Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds proposition med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.
1887-06-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1887 B:18, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds proposition med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
1
N:o 18.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 juni 1887.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds
proposition med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet
samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.
(Lagutskottets utlåtande n:o 15).
Till Konungen.
Genom proposition af den 29 sistlidne april har Eders Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bifogadt förslag till lag
angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen
strafflagen.
Riksdagen liar vid granskning af berörda förslag funnit detsamma icke
kunna oförändradt antagas; och får Riksdagen såsom skäl för de ändringar,
Riksdagen ansett detsamma höra undergå, anföra följande:
Vid en jemförelse med de bestämmelser, som i nu gällande strafflagmeddelas
angående religionsbrotten, finner man, att Eders Kongl. Maj:ts förslag
i detta ämne innefattar ändringar såväl i afseende å brottens karakter
som ock i afseende å straffen.
1 förstnämnda afseende har Riksdagen funnit anmärkningsvärdt, att
genom det föreslagna stadgandet i 1 § af 7 kapitlet gäckeri med svenska
kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings
troslära blifvit belagdt med straff. Genom ett sådant stadgande skulle religionsbrottens
antal ökas med en art af brott, som hittills icke varit af vår
Bih. till Riksd. Prof. 1887. Si. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 4 Höft. 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
lagstiftning'' känd. Riksdagen finner för sin del en sådan åtgärd icke vara
tillrådlig; ocli får Riksdagen till stöd för denna sin mening åberopa följande
yttrande, som afgifvits af en ledamot åt högsta domstolen vid förslagets
granskning derstädes:
»I denna del kan jag icke tillstyrka lagförslaget af följande skäl:
l:o. Först och främst är jag öfvertygad att, för hvarje gång lagbudet
tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle smädaren,
den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallne, af många
den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal elementer i samhället,
hvilka icke kunna alldeles lemnas ur räkningen, blifva ansedd såsom
en martyr, ehuru han enligt statens lag endast vore eu brottsling. Den
dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva föremål för en liflig och allmän,
oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar och samqväm, eu kritik, som
derest smädaren ej hade blifvit af den verldsliga magten straffad, icke hade
blifvit sa liflig, ja kanske i många fall helt och hållet uteblifvit. Det skulle
i de flesta fall vara att befara, att denna diskussion, förd med större beräkning
och varsamhet, än den smädaren eller gycklaren användt, komme att
innefatta uttalanden, ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos
de på dogmen troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare
förargelse än sj elfva smädelse)! eller gycklet, som endast för stunden förorsakat
smärta och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen
kunde häraf blifva en följd, än om smädaren öfverlemnats åt föraktet, i
stället för att dragas inför verldslig domstol. Troslärans auktoritet snarare
försvagas, än starkes genom användande af verldsliga straffmedel.
2:o. Det ifrågasatta brottet är till sin karakter mycket sväfvande.
Gäckeriets föremål är trosläran. Trosläran är menniskornas uppfattning af
Gud och religionen samt dermed sammanhängande ting och förhållanden.
Men huru olika är icke olika menniskors och religionssamfunds uppfattning?
År det lämpligt, att en protestant straffas af den borgerliga lagen för ett
opassande yttrande rörande en katolsk dogm, mot hvilken reformationens
fader från predikstolen utslungat den heliga vredens ord? Äfven sjelfva den
ifrågavarande gerningen innebär i sig något sväfvande. Hvad den ene benämner
hån och smädelse, betraktas åter af den andre allenast såsom ett
opassande, ja kanske oskyldigt skämt. Mången torde vilja antaga, att med
gäckeri rörande heliga ting afses ett med hån och smädelse förenad! skämt.
Af lagberedningens motiver framgår, att lagberedningen åsyftar äfven det
lättsinniga gycklet. I 1734 års lag skildes på smädelse, såsom mera straffbar,
äfven då den skedde af obetänksamhet, och gäckeri, såsom mindre
straffbart. I tider af uppjagad fanatism kan lagen, till följd af sin sväfvande
beskaffenhet, komma att missbrukas.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
3:o. Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det verldsliga straffet
för affall från statskyrkan och år 1864 antagits en strafflag, vid hvars författande
trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp, som
den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle det innebära ett
tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana angrepp.»
Härtill kan läggas, att i den män ett särskilt straffskydd för svenska
kyrkans lära kan anses behöflig!, ett sådant innefattas uti stadgandet om
straff för gäckeri med Guds heliga ord och sakramenten.
Vid sådant förhållande anser Riksdagen det stadgande i 1 §, som
med straff belägger gäckeri med svenska kyrkans eller främmande församlings
troslära, böra ur förslaget utgå.
Att, såsom i förslaget skett, utsträcka det enligt nu gällande lagstiftning
stadgade straff för gäckeri med gudstjenst en till främmande trossamfunds
gudstjenst äfven i de fall, då gerningen icke har karakter af fridsbrott,
synes icke vara af något verkligt behof påfordradt, hvarför Riksdagen
ansett (ien i sådant afseende föreslagna bestämmelse böra uteslutas ur 7 kapitlet.
I följd af de jemkning^!'', Riksdagen anser Eders Kong!. Maj:ts förslag''
i dessa delar böra undergå, förfaller skälet till ändring åt 11 kapitlet
strafflagen.
flen ändring, som i förslaget gjorts i afseende å de utmärkande kännetecknen
på de i 1 § af 7 kapitlet omförmälda brott, i det att hufvudsaklig
vigt lagts derpå, att handlingen, för att hemfalla under paragrafens straffbestämmelse,
skall hafva åstadkommit förargelse, öfverensstämmer otvifvelaktigt
med vår tids rättsmedvetande. Men enligt Riksdagens tanke är det
icke nog, att. gerningen åstadkommit förargelse, t. ex. hos en person, som
tillfälligtvis råkat att åhöra ett samtal mellan två andra personer och dervid
fått höra yttranden, som i öfrigt äro af den i paragrafen angifna beskaffenhet,
utan synes man böra jemväl fordra, att gerningen skall hafva föröfvats
med någon grad af offentlighet. Detta har Riksdagen ansett kunna
lämpligast uttryckas genom att framför ordet »förargelse» inskjuta ordet
»allmän». En analogi till detta uttryckssätt linnes i stadgandet i 18 kap.
13 § strafflagen, i hvars andra stycke stadgas straff för dem, som genom
annan gerning än de i första stycket särskild! uppräknade »sårar tukt
och sedlighet, sä att allmän förargelse eller fara för andras förförelse deraf
kommer».
I fråga om de af Eders Kong!. Maj:t föreslagna straffbestämmelser
har Riksdagen icke funnit anledning till annan erinran, än att skilnaden
mellan a ena sidan gäckeri med gudstjensten och a andra sidan de öfriga i
förslagets 1 § uppräknade brott synes vara af nog betydenhet att föranleda
någon olikhet i straffmaxima. Gäckeri med gudstjenst^! angriper nemligen
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
endast en yttre sida af det religiösa lifvet och kan således icke åstadkomma
samma grad af förargelse som de öfriga brotten. Riksdagen liar derför
ansett högsta straffet för detta brott kunna lämpligen nedsättas till fängelse
i sex månader, hvilket jemväl öfverensstämmer med nu gällande straffbestämmelse.
I anledning häraf torde ock sistberörda stadgande böra, likasom för
närvarande, utgöra en särskild paragraf.
Slutligen har Riksdagen, som för sin del icke kunnat finna något
giltigt skäl för uteslutande af det i 7 kap. 1 § enligt dess nuvarande lydelse
förekommande uttrycket »lasta», hvilket fullständigar uttrycket »gäcka»,
ansett detsamma i paragrafen böra qvarstå.
Beträffande den del af Eders Kong! Maj:ts förevarande förslag, som
innefattar ändringar i 10 kap. af strafflagen, har Riksdagen icke funnit
något att erinra.
På grund af hvad Riksdagen nu inför Eders Kong!. Maj:t anfört har
Riksdagen för sin del antagit en
Lag
angående ändring i vissa delar af 7 och 10 kapitlen strafflagen
af den lydelse, bilagan Litt. A till denna skrifvelse utvisar.
, Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 18 juni 1887.
Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
5
Bil. litt. A.
Lag
angående ändring i vissa delar af 7 och 10 kapitlen strafflagen.
Härigenom förordnas, att 7 kapitlet 1 oeli 2 §§ samt 10 kapitlet
1, 3, 11, 14, 15, 16, 17 och 18 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade
lydelse:
7 Kap.
1 §.
Hvar som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka
Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffes
med fängelse i högst ett år eller böter.
2 §.
Gör man gäckeri af gudstjensten, så att allmän förargelse deraf
kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
10 Kap.
Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,
eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån hindra,
eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete i högst
fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till fängelse i
högst ett år eller böter, dock ej under etthundra riksdaler, dömas.
Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens fullmagt
å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver, eller i sådan
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
embetsman ställe lagligen satt är; sä ock domare, ända att han ej blifvit
af Konungen förordnad.
3 §■
Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle äfven
för det fall, då ledamot i taxerings- eller pröfningskomité eller styrelse öfver,
allmänt verk eller allmän inrättning, eller den som i nämnd eller jury sitter,
våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen af sådan befattning.
11 §•
Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller i
skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat; straffes,
när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse.
Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att dermed komma uppror åstad.
14 §.
Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller i
skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld ä person eller
egendom, dömes till böter eller fängelse. Är han, i följd af uppmaningen,
förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen följt; vare
lag, som i 4 kap. 1 § skils.
Hvad i denna paragraf stadgadt är, gälle ock om den, som annans
skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person eller
egendom åstad.
15 §.
Sammankommer menighet ä landet eller i stad till öfverläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten
ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten af
myndigheten upplösas, sä framt dervid ej företages något, som emot lag
stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma
myndighetens bud i ty fall, straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra riksdaler.
16 §.
Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med
böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse i
Riksdagens Skrifvelse N:o 18.
7
högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot eller tubbande,
valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.
§ 17.
Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som honom
gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes eller fängelses
brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år, eller der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till fängelse.
Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom
omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan
förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.
Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,
utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst
tva år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande må till böter, dock ej
under femtio riksdaler, dömas.
18 §.
Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt
afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller fångne i
häkte insatt eller dömd var.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.