Sök i Ratio Lex

Riksdagens Skrifvelse N:o 53

1889-05-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1889:53, Riksdagens Skrifvelse N:o 53

Dokumentets text

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 53.

]tf:o 53,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1889.

— _ — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om befrielse från utgifvande

till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.

(Statsutskottets utlåtande n:o 20.)

Till Konungen.

Inom Riksdagen har fråga väckts derom att, i den mån behörig och

nödig utredning öfver hvarje skilnadsarrende blefve verkstäld, sådana, som

tillkommit utan att arrendatorerna för vanhäfd måst afträda arrendena,

måtte afskrifvas.

Riksdagen beslöt nästlidna år, med bifall till Eders Kong! Maj:ts

derom gjorda förslag, medgifva, att utgifvande af skilnadsarrende för

kronoegendomar, med afseende hvarå rätt till arrendets uppsägning enligt

kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 egt rum, men icke begagnats, finge

för den tid af arrendeperioden, som den 14 mars 1889 återstode, förutvarande

arrendator efterskänkas, så vidt icke kontraktets förverkande föranledts

af vanhäfd, och grundade sig detta beslut hufvudsakligen derpå,

att, då arrendatorerna af vissa bland kronans egendomar blifvit satta i

tillfälle att genom uppsägning vinna befrielse från arrendena, en motsvarande

förmån skäligen ansågs böra beredas de förutvarande arrendatorer,

hvilka, derest de ej förut nödgats frånträda sina arrenden och derigenom

gått miste om uppsägningsrätten, skulle kunnat af denna rätt

draga fördel.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 53. 21

Då den genom kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 medgifva uppsägningstid

ej afser sådana arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter

1884 års början, samt de till utgörande af skilnadsarrende förbundne

förutvarande arrendatorer, hvilkas efterträdare i arrendet begagnat den

enligt aberopade kongl. kungörelse medgifna rätten att uppsäga sina

arrenden till upphörande den 14 mars 1889, redan blifvit genom Eders

Kongl. Maj:ts den 22 december 1887 meddelade förklaring befriade från

berörda skilnadsarrendes utgörande för tiden efter den 14 mars 1889,

qvarstår alltså skyldigheten till skilnadsarrendets utgörande

dels för alla de i följd af kontraktets förverkande upphörda arrenden,

om hvilka kontrakt upprättats efter 1884 års början, vare sig dessa arrendeskilnadsbelopp

afse tiden före eller efter den 14 mars 1889,

dels för samtliga öfriga arrendeskilnadsbelopp, som upplupit före den

14 mars 1889.

Hvad beträffar förstnämnda skilnadsarrenden, eller dem, hvilka skola

utgöras på grund af förverkande af sådana arrendekontrakt, som upprättats

efter 1884 års början, anser Riksdagen någon eftergift icke böra

ifrågakomma. Från den år 1887 medgifna uppsägningsrätten undantogos

nemligen, bland andra, de arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter

1884 års början, enär dessa, hvilka ingåtts under de år, då de stadigt

sjunkande spanmålsprisen utöfvat sin fulla verkan på arrendebeloppen och

i allmänhet betydligt nedbringat desamma, afslutats allt för kort tid förut,

för att en återgång af arrendekontrakten syntes böra ifrågakomma; och

då eftergiften af skilnadsarrendena, såsom ofvan är nämndt, föranledts af

den medgifna rätten att uppsäga vissa arrenden, torde de i sistnämnda

hänseende gjorda undantag visserligen böra gälla jemväl skilnadsarrendenas

efterskänkande.

Hvad dermot angår de skilnadsarrenden, hvilka skola utgöras för

arrendetiden före den 14 mars 1889 och hvilka icke böra erläggas på

/ grund af förverkade arrendekontrakt, som upprättats efter 1884 års början,

har Riksdagen velat ifrågasätta, huruvida icke eftergift i dessa skilnadsarrenden

må kunna medgifvas, för så vidt icke kontraktets förverkande

föranledts af vanhäfd, och i öfrigt med de undantag i afseende å vissa

arrenden, som föreskrifvits vid de under de två senaste åren medgifna

eftergifterna i arrendeafgifternas utgörande och i fråga om rätten till

arrendenas uppsägning.

Riksdagen har visserligen icke förbisett den fara, som torde ligga

deri, att genom efterskänkande af de s. k. skilnadsarrendena den miss
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 53.

uppfattning till äfventyra skulle kunna göra sig gällande, att fullgörande

af arrendekontrakt om statens egendomar må kunna åsidosättas med mindre

verkande påföljder än då fråga är om dylika aftal enskilde personer emellan.

Men då en eftergift af sådana skilnadsarrenden, som sist omförmälts, kan

anses stå i nära öfverensstämmelse med de åtgärder, som under de två

senare åren vidtagits för att mildra kronoarrendatorernas af de för landtbruket

sällsynt ogynsamma konjunkturerna förorsakade tryckta ställning,

och för öfrigt afser ett efterskänkande för en gång af fordringar, hvilkas

bibehållande vid laga kraft föranleder kostnader och för hvilkas indrifvande

i allmänhet sannolikt ringa utsigt förefinnes, bör en dylik eftergift

icke kunna för framtiden alstra anspråk på vidare eftergifter af enahanda

slag eller gifva grundad anledning till en sådan missuppfattning,

som ofvan antydts.

Då emellertid före denna frågas slutliga afgörande närmare utredning

torde erfordras för fullständigare bedömande ej allenast af den förlust,

staten genom berörda eftergift skulle komma att vidkännas, utan

äfven af de öfriga omständigheter, som på frågans afgörande kunna inverka,

har Riksdagen ansett ärendet påkalla en utredning, som endast

genom Eders Kongl. Maj:ts försorg kan åvägabringas.

Riksdagen får alltså hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl.

Maj:t, efter utredning i afseende å den eftergift, som skäligen må kunna

medgifvas de arrendatorer, hvilka, på grund af före 1884 års början ingångna,

af annan orsak än vanhäfd förverkade kontrakt, äro skyldige att

för arrendetiden intill den 14 mars 1889 erlägga s. k. skilnadsarrenden,

täcktes till Riksdagen inkomma med det förslag, omständigheterna befinnas

föranleda.

Stockholm den 13 maj 1889.

\

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.