Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet.

1889-03-13 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1889:34, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet.

Dokumentets text

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

N:o 34.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 april 1889.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om åtgärder för

skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet.

(Lagutskottets utlåtande n:o 40.)

Till Konungen.

Genom proposition den 12 sistlidne januari, åtföljd af ej mindre

förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och

helsa i arbetet än äfven det i ämnet inom statsrådet förda protokoll,

har Eders Kongl. Maj:t velat inhemta Riksdagens yttrande öfver nämnda

förslag och tillika förklarat sig vilja efter emottagandet af Riksdagens

svar företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings

utfärdande i ämnet förordna.

Vid behandling af detta ärende har Riksdagen, som ansett sig

icke böra inskränka sig till att afgifva ett yttrande, utan böra för sin

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens Skrifvelse R;o 34.

del i ämnet fatta beslut, funnit nödigt att i det framlagda förslaget

vidtaga åtskilliga ändringar, för hvilka, så vidt de icke uteslutande afse

redaktionen, här nedan närmare redogöres.

Hvad först angår författningens rubrik, har Riksdagen ansett densamma

böra ändras till »lag angående skydd mot yrkesfara». I det

kortare uttrycket yrkesfara torde kunna sammanfattas de faror, som

under yrkesarbetet hota arbetarne i form af såväl olycksfall som helsovådliga

inflytelser.

Riksdagen har vidare funnit nödigt att förse lagen med en särskild

ingress, afsedd att i allmänna ordalag angifva syftet med den nya

lagstiftningen. Riksdagen har nemligen ansett, att uppfattningen af

lagens betydelse och dess ändamålsenliga tillämpning i hvarje särskilt

fall skulle i väsentlig mån underlättas genom ett sådant tillägg. Den

af Riksdagen antagna ingressen står ock i sammanhang med den här

nedan omförmälda bestämmelsen i 3 § af lagen.

Det här begagnade uttrycket »industriella yrken» betecknar, att

Riksdagen, i likhet med statsrådet och chefen för civildepartementet,

ansett jordbruket och dess binäringar böra falla utom lagens tillämpningsområde.

För denna inskränkning talar, enligt Riksdagens mening,

icke blott den omständighet, att sjelfva anordningen af jordbruksnäringens

bedrifvande är sådan, att lagförslagets bestämmelser skäligen icke

böra derpå tillämpas, utan jemväl och förnämligast, att om ock olycksfall

äfven inom denna näring förekommit och måste förekomma, faran

för helsovådliga inflytelser inom densamma i allmänhet torde vara ytterst

ringa.

I den härefter följande redogörelsen för den af Riksdagen antagna

lagen under särskilda paragrafer afser siffran framför paragraftecknet

paragrafens nummer i nämnda lag, der ej annat förhållande

särskilt angifves.

1 §■

Då uttrycket »industrielt, yrke» icke kan anses vara i och för sig

nog bestämdt, har Riksdagen funnit nödigt att i denna paragraf närmare

angifva de yrken, på hvilkas utöfning lagförslaget skall ega tilllämpning.

I sak skiljer sig den af Riksdagen antagna lagen i denna

del från Eders Kongl. Maj:ts förslag väsentligast deruti, att Riksdagen

från lagens tillämpning uteslutit handtverkeri- och annan rörelse, som

icke drifves, såsom det heter i 8 § af förordningen den 18 november

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 2 Hälft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

1881, i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att

den skäligen må anses som fabriksrörelse. Det har nemligen anmärkts,

att lagförslagets bestämmelser, om de tillämpades å smärre handtverkerier,

synnerligen på landsbygden och i smärre städer, skulle för dessas

idkare kunna blifva fullständigt ruinerande, äfvensom att en verksam

inspektion skulle, genom det stora antalet af dylika handtverkerier,

blifva nästan omöjlig att genomföra. Då Riksdagen icke kunnat undgå

att erkänna rigtigheten af dessa anmärkningar, bär Riksdagen vidtagit

ifrågavarande ändring.

Äfven i en annan punkt, dock af mindre betydenhet, har Riksdagen

vidtagit en inskränkning af lagens tillämpningsområde, i det

Riksdagen ansett brädgårdsrörelse böra falla under lagens bestämmelser

endast, då den är förenad med sågverksrörelse. Brädgårdsrörelse, som

ju i allmänhet snarare tillhör handelns än produktionens område, torde

nemligen endast i sistnämnda fall bedrifvas i så stor skala och med så

varaktiga anordningar, att lagens föreskrifter böra vara derå tillämpliga.

Der brädgårdsrörelse icke är förenad med sågverksrörelse, lärer den i

afseende å anordningarnes beskaffenhet vara att jemföra med byggnadsverksamhet,

för hvilken de i lagen föreslagna bestämmelserna icke ansetts

böra gälla.

De vidare i denna paragraf upptagna yrken, som afse tillgodogörande

eller förädling af mineralrikets alster och icke äro att som

handtverk anse, äfvensom fabrik, boktryckeri, bränneri och annan med

fabriksdrift jemförlig handtering skola ovilkorligen vara underkastade

lagens bestämmelser; hvaremot dessa bestämmelser gälla om skeppsbyggeri-,

stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-, mjöl- och sågqvarns- samt,

såsom redan blifvit anmärkt, handtverkerirörelse, endast då dylik rörelse

drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att

den skäligen må anses såsom fabriksrörelse. Uppenbart torde vara,

att apoteksrörelse, hvarför särskilda föreskrifter finnas stadgade, icke i

något fall är underkastad de i denna lag meddelade bestämmelser.

Med bestämmelserna i 1 § böra jemföras de i 4 § stadgade undantag,

till hvilka Riksdagen vid sistnämnda paragraf vill återkomma.

^ §.

1 mom.

öfverensstämmer hufvudsakligen med 1 § 1 mom. af Eders Kongl. Maj:ts

förslag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

43

2 mom.,

som motsvarar 1 § 2 mom. i Eders Kongl. Maj:ts förslag, har ansetts

böra undergå följande mera betydande ändringar.

Det under d) förekommande stadgande, att, der yrkesdrift är förenad

med eldfara, eldfasta trappor skola vara anbragta, synes vara af

den beskaffenhet, att undantag derifrån för redan befintlig fabrik bör

kunna under särskilda förhållanden medgifvas. Kostnaden för anbringande

af sådana trappor torde nemligen stundom kunna blifva så stor

i förhållande till rörelsens omfattning, att den skulle medföra den största

olägenhet och kanske rent af nödsaka yrkesidkaren att nedlägga hela

rörelsen. En brist i detta hänseende kan i dylika fall ersättas genom

strängare försigtighetsmått i öfrigt.

Beträffande den under e) meddelade föreskrift om gångarnes

bredd och höjd anser Riksdagen, lika med kommerskollegium, att man

i detta afseende icke bör uppställa så stränga anspråk, att arbetarne

endast genom »egen uppenbart grof oförsigtighet)) kunna vara utsatta

för fara. Man synes nemligen härutinnan kunna af arbetarne fordra

vanlig försigtighet; och har stadgandet blifvit i öfverensstämmelse härmed

ändradt.

Man torde icke kunna, såsom under f) i Eders Kongl. Maj:ts

förslag förutsättes, i regel fordra, att motor skall uppställas i särskildt

rum, helst motorn stundom måste hafva sin plats i sjelfva arbetslokalen

och oftast icke medför större fara än sjelfva arbetsmaskinerna. Derjemte

lärer det vara tydligt, att motorns inhägnad icke behöfver afse

att skydda arbetarne för beröring med andra delar af densamma än de

rörliga.

Belysning af maskiner och transmissioner, hvarom stadgas under

g), synes vara erforderlig endast å sådana ställen, der arbetarne kunna

med dem komma i beröring.

3 mom.

I fråga om det luftrum, som, der arbetet bedrifves i sluten lokal,

bör finnas för hvarje arbetare, innehåller Eders Kongl. Maj:ts förslag

icke annan bestämmelse än att det skall vara tillräckligt. Med hänsyn

till de olika åsigter, som kunna framställas om hvad i detta afseende

må armes tillräckligt, har Riksdagen till förekommande af tvister härom,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

ansett nödigt, att i lagen utsattes den minsta luftrymd, som kan godkännas

såsom tillfyllestgörande. I England är från fabriksinspektionens

sida uppstäld den regel, att i slutna arbetslokaler skola för hvarje

arbetare finnas 250 engelska kubikfot (7,08 kubikmeter), och enligt förslag,

som en af tyska riksregeringen år 1880 tillsatt komité af sakkunnige

framlagt, föreslås det minsta luftutrymmet till 5 kubikmeter,

dock med tillåtelse af mindre utrymme, om tillräcklig luftvexling garanteras.

Med ledning af dessa föredömen från utlandet och med

hänsyn till våra förhållanden har Riksdagen ansett det minsta luftutrymmet

för hvarje arbetare böra i lagen bestämmas till 7 kubikmeter,

dock alltid med tillägg af erforderlig luftvexling. Af samma

skäl, som här ofvan anförts i fråga om anbringande af eldfasta trappor,

torde dock undantag från nu ifrågavarande bestämmelse böra medgifvas

för redan befintlig arbetslokal, under vilkor att synnerligen verksam

anordning för luftvexling vidtages.

4 mom.

öfverensstämmer, förutom någon redaktionsjemkning, hufvudsakligen

med 1 § 4 mom. i Eders Kongl. Maj:ts förslag. Tilläggandet af ordet

»synnerlig» i sista stycket är föranledt af Riksdagens jemväl här ofvan

vid mom. 2 e) uttalade uppfattning, att man i allmänhet bör kunna af

arbetarne fordra vanlig försigtighet och derför på särdeles farliga ställen

synnerlig försigtighet.

3 §

har icke någon motsvarighet i Eders Kongl. Maj:ts förslag; men ett

sådant stadgande som det af Riksdagen här tillagda står i full öfverensstämmelse

med lagens i ingressen angifna ändamål. Utan den medverkan

från arbetarnes sida, som i denna paragraf påkallas, kan nemligen

detta ändamål icke vinnas. Åtskilliga af de i lagen meddelade

föreskrifter och jemväl af öfriga till skydd mot yrkesfara nödiga, men

ej i lagen uttryckligen föreskrifna åtgärder äro uppenbarligen af den

beskaffenhet, att de förorsaka arbetarne besvär och omgång. Man kan

derför lätt tänka sig, att desse till följd af bristande eftertanke åsidosätta

nämnda föreskrifter och åtgärder. Eu uttrycklig uppmaning till

arbetarne att, i hvad på dem ankommer, medverka till uppnående af det

med lagen åsyftade ändamål torde derför vara fullkomligt på sin plats

i lagen, helst uppmaningens inrymmande der icke torde blifva utan

s. 45 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 34. 45

inverkan på bedömandet af framstälda skadeståndsanspråk, der ett

olycksfall inträffat.

4 §.

afser att från lagens tillämpningsområde uttryckligen utesluta några

yrken, med afseende på Indika 1 § skulle kunna lemna någon anledning

till tvekan. Till undanrödjande af uttalad farhåga, att kikare af

bergsbruk skulle komma att underkastas en dubbel inspektion, nemligen

dels af bergmästarne enligt grufvestadgan och dels af de i nu

föreliggande förslag omförmälda inspektörer, har Riksdagen funnit nödigt

att uttryckligen förklara, det bestämmelserna i denna lag icke ega

tillämpning å grufvedrift, som är att hänföra till bergsbruk, hvartill

otvifvelaktigt hör bearbetande af stenkolsfyndighet. På sätt i förordningen

angående förlagsinteckning den 13 april 1888 skett, måste man

nemligen skilja mellan grufvedrift, som är att hänföra till bergsbruk,

och grufvedrift, som icke är till bergsbruk hänförlig. Den förra uteslutes

från förevarande lags tillämpningsområde; hvaremot samma lags

bestämmelser, enligt hvad 1 § gifver vid handen, äro på den senare

arten af grufvedrift tillämpliga.

Yrkesmessigt uppförande och bättrande af hus och byggnader,

som jemväl enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag torde få anses uteslutet,

lärer dock böra, för undvikande af all tvekan, särskildt nämnas i denna

paragraf. Skälet till detta yrkes uteslutande är tydligen den mycket

tillfälliga beskaffenheten af hithörande anordningar.

5 §.

motsvarar 3 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag; hvarjemte Riksdagen

tillagt ett nytt stycke samt i denna paragraf infört sista stycket af 5 §

i Eders Kongl. Maj:ts förslag.

Beträffande de inspektörer, hvilkas uppgift omförmäles i före- •

varande §, hafva framstälts åtskilliga betänkligheter, hufvudsakligen

grundade dels på farhågan, att inspektionen skulle blifva allt för betungande

för arbetsgifvarne och dels på svårigheten att för uppdraget

erhålla fullt lämpliga personer. Riksdagen är i denna punkt, lika med

statsrådet och chefen för civildepartementet, af den åsigt, att en lagstiftning

uti ifrågavarande syftning skulle blifva utan synnerlig verkan,

derest icke samtidigt en offentligen ordnad tillsyn öfver dess efterlefnad

komme till stånd, samt att en verksam tillsyn och kontroll å

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

lagbestämmelsernas iakttagande icke kan åstadkommas annorlunda, än

att staten tillsätter särskilda inspektörer med uppdrag och befogenhet

att vaka deröfver, att vederbörande arbetsgifvare ställa sig lagens föreskrifter

till efterrättelse. Att kontrollen i detta afseende icke lämpligen

kan öfverlemnas åt helsovårds- och kommunalnämnderna torde vara till

fullo ådagaladt af hvad statsrådet och chefen för civildepartementet

anfört i sitt propositionen bilagda yttrande till statsrådsprotokollet.

Hvad angår den anmärkta svårigheten att erhålla för uppdragets

skötande fullt lämpliga personer, lärer väl icke åt denna anmärkning

böra tillmätas allt för stor vigt. Likasom man i utlandet kunnat finna

dylika personer, torde väl icke heller i vårt land saknas tillgång på

sådana; och om de inspektörer, som till en början tillsättas, icke kunna

vid sina befattningars tillträdande vara i besittning af alla för uppdragets

fyllande önskvärda kunskaper och insigter, lärer väl hvad deri

brister kunna, om valet i öfrigt varit lyckligt, genom studier och erfarenhet

förvärfvas.

Den hufvudsakliga vigten ligger, enligt Riksdagens uppfattning,

vid inspektörsbefattningens utöfvande derpå, att inspektörerna rätt

uppfatta sin ställning, så att de, på samma gång de icke eftersätta sin

pligt att vaka öfver uppfyllandet af de till arbetarnes skydd gifna

föreskrifter, undvika att onödigtvis betunga arbetsgifvarne. I Eders

Kongl. Maj:ts förslag har genom 3 §:ns affattning uttryckligen framhållits,

att inspektörerna i främsta rummet skola gå vedex-börande

yrkesidkare till hända med upplysningar och råd. Riksdagen finner

för sin del detta vara synnerligen välbetänkt. De föreskrifter, som i

det föreliggande förslaget innehållas, skulle, enligt Riksdagens tanke,

endast ofullständigt medföra det med dem åsyftade ändamål, om icke

inspektörerna företrädesvis vinnlägga sig om att på öfvertygelsens väg

bibringa så väl arbetsgifvare som arbetare insigt om nyttan och nödvändigheten

af samma föreskrifters efterlefnad. Det synes derför nödvändigt,

att inspektörerna vid utöfvandet af sin befattning tillvägagå

med takt och varsamhet; att icke så höga fordringar ställas på arbetslokaler

och anordningar, att arbetet onödigtvis försvåras eller fördyras

eller onödig kostnad vållas; att der synnerlig fara ej är för handen,

behöfliga förbättringar må efter hand vidtagas, med vederbörlig hänsyn

till yrkesidkarens förmåga att utföra dem; samt att inspektörerna städse

ihågkomma, att arbetare, äfven under mindre gynsamma förhållanden,

är att föredraga framför arbetsbrist. Dessa grundsatser, Indika enligt

Riksdagens uppfattning böra leda inspektörernas verksamhet, torde visserligen

lämpligast böra uttalas i en instruktion för dessa tjenstemän; men

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

Riksdagen har likväl ansett dem böra i någon mån antydas i sjelfva

lagen, på sätt framgår af den lydelse Riksdagen gifvit åt andra stycket

af förevarande §.

Riksdagen föreställer sig, att åt de i nu ifrågavarande § omförmälda

inspektörer jemväl kommer att uppdragas tillsynen öfver efterlefnaden

af förordningen angående minderåriges användande i arbete

vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881, i

hvars 16 § förutsättes, att dylikt uppdrag kan lemnas åt särskilda

af Eders Kongl. Maj:t förordnade inspektörer. Äfven i afseende härå

hafva vissa farhågor uttalats; men Riksdagen har icke funnit anledning

att på grund deraf förändra sin åsigt om nyttan af de föreslagna

yrkesinspektörerna, då Riksdagen är öfvertygad, att Eders Kongl. Maj:t

icke lärer underlåta att, innan instruktion för inspektörerna utfärdas,

taga i öfvervägande, huru vida och i hvad mån de anmärkningar, som

rigtats mot vissa af ofvan berörda förordnings bestämmelser, kunna

vara befogade.

Riksdagen har ansett benämningen »yrkesinspektörer», som jemväl

användts i det af den finska komitén för uppgörande af lagförslag

om minderåriges arbete i fabriker m. m. afgifna förslag, vara för desse

tjenstemäns verksamhet mera betecknande än den af Eders Kongl.

Maj:t föreslagna benämningen »fabriksinspektörer».

6 §.

I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 4 § i Eders Kongl.

Maj:ts förslag, har Riksdagen inskjutit orden »efter tillsägelse hos vederbörande

yrkesidkare eller arbetsföreståndare». Den sålunda föreslagna

ändringen öfverensstämmer med hvad Stockholms fabriksförenings fullmägtige,

svenska ingeniörsföreningen och kommerskollegium hemstält;

och har såsom skäl härför anförts, att det för vidmagthållande af god

ordning och disciplin inom ett verk, der större arbetsverksamhet råder,

vore nödvändigt, att arbetarne såge och visste, att inspektörs besök

skedde med arbetschefens vetskap och goda minne, hvarjemte under

sådant förhållande inspektörs besök åst adkom me mindre hinder uti den

vanliga arbetsverksamheten än som blefve händelsen, om arbetarne

visste, att besöket skedde utan chefens vetskap.

Andra stycket af förevarande paragraf saknar motsvarighet i

Eders Kongl. Maj:ts förslag. Sådana yrkeshemligheter, som i förslaget

afses, kunna ofta vara af den stora betydelse för yrkesidkaren, att

deras röjande skulle medföra en nästan oersättlig förlust. De bevaras

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

också ofta nog så omsorgsfullt, att, utom yrkesidkaren sjelf, endast en

eller i hvarje fall ytterst få af de i yrket anstälda personer derom erhålla

kännedom. Nu innehåller visserligen Eders Kongl. Maj:ts förslag

åtskilliga bestämmelser, afsedda att trygga dylika hemligheters bevarande

genom förbud för inspektör att röja dem och ganska sträng

ansvarspåföljd för öfverträdande af detta förbud jemte skyldighet att

ersätta uppkommen skada. Dessa bestämmelser synas dock så till vida

icke fullt betryggande, som uppskattning af den skedda skadan kan

vara ytterst svår att åstadkomma och inspektören dessutom kan sakna

tillgångar att betala ådömd skadeersättning. Riksdagen har derför i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommerskollegium ansett möjlighet

böra beredas yrkesidkare att, för yrkeshemlighets bevarande, få

från inspektion undantagen viss del af fabrik, verkstad eller annan

arbetslokal. I de flesta fall torde förevarande lags syfte icke motverkas

genom medgifvande af ett sådant undantag. Men till förekommande

af missbruk bör det naturligtvis tillkomma vederbörande inspektör

att medgifva eller afslå framställning om dylikt undantag.

Vägrar inspektören att medgifva det och fortfar yrkesidkaren att påkalla

detsamma, hänskjutes frågan till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

7

motsvarande 5 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag, stadgar om påföljder

för röjande af yrkeshemlighet. Om dessa stadganden skola medföra

åsyftad verkan, böra de tydligen så affattas, att de drabba den, som

eu gång varit inspektör, äfven i det fall att han efter afgång från

inspektörsbefattningen röjer dylik hemlighet. Med sakens natur öfverensstämmer

visserligen, att ansvaret för yppande af yrkeshemlighet

endast bör inträda, då personen i fråga erhållit kännedom derom under

utöfvande af inspektörsbefattning. Men uppställes denna regel så, som

i Eders Kongl. Maj:ts förslag skett, skulle det kunna i en uppkommen

rättegång anses åligga motparten att styrka, att så varit förhållandet.

En sådan bevisningsskyldighet torde emellertid i många fall blifva så

svår att fullgöra, att lagbestämmelsen skulle blifva utan verkan. Riksdagen

har derför genom en ändrad redaktion af ifrågavarande bestämmelse

sökt lindra denna bevisbörda. Genom de af Riksdagen vidtagna

förändringar skapas nemligen mot yrkesinspektören en rättspresumtion,

att han om ifrågavarande hemlighet erhållit kännedom i sin inspektörs
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 34. 49

befattning, hvilken presumtion dock kan genom motbevisning undanrödja.

öfriga ändringar i denna paragraf afse endast redaktionen.

5 §

innefattar icke någon annan ändring af motsvarande paragraf, den 6:te,

i Eders Kongl. Maj:ts förslag än en jemkning af redaktionen i början

af 3:dje stycket, afseende att uttrycka, det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke bör omedelbart på anmälan af inspektören och

utan någon ytterligare utredning i saken vidtaga de i samma stycke

omförmälda åtgärder.

10 §

är bragt till närmare öfverensstämmelse med de allmänna föreskrifterna

rörande åtalsrätt.

12 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, böra, efter Riksdagens

tanke, tillfalla kronan ensam, på sätt ock blifvit iakttaget i de flesta

nyare författningar, hvilka innehålla bestämmelser om böter.

I lagförslagets sista stycke, som handlar om tiden för lagens trädande

i verksamhet, har Riksdagen ansett den ändring böra vidtagas,

att nämnda tidpunkt bestämmes till den 1 juli i stället för, såsom

Eders Kongl. Maj:t föreslagit, den 1 januari 1890. Ett sådant anstånd

med lagens tillämpning synes Riksdagen påkalladt af hänsyn till yrkesidkarne,

af hvilka åtskilliga väl torde behöfva någon längre tid att förbereda

de åtgärder, som i densamma föreskrifvas.

På grund af hvad Riksdagen nu inför Eders Kongl. Maj:t anfört,

har Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:t förevarande proposition

icke kunna i oförändradt skick bifallas, för sin del antagit en

Lag

angående skydd mot yrkesfara

af den lydelse, bilagan Titt. A till denna skrifvelse utvisar.

Stockholm den 13 mars 1889.

Med undersåtlig vördnad:

Bil. till Riksd. Prof. 1889. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band, 2 Hiift.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

Bil. Litt. A.

Lag angående skydd mot yrkesfara.

«*»

För att åt de vid industriella yrken å dertill hörande verkstäder

och arbetsställen sysselsatte arbetare bereda skydd mot faror förlifoch

helsa vid arbetet varder härigenom stadgadt och förordnadt, som följer:

1 §•

Med industriel yrke förstås i denna lag idkande såsom näring

af sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift, eller

annat dermed jemförligt arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk;

masugn eller hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning,

som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej

är att som handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-,

bryggeri-, mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i

så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den

skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan

med fabriksdrift jemförlig handtering.

2 §•

1 mom. Likare af yrke, som i denna lag afses, är pligtig att vidtaga

alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler, maskiner och

redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga

för att skydda hos honom anstälde arbetares lif och helsa.

2 mom. Härvid skall särskilt iakttagas:

a) å ställen, der arbetarne äro utsatta för fara att skadas genom

fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur

sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom att golföppningar,

ställningar, __ gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande

hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;

b) å hissar, kranar eller andra dermed jemförliga hjelpmaskiner

skall tydligt angifvas deras bärighet i vigt samt, då de äro afseddaför

s. 51 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 34. 51

persontrafik, jemväl det antal personer, som kan utan fara på en gång

begagna dem;

c) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge

och innehåll eller djup medföra fara, skola, derest så lämpligen kan

ske, vara behörigen kringgärdade;

d) der yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar träffas

för arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande

af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade utgångar och

fönster, säkerhetsstegar och dylikt; dock att hvad sålunda är stadgadt

i afseende å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning

å redan befintlig fabrik eller verkstad i vidsträcktare mån än så vidt

utan större olägenhet eller kostnad kan ske;

e) gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att arbetarne,

der de iakttaga vanlig försigtighet, icke kunna skadas af i

gång varande maskiner;

f) motor skall, der den ej uppställes i särskildt rum, utan har

sin plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare,

åt hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i

beröring med dess rörliga delar;

g) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne,

böra kringgärdas eller eljest så anordnas, att, så vidt möjligt, den med

dem förbundna fara undanrödjes, hvarjemte dessa inrättningar skola å

ställen, der arbetarne kunna med dem komma i beröring, vara så tillräckligt

belysta, att de tydligt kunna urskiljas, då de äro i gång;

h) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta

på förut bekantgjordt sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en

motor kraft ledés till flere våningar eller rum, skall så anordnas, att

antingen hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum stannas oberoende

af motorn, eller ock signal från hvarje arbetsrum gifvas att stanna denne;

i) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så lämpligen kan

ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende

af motorn stanna dem; för till- och frånslagning af transmissionsrem

eller -lina, der sådant är förenadt med fara, skall särskild

inrättning finnas;

k) derest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller

smörjas, medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt,

åtgärder vara vidtagna till förekommande af skada.

3 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur

så påfordrar, skall särskildt tillses:

att för hvarje der sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej under
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

stigande sju kubikmeter, jemte erforderlig luftvexling; dock att i redan

befintlig fabrik eller verkstad mindre luftutrymme tillstädjes, der synnerligen

verksam anordning för luftvexling vidtages;

att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt

så lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat,

såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att

hindra dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetande

helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som

till maskiner och redskap.

4 mom. I arbetslokal skola, der så finnes nödigt, anslås föreskrifter

om hvad arbetarne böra iakttaga för att undvika olycksfall

och ohelsa i arbetet; skolande dessa föreskrifter vara godkända i den

ordning här nedan sägs.

Å särdeles farliga ställen skola anslag anbringas, som uppmana

till synnerlig försigtighet.

• 3§.

Arbetarne skola låta sig angeläget vara att i hvad på dem ankommer

medverka till uppnående af det med denna lag åsyftade ändamål

och förty ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter och

uppmaningar, hvarom i nästföregående §, 4 mom. sägs.

4§.

Bestämmelserna i denna lag skola icke ega tillämpning å grufdrift,

som är att hänföra till bergsbruk; ej heller å yrkesmessigt uppförande

och bättrande af hus och byggnader. Hvad derom äfvensom

angående säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas i vissa andra näringar

eller vid användande af vissa redskap, maskiner eller arbetsmetoder, är

eller varder särskildt stadgadt, skall oberoende af denna lag lända till

efterrättelse.

5 §•

Sakkunnige män till det antal, som kan finnas lämpligt, skola

särskildt förordnas _ att gå vederbörande yrkesidkare tillhanda med upplysningar

och råd i fråga om arbetarnes skyddande mot yrkesfara. Dem

s. 53 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

53

åligger jemväl att vaka öfver denna lags efterlefnad samt att pröfva de

föreskrifter, hvarom i 2 § 4 mom. sägs. De män kallas yrkesinspektörer

och förordnas af Konungen.

Yrkesinspektör har att i sin verksamhet städse akta på, huru i

hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad

vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren. Närmare föreskrifter

angående yrkesinspektörs verksamhet meddelas i särskild instruktion,

som Konungen utfärdar.

Ej må yrkesinspektör för egen eller annans räkning drifva fabrik

eller idka annat industriel yrke, ej heller i dem hafva del eller anställning.

Helsovårds- och kommunalnämnder äfvensom provinsial-, stadsoch

distriktsläkare vare pligtig© att lemna inspektör det biträde, som

af hans tjen ste åligganden kan påkallas; och eger inspektör att i hvarje

fall, der det för fullgörande af hans uppdrag är nödigt, anlita polismyndigheten.

6 §.

Yrkesinspektör ege under den tid, arbetet pågår, efter tillsägelse

hos vederbörande yrkesidkare eller arbetsföreståndare, tillträde till fabrik,

verkstad eller annan arbetslokal äfvensom rätt att der företaga undersökningar,

till hvilka hans tjensteåligganden kunna gifva anledning.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från sådan inspektion

undantagas viss del af fabrik, verkstad eller annan arbetslokal. Skulle

af yrkesidkare i sådant afseende gjord framställning af yrkesinspektör

ej godkännas, varde frågans pröfning af denne hänskjuten till Konungens

befallningshafvande.

7 §•

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom yrkesinspektör,

vare förbjudet att röja yrkeshemlighet. Gör han detta och framgår ej

af omständigheterna, att han om den hemlighet erhållit kännedom å

tid, då han dylik befattning ej innehaft, straffes med böter från och

med femtio till och med ett tusen kronor. Sker det för att göra skada,

eller begagnar han sig af sådan hemlighet till egen eller annans fördel,

då må till fängelse från och med en månad till och ‘med två år dömas,

der ej efter allmän lag högre straff följer.

Har nu i omförmälda hänseenden genom yrkesinspektörs åtgöranden

skada uppkommit, vare han ock skyldig den till fullo godtgöra.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

8 §•

På anmälan af yrkesinspektör, eller der så eljest pröfvas nödigt,

ege Konungens befallningshafvande att ålägga vederbörande yrkesidkare,

efter det han blifvit i saken hörd, att, derest han vill arbetet fortsätta,

inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom i

2 § stadgas, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att den föreskrifna anordningen

på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens försorg.

Finnes inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, sådan

förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af förordningen den 18

juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller hafva yrkesidkarne

i orten förenat sig om att utse en särskild nämnd för att afgifva

yttranden rörande ifrågasatta anordningar för skyddande af arbetares lif

och helsa i arbetet, skall Konungens befallningshafvande, derest vederbörande

yrkesidkare det äskar, lemna sådan förening eller nämnd tillfälle

att yttra sig i ärendet, förr än beslut deri fattas.

Visar sig under ärendets handläggning, att synnerlig fara är för

handen, ege Konungens befallningshafvande förbjuda arbetets fortsättande

i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder,

till dess föreskrifven anordning vidtagits; och stånde förbudet

vid magt, intill dess, på förd klagan, annorlunda varder af Kongl. Maj:t

förordnadt.

9 §■

Underlåter yrkesidkare att ställa sig till efterrättelse sådant föreläggande

eller förbud, hvarom i 8 § sägs, straffes med böter från och

med tio till och med femhundra kronor.

10 §.

Allmän åklagare skall tala å förseelse, hvarom i 9 § sägs, ändå

att angifvelse derom ej sker. Han vare ock pligtig att utföra åtal å

dylik förseelse, som hos honom af yrkesinspektör angifves.

11 §•

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som

rättens och Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, gälle

ock om yrkesinspektör.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 34.

55

12 §.

Yrkesidkares förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol,

der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der

sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver

beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål är förordnadt.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas

efter allmän strafflag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli

1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.