt och trängande behof härtill

föreligger och i följd deraf låta de betänkligheter falla, som tillförene

mot förslaget sig yppat, har, på anförda grunder och i anledning af

gjord framställning, för sin del antagit följande

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt förordniugen den 8 oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt stadgadt

är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

Stockholm den 23 februari 1887.

Med undersåtlig vördnad:

Bill. till Iiiksd. Prot. 1887. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.