Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds proposition med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.

1887-06-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1887 B:18, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds proposition med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

1

N:o 18.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 juni 1887.

— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds

proposition med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet

samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 15).

Till Konungen.

Genom proposition af den 29 sistlidne april har Eders Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bifogadt förslag till lag

angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen

strafflagen.

Riksdagen liar vid granskning af berörda förslag funnit detsamma icke

kunna oförändradt antagas; och får Riksdagen såsom skäl för de ändringar,

Riksdagen ansett detsamma höra undergå, anföra följande:

Vid en jemförelse med de bestämmelser, som i nu gällande strafflagmeddelas

angående religionsbrotten, finner man, att Eders Kongl. Maj:ts förslag

i detta ämne innefattar ändringar såväl i afseende å brottens karakter

som ock i afseende å straffen.

1 förstnämnda afseende har Riksdagen funnit anmärkningsvärdt, att

genom det föreslagna stadgandet i 1 § af 7 kapitlet gäckeri med svenska

kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings

troslära blifvit belagdt med straff. Genom ett sådant stadgande skulle religionsbrottens

antal ökas med en art af brott, som hittills icke varit af vår

Bih. till Riksd. Prof. 1887. Si. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 4 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

lagstiftning'' känd. Riksdagen finner för sin del en sådan åtgärd icke vara

tillrådlig; ocli får Riksdagen till stöd för denna sin mening åberopa följande

yttrande, som afgifvits af en ledamot åt högsta domstolen vid förslagets

granskning derstädes:

»I denna del kan jag icke tillstyrka lagförslaget af följande skäl:

l:o. Först och främst är jag öfvertygad att, för hvarje gång lagbudet

tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle smädaren,

den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallne, af många

den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal elementer i samhället,

hvilka icke kunna alldeles lemnas ur räkningen, blifva ansedd såsom

en martyr, ehuru han enligt statens lag endast vore eu brottsling. Den

dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva föremål för en liflig och allmän,

oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar och samqväm, eu kritik, som

derest smädaren ej hade blifvit af den verldsliga magten straffad, icke hade

blifvit sa liflig, ja kanske i många fall helt och hållet uteblifvit. Det skulle

i de flesta fall vara att befara, att denna diskussion, förd med större beräkning

och varsamhet, än den smädaren eller gycklaren användt, komme att

innefatta uttalanden, ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos

de på dogmen troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare

förargelse än sj elfva smädelse)! eller gycklet, som endast för stunden förorsakat

smärta och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen

kunde häraf blifva en följd, än om smädaren öfverlemnats åt föraktet, i

stället för att dragas inför verldslig domstol. Troslärans auktoritet snarare

försvagas, än starkes genom användande af verldsliga straffmedel.

2:o. Det ifrågasatta brottet är till sin karakter mycket sväfvande.

Gäckeriets föremål är trosläran. Trosläran är menniskornas uppfattning af

Gud och religionen samt dermed sammanhängande ting och förhållanden.

Men huru olika är icke olika menniskors och religionssamfunds uppfattning?

År det lämpligt, att en protestant straffas af den borgerliga lagen för ett

opassande yttrande rörande en katolsk dogm, mot hvilken reformationens

fader från predikstolen utslungat den heliga vredens ord? Äfven sjelfva den

ifrågavarande gerningen innebär i sig något sväfvande. Hvad den ene benämner

hån och smädelse, betraktas åter af den andre allenast såsom ett

opassande, ja kanske oskyldigt skämt. Mången torde vilja antaga, att med

gäckeri rörande heliga ting afses ett med hån och smädelse förenad! skämt.

Af lagberedningens motiver framgår, att lagberedningen åsyftar äfven det

lättsinniga gycklet. I 1734 års lag skildes på smädelse, såsom mera straffbar,

äfven då den skedde af obetänksamhet, och gäckeri, såsom mindre

straffbart. I tider af uppjagad fanatism kan lagen, till följd af sin sväfvande

beskaffenhet, komma att missbrukas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

3:o. Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det verldsliga straffet

för affall från statskyrkan och år 1864 antagits en strafflag, vid hvars författande

trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp, som

den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle det innebära ett

tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana angrepp.»

Härtill kan läggas, att i den män ett särskilt straffskydd för svenska

kyrkans lära kan anses behöflig!, ett sådant innefattas uti stadgandet om

straff för gäckeri med Guds heliga ord och sakramenten.

Vid sådant förhållande anser Riksdagen det stadgande i 1 §, som

med straff belägger gäckeri med svenska kyrkans eller främmande församlings

troslära, böra ur förslaget utgå.

Att, såsom i förslaget skett, utsträcka det enligt nu gällande lagstiftning

stadgade straff för gäckeri med gudstjenst en till främmande trossamfunds

gudstjenst äfven i de fall, då gerningen icke har karakter af fridsbrott,

synes icke vara af något verkligt behof påfordradt, hvarför Riksdagen

ansett (ien i sådant afseende föreslagna bestämmelse böra uteslutas ur 7 kapitlet.

I följd af de jemkning^!'', Riksdagen anser Eders Kong!. Maj:ts förslag''

i dessa delar böra undergå, förfaller skälet till ändring åt 11 kapitlet

strafflagen.

flen ändring, som i förslaget gjorts i afseende å de utmärkande kännetecknen

på de i 1 § af 7 kapitlet omförmälda brott, i det att hufvudsaklig

vigt lagts derpå, att handlingen, för att hemfalla under paragrafens straffbestämmelse,

skall hafva åstadkommit förargelse, öfverensstämmer otvifvelaktigt

med vår tids rättsmedvetande. Men enligt Riksdagens tanke är det

icke nog, att. gerningen åstadkommit förargelse, t. ex. hos en person, som

tillfälligtvis råkat att åhöra ett samtal mellan två andra personer och dervid

fått höra yttranden, som i öfrigt äro af den i paragrafen angifna beskaffenhet,

utan synes man böra jemväl fordra, att gerningen skall hafva föröfvats

med någon grad af offentlighet. Detta har Riksdagen ansett kunna

lämpligast uttryckas genom att framför ordet »förargelse» inskjuta ordet

»allmän». En analogi till detta uttryckssätt linnes i stadgandet i 18 kap.

13 § strafflagen, i hvars andra stycke stadgas straff för dem, som genom

annan gerning än de i första stycket särskild! uppräknade »sårar tukt

och sedlighet, sä att allmän förargelse eller fara för andras förförelse deraf

kommer».

I fråga om de af Eders Kong!. Maj:t föreslagna straffbestämmelser

har Riksdagen icke funnit anledning till annan erinran, än att skilnaden

mellan a ena sidan gäckeri med gudstjensten och a andra sidan de öfriga i

förslagets 1 § uppräknade brott synes vara af nog betydenhet att föranleda

någon olikhet i straffmaxima. Gäckeri med gudstjenst^! angriper nemligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

endast en yttre sida af det religiösa lifvet och kan således icke åstadkomma

samma grad af förargelse som de öfriga brotten. Riksdagen liar derför

ansett högsta straffet för detta brott kunna lämpligen nedsättas till fängelse

i sex månader, hvilket jemväl öfverensstämmer med nu gällande straffbestämmelse.

I anledning häraf torde ock sistberörda stadgande böra, likasom för

närvarande, utgöra en särskild paragraf.

Slutligen har Riksdagen, som för sin del icke kunnat finna något

giltigt skäl för uteslutande af det i 7 kap. 1 § enligt dess nuvarande lydelse

förekommande uttrycket »lasta», hvilket fullständigar uttrycket »gäcka»,

ansett detsamma i paragrafen böra qvarstå.

Beträffande den del af Eders Kong! Maj:ts förevarande förslag, som

innefattar ändringar i 10 kap. af strafflagen, har Riksdagen icke funnit

något att erinra.

På grund af hvad Riksdagen nu inför Eders Kong!. Maj:t anfört har

Riksdagen för sin del antagit en

Lag

angående ändring i vissa delar af 7 och 10 kapitlen strafflagen

af den lydelse, bilagan Litt. A till denna skrifvelse utvisar.

, Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 18 juni 1887.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

5

Bil. litt. A.

Lag

angående ändring i vissa delar af 7 och 10 kapitlen strafflagen.

Härigenom förordnas, att 7 kapitlet 1 oeli 2 §§ samt 10 kapitlet

1, 3, 11, 14, 15, 16, 17 och 18 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade

lydelse:

7 Kap.

1 §.

Hvar som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka

Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffes

med fängelse i högst ett år eller böter.

2 §.

Gör man gäckeri af gudstjensten, så att allmän förargelse deraf

kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

10 Kap.

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,

eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån hindra,

eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete i högst

fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till fängelse i

högst ett år eller böter, dock ej under etthundra riksdaler, dömas.

Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens fullmagt

å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver, eller i sådan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

embetsman ställe lagligen satt är; sä ock domare, ända att han ej blifvit

af Konungen förordnad.

3 §■

Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle äfven

för det fall, då ledamot i taxerings- eller pröfningskomité eller styrelse öfver,

allmänt verk eller allmän inrättning, eller den som i nämnd eller jury sitter,

våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen af sådan befattning.

11 §•

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller i

skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat; straffes,

när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida

låtit, för att dermed komma uppror åstad.

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller i

skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld ä person eller

egendom, dömes till böter eller fängelse. Är han, i följd af uppmaningen,

förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen följt; vare

lag, som i 4 kap. 1 § skils.

Hvad i denna paragraf stadgadt är, gälle ock om den, som annans

skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person eller

egendom åstad.

15 §.

Sammankommer menighet ä landet eller i stad till öfverläggning om

allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten af

myndigheten upplösas, sä framt dervid ej företages något, som emot lag

stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma

myndighetens bud i ty fall, straffes med böter från och med tio till

och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med

böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 18.

7

högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot eller tubbande,

valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

§ 17.

Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som honom

gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes eller fängelses

brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år, eller der omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom

omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,

utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst

tva år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande må till böter, dock ej

under femtio riksdaler, dömas.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt

afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller fångne i

häkte insatt eller dömd var.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.