Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål.

1889-05-01 · 3 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1889:41, Skrifvelse till Konungen, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

]4

Riksdagens Skrifvelse- A :o 41.

N:o 41.

Uppläst och godkänd åt'' Första Kammaren den 1 maj 1889.

— — — — Andra Kammaren den 1 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ersättning till nämndemän

för inställelse vid urtima ting för ransakning i

brottmål.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 2.

Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 4 utlåtande n:o 23.)

Till Konungen.

Sedan genom kongl. förordningen den 20 november 1845 blifvit

stadgadt, att, enligt hvad Konungen derom förordnar, särskilda härad

må hafva gemensamt häkte, så ock i närheten deraf gemensam tingsstad,

hvarest i brottmål, der häktad person tilltalas för gerning, den

han begått inom något af de härad, för hvilka häktet är gemensamt,

må ransakas och dömas af den häradsrätt, inom hvars domvärjo gerningen

blifvit begången, dock att nämnd må tagas äfven från annat af de till

samma domsaga hörande härad, för hvilka häktet är gemensamt, har

genom kongl. kungörelsen den 17 september 1851 förordnats, att ersättning,

till det belopp, som för resor i kronans angelägenheter är

medgifvet, må till nämndemän utgå af allmänna medel dels då gerningen,

hvarom ransakas, blifvit begången inom annat härad eller tingslag,

än det, till hvilket nämndemannen hörer, i hvilket fall ersättningen

bör beräknas efter vägen från hans bostad till den gemensamma tingsstaden,

dels ock om nämndemannen, fastän gerningen blifvit föröfvad

inom det härad eller tingslag, för hvilket han blifvit vald, från sitt

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

hemvist har längre väg till den gemensamma tingsstaden än till häradets

eller tingslagets vanliga tingsställe, i hvilket senare fall dock ersättningen

må beräknas endast efter skilnaden emellan dessa väglängder; hvarefter

genom kongl. kungörelsen den 30 december 1863, angående nämndemäns

rätt till ersättning för extra förrättningar blifvit bestämdt, att af

allmänna medel särskild ersättning till nämndemän icke utgår för inställelse

vid ordinarie eller urtima ting, med bibehållande likväl af den

genom kongl. kungörelen den 17 september 1851 nämndemän i särskilda

fall tillagda rätt till ersättning, då liera härad hafva gemensam tingsstad

i brottmål.

Då det emellertid vore af vigt för rättsskipningen, att nämndemansbestyret

ej blefve så betungande, att täta ombyten af nämndemän

egde rum, och det syntes vara med billighet öfverensstämmande, att

nämndemän för fullgörande af sitt uppdrag såsom domstolsledamöter

icke finge vidkännas andra kostnader än dem, som förorsakades af inställelse

vid lagtima ting, har i särskilda inom riksdagen väckta motioner

framhållits önskvärdheten deraf, att nämndemän för inställelse vid

urtima ting för ransakning i brottmål erhölle ersättning enligt gällande

resereglemente.

Mot den sålunda ifrågasatta utsträckningen af nämndemäns rätt till

ersättning för extra förrättning har blifvit invändt, dels att deri innefattades

en kränkning af den vigtiga grundsatsen, att det folkliga

elementet i våra landtdomstolar ej finge vara aflönadt, dels ock att en

betydande kostnad derigenom skulle tillskyndas statsverket.

Riksdagen delar väl den åsigt, att nämndemansbefattningen fortfarande

bör betraktas såsom ett icke aflönadt förtroendeuppdrag, men

håller före att den omständighet, att nämndemännen åtnjuta ersättningför

inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål, särdeles om

denna ersättning stannar vid godtgörelse för sjelfva resan, lika litet

beröfvar nämndemansbefattningen densammas förutnämnda karakter,

som bestämmelserna om reseersättning åt landstingsmän och ledamöter

i inskrifningsrevision torde kunna anses upphäfva enahanda egenskap

hos dessa befattningars innehafvare.

Då hufvudskälet emot förslaget sålunda ej kan tillmätas stor

betydelse, och, enligt hvad Riksdagen erfarit, nämndemansbefattningen,

som i vissa delar af landet betraktas såsom ett eftersträfvansvärdt

hedersuppdrag, å andra orter anses så betungande, att dugande män

fördenskull undandraga sig att länge bibehålla densamma, finner

Riksdagen både klokhet och billighet mana att, der, såsom i förevarande

fall synes vara händelsen, sådant lämpligen kan ske, minska de med

befattningen förenade uppoffringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

På den utredning af årliga kostnaden för förslagets genomförande,

hvilken lärer böra föregå beslut i ämnet, men svårligen kan annat än

genom Eders Kongl. Maj:ts försorg åstadkommas, torde emellertid i

någon mån bero, om uti ifrågavarande fall både reseersättning och

dagtraktamente böra tillerkännas nämndemän eller endast reseersättning,

och torde vid ärendets pröfning jemväl komma att tagas i betraktande,

huruvida ej följdrigtigheteu fordrar att ersättning beviljas nämndemän

jemväl för inställelse vid tingsstad, då för ransakning i brottmål extra

rättegångsdag under lagtima ting måste ega rum.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida ej

nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål

må erhålla ersättning.

Stockholm den 1 maj 1889.

Med undersåtlig- vördnad.

O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.