Skrifvelse till Konungen, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord i konkurs.
1889-02-26 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1889:5, Skrifvelse till Konungen, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord i konkurs.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 5.
5
N:o 5.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 februari 1889.
— — — — Andra Kammaren den 26 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändrade bestämmelser
rörande fastställelse af ackord i konkurs.
(Lagutskottets utlåtande n:o 10, punkten 1).
Till Konungen.
De bestämmelser, som i konkurslagen den 18 september 1862
meddelades angående tvångsackord, visade sig redan temligen snart efter
lagens utfärdande i flere afseenden mindre tillfredsställande, hvarför ock
ändringar i desamma flere gånger skett. Erfarenheten har emellertid
under det betryck i affärsverlden, som på senare tider i högre grad än
förut allmänneligen herskat, ådagalagt behofvet af ytterligare tillägg
och förbättringar.
Enligt nuvarande bestämmelser uteslutes från förmånen att kunna
erhålla ackord sådan gäldenär, som gjort sig skyldig till bedrägligt förhållande
mot sina borgenärer, d. v. s. någon af de förbrytelser, som
omtalas i 1 § af 23 kap. strafflagen. Men då jemväl de i 2 § af samma
kapitel omförmälda förbrytelser, hvilka sammanfattas under benämningen
oredlighet mot borgenärer, äro af ganska grof beskaffenhet och
kunna föranleda så strängt straff som straffarbete ända till två år, anser
Riksdagen, att skäl är för handen att låta äfven den, som gjort
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 5.
sig skyldig till brott af denna sistnämnda art, drabbas af ifrågavarande
påföljd.
Vid tillämpning af den genom lagen den 5 juli 1884 införda bestämmelsen,
att ackord ej må af rätten fastställas, då det ej gifver
minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer,
som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med
ackordet nöjde, har inträffat, att domstolarne ansett hinder icke möta
för fastställelse af ackord, enligt hvilket gäldenären skolat till sina
borgenärer erlägga tillhopa femtio procent af fordringsbeloppet att betalas
med viss del under hvarje af flere på hvarandra följande år efter
ackordets fastställande. Denna tolkning af ifrågavarande lagbestämmelse
har jemväl vunnit Eders Kongl. Maj:ts godkännande i högsta
domstolen. Då emellertid ackordssumman i dylika fall svårligen lärer
kunna anses uppgå till den del, femtio procent, af fordringsbeloppet,
som lagstiftaren ansett vara den lämpliga, men lagens ordalydelse föranledt
ofvan anförda tolkning, torde en rättelse härutinnan böra ega
rum. I sådant afseende har föreslagits inskjutande i 104 § konkurslagen
af den föreskrift, att ackordet, beräknadt för den tid, vid hvilken
fastställelsen sker, skall gifva minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet.
Ett annat sätt, som förefaller synnerligen lämpligt, vore, att
i lagen faststäldes en viss tid, exempelvis ett år eller möjligen något
mera, inom hvilken ackordet skulle vara fullgjordt.
Af sålunda anförda skäl får Riksdagen, hos hvilken framställning
i ämnet blifvit gjord, härigenom anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
i konkurslagen den 18 september 1862, att ackord i konkurs ej må
fastställas, der gäldenär blifvit dömd för oredlighet mot sina borgenärer
eller medan han står under tilltal derför, eller då tiden för ackordets
fullgörande finnes vara så bestämd, att ackordssummans verkliga belopp
kan anses understiga femtio för hundrade af fordringsbeloppet.
Stockholm den 26 februari 1889.
Med undersåtlig vördnad:
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.