Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886.

1888-04-14 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1888:36, Skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886.

Dokumentets text

s. 51 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N-.o 36.

51

N:o 36.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 april 1888.

— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år

1887 församlade revisorers berättelse angående verkstad

granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel

bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

år 1886.

(Statsutskottets utlåtande n:o 26.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer

rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna

medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under

år 1886 uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande

verk och myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar bos Eders Kongl.

Magt andragit, får Riksdagen i nedannämnda ämnen anföra följande:

Utrikesdepartementet.

Vid granskningen af utrikesdepartementets räkenskaper för år

1886 hafva revisorerne anmärkt, bland annat, att flera i räkenskaperna

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

affärda belopp, utgörande kostnadsersättningar till embets- eller tjensteman

i departementet för resor, företagna förnämligast utom landet,

verificerats med summariska qvittenser, utfärdade af de personer, Indika

företagit dessa resor; och ehuru detta redogörelsesätt visserligen stode

i öfverensstämmelse med föreskrifterna i § 7 inom. 6 af gällande instruktion

för embets- och tjenstemännen i utrikesdepartementet af den

8 november 1878, hade revisorerne, enär utrikesdepartementets utgifter

— de s. k. hemliga utgifterna undantagna — icke syntes mera än andra

allmänna verks och inrättningars böra undandragas fullständig granskning

och kontroll, velat ifrågasätta, huruvida icke eu sådan ändring i

berörda föreskrifter angående verificeringen af utrikesdepartementets utgifter

lämpligen kunde vidtagas, att denna verificering måtte blifva i

ouiförmälda hänseenden fullständigad.

Till närmare upplysning rörande grunderna för de i förenämnda

instruktion intagna föreskrifter i afseende å verificeringen af kostnadsräkningar

till embets- och tjenstemän i utrikesdepartementet för tjensteresor,

har chefen för departementets kameralafdelning med anledning af

revisorernes omförmälda framställning erinrat, att Rikets ständer i skrifvelse

till Kongl. Maj:t af den 17 september 1863 anmält sig bifalla, att,

enär en i detalj genomförd och verificerad redogörelse för kostnader,

bestridda utom riket, icke kunde åstadkommas, samt då de extra utgifterna

skedde genom Kongl. Maj:ts beskickningar, nyssnämnda utgifter

skulle få på det sätt redovisas, att behöriga qvitton af de personer,

hvilka från utrikesdepartementets kameralafdelning emottagit medel för

berörda ändamål, skulle anses vara såsom verifikationer tillfyllestgörande;

och då hvad Rikets Ständer sålunda anfört fortfarande syntes hafva

full giltighet, förefunnes enligt kameralchefens förmenande, icke skäl

att vidtaga ändring i de med afseende å verifikation af ifrågavarande

utgifter gällande föreskrifter.

Enligt hvad Riksdagen inhemtat, har Eders Kongl. Maj:t under

innevarande år i förut gällande reglemente, hvarefter Eders Kongl.

Maj:ts sändebud och ministrar samt öfrige diplomatiske embets- och

tjenstemän vid utrikes beskickningar ega åtnjuta traktamente, ekiperings-

och respenningar m. m., gjort sådan ändring, att hädanefter

chargé d’affaires och legationssekreterare komma att för resa mellan

Stockholm och beskickningsorten erhålla ersättning i ett för allt med

vissa i reglementet upptagna belopp. Till följd häraf torde anledningar

till anmärkningar af sådan beskaffenhet, som de af revisorerne i omförmälda

hänseende gjorda, komma att för framtiden i väsentlig män

minskas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

I anförda reglemente med deruti gjorda ändringar och tillägg

är emellertid vidare föreskrifvet, dels att ifrågavarande embets- och

tjensteman skola för resa från en beskickuingsort till eu annan eller

till andra än de i reglementet nämnda orter erhålla ersättning antingen

enligt ingifven godkänd räkning eller med viss för hvarje fall särskildt

läststäld summa, dels oek att för annan tjensteresa, som diplomatisk

embets- eller tjensteman erhåller befallning att företaga, kostnaden skall

ersättas antingen efter ingifven och af ministern för utrikes ärendena

godkänd räkning eller efter de grunder, som Eders Kongl. Maj:t finner

godt i allmänhet eller för särskildt fall fastställa.

Då sålunda vid redogörelsen för de kostnader, som sistnämnda

slags resor föranleda, kunna förekomma räkningar af samma beskaffenhet

som de af revisorerne omförrnälda, samt, på sätt revisorerne framhållit,

dylika kostnader synas böra i vanlig ordning verificeras, får

Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj: t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke föreskrifter må kunna meddelas till fullständigt afhjelpande

af den utaf revisorerne anmärkta brist i förenämnda räkenskapers

verificering.

Statens jernvägstralik.

Enligt eu revisorerne meddelad uppgift åtnjöte femtiofem vid

statens jernvägar anstälde läkare stående fribiljetter, gällande under

hela året å samtliga statsbanelinierna. Då för ombesörjandet af jernvägspersonalens

sjukvård de för detta ändamål anstälde läkare vore

hänvisade till vissa distrikt, hade revisorerne icke funnit den utsträckta

rätt till fribiljetter, som blifvit desse läkare medgifven, vara af något

tjenstens behof påkallad.

I sammanhang härmed hafva revisorerne uttalat önskvärdheten

af, att beviljande af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,

särskildt i fråga om stående fribiljetter, gällande under hela

året å samtliga statsbanelinier, och i synnerhet då fråga förekomme om

beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de i kongl. brefvet

af den 8 september 1882 nämnda fall.

Jemte meddelande att det önskningsmål revisorerne framhållit

rörande inskränkning i beviljandet af fribiljetter redan blifvit uppmärksammadt,

såsom det framginge af en till styrelsen för statens jernvägstrafik

den 31 sistlidne december aflåten skrifvelse från statsrådet och

chefen för civildepartementet, har bemälde styrelse, i ett med anled
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

ning af revisorer nes framställningar i fråga om förvaltningen af statens

jernvägstrafik afgifvet utlåtande, beträffande de till jernvägsläkarne

utlemnade fribiljetter erinrat, att, om ock ifrågavarande läkare ej behöfde

för vården om jernvägspersonalen resa utom det distrikt eller

den sektion, der denna personal vore placerad, förmånen af fribiljett

å hela satsbanenätet likväl ej vore att anse såsom ett obefogadt gunstbevis,

utan utgjorde en väsentlig del af den aflöning, läkarne uppbure,

och hade gjort det möjligt att sätta sjelfva läkarearfvodet så lågt som

det för närvarande vore. Härigenom hade sålunda en afsevärd besparing

uppkommit i jernvägstrafikens utgifter för läkarevård, månfaldigt

större än den ringa inkomst jernvägen skulle uppbära, om läkarne i de

sällsynta fall, då deras praktik tilläte dem resa utom sitt distrikt, skulle

lösa biljetter; och borde det äfven omförmälas, att åtskillige af de

läkare, som anlitades för personalens sjukvård, icke uppbure någon

annan ersättning än nämnde fribiljett
Enligt

hvad trafikstyrelsen upplyst, utgör förmånen af fribiljett

å hela statsbanenätet en väsentlig del af den aflöning, läkarne uppbära,

och för åtskilliga bland dem den enda ersättning, de såsom jernvägsläkare

åtnjuta. Detta aflöningssätt synes emellertid ej allenast strida

mot de grunder, som i allmänhet blifvit följda vid bestämmande af

löneförmåner för statens tjenstemän, utan äfven innebära den anmärkningsvärda

oegentlighet, att ju mer en läkare är stadd på resa utom

sitt tjenstgöringsområde och sålunda underlåter att tjenstgöra, desto

större fördel är han i tillfälle att tillvinna sig af de med befattningen

förenade förmånerna. Riksdagen anser följaktligen, i likhet med revisorerne,

att den utsträckta rätt till fribiljetter, som medgifvits jernvägsläkare,

icke bör för dem bibehållas. Rigtigast vore visserligen, enligt

Riksdagens förmenande, att de vid statens jernvägstrafik anstälde läkare

icke beviljades rättighet att resa fritt å statsjernvägarne vid andra resor

än dem, de såsom jernvägsläkare företaga. Men då ett konseqvent tilllämpande

af denna åsigt måhända torde komma att medföra praktiska

svårigheter, har Riksdagen icke velat framställa förslag i sådan rigtning.

Deremot har Riksdagen funnit läkares rätt till fribiljett åtminstone böra

inskränkas till det distrikt, inom hvilket jernvägspersonalens sjukvård

är honom anförtrodd; och får med anledning häraf Riksdagen anhålla,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke den

rätt till fribiljetter å statsbanorna, som hittills medgifvits de vid statens

jernvägstrafik anstälde läkare, må för hvarje läkare inskränkas till det

distrikt, inom hvilket han såsom jernvägsläkare tjenstgör.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 36. 55

Genom styrelsens för statens jernvägstrafik cirkulär den 30 april

1881 angående rese- och traktamentsersättning till tjensteman och betjente

vid jernvägsdistrikten hade föreskrifvits, att ersättning för transport

af reseeffekter icke skall utgå till tjensteman vid tjensteresa inom

det distrikt, han tillhörde, samt ej heller till stationsskrifvare och betjent,

vare sig han vore stadd i tjensteresa inom eller utom det distrikt, han

tillhörde.

T betraktande af det särskilda förhållande, att jernvägens tjensteman

under sina tjensteresor å statens jernvägar ej kunde betraktas

som resande i vanlig mening, hade det synts revisorerne, som de då

bort kunna påräkna biträde af jernvägens vid stationerna anstälda,

dem underordnade transportpersonal vid transport af sina etfekter.

Revisorerne hade derför velat ifrågasätta, huruvida icke omförmälda,

endast den lägre personalen omfattande undantag från i resereglementet

medgifna rätt att uppbära ersättning för transport af reseeffekter äfven

borde utsträckas till öfrige vid statens jernvägar anstälde tjenstemän

i alla de fall, då under uppehåll i resan bostad funnes att tillgå i stationens

omedelbara närhet.

I ofvan åberopade utlåtande har styrelsen för statens jernvägstrafik,

jemte förmälan att alla tjensteman vid distrikten, och således äfven

stationsskrifvare, egde åtnjuta ersättning för transport af reseeffekter

vid resor utom det distrikt de tillhörde, men deremot icke, med undantag

af afdelningsföreståndare och deras assistenter, vid resor inom

distriktet, anfört, att ofvanberörda och öfriga inskränkningar i de genom

resereglementet stadgade ersättningar gjorts i statsbanornas intresse

och med beaktande af de förhållanden, hvarunder tjensteresor af olika

befattningshafvande gemenligen företoges. De enda tjensteinnehafvare

vid distrikten, för hvilka resereglementet oförändradt tillämpades, vore

nämnde afdelningsföreståndare och assistenter, och detta af det skäl,

att, dessa tjenstemän, hvilka hade att öfvervaka, huru tjensten sköttes

å alla delar af deras merendels vidsträckta områden, icke borde af

något slags ekonomiska betänkligheter afhållas från, utan snarare böra

uppmuntras att tidt och ofta företaga resor för att utöfva inspektion

och på ort och ställe taga reda på ställningar och förhållanden. Visserligen

hade revisorerne antydt, att tjenstemännen skulle kunna påräkna

biträde af dem underordnad personal för transport af deras effekter,

men härvid ville styrelselsen dels erinra, att det egentligen endast vore

trafikdirektören eller hans assistent, som å den station, derifrån han

afrest eller dit han anlände, anträffade honom underordnad personal,

dels såsom en vigtig grundsats, till hvars förbiseende man icke borde

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

öppna någon anledning, framhålla, att jernvägsbetjening icke borde af

öfverordnad anlitas för enskild tjenst.

Hvad styrelsen för statens jern vägstrafik sålunda upplyst och

anfört, synes icke innebära fullgiltiga skäl för afböjande af den utaf

revisorerne ifrågasatta förändringen i gällande bestämmelser angående

jernvägstjenstemännens rätt att uppbära ersättning för transport af reseffekter;

och då Riksdagen funnit denna förändring lämplig, får Riksdagen

anhålla att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom

den för den lägre jernvägspersonalen gjorda inskränkning i

rätten att uppbära ersättning för transport af reseeffekter må, på sätt

revisorerne ifrågasatt, tillämpas äfven i afseende å öfrige vid statens

jernvägar anstälde tjensteman.

Då statens jernvägstrafiks räkenskaper icke lemnade upplysning

om kostnaden för de s. k. kurirtågen, hafva revisorerne förmält sig

icke hafva kunnat bilda sig ett omdöme om, huru vida dessa tågs anordnande

förorsakat förlust eller medfört vinst. Det hade dock synts

revisorerne kunna ifrågasättas, om verkligen persontrafiken inom vårt

land ännu nått den utveckling, att den kunde anses betinga att, på

sätt nu under eu del af året egde rum, två snabbgående tåg skulle

dagligen med endast omkring tre timmars tidskilnad befara den långa

vägsträckan emellan Stockholm och Malmö.

1 denna fråga har styrelsen för statens jernvägstrafik först anmält,

att på framstäf begäran till revisorerne lemnats en approximativ uppgift

öfver intägter och utgifter för ifrågavarande tåg under år 1886.

Väl hade data saknats för att kunna exakt angifva, huru många resande

begagnat kurirtågen, och det derför att särskilda slag af biljetter

icke försåldes till dessa tåg, utan till dem utlemnades vanliga snälltågsbiljetter,

hvadan resande, som köpt sådan biljett å station vid en linie,

der kurirtåg icke ginge, kunde vid anslutningsstation öfvergå till kurirtåg,

och likaledes en med kurirtåg börjad resa kunde fortsättas med

snälltåg, och skilnad således icke kunde göras mellan kurirtågs- och

snälltågsresande. Men som kurirtågen faktiskt varit lika mycket anlitade

som andra snabbgående tåg i motsvarande vagnklasser, kunde

de statistiska uppgifterna öfver freqvensen å snälltågen, i hvilka kurirtågen

äfven inbegrepes, med fullt fog läggas till grund för beräk
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

ningen af intägten å kurirtågen, och som dessa uppgifter gåfve vid

handen, att under de månader juni—september, kurirtågen det året

lupo, snälltågen i l:a och 2:a vagnklasserna varit begagnade af i medeltal

15,5 resande, som erlagt tillsammans 1 krona per kilometer, så

kunde, med tillägg af den afgift som betaltes för postvagn och af

vederbörlig andel af afgifterna för resgodsöfvervigt, inkomsten för

kurirtågen med allt skäl uppskattas till 1 krona 15 öre per kilometer.

Kostnaderna åter kunde, beräknade efter samma grunder som användes

i den utredning, styrelsen framlagt i underdånig promemoria år 1883,

då frågan väcktes om inrättande af särskilda snabbare tåg för personocb

postbefordringen med synnerligt afseende på förbindelsen med utlandet,

och ökade dels i förhållande till det större antal vagnar dessa

tåg numera innehölle, dels med vederbörligt belopp för sjelfva banans

slitning, högst antagas till 84 öre pr kilometer. Sistnämnda belopp

understege med 21 öre medelintägten per kilometer, och styrelsen ansåge

sig derför berättigad uttala, att dessa tåg, så länge de inskränktes

till den tid af året, då personfreqvensen vore störst, icke blott betäckte

sina kostnader, utan ock lemnade en behållning utöfver de direkta utgifterna

till bestridande af en del af jernvägens allmänna kostnader.

Men det vore icke ensamt den omedelbara inkomsten för jernvägen,

som borde vara bestämmande för befogenheten af dessa tåg,

utan fastmer den större betydelse en snabb förbindelse med utlandet

hade för det egna landet i sin helhet genom sin förmåga att framkalla

trafik och uppmuntra personer, som förut hållits tillbaka af tanken på

resans besvärligheter och den med densamma förenade tidsförlust, till

att besöka äfven ganska aflägsna orter, som genom den beqvämare

kommunikationen gjorts lättare tillgängliga. Också tydde redan flera

tecken derpå, att de anordningar, som på senare åren vidtagits för att

underlätta resorna till och från utlandet, oaktadt de tryckta tiderna,

redan verkat i den rigtning, som dermed åsyftats, och det lede intet

tvifvel, att, äfven om man tills vidare stannade vid hvad som hittills

åtgjorts, samfärdseln med de utländska kulturländerna skulle blifva

allt lifligare och i alla afseenden inbringande. Frågan vore nu, huru

vida icke denna förbindelse skulle nöjaktigt kunna tillgodoses med ett

snabbgående tåg mellan hufvudstaden och den för personrörelsen vigtigaste

utfartsorten Malmö. Huru denna fråga skulle besvaras, berodde

naturligtvis derpå, huru vida ett bantåg å den svenska sidan kunde

ställas i nöjaktig anslutning till de stora person- och postförande bantågen

å kontinenten. Hufvudpunkterna för dessa senare bantåg vore,

hvad trafiken med norden beträffade, Berlin och Hamburg. För en så

Bill. till Riksd. Prof. 1888. 10 Sami 1 Afl. 1 Band. 2 Raft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

vidt möjligt oafbruten förbindelse med den förra staden och de derifrån

utgående eller dit anländande tågen fordrades, att å svenska sidan

bantåget komme tidigt på morgonen till Malmö och afginge från

Malmö sent på aftonen; för anslutningen åter med Hamburgertågen

borde det svenska tåget inträffa i Malmö vid middagstiden och afgå

derifrån strax på eftermiddagen. Vore nu det enda svenska tågets tidtabell

så uppstäld, att de resande kunde i Malmö å den ena leden

omedelbart fortsätta sin färd, måste tydligen de, som hade att färdas

å den andra leden, nödgas vänta fem till sju timmar, innan de kunde

anträda sin färd vidare. Samma betydliga afbrott skulle äfven uppstå

för posten, på hvars ostörda fortskaffande det läge så mycken vigt.

Derjemte vore ock att taga i betraktande, att de direkta tågen

mellan Malmö och Stockholm betjenade äfven personbefordringen mellan

talrika inrikes orter, belägna så väl vid statsbanan som vid de

många till denna anslutande enskilda jernvägarne; och det vore, hvad

dessa senare beträffade, nödigt att de inträffade vid de olika föreningsstationerna

på sådana tider, att resande och post kunde befordras vidare

utan allt för stort dröjsmål. Att det vore omöjligt att under den

de! af året, då personfreqvensen vore lifligast, lösa dessa uppgifter på

ett nöjaktigt sätt med ett enda tåg, torde derför inses; och styrelsen

ansåge för sin del att, så länge de för vår samfärdsel med utlandet

bestämmande stora europeiska bantågens turer vore ordnade såsom för

närvarande vore fallet, kurirtåg mellan Malmö och Stockholm borde

under sommarmånaderna bibehållas jemte snälltåget, och det äfven af

det skäl, att tillströmningen af resande å sagda linie då ej sällan vore

så stor, att icke alla kunde medtagas å ett tåg utan men för den för

tåget faststälda hastigheten. I afseende på dessa tågs hittillsvarande

anordning ville styrelsen, med anledning af hvad revisorerne uppgifvit.

om den korta tidskilnaden mellan de i samma rigtning löpande tågen,

erinra att, om ock blott tre timmar läge mellan tiderna för kurirtågets

och snälltågets afgång från Stockholm, likväl, till följd af tågens olika

fart, tidskilnaden dem emellan alltjemt ökades, så att de inträffade i

Malmö med omkring 7 timmars mellantid, och att af samma orsak tidskilnaden

mellan de båda uppgående tågen utgjorde fem till sex timmar.

Då, med hänsyn till den nedgående inkomsten från statens jernvägar,

allvarlig omtanke bör egnas åt hvarje åtgärd, som kan bidraga

till ett gynsammare resultat ,af jernvägstrafiken, samt, på sätt revisorerne

anfört, det torde kunna ifrågasättas, huru vida trafikförhållandena

inom vårt land med nödvändighet påkalla, att tvenne snabbgående tåg

skola under sommartiden dagligen befara den långa vägsträckan mel
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

lan Stockholm och Malmö, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke ettdera af de två

snabbgående tåg, som en del af året befara jernvägslinien Stockholm—

Malmö och åter, må kunna utan allt för stor olägenhet indragas.

Läroanstalterna för öfveråriga döfstnmma.

Revisorerne, som af räkenskaperna inhemtat, att såsom arfvode

för räkenskapsföringen vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfsturnma

under revisionsåret till anstaltens föreståndare utbetalts tillsammans

226 kronor 51 öre, hafva, enär i kongl. brefvet den 18 september

1885 angående anslag till ifrågavarande anstalt för år 1886

arfvode för ofvanberörda arbete icke upptagits, ifrågasatt omförmälda

utgifts behörighet.

Genom utslag den 11 november 1887 på de besvär, direktionen

öfver ifrågavarande läroanstalt anfört öfver kammarrättens den 17 nästforegångne

februari meddelade utslag, hvarigenom, med anledning af

inom vederbörande revisionsafdelning gjord anmärkning angående ett

till aflönande af en räkenskapsförare vid anstalten utbetaldt belopp,

kammarrätten faststält det anmärkta beloppet till betalning af direktionen

för samma anstalt, har Eders Kong!. Maj:t förklarat sig finna

kammarrättens utslag lagligen grundad!, men, med afseende å hvad i

målet förekommit, medgifvit att frågan om återbetalning af större del

af det anmärkta beloppet än det revisionen i kammarrätten tillkommande

anmärkningsarfvode finge förfalla.

Jemte åberopande af Eders Kongl. Maj:ts omförmälda utslag har

direktionen för ifrågavarande anstalt dels hänfört sig till en af direktionen

i samma ämne den 6 juli 1887 afgifven förklaring, deri direktionen

uttalat den mening, att bland föreståndarens för anstalten åligganden

icke inginge skyldigheten att föra anstaltens räkenskaper,

hvadan särskild ersättning för räkenskapsföringen måste utgå, dels ock

anfört, att Eders Kongl. Maj:t genom kongl. brefvet den 11 november

1887 bifallit direktionens i afgifvet förslag angående användande af

statsanslaget till anstalten för år 1888 gjorda hemställan om ett visst

belopp af räntemedlen till arfvode åt anstaltens räkenskapsförare.

Riksdagen anser sig böra framhålla befogenheten af revisorernes

omförmälda framställning, hvars rigtighet vinner särskild bekräftelse

deraf, att Eders Kongl. Maj:t förklarat kammarrättens gillande af en i

enahanda hänseende gjord anmärkning vara lagligen grundad!; och då

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

Riksdagen förestält sig, att berörda anstalts direktion, som enligt kong!,

brefvet den 22 november 1877 eger att bestämma föreståndarens åligganden,

är oförhindrad att uppdraga åt honom att utan särskild ersättning

ombesörja räkenskapsföringen, hvilket. bestyr han synes hittills

hafva kunnat utan olägenhet förena med sina öfriga göromål vid

anstalten, har Riksdagen funnit sig böra ifrågasätta, huru vida den af

revisorerne anmärkta, denna anstalts föreståndare beredda särskilda

tillökning i löneförmåner må vara af förhållandena påkallad.

Vid granskning af 1885 års räkenskaper för läroanstalten för

öfveråriga döfstumma i Bollnäs anmärkte statsrevisorerne år 1886, att

ersättning utgått för uppgörande af berörda räkenskaper. Till svar å

denna anmärkning meddelade anstaltens styrelse, att, enär jemväl

kammarrätten gjort enahanda anmärkning vid 1884 års räkenskaper, så

väl detta som 1885 års utgift för räkenskapsföring skulle godtskrifvas

1886 års räkenskap.

Då alltså utgift af förevarande art hädanefter icke torde förekomma

vid döfstummeanstalten i Bollnäs samt i afseende å den tredje

af rikets döfstummeanstalter, eller anstalten i Skara, anmärkning rörande

utgift för räkenskapsföringen icke af revisorerne framstälts och

följaktligen antagas kan, att sådan utgift ej heller derstädes under år

1886 förekommit, synes häri ett ytterligare skäl föreligga för beaktande

af revisorernes förevarande framställning. I allt fall synes enahanda

förfaringssätt i detta hänseende böra ega rum vid alla dessa likartade

läroanstalter. Riksdagen får derför anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande, huru vida för framtiden särskildt arfvode

för räkenskapsföring må böra föreståndarne för läroanstalterna för

öfveråriga döfstumma tillerkäunas.

Stockholm den 14 april 1888.

Med undersåtlig vördnad:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.